RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1909. Andra Kammaren. N:o 19.
Torsdagen den 25 februari.
Kl. 3 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 19 innevarande februari.
§ 2.
Herr statsrådet grefve Hamilton aflämnade Kungl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:
angående anslag till åttonde internationella tuberkuloskon¬
ferensen i Stockholm år 1909; och
angående befrielse för förre lokomotivföraren M. J. Anders¬
son Temén att gälda visst honom till utgifvande ådömdt ersätt¬
ningsbelopp.
Nämnda propositioner bordlädes på begäran.
§ 3.
Herr Kronlunds m. fl. å kammarens bord hvilande motion,
n:o 198, som härefter föredrogs, hänvisades till statsutskottet.
§ 4. '
Föredrogs och godkändes konstitutionsutskottets vid närmast
föregående sammanträde anmälda, men då bordlagda förslag till
Riksdagens skrifvelse n:o 19, till Konungen, angående af Riks¬
dagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
§ B.
Vidare föredrogos, men blefvo ånyo lagda på bordet stats¬
utskottets utlåtanden n:is 27, 28, 29, 30, 31, 32 och 33, bevillnings¬
utskottets betänkande n:o 7 samt lagutskottets utlåtanden n:is 10,
11 och 12.
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 19.
1
N:o 19. 2
Lördagen den 27 Februari.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 1, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående särskild stämpling å importerade ägg.
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Bromée i Billsta under 2 dagar fr. o. m. den 26 februari,
Olsson i See » 6
Magnusson i Salstad » 5
Bengtsson i B järnalt » 8
Ericsson i Ofvanmyra » 5
Furst under den 27 februari.
27
» »2 mars,
» » 3 »
> den 27 februari och
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,13 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Lördagen den 27 februari.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 20 innevarande februari.
§ 2.
På förslag af herr talmannen, som sade sig hafva om tiden
för valen samrådt med Första Kammarens talman, beslöt kärn-
maren att nästa onsdag den 3 mars företaga val af tjugufyra
valmän för utseende af fullmäktige i riksbanken och riksgälds-
kontoret jämte suppleanter för Riksdagens fullmäktige i nämnda
bank och kontor äfvensom af sex suppleanter för dessa valmän.
3 N:o 19.
Lördagen den 27 Februari.
§ 3.
Herr statsrådet Hammarskjöld aflämnade Kungl. Maj:ts pro¬
positioner till riksdagen:
med förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning m. m.;
med förslag till ecklesiastik boställsordning;
angående tilläggspension åt f. d. rektorn Jakob Persson;
angående tillägg till föreslagen ny stat för landsarkiven; och
angående försäljning af mark från komministersbostället
1 mantal krono Käfsjö stom n:o 3 i Käfsjö socken.
De kungliga propositionerna blefvo på begäran lagda på bordet.
§ 4.
Härefter lämnades på begäran ordet till
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz,
som yttrade: Herr talman, mina herrar! Med kammarens till¬
stånd har en dess ledamot, friherre Erik Palmstierna, till mig
framställt följande spörsmål:
»Ämnar herr statsrådet vidtaga några åtgärder för att åstad¬
komma lagbestämmelser, hvarigenom staten vid anläggning af
statsjärnvägar till tryggande af deras ekonomi berättigas att upp¬
taga skatt af den jordvärdestegring, som blir en följd af järn¬
vägsanläggningen ?»
Ehuru det kan vara ett återupprepande af hvad vid flera
tillfällen förut utsagts, tillåter jag mig att, innan jag besvarar
den framställda interpellationen, erinra, hurusom hela skattelag¬
stiftningen för närvarande är under revision. Reformarbetet på
det statsliga beskattningsområdet pågår med all den skyndsamhet,
som förhållandena och för ändamålet tillgängliga arbetskrafter
det medgifva. Och enhvar, som satt sig in i frågan, måste er¬
känna, att detta arbete är mer än vanligt omfattande. Det gäller
här först och främst revision af den direkta beskattningen, sådan
den hos oss finnes representerad i bevillningsförordningen och
inkomstskatteförordningen, ett arbete, som i och för sig är både
inveckladt och tidsödande. Till bevis härom torde bland annat
tjäna de under årtionden gjorda, men till stor del resultatlösa
lagstiftningsförsöken å detta område. Men frågan har emellertid
icke blott den mera formella sidan att modernisera skattebestäm-
melserna, dit jag då räknar afhysandet af den föråldrade bevill¬
ningsförordningen och i viss mån omläggning af nuvarande in¬
komstskatten, utan äfven den reella sidan att ersätta allmänna be-
villningen och i öfrigt utveckla beskattningen af inkomst och kapital.
Man är då inne på frågan om förmögenhetsskatten, på arfsbeskatt-
ningen och kanske äfven andra skatteområden. Jag har den för¬
hör å inter¬
pellation.
N:o 19. 4
Lördagen den 27 Februari.
Svar å inter- hoppningen, att arbetet med statsbeskattningens revision skall
petition. jnom årets slut lämna synliga resultat af beskaffenhet att kunna
(Forts.) föreläggas nästkommande års Riksdag.
Öfvergår jag nu till den kommunala beskattningen, är pro¬
blemet ännu mera inveckladt. Framför allt ser man sig där bun¬
den af rådande skatteförhålländen å statsliga beskattningsområdet.
Så godt som all beskattning inom kommuner, församlingar, väg-
hållningsdistrikt och landsting är ju beroende af bevillningen till
staten. Denna omständighet är på en gång anledningen till de
flerstädes oroande skatteförhållandena i kommunerna och det svår-
öfverkomligaste hindret för revision af den kommunala beskatt¬
ningen.
När man sålunda befann sig i den situationen, att omlägg¬
ningen af den kommunala beskattningen på grund af förhållan¬
denas makt måste komma i andra rummet, uppstod själfmant
den frågan, om man icke före den egentliga omläggningen skulle
kunna genom partiella reformer i viss mån bispringa kommu¬
nerna. I sådant syfte har ju i år . andra gången för Riksdagen
framlagts förslag till lag om kommunal skogsaccis. Innan detta
förslag första gången kom på Riksdagens bord, var jag redan
betänkt på att i annan ordning söka skaffa kommunerna ännu
en ny skattekälla.
För det ändamålet påbörjades hösten 1907 en utredning
angående beskattning af sådan värdestegring å jord, som kunde
anses hafva uppkommit utan några ägarens egna åtgärder. En
särskild anledning härtill kan ju sägas hafva varit det intresse för
frågan, som tagit sig uttryck i flera inom Riksdagen väckta motioner,
motioner, som inom denna kammare äfven delvis vunnit gillande.
När professor Cassels utredning kom i min hand, blef det
genast klart för mig, att mitt syftemål med utredningen, nämligen
att bereda kommunerna en ny, gifvande inkomstkälla, bäst, om
icke uteslutande, skulle vinnas genom en jordvärdestegringsskatt.
Anordningen af jordvärdestegringsskatt är emellertid ett ganska
svårlöst problem. Om dess praktiska användning har just icke
stor erfarenhet vunnits, och om dess tillämplighet här i landet
har icke ens någon utredning förebragts. Åt ett antal sakkunniga
personer, om hvilkas medverkan jag på förhand försäkrat mig,
har därför uppdragits att verkställa en dylik utredning beträffande
de hufvudgrunder, b vilka lämpligen borde komma till användning
med afseende å en kommunal jordvärdestegringsskatt. Genom
en sådan anordning af arbetet har jag trott möjlighet kunna
beredas att redan till nästkommande år framlägga lagförslag
i ämnet.
Med hänvisning härtill och till det omfattande reformarbete
å skattelagstiftningens område, hvilket för närvarande pågår,
skulle jag nästan anse mig hafva besvarat den gjorda interpella-
tionen. Icke nog med att det finns en gräns för arbetsintensiteten
Lördagen den 27 Februari.
5 N:o 1».
och äfven för tillgången på lämpliga arbetskrafter. Det är ock,
såsom jag vid den remissdebatt, hvarom interpellanten talar, när¬
mare framhöll, förenadt med eu viss fara att samtidigt engagera
sig i ett större antal mera maktpåliggande frågor. Oafsedt nämnda
förhållanden förefinnas emellertid äfven andra särskilda skäl, som
tala för att frågan om betterment-bidrag icke nu upptages till
pröfning.
När jag trots reformarbetet på det statsliga beskattningsom-
rådet redan nu upptagit till utredning frågan om skatt å den
oförtjänta jord värdestegringen, berodde det, såsom jag redan an-
gifvit, på angelägenheten däraf att snarast möjligt skaffa kommu¬
nerna en mera stadigvarande och gifvande inkomstkälla. En sådan
erbjöd sig i jordvärdestegringsskatten. För att emellertid kunna
i kommunalt beskattningsintresse tillgodogöra sig värdestegringen
under de förbättrade konjunkturer, som äro att vänta efter rådande
depressionsperiod, syntes det mig af denna anledning äfven ange¬
läget, att utredningen om jordvärdestegringsskatten såvidt möjligt
påskyndades.
De betterment-bidrag, hvarom interpellanten talar, äro som
bekant närbesläktade med en jordvärdestegringsskatt. Den prin¬
cipiella skillnaden torde kunna angifvas sålunda. Jordvärde¬
stegringsskatten afser att i allmänna skatteändamål tillvarataga
den högre skatteförmåga, som i allmänhet följer med den fastig¬
hetens stegring i värde, hvilken icke varit förenad med kostnader
för fastighetens ägare. Betterment-bidrag åter utgå i form af
fastighetsägarens särskilda afgifter för den speciella värdestegring,
fastigheten tillskyndats genom en viss åtgärd från det allmännas
sida, såsom genom gatuanläggning m. m.
Hade släktskapen mellan jordvärdestegringsskatten och better-
ment-bidragen icke förefunnits, kunde ju möjligen skäl anses hafva
varit för handen för mig eller den departementschef, saken när¬
mast rör, att granska frågan om betterment-bidrag vid statens
järnvägsbyggande. Men jag skulle ändock hafva ställt mig tvek¬
sam rörande angelägenheten häraf. Angående förevarande detalj
eller den del af frågan om betterment-bidrag, som interpellanten
afser, bör nämligen ihågkommas, att staten redan nu delvis tager
i anspråk den jordvärdestegring, som vid statens järnvägsbyggande
uppstår, genom att af kommunerna fordra fri upplåtelse af jord
för järnvägsbyggandet. I anledning häraf synes mig förevarande
detaljfråga mindre böra afse betterment-bidrag till staten än möj¬
liggörande för kommunerna att direkt bos dem, hvilkas jord ge¬
nom statens järnvägsbyggande höjes i värde, göra sig betäckta
för sina med jordupplåtelsen förenade kostnader. Om och i hvad
mån en blifvande jordvärdestegringsskatt kommer att möjliggöra
detta, kan jag naturligen icke nu yttra mig. Emellertid bör icke
heller förbises, att förhållandena med afseende å jord värdesteg¬
ringen vid järnvägsbyggande äro betydligt olika i det land, eller
Svar å inter¬
pellation.
(Forts.)
K:o 19. 6
Lördagen den 27 Februari.
Svar å inter- Danmark, hvars exempel interpellanten åberopat, och i vårt land.
pellation. ]rtl statens järnvägsanläggning inom det förra tätt befolkade lan-
(Forts.) (]et med dess genom hög kultur i allmänhet mycket värderika
jordbruksdistrikt måste naturligen medverka till en betydligt
märkbarare jord värdestegring än en järnvägsanläggning genom
vårt lands glest befolkade och mindre värderika jordbruks- och
skogsbygder.
Däremot medföra otvifvelaktigt åtskilliga andra föranstalt-
ningar från det allmännas sida ofta nog en direkt och bärkraftig
värdestegring af fastigheter. I sådant afseende behöfver jag
allenast erinra om gators anläggning, om kommunala spårvägars
anordnande m. m.
Ser man frågan i stort, finner man därför, att ifrågavarande
beskattningsform bär alltför stor betydelse och räckvidd, för att,
om densamma skulle införas i vårt beskattningssystem, man lämp¬
ligen ens från början skulle kunna stanna vid de betterment-bidrag,
som af interpellanten och med honom i eu motion n:o 267 i Andra
Kammaren vid 1907 års riksdag afses.
Man behöfver emellertid icke mycket ingående studera pro¬
fessor Cassels utredning i ämnet för att finna, att svårigheterna
för åstadkommande af ett effektivt betterment-bidragssystem äro
mycket stora, och att desamma hittills synas hafva blifvit bäst
öfvervunna, om ock med legalt understöd — på frivillighetens grund.
Med hvad jag nu anfört har jag beträffande interpellantens
fråga velat närmast framhålla följande.
Jordvärdestegringsskatten och betterment-bidragen afse att,
ehuru i olika former, taga till beskattning den s. k. oförtjänta
värdestegringen af fastighet. Bägge formerna, såvidt de söka att
omedelbart träffa värdestegringen, äro nya i vår skattelagstiftning.
Och stora svårigheter möta otvifvelaktigt för deras anordnande.
Af samma skatter bjuder enligt min mening utan gensägelse jord¬
värdestegringsskatten kommunerna de största utsikterna till en
stadigvarande och gifvande inkomstkälla. Under sådana för¬
hållanden skulle jag, äfven om det eljest för frågans lyckliga
lösning kunde anses vara lämpligt att samtidigt söka att i vårt
beskattningssystem införa två skilda former för beskattning af
den oförtjänta jordvärdestegringen, ändock ansett mig böra kon¬
centrera arbetet på den skatteform, som enligt min mening i
hvarje fall blifver den väsentliga. I anledning häraf och med
hänsyn till sambandet mellan ifrågavarande bägge skatteformer
har jag att på interpellantens fråga allenast gifva det svar, att
man under alla förhållanden bör, innan frågan om betterment-
bidrag upptages till pröfning, afvakta utredningen rörande jord¬
värdestegringsskatten.
Vidare anförde
Lördagen den 27 Februari.
7 »:® 19.
(Forts.)
Friherre Palmstierna: Herr talman, mina herrar! Jag ber S*ar intet-
att till herr finansministern få framföra mitt vördsamma tack för Pelatton•
det svar, som han här lämnat, men jag antager, att herr finans¬
ministern knappast själf gör anspråk på att interpellanten skall
vara fullt tillfredsställd.
Herr finansministern har, hvilket jag bör erkänna, i viss
mån brutit väg för de nya principer, som ligga till grund för
intressebeskattningen, då han tillsatt denna kommitté, som skall
utreda frågan om införande af eu kommunal värdestegringsskatt.
Nu anser herr finansministern, att det spörsmål, som jag bär för¬
sökt väcka på tal, ligger något vid sidan om denna sak. Emel¬
lertid berör likväl herr finansministern uti sitt anförande detta
spörsmål på ett sådant sätt, att han själf framställer möjligheten
af att den utredning, som nu framkommer, kan visa hän på att
den skattesats, som kan behöfva upptagas, då järnvägar byggas
af staten själf, kommer att hvila på den värdestegringsskatt, som
skall utgå till kommunerna. Det är precis det skälet, som herr
finansministern snuddade vid, hvilket gjort, att det enligt min
tanke skulle varit lämpligast, om båda utredningarna komme
samtidigt.
Jag har så mycket större skäl härtill, som det danska lag¬
förslaget utgår från den princip, som länge tillämpats i Danmark,
nämligen att kommunerna få lämna bidrag till staten per ban-
mil. Den nyhet, som inkommit i danska lagstiftningen, är, att
kommunerna själfva få upptaga ersättning af respektive fastig-
ketsägare för den afgift till staten, som de skola lämna. Då
hade det enligt min tanke varit synnerligen lämpligt, om man
hade kunnat förknippa båda dessa utredningar, när en så stor
och allsidigt sammansatt kommitté som den nu ifrågavarande till¬
kommit.
Här har herr finansministern i och med tillsättandet af
denna kommitté gifvit sitt erkännande och sin sanktion åt den
princip, som ligger bakom hela frågan om en beskattning af
oförtjänta inkomster till följd af värdestegring å jord. Men denna
rättvisa princip är i fika grad tillämplig för staten och för kom¬
munerna, och jag vill här betona, att har man väl tagit första
steget — hvilket ju herr finansministern på ett så erkännansvärdt
sätt har gjort — måste man äfven fullfölja detta steg och taga
samtliga konsekvenser af detsamma, därest man vill vara logisk
i handling.
Jag skulle vilja här för kammaren något beröra den bär¬
vidd, som en reform af det slag, jag här nämnt, kan få.
Professor Fahlbeck har i sitt arbete om Sveriges national¬
förmögenhet sökt påvisa, hvilken värdestegring å fastigheter järn¬
vägarna kunna framkalla. Han utgår därvid från den beräk¬
ningsgrund, som en del hypoteksföreningar uppställt för dylika
fall, nämligen att på en gammal svensk mils afstånd från järn-
N:* 19. 8
Lördagen den 27 Februari.
Smr å filter- vägen stegras vid en järnvägs framdragande fastighetsvärdet med 10
pe procent. Själf anser han emellertid stegringen vara högre, ända upp
( or s.) till 20 ä 30 procent. Med en beräkning af endast 10 procent blir ök¬
ningen på grund af järnvägsanläggningar under åren 1862—86
för fastigheter i Norrland 852,000 kronor, i Svealand 21,965,000
och i Götaland 64,364,000 kronor, eller sålunda, ytterst lågt beräk-
nadt, icke mindre än 87,000,000 kronor under dessa få år. Jag har
gjort en beräkning angående jordvärdestegringen för ett stations¬
samhälle i Sverige, och denna beräkning visar resultat, som säker¬
ligen komma att upprepas vid de nya järnvägar, som skola byg¬
gas. Utredningen i fråga afser stationssamhället Gnesta. Såsom
herrarna torde veta, ligger Gnesta uppbyggdt på en liten berg¬
knalle; på 1850-talet fanns där icke ett enda hus, men nu ser
man där ett helt samhälle, med husen så att säga fasthakade
uppe på höjden. Gnesta n:o 2 inköptes på 1850-talet, innan järn¬
vägen byggdes — hvilket skedde åren 1S55—61 — för 7,000
kronor. Intill 1899 såldes från egendomen tomtmark för 20,000
kronor, och det året såldes återstoden för 21,000 kronor. År
1903 köptes denna återstod om igen på konkursförsäljning för
19,500 kronor af en smart stockholmare, som sedan undan för
undan sålt tomter för inalles 16,000 kronor och slutligen, år 1907,
sålde resten för 19,000 kronor. Eu beräkning yisar där eu värde¬
stegring af 800 procent. Staten själf har fått vidkännas denna
värdestegring vid ett tillfälle, då staten gjorde utbyte af tomter
vid Gnesta. Då ställde det sig så, att sådan mark, som staten
år 1855 exproprierade efter 400 kronor per tunnland, vid nämnda
tillfälle var värd 22,000 kronor per tunnland.
Nu kan man vara fullständigt öfvertygad om att i fråga
om den nya järnväg, som skall dragas fram genom Södermanland,
alldeles samma erfarenhet kommer att göra sig gällande som den
nyss relaterade. De nya stationssamhällen, som där komma att
bildas, borde, om något, värnas för jobberi och för det uppskruf¬
vande af tomtpriserna, som kommer att medföra, att den nya
industri, som man skulle vilja se öfverallt i dessa samhällen, får
betala dyrt för marken. Därmed följa ju alltid svårigheter att höja ar¬
betslönerna och svårigheter att hålla varuprisen nere; därmed
följa äfven svårigheter för bostadsfrågans lyckliga lösning. På
ett sätt torde man emellertid i någon mån kunna kringgå saken,
och när jag ser herr civilministern här närvarande, skulle jag
till honom vilja uttala en vördsam hemställan, att man i god tid
tänkte på att tillämpa fullt moderna stadsplaner för dessa sam¬
hällen — det torde ju vara genom Konungens befallningshafvande,
som framställning därom skall ske.
Jag har härmed velat för kammaren framhålla, dels af hvil¬
ken stor bärvidd en reform af nu antydt slag verkligen är, dels
att frågan därom mycket väl kan förknippas med det arbete, som
den stora skattekommitté, hvilken blifvit tillsatt, fått i uppdrag
Lördagen den 27 Februari,
9 N:o 19.
att fullgöra, dels slutligen att den rättvisa princip, det här gäller,
är i lika grad tillämplig för staten som för kommunerna.
Nu har emellertid herr finansministern här ledt in spörs¬
målet äfven i en annan riktning, då han nämligen talade om
den kommunala beskattningen. Detta är för mig en kär anled¬
ning att yttra några ord äfven om den saken, i all synnerhet
som jag uppmärksammat herr finansministerns ord såväl i det
tal, han förra sommaren höll nere i Norrköping, som i hans an¬
förande under årets remissdebatt. Dessa herr finansministerns tal ha
onekligen inom vissa kommunala kretsar väckt något bekymmer.
Det förefaller nämligen, som om herr finansministern ville lösa
frågan om den statsliga beskattningen för sig och göra detta först,
men däremot skjuta åt sidan, kanske till en oviss framtid, frågan
om den komunala beskattningen; han vill — om jag får använda
ett icke fullt adekvat uttryck — öfverlämna den nuvarande
fastighetsbevillningen till kommunerna. Under sådana förhållan¬
den blir ju den kommunala beskattningsfrågan undanskjuten, och
den reform, som man här har talat om i så många år och som
man ansett vara kanske den mest önskvärda, nämligen reformen
af kommunernas beskattning, kommer att träda i bakgrunden.
När jag nu berör denna fråga, skulle jag vilja så att säga
utpeka den riktlinje, efter hvilken man med utgångspunkt ifrån
den kommunala värdestegringsskatten bör fortgå på den intresse¬
beskattningens väg, som här helt otydligt redan har utstakats.
Som bekant och såsom herr finansministern äfven framhållit, har
ju grundvalen för den direkta beskattningen i Sverige blifvit lagd
vid riksdagen 1859—60. Det var ju då, som den ekonomiska
liberalismens och individualismens idéer hade sitt genombrott i
vårt land. Det gällde att på allt sätt frigöra den enskilde, hans
personliga förmåga och äfven hans skatteförmåga och att finna
lämpliga uttryck för hans ekonomiska bärkraft, och detta ansåg
man sig få i vederbörandes inkomst af arbete och af hvad han
i öfrigt besatt. Nu se vi, hurusom utvecklingen inom stat och
kommun steg för steg går därhän, att man så att säga vill ren¬
odla individens skatteförmåga, och den uppfattningen börjar göra
sig gällande, att detta är den enda princip för beskattning, som
är fullt riktig. Vi ha därigenom fått en allmän bevillning, som
består af en blandning af inkomstskatt och objektsbeskattning å
fastighet samt därjämte en stympad inkomstbeskattning.
Vi se, hurusom det inom kommunerna förhåller sig, på samma
sätt, att samma tendens där gör sig gällande. De gamla inkomst¬
källor, som kommunerna förut haft, såsom af stadsjordarna —
som under den ekonomiska liberalismen undan för undan såldes
för att dyrt återköpas senare — upptagande af de gamla skatterna
grundlega, tomtören, vretskatt, gårdaköpsafgift m. m., med andra
ord allt, som särskildt graverade fastigheterna och vissa olika
grupper af medborgare, bortgår; den ena likställighetsöfverens-
Svar ä inter¬
pellation.
(Forts.)
N:o 19. 10
Lördagen den 27 Februari.
Svar å vitter- kommelsen efter den andra uppgöres inom kommunerna, för att
petition. en schematisk likhet skall få insteg och hela beskattningens grund-
(Forts.) vaj hvila på bevillningskronan och fyrktalssättningen.
Innan vi emellertid hunnit slutföra den tankegång, som le¬
gat till grund för det reformarbete, som pågått här på detta om¬
råde under några årtionden, ha nya idéer uppkommit, grundade
på en i viss mån ny samhällsuppfattning. Vi förmärka nu tyd¬
ligare än någonsin förut, att vi lefva i nationalhushållningens
tecken. Känslan af samhällets vikt, betydelse och styrka vinner
alltmer insteg; man skulle kanske kort och godt kunna säga,
att vi numera snarare se medborgaren och hans förpliktelser än
den enskilda människan.
Dessa tankar och idéer kunna icke undgå att äfven färga
skattelagstiftningen, och så komma vi här in på den intressebe¬
skattning, som tydligt och klart utsäger, att därest en medborgare
vinner af samhället fördelar framför andra medborgare, skall han
också lämna särskild ersättning därför.
I fråga om beskattningen i våra kommuner ber jag att få
anföra ett exempel här ifrån Stockholm för att visa, huru påtag¬
ligen oriktigt det för närvarande är ställdt. År 1907 uppgick
här i Stockholm beskattningen å inkomst af kapital och arbete
till 12,6 millioner kronor, beskattningen å fastigheter till 2,7 mil¬
lioner och å inkomst af sjöfart till 2,1 millioner kronor. Under
en period af uppsving i fastighetsvärdena, sådan som man säker¬
ligen icke anat förut, ser man således här, hurusom tyngdpunk¬
ten af beskattningen faller på inkomst af kapital och arbete, me¬
dan däremot beskattningen af fastigheter är försvinnande liten,
så liten t. o. m., att beskattningen af inkomst af sjöfart är i viss
mån därmed jämförlig.
Dessa siffror torde i och för sig visa, att en omläggning
härvidlag är nödvändig, en omläggning på intressebeskattningens
grundval. Jag vill erinra om, att redan Rydin på sin tid — det
var 1882 — framhöll nödvändigheten för kommunerna af intresse¬
beskattning. Denna leder ju emellertid direkt till objektsbeskatt¬
ning å fastighet. Det är äfven så, att ingenting återspeglar så
väl kommunernas utveckling, alla de åtgärder, samhället med
sina medlemmars gemensamma ansträngningar och genom deras
arbete utför, som just fastigheternas jordvärde. Då menar jag,
att den reform, som vi här borde slå in på, vore införandet af en
värklig jordvärdeskatt.
Den beskattningsgrund, som nu användes, är, särskildt när
den, såsom i stadskommunerna är fallet, hvilar på bevillnings¬
kronan, synnerligen ojämn och i hög grad fluktuerande, hvilket
i synnerhet gifver sig till känna i kristider, då summan bevill-
ningskronor hastigt förändras. Det är icke den lugna, stabila
och säkra grund för den kommunala beskattningen, som är nöd-
Lördagen den 27 Februari.
11 N:o 19.
vändig, och dessutom drabbar den — såsom förut är visadt —
inkomsttagarne alldeles oproportionerligt.
Däremot är jordvärdet ett exakt uttryck för själfva graden
af det intresse, som fastighetsägarne ha af hela samhällets verk¬
samhet och utveckling.
Om man nu skall införa en sådan ny fastighetsbeskattning,
bör man — jag vill betona, att jag härvidlag särskild! tänker
på de förhållanden, jag närmast känner till, nämligen förhållan¬
dena i stadskommunerna — taga sikte på de nya tankar, som
bryta sig fram inom hela den anglosachsiska världen. Jag vill
för herr finansministern framhålla, att Stockholms stadsfullmäk¬
tige, hvilkas skrifvelse till Kungl. Maj:t i hithörande ämne torde
till stor del ha föranledt herr finansministerns åtgärd att tillsätta
en kommitté för utredning af frågan om kommunernas värde-
stegringsskatt, äfven uttalat sig för en utredning om det anglo¬
sachsiska systemet, d. v. s. jord värdeskatt. Då bör detta nya
skattesystem införas, så att man väl skiljer på allt, som hänför
sig till det produktiva arbetet, nämligen husen i städerna, och
det, som är det verkliga jordvärdet. Rent ekonomiskt sedt äro
dessa två saker fullständigt skilda objekt. Medan husens värde
med åren blir allt mindre och mindre och slutligen alldeles för¬
svinner, så stiger däremot, om man räknar med större perioder,
jordvärdet oafbrutet. Följaktligen kommer en beskattning å jor¬
den och en beskattning å husen att få helt olika verkan. En
beskattning å husen fördyrar dessa, hvilket innebär en fara för
bostadsfrågans lösning, enär det drager med sig högre hyror; en
beskattning å jorden däremot ingår i själfva priset å marken.
Denna beskattning kan således ej sägas blifva öfvervältad på
hyresgästerna. De ekonomiska principer, som man numera anser
vara fastslagna, således den beskattningssynpunkt, som man här
bör framhålla, gå ut på, att vill man vinna fördelar i fråga om
den kommunala beskattningen, bör man bygga på intressebeskatt¬
ningens grundval och skilja på beskattning å hus och beskatt¬
ning å tomt.
Jag vill här, mina herrar, slutligen uttala, att det är min
bestämda uppfattning, att reformvännerna icke komma att släppa
de tankar, som ligga till grund för intressebeskattningen, utan
skola slutföra dem. Jag ber att få uttala, att med det första
steg, som herr finansministern här tagit, har han fört utvecklingen
in på den nya bana, den nya väg, om hvilken vi må vara måna,
att den går i den fullt rätta riktningen.
Herr Kronlund: Herr talman! Utan tvifvel måste man
vara herr finansministern varmt erkännsam, för att han så snart,
som nu skett, bragt denna viktiga fråga på tal, äfven om jag för
min del, i likhet med friherre Palmstierna, dock måste anse, att
de två olika formerna af jordvärdestegringsskatt, den kommunala
Svar å inter¬
pellation.
(Forts.)
N: o 19, 12
Svar å inter¬
pellation.
(Forts.)
Lördagen den 27 Februari.
- beskattningsformen och den statsliga beskattningsformen, ha så
nära samband med hvarandra, att det hade varit i hög grad
lyckligt för hela frågans enhetliga och slutliga lösning, om dessa
olika former behandlats i en och samma kommitté.
Herr finansministern uttryckte den förhoppningen, som mycket
gladde mig, att man kunde ha förslag i denna fråga färdigt att
framläggas redan till nästa års riksdag. Den för ändamålet till¬
satta kommittén lämnar dock genom sin storlek något tvifvel
öfrigt, huruvida det verkligen skall lyckas att inom så kort tid
göra det hela färdigt. Erfarenheten visar nämligen, att ju större
eu kommitté är, desto längre tid tager dess arbete och desto
brokigare och mera olikartadt blir det resultat, hvartill kommittén
kommer.
Att herr finansministern har tillkallat sådana personer, som
herr finansministern ansett såsom verkligen sakkunniga på detta
område, är jag alldeles öfvertygad om, men den fortsatta släkt¬
kärlek, som visat sig vid regeringens val af kommittémedlemmar,
har dock på många håll väckt en viss uppmärksamhet. Det är
ju ett patriarkaliskt styrelsesätt, som kanske är litet för mycket
patriarkaliskt i våra /lagar.
Herr Lindhagen: Med den ståndpunkt, som jag intager i
den föreliggande frågan, måste jag säga, att vi kunna icke annat
än vara interpellanten tacksamma för att han just vid denna tid¬
punkt, då regeringen och speciellt finansministern börjat lägga
hand vid den viktiga sak, som det här gäller, låtit de olika syn¬
punkterna komma på tal, så att vi, som gärna se, att saken går
framåt än vidare på den nu utstakade vägen, äfven kunna lämna
vårt lilla bidrag härvidlag och fästa uppmärksamheten på det till
äfventyrs otillräckliga i det förslag, som herr finansministern nu
närmast planlagt. Jag instämmer fullkomligt med friherre Palm-
stierna däri, att jord värdeskatt är det enda rationella, hvartill man
bör komma. Visserligen har 1907 års Riksdag icke uttalat sig
därför, icke ens Andra Kammaren, där förslaget därom stannade
i minoritet, men såsom redan erinrats, ha Stockholms stads¬
fullmäktige begärt utredning i antydt syfte, och i utlandet är
man nu i färd med att se saken ur denna mera vida synpunkt,
särskildt i de anglosachsiska länderna.
Men äfven om man nu icke vill gå så långt, bör man ju,
såsom interpellanten anmärkt, icke därför stanna vid att endast
bereda kommunerna dessa inkomstmöjligheter och icke heller vid
att införa enbart en skatt å jordvärdestegring i och för sig, en
allmän sådan, utan man bör väl äfven söka få till stånd en be¬
skattning å jord värdestegring vid ett visst företag. Jag tycker,
att just i våra tider, då både stat och kommun måste på alla
håll uppsöka de inkomster, de kunna få och som äro skäliga,
kan man icke undgå att taga vara på det tillfälle, som här yppar
Lördagen den 27 Februari.
13 N:o 1»
sig, och att sålunda icke, såsom herr finansministern förordade,
skjuta undan den saken till en framtid, därför att uppgifterna
beträffande öfriga beskattningsfrågor äro så många och trängande.
Man måste väl gripa tillfället i flykten, och då just här år efter
år förekomma så oerhörda värdestegringar till följd af statens och
kommunernas egna anläggningar, skall man väl icke släppa dessa
tillfällen ur händerna, utan lägga sig vinn om att så mycket som
möjligt gripa problemet i hela dess vidd.
Jag tycker också, att det är oriktigt, att, när staten gör en
anläggning, såsom t. ex. en statsbana, staten då skall afstå från
att på ett eller annat sätt äfven få sin andel i den jordvärde-
stegring, som staten själf framkallat genom anläggningen i fråga,
och endast medgifva kommunerna att uttaga en viss del af denna
värdestegring. Staten behöfver sannerligen inkomster i lika hög
grad som kommunerna, och därför anser jag, att det är oriktigt
att nu skjuta undan till en framtid en sådan möjlighet därtill
för statsverket, som här förefinnes.
Nu nämnde herr finansministern särskildt, att det i före¬
varande afseende är stor olikhet mellan Danmark och vårt land.
En järnväg, som dragés genom våra folktomma bygder, kunde
icke framkalla så stor värdestegring, ansåg han. Ja, jag undrar
det. Om man läser t. ex. de gjorda utredningarna om inlands¬
banans bärkraft, hvilka jag för min del tagit del af, så finner
man där, hurusom det ofta betonas, hvilken oerhörd värdestegring
skogarna skulle få öfverallt, där denna bana ginge fram, och
mången sakkunnig har icke ord nog för att peka på, hvilken
vinkande vinst som i detta afseende skulle tillfalla de enskilda
skogsägarna. Skall då icke staten, som utan dessa enskilda skogs¬
ägares egen medverkan skapar åt dem denna vinst, säga: var
god och gif mig åtminstone litet grand af detta och allra helst
i dessa brydsamma tider.
Nu vill jag emellertid säga, att interpellanten kanske icke
gått tillräckligt långt, när han endast talat om järnvägarna, och
detta antyddes också af herr finansministern. De föredömen, som
vi på detta område för närvarande rida med, äro ju de danska,
och där finnas två enligt hvad jag inhämtat i en dansk tidskrift
nyligen antagna lagar gällande om uttagande af värdestegrings-
skatt för statens räkning, afseende icke blott värdestegring vid
järnvägsanläggningar, utan äfven vid en viss hamnanläggning,
nämligen Esbjergs hamn. Det är också verkligen så, att om
Riksdagen i något afseende har uttalat sig för att för statens
räkning må uttagas en dylik jordvärdestegringsskatt, har det just
skett en gång indirekt i fråga om en hamnanläggning. Det var,
då vid 1907 års riksdag förslag var före att vid Eif vik på Lidingön
anlägga en örlogshamn. Lösen för den jord, som enligt nämnda
förslag skulle betalas af staten, var oerhörd; de enskilda jord¬
ägarna hade tillgodosett sig kolossala summor med hänsyn till
Svar å inter¬
pellation.
(Forts.)
N:® 19. 14
Lördagen den 27 Februari.
Svar å inter- den jordvärdestegring, som skulle uppkomma med anledning
petition, däraf, att staten anlade denna örlogshamn. Samtidigt förevar i
(Forts.) Riksdagen en väckt fråga om att man skulle ändra expropriations-
lagstiftningen i det syfte, att det skulle bli rättvisare lösen för
jord, särskildt med hänsyn till sådana fall som det nyssnämnda.
Man fick kännedom om att inom statsutskottet uttalats förhoppningar
om att Riksdagen skulle göra något i motionens syfte just med anled¬
ning af hvad man funnit i fråga om jordvärdestegring på Elfvik till
följd af den framlagda kungl. propositionen om en örlogshamn
därstädes. Den ifrågavarande motionen om ändrad expropriations-
lagstiftning gick förvånande lätt igenom här i Riksdagen: ingen
opposition inom lagutskottet, ingen opposition i någondera kam¬
maren. Detta var, kan jag säga, till stor del kanske att tillskrifva
intrycket af den kungl. propositionen om flottans hamn vid Elf¬
vik. Likaväl som det då förefanns en känsla af att staten ej
borde betala den jordvärdestegring på den jord, som själfva hamn¬
anläggningen skulle omfatta, likaväl föreligger det skäl, att staten
uttager en sådan skatt på den jord, som stiger i värde till följd
af närbelägenhet till statens anläggningar.
Jag vill sålunda till herr finansministerns beaktande fram¬
hålla, att liksom man bör tänka på att, när staten framdrager
en järnväg, staten då får någon del af det stora värde, som staten
skapar genom denna anläggning, samma synpunkt måtte göras
gällande äfven i fråga om statens hamnanläggningar och liknande
företag.
Herr vice talmannen, som under det sista anförandet öfver-
tagit ledningen af kammarens förhandlingar, lämnade därefter
ordet till:
Grefve Hamilton, som yttrade: Jag kan förstå, att de af
friherre Palmstiema här förordade beskattningsformerna äro önsk¬
värda för våra städer och större samhällen, men för våra fattiga
kommuner på landsbygden tror jag icke, att de äro tillämpliga.
Ute på landsbygden finnas på många håll icke andra beskattnings-
föremål än en skuldsatt jord.
Jag måste erkänna, att herr finansministerns yttrande var
äfven för mig nedslående, ty han syntes vilja lämna åt en af¬
lägsen framtid att lösa den kommunala beskattningsfrågan, och
således skulle länge än de orättvisor fortfara, som ligga i en
ojämn beskattning. Herr finansministern tycktes vilja upphjälpa
de kommunala finanserna genom att öka kommunernas inkomster
med jordvärdestegringsskatt, skogsaccis m. m. Men dessa in¬
komster, åtminstone hvad jordvärdestegringsskatten angår, skulle
ju endast komma de kommuner till godo, där det finnes stora
samhällen och där måhända inkomsterna redan förut äro stora
Lörd»gen den 27 Februari.
15 R:o li)
nog. De fattiga kommunerna däremot, dit måhända järnväg Svar d inter-
ännu icke nått, skulle komma att förbli i samma svåra belägenhet pollution.
som nu; för dem linnes det blott ett enda sätt att lösa skatte- Forts,
frågan, nämligen genom att minska utgifterna därigenom att
staten öfvertager de skatter, som därstädes utgå för statsändamål,
d. v. s. för fattigvård, skolundervisning, vägar m. m.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz:
Herr talman! Jag förstår för min del mycket väl alla de önske¬
mål, som här kommit till uttryck. Jag har ju själf till fullo erkänt
det otillfredsställande i de nuvarande skatteanordningarna, och jag
har verkligen åtminstone velat, om jag också, efter hvad det tyckes,
icke på ett för alla tillfredsställande sätt lyckats, gripa an reform¬
arbetet sålunda, att man däraf skulle kunna vänta en något hasti¬
gare lösning, än hvad alla föregående försök på det området allt
hitintills visat sig resultera i.
Här har talats om att jag tagit för litet för mig: jag har
icke tagit upp denna fråga med en allsidig syn på tingen, har
brutit ut det ena utan att nu med detsamma låta det andra följa
med. Men, mina herrar, hvad är anledningen till att vi ännu
icke kommit någon vart att tala om på detta område? År icke
anledningen därtill till stor del just den, att man försökt sig på
att lösa det hela på en gång?
Här har klandrats, att jag tänkt mig gången af denna
skattereform på det sätt, att man i främsta rummet skulle söka
ordna de statsliga beskattningsförhållandena och först sedermera
öfvergå till de kommunala. Man har klandrat, att jag icke tagit
dessa frågor åtminstone på samma gång eller kanske rent af i
motsatt ordning. Min uppfattning i den delen har jag vid före¬
gående tillfällen så tydligt ådagalagt, att jag icke torde här behöfva
mera än konstatera, att det första villkoret för att man öfver
hufvud taget skall kunna genomföra några lyckliga reformer på
detta område är, att man skiljer den statsliga beskattningen från
den kommunala, alltså borttager sambandet mellan statsskatt och
kommunalskatt. Det är därpå jag inriktat mina bemödanden.
Det måste enligt min tanke tillgå så, att statsskatten omlägges på
sådant sätt, att kommunalskattens beroende af densamma upp-
häfves. Det är ett arbete i sådant syfte, som nu är i gång, och
jag hoppas, att det arbetet skall åtminstone i någon mån kunna
vara fullbragt innan årets slut. Först sedan man fått denna grund,
på hvilken man kan arbeta vidare, kan man efter min uppfattning
af saken tänka sig någon bestående och verkligen genomgripande
lösning af det visst icke mindre viktiga spörsmålet om den kom¬
munala beskattningens omläggning.
Det är emellertid just därför, att man efter min mening icke
kan taga itu med den kommunala beskattningen, förrän man bragt
ordning och reda i den statsliga, och att till följd däraf ett upp-
N:o 19. 16
Lördagen den 27 Februari.
Svar å inter¬
pellation.
(Forts.)
■ skof måste uppstå i fråga om den kommunala beskattningens
omläggning, det är just därför, som jag sökt finna ut medel, som,
låt vara blott såsom palliativ och icke något, som kan anses för
en slutgiltig lösning af hela den kommunala beskattningsfrågan,
dock kunna vid sidan af en reform af det statsliga beskattnings-
väsendet lända åtminstone en del kommuner till stöd och hjälp,
nämligen så många, som man på det sättet kan träffa. Det är
därför, som jag tänkt mig dessa två särskilda kommunalskatter,
skogsaccisen och jordvärdestegringsskatten, där just intresse¬
principen är den grundläggande, där just objekten utgöra föremål
för beskattningen, till skillnad från hvad jag anser böra vara
grunden för statens beskattning, nämligen förmågan hos den ena
och den andra medborgaren.
Jag har således den uppfattningen, att det är omöjligt att
lyckligt komma fram på ett så grannlaga och svårt område som
skattefrågornas med mindre än att man dels söker gå i logisk
ordning med frågorna, söker lösa dem den ena först och sedan
den andra, dels söker gifva det stöd och den hjälp man kan utan
ingrepp i den af mig angifna logiska ordningen, och sist bereder
de frågor, som enligt denna ordning måste komma i sista rummet.
Jag tror för min del icke, att det gifves något annat sätt, hvarpå
man kan komma till ett lyckligt resultat, men jag säger än en
gång, att jag förstår de önskningar, som från ena eller andra
hållet uttalats därom, att man så snart som möjligt bör komma
till detta lyckliga resultat.
Hvad nu särskildt denna fråga om jordvärdestegringsskatt
och betterment bidrag beträffar, så förebrådde en ärad talare mig,
att jag icke tagit hänsyn till dessa betterment-bidrag vid den
utredning, som jag anordnat angående en jordvärdestegringsskatt.
Ja, af hvad jag sagt här förut och af hvad som framgår ännu
tydligare af professor Cassels utredning -—- hvilkens mening jag
i detta afseende delar — bör det vara tydligt, att alla dessa
betterment, alla dessa förbättringar från det allmännas sida,
komma att utöfva sin inverkan på värdestegringen af de fastig¬
heter, som komma i åtnjutande af betterment, och komma att
framkalla en starkare värdestegring för dessa än för andra fastig¬
heter. Den jordvärdestegringsskatt sålunda, som är meningen att
införa, skulle enligt min uppfattning komma att leda därhän, att
med afseende på sådana fastigheter, som kommit i åtnjutande af
betterment, den drabbade jämväl den värdestegring, som på grund
af betterment kommit dessa fastigheter till del och som komme
att inkluderas i den allmänna jordvärdestegringen. Frågan gäller
sålunda endast, huruvida utöfver det inflytande, som ifrågavarande
betterment har på den från vederbörande fastigheter utgående
jordvärdestegringsskatten, dessa fastigheter skola drabbas af sär¬
skilda afgifter, som utgå tidigare och på annat sätt än värde-
stegringsskatten. Och den frågan är icke absolut sammanhängande
Lördagen den 27 Februari. 17
med frågan om jordvärdestegringsskatt utan i jämförelse med
denna af något underordnad betydelse.
Hvad jag absolut måste hålla fast vid är, att jordvärdesteg-
ringsskatten måste läggas som en kommunal skatt. Staten bör
icke direkt ingripa och af fastighetsägarna kräfva afgifter vare
sig i form af betterment-bidrag eller af jordvärdestegringsskatt.
Jag vill hänvisa alla, som äro intresserade af saken, till professor
Cassels utredning i den delen. Häraf framgår tydligt och klart,
att i det land, där denna jordvärdestegringsskatt varit tillämpad
visserligen icke sedan så lång tid tillbaka men dock under längre
tid än i något annat af våra grannländer, nämligen Tyskland, ha
statsmakterna och speciellt de män, som företräda statsintresset,
ministern för de inre ärendena och finansministern bestämdt för¬
klarat, att de icke på något sätt vilja, att staten skall konkurrera
med kommunerna i afseende på jordvärdestegringsskatten, utan
att den skall helt och hållet öfverlämnas till kommunerna och
staten icke taga något därur. På samma sätt ligger frågan i
Danmark. Där är icke fråga om, att staten i detta fall skulle direkt
från fastighetsägarna taga något, utan där har man hittills gått
så till väga, att i de fall, där staten fordrat tillskott för utförandet
af allmänna arbeten af beskaffenhet att vara till särskildt gagn
för någon viss kommun, detta tillskott uttagits af kommunen
såsom sådan, hvarefter kommunen haft regress till de fastigheter,
hvilkas värde man utrönt skulle komma att genom de omförmälda
arbetena stegras och genom dem ålagd särskild skatt skaffat sig
ersättning för sina utlägg.
Hvad nu det nya danska lagförslaget beträffar, har det sagts,
att detta redan skulle vara antaget. Jag erkänner, att detta är
för mig obekant. Jag känner intet annat än hvad professor
Cassel därom upplyser, och af dessa upplysningar framgår, att
det lagförslag, som förelädes danska riksdagen 1907, visserligen
rönte erkännande af Riksdagen men icke antogs utan hänsköts
till en kommitté. Till herr Kronlunds uppbyggelse kan jag nämna,
att denna kommitté bestod af 17 medlemmar, och om det är någon
sanning i herr Kronlunds påstående, att, om kommittéer äro stora,
de bli sent färdiga, så borde denna kommitté icke hunnit så långt,
att danska riksdagen kunnat antaga det förslag, den 1907 till
densamma hänsköt. Hvad som kan komma att blifva bestämdt
där, vet jag icke. Men hvad som hittills tillämpats på det ena
eller andra området vet jag, och det är, att staten icke tar ut
betterment-bidrag af den ena eller andra fastighetsägaren, utan
där så skett, har det gått så till, att kommunerna fått ansvara
för bidraget, och — såsom herr Lindhagen anmärkte — om så¬
dana bidrag utgå, är det ingalunda endast på grund af järnvägs¬
anläggningar utan också på grund af andra allmännyttiga företag,
såsom hamnanläggningar och sådant. Och jag förmodar, att
Trelleborgs här närvarande representant skulle kunna intyga, att
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 19. 2
N;o 11).
rar å inter¬
pellation.
(Forts.)
N:o 19. 18
Lördagen den 27 Februari.
Svar å inter- Trelleborg fått betala betterment-bidrag för sin ångfärja. Denna
pellation. sap ar grunda icke obekant för oss. Men hvad som däremot är
(Forts.) osg obekant är den utveckling af systemet, som kommit till an¬
vändning vid Esbjerg, nämligen att denna kommun, som på
sådant sätt fått lämna bidrag till staten, icke taxerat ut detta på
alla sina skattskyldiga i vanlig ordning utan tagit ut det af de
fastighetsägare, som speciellt rönt förmånlig inverkan af dessa
anläggningar.
Ja, mina herrar, men det är just sådana frågor, kommittén
skulle utreda. Vi ha slagit in på den vägen att af kommunerna
fordra markupplåtelser för statsjärnvägar, som framdragas genom
deras områden. Dessa upplåtelser äro numera af icke så ringa
omfattning. Det gäller numera icke endast att bereda mark för
dubbelspår utan också för bostäder och på sina ställen för egna
hem åt järnvägspersonalen, hvilket allt gör, att områdena blifva
ganska betydande. Vill man nu gå vidare på den väg, man
slagit in på, och säga, att hädanefter nöja vi oss icke med, att
kommunerna garantera jord för statens järnvägsanläggningar utan
vi fordra, att kommunerna skola gifva det och det bidraget till
statens järnvägsbyggande, så säger jag, att detta är en åtgärd,
som icke har med denna sak att göra, ty här gäller det att göra
möjligt för kommunerna att i stället taga ut detta af dem, hvilkas
egendom stegras i värde, såsom jag i mitt första anförande sade.
Jag tror, att det vid denna, som vid all lagstiftning, gäller
att begränsa sig. Herrarne få komma ihåg, att det är så orimligt
många intressen, som komma fram, då det är fråga om beskatt¬
ning och det beskattningssystem, som från ett håll anses vara
det mest ideala och som kanske, om man ser det från teoretisk
synpunkt, kunde ha en sådan innebörd, betraktas från ett annat
håll som det mest orimliga af alla. Jag tror, att om man försökte
slå ett slag för ett förslag, som man ansåge skulle ordna allting
och vara så öfverensstämmande med den högsta världsliga för
att icke säga gudomliga rättvisa, som öfver hufvud vore möjligt
att åstadkomma, jag tror, att man då finge stå och fäkta till
domedag för att få det antaget. Jag tror, att om man vill genom¬
föra något i praktiken — och jag antager, att äfven de mest
ideellt anlagda teoretici på beskattningsväsendets område vilja se
ett praktiskt resultat af sina idéer — då bör man låta detta vara
detta och taga vederbörlig hänsyn till de svårigheter, som möta
på den i alla fall icke rosenströdda utan törnuppfyllda stig, som
heter skattereformernas stig.
Sedan herr talmannen, som emellertid återkommit, åter
öfvertagit ledningen af förhandlingarna, anförde
Friherre Palmstierna: Herr talman! Ja, vi »ideellt anlagda
teoretici» här i detta land ha arbetat på och lyckats införa den
Lördagen den 27 Februari.
19 K:© 1».
beskattningsreform, som herr finansministern genom att tillsätta S‘'ar & inter-
en kommitté godkänt såsom synnerligen praktisk, nämligen värde- Vc^alion.
stegringsskatten. Jag ber få säga, att vi »ideellt anlagda teoretici» (Lorta.)
ha den uppgiften att söka »hala» herr finansministern så långt
framåt på den vägen, som det är möjligt.
Jag skall be att få göra några beriktiganden med anledning
af hvad som här yttrats. Det exempel, som herr finansministern
framhöll från Trelleborg, är så eklatant som möjligt. Kommunen
får betala, men fastighetsägarne, som göra vinst på det hela, gå
fria. Hvad det danska lagförslaget beträffar, så gällde det Esbjergs
hamn, och jag vill framhålla, att detta är en lag, som redan är
införd i Danmark. Hvad förhållandena i Tyskland beträffar, ber
jag få påpeka, att det var den kände, kanske hela världens mest
framstående finansteoretiker, Adolf Wagner, som framlade förslag
om allmän jordvärdestegringsskatt — icke betterment-bidrag —
till staten, men detta förslag har den tyske finansministern icke
upptagit. Emellertid har man gått in på förslaget om betterment-
bidrag, och kring de stora kanalerna köpes mark i stor utsträck¬
ning, så att denna mark må kunna behållas i statens ägo och
staten förtjäna på det hela.
Nu vill jag fastslå två saker, som herr finansministern ut¬
talat sig för. Han har dels yttrat, att man af all kraft borde
arbeta på en lösning af vår skattefråga i den riktningen, att den
kommunala skatten icke hvilar på grund af den statliga utan att
dessa slag af skatter särskiljas, dels har han sagt sig inse, att
intressebeskattning bör ligga till grund för den kommunala be¬
skattningen. Men då vill jag inbjuda herr finansministern att
taga ett steg till, som ligger alldeles vid sidan om dessa reform¬
förslag och som därför när som helst kan tagas. Det rör en
mycket viktig punkt, nämligen att’ söka ordna frågan om taxeringen
på sådant sätt, att man skiljer mellan skatt på hus och skatt på
tomt. Genom att en sådan skillnad uppdrages, skulle möjlighet
beredas för tillämpning af den skatteprincip, som under alla för¬
hållanden är den rätta, nämligen att det produktiva arbetet lämnas
så fritt och obehindradt som möjligt, men att beskattningens tyngd¬
punkt drabbar de oförtjänta inkomstkällorna.
§ 5.
Föredrogos hvar för sig och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens bord hvilande propositioner:
angående anslag till åttonde internationella tuberkuloskonfe¬
rensen i Stockholm år 1909; och
angående befrielse för förre lokomotivföraren M. J. Anders¬
son Temén att gälda visst honom till utgifvande ådömdt ersätt¬
ningsbelopp.
N:* 19. 20
Om stämpel
å bevis om
tillstånd att
köra med
automobil å
allmän väg
eller gata
m. m.
Lördagen den 27 Februari.
§ 6.
Efter föredragning bordlädes åter Andra Kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1.
§ ?■
Härefter föredrogos hvart för sig statsutskottets utlåtanden:
n:o 27, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af lägenheter från förra hospitalsegendomen Kolstad
i Östergötlands län;
n:o 28, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af ett till förra öfverstebostället Orrholmen i Skara¬
borgs län hörande hemman Blackorna n:o 1;
n:o 29, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af fem lägenheter från förra majorsbostället Järrestad
n:is 5, 7 och 23 i Kristianstads län;
n:o 30, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af tvenne områden från förra hospitalshemmanet Köpe-
torp n:o 1 i Östergötlands län;
n:o 31, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af en lägenhet från förra militiebostället Gladsax n:o 21
i Kristianstads län;
n:o 32, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af mark från Laholms kungsladugård i Hallands län; samt
n:o 33, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af en lägenhet från förra militiebostället Norr Salbo
n:o 5 i Västmanlands län.
Hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls af kammaren.
§ 8.
Till behandling förelåg härefter bevillningsutskottets be¬
tänkande n:o 7, i anledning af väckt motion om stämpel å bevis
om tillstånd att köra med automobil å allmän väg eller gata m. m.
I en inom Andra Kammaren väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, n:o 95, hade herr Lundin föreslagit, att Riks¬
dagen ville besluta dels följande tillägg till förordningen om
stämpelaf giften:
Bevis af öfverståthållareämbetet eller Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande om tillstånd för automobilägare till körning med
automobil på allmän väg eller gata
för 12 månaders tid Kr. 120: —
för 1 månad » 10: —
dels ock att hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t med
ändring af nuvarande bestämmelser ville förordna, att särskildt
21 N:o 1».
Lördagen den 27 Februari.
tillstånd af Konungens befallningshafvande fordrades för körning
med automobil å allmän väg eller gata, och skulle ägaren för
hvarje automobil lösa sådant tillståndsbevis, gällande för kalender¬
månad eller år.
Utskottet hemställde, att Riksdagen i anledning af herr Lun¬
dins motion ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida för användning
af automobiler eller vissa slag af dem skatt, vare sig i form af
stämpel eller annorledes, borde åsättas, samt därefter till Riks¬
dagen inkomma med det förslag, hvartill nämnda utredning kunde
gifva anledning.
Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Sandwall, fri¬
herre Trolle, Tonning, Karlsson i Göteborg och Berg i Göteborg.
Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade:
Herr Berg i Göteborg: Motionären säger i sin motion, att
han väckt denna fråga på tal, därför att nya slcatteobjekt erfordras
för staten. Yi, som ha reserverat oss i denna fråga, ha haft
den åsikten, att man nog kan finna bättre skatteobjekt än dessa
automobiler. Motionären vill skattlägga alla sådana utan undan¬
tag. Men utskottet är mera tveksamt och lutar åt den åsikten,
att endast så kallade lyxautomobiler borde skattläggas. För min
del tycker jag, att det är ytterligt motbjudande att alls skatt¬
lägga detta samfärdsmedel, som väl ändå måste betecknas såsom
framtidens. Motionären anser automobiler vara eu landsplåga,
och jag vet, att många landtman däri äro eniga med honom, och
icke heller reservanterna ställa sig oförstående mot landtmännens
synpunkter i den delen. Vi förstå så väl, att särskildt i långt
aflägsna landsbygder ganska många obehag följa med dessa
frustande fordon, som skrämma landtmännens hästar och som man
anser fördärfva vägarna. Men jag vill påpeka, att samma slags
ovilja yppade sig, när det var fråga om de första järnvägsan¬
läggningarna här i landet och då velocipederna började användas
här. Många landtman voro äfven mycket förgrymmade, när tele¬
graf- och telefonstolparna först skulle utsättas. Nu torde de
ovänliga känslorna mot järnvägarna och cyklarna ha försvunnit
och detsamma blir nog inom kort förhållandet med den nu rå¬
dande oviljan mot automobilerna. Det är visserligen sant, att
automobilerna äro obehagliga på det sättet, att de dels sprida en
obehaglig lukt och dels ha ett mycket irriterande stånkande ljud;
på grund af dessa båda omständigheter ha de ju också fått ök¬
namnet »stinkstånkor». Men alla veta vi af erfarenheten, att
dessa olägenheter mer och mer försvinna. Jag tror, att man
måste medgifva, att de automobiler, som synas på Stockholms
gator, icke äro så värst besvärliga i dessa två afseenden, och jag
Om stämpel
ä bevis om
tillstånd att
köra med
automobil å
allmän väg
eller gata
m. m.
(Forts.)
*
X;o 19. 22
Lördagen den 27 Februari.
Om stämpel
å bevis om
tillstånd att
köra med
automobil å
allmän väg
eller gata
m. m.
(Forts.)
är säker på, att allteftersom tekniken fullkomnas, skola deras
störande inverkningar på hästarna genom det af dem förorsakade
bullret alldeles försvinna. Sedan återstår ju automobilernas in¬
verkan på landsvägarna. Men jag tror, att det skulle vara till
allas fördel, om landsvägarna blefve försatta i bättre skick än
de för närvarande äro. Jag förmodar också, att med de förbätt¬
ringar, som kunna komma att vidtagas i väglagen, det för landt-
männen icke skall behöfva kännas allt för betungande att försätta
vägarna i så godt skick, att dessa automobiler icke komma att
förorsaka någon nämnvärd skada.
Motionären anställer en jämförelse mellan skatt på automo¬
biler och skatt på hundar. Alla jämförelser halta, men i mitt
tycke haltar denna mer än vanligt. Jag tror, att de allra flesta
hundar måste betecknas som lyxdjur. Men åtminstone utskottet
anser, att de flesta automobiler användas i den praktiska verk¬
samhetens tjänst. Jag tager fasta på detta utskottets uttalande
och vill just af den anledningen motsätta mig beskattning af
automobilema.
Herr talman, jag yrkar af slag såväl å motionen som å ut¬
skottets förslag.
Herr Almqvist: Herr talman! Motionären yrkar i sin mo¬
tion, att automobilägare skola för körning med automobil på all¬
män väg eller gata erlägga en skatt af 120 kronor om året. Ut¬
skottet har i sin hemställan icke velat gå så långt utan endast
föreslagit en utredning af frågan, huruvida för användning af
automobiler eller vissa slag af dem skatt bör åsättas. Utskottet
säger vidare i sin motivering tydligt ifrån, att utskottet icke anser
det lämpligt att pålägga alla automobiler beskattning i den grad,
motionären föreslagit. Utskottet anser det sålunda kunna ifråga¬
sättas, om icke sådana automobiler, som brukas för praktisk
verksamhet, böra vara fritagna från skatt eller åtminstone träffas
af en lägre skattesats än andra automobiler. Utskottet framhåller
jämväl, att den blifvande utredningen äfven bör omfatta frågan
om skattens storlek. Man kan nämligen ifrågasätta, om icke en
beskattning af 120 kronor för en lyxautomobil, värd t. ex. 20,000
kronor är alltför ringa, och skatten i vissa fall därför bör ökas
utöfver hvad motionären föreslagit. Det är vidare tydligt, att
utredning tarfvas äfven beträffande frågan, huruvida skatten bör
utgå till staten eller delvis också till kommuner eller till vägunder¬
hållet. I vissa trakter, där viss reguliär automobiltrafik äger rum,
skulle det måhända befinnas vara med rättvisa öfverensstämmande,
att skatten komme väghållningsdistriktet till godo.
Då, såsom motionären framhåller, nya skatteobjekt ständigt
måste uppletas, tror jag det skulle vara lämpligt, om skatt lades
på lyxautomobiler. Men då jag föreställer mig, att Andra Kam¬
maren icke skulle vilja vara med om att lägga skatt på alla slags
23 N:* 1».
Lördagen den 27 Februari.
automobiler och en utredning i allt fall synes nödvändig ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till hvad utskottet hemställt.
Herr Jansson i Krakerud: I den diskussion, som för en
stund sedan ägde rum rörande våra skatteförbållanden, sökte man
från ett håll sammankoppla två viktiga skatteförslag. Jag tänkte
då, att om dessa skatteförslag skulle komma att sammankopplas
i en och samma utredning, det kanske kunde dröja i BO eller
40 år, innan Riksdagen kunde ena sig om dessa vidlyftiga skatte-
projekt. Som vi veta, kunna rörande mycket enkla skatteförslag
mycket olika1 åsikter göra sig gällande; huru mycket mer skulle
icke detta blifva fallet, om dessa stora skatteförslag samman¬
kopplades.
Däremot tror jag, att man i den föreliggande frågan borde
kunna enas. En skrifvelse till Kungl. Maj:t i den riktning, som
här föreslås, skulle väl knappast kunna innebära någon fara.
Resultatet däraf skulle möjligen blifva, att man finge någon
liten skatt på lyxautomobiler; och de tåla mycket väl vid en
sådan skatt.
För min del skulle jag önska, att, om man lyckades lägga
skatt på dessa fordon, man kunde fortgå på denna bana och
lägga skatt på åtskilliga andra lyxartiklar. Jag tror icke, att
detta vore alldeles olämpligt. För några dagar sedan stannade
en automobil uppe vid Odenplan, där jag för tillfället befann
mig. Jag frågade chauffören, hvad automobilen kostade. Han
svarade: 25,000 kronor. Jag anser, att en person, som kan be¬
tala 25,000 kronor för en automobil, som han endast använder
för att åka i vid vissa tillfällen, mycket väl bör kunna betala eu
sådan skatt.
Det är väl troligt, att de 25,000 kronorna, som utgöra priset
på denna automobil, icke upptagas i den deklaration, som ägaren
har att afgifva. Då man således kan anse, att summan ej ingår
i automobilägarens skattebelagda kapital, gå dessa 25,000 kronor
skattefria. Enligt min uppfattning skulle det därför vara i öfver¬
ensstämmelse med billighet och rättvisa, om en skatt åsattes auto¬
mobiler.
Med anledning af hvad jag anfört skall jag, herr talman,
be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar!
Att detta ej är en så värst viktig fråga erkännes, och det är
kanske ej mycket värdt att tala om den. Men för mig har den
af motionären föreslagna åtgärden varit osmaklig därför, att hans
motion andas en så skarpt fientlig stämning mot det nya fordon,
som säkerligen i alla fall i ganska hög grad kommer att bli
framtidens.
Jag vill ej alls förneka det i och för sig riktiga i den tanke,
Om stämpel
å bevis om
tillstånd att
köra med
automobil å
allmän väg
eller gata
m. m.
(Forts.)
N:o 19. 24
Lördagen den 27 Februari.
Om stämpel utskottet framställt, att man särskildt på lyxåkdon lägger en skatt
tillstånd°att af ^cn art’ utskottet antyda Men denna motionärens framställ-
köramed nin8 har egentligen icke tillkommit för att söka bereda statenen
automobil å inkomst utan på grund af en fientlig stämning mot automobiler
allmän väg lefver hufvud.
eller gata Såsom den förste talaren yttrade, är det ju ganska lätt att
förstå denna misstämning mot automobilerna, som inom vissa
or s'^ kretsar gifvit sig till känna; men jag tror, att man icke bör låta
en dylik stämning hafva det inflytande, att man på den här före¬
slagna vägen vill komma åt automobiltrafiken. Är det så, att
automobilägarne öfverskrida lämpliga gränser, då har ju Riksdagen
i sin makt att ställa om, att man genom lagbestämmelser hindrar
deras framfart. Att, såsom här föreslagits, genom skattläggning
söka att träffa dem — utan att samtidigt åtminstone begära be¬
skattning af alla slags lyxåkdon — det har jag för min del ansett
vara olämpligt.
Här har föreslagits, att man skulle skrifva till Kungl. Maj:t
och begöra en utredning. Ja, man skrifver ju till Kungl. Maj:t
om allt möjligt; men är icke detta ändå en sak af alltför ringa
betydelse för att därmed besvära en regering? Regeringen har väl
annat att tänka på än dylika bagateller. Jag anser det ej lämpligt
att skrifva till Kungl. Maj:t härom; och jag skall därför, herr
talman, be att få yrka afslag på utskottets hemställan.
Herr Jansson i Krakerud: Den förste ärade talaren talade
om att det förefinnes en stor fientlighet mot automobiltrafiken,
och den senare talaren sade, att motionen andades fiendskap
mot automobilerna. Men här föreligger ju icke fråga om bifall
till motionen, utan om bifall till utskottets betänkande, hvari det
icke finnes ett ord, som innebär någon fiendskap mot automo¬
bilerna. Utskottet talar helt enkelt om att utskottet vill hafva
en skrifvelse till stånd i syfte att få utredt, huruvida icke för
en del automobiler borde betalas en särskild skatt.
Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande om bifall till ut¬
skottets förslag.
Ofverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gaf
propositioner först på bifall till utskottets hemställan och vidare
på afslag å berörda hemställan och den i ämnet väckta motionen;
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
öfvervägande ja godkänd. Som emellertid votering begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen denna voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets
hemställan i utskottets förevarande betänkande n:o 7, röstar
Ja;
Lördagen den 27 Februari.
25
N:o 19.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hem¬
ställan och den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen utföll med 141 ja mot 45 nej, hvadan kam¬
maren alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 9-
Å föredragningslistan fanns vidare upptaget lagutskottets “”^^5
utlåtande n:o 10, i anledning af väckta motioner om ändrad f mom i för¬
ödelse af 2 § 1 mom. i förordningen angående skogsvårdsaf- ordningen an-
gifter den 24 juli 1903. gående skogs-
Lagutskottet hade till gemensam behandling förehaft två till
utskottet överlämnade, likalydande motioner, väckta, den ena 1903.
under n:o 13 i Första Kammaren af herrar Behm, CarXberg,
grefve A. Hamilton, Odelberg, grefve Henning Wachtmeister, fri¬
herre Lagerbring, Bellinder, Bi dderbj elite, friherre C. J. Beck-Friis,
C. E. L. Bohnstedt, Hallin och Ekelund samt den andra under
n:o 33 i Andra Kammaren af herrar Svensson i Skyllberg, Gustafs¬
son i Sjögesta, Andersson i Helgesta, Magnusson i Salstad, Olsson
i Broberg, Mallmin, Gustafsson i Mjölby, Wallentin, Olausson,
Forsberg, Erikson i Öfra Odensvi och von Horn, hvilka föreslagit
Riksdagen att för sin del besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts
nådiga förordning angående skogsvårdsafgifter af den 24 juli
1903, att första momentet af § 2 erhölle följande lydelse:
De genom dessa afgifter inflytande medel skola användas
sålunda, att 4/s fördelas mellan landstingsområdena efter den
virkesmängd, som för tillverkning af de utförda varorna blifvit
inom de skilda områdena af verkad, och 1/s af Kungl. Maj:t för¬
delas mellan de olika landstingsområdena efter pröfning af före¬
fintliga behof.
Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade emellertid afgifvits af grefve Hamilton.
Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:
Grefve Hamilton: Herr talman, mina herrar! Herrarna
torde erinra sig, att enligt nu gällande skogslagstiftning de in¬
flytande skogsvårdsafgifterna skola fördelas mellan de olika lands¬
tingsområdena i förhållande till därstädes exporterad virkesmängd.
Detta kan hafva till följd, att inom vissa landstingsområden, där
Om stämpel
å bevis om
tillstånd att
köra med
automobil å
allmän väg
eller gata
m. m.
(Forts.)
Jho 19. 26
Lördagen den 27 Februari.
Om ändrad skogstillgången är stor och där måhända äfven exporten är stor,
i^ehe för betydande belopp inflyta i skogsvårdsafgifter, medan däremot
o ridning en mi- inom andra län, där kalmarker föreflnnas och vidtomfattande
gående skogs- skogsodlingsföretag äro behöfliga, skogsvårdsafgifter endast i ringa
v&rdsafgifier man inflyta. Härigenom kan i vissa skogskassor uppstå öfver-
903^ samtidigt med att andra län hafva så litet medel i sina
' skogskassor, att några skogskulturer icke i dessa län kunna verk-
( or 8-J ställas.
Då Kungl. Maj:t år 1903 framlade sitt förslag till skogslag-
stiftning, innebar detta förslag, att dessa skogsvårdsafgifter skulle
ingå till en för hela riket gemensam skogsvårdsfond, för att där¬
ifrån af Kungl. Maj:t fördelas till de orter, där behof vet af under¬
stöd åt skogsvården vore störst. Jag vågar förmena, att denna
af Kungl. Maj:t då uttalade åsikt varit den riktigaste. Jag vill
visst icke beröfva de län, som nu erhålla stora belopp i skogs¬
vårdsafgifter, dessa medel, för så vidt de därstädes äro behöfliga;
men jag antar, att, om afgifterna inflyta till en skogsvårdsfond,
dessa län fortfarande skola få behålla dessa medel, om så är be-
höfligt, ty Kungl. Maj:t komme säkerligen att därvidlag göra en
rättvis delning.
Jag har äfven en annan anledning att icke anse den nu¬
varande lagstiftningen riktig. Jag anser nämligen, att, vare sig
det gäller skatteinkomster eller skatteutgifter, man icke bör in¬
dela landet i särskilda distrikt, såsom det nu är fallet vid dessa
skogsvårdsafgifters fördelning, utan att landet i sin helhet bör så
vidt möjligt utgöra eu skatteenhet. Jag kan emellertid icke gilla
den uppfattning, som är uttalad i motionen, ty den löser frågan
blott till hälften, så att säga, och har jag reserverat mig inom
utskottet, allenast för att taga afstånd från den åsikt, som ut¬
skottet i sitt betänkande har uttalat. Då det icke föreligger något
förslag, sådant som jag önskade det, har jag, herr talman, icke
något yrkande att göra.
Herr Svensson i Skyllberg: Herr talman, mina herrar!
Debatten om skogsvårdsafgifternas fördelning har under de sista
åren regelbundet kommit tillbaka så ofta, att de herrar, som
någon längre tid varit i kammaren, hafva hört tillräckligt med
skäl anföras både för den ena och för den andra ståndpunkten i
denna fråga; men det är ursäktligt af dem, som lida af den nu¬
varande orättvisa fördelningsgrunden, att de taga upp frågan igen.
Som bekant, föll en motion med samma syfte som denna
vid fjorårets riksdag; och om frågan det oaktadt tagits upp i år,
så kommer det sig däraf, att ny fördelningsplan för nästa 5-års-
period i år skall uppgöras. Emellertid hafva mina medmotio-
närer och jag nu framfört frågan i en betydligt moderatare form
än förra året. Vi hafva nämligen föreslagit, att från nuvarande
fördelning skulle undantagas 20 proc. af afgiftsbeloppen, och att
27 N:o 10.
Lördagen den 27 Februari.
dessa 20 proc. skulle öfverlftranas åt Kungl. Maj:t till fördelning Om ändrad
efter de olika skogsvårdsstyrelsernas behof. Detta bär synts 083 f momt för-
vara ett mycket moderat och rimligt förslag; och såsom det tordeordningenan-
vara herrarna bekant, vann detta förslag majoritet vid senaste, gående skogs -
i december månad i fjor församlade s. k. skogsvårdsriksdag. vårdsafgifter
Det är ju gifvet, att de län, som hafva förmån af den nu- dmig03,ut
varande fördelningsgrunden, i hufvudsak hålla på den; men det ,Fort ,
synes mig. att, om man ville bedöma denna sak ur rikssynpunkt
och anse, att den är en hela rikets och icke en de särskilda
länens angelägenhet, det förslag, som vi här framlagt, borde
kunna vinna bifall. Den ledande princip, som ligger till grund
för den nuvarande fördelningen, kan nämligen i praktiken icke
upprätthållas; ty det kan ju icke förnekas, att, såsom ofta fram¬
hållits, det icke är möjligt att till fullo utreda, hvarifrån det
virke, som afgiftsbelägges, härstammar, och detta icke allenast i
fråga om sådant virke, som i jämförelsevis oförarbetad form
exporteras, utan äfven i fråga om materialet för mera förädlad
vara, såsom trämassa och dylikt.
Se vi nu frågan från rikssynpunkt, så är det väl så, att
skogsvårdsafgifterna böra användas, där de kunna komma mest
till nytta och bäst gagna landet. Ur denna synpunkt kan det
väl icke förnekas, att man har lika stort skäl att gifva de syd¬
ligare delarna af landet andel i dessa afgifter som de nordligare.
Hur orättvist det för närvarande är ordnadt, framgår klart af det
under föregående riksdagar ofta framhållna exemplet, huru det i
detta afseende förhåller sig med Örebro län och Värmlands län.
I Örebro län finnas 600,000 hektar privat skogsmark; och där
få vi icke mera än 6,000 kronor i skogsvårdsafgifter. I Värm¬
lands län finnas 1,400,000 hektar, d. v.'s. något mindre än 2 1/i
gånger så mycket, dylik skogsmark; och där får man öfver
100,000 kronor i skogsvårdsafgifter: alltså mer än 16 gånger så
stor utdelning på knäppe 21/2 gånger så stor areal.
Icke heller kan det väl vara skäl i att de trakter, som pro¬
ducera virke företrädesvis för inhemsk förbrukning, skola få
mindre andel i skogsvårdsafgifterna än sådana trakter, som ex¬
portera sin afverkning till utlandet. Dessutom är det att märka,
att en stor del af de exportafgifter, som komma några särskildt
gynnade län till godo, ju härröra från virke, som tagits från
kronoparker; och afgift erna för detta virke borde väl kunna få
användas i rikets samfällda intresse, efter pröfning som af Kungl.
Maj:t verkställdes.
Jag finner alltså, att alla skäl tala till förmån för det mode¬
rata förslag, som vi motionärer här framställt, och som efter
noggrann och omsorgsfull pröfning gillades af den här i Stock¬
holm förra året samlade skogsvårdsriksdagen. Jag skall därför,
herr talman, be att få yrka bifall till motionen.
N:o 19. 28
Lördagen den 27 Februari.
Om ändrad Häruti instämde herrar Ekman i Mo gård, Gustafsson i Mjöl-
lydelse af 2 § Gustafsson i Sjögesta.
1 mom, i for- J J J °
ordningen an¬
gående skogs- Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Det är ej någon
vårdsafgifter ny fråga, som nu föreligger till Riksdagens behandling, utan en
dmi9oJUli £arnmal- Det talades mycket om den redan 1903, då de
(F rt \ nYa skogslagarna framlades. Såsom af betänkandet framgår, för-
' ' höll det sig nämligen så, att den kommitté, — 1896 års skogs-
kommitté — som uppgjorde förslag till skogslagarna, i fråga om
fördelningen af skogsvårdsafgifterna hade ungefär det förslag,
som sedermera blef Riksdagens beslut. När sedan Kungl. Maj:t
framlade förslag i ämnet, gjordes den ändringen, att alla skogs¬
vårdsafgifter skulle gå till en gemensam skogsvårdsfond, ur hvilken
Kungl. Maj:t skulle äga rätt att anvisa medel till de olika länen
efter deras behof.
Emellertid fann det särskilda utskott, som vid 1903 års
riksdag hade att behandla skogslagarna, detta förslag mindre
lämpligt. Det särskilda utskottet uttalade nämligen, att det icke
vore med rättvisa öfverensstämmande, att skogsvårdsafgifterna
skulle gå till andra landsdelar än dem som betalte dem och
som också ansågos vara i stort behof af att få använda dem till
sina skogsmarkers förbättring. Detta blef också Riksdagens beslut.
Sedermera har ju förslag om ändring häruti varit framme
olika gånger inför Riksdagen. Men Riksdagen har hittills alltid
afslagit dessa framställningar — senast i fjol, då ett förslag före¬
lädes Riksdagen, som i stort sedt gick ut på detsamma som det
i år väckta.
Nu säga väl motionärerna, att de icke vilja gå så långt som
i fjol, utan att, såsom den siste talaren sade, det är ett »moderat»
förslag, de nu framlägga. Ja, det är sant: de hafva i år icke
begärt mer än V5 att disponeras på det föreslagna sättet, medan
de i fjol fordrade, att skogsvårdsafgifterna i sin helhet skulle gå
till fördelning efter arealerna af de enskilda skogarna inom lands¬
tingsområdena. Men hvad de i grund och botten mena, säga de
med stor uppriktighet ifrån: de äro alls icke belåtna härmed,
utan detta blott är en liten början.
Hvad nu beträffar sakens principiella sida, så är det en
fullkomligt oriktig förutsättning, på hvilken motionärerna stödja
sitt yrkande, den nämligen, att dessa skogsvårdsafgifter skulle vara
att anse som en sJcatt, hvilken liksom andra skatter borde gå till
landets behof i dess helhet. Nej, det är ej så, mina herrar; detta
är icke någon skatt. Det framgår däraf, att afgiften ej drabbar
alla landsdelar i riket, som hafva skog. Undantag äro gjorda
bland annat för Västerbottens och Norrbottens län. Där utgå
inga skogsvårdsafgifter, och om virke därifrån exporteras öfver
ort, där skogsvårdsafgifter upptagas, så får exportören restitution
för dessa afgifter. Ej heller gäller förordningen om skogsvårds-
29 N:o 1».
Lördagen deD 27 Februari.
utgifter för Gottlands län. För detta län antogs i stället i fjol Om andrad,
en särskild skogsvårdslag jämte en författning om skogsvårds- 2 mom.t för-
afgifter, som gälla uteslutande för detta län. Däri begära, in - ordningen an-
konsekvent nog, motionärerna ej någon ändring. Fastän det sk g fiende skogs-
lunda tinnes landsdelar, som äro alldeles undantagna från denna vårdsafgifter
lagstiftning och sålunda icke betala skogsvårdsafgifter för expor- ‘enjgQgU 1
teradt virke, skulle enligt motionärernas förslag äfven dessa kunna /Forts)
få vara med om att få anslag af skogsvårdsafgifterna från andra
landsdelar.
Detta är ju redan ett bevis på att förslaget innebär en
orättvisa; men det är icke nog därmed. Det förhåller sig vidare
så, att det ej heller betalas skogsvårdsafgifter för allt virke, som
afverkas till afsalu. Att afgifter ej utgå för husbehofevirke är
ju naturligt och därom är intet att säga. Men om skogsvårds¬
afgifterna skulle anses såsom en skatt och gå till allmän fördel¬
ning, borde åtminstone afgifter drabba allt virke, som afverkas
till afsalu. Detta är dock icke förhållandet, utan skogsvårds¬
afgifterna erläggas endast för det virke, som exporteras. Det gör,
att sådana län eller landsdelar, hvilka använda.sitt virke hufvud¬
sakligen till afsalu inom landet — som t. ex. Örebro län, där en
mycket stor del användes till kolning, Stockholms län eller lands¬
delarna kring Mälaren, där skogen säljes till ved och skickas till
Stockholm eller närliggande större städer — icke betala några
skogsvårdsafgifter för detta virke. Detta visar, att skogsvårds¬
afgifterna icke kunna anses hafva naturen af en skatt. Skulle
samtliga länen, utan afseende på hvad därifrån utgår i skogs¬
vårdsafgifter, få rätt till andel i dem, så borde de också betala
skogsvårdsafgift för allt virke, som afverkas till afsalu. Men
därom akta sig motionärerna att säga något. Därför är det en
fullkomligt orättmätig princip, som man här vill göra gällande.
Detta oaktadt kunde motionärernas yrkande ha något fog
för sig, om det vore så, att skogsvårdsafgifterna uppginge till så
stora belopp, att de icke vore nödiga för behofvet inom de lands¬
delar, där de inflyta. Det är ju de norra länen och Smålands-
länen, som taga den hufvudsakliga delen af skogsvårdsafgifterna.
Om de icke behöfde dem, kunde man föra sådant tal som motio¬
närerna, men så är långt ifrån förhållandet, utan inom de länen
är tvärtom behofvet af skogsvårdsafgifterna synnerligen stort.
Dels finnas där mycket stora kalmarker och dels lida skogarna
af något, som heter försumpning, d. v. s. sumpmarkens inkräk¬
tande på den skogbärande jorden. Mot denna försumpning måste
föras ett beständigt och mycket intensivt krig, för att icke dessa
landsdelar, som producera nästan Sveriges hela export af virke,
skola bli urståndsätta att hålla denna export och därmed en
viktig del af vår ekonomi uppe. Den största delen af skogs¬
vårdsafgifterna i det län jag representerar användes t. ex. just
till utdikning af sumpmarker för att hindra fortgående försump-
M:o 19. 30
Om ändrad
lydelse af 2 §
1 mom. i för¬
ordningen an¬
gående skogs¬
vårdsafgifter
den 24 juli
1903.
(Forts.)
Lördagen den 27 Februari.
ning. År 1907 t. ex. uppgjordes förslag och verkställdes under¬
sökning till dylik utdikning på icke mindre än 182 fastigheter,
hvilka företag sedermera komma att utföras i år eller ett följande år.
Det har också sagts, att skogsvårdsafgifterna skulle i de
norrländska länen komma de rika bolagen till godo. Nej, det
är icke förhållandet. I allmänhet, ja, nästan undantagslöst, gå
de till enskilda jordägare. Bolagen ha på det hela fått sköta sig
själfva. Men nyttan af skogsvårdsstyrelsernas arbete visar sig
äfven däri, att det har utgjort eu maning äfven till bolagen att
i det afseendet göra sin plikt. Uppgifter, som jag har, visa, att
under 1905 bolagen af egna medel använde 33,635 kronor för
utdikning af sumpmarker på sina egendomar inom Jämtlands län.
1906 hade siffran stigit till 56,088 kronor och 1907 till 117,081
kronor. Detta visar, hur välgörande det exempel verkar, som
skogsvårdsstyrelserna gifva genom att taga denna sak om hand.
Det är sålunda fullkomligt oriktigt, då man föreställer sig,
att behof af dessa afgifter icke skulle förefinnas i sådan grad
inom de skogexporterande länen, att de borde få behålla afgifterna
i sin helhet. Det gör sig tvärtom i själfva verket gällande i
mycket hög grad och medlen räcka icke på långt när till för att
fylla behofvet. I sin berättelse för 1906 säger t. ex. skogsvårds-
styrelsen i mitt län, sedan den talat om hur stora belopp som
användts för afdikningsföretag på försumpad skogsmark: »Att
dessa medel ej ensamt kunna räcka till att hafva den försump-
ning, hvaraf stora delar af länet lider, är uppenbart.»
Det är sålunda en lifsfråga för de egentligen skogprodu-
cerande delarne af landet, att man icke tager något af dessa medel
ifrån dem. Det vore också en mycket stor orättvisa att taga
dessa ifrån dem och lämna dem till de sydligare länen, som
själfva erlägga mindre belopp af dylika skogsvårdsafgifter, så
mycket större som dessa län till en stor del slippa ifrån afgifter
för sitt saluvirke. I Jämtlands län t. ex. går däremot allt virke,
som säljes, uteslutande till export och därför får man där betala
skogsvårdsafgifter för hvarenda pinne, som går till afsalu.
Jag kan slutligen icke undgå att fästa herrarnes uppmärk¬
samhet på en punkt, som förekommer i motionärernas framställ¬
ning. Det heter på sid. 3: »Det lärer väl ej heller kunna för¬
nekas, att skogsvårdsmedel, använda på södra och mellersta
Sveriges mera fruktbara skogsmarker, lämna landet i sin helhet
större vinst, än om de användas å skogsmarkerna i landets nord¬
ligare delar, till följd hvaraf de äfven torde böra i första rummet
komma de förra till godo.» Vilja herrarne verkligen taga kon¬
sekvenserna af detta yttrande? Vilja herrarne verkligen finna
det riktigt att draga afgifter, som drabba skogarna i Norrland
ned till Skåne eller till de sydligare landsdelarna, som äro frukt¬
barare, och låta det gå hur det vill där uppe? Det är ju konse¬
kvensen af denna tanke, och det vore en konsekvens, som icke
Lördagen den 27 Februari.
31 N:o 19.
blott för dessa landsdelar, utan nationalekonomiskt sedt för hela ändrad
riket vore af det allra farligaste slag. Det är verkligen eå med a//d/
denna ständigt återkommande pretention, som en af motionärerna or(iningen an¬
stalt erkände i ett obevakadt ögonblick, då ban sade, att det var yående skogs¬
uf vilja »taga ur andras pung och lägga i sin egen»; hvarför vårdsafgiftcr
han ock tyckte, att det var i viss mån obehagligt att vara med den.^Juli
om något dylikt. .
Under sådana förhållanden kan jag icke finna annat, än att v
det är både ur rättvisans och ur nationalekonomisk synpunkt
angeläget, att Riksdagen afslår denna motion. Jag skall därför
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.
I detta anförande instämde herrar Öberg, Hagström, Karlsson
i Mo, Bergman, Wilclund, Mörtsell, Berglund, Olsson i Fläsbro,
Sundström, Thor, Kvarnzelius, Karlsson i Fjäl, Lindgren i Skog,
Mogren, Hedström, Åslund, Ersson, Olsson i Älfdalsåsen, Ström i
Transtrand, Jansson i Edsbäcken, Igel, Canell, Berggren, Anderson
i Arvika, Odqvist, Wijlc, Olsson i Blädinge, Magnusson i Tumhult,
Fornander och Betersson i Ränn ingeland a.
Herr Scliotte: Herr talman, mina herrar! Efter den ut¬
tömmande kritik, som från lagutskottets sida genom den siste
ärade talaren ägnats den föreliggande motionen, vore det kanske
obehöfligt att ytterligare taga till orda. Då emellertid motionen
i åtskilliga afseenden är riktad speciellt mot förhållandena i Värm¬
lands län, skall jag be att få yttra några ord och därvid särskildt
hänföra mig till förhållandena, sådana de ställa sig för Värmland.
Det är förut framhållet, att det förslag, som motionärerna
åsyfta, är ur principiell synpunkt, liksom ock ur rättvisans och
billighetens synpunkt, obefogadt. Det skulle innebära en full¬
ständig omläggning af det system för ifrågavarande afgifter, som
varit bestämmande för Riksdagen, då skogsvårdsafgifternas för¬
delning fastställdes. Det har också påpekats, att behofvet af
dessa medel är synnerligen stort i de län, som skulle särskildt
drabbas af en förändrad fördelning af skogsvårdsafgifterna. Af
hvad motionärerna anfört framgår, att de län, som närmast be¬
röras af en inskränkning i detta afseende, äro Värmlands, Gäfle-
borgs och Västernorrlands län, hvilka län ha betydande skogs-
vårdsafgifter. För Värmlands län uppgå dessa afgifter till 7.33
öre för hektar privat skogsmark och hela summan till omkring
100,000 kronor för år. För Gäfleborgs län är motsvarande siffror re¬
spektive 6.29 öre och omkring 90,000 kronor; för Västernorrlands län
uppgå afgifterna till belopp motsvarande 5.87 öre per hektar
privat skogsmark; under det hela summan af detta läns skogs-
vårdsafgifter under de senare åren belöpt sig till något öfver
100,000 kronor. Efter nämnda län komma närmast Smålands-
If:o 19. 32
Lördagen den 27 Februari.
Om ändrad länen med omkring 5 eller mellan 4 och 5 öre per hektar privat
lydelse 2 3 skogsmark.
ordningen an- Det har af den föregående talaren påpekats, att, då de nord-
gående skogs- ligaste länen, Norrbottens och Västerbottens, äro undantagna från
vårdsafgifter skogsvårdsafgifter, det icke med något fog kan sägas, såsom motio-
den 24 juli närerna påstå, att skogsvården skulle mera gagnas genom att
1903- skogsvårdsafgifterna tillfälle de mellersta och sydliga länen, än
(Forts.) om c]e fortfarande hufvudsakligen tillfalla de län, hvarom här
närmast är fråga, eller Värmlands, Gäfleborgs och Västernorrlands
län. Dessa län, framför allt Värmlands och Gäfleborgs, höra utan
tvifvel till de län, å hvilkas skogar en modern rationell skogsvård
ger det bästa och snabbaste utbytet.
Visserligen har det förekommit, att skogsvårdsstyrelsers i
dessa län stater något år visat öfverskott, men dessa öfverskott
ha varit rent tillfälliga och berott därpå, att man ännu icke öfver¬
allt hunnit ordna sig rationellt eller tillräckligt energiskt gripit sig
an med skogsvårdsarbetet. Lagstiftningen om vård af enskilda
skogar har i endast få år varit i tillämpning, och man kan icke
rimligen begära, att skogs vårdsstyrelserna redan från början
skulle kunnat lägga skogsvårdsarbetet i fullt fasta former och vid¬
taga alla åtgärder, som härför varit af behofvet påkallade. Det
är emellertid visst, att nu inflytande, skogsvårdsafgifter äro i sin
helhet behöfliga för de orter, som f. n. få del af dem, och att
den tid är synnerligen nära, då dessa afgifter, om de icke väsent¬
ligt förhöjas, bli otillräckliga.
Det kan icke undgå att väcka en viss förvåning, att motio¬
närerna ansett det vara så brådskande att ändra delningsgrunden
därför, att ett dröjsmål med omläggningen skulle orsaka svårig¬
heter för de län, som nu erhålla alltför stora andelar af skogs¬
vårdsafgifterna, ifall de definitivt ordnade sig med beräkning, att
det nu rådande öfverflödet skulle fortfara. Att skogsvårdsintres-
serade och skogsvårdskunnige män kunna tala om »öfverflöd»
öfver hufvud taget på medel för skogsodling är anmärkningsvärdt.
I hvarje fall är bevisningen för detta öfverflöd i ingen mån pre¬
sterad och kan ej heller presteras. Uti Värmlands län uppgingo,
enligt de uppgifter jag förskaffat mig, skogsvårdskassans samtliga
inkomster år 1908 till 107,000 kronor, hvaraf i skogsvårdsafgifter
99,000 kronor. Utgifterna för samma år belöpte sig till 91,000 kro¬
nor. Utgifterna uppgingo sålunda till 85 procent af de totala in¬
komsterna och till 91.8 procent af de för året influtna skogsvårds¬
afgifterna. Men därvidlag är att märka, att under år 1908 skogs-
odlingsarbetet måste högst väsentligt inskränkas, därför att då
inom Värmlands län, liksom på de flesta andra orter, rådde nästan
fullständig brist på tallfrö. Ett normalt skogsodlingsår drager
minst 10- ä 15,000 kronor i utgifter, som af nämnda anledning
icke år 1908 kunnat förekomma, och det är alldeles uppenbart,
att de 100,000 kronor, hvartill skogsvårdsafgifterna i Värmlands
Lördagen den 27 Februari.
33 N:o 1!).
län kunna beräknas för i år, ej skola förslå för skogsvårdsstyrelsens Om ändrad
planlagda verksamhet. Ylnmn^i för
Det är också tydligt, att det med bidrag ur skogsvårdskassan g^ingen an-
understödda skogsvårdsarbetet, i den mån detta arbete kan drifvas^ie«rfe skogs-
på ett mer intensivt sätt, kommer att med hvarje år ökas. De vårdsafgifter
medel, hvaröfver Värmlands skogsvårdsstyrelse liar att förfoga, denigQQUlt
äro otvifvelaktigt redan nu alltför knappa; och det skulle komma
att råda afsevärd brist på medel för att fullfölja redan igångsatta ^ or 3')
arbeten, därest de 20 procent, som nu äro ifrågasatta att tagas
ifrån länets skogsvårdsavgift^, verkligen också toges bort. Detta
skulle medföra icke blott, att möjligheten till utveckling af skogs¬
vårdsarbetet skulle kringskäras, utan äfven att skogsvårdsstyrel-
sernas på den korta tiden af fyra år redan uppnådda verksamhet
skulle inskränkas och lida ett afbräck, hvars verkningar nu äro svåra
att öfverskåda.
Nu skall det visst icke förnekas, att icke de södra och mellersta
länen äro i behof af ytterligare medel för sitt skogsvårdsarbete,
men detta behof kan och bör fyllas på annat sätt än genom att
taga medel från de län, som nu hafva inkomster af dessa skogs¬
vårdsafgifter till afsevärda belopp, som ordnat sin verksamhet med
beräkning af nu utgående afgifter och som därför så väl behöfva
dessa inkomster. Det finnes säkerligen andra utvägar, på hvilka
motionärernas önskemål kunna på ett lämpligare sätt tillgodoses.
Redan vid 1908 års riksdag yttrade lagutskottet, i sitt be¬
tänkande öfver liknande motion som den nu föreliggande:
»Z>e£ ändamål, som motionärerna vilja tillgodose, nämligen
att bereda de län, hvarifrån afverkningen för export är mindre,
större penningtillgång för att vårda om sina skogar och kalmarker,
bör kunna nås utan anlitande af en metod för skogsvårdsafgifternas
fördelning, hvilken enligt utskottets mening skulle innebära ett
obehörigt gynnande af dessa län på de mera skogsexporterande
länens bekostnad och som äfven förbiser, att ej blott skogsarealens
omfång utan äfven dess beskaffenhet är afgörande för frågan om
dess behof af åtgärder i skogskulturellt afseende.» Och lagut¬
skottet hänvisar också i år till, att en ökning eller jämkning i
fördelningen af dessa anslag eller förändring i de särskilda vill¬
koren för åtnjutande af bidrag från anslaget för skogsodlingens
befrämjande kan ifrågasättas äfven under andra förutsättningar
än genom att beröfva de landstingsområden, som det här är fråga
om, en afsevärd del af deras inkomster. Jag vill i det afseendet
särskildt uppmärksamma, att de nuvarande skogsvårdsafgifterna
säkerligen utan någon afsevärd svårighet skulle kunna förhöjas.
Jag tror, att dessa utgifter för närvarande kännas mycket litet
betungande för vederbörande skogsexportörer, och jag föreställer
mig också, att en ökning af dessa afgifter med 50 procent skulle
gifva möjlighet till någon afsättning för de södra länens speciella
behof. I den mån skogsvårdsstyrelserna handhafva skogsvården
Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 19. 3
X\o 19. 34
Lördagen den 27 Februari.
Om ändrad på ett allt lämpligare sätt, och i den mån intresset för styrelsernas
lydelse af 2 § verksamhet växer med de synliga resultaten af densamma, skola
ordnin man- säkerligen skogsexportörerna blifva villiga att vidkännas de ytter-
gåendc skogs- ligare uppoffringar, som kunna vara påkallade i skogsvårdens in-
vårdsafgiftcr tresse. Det torde icke möta alltför stora hinder att inom rimliga
den 24 . uli gränser öka dessa afgifter. En väl skött skogsvård är obestridligen
1903' ett landsgagneligt ändamål, för hvilket både stat och enskilda
(forts.) mäste ikläda sig skäliga uppoffringar.
Vidare kan man ju tänka sig, att skogsvårdsafgifter kunde
uttagas äfven för virke, som nu ej drager exportafgift och som
ej afverkas för skogsägarens rena husbehof. En stor del af
detta virke användes för järnindustrien; det skulle väl icke
vara så alldeles omöjligt att få en exportafgift motsvarande af¬
gäld lagd på dylikt virke, låt vara, att för eu sådan afgäld eller
afgift andra former behöfvas än som vidkommande det expor¬
terade virket äro gällande.
Det finnes också ett annat skatteföremål på detta område,
hvarom jag i detta sammanhang vill yttra några ord. Det är den
export af rund virke, som nu äger rum, och hvilket virke i ganska
betydande kvantiteter utföres, särskildt från Värmland och Dals¬
land, till de norska trämassefabrikerna. Det torde vara synner¬
ligen befogadt att pålägga detta virke antingen ökad skogsvårds-
afgift eller ock en särskild afgift. En export af dylikt rundvirke
kan ju under vanliga förhållanden endast innebära en ren national¬
ekonomisk förlust, en oklok hushållning. Vi behöfva otvifvel¬
aktigt synnerligen väl detta rundvirke för de inhemska trämasse¬
fabrikerna. Hittills hafva emellertid kommunikationsförhållandena
varit sådana, att detta virke å vissa orter med större fördel kunnat
exporteras till norska trämassefabriker än forslas till de svenska.
Med förbättrade kommunikationer eller ökade afgifter å detta
rundvirke torde man sannolikt kunna få denna export till Norge
hämmad och virket att gå till landets egna trämassefabriker.
Motionärerna åberopa, att det vid skogsvårdskongressen i
Stockholm i fjol antogs en resolution i öfverensstämmelse med
motionärernas förslag. Detta är visserligen sant, ehuru denna
resolution antogs med ringa majoritet och först efter en synner¬
ligen liflig diskussion, hvarvid olika meningar gjorde sig gällande.
Det förekom äfven till denna resolution en reservation, däri det
säges, att reservanterna lika väl som motionärerna betraktat frågan
från en större synpunkt, än hittills skett, nämligen ur synpunkten
af hela landets skogsvård, och just ur den synpunkten kommit
till ett annat resultat än motionärerna, och slutar reservationen
med följande ord: »Man gagnar icke landets skogsvård genom att
taga bevisligen behöfliga skogsmedel från ett län till ett annat,
då sådana till synes befintliga utvägar till samma mål ej pröfvats,
som ej skada skogsvårdsarbetet på något håll.» Det är så mycket
viktigare att ej beröfva de skogrika länen ens någon del af de
Lördagen den 27 Februari.
35 N:o 11).
(Forts.)
nu utgående skogsvårdsafgiftema, som det är sannolikt, att af- Om ändrad
verkningskvantiteten i allmänhet snart kommer att minskas. År ^momi fiir-
det så, att vi tära på själfva vårt skogskapital och att afverk- ordningen an-
ningarna i det hela öfverstiga — och det är många, som säga gående skogs-
ansenligt öfverstigit — tillväxten, så måste vi förr eller senare, vårdsaf'gifter
och helst så snart som möjligt komma till reducerad afverkning. den-^)^uli
Det är den nuvarande generationens plikt att åt den kommande
lämna skogslcapitalet så oförminskadt som möjligt. Med af verk¬
ningens minskning minskas emellertid äfven skogsvårdsafgifterna
af sig själfva, och därmed blir äfven skogsvårdsstyrelsernas möjlig¬
heter att fullfölja sina syften i skogsvårdens intresse minskade.
Jag tror, att huru man än ser på denna fråga, så gör man
klokt i att biträda lagutskottets förslag. Jag tror också, att de
berättigade önskemål, som ligga bakom motionerna, kunna på
annat sätt och under andra former tillgodoses. Det skulle vara
till stor skada för skogsvården särskildt inom Värmlands och
Gäfleborgs län, om dessa län icke finge oafkortade bibehålla de
afgifter, som de nu ha.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till lagutskottets förslag.
Iierr Jansson i Krakerud: Jag vill endast yttra några ord
emot herr Svensson i Skyllberg. Jag måste nämligen uttrycka
min förvåning öfver, att herr Svensson omfattar de socialistiska
lärorna på sådant sätt, som framgår af denna motion. De socia¬
listiska åsikterna innebära, såvidt jag fattat dem rätt, att taga
från de mera bemedlade och fördela bland de mindre bemedlade.
Men herr Svensson i Skyllberg tyckes tvärtom vilja taga från de
mindre bemedlade och gifva åt de besuttna. Det står här i mo¬
tionen på sidan 3: »Det lärer väl ej heller kunna förnekas, att
skogsvårdsmedel, använda på södra och mellersta Sveriges mera
fruktbara skogsmarker, lämna landet i sin helhet större vinst än
om de användas å skogsmarkerna i landets nordligare delar.»
Således, därför att de ha bördigare skogsmarker i södra och
mellersta delarna af landet, vill man taga medel från dem, som
icke hafva så bördiga marker, och lämna ut dessa medel för att
få de bördiga skogsmarkerna i södra och mellersta Sverige be¬
sådda med sxogsfrö. — Jag undrar, om den ärade talaren vill
taga konsekvenserna af detta. Jag tror näppeligen, att han skall
vilja gå in på att dela med sig af sin förmögenhet till de mindre
bemedlade. Hvarför skulle då vi, som äro mindre bemedlade och
som ha sämre marker, skänka pengar till områden, som bära
större skördar än de, som finnas i Värmland?
Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.
Herr Svensson i Skyllberg: Herr talman, mina herrar!
De, som icke närmare satt sig in i förslaget, kunde lätt få den
uppfattningen, att vi motionärer skulle vilja, att dessa 20 proc.,
N:o 19. 36
Lördagen den 27 Februari.
Om ändrad som yi föreslagit skola utgå från de nuvarande skogsvårdsaf-
lijdelse 2 £ gift ernå och som icke skulle fördelas efter samma grund som nu,
ordninqenan- skulle utan vidare tillfalla landstingsområden, som få för litet
gående skogs- efter nuvarande fördelning. Men så är det icke. Vi yrka endast,
vårdsafgifter att af nu utgående skogsvårdsafgift skall, i stället för nu hela
den 24 juli beloppet, 80 proa fördelas efter samma grunder, som nu äger
f9 rum, medan 20 proc. skola undantagas och ställas till Kungl.
(Forts.) Maj.ts förfogande för att, efter Kungl. Maj ds pröfning, efter be-
hofvet fördelas mellan de olika landstingsområdena. Således, om
Kungl. Maj:t efter noggrann, sorgfällig pröfning icke finner, att
de distrikt, som efter vårt förmenande få för litet, hafva skäl
för sina kraf, så få de ej utan vidare mer än nu, utan Kungl.
Maj:t pröfvar, huruvida behof verkligen förefinnes. — Jag tycker,
att detta är fullkomligt rättvist och billigt på alla sätt och vid¬
håller därför mitt yrkande.
På samma gång skall jag be att till herr Schotte få uttala
mitt tack, för att han förklarat sig vilja medverka, när förslag
framkommer att på annat sätt höja det penningbelopp, som kan
komma att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för nu åsyftade
ändamål.
Herr Lundell: Efter de utredande anföranden, som hållits
af representanterna från Jämtland och Värmland, kan det icke
vara mycket att tillägga från den sidan. Jag ville emellertid
meddela, att jag var ledamot i det utskott, hvari den nuvarande
lagen angående skogsvårdsafgifter förbereddes och utarbetades.
Man framställde med mycken kraft i utskottet den frågan, hvarför
just denna näring, skogsskötseln, som ju vore en mycket viktig
näring för vårt land, hvarför just den skulle beskattas hårdare
och påläggas afgifter, som icke andra näringar behöfde vidkännas.
Andra näringar, såsom åkerbruket — spannmåls- och socker¬
produktionen — hade stor nytta af införseltullar; hvarför skulle
man då pålägga skogshandteringen eu slags utförseltull, som skulle
minska afkastningen af dess produktion? Det framhölls, att
detta ej vore rätt.
Men för att få igenom lagen om dessa skogsvårdsafgifter,
påvisades från den motsatta sidan, hurusom det ej var meningen,
att pålägga någon skatt, som skulle gälla som riksskatt. Det
skulle endast vara en kommunalskatt eller en skatt, afsedd att
lämna medel till garanti för befordrande af återväxten af den
afverkade skogen och sålunda just komma den afverkande till
godo. Det förordades till och med, att dessa skatter borde läggas
så, att den, som afverkade, skulle få tillbaka den afgäld han
erlagt, när han visade, att han på kultur nedlagt så stor kostnad,
som han genom skogsvårdsafgifterna fått vidkännas. Att gå till
väga på detta sätt kunde emellertid icke anses fullt lämpligt,
men däremot var det en allmän enighet om, att skogsvårdsaf-
37 N:o 1».
Lördagen den 27 Februari.
gifterna skulle komma just de landsdelar till godo, som hade
erlagt dem.
Nu har det sagts, att det skogsvårdsmöte, som hölls i Stock¬
holm i höstas, gillade en annan fördelning af skogsvårdsafgifterna
än den nuvarande. Ja, det är en sanning, men en sanning med
modifikation. Ett sådant beslut fattades visserligen med en rösts
öfvervikt. Men det var då blott skogsvårdsstyrelsernas ordförande
som röstade. Hade de af hushållningssällskapen och landstingen
valda ombuden äfven fått rösta, skulle nog resultatet blifvit ett
annat. Hvilka ville ha en ändring i afgifterna, hvilka talade
och röstade för en sådan? Jo, representanterna för Mälarprovin-
serna, Skåne och Östergötland. Dessa landskap ha lägre inkomster
af skogsvårdsafgifter. Detta beror på, såsom förut framhållits,
att förbrukningen af virke inom dessa orter är större och att det
från Mälarprovinserna införes mycket virke därifrån till Stock¬
holm och där säljes till högt pris och det användes för öfrigt i
stor utsträckning till kol. Allt detta gör, att man får betydligt
mera betaldt i dessa trakter än de till utlandet exporterande land¬
skapen, de småländska och de norrländska, få för sitt virke. Så¬
lunda skulle enligt motionärernas förslag de landsdelar, som få
minst betaldt för sitt virke, bekosta skogskulturkostnaderna i de
landsdelar, som få mest betaldt för sina skogsprodukter. De som
kunna sälja sin ved t. ex. i Stockholm få mycket mer betaldt än
man får vid försäljning nere i Småland eller i Norrland, då man
ju i Stockholm får ända till 30 kr. per famn för björkved, men
i Småland 10 ä 15 kr. Icke kan det under sådana förhållanden
vara rättvist att taga skatt från de småländska och norrländska
landskapen och betala till de mera centralt belägna provinserna,
som få högst betaldt för sitt virke. Toge man i stället skatt på
allt virke som försåldes, och icke blott på det som exporterades,
så skulle äfven de län, som nu klaga öfver små inkomster, få in
betydliga belopp i skogsvårdsafgifter.
Det har sagts, att förslaget skulle vara bemängdt med
socialism, och det kan vara sant på visst sätt. Men en underlig
socialism är det i alla fall, som går ut på att taga från de fattigare
och gifva till de rikare, ity att Skåne, Östergötland och Mälar¬
provinserna, dessa rika landskap, skulle få eu viss del af hvad
de fattiga landskapen Norrland och Småland kunna producera i
skogsprodukter.
Hur man än betraktar saken, tror jag, att det är riktigast,
om man låter den vara som den är. Idén med fördelningen är
ju enligt den senaste talaren icke, att denna skulle ske på sådant
sätt, så att samtliga skogsvårdsafgifter skulle gå till allmän för¬
delning, utan endast så att en viss del däraf efter Kungl. Maj:ts
bepröfvande skulle bli fördelad på annat sätt än nu. Men Kungl.
Maj:t kan naturligtvis därvid icke gå tillväga på annat sätt än
att gifva åt de landskap, som ha minst af skogsvårdsafgifter, och
Om ändrad
lydelse af 2 §
1 mom. i för¬
ordningen an¬
gående skogs¬
vårdsafgifter
dm 24 juli
1903.
(Forts.)
N:o 19. 38
Lördagen den 27 Februari.
Om ändrad taga utaf de landskap, som ha mest. Eljest vore det ju ingen
lydelse af 2 § mening med motionen om den ändrade fördelningen.
ordningen an- Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
gående skogs-
vårdsafgifter Herr Widén: Herr talman! Med anledning af att den
dtni9oJUli ära(^e talaren på Örebrolänsbänken, som här fört motionärernas
' talan, framhöll dessas blygsamhet och »moderation», då de före-
t or s't slagit, att de skogsexporterande länen skulle få behålla det mesta
af sina skogsvårdsafgifter och att endast 20 procent skulle gå till
fördelning efter Kungl. Maj:ts bepröfvande, ber jag att få fästa
uppmärksamheten på hvad som står i motionen, där det heter:
»Ehuru vi hafva den uppfattningen, att Kungl. Maj:ts för¬
slag af 1903 innebär den rätta lösningen och att således samtliga
skogsvårdsafgifter borde ingå till en allmän skogsvårdsfond,---
så vilja vi dock för närvarande begränsa oss till» — att taga blott
eu femtedel. Jag understryker orden »för närvarande».
Därmed är alldeles tydligt utsagdt, att, därest de nu få
ett finger, tänka de sedan taga hela handen. Om motionärernas
princip blir godkänd, kommer snart äfven återstoden af skogsvårds-
afgifterna att gå till fördelning, då ju enligt deras uppfattning
Kungl. Maj:ts förslag af år 1903 innebär den rätta lösningen.
Det var detta jag ville fästa uppmärksamheten på.
Herr Svensson i Skyllberg: Herr talman! Med anledning
af det senaste anförandet vill jag blott framhålla, att det i år är
ny fördelning för den kommande femårsperioden, och att sålunda
den fördelning, som fastställes i år, kommer att gälla fem år
framåt i tiden.
Herr Åkerlund: Herr talman! Jag har varit med om ut¬
skottets beslut, därför att jag anser, att rätt skall vara rätt. Så
länge de län, som ha större skogsvårdsafgifter, behöfva dessa för
befrämjande af sin skogsodling, må det icke vara riktigt att taga
pengarna från dem. Men det är ett statsintresse, att skogsodling
må komma till stånd i hela vårt land, och då är det statens sak
att se till, att de län, som ha små skogsvårdsafgifter, men be¬
höfva mera, bli tillgodosedda. Men att på sätt här är föreslaget
taga, där det tinnes, och lägga till där det fattas, kan jag icke
vara med om.
Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Då jag undertecknat
den motion, som är föremål för behandling, ber jag att få säga
några ord i frågan, helst som jag fått den uppfattningen, att
man å ömse håll öfverdrifvit den sak, som ligger före.
Här har starkt betonats, att dessa län, där faktiskt stort
öfverskott visat sig med afseende på skogsvårdsafgifterna, icke
ha mera än de nödvändigt behöfva för att tillgodose de kultur
39 N:o 1«.
Lördagen den 27 Februari.
anordningar, som där förefinnas. Också har det af en ärad talare
sagts, att man icke kan bevisa, att några öfverskott finnas. Jag Jmom t-
vet icke med hvad man skall bevisa detta, om icke med redo- ordningen an-
görelser från skogsvårdsstyrelserna, däraf det framgår, att stora gående skogs-
belopp ba reserverats, för hvilka man, åtminstone icke för de år,
som redogörelserna afse, haft behof. Detta är dock faktiskt. 2903.
Samme talare sade också, att i det län han tillhörde, man /ports -
endast haft behof af 85 procent af de till skogsvården inflytande
inkomsterna för tillgodoseende af det skogsarbete, som var nöd¬
vändigt. Ja, detta län hade något öfver 100,000 kronor i skogs-
vårdsafgifter. Jag vill då påpeka, att därest man sloge in på
den fördelningsgrund, som vi föreslagit, skulle det endast bli det
öfverskott, som detta län hade, sedan det tillfredsställt sina skogs-
vårdsbehof, hvilket man skulle öfverlåta till Kungl. Maj:t att
fördela efter sådana grunder, att dessa medel användes för en
hela landet tillgodoseende och på bästa sätt ordnad skogskultur.
Det är väl i alla fall en tämligen klar sak för litet hvar, att det
är en stor nationalekonomisk fråga, att skogsvården i landet blir
ordnad i de orter, hvilka hittills saknat skog, såväl som i dem,
som redan ha sådan. _ .
I en stor del af södra Sverige och särskildt i det län jag
tillhör, finnas ofantliga kalmarker, där man icke kan odla skog
med egna medel; och de framställningar om bidrag från det all¬
männas sida, som göras, kan man icke tillmötesgå i någon större
utsträckning af brist på medel.
Vårt hushållningssällskap beviljar 18,000 kronor om året
och motsvarande belopp anslås af staten, men detta förslår på
långt när icke till de anordningar, som äro nödvändiga för att vi
skola kunna kläda våra nakna ljunghedar med grönskande skog.
Då det är ett faktum, att stora öfverskott förefinnas, kan jag,
om dessa öfverskott lämnas till Kungl. Maj:t för att komma
skogskulturen till godo, icke finna annat än att detta skulle
bära att främja eu stor och beaktansvärd nationalekonomisk fråga.
Herr Schotte: Herr talman! Endast ett par ord i anledning
af den sista ärade talarens anförande. Jag medgaf i mitt förra
yttrande, att det under ett eller annat år visat sig, att samtliga
medel, som varit ställda till skogsvårdsstyrelsernas i ett par norr¬
ländska län förfogande, icke blifvit använda. Men samtidigt sade
jag, att detta var något rent tillfälligt och att man icke fick döma
efter förhållandena under de fyra år författningen varit i kraft.
Hvad samme talare påstod rörande förhållandena i Värmland be¬
rodde på missförstånd, då jag ju tydligt visade, att den om¬
ständigheten, att i detta län i fjol ett öfverskott på 15,000 kronor
förefunnits, allenast berodde på, att man icke kunde skaffa tallfrö
och sålunda icke vidtaga skogssådd i den omfattning, som var
meningen. Då det belopp, som i år står till förfogande, icke
N:o 19. 40
Lördagen den 27 Februari.
hd^lsTafa2dskommer. att räcka till> Annes det icke någon anledning att göra
l mom. i för- särskild! nummer af, att det någon gång vant öfverskott.
ordningen an-skogs vård sstyrelserna under en femårsperiod till bibehålla nu-
gåmde skogs- varande afgifter, är det alldeles säkert, att icke något som helst
vårdsafyifier öfverskott kommer att uppstå å dessa afgifter.
(1671 ^>4 JULI/
1903. a ,
(Forts.) nedan ofverläggnmgen härmed förklarats afslutad, fram¬
ställde herr talmannen propositioner först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på afslag å berörda hemställan och bifall
i stället till de i ämnet väckta motionerna, och fann herr tal¬
mannen den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande
ja godkänd. Votering begärdes emellertid, i anledning hvaraf nu
uppsattes, justerades och anslogs denna voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande n:o 10, röstar
J a,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit de i ämnet väckta motionerna.
Omröstningen utvisade 148 ja och 34 nej; och hade kam¬
maren alltså bifallit utskottets hemställan.
Angående
dödsstraffets
afskaffande.
§ io.
Till afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande n:o 11,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
gående dödsstraffets afskaffande.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hän¬
visad motion, n:o 153, hade herrar Kristensson, Larsson i Västerås,
B vant ing, Lindblad, Lindhagen, Basselquist, Persson i Stockholm,
Wallin, Thylander,. Bindley, Waldén, Jönsson i Ref vinge, Rydén,
Tengdalil, Olausson, Carlsson i Malmberget, Linders, Wallentin,
Söderberg i Stockholm, Eriksson i Grängesberg, Tynell, Svensson
i Nyköping, Johansson i Stockholm, Ålitfvengren, Lindqvist,
Forssell, Berg i Göteborg, Lindberg, Rundgren, Cervin, Blom-
berg, Nilsson i Malmö, Otto, Borg, Rissén, friherre Palmstierna,
Leksell, Thorsson, Karlsson i Fjäl, Strömberg, Christiernsson, Cra-
foord, Berg i Munkfors, Persson i Malmö, Fiirst, Kropp, Åberg
och Kjellberg hemställt, att Riksdagen ville anhålla, att Kungi.
Maj:t måtte taga i öfvervägande frågan om dödsstraffets bort-
41 N:o li).
Lördagen den 27 Februari.
tagande ur allmänna strafflagen samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill detta öfvervägande kunde föranleda.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade afgifvits af herrar Lindhagen, Ersson,
Jansson i Edsbäcken, grefve Hamilton och Pettersson i Södertälje,
livilka ansett, att utskottet bort hemställa om bifall till det i före¬
varande motion framställda yrkande.
Efter föredragning af utskottets hemställan lämnades ordet till
Herr Kristensson, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Odet har i år fogat det så, att denna viktiga fråga icke kommer
att behandlas i ett plenums elfte timma. Förra året kom frågan
fram sent under ett nattplenum, och 1901 var det mycket sent
på eftermiddagen, som denna principfråga kom under debatt.
Dels det förtiållandet, att frågan i år kommit till behandling
under lämplig tid af dagen, och dels att en tredjedel af kam¬
marens ledamöter är nyvald, har gjort, att jag en kort stund
vågar taga kammarens uppmärksamhet i anspråk. Med känne¬
dom om den ställning till spörsmålet om dödsstraffets bibehållande
i vår strafflag, som Första Kammaren intager, var det icke ovän-
tadt, att lagutskottet skulle afstyrka motionen. Men glädjande är,
att i år flera reservanter finnas antecknade, än hvad fallet varit
föregående år.
Beträffande utskottets motivering synes det mig egendomligt,
då utskottet i slutet af sitt utlåtande säger: »De senaste årtiondenas
rättsstatistik för vårt land gifver vid handen, att de gröfsta brotten
alltjämt äro i aftagande» och så bland annat på grund häraf
yrkar afslag. Om det beror på, att jag icke är så tränad, att jag
kan fatta den parlamentariska ordiekskonsten, eller på något
annat, vet jag icke, men nog förefaller det mig, som om detta
skål skulle vara ett af de starkaste skälen för bifall till motionen.
Aro brotten i aftagande, borde det icke finnas någon stor risk
för statens rättssäkerhet eller den enskilde medborgarens lif att
afskaffa detta straff. Men kanske någon förmenar eller utskottet
håller troligt, att orsaken till de grafva brottens aftagande beror
på, att dödsstraffet fortfarande är kvar i vår strafflag ? Eu sådan
slutsats, ifall den dragés, är emellertid betänkligt felaktig. Ty för
det första är det blott ett relativt fåtal af de dödsdömda, som af-
rättats under de år vår nuvarande strafflag existerat. En förbrytare,
som ämnar begå ett brott, om han nämligen öfver hufvud taget
reflekterar på följderna, tänker: »den och den har blifvit benådad,
den och den miste icke sitt lif, de flesta ha benådats, förhållandet
kan blifva detsamma beträffande mig och jag kan alltså hafva
utsikt att blifva benådad.» Från denna synpunkt sedt förefaller
Angående
dödsstraffets
afskaffande.
(Forts.)
N:o 19. 42 Lördagen den 27 Februari.
Angående det icke troligt, att straffhotet i vår strafflag verkar afskräckande.
dödsstraffets ygr öfrigt har gång på gång här i kammaren påpekats, att af-
afskaffande. skräCkningsteorien icke håller streck. Jag vill dock icke ytter-
(Forts.) pgare taga kammarens tid i anspråk med att söka framdraga de
många bevis, som skulle kunna presteras för att denna teori är
föråldrad.
Utskottet säger sedan: »Ensamt i nämnda faktum, döds¬
straffets fortfarande bestånd i flertalet länders strafflagar, torde
föreligga ett bevis för en ganska utbredd insikt, att detta straff
fyller en plats i den bestående rättsordningen.» Ett sådant motiv
kan naturligtvis, då det gäller saker, som beröra många länder,
tala för afslag på snart sagdt hvarje reform. Men något land
får väl gå i spetsen. Många länder hafva nu gått före, dels
genom att helt och hållet afskaffa dödsstraffet,. och dels genom
att icke använda detsamma. Men man kan också kasta om satsen
och säga: andra länder kunna peka på oss och säga, att vi hafva
dödsstraffet kvar och använda detta såsom skäl för, att de också
fortfarande skola ha det kvar. I fall vi genom att borttaga döds¬
straffet skulle kunna medverka till, att i de länder, där man icke
har den omsorgsfulla domstolsbehandling som här i landet och
där justitiemord icke äro sällsynta, detta straff äfven blefve bort¬
taget, så vore detta sannerligen värdt beaktande. Jag vill visser¬
ligen icke tillmäta denna synpunkt alltför stor vikt, men den bör
dock tagas med inför afgörandet af en angelägenhet, som kan
sträcka sina verkningar äfven till andra länder.
På tal om att dödsstraffet kan drabba en oskyldig, vill jag
icke påstå, att något sådant ägt rum här i Sverige sedan den nya
strafflagens tillkomst, men så säker på att det icke kan inträffa
som utskottet är, vågar jag icke vara. Utskottet säger: »Uppstår
tvifvel om den tilltalades sinnesbeskaffenhet, har domstolen att
inhämta sakkunnigs utlåtande därom, något som, på sätt utskottet
i annat denna dag utgifvet utlåtande hemställt, vid fråga om
dödsstraff synts utskottet alltid böra äga rum, äfven om särskild
anledning därtill icke yppats i målet.» Vi veta ju, att beträffande
för kort tid sedan dödsdömda och till lifstids straffarbete dömda
personer fackmän uttalat tvifvelsmål angående brottslingarnes
sinnesbeskaffenhet vid brottets begående, men icke förty har
högsta domstolen afslagit anhållan om undersökning af deras
sinnesbeskaffenhet. Den riksdagsskrifvelse, som förra året afläts
i detta syfte, har alltså ännu icke ledt till något resultat.
Vi få för öfrigt göra skillnad på skyldiga och skyldiga.
En vansinnig förbrytare dömes icke nu af domstolen skyldig till
samma straff som en icke vansinnig. Att afgöra spörsmålet om en
persons sinnesbeskaffenhet vid brottets föröfvande är emellertid
något så svårt och grannlaga, att jag undrar, om äfven de mest
kompetenta fackmän våga taga på sitt ansvar att afgöra, huru-
Lördagen den 27 Februari.
43 N:o 1».
vida den eller den brottslingen vid brottets begående varit fullt
normal eller icke.
Det har börjat framtränga eu ny vetenskap, som tager mera
hänsyn till den brottslige personen än till de yttre omständig¬
heterna vid gärningen samt sträfvar efter att anpassa straffet
efter regeln att förbättra och upphjälpa brottslingen. Jag tror
emellertid icke, att det nu ifrågavarande straffet kan tjäna till
upprättandet af brottslingar åt samhället. Och det kan tänkas,
att det kommer en tid, som ser på denna rätt för staten att taga
medborgares lif på samma sätt som vi se på häxprocessernas tid,
då man vet, att staten på grund af okunnighet tog medborgares
lif. Att en sådan syn på saken i framtiden kan bli den härs¬
kande är alls icke omöjligt.
Dessutom får man icke förglömma de sociala missförhållan¬
dena, utan får undersöka, hvad det är, som åstadkommer brotts¬
ligheten. I andra länder, där dödsstraffet varit under debatt, har
starkt pointerats den betydelse dryckenskapen har för brottslig¬
heten. Jag minnes, att jag för några år sedan såg en bok af
doktor Hoppe, där han samlat statistiskt material för denna frågas
belysning nästan från alla civiliserade länder och där bland annat
fanns uppgift på antalet krogar och antalet grofva förbrytelser,
och det visade sig, att dessa siffror stodo i ett visst konstant för¬
hållande till hvarandra. Ju flera krogar ett land hade, desto flera
grofva förbrytelser begingos där. Professor Frey Svensson, som
väl får anses som en framstående auktoritet, säger i ett nyligen
utgifvet arbete följande: »Utan vidare resonemang bör man
kunna inse, att hvarje förändring i samhällsordningen, som sträf¬
var att medföra en utjämning i fördelningen af de håfvor, som
vi få genom att inhösta och bearbeta jordens produkter, skall bi¬
draga till brottslighetens motarbetande. Låt bakgårdarna i sam¬
hällsbyggnaden bli luftigare, ljusare, renare, med större rymd af
himmel öfver sig, och mera än domstolar och fängelser skall detta
medföra en sänkning i brottens antal.»
Om vi fortgå på den väg, som sålunda förordas, i stället
för att stifta ännu flera strafflagsparagrafer, torde mera vara vunnet
för statens rättssäkerhet, än nu är fallet. Naturligtvis kommer det
under alla förhållanden att finnas individer, som bryta emot den
bestående rättsordningen, men dessa kunna behandlas på samma
sätt, som vi nu behandla de vansinniga förbrytarne, af hvilka
många äro mycket farligare, än de vi anse vara normala. Man
invänder visserligen nu, att då skulle en sådan förbrytare ha till¬
fälle att i fängelset begå ännu flera brott, men detta skäl faller
på den omständigheten, att den moderna fängelsetekniken ut¬
vecklats och kommer alltmera att utvecklas dithän, att en dylik
fara icke bör vara förestående.
Vi, som nu sitta i kammaren, äro de sista, som äro valda
efter hittills varande rösträttssystem. De första, som efter samma
Angående
dödsstraffets
afskaffande.
(Forts.)
N:o 19. 44
Angående
dödsstraffets
afskaffande.
(Forts.)
Lördagen den 27 Februari.
grunder sutto här, beslöto år 1867 med 103 röster mot 53 döds¬
straffets afskaffande, och i Första Kammaren hängde det då endast
på en enda röst, att det kommit bort. Bondeståndet hade beslutat
dess upphäfvande år 1863 och vid riksdagen 1865—66 biföll det
en motion af Rosenberg om straffets suspenderande.
Sedan dess har det undantagsvis tillämpats. Vi ha användt
den praxis, som strafflagstiftaren ansåg riktig, nämligen att man
bör låta detta straff så att säga stå på afskrifning en tid. Vi ha
i femtio år dröjt med att taga steget fullt ut, och det bör kunna
räcka, innan det helt afskaffas.
Nu är det ej tvifvel om, att icke denna motion blir afslagen
i Första Kammaren, men det är ej dess mindre viktigt, att denna
kammare bifaller densamma. Som vi veta, gå vi en revision af
strafflagen till mötes, och om i denna skall kunna framläggas
förslag till afskaffande af dödsstraffet, bör ett sådant förslag hvila
på ett uttalande från denna kammare.
Fastän ytterligare flera synpunkter vore att framdraga, ber
jag dock nu, herr talman, att i humanitetens namn få yrka bifall
till motionen.
Häruti instämde herrar Larsson i Västerås, Berg i Munkfors,
Strömberg och Aberg:
Vidare anförde:
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Den nu
föreliggande frågan har en så djup innebörd och är af så stort
allmänt intresse, att man icke får uteslutande, ja, icke ens i främsta
rummet betrakta den från rent juridisk synpunkt.
Åsikterna om dödsstraffets bibehållande eller borttagande
äro mycket växlande, och hvad mera är, de personer, som hysa
den ena eller andra uppfattningen, grunda denna uppfattning på
mycket skiftande individuella motiv. Det är därför helt naturligt,
att hvarken ett utskottsutlåtande, ej heller en reservation skall
kunna affattas så, att den ger en klar bild af alla deras mening,
som ha enat sig om samma slut i frågan.
För mig ställer sig saken så som jag tror också för de
flesta, att detta straff är ohyggligt och att det endast bör användas
i sådana fall, då det må anses vara af förhållandena alldeles
nödvändigt påkalladt. Likaså hoppas jag, och jag tror äfven, att
den tid kommer, då detta straff allmänneligen skall försvinna.
En annan fråga är emellertid den, om man redan nu har
kommit därhän, att det utan vidare bör afföras ur den svenska
strafflagstiftningen. Jag är för min del icke kompetent att därpå
afge något bestämdt svar. Erfarenheterna från utlandet tala i
det fallet icke något tydligt och fullt vägledande språk.
Frågan är emellertid af så stor vikt och betydelse, att man
Lördagen den 27 Februari.
45 N:o ML
kan vara öfvertygad om att vid den revision af strafflagen, som Angående
nu är omedelbart förestående, den allra största uppmärksamhet dödsstraffets
skall ägnas åt utredningen af denna fråga. Man kan då tänka a H
sig, att resultatet blir antingen ett förslag om upphäfvande eller or s'
om bibehållande af dödsstraffet. Man kan också tänka sig, att,
med bibehållande af straffet, utredningen går ut på, att det skall
få sitt tillämpningsområde än mer begränsadt och att det skall
omgärdas med än mera garantier, än fallet nu är, speciellt med
den garanti, som innefattas i Riksdagens skrifvelse af nästlidet år.
När jag nu emellertid har klart för mig, att en utredning
i ämnet kommer till stånd, kan man säga: hvarför då icke äfven
påkalla en dylik utredning? För mig ställer sig saken så, att
såväl den motion, som i ämnet afgifvits, som ock de yttranden,
hvilka förekommit i frågan, synas haft den innebörden, att man
sagt, det dödsstraffet skall borttagas och att man därför skall ha
en utredning om, huruvida det bör borttagas. Om man då an¬
sluter sig till en begäran om utredning med den motivering, som
sålunda förekommit, föreställer jag mig, att man därigenom redan
på förhand har uttalat en alldeles bestämd uppfattning i frågan
och att denna uppfattning kan komma att gripa utredningen i
förväg.
Jag vill för min del icke i denna stund vara med om att
sålunda gå utredningen i förväg och med anledning däraf har
jag, herr talman, ansett mig böra biträda utskottets hemställan.
Herr Thyrén: Herr talman, mina herrar! Då jag instämmer
i motionens sy fte och likväl icke kan till fullo instämma i motionens
eller reservationens motivering, då jag vidare ingalunda är säker
på, såsom det ibland har sagts, att frågan är längesedan slut-
debatterad, utan fastmer tror, att den genom straffrättens fort¬
gående utveckling kommit i delvis ny belysning, så anhåller jag
att med någon utförlighet få ange skälen för mitt instämmande.
Dödsstraffet — såväl som straff öfver hufvud — kan
diskuteras ur lämplighets-, ur nyttighetssynpunkt, det kan natur¬
ligtvis och måste också behandlas som en principfråga. Jag
skall först och hufvudsakligen se det ur den förstnämnda syn¬
punkten.
Om jag sålunda nu först får lof att anlägga denna praktiska,
denna lämplighetssyn på saken, så tillåter jag mig betrakta som
själfklart eller åtminstone ostridigt, att skälen, d. v. s. de praktiska
skälen, för dödsstraffets bibehållande måste i samma mån för¬
svagas, som dels det icke är fråga om de allra svåraste brotten,
hvilka kunna antagas kräfva en särskildt stark afskräckning, och
dels det icke heller är fråga om de allra mest oförbätterliga
brottslingarna; eller med andra ord: det område, där dödsstraffet
snarast, praktiskt sedt, borde komma i fråga, är det, där det
starkaste afskräckningsbéhof (gentemot andra individer) samman-
N:0 19. 46
Lördagen den 27 Februari.
Angående träffar med brottslingens personliga, största möjliga oförbätterlighet.
dödsstraffets p>etta leder tydligen till att man måste dela frågan i två och
afskaffande. ggjun(ja betrakta afskräckningen och oförbätterligheten hvardera
(Forts.) £ör g-g t deras sammanhang med dödsstraffet.
Visar det sig nu, för att börja med afskräckningen, att
dödsstraffets tillvaro i en lagstiftning innebär en minskning i
antalet med dödsstraff belagda brott? Detta är en erfarenhets-
fråga, och jag vill särskild! starkt stryka under, att det är en
ren erfarenhetsfråga. Psykologiserande resonemang om hur man
tror och tycker, att det förmodligen borde verka, kunna icke
tillerkännas vitsord, utan det är en ren erfarenhetsfråga, som
grundar sig på statistiska siffror. Jag säger visserligen icke, att
det är lätt att läsa ut svaret ur denna statistik. Men en annan
väg gifves icke.
Nåväl, sådana siffror finnes det mer än tillräckligt af. Det
är icke material, som saknas. Vi haländer, som hafva dödsstraff
i lagen och praktisera det ganska lifligt. Vi ha länder, som ha
dödsstraff i lagen och tidtals praktisera det ganska mycket, tidtals
ganska litet eller icke alls. Vi ha länder, som afskaffa! döds¬
straffet; länder, som återinfört det; länder som återinfört och åter
afskaffat det; Toscana t. ex. har sedan 1765 gått fem gånger
fram och tillbaka, innan det definitivt hamnat uti afskaffande.
Dessutom är det så, att en jämförelse ligger nära till hands
mellan vår tid, då i hvarje fall dödsstraffet är inskränkt till ett
fåtal brottsarter, och äldre tider, då det, i synnerhet i somliga
länder, exempelvis England, var det ordinarie straffet för alla
svårare brott.
Hvad lära nu dessa siffror och detta material? Aro siffrorna
vackrare i tider, då dödsstraffet florerat i stor utsträckning, eller
i länder, där det finnes kvar i full vigör? Förhåller det sig så,
att statistiken blir vackrare, då dödsstraff införes, att den för¬
sämras, när det upphäfves, och att den vid nytt införande åter¬
igen blir vackrare o. s. v.? Eller — för att göra ett experiment,
som kanske skulle vara det säkrast bevisande, därför att det visar
problemet renast — förhåller det sig så, att proportionen mellan
antalet af de svåraste brotten och massan af alla andra brott blir
olika, allteftersom de svåraste brotten äro belagda med döds¬
straff eller icke, så att det under samma tid exempelvis begås
3 mord och 1,000 stölder i ena fallet och i andra fallet 4 mord
och 1,000 stölder?
Man skulle ju nämligen vänta, att, om lagstiftaren lagt en
mera verksam hämsko på en liten del af brottslighetens område,
så skulle också på denna lilla del en starkare nedpressning af
brottens antal göra sig gällande än beträffande de brott, där icke
denna starka hämsko funnes. Siffrorna visa ingenting af allt
detta. Man kan icke på något vis få fram något dylikt jakande
svar. Ja, vore det icke så, att man finge taga andra inflytelser
Lördagen den 27 Februari.
47 N:o 1S>.
med i räkningen för att förklara brottens antal, skulle man tycka
sig finna, att antalet af de med dödsstraff belagda brotten ökas
med dödsstraffets närvaro. Man har fått göra sig möda att finna
en rimlig förklaring för detta, att det ser ut som om dödsstraffets
närvaro, särskildt i länder med brottmålsjury, hade den oväntade
verkan, att den genomsnittligen ökar antalet brott, som äro belagda
med dödsstraff. Inom inskränkta områden och tider förekomma
naturligen ofta ökningar af dessa svåra brott liksom också minsk¬
ningar; ökningar såväl som minskningar förekomma såväl i länder
med som utan dödsstraff: de ha nämligen sina särskilda orsaker.
Ökningen till exempel kan man vanligen tämligen lätt föra till¬
baka till en tillfällig ekonomisk misär eller en starkt tilltagande
fysisk degeneration, exempelvis i storstäder, eller, kanske oftast
till en synnerlig slapphet i polisverksamheten, hvarigenom brotts¬
lingarna komma att bilda något slags maffia eller camorra.
Resultatet af det sagda är, för att jag nu må uttrycka mig
fullt försiktigt, att en undersökning af denna statistik och denna
erfarenhet öfver hufvud icke gifver stöd för det antagandet, att
dödsstraffet skulle hafva någon praktiskt starkare afskräckande
verkan. Emot detta negativa vittnesbörd af erfarenheten får man,
efter min tro, akta sig för att uppställa mer eller mindre lösa
psykologiska resonemang, man får till exempel akta sig för att
fästa för mycket afseende vid hvad den dödsdömde brottslingen
själf förklarar, till exempel — hvilket rätt ofta förekommer —
att om han hade väntat dödsstraff, skulle han förvisso aldrig
hafva begått brottet. Dödsdömda brottslingars egna bidrag till
sin psykologi, innan nådeansökan är afgjord, böra förvisso upp¬
tagas med den allra största försiktighet, och sedan nådeansökan
blifvit afslagen och de äro dominerade af den enda tanken på
det oundvikliga, som förestår, med om möjligt ännu större. Det
är ju möjligt, att det kan förefalla brottslingen själf så, att han
har den öfvertygelsen, att han under andra förutsättningar skulle
hafva handlat på ett visst sätt, men om det öfver hufvud är
svårt för människan att känna sig själf, så är visserligen denne
lifdömde brottsling i det stycket ännu mera människa än vi andra.
Emellertid skulle man, om man än icke får vänta något
bevis genom dylika psykologiska reflexioner, väl, om man vill,
i dem kunna finna en tillräcklig förklaring (åtminstone med hänsyn
till några på just de svåraste brottens statistik inverkande brotts-
lingstyperna) för de siffror, som jag förut omnämnde. De äro
icke så obegripliga, som de kunna förefalla. För den brottsling
till exempel, som är van och förhärdad, som ofta nog har utsatts,
ja, som rent af har till yrke att utsätta sig för svåra straff,
betyder den möjligheten, att han kan få låta sitt lif, icke mera
än det betyder för sjömannen i hans yrke, om det är 40 eller
50 procent inom yrket, som omkomma på hafvet. Yrkesfaran
gör, att dessa människor förslöas eller förhärdas så, att den icke
Angående,
dödsstraffets
afskaffande.
(Forts.)
>':o 19. 48
Lördagen den 27 Februari.
Angående längre inverkar på dem. En annan brottsling är den af passion
dödsstraffets clrifne, den lidelsefulla brottslingen. Om denne är så beskaffad,
afs affan e. ay. utgifterna till lifstids straffarbete icke förmå öfvervinna hans
( or 3J lidelse, som drifver honom till brott, då kan man säga, att i de
flesta fall ingen hänsyn till framtiden hos honom kan förmå att
öfvervinna lidelsen. Bilden af straff blir vanmäktig i hans själ
gentemot denna allt behärskande lidelse. Så finnes det en brotts¬
ling, som icke har så mycket af lidelse i vanlig mening, som
kanske fastmera af samhällsstridiga åsikter drifves till brott och,
om man så vill, begår brottet mer eller mindre af princip,
politiskt färgade brott. Bland dessa brottslingar skall man, om
man ser efter, finna icke få fall, där de rent bestämdt föredraga
dödsstraffet, som skänker dem martyrglorian, framför lifstids
inspärrning, som låter dem mera försvinna i det tysta. Vid
denna punkt är det skäl att göra ett litet tillägg: denna gloria
verkar på utanför stående likasinnade väsentligen annorlunda än
hvad lifstidsstraffet skulle göra. Denna gloria fanatiserar på ett
annat sätt och skapar efterföljare, medan frihetsstraffet sprider
kring sig en dämpande verkan. Dödsstraffet, när det verk¬
ställes på dessa människor, som undergå det för sina åsikters
skull, dämpar visserligen också, ännu starkare, de svaga viljorna,
men det är möjligt och till och med troligt, att det verkar eggande
på de starka viljorna bland dessa likasinnade, och därpå har
erfarenheten äfven gifvit bevis. Hvilka åsikter denne dödsdömde
brottsling än må hafva, kommer han dock att framstå såsom den
där har beseglat dessa åsikter med sitt blod •— och det är ett
insegel, som man helt visst gör klokt i att icke låta åkomma.
Om man sålunda torde kunna säga, att ur afskräcknings-
synpunkt något stöd icke är att hämta för dödsstraffets bibehål¬
lande, är jag böjd att gå ett steg längre, när det gäller att under¬
söka oförbätterligheten. Ty, när jag nu ser saken ur praktisk
synpunkt, så är det först detta, som har afgjort min personliga
ställning till frågan.
Det är ju med vår världsåskådning icke tal om att använda
dödsstraffet på all möjlig oförbätterlighet, — jag vill lämna där¬
hän, om en eftervärld kan komma att så långt aflägsna sig från
hvad vi anse för det humana — utan det gäller nu fastmera att
utsöndra ett litet antal af dessa oförbätterliga förbrytare och på
dem tillämpa dödsstraffet. Hvad; betyder detta utsöndrande? Jo,
för det första, att man här som alltid skall få fram en gräns
mellan tillräkneliga och otillräkneliga och, för det andra, att man
måste få fram en gräns mellan de oförbätterliga och dem, som
icke äro alldeles oförbätterliga. Hvad som nu är hufvudsaken,
är gränsen mellan de tillräkneliga och de otillräkneliga. Och
för att efter min förmåga klargöra saken, vill jag tillåta mig att
jämföra de resultat, hvartill lagarna måste komma, allteftersom
de ha eller icke ha dödsstraff.
Lördagen don 27 Februari.
49 N:o 1».
Jag antager då, att dödstraffet linnes och att vi ha att döma
ett antal brottslingar, som ha begått svåra brott och kunna be¬
traktas som oförbätterliga. Sådan vår egen nuvarande lagstift¬
ning är, måste man först afsöndra dem, som äro fullt vansinniga.
De komma på hospital. För dessa blir det lifstids hospital. Där¬
efter komma vi till nästa grupp, som står midt emellan, sådana
som, utan att vara fullt vansinniga, betraktas såsom »saknande
förståndets fulla bruk». Här i vårt land föras dessa icke på hospital,
utan straffas, dock med högst 10 års straffarbete. Så kommer
den tredje gruppen, där tillräknelighet föreligger helt och hållet.
Här kommer det att blifva dödsstraff, om icke förmildrande om¬
ständigheter göra, att det blir lifstids straffarbete.
Men nu förhåller det sig så, att skillnaden mellan tillräk¬
nelighet och otillräknelighet är utomordentligt svår att uppdraga
just i fråga om de oförbätterliga, och att det af detta skäl blir
minst sagdt obekvämt att handhafva lagskipningen i denna punkt.
Jag är mycket långt ifrån att dela den mening, som man stun¬
dom, om ock numera mest bland icke fackmän, hör framställas,
att alla brottslingar äro mer eller mindre vansinniga eller stå
nära vansinnet. Långt därifrån, jag tror, att de enklare, mera
så att säga naturliga fallen af brott äro långt mera mänskligt
normala, än hvad man oftast tänker sig. Men dessa oförbätterliga
brottslingar, på hvilka ingen afskräckning, ingen uppfostran biter,
som tyckas sakna sjkifva den elementära förutsättningen för rätts¬
känsla, nämligen medlidande, medkänsla med andra varelser, ja,
som t. o. m. redan i sin tidigaste ungdom kunna finna en pervers
njutning i att bereda andra varelser lidanden af alla slag —
dessa människor, som äro så påtagligen defekta, hafva ett sådant
fel inom känslans område, de äro enligt min mening, om icke
otillräkneliga alla, dock utomordentligt svåra att uppdela i tillräk-
neliga och otillräkneliga. Just på detta område är uppdragandet
af denna skiljelinje svårare än någonsin, och just på detta om¬
råde betyder skiljelinjen mer än någonsin, ty den är afgörande
för frågan om hospitalsinspärrningen eller bilan; och det är verk¬
ligen ingen fördel för lagskiparen, att han skall ställas inför detta
alternativ. Äfven om man vill lämna honom medicinsk sakkun¬
skap till förstärkning, är det dock omöjligt att känna sig säker
på denna skiljelinje, man må nu lägga ansvaret på domaren eller
läkaren eller båda tillsammans.
Jämför jag nu detta resultat med det, som man skulle
komma till, om icke dödsstraffet funnes, visar det sig vid första
blicken, huru helt annorlunda sistnämnda resultat blir. Det blir
så, att hvarje oförbätterlig skall behandlas med lifstids inspärr¬
ning, om han har begått en handling af omtalade slag. Hvad
innebär nu den där skiljelinjen emellan tillräknelighet och otill¬
räknelighet? Jo, den innebär i detta fall endast så mycket, att
han, om han är otillräknelig, kommer på ett hospital eller en
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 19. 4
Angående
dödsstraffets
afskaffande.
(Forts.)
N:o 19. 50
Angående
dödsstraffets
afskaffande.
(Forts.)
Lördagen den 27 Februari.
kriminalasyl, men om han är tillräknelig, på en straffanstalt.
Här kan man val säga: hvad betyder det i praktiken, om han
kommer på en kriminalasyl eller en straffanstalt, blott han kom¬
mer på ett ställe, som är väl tillbommadt? Det upplöser sig
närmast i en tvist om ord, och i hvarje fall kan det icke, äfven
om man vill lägga mera vikt därvid, än jag gör, jämföras med
de olika rättsverkningarna enligt förstnämnda ståndpunkt. — Det
synes mig, om man tänker sig in i förhållandena, som om sär-
skildt denna fråga erbjuder den allra bästa angreppspunkten, på
grund af den ofantliga lättnad, som beredes rättskipningen. Man
undviker nämligen alla tvister, som uppstå därigenom att psykia¬
trien, ju längre den går framåt, medför mer och mer olika me¬
ningar, om den eller den dödsdömde verkligen var tillräknelig
eller icke, om han bort behandlas med bila eller å kriminalasyl.
Dessa tvister äro så mycket ledsammare som lagskipningen med
sina organ dragés in under folkstämningen. Det begås exempel¬
vis ett lustmord eller någon annan elakartad förbrytelse. Detta
uppväcker en stämning, och under inflytande af denna följer verk¬
ställandet af åtskilliga andra dödsdomar, som eljest icke skulle
blifvit utförda, Men ingenting är förkastligare än att öfverlämna
eu sådan fråga åt dylika växlande vindkast, för att icke tala om
möjligheten af att under detta bedömande kunna komma politiska
brott, då så mycket lättare lidelse framkallas.
Utom de två nu nämnda praktiska synpunkterna finnes
visserligen en tredje tänkbar. Jag skulle icke gått in på den,
om det icke inträffat, att den rätt ofta på senaste tiden åberopats,
och om icke särskildt utskottet, jag vill icke säga åberopat, men
dock helt flyktigt antydt densamma. Det är nämligen oskadlig-
görandets synpunkt, hvilken innebär, att staten eller samhället
skulle ha nödvärnsrätt gent emot brottslingen. Ja, ingen bestrider,
som teori, att staten har nödvärnsrätt, den är lika själfklar som
den enskildes. Däraf följer visserligen i praktiken, att ett primi¬
tivt samhälle, en begynnande folkstam, som inga fängelser har
eller kan ha, måste skydda sig för brottslingar på det enda sätt,
som står till buds, genom att oskadliggöra dem, göra dem fred¬
lösa, jaga ut dem i ödemarken, sätta ut dem på hafvet i en båt
utan åror o. s. v. Det är själfklart, att detta icke bör klandras
som barbari, utan begripas som ren nödvändighet på en sådan
ståndpunkt. Likaså är det naturligt, att äfven den moderna staten
kan bli tvungen att utöfva verkligt nödvärn icke blott gent emot
yttre fiender, hvilket är själf klart, utan äfven mot inre, exempelvis
i det fall, att ett uppror icke på annat sätt kan kufvas. Men
hvad vill man få in för mening i talet om statens nödvärnsrätt
emot denna enstaka, redan infångade brottsling? Skulle det be¬
tyda, att osäkerheten i statens straffanstalter är så stor, säker¬
heten för att hålla honom kvar är så liten, att staten för nöds
skull måste taga lifvet af honom? Så kan förhållandet uppen-
51 N;o 19.
Lördagen den 27 Februari.
bart icke någonsin i ett väl ordnadt samhälle ligga i praktiken.
En sådan brottsling måste besitta rent af öfvernaturliga själs-
och kroppskrafter för att på det viset kunna trotsa staten i våra
dagar. Vill man säga, att eu dylik brottsling utgör en fara för¬
sina väktare, livar han än finnes, så är att därpå svara: i så fall
bevisar man mera, än man vill och bör, ty du skulle vi komma
därhän, att framför allt den otillräknelige kriminaldåren af dylika
nödvärnsskäl undanröjdes, alldenstund han är farligare för sina
väktare än den vanlige, jämförelsevis tillräknelige brottslingen.
Det förefaller mig sålunda, som om jag utan att behöfva när¬
mare gå in på frågan kan betrakta denna nödvärnssynpunkt så¬
som utan vidare affärd.
Emellertid, detta må gälla om en praktisk eller en lämplig-
hetssyn på denna allvarsamma fråga. Men man kan ju vänta
den invändningen, och den är helt visst också berättigad, att det
dock ej är riktigt att taga den så uteslutande ur nyttighets- eller
lämplighetssynpunkt, så att man låter den alltigenom bero på,
om dödsstraffet är ett nyttigt medel eller icke. Fastmera måste
man komma ihåg, att det' är af största vikt för lagen, att den
icke begagnar sådana medel, vare sig straff eller andra, som icke
någorlunda öfverensstämma med tidens åskådning. Och då upp¬
står sålunda frågan: Hvad säger tidsåskådningen om valet mellan
dödsstraff och lifstids straffarbete? Ligger det en gång för alla
i människonaturen, att utvecklingen, att all kultur, all humanitet
skall medföra, att dödsstraffet måste förkastas i jämförelse med
lifstids straffarbete? Det tror jag icke man kan säga. I den
delen kan jag icke ansluta mig till hvad motionärerna sagt eller
antydt. Det finnes ett gammalt bekant fall från Rom från kejsar
Hadriani tid. Hans prefekt i Egypten hade tagit sig före på
eget bevåg att, i stället för att afrätta en fri romersk medborgare,
som begått ett svårt brott, göra med honom som den romerska
rätten tillät med afseende på slaf var: han pålade brottslingen
straffarbete för hans återstående tid och skickade ned honom i
bergverken. Då Hadrianus fick veta detta, skref han omedelbart
till prefekten: »Hvad faller dig in, prefekt, som behandlar en
fri romersk borgare som en slaf? Hämta mannen upp ur graf van
och afrätta honom!» Denna romerska synpunkt kan ha funnits
och har säkert funnits i andra tider, och hvem garanterar, att
den icke kan komma igen? Jag menar, att det vore klokast att
icke betrakta dessa våra åsikter såsom i evig rättfärdighet grun¬
dade, att dödsstraffet under alla omständigheter måste vika för
frihetsstraff. Men lyckligtvis behöfver man icke inlåta sig på så
långt gående spekulationer, utan det är tillräckligt att slå fast,
att vår tid träffat valet, ity att den i jämförelse med de närmast
föregående tiderna har, såvidt den kunnat, infört lifstidsstraff
eller i allmänhet inspärrning i stället för dödsstraff. Den har i
det hela träffat sitt val, och det är blott i få undantagsfall, där
Angående
dödsstraffets
afskaffande.
(Forts.)
N:o 19. 52
Angående
dödsstraffets
afskaffande.
(Forts.)
Lördagen den 27 Februari.
mer eller mindre osäkerhet kan råda. Dessa undantagsfall kunna
knappast betraktas som annat än en viss rest, naturlig för öfrig!,
af hämndkänsla mot brottslingen, och då blir frågan: Bör lag¬
stiftaren ' nu omhulda denna rest af hämndkänsla eller bör lian
göra hvad på honom ankommer för att utrota äfven den? Jag
har ej det minsta tvifvel om att icke det är ett svårt fel af lag¬
stiftaren att vara före sin tid, nära på lika svårt som att vara
efter. Men om man sålunda har allt skäl att säga, att lagen, om
den är så fullkomlig, som den kan blifva, bör vara sin tids
samvete, så följer just af detta, att den också bör i viss mån för¬
söka taga ledningen med hänsyn till sin tids åskådning. Den
bör icke vänta, tills åskådningen af sig själ! helt och hållet ställt
in sig i de rätta spåren. Det kan vara befogadt, att den, ehuru
med försiktighet, det må sägas, tager ledningen. Och kan lag¬
stiftningen taga bort denna rest af hämndkänsla, som finnes kvar,
eller kan den medverka därtill, därigenom att den upphäfver
dödsstraffet och därigenom bringar rättsåskådningen mera i öfver¬
ensstämmelse med sig själf, så tror jag, att den handlar icke
blott rätt, utan äfven klokt härutinnan.
Med hänsyn till det sista, att man gör klokt, tillåter jag
mig anställa en historisk reflexion, hvilken bidragit till att stadga
min öfvertygelse. Om den gången, då franska revolutionen ut¬
bröt, år 1789, dödsstraffet hade varit längesedan afskaffadt i
Frankrike, om det längesedan varit affördt ur det allmänna rätts¬
medvetandet, att detta medel kunde juridiskt användas, så skulle
förvisso det legaliserade skräckväldet icke vidgats ut till att blifva
hvad det blef, och antagligen skulle mycket varit bättre än
det blef. Historien upprepar sig, och man kan icke vara absolut
säker för att icke samma reflexion skulle kunna i framtiden an¬
ställas på ny grund.
Slutligen ber jag också för att undvika missförstånd att få
nämna några ord om vedergällningssynpunkten, mot hvilken jag
nyss opponerade mig. Då jag uttalade den uppfattningen, som
jag antager, att de flesta af kammarens ledamöter fullkomligt
dela, att hämndkänslan icke är något, som man bör sträfva efter
att i lagstiftningen bibehålla, ville jag därmed alldeles icke under¬
skatta de djupt liggande instinkterna i samhället, som framkallat
den där känslan af vedergällning, en känsla af motvilja, ovilja
mot den onda gärningen. Det är omöjligt att i detta samman¬
hang inlåta sig på frågan om den fria viljan och hvad därmed
äger samband. Jag vill blott, med all respekt för den åsikt,
som i främsta rummet uppfattar brottet som ett utslag af fri
vilja hos människan, göra en antydan genom ett exempel för att
visa, att hos människor, som ha en sådan öfvertygelse, denna
icke behöfver medföra det resultat, att de anse dödsstraffet nöd¬
vändigt. Det finnes ett mycket stort område af brottslingar, som
blifvit hvad de äro ungefär efter följande schema. De ha blifvit
53 N:o 19.
Lördagen den 27 Februari.
födda och uppfödda uti eu miljö af tjufvar, alkoholister, prostitue¬
rade och brottslingar af alla möjliga slag. Där ha de haft sitt
lif, där ha de blifvit uppfostrade, där ha de inhämtat sina exem¬
pel. De ha visserligen i skolan och eljest fått eu och annan
känning af abstrakta läror, som gått i annan riktning. Men
hvad förmår den abstrakta satsen mot det lefvande exemplet,
som de beständigt se inför sina ögon? Och hvilken bland oss
och hvilken annan människa skulle på allvar ett ögonblick tänka
sig, att, därest han genom ödets vilja kommit att uppväxa i
sådana förhållanden, han kunnat bli annat än en brottsling; eller
hvem skulle vilja göra det experimentet med sitt barn att in¬
sätta det i en sådan omgifning i förlitande på att den fria viljan
skulle vända allt till rätta?
Jag vet, att icke alla brottslingar äro sådana, att man för
deras del kan peka på yttre omständigheter af det slag jag här
omnämnt. Men i alla fall, hur mycket än människan tror på
den fria viljan, är det dock utomordentligt svårt, ja, ett olösligt
problem att skilja i människosjälen mellan hvad som är, om jag
så får säga, fri ondska och hvad som bör skrifvas på räkningen
af yttre omständigheter.
Det bör man besinna, och äfven den, som är aldrig så fast
öfvertygad om den fria viljan, om tillräkneligheten och veder¬
gällningen, bör känna sig tveksam, om detta är en grund, till¬
räcklig för att fordra dödsstraffets bibehållande, när inga prak¬
tiska skäl tala härför. Jag tror, att man skall sluta sin reflexion,
om man gör den tillräckligt grundlig, med att inse den sanningen,
att en fullkomlig vedergällning icke tillhör mänsklighetens instans.
Och därför, herr talman, anhåller jag för min del att få
yrka bifall till motionen och sålunda afslag å utskottets hem¬
ställan.
Herr Leander: Herr talman, mina herrar 1 Om teorier
kan man ju tvista i det oändliga, eftersom åsikterna alltid äro
olika. När de, som förfäkta dödsstraffets bibehållande, anföra
sina skäl därför, synas dessa vara mycket talande. Och å andra
sidan, då de, som äro principiella motståndare till dödsstraffet,
framlägga sin mening i detta fall, synas också de hafva rätt.
Dödsstraffet har ju alltid funnits i vår lag och har tillämpats
vissa tider mer och andra mindre. Men under de tider, när
dödsstraffet tillämpats mera än i våra dagar, ha dock icke, såsom
här förut erinrats om, mordförbrytelserna varit mindre till an¬
talet, än hvad de nu äro, utan snarare tvärtom. Detta förhål¬
lande tyckes mig i någon mån jäfva hvad utskottet anfört, då
det säger, att dödsstraffet är ett starkt afhållande moment för
begående af lagöfverträdelser. Vi, som dagligen ha brottslingar,
fångar, att göra med, vi tro icke så mycket på den så kallade
afskräckningsteorien. Det finnes, som här också påpekats, en
Angående
dödsstraffets
afskaffande.
(Forts.)
N:o 19. 54
Angående
dödsstraffets
afskaffande.
(Forts.)
Lördagen den 27 Februari.
skola, som förfäktar den satsen, att alla personer, som begå brott,
äro abnorma och att de därför böra behandlas såsom vansinniga.
Så till vida kan man gifva denna skola rätt, att ingen lär kunna
anses fullt normal i det ögonblick han begår ett brott. Men
förstånd behof ver visst icke eljest fattas brottslingen, utan tvärtom,
han kan ha ett mycket godt förstånd, men han använder det
icke i den stund, då han begår brottet, utan låter då lidelsen
löpa bort med förståndet. Därför kan han icke beräkna följderna
af den handling, han står i begrepp att utföra. Ty det är klart,
att om fruktan för straff spelade en afgörande roll för en person,
som t. ex. stode i begrepp att begå ett mord, så skulle tanken
på, att han kunde komma att inspärras i ett fängelse för lifs-
tiden, vara nog att afskräcka honom från brottets föröfvande.
Men, som sagdt, de, som begå brott, tänka icke därpå. Ty om
de då tänka på något, går deras tanke alltid ut på att söka dölja
brottet och undgå straff. Det är icke blott sådana, som äro
dömda till lifstids straffarbete eller till döden, som säga, sedan
domen fallit: hade jag trott detta, skulle jag nog aktat mig, utan
det gör nästan hvarje fånge, äfven om han endast är dömd till
rågra månaders fängelsestraff.
På grund af min tjänstebefattning har jag haft den sorgliga
plikten att vid ett tillfälle ledsaga en ung brottsling till döden
och se, huru hans hufvud föll under bilan. Jag kan försäkra,
att det var en ganska underlig känsla, som genomströmmade en
vid detta tillfälle. Och det kan ju hända, att mången, som är
en rätt varm anhängare af dödsstraffets bibehållande, skulle, om
han finge vara med vid ett sådant tillfälle, i någon mån ändra
sina åsikter. Men detta är ingen känslosak, utan tvärtom en
ganska allvarlig och viktig sak. Ty samhället måste se till, att
det, som utskottet säger, värnar sig och sina medlemmar mot
förbrytelser, och staten måste äga all den rätt i förhållande till
sina medlemmar, som statsändamålet fordrar. Men man kan än¬
dock undra, om statsändamålet fordrar, att samhället beröfvar en
af sina medlemmar, en enstaka brottsling, lifvet. Lifvet ha vi
icke själfva gifvit oss, utan det ha vi fått af skaparen. Och det
blir väl ändock fråga, om icke han ensam bör förbehållas rätt
att taga lifvet, när han så finner för godt. Det må vara nog,
att brottslingen inspärras i ett fängelse för lifstiden. Man invän¬
der kanske: han kan ju blifva benådad, komma ut igen och på
nytt begå en förbrytelse. Men så länge han anses vara farlig
för den allmänna rättssäkerheten, så länge blir han icke benådad,
hans nådeansökan blir hvarken tillstyrkt eller bifallen, det kan
man vara förvissad om. För att en till lifstids straffarbete dömd
person skall kunna benådas, måste han ha ådagalagt det mest
mönstergilla uppförande. Och i alla händelser kommer icke nå¬
gon benådning i fråga, förrän han varit i fängelse omkring 25
års tid, mången gång därutöfver. Och då har han fått en läxa
Lördagen den 27 Februari.
55 N:o 10.
foa lifvet, som han icke glömmer. Därför liar icke heller,
såvidt jag har mig bekant, någon benådad lifstidsfånge, som
varit dömd för mord, återfallit i brott efter frigifvandet, utan
alla dessa ha uppfört sig lugnt och stilla och lefvat ett tillbaka¬
draget lif. Af denna anledning behöfver därför icke samhället
tillgripa medlet att afrätta dem.
Mot den invändningen i fråga om dödsstraffet, att, om det¬
samma drabbar eu oskyldig, all upprättelse är omöjlig, anför ut¬
skottet, att »denna invändning för vårt lands vidkommande icke
kan tillmätas någon betydelse, detta beroende på de särskilda
garantier, som den svenska rätten uppställer vid fråga om döds¬
straffets tillämpande». Det tror jag också, och jag är öfvertygad
om att ingen enda oskyldig här i landet blifvit afrättad. Men
däremot är jag icke lika öfvertygad om att dödsstraffet alltid
har tillämpats på de mest brottsliga viljorna. Om en person, som
begått ett så hemskt brott som t. ex. ett mord, efter brottet visar
djup ånger samt aflägger en uppriktig och ärlig bekännelse, kan
denne komma att mista lifvet, under det att en annan brottsling,
som är mera hård och inbunden och förstår dölja en del af san¬
ningen, så att det icke ligger så klara bevis emot honom, kan
få lefva. Våra domstolar ha i allmänhet endast den nakna brotts¬
liga handlingen att hålla sig till vid fällandet af sina utslag.
Visserligen tages äfven hänsyn till de omständigheter, under hvilka
brottet föröfvats, äfvensom till den brottsliges sinnesbeskaffenhet.
Men för att få någon klarhet angående motiven till hans brotts¬
lighet behöfves det både många och ingående samtal med honom.
Och därför är det svårt för en domstol, som t. ex. blott hållit en
eller ett par raunsakningar med honom, att verkligen komma
under fund med hvad det är som inverkat på hans brottslighet.
Till belysande häraf ber jag att få återkomma till den unge sta-
tionsskrifvaren, som afrättades i Karlskrona år 1900. Han är en
af dem, som motionärerna omnämnt och som äfven är omtalad
i reservationen. Han hade företagit en resa till Tyskland, hade
lefvat i sus och dus, så att hans nervsystem blifvit alldeles för-
stördt däraf. Han hade under resan gjort af med mycket pengar
och behöfde sådana för redovisnings skull. Då gjorde han upp
den hemska planen, att han skulle skaffa sig pengar, äfven om
det skulle ske på bekostnad af en kamrats lif, och så utförde
han sitt brott, som föröfvades under synnerligen ruskiga omstän¬
digheter. Till eu början nekade han och påstod, att det varit
den mördade, som öfverfallit honom. Själf var han också full
af sår, när han kom till fängelset, så att det var icke godt att
veta, huru det förhöll sig. Men han hade icke varit i fängelset
länge, förrän han visade djup ånger och lyssnade till sitt eget
samvetes röst och de uppmaningar, som ställdes till honom att
säga hela sanningen, och så aflade han en fullständig bekännelse.
Häradsrätten, som stod händelserna närmare, dömde endast till
Angående
dödsstraffets
afskaffande.
(Forts)
N:o 1». 56
Angående
dödsstraffets
afskaffande.
(Forts.)
Lördagen den 27 Februari.
lifstids straffarbete, men hofrätten skärpte straffet till dödsstraff,
och detta blef sedan stadfästadt af högsta domstolen. Han gick
därefter in med ansökan att af nåd få dödsstraffet förvandladt
till lifstids straffarbete. Denna ansökan blef enhälligt tillstyrkt
af högsta domstolen, men icke desto mindre blef den af slagen.
Och den unge brottslingen måste gå döden till mötes och lägga
sitt hufvud under bilan.
Sedan nådeansökningen blifvit afslagen, var det en tidnings¬
man i Karlskrona, som hade ett samtal med befallningshafvande
vid fängelset därstädes. Det var nu icke meningen, att innehållet
af samtalet skulle publiceras. Men det inträffar emellanåt, att
sådant inflyter i tidningarna, som man icke tänker skall komma
dit. I detta fall var ingen skada skedd, och jag tillåter mig att
läsa upp något af hvad denna tidningsman skref i sin tidning
med anledning af berörda samtal. Han säger om denne unge
brottsling:
»Han började efter blott några dagars vistelse i fängelse
att inse det fasansfulla i sin förbrytelse och att begråta densam¬
ma. Om hans ånger vittnar bland annat hans öppna bekännelse
under rannsakningen. Hade han velat dölja sanningen och slingra
sig, skulle kanske näppeligen den dom, hvars verkställighet han
nu inväntar, kunnat fällas öfver honom. Allra minst hade han
då behöft yppa, hvad den döende Cederberg under sina sista
ögonblick yttrade: »förlåt mig!» För öfrigt har han sedermera
både inför föräldrarna och vederbörande fängelsetjänstemän under
tårar omtalat en del andra förvillelser, till livilka han före den
hemska mordgärningen gjort sig skyldig, för att på sådant sätt
få sitt samvete lättadt. Något af t. ex. mördaren Nordlunds fräck¬
het har aldrig funnits hos honom.
Tilläggas må, att han hela tiden i fängelset uppfört sig
mönstergillt. Såväl direktören och de öfriga tjänstemännen som
bevakningspersonalen gifva honom det vitsordet, att de aldrig
haft att göra med en fånge, som varit mera foglig, städad och
ordningsfull.»
Att nu nådeansökningen blef afslagen, torde åtminstone till
någon del ha berott därpå, att Nordlund begick sitt hemska dåd
några dagar dessförinnan. För öfrigt skulle man ju kunna fram¬
draga ännu färskare exempel på att den, som är mindre skyldig,
möjligen kan dömas till döden, under det att den mera skyldige
endast dömes till lifstids straffarbete.
Då det alltså kan inträffa, att dödsstraffet kommer att till-
lämpas på den mindre skyldige, under det att en mera brottslig
och förhärdad person får behålla lifvet, och då tillfälliga händel¬
ser och stämningar kunna inverka jämväl på benådningsrättens
utöfvande, är detta ett af de skäl, hvarför jag, herr talman, ej
har något emot, att detta straff försvinner ur vår strafflag.
57
N:o 1».
Lördagen don 27 Februari.
Herr Schotte: Herr talman! Jag har icke begärt ordet
för att lägga några ytterligare skäl till dem, som här i dag blifvit
framförda till förmån för dödsstraffets afskaffande, .lag före¬
ställer mig emellertid, att man kan se på denna fråga under något
olika synvinkel, när man teoretiskt debatterar den, när man be¬
traktar förhållandena på afstånd, än när man har ett personligt
minne och intryck från eu afrättning. Jag har en gång haft till
tjänsteplikt att officiera vid ett dylikt sorgligt tillfälle och å af-
rättningsplatsen för den dömde uppläsa hans dom och afslaget
på hans nådeansökan. Jag kan vittna om att man vid ett sådant
tillfälle genombäfvas af tvifvel på dödsstraffets befogenhet och
den mänskliga rättvisans fullkomlighet, helst när det, som i före¬
varande fall, var fråga om eu enbent krympling, eu kroppsligen
och andligen defekt yngling, som framsläpades eller framhoppade
till stupstocken, en person, förut icke straffad för svårare brott,
som för samhället och rättstillståndet syntes relativt ofarlig, huru
svårt än det brott var, som han hade föröfvat. Då jag dessutom,
herr talman, icke tror på dödsstraffets nödvändighet såsom af-
skräckningsmedel mot brott eller såsom ett oundgängligt försvars¬
medel för samhället till rättsordningens upprätthållande, föranlåtes
jag att yrka bifall till den föreliggande reservationen.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr tal¬
mannen gifna propositioner i ämnet biföll kammaren med afslag
å utskottets hemställan den i ämnet väckta motionen.
§ 11.
Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 12, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående bort¬
tagande ur strafflagstiftningen af påföljden förlust af medborger¬
ligt förtroende.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 12-
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riks¬
dagens skrifvelser
dels till Konungen:
n:o 13, angående bestridande af vissa kostnader för Kungl.
Maj:ts propositioner och för kommittébetänkanden, och
n:o 15, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till ny rullande materiel för statens
järnvägar;
dels och till fullmäktige i riksgäldskontor^:
n:o 14, i anledning af verkställd granskning af riksgäldskon-
torets förvaltning.
Andra Kammarens Prat. 1909. N:o 19.
Angående
dödsstraffets
afskaffande.
5
K:o 19. 53
Lördagen den 27 Februari.
§ 13-
Upplästes ett från Första Kammaren ankommet protokolls¬
utdrag, n:o 109, innefattande inbjudning till Andra Kammaren att
förena sig med Första Kammaren i dess beslut, att ett särskildt
utskott, bestående af aderton ledamöter, nio från hvardera kam¬
maren, skulle tillsättas för behandling af ej mindre Kungl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen med förslag till
l:o) lag om prästerskapets aflöning m. m., och
2:o) ecklesiastik boställsordning,
än äfven de ytterligare framställningar, som kunde komma
att af Kungl. Maj:t eller i enskilda motioner göras i dessa ämnen
eller andra i omedelbart samband därmed stående frågor, och
beslöt kammaren antaga berörda inbjudning.
Ordet lämnades härefter på begäran till
Herr vice talmannen, som yttrade: Jag ber att i anledning
af det nyss fattade beslutet få föreslå, att kammaren måtte besluta
att för "sin del utse ett lika antal suppleanter som de ordinarie
ledamöterna i utskottet.
Denna hemställan blef af kammaren bifallen.
§ 14.
Beslöt kammaren att onsdagen den 3 nästkommande mars
företaga val af ledamöter och suppleanter i det af Riksdagen
beslutade särskilda utskottet.
§ 15-
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial och utlåtanden:
n:o 34, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angå¬
ende Kungl. Maj:ts framställning om uppförande af eu byggnad
för vissa kontor inom järnvägsstyrelsen;
n:o 35, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande af lånemedel för år 1909 för fortsatt utveckling af
statens telefonväsende;
n:o 36, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag dels för undersökning rörande
inrättande af farled mellan sjöarna Uddjaure och Storafvan, dels
ock för upprensning af det s. k. Väckholmssundet, och
n:o 37, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om uppflyttning af Olskrokens järnvägsstation
till högre klass; samt
59 N:o 1».
Lördagen den 27 Februari.
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 2,
i anledning af motion angående utredning rörande skogsarbetarnes
ställning och lefnadsförhållanden i Norrland m. m.
§ 16.
Justerades protokollsutdrag.
§ 17.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Åslund
» Jönsson i Boa
» Janson i Bråten
» Bosson
» Malmborg
» Nyländer
» Jlehn
» Elcman i Mo gård
» Otto
» Odqvist
» Andersson i Skifarp
» Almqvist
» Wij/c
grefve Hamilton
och herr Lelcsell
under 12 dagar f. o. in. den
» 3 » » »
» 3 » » »
» 10 » » »
» 4 » » »
» 6 »
» 8 » » »
» 2 » » »
» 4 » » »
» 6 » » »
» 12 » » »
» den 1 mars,
» » 2 »
3 mars,
3 »
1 »
1 »
3 »
1 >
2 »
1 *
3 >
1 »
2 »
3 dagar f. o. m. den 1 mars
3 » » »28 febr.
Häruppå åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,16 e. m.
In fidem
Ber Oronvall.