Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 197.
1
N:o 197.
Kungl. Maj.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse af 25 § i förordningen angående
patent den 16 maj 1884; gifven Stockholms slott den
16 april 1909.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad
lydelse af 25 § i förordningen angående patent den 16 maj 1884.
Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Albert Petersson.
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 146 Höft.
1
2
Kungl. Maj.ts Nåd- Proposition N:o 197.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse af 25 § i förordningen angående patent
den 16 maj 1884.
Härigenom förordnas, att 25 § i förordningen angående patent
den 16 maj 1884 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Med afseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket
paten terad uppfinning gör motsvarande medgifvande, äger Konungen
förordna:
1) att, om någon här i riket sökt patent å en uppfinning före
utgången af viss tid, som kan i förordnandet bestämmas antingen till
högst tolf månader från det han i den främmande staten sökte skydd
för samma uppfinning eller till högst tre månader från det veder¬
börande myndighet där kungjorde, att sådant skydd meddelats, då må
den här i riket gjorda ansökningen i förhållande till andra ansökningar
äfvensom med hänsyn till sådant hinder emot patents meddelande, som
i 3 § omförmäles, betraktas så, som vore den gjord samtidigt med
ansökningen i den främmande staten;
2) att, om undersåte i den främmande staten eller någon, som
där är bosatt eller äger ett verkligt och icke pro forma drifvet industri¬
eller handelsetablissement, åtnjuter skydd för uppfinning såväl här i
riket som i den främmande staten, uppfinningens utöfning i den senare
skall, så vidt angår påföljd föijrunderlåtenhet att här utöfva uppfin¬
ningen, så anses, som både utöfningen ägt rum här i riket,
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 197.
3
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Körningen i statsrådet å Stockhohns
slott fredagen den 26 februari 1909.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
B,oos,
SWARTZ,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,
Malm.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet
anmälde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Albert Petersson
ett af särskilde kommitterade för revision af gällande lagstiftning
rörande patent m. m. afgifvet underdånigt betänkande med förslag till
lag om ändrad lydelse af 25 § i förordningen angående patent den 16
maj 1884.
Efter att hafva uppläst berörda förslag, af den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisar, yttrade föredragande departementschefen:
»I det underdåniga betänkandet anför kommittén följande.
Till förhindrande däraf, att patentskydd åtnjötes för uppfinningar,
som ej komme till en för samhället nyttig utöfning, och särskilt att
för den inhemska industrien omöjliggjordes att begagna sig af paten-
4 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 197.
terade uppfinningar, under det att desamma tillgodogjordes inom in¬
dustrien i främmande land, förekomme i de flesta patentlagstiftningar
stadganden om skyldighet för vederbörande patenthafvare att utöfva
sin patenterade uppfinning inom riket eller s. k. utöfningstvång.
I den för Tyska riket gällande patentlag funnes i detta hänseende
föreskrifvet, att ett patent efter förloppet af tre år från den dag, då
kungörande skett om patentets meddelande, kunde återtagas, om patent-
hafvaren underläte att i tillbörlig omfattning bringa uppfinningen till
utöfning inom landet eller åtminstone göra allt, som erfordrades för
att betrygga en sådan utöfning.
Liknande stadganden återfunnes äfven i flertalet andra främ¬
mande stater, såsom Österrike, Schweiz, Frankrike, Belgien och Dan¬
mark samt i viss mån äfven Norge.
I England, där ända till år 1902 utöfningstvång med risk af
patentets förlust icke förefunnits, hade under de senare åren väsentligen
skärpta lagbestämmelser i förevarande afseende genomförts. Sålunda
föreskrefve den nya engelska patentlagen af den 28 augusti 1907 bland
annat följande: Sedan fyra år af patenttiden förflutit, ägde en hvar
hos chefen för patentmyndigheten yrka patentets återkallande, därest
uppfinningen uteslutande eller hufvudsakligen utöfvades utomlands.
Visade icke patenthafvaren giltiga skäl, hvarför uppfinningen ej i till¬
börlig omfattning utöfvades inom landet, hade chefen för patentmyn¬
digheten att besluta patentets återkallande antingen omedelbart eller
också efter förloppet af viss, för hvarje fall bestämd tid, därest icke
inom denna tid styrktes, att uppfinningen i tillbörlig omfattning ut¬
öfvades inom landet. Den sålunda bestämda tiden kunde emellertid
utsträckas, om patenthafvaren visade giltiga skäl, hvarför uppfinningen
icke inom samma tid bragts till sådan utöfning.
Det enda af de stora kulturländerna, hvars lagstiftning ej inne-
hölle någon bestämmelse om utöfningstvång, vore Amerikas Förenta
Stater.
Hvad Sverige beträffade, hade vår gällande patentförordnings 15 §
enligt dess ursprungliga lydelse innehållit ett stadgande, väsentligen
öfverensstämmande med det i tyska patentlagen förekommande. Emeller¬
tid hade nämnda paragraf sedermera, nämligen genom lagen den 9
maj 1902, undergått ändring och innehölle numera den bestämmelsen,
att, därest, sedan tre år förflutit från det att patent beviljades, den
patenterade uppfinningen ej inom riket utöfvades i ett mot förhållan¬
dena^ därstädes väsentligen svarande omfång, den, som ville erhålla
tillstånd att utan hinder af patentet utöfva uppfinningen, därom ägde
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:ö 197.
emot patenthafvaren föra talan vid domstol, som, i händelse sådan
talan funnes grundad, efter ty skäligt pröfvades föreskrefve, under
hvilka inskränkningar och villkor samt mot hvilken ersättning upp¬
finningen finge af käranden utöfvas.
Såsom af det anförda framginge, vore de i utlandet förekommande
formerna af utöfningstvång strängare än hos oss. Emellertid hade
sedan lång tid tillhaka inom olika länder försports en stark rörelse
för utöfningstvångets afskaffande eller mildrande, och hade därvid
framhållits, hurusom utöfningstvånget, åtminstone i dess strängare for¬
mer, vore såväl för den inhemska industrien obehöfligt som äfven ofta
mot uppfinnarne obilligt. En följd af sträfvandena i denna riktning
vore den ofvan anmärkta ändringen i den svenska patentförordningens
15 §, hvarjämte i afgifvet förslag till ny patentlag för Norge det i nu
gällande norska patentlag förekommande stadgandet, att bristande ut¬
öfning kunde medföra patentets förlust, utbytts mot ett stadgande af
samma innebörd som det i den svenska lagstiftningen år 1902 införda.
Någon mera betydande tillslutning från de lagstiftande myndigheternas
sida hade dock ifrågavarande rörelse hittills icke vunnit inom respektive
stater, och, så länge en sådan tillslutning ännu uteblefve, vore det med
hänsyn till utöfningstvångsbestämmelsernas internationella betydelse
icke så mycket att undra på, att de enskilda staterna hyste betänklig¬
heter mot att tillmötesgå de uttalade önskningarna. Oaktadt den upp¬
fattningen mer och mer allmänt trängde sig igenom, att utöfnings¬
tvångets bibehållande inverkade hämmande på patentväsendets sunda
och tidsenliga utveckling, hade den betänksamhet mot detsamma^ bort¬
tagande, som inom åtskilliga af Europas industristater gjort sig gällande,
vållat, att frågan numera kommit i ett synnerligen ogynnsamt läge.
Denna betänksamhet hade sålunda varit den direkta anledningen där¬
till, att, såsom redan nämnts, i den engelska lagstiftningen nyligen
införts ett, särskildt mot främmande patenthafvare riktadt stadgande
om utöfningstvång. Den omedelbara följden af den förändrade engel¬
ska lagstiftningen hade åter blifvit, att jämväl i Amerikas Förenta
Stater fråga uppstått därom, att i patentlagen införa en bestämmelse
af hufvudsakligen samma innehåll som den nyssnämnda i England an¬
tagna.
Om af dessa tecken att döma lösningen af frågan om borttagande
eller mildrande genom allmän internationell öfverenskommelse af ut¬
öfningstvånget måste antagas vara på obestämd tid uppskjuten, hade
å andra sidan sträfvandena att mildra följderna af bristande utöfning
vunnit erkännande uti åtskilliga separataftal olika stater emellan. Så¬
6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 197.
lunda hade under år 1892 mellan Tyska riket och Italien ingåtts en
öfverenskommelse af innehåll bland annat, att de menliga rättsföljder,
som enligt de fördragsslutande staternas lagstiftningar inträdde, om
en uppfinning, ett mönster eller en modell ej inom bestämd tid ut-
öfvades eller efterbildades, äfven därigenom skulle vara uteslutna, att
utöfningen eller efterbildningen skedde inom den andra statens område.
Ett aftal af enahanda innebörd hade samma år träffats jämväl mellan
Tyska riket och Schweiz. Vidare hade under år 1908 mellan Amerikas
Förenta Stater och Schweiz afslutats en öfverenskommelse, enligt hvilken
schweiziska patenthafvare icke kunde på grund af underlåten utöfning
förklaras förlustiga sina i Förenta Staterna erhållna patent samt å
andra sidan den schweiziska patentlagens stadgande om skyldighet att
inom Schweiz utöfva där patenterad uppfinning vore i förhållande till
Förenta Staterna i den mån otillämplig, att uppfinningens utöfvande
i Förenta Staterna vore likställd med dess utöfning i Schweiz.
Innan 25 § i vår gällande patentförordning år 1902 erhöll sin nu¬
varande lydelse, hade paragrafen innehållit förutom annat den bestäm¬
melsen, att med afseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i
riket patenterad uppfinning gjorde motsvarande medgifvande, Konungen
ägde förordna, att, om undersåte i den främmande staten eller någon,
som inom densamma hade sin bostad eller sitt förnämsta etablissement,
här i riket erhållit patent å en i den främmande staten skyddad upp¬
finning, skulle, så länge uppfinningen där skyddades, patenthafvarens
underlåtenhet att utöfva uppfinningen icke medföra patentets förlust.
Nämnda stadgande hade af skäl, som riksdagshandlingarna för åren
1897 och 1898 närmare utvisade, sistnämnda år införts i vår lagstift¬
ning, men år 1902 ur förordningen uteslutits i sammanhang med ut-
öfningstvångets mildrande; därvid föredragande departementschefen
åberopat, att stadgandet uppenbarligen vore öfverflödigt, då såsom
allmän påföljd för försummelse att utöfva patenterad uppfinning stad¬
gades licenstvång i stället för patentets förverkande. Uppenbart vore
ju också, att efter den i 15 § vidtagna ändringen ifrågavarande be¬
stämmelse icke kunnat oförändrad kvarstå. Däremot förmenade kom¬
mittén, att afgjordt öfvervägande skäl talade för stadgandets återin¬
förande i den form, kommittén tillåtit sig föreslå. Enligt kommitténs
åsikt torde nämligen de olägenheter och kostnader, som tillskyndades
svenska uppfinnare genom tvånget att i främmande stater utöfva sina
där patenterade uppfinningar, vida öfvergå de olägenheter för sam¬
hället, som till äfventyrs kunde uppkomma därigenom, att af utlän-
Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 197. 7
ningar här patenterade uppfinningar ej komme till utöfning inom
landet.
Enligt hvad kommitténs ordförande vid besök i Berlin under hand
inhämtat, torde det från Tyska rikets sida ej möta hinder för afslutande
mellan Sverige och nämnda land af en sådan öfverenskommelse, som i
förslaget åsyftades, oaktadt utöfningstvånget i Tyskland vore vida
strängare än hos oss. Fastmera torde Tyskland, som nyligen trädt i
underhandling med Amerikas Förenta Stater om träffande af ett dylikt
aftal, gärna' se, att en framställning i detta hänseende gjordes från
Sverige. Då svenska uppfinnare i högst betydande antal hade sina upp¬
finningar patenterade i Tyskland, vore uppenbart, att ett sådant aftals
ingående med sagda stat vore af särskild vikt. Jämväl med andra ut¬
ländska makter, såsom Amerikas Förenta Stater, Italien, Schweiz, Norge
och Danmark, torde underhandlingar i detta syfte med utsikt till
framgång kunna öppnas. Huruvida detsamma gällde äfven i fråga om
England, tilltrodde sig kommittén däremot icke att afgöra. För mot¬
satsen talade den omständigheten, att från Tyskland och Amerikas
Förenta Stater gjorda framställningar i denna riktning af England af-
böjts. Möjligt vore emellertid, att detta haft sin grund i särskilda för¬
hållanden, som ej förelåge beträffande Sverige. Till äfventyra hade
den omständigheten inverkat, att berörda framställningar gjorts, innan
verkningarna af den engelska patentlagens ofvannämnda stadganden
i ämnet ännu hunnit att med stöd af den praktiska erfarenheten be¬
dömas.
Yid den internationella föreningens till. skydd för den industriella
äganderätten kongress i Stockholm år 1908 hade i förevarande fråga
antagits en resolution, däri föreningen ånyo uttalat sitt gillande af den
redan vid föreningens kongress i Berlin år 1904 fastslagna principen,
.att underlåtenhet att utöfva patenterad uppfinning icke borde med¬
följa patentets förlust utan allenast upplåtande af tvångslicenser, samt
dels inbjudit de till den internationella unionen till skydd för den in¬
dustriella äganderätten, den s. k. patentunionen, hörande stater, som
redan nu kunde i sina lagstiftningar tillämpa denna princip, att för
densammas förverkligande bilda en särskild trängre union, dels ock
oberoende af detta förslag förordat, att staterna sins emellan träffade
sådana separatöfverenskommelser som den mellan Tyska riket och Italien
afslutade. Antagligen komme föreningens nämnda uttalande och för¬
slag att upptagas till behandling å den konferens, som på grund af art.
14 uti den i Paris den 20 mara 1883 afslutade konventionen om inter¬
nationellt skydd för den industriella äganderätten komme att härnäst
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 197.
hållas mellan delegerade från de till patentunionen hörande stater. I
betraktande häraf och då enligt kommitténs förmenande det i hvarje
tall vore af vikt, att den föreslagna lagändringen snarast möjligt komme
till stånd, särskildt som, enligt hvad redan nämnts, det ifrågasatts, att
jämväl i Förenta Staternas patentlagstiftning införa ett stadgande om
utöfningstvång, hvars menliga verkningar för svenska innehafvare af
patent i Förenta Staterna skulle kunna genom en öfverenskommelse
liknande den schweizisk-amerikan ska förebyggas, samt den möjligheten
icke vore utesluten, att genom ett dröjsmål utsikterna för oss att få
dylika aftal till stånd med främmande stater skulle komma att minskas,
hade kommittén ansett sig böra redan nu framlägga sitt ifrågavarande
förslag.
Rörande dettas affattning ansåge sig kommittén till förekommande
af missförstånd böra framhålla, att kommittén funnit sig sakna anled¬
ning att för närvarande ingå i pröfning däraf, huruvida det i 25 §
enligt dess nuvarande lydelse upptagna stadgande kräfde ändring eller
icke, i följd hvaraf berörda stadgande oförändradt intagits i förslaget.
De i paragrafen, sådan densamma lydt enligt lagen den 27 maj
1898, förekommande orden »har sin bostad eller sitt förnämsta etablis¬
sement» hade, hufvudsakligen med hänsyn till den lydelse, art. 3 i
pariserkonventionen erhållit genom den å konferensen i Bryssel den 14
december 1900 formulerade och sedermera af unionsstaterna antagna
tilläggsakt till samma konvention, i förslaget utbytts mot orden »är
bosatt eller äger ett verkligt och icke pro forma drifvet industri- eller
handelsetablissement».
Slutligen tilläte sig kommittén framhålla, att kommittén vid af-
fattandet af sitt förslag sökt gifva detsamma en sådan lydelse, att,
äfven om patentförordningens nuvarande stadgande om utöfningstvång
framdeles skulle, med hänsyn till främmande staters lagbestämmelser i
ämnet, komma att skärpas, de aftal, som Kungl. Maj:t med stöd af det
nu föreslagna stadgandet i 25 § kunde hafva ingått, fortfarande skulle
kunna äga bestånd.
I infordradt underdånigt utlåtande öfver förslaget har patent- och
registreringsverket tillstyrkt bifall till kommitténs framställning samt
därvid andragit bland annat följande.
Den ifrågasatta lagändringen vore enligt ämbetsverkets förmenande
af verkligt behof påkallad, och önskvärdt vore, att densamma så snart
ske kunde genomfördes.
Exempel saknades icke därpå, att i utlandet erhållna patent å
värdefulla svenska uppfinningar trots gjorda ansträngningar att upp¬
9
Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 197.
fylla krafvet på utöfning gått förlorade, enär uppfinningarna ansetts
icke lagenligt utöfvade.
Ej blott i Amerikas Förenta Stater utan äfven i Frankrike vore
det ifrågasatt att uti lagstiftningen införa ett stadgande om utöfnings-
tvång af enahanda innebörd som det ofvannämnda i England år 1907
införda, i det att ett lagförslag i sådan riktning numera af den franska
regeringen framlagts för representationen. I detta förslag syntes emel¬
lertid möjlighet vara öppnad för främmande stater att med Frankrike
träffa sådana separataftal, som kommittén funnit önskvärda.
Den i kommitténs betänkande omförmälda konferensen mellan
delegerade från de till patentunionen hörande stater komme, enligt
hvad man trodde sig kunna förvänta, att hållas redan under den när¬
mare tiden, och af vikt vore, att den nu föreslagna ändringen i vår
gällande patentförordning dessförinnan kommit till stånd.
Af hvad kommittén samt patent- och registreringsverket sålunda
anfört finner jag det framgå, att en lagändring i den angifna rikt¬
ningen är synnerligen önskvärd, och att med densammas genomförande
ej bör anstå, till dess nu pågående revision af förordningen angående
patent i dess helhet hunnit afslutas.
Mot ett stadgande af ifrågavarande innebörd hafva visserligen
betänkligheter uttalats såväl vid genomförandet af ofvannämnda år
1898 vidtagna ändring i 25 § patentförordningen som äfven dessför¬
innan vid behandlingen i Riksdagen af den år 1897 väckta motion,
som föranledt sagda ändring. Härvid framhölls nämligen, hurusom,
under förutsättning att den i svenska patentlagstiftningen då före¬
kommande formen af utöfningstvång, såsom ifrågasatt vore, komme
att mera eller mindre fullständigt utbytas mot licenstvång och svenska
patenthafvare således i framtiden icke för den svenska patenträttens
bibehållande vore underkastade utöfningstvång, det uppenbarligen ej
vore lämpligt, om dessa patenthafvare för att tillgodonjuta förmånen
af befrielse från utöfningstvång inom en främmande stat skulle vara
nödsakade att här i riket utöfva de patenterade uppfinningarna. Icke
heller borde, om tillämpningen af licenstvång komme att uteslutas
därigenom, att patenthafVaren själf inom Sverige utöfvade uppfinningen,
utöfning inom en främmande stat äga samma verkan i detta hänseende.
De sålunda uttalade betänkligheterna anser jag emellertid icke
vara af afgörande betydelse. Därest ej från Sveriges sida medgifves
frihet från licenstvånget till förmån för utländska patenthafvare, torde
det nämligen icke vara att förvänta, att främmande stater skola medgifva
svenska patenthafvare befrielse från där lagstadgadt utöfningstvång. >
Bih. till Rik sd. Prof. 1909. 1 Sami 1 Afd. 146 lläft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 197.
Härefter hemställde föredragande departementschefen, att högsta
domstolens utlåtande öfver ifrågavarande lagförslag måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, genom note ur protokollet inhämtas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet:
Carl Stålhammar.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 197.
11
Bilaga.
Förslag
till
Lag om ändracl lydelse af 25 § i förordningen angående patent
den 16 maj 1884.
Härigenom förordnas, att 25 § i förordningen angående patent
den 16 maj 1884 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Med afseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket
patenterad uppfinning gör motsvarande medgifvande, äger Konungen
förordna: _ . r..
1) att. om någon här i riket sökt patent å en uppfinning före
utgången af viss tid, som kan i förordnandet bestämmas antingen till
högst °tolf månader från det han i den främmande staten sökte skydd
för samma uppfinning eller till högst _ tre manader från det veder¬
börande myndighet där kungjorde, att sådant skydd meddelats, då må
den här i riket gjorda ansökningen i förhållande till andra ansökningar
äfvensom med hänsyn till sådant hinder emot patents meddelande, som
i 8 § omförmäles, betraktas så, som vore den gjord samtidigt med
ansökningen i den främmande staten;
2) att, om undersåte i den främmande staten eller någon, som
där är bosatt eller äger ett verkligt och icke pro forma drifvet industri¬
eller handelsetablissement, åtnjuter skydd för uppfinning såväl här i
riket som i den främmande staten, uppfinningens utöfning i den senare
skall, så vidt angår påföljd för underlåtenhet att här utöfva uppfin¬
ningen. så anses, som hade utöfningen ägt rum hår i riket.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 197.
\
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol onsdagen den 24 mars 1909.
Tredje rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Lilienberg,
Lindbäck,
Cassel,
Silverstolpe,
Petrén.
Anmäldes och lästes en af chefen för justitiedepartementet den 27
februari 1909 aflåten skrifvelse, utvisande att departementschefen nämnda
dag förordnat undertecknad att under mars månad 1909 uppehålla en
kanslisekreterarebefattning i justitiedepartementet.
Fiskalen i Kungl. Maj:ts och Rikets Göta hofrätt Karl Hakon
Ragnar Hjertén uppviste dels ett utdrag af protokollet öfver justitie-
departementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
26 februari 1909, utvisande att Kungl. Maj:t i nåder förordnat, att högsta
domstolens utlåtande skulle, jämlikt § 87 regeringsformen, inhämtas
öfver upprättadt förslag till lag om ändrad lydelse af 25 § i förordningen
angående patent den 16 maj 1884, dels ock en af chefen för justitie¬
13
Kungl. Maj:ts. Nåd. Proposition N:o 197.
departementet den 26 februari 1909 aflåten skrifvelse, däruti tillkänna-
gifvits, att Kungl. Maj:t samma dag förordnat Hjertén att, i egenskap
af revisionssekreterare, i högsta domstolen föredraga nämnda lagförslag.
Förslaget föredrogs; och är detsamma bilagdt detta protokoll.
Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning. .
Ur protokollet:
Carl Stålhammar.
14
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 197.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 16 april 1909.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman.
Statsråden: Albert Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Swartz,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,
Malm,
Lindström,
Nyländer,
Justitieråden: Grefberg,
Gullstrand.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde,
efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet, högsta
domstolens genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden
för den 26 februari 1909 inhämtade utlåtande öfver upprättadt förslag
till lag om ändrad lydelse af 25 § i förordningen angående patent den
16 maj 1884; och hemställde föredraganden, att förslaget, som af högsta
domstolen lämnats utan anmärkning, måtte framläggas för Riksdagen
till antagande.
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 197.
Statsrådets öfriga ledamöter instämde i denna föredragandens
hemställan;
öch täcktes Hans Maj:t Konungen med bifall
härtill förordna, att till Riksdagen skall aflåtas nådig
proposition af den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet
Israel Myrberg.