Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 136.
1
N:o 136.
Kungl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående emissionsbanker; gifven Stockholms slott den
26 mars 1909.
Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen
föreslå Riksdagen att antaga härvid bifogade förslag till lag angående
emissionsbanker.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse väl bevågen.
GUSTAF.
Carl Sivartz.
Bih. till Biksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Åfd. 97 Höft.
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
Förslag
till
Lag
angående emissionsbanker.
1 §•
Med emissionsbank förstås i denna lag aktiebolag, som har till
ändamål att, jämte drifvande af bankrörelse, medverka vid bildande
och ombildande af aktiebolag för ekonomisk verksamhet.
2 §•
Hvad angående bankaktiebolag finnes stadgadt skall gälla till
efterrättelse för emissionsbank, dock med de afvikelser, som föranledas
af bestämmelserna i denna lag.
3 §•
De, som vilja stifta emissionsbank, skola med bifogande af full¬
ständig bolagsordning, därom göra ansökning hos Konungen.
Finnes sådant bankbolag vara för landet nyttigt, pröfvar Konungen
bolagsordningens öfverensstämmelse med denna lag samt lag och för¬
fattningar i öfrigt, så ock om och i hvad mån därutöfver, med hänsyn
till vidden och beskaffenheten af bolagets rörelse, särskilda bestäm¬
melser må erfordras.
Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
3
4 §•
Stiftare af emissionsbank liksom delägare däri skola vara bank¬
aktiebolag eller solidariska bankbolag och till antalet minst fyra.
5 §•
Emissionsbank skall i firman begagna ordet emissionsbank; och
skall firman tillika utmärka bolagets egenskap af aktiebolag.
6 §•
Emissionsbanks grundfond skall utgöra minst åtta millioner kronor.
Ej må någon äga del i emissionsbank till högre belopp än som
motsvarar en tredjedel af dess grundfond.
7 §•
Af den behållna årliga vinsten skola minst tjugufem procent af-
sättas för bildande af en reservfond. Sedan reservfonden uppgått till
ett belopp motsvarande grundfonden, må vidare afsättning till reserv¬
fonden kunna upphöra; nedgår reservfonden under detta belopp, skall
afsättning till fonden ånyo vidtaga.
8 §•
Emissionsbanks styrelse utses bland delägarne i de bolag, som
äro aktieägare i emissionsbanken.
9 §■
Emissionsbank må ej mottaga penningar å sparkasseräkning eller
därmed likartad räkning.
Å annan räkning än avistaräkning må penningar icke mottagas
i mindre poster än tiotusen kronor.
Ej må de hos banken å allmänna bankräkningar insatta medel
vid någon tidpunkt tillhopa öfverstiga sammanlagda beloppet af grund¬
fonden och reservfonden.
4
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 136.
10 §.
Hvad i 24 § i lagen angående bankaktiebolag finnes stadgadt
om förbud för sådant bolag att drifva handel med annat än guld,
växlar och räntebärande papper utgör ej hinder för emissionsbank vare
sig att köpa och sälja aktier eller att, i den mån sådant står i sam¬
band med det för sådan bank i 1 § angifna ändamål, förvärfva och
afyttra annan egendom.
Emissionsbank må icke förvärfva egen aktie.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1909.
Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 136.
5
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31
december 1908.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Swartz,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,
Malm.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde här¬
efter.
Jag tillåter mig härmed att för Eders Kungl. Maj:t anmäla frågan
om särskild lagstiftning rörande s. k. emissionsbanker. Frågan härom
är icke ny. Redan år 1902 förelåg ett i sådant afseende utarbetadt
lagförslag. Angående detta förslag, hvilket framlades af den år 1901
tillsatta kommitté med uppdrag att afgifva yttrande och förslag beträf¬
fande vissa frågor rörande den för enskilda bankinrättningar gällande
lagstiftning, anförde kommittén följande.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
Enligt de för såväl enskilda banker som för bankaktiebolag gäl¬
lande författningar vore det bank förbjudet drifva handel med aktier.
Handel med dylika papper vore sålunda förbehållen enskilda personer
eller inrättningar, hvilka icke, likasom bankerna, stode under det all¬
männas kontroll. Kommittén både icke kunnat undgå att finna såsom
en brist i lagstiftningen frånvaron af alla bestämmelser till reglerande
af dylik handel. Att en med tillräckligt kapital utrustad, på lämpligt
sätt organiserad och under offentlig kontroll ställd aktieemissionsanstalt
skulle, med den fackkunskap rörande industriella företags ekonomiska
bärighet och andra hithörande förhållandén, öfver hvilken en sådan
inrättning måste antagas komma att förfoga, varda till nytta för indu¬
strien, syntes kommittén obestridligt. Men att utan vidare upphäfva
gällande *' förbud för bankerna att drifva handel med aktier ansåge
kommittén ingalunda tillrådligt. Hvad i denna fråga borde göras
syntes kommittén vara, att lagstadganden meddelades rörande en ny
banktyp, hvilken skulle äga att, under aktiebolagsformen, jämte drif¬
vande af bankrörelse, idka handel med aktier. Beträffande de fordringar,
lagstiftningen borde uppställa på dylika bankaktiebolag, läge det i
sakens natur, att dessa bolag i anseende till den risk, som vore med
aktieemissionsrörelse förenad, borde utrustas med grundkapital, vida
öfverstigande det, som kunde anses tillräckligt för de vanliga bankerna.
Såsom minimigrundfond för dessa bolag ville kommittén föreslå 3 mil¬
joner kronor. För ifrågavarande bolag borde härförutom, enligt kom¬
mitténs åsikt, gälla, att bolagets inlåning från allmänheten strängt be¬
gränsades och bestämdes till högst sammanlagda beloppet af bolagets
egna fonder, samt att bolaget skulle vara skyldigt att i firman begagna
viss, från de vanliga bankerna skiljaktig benämning. I sådant hänse¬
ende föreslog kommittén ordet industriförlagsbank. I öfrigt skulle för
dessa banker gälla de för bankaktiebolag i allmänhet meddelade stad-
ganden. Och framlade kommittén ett i enlighet med dessa uttalanden
affattadt förslag till lag angående industriförlagsbanker.
Öfver detta förslag liksom andra af kommittén utarbetade lag¬
förslag inhämtades högsta domstolens yttrande.
Vid tillstyrkandet den 13 mars 1903 af Kungl. Maj:ts proposition
till samma års Riksdag angående, förutom andra lagförslag, förslag till
lag angående industriförlagsbanker anförde dåvarande chefen för finans¬
departementet beträffande nämnda yttrande följande.
Endast en af högsta domstolens i lagförslagets granskning: del¬
tagande ledamöter hade lämnat förslaget utan anmärkning, de öfriga
ledamöterna hade helt och hållet afstyrkt detsamma. Det hade därvid
7
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 136.
uttalats, att det syntes betänkligt, att med handel med aktier, hvilken
rörelse vore af synnerligen riskabel natur, förenades rättighet till bank¬
mässig penninginlåning och att förty, därest en sådan inlåning icke
kunde helt och hållet förmenas dem, som drefve aktiehandel, staten
åtminstone icke borde åt någon af dessa, åt aktiebolag lika litet som
åt andra bolag eller enskilda personer, genom koncessions meddelande
förläna skenet af offentlig rekommendation. Genom den föreslagna be¬
gränsningen af inlåningen från allmänheten blefve insättarnas säkerhet
icke tryggad, då med fonderna skulle ansvaras icke blott för de från
allmänheten inlånade beloppen utan ock för bankens öfriga förbindelser;
och för dessa senare vore ingen gräns uppställd, utan skulle det stå
industriförlagsbankerna öppet att från annan penninginrättning inlåna
hvilket belopp som helst, hvarigenom i industriförlagsbankernas äfven-
tyrliga rörelse kunde komma att indragas äfven de medel, som af all¬
mänheten anförtrotts åt andra banker. Faran häraf blefve så mycket
större, om två banker stadigt samverkade på det sätt, att den ena
under formen af industriförlagsbank drefve aktiehandeln och den andra
med vanlig banktyp hade till uppgift att vara den förras förläggare.
I hvarje fall borde grundfondens minimikapital vida öfverstiga det före¬
slagna beloppet.
Därefter fortsatte departementschefen, att han, utan att vilja från¬
känna de inom högsta domstolen sålunda uttalade betänkligheter ett
visst berättigande, icke kunde annat än dela kommitténs uppfattning
om önskvärdheten af en lagstiftning för emissionsbanker. Verksamhet
af det slag, utlandets emissionsbanker bedrefve, vore hos oss hänvisad
till den rent privata företagsamheten och undandroge sig därigenom all
kontroll, äfven den, som allmänheten själf kunde utöfva, därigenom att
resultatet af en affärsverksamhet framlades för offentligheten. Att de
vådor, en dylik affär kunde för de enskilda och det allmänna medföra,
härigenom i väsentlig mån förökades, syntes departementschefen knap¬
past kunna bestridas. Men härtill komme, att industrien vore under
nuvarande förhållanden i saknad af det stöd, en kraftig, välskött och
under offentligheten ställd emissionsbank erbjöde; den måste uppsöka
den enskilde kapitalisten eller bankiren för att uppbringa det för ett
företags åvägabringande nödiga kapitalet, och då tillräcklig sakkunskap
för att bedöma chancerna för en dylik affär där i regeln saknades,
blefve nog ofta följden, att företag, som saknade förutsättningar att
lyckas, sattes i gång, under det andra, som för landet kunde blifva af
nytta, doge i sin linda af brist på förlagskapital.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
Det förefölle departementschefen för öfrigt, som om man inom
högsta domstolen bildat sig en något öfverdrifven föreställning om den
risk, som vore förenad med en emissionsbanks verksamhet. Väl vore
denna risk större än vid vanlig bankrörelse, men skött med sakkun¬
skap, försiktighet och redbarhet behöfde en emissionsbank icke gifva
sig in i äfven tyrligheter,- under det å andra sidan hvarje bankverksam¬
het, hvars ledning icke kännetecknades af nämnda egenskaper, lätt
blefve äfventyrlig. Den mening, att genom koncessions meddelande
skulle förlänas skenet af offentlig rekommendation eller, såsom en leda¬
mot uttryckt sig, en viss garanti för industriförlagsbankernas soliditet,
kunde departementschefen icke dela. Att en bankrörelse bedrefves på
grund af en utaf Konungen fastställd bolagsordning — och om kon¬
cession i annan mening vore här icke fråga — innebure ju intet annat
än att denna bolagsordning och i densamma åberopad lag skulle lända
banken till efterrättelse; någon garanti för bankens soliditet vore där¬
med icke lämnad, enär genom den kontroll, hvarunder banken sålunda
komme, ingalunda kunde förebyggas, att banken, den finge nu vara af
den ena eller den andra typen, genom oförståndig skötsel kunde komma
på obestånd. Såsom ett gif akt för den allmänhet, som kunde vilja
hos industriförlagsbanken insätta sina penningar, vore för öfrigt före-
skrifvet, att bankens firma skulle innehålla ordet industriförlagsbank.
Samma fara, som, på sätt inom högsta domstolen erinrades, kunde
uppstå därigenom, att en vanlig bank i en för stor utsträckning förläde
en industriförlagsbank, funnes redan nu, då bankerna ju vore oförhin¬
drade att, i hvilken utsträckning de funne för godt, belåna aktier och
därigenom, om denna lånerörelse bedrefves oförsiktigt, vore beroende af
dessa värdepappers ofta växlande värden.
Då departementschefen således lika med kommittén ansåge nyttigt,
att lag stiftades för ifrågavarande kreditanstalter, funne han dock, såsom
inom högsta domstolen blifvit anmärkt, att den föreslagna minimisiffran
för grundfonden blifvit satt väl låg. Ett stort flertal af de vanliga
bankerna ägde grundfond, öfverstigande tre miljoner; och då det,
särskildt för att betrygga de hos industriförlagsbank insatta penningarne,
vore af vikt, att bankens eget kapital uppginge till ett betydande
belopp, föreslog departementschefen, att grundfondens minimum bestäm¬
des till fem miljoner kronor.
I skrifvelse den 19 maj 1903 anförde Riksdagen beträffande
Kungl. Maj:ts i enlighet med departementschefens uttalanden affattade
förslag till lag angående industriförlag sbanker, att Riksdagen ingalunda
9
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 136.
ville bestrida, att en aktieemissionsanstalt, skött med sakkunskap och
redbarhet samt ställd under offentlig kontroll, tilläfventyrs skulle vara
till nytta för industrien. Den i detta ärende förebragta synnerligen
knappa utredningen hade emellertid icke kunnat bibringa Riksdagen
någon viss öfvertygelse, att tiden vore inne för den ifrågasatta lag¬
stiftningen eller att Kungl. Maj:ts förslag i detta afseende vore
byggdt på riktiga och lämpliga grunder. Något verkligt trängande
behof för närvarande af en sådan lagstiftning hade icke heller, Riks¬
dagen veterligen, framträdt. Det finge ej heller förbises, att, på sätt
erfarenheten från utlandet gifvit vid handen, inrättningar af ifråga¬
varande beskaffenhet under en mindre nogräknad ledning kunde jämväl %
ägna sig åt osunda, för industrien skadliga spekulationsaffärer. Det
föreslagna namnet för ifrågavarande inrättningar syntes ock mindre
lämpligt. Riksdagen hade alltså ansett sig icke böra godkänna ifråga¬
varande lagförslag.
Förevarande fråga har emellertid sedan år 1903 kommit i ett
annat läge. I skrifvelse den 2 maj 1907, hvilken skrifvelse den 14
därpåföljde juni anmäldes inför Kungl. Maj:t, har nämligen Riks¬
dagen själf väckt frågan om en särskild lagstiftning rörande s. k.
emissionsbanker. Denna fråga har sedermera varit föremål för en
ganska omfattande utredning. Till en början afgaf bankinspektionen
infordradt underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens berörda
framställning, hvarefter den af Kungl. Maj:t den 13 september 1907
tillsatta bankkommittén tagit frågan i öfvervägande vid utarbetandet af
sitt förslag till lag om bankrörelse. I sagda lagförslag återfinnas sålunda
särskilda bestämmelser om emissionsbank. I de yttranden öfver samma
lagförslag, som sedermera afgifvits af såväl bankinspektionen som ock
bankernas syndikat efter allmänna bankmötets hörande, har lagförslaget,
hvad angår bestämmelserna om emissionsbank, särskildt varit föremål
för granskning. Det af bankkommittén utarbetade lagförslaget i dess
helhet lärer dock icke kunna till afgörande företagas förrän tidigast
år 1910. Af skäl, hvilka jag senare skall närmare angifva, anser jag
emellertid, att frågan om vidtagandet af lagstiftningsåtgärder i ändamål
att möjliggöra bildandet af emissionsbanker kommit i det läge, att denna
fråga bör, utan afvaktan på den slutliga behandlingen af bankkommitténs
förslag till lag om bankrörelse, särskildt för sig upptagas till pröfning.
Efter att sålunda i korthet hafva angifvit frågans nuvarande läge, till¬
låter jag mig nu att närmare redogöra för innehållet i Riksdagens skrifvelse
den 2 maj 1907 och den sedermera verkställda utredningen i ämnet.
Bill. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. I Afd. 97 Höft. 2
10
Riksdagens
skrifvelse.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
Med tillkännagifvande att vid 1907 års riksdag enskilda motio¬
närer föreslagit, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om fram¬
läggande af förslag till lag angående sådana banker, som kunde tillåtas
idka handel äfven med aktier, s. k. emissionsbanker, anförde Riksdagen
i skrifvelse den 2 maj samma år, att hvad som föranledt frågans upp¬
tagande syntes vara den omfattande och okontrollerade spekulation i
industri- och andra aktier, som under de senare åren förekommit i vårt
land med tendens till ständig stegring och som framkallat oro inom
vida kretsar. Man hade trott, att genom en lagstiftning af den art,
som ifrågasattes, skulle uppkomma penninginstitut, som hade förmåga
att leda denna spekulation i en sundare riktning till följd af bättre
kännedom om de respektive företagens verkliga affärsställning.
Kunde det osunda aktiejobberiet sålunda anses ytterligare fram¬
häfva behofvet af sådan lagstiftning, som motionärerna åsyftade, torde,
anför Riksdagen vidare, senaste årens utveckling inom industrien och det
ekonomiska lifvet i allmänhet jämväl understödja det ökade krafvet på
en dylik lagstiftning. Från representanter för affärslifvet hade fram¬
hållits, att Sverige visserligen hade stora naturliga resurser och goda
industriella möjligheter, men att det dock saknades flera af den moderna
utvecklingens förutsättningar, och syntes därför det allmänna icke böra
underlåta att vidtaga någon af de åtgärder, som visat sig kunna främja
en sund företagsamhet. Vidare hade med afseende härå anförts, att i
landet väl stiftades och registrerades aktiebolag i stor omfattning, men
att, vid granskning af det sätt, hvarpå dessa bolag komme till stånd,
man ej sällan funne, att det skedde utan tillbörlig undersökning vare >
sig beträffande företagets ekonomiska berättigande och rentabilitet eller
i afseende å dess finansiella planläggning. Och då ett eller annat dylikt
företag lyckats arbeta sig fram, fattades det ofta insikter, mod och
kapital, för att det lofvande företaget skulle kunna utveckla sig till en
väsentligen större affär, som eventuellt kunde tillföra landet stora fördelar.
Ett medel att befrämja företagsamheten och gifva den hjälp i dessa
afseenden hade man trott sig finna genom inrättande af emissionsanstalter.
Att väl ordnade och ledda emissionsanstalter kunde genom att
organisera och understödja företagsamheten vara till gagn för den allmänna
ekonomiska utvecklingen, syntes också vara allmänt erkändt. Några
sådana anstalter hade emellertid hittills ej funnits hos oss, då man ej
ansett något större behof däraf förefinnas och den uppfattningen varit
rådande, att våra banker visat sig hafva medel att genom lån och
förlag lämna företagsamheten erforderligt stöd. Då emellertid lån och
förlag ej kunde lämnas annat än i viss mera inskränkt omfattning,
kunde bankerna dock under nuvarande förhållanden ej lämna industrien
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
tillräckligt understöd för uppammande af nya företag eller under¬
stödjande af äldre sådana. Visserligen hade under tiden efter fram¬
läggande af motionen i hufvudstaden af framstående affärsmän på
skilda områden grundats ett emissionsbolag, utrustadt med ett för
våra förhållanden betydande kapital och afsedt att drifva just den
verksamhet, som motionärerna tillärna! åt de af dem föreslagna emissions-
banker, och vid första påseende syntes ett sådant för ändamålet sär-
skildt bildadt emissionsbolag med tillräckligt kapital och under god
ledning vara lämpadt att af hjälpa hvad bankerna härutinnan bruste och
sålunda motionärernas syfte nås på denna väg utan någon ändrad lag¬
stiftning. Men underkastades ett dylikt fullkomligt privat emissions¬
bolag jämförelse med en sådan enligt särskilda lagbestämmelser kon¬
trollerad emissionsbank, som i motionen afsåges, torde från det allmännas
synpunkt flera omständigheter kunna framdragas till förmån för den
senare typen. Om också värdet af bankinspektionens mera formella
kontroll ej finge öfverskattas, torde densamma dock medföra den afse-
värda nyttan, att allmänheten till följd af den föreskrifna publiciteten
hade tillfälle att följa och kontrollera bankens verksamhet under tillför¬
litlig visshet, att härför uppsatta handlingar — månadsrapporter och
bokslut — vore riktiga och att däri ej förekomme några vilseledande
poster. Jämväl i den omständigheten, att emissionsbankens ordning-
skulle underställas Kungl. Maj:ts pröfning, läge ett betryggande skydd,
äfven om man ej i koncessionen finge se någon offentlig rekommendation
eller garanti för bankens soliditet.
Efter hvad som sålunda anförts ansåge Riksdagen det vara en brist
i vår lagstiftning, att däri saknades alla bestämmelser till reglerande af
handel med aktier och funne därför, att en aktieemissionsverksamhet
med tillräckligt kapital, väl organiserad och ställd under offentlig kon¬
troll, skulle vara till nytta för vår industri och landets ekonomi.
Men häraf följde icke med nödvändighet, att denna verksamhet
borde utöfvas af banker enligt den typ, motionärerna tänkt sig, rena
emissionsbanker. Det syntes böra komma under öfvervägande, huruvida
icke frågan kunde lösas äfven på det sätt, att de af våra vanliga banker,
som ägde mera betydande fonder, kunde erhålla den enligt gällande
lagstiftning dem förvägrade rätt att förvärfva aktier, hvarigenom till¬
fälle till emissionsverksamhet skulle för dem beredas. Detta system,
att låta emissionsverksamheten ingå såsom en detalj af bankrörelsen,
vore för öfrigt, såsom motionärerna påvisat, med stor framgång användt
i Tyskland, hvars kreditförhållanden erbjöde åtskilliga jämförelsepunkter
med våra. Men såsom i fråga om den rena emission sbanken inlåningen
från allmänheten måste, såsom ock motionärerna förutsatte, begränsas,
12
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
så torde en nödig omtanke för bibehållande af vårt bankväsendes soliditet
fordra, att, om en vanlig bank med obegränsad inlåningsrätt skulle
erhålla rättighet att förvärfva aktier, denna rätt genom lag erhölle en
sträng begränsning.
Bankinspektören hade under en offentlig diskussion i förevarande
ämne framhållit, att gällande banklagstiftning osökt erbjöde en sådan
gräns. Där föreskrefves nämligen, att afsättning till reservfond skulle
med visst belopp af årsvinsten göras, till dess reservfonden nått 50
procent af grundfonden, då vidare afsättning icke behöfde ske. Nu
hade emellertid åtskilliga banker skaffat sig en större reservfond, än
lagen fordrade, och med anledning häraf hade bankinspektören ifrågasatt,
att det belopp, hvarmed reservfonden öfverstege lagstadgade 50 procent
af grundfonden, finge användas för förvärfvande af aktier. Skulle nu
under vidriga omständigheter hela detta belopp gå förloradt — något,
som knappast vore sannolikt — hade dock banken i behåll utom sin
grundfond så stor reservfond, att någon tillökning af densamma icke
af lagen kräfdes. Man torde därför ej kunna påstå, att en sådan aktie¬
trafik vore för bankens kunder äfventyrlig. Enligt hvad bankinspek¬
tören i sammanhang härmed meddelat, skulle sammanlagda beloppet för
bankernas aktieförvärfsrätt enligt dessa grunder uppgå till omkring 40
miljoner ki’onor.
För bankernas utöfvande af en dylik begränsad aktieförvärfsrätt
syntes olika former kunna väljas. Då man inom bankvärlden torde
kunna urskilja vissa grupper af banker, hvilka stode i något närmare
beröring med hvarandra, vore ju tänkbart, att en sådan sammanslutning
emellan dem kunde komma till stånd, att hvarje bank kunde berättigas
att med den öfverskottsfond, som skulle stå öppen för aktieförvärf, ingå
såsom delägare i en gemensam emissionsanstalt, hvilken då kunde erhålla
en sådan organisation och ledning, som för vinnande af fulla syftet med
en dylik anstalt kunde erfordras. Eller ock torde bankerna medgifvas
rätt att i angifven omfattning direkt förvärfva aktier, hvilken rätt dock
syntes i hvarje fall endast böra tillerkännas banker med större samlade
fonder.
En utredning, om och under hvilka villkor rättighet att drifva
handel med aktier kunde medgifvas bolag, som vore eller blefve under¬
kastade den för enskilda bankinrättningar — solidariska bankbolag och
bankaktiebolag — gällande lagstiftning, syntes emellertid böra åstad¬
kommas genom Kungl. Maj:t.
På nu anförda grunder anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utreda, om och under hvilka villkor .rättighet att drifva handel med
13
Kungh Maj:ts Nåd. Proposition No 136.
aktier kunde medgifvas bolag, som vore eller blefve underkastade den
för enskilda bankinrättningar gällande lagstiftning, samt till Riksdagen
afgifva det förslag i ämnet, som en sådan utredning kunde föranleda.
Öfver Riksdagens berörda skrifvelse afgaf bankinspektionen den 23
september 1907 infordradt underdånigt utlåtande. Däri erinrar bankinspek¬
tionen till en början, hurusom det mera än en gång blifvit uttaladt, att man
icke borde utan vidare upphäfva det i den svenska banklagstiftningen
inrymda förbudet för bankbolag att drifva handel med aktier; och denna
bestämmelse torde nog också i sin mån hafva bidragit att konsolidera
våra enskilda bankinrättningar. Men med den lifaktighet, som under
de senare åren gjort sig gällande i vårt affärslif och icke minst i de
affärer, som afsåge bildande och utvidgande af bolag samt öfverflyttande
af äganderätten till redan utsläppta aktier och lottbref, torde det kunna
ifrågasättas, om det vore lämpligt och nyttigt, att våra banker fort¬
farande liölles helt utom denna affärsverksamhet. Ty den förmedling
af aktieaffärer, som åtskilliga banker bedrefve, gjorde dem ju icke till
intressenter i dessa affärer; denna bankernas verksamhet medförde blott
för dem själfva en liten provisionsvinst och för allmänheten fördelen
af en pålitlig förmedlare vid sådana affärer. Det kunde emellertid nog
vara gagneligt, att en bank ägde finansiera en affär äfven på det sätt,
att densamma genom bankens ekonomiska medverkan ombildades till
aktiebolag eller, om den redan arbetade under denna form, finge sitt
aktiekapital förökadt. Företaget blefve därigenom ekonomiskt själf-
ständigare och banken kunde blifva befriad från papper, som, om de
än vore goda, kunde för mycket tynga portföljen. Banks rätt till aktie-
förvärf torde äfven beträffande handel med redan emitterade aktier kunna
medföra den fördelen, att banken i fråga om de aktier, den lade sig på,
verkade normerande på kurserna genom att hålla tillbaka vid häftiga
och opåkallade prisfluktuationer.
Emellertid ansåge äfven bankinspektionen, att förbudet för bank
att handla med aktier ingalunde borde i regel upphäfvas. Rättigheten
att drifva sådan rörelse, som ju onekligen i hög grad kräfde omdöme
och försiktighet för att icke blifva äfventyrlig, syntes icke böra med¬
gifvas andra banker än dem, som ägde betydande fonder; och detta
icke blott därför att dessa banker lättare bure en eventuell förlust, utan
äfven af det skäl att, såsom naturligt vore, de större bankernas ledning
i regel uppbures af en större insikt än de mindre bankernas. Att banks
grundfond uppginge till minst sex miljoner kronor syntes lämpligen
kunna uppställas såsom ett villkor för rättigheten att utöfva ifråga¬
varande rörelsegren.
Bankinspek¬
tionens ut¬
låtande den
23 september
1907.
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
Men icke ens åt dessa större banker torde oinskränkt rätt till
aktieförvärf böra medgifvas. Den syntes böra så begränsas, att en häraf
vållad förlust icke under några förhållanden kunde nedbringa bankens
fonder under den gräns, lagstiftningen fastställt såsom för banken be-
tryggande. Då det i sådant afseende vore stadgadt, att, sedan bank till
reservfond afsatt ett belopp, motsvarande 50 procent af grundfonden,
ytterligare afsättning till reservfonden icke erfordrades, så torde det icke
kunna anses äfventyrligt, att bank, som utöfver dessa 50 procent afsatt
medel till sin reservfond i stället för att utdela dem till delägarna,
erhölle en friare dispositionsrätt, än i lag såsom regel medgåfves, öfver
dessa medel, som banken låtit utöfver hvad lag fordrade kvarstanna i
banken. Genom ett medgifvande, att dessa reservfondens öfverskotts-
medel finge användas till aktieförvärf, kunde insättarnes säkerhet icke
anses hotad, då ju, äfven om de sålunda använda medlen skulle gå
totalt förlorade, banken i allt fall skulle jämte sin grundfond äga i be¬
håll en så stor reservfond, att dess förökande icke af lagstiftaren på¬
kallades. Den mening skulle väl också kunna göras gällande, att ett
belopp, motsvarande hela reservfonden, kunde sålunda få friare användas,
enär ju, vid en total förlust af dessa medel, banken i fråga om fon¬
derna icke skulle komma i sämre ställning än vid dess startande. Men
då fråga vore om en afvikelse från ett traditionellt åskådningssätt, syntes
det klokast att stanna vid det förra alternativet, mot hvilket knappast
någon betänklighet kunde resas ur synpunkten af bankens soliditet.
Enligt det förslag, som bankinspektionen således ansåge sig kunna
förorda och Riksdagen i förevarande skrifvelse jämväl ifrågasatt, skulle
nedannämnda enskilda bankinrättningar med sina nuvarande fonder
blifva berättigade att för aktieförvärf använda följande belopp: Skånes
enskilda bank 7,50 miljoner, Värmlands enskilda bank 1,3 7 miljoner,
Stockholms enskilda bank 1,5 miljoner, Sundsvalls enskilda bank 4
miljoner, Härnösands enskilda bank 4,7 5 miljoner, Skandinaviska kredit¬
aktiebolaget 12 miljoner, aktiebolaget Stockholms handelsbank 8,12
miljoner, bankaktiebolaget Södra Sverige 0,ll miljoner, aktiebolaget
Mälareprovinsernas bank 0,5 0 miljoner och aktiebolaget Göteborgs bank
2,7 0 miljoner kronor eller således tillhopa omkring 42 miljoner kronor.
Det vore emellertid att märka, att, om och i den mån nämnda
banker ville såsom reservfonder binda sina nuvarande dispositionsfonder,
deras aktieförvärfsrätt skulle kunna ökas för Skånes enskilda bank med
1 miljon, för Värmlands enskilda bank med 0,9 miljoner, för Stockholms
enskilda bank med 3,2 miljoner, för Sundsvalls enskilda bank med 1,4
miljoner, för Härnösands enskilda bank med 0,5 miljoner, för Skandi¬
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
naviska kreditaktiebolaget med 0,2 miljoner, för aktiebolaget Stockholms
handelsbank med 1,1 miljoner, för bankaktiebolaget Södra Sverige med
0,7 miljoner, för aktiebolaget Mälareprovinsernas bank med 1,2 miljoner
och för aktiebolaget Göteborgs bank med 0,6 miljoner kronor eller så¬
ledes tillhopa med omkring 10 miljoner kronor.
Såsom bankinspektionen redan anfört, kunde en aktieförvärfsrätt
blifva af nytta både för vederbörande banker själfva och för vissa af
dem finansierade affärer. Däremot kunde det nog betviflas, om man en¬
bart genom en sådan anordning, som den ofvan föreslagna, skulle vinna
syftet att främja landets industri genom att bereda ekonomiskt stöd åt
nya företag. För en vanlig bank med en på förut antydda sätt be¬
gränsad aktieförvärfsrätt skulle aktieaffären blifva en ganska obetydlig
detalj af bankens rörelse, i det den torde komma att inskränkas till
redan existerande företag, som banken räknade till sina kunder. Att
lämna hjälp till startande af nya företag skulle säkerligen mycket sällan
förekomma äfven af det skäl att banken i regel saknade organ för en
saklig pröfning af ett nytt företags bärkraft.
Det vore på detta område emissionsanstalten hade en uppgift att fylla.
Efter att hafva erinrat om förenämnda förslag till lag angående
industriförlagsbanker och hvad Riksdagen i afseende därå anfört, fort¬
sätter bankinspektionen, att, då, såsom Riksdagen anmärkt, inrättningar
af ifrågavarande beskaffenhet under en mindre nogräknad ledning kunde
jämväl ägna sig åt osunda, för industrien skadliga spekulationsaffärer,
samt härtill komme, att inom vårt land en aktieemissionsanstalt på all¬
männa aktiebolagslagens grund numera bildats, trängde sig emellertid
den frågan fram, om den egentliga emissionsrörelsen borde helt öfver-
lämnas åt den enskilda affärsverksamheten eller om genom förändrad
lagstiftning tillfälle borde beredas för bildande af emissionsanstalt under
de för Zum&aktiebolag fastställda former.
Till förmån för emissions5o?a^sformen hade blifvit åberopadt, att
emissionsbolaget icke såsom emissions&Gm&ew hade rätt att inlåna pen¬
ningar från allmänheten, till följd hvaraf endast aktieägarnes och kredit-
gifvande bankers penningar skulle vid en eventuell katastrof äfventyras;
och denna erinran måste ju tillerkännas ett visst berättigande. Men
då hinder icke mötte, att ett emissionsbolag utgåfve obligationer och
försålde dem till allmänheten, kunde nog allmänhetens penningar på
denna väg, som icke stode emissionsbanken öppen, riskeras. Gifvet
vore dock, att en emissionsbanks rätt att vid disken inlåna penningar
från allmänheten borde starkt begränsas.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 136.
Företrädet af emissionsbankstypen läge i den kontroll, som från
det allmännas sida skulle utöfvas öfver emissionsbanken liksom öfver
andra enskilda bankinrättningar. Denna kontroll skulle göras gällande
redan vid emissionsbankens bildande. Under det emissionsbolaget inom
ramen af den allmänna aktiebolagslagstiftningen själft bestämde sin
bolagsordning och andra regler, som skulle normera dess verksamhet,
komme emissionsbankens liksom hvarje annan banks bolagsordning att
underkastas pröfning af Kungl. Maj:t, som ägde i bolagsordningen
införa de bestämmelser, som utöfver lagens föreskrifter kunde tinnas
erforderliga och nyttiga. Redan vid fastställande af vanliga bankbolags¬
ordningar bestämdes vissa restriktioner, som visat sig ändamålsenliga,
t. ex. förbud att lämna ledamot af styrelsen kredit annorledes än mot
fullgodt hypotek eller genom diskontering af varuväxlar; och det vore
icke oantagligt, att i emissionsbanks bolagsordning skulle, med hänsyn
till egenarten af dess verksamhet, införas särskilda bestämmelser för
tillvaratagande af det allmännas intressen. Det borde för öfrigt icke
förbises, att banklagstiftningen innehölle vissa, för banks konsolidering
afsedda bestämmelser, som icke återfunnes i aktiebolagslagen, såsom
exempelvis de viktiga föreskrifterna rörande tillgångarnas värdesättande
vid bokslut.
Vidare skulle emissionsbanken komma under tillsyn af bankinspek¬
tionen.
Det förliölle sig nog så, att värdet af den kontroll, bankinspek¬
tionen utöfvade, icke sällan öfverskattades. Det förbisåges så lätt, att
bankerna inom de gränser, som af gällande föreskrifter vore för dem
utstakade, ägde och måste äga fria händer. Bankinspektionen kunde t. ex.
hysa den mening, att en bank i allt för hög grad baserade sin verk¬
samhet på kredit hos andra banker, att den allt för djupt sänkte sig
i ett eller annat företag, att den icke utöfvade tillräcklig kontroll öfver
vissa sina funktionärer m. m.; och en sådan mening jämte de skäl,
som talade för densamma, borde gifvetvis meddelas bankstyrelsen. Men
om denna icke ginge med på bankinspektionens uppfattning, finge sty¬
relsen naturligtvis göra sin egen gällande; och det borde därför vara
uppenbart, att bankinspektionen, äfven om det högsta mått af klokhet
och insikt vore där representeradt, icke kunde förhindra, att en banks
ledning toge en äfventyrlig riktning. Väl inträffade det icke sällan,
att bankinspektionen äfven på detta område, där bankerna ägde fritt
röra sig, kunde på öfvertygelsens väg utöfva ett gagnande inflytande;
men den påtagligaste nyttan af bankinspektionens verksamhet bestode i
öfvervakande af de för bankerna fastställda föreskrifternas efterlefnad.
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
Härvid vore det nog af särskild vikt, att de handlingar, på livilka all¬
mänheten hade att grunda sitt omdöme om en bank, nämligen månads-
rapporterna och bokslutet, vore uppställda i behörig ordning, ty, om
förhållandet icke vore sådant, blefve dessa handlingar, såsom missledande,
mera till skada än till gagn. Så borde månadsrapporterna upprättas i
den form, innehålla de rubriker, som bäst åskådliggjorde bankens ställ¬
ning; och vidare vore att tillse, det tillgångar och skulder riktigt in¬
rangerades under de fastställda rubrikerna, så att under de rubriker, som
det vore opportunt att ha tomma eller med låga belopp, såsom fastig¬
heter, aktier, skulder till andra banker, fordringar, beroende på lag¬
sökning eller konkursutredning, verkligen redovisades alla poster, som
hörde dit, liksom att de rubriker, där man gärna visade höga siffror,
såsom fordringar hos andra banker, icke finge mera än de skulle ha.
Och beträffande bokslutet, som för banks delägare och för allmänheten
komme till synes i styrelsens förvaltningsberättelse och i den af bank¬
byrån årligen utarbetade öfversikt af bankboksluten, vore det uppenbar¬
ligen nyttigt, att tillsyn utöfvades däröfver att de föreskrifter, som
banklagstiftningen innehölle om balanserade fordringars nedskrifvande
till deras verkliga värden m. m., behörigen iakttoges.
I dessa hänseenden ägde emissionsaktiebolaget förfara efter eget
godtfinnande; och den möjligheten vore därför icke utesluten, att emis-
sionsbolaget framlade sådana tablåer, att de, äfven om siffrorna icke
i och för sig vore oriktiga, blefve missledande, samt i bokslutet balan¬
serade tillgångarna till högre värden än de ägde.
Af dessa skäl syntes emissionsbankverksamheten, ställd, såsom den
skulle blifva, under publicitet, äga vissa företräden framför den rent
privata verksamhet, emissionsbolaget bedrefve.
Men den samvetsgrannaste kontroll kunde naturligtvis icke aflägsna
de risker, som enligt sakens natur vore förenade särskildt med en emis-
sionsverksamhet. En emissionsanstalt blefve ju i hög grad beroende icke
blott af upp- och nedgående konjunkturer inom fondmarknaden utan
ock af hållbarheten utaf de kalkyler, på hvilka af anstalten startade
nya företag vore baserade. Eu sådan anstalt måste följaktligen i högre
grad än en vanlig bank vara beredd på förluster, likaväl som den kunde
realisera betydande vinster. Och en emissionsanstalt, som lydde under
banklagstiftningen, kunde, om den började sin verksamhet under en
hausseperiod och en häftig baisse inträdde, innan den hunnit samla
reservfond, ensamt därigenom tvingas till afskrifningar, som medtoge
en tiondedel af grundfonden, så att delägarna stodo inför alternativet
att besluta likvidation eller göra tillskott.
Bih. till Riksd. Prof. 1909. i Rami 1 Afd. 97 Höft.
3
18
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 136.
Det syntes därför önskvärdt, att lagstiftningen för en emissions-
bankverksamhet lades så, att aktierna tvingades in på kapitalstarka
händer. Därigenom vunnes sannolikhet för att uppkommande vinst
företrädesvis användes till fondbildning, så länge sådan vore önskvärd,
samt att, om omförmälda ställning med en enligt räkenskapen till en
tiondedel förlorad grundfond skulle inträda, ett tillskott med säkerhet
kunde påräknas, om det befunnes klokt att hålla affären uppe. Om
vidare aktierna stannade på ett fåtal händer, skulle detta bidraga till
att göra ledningen enhetlig och målmedveten. Det syntes därför ända¬
målsenligt att genom lag bestämdes, det emissionsbankaktiebolag finge
stiftas endast af enskilda bankinrättningar, nämligen sådana som, enligt
hvad här ofvan föreslagits, vore berättigade att förvärfva aktier, samt
att emissionsbankaktiebolags aktier finge utfärdas samt af aktieägare
öfverlåtas blott till sådan enskild bankinrättning. Genom denna anord¬
ning vunnes äfven den icke oväsentliga fördelen, att emissionsbank-
aktierna icke kunde blifva spekulationspapper.
Då minimum af emissionsbankens grundfond tydligen borde sättas
tämligen högt, skulle en enda bankinrättning icke gärna kunna för¬
värfva samtliga aktier i en emissionsbank, hvilket också af flera skäl
icke vore önskvärdt. Men det vore heller icke lämpligt, att en enda
bankinrättning erhölle aktiemajoritet i emissionsbanken och därigenom
kunde utöfva ett afgörande inflytande på dess verksamhet. En sådan
dominerande ställning skulle nämligen innebära en frestelse att föra
emissionsbanken i en riktning, som allt för ensidigt tillgodosåge den
ledande bankens intressen, t. ex. genom förvärfvande af aktiemajoritet
i ett redan existerande företag i syfte att öfverflytta dess affärer till
sistnämnda bank. Dylika transaktioner hörde icke till dem, en väl skött
emissionsanstalt borde upptaga på sitt program. För att förebygga
att emissionsbanken sålunda fördes på vägar, främmande för dess eget
ändamål, kunde lämpligen sfadgas, att delägare i emissionsbank icke
finge äga mera än en tredjedel af aktierna i densamma. Härigenom
blefve ock delägarnas risk på ett sådant företag i någon mån begränsad.
Ett ordnande af emissionsbankverksamheten på dylika grunder
syntes äfven för själfva näringslifvet vara ur åtskilliga synpunkter för¬
delaktigt. En stor emissionsbank komme gifvetvis att erhålla en mängd
erbjudanden att starta eller utvidga industriella företag, och ju mera
omsorgsfull och sakkunnig sållningen af dessa erbjudanden blefve, dess
bättre vore det för näringslifvet. Ett misslyckadt industriellt företag
medförde i regel icke blott en minskning af de enskilda delägarnes till¬
gångar, utan det innebure äfven en nationalekonomisk förlust. Skötseln
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
af en emissionsbank ställde därför stora kraf på såväl finansiell förmåga
som teknisk urskillning hos dess funktionärer. Med banker såsom
grundare och ägare af en emissionsbank finge man större utsikter till
ett riktigt val af ledare och funktionärer för denna, än om dessa skulle
utses genom en tillfällig sammanslutning af aktietecknare bland allmän¬
heten. Den öfversikt öfver affärslifvet och den erfarenhet af industriens
gång, som direktörskapet inom våra större banker gåfve, blefve synner¬
ligen goda faktorer att räkna med vid organisationen och driften af
en emissionsbank.
I de flesta fall förvärfvade en emissionsbank under kortare eller
längre tid en nästan obegränsad makt öfver de företag, som den toge
om hand. En institution, bakom hvilken stode flera stora banker, skulle
från deras sida, hvilka hade anledning söka dess medverkan, tillvinna
sig större förtroende och erbjuda större trygghet än en anstalt, inom
hvars enskilda delägare majoriteten måhända tid efter annan växlade
och med den de principer, efter hvilka anstalten leddes.
Det torde, fortsätter bankinspektionen, invändas, att de föreslagna
gränserna för bankbolags rätt att förvärfva aktier vore så snäfva, att
därinom icke väl rymdes både den så att säga enskilda aktiehandel,
bank kunde finna önskligt drifva, och delägareskap i emissionsbank-
institut. Men om, såsom bankinspektionen förmenade, försiktigheten
bjöde att icke vidga dessa gränser, så finge ju de bland de förutnämnda
bankerna, som ville taga del i en emissionsbank, finna sig i att deras
rätt till enskild aktiehandel inskränktes i mån af detta delägareskap.
Då ett stort emissionsbolag redan bildats, syntes för öfrigt vårt lands
behof af emissionsinstitut tillsvidare vara tillgodosedt genom bildande
af en emissionsbank. Det vore nog mera önskvärdt, att emissionsinsti-
tuten blefve stora och starka än mångtaliga.
Bankinspektionen hade benämnt den anstalt, hvarom här vore fråga,
emissionsbank och hade ingen .lämpligare benämning än denna att föreslå.
Mot densamma hade erinrats, att man här i landet med emissionsbank
förstått sedelutgifvande bank; men då enskild banks sedelutgifningsrätt
tillhörde en förgången tid, borde nämnda omständighet icke kunna för¬
anleda någon begreppsförvirring. Större betydelse skulle man kunna
tillägga en annan, mot den ifrågasatta benämningen framställd anmärk¬
ning, nämligen den, att äfven de banker, som förmedlade obligationslån
och sålunda emitterade obligationer, kallades emissionsbanker. Men
detta språkbruk, om det verkligen funnes, hade icke vunnit den häfd,
att någon betänklighet tillföljd häraf borde möta att, efter allmänt
kändt föredöme från utlandet, upptaga uamnet emissionsbank för sådan
Bank-
kommitttn.
20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
bankinrättning, som kännetecknades af aktieemissionsrätt. Det redan
startade emissionsbolaget både ock i sin mån röjt väg för den nu före¬
slagna benämningen.
Under det delägarna i ett vanligt bankaktiebolag skulle vara minst
tjugu, torde motsvarande siffra för emissionsbankaktiebolaget lämpligen
sättas till f}7ra, därtill minimiantalet för stiftarne äfven syntes kunna
bestämmas.
Att på grund af numera inträdda förhållanden inom vårt ekono¬
miska lif aktiekapitalets minimum borde sättas högre än det, som före¬
slagits i förr omförmälda proposition till 1903 års riksdag syntes uppen¬
bart; och ville bankinspektionen i sådant hänseende föreslå ett be¬
lopp af åtta miljoner kronor.
Då en kraftig fondbildning påtagligen för emissionsbanken, på
grund af arten utaf dess verksamhet, vore af större vikt än för en
vanlig bankinrättning, föresloge bankinspektionen, att af emissionsbanks
behållna årliga vinst minst tjugufem procent skulle afsättas till en reserv¬
fond och att sådan afsättning icke finge upphöra, förrän reservfonden
uppnått samma belopp som grundfonden.
Inlåningen från allmänheten hade man ansett böra begränsas till
sammanlagda beloppet af grund- och reservfond; den s. k. dispositions-
fonden — sparade, men icke till reservfonden förda vinster — hade
icke här medräknats, enär denna fond, öfver hvilken banken ju ägde
när som helst förfoga, vore af allt för rörlig natur att tjäna som under¬
lag för inlåningen.
Sedan Kung]. Maj:t den 13 september 1907 uppdragit åt en kom¬
mitté att utarbeta förslag till de ändringar i gällande lagstiftning an¬
gående solidariska bankbolag och bankaktiebolag, som kunde föranledas
af då pågående revision af lagen om aktiebolag m. m., öfverlämnades
genom nådig remiss den 4 oktober samma år till kommittén, för att
tagas under öfvervägande vid fullgörandet af det kommittén lämnade
uppdraget, Riksdagens förenämnda skrifvelse och bankinspektionens
däröfver afgifna underdåniga utlåtande, med befallning till kommittén
att i ämnet afgifva förslag.
I sitt med underdånig skrifvelse den 13 mars 1908 till Eders Kungl.
Maj:t öfverlämnade förslag till lag om bankrörelse har kommittén, som
i de till förslaget hörande motiven förklarat sig biträda den af bank¬
inspektionen i dess nyssnämnda utlåtande uttalade mening i förevarande
ämne, i anslutning härtill intagit bestämmelser om emissionsbank,
hvilka bestämmelser återfinnas i kap. III af förslaget och hafva följande
lydelse:
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
21
208 §.
Med emissionsbank förstås i denna lag aktiebolag, som har till
ändamål att drifva bankrörelse utan sådan inskränkning i afseende å
handel med aktier, hvarom ofvan angående bankaktiebolag stadgas, så
ock att medverka vid bildande af aktiebolag för ekonomisk verksamhet
samt träffa därmed sammanhängande affärsuppgörelser.
209 §.
De, som vilja stifta emissionsbank, skola därom hos Konungen
göra ansökning med bifogande af fullständig bolagsordning; och gäller
hvad i denna lag stadgas angående bankaktiebolag till efterrättelse för
emissionsbank med de afvikelser, som föranledas af bestämmelserna i
208 och 210—216 §§.
210 §.
Stiftare af emissionsbank liksom delägare däri skola vara bank¬
aktiebolag eller solidariska bankbolag och till antalet minst fyra.
211 §.
Emissionsbank skall i firman begagna ordet emissionsbank; och
skall firman tillika utmärka bolagets egenskap af aktiebolag.
212 §.
Emissionsbanks grundfond skall utgöra minst åtta miljoner kronor.
Ej må någon äga del i emissionsbank till högre belopp än som
motsvarar en tredjedel af dess grundfond.
213 §.
Af den behållna årliga vinsten skola minst tjugufem procent af-
sättas för bildande af en reservfond. Sedan reservfonden uppgått till
ett belopp motsvarande grundfonden, må vidare afsättning till reserv¬
fonden kunna upphöra; nedgår reservfonden under detta belopp, skall
afsättning till fonden ånyo vidtaga.
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
214 §.
Emissionsbanks styrelse utses bland delägarne i de bolag, som äro
aktieägare i emissionsbanken.
215 §.
Emissionsbank skall träda i likvidation, då antalet aktieägare nedgått
under fyra och tillräckligt antal aktieägare ej inom tre månader inträdt.
216 §.
Emissionsbank må ej mottaga penningar å sparkasseräkning eller
därmed likartad räkning.
Å annan räkning än avistaräkning må penningar icke mottagas i
mindre poster än tiotusen kronor.
Ej må de hos banken å allmänna bankräkningar insatta medel
vid någon tidpunkt tillhopa öfverstiga sammanlagda beloppet af grund¬
fonden och reservfonden.
217 §.
Emissionsbank må icke förvärfva eller såsom pant mottaga egen aktie.
I afseende å bankbolags rätt att drifva handel med aktier har
kommittén bland bestämmelserna för bankaktiebolags och solidariskt
bankbolags rörelse (resp. 42 § och 147 §) intagit stadganden därom, att,
om dylikt bolag, hvars grundfond utgjorde minst sex miljoner kronor,
tillika hade en reservfond, som uppginge till mer än femtio procent af
grundfonden, skulle bolaget äga för egen räkning drifva handel med
aktier (beträffande bankaktiebolag, egna aktier undantagna); dock skulle
bankbolag icke på en gång få äga sålunda förvärfvade aktier till högre
bokfördt belopp än det, hvarmed reservfonden öfversköte femtio procent
af grundfonden.
Beträffande kommitténs förslag till bestämmelser rörande bank-
bolags rätt att drifva handel med aktier och om emissionsbank har en
af kommitténs ledamöter haft en i vissa afseenden afvikande mening.
I särskildt yttrande har denne reservant sålunda anfört, att nyttan och
behofvet för vårt land af en ny banktyp med uppgift att grunda affärs¬
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
företag och i öfrigt förmedla kapitalets användning i handelns och in¬
dustriens tjänst hade han lika med kommitténs flertal funnit ådagalagd,
men att det af kommittén föreslagna sättet att vinna det åsyftade
målet hade han ansett vara i vissa delar mindre tillfredsställande."
Genom kommitténs förslag att rubba det nu gällande förbudet
för bankerna att drifva handel med aktier hade väg banats för den nya
banktypen. Visserligen hade detta icke varit förslagets enda syfte, utan
man hade ansett för bankerna själfva och den allmänna affärsrörelsen
förmånligt, om bankerna finge för egen räkning handla med aktier.
Härvid hade emellertid uppställts den fordran, att vederbörande banks
grundfond skulle uppgå till minst sex miljoner kronor.
Den gräns, som sålunda uppdragits mellan banker af olika storlek,
vore föranledd af en sträfvan att endast med största varsamhet lossa
på förbudet mot banks aktieförvärf, och från denna synpunkt kunde
nog gränsen anses vara tämligen väl funnen. Men eljest torde kunna
sägas, att fondernas storlek icke vore någon tillförlitlig mätare af en
banks inre styrka; däraf framginge ej den större eller mindre lättheten
för en bank att bära eventuella förluster. Bankens styrka vore i främsta
rummet beroende af ledningens insikt och klokhet. Och dessa egen¬
skaper kunde naturligtvis vara väl företrädda äfven hos en mindre eller
medelstor bank.
Den olikhet i rättigheter, som genom en begränsning i nu antydda
riktning skulle i lagstiftningen införas, syntes därför så mycket mindre
kunna anbefallas, som den knappast torde kunna grundas på några
fullt hållbara skäl. Ville man lätta på det nu gällande förbudet för
bank att handla med aktier, så torde rättvisan fordra, att denna lättnad
gjordes lika för alla banker.
Emellertid hade reservanten icke blifvit öfvertygad om, att ett
borttagande, helt eller delvis, af ifrågavarande förbud skulle vara nyttigt
eller ens tillrådligt. Hvad härutinnan hos oss kommit till synes under
den korta tid, som förflutit från det närmast föregående bankkommitté
enhälligt afstyrkte en sådan åtgärd, hade snarare varit af beskaffenhet
att ådagalägga klokheten i den lagstiftning, som hållit bankerna utanför
aktiehandeln. Fördelen häraf för allmänheten hade bankinspektionen
med rätta framhållit. Att det för en eller annan bank kunde vara önsk-
värdt att få medverka vid aktiebolags grundande vore lätt insedt, men
otvifvelaktigt komme, såsom ock af bankinspektionen erinrats, en sådan
verksamhet att blifva af ganska ringa betydelse för bankens rörelse i
dess helhet.
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136. '
Om således några viktigare skäl icke kunde åberopas för bort¬
tagandet af förbudet för bank att drifva handel med aktier, så vore en
sådan åtgärd icke heller nödig för tillgodoseendet af de önskningar,
hvilka föranledde Riksdagens år 1907 aflåtna skrifvelse rörande möjlig¬
heten att bilda s. k. emissionsbanker.
Målet härvid vore hufvudsakligen att åstadkomma af offentlig
myndighet kontrollerade aktieanstalter, inom hvilka funnes intresse och
förmåga att pröfva nya industriella eller merkantila företags bärighet
och hvilka, med hjälp af tillräckliga kapital, kunde föra dessa företag
fram i form af aktiebolag. För vinnande af detta mål syntes det reservanten,
i likhet med kommittén, vara synnerligen önskvärdt, om våra banker,
särskildt de större af dem, kunde direkt intresseras i de nya anstalterna.
Detta möjliggjordes enligt reservantens mening enklast genom ett med¬
gifvande af rätt för bank att förvärfva aktier i emissionsanstalt.
I likhet med kommittén ansåge reservanten, att af bankerna endast
sådana, hvilka afsatt reservfond uppgående till mer än 50 procent af
grundfonden, borde äga rätt att blifva delägare i emissionsanstalt. Denna
begränsning kunde anses vara gjord till förmån lika mycket för öfriga
bankers insättare som för dessa banker själ!va. Något intresse för
dessa svagare banker att binda sina tillgångar i aktier torde för öfrigt
icke kunna påvisas. Men så snart de vuxit till samma styrka propor¬
tionsvis, som de banker, hvilka omedelbart skulle äga rätt att förvärfva
aktier i emissionsbank, inträdde de i enahanda rätt. Rättigheten för
bank att förvärfva aktier i emissionsbank hvilade således på en fullt
rationell grund, lika för alla banker.
Enligt kommitténs förslag skulle delägareskapet i emissionsanstalt
vara ensamt banker förbehållet. Tillräcklig anledning att skapa en
rättighet uteslutande för banker syntes reservanten i detta fall ej vara
för handen. Tvärtom kunde det af flera skäl synas nyttigt, att i emis¬
sionsanstalt äfven andra kunde ingå såsom delägare. Huru intresserad
en bank än kunde antagas vara i bildandet af en emissionsanstalt och
huru stora de tillgångar än vore, hvilka banken skulle äga att använda
för inköp af aktier i sådan anstalt, torde det dock icke blifva någon
obetydlig sak att från bankaffären frigöra de kapital, som här erfordra¬
des. Enskilda kapitalstarka personers bidrag till fondbildningen kunde
därför icke väntas blifva ovälkomna. En utvidgning af delägarnes krets
därhän att omfatta äfven den kapitalbildande allmänheten torde i öfrigt
medföra ökad kontroll öfver förvaltningen och därmed äfven ökadt för¬
troende från allmänhetens sida. Att genom en sådan utvidgning led-
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
ningen af det hela skulle blifva försvagad, torde med stöd af erfaren¬
heten från andra liknande områden icke vara att befara.
I öfverensstämmelse med nu angifna grunder, men med anslutning
i allt öfrigt till kommitténs uttalade mening hade reservanten uppgjort
särskildt förslag till affattning af vissa angifna paragrafer.
Bankinspektionen, som den 11 juni 1908 afgaf infordradt under- Bankimpektio-
dånigt utlåtande öfver kommitténs förslag, har i samma utlåtande tillkänna- nmden
gifvit, att bankinspektionen icke funnit anledning till anmärkning mot ms.
nämnda förslag, och vidare med afseende å omförmälda reservation
anfört följande.
Bankinspektionen ville med nöje vitsorda, att åtskilliga af de mindre
bankerna leddes med insikt och klokhet; och att dessa egenskaper icke
alltid kännetecknade ledningen af en större bank, hade nyligen blifvit allt
för tydligt ådagalagdt. Men i regel förhölle det sig nog så, att bank-
mannainsikt och affärsvana vore i högre grad representerade vid de
större än vid de mindre bankernas ledning; en bank, som kunde bjuda
sin chef en årlig godtgörelse af t. ex. 20,000 kronor, borde väl ock
enligt sakens natur kunna förvärfva en bättre skolad och mera insikts¬
full man än den bank, hvars chef finge åtnöjas med kanske en tionde¬
del af nämnda belopp, och skulle bankverksamheten få utsträckas till
aktiehandel, kräfde den en särskildt insiktsfull och framsynt ledning;
eljest glede denna trafik lätteligen öfver i vanligt aktiejobberi, hvars
öfverflyttande på bankerna man ju icke önskade befordra.
I sin motivering syntes för öfrigt reservanten sammanblanda be¬
greppen att göra förluster och att håra dem. Det förra berodde ju i hög
grad på en banks ledning; men nog vore väl lättheten att bära förluster
väsentligen beroende af fondernas storlek.
Då reservanten föresloge att aktieförvärfsrätten begränsades till
emissionsbanksaktier, motiverade han denna sin ståndpunkt därmed, att
han icke funne tillrådligt, att förbudet för bank att handla med aktier
borttoges »helt eller delvis», och tilläde: »Hvad härutinnan hos oss
kommit till synes under den korta tid, som förflutit från det närmast
föregående bankkommitté enhälligt afstyrkte en sådan åtgärd, har snarare
varit af beskaffenhet att ådagalägga klokheten i den lagstiftning, som
hållit bankerna utanför aktiehandeln». De bedröfliga bankkalamiteterna
under år 1907, på hvilka väl reservanten finge antagas närmast syfta,
syntes emellertid icke kunna åberopas såsom skäl mot förslaget om en
viss rätt för bankerna att handla med aktier; de bevisade väl snarare,
att det gällande förbudet mot aktiehandel icke kunde skydda bank för
Bih. till Iliksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 97 Käft. 4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 136.
halsbrytande förluster bland annat af det enkla skälet, att lagstiftningen
aldrig kunde förbjuda en bank att belåna aktier till sådana kurser och
i öfrigt under sådana förhållanden, att kreditgifningen innefattade samma
risk som ett aktieköp.
Reservanten, som ju dock själf ville »delvis» upphäfva förbudet
mot banks aktiehandel, syntes för öfrigt knappast vara konsekvent, då
h an läte sina uttalade betänkligheter mynna ut däri, att bankerna skulle
få handla just med emissionsbanksaktier, men med inga andra. Ty
dessa aktier hörde nog till dem, hvilkas värde vore svårt att bedöma
och kunde komma att häftigt fluktuera, åtminstone under de närmaste
åren efter emissionsbankens startande. Om en bank vore betänkt att
förvärfva aktier i ett industriellt företag, borde det ej erbjuda någon
större svårighet att undersöka och bedöma sådana aktiers värde, helst
banken väl i regel komme att lägga sig på aktier i sådana företag, som
banken redan finansierade och hvilkas utveckling den därför varit i till¬
fälle att följa. Men för att bedöma värdet af aktierna i en emissions-
bank fordrades kännedom om alla de företag, med hvilka emissions-
banken toge befattning.
Med hänsyn till det särskildt maktpåliggande i en emissionsbanks
ledning, hvilken ju skulle sålla och väga emissionsbanken bjudna affärer,
hade kommittén föreslagit, att delägarne i emissionsbank skulle bestå ute¬
slutande af bankbolag, hvilka skulle hafva att i emissionsbankens styrelse
och revision insätta sina betrodda män och sålunda indirekt hafva ledningen
i sin hand. Det syntes därför mindre välbetänkt, åtminstone i det för¬
söksstadium, hvari emissionsbanksverksamheten till eu början skulle
befinna sig, att, såsom reservanten föreslagit, i emissionsbanken insläppa
äfven enskilda delägare, som där tilläfventyrs skulle sitta inne med
aktiemajoritet. Aktiejobbarintresset kunde sålunda blifva det bestäm¬
mande och drifva fram höga utdelningar på bekostnad af affärens kon¬
solidering. En sådan konsolidering skulle däremot med kraft bedrifvas
i en emissionsanstalt, hvars delägare bestode af banker; dessa skulle näm¬
ligen förvärfva aktier i emissionsbanken i syfte att genom denna drifva
emissionsverksamhet, icke att med vinst sälja emissionsbanksaktierna;
och marknaden för dessa skulle ju för öfrigt enligt kommitténs förslag
vara begränsad till det fåtal banker, som ägde rätt att förvärfva aktier.
Såsom skäl för enskilda delägares insläppande i emissionsbanken
anförde reservanten, att, huru intresserad en bank än finge antagas vara
i bildandet af en emissionsanstalt och huru stora de för sådant ändamål
disponibla tillgångar än vore, kunde dock enskilda kapitalstarka personers
bidrag till fondbildningen icke väntas blifva ovälkomna. Denna motive-
27
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 136.
ring syntes bankinspektionen icke böra tilläggas allt för stor betydelse.
Kommitténs förslag afsåge ju alls icke, att en bank skulle bilda emissions-
bankbolag, utan föreskrefve tvärtom uttryckligen, att minst fyra banker
skulle härom förena sig; och bankinspektionen hade grundad anledning
antaga att, efter stiftande af en lag af det innehåll kommittén föreslagit,
en mycket kort tid skulle förflyta, innan ett konsortium af banker
bildat en emissionsbank.
Sedan jag därefter lämnat bankernas syndikat tillfälle att, efter
allmänna bankmötets hörande, afgifva yttrande öfver kommitténs före¬
varande lagförslag, har syndikatet i skrifvelse den 27 oktober 1908,
med öfverlämnande af det vid allmänna bankmötet i Stockholm den 18
därförutgångne september hållna protokoll, afgifvit yttrande i ärendet.
Såsom sagda protokoll utvisar, anslöt sig bankmötet i hufvudsak
till den reservation, som, enligt hvad redan omförmälts, en af bank¬
kommitténs ledamöter afgifvit med afseende å kommitténs förslag
beträffande emissionsbanker och bankbölags rätt att drifva handel med
aktier. Under förhandlingarna å bankmötet gjordes gällande, att inom
bank- och affärsvärlden den mening vore rådande, att genom införande
af emissionsbanksinstitutet i vårt land understöd och hjälp skulle bringas
industrien. Särskildt hade behofvet af ett dylikt institut varit kännbart
under sista tidens affärskris. En lagstiftning i ämnet borde därför ej
ses ur synpunkten af bankernas intresse utan ur affärslifvets. I affärs-
lifvets intresse vore det visserligen behöfligt, att det i banklagstiftningen
förefintliga hindret för bank att ingå såsom delägare i eventuella
emissionsbanker undanröjdes, men från samma synpunkt vore det icke
erforderligt och för bankerna själfva syntes det mindre lämpligt, att
bankerna, såsom kommittén föreslagit, jämväl i öfrigt skulle få handla
med aktier. Därigenom kunde fara uppstå, att bankerna droges från
sin egentliga verksamhet och direkt, till skada för sig själfva och all¬
mänheten, ägnade sig åt emissionsrörelse.
I fråga om bankernas förhållande till emissionsverksamheten ut¬
talade bankmötet såsom sin åsikt,
att bankernas rätt till handel med aktier borde inskränkas till
aktier i emissionsbanker,
att äfven mindre banker än de i kommittéförslaget afsedda borde
tillerkännas rätt att för det öfverskott, hvarmed banks reservfond öfver-
stege halfva grundfonden, förvärfva aktier, i emissionsbank, samt
att endast banker borde få vara stiftare af emissionsbank, men
Bankernas
syndikat och
bankmötet.
Bankimpek-
tionens ut¬
låtande den 11
december 1908.
28 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 136.
att äfven enskilda personer borde få Titan begränsning vara delägare i
sådan bank.
Såsom skäl för bankmötets uttalande att äfven andra än vissa
större banker skulle kunna blifva delägare i emission sbank framhölls
hufvudsakligen, utöfver hvad i omförmälda reservation i sådant afseende
anförts, att, om aktier i emissionsbank icke kunde förvärfvas af andra
än dylika banker, sådana aktier ej oväsentligt förlorade egenskapen att
kunna afyttras, samt att följaktligen det kapital, som af bank inskötes
i ett dylikt företag, blefve så godt som fastläst i detsamma och ej kunde
i mån af behof därifrån frigöras, ett förhållande som ur banksynpunkt
vore allt annat än tillfredsställande.
För egen del har syndikatet anslutit sig till ofvan omförmälda af
bankmötet gjorda uttalanden samt därjämte fäst uppmärksamhet på
angelägenheten däraf, att, såsom jämväl vid bankmötet uttalats, be¬
stämmelserna om emissionsbanker brötes ut ur kommitténs förslag och
gjordes till föremål för särskild lagstiftning.
På anmodan har bankinspektionen den 11 innevarande december
afgifvit yttrande öfver hvad allmänna bankmötet och bankernas syndikat
anfört i anledning af bankkommitténs ifrågavarande förslag.
1 detta yttrande framhåller bankinspektionen, att den väsentligaste
skiljaktigheten mellan bankmötets af syndikatet biträdda uppfattning
och kommitterades förslag afsåge de i 42, 147 och 208—217 §§ inrymda
bestämmelserna om banks rätt att drifva handel med aktier samt om
emissionsbank, i det bankmötet i hufvudsak anslutit sig till omförmälda,
af en kommitténs ledamot afgifna reservation. Denna hade af bank¬
inspektionen blifvit bemött i dess den 11 juni 1908 afgifna underdåniga
yttrande, och hvad man vid bankmötet i ämnet anfört hade icke öfver-
tygat bankinspektionen om reservationens företräde framför kommitté-
förslaget. Det syntes emellertid bankinspektionen uppenbart, att, då
man vid bankmötet enhälligt uttalat sig därför, att den ifrågasatta
nya aktieförvärfsrätten skulle begränsas till aktier i emissionsbank, de
lagstiftande myndigheterna icke borde påtvinga bankerna en rätt att
förvärfva andra slags aktier. Blefve aktieförvärfsrätten sålunda be¬
gränsad, syntes heller icke betänklighet möta för utsträckande af denna
rätt till banker med mindre grundfond än i kommitténs förslag förut¬
sattes.
Däremot ville bankinspektionen på det kraftigaste afstyrka, att,
såsom bankmötet åsyftat, en hvar lämnades obegränsadt tillträde till
emissionsbank. Bankinspektionen ville erinra, att meningarna härom
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
visst icke varit odelade vid mötet. Af de fyra talare, som uppträdde
i denna fråga, yttrade sig två för och två emot den mening, som seder¬
mera utan omröstning förklarades vara af mötet omfattad. Dess ord¬
förande yttrade bland annat: »Det är affärslifvet, som skall ha fördel
af institutet, och då är det farligt att låta det hela gå öfver i enskildas
händer. Att man säger, att institutet skall stiftas af banker, är icke
nog, ty då kan det hända, att åtta dagar därefter hela härligheten
öfverlämnats åt enskilda och drifves ur det enskilda förvärfvets synpunkt.
Man mister därigenom hela den garanti, som ligger i att några stora
banker stå bakom som hufvudsakliga intressenter i denna affär och
som på ett helt annat sätt, än enskilda kunna, vaka öfver dess gång
och, då det behöfves, gripa in på ett sätt, som endast för starka banker
är möjligt».
Ville man ernå någon grad af trygghet därför, att emissionsbanks-
institutet skulle blifva till verklig nytta för vår industri, borde man enligt
bankinspektionens mening helst förbehålla bankerna ensamt delägare¬
skap i detsamma eller åtminstone tillse, att de där tillförsäkrades plurali¬
tet. I sådant afseende yrkades vid bankmötet, »att enskilda få insläppas
endast till en tredjedel af aktiekapitalet».
Om det ansåges lämpligt att tillmötesgå banksvndikatets uttalade
önskan, att bestämmelserna om emissionsbank brötes ut ur lagförslaget
och gjordes till föremål för särskild lagstiftning, kunde sådant uppen¬
barligen icke ske utan ändring jämväl i gällande banklagstiftning vid¬
kommande banks rätt att handla med aktier. För att undvika en rubb¬
ning af paragrafföljden i nu gällande banklagar, kunde eu sådan be¬
stämmelse införas såsom ett nytt moment till 27 § i solidariska bank-
bolagslagen och 24 § i bankaktiebolagslagen.
Händelserna å de industriella och ekonomiska områdena sedan år
1903 torde mera än annat hafva omstämt meningarna angående behofvet
och lämpligheten af under offentlig kontroll ställda bankemissionsinstitut.
Om man sålunda, såsom Riksdagen i sin skrifvelse den 19 maj 1903
anmärkte, då icke kände något verkligt behof af en lagstiftning i nämnda
ämne, har erfarenheten numera visat, att detta behof förefinnes och att
detsamma delvis tillgodosetts genom institut å allmänna aktiebolags¬
lagens grund. Allmänt torde ock numera erkännas, att, på sätt Riks¬
dagen i sin skrifvelse den 2 maj 1907 framhåller, väl ordnade ocli ledda
emissionsanstalter kunna vara till gagn för den allmänna ekonomiska
utvecklingen genom att organisera och understödja företagsamheten.
Departement»
chef ene
yttrande.
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 136.
Med aktieemissionsanstalt afses som bekant närmast institut med
ändamål att hjälpa företag, hvilka anses däraf förtjänta, på fotter, vare
sig fråga är om nybildande eller omkonstruering. Själfva grundkapitalet
och det för driften nödiga förlagskapitalet blir det anstaltens sak att
helt eller komplementvis anskaffa i form af aktiekapital eller genom lån
mot obligationer eller i annan form af mera stadigvarande beskaftenhet.
Öfrigt rörelsekapital kommer gifvetvis att af företaget såsom hittills
anskaffas genom mera tillfälliga krediter.
Att närmare angifva de fördelar, som genom ett sådant tillväga¬
gångssätt vid företags, om jag så får säga, montering, skulle vinnas,
vore att återupprepa, hvad i Riksdagens sistnämnda skrifvelse och de i
ärendet sedermera afgifna yttranden anförts. Likaledes lämnar, synes
det mig, utredningen fullgiltiga skäl därför, att oktrojerade aktie-
emissionsanstalter, som stå under offentlig kontroll, ur flere synpunkter
äro att föredraga framför okontrollerade anstalter, som för ifrågavarande
ändamål kunna bildas under egenskap af vanliga aktiebolag eller i
annan form. Jag skall därför allenast nu beröra frågans betydelse för
de vanliga bankinrättningarna. Dessförinnan vill jag emellertid fram¬
hålla, att jag i likhet med de i ärendet hörda vill se denna fråga allenast
ur nationalekonomisk synpunkt. Hufvudsyftet med lagstiftningen i
ämnet blir alltså att bilda kapitalstarka emissionsanstalter, som verk¬
ligen vilja och kunna befordra vissa allmänna intressen. I föreskrif¬
terna om emissionsbolags bildande, om kontroll öfver dess rörelse m. m.
bör man därför, såvidt möjligt är, söka vinna garantier mot, att
spekulation och vinstintresse blifva vid emissionsbankens ledning be¬
stämmande.
I land, där särskilda institut för aktieemission saknas, inträda
såsom hos oss ofta nog de vanliga bankerna i sådana instituts ställen,
visserligen icke i form af delägare i företag, men antingen i egenskap af
förmedlare vid kapitalets anskaffande eller ock i en egenskap, som för
företagets vara icke sällan är af den största betydelse, nämligen såsom
förläggare. Olägenheterna af sistnämnda förhållande göra sig under en
ekonomisk uppsvingsperiod mindre märkbara. De ekonomiska svårig¬
heterna för den på rationella grunder byggda företagsamheten blifva
då i regel lätt öfverkomliga. Under depressionsperioden åter, då kapitalet
drager sig tillbaka eller i allt fall iakttager en större försiktighet än
eljest, inträda vanskligheterna för de företag, som byggt på bankernas
korta kredit. Förhållandena torde därvidlag ofta kräfva, att den kredit,
som under de goda åren med ^beredvillighet fick omsättas, inskränkes
eller återfordras af banken. Å ena sidan uppstå därigenom ekono-
31
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 136.
miska svårigheter för företaget, som, huru goda dess framtidsut¬
sikter än må vara, i brist på nödigt rörelsekapital ser sin ställning-
hotad. A andra sidan blifva bankerna af förhållandenas makt med
eller mot sin vilja tvingade att för tillvaratagande af sina intressen
mera än lämpligt är engagera sig i vissa af dem förlagda företag. Sist¬
nämnda förhållande kan i sin tur återverka på bankens förmåga att till¬
godose industriens och affärslifvets mera bankmässiga behof, och särskildt,
hvarom nu närmast är fråga, förlorar banken icke blott till stor del för¬
mågan utan äfven lusten att genom nya försträckningar stimulera till ny
företagsamhet. I belysningen af hvad nu nämnts torde böra läsas ett vid
sista allmänna bankmöte af mötets ordförande fälldt yttrande rörande
bankernas ställning under den på sista tiden i vårt land rådande depres-
sionsperioden. Enligt protokollet framhöll han, hurusom hvarje bank,
som varit något med i senaste affärskrisen — om man därmed kunde
benämna de svårigheter, hvilka förekommit under sista åren — visste,
hur önskvärdt det varit, om, då en större bolagsaffär befunnits in¬
trasslad, vederbörande bank fått öfverlämna dess omskapande åt ett
institut, som särskildt ägnat sig åt dylika uppgifter, så att de gamla
bankerna med sin speciella affärsverksamhet icke behöft taga hand om
och inom de för bankerna gällande trånga former röra sig med saker
af omförmälda art.
De olägenheter, hvarom nu nämnts, äro naturligen icke af beskaf¬
fenhet att vara speciella för företag, som byggt sin ekonomi på ban¬
kernas korta kredit. Samma olägenheter uppstå själffallet för hvarje
företag, som icke med nödig förtänksamhet gjort dispositionen af det
för driften nödiga kapitalet såvidt möjligt oberoende af det ekonomiska
lifvets mera tillfälliga växlingar. Men det kan icke förbises, att formerna
för det ekonomiska lifvet i allt högre grad tvinga företagare att för an¬
skaffande af kapital vid grundandet af ett ekonomiskt företag anlita, icke
som förr den enskilda kapitalisten, utan banker eller andra sammanslut¬
ningar, som hafva till ändamål att drifva penningrörelse. Företagen
äro alltså i verkligheten med hvarje dag som går allt mera beroende
på den organiserade krediten.
Ehuru en rationell organisation af emissionsverksamheten närmast
är af betydelse för industrien och affärslifvet, kan man, på grund af
hvad nyss anförts, icke förbise, att samma fråga på det intimaste berör
den egentliga bankverksamheten. Å ena sidan är det emellertid bank för¬
bjudet att handla med aktier, ett förbud, som i bankernas och allmän¬
hetens vill förstådda intresse icke under några förhållanden lärer böra helt
undanröjas. Å andra sidan torde det kapital, hvaröfver bankerna disponera,
32
Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 136.
i viss mån vara för företagsamheten oundgängligen nödvändigt. Och
därjämte kan icke förnekas, att, om ock full sakkunskap å hithörande
områden icke i regel står ett vanligt bankinstitut till buds, inom dylika
institut, åtminstone de större, enligt sakens natur dock alltid förefinnes
en mångsidig och ingående erfarenhet å affärslifvets alla områden, som
blir af stort värde vid bedömandet af ett ifrågasatt affärsföretags ränta¬
bilitet m. m.
Vid nu angifna förhållanden synes mig lagstiftningen närmast
böra söka organisera den sakkunniga kapitalstyrka, som är till finnandes
i våra banker, på ett sådant sätt, att densamma kan, utan åsidosättande
af bankernas säkerhet, tillvaratagas i den allmänna företagsamhetens
intresse. Om eller i hvad mån man därvid bör söka medverkan från
enskilda kapitalisters sida, skall jag strax yttra mig. Dessförinnan
tillåter jag mig framhålla, att den depressionsperiod, hvarom jag nyss
talade, ännu knappast kan anses tillhöra en förfluten tid. Under sådana
omständigheter torde man med skäl kunna påstå, att särskildt för när¬
varande emissionsbanker skulle kunna bereda de vanliga bankerna och hela
affärslifvet en välbehöflig lättnad. På grund häraf och då en under offentlig
kontroll ställd aktieemissionsanstalt i hvarje fall skulle tillgodose ett från
affärssynpunkt trängande och fullt legitimt behof, biträder jag den af
bankmötet och bankernas syndikat uttalade önskan, att förevarande fråga
Titan dröjsmål upptages till pröfning, allrahelst hinder från lagstiftnings-
synpunkt icke därför möter. I sådant afseende tillåter jag mig erinra,
hurusom bankkommitténs uppdrag närmast afsåg att bringa banklagarna
i öfverensstämmelse med en föreslagen reformerad aktiebolagslagstiftning.
I anledning häraf kan påtagligen förevarande förslag till lag om bank¬
rörelse icke till slutligt afgörande företagas förrän i sammanhang med
förslaget till ny allmän aktiebolagslag eller tidigast år 1910. Frågan
om emissionsbanker kan emellertid utan olägenhet fristående för sig
behandlas och sedermera, om så pröfvas lämpligt, åter upptagas i ett
enhetligt förslag om bankrörelse i allmänhet.
Enligt bankkommitténs förut återgifna förslag skulle delägareskap
i emissionsbank helt och hållet förbehållas de vanliga bankinrättningarna.
Beträffande emissionsbank skulle i öfrigt gälla de för bankaktiebolag
föreslagna stadganden med vissa undantag. Af de för emissionsbank
särskildt föreslagna bestämmelser må sålunda framhållas, att enligt för¬
slaget emissionsbanks grundfond skulle utgöra minst 8,000,000 kronor,
att ingen finge äga del i emissionsbank till högre belopp än som mot-
33
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
svarade en tredjedel af dess grundfond, att af den behållna årliga vinsten
skulle afsättas minst 25 procent för bildande af en reservfond, intill
dess denna uppgått till ett belopp, motsvarande grundfonden, att emis-
sionsbank icke skulle få mottaga penningar å sparkasse- eller därmed
likartad räkning, samt att å andra allmänna bankräkningar insatta medel
ej vid någon tidpunkt skulle få öfverstiga sammanlagda beloppet af
grund- och reservfonderna.
Emissionsbankens sålunda föreslagna organisation förutsätter emeller¬
tid ändrade bestämmelser i fråga om banks rätt att handla med aktier.
I sådant afseende har, såsom redan angifvits, föreslagits stadganden,
hvarigenom bank, hvars grundfond utgjorde minst 6,000,000 kronor,
skulle, om reservfonden öfverstege 50 procent af grundfonden, äga rätt
att drifva dylik handel, dock med den begränsning att de aktier, hvilka
med tillämpning af detta stadgande förvärfvats, icke finge i bokfördt
värde uppgå till högre belopp än det, hvarmed reservfonden öfversköte
halfva grundfonden.
För att nu först beröra sistnämnda stadgande är det naturligen
alltid med en viss betänksamhet man går att göra ändring i det för
bankerna sedan gammalt gällande förbud att handla med aktier. Ute¬
slutande för tillgodoseende af något verkligt behof från det allmännas
sida bör ett sådant steg tagas och alltid under sådana former, att banks
soliditet icke kan anses däraf äfventyras. Med den begränsning banks
rätt att handla med aktier i kommitténs förslag gifvits, synas mig
några farhågor i sistnämnda afseende icke skäligen kunna ifrågakomma.
Huruvida från det allmännas sida verkligen påfordras en så långt
gående frihet, som af kommittén föreslagits, torde åter vara mera tvek¬
samt. För min del har jag redan framhållit, hurusom fråga nu närmast
vore att i den allmänna företagsamhetens och äfven bankernas intresse
på ett lämpligt sätt organisera det bankernas kapital, som kan göras
disponibelt för emissions verksamheten. Under sådana förhållanden före¬
finnes icke något direkt behof att medgifva bank rätt att, utöfver del¬
ägareskap i de för nämnda ändamål organiserade emissionsanstalterna,
drifva handel med aktier i öfrigt, lrvilket vore detsamma som om bank
själf, i mer eller mindre mån, skulle kunna utöfva emissionsbanksverk-
samhet. På grund häraf och då i allt fall bankerna själfva, såvidt
angår deras representationer, allmänna bankmötet och bankernas syn¬
dikat, uttryckt den mening, att den utsträckta rätt till förvärfvande af
aktier, man velat tillägga bank, bör afse endast aktier i emissionsbank,
har jag icke ansett lämpligt, att i detta sammanhang göres annan
Bih. till Riksd. Pr>t. 1909. 1 Sami. 1 Afd 97 Höft. 5
34
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 136-
land en nyhet, som icke utan stor försiktighet bör införas i lagstift¬
ningen, torde man i allt fall, innan erfarenhet vunnits, lämpligen böra
inskränka sig till en åtgärd, som erbjuder den största säkerheten för
institutets ändamålsenliga utnyttjande, helst man därigenom dock tager
i anspråk krafter, som enligt hvad förut nämnts för närvarande hafva
den största erfarenheten på området.
Visserligen skulle det menliga inflytande på emissionsbanks verk¬
samhet, enskildes inrymmande däri kunde medföra, högst betydligt
minskas, om, på sätt vid bankmötet ifrågasatts, enskildes rätt att för¬
värfva aktier i dylik bank inskränktes till högst en tredjedel af bankens
grundfond. Att, innan behofvet häraf verkligen gjort sig gällande,
organisera emissionsbanker på dylikt sätt, synes mig emellertid mindre
lämpligt, helst det för tillämpningen af dylika inskränkande bestäm¬
melser torde möta ganska stora svårigheter. För att göra ett dylikt
stadgande effektivt, skulle man hafva att antingen på förhand bestämma,
hvilka emissionsbankens aktier finge af enskilda förvärfvas eller ock
låta registreringen blifva därför afgörande. I förra fallet skulle emel¬
lertid den fördel, som för delägande banker läge i enskildes rätt att
konkurrera om aktierna, vara af intet eller ringa värde, om icke den
bank, som ville sälja, innehade aktier af just det slag, som kunde
af enskilda förvärfvas. Att åter låta registreringen blifva afgörande
för äganderättens till aktierna öfvergång eller åtminstone för åtnjutande
af äganderättens alla fördelar, erbjuder olägenheter af den natur, att de
äro hardt när oöfverkomliga utan ett minutiöst lagstiftande i afseende
å sättet och ordningen för öfverlåtelse och registrering af aktier i
emissionsbank. Härtill kommer, att vid den anordning, som å bankmötet
ifrågasatts, syftet med det af kommittén på goda grunder föreslagna
stadgandet, att bank icke finge äga del i emissionsbank till högre belopp,
än som motsvarade en tredjedel af emissionsbankens grundfond, kunde
på ett betänkligt sätt kringgås. Sedan en vanlig bank ingått såsom del¬
ägare i en emissionsbank, kunde nämligen en af bankens förtroendemän,
t. ex. verkställande direktören, teckna eller köpa ett antal aktier i
emissionsbanken, hvarigenom han och hans bank genom vunnen aktie¬
majoritet skulle kunna tillvälla sig ett afgörande infljffande öfver emis¬
sionsbanken och länka dess verksamhet efter sina intressen.
Enligt min mening bjuder alltså nödig försiktighet att för när¬
varande helt förbehålla de vanliga bankinrättningarna delägareskap i
emissionsbank. Härigenom liksom genom vissa andra i bankkommitténs
lagförslag införda bestämmelser rörande emissionsbank afväpnas, synes
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
ändring i banklagarna än som erfordras för åstadkommande af de ifråga¬
satta nya emissionsbankinstituten.
Om de friare formerna för banks aktieförvärf komme att gälla
endast i fråga om emissionsbanksaktier, vunnes ock den fördelen, att
den mer eller mindre godtyckliga, på grundfondens storlek beroende
gränsen mellan banker, som skulle komma i åtnjutande af aktieförvärfs-
rätt, och öfriga banker kunde bortfalla. Det torde nämligen icke
böra möta några betänkligheter att låta bank, huru liten dess grund¬
fond än vore, blifva delägare i emissionsbank för det belopp af reserv¬
fonden, hvarmed densamma öfverstege 50 procent af grundfonden.
Om jag sålunda finner mig äfven i denna del kunna tillmötesgå
af bankmötet och syndikatet gjorda uttalanden, blir förhållandet emeller¬
tid ett annat i afseende å bankmötets och syndikatets förslag rörande
emissionsbankens organisation. Nämnda förslag innebär, att äfven andra
än de vanliga bankinrättningarna skulle få vara delägare i emissions¬
bank. I fråga härom vill jag ej förneka, att icke en organisation, som
står öppen för allenast en strängt begränsad krets, kan vålla sina
delägare vissa svårigheter, då behof uppstår för delägare att realisera
sina andelar. Och i visst afseende skulle troligen, såsom jämväl
antydts, den allmänna företagsamheten vinna därpå, att äfven andra
kapitalister än banker kunde upptagas såsom delägare i emissionsbank.
Men fördelarna af enskildes inrymmande i emissionsbank skulle
emellertid icke ernås utan risk, att det gagn, samhället bör hämta af
emissionsbanksinstitutet, därigenom äfventyrades. Syftet med en af
enskilda ledd emissionsbank kan nämligen lätt blifva att genom spekula¬
tiva köp och försäljningar af aktier förskaffa delägarna höga dividender.
Lägges åter ledningen helt och hållet i en sammanslutning af banker, kan,
på sätt bankinspektionen framhållit, en viss garanti vinnas, för att
emissionsbanken får tjäna sitt ändamål, nämligen att stödja industrien.
I förhållande härtill blir svårigheten för delägare att realisera sina
aktier i emissionsbanken af sekundär betydelse och torde i allt fall icke
kunna tillmätas någon afgörande vikt, då banken på förhand vet, att det
öfverskott å reservfonden, som placeras i emissionbanksaktier, därigenom
i mer eller mindre mån fastläses. Härtill kommer, att, äfven om sist¬
nämnda omständighet ur banksynpunkt måste anses såsom mindre till¬
fredsställande, frågan dock i regel kommer att röra sig om bank, hvars
ställning, i mån som det i reservfonden uppsamlade beloppet kan be¬
traktas såsom mätare af god bankpolitik, torde, oafsedt den i emissions¬
banken bundna delen af sistnämnda fond, vara att anse såsom mer än
vanligt solid. På grund häraf och då emissionsbankinstitutet är i vårt
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
det mig-, åtskilliga mot hela institutet förr gjorda invändningar, särskildt
sådana, hvilka riktade sig mot emissionsrörelsens för samhälle och den
kapitalplacerande allmänheten riskabla natur. I sådant afseende tillåter
jag mig framhålla vissa mer eller mindre betydelsefulla skiljaktigheter
mellan förevarande förslag och förut omförmälda förslag till lag angående
industriförlagsbanker. I sistnämnda lagförslag funnos inga särskilda
bestämmelser meddelade om afsättning till reservfond, hvadan för industri¬
förlagsbanker skulle gälla liksom för bankaktiebolag, att af årsvinsten
skulle till nämnda fond afsättas allenast 10 procent, till dess reserv¬
fonden uppginge till 50 procent af bankens grundfond. Enligt de för
emissionsbank föreslagna bestämmelser skulle 25 procent af årsvinsten
afsättas, till dess reservfonden nått ett belopp, motsvarande hela grund¬
fonden. Mot en i enskild banks mera privata intresse ledd förvaltning af
emissionsbank riktar sig den i afseende å dylik bank meddelade be¬
stämmelsen, att ej någon skulle få äga del i emissionsbank till högre
belopp än som motsvarade en tredjedel af dess grundfond. Någon
motsvarande bestämmelse i förslaget till lag angående industriförlags¬
banker saknades fullständigt. Såsom ett skydd för den allmänhet, som
mindre torde vara i stånd att bedöma en emissionsbanks ställning, har
vidare hvad angår sådan bank förbud stadgats att mottaga penningar
å sparkasse- och därmed likartad räkning. I samma riktning torde
äfven en annan bestämmelse rörande inlåningen böra verka, den näm¬
ligen att å annan räkning än avistaräkning icke skulle få mottagas
penningar i mindre poster än 10,000 kronor.
På grund af hvad jag i ämnet anfört, har jag sålunda ansett
lämpligt att bygga det förslag till lag om emissionsbanker, som jag nu
går att uppläsa, på de af bankkommittén i sådant afseende föreslagna
bestämmelser och därvid funnit all anledning godkänna den benämning,
kommittén på bankinspektionens förslag gifvit institutet.
Vidare har jag i anslutning till hvad jag förut anfört låtit utarbeta
lagförslag, innehållande ändringar i 27 § i lagen den 18 september 1903
angående solidariska bankbolag och 24 § i lagen af samma dag an¬
gående bankaktiebolag i syfte, att bank, hvars reservfond öfverstege
50 procent af bankens grundfond, skulle få för Överskjutande belopp
förvärfva aktier i emissionsbank.
Föredragande departementschefen uppläste härefter nämnda tre lag¬
förslag af den tydelse, bil. litt. A, B och C vid detta protokoll utvisar, samt
hemställde i underdånighet, att högsta domstolens yttrande öfver för-
Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 136. 37
slagen måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler.
genom utdrag af protokollet inhämtas.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet:
Axel Alexanderson.
38
Kungl. Maj.ts Nid. Propotition N:o 136.
Bil. Å.
Förslag
till
Lag
angående emissionshanker.
1 §•
Med emissionsbank förstås i denna lag aktiebolag, som har till
ändamål att drifva bankrörelse utan sådan inskränkning i afseende å
handel med aktier, som angående bankaktiebolag är stadgad, så ock
att medverka vid bildande af aktiebolag för ekonomisk verksamhet
samt träffa därmed sammanhängande affärsuppgörelser.
2 §.
De, som vilja stifta emissionsbank, skola därom hos Konungen
göra ansökning med bifogande af fullständig bolagsordning; och gäller
hvad angående bankaktiebolag finnes stadgadt till efterrättelse för
emissionsbank med de afvikelser, som föranledas af bestämmelserna i
denna lag.
3 §•
Stiftare af emissionsbank liksom delägare däri skola vara bank¬
aktiebolag eller solidariska bankbolag och till antalet minst fyra.
4 §•
Emissionsbank skall i firman begagna ordet emissionsbank; och
skall firman tillika utmärka bolagets egenskap af aktiebolag.
Kungi. Maj.it Nåd. Proposition Nw 136.
39
5 §•
Emissionsbanks grundfond skall utgöra minst åtta miljoner kronor.
Ej må någon äga del i emissionsbank till högre belopp än som
motsvarar en tredjedel af dess grundfond.
, 6 §.
Af den behållna årliga vinsten skola minst tjugufem procent af-
sättas för bildande af en reservfond. Sedan reservfonden uppgått till
ett belopp motsvarande grundfonden, må vidare afsättning till reserv¬
fonden kunna upphöra; nedgår reservfonden under detta belopp, skall
afsättning till fonden ånyo vidtaga.
7 §■
Emissionsbanks styrelse utses bland delägarne i de bolag, som äro
aktieägare i emissionsbanken.
8 §•
Emissionsbank skall träda i likvidation, då antalet aktieägare nedgåt
under fyra och tillräckligt antal aktieägare ej inom tre månader inträdt
9 §•
Emissionsbank må ej mottaga penningar å sparkasseräkning eller
därmed likartad räkning.
Å annan räkning än avistaräkning må penningar icke mottagas
i mindre poster än tiotusen kronor.
Ej må de hos banken å allmänna bankräkningar insatta medel
vid någon tidpunkt tillhopa öfverstiga sammanlagda beloppet af grund¬
fonden och reservfonden.
10 §.
Emissionsbank må icke förvärfva eller såsom pant mottaga egen aktie.
Denna lag träder i kraft den
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136
Bil. B.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 27 § i lagen den 18 september 1903
angående solidariska bankbolag.
Härigenom förordnas, att 27 § i lagen den 18 september 1903
angående solidariska bankbolag skall erhålla följande ändrade lydelse:
Bankbolag må ej drifva handel med annat än guld, in- och utrikes
växlar samt räntebärande papper.
För bankbolags fordran pantsatt eller utmätt, fast eller lös egen¬
dom, som försäljes å auktion, må bolaget dock äga att, till skyddande
af sin fordran, inropa, med skyldighet att egendomen åter afyttra, så
snart det kan ske utan förlust.
Bankbolag äger förvärfva för bankens inrymmande afsedd fastighet.
Bankbolag, som afsatt reservfond, uppgående till mera än femtio
procent af bolagets grundfond, må äfven under andra förhållanden än
ofvan sägs förvärfva aktie i emissionsbank; dock må bolaget ej på en
gång innehafva jämlikt denna bestämmelse förvärfvade aktier till högre
bokfördt belopp än det, hvarmed reservfonden öfverskjuter femtio pro¬
cent af grundfonden.
Ej må bankbolag såsom pant mottaga egna lottbref eller andra
bankbolags hufvudlottbref.
Denna lag träder i kraft den
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
41
Bil. C.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 24 § i lagen den 18 september 1903 an¬
gående bankaktiebolag.
Härigenom förordnas, att 24 § i lagen den 18 september 1903
angående bankaktiebolag skall erhålla följande ändrade lydelse:
Bankaktiebolag må ej drifva handel med annat än guld, in- och
utrikes växlar samt räntebärande papper.
För bankaktiebolags fordran pantsatt eller utmätt, fast eller lös
egendom, som försälj es å auktion, må bolaget dock äga att, till skyddande
af sin fordran, inropa, med skyldighet att egendomen åter afyttra, så
snart det kan ske utan förlust.
Bankaktiebolag äger förvärfva för bankens inrymmande afsedd
fastighet.
Bankaktiebolag, som afsatt reservfond, uppgående till mera än
femtio procent af bolagets grundfond, må äfven under andra för¬
hållanden än ofvan sägs förvärfva aktie i emissionbank; dock må bo¬
laget ej på en gång innehafva jämlikt denna bestämmelse förvärfvade
aktier till högre bokfördt belopp än det, hvarmed reservfonden öfver-
skjuter femtio procent af grundfonden.
Ej må bankaktiebolag såsom pant mottaga egna aktiebref.
Denna lag träder i kraft den
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft.
6
42
Kumjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
Protokoll öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta domstol
måndagen den 15 mars 1909.
Tredje rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Carlson,
Billing,
Bohman,
Westring,
friherre Marks von Wurtemberg.
Företogos till slutlig behandling de i protokollet för den 8 mars
1909 omförmälda förslag till lag angående emissionsbanker och till
därmed sammanhängande författningar; varande förslagen bilagda detta
protokoll.
1:°)
Förslag till lag angående emissionsbanker.
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
1 §•
En emissionsbanks egentliga ändamål lärer, såsom framgår af före¬
dragande departementschefens yttrande och däri åberopade uttalanden,
bestå i att medverka till bildande eller ombildande af industriella eller
kommersiella, på aktier ställda företag. En dylik bank torde under
43
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 136.
vissa förhållanden föranledas att köpa och sälja aktier jämväl i bolag,
med hvilka den ej står i sådan förbindelse, som nyss är nämnd, och
lärer någon betänklighet ej möta att, på sätt förslaget innehåller,
medgifva emissionsbank rätt till sådan verksamhet. Likaså kan emissions-
bank för sin verksamhets bedrifvande behöfva vara i tillfälle att köpa
och sälja jämväl annan egendom, med hvilken bankaktiebolag enligt
gällande bestämmelse icke må drifva handel; och det är väl egentligen
ett medgifvande härtill, som åsyftas med hvad 1 § innehåller om
emissionsbanks uppgift att träffa med aktiebolags bildande samman¬
hängande affärsuppgörelser. Det förbud mot handel med annan egen¬
dom än guld, växlar och räntebärande papper, som enligt nuvarande
lagstiftning gäller för bankaktiebolag, torde därför icke böra utan
inskränkning gälla för emissionsbank. Men häraf följer icke, att dylik
handel bör vid bestämmande af begreppet emissionsbank upptagas bland
ändamålen för bankens verksamhet, utan torde det vara lämpligare,
att lagen i annat sammanhang angifver, i hvad mån bankaktiebolagens
omförmälda förbud ej äger tillämpning å emissionsbank. Ur 1 § synes
därför böra uteslutas hvad den innehåller dels i fråga om emissions¬
banks fritagande från inskränkning i afseende å aktiehandel och dels
därom, att i emissionsbanks ändamål bör ingå jämväl att träffa med
aktiebolags bildande sammanhängande affärsuppgörelser.
Å andra sidan torde bland de uppgifter, som skola tillkomma
emissionsbank, böra i 1 § upptagas, utöfver hvad förslaget innehåller,
jämväl medverkan till aktiebolags ombildande.
Att, såsom den föreslagna affattningen kan synas innebära, inskränka
emissionsbanks verksamhet i afseende å aktiebolags understödjande till
sådana aktiebolag, som drifva ekonomisk verksamhet, torde knappast
vara lämpligt. Någon egentlig olägenhet synes ej kunna uppstå däraf,
att banken i ett eller annat fall understöder ett bolag, som ej kan
anses hafva ekonomiskt syfte, hvaremot, med hänsyn till svårigheten
att uppdraga någon bestämd skillnadslinje mellan ekonomisk och icke
ekonomisk verksamhet, den föreslagna begränsningen tilläfventyrs skulle
kunna föranleda olägenheter. Orden »för ekonomisk verksamhet» torde
alltså böra utgå ur förslaget.
2 §.
Den föreslagna affattningen utmärker väl, att de, som vilja stifta
emissionsbank, skola söka Konungens tillstånd, men icke från hvilka
synpunkter Konungen har att utgå vid pröfning af frågan, huruvida
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
sådant tillstånd skall meddelas. Det torde emellertid få antagas vara
afsedt, att, likasom vid frågor om oktroj för solidariskt bankbolag,
Konungen äfven bär skall pröfva dels huruvida banken är för landet
t nyttig och dels huruvida bolagsordningen öfverensstämmer med lag och
författningar samt om och i hvad mån därutöfver, med hänsyn till
vidden och beskaffenheten af bolagets rörelse, särskilda bestämmelser
må erfordras. Ett uttryckligt stadgande härom torde böra införas i för¬
slaget.
Det i förevarande § inryckta stadgandet, att lagen angående bank¬
aktiebolag skall med de afvikelser, som föranledas af bestämmelserna i
förslaget, lända till efterrättelse för emissionsbanker, bör lämpligen
intagas i en särskild § näst efter 1 §.
8 §•
Hvad denna § innehåller torde redan följa af 47 § i lagen angående
bankaktiebolag, jämförd med förslagets 3 § och den i 2 § intagna be¬
stämmelsen, att bankaktiebolagslagen skall för emissionsbank gälla med
de afvikelser, som föranledas af de särskilda bestämmelserna för dylik
bank. Förevarande § synes alltså böra utgå.
10 §.
Därest, såsom vid 1 § blifvit hemställdt, ur nämnda § uteslutes
hvad den enligt förslaget innehåller dels angående handel med aktier
och dels om träffande af affärsuppgörelser, som äga sammanhang med
aktiebolags bildande, torde i förslaget böra upptagas föreskrift om,
att hvad i 24 § i lagen angående bankaktiebolag finnes stadgadt om
förbud för sådant bolag att drifva handel med annat än guld, växlar
och räntebärande papper ej utgör hinder för emissionsbank vare sig
att köpa och sälja aktier eller att, i den mån sådant står i samband
med det för sådan bank i 1 § angifna ändamål, förvärfva och afyttra
annan egendom.
Förbudet för emissionsbank att såsom pant mottaga egen aktie
torde böra uteslutas, då sådant förbud följer af 24 § i bankaktiebolags¬
lagen.
45
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 136.
Justitierådet friherre Marks von Wurtemberg ansåg sig böra uttryck¬
ligen betona, att han, i saknad af de insikter, som vore af nöden för
förslagets bedömande ur nationalekonomisk och finansiell synpunkt,
inskränkt sig till den granskning, som kunde ifrågakomma i rättsligt
eller redaktionellt hänseende.
2:o)
Förslag till lag om ändrad lydelse af 27 § i lagen den 18 september 1903
angående solidariska bankbolag.
Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.
3:o)
Förslag till lag om ändrad lydelse af 24 § i lagen den 18 september 1903
angående bankaktiebolag.
Högsta domstolen lämnade den föreslagna lydelsen af 24 § utan
anmärkning, men erinrade, att det för utmärkande af att bankaktie¬
bolagslagen icke i allo ägde tillämpning å emissionsbanker vore af
nöden, att i nämnda lag angåfves, hurusom i fråga om dylika banker
vore särskildt stadgadt; och syntes detta förbehåll böra inflyta i lagens
88 §.
In fidem
Carl Stålhammar.
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet o Stockholms slott den 26
mars 1909.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Statsråden: Petersson, «
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Swartz,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,
Malm,
Lindström,
Nyländer.
Justitieråden: W:estring,
SUNDRERG.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz härefter.
Vid underdånig föredragning den 31 december 1908 anmälde jag
tre särskilda lagförslag, nämligen förslag dels till lag angående emissions-
banker, dels till lag om ändrad lydelse af 27 § i lagen den 18 september
1903 angående solidariska bankbolag, dels ock till lag om ändrad
lydelse af 24 § i lagen den 18 september 1903 angående bankaktie-
47
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
bolag; och anbefallde Eders Kungl. Maj:t, att högsta domstolens ytt¬
rande öfver förslagen skulle för det ändamål, § 87 regeringsformen
omförmäler, inhämtas.
Sedan högsta domstolens protokoll i ämnet numera inkommit,
får jag ånyo anmäla ärendet till behandling.
Efter det föredragande departementschefen redogjort för inne¬
hållet i nämnda protokoll, fortsatte departementschefen:
I 1 § af omförmälda förslag till lag angående emissionsbanker
angifves emissionsbanks ändamål vara att drifva bankrörelse utan sådan
inskränkning i afseende å handel med aktier, som angående bank¬
aktiebolag är stadgad, så ock att medverka vid bildande af aktiebolag
för ekonomisk verksamhet samt träffa därmed sammanhängande affärs¬
uppgörelser. Genom sist angifna bestämmelse skulle emissionsbank
berättigas att förvärfva, förutom aktier, annan egendom, som är för
emissionsverksamheten behöflig, men hvarmed enligt gällande lag an¬
gående bankaktiebolag dylika bolag icke äga handla. Denna afvikelse
från sistnämnda lags stadganden om bankaktiebolags rörelse synes mig,
såsom högsta domstolen framhållit, böra uttryckligen angifvas i lagen
angående emissionsbanker och inrymmas i 10 § af lagförslaget.
Vid den omredigering, som i anslutning härtill 1 § måst undergå,
har jag också beaktat högsta domstolens erinran, att emissionsbanks
ändamål bör angifvas vara att medverka ej blott vid bildande utan
äfven vid otnbildande af aktiebolag.
Mot 1 § i lagförslaget har högsta domstolen i öfrigt, såsom fram¬
gick af redogörelsen för högsta domstolens protokoll i ämnet, anmärkt,
att emissionsverksamheten icke borde, på sätt föreslaget blifvit, in¬
skränkas till allenast sådana aktiebolag, som drifva ekonomisk verk¬
samhet. Högsta domstolen har i sådant afseende anfört, att någon
egentlig olägenhet ej syntes kunna uppstå däraf, att banken i ett eller
annat fall understödde ett bolag, som ej kunde anses hafva ekonomiskt
syfte, men att däremot en dylik begränsning tilläfventyrs skulle kunna
föranleda olägenheter på grund af svårigheten att uppdraga någon
bestämd skillnadslinje mellan ekonomisk och icke ekonomisk verksamhet.
Emot dessa högsta domstolens erinringar får jag emellertid först
och främst framhålla, att ifrågavarande lagstiftning har rent ekonomiska
syftemål, nämligen att stödja och uppmuntra industrien och mer eller
mindre omedelbart hela affarslifvet. Att begränsa emissionsbankernas
verksamhet i afseende å aktiebolag till sådana aktiebolag, som drifva
48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.
ekonomisk verksamhet, har därför varit fullt naturligt och öfverens¬
stämmande med institutets karaktär. Under sådana förhållanden synes
mig mindre lämpligt att låta ur lagförslaget utgå en i sådant afseende
lämnad bestämmelse, och därjämte obehöfligt, enär emissionsbankerna
med den organisation, som för dem föreslagits, icke torde komma att
känna sig frestade att engagera sig i företag med andra än ekono¬
miska ändamål. I verkligheten torde det därför icke vara förbundet
med några svårigheter för emissionsbankerna att hålla sig inom rå¬
märkena för aktiebolag med ekonomiska ändamål; och äfven om det
teoretiskt sedt torde falla sig mindre lätt att angifva skillnadslinjen
mellan ekonomisk och icke ekonomisk verksamhet, hafva dock svårig¬
heterna därutinnan icke ansetts större, än att man i viss mån gjort
tillämpningen af gällande lagstiftning angående ett annat slag af samman¬
slutningar än aktiebolag, nämligen föreningar, i hvarje särskildt fall
beroende på frågan, huruvida föreningen drefve ekonomisk verksamhet
eller icke.
Jag kan alltså icke biträda högsta domstolens mening rörande
lydelsen af 1 § i lagförslaget i nu omförmälda hänseende. Hvad högsta
domstolen anfört i afseende å följande §§ i samma lagförslag äfvensom
i fråga om viss ändring af gällande lag angående bankaktiebolag, har
jag däremot ansett mig böra beakta vid den slutliga affattningen af
lagförslagen.
Förslaget till lag om ändrad lydelse af 27 § i gällande lag an¬
gående solidariska bankbolag har högsta domstolen lämnat utan an¬
märkning.
Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det afgifna
yttrandet affattade förslag till lag angående emissionsbanker samt till
lag om ändrad lydelse af 27 och 88 §§ i lagen den 18 september 1908
angående bankaktiebolag;
och hemställde departementschefen, att samma förslag äfvensom
förslaget till lag om ändrad lydelse af 27 § i lagen den 18 september
1903 angående solidariska bankbolag måtte, jämlikt § 87 regerings¬
formen, Riksdagen till antagande föreläggas.
Justitierådet Westring åberopade för sin del hvad han vid ärendets
behandling i högsta domstolen anfört i den del, där ej genom numera
vidtagen ändring i förslaget angående emissionsbanker de af honom
framställda anmärkningar kommit att förfalla.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 136. 49
Statsrådets öfriga ledamöter biträdde departementschefens hem¬
ställan ;
och täcktes med bifall till denna hemställan
Hans Maj:t Konungen förordna, att till Riksdagen
skulle aflåtas nådiga propositioner i ämnet af den
lydelse, bilagorna litt. — vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Axel Alexander son.
Bih. till Biksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft.
7