Kungl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
1
N:o 132.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med för¬
slag till lag angående rätt till pension för tjänstemän
vid statens järnvägar m. m.; gifven Stockholms slott den
5 mars 1909.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen,
att antaga närlagda förslag till lag angående rätt till pension för
tjänstemän vid statens järnvägar;
att, därest sådan lag blifver af Riksdagen antagen,
dels medgifva,
att beträffande pensionering af sådan personal vid statens järn¬
vägar, hvilken jämlikt 1 § a) och b) i lagen är undantagen från densammas
tillämpning, Kungl. Maj:t må utfärda bestämmelser i enlighet med det
i statsrådsprotokollet intagna förslag till öfvergångsbestämmelser angå¬
ende rätt till pension för vissa tjänstemän vid statens järnvägar,
dels ock besluta,
att de jämlikt beslut vid 1906, 1907 och 1908 års riksdagar för
hvart och ett af åren 1907, 1908 och 1909, såsom bidrag till bestridande
af pensionering af statens järnvägars personal, af trafikmedel afsätta
belopp af tillhopa 1,050,000 kronor jämte den afkastning, som därå kan
hafva uppstått, må tillgodoföras de'i 19 § i lagen samt 22 § i öfver-
gångsbestämmelserna omförmälda fonder, till fördelning dem emellan
efter samma grunder, som i berörda stadganden finnas angifna i fråga
om fördelning af statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings tillgångar;
samt
att § 1 mom. 2 i aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens
järnvägar den 15 november 1907 ma erhålla följande ändrade lydelse.
»Generaldirektör är berättigad att från och med månaden näst efter
den, under hvilken han uppnått 65 lefnadsår, under sin återstående
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Höft. (No 132.) 1
2
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 132.
lifstid af trafikmedel uppbära en årlig pension af 6,000 kronor. General¬
direktör, som, innan han uppnått 65 lefnadsår, antingen på grund af sjukdom
eller därigenom, att han efter utgången af den tid, för hvilken han för¬
ordnats, icke erhåller förnyadt förordnande, eller ock eljest utan egen be¬
gäran nödgas afgå från sin befattning utan att på grund af tjänstefel hafva
förverkat densamma, är berättigad att i pension uppbära ett årligt be¬
lopp af 6,000 kronor för tiden, intill dess han uppnått 65 års ålder.
Skulle generaldirektör före utgången af den tid, erhållet förordnande
afser, befinnas vara af sjukdom oförmögen till vidare nöjaktig tjänst¬
göring, skall han vara underkastad skyldighet att afgå mot åtnjutande
af pension enligt nu angifna bestämmelser. Såsom pensionsafgift skall
å det för generaldirektör bestämda arfvodet eller den honom under
tiden, intill dess han uppnått 65 år, tillkommande pension afdragas
ett årligt belopp af 360 kronor, som skall inbetalas till den i 19 § af
lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar den
omförmälda fond; skolande ofvannämnda pen¬
sionsbelopp gäldas efter de i 20 § af samma lag angifna grunder.
Hvad sålunda är stadgadt om generaldirektör gäller jämväl om öfver¬
direktör”.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Hugo Hamilton.
Kungl'. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
3
Förslag
till
Lag
angående rätt till pension för tjänstemän Tid statens järnvägar.
1 §■
Rätt till pension enligt denna lag tillkommer med nedan stadgade
undantag dels hvar och en, hvilken vid lagens trädande i kraft är del¬
ägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, dels ock hvar och en,
som efter lagens trädande i kraft varder anställd i ordinarie tjänst vid
statens järnvägar.
Från denna lags tillämpning undantages:
a) sådan personal vid statens järnvägar, som antingen vunnit del¬
ägarerätt i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning på grund af nådiga
reglementet för pensionsinrättningen den 6 september 1872 och icke
behörigen anmält sig vilja genom erläggande af de i förnyade nådiga
reglementet den 3 november 1882 för samma pensionsinrättning be¬
stämda högre afgifter bereda sig förbättrad pensionering, eller ock upp¬
bär aflöning enligt äldre lönestat än den från 1908 års ingång gällande;
b) den, som har delägarerätt i statens järnvägstrafiks pensionsin¬
rättning på grund af nådiga reglementet för pensionsinrättningen den
3 november 1882 och, därest han jämlikt bestämmelsen i § 6 c) i
samma reglemente skulle före den 1 januari 1915 blifva pensionsberät-
tigad, inom tre månader från lagens trädande i kraft eller, om han
vid sistnämnda tidpunkt kvarstår på äldre stat än den från 1908 års
ingång gällande och sedermera vinner befordran, inom tre månader
från det befordran vunnits, hos järnvägsstyrelsen anmäler, att bestäm¬
melsen i § 6 c) i pensionsreglementet må å honom vinna tilllämpning.
c) generaldirektören och chefen för statens järnvägar samt öfver-
direktören och souschefen.
4
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 132.
2 §•
Pensionsrätt tillkommer:
a) den, som till följd af olycksfall i statens järnvägars tjänst
eller eljest till följd af sjukdom, hvilken han genom utöfning af sådan
tjänst ådragit sig, icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och
ej heller af järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan
befattning, samt fördenskull erhåller afsked eller entledigas;
b) _ den, som efter minst 10 års tjänstgöring i ordinarie anställ¬
ning vid statens järnvägar antingen till följd af kroppsskada eller sjuk¬
dom i andra fall än under a) sägs eller ock till följd af väsentligen
minskad arbetsförmåga icke vidare kan behörigen sköta sin befattning
och ej heller af järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till
annan befattning samt fördenskull erhåller afsked eller entledigas;
skolande för rätt till pension enligt a) eller b) oförmågan att vidare
behörigen sköta befattningen vara styrkt med i behörig ordning affattadt
läkarbetyg, utfärdadt, hvad den till fri läkarvård berättigade perso¬
nalen angår, åt vederbörande järnvägsläkare;
c) den, som vid afgång från tjänsten uppnått bär nedan för
samma tjänst stadgade lefnadsålder, under förutsättning tillika att veder¬
börande under minst tio år innehaft anställning i ordinarie stats¬
tjänst, däraf åtminstone de fem sista åren i statens järnvägars tjänst.
Nämnda lefnadsålder utgör för:
lokomotivförare och kvinnlig tjänsteinnehafvare sextio år,
banmästare af l:a och 2:a klass, bangårdsmästare, tågmästare, kon¬
duktör, stationsförman, lokomotiveldare, vagnskötare, banvakt och sta-
t.ionskarl sextiotre år, samt
öfriga tjänstemän sextiofem år.
Vid beräkning af tjänstår skall afdrag göras för tid, under hvilken
ledighet från tjänsten ägt rum af annan anledning än semester, enskilda
angelägenheter eller svag hälsas vårdande under sådana omständigheter,
att jämlikt § 5 i det för tjänstemän vid statens järnvägar gällande
aflöningsreglemente fullt arfvode i dylika fall åtnjutes, sjukdom, offent¬
ligt uppdrag eller resa, som med vederbörligt tillstånd företagits till
egen utbildning.
Tjänsteman, som vid uppnåendet af den här ofvan stadgade lefnads-
alder icke kan räkna tio tjänstår och alltså icke då är berättigad till
erhållande af pension, må icke heller sedermera komma i åtnjutande af
sådan, äfven om han på grund af stadgandet i 3 § här nedan tillåtes
att kvarstå i tjänsten efter nämnda lefnadsålders inträde.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
5
3 §•
Tjänsteman, som uppnått den för rätt till ålderspension jämlikt
punkt e) i nästföregående paragraf bestämda lefnadsålder, är förplik¬
tad att afgå från tjänsten; Knngl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej
tillsatt befattningen, järnvägsstyrelsen dock obetaget att låta anstå
med afskedet, därest och så länge vederbörande pröfvas kunna på ett
tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall
längre än till fyllda sjuttio år.
Tjänsteman, som enligt bestämmelserna i 2 § a) eder b) är be¬
rättigad till pension, må jämväl kunna utan därom gjord begäran
entledigas af Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen,
af järnvägsstyrelsen.
4 §•
Rätt till pension tillkommer ej den, som blifvit från tjänsten afsatt.
Pension tillkommer ej heller den, som vid afgång från tjänsten
icke är svensk medborgare.
5 §•
Årliga beloppet af pension, som utgår på grund af stadgandet^ i
2 § c) (ålderspension), utgör, därest tjänsteman innehar minst 30 tjänstår
enligt det i 2 § angifna beräkningssätt, 72 procent af den aflöning,
tjänstemannen vid afgången från tjänsten uppbär; dock skall för tjänste¬
man, som under kortare tid än fem år innehaft den tjänst, från hvilken
afgång äger rum, pensionens belopp bestämmas till 72 procent af de se¬
nast förflutna fem årens medelaflöning, med iakttagande att, där denna
medelaflöning skulle befinnas uppgå till lägre belopp än den aflöning,
tjänstemanuen vid tiden för afgången skulle hafva innehaft, om han
under de sista fem åren icke öfvergått till ny tjänst, pensionen skall
beräknas på sistnämnda aflöning.
Understiger tjänstårens antal trettio, utgör årliga beloppet af ålders¬
pensionen allt efter antalet af de år, under hvilka den pensionsberät-
tigade innehaft ordinarie statstjänst, viss procent af aflöningen, beräknad
på sätt här ofvan sägs. Förenämnda procent utgör:
6
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.
för fulla
|
10
|
tjänstår.................
|
................ 18
|
%
|
|
»
|
11
|
)> ...............
|
................ 19,8
|
|
D
|
))
|
12
|
)> ................
|
................ 21,6
|
»
|
»
|
|
13
|
» ................
|
................ 23,4
|
»
|
»
|
»
|
14
|
))
|
................ 25,2
|
»
|
1)
|
»
|
15
|
j> ..................
|
................ 27
|
»
|
5>
|
|
16
|
» ..................
|
............... 28,8
|
»
|
J>
|
|
17
|
» ..................
|
............... 30,6
|
»
|
»
|
»
|
18
|
» .................
|
................ 32,4
|
|
))
|
»
|
19
|
); ................
|
.............. 34,2
|
»
|
))
|
»
|
20
|
)) ..................
|
............... 36
|
»
|
)>
|
y>
|
21
|
)> ..................
|
.............. 39,6
|
»
|
))
|
|
22
|
V ..................
|
............... 43,2
|
»
|
»
|
»
|
23
|
» ..................
|
............... 46,8
|
»
|
|
»
|
24
|
i> .................
|
............... 50,4
|
»
|
»
|
»
|
25
|
» ..................
|
............... 54
|
|
»
|
y>
|
26
|
y> .............
|
.............. 57,6
|
|
))
|
»
|
27
|
» ...............
|
............... 61,2
|
»
|
»
|
y>
|
28
|
j> ................
|
............... 64,8
|
|
D
|
|
29
|
» ..............
|
.............. 68,4
|
»
|
Med aflöning förstås i denna lag det ordinarie arfvodet, ökadt med
20 procent.
6 §•
Arliga beloppet af pension, som utgår på grund af stadgandet i
2 § b) (sjukpension), utgör, allt efter antalet af de år, under hvilka
den pensionsberättigade innehaft ordinarie statstjänst, den procent af
aflöningen, som är i 5 § för motsvarande antal tjänstår bestämd.
Därest de förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjliggöra
för vederbörande att vidare bidraga till sin försörjning, må beloppet af
pensionen icke understiga 50 procent af aflöningen.
7 §■
Årliga beloppet af pension, som utgår på grund af stadgandet i
2 § a) (invalidpension), utgör, om den pensionsberättigade icke innehaft
ordinarie statstjänst i fulla 24 år, 50 procent af den aflöning, han vid
afgång från tjänsten uppbär, och, om han innehaft sådan tjänst i fulla
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
24 år eller därutöfver, den procent af aflöningen, som är i 5 § för mot¬
svarande antal tjänstår bestämd; dock skall pension, hvarom i denna §
är fråga, oberoende af antalet tjänstår, utgå med 72 procent af aflö¬
ningen, därest de förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjlig¬
göra för vederbörande att vidare bidraga till sin försörjning.
8 §.
Pension må ej i något fall utgå med högre belopp än 6,000 kronor.
Därest vid beräkning af pensions belopp detta slutar å bråktal af
kronor, skall det höjas till närmast högre krontal.
9 §.
Såsom bidrag till kostnaden för beredande af pension skall tjänste¬
man erlägga pensionsafgift med årligt belopp, motsvarande viss procent
af honom tillkommande aflöning. Yar tjänstemannen,_ då denna lag
trädde i kraft, delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, skall
afgiften utgå med 2,8 procent af aflöningen; i annat fall utgör afgiften,
då aflöningen uppgår till
högst
|
2,800
|
kr.
|
|
|
|
2,8
|
O’
/O
|
mer än
|
2,800
|
3)
|
men
|
högst
|
3,200
|
9 Q
|
33
|
33
|
3,200
|
3)
|
3)
|
33
|
3,600
|
3
|
3)
|
»
|
3,600
|
3)
|
3)
|
33
|
4,000
|
3,1
|
33
|
y>
|
4,000
4,400
4,800
|
3)
|
33
|
3>
|
4,400
|
3,2
|
33
|
3)
|
3)
|
3)
|
33
|
4,800
|
3,3
|
33
|
»
|
3)
|
3»
|
3)
|
5,200
|
3,4
|
33
|
»
|
5,200
|
3>
|
33
|
33
|
5,600
|
3,5
|
33
|
3)
|
5,600
|
33
|
3)
|
33
|
6,000
|
3,6
|
33
|
|
6,000
|
33
|
y>
|
33
|
6,400
|
3,7
|
33
|
|
6,400
|
33
|
33
|
33
|
6,800
|
3,8
|
33
|
»
|
6,800
7,200
|
33
|
»
|
3)
|
7,200
|
3,9
|
33
|
3)
|
33
|
33
|
33
|
7,600
|
4
|
3)
|
3)
|
7,600
|
3)
|
33
|
33
|
8,000
|
40
|
33
|
3)
|
8,000
|
|
|
|
|
4,2
|
33
|
dock att pensionsafgift beräknas å högst 8,550 kronor.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
10 §.
Skulle i något fall pension, som med tillämpning af bestämmel¬
serna i denna lag vid afgång från tjänsten tillkommer tjänsteman, hvil¬
ken vid denna lags trädande i kraft var delägare i statens järnvägs¬
trafiks pensionsinrättning, understiga det belopp, som skolat vid af¬
gången i pension tillkomma honom, därest motsvarande föreskrifter i
de öfvergångsbestämmelser angående rätt till pension för vissa tjänstemän
vid statens järnvägar, som kunna varda utfärdade, å honom tillämpats,
vare han berättigad åtnjuta fyllnadspension, motsvarande skillnaden.
För dylik fyllnadspension erlägges icke någon afgift.
11 §•
Pensionsafgift erlägges månadsvis från och med månaden näst efter
den, under hvilken vederbörande erhållit ordinarie anställning i statens
järnvägars tjänst, till och med den månad, hvarunder han erhåller af¬
sked, entledigas, afsättes eller dör.
12 §.
Pensionsafgift inbetalas medelst afdrag å tjänstemans aflöning.
Uppbörd af pensionsafgifter verkställes genom järnvägsstyrelsens för¬
sorg:.
Åtnjuter tjänsteman icke själf den med tjänsten förenade aflöning
eller kan af annan anledning uppbörd icke äga rum på ofvan före-
skrifna. sätt, vare tjänsteman skyldig att inom den femtonde dagen i
mars, juni, september och december månader inbetala pensionsafgiften
för löpande kvartal. Försummas detta, skall hela det förfallna beloppet
fråndragas den försumliges först utfallande aflönings- eller pensionsbe¬
lopp. Kan sådant ej ske, må genom järnvägsstyrelsens försorg belop¬
pet utan föregående dom eller utslag utmätas.
13 §.
Förflyttas utan egen begäran tjänsteman från en till annan tjänst,
och skulle han i den tjänst, till hvilken han förflyttas, erhålla lägre
9
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.
pension än i den förra tjänsten, vare berättigad att, för bibehållande
af sin rätt till den högre pensionen, erlägga pensionsafgifter såsom om
han kvarstått i den förut innehafda tjänsten.
Sker förflyttningen på egen begäran, äger den förflyttade för bibe¬
hållande af rätt till pension, motsvarande den aflöning, som af honom
vid förflyttningen innehades, erlägga pensionsafgifter å samma aflöning.
14 §.
Pension enligt denna lag sökes hos järnvägsstyrelsen, som, därest
ansökningen beviljas, utfärdar pensionsbref å det belopp, den pensions-
berättigade äger utbekomma.
Pensionen utgår från och med månaden näst efter den, under hvil¬
ken afgång från tjänsten ägt rum, till och med den månad, under
hvilken pensionstagaren dör eller förverkar sin pension.
15 §.
Pension utbetalas genom järnvägsstyrelsens försorg kvartalsvis i
början af mars, juni, september och december månader. Pensionsbelopp,
som icke uttagits inom tre år sedan det till betalning förfallit, vare för-
verkadt och tillfaller den i 19 § omnämnda pensionsfond; dock med lätt
för järnvägsstyrelsen att, efter pröfning af anledningen till försummelsen,
medgifva beloppets utbetalning, om framställning därom göres.
16 §.
Har pensionstagare blifvit dömd till förlust af medborgerligt för¬
troende eller till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kapitlet 17 §
strafflagen, skall han hafva förverkat sin pension vid den tid, nämnda
beslut vunnit laga kraft; dock med rätt för honom att i stället föi den
sålunda förverkade pensionen från och med månaden näst efter den,
under hvilken pensionen förverkats, utbekomma pension med belopp,
som efter af järnvägsstyrelsen verkställd utredning befinnes motsvara
årliga lifräntan å sammanlagda kapitalet af de utaf honom erlagda pen¬
sionsafgifter jämte ränta på ränta därå intill utgången af den tid, för
hvilken dessa afgifter blifvit erlagda.
Bill. till Ttiksd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Haft.
2
10
Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
u §•
Rätt att återbekomma erlagda pensionsafgifter medgifves allenast
vid öfvergång till annan statstjänst, därest med inträdet i denna tjänst
är förenad skyldighet att för beredande af pension erlägga retroaktiv
afgift, dock ej till högre belopp än det, hvartill retroaktivafgiften uppgår.
18 §.
Uppbär tjänsteman, hvilken vid denna lags trädande i kraft icke
var delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, vid afgången
från tjänsten pension för annan statstjänst och skall icke på grund af
gällande bestämmelser beloppet af den pensionen minskas till följd däraf
att vederbörande jämväl kommer i åtnjutande af pension enligt denna
lag, då skall sistberörda pension allenast utgå med belopp, som efter
af järnvägsstyrelsen verkställd utredning befinnes motsvara årliga lif-
räntan å sammanlagda kapitalet af de utaf tjänstemannen erlagda pen¬
sionsafgifter jämte ränta på ränta därå intill utgången af den tid, för
hvilken dessa afgifter blifvit erlagda; dock att, därest härigenom de
båda pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till det belopp, hvarmed
pensionen enligt denna lag eljest skolat utgå, pensionen må ökas med
hvad som motsvarar skillnaden.
Tjänstår, som beräknats för erhållande af den först uppburna pen¬
sionen, må ej ånyo beräknas såsom tjänstår vid bestämmandet af pen¬
sionen enligt denna lag.
19 §.
Pensionsafgifter, hvilka erläggas enligt denna lag, ingå till en sär¬
skild fond, benämnd »pensionsfonden n:r 1 för tjänstemän vid statens
järnvägar», om hvars förvaltning erforderliga bestämmelser meddelas af
Konungen.
Till samma fond skall jämväl öfverföras så stor del af statens järn¬
vägstrafiks pensionsinrättnings tillgångar vid tiden för denna lags trä¬
dande i kraft, som jämlikt uträkning, verkställd i enlighet med de i
lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903 för bestämmande af lif-
försäkringstagares fordran hos försäkringsbolag fastställda grunder,
belöper å sådana delägare i pensionsinrättningen, å hvilka denna lag
kommer att äga tillämpning.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132. 11
20 §.
Af statens järnvägstrafikmedel gäldas:
a) hela beloppet af de under året på grund af stadgandet i 2 § a)
utgående pensioner; .
b) så stor del af öfriga enligt denna lag till tjänstemän, som
vid lagens trädande i kraft voro delägare i statens järnvägstrafiks pen-
sionsinrättning, utgående pensioner, som den i 19 § omförmälda fond
enligt en efter lagens trädande i kraft verkställd matematisk utredning
ej är i stånd att bestrida; _
c) två tredjedelar af de pensioner med undantag af de under a)
nämnda, som enligt denna lag utgå till dem, som efter lagens trädande
i kraft antagas i ordinarie tjänst vid statens järnvägar.
Återstående delen af de enligt denna lag under året utgående pen¬
sioner bestrides från nyssnämnda fond; skolande dock till densamma af
järnvägstrafikmedel tillskjutas det belopp, som må erfordras för att vid
slutet af hvarje år fonden skall enligt matematiska grunder ^motsvara
skillnaden mellan, å ena sidan, kapitalvärdet af alla fonden åliggande
pensionsförpliktelser och, å andra sidan, kapitalvärdet af tjänstemännens
pensionsafgifter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Historik.
Bildande af
statens järn¬
vägstrafiks
pensions-
inrättning.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 5
mars 1909.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Roos,
Swartz,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvård,
Malm.
Chefen för civildepartementet, statsrådet grefve Hamilton anmälde
frågan om förändrade bestämmelser rörande pensionering af statens
järnvägars personal samt anförde därvid i underdånighet:
Till belysning af den ställning staten hittills ansett sig böra iakt¬
taga till denna fråga har jag funnit mig böra återkalla i minnet de
närmare omständigheterna vid statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings
uppkomst och utveckling.
Sedan organisationen af statens järnvägstrafiks förvaltning blifvit
genom nådiga instruktionen den 17 september 1869 för styrelsen för
statens järnvägstrafik till fullo genomförd, ansåg sig styrelsen böra
vidtaga åtgärder för bildande af kassor till förmån för pensionering af
såväl tjänstepersonalen vid statens järnvägstrafik som ock denna per¬
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
sonals efterlämnade änkor och barn. Sedan styrelsen med anledning
häraf gifvit uppdrag åt särskilda kommitterade att verkställa vissa för¬
arbeten, aflämnade dessa kommitterade till styrelsen i början af år 1872,
jämte betänkande i ämnet, bland annat, »Förslag till reglering af finan¬
siella villkor för en pensionsinrättning till förmån för tjänstepersonalen
vid statens järnvägstrafik» med därtill börande »Promemoria rörande
beräkningarna af pensioner och premier vid en pensionsinrättning till
förmån för tjänstepersonalen vid statens järnvägstrafik».
Förslaget, som var byggdt på principen om samverkan emellan
staten och de enskilda tjänsteinnebafvarna för åvägabringande af den
för desamma afsedda pensionsinrättningen, innefattade sålunda, att
blifvande delägare skulle såsom årsafgift erlägga en viss, på grund af
hans ålder vid inträdet i pensionsinrättningen en gång för alla bestämd
procent af honom tillkommande arfvode, medan åter statsbidraget skulle
utgå i form af viss andel af järnvägens årliga nettobehållning eller det
belopp, hvarmed trafikinkomsterna öfversköte utgifterna för drift och
underhåll, under hvilka senare dock icke inbegrepes kostnaderna för
anskaffande af nya inventarier och utförande af nya byggnader och an¬
läggningar.
Nyssnämnda förslag, som af styrelsen för statens järnvägstrafik
öfverlämnades till Kungl. Maj:t med underdånigt memorial den 9
februari 1872, lades till grund för den nådiga proposition i ämnet, som
af Kungl. Maj:t den 23 i samma månad afläts till Riksdagen; och an¬
fördes i densamma, bland annat, följande.
Vid pröfning af det väckta förslaget mötte först den fråga, huru¬
vida pensioneringen af trafikpersonalen lämpligen borde ordnas särskildt
för sig utan afseende å den då förestående regleringen af civilstatens
pensionsinrättning, eller om med den ifrågaställda pensioneringens ord¬
nande borde tills vidare anstå och den allmänna regleringen omfatta
jämväl trafikstatens pensionsväsen. Kungl. Maj:t ansåge företräde böra
gifvas åt det förra alternativet och detta hufvudsakligen, af nedan angifna
skäl. Rörande Kungl. Maj:ts motiv härför blir jag i tillfälle att i annat
sammanhang lämna redogörelse.
Då de gjorda beräkningarna gåfve vid banden, att upprätthållande
af pensioneringen af dåvarande tjänstepersonalen förutsatte ett ärligt
tillskott från statens sida af i rundt tal 48,600 kronor samt, därest för
tillvägabringande af berörda tillskott tantiemesystcmet, pa sätt kommit¬
terade och' styrelsen för statens järnvägstrafik föreslagit och jämväl
Kungl. Maj:t hölle före, med största fördel kunde och borde tillämpas,
14
Reglemente
för pensions-
inrättn ingen
den 6 septem¬
ber 1872.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.
tantiémen icke kunde med afseende å inrättningens trygghet sättas
lägre än till IV2 procent af nettobehållningen, ansåge sig Kungl. Maj:t
böra i afseende å omförmälda tillskott förorda styrelsens underdåniga
hemställan, helst högsta pensionssumman jämväl syntes lämpligen böra
i öfverensstämmelse med styrelsens åsikt utgå med 50 procent af medel-
arfvodet, eller samma procent, som i Norge vore vid likartad inrättning
fastställd.
Med bifall till hvad i berörda nådiga proposition föreslagits medgaf
Riksdagen jämlikt skrifvelse till Konungen den 10 maj 1872, att såsom
bidrag till en pensionsinrättning, upprättad i hufvudsaklig öfverens¬
stämmelse med det förslag, som legat till grund för och åtföljt den
nådiga propositionen, finge årligen, räknadt från och med år 1872, af
trafikmedlen afsättas ett belopp, motsvarande 1 V2 procent af skill¬
naden mellan statens järnvägstrafiks samtliga inkomster, å ena sidan,
och utgifter för drift och underhåll, å den andra, hvilket belopp skulle
pensionsinrättningen tillgodoföras enligt föreskrifter, som af Kungl. Maj:t
i nådigt reglemente för samma inrättning kunde varda fastställda; dock
att, när berörda skillnad första gången uppginge till 5 procent af den
sammanräknade summa, som anläggningen af de trafikerade stamba¬
norna enligt styrelsens för statens järnvägstrafik bokslut kostat, den
till förmån för pensionsinrättningen utgående årliga procent skulle ånyo
bestämmas efter hvad på grund af då verkställda sannolikhetsberäk¬
ningar angående pensionsinrättningens ekonomiska framtid och öfriga
på denna fråga inverkande omständigheter kunde finnas skäli o-t.
I det nådiga reglemente, som därefter den 6 september 1872 ut¬
färdades för statens järnvägstrafiks pensionsinrättnig, intogos, bland
andra, följande stadganden:
i § 3, att delägares årsafgifter skulle utgå med en viss, på grund
af hans ålder vid inträdet i pensionsinrättningen en gång för alla utaf
honom tillkommande aflöning bestämd procent, utgörande lägst 1,5
procent för den, som inträdde före fyllda 30 år, och högst 3,i procent
för den, som vid inträdet fyllt 60 år;
i § 6, att berättigad till pension vore delägare:
a) som till följd af kroppsskada eller sjuklighet, hvilken han i
tjänstgöring vid statens järnvägstrafik sig ådragit, icke vidare kunde
sin befattning behörigen sköta och för den skull af styrelsen afskedades;
b) som efter minst 10 tjänstår i ordinarie anställning vid statens
järnvägstrafik afskedades, emedan han antingen till följd af sjuklighet,
15
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
som han icke ådragit sig under tjänsteutöfning, eller till följd af ålder¬
domssvaghet icke kunde sin befattning behörigen sköta;
c) som efter minst 30 års tjänst i ordinarie anställning vid statens
järnvägstrafik uppnått sådan ålder, att hans lefnadsår och tjänstår sam¬
manräknade uppginge till talet 95; samt
i § 7 mom. 1, att årliga pensionsbeloppet skulle, i män af den
pensionsberättigades tjänstår, hvilkas antal icke finge understiga tio,
utgå med viss i förhållande till tjänstetidens längd ökad procent af den
medelaflöning, som uppkomme, då medeltalet toges af de fem sista års-
aflöningar, i förhållande hvartill den pensionsberättigade näst före er¬
hållet afsked erlagt årsafgifter till pensionsinrättningen, så att för fulla
10 tjänstår erhölles 20 procent af medelaflöningen och för fulla 30 tjänst¬
år 5Ö procent af medelaflöningen, hvilket utgjorde den högsta pension, som
kunde erhållas, och i mom 2, att delägare, som före uppnåendet åt
20 tjänstår skulle pensioneras på grund af bestämmelsen i § 6 a), all¬
tid erliölle såsom pension 35 procent af medelaflöningen. Inträffade
pensionsrätten innan delägare varit fem år i tjänst, beräknades medel¬
aflöningen efter det mindre antalet årsafiöningar.
Redan vid det möte, som år 1876 hölls med fullmäktige för del¬
ägarna i pensionsinrättningen, uttalades den mening, att från delägarnas
sida måste göras en ekonomisk ansträngning i syfte att under förut¬
sättning af ett motsvarande förhöjdt statsbidrag, kunna öka den pensions-
rätt, som dittills varit för delägarna gällande, och åt direktionen för
pensionsinrättningen uppdrogs att verkställa de härför nödiga utred¬
ningar. Sedan ett af direktionen utarbetadt förslag till förändrad ly¬
delse af de paragrafer i 1872 års reglemente, hvilka hade afseende på
den ifrågasatta vidgade pensionsrätten, blifvit vid särskilda möten år
1878 med fullmäktige för pensionsinrättningen i hufvudsak godkändt,
öfverlämnades förslaget af direktionen till Kungl. Maj:t med underdånig
skrifvelse den 30 september 1879, därvid direktionen för egen del an¬
förde hufvudsakligen följande.
Fullmäktige "både utgått från det antagandet att, likasom personalen
vid statens järnvägstrafik åtminstone under fredstid vill tålde jämförelse
med arméns personal i fråga om fordringarna på arbetskrafter, uthållig¬
het och påpasslighet, förstnämnda personal också, därest densamma
själf bidroge till sin pensionering efter samma mått, som för arméns
personal vore utstakadt, skulle kunna påräkna ett bidrag från statens
sida, hvilket möjliggjorde ett maximum af pension, som vore jämförligt
med det, som tillkomme arméns personal. I det bifogade förslaget
Direktionens
underdåniga
framställning
den 30 sep¬
tember 1879.
16 Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
. hade därför de egna bidragen upptagits till belopp, som, ökade med
1,7 procent af aflöningen, motsvarade allt efter lefnadsåldern vid in¬
trädet i pensionsinrättningen från 4 till 6 procent af högsta pensionen,
hvilken upptagits till 80 procent af aflöningen i stället för allenast 50
procent enligt 1872 års reglemente.
Såsom villkor för utförbarheten af den sålunda föreslagna pensio¬
neringen erfordrades enligt direktionens mening utöfver de höjda del-
ägareafgifterna, ett ökadt statsbidrag, representerande ett kapital af
2.506.000 kronor, hvilket, om det genast ställdes till pensionsinrättnin-
gens förfogande för att kunna förkofras genom förräntning efter 5
procent, skulle tillsammans med afkastningen af redan förvärfvadt ka¬
pital och delägarnas afgifter vara tillräckligt att betäcka kostnaderna
för den föreslagna pensioneringen af dåvarande personal och, därest
sadant öfverlämnande af själfva kapitalet icke kunde äga rum, borde
tilldelas pensionsinrättningen genom årliga belopp, för hvilkas beräk¬
nande olika former kunde bestämmas. Såsom sådana former för ett
efter hand utgående bidrag angaf direktionen följande olika beräknings¬
grunder, nämligen:
a) en viss procent af järnvägstrafikens bruttoinkomst.
Lämnades årsbidragen i denna form, komme deras storlek att följa
de växlingar, som ägde rum i nämnda trafiks ekonomiska resultat, och
blefve således den andel, som erfordrades, svårare att bestämma. Di¬
rektionen ansåge sig emellertid kunna utgå från en medelintäkt af
100.000 kronor per banmil äfvensom antaga, att tillökningen i afkast¬
ningen årligen under de närmaste 21 åren skidle utgöra 4,000 kronor
för hvarje banmil å det i sin helhet till 160 mil beräknade statsbane-
nätet; och skulle alltså de bruttoinkomster, som vore att påräkna, ut¬
göra till en början 16,000,000 kronor, hvilken summa därefter hvarje
år komme att i medeltal ökas med 640,000 kronor. Det anmärktes
dock, att härvid all intäkt från de norrländska banorna, såsom tills
vidare mycket svår att uppskatta, lämnats ur räkningen. I öfverens¬
stämmelse med den antagna tillväxten af bruttoinkomsterna skulle det
årliga bidraget utgöra första året 156,000 kronor, som sedermera år¬
ligen skulle ökas med i medeltal 6,000 kronor, hvadan alltså icke fullt
1 procent af bruttoinkomsterna vore behöflig.
b) en viss procent af skillnaden emellan järnvägstrafikens bruttoin¬
komster och driftkostnader, hvilken form vore den för det dåvarande
gällande.
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Härvidlag skulle man på grund af erfarenheten under den gångna
tjuguårsperioden kunna för en påföljande dylik period utgå från 40,000
kronor och en årlig tillökning af 1,800 kronor, allt per banmil, såsom
mått för den påräkneliga skillnaden mellan bruttoinkomster och drift¬
kostnader, och följaktligen antaga densamma komma att utgöra på de
dåvarande 160 milen bana 6,400,000 kronor, ökade hvarje år med
288,000 kronor. Beräknadt efter dessa belopp, skulle det behöfliga
bidraget komma att utgöra första året 150,000 kronor och årligen ökas
med i medeltal 6,400 kronor samt kunna betäckas af 2,5 procent af
nettoinkomsten.
c) ett belopp, som stode i bestämdt förhållande till hvad delägarna
själfva erlade.
Storleken af ett i denna form utgående statsbidrag bestämdes af
förhållandet mellan de kapitaliserade värdena af delägareafgifterna och
af statsbidraget; och med hänsyn till dåvarande förhållanden (perso¬
nalen uppgick till nära 4,000 personer) skulle nämnda bidrag utgöra
1,4 gånger delägarnas afgifter eller omkring 200,000 kronor årligen.
d) ett belopp, som med kortare mellantider bestämdes efter för handen
varande behof.
Man hade trott sig böra framhålla ett alternativ, hvarigenom utväg
bereddes att låta den sökta förmånligare pensionsordningen träda
kraft, utan att sådant i anmärkningsvärdare grad tyngde på den när¬
maste framtiden, men statsbidraget fördelades så, att det växte i mån
af statsbaneaffärens fortgående konsolidering. En sådan utväg vore,
att staten, under förutsättning att delägarna ökade sina bidrag på. sätt
föreslaget vore, lämnade det ökade understödet i form af fyllnadsbidrag
till de efter hand uppkommande pensionerna, med bibehållande för öfrigt
af den gällande grunden för det löpande statsbidragets utbetalning. Då
pensionsinrättningen utan att försämra sin ställning ansåges .kunna
med tillhjälp af redan utgående statsbidrag ansvara för omkring 70
procent af pensionerna, skulle alltså den på fyllnadsbidraget kommande
delen utgöra 30 procent af pensionskostnaderna.
Ett sådant fyllnadsbidrag skulle kunna utgå pa två sätt, antingen såsom
kapitalbidrag eller såsom pensionsbidrag. I det förra fallet borde, sedan
för hvarje år värdet af de under föregående året började pensions-
utbetalningarna uträknats, 30 procent af detta värde med trafikmedel
inbetalas till pensionsinrättningen såsom kapitalbidrag, med skyldighet
för inrättningen att af egna tillgångar till fullo och lör framtiden ut-
Bih. till RiJcsd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Af A. 93 Höft. 3
18
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.
betala de under föregående året började och då af inrättningen äfven¬
ledes till fullo utbetalda pensionerna. I det senare fallet borde fyllnads-
bidraget inskränkas till hvad som behöfdes för att ersätta bristen i de
pensionsbelopp, som under året förfölle till betalning, d. v. s. årliga
iyllnadsbidraget skulle utgöra 30 procent af summan af de för året ut¬
fallande pensionerna.
På grund af det sålunda anförda och under erinran därjämte, att
om de båda faktorerna: pensionsrätt och delägarnas bidrag vore gifna,
statens bidrag i tidernas längd blefve lika stort, hvilken form för detta
bidrag .än komme att användas, föreslog direktionen, att Kungl. Maj:t,
med gillande af förslaget om utsträckt pensionsrätt, täcktes till Riks¬
dagen aflåta proposition om statsbidrag, att utgå af trafikmedlen till den
storlek, den utsträckta pensionsr ätten fordrade, och i den form Kungl. Maj:t
täcktes bestämma.
skrufek?6™ Med skrifvelse den 28 september 1880 öfverlämnade direktionen
styrelsen för sedermera till styrelsen för statens järnvägstrafik en genom direktionens
Yättråflfden förs0rs upprättad tabell med tillhörande beskrifning, utvisande det ifråga-
28 september satta statsbidragets storlek enligt de af direktionen föreslagna formerna,
i88o. därvid direktionen erinrade, hurusom af tabellen framginge, att direk¬
tionen ansett sig kunna dels i någon mån nedsätta beloppen af de er¬
forderliga statsbidragen under hvad direktionen i sådant afseende, på
sätt ofvan . nämnts, först föreslagit dels ock vid beräkningen af stats¬
bidragen utgå från en årlig nettobehållning af 6,000,000 kronor samt
en ökning i densamma af 256,000 kronor för hvarje år emot de af
direktionen förut angifna summorna 6,400,000 kronor och 288,000
kronor; och anförde direktionen vidare i samma skrifvelse härutinnan
hufvudsakligen följande.
Alla årligen utfallande statsbidrag borde motsvara afkastningen af
det kapital, som, i fall det genast utfölle, beräknats vara tillräckligt för
att fylla hvad som utöfver delägarnas bidrag behöfdes för pensione¬
ringens bestridande. Detta kapital vore i direktionens underdåniga
skrifvelse den 30 september 1879 uppgifvet till 2,556,000 kronor; och
då detsamma afsåge att betäcka den dåvarande generationens pensio¬
nering, antoges de på grund af detsamma beräknade årsbidragen skola
utgå så länge denna generation lefde, och sattes därvid storleken af
det bidrag, som skulle utgå med lika belopp för hvarje år, till i rundt
tal 200,000 kronor, samt de bidrag, som skulle tills vidare utgå i pro¬
portion till bruttoinkomsten eller nettoinkomsten, i öfverensstämmelse
därmed till resp. 1 och 2,5 procent af dessa inkomster. Det vore lik-
19
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.]
väl tydligt, att nämnda kapital kunde, i stället för att på jämförelsevis
kort tid amorteras med en högre annuitet, ersättas med en allt fram¬
gent utgående ränta eller i förevarande fall, då räntefoten antagits vara
5 %, med 127,300 kronor. Men om amorteringstiden sålunda utsträcka
tes utöfver den dåvarande generationen, och nämnda ränta toges i an¬
språk för denna generations pensionering, vore det nödvändigt, att
medel efter hand samlades till fyllnad i pensionerna för de nya genera¬
tioner, som trädde i de föregåendes ställe. De för dessa nymtradande
erforderliga bidragen behöfde ej vara så stora som for den da beflnt-
liga personalen, för hvilken bidragen måste betäcka retroaktivalgitter
för de tjänstår, en hvar skulle få beräkna för tiden före de föreslagna
pensionsvillkorens trädande i kraft och under hvilka han betalt antingen
lägre eller ock alls inga afgifter till pensionsinrättningen, hvaremot de
nyinträdande genast från sitt inträde erlade de högre afgifterna. lör
att hålla en personal, sådan som den dåvarande, eller 4,000. personer
vid samma styrka, måste densamma årligen rekryteras med i medeltal
140 personer, och om hela personalens aflöning, inbegripet inkvarte¬
ringen, antoges utgöra i medeltal 1,000 kronor för en hvar af alla sam¬
tidigt i tjänst varande, så blefve det för denna personals pensionering
efter de föreslagna grunderna behöfliga statsbidraget 54,000 kronoi
årligen. Lades detta belopp till den ofvannämnda för den dåvarande
generationens pensionering behöfliga räntan, erhölles ett årligt bidrags¬
belopp af i rundt tal 182,000 kronor, hvilket således erfordrades såsom
statsbidrag till pensioner efter de föreslagna grunderna åt en stadig¬
varande personal af 4,000 personer. . . ,
På grund af förestående beräkning ansåg direktionen, att det en¬
ligt c) såsom erforderligt ansedda konstanta bidraget kunde nedsättas
till nyssnämnda belopp, 182,000 kronor; och i öfverenstämmelse med
den sålunda vidtagna reduktionen af detta bidrag, syntes direktionen
de bidrag, som enligt a) skulle utgå i förhållande till bruttoinkomsten,
kunna beräknas efter något lägre eller 0,8 procent af denna inkomst
äfvensom de enligt b) angifna årsbidragen beräknas efter 2 procent åt
nettoinkomsten.
Styrelsen för statens järnvägstrafik, hvilkens yttrande i ärendet
infordrades, förklarade i underdånigt utlåtande den 29 september 1880,
att pensionerna vid statens järnvägstrafik, sådana de för det dåvarande
vore bestämda, icke uppginge till så pass tillräckliga belopp, att sty¬
relsen kunde gå till väga utan all hänsyn, då fråga uppstode att tor
Styrelsens för
statens järn¬
vägstrafik und.
utlåtande den
29 september
1880.
20
1882 års
kung], propo¬
sition.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
ålders skull afskeda en tjänsteman, hvilken, ehuru eljest oförvitlig, dock
ej vore vid fullt den sinnesspänstighet och kroppskraft, hans befattning
ansages fordra. . Styrelsen ansåge det därför vara för statens järnvägs¬
trafik fördelaktigt, att pensionerna höjdes och tillstyrkte alltså det
framlagda förslaget till sådan höjning.
I fråga om de olika former för statsbidragens utgående, hvilka i
direktionens skrifvelse omförmälts, erinrade styrelsen, att hvilken form
än valdes statsbidraget alltid komme att utgå till samma värde, fastän
olika fördeladt på olika tider, och att frågan om formen sålunda icke
vore en fråga om statsbidragets storlek i sin helhet betraktadt, utan
endast en fråga om det för staten bekvämaste och i öfrigt fördelakti¬
gaste sättet för utbetalningen af samma bidrag.
Styrelsen ansåge sig emellertid böra fästa sig endast vid det fjärde
alternativet eller formen d) och de tvänne fall däraf, som vid tillämp¬
ningen kunde väljas; och anförde styrelsen såsom skäl härtill, dels att
dangenom lämnades orubbadt ett redan godkändt sätt för statsbidragets
utgående, dels att den andel af statsbidraget, som skulle motsvara'den
ifrågasätta höjningen af pensionerna, komme att utgå såsom ett sär-
ski dt och tillfälligt fyllnadsbidrag, hvilket borde upphöra, då redan
godkändt bidrag, 1 Va procent af nettobehållningen, uppginge till så
stort belopp, att detsamma räckte till betäckande af statens andel i den
högre pensioneringen, dels ock att ett sådant fyllnadsbidrag vore jäm¬
förelsevis obetydligt under de närmaste åren men växte till betydligare
belopp först mot den tid, då efter all sannolikhet nettobehållningarna
af järnvägstrafiken blefve större och annuiteterna å statens järnvägslån
började att försvinna. I sistnämnda hänseende stode det senare fallet
af ifrågavarande form främst, hvarför styrelsen gåfve företräde åt detta
al, som innefattade, att ett belopp, motsvarande 30 procent af summan
af de för året utfallande pensioner, skulle af trafikmedlen utgå, intilldess
framdeles skeende utredningar gåfve vid handen, att redan stadgadt
statsbidrag, 1 Va procent af nettot, vore ensamt för sig tillräckligt att
betäcka statens andel af bidrag till äfven nu ifrågasatta högre pensfoner -
och ansåge styrelsen, att genom ett dylikt bidrag i förening med det
fyllnadsbidrag från personalens sida, som af det förra blefve en följd
statens järnvägstrafik skulle vinna en fördel, som fullt motsvarade den
uppoffring från statens sida, som ifrågasattes.
Uti den nadiga proposition, som i anledning häraf afläts till 1882
års riksdag, anfördes att, ehuru de årliga bidrag, som i enlighet med
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
1872 års riksdagsbeslut utginge till pensionsinrättningens uppehållande,
ingalunda vore obetydliga, Kungl. Maj:t dock på grund af hvad i ären¬
det förekommit funne framställningen om ytterligare tillskott för ända¬
målet desto hellre böra vinna afseende, som, på samma gång dymedelst
och genom de förhöjda pensionsafgifter, som delägarna vore villiga
att åtaga sig, en af behof och billighet påkallad förbättring af pensions-
rätten möjliggjordes, staten äfven genom denna pensionernas höjning
tillskyndades fördelen, att tjänstemän vid trafikstaten, hvilka till följd
af ålder eller minskade själs- och kroppskrafter icke längre vore fullt
tjänliga för sina befattningar, kunde på pensionsstat öfverflyttas med
mindre hänsyn till förekommande ömmande omständigheter än dittills
rimligtvis bort iakttagas, hvartill komme, att det erforderliga tillskottet
borde, om lämplig form därför valdes, blifva föga betungande för stats¬
verket; och ansåge Kungl. Maj:t i detta hänseende »formen d) senare
fallet» äga afgjordt företräde framför öfriga föreslagna, hvarför Kungl.
Mai:t föreslog Riksdagen medgifva, »att, under förutsättning och villkor
att delägarna i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning sjelfva bi-
droge till pensionsfonden med förhöjda årsafgifter, på sätt fullmäktiges
och direktionens för inrättningen förslag innehölle, ett årligt fyllnads-
bidrag till förhöjning af pensionerna från nämnda fond finge af trafik¬
medlen, utöfver redan beviljadt statsbidrag af 11 2 procent af nettobe¬
hållningen å trafiken, tills vidare utgå med 30 procent af summan af
de för hvarje år utfallande pensioner, under förbehåll att detta fy 11-
nadsbidrag skulle minskas eller alldeles upphöra, så snart framdeles
skeende utredning gåfve vid handen, att det redan beviljade och ut¬
gående statsbidraget till pensioneringens uppehållande vore tillräckligt
att delvis eller fullständigt betäcka jämväl det ifrågasatta nya statens
tillskott.»
I anledning af denna Kungl. Maj:ts framställning uttalade Riksdagen
i underdånig skrifvelse den 20 maj 1882 såsom sin åsikt, att för
bibehållande af järnvägspersonalen på den ståndpunkt af duglighet och
pålitlighet, densamma hittills intagit, det vore af nöden, att pensionerna
vore bestämda till sådana belopp, att vid pröfning af frågor om per¬
soners bibehållande vid sina befattningar eller afskedande, det måtte
kunna, utan hänsyn till särskilda ömmande omständigheter, uteslutande
fästas afseende vid tjänstens fordringar, hvarför Riksdagen icke tvekade
att bifalla Kungl. Maj:ts förslag om pensionsbeloppens höjning.
Vidkommande åter sättet för bestämmande af statens bidrag till
den förbättrade pensioneringen af vek Riksdagen från det af Kungl.
1882 ära
riksdagsskri¬
velse.
Reglemente
för pensions-
inrättningen
den 3 nov.
1882.
22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Maj:t framlagda förslaget och ansåg sig, under åberopande af de skäl,
som vid 1872 års Riksdag anförts till stöd för ett på tantiémesystemet
grundadt statsbidrag, böra lämna företräde åt den form, som afsåge
statsbidragets utgående i sin helhet efter detta system, samt biföll där¬
för den nådiga propositionen på det sätt, att under förutsättning att
delägarna i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning själfva bidroge
med böjda årsafgifter till pensionsfonden, på sätt direktionens för pen-
sionsinrättningen förslag innebölle, Riksdagen medgåfve, att till böjning
af pensionerna från nämnda fond, i enlighet med berörda förslags be¬
stämmelser i afseende å åldersvillkor och pensionsbelopp, ett årligt
fyllnadsbidrag finge af trafikmedlen, utöfver redan beviljadt statsbidrag
af 1 V* procent af skillnaden emellan nämnda trafiks samtliga inkomster,
å ena sidan, och utgifter för drift och underhåll, å den andra, tills
vidare årligen utgå med Vs procent af nyssberörda skillnad; under
förbehåll att detta fyllnadsbidrag skulle minskas eller alldeles upphöra,
så snart framdeles skeende utredning gåfve vid banden, att det redan
beviljade och utgående statsbidraget till pensionsinrättningens uppe¬
hållande vore, jämte delägarnas förhöjda bidrag, tillräckligt att delvis
eller fullständigt betäcka kostnaden äfven för den förbättring i pensio¬
neringen, som sålunda beviljades.
I sammanhang härmed medgaf Riksdagen Kungl. Maj:t att, utan
ändring af 7 § i pensionsreglementet eller andra sådana ändringar i
samma reglemente, som skulle kunna på bebofvet af förlängdt fyll¬
nadsbidrag för pensioneringen inverka, i öfrigt i afseende å regle¬
mentets bestämmelser vidtaga de förändringar, som af medgifvandet
af förbättrad pensionering och därför ökade bidrag nödvändiggjordes.
Efter det direktionen för pensionsinrättningen, som erhållit nådig
befallning att, med iakttagande af hvad Riksdagens skrifvelse innebölle,
afgifva förslag till de ändringar af reglementet för pensionsinrättningen,
som i följd af det ökade statsbidraget och därvid fästade förbehåll
kunde finnas erforderliga, inkommit med underdånigt förslag till för-
nyadt reglemente, blef, med upphäfvande af reglementet af den 6
september 1872, nytt reglemente af Kungl. Maj:t utfärdadt den 3
november 1882.
Uti detta i hufvudsak ännu gällande reglemente intogos, bland
andra, följande bestämmelser:
i § 3, att delägarnas årsafgifter skulle utgå med en viss, på grund
af ålder vid inträdet i pensionsinrättningen å aflöningen en gång för
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
23
alla bestämd procent, utgörande lägst 3,2 procent för den, som in¬
trädde före fyllda 30 år, och högst 4,8 procent för den, som vid in¬
trädet fyllt 60 år;
i § 6 angående rättighet till pension enahanda stadganden, som
enligt hvad här ofvan är anfördt förekomma i samma paragraf af 1872
års reglemente; samt
i § 7, att årliga pensionsbeloppet skulle, i mån af den pensions-
berättigades tjänstår, dock lägst 10, utgå med viss efter tjänstårens
antal till lägst 20 procent och högst 80 procent bestämd andel af den
aflöning, som uppkomme, då medeltalet toges af de fem sista års-
aflöningar, i förhållande hvartill den pensionsberättigade näst före er¬
hållet afsked erlagt årsafgifter till pensionsinrättningen.
Därjämte intogos i reglementet öfvergångsbestämmelser beträffande
äldre delägare af innehåll:
att §§ 3, 7 och 8, den sistnämnda afseende beräkningen af tjänstår,
af det förnyade reglementet skulle gälla endast för sådana äldre del¬
ägare, som inom tre månader från den dag, då reglementet utfärdats,
hos styrelsen för statens järnvägstrafik, anmälde sig vilja, genom er¬
läggande från och med januari månad 1883 af ofvan angifna afgifter,
bereda sig förbättrad pensionering; samt
att för äldre delägare, som ej inom sagda tid inkommit med sådan
anmälan, skulle i stället för nyssnämnda paragrafer gälla hufvudsak¬
ligen hvad i motsvarande paragrafer i 1872 års reglemente funnes
stadgadt.
Vid 1885 års riksdag väcktes inom bägge kamrarna motioner, Förslag tm
hvari framhölls behofvet af sådana förändringar i 1882 års reglemente, ä”gg2n| af
att tåg- och bevakningspersonalen vid statens järnvägar medgåfves rätt att reglemente,
tidigare än enligt nämnda reglemente vore fallet komma i åtnjutande
af pension; och föranleddes Riksdagen häraf att i underdånig skrifvelse
den 20 maj 1885 anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
om och i hvad mån förändrade grunder för pensionering .af betjäningen
vid statens järnvägstrafik kunde vara af billighet och rättvisa påkallade
samt därefter till Riksdagen aflåta den framställning i ämnet, hvartill
skäl kunde förefinnas.
Genom nådigt bref till järnvägsstyrelsen den 5 oktober 1894 för¬
klarade Kungl. Maj:t berörda skrifvelse icke föranleda annan åtgärd,
än att handlingarna i ärendet skulle genom järnvägsstyrelsens försorg
öfverlämnas till direktionen för statens järnvägstrafiks pensionsinrätt-
ning, som hade att efter vederbörlig utredning och sedan fullmäktige
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
för delägarna i pensionsinrättningen i ämnet sig yttrat, till järnvägs¬
styrelsen ingifva förslag till förnyadt reglemente för inrättningen, vid
kvilket förslags upprättande Riksdagens framställning borde tagas
under öfvervägande.
Redan innan direktionen för pensionsinrättningen fått emottaga nyss-
berörda genom nådiga brefvet den 5 oktober 1894 meddelade uppdrag,
hade, på anmodan af fullmäktige, professor R. Rubensson verkställt en
utredning rörande pensionsinrättningens finansiella ställning, hvilken
gaf vid handen, att en brist å mellan 13 och 14 milljoner kronor funnes
i pensionsinrättningen.
Denna utredning framlades vid 1894 års lagtima fullmäktigemöte;
och beslöto fullmäktige, att fem bland fullmäktige utsedda förtroende¬
män skulle äga att under tiden intill lagtima mötet år 1896 med direk¬
tionen samråda angående de åtgärder för bevakande af delägarnas in¬
tressen, som förhållandena kunde finnas föranleda. Efter öfverläggning
med de sålunda utsedda förtroendemännen utarbetade direktionen ett
förslag, hvilket bland annat innefattade, att för rätt att erhålla ålders¬
pension skulle fordras att hafva efter minst 30 års tjänst i ordinarie
anställning vid statens järnvägar uppnått sådan ålder, att vederbörandes
lefnadsår och tjänstår sammanräknade uppginge till talet 95; dock att
pensionsrätt i detta fall ej skulle inträda förr än vid fyllda 60 lefnadsår
för delägare, som vid entledigandet innehade befattning såsom loko¬
motivförare, eldare, vagnsmörj are, öfverkonduktör, konduktör eller
packmästare; vid fyllda 62 år för delägare, som vid entledigandet inne¬
hade befattning såsom banmästare, banvakt, stationskarlsförman eller
stationskarl; och vid fyllda 65 år för öfriga delägare. Därjämte upp¬
drog direktionen åt lektorn E. Jäderin att verkställa en på nämnda
förslag grundad ny utredning af pensionsinrättningens ekonomiska
ställning. Resultatet af denna utredning blef emellertid att, änskönt
de föreslagna nya bestämmelserna rörande pensionsåldern tillämpades
å alla delägare, en brist i pensionsinrättningen funnes, hvilken brist
uppginge, om hänsyn endast toges till dåvarande delägare, till mellan
12 och 13 milljoner kronor och, om hänsyn toges jämväl till blifvande
delägare, till öfver 17 milljoner kronor.
Jämlikt föreskriften i nådiga brefvet den 5 oktober 1894 öfver-
lämnade pensionsinrättningens direktion till fullmäktige vid 1896 års
lagtima sammanträde den verkställda undersökningen af pensionsinrätt¬
ningens ekonomiska ställning, därvid direktionen såsom sin åsikt ut¬
talade, att det icke kunde med utsikt till framgång ifrågasättas att söka
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
få berörda betydande kapitalbrist afhjälpt genom ökadt statsbidrag, af-
sedt att utgå till den dåvarande pensionsinrättningen, och att lika litet
någon möjlighet funnes, att få bristen fylld genom höjning af delägar¬
nas afgifter. Direktionen föreslog därför, att bos Kungl. Maj:t skulle
göras hemställan dels därom att staten, mot rätt till pensionsinrätt-
ningens samtliga tillgångar och delägarnas reglementsenligt fastställda
afgifter under dessas återstående tjänstetid, måtte åtaga sig ansvaret
för delägarnas och pensionärernas pensionering enligt då gällande regle¬
mente, i livilket fall det till pensionsinrättningen då utgående årliga
bidraget från trafikmedel såsom varande icke vidare behöfligt skulle
upphöra, och dels därom att pensioneringen af den personal, som fram¬
deles komme att anställas vid statens järnvägstrafik, måtte ordnas efter
hufvudsakligen samma grunder, som kunde komma att fastställas för
statens civila tjänstepersonal i allmänhet.
Detta direktionens förslag hade utarbetats i samråd med de af full¬
mäktige utsedda förtroendemännen, hvilka dock ifrågasatt, huruvida
icke, till förmån för efterkommande personal eller åtminstone för några
särskilda grupper bland denna, förslaget bort så affattas, att för veder¬
börande bereddes möjlighet att komma i åtnjutande af något tidigare
pensionering än som af kommittén för det civila pensionsväsendets ord¬
nande föreslagits; och hade förtroendemännen ansett en sådan förmån
i och för sig själf befogad af järnvägstjänstens säregna och mycket
kräfvande natur och för öfrigt icke mindre motiverad af hänsyn till
trafikens nödiga säkerhet, hvilken icke finge äfventyras genom an¬
vändning af en utaf ålder och lång tjänstetid förslöad eller försliten
personal.
Det var den första af de båda kommittéerna för det civila pensions¬
väsendets ordnande, som vid denna tidpunkt afgifvit sitt betänkande,
i hvilket pensionsåldern upptagits i regeln till 70 år men för vissa
närmare angifna grupper af tjänsteinnehafvare till 65 år.
Fullmäktige ansågo sig emellertid icke kunna biträda direktionens
sistnämnda förslag, och anförde fullmäktige till stöd härför hufvudsak¬
ligen följande.
Ett hembjudande till statsverket af pensionsinrättningens tillgångar
för att vinna trygghet för de dåvarande delägarnas pensionsrätt syntes
fullmäktige ingalunda vara af behofvet påkalladt, då staten redan för
det dåvarande måste anses pliktig ansvara för pensionernas utgående
enligt då gällande reglemente, därest och så länge delägarna i pen¬
sionsinrättningen fullgjorde do förpliktelser, som stadgats såsom villkor
för den år 1882 beviljade förhöjningen. Utaf 1882 års riksdagsbeslut
lUh. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. L Afd. 93 Höft. 4
26
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
och än mera af motiveringen till detsamma, i hvilken Riksdagen ingick
i granskning af de föreslagna bestämmelser i pensionsinrättningens
reglemente, hvilka afsåge förhöjning i pensionerna, kunde anses
framgå, att Riksdagen under vissa villkor iklädt sig garanti för de för¬
höjda pensionsbeloppen. Riksdagsbeslutet år 1882 grundade sig bland
annat å förutsättningarna, att den vid statsbanorna anställda personal
uppginge till 4,000 personer, samt att statsbanornas längd utgjorde
1,600 kilometer, och med dessa förutsättningar beräknades statsunder¬
stödet för framtiden komma att uppgå till vida högre belopp per del¬
ägare än det, hvarmed det i verkligheten utgått, såsom närmare fram-
ginge af följande tabell:
|
Enligt Kungl. Maj:ts proposition
beräknades bidraget, 2 % af
nettoinkomsten, utgöra:
|
I verkligheten har bidraget, 2 %
af nettoinkomsten, utgjort:
|
|
totalt kronor
|
per delägare
kronor
|
totalt kronor
|
por delägare
kronor
|
! 1886 ..............................
|
150,720
155,810
160,960
|
37,7
39 o
|
113,202
106,970
139,540
|
23.7
21.8
28,0
|
i 1887 ..................
|
1888 ....................................
|
40,2
|
1889 ..............................
|
166,080
|
41,5
|
151,122
|
29,7
|
1890 ....................................
|
171,200
|
42,8
|
134,004
|
25,6
|
1891 ....................................
|
176,320
|
44,i
|
129,031
|
23,5
|
1892 .............................
|
181.440
|
45,4
46, c
|
125,505
131,715
|
22,4
23,o
|
1893 ....................................
|
186,560
|
1894 ................................
|
191,680
|
47,9
|
180,187
|
30,5
|
1895 ....................................
|
196,800
|
49,2
|
198,226
|
32,8
|
Såsom en jämförelse härmed erinrades, ätt statens utgifter till
telegraf- och tullstaternas pensionering för år 1895 uppginge till resp.
260 och 183 kronor per delägare.
Den betydliga nedgången uti det till hvarje delägare i statens järn¬
vägstrafiks pensionsinrättning utgående statsbidrag funne, enligt full¬
mäktiges mening, sin förklaring däruti att, sedan omförmälda riksdags¬
beslut fattats, stambanebyggandet genom öfre Norrland oafbrutet fortgått,
hvarigenom den vid statsbanorna anställda personal betydligt ökats. Då
därjämte trafiken å de norrländska banorna icke lämnat något gynn¬
samt resultat i förhållande till driftkostnaderna, hade detta haft till följd
att, ehuru delägarantalet i pensionsinrättningen betydligt ökats, stats-
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
understödet endast i obetydlig grad tillvuxit, en omständighet, som
tydligt utvisade det olämpliga i den nuvarande beräkningsgrunden för
statsbidraget, livilket för det dåvarande icke stode i rimlig proportion
till det stora antalet delägare. Då med hänsyn till den befintliga kapi¬
talbristen, som med hvarje år ökades, det vore nödvändigt, att åtgärder
inom den närmaste framtiden vidtoges till beredande af tillräckliga
medel för de dåvarande delägarnas pensionering i öfverensstämmelse
med det för pensionsinrättningen gällande reglemente, men en böjning
uti delägarnas afgifter, sådana de enligt 1882 års reglemente blifvit
fastställda, svårligen och så mycket mindre kunde ifrågasättas, som
dessa afgifter redan utginge med belopp, som vore särdeles betungande
och i allmänhet högre än de, som erlades af i andra statens verk an¬
ställda personer, återstode ingen annan utväg än att vädja till statens
bistånd. Då fullmäktige emellertid hyste den uppfattningen, att stats¬
makterna vore ansvariga för utbetalningen af pensionerna till dåvarande
delägare, hade fullmäktige icke ansett lämpligt att yttra sig om, hvilka
åtgärder i detta afseende lämpligen borde vidtagas. Beträffande direk¬
tionens förslag rörande sättet för pensioneringen af den blifvande per¬
sonalen vid statsbanorna, kunde fullmäktige, som ansåge, att endast i
yttersta nödfall någon försämring borde göras i pensionsvillkoren for
nämnda personal, så mycket mindre tillstyrka att, på sätt direktionen
föreslagit, denna pensionering ordnades efter hufvudsakligen samma
grunder, hvilka kunde komma att fastställas för statens civila tjänste¬
personal i allmänhet, som frågan om sistnämnda personals pensionering
efter förändrade grunder ännu icke bragts så nära sin lösning, att
fullmäktige kunde bedöma den ställning, statsbanornas personal enligt
nämnda grunder skulle komma att erhålla; och ansåge sig fullmäktige
i detta sammanhang icke kunna underlåta att erinra, dels att järnvägs-
tjänstens säregna och anstriingande natur med nödvändighet kräfde en
undantagsställning i fråga om pensioneringen af statsbanepersonalen
framför annan i statens tjänst anställd personal, och dels att pensio¬
nerna enligt 1882 års reglemente icke vore högre än dem, som i all¬
mänhet vore tillförsäkrade järnvägspersonal i andra länder, hvilket
framginge af den i detta afseende verkställda utredning, hvilken jämväl
gåfve vid handen, att de utländska järnvägarna, såväl statsbanor som
enskilda järnvägar, underkastade sig betydliga uppoffringar till be-
tryggande af de pensionsförmåner, som tillförsäkrats personalen.
° I sin i ämnet aflåtna underdåniga skrifvelse af den 1 december
1890 förklarade direktionen sig böra, utan att vilja anses därmed hafva
biträdt yttrandet till alla dess delar, ansluta sig till den af fullmäktige
28
Järnvägssty¬
relsens und.
utletande den
18 januari
1897.
Statskontorets
und. utlitande
den 1 decem¬
ber 1897.
Kungl. Maj.is Nåd Proposition N:o 132.
uttalade allmänna uppfattningen; i anledning hvaraf direktionen, i öfver¬
ensstämmelse med fullmäktiges hemställan, dels i underdånighet anmälde
den enligt lektor Jäderins uträkning i pensionsinrättningen vid 1894
ars slut befintliga kapitalbristen samt hemställde om åtgärders vidta¬
gande för beredande af tillräckliga medel för de dåvarande delägarnas
pensionering i enlighet med de i nådiga reglementet för pensionsin¬
rättningen stadgade grunder dels ock beträffande pensioneringen af den
tjänstepersonal, som framdeles kunde blifva vid statens j'ärnvägar an¬
ställd, gjorde underdånig framställning, att Kungl. Ma:jt måtte i nåder
vidtaga åtgärder för ordnandet af denna pensionering äfvensom meddela
föreskrift därom, att tjänsteman eller betjänt, som efter viss af Kungl.
Maj:t utsatt tidpunkt vunne delaktighet i pensionsinrättningen, skulle
vara underkastad den reglering af pensioneringen, som framdeles kunde
varda i nåder fastställd.
Slutligen hemställde direktionen, under åberopande af hvad i ärendet
förekommit, huruvida direktionen skulle under för handen varande för¬
hållanden vidare fullfölja det genom nådiga brefvet den 5 oktober 1894
direktionen lämnade uppdrag att uppgöra förslag till förnyadt regle¬
mente lör pensionsinrättningen eller om direktionen finge i nåder er¬
hålla befrielse från nämnda uppdrag.
I ärendet hafva sedermera underdåniga utlåtanden afgifvits dels af
järnvägsstyrelsen den 18 januari 1897 och dels af statskontoret den 1
december samma år.
Järnvägsstyrelsen biträdde såväl den af fullmäktige uttalade åsikten,
att staten måste anses pliktig ansvara för utgående af de dåvarande
delägarnas pensioner enligt gällande reglemente som ock förslaget om
meddelande af bestämmelse rörande skyldighet för personal, som efter
viss tidpunkt vunne delaktighet i pensionsinrättningen, att vara under¬
kastad möjligen blifvande reglering af pensioneringen.
Statskontoret anförde, bland annat, följande.
Hvad först anginge de till införande i 6 § c) utarbetade bestäm¬
melser rörande uppnåendet af viss lefnadsålder såsom villkor för pen-
sionsrättens inträdande, så enär med afseende å de utvägar, som
genom bestämmelserna under a) och b) i samma paragraf erbjödes för
tidigare pensionering af sjuklig eller till följd af ålderdomssvaghet
oduglig personal, någon mera afsevärd olägenhet af införandet af dylika
alderdomsbestämmelser näppeligen syntes vara att befara, ansåge sig
29
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.
statskontoret kunna förorda antagandet af nämnda bestämmelser såsom
nödiga för nedbringande af pensionskostnaderna.
Vidkommande därefter det af pensionsinrättningens direktion till
1896 års fullmäktige bänskjutna förslaget om statens öfvertagande af
pensionsinrättningens alla rättigheter och skyldigheter gent emot nu¬
varande delägare och pensionärer samt om de blifvande tjänsteinnehaf-
varnas pensionering enligt samma grunder, som kunde komma att fast¬
ställas för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, så utginge detta förslag
från den förutsättning, att pensionsinrättningens ekonomiska ställning
vore så undergräfd, att annan utväg icke återstode till räddning från
den fara, som hotade i form af en kapitalbrist, beräknad att uppgå vid
1894 års slut till 12,517,600 kronor, om hänsyn toges endast till då¬
varande delägare, men till 17,129,000 kronor, därest jämväl nytillträ-
dande delägare medtoges i räkningen.
De skäl, som talade för att tjänsteinnehafvare vid statens järn¬
vägar borde pensioneras enligt andra grunder än dem, som tillämpades
vid pensioneringen af civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, hade vid
flera föregående tillfällen blifvit kraftigt framhållna, särskildt i den
nådiga propositionen till 1872 års riksdag angående pensionsinrättnin¬
gens bildande; och den erfarenhet, som sedan dess vunnits, hade jäm¬
väl till fullo bekräftat giltigheten af dessa skäl. Såsom exempel härpå
anförde statskontoret, hurusom af de vid 1895 års slut till ett antal af
461 befintliga pensionärer i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning
53 pensionerats för sjuklighet eller kroppsskada, ådragna i tjänsteut-
öfning, och 247 på grund af annan sjuklighet eller ålderdomssvaghet
före uppnådda 30 tjänstår och 95 sammanlagda lefnads- och tjänstår
d. v. s. före den ålder, som borde vara den normala. Af hela pen¬
sionärantalet vore således inemot två tredjedelar pensionerade för in¬
validitet, i detta ords vidsträckta betydelse.
Då alltså enligt statskontorets åsikt pensioneringen af personalen
vid statens järnvägar fortfarande visat sig erfordra väsentligen andra
grunder än dem, som tillämpades eller med fördel kunde tillämpas på
flertalet öfriga civila tjänsteinnehafvare, så bortfölle också härmed det
hufvudsakliga skälet för hvarje förändring, som skulle hafva till syfte
upphörandet af den verksamhet, hvilken för närvarande utöfvades af
statens järnvägstrafiks pensionsinrättning. Själfva hufvudfrågan vore
alltså onekligen, hvilka utvägar, som kunde och borde anlitas för att
bereda denna pensionsinrättning de för förverkligandet af dess syfte
erforderliga tillgångar.
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Den utväg till stärkande af pensionsinrättningens ställning, som
skulle ligga i antagandet af den föreslagna och af statskontoret för¬
ordade ändringen i reglementets 6 §, borde, såsom redan tagen i be¬
räkning vid utredningen af pensionsinrättningens deficit, därvid kunna
förbigås, och återstode då att tillse, i hvad mån staten och delägarna,
endera eller bägge gemensamt, kunde och borde träda emellan för upp¬
rätthållande af den för dem bägge synnerligen viktiga institutionen.
I egenskap af arbetsgivare för en talrik personal, hvars lif och
hälsa under tjänsteutöfningen ofta måste sättas på spel, droge staten,
som på pensionsinrättningen öfverflyttat sin egen skyldighet att vid
olycksfall i tjänsten bereda godtgörelse åt den af olycksfallet drabbade
tjänsteinnehafvaren, af samma inrättning en direkt fördel, hvars värde
antyddes däraf, att pensionsinrättningen vid 1896 års slut ansvarade
för dylika jämlikt reglementets 6 § a) beviljade olycksfallspensioner
till ett ärsbelopp af 31,292 kronor, en summa, som dock vore lägre
än motsvarande vid de tre närmast föregående årens slut, hvilken
utgjorde respektive 33,434 kronor, 32,752 kronor och 33,005 kro¬
nor. Denna på pensionsinrättningen hvilande ansvarsskyldighet måste
naturligtvis blifva af allt större betydelse, ju mer den vid statens järn¬
vägar anställda personal af en eller annan anledning ökades.
Enär staten, såsom utöfvare af den vida största på en hand för¬
enade järnvägsdriften inom landet, måste låta sig synnerligen angeläget
vara att, till trygghet för det stora antalet resande, som befara dess
öfver hela landet utsträckta järnvägsnät, såvidt möjligt vore, använda
endast sådan personal, som kunde anses vara i besittning af full tjänste-
duglighet, och fördenskull nödgades i stor utsträckning begagna sig
af det tillfälle, pensionsinrättningen genom reglementets 6 § b) er-
bjöde att afskeda sjuklig eller ålderdomssvag tjänsteinnehafvare, som
räknade minst 10 tjänstår, så ställde denna i förtid skeende pensione¬
ring stora anspråk på pensionsinrättningens tillgångar och måste an¬
tagas hafva i väsentlig mån ökat de ekonomiska svårigheter, hvari pen¬
sionsinrättningen befunne sig. Vid 1896 års slut svarade nämligen
pensionsinrättningen för pensioner, beviljade enligt 6 § b), till ett
årsbelopp af icke mindre än 253,915 kronor, hvilken summa för
de tre närmast föregående åren motsvarades af respektive 150,132
kronor, 177,331 kronor och 214,598 kronor, under det att samman¬
lagda årsbeloppet af pensioner, som beviljats enligt 6 § c), upp-
gingo vid 1896 års slut till 231,200 kronor och vid slutet af åren
1893, 1894 och 1895 till respektive 87,290 kronor, 125,700 kronor och
162,713 kronor.
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Det sålunda anförda syntes, enligt statskontorets mening, vara till¬
fyllest för att visa, det staten hade högst afsevärda och direkta för¬
delar af den verksamhet, pensionsinrättningen utöfvade. För det bidrag
från statens sida af tillsammans 3,027,974 kronor 24 öre, som från
pensionsinrättningens början till och med år 1896 kommit den till del,
syntes nämligen staten hafva erhållit fullt vederlag blott genom den
pensionering, som ägt och ägde rum enligt bestämmelserna under a) och
b) i reglementets 6 §. I detta sammanhang kunde jämväl erinras, att i
57 § af den under den 15 oktober 1897 af Kungl. Maj:t utfärdade nådiga
instruktion för järnvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvalt-
ningar blifvit inrymda bestämmelser om tjänstemans och .betjänts av¬
skedande, hvilka omedelbart hänförde sig till de stadganden om rätt till
pension från statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, som återfunnes i
nu gällande reglementes 6 §.
Den grund för statsbidragets beräknande, som hittills tillämpats,
kunde dock, såsom erfarenheten ådagalagt, icke anses äga den stadga,
att några tillförlitliga beräkningar därpå kunde fotas. Under det att
behofvet af detta bidrag måste stegras i samma mån, som delägarnas
i pensionsinrättningen antal ökades och staten begagnade sig af sin rätt
att anlita pensionsinrättningens tillgångar för pensionering vid inträffade,
olycksfall och invaliditet, vore bidragets storlek väsentligen beroende af
omständigheter, hvilka icke stode i något som helst sammanhang med den
ökade pensioneringsskyldigheten. Det skäl, som föranledde. Kungl.
Maj:t att till 1872 års riksdag framlägga förslaget om statsbidragets
beräknande i form af tantiéme och som sedermera förmådde 1882 års
riksdag att, med afvikande från den då föreliggande nådiga proposi¬
tionen, grunda jämväl det erforderliga tilläggsbidraget på samma tan-
tiömesystem, syntes, sedan delägarpersonalen ökats till omkring 6,000
individer, spridda i olika landsdelar, icke kunna tillräknas sa stor be¬
tydelse, att icke samma syfte möjligen skulle kunna ernås genom andra
medel, jämväl ägnade att sporra tjänsteinnehafvarna till aktsamhet om
materielen och till sparsamhet med andra statens tillhörigheter.
Därest pensionsinrättningens bestånd skulle varaktigt betryggas,
borde i allt fall, enligt statskontorets åsikt, en annan beräkningsgrund
för statens bidrag blifva af nöden, och statskontoret liölle före, att
detta mål icke kunde uppnås på annan väg än att den svenska staten
i likhet med flera utländska iklädde sig garanti för pensionernas utgå¬
ende enligt af staten godkända grunder. Formen för statens bidrag
syntes därför lämpligen blifva ett efter förslag af Kungl Maj:t af
lliksdagen anvisadt kreditiv, som ställdes till förfogande af pensions-
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
inrättningens direktion att användas till fyllande af behofvet, i den
mån detta icke kunde tillgodoses genom afkastningen af samladt kapi¬
tal ock de afgifter, som skäligen kunde delägarna påläggas; ock syntes
den utgift, statsverket kärigenom skulle komma att tillskyndas, fort¬
farande såsom kittills böra afföras omedelbart å järnvägstrafikmedlen,
på det att i en ock samma räkenskap måtte vinnas fullständig känne¬
dom om alla de med statens järnvägsdrift förenade omkostnader.
Statskontoret, som ansåg sig icke vara i tillfälle att yttra sig om
kuruvida någon köjning af delägarnas afgifter utöfver de nu bestämda
kögst betydliga belopp skulle kunna ifrågasättas, ville dock fästa uppmärk¬
samheten därpå, att pågående undersökning af änke- ock pupillkassans
ekonomiska ställning för det dåvarande ej afslutats, kvadan ovisst vore,
i livad mån denna kräfde ökade tillskott från delägarnas sida.
Genom den af statskontoret föreslagna anordning af statsbidraget
skulle, enligt statskontorets åsikt, jämväl vinnas begränsning af pen-
sionsinrättningens fondbildning, en fördel, hvilken vore så mycket mer
afsevärd, som svårigheterna att mot fullgod säkerhet kunna förmånligt
placera större kapital visat sig vara i tilltagande.
På grund af det sålunda anförda förordade statskontoret, att åt¬
gärder måtte vidtagas ej mindre till åstadkommande af ändring i gäl¬
lande pensionsreglemente i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af
direktionen utarbetade förslag än äfven till en sådan förändrad anord¬
ning beträffande det från statsmedlen utgående pensionsbidraget som
den af statskontoret föreslagna.
Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra, hurusom vid statens
öfvertagande af vissa enskilda järnvägar en del, den enskilda järnvägen
förut tillhörig personal öfvergått i statens järnvägars tjänst utan att
hafva förvärfvat delägarrätt i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning.
Sådan personal är den, som med västkustbanans inköp öfvergick i
statens järnvägars tjänst. Af denna personal hafva nämligen dels de,
som voro delägare i enskilda järnvägarnas pensionskassa, och dels de,
som, utan att vara delägare i nämnda kassa, den 1 januari 1896 upp¬
nått en ålder af minst fyrtio år, förvägrats inträde i statens järnvägstrafiks
pensionsinrättning.
I fråga om dessas pensionsrätt har Riksdagen medgifvit:
att en hvar, som vore delaktig i enskilda järnvägarnas pensions¬
kassa, skulle, så framt beloppet af den pension, hvartill han vid afgång
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
ur tjänsten blefve från enskilda järnvägarnas pensionskassa berättigad,
understege beloppet af den pension, ban skulle hafva erhållit, om han
den 1 januari 1896 vunnit inträde i statens järnvägstrafiks pensionsin¬
rättning, vid afskedstagandet ur statens järnvägars tjänst af trafikmedel
erhålla antingen fyllnadspension till belopp, motsvarande skillnaden
mellan sagda båda pensionsbelopp, under villkor att till statens järn¬
vägar af honom erlades från och med den 1 juli 1902 ej mindre fyll-
nadsafgifter, motsvarande skillnaden emellan, å ena sidan, de årsafgif-
ter, som enligt de för statens järnvägstrafiks pensionsanstalter fast¬
ställda reglementen skulle hafva ålegat honom med beräkning efter
åldern den 1 januari 1896, och, å den andra, på honom belöpande års-
afo-ifter till enskilda järnvägarnas pensionskassa, än äfven, i form af
retroaktivafgifter, motsvarande fyllnadsafgifter för tiden från och med
den 1 januari 1896 till den 1 juli 1902, eller ock, därest dessa fyllnads¬
afgifter helt och hållet eller delvis icke erlades, sådan fyllnadspension
med afdrag af det för tiden efter afskedstagandet beräknade årliga vär¬
det af de icke influtna fyllnadsafgifterna;
samt att en hvar af de till västkustbanan förut hörande, sedermera
i statens järnvägars tjänst anställda 33 personer, hvilka icke tillhörde
vare sig statens järnvägstrafiks pensionsinrättning eller enskilda järn¬
vägarnas pensionskassa, skulle vid afskedstagandet ur statens järnvä¬
gars tjänst af trafikmedel i pension få uppbära ett belopp, motsvarande
skillnaden mellan, å ena sidan, det pensionsbelopp, han skulle hafva er¬
hållit, om han den 1 januari 1896 vunnit delaktighet i statens järnvä¬
gars pensionsinrättning, och, å den andra, det för tiden efter afskeds¬
tagandet beräknade årliga värdet af de afgifter, han i händelse af så¬
dan delaktighet skolat under sin tjänstgöringstid i statens järnvägars
tjänst hafva erlagt till pensionsinrättningen.
Vid inköpet för statens räkning af bandelen Örebro—Frö vi öfver-
gick en del personal i statens järnvägars tjänst utan att därvid komma i
åtnjutande af konstitutorial och därmed följande delaktighet i statens järn¬
vägstrafiks pensionsinrättning. Beträffande dem gäller, att de vid viss
ålder äro berättigade att af trafikmedel uppbära en för en hvar af dem
till ett visst belopp bestämd lifränta.
Den 6 november 1903 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att
efter vederbörlig utredning afgifva förslag till de ändrade bestämmel¬
ser, som borde meddelas för att pensioneringen af tjänstemän och be-
tjänte vid statens järnvägar måtte blitva på lämpligt och betryggande
sätt anordnad; och afgaf kommittén den 26 juli 1905 betänkande i
ämnet.
Bih. till Biksd. Prat. 1909. 1 Samt. I Afd. 93 Hiift. 5
1903 års
kommitté.
34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Jag inskränker mig till att här endast angifva hufvudpunkterna
af kommitténs betänkande och förslag.
En genom kommitténs försorg verkställd matematisk utredning,
vid hvilken en räntefot af 3,8 procent antagits och för hvilken en så¬
som bilaga B. vid kommitténs betänkande fogad statistisk undersökning
rörande pensionsinrättningens delägare under tiden 1882—1903 ligger
till grund, har gifvit följande resultat.
Tillgångar:
Kapitalbehållning ........................................................ kronor 9,758,338: —
Värdet af kommande årsafgifter ............................. j> 4,587,492:_
» » » aflöningsförhöjningsafgifter » 215,401: —
Statsbidraget........................................................... » 7,271,000: —
Summa tillgångar kronor 21,832,231: —
Brist » 37,163,805: -
58,996,036: —
Skulder:
Nuvarande personalens ålderspensionering.
® » invalidpensionering
Utgående ålderspensioner..................................
» invalidpensioner ...............................
Förvaltningskostnader.........................................
kronor
»
»
40,187,701
11,315,121
4,000,481
3,352,733
140,000
Summa skulder kronor 58,996,036
Enligt förestående utredning har pensionsrättningen intill ofvan-
nämnda tidpunkt således iklädt sig följande förbindelser, nämligen:
dels, i form af då utgående ålderspensioner, en årlig summa, som med
hänsyn till den beräknade dödligheten motsvarar ett kapital af 4,000,481
kronor, dels, i form af då utgående invalidpensioner, ett kapital af
3,352,733 kronor, dels, i form af förbindelser för delägarnas vid 1903 års
slut ålderspensionering, en summa, hvars sannolika värde motsvarar ett
kapital af 40,187,701 kronor, dels ock, i form af förbindelser för nyss¬
nämnda delägares invalidpensionering, ett kapital af 11,315,121 kronor.
. Summan af alla dessa pensionsinrättningens ‘‘förbindelser jämte
kapitalvärdet af förvaltningskostnaderna, beräknadt till 140,000 kronor,
uppgår till ett kapital af 58,996,036 kronor.
35
Kungl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition No 132.
Till fullgörande af nämnda förbindelser äger pensionsinrättningen
följande tillgångar, nämligen: dels en kapitalbehållning af 9,758,338
kronor, dels det kapitaliserade värdet af delägarnas vid 1903 års slut
årsafgifter, 4,587,492 kronor, dels det kapitaliserade värdet af samma del¬
ägares aflöningsförhöjningsafgifter, 215,401 kronor, dels och det kapitali¬
serade värdet af statens bidrag till pensionsinrättningen. Detta bidrag,
bvilket från och med år 1883 utgått med belopp, motsvarande 2 procent
af skillnaden mellan statens järnvägstrafiks samtliga inkomster, å ena
sidan, och utgifter för drift och underhåll, å den andra, uppgick under
år 1903 till 276,295 kronor 25 öre.
»Det är tydligt», anmärker kommittén i sammanhang med fram¬
läggande af förestående utredning (sid. 84 i betänkandet) »att detta
bidrag, strängt taget, icke helt och hållet får tagas i anspråk för full-
görande af pensionsinrättningens förbindelser till dem, som vid 1903
års slut voro delägare i pensionsinrättningen, utan att en del däraf
borde reserveras för nytillträdande delägares räkning. Då emellertid
det torde vara så godt som omöjligt att på förhand uppskatta antalet
af sistnämnda delägare, eftersom den årliga ökningen af statens järn¬
vägars personal är synnerligen växlande, lärer en uppdelning af stats¬
bidraget, på sätt ofvan angifvits, svårligen kunna utföras. Vid sådant
förhållande och då, såsom i det följande skall visas, det nuvarande stats¬
bidraget måste anses alldeles otillräckligt, samt härvidlag endast är
fråga om att erhålla en ungefärlig öfversikt af pensionsinrättningens
ställning vid ofvannämnda tidpunkt, torde man vara berättigad att till¬
godoräkna dåvarande delägare hela statsbidraget, sådant det för närva¬
rande utgår. Med en beräkning af detta bidrag, jämväl för framtiden,
till enahanda belopp som för år 1903 skulle statsbidragets kapitaliserade
värde utgöra 7,271,000 kronor, och således summan af pensionsinrätt¬
ningens alla tillgångar uppgå till 21,832,231 kronor. Då emellertid,
såsom ofvan visats, pensionsinrättningen iklädt sig förbindelser till ett
belopp af 58,996,036 kronor, förefinnes alltså en brist beträffande pen¬
sionsinrättningens förmåga att fullgöra samma lörbindelsei, uppgående
till 37,163,805 kronor.
Häraf framgår, att tillgångarna allenast utgöra högst 37 procent
af förbindelserna, och att sålunda pensionsinrättningen med sina tillgångar
vid 1903 års slut icke skulle vara i stånd att utbetala mera än 37 pro¬
cent af alla då utgående och därefter utfallande pensioner, detta dock
under förutsättning att pensionsinrättningen den 1 januari 1901 afstängts
för nya delägare». .....
Beträffande anledningarna till pensionsinrättningens dåliga ekono¬
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
miska ställning kar kommittén utförligt yttrat sig å sid. 90—98 i be¬
tänkandet. Den hufvudsakliga anledningen vore enligt kommitténs
mening att söka i de grunder, efter bvilka statsbidraget utginge, ocb
i detsammas otillräcklighet. I förra hänseendet påvisades medelst upp¬
gjorda tabeller, i huru stor grad statsbidraget växlat under årens lopp,
utan att dessa växlingar i någon som helst mån varit beroende på väx¬
lingar i delägarnas antal; ocb framhölls särskildt, hurusom statsbidraget
i medeltal för hvarje delägare utgjorde år 1897 51 kronor 68 öre ocb
år 1901 21 kronor 22 öre. I senare hänseendet verkställde kommittén
en undersökning, huru stort statsbidraget borde hafva varit, därest, på
sätt då var . föreslaget och numera i pensionslagen för civila tjänste-
innehafvare i allmänhet bestämts, staten skulle bidraga till pensione-
ringskostnaderna med ungefär dubbelt mot tjänsteinnehafvarna själfva.
Det befanns då, att under åren 1872—1903 delägarnas afgifter utgjort
5,528,099. kronor 21 öre och att alltså, med det antagna förhållandet,
statens bidrag för samma tid skulle hafva utgjort 11,056,198 kronor
42 öre. Emellertid hade detta bidrag i verkligheten utgjort allenast
4,804,355 kronor 1 öre och alltså, oberäknadt räntor, med 6,251,843
kronor 41 öre understigit det såsom skäligt ansedda beloppet.
Kommittén framhåller jämväl, att det faktiskt utgående statsbidra¬
get väsentligt understigit det belopp, som vid 1882 års riksdag beräk¬
nats skola i dylikt bidrag tillflyta pensionsinrättningen. I detta afseende
hänvisar kommittén till en a sid. 19 i betänkandet intagen jämförelse¬
tabell, som uppgjorts af pensionsinrättningens direktion och som finnes
vidfogad Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till 1882 års riksdag. Denna
tabell, hvilken utvisar de ungefärliga belopp, hvarmed enligt approxi¬
mativ beräkning statsbidraget skulle komma att utgå enligt de föreslagna
olika formerna för sådant bidrag, angifves uttryckligen vara upprättad
under antagande att delägarantalet i pensionsinrättningen vore 4,000
och statsbanornas längd, i rundt tal, 160 mil. Kolumn 2 i nämnda tabell
afser den form för statsbidragets utgående — 2 procent af nettoinkom¬
sten som sedermera blef af Riksdagen antagen. I denna kolumn är
för hvarje år uppfördt det belopp, som beräknats vara erforderligt i
bidrag från staten för möjliggörandet af den ifrågasatta höjningen af
pensioner till 4,000 delägare. För år 1880 är detta belopp upptaget
till 120,000 kronor och för hvarje efterföljande år till och med 1913
ökadt med 5,120 kronor. Det för år 1880 upptagna beloppet motsva¬
rar en nettobehållning af 6,000,000 kronor eller, med en beräknad
banlängd af 160 mil, 37,500 kronor för mil. Hvarje års ökning af
beloppet 5,120 kronor — motsvarar en ökning i nettobehållningen
37
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
af 256,000 kronor eller 1,600 kronor för mil. Sammanräknar man,
säger kommittén, de belopp, hvarmed statsbidraget från och med 1883,
då den nya ordningen genomfördes, till och med 1903 utgått, får man
en summa af 3,857,448 kronor 34 öre, under det att summan af mot¬
svarande belopp enligt omförmälda jämförelsetabell utgör 3,923,760
kronor. De faktiskt utgående statsbidragen hafva således till och med
understigit de bidrag, som ansetts erforderliga för ett delägarantal af
4,000; och då delägarnas antal stigit i sådan grad, att detsamma år
1903 utgjorde 9,044, torde vara till fullo visadt, att statsbidraget icke
på långt när uppgått ens till de belopp, som 1882 års riksdag beräk¬
nade. Endast för de 160 mil, hvarifrån man år 1882 utgick, skulle
den beräknade nettobehållningen för perioden 1880—1900 utgjort
179,760,000 kronor och statsbidraget — 2 procent däraf — 3,595,200
kronor. Det i verkligheten utgående statsbidraget för denna period
har utgjort endast 3,507,032 kronor 64 öre, hvartill, för jämförelse,
bör läggas Va procent af nettobehållningen för hvart och ett af åren
1880, 81 och 82, under hvilka år statsbidraget utgått med allenast 1 Vs
procent af nettobehållningen eller 111,235 kronor, då man erhåller
summan 3,618,267 kronor 64 öre, således en föga större summa än
den för 160 mil beräknade, oaktadt statsbanornas längd vid 1900 års
slut hade stigit till 3,849 kilometer. — Vid 1903 års slut utgjorde
samma längd 4,121 kilometer.
De här ofvan anmärkta förhållandena har kommittén ansett kraftigt
tala för statens skyldighet att bidraga till upphjälpande af statens järn¬
vägstrafiks pensionsinrättnings ekonomi.
Men äfven delägarna i pensionsinrättningen borde enligt kommit¬
téns mening underkasta sig uppoffringar för samma ändamål. Hvad
pensionsafgifter och pensionsbelopp beträffade, ansåg emellertid kom¬
mittén hvarken någon höjning af de förra eller sänkning af de. senare
böra ifrågakomma.- Statsmakterna hade, då pensionernas höjning till
80 procent af aflöningen ifrågasattes, uttalat sig för det skäliga häri;
vid dessa uttalanden hade delägarna tryggat sig, och då kommittén
var af den åsikt, att pensionsafgifterna icke kunde anses för låga och
pensionsbeloppen icke för höga, ansåg kommittén, att om för de nu¬
varande delägarna någon för dem ofördelaktig rubbning i fråga om
pensionsafgifter och pensionsbelopp vidtoges, billighetens gräns vore
öfverskriden. Beträffande pensionsåldern vore, enligt kommitténs me¬
ning, förhållandena något annorlunda, i det kommittén för sin del höll
före, att pensionsåldern, sådan densamma för närvarande vore bestämd,
i flera fall vore oskäligt låg. Enligt nu gällande bestämmelser blir
38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
den, som första gången erhåller ordinarie anställning vid 20 år, pen-
sionsberättigad vid 57 Va år, den, som erhåller sådan anställning vid
22, 25 resp. 30 år, blir pensionsberättigad vid 58 V'*, 60 resp. 62 V* år.
Visserligen, säger kommittén, funnes i järnvägsförvaltningen vissa tjän¬
ster af sådan beskaffenhet, att det för deras behöriga skötande af tjän¬
sternas innehafvare kräfdes en alldeles ovanligt hög grad af spänstighet
så till kropp som till själ; men äfven detta behof syntes kommittén
genom nuvarande bestämmelser vara tillgodosedt i större mån än nödigt
vore, och, hvad den s. k. byråpersonalen och därmed likställd personal
anginge, ansåg kommittén det icke kunna finnas mer än en mening
därom, att en så tidig pensionsålder, som enligt nu gällande reglemente
vore möjlig, icke vore af behofvet påkallad. Såsom en bestämd olägen¬
het, som vore förenad med nu gällande bestämmelser rörande pensions-
rättens inträdande, framhölls af kommittén den omständigheten, att
innehafvare af likartade befattningar kunde blifva pensionsberättigade
vid väsentligt olika ålder, beroende på den tillfälliga omständigheten, när
vederbörande första gången erhållit ordinarie anställning vid statens järn¬
vägar. Denna oegentlighet skulle, åtminstone i väsentligaste mån, un¬
danröjas genom bestämmande af en viss minimipensionsålder; och fann
kommittén jämväl i öfrigt det vara skäligt, att en dylik minimipensions¬
ålder fastställdes, olika för olika grupper af personalen. Kommittén
föreslog i detta hänseende 62 år såsom minimipensionsålder för loko¬
motivförare, öfverkonduktör, konduktör, banmästare, lokomotiveldare,
packmästare, stationskarlsförman, stationskarl och banvakt och 65 år
för öfriga delägare. Genom en sådan bestämmelse, tillämpad å de nu¬
varande delägarna, skulle bristen i pensionsinrättningen nedgå från
37,163,805 kronor till 27,980,209 kronor, således minskas med 9,183,596
kronor.
Hvad sålunda kommittén föreslagit för nuvarande delägare — oför¬
ändrade pensionsafgifter och pensionsbelopp men skyldighet att under¬
kasta sig viss minimiålder för rätt till pension — ansåg kommittén på
vissa angifna skäl böra gälla för dessa, vare sig de blefve befordrade
eller icke (sid. 116 —117).
Omförmälda skyldighet skulle emellertid enligt kommitténs åsikt
för nuvarande delägare inträda endast för det fall, att de ville tillgodo¬
njuta det ökade bidrag från staten, som erfordrades för att pensions¬
inrättningen skulle blifva i stånd att utbetala pensioner till i reglementet
bestämdt belopp. Ville någon delägare däremot icke underkasta sig de
ändrade bestämmelserna rörande pensionsåldern, stode sådant honom
fritt, men då kunde han icke hatva annan rätt än att för pensionens
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
utfående hålla sig till pensionsinrättningen med de tillgångar, hvaröfver
densamma enligt nu gällande reglemente förfogade. Dessa tillgångar
motsvarade emellertid endast 37 procent af förbindelserna, hvadan en
sådan delägare endast kunde utbekomma 37 procent af hel pension,
hvilket vore detsamma som 30 procent af aflöningen. Kommittén ansåg
dock, att äfven för sådan delägare staten skulle träda hjälpande emellan,
och föreslog för honom en pension, motsvarande 50 procent af aflöningen.
Från skyldigheten för den, som icke ville underkasta sig ändrade
bestämmelser i fråga om pensionsåldern, att vidkännas minskning i
pensionsbeloppet skulle dock enligt kommitténs förslag undantagas dels
sådana delägare, hvilka med tillämpning af nu gällande bestämmelser
rörande ålderspension skulle före utgången af de tre närmaste åren,
efter det de nya pensionsbestämmelserna trädt i kraft, blifvit pensions-
berättigade, och dels de delägare, hvilka vunnit delägarrätt i pensions¬
inrättningen på grund af reglementet den G september 1872 och icke
behörigen anmält sig vilja genom erläggande af de i reglementet den
3 november 1882 bestämda högre afgifter bereda sig förbättrad pen¬
sionering. Grunden till undantaget i förra hänseendet var, att det
intresse, delägarna fäst vid rätten att vid viss ålder erhålla pension,
gifvetvis vore starkare ju mera den tidpunkt nalkades, då samma rätt
skulle inträda, och detta i särskildt hög grad, då närmast före denna
tidpunkt vederbörande allvarligen uppgjort planer för ordnandet af sina
förhållanden efter afskedstagandet och kanske äfven vidtagit positiva
åtgärder för dessa planers förverkligande; grunden till undantaget i
senare hänseendet, att högsta pensionen för delägarna i fråga redan nu
vore endast 50 procent af aflöningen och att någon minskning häri
icke borde under några förhållanden ifrågakomma.
Slutligen har kommittén för nuvarande delägare föreslagit en sådan
begränsning af pensionens belopp, att högsta pensionen bestämdes till
6,000 kronor.
Hvad pensionstagare angår, har kommittén ansett, att staten skulle
garantera dem utbekommandet af de dem beviljade pensioner.
För blifvande delägare innehåller kommitténs förslag hufvudsak¬
ligen följande:
pensionsafgifter efter en viss progressiv skala, lägst 4, högst G
procent å pensionens belopp;
ålderspension, i allmänhet motsvarande den del af delägares ordi¬
narie arfvode, som utgör lönen, och, därest delägare åtnjuter förmånen
af fri bostad eller af hyresbidrag, af samma förmåns till 20 procent
af det ordinarie arfvodet beräknade värde; dock med iakttagande att
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
pensionens belopp icke må öfverstiga 6,000 kronor och ej heller för
den, hvilkens ordinarie arfvode uppgår till eller öfverstiger 1,500
kronor, 75 procent, och för den, hvilkens ordinarie arfvode är lägre
än 1,500 kronor, 80 procent af det ordinarie arfvodet och, därest om-
förmälda förmån åtnjutes, af samma förmåns nyss angifna värde;
pensionsålder lika med hvad som föreslagits för nuvarande del¬
ägare, som önskade tillgodonjuta statens garanti för pensionernas utgå¬
ende med oförändradt belopp.
Hvad slutligen frågan om statsbidraget angår, föreslog kommittén
dess ordnande på sådant sätt, att af trafikmedel årligen skulle till pen¬
sion sinrättningen utbetalas dels hela beloppet af de under året på grund
af olycksfall i tjänsten utgående pensioner, dels två tredjedelar af alla
öfriga under året utgående pensioner dels ock det belopp, som kunde
erfordras såsom fyllnad för att pensionsinrättningen vid slutet af hvarje
år skulle äga en kapitalbehållning, motsvarande enligt matematiska
grunder skillnaden mellan, å ena sidan, kapitalvärdet af tredjedelen af
samtliga pensionsinrättningen åliggande pensionsförpliktelser med undan¬
tag . af pensioner på grund af olycksfall i tjänsten och, å andra sidan,
kapitalvärdet af delägarnas årsafgifter.
Beträffande sådana delägare i pensionsinrättningen, hvilka icke
ville underkasta sig de af kommittén föreslagna ändrade bestämmel¬
serna rörande pensionsålder och sålunda finge åtnöjas med den lägre,
af kommittén föreslagna pensionen, 50 procent af aflöningen, har kom¬
mittén ansett, att för dessa delägare skulle föreskrifterna i pensions-
reglementet af den 3 november 1882 med undantag af bestämmelserna
rörande pensionsbelopp i hufvudsak blifva gällande, under det att å
den öfriga delen af nuvarande delägare liksom äfven å nytillträdande
delägare en af kommittén föreslagen pensionslag skulle komma att
tillämpas; och skulle i och för pensionering af sistnämnda två katego¬
rier af delägare en ny pensionsinrättning bildas.
Särskilda
sakkunniga
för pensions-
ärendets
behandling.
Sedan pensionskommittén afgaf sitt betänkande, hafva emellertid in¬
träffat omständigheter, som äro ägnade att bringa frågan om pensionering
af statens järnvägars personal i ett nytt läge. Vid 1907 års riksdag har
nämligen dels antagits en lag angående civila tjänsteinnehafvares rätt
till pension, att gälla från och med den 1 januari 1908, dels ock genom¬
förts ny lönereglering för statens järnvägars personal, att träda i
tillämpning jämväl den 1 januari 1908.
Med hänsyn härtill har det ansetts nödigt att underkasta frågan
om pensionering af järnvägspersonalen förnyad granskning. I anled-
41
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.
ning häraf har uppdrag lämnats åt särskilda sakkunniga att inom de¬
partementet biträda vid handläggning af nämnda fråga; och hafva
dessa sakkunniga den 29 februari 1908 afgifvit utlåtande i ärendet.
I pensionsfrågan hafva dessutom yttranden afgifvits dels af full¬
mäktige för delägarna i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning vid
lagtima möte i juni 1906 och vid urtima möte i september 1908 dels af
direktionen för samma pensionsinrättning den 22 oktober 1908 dels och
af järnvägsstyrelsen den 30 i samma månad.
Vid behandlingen af den nu föreliggande pensionsfrågan hafva Frågan om
de sakkunniga till en början till besvarande uppställt spörsmålet, huru- p1ea“s'
vida lagen angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension lämp- tmämpnghet
ligen skulle kunna gälla jämväl personalen vid statens järnvägar (sid. pe3*/0nnvaifn
1—1.8). ' ...
Enligt hvad de sakkunniga påvisa, har frågan om järnvägsperso-
nalens särställning i pensionshänseende redan förut vid flera tillfällen
varit föremål för ompröfning. Redan i den proposition, som Kungl. Maj:t
aflät till 1872 års riksdag angående bidrag från staten till en ifråga¬
satt pensionsinrättning för statens järnvägstrafik, framhölls önskvärd¬
heten däraf att pensioneringen af trafikpersonalen ordnades särskildt
för sig utan afseende å den då förestående regleringen af civilstatens
pensionsinrättning. Såsom skäl härför anlördes, bland annat, att med
undantag af verklig krigstjänst förorsakade näppeligen någon statens
tjänst så talrik och så tidig otjänstbarhet som trafiktjänsten, hvilket
förhållande berodde dels af de icke sällan inträffande olycksfallen. och
dels af tjänstgöringens natur i öfrigt, hvilken, särdeles hvad anginge
tågpersonalen, ofta föranledde till ett mycket tidigt försvagande af
hälsa och krafter, hvartill komme, att afseende å tjänstens fördel kunde
bjuda afskedande af personer äfven i andra fall än sådana, då verklig
och fullständig otjänstbarhet vore för handen. Nämnda förhållanden
gjorde det både önskligt och behöfligt, att pensionsrätt inträdde mycket
tidigare för trafikpersonalen än i allmänhet lör statens öfriga civila
tjänstepersonal vore medgifvet; och en jämförelsevis tidigt inträdande
pensionsrätt kräfde också en jämförelsevis stor kostnad.
Den första af de två kommittéer, som varit tillsatta för behandling
af frågan om civila tjänsteinnehafvares pensionering, yttrade i sitt den
28 maj 1894 afgifna betänkande, att statens järnvägstrafik i många
Bih. till Riksd. Frot. 1909. 1 Rami. 1 Afd. 93 Iläjt. (i
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
afseenden skilde sig från statens öfriga förvaltningsgrenar ock närmast
liknade ett omfattande privat industriellt företag, äfvensom att särskilda
bestämmelser vore nödvändiga i afseende å aflöning och jämväl på grund
af den oftast mycket utslitande tjänstgöringen för pensionering, helt
olika dem, som vore erforderliga beträffande andra civila tjänsteinne-
kafvare; hvartill komme, att järnvägspersonalen icke ansetts böra be¬
redas fastare anställning. Kommittén hade därför funnit sig icke böra
inbegripa statens järnvägstrafiks personal under de bestämmelser, kom¬
mittén föreslagit för det civila pensionsväsendets ordnande.
Äfven statskontoret, erinra de sakkunniga vidare, kade i sitt under¬
dåniga utlåtande af den 1 december 1897 framhållit, hurusom giltig¬
heten af de skäl, som i 1872 års proposition uttalats till förmån för
pensionering af järnvägspersonalen enligt andra grunder än dem, som
tillämpades vid pensioneringen af civila tjänsteinnehafvare i allmänhet,
blifvit af den sedan dess vunna erfarenheten till fullo bekräftad; och
åberopa de sakkunniga de af statskontoret i sådant afseende anförda,
förut af mig (sid. 30) återgifna exempel. Enligt statskontorets åsikt
hade alltså pensioneringen af personalen vid statens järnvägar fort¬
farande visat sig erfordra väsentligen andra grunder än dem, som
tillämpades eller med fördel kunde tillämpas på flertalet öfriga civila
tjänsteinnehafvare.
Vid bedömande af frågan om järnvägspersonalens inordnande under
den allmänna pensionslagen borde enligt de sakkunnigas åsikt i främsta
rummet komma i betraktande, huruvida detta skulle kunna ske, utan
att i flera af lagens viktigare paragrafer behöfde införas undantags¬
bestämmelser för järnvägspersonalen. En lags tillämplighetsområde
borde nämligen, säga de sakkunniga, icke göras större än att, om icke
alla, så åtminstone de flesta af lagens hufvudstadganden kunde gälla
för dem, som falla inom samma område.
För att besvara det ifrågavarande spörsmålet hafva de sakkunniga
därför verkställt en undersökning, huru förhållandet i berörda hänseende
vore med den allmänna pensionslagen gent emot järnvägspersonalen,
därvid de såsom hufvudstadganden i lagen ansett sådana, hvilka afse
pensionsålder, pensionsafgifter och pensionsbelopp.
Vidkommande till en början pensionsåldern, som i den allmänna
pensionslagen blifvit för manlig tjänsteinnehafvare i regel bestämd till
67 år, hafva de sakkunniga, i likhet med kommittén för förändradt
ordnande af pensioneringen af tjänstemän och betjänte vid statens
järnvägar — i det följande för korthetens skull benämnd pensions¬
kommittén — ansett, att en så hög ålder i stort sedt vore för järn-
43
Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.
vägstjänsten oantaglig. Hvad järnvägspersonalen anginge, skulle där¬
för enligt de sakkunnigas mening undantag från den i lagen bestämda
åldern behöfva stadgas, därvid emellertid vore att märka, att redan
nu åtskilliga undantag uti ifrågavarande hänseende vore i lagen upp¬
tagna. .
Beträffande pensionsafgifierna framhålla de sakkunniga, hurusom
enligt pensionslagen för en pension å 3,000 kronor och därunder erlägges
en årsafgift af 3 procent å pensionsunderlaget, som i regeln motsvarar
pensionsbeloppet, för en pension å 4,000 kronor erlägges 4 procent
däraf, å 5,000 kronor 5 procent däraf och å 6,000 kronor 6 procent
däraf. Enligt gällande bestämmelser för statens järnvägstrafiks pensions-
inrättning åter motsvarade pensionsafgiften, _ under förutsättning att
vederbörande erhållit ordinarie anställning vid statens järnvägar före
fyllda 30 år, 4 procent å pensionen oberoende af dennas storlek.
Öm ordinarie anställning vunnits efter fyllda o0 år, ökades afgifts-
procenten i viss progression. Dessutom skulle delägare hvarje gång
han uppflyttades i högre aflöningsklass erlägga till pensionsinrättningen
en månads aflöningsförhöjning. Pensionskommittén hade i sitt förslag
bibehållit dessa bestämmelser oförändrade för nuvarande delägare.
Hvad nya delägare vidkomme, hade däremot kommittén, med bort¬
tagande af aflöningsförhöjningsafgifterna, föreslagit årsafgiften att utgå
efter en progressiv skala, där lägsta afgiften, som skulle utgå för en
pension af högst 2,000 kronor, utgjorde 4 procent å pensionen och
högsta afgiften — för en pension, större än 5,900 kronor — sex procent
å pensionen. , r
Beträffande de i pensionslagen stadgade afgiftsbeloppen har, enligt
hvad de sakkunniga vidare erinra, i det till grund för samma lag liggande
kommittébetänkandet anförts, bland annat, följande:
»De tjänsteinnehafvare, för hvilka pensionslagen är afsedd att galla,
tillhöra såväl i fråga om beskaffenheten af deras verksamhet som i
fråga om kompetensvillkoren de mest skilda kategorier. Aldem för
tillträdet af ordinarie tjänst är också synnerligen växlande. I afseende
å det antal lefnads- och tjänstår, som erfordras för _ pensionsrätter
inträde, måste därför pensionslagens bestämmelser blifva väsentligen
olika för skilda tjänstemannagrupper. Häraf blifver _ en gifven följd,
att värdet af pensionsförmånen kommer att ställa sig gynnsammare
för vissa slag af tjänsteinnehafvare än för andra, i ty att detta värde
måste blifva större i samma mån som behof förefunnits att nedsätta
fordringarna beträffande lefnads- och tjänsteåldern vid pensionens
tillträde. Då det emellertid skulle vara förenadt med allt för stora
44
Kung!. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.
praktiska olägenheter att använda ett afgiftssystena så ordnadt, att
pensionsafgiften afvägdes efter den blifvande pensionens värde i det
särskilda fallet, har det för kommittén icke återstått annan utväg än
att vid uppgörandet af förslaget till afgifter lämna alldeles å sido de
faktorer, som vid beräkning af lifräntepremier äro de afgörande. Kom¬
mittén har med andra ord måst låta sig nöja med att söka erhålla
en genomsnittsafgift, d. v. s. en afgift, som ungefärligen kan antagas
komma att motsvara den anpart, med hvilken tjänsteinnehafvarna, kol¬
lektivt betraktadt, ansetts böra deltaga i pensionskostnaden. Denna
anpart bör, enligt hvad förut angifvits, uppgå till omkring en tredjedel.
Att kommittén med de föreslagna afgiftsbeloppen någorlunda träffat det
sökta mattet, torde kunna slutas af den beräkning, hvilken återfinnes i
det af kommitténs ledamot, professor Lindstedt, till kommittén afgifna
och vid betänkandet fogade utlåtande. Denna beräkning utvisar
nämligen, att med de af kommittén föreslagna afgifterna i allmänhet
skulle komma att täckas 30 resp. 33 Va procent af pensionen. Dessa
procenttal förutsätta emellertid, att af de inflytande pensionsafgifterna
enligt försäkringstekniska grunder en fond bildas, som göres ränte¬
bärande.»
Efter att hafva framhållit, hurusom pensionskommittén motiverat
sitt förslag; att för statens järnvägars personal sätta den lägsta pensions¬
afgiften högre än den i pensionslagen föreskrifna därmed, att den
personal, för hvilken berörda afgift skulle blifva gällande, i regel till¬
hörde den grupp af delägare, hvilken enligt kommitténs förslag skulle
pensioneias vid en tidigare lefnadsålder och att invalidpensionering i
vidsträckt bemärkelse företrädesvis ifrågakomme för dylik personal, be¬
roende pa beskaffenheten af densammas tjänstgöring, hvilka omständig'-
heter bidroge till att i afsevärd mån fördyra pensioneringen af samma
personal, anföra de sakkunniga följande:
yiUa påpeka, att med invalidpensionering i vidsträckt bemärkelse
afses såväl sådan, som föranledes af olycksfall i tjänsten, som sådan,
hvilken grundar sig på sjukdom, ej ådragen i tjänsteutöfning, och att
sistnämnda slag af pensionering förekommer i ojämförligt mycket större
omfattning än invalidpensionering i inskränkt bemärkelse eller sådan,
som föranledes af olycksfall i tjänsten.
Det skulle ju möjligen kunna sägas, att med hänsyn till det be¬
traktelsesätt, som vid bestämmandet af pensionsafgifterna för de civila
tjänsteinnehafvarna i allmänhet gjort sig gällande, intet hindrade att
låta samma bestämmelser tillämpas å järnvägspersonalen. Redan nu
gällde det nämligen, att för vissa kategorier af de tjänsteinnehafvare,
45
Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
livilka folie under pensionslagen, afgifterna voro lägre i förhållande till
värdet af vederbörandes pensionsförmån än för andra kategorier. Det
är emellertid härvid att märka, att grunden till den skillnad i berörda
hänseende, som för närvarande finnes mellan olika grupper af tjänste-
innehafvare, uteslutande angifves vara det olika antal lefnads-. och
tjänstår, som erfordras för pensionsrättens inträde, och att, hvad järn¬
vägspersonalen angår, utom nämnda omständighet, jämväl, såsom ofvan
erinrats, invalidpensioneringen i väsentlig grad bidrager till att öka
värdet af denna personals pensionsförmåner. Af pensionskommitténs
betänkande inhämtas, att vid 1903 års slut invalidpensionerna, hvilka
icke grundat sig på olycksfall i tjänsten, utgjorde omkring 40 procent
af hela utgående pensionsbeloppet. Att om pensionslagens bestämmelser
rörande afgifter skulle tillämpas å järnvägspersonalen, denna komme
att i väsentligt mindre mån bidraga till sin pensionering än öfriga civila
tjänsteinnehafvare, framgår däraf, att enligt gjorda beräkningar med
sistnämnda afgifter skulie komma att täckas 30 resp. 33 Va procent af '
pensionen, under det att nuvarande afgifter för järnvägspersonalen
endast motsvara omkring 25 procent af kostnaden för dess pensione¬
ring och detta oaktadt dessa afgifter äro för den ojämförligt större
delen af personalen icke obetydligt högre än de i pensionslagen be¬
stämda. En annan omständighet, som emellertid i minst lika hög grad
talar för nödvändigheten af särskilda bestämmelser uti ifrågavarande hän¬
seende för järnvägspersonalen, är att, om de allmänna skulle tillämpas
å densamma, det näppeligen torde kunna sättas i fråga annat än att
jämväl de i pensionslagen meddelade stadgandena rörande pensions be¬
lopp skulle blifva gällande för järnvägspersonalen; hvilket åter skulle
hafva till följd pensionernas bestämmande till belopp, som enligt vår
åsikt måste betraktas såsom allt för låga.»
De sakkunniga, som härmed öfvergå till spörsmålet rörande ifråga¬
satt tillämpning å statens järnvägars personal af pensionslagens be¬
stämmelser rörande pensionsbeloppen, erinra, hurusom lagens stadgande
härutinnan innefattade, att hel pension i regel utgjorde samma belopp
som det för tjänsteinnehafvaren vid tiden för hans afgång från tjänsten
gällande pensionsunderlag; att såsom underlag för bestämmande af
pensions belopp, där ej särskildt pensionsunderlag blifvit i lönestaten
lästställdt, skulle tjäna för tjänst, med hvilken lön jämte tjänstgörings-
penningar eller ortstillägg vore förenade, hela lönen; att vid beräkning
af pensionsunderlag för tjänst, med hvilken förman af boställe, prebende,
donation eller annan dylik förmån vore förenad, lönen skulle, därest
46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
den af sådan anledning minskats med ett belopp, som funnes i löne-
staten angifvet eller med ledning däraf kunde bestämmas, ökas med
detta belopp; samt att högre pensionsunderlag än 6,000 kronor icke
iinge beräknas för någon tjänst.
Enligt hvad de sakkunniga i detta sammanhang anmärka, gäller
enligt 1882 års reglemente för statens järnvägstrafiks pensionsinrätt-
ning, att hel pension utgör 80 procent af det ordinarie arfvodet —
lön och tjänstgöringspenningar — och, där inkvartering vare sig in
natura eller i penningar åtnjutes, af samma förmåns till 20 procent af
det ordinarie arfvodet beräknade värde, med iakttagande dock att pen¬
sionen beräknas å de fem sista årens medelaflöning.
De sakkunniga framhålla vidare, att då i den nya lönestaten för
statens järnvägars personal något särskildt pensionsunderlag icke vore
fastställdt, och då lönen icke heller vore minskad med något, inkvar-
teringsförmånen svarande belopp, skulle således, om pensionslagens
' bestämmelser i förevarande hänseende tillämpades å järnvägspersonalen,
detta hafva till följd, att pensionen för samma personal komme att
motsvara den kontanta lönens belopp.
För att visa, huru detta skulle komma att ställa sig, åberopa de
sakkunniga en i deras utlåtande (sid. 10—12) intagen tablå, utvisande
för hvarje befattning dels nuvarande lägsta pensionsbelopp, beräknadt
efter de före år 1908 gällande aflöningarne, dels ock högsta pensionen,
beräknad att motsvara den kontanta lönen enligt nya lönestaten, där¬
vid angifvits såväl pensionens belopp som ock detsammas förhållande
till hela arfvodet, ökadt med stadgad ersättning för bostad och bränsle.
I sammanhang med framläggande af nämnda tablå erinra de sak¬
kunniga, att enligt det njm aflöningsreglementet arfvode, som öfver-
stiger 3,900 kronor, fördelas till två tredjedelar i lön och en tredjedel
i tjänstgöringspenningar, arfvode till belopp af 3,900 kronor och där¬
under intill 2,100 kronor till tre fjärdedelar i lön och en fjärdedel i
tjänstgöringspenningar samt arfvode å 2,100 kronor och därunder till
fyra femtedelar i lön och en femtedel i tjänstgöringspenningar; samt
att enligt samma aflöningsreglemente dels inkvarteringsförmån, in natura
eller kontant, tillkommer all personal vid statens järnvägar, således
äfven inom styrelsen, dels ock den kontanta inkvarteringsförmånen —
ersättning för bostad och bränsle — utgår med 20, 25, 30, 35 eller
40 procent af arfvodet, allt efter den ort, där vederbörande är place¬
rad, dock med iakttagande att beloppet af nämnda ersättning ej må
öfverstiga visst belopp.
47
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Beträffande resultatet af de i tablån framlagda beräkningarna yttra
sig de sakkunniga på följande sätt.
»Af denna tablå finner man, att med tillämpning af pensionslagens
bestämmelser rörande pensions belopp å de nya aflöningarna pen¬
sionerna i en hel del fall komme att till beloppet understiga dem, som
för motsvarande tjänster för närvarande utgå d. v. s. efter beräkning af
80 procent å de gamla aflöningarna. Att sådant för de nuvarande del¬
ägarna under de villkor i öfrigt, som för dessa kunna anses skäliga, icke
bör ifrågakomma, är vår bestämda åsikt; men vi hålla före, att äfven
för blifvande delägare de pensionsbelopp, som erhållas vid tillämpning
af pensionslagens bestämmelser, i många fall äro allt för låga. Tablån
innehåller äfven pensionsbeloppens förhållande till hela aflöningen d. v. s.
det ordinarie arfvodet och inkvarteringsförmånen, den sistnämndas värde
beräknadt efter de olika procent, hvarmed, på sätt ofvan erinrats, ersätt¬
ningen för bostad och bränsle kan utgå. Vore det fråga om att be-
räkna pensionens belopp efter, bland annat, inkvarteringsförmånen, da
torde värdet af denna förmån böra bestämmas lika för all personal.
Grunden till den olika värderingen af nämnda förmån för i tjänst
varande personal är nämligen, att tjänsten nödgar vissa af personalen
att bo å en dyrare ort än andra, men denna grund förfaller gifvetvis
vid afgång från tjänsten. År det åter fråga om att bedöma skälig¬
heten af pensionernas belopp, då synes det oss, som man icke borde
helt bortse från det olika värde, inkvarteringsförmånen haft för de
särskilda befattningshafvarna. Det är visserligen sannt, såsom nyss
framhållits, att tjänsten icke vidare tvingar vederbörande att kvarbo på
den dyrare orten, men det lärer i flertalet fall kunna antagas, att andra
förhållanden föranleda hans kvarboende på den plats, där han under
sin tjänsts utöfning haft sitt hemvist. Denna omständighet ger ytter¬
ligare stöd åt den enligt vår åsikt i och för sig berättigade principen,
att vid bedömande af pensionsbeloppens skälighet en viss hänsyn tages
till den absoluta minskning i inkomster, som afgången från tjänsten
medför. I detta hänseende utvisar tablån, att till och med vid inkvar-
teringsförmånens beräknande till endast 20 procent af det ordinarie
arfvodet, pensionsbeloppet, beräknadt efter bestämmelserna i pensions¬
lagen, skulle för vissa befattningshafvare utgöra endast 55,5 procent af
aflöningen; vid inkvarteringsförmånens beräknande efter 40 procent
skulle beloppet kunna nedgå ända till 49,l procent af aflöningen.»
I fråga om de principer, som varit bestämmande, då för civila
tjänsteinnehafvare i allmänhet pensionen satts att motsvara lönens be¬
lopp, erinra do sakkunniga, bland annat, att den första kommitté, som
48 Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 132.
liade i uppdrag att afgifva förslag till ordnande af det civila pensions-
väsendet, upptog i sitt lagförslag såsom underlag för pension den
tjänsteinnehafvaren enligt ordinarie stat tillkommande aflöning, hvartill
borde räknas lön, tjänstgöringspenningar, ålderstillägg samt bostads¬
förmån, såvida denna senare blifvit i staten till visst penningebelopp
upptagen eller kunde med ledning af staten till dylikt belopp upp¬
skattas; atf, da genom detta beräkningssätt åt tjänstgöringspennin-
garna komme att inrymmas ett ej obetydligt inflytande å pensions¬
beloppets storlek, detta gifvit anledning till åtskilliga anmärkningar
trån de myndigheter, som afgåfvo utlåtanden öfver berörda lagförslag;
att den andra kommittén för det> civila pensionsväsendets ordnande
yttrat i sitt betänkande, att den ägnat förevarande fråga synnerlig
uppmärksamhet och därvid visserligen icke kunnat undgå att finna,
hurusom i enstaka fall vid reglering af de med en tjänst förenade aflö-
ningsförmåner olägenhet skulle kunna uppstå, därest lagen innebölle
ovillkorligt stadgande, att pensionen skulle hänföra sig till någon viss
i aflöningen ingående förmån eller del däraf; men då hittills vunnen
erfarenhet gifvit vid banden, att allmängiltiga grunder för pensions¬
beloppens normerande kunde på tillfredsställande sätt fylla sin upp¬
gift, och då i en blifvande pensionslag icke borde saknas bestämda
regler uti en så viktig del som denna, både kommittén i sitt lagförslag
å ena sidan inrymt stadgande i fråga om huru stor del af aflöningen,
som borde tjäna såsom underlag för bestämmande af pensions belopp,
men å andra sidan gjort förbehåll, hvarigenom tillfälle bereddes att
vid uppgörande af lönestat, där så skulle finnas af förhållandena på-
kalladt, fastställa pensionsunderlag efter andra grunder än de för pen-
sionsunderlags beräkning i pensionslagen stadgade; samt att kommittén
funnit anledning saknas att frångå de för pensionsbelopps beräkning
gällande bestämmelser, såvidt fråga vore om tjänst, med hvilken, jämte
lön, tjänstgöringspenningar vore förenade, eller att pensionsbeloppet
skulle motsvara lönen.
Till bemötande af de anmärkningar, hvilka, på sätt af det före¬
gående inhämtas, framställts däremot, att tjänstgöringspenningarna lades
till grund för beräknande af pensions storlek bar af de sakkunniga
anförts hufvudsakligen följande:
»Först bar då framhållits, att enligt den vid löneregleringarna
följda grundsats lönen afpassats så, att den skulle blifva ett lämpligt
pensionsbelopp för den afskedstagande tjänstemannen. Vid den nu
genomförda löneregleringen för personalen vid statens järnvägar har,
såsom ofvan nämnts, förhållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar
49
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
bestämts så, att allt efter arfvodets olika storlek lönen uppgår till 2 3
3 i4 eller 4/s. Enligt den förut gällande lönestaten utgjorde, hvad angår
arfvoden efter klass, af de högre — det högsta arfvode efter klass var
3,000 kronor — tre fjärdedelar lön och en fjärdedel tjänstgörings-
penningar samt af de lägre fyra femtedelar lön och en femtedel tjänst-
göringspenningar, ehuru gränsen mellan de två grupperna då var be¬
stämd till 1,500 kronor i stället för 2,100 kronor enligt nya lönestaten.
Beträffande fasta arfvoden voro de med vissa i lönestaten angifna be¬
lopp uppdelade i lön och tjänstgöringspenningar, för de högre af dem
inom styrelsen utgjorde lönen 2/3, då hänsyn togs till begynnelsearf-
vodet; för öfrigt växlade förhållandet betydligt, särskildt hvad anginge
arfvodena inom styrelsen, å ena, och arfvodena vid distrikten, å andra
sidan.
Att löneregleringskommittén i fråga om arfvodets fördelning i lön
och tjänstgöringspenningar icke låtit sig bestämmas af hänsyn till den
blifvande pensionens belopp, utan hufvudsakligen haft för ögonen att
utjämna de befintliga olikheterna i detta hänseende mellan personalen
i styrelsen och å distrikten, framgår af hvad kommittén härom yttrat.
Kommittén säger att, utom annan af kommittén föreslagen anordning,
den i förslaget upptagna generella regeln för arfvodets fördelning i
lön och tjänstgöringspenningar vore afsedd att åstadkomma full lik¬
ställighet härutinnan bland personalen, oafsedt om densamma vore an¬
ställd i styrelsen eller vid distrikten; och vidare: »De olika grunder i
fråga om uppdelningen, som i stadgandet komma till synes, hänföra sig
sålunda endast till arfvodenas olika belopp och ansluta sig i viss mån
till hvad som här vid lag för närvarande gäller; dock med den väsent¬
liga olikheten, hvad angår de högre aflönade befattningshafvarna å
distrikten, att förhållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar för
dem ändrats i enlighet med hvad som för närvarande äger rum i fråga
om motsvarande befattningshafvare i styrelsen.» Slutligen framhåller
kommittén, att de af kommittén föreslagna löneförhöjningarna ansetts
höra medföra uppflyttning från 1,500 till 2,100 kronor af gränsen, där
en fördelning enligt förhållandet fyra femtedelar och en femtedel af
arfvoden till nämnda belopp och därunder skulle vidtaga.
Att löneregleringskommittén således icke bestämt förhållandet
mellan lön och tjänstgöringspenningar med tanke därpå, att lönen skulle
blifva ett liimpligt pensionsbelopp för den afskedstagande tjänstemannen,
finna vi äfven helt naturligt. På sätt pensionskommittén uttalat, är
inkvarteringsförmånen för statens järnvägars personal af en betydelse,
som densamma, där den i undantagsfall förekommer, saknar för andra
Bill. till Riksd. Prot. 1909. I Sami. I Afd. 93 Haft. 7
Departements¬
chefens
yttrande.
50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
statens civila tjänsteinneliafvare. Denna betydelse har äfven föranledt,
att allt från det statens järnvägstrafiks pensionsinrättning trädde i verk¬
samhet inkvarteringsförmånen upptagits bland de aflöningsförmåner, i
förhållande hvartill pension beräknats; och torde någon ändring häri
lämpligen icke heller böra för framtiden äga rum. Detta åter har till
följd, att den kontanta lönen icke kan i pensionsliänseende hafva samma
betydelse för järnvägspersonalen som för andra civila tjänsteinne-
hafvare.»
»Den andra anmärkningen mot ett beräkningssätt i fråga om
pensionens belopp, som läte andra aflöningsförmåner än lönen vara
bestämmande, var att tjänstgöringspenningarnas belopp i många fall
blifvit bestämdt med hänsyn till lokala eller andra sådana förhål¬
landen, hvilka, om än af stor betydelse för den tjänstgörande, saknade
all betydelse för den från tjänsten afgångne. Hvad angår arfvodena
till järnvägspersonalen, äro dessa naturligtvis bestämda efter det ansvar
och det arbete, som äro med hvarje särskild befattning förenade; hvad
tjänstgöringspenningarna beträffar är, såsom ofvan nämnts, deras be¬
lopp bestämdt till eu för arfvoden af viss storlek lika stor del af arf-
vodets belopp. Några särskilda lokala eller andra sådana förhållanden,
hvarom i anmärkningen sägs, kunna därför icke i någon som helst
mån hafva inverkat på tjänstgöringspenningarnas belopp. Dylika för¬
hållanden hafva däremot vunnit beaktande vid bestämmandet af ersätt¬
ningen för bostad och bränsle, såvidt angår ersättningens storlek, af
ortstillägg, af beklädnadsersättning, af milpenningar, af tilläggsarfvoden.
Att dessa aflöningsförmåner — ersättningen för bostad och bränsle i
den mån densamma på grund af lokala förhållanden ansetts i vissa fall
böra. bestämmas till högre belopp — icke böra inräknas bland de
aflöningsförmåner, i förhållande hvartill pension skall utgå, synes äfven
oss tydligt.
Den tredje anmärkningen uti nu omhandlade hänseende var, att,
hvad. vissa tjänsteinnehafvare beträffade, deras tjänstgöringspenningar
blifvit satta till jämförelsevis låga belopp, såsom i allmänhet fallet vore
med dem, hvilka kunde påräkna afsevärda inkomster i form af expe¬
ditionslösen eller annan efter taxa utgående ersättning för i tjänsten
verkställdt arbete. Någon ersättning af sådan beskaffenhet, som här¬
med afses, utgår icke till järnvägspersonalen.»
Jag har ansett mig böra lämna en utförlig redogörelse för de sak¬
kunnigas uttalanden i den föreliggande frågan ej mindre på grund af
51
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
frågans vikt utan äfven för att gifva en allmän uppfattning rörande de
säregna aflöningsförhållanden, som äro rådande för statens järnvägars
personal och som i sin mån inverka på sättet för ordnande af samma
personals pensionering. Af den utaf de sakkunniga företagna under¬
sökning i ämnet, för hvilken jag redogjort, finner jag, i likhet med
de sakkunniga, uppenbarligen framgå, att tjänste- och aflöningsförhål¬
landen vid statens järnvägar skulle betinga undantagsbestämmelser i
alla viktigare punkter, därest pensionslagen utsträcktes att omfatta
jämväl statens järnvägars personal. Vid sådant förhållande och då de
tidigare af olika myndigheter och öfriga sakkunniga gjorda uttalanden
samtliga gå i den riktning, att personalen vid statens järnvägar borde
pensioneras efter andra grunder än dem, som kunde ifrågakomma för
civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, har jag funnit mig föranlåten att
framlägga nu förevarande lagförslag.
Innan jag öfvergår till en redogörelse för hufvudpunkterna i detta
förslag, anser jag mig böra i korthet beröra ett spörsmål, som varit
föremål för behandling af såväl pensionskommittén som fullmäktige för
delägarna i pensionsinrättningen.
För bedömandet af hvilka åtgärder lämpligen borde vidtagas för
ordnandet af pensionsinrättningens ekonomiska förhållanden hade pen¬
sionskommittén först och främst funnit nödigt klargöra, huruvida de
delägare, hvilka vunnit delägarskap i pensionsinrättningen, innan de
nya bestämmelserna för pensioneringens ordnande komme att träda i
kraft, — af kommittén för korthetens skull kallade »de nuvarande del¬
ägarna» — vore skyldiga att underkasta sig andra villkor för rätten
att åtnjuta pension äa de, hvilka funnes bestämda i det vid tiden för
deras inträde i pensionsinrättningen gällande reglemente. Kommittén
uttalade såsom sin åsikt, att, då vid en tjänsteinnehafvares inträde i
pensionsinrättningen det då gällande reglementet gifvetvis vore den
urkund, som reglerade rättsförhållandet mellan pensionsinrättningen
och tjänsteinnehafvaren, ändringar i samma reglementes bestämmelser
sedermera icke kunde mot ena kontrahentens vilja äga rum. Fndast
på frivillighetens väg kunde därför nagra ändringar ifrågakomma föi
de nuvarande delägarna — och detta vare sig de blefve befordrade
eller icke — i deras förhållande till pensionsinrättningen. Värdet af
denna förmån för delägarna vore emellertid beroende af pensionsinrätt-
Frågaii om
de nuvaran¬
de delägar¬
nas skyldig¬
het att un¬
derkasta sig
ändrade pen-
sionsvillkor .
52
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
ningens förmåga att fullgöra sina kontraktsenliga skyldigheter, och
hade den matematiska utredningen visat, att pensionsinrättningens till¬
gångar icke försloge till täckande af mera än 37 procent af pensions¬
inrättningens förbindelser.
Fullmäktige för pensionsinrättningens delägare hade emellertid,
enligt hvad kommittén vidare erinrar, då fråga var om täckande af
den på 1890-talet konstaterade bristen i pensionsinrättningen, gjort gäl¬
lande, att statsmakterna år 1882, då i sammanhang med pensionernas
och pensionsafgifternas höjning statsbidraget ökades från IV2 till 2 pro¬
cent af nettobehållningen å statens järnvägstrafik, åtagit sig att ansvara
för pensionernas utgående enligt nu gällande reglemente till de nu¬
varande delägarna, därest och så länge delägarna fullgjorde de för¬
pliktelser,. som stadgats såsom villkor för den år 1882 beviljade pen-
sionsförhöjningen. Med en sådan åsikt skulle således staten vara skyldig
att ensam täcka den förefintliga bristen i pensionsinrättningen. Kom¬
mittén åter fann, vid behandling af detta spörsmål, staten icke hafva
åtagit sig en sådan skyldighet.
Med påpekande att kommitténs uttalade åsikt, att förändrade pen-
sionsvillkor icke kunde för de nuvarande delägarna annorledes än på
frivillighetens väg genomföras, endast gällde delägarnas förhållande till
pensionsinrättningen med de tillgångar, som enligt nu gällande regle¬
mente tillhörde densamma, har kommittén framhållit, att förhållandet blefve
ett annat, om staten, utöfver de bidrag, som det enligt samma regle¬
mente ålåge staten att till pensionsinrättningen utgifva, tillsköte ytter¬
ligare medel. Den sålunda kapitalstarkare vordna pensionsinrättningen
blefve nämligen, juridiskt sedt, en annan än den, med hvilken delägarna
kontrakerat. Mycket kraftigt har emellertid kommittén häfdat den upp¬
fattningen, att det vore nödigt att i detta hänseende förfara med stor
varsamhet, så att icke billighetens gräns öfverskredes. Hvad pensions-
afgifter och pensionsbelopp beträffade, ansåg kommittén hvarken någon
höjning af de förra eller sänkning af de senare böra ifrågakomma.
Statsmakterna hade, då pensionernas höjning till 80 procent af aflö-
ningen ifrågasattes, uttalat sig för det skäliga häri; vid dessa uttalan¬
den hade delägarna tryggat sig, och då kommittén var af den åsikt,
att pensionsafgifterna icke kunde anses för låga och pensionsbeloppen
icke för höga, ansåg kommittén, att om för de nuvarande delägarna
någon för dem ofördelaktig rubbning i fråga om pensionsafgifter och
pensionsbelopp vidtoges, billighetens gräns vore öfverskriden. Beträf¬
fande pensionsåldern vore, enligt kommitténs mening, förhållandena
något annorlunda, i det kommittén för sin del höll före, att pensions¬
53
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 1V:o 132.
åldern, sådan densamma för närvarande vore bestämd, i flera fall vore
oskäligt låg. I anledning häraf fann sig kommittén, såsom förut oin-
förmälts, föranlåten att föreslå ett stadgande rörande viss minimiålder
för rätt till ålderspension.
Fullmäktige för delägarna i pensionsinrättningen hafva i sitt utlå¬
tande öfver pensionskommitténs förslag inlagt en kraftig gensaga mot
nyssnämnda af kommittén ifrågasatta stadgande; och hafva fullmäktige
grundat sin gensaga, bland annat, på den af fullmäktige redan förut
uttalade åsikten om statens juridiska skyldighet att ansvara de nuva¬
rande delägarna för pensionernas utbekommande på oförändrade villkor.
Jag har redan förut antydt, att pensionsfrågan för statens järn¬
vägars personal kommit i ett nytt läge till följd af den vid 1907 års
riksdag genomförda löneregleringen för nämnda personal; och har jag
därvid jämväl åsyftat det här ofvan berörda spörsmålet. Jag tillåter
mig i detta afseende återkalla i minnet, hurusom den kommitté, hvil-
kens betänkande lagts till grund för 1907 års lönereglering, föreslagit
till införande i det nya aflöningsreglementet för personalen vid statens
järnvägar ett stadgande af innehåll, att såsom villkor för att befattnings¬
hafvare skulle komma i åtnjutande af de med befattning förenade aflö-
ningsförmåner skulle gälla, att han vore skyldig underkasta sig de
förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunde varda stadgade.
I det underdåniga utlåtande öfver kommittéförslaget, som afgafs af
järnvägsstyrelsen, uttalade sig styrelsen för införande af en dylik före¬
skrift i aflöningsreglementet. Det torde nämligen, yttrade styrelsen,
näppeligen kunna antagas, att staten åtoge sig att till statens järnvägs¬
trafiks pensionsinrättning lämna så stort bidrag, som kunde blifva er¬
forderligt för att nu gällande bestämmelser rörande rätt till pension
äfven med de föreslagna högre aflöningarna skulle kunna bibehållas
oförändrade. Att ifrågavarande stadgande icke skulle hafva någon som
helst inverkan på frågan, huruvida staten vore skyldig att ansvara för
den brist, som för närvarande funnes i pensionsinrättningen, funne sty¬
relsen emellertid uppenbart. Genom öfvergången på ny stat borde
enligt styrelsens uppfattning befattningshafvare icke lida någon som
helst försämring i sina nuvarande pensionsförmåner; och hemställde
förty styrelsen, att stadgandet ifråga måtte erhålla följande tilläggs¬
bestämmelse: »dock att befattningshafvare icke må genom öfvergången
på ny stat lida försämring i pensionsförmånerna enligt de aflönings-
och pensionsbestämmelser, som äro gällande vid detta aflöningsregle-
mentes trädande i kraft».
Departements¬
chefen b
yttrande.
54
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
En från detta styrelsens uttalande afvikande mening omfattades utaf
två af styrelsens ledamöter, hvilka, under anslutning i öfrigt till den af
majoriteten inom styrelsen hyllade åsikt, funnit något giltigt skäl icke
kunna åberopas för att för statens järnvägars personal uti ifrågavarande
hänseende föreslå någon annan bestämmelse än som plägade meddelas
för andra statens tjänare.
Vid aflåtande af proposition i ämnet till 1907 års riksdag yttrade
föredragande departementschefen, att med hänsyn till, å ena sidan,
den stora brist, som förefunnes i pensionsinrättningen, och, å den an¬
dra, de afsevärda ökningar i de ordinarie arfvodena för statens järn¬
vägars personal, som det föreliggande löneförslaget skulle komma att
medföra, funne departementschefen i likhet med järnvägsstyrelsen det
icke gärna kunna ifrågasättas, att nu gällande pensionsbestämmelser
skulle, älven med de föreslagna högre aflöningarna, bibehållas oför¬
ändrade; vid sådant förhållande syntes det emellertid icke kunna und¬
vikas, att. en föreskrift af ofvan omförmälda innebörd meddelades. Ehuru
departementschefen beträffande spörsmålet, huruvida en dylik föreskrift
skulle äga • inverkan på frågan om statens skyldighet att ansvara för
bristen i pensionsinrättningen, vore böjd för att ansluta sig till den af
styrelsen därutinnan uttalade uppfattning, funne han sig dock ej kunna
dela styrelsens åsikt om lämpligheten af ett tillägg till meranämnda
föreskrift af det innehåll styrelsen föreslagit; någon giltig anledning
att beträffande statens järnvägars personal göra ett undantag från hvad
i förevarande afseende plägade stadgas vid löneregleringar för andra
statstjänare syntes honom icke föreligga. Slutligen uttalade departe¬
mentschefen, att han emellertid därmed icke ville hafva sagdt, att han
hyste någon tvekan rörande billigheten däraf, att den nuvarande per¬
sonalen bibehölles vid sin rätt att erhålla pensioner till minst 'Samma
belopp som dem, hvilka utginge jämlikt nu gällande aflönings- och
pensionsbestämmelser.
Då nu en föreskrift af ofvan omförmälda innehåll blifvit införd i
det nya aflöningsreglementet, samt, enligt hvad järnvägsstyrelsen i sitt
underdåniga utlåtande i ämnet meddelat, samtliga ordinarie befattnings-
hafvare vid statens järnvägar med undantag af 12 personer öfvergått
på ny stat och därigenom underkastat sig förändrade pensionsvillkor,
finner jag lika med järnvägsstyrelsen frågan om statens juridiska skyl¬
dighet att ansvara de nuvarande delägarna för pensionernas utbekom¬
mande på oförändrade villkor numera icke äga praktisk betydelse, sär-
skildt om pensionsförhållandena för de på gammal stat kvarstående
delägarna blifva ordnade på sätt jag tänker föreslå. Beträffande det
55
Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 132.
härmed sammanhängande spörsmålet, nämligen i hvad mån billigheten
kan anses kräfva, att de nuvarande delägarna icke blifva underkastade
försämring i de för dem nu gällande pensionsvillkor, skall jag redo¬
göra för min ståndpunkt härutinnan vid behandlingen af hufvudpunk-
terna i det föreliggande lagförslaget, hvartill jag härmed öfvergår.
Pensionskommittén hade föreslagit såsom regel, att rätt till pension
skulle tillkomma den, hvilken efter minst trettio års anställning, hvad nuva¬
rande delägare anginge, i ordinarie tjänst vid statens järnvägar och, hvad
blifvande delägare beträffade, i ordinarie statstjänst, däraf åtminstone de fem
sista åren i statens järnvägars tjänst, uppnått sådan ålder, att hans lefnadsår
och de år, han sålunda tillbragt i ordinarie tjänst, sammanräknade upp-
ginge till talet 95; dock att pensionsrätt i detta fall icke inträdde förr
än vid fyllda 62 år för delägare, som innehade befattning såsom loko¬
motivförare, öfverkonduktör, konduktör, banmästare, lokomotiveldare,
packmästare, stationskarlsförman, stationskarl eller banvakt och vid
fyllda 65 lefnadsår för öfriga delägare.
I likhet med kommittén hafva de sakkunniga häfdat den uppfatt¬
ningen, att järnvägstjänsten kräfde en tidigare inträdande pensionsrätt
än som vore stadgad för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, men att
däremot de nuvarande bestämmelserna, som icke stadgade någon som
helst minimiåldersgräns för rätten att erhålla pension, måste anses vara
synnerligen otillfredsställande. Detta förhållande hade nämligen till
följd, att pensionsåldern för innehafvare af samma slags befattning,
under antagande af anställande första gången i ordinarie tjänst vid
20—30 år växlade mellan 571 /2 och 62Va år.
Beträffande de grundsatser, som borde lända till efterrättelse i före¬
varande afseende yttra de sakkunnige följande:
»Vid hvarje rationellt ordnande af pensionsförhållandena mellan
arbetsgivare och arbetstagare synes oss en af de angelägnaste omsor¬
gerna vara att, med ett rättvist afvägande af båda kontrahenternas in¬
tressen, bestämma en viss lefnadsålder, vid hvilken den senare har rätt
att upphöra med arbetet mot åtnjutande af pension. Arbetsgifvaren,
här staten, torde därvid ovillkorligen hafva rätt att fordra, att tjänaren
fullgör sitt arbete, så länge han besitter kraft och förmåga att sköta
detsamma på ett tillfredsställande sätt, tjänaren åter, att då kraften
icke längre räcker till, få draga sig tillbaka från arbetet med rätt att
Pensions¬
åldern.
Sakkunniga.
56
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
af staten åtnjuta medel för sin anständiga bärgning. Tidpunkten, då
statens förenämnda rätt bör upphöra och tjänarens vidtaga, bör gifvet-
vis sammanfalla och torde i första hand böra göras beroende af viss
lefnadsålder hos tjänaren, då väl åldern är den naturligaste och för
öfrigt enda allmängiltiga mätaren på arbetskraft. För undantagsförhål-
landen kräfvas undantagsbestämmelser. I huru ringa mån de nuvarande
bestämmelserna rörande pensionsålder för järn vägspersonalens vidkom¬
mande fylla de fordringar, som sålunda synas oss böra ställas å ett
rationellt ordnadt pensionsväsende, torde utan vidare framgå af det
föregående.»
Emellertid, yttra de sakkunniga vidare, fyller icke heller pensions¬
kommitténs förslag i detta hänseende måttet. Detta förslag hade näm¬
ligen bibehållit såsom primär fordran, att summan af lefnads- och
tjänstår utgjorde minst talet 95, och sedermera såsom ytterligare begräns¬
ning stadgat viss minimiålder. Det kunde då inträffa, att en tjänsteinne-
innehafvare, för hvilken minimiåldern satts till 62 år, oaktadt han upp¬
nått denna ålder ej hade så många tjänstår, att dessa och hans lefnadsår
sammanräknade uppginge till talet 95. Att kommittén icke tagit steget
fullt ut, torde hafva berott på kommitténs under dåvarande förhållanden
naturliga sträfvan att för de nuvarande delägarnas vidkommande i stör¬
sta möjliga grad bibehålla nu gällande bestämmelser oförändrade och
att för blifvande delägare föreslå så få afvikelser som möjligt. Då,
enligt de sakkunnigas mening, förhållandena nu vore olika — de sak¬
kunniga torde härvid syfta på bestämmelsen i det nya aflöningsregle-
mentet rörande skyldigheten att vara underkastad förändringar i afse¬
ende å pensionsvillkoren — hafva de sakkunniga ansett hinder icke
möta att borttaga bestämmelsen om ett visst antal sammanräknade lef¬
nads- och tjänstår och endast såsom villkor för rätt till pension fast¬
ställa visst antal lefnadsår och visst antal tjänstår.
För bedömande, huruvida de af pensionskommittén föreslagna ålders¬
gränserna kunde anses skäliga, hafva de sakkunniga framhållit, bland
annat, följande.
Bland de civila tjänsteinnehafvare, å hvilka den allmänna pensions¬
lagen ägde tillämpning, hade de sakkunniga särskildt fäst sig vid tullperso¬
nalen och kunde i sådant afseende erinras, hurusom den andra af de kom¬
mittéer, som haft i uppdrag att afgifva förslag till ordnande af det civila
pensionsväsendet, föreslagit, att pensionsåldern skulle utgöra för bevak-
ningspersonalen vid tullverket 65 lefnads- och 35 tjänstår samt för all
öfrig personal 67 lefnads- och 35 tjänstår, men att generaltullstyrelsen
i sitt utlåtande öfver förslaget visserligen gillat detsamma, i hvad det
57
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.
afsåge tullverkets ämbets- ocli tjänstemän samt de styrelsen och tull¬
verkets lokalförvaltning tillhörande betjänte, hvaremot styrelsen på det
kraftigaste afstyrkt, att pensionsåldern för de till tullverkets- kust- och
gränsbevakning hörande betjänte höjdes utöfver 62 lefnads- och 30
tjänstår. Till stöd för denna mening åberopade styrelsen, under anfö¬
rande af åtskilliga exempel, att det torde ligga i öppen dag, att med
afseende å den tjänstgöring, som ålåge tullverkets sistnämnda betjänte,
dessa vid utöfningen däraf måste vara i besittning af oförminskad ar¬
betsförmåga samt full kraft och uthållighet.
I enlighet med generaltullstyrelsens hemställan blef också beträf¬
fande pensionsåldern för tullpersonalen bestämdt, att densamma skulle
utgöra, för betjänte vid tullverkets kust- och gränsbevakning 62 lefnads-
och 30 tjänstår, för betjänte vid tullverkets lokalförvaltning 65 lefnads-
och 35 tjänstår och för all öfrig personal 67 lefnads- och 35 tjänstår.
De sakkunniga erinra vidare, hurusom pensionskommittén till stöd
för sitt förslag till ändrade bestämmelser rörande pensionsåldern åbe¬
ropat, bland annat, det förslag till nya grunder i fråga om pensionsrätt
för statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings delägare, hvilket på 1890-
talet utarbetats af direktionen för pensionsinrättningen i samråd med
några af fullmäktige utsedda förtroendemän, och som innefattade en
föreskrift om viss minimiålder såsom villkor för rätt till ålderspension,
utgörande 60 lefnadsår för lokomotivförare, eldare, vagnsmörjare, öfver-
konduktör, konduktör och packmästare, 62 lefnadsår för banmästare,
banvakt, stationskarlsförman och stationskarl samt 65 lefnadsår för
öfriga delägare.
Efter att hafva redogjort för de förhållanden, som ägde samband
med uppkomsten af detta förslag (sid. 56—59 i de sakkunnigas ut¬
låtande) framhålla de sakkunniga, under uttalande af sin anslutning till
kommitténs uppfattning rörande förslagets betydelse såsom stöd för det
af kommittén framlagda förslaget, hurusom nämnda förslag otvetydigt
gåfve vid handen, att icke blott direktionen utan äfven fem af fullmäk¬
tige och detta särskildt de, som af öfriga fullmäktige erhållit uppdrag
att i den viktiga frågan samråda med direktionen, vid förslagets upp¬
görande hade den uppfattningen, att en höjning af pensionsåldern icke
vore oskälig.
Till jämförelse med förhållandena i förevarande afseende vid en¬
skilda svenska järnvägar hafva de sakkunniga anfört, hurusom i det
den 14 mars 1902 fastställda reglemente för enskilda järnvägarnas pen¬
sionskassa vore stadgadt, att rätt till pension tillkomme delägare vid
tjänstens frånträdande, sedan han fyllt 60 år. Pensionsbeloppet utgjorde
Bill. till Riksil. Prot. 190!). 1 Sami. 1 Afd. 93 Höft. B
58
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 132.
för den, som omedelbart efter uppnådda 60 år afgår ur tjänst, 50 pro¬
cent af årsaflöningen samt ökades för hvarje följande år han kvarstår i
tjänst med 2 procent och utgjorde högst 60 procent för den, som efter
uppnådda 60 år kvarstår i tjänst i fem eller flera år. Emellertid hade,
enligt hvad de sakkunniga upplysa, vid fullmäktiges för delägarna i
enskilda järnvägarnas pensionskassa sammanträden under år 1907 be¬
handlats åtskilliga förslag, gående ut därpå att i sammanhang med höj¬
ning af ålderspensionen höja pensionsåldern till 63 år.
Jag tillåter mig att i detta sammanhang meddela, att ett af full¬
mäktige undergår 1908 godkändt förslag till reglemente för enskilda
järnvägarnas pensionskassa, innefattande bestämmelse om att pensions¬
åldern skulle utgöra 63 år, blifvit till Kungl. Maj:t för fastställelse öfver-
lämnadt, men att af vissa skäl, som icke ha afseende å nu föreliggande
spörsmål, dylik fastställelse icke kunnat meddelas.
Beträffande de föreskrifter i afseende å pensionsåldern, som gälla
vid en del utländska statsbaneförvaltningar, hafva de sakkunniga lämnat
redogörelse å sid. 62—64 i utlåtandet.
Häraf inhämtas bland annat:
att enligt statuterna för de norska statsbanornas pensionskassa af den
7 juli 1890 pensionsrätt inträder för delägare, som, efter att hafva varit
medlem af kassan i fem år samt fyllt 65 lefnadsår, erhåller afsked från
statsbanornas tjänst;
att för personalen vid de danska statsbanorna rätt att erhålla afsked
med pension inträder vid fyllda 70 lefnadsår, dock att lokomotivförare,
eldare, tågförare och tågbetjänte erhålla dylik rätt vid fyllda 65 år;
att tjänstehafvarna vid de preussiska statsjärnvägarna lika litet som
andra ordinarie statstjänare därstädes kunna göra anspråk på någon
ovillkorlig rättighet att erhålla afsked med pension efter viss uppnådd
lefnads- och tjänsteålder, utan att vederbörande öfverordnade myndig¬
het äger att därom bestämma;
att för den ordinarie personalen vid de sachsiska statsbanorna gälla
enahanda pensionsbestämmelser som för öfriga ordinarie statstjänare,
och att i öfverensstämmelse härmed tjänsteinnehafvare efter erhållet af¬
sked är berättigad till pension vid uppnådda 40 tjänstår och 65 lefnads¬
år; samt
att för personalen vid samtliga ofvannämnda järnvägsförvaltningar
gälla särskilda bestämmelser i fråga om invalidpensionering.
Under framhållande, hurusom de af de sakkunniga angifna förhål¬
landen, för hvilka här ofvan i hufvudsak redogjorts, syntes utvisa, att
pensionskommitténs förslag till bestämmelser rörande pensionsålder icke
59
Kimgl. Maj.is Nåd. Proposition, N:o 132.
innebure några oskäliga fordringar, hafva de sakkunniga ansett, att
samma förslag borde läggas till grund för de nya bestämmelserna, dock
med ett par modifikationer. _ ...
Då i den allmänna pensionslagen pensionsåldern för kvinnlig tjänste¬
innehafvare bestämts till 60 år, syntes enligt de sakkunnigas mening
ingen giltig anledning kunna åberopas att icke låta samma bestämmelse
blifva gällande för kvinnlig tjänsteinnehafvare vid statens järnvägar.
Vidare hålla de sakkunniga före, att äfven för en annan^ grupp af
tjänsteinnehafvare, nämligen lokomotivförarna, borde pensionsåldern be¬
stämmas till 60 år i stället för, såsom pensionskommittén föreslagit,
Gent emot pensionskommitténs förslag i sistnämnda afseende hade,
anmärka de sakkunniga, fullmäktige för delägarna i statens järnvägs¬
trafiks pensionsinrättning i sitt yttrande öfver pensionskommitténs be¬
tänkande framhållit, att ansvaret, arbetet och nödvändigheten af upp¬
märksamhet för lokomotivpersonalen ökats i högst väsentlig grad under
de senaste åren. Statsbanedriftens utveckling hade haft till följd flera
t廕, hvaraf föranledts större antal tågmöten på stationerna, större och
tyngre rullande materiel, förökad hastighet, ökad nattjänst och nya
signalanordningar, som kräfde ytterligare vaksamhet, allt i allt faktorer,
som gifvetvis försvårat arbetet i hög grad, då större påpasslighet och
därmed följande större uppsilning af själs- och kroppskrafter blifvit I
I anledning häraf yttra de sakkunniga följande: »Hvad fullmäktige
sålunda anfört synes oss onekligen vara mycket beaktansvärdt, och det
torde icke ligga något oegentligt uti att låta lokomotivförarna, i fråga
om pensionsålder, intaga en särställning i förhållande till all öfrig man¬
lig järnvägspersonal. Visserligen fordras vid utöfvande af en hel del
tjänster inom järn vägsförvaltningen en ovanligt hög grad af uppmärk¬
samhet och pålitlighet; men det är dock härvidlag att beakta, hurusom
uppmärksamheten hos lokomotivföraren måste vara oafbrutet i timtal
till det yttersta spänd, allt under det tåget framföres med en hastighet,
hvilken allt mer och mer ökats och säkerligen äfven i framtiden kom¬
mer att än vidare ökas. Det är dessa alldeles särskild! svåra förhål¬
landen, under hvilka lokomotivföraren har att fullgöra sina tjänsteålig¬
ganden, och det stora ansvar, som därvid påhvilar honom, livilket gör
en undantagsställning för lokomotivförarna berättigad. Att de nu an¬
förda skälen icke hafva tillämpning å eldarna, hvilka för öfrigt i regel
befordras till lokomotivförare, finna vi tydligt.»
Slutligen hafva de sakkunniga, i fråga om pensionsåldern, fram-
60
Fullmäktige.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
hållit, hurusom enligt pensionskommitténs, af de sakkunniga därutinnan
biträdda förslag möjlighet fortfarande såsom hittills vore lämnad den,
som till följd af minskade kropps- eller själskrafter, beroende på sjuk-
dom eller ålderdomssvaghet, icke vidare kunde behörigen sköta sin
tjänst, att erhålla entledigande med pension, hvilken, om vederbörandes
tjänstår uppginge till 30, utgjorde samma belopp som ålderspension.
l)et vore således enligt de sakkunnigas uppfattning endast de fullt
friska, som komme att beröras af skärpta bestämmelser rörande pen¬
sionsåldern, och det syntes, som det vore i dessas eget intresse att kvar-
stanna i tjänst mot full aflöning i stället för att afgå med minskad inkomst.
Med de afvikelser, för hvilka här ofvan redogjorts, samt de modi¬
fikationer i öfrigt, som betingas af de vid 1907 års lönereglering till¬
komna nya befattningar, ansluter sig de sakkunnigas förslag i fråga
om viss minimiålder till hvad kommittén i sådant afseende ifrågasatt.
I öfverensstämmelse härmed skulle alltså minimiåldern komma att ut¬
göra: för lokomotivförare och kvinnlig tjänsteinnehafvare 60 år, för
banmästare af l:a och 2:a klass, bangårdsmästare, tågmästare, konduk¬
tör, stationsförman, lokomotiveldare, vagnskötare, banvakt och stations-
karl 62 år samt för öfriga tjänsteinnehafvare 65 år.
Enligt hvad soin inhämtas af de tryckta protokollen vid fullmäk¬
tiges för delägarna i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning lagtima
mote i juni månad 1906 och urtima möte i september månad 1908,
hvilka protokoll innehålla från fullmäktige infordrade yttranden öfver
pensionskommitténs och de sakkunnigas förslag i pensionsfrågan, hafva
tran tullmäktiges sida lifliga protester höjts mot den ifrågasatta skärp¬
ningen af nu gällande bestämmelser rörande pensionsålder.
Gent emot den af de sakkunniga uttalade grundsatsen, att lefnads-
åldern »vore den naturligaste och för öfrigt enda allmängiltiga mätaren
på arbetskraft», erinra fullmäktige, under framhållande, bland annat, af
den stoia arbetsbördan vid järnvägen, den uthållighet och sinnets vaken¬
het, som af järnvägsmännen i högre grad än i fråga om öfriga civila
tjänsteinnehafvare kräfdes, samt den uppslitande tjänstgöringen, att
ofvannämnda grundsats icke vore tillämplig å järnvägsmännen, utan att
minst lika mycket afseende borde fästas vid en lång och ansträngande
tjänstgöring.
Beträffande tjänstgöringens beskaffenhet hålla fullmäktige före, att
järnvägstjänsten icke kunde anses mindre ansträngande nu än förr,
snarare tvärtom; och anföra fullmäktige i detta hänseende följande:
»En arbetsstegring inom alla afdelningar af järnvägen har otvifvel¬
aktigt ägt rum; och ha därigenom äfven ställts ökade fordringar på
61
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
personalen, hvilken ej heller försummat att gifva detta tillkänna. Så
framhölls i den petition, som år 1905 af samtliga betjäningsgrupper in¬
lämnades till statsrådet och chefen för civildepartementet och som af-
såg en tillfällig löneförbättring för den svagast aflönade järnvägsperso¬
nalen, att den afsevärda ökningen af trafiken vid statens järnvägar
»ställer gifvetvis för hvarje år ökade fordringar på järnvägspersonalens
såväl tjänsteförmåga i allmänhet som på dess individuella kraft och ut¬
hållighet». Järnvägspersonalen har också genom sin tjänst ett ansvar
för människolif, hvartill väl få motstycken torde kunna uppletas inom
hela statsförvaltningen. En alldeles särskild omständighet, som väl
förtjänar att framhäfvas, är den på naturtilldragelser och på tillfälligheter,
som äro oberoende af mänskligt förutseende, grundade nödvändigheten
för järnvägspersonalen att underkasta sig oberäkneliga och understun¬
dom oerhörda förlängningar af arbetstiden. Man må blott betänka,
hvilken nästan obegränsad arbetstid, som vid inträffande tågrubbningar
erfordras för att, så fort i mänsklig makt står, återställa trafikens regel¬
bundna gång.
Speciellt erbjuder femte distriktet och däraf i synnerhet riksgräns-
banan talrika exempel på, hvilka oerhörda fysiska och psykiska ansträng¬
ningar i vidsträcktare grad än förut nu åligga personalen i jämförelse
med hvad som var förhållandet, innan detta distrikt öppnades för trafik,
hvilka fakta kommittén synes hafva förbisett, när den gör sitt uttalande
om de bättre förhållanden, som inträdt under de senaste tio åren. Då lik¬
väl så godt som hela femte distriktet öppnats för trafik sedan år 1891
och då detta distrikt år 1905 ägde en personal af cirka 1,300 ordinarie
befattningshafvare, bör väl detta stora antal vara en viktig faktor, när
det gäller att göra ett allmänt uttalande om järnvägstjänstens art.
Alla nu påvisade omständigheter och många fler än dessa tära på
järnvägsmännens hälsa och krafter, och om det också, som naturligt
är, träffar olika personer olika hardt, så torde dock ingen gå fri från
känning af den kraftiga utveckling, statens järnvägar genomgått.»
Vidkommande det af pensionsdirektionen i samråd med fullmäk¬
tiges förtroendemän på 1890-talet uppgjorda förslaget rörande viss •
minimipensionsålder, hvilket af pensionskommittén och de sakkunniga
åberopats såsom stöd för förslaget att höja pensionsåldern, förneka full¬
mäktige — under framhållande, bland annat, att förstnämnda förslag aldrig
framlagts till behandling vid något fullmäktigmöte — att detsamma kunde
anses ådagalägga någon uppfattning bland delägarna i pensionsinrätt-
ningen därom, att den ålder, vid hvilken hel pension för närvarande
kunde erhållas, vore för låg.
62
Knngl. Majtfs Nåd. Proposition N:o 132.
En annan omständighet, som enligt fullmäktiges mening talade
emot höjning af pensionsåldern, vore att personalen därigenom i högre
grad än förut komme att utsättas för risken att drabbas af stränga
straffbestämmelser. Järnvägsmannen måste, säga fullmäktige, mer än
någon annan statstjänare ständigt erinra sig, att- en sekunds själsfrån-
varo, trötthet eller slapphet i tjänsten kunde medföra oerhörda olyckor
för andra och fängelse eller straffarbete för honom själf. Med känne¬
dom om, att själskrafterna minskades efter uppnådda femtio år och att
efter denna tid uthålligheten och sinnets spänstighet aftoge med hvarje
år, insåges lätt, att hvarje höjning af pensionsåldern för järnvägsmannen
ökade risken att drabbas af stränga straff, en risk, för hvilken öfriga
statstjänare i endast ringa mån vore utsatta.
Beaktade man därtill, att invalidpensionerna efter § 6 a) och b) i
reglementet redan nu utgjorde 45 % af alla utgående pensioner, vore det
uppenbart, att en höjning af pensionsåldern skulle ytterligare öka dessa,
då sannolikheten att blifva invalid stegrades genom individens aftagande
själs-_ och kroppskrafter. Fullmäktige kunde icke taga på sitt ansvar
att tillstyrka en sak, som utsatte personalen för nödvändigheten af
invalidpensionering i ännu högre grad, än hvad nu vore fallet.
Slutligen hafva fullmäktige för att ådagalägga obehöfligheten af
skärpta bestämmelser rörande pensionsåldern påvisat det förhållande, att
järnvägsmännen, då hälsa och krafter stode bi, icke sällan stannade
kvar i tjänsten äfven efter den tid, då pensionsålder uppnåtts. Till
belysning härutinnan hafva fullmäktige låtit verkställa en undersökning
rörande dem, som under 20-årsperioden 1886—1905 erhållit pension
enligt § 6 c) i gällande reglemente d. v. s. vanlig ålderspension. Af
denna utredning har framgått,
att hela antalet af de sålunda pensionerade under nämnda tid upp¬
gått till 572, hvaraf 380 tillhört den grupp, för hvilken enligt pensions¬
kommitténs förslag minimiåldern för erhållande af ålderspension skulle
utgöra 62 år (grupp A.) samt 192 tillhört den öfriga järnvägsperso-
nalen (grupp B.);
att pensionsåldern d. v. s. den lefnadsålder, vid hvilken tjänste-
innehafvare enligt reglementets bestämmelser skulle hafva varit berättigade
till ålderspension, utgjort i medeltal för dem, tillhörande
grupp A.....
» B.....
för samtliga
62,67 år
62,28 »
62,54 » ;
63
Kitngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
att en hel del af dessa pensionstagare visserligen erhållit pension
omedelbart efter uppnådd pensionsålder, men att många dock kvarstannat i
tjänst ännu längre^ utgörande antalet af dem, som sålunda kvarstannat:
181 eller 48 % af hela antalet,
123 b 64 % B B B
304 b 53 % b b b ; samt
i grupp A.
b b B.
af samtliga
att den omständigheten att sålunda en ganska afsevärd del, i me¬
deltal öfver hälften, kvarstannat i tjänst äfven efter den tid, då de
enligt reglementets bestämmelser blifvit pensionsberättigade, verkat
därhän, att den medelålder, vid hvilken samtliga ifrågavarande pensio¬
närer i verkligheten erhållit pension, blifvit högre än den ofvan angifna
pensionsåldern samt utgjort i medeltal för alla dem, som tillhöra
gruppen A............................................................................... 63,32 är
b B............................................................................... 63,84 B
för samtliga.............................................................................. 63,48 b
Efter att hafva närmare utvecklat sin uppfattning rörande obehöf-
ligheten af skärpta bestämmelser rörande pensionsåldern anföra full¬
mäktige i detta sammanhang följande:
»Men om kommitténs skärpta bestämmelser äro obehöfliga för dem,
som äro friska, enär dessa ändå synas villiga att stanna kvar i tjänst,
så länge deras krafter stå bi, så komma de däremot med hela sin tyngd
att falla på dem, som icke äro friska. Härmed afses icke dem, som
äro så sjuka, att de måste befrias från sina befattningar genom inva¬
lidpensionering, utan dem, hvilkas hälsa blifvit försvagad och hvilkas
krafter blifvit utslitna, utan att det därför ännu kommit så långt, att
de nedlagts på sjukbädden. Det är dessa, som genom de föreslagna
bestämmelserna skola tvingas att stanna kvar i tjänsten, till dess att en
fullt utbildad sjukdom eller ett fullständigt kroppsligt försvagande åstad¬
kommit tillräckliga motiv för en invalidpensionering. Häri ligger det
mest motbjudande i kommitténs förslag.
Kommittén svnes hafva förbisett, att det finnes ett mellanstadium
emellan fullständig sjukdom och fullkomlig hälsa, ett mellanstadium,
som kännetecknas af trötthet efter en långvarig och ansträngande
tjänstetid, under hvilken krafterna blifvit så småningom förbrukade.
Det är en sådan kroppsligt eller andligt utsliten och uttjänt person,
som ofta nog med uppbjudande af alla krafter sträfvar att kvarstanna
i tjänsten, till dess pensionsåldern inträder. Får han då den hvila, han
beiiöfver, vinner han måhända sin hälsa åter och kan under sina åter¬
64
Järnvägs¬
styrelsen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
stående dagar njuta af det bekymmersfria lugn, som är en välförtjänt
belöning för långvarig och trogen tjänst. Men får han icke det utan
måste ännu några år kvarstanna i tjänsten, emedan kan ännu icke
uppnått stadgad minimiålder, då riskerar han återstoden af sin hälsa,
och han lämnar tjänsten såsom utbildad sjukling.
Det kan visserligen inträffa, att någon gång en person begagnar
sig af sin uppnådda pensionsrätt vid relativt tidig ålder, utan att hans
hälsa .med nödvändighet, kräfver det, men i så fall. måste, såsom förut
framhållits, alltid hans tjänstetid hafva varit lång, och dessutom torde
dylika fall vara tämligen sällsynta. Det synes därför fullmäktige icke
vara rätt att för dessa få undantagsfall införa skärpta bestämmelser,
som nästan uteslutande lägga en tung börda på dem, som minst förmå
bära den.»
Såväl direktionen för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning som
järnvägsstyrelsen hafva biträdt de sakkunnigas förslag rörande pensions¬
åldern. Styrelsen yttrar i detta ämne följande:
»Vid framläggande af sitt förslag till skärpning af bestämmelserna
rörande pensionsålder torde pensionskommittén, med hänsyn till den
afsevärda minskning i pensionsinrättningens förpliktelser, som förslagets
genomförande skulle innebära, i icke ringa mån låtit sig påverkas af
en sträfvan att återställa den ekonomiska jämvikten inom pensionsin-
rättningen. Äfven om nyssnämnda synpunkt måhända icke kommer
att äga fullt samma betydelse i det fall att staten, såsom de sakkunniga
föreslagit och som styrelsen för sin del finner sig böra tillstyrka, öfver-
tager hela pensioneringen af järnvägspersonalen, lärer i allt fall fullt
fog förefinnas för vidtagande af en åtgärd, som är ägnad att minska
den stora bristen i pensionsinrättningen, under förutsättning likvisst
att åtgärden icke inverkar menligt på tjänsteförhållandena vid statens
järnvägar . eller träder billighetens gräns för nära med hänsyn till den
enskilde tjänsteinnehafvaren.
I likhet med pensionsdirektionen finner styrelsen det af de sak¬
kunniga framlagda förslaget vara fullt ägnadt att tillgodose såväl den
ena som den andra af de nyss anförda synpunkterna, liksom styrelsen
anser sig kunna instämma i direktionens yttrande, i hvad det afser att
bemöta de af fullmäktige mot förslaget gjorda invändningar. Det före¬
faller styrelsen som om fullmäktige, då de såsom stöd för sin kritik af
förslaget ordat om det förhållande att järnvägstjänstens kräfvande natur
föranledde en hastigare förbrukning af kropps- och själskrafter, än hvad
som förekomme i fråga om andra civila tjänsteinnehafvare, icke till¬
räckligt beaktat den väsentliga och af nyssnämnda förhållande betin-
65
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
gade nedsättning af pensionsåldern i förhållande till civila tjänstek afvare
i allmänhet, som förslaget innebär. Under det att sålunda enligt den
allmänna pensionslagen pensionsåldern i regeln utgör 67 år, skulle
densamma enligt de sakunnigas förslag utgöra 60, 62 och 65 år, allt
efter de kraf på kroppslig och andlig spänstighet, som i de olika
befattningarna ställas på deras innehafvare.
Till förebyggande af all tvekan, som skulle kunna göra sig gäl¬
lande vid antagande af de sakkunnigas förslag rörande pensionsåldern,
har pensionsdirektionen föreslagit en ändring i den af .de sakkunniga
föreslagna bestämmelsen rörande pensionering vid invaliditet i vidsträckt
bemärkelse d. v. s. under sådana förhållanden, som omförmälas i § 6 b)
af nu gällande pensionsreglemente. Enligt detta stadgande,. sådant
detsamma blifvit af de sakkunniga formuleradt, inträder pensionsrätt
för delägare, som efter minst tio års tjänstgöring i ordinarie anställning
vid statens järnvägar antingen till följd af kroppsskada eller sjukdom i
andra fall än då vederbörande blifvit utsatt för olycksfall i statens järn¬
vägars tjänst eller ådragit sig sjukdomen genom utöfning af dylik
tjänst eller ock till följd af ålderdomssvaghet icke vidare kan behö¬
rigen sköta sin befattning och ej heller af järnvägsstyrelsen anses
kunna lämpligen förflyttas till annan befattning samt för den skull er¬
håller afsked eller entledigas.
Den af pensionsdirektionen föreslagna ändring i ofvan anförda
stadgande innebär att ordet »ålderdomssvaghet» ersättes med uttrycket
»väsentligen minskad arbetsförmåga». _ ■ .
Styrelsen, som biträder hvad sålunda af direktionen föreslagits, är
för sin del fullt förvissad om att genom den möjlighet, som förmedelst
ett stadgande af ofvan angifna innebörd beredes järnvägsbefälet att
med pension, beräknad i förhållande till vederbörandes tjänstår, entlediga
försliten eller af sjukdom för all framtid försvagad personal, komrne
de olägenheter från såväl tjänstens som den enskilde individens stånd¬
punkt, hvilka enligt fullmäktiges förmenande skulle vara förknippade
med de sakkunnigas förslag om införande af en viss minimiålder såsom
villkor för rätt till ålderspension,, att förebyggas.
I motsats mot hvad fullmäktige sökt göra gällande, håller styrelsen
före, att det af fullmäktige anmärkta förhållande (sid. 44 46 i full¬
mäktiges protokoll vid lagtima mötet i juni 1906) att af 572 under ^0-
årsperioden 1886—1905 efter uppnådd pensionsålder entledigade tjänste¬
hafvare icke mindre än 53 procent kvarstannat i tjänsten utöfver den
tidpunkt, då pensionsrätt inträdt, samt att medelåldern vid afskedet för
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Höft. 9
Departements¬
chefens
yttrande.
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
ofvännämndä 572 tjänstehafyare uppgått till 63,48 år, talar kraftigt
till förmån för de sakkunnigas förslag på samma gång som det är
ägnadt att försvaga verkan af den opinion emot förslaget, som synes
hafva vunnit utbredning bland järnvägsmännen. Då fullmäktige, under
hänvisning till nu omförmälda förhållande sökt visa obehöfligheten af
skärpta bestämmelser beträffande pensionsåldern, får styrelsen meddela,
att allt för många fall äro styrelsen bekanta, då tjänstehafvare vid’
statens järnvägar, efter att hafva uppnått pensionsåldern, afgått från
järnvägstjänsten, ehuru de varit i besittning af full arbetskraft, för att
tt e,n S^yre^®en skulle finna en skärpning af åldersgränsen befogad.
Hvad särskildt angår tjänstemännen å styrelsens byråer och kontor, är
det icke sällsynt, särskildt inom de lägre graderna — kontorskrifvare-
och bokhållargraden — att ordinarie anställning erhålles vid 25 års
ålder eller därunder, hvilket förhållande enligt nu gällande pensions-
bestammelser medför pensionsrätt redan vid 60 års ålder eller där-
^pe.r' ^ civila tjänsteinnehafvare i allmänhet pensionsåldern
blifvit satt till 67 år, lärer en så låg pensionsålder, som på sätt ofvan
omförmälts, för närvarande kan ifrågakomma för ofvannämnda järn¬
vägsmän, svårligen kunna försvaras».
Obestridligt är, att i fråga om det stora flertalet befattningar vid
statens järnvägar alldeles särskilda fordringar ställas på befattningar¬
nas innehafvare i fråga om andlig och kroppslig spänstighet, likasom
ock att järnvägstjänsten i många fall medför stark påfrestning af
hälsa och krafter. Dessa förhållanden betinga gifvetvis för järnvägs-
personalen i regeln en tidigare inträdande pensionsrätt än hvad som
härutinnan är stadgadt för civila tjänstinnehafvare i allmänhet. Men å
andra sidan synes det mig, som om de för järnvägspersonalen i berörda
afseende nu gällande bestämmelser ginge allt för långt i nämnda rikt¬
ning och jämväl i öfrigt. verkade mindre tillfredsställande, beroende
framför allt därpå, att de icke innefatta något stadgande om viss minimi¬
ålder för rätt att erhålla pension. Såsom dessa bestämmelser äro affat-
tade, kan nämligen pensionsåldern för innehafvare af samma befattning,
under antagande af anställning första gången i ordinarie tjänst vid
yO 30 år, växla mellan 57Va och 62Vs år. Frånsedt att i enlighet
härmed pensionsrätt kan inträda vid en ålder, som under alla omstän¬
digheter måste . betraktas såsom alldeles för låg, torde det också vara
oegentligt,. att innehafvare af likartade befattningar kunna blifva pen-
sionsberättigade vid så väsentligt olika ålder, beroende på den tillfäl-
67
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
liga omständigheten, när vederbörande första gången erhållit ordinarie
anställning vid statens järnvägar.
Till försvar för en dylik anordning hafva emellertid förekommit
uttalanden, gående ut därpå att, då det gäller att för järnvägsmännen
bestämma den tidpunkt, då vederbörande kan göra anspråk på att
träda tillbaka från arbetet, bör minst lika mycket afseende fästas vid
en lång och ansträngande tjänstgöring som vid lefnadsåldern, och att
sålunda hvad som fattas i sistnämnda afseende enligt de för pensio¬
nering i allmänhet bestämda grunder kan beträffande järnvägsperso-
nalen anses ersatt genom den motsvarande längre tjänstetid, som enligt
nuvarande pensionsbestämmelser erfordras för att pensionsrätt skulle
inträda. Häremot kan erinras, att det härvidlag i hög grad kommer
an på den enskilde individens hälsa och motståndskraft, och den hittills
vunna erfarenheten synes också jäfva riktigheten af det nyss anförda
resonnemanget, då nämligen, enligt hvad tullmäktige för delägarna i
pensionsinrättningen påvisat, af 572 under 20-arsperioden 1886 1905
efter uppnådd pensionsålder entledigade tjänstehafvare icke mindre än
53 procent kvarstannat i tjänsten utöfver den tidpunkt, då pensionsrätt
inträdt. Detta förhållande, som synes tyda därpå, att järnvägsmännen,
då hälsa och krafter stå bi, frivilligt kvarstanna i tjänsten, har
visserligen anförts såsom skäl för obehöfligheten af ändring i nu gäl¬
lande föreskrifter, men då den principen torde vara allmänt erkänd,
att staten har ovillkorlig rätt att fordra af sina tjänare,, att de fullgöra
sin tjänst, så länge det står i deras förmåga att på ett tillfredsställande
sätt uppehålla densamma, synes någon valfrihet i förevarande afseende
icke böra ifrågakomma.
Det nu anförda ådagalägger enligt min mening tillfullo behofvet
af att, i likhet med hvad som ägt rum för öfriga civila tjänsteinnehaf-
vare, införa bestämmelser i den riktning, som af de. sakkunniga före¬
slagits rörande viss minimiålder såsom villkor för järnvägsmans rätt
att erhålla pension.
Hvad då angår de för de särskilda kategorierna af järnvägsperso-
nalen ifrågasatta minimiåldersgränserna, 60, 62 och 65 år, har jag så
mycket mindre anledning att motsätta mig förslaget att för kvinnliga
tjänsteinnehafvare låta pensionsåldern utgöra 60 år, som detta öfver-
ensstämmer med hvad i den allmänna pensionslagen beträffande dylika
tjänsteinnehafvare blifvit stadgadt. Likaledes anser jag, att de sak¬
kunniga anfört fullt giltiga skäl för att sätta pensionsåldern för .loko¬
motivförare till 60 år. Det lärer väl vara otvifvelaktigt, att ingen
68
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
annai\ tjänstgöring inom järnvägsförvaltningen ställer så stora fordrin¬
gar på tjänsteinnehafvarens andliga och kroppsliga vigör som just loko¬
motivförarens.
Vidkommande härefter de störa grupper af järnvägsmän, för hvilka
de sakkunniga ifrågasatt en minimiålder af 62 år, torde det förnämli¬
gast vara pensionskommitténs af de sakkunniga biträdda förslag här¬
utinnan, som väckt gensägelse bland järnvägspersonalen. Under fram¬
hållande af järnvägstjänstens utslitande verkningar i kroppsligt och
andligt afseende har man sålunda ifrigt yrkat på bibehållande af de nu
gällande bestämmelserna. Jag har redan i det föregående berört de
skäl, som i allmänhet tala för bestämmande af en viss minimiålder för
rätt att erhålla pension, och enligt min mening kan den af de sakkun¬
niga för ifrågavarande tjänstegrupper föreslagna ingalunda anses för
hög. Tvärt om synes mig den al de sakkunniga framlagda utrednin¬
gen rörande hvad som i förevarande afseende är stadgadt för perso¬
nalen vid de norska och danska statsjärnvägarna samt en del utländska
statsbaneförvaltningar gifva vid handen, att någon höjning af pensions¬
åldern utöfver hvad de _ sakkunniga föreslagit skulle utan olägenhet
kunna äga rum. Då minimiåldern för rätt till ålderspension i Norge
och Danmark blifvit, äfven för innehafvarna af de mest kräfvande be¬
fattningarna, nämligen tågpersonalen både vid maskinafdelningen och
trafikafdelningen, satt så hög som till 65 år, hvilken pensionsålder äfven
är gällande vid åtskilliga andra utländska statsbanor, kan jag icke finna,
att några befogade invändningar, vare sig från trafiksäkerhetens eller
den enskilde tjänsteinnehafvarens synpunkt, skulle kunna göras mot en
utsträckning af pensionsåldern för den järnvägspersonal, hvarom nu är
fråga, till 63 år. I den uppfattning, hvartill jag härutinnan kommit,
styrkes jag dels af den omständigheten, att denna pensionsålder blif¬
vit, efter beslut af representanter för såväl vederbörande järnvägsbolag
S-m!" Persona^ei1’. antagen att gälla vid de järn vägsförvaltningar, som
tillhöra de enskilda järnvägarnas pensionskassa, dels ock af det förut
anmärkta förhållandet, att en stor del af personalen vid statens järn¬
vägar frivilligt kvarstanna i tjänsten utöfver inträdd pensionsålder.
Nyssnämnda förhållande. har nämligen, enligt hvad den af fullmäktige
för delägarna i pensionsinrättningen företagna undersökningen utvisar,
veikat därhän, att den medelålder, vid hvilken samtliga tjänstehafvare,
tillhörande nu. ifrågavarande kategorier, äfvensom lokomotivförarna i
verkligheten blifvit pensionerade på grund af uppnådd tjänstålder under
20-årsperioden 1886—1905, utgjort 63,32 år. För erhållande af känne¬
69
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
dom, huru motsvarande förhållanden ställa sig under tioårsperioden
1899—1908, har jag låtit verkställa en undersökning, därvid lokomotiv¬
förarna dock ej medtagits; och utvisar denna, att för 266 pensionerade
medeltalet lefnadsår vid pensioneringstillfället utgjort 62,6 år.
För aflägsnande af de betänkligheter, som från tjänstesynpunkt eller
med hänsyn till de enskilda tjänsteinnehafvarnas berättigade intressen
skulle kunna göra sig gällande mot ett förslag i den af mig angifna rikt¬
ning, tillåter jag mig framhålla, att genom de stadganden rörande invalid¬
pensionering i vidsträckt bemärkelse — d. v. s. under de i § 6 b) af
nu gällande pensionsreglemente omförmälda förhållanden — hvilka
innefattas i det föreliggande lagförslaget, kommer att beredas tillfälle
för järnvägsbefälet att med pension, beräknad i förhållande till veder-
börandes tjänstår, entlediga sådan personal, som innan rätt till ålders¬
pension inträdt är på grund af sjukdom eller väsentligen minskad
arbetsförmåga urståndsatt att på ett nöjaktigt sätt fullgöra sina tjänste¬
åligganden. Med stöd af hvad jag sålunda anfört tvekar jag icke att
förorda, att minimiåldern för rätt till erhållande af pension bestämmes
till 63 år för följande befattningshafvare nämligen banmästare af l:a
och 2:a klass, bangårdsmästare, tågmästare, konduktör, stationsförman,
lokomotiveldare, vagnskötare, banvakt och stationskarl.
Beträffande dels öfriga tjänstemän af lägre grad, undantagandes,
såsom ofvan nämnts, lokomotivförare och kvinnliga tjänsteinnehafvare,
dels ock samtliga tjänstemän af högre grad hafva de sakkunniga före¬
slagit en minimipensionsålder af 65 år, d. v. s. två år mindre än hvad
som enligt den allmänna pensionslagen såsom regel gäller för civila
tjänsteinnehafvare. Hvad angår de till statens järnvägars linjepersonal
hörande tjänsteinnehafvarna af nu ifrågavarande kategorier, har jag intet
att erinra mot hvad de sakkunniga sålunda ifrågasatt. Tjänsteförhål-
landena för nämnda personal synas väl motivera en dylik förkortning
af den pensionsålder, som eljest ansetts såsom den normala för civila
befattningshafvare i allmänhet.
Däremot har jag varit i någon mån tveksam, huruvida i enlighet
med de sakkunnigas förslag nämnda förkortning af pensionsåldern äfven
borde gälla personal inom järnvägsstyrelsen. Jag har nämligen icke
kännt mig fullt öfvertygad af hvad utaf pensionskommittén anförts och
de sakkunniga åberopats (se sid. 29 i utlåtandet) till stöd för den upp¬
fattningen, att tjänstgöringen inom järnvägsstyrelsen skulle kräfva en
lägre pensionsålder än hvad som fastställts för tjänstemän vid de cen¬
trala ämbetsverken i allmänhet. Emellertid hafva andra skäl föranledt
Högsta
pensions
belopp
70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
mig att biträda de sakkunnigas förslag äfven i detta hänseende. En af
de viktigaste synpunkterna vid den nya löneregleringen för statsbane-
personalen var att råda bot för de olägenheter, som förut framträdt
vid förflyttningar af personal från styrelsen till distrikten och tvärt
om, beroende på den olika ställning i aflöningsliänseende, som i tjänste-
grad likställda befattningshafvare af dessa två kategorier enligt förut
gällande aflöningbestämmelser intagit. Då nu ett system af likformighet
i berörda afseende blifvit genomfördt vid löneregleringen, finner jag mig
icke kunna förorda en anordning, som innebär en rubbning af detta
system i hvad angår pensionsförhållandena. Det låter ju exempelvis
mycket väl tänka sig, att en innehafvare af tjänst vid distrikten drager
sig för en transport till en i aflöningshänseende likställd befattning i
styrelsen af den anledning, att en dylik transport skulle medföra en
framflyttning med två år af inträdande pensionsrätt.
Såsom ett ytterligare skäl för bestämmande af en något lägre
pensionsålder för tjänstemän i järnvägsstyrelsen än hvad som gäller för
civila tjänsteinnehafvare i allmänhet tillåter jag mig att åberopa den
omständigheten, att enligt det af mig framlagda lagförslaget skulle,
såsom jag i det följande skall visa, för de stora tjänstegrupperna i
styrelsen — bokhållare oeh kontorskrifvare — pensionen i förhållande
till hela aflöningen komma att ställa sig något lägre än hvad fallet är
beträffande flertalet öfriga civila tjänsteinnehafvare, medan åter pen-
sionsafgifterna äro icke obetydligt högre, hvilken sistnämnda anordning,
hvad angår järnvägspersonalen i stort sedt, motiveras af en tidigare in¬
trädande pensionsrätt. I anslutning till hvad jag sålunda anfört finner
jag mig böra förorda, att för samtliga befattningshafvare i järnvägs¬
styrelsen med undantag af kvinnliga tjänsteinnehafvare minimiåldern
för erhållande af rätt till ålderspension sättes till 65 år.
Mot de sakkunnigas förslag att såsom villkor för erhållande af hel
pension på grund af uppnådd pensionsålder skulle, förutom viss minimi¬
ålder, erfordras minst 30 tjänstår synes mig intet vara att erinra.
Beträffande sättet för beräkning af tjänstår skall jag yttra mig
i sammanhang med redogörelsen för detaljbestämmelserna i lagför¬
slaget.
Enligt nu gällande bestämmelser utgör ålderspension 80 procent
af det ordinarie arfvodet och, där inkvartering utgår, af denna förmåns
till 20 procent af arfvodet beräknade värde. Pensionskommittén hade
bibehållit denna bestämmelse för nuvarande delägare. För blifvande
71
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
delägare hade pensionskommittén föreslagit pensionens belopp att mot¬
svara den del af ordinarie arfvodet, som utgör lönen, och, därest för¬
månen af fri bostad eller af hyresbidrag åtnjutes, af denna förmåns
till 20 procent af det ordinarie arfvodet beräknade värde; dock med
iakttagande att beloppet icke finge öfverstiga 6,000 kronor och ej
heller för den, hvilkens ordinarie arfvode uppgår till eller öfverstiger
1,500 kronor, 75 procent och för den, hvilkens ordinarie arfvode är
lägre än 1,500 kronor,' 80 procent af det ordinarie arfvodet och,
därest omförmälda förmån åtnjutes, af samma förmåns nyss angifna
värde.
Vid behandling af frågan om pensionsbeloppet hafva de sakkunniga
till en början ansett nödigt undersöka den nya löneregleringens vid
statens järnvägar inverkan på järnvägspersonalens pensionering. I
sådant afseende hafva de sakkunniga åberopat en utaf en bland dem,
docenten vid Stockholms högskola Gustaf Kobb, på uppdrag af järn¬
vägsstyrelsen verkställd utredning rörande pensionsinrättningens eko¬
nomiska ställning, då hänsyn toges till den nya löneregleringen. Af
denna utredning, för hvilken redogörelse lämnas å sid. 66 — 74 i de
sakkunnigas utlåtande, hade framgått, bland annat, att den brist i pen-
sionsinrättningen, som af pensionskommittén beräknats den 1 januari
1904 utgöra omkring 37 milljoner kronor, vid ingången af år 1907 på
grund af personalens ökning och räntor vuxit till omkring 42 milljoner
kronor och, om beräkningen verkställdes med hänsyn till de nya lönerna,
ytterligare ökades till öfver 62 milljoner kronor; samt att motsvarande
siffror genom antagande af pensionskommitténs förslag att fastställa
viss minimipensionsålder skulle nedbringas till omkring 28, 32 resp.
48 milljoner kronor.
Enligt hvad de sakkunniga påpekat, gifver den sålunda verkställda
utredningen vid handen, att, om pensioner jämlikt bestämmelserna i
gällande pensionsreglemente skulle beräknas å de nya lönerna, komme
ökningen af bristen att blifva oerhördt stor och att, därest under nyss¬
nämnda förutsättning ändring af föreskrifterna rörande pensionsålder
vidtoges i enlighet med pensionskommitténs förslag, bristens ökning
visserligen skulle blifva afsevärdt mindre än i förra fallet, men att den¬
samma ändock i och för sig vore synnerligen betydande. Vid sådant
förhållande kunde enligt de sakkunnigas mening näppeligen ifrågasättas,
att för personal, som öfverginge på den nya lönestaten, bibehålla pen¬
sionens storlek till samma procenttal som för närvarande.
Sakkunniga.
72
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Efter att hafva erinrat om de förut i annat sammanhang (sid. 53 och
54) af mig omnämnda uttalandena i enahanda riktning af järnvägssta-
tens löneregleringskommitté, järnvägsstyrelsen samt vederbörande depar¬
tementschef, uttala de sakkunniga såsom sin uppfattning, att frågan
om statens skyldighet att ansvara för bristen i pensionsinrättningen
borde afgöras alldeles oberoende af det villkor, som fästats vid
öfvergången på ny stat angående skyldighet att underkasta sig
ändrade pensionsbestämmelser, likasom ock att de pensioner, hvilka
under de villkor i öfrigt, som kunde anses skäliga, borde tillkom¬
ma personalen efter öfvergången på ny stat, icke borde till beloppet
understiga de pensioner, som med tillämpning af de gamla lönerna
och enligt nu gällande pensionsbestämmelser skolat tillkomma den¬
samma.
I fråga om de principer, som borde vara grundläggande vid be¬
stämmande af pensionens storlek, hafva de sakkunniga uttalat sig på
följande sätt.
»Den aflöning, hvarpå en tjänare bör kunna göra anspråk, är gifvet-
vis beroende på arten och graden af det arbete, som är med tjänsten
förenadt, men bör på samma gång afpassas så, att den åtminstone
möjliggör för tjänaren att få skäliga fordringar på lifvet tillfredsställda.
Sistnämnda princip har äfven varit anledningen till de nya löneregle¬
ringar, som under senare tiden ägt rum, i det de allt jämt stegrade lef-
nad,skostnaderna nödvändiggjort ökade löner. Pension är till sin natur
likartad med aflöning; visserligen saknas, i fråga om pension, såsom
motprestation å tjänarens sida utförandet af visst arbete, hvarför också
pensionens belopp bör vara mindre än aflöningens; men å andra sidan
måste nog pensionen anses utgöra en fortsatt ersättning för det arbete,
tjänaren under tjänstetiden utfört, till följd hvaraf det är i sin ordning,
att arten och graden af detta arbete inverka på pensionens belopp.
En viktig faktor vid bestämmandet af pensionens, likasom af aflöningens
belopp, är emellertid, att detsamma afpassas så, att det kan möjliggöra
för pensionstagaren att tillfredsställa de nödiga lefnadsbehofven. Då nu
stegrade lefnadskostnader befunnits nödvändiggöra höjning af aflönin-
garna, ligger det nära till hands att antaga, att äfven pensionsbeloppen
böra höjas. Att höjningen af pensionen bör ske i samma proportion
som höjningen af aflöningen, är emellertid därmed icke sagdt. Dels
inverkar härpå den förutvarande pensionens storlek, dels måste i regel
lefnadsbehofven efter afskedet anses vara mindre än under tjänstetiden,
särskildt för den, som har familj, alldenstund barnen vid förstnämnda
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132. 73
tidpunkt kunna antagas vara i stånd att själfva bidraga till sin försörjning.
I detta sammanhang hafva vi emellertid icke velat underlåta att fram¬
hålla, att, då af hvad vi förut anfört framgår, att enligt vår åsikt
staten har skyldighet tillse, att personalen vid statens järnvägar till¬
försäkras pensioner, livilkas belopp kunna anses motsvara de stegrade
lefnadskostnaderna, sådan skyldighet lika litet som statens pensionerings-
skyldighet i allmänhet kan anses föreligga under annan förutsättning,
än att äfven personalen fullgör de skyldigheter, som i pensionshän-
seende skäligen tillkomma densamma. Såsom en af dessa allmänna
skyldigheter hafva vi förut framhållit den fordran, att personalen kvar-
stånnar i tjänst och således genom arbete gifver staten valuta. för
statens kostnader för personalens skull, så länge personalen skäligen
kan antagas vara i stånd att på ett fullt tillfredsställande sätt fullgöra
sina tjänsteåligganden.»
Beträffande vidare sättet för pensionens beräknande, hafva de sak¬
kunniga, såsom jag redan förut (sid. 47—50) haft tillfälle att omförmäla,
kommit till den uppfattningen att, med hänsyn till de för statens järn¬
vägars personal gällande säregna aflöningsbestämmelser och särskildt
den betydelse, som inkvarteringen i aflöningshänseende ägde för samma
personal, pensionens belopp icke lämpligen kunde beräknas enligt
den i allmänna pensionslagen fastställda hufvudregeln att pensionen
skulle motsvara lönen. Visserligen hade, anmärka de sakkunniga,
pensionskommittén i fråga om blifvande delägare uppställt såsom regel,
att pensionsbeloppet skulle motsvara den kontanta lönen och, om in¬
kvartering åtnjötes, denna förmåns värde, men därvid hade funnits
nödigt att foga sådana begränsningar, att i själfva verket regeln endast
blefve tillämplig å styrelsens personal, hvilken enligt då gällande aflö¬
ningsbestämmelser icke åtnjöt någon inkvarteringsförmån. Genom den
nya löneregleringen hade inkvarteringsförmån i form af kontant ersätt¬
ning tillerkänts styrelsepersonalen, hvadan numera icke ens å denna
personal den allmänna regeln enligt pensionskommitténs förslag om
pensionens bestämmande till lönens belopp blefve tillämplig. Vid sådant
förhållande syntes det de sakkunniga, som om all anledning saknades
att, för järnvägspersonalens vidkommande, låta lönens belopp vara på
något sätt bestämmande för pensionens belopp. Genom att använda
det för järnvägspersonalen häldvunna beräkningssättet viss för all
personal lika procent å aflöningen — hafva de sakkunniga ansett, att
ett fullt rättvist resultat vunnes, ty genom den senast fastställda löne¬
regleringen hade en efter nuvarande förhållanden afpassad aflöniug
Bih. till Riksd. Fiol. 1909. 1 Sami, t Afd. 93 Höft. 10
74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
bestämts för hvarje tjänst, och det borde då äfven vara i sin ordning-,
att minskningen i denna aflöning vid afgång från tjänsten gjordes pro¬
portionsvis lika för alla. Att pensionskommittén för den lägre aflönade
personalen föreslagit såsom maximum för pensionsbeloppet ett högre
procenttal än för den högre aflönade hade, säga de sakkunniga, sin
förklaring därutinnan, att de aflöningar, som vid tiden för afgifvande
af pensionskommitténs betänkande vore gällande, icke motsvarade
tidens kraf och att fördenskull ett lägre procenttal än det af kommittén
löreslagna för den lägst aflönade personalen ansetts komma att under¬
stiga existensminimum.
Aidkoinmande frågan om hvad som vid beräkning af pensionen
borde förstås med aflöning hafva de sakkunniga erinrat om den ändring-
beträffande inkvarteringen, som införts genom den nya löneregleringen.
Under det att enligt den gamla lönestaten det kontanta hyresbidraget
alltid utgick med 20 procent af arfvodet, hade i det nya aflönings-
reglementet stadgats, att samma bidrag eller, såsom det nu kallades,
ersättning för bostad och bränsle skulle utgå med 20, 25, 30, 35 och
40 procent af arfvodet, allt efter den ort, där vederbörande vore pla¬
cerad, dock med iakttagande att beloppet af nämnda ersättning ej
finge öfverstiga vissa närmare angifna belopp. Under framhållande
hurusom denna anordning vore afsedd att åstadkomma rättvisa i järn-
vägspersonalens aflöningsförhållanden, då nämligen den omständigheten
att en del af personalen till följd af sin tjänst vore nödsakad att bo
å en plats med höga bostadshyror gifvetvis icke borde föranleda där¬
till, att denna personal blefve i aflöningshänseende sämre ställd än
den personal, som vore stationerad å ort med jämförelsevis låga bo¬
stadshyror, påvisa de sakkunniga, att samma synpunkt icke kunde
anläggas, då det gällde att bestämma pensionsbeloppet. Efter afgången
från tjänsten nödgade nämligen denna icke vederbörande att bo på
den dyrare orten, och staten kunde således icke hafva någon skyl¬
dighet att hålla honom skadeslös, för den händelse han ändock kvar-
bodde därstädes. I anledning häraf hafva de sakkunniga ansett, att
inkvarteringsförmånen borde beräknas lika för all personal samt dess
värde därvid fortfarande som hittills skattas till 20 procent af arfvodet
— det lägsta enligt det nya aflöningsreglementet.
Hvad angår det förhållande, i hvilket pensionen bör stå till aflö-
ningen, hafva de sakkunniga, såsom ofvan nämnts, ansett det icke gerna
kunna ifrågasättas att bibehålla samma procenttal som hittills eller 80
procent å de nya aflöningarna. Denna omständighet — att samma
75
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
procenttal med hänsyn till de nya lönerna skäligen icke kunde tänkas
ifrågakomma — torde, säga de sakkunniga, äfven hafva varit den
hufvudsakligaste anledningen till att i det nya aflöningsreglementet
infördes bestämmelse om skyldighet för den, som ginge öfver på. ny
stat, att underkasta sig de förändrade bestämmelser i fråga om pension,
som kunde blifva stadgade.
För att åskådliggöra förhållandet mellan den nuvarande pensionen
och en till förslagsvis 70, 72, 75 och 80 procent af den nya aflönmgen
beräknad pension, hafva de sakkunniga uppgjort följande tabell, i af¬
seende å hvilken jag tillåter mig anmärka, att de i första kolumnen
upptagna beloppen motsvara den del af gamla aflöningen, å hvilken
pension för närvarande beräknas, och att andra kolumnen innehåller
högsta ordinarie arfvodet enligt det nya aflöningsreglementet, ökadt
med 20 procent.
76
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 13.2,
Befattnings hafva re.
|
Gamla
aflöningen
kr.
|
Nya
aflöningen
kr.
|
Gamla
pensionen
kr.
1
|
Styrelsen.
Byrådirektör, arkitekt..............
|
5,500
|
6,840
|
4.400
|
| Matematiker ..............
|
—
|
6.840
|
|
j Kamrerare, förste aktuarie, milkontrollör, förste kontrollör,
byråingenjör af l:a klass (förut byråingenjör) ........
|
5,000
|
6,120
|
4,000
|
j Ombudsman, revisor ........
|
4,000
|
6,120 •
|
3,200
|
Registrator, notarie, förrådsförvaltare, kontrollör
|
4,000
|
5,040
|
3,200
|
Kassör (förut hufvudkassör)...............
|
5,000
|
5.040
|
4,000
|
Byråingenjör af 2:a klass ......................................
|
—
|
5,040
|
_
|
Förste bokhållare, underingenjör ................................
|
—
|
4.320
|
_
|
Manlig bokhållare...................
|
3,000
|
3,960
|
2,400
|
Ritare, manlig kontorsskrifvaro .
|
2,700
|
3.240
|
2.160
|
Kvinnlig bokhållare...................
|
2,400
|
2,520
|
1,920
|
» kontorsskrifvare ............................................
|
1,500
|
2,160
|
1.200
|
j Förste vaktmästare...............
|
950+inkv:t.*)
|
1.440
|
912
|
t Vaktmästare ...................
|
900
|
1,440
|
720
|
j Manligt kontorsbiträde ............................................'
|
1,200
|
1,440
|
960
|
Distrikten ocli centralverkstaden.
| Distriktschef ....................
|
6,600
|
9,600
|
5,280
|
1 Bandirektör, maskindirektör .
|
6,600
|
8.280
|
5,280
|
i Trafikdirektör ..................
|
—
|
8,280
|
_
|
Baningenjör af l:a klass, maskiningenjör af l:a klass, trafik¬
inspektör af l:a klass...............
|
|
6.840
|
|
Öfverinspektor .........
|
_
|
6,480
|
_
|
Distriktssekreterare, baningenjör af 2:a klass, maskiningenjör
af 2:a klass, trafikinspektör af 2:a klass
|
4,800
|
i
6,120
|
3,840
|
Telegrafingenjör ..............
|
_
|
6,120
|
__
|
Distriktskamrerare, förrådsförvaltare........................
|
4,320
|
5,760
|
3,456
|
Stationsinspektor å l.a klassens station
|
4.800
|
5,760
|
3.840
|
Stationsinspektor å 2:a » »
|
4,200
|
5,400 i
|
3,360
|
Distriktskassör, maskininspektor
|
4,320
|
5,040
|
3,456
|
*) Förste vaktmästarens arfvode enligt gamla lönestaten är 1,100 kronor, hvilket belopp minskats med
150 kronor af anledning att lian åtnjuter fri bostad. Hans pension beräknas å 950 kronor, ökadt med 20
nrnndnr. liir rmotoHofltvmAn/m
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.
77
Nya p
|
e n s i o n
|
en b e r ä
|
k n a d å
|
de nya
|
a f 1 ö n i
|
n g a r n a
|
till
|
SO %
|
75
|
%
|
72
|
% !
|
70 %
|
Belopp.
|
ökning ( + )
eller minsk¬
ning (—) i
förhållande
till gamla
pensionen
|
Belopp.
|
ökning ( + )
eller minsk-
ning (—) i
förhållande
till gamla
pensionen
|
Belopp.
|
ökning ( + )
eller minsk¬
ning (—) i
förhållande
till gamla
pensionen
|
Belopp.
|
ökning ( + )
eller minsk¬
ning (—) i
förhållande
till gamla
pensionen
|
|
%
|
|
%
|
|
%
|
|
%
|
5,472
|
+ 24
|
5,130
|
+ 17
|
4,925
|
+ 12
|
4,788
|
+ 9
|
5,472
|
—
|
5,130
|
—
|
4,925
|
—
|
4,788
|
—
|
4,896
|
+ 22
|
4,590
|
+ 15
|
4,406
|
+ 10
|
4,284
|
+ 7
|
4,896
|
+ 53
|
4,590
|
+ 43
|
4,406
|
+ 38
|
4,284
|
+ 34
|
4,032
|
+ 26
|
3,780
|
+ 18
|
3,629
|
+ 13
|
3,528
|
+ 10
|
4,032
|
+ 1
|
3,780
|
— 5
|
3,629
|
— 9
|
3,528
|
— 12
|
4,032
|
—
|
3,780
|
—
|
3,629
|
—
|
3,528
|
—
|
3,456
|
—
|
3,240
|
—
|
3,110
|
—
|
3,024
|
—
|
3,168
|
+ 32
|
2,970
|
+ 24
|
2,851
|
+ 19
|
2,772
|
+ 16
|
2,592
|
+ 20
|
2,430
|
+ 13
|
2,333
|
+ 8
|
2,268
|
+ 5
|
2,016
|
+ 5
|
1,890
|
— 1
|
1,814
|
— 6
|
1,764
|
— 8
|
1,728
|
-t- 44
|
1,620
|
+ 35
|
1,555
|
+ 30
|
1,512
|
+ 26
|
1,152
|
+ 28
|
1,080
|
+ 16
|
1,037
|
+ 12
|
1,008
|
+ 10
|
1,152
|
+ 60
|
1,080
|
+ 50
|
1,037
|
+ 44
|
1,008
|
+ 40
|
1,152
|
+ 20
|
1,080
|
4- 13
|
1,037
|
+ 8
|
1,008
|
+ 5
|
6,000
|
+ 14
|
6,000
|
+ 14
|
6,000
|
+ 14
|
6,000
|
+ 14
|
6,000
|
+ 14
|
6,000
|
+ 14
|
5,962
|
+ 13
|
5,796
|
+ 10
|
6,000
|
—
|
6,000
|
—
|
5,962
|
—
|
5,796
|
_
|
5,472
|
_
|
5,130
|
_
|
4,925
|
—
|
4,788
|
|
5,184
|
—
|
4,860
|
—
|
4,666
|
—
|
4,536
|
|
4,896
|
+ 28
|
4,590
|
+ 20
|
4,406
|
+ lo
|
4,284
|
+ 12
|
4,896
|
—
|
4,590
|
—
|
4,406
|
—
|
4,284
|
■
|
4,608
|
+ 34
|
4,320
|
+ 25
|
4,147
|
+ 20
|
4,032
|
+ 17
|
4,608
|
+ 20
|
4,320
|
+ 13
|
4,147
|
+ 8
|
4,032
|
+ B
|
4,320
|
+ 29
|
4,050
|
+ 21
|
3,888
|
+ 10
|
3,780
|
+ 12
|
4,032
|
+ 17
|
3,780
|
+ 9
|
3,629
|
+ 5
|
3,528
|
i + 2
|
I
78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 132.
|
Gamla
|
Nya
|
Gamla
|
Befattningshafvare.
|
aflöningen
|
aflöningen
|
pensionen
|
|
kr.
|
kr.
|
kr.
|
! Byråassistent....................................................................
|
3,600
4,320
|
4,680
4,680
|
2,880
|
1 Telegrafinspektor......................................................
I Underinspektör, expeditionsföreståndare, stationsinspektor å
3:e klassens station..................................
J Förste "bokhållare, förste telegrafist ....................................
Underingenjör ...................................................................
j Stationsinspektor å 4:e klassens station A (förut stationsinspek¬
tor å 4:e klassens station) bokhållare, förste stations skrifvare
j Telegrafist ...............................................................
|
3,456
2,880
2,304
2,304
2,309
|
|
|
3,600
2,880
2,880
2,880
|
4,680
4,320
4,320
3,960
3,600
|
| Stationsinspektor å 4:e klassens station B (förut stationsinspek-
|
tor å 5:e klassens station)...............................
|
2,520
2,880
2,520
|
3,240
3,240
3,240
|
2,016
2,304
2,016 j
|
Bitare .....................................................
|
| Manlig kontorsskrifvare, stationsskrifvare ........................
j Kvinnlig kontorsskrifvare...................................................
Lokomotivmästare ........................................
|
1,296
2,880
2,880
2,160
|
2,160
3.600
3.240
|
1,037
2,304
2,304
1,728
— 1
|
| Vagnmästare .......................................
|
.. ..............................
j Ofverbanmästare, lokomotivförare.....
|
2,520
2,520
|
[ Maskinist.......................................
|
|
] Banmästare af l:a klass......................................................
|
—
|
2.160
|
_ i
|
Trädgårdsmästare..........................
|
1,440
|
2,160
|
1,152
|
Stationsmästare å 5:e klassens station
|
—
|
2,160
|
—
|
Bangårdsmästare, förrådsmästare ..
|
—
|
2,160
|
—
|
Tågmästare (förut förste konduktör)....................................
|
—
|
2,160
|
—
|
Banmästare af 2:a klass (förut banmästare) ____
|
1,296
|
1,800
|
1,037
|
Vagnförman ........
|
1,296
|
1,800
|
1,037
|
Stallförman......................
|
—
|
1,800
|
—
|
Stationsmästare å 6:e klassens station____
|
1,440
|
1,800
|
1,152
|
Konduktör (förut konduktör1) och packmästare8))..................
|
\ *) 1,800
|
*) 1,800
|
»j 1,440
|
{ 8) 1,152
|
2) 1,800
|
2) 922
|
Manligt kontorsbiträde .
|
1,296
|
1,800
|
1,037
|
Stationsförman (förut stationskarlsförman)
|
1,152
|
1,800
|
922
|
Portvakt å l:a klassens station ..........................................
|
1,152
|
1,800
|
922
|
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
79
Nya p
|
e n s i o n
|
en beräknad å
|
de nya aflön
|
i n g a r n
|
a till
|
80 %
|
75 %
|
72
|
%
|
70
|
%
|
Belopp.
|
ökning (+)
eller minsk¬
ning (—) i
förhållande
till gamla
pensionen
|
Belopp.
|
ökning ( + )
eller minsk-
ning (—) i
förhållande
till gamla
pensionen
|
Belopp.
|
ökning (+)
eller minsk-
ning (—■) i
förhållande
till gamla
pensionen
|
Belopp.
|
ökning ( + )
eller minsk-
ning (—) i
förhållande
till gamla
pensionen
|
3,744
|
%
+ 30
|
3,510
|
%
+ 22
|
3,370
|
%
+ 17
|
3,276
|
%
+ 14
|
3,744
|
+ 8
|
3,510
|
+ 2
|
3,370
|
— 2
|
3,276
|
— 5
|
3,744
|
+ 30
|
3,510
|
+ 22
|
3,370
|
+ 17
|
3,276
|
+ 14
|
3,456
|
—
|
3,240
|
—
|
3,110
|
—
|
3,024
|
—
|
3,456
|
+ 50
|
3,240
|
+ 41
|
3,110
|
-f* 3o
|
3,024
|
+ 31
|
3,168
|
+ 37
|
2,970
|
+ 29
|
2,851
|
+ 24
|
2,772
|
+ 20
|
2,880
|
+ 25
|
2,700
|
+ 17
|
2,592
|
+ 13
|
2,520
|
+ 9
|
2,592
|
+ 29
|
2,430
|
+ 20
|
2,333
|
+ 14
|
2,268
|
+ 12
|
2,592
|
+ 13
|
2,430
|
+ 6
|
2,333
|
+ 1
|
2,268
|
— 2
|
2,592
|
+ 29
|
2,430
|
+ 20
|
2,333
|
+ 14
|
2,268
|
+ 12
|
1,728
|
+ 67
|
1,620
|
+ 56
|
1,555
|
+ 50
|
1,512
|
+ 46
|
2,880
|
+ 25
|
2,700
|
+ 17
|
2,592
|
+ 13
|
2,520
|
+ 9
|
2,592
|
+ 13
|
2,430
|
+ 6
|
2,333
|
+ 1
|
2,268
|
— 2
|
2,016
|
+ 17
|
1,890
|
+ 9
|
1,814
|
+ 5
|
1,764
|
+ 2
|
2,016
|
—
|
1,890
|
—
|
1,814
|
—
|
1,764
|
—
|
1,728
|
—
|
1,620
|
—
|
1,555
|
—
|
1,512
|
—
|
1,728
|
+ 50
|
1,620
|
+ 41
|
1,555
|
+ 35
|
1,512
|
+ 31
|
1,728
|
—
|
1,620
|
—
|
1,555
|
—
|
1,512
|
—
|
CO
1-
|
—
|
1,620
|
—
|
1,555
|
—
|
1,512
|
—
|
1,728
|
—
|
1,620
|
—
|
1,555
|
—
|
1,512
|
—
|
1,440
|
+ 39
|
1,350
|
+ 30
|
1,296
|
+ 25
|
1,260
|
+ 21
|
1,440
|
+ 39
|
1,350
|
+ 30
|
1,296
|
+ 25
|
1,260
|
+ 21
|
1,440
|
—
|
1,350
|
—
|
1,296
|
—
|
1,260
|
—
|
1,440
|
+ 25
|
1,350
|
+ 17
|
1,296
|
+ 13
|
1,260
|
+ 9
|
>)1,440
|
')+ 0
|
>) 1,350
|
>)- 6
|
>) 1,296
|
')— 10
|
’) 1,260
|
■)—13
|
a) 1,440
|
*)+ 56
|
*) 1,350
|
*)+ 46
|
a) 1,296
|
*)+ 41
|
62) 1,0
|
*)+ 37
|
1,440
|
+ 39
|
1,350
|
+ 30
|
1,296
|
+ 25
|
1,260
|
+ 21
|
1,440
|
+ 56
|
1,350
|
+ 46
|
1,296
|
+ 41
|
1,260
|
+ 37
|
1,440
|
+ 56
|
1,350
|
+ 46
|
1,296
|
+ 41
|
1,260
|
+ 37
|
80
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
1
1
Befattningshafvare.
|
Gamla
aflöningen
kr.
|
Nya
aflöningen
kr.
|
Gamla
pensionen
kr.
|
Portvakt vid verkstad........................................................
|
1,152
|
1,512
|
922
|
Lokomotiveldare ...............................................................
|
1,296
|
1,656
|
1,037
|
Vagnskötare .....................................................................
|
—
|
1,656
|
— i
|
Förr&dsförman (förut materiulvakt) ..................................
|
1,440
|
1,656
|
1,152
|
Maskin- och pannskötare (förut maskinist)...........................
|
1,440
|
1,656
|
1,152
|
Stationsmästare & 7:e klassens station................................
|
1,152
|
1,656
|
922
|
Kvinnligt kontorsbiträde, vaktmästare .................................
|
1,008
|
1,368
|
807
|
Vagn- och stallkarl (förut vagnsmörjare, vagnputsare, loko-
|
|
|
|
motivputsare, pumpare, kolvakt).......................................
|
936
|
1,368
|
749
|
Banvakt ..........................................................................
|
792
|
1,368
|
634
|
Förrådsvakt.................................................... ............
|
—
|
1,368
|
—
|
Stationskarl.................................................................
|
864
|
1,368
|
692
|
Ångfarja.
|
|
|
|
Befälhafvare .....................................................................
|
4,800
|
6,120
|
3,840
|
Förste styrman och reservbefälhafvare ...............................
|
3,240
|
3,960
|
2,592
|
Öfvermaskinist (förut förste maskinist) ...................
|
3,600
|
3,960
|
2,880 1
|
Andre styrman, andre maskinist...........................
|
2,520
|
3,240
|
2,016
|
Tredje styrman, tredje maskinist . . ........................
|
1,800
|
2,160
|
1,440 i
|
Förhandseldare, rorgängare ...........
|
1,152
|
1,440
|
922 1
|
Timmerman ......................................
|
1,080
|
1,440
|
864
|
Eldare ......................................
|
1,080
|
1,224
|
864
|
Matros ........................................................
|
1,008
|
1,152
|
807 I
|
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
81
N y a p
|
e n s i o n
|
en beräknad å
|
de nya
|
a f 1 ö n i
|
ii g a r n a
|
till
|
80 %
|
75
|
%
|
72 %
|
70 o/0
|
Belopp.
|
ökning ( + )
eller minst-
ning (—) i
förhål1 ande
till gamla
pensionen
|
Belopp.
|
ökning (-i-)
eller minsk-
»ing (—) i
förhållande
till gamla
pensionen
|
Belopp.
|
ökning (rH)
eller minsk¬
ning (—) i
förhållande
till gamla
pensionen
|
Belopp.
|
ökning (-f )
eller minsk-
ning (—) i
förhållande
till gamla
pensionen
|
1,210
|
%
+ 31
|
1,134
|
%
+ 23
|
1,089
|
%
+ 18
|
1,058
|
%
+ 15
|
1,325
|
+ 28
|
1,242
|
+ 20
|
1,192
|
+ 15
|
1,159
|
+ 12
|
1,325
|
—
|
1,242
|
|
1,192
|
—
|
1,159
|
—
|
1,325
|
+ 15
|
1,242
|
+ 8
|
1,192
|
+ 4
|
1,159
|
+ 1
|
1,325
|
+ 15
|
1,242
|
+ 8
|
1,192
|
+ 4
|
1,159
|
+ 1
|
1,325
|
+ 44
|
1,242
|
+ 35
|
1,192
|
+ 29
|
1,159
|
+ 26
|
1,095
|
+ 36
|
1,026
|
+ 27
|
985
|
+ 22
|
958
|
+ 19
|
1,095
|
+ 46
|
1,026
|
+ 37
|
985
|
+ 31
|
958
|
+ 28
|
1,095
|
+ 73
|
1,026
|
+ 62
|
985
|
+ 55
|
958
|
+ 51
|
1,095
|
—
|
1,026
|
—
|
985
|
—
|
958
|
—
|
1,095
|
+ 58
|
1,026
|
+ 48
|
985
|
+ 42
|
958
|
+ 38
|
4,896
|
+ 29
|
4,590
|
+ 20
|
4,406
|
+ 15
|
4,284
|
+ 12
|
3,168
|
+ 22
|
2,970
|
+ 15
|
2,851
|
+ 10
|
2,772
|
+ 7
|
3,168
|
+ 10
|
2,970
|
+ 3
|
2,851
|
— 1
|
2,772
|
— 4
|
2,592
|
+ 29
|
2,430
|
+ 21
|
2,333
|
+ 16
|
2,268
|
+ 13
|
1,728
|
+ 20
|
1,620
|
+ 13
|
1,555
|
+ 8
|
1,512
|
+ 5
|
1,152
|
+ 25
|
1,080
|
+ 17
|
1,037
|
+ 12
|
1,008
|
+ 9
|
1,152
|
+ 33
|
1,080
|
+ 25
|
1,037
|
+ 20
|
1,008
|
+ 17
|
979
|
+ 13
|
918
|
+ 6
|
881
|
+ 2
|
857
|
- 1
|
922
|
+ 14
|
864
|
+ 7
|
829
|
+ 3
|
806
|
|
Bih. till Biksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Höft
82
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Beträffande resultatet af förenämnda undersökning samt i fråga
om den lämpliga pensionsprocenten hafva de sakkunniga anfört
följande:
»Af denna tabell finner man till en början, att de ifrågasatta ök¬
ningarna af pensionerna, uttryckta i procent i förhållande till de gamla
pensionerna, i hög grad växla för de olika befattningshafvarna. Dessa
växlingar sammanhänga uppenbarligen med motsvarande växlingar i
höjningen af aflöningarna; och då, på sätt förut framhållits, de nya af-
löningarna gifvetvis äro behörigen afpassade för hvarje särskild tjänst
med hänsyn till nu rådande förhållanden, samt pensionerna i viss, för
alla lika proportion ansluta sig till aflöningarna, måste äfven i fråga
om pensionernas storlek ett rättvist resultat vinnas.
Vidare torde framgå af tabellen, att, om pensionen skulle bestäm¬
mas till 80 eller 75 procent af aflöningen, ökningen af pension i flera
fall blefve högst betydlig; viljande vi särskildt framhålla, att för de
stora grupperna stationskarlar och banvakter pensionen under nämnda
förutsättningar skulle utgöra 1,095 respektive 1,026 kronor, hvilket mot¬
svarar en ökning af den gamla pensionen i förra fallet för en stations-
karl med omkring 58 procent och för en banvakt med omkring 73
procent, samt i senare fallet för en stationskarl med omkring 48 pro¬
cent och för en banvakt med omkring 62 procent. För postbetjänte,
hvilka jämväl fått sina löner reglerade vid 1907 års riksdag, utgör
pensionen 800 kronor.
Granskar man, hur förhållandena skulle ställa sig, om pensionen
bestämdes till 70 procent af aflöningen, synes det oss, att särskildt
inom styrelsen ökningen i pensionsbeloppen i allmänhet blefve väl
obetydlig. För en byrådirektör blefve densamma mellan 8 och 9 procent,
under det aflöningen i sin helhet — således ej blott den del däraf, hvarå
pension beräknas — ökats med 36 procent; för kamreraren och hans
vederlikar 7 procent mot en ökning i aflöningen af 32 procent; för
manlig kontorsskrifvare 5 procent mot en ökning i aflöningen af om¬
kring 31 procent.
Vid bestämmandet af pensionsprocenten synes oss vara särskildt
beträffande nuvarande delägare att beakta, att enligt vår förut uttalade
mening bestämmelserna angående pensionsåldern böra skärpas i hufvud¬
saklig öfverensstämmelse med pensionskommitténs förslag. I likhet
med nämnda kommitté anse vi, att dessa bestämmelser böra gälla en¬
dast dem bland nuvarande delägare, hvilka förklara sig därtill villiga,
och att pensionsbeloppen för de öfriga böra sättas lägre än för de förra.
Då vi af skäl, som vi nedan närmare vilja angifva, ansett pensionerna
83
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
för dem, hvilka ej vilja underkasta sig ändrade bestämmelser rörande
pensionsåldern, böra bibehållas vid nuvarande belopp, synes det oss
vara nödvändigt tillse, att åt dem, hvilka först vid en högre ålder blifva
pensionsberättigade, beredas icke allt för oväsentliga fördelar i annat
hänseende.
För all järnvägspersonal torde för öfrigt kunna åberopas, att lika¬
väl som med hänsyn till järnvägstjänstens säregna beskaffenhet af-
lönino-arna till nämnda personal ansetts både kunna och böra tillmätas
efter andra principer än för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, samma
hänsyn, om ock i mindre grad, är berättigad vid pensionsbeloppens
bestämmande.
Vid dessa förhållanden hafva vi icke tvekat förorda, att pension
bestämmes att utgå med 72 procent af aflöningen. Ett ytterligare
stöd härför finna vi i den omständigheten, att, enligt hvad verkställd
matematisk utredning gifvit vid handen, kostnaderna för staten unge¬
fär blifva lika stora, vare sig för personalen bestämmes en pension af
72 procent af den nya aflöningen vid föreslagen höjd pensionsålder
eller för densamma stadgas pension med för närvarande utgående be¬
lopp vid nu för rätt till pension föreskrifven pensionsålder.»
De sakkunniga hafva vidare i detta sammanhang påvisat, hurusom
äfven det af dem föreslagna beräkningssättet komme att föranleda
väsentliga ojämnheter i fråga om pensionens förändring från det nu¬
varande beloppet; och hafva de sakkunniga, under framhållande huru¬
som detta vore en fullt naturlig följd af den värdering af de olika
tjänsterna, som ägt rum vid sista löneregleringen, närmare behandlat
(sid. 95—99 i utlåtandet) de särskilda fall, där omförmälda ojämnhet
visat sig särskildt betydande. För sådana fall, däri den föreslagna nya
pensionen till och med skulle komma att understiga det nuvarande be¬
loppet, hvilket skulle inträffa i fråga om kassören i järnvägsstyrelsen
och de därstädes anställda kvinnliga bokhållarna äfvensom, bland
distriktspersonalen, beträffande telegrafin spektor, konduktör och öfver-
maskinist å ångfärja, hafva de sakkunniga tänkt sig, att fyllnads¬
pension, motsvarande skillnaden mellan den gamla och nya pensionen,
skulle utgå.
De sålunda af de sakkunniga föreslagna grunder för pensions
beräknande borde enligt deras mening gälla såväl nuvarande som
blifvande personal. Då förslaget, säga de sakkunniga, uteslutande
grundar sig på hvad uti ifrågavarande hänseende kunde anses skäligt,
syntes någon giltig anledning icke finnas att härutinnan göra någon
skillnad mellan nämnda två kategorier af personal. Härvid voro
84
Fallmäktige.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
emellertid att märka, att de nuvarande delägarna så till vida komme i
en gynnsammare ställning, som deras pensionsafgifter under den gångna
tiden varit beräknade med hänsyn till i regel lägre pension än den nu
föreslagna. Denna förmån vore gifvetvis större, ju längre vederbörande
varit i tjänst.
i ullmäktige hafva i sitt utlåtande öfver de sakkunnigas förslag
yrkat, att den nuvarande pensionsprocenten, 80 procent, borde bibe¬
hållas; och hafva fullmäktige till stöd härför anfört hufvudsakligen
följande.
Fullmäktige förklara, sig ense med de sakkunniga därom, att den
löneförbättring, som nyligen kommit järnvägspersonalen till del, huru
stor den i flera fall kunde synas hafva varit, dock icke varit större,
än som motsvarat de höjda lefnadskostnaderna samt den omvärdering
af de olika befattningarna i förhållande till hvarandra, som gjordes i
samband med löneregleringen. De nya lönerna kunde således inga¬
lunda sägas vara för höga, och hade i något enstaka fall en särskild
stor löneförbättring ägt rum, berodde detta icke därpå, att ifråga¬
varande befattning blifvit för mycket tillgodosedd, utan därpå, att
den förut varit för lågt värderad. De sakkunniga hade framhållit, att
pension vore till sin natur likartad med aflöning, att pensionen måste
anses utgöra en fortsatt ersättning för det arbete, tjänaren under
tjänstetiden utfört, till följd hvaraf det vore i sin ordning, att arten
och graden af detta arbete inverkade på pensionens belopp, och att
staten hade skyldighet tillse, att personalen vid statens järnvägar till¬
försäkrades pensioner, hvilkas belopp kunde anses motsvara de stegrade
lefnadskostnaderna. Fullmäktige gillade allt detta, och vore äfven ense
med . de sakkunniga däruti, att pensionen borde kunna sättas lägre än
aflöningen, enär i regeln lefnadsbehofven efter afskedet kunde anses
vara mindre än under tjänstetiden.
Däremot säga sig fullmäktige alls icke kunna följa de sakkunniga i
deras påstående, att höjningen af pensionen icke borde ske i samma pro¬
portion som höjningen af aflöningen. Tvärtom kunde fullmäktige icke
finna annat än, att den logiska slutledningen af hvad här ofvan blifvit
sagdt vore den, att pensionernas höjning borde ske i samma proportion
som höjningen i aflöning, d. v. s. att pensionsprocenten bibehölles
oförändrad. Det finnes ingenting, säga fullmäktige, som tyder på, att
lefnadsomkostnaderna för en pensionär nu för tiden äro förhållandevis
lägre än förr. År man ense om, att de nya lönerna äro behörigen
afpassade med hänsyn till nu rådande förhållanden, så torde äfven vara
85
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
nödvändigt att i lika proportion höja äfven pensionerna, så vida man
vill, att äfven de skola vara behörigen afpassade.
De sakkunniga hafva sålunda, erinra fullmäktige vidare, icke framlagt
något som helst skäl för sin mening, att pensionen icke borde höjas i
samma proportion som aflöningen. Tvärt om visade ett annat yttrande
af de sakkunniga, att den rätta principen pekade hän på ett motsatt för¬
farande. »Vi hafva förut uttalat», säga de sakkunniga, »att pensionernas
belopp böra anpassas efter såväl beskaffenheten af det arbete, som är
med vederbörande tjänst förenadt, som ock de lefnadsbehof, pensionen
är afsedd att fylla. Samma synpunkter skola emellertid äfven, såsom
vi jämväl uttalat, anläggas vid reglering af lönerna. Det är vid denna,
som tjänsterna så att säga klassificeras, så att för hvarje tjänst be¬
stämmes den aflöning, som enligt nyssnämnda principer anses skälig.
Om pensionerna sedermera i viss proportion ansluta sig till aflönin-
garna, måste därmed äfven pensionernas belopp vara ett uttryck för
samma principer.»
Detta är fullt logiskt, fortsätta fullmäktige, men gällde denna prin¬
cip vid ett tillfälle, så gällde den också vid ett annat. Om hittills gällt,
att den proportion, efter hvilken pensionerna lämpligen borde ansluta
sig till aflöningarna, vore 80 procent, så torde ej kunna med fog påstås,
att icke samma proportion allt framgent vore den rätta.
I motsats mot fullmäktige hafva direktionen för pensionsinrättningen
samt järnvägsstyrelsen gillat de sakkunnigas förslag beträffande beloppet
af ålderspension.
Styrelsen har till en början undersökt, huru förhållandena skulle
ställa sig, om den allmänna pensionslagens principer i förevarande af¬
seende vunne tillämpning, men därvid hänsyn toges jämväl till värdet
af inkvarteringen. I sådant fall borde enligt styrelsens mening en
uppdelning af nämnda värde äga rum i samma förhållande som emellan
lön och tjänstgöringspenningar, därvid pensionsunderlaget skulle komma
att utgöras af lönen, ökad med hvad å densamma belöpte af värdet af
inkvarteringen. Enligt hvad styrelsen påvisar, skulle emellertid en på
det sätt verkställd tillämpning af pensionslagen i fråga om järnvägs-
persoualen hafva en annan verkan än hvad med lagens stadgande kunde
antagas hafva afsetts, beroende därpå, att beträffande förhållandet mellan
lön och tjänstgöringspenningar olika regler gällde för järnvägspersonalen,
å ena sidan, och för öfriga civila tjänsteinnehafvare, å den andra. Enligt
gällande aflöningsreglemente för tjänstemän vid statens järnvägar gällde
nämligen, att arfvode, som öfverstiger 3,900 kronor, fördelas till två
Järnvägssty¬
relsen.
86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
tredjedelar i lön och en tredjedel i tjänstgöringspenningar; af arfvode
till belopp af 3,900 kronor och därunder intill 2,100 kronor, utgöra tre
fjärdedelar lön och en fjärdedel tjänstgöringspenningar samt af arfvode
af 2,100 kronor och därunder fyra femtedelar lön och en femtedel tjänst¬
göringspenningar. Alltså skulle pensionerna, bestämda på förenämnda
sätt, komma att för de särskilda kategorierna utgöra resp. 66,66 %, 75 %
och 80 % af aflöningen.
I anslutning härtill har styrelsen verkställt en jämförelse, huru
motsvarande förhållande ställer sig enligt allmänna pensionslagen för
sådana tjänsteinnehafvare, för hvilka lönereglering ägt rum vid 1907
och. 1908 årens riksdagar. Denna jämförelse gifver, enligt hvad styrelsen
påvisar, vid handen, att inom de lönegrader, där lönen utgör pensions-
underlag, d. v. s. alla utom den högsta, lönen och sålunda i regeln äfven
pensionen kommer att motsvara i procent af lönens och tjänstgö rings-
penningarnas sammanlagda belopp: för byråchefer 69,13 %, för andra
gradens tjänstemän 71,87 %, för första gradens tjänstemän 71,15 % och
för vaktmästare 69,56 %.
Efter att hafva framhållit, hurusom pensionerna, beräknade enligt
de sakkunnigas förslag d. v. s. efter 72 procent af aflöningen sålunda
blefve något högre i förhållande till aflöningen än hvad fallet är för
civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, yttrar styrelsen i den föreliggande
frågan följande:
)) Här vid är emellertid att märka, att pensionsafgifterna enligt de
sakkunnigas förslag, hvilket styrelsen äfven i denna del anser sig böra
biträda, i allmänhet skulle blifva högre för järn vägspersonalen än hvad
som. gäller enligt den allmänna pensionslagen. Om också anledningen
härtill är att söka därutinnan, att järnvägspersonalens pensionering på
grund, af tidigare inträdande pensionsrätt ställer sig dyrare än pen¬
sioneringen af civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, bör å andra sidan
icke förbises, att nämnda förhållande, d. v. s. den tidiga pensioneringen,
a.fser att tillgodose ett allmänt intresse — trafiksäkerheten, som be¬
tingar, att endast fullt tjänsteduglig personal användes.
En annan omständighet, som talar emot nedsättning af pensio¬
nerna under hvad de sakkunniga föreslagit, är att därigenom för¬
hållandet mellan aflöningen, sådan den i verkligheten utgår, och pen¬
sionen skulle blifva alltför ogynnsam för en hel del tjänsteinnehafvare,
nämligen för dem, som åtnjuta högre ersättning för bostad och bränsle
än 20 procent af arfvodet. Enligt hvad de sakkunniga framhållit,
lärer det i fråga om beräknandet af värdet af nämnda förmån för
bestämmande af pensionen icke gärna kunna blifva tal om annat än
87
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 132.
att sätta värdet lika för alla, men man torde dock icke helt och hållet
kunna underlåta att tillse, att i de särskilda fallen pensionen kommer
att stå i skäligt förhållande till den aflöning, som faktiskt utgått under
vederbörandes tjänstetid. Ofvanberörda ogynnsamma förhållande skulle
särskildt inträda för styrelsens personal, för hvilken ersättning för
bostad och bränsle utgår med 40 procent af arfvodet med viss be¬
gränsning. Införande af denna aflöningsform för styrelsens tjänste¬
män, hvilket skedde vid 1907 års lönereglering, betingades, enligt hvad
som framgår af det utaf järn vägsstatens löneregleringskommitté afgifna
betänkande, uteslutande af en sträfvan att åstadkomma likformighet i
aflöningssystemet mellan styrelsen och linjeförvaltningen för under¬
lättande af förflyttningar m. m. Ofvannämnda förhållande medför
emellertid, att äfven enligt de sakkunnigas förslag kommer pensionen
för styrelsens tjänstemän att icke obetydligt understiga 72 procent af
hela aflöningen, d. v. s. arfvodet jämte ersättning för bostad och
bränsle. Sålunda kommer exempelvis pensionen enligt de sakkunnigas
förslag att utgöra: för byrådirektör 65,67 procent, för notarie och med
honom likställda tjänstemän 63,66 procent, för manlig kontorsskrifvare
65,71 procent samt för manligt kontorsbiträde 61,72 procent af hela
aflöningen. Vid en jämförelse mellan dessa procenttal och dem, hvilka,
på sätt ofvan anförts, enligt den allmänna pensionslagen angifva för¬
hållandet mellan pension och aflöning för vissa civila tjäustehafvare,
bör dock erinras, att i fråga om dessa senare hänsyn icke tagits till
den nya lönetiteln ortstillägg. Om detta inräknas i totalaflöningen,
blifva procenttalen följande: för byråchef 64,37, för 2:a gradens tjänste¬
man 67,65, för l:a gradens tjänsteman 67,27 och för vaktmästare 61,54.»
Af den behandling, som jag i annat sammanhang ägnat frågan om
eventuell tillämpning å personalen vid statens järnvägar af den allmänna
pensionslagens stadganden, torde utan vidare framgå, att det icke later sig
göra att bestämma pensionen för samma personal i enlighet med pensions-
iagens hufvudregel, att pension sunderlaget d. v. s. i regeln pensionen, skall
motsvara lönen. Med hänsyn till den betydelse i aflöningsliänseende, som in¬
kvarteringen äger för samtliga befattningskafvare vid statens järnvägar,
skulle nämligen, såsom de sakkunniga påvisat, pensionen, bestämd på
förenämnda sätt, komma att alltför mycket understiga befattningshafva-
rens aflöningsförmåner under tjänstetiden. Till förebyggande af denna
olägenhet skulle man visserligen kunna tänka sig pensionslagens princip
i förevarande afseende tillämpad på sådant sätt, att en uppdelning af
inkvarteringen eller dess värde ägde rum i samma förhållande som
Departements¬
chefens ytt¬
rande.
88 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 132.
mellan lön och tjänstgöringspenningar, därvid pensionsunderlaget d. v. s.
i regeln pensionen skulle komma att utgöras af lönen, ökad med hvad
å densamma belöper af inkvarteringen eller dess värde. Den utaf järn¬
vägsstyrelsen verkställda undersökning, huru en dylik anordning skulle
komma att verka, synes mig emellertid gifva vid handen, att äfven en
på detta sätt verkställd tillämpning af pensionslagens ofvan omförmälda
hufvudprincip skulle gifva ett otillfredsställande resultat, beroende på
att enligt det vid statens järnvägar gällande aflöningsreglementet för¬
hållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar växlar högst betydligt
— en omständighet, som i sin ordning skulle medföra, att pensionerna,
beräknade på nyss omförmälda sätt, skulle för olika kategorier af per¬
sonalen komma att utgöra resp. 66,66 %, 75 % och 80 * af aflöningen.
En så betydande växling i förhållandet mellan pension och aflöning för
personal, å hvilken samma aflöningsstat är tillämplig, synes mig så
mycket mindre böra ifrågakomma, som, enligt hvad de sakkunniga på¬
visat, den vid nu gällande lönereglering företagna uppdelning af arfvo-
det i lön och tjänstgöringspenningar ägt rum utan tanke på att lönen
skulle i något afseende vara bestämmande vid beräkning af pensionen.
Det ofvan anförda torde också till fullo ådagalägga, att man måste
öfverge en dylik tanke och i stället, i anslutning till hvad för närva¬
rande äger rum, bestämma pensionen i visst, för samtliga befattnings-
hafvare lika förhållande till de för all personal gemensamma aflönings-
förmånerna d. v. s. arfvodet jämte det till viss procent däraf beräknade
värdet af inkvarteringen. Då det härefter gäller att på lämpligt
sätt afväga nyssnämnda förhållande, synes det mig till en början icke
kunna blifva tal om att bibehålla den nuvarande pensionsprocenten 80
procent af aflöningen. Frånsedt den finansiella synpunkten, kan emot
en dylik anordning erinras, att därigenom skulle pensionerna för statens
järnvägars personal, såväl absolut som relativt taget, blifva högst vä¬
sentligt högre än hvad som nyligen härutinnan blifvit bestämdt för
öfriga civila tjänsteinnehafvare. Af dem, som haft att yttra sig i den
föreliggande frågan, är det endast fullmäktige för delägarna i pensions-
inrättningen, som ifrågasatt pensionens bibehållande till 80 procent af
aflöningen, och hafva fullmäktige såsom skäl härför anfört, att då stats¬
makterna en gång uttalat sig för att pensionen för statens järnvägars
personal skall utgöra 80 procent af aflöningen, borde nämnda förhål¬
lande mellan pension och aflöning kunna anses en gång för alla fast¬
slaget såsom det riktiga utan hänsyn till möjligen inträdande aflönings-
förhöjningar. Häremot kan erinras, att vid den tid, då nu gällande
pensionsbestämmelser tillkommo, voro de ordinarie arfvodena för det
89
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
stora flertalet befattningshafvare vid statens järnvägar så låga, att man
med största sannolikhet kan antaga, att vid pensionsprocentens fast¬
ställande hänsyn ansetts böra tagas därtill, att pensionsbeloppen för
nämnda befattningshafvare icke komme att understiga ett skäligt existens¬
minimum. Äfven enligt det före ar 1908 gällande aflöningsreglementet
utgör pensionen med tillämpning af gällande pensionsföreskrifter för
de stora grupperna stationskarlar och banvakter, endast resp. 692 och
634 kronor. Genom den nya löneregleringen hafva emellertid förhål¬
landena i förevarande afseende blifvit väsentligen förändrade. Sålunda
skulle pensionen, beräknad till 80 procent af den nya aflöningen, komma
att för nyssnämnda kategorier af personal utgöra 1,095 kronor, inne¬
fattande en förhöjning för stationskarlar af 58 procent och för ban¬
vakter af 73 procent — en höjning, som näppeligen skulle kunna sägas
vara betingad af ökade lefnadskostnader.
Om jag alltså icke kan godkänna fullmäktiges bevisföring, lärer
man dock enligt min mening icke kunna underlåta att vid bestämmande
af pensionen taga en viss hänsyn till såväl de för befattningshafvare
vid statens järnvägar nu utgående pensioner som ock den afsevärda
aflöningsförhöjning, som för flertalet af dem ägt rum genom 1907 års
lönereglering. I betraktande häraf har jag ansett mig böra biträda de
sakkunnigas förslag, enligt hvilket pensionen skulle komma att utgöra
72 procent af det ordinarie arfvodet jämte det till 20 procent däraf
beräknade värdet af inkvarteringen. Visserligen kommer härigenom,
enligt hvad den af de sakkunniga uppgjorda tabellen utvisar, pensio¬
nerna särskildt för de lägst aflönade kategorierna af tjänstehafvare att
ökas i afsevärd mån, under det att däremot för flertalet befattnings¬
hafvare i styrelsen äfvensom för tjänstemän af högre grad vid distrikten
ökningen af pensionen är jämförelsevis obetydlig i förhållande till aflö-
ningsförhöjningen. Hvad styrelsens personal angår, inverkar härvidlag
den^ omständigheten, att vid den nya löneregleringen aflöningen äfven
för nämnda personal blifvit, för åstadkommande af likformighet i aflö-
ningshänseende mellan personalen i styrelsen och vid distrikten, upp¬
delad i arfvode och inkvartering eller, såsom denna senare aflönings-
förmån numera kallas, ersättning för bostad och bränsle, hvilken er¬
sättning med viss begränsning utgör 40 procent af det ordinarie arfvo¬
det. Nämnda förhållande återigen medför, såsom järnvägsstyrelsen
framhållit, att pensionen enligt de sakkunnigas förslag kommer att för
ifrågavarande personal icke obetydligt understiga 72 procent af veder-
börandes under tjänstetiden utgående aflöning och sålunda utgöra exem¬
pelvis, för byrådirektörer 65,67 procent, för notarier och med dem lik-
Bih. till Rikad. Prot. 1003. 1 Sami. 1 Afd. 93 Haft. 12
90
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
ställda tjänstemän 63,66 procent, för manliga kontorsskrifvare 65,71 pro¬
cent samt för manliga kontorsbiträden 61,72 procent af hela aflöningen.
Till jämförelse huru motsvarande förhållande ställer sig enligt allmänna
pensionslagen för sådana tjänsteinnehafvare, för hvilka lönereglering
ägt rum vid 1907 och 1908 årens riksdagar, har styrelsen erinrat, att
inom de lönegrader, där lönen utgör pensionsunderlag, d. v. s. alla
utom den högsta, kommer detta och sålunda i regeln äfven pensionen
att motsvara i procent af lönens och tjänstgöringspenningarnas samman¬
lagda belopp: för byråchefer 69,13 %, för andra gradens tjänstemän
71,87%, för första gradens tjänstemän 71,15% och för vaktmästare
69,56 %. Därest ortstillägget medräknas, blifva motsvarande tal resp.
64,37 %, 67,65 %, 67,27 % och 61,54 %t
De sålunda gjorda jämförelserna, hvilka gifva vid handen, att för
de i afseende å antalet dem tillhörande befattningshafvare största
tjänstegrupperna inom styrelsen pensionerna enligt de sakkunnigas
förslag komma att i förhållande till hela aflöningen till och med ställa
sig lägre än hvad enligt allmänna pensionslagen gäller för det stora
flertalet af öfriga civila tjänstehafvare, för hvilka lönereglering under
de senaste åren ägt rum, synas mig kraftigt tala emot nedsättning i
den af de sakkunniga föreslagna pensionsprocenten. Visserligen komme
ett motsatt förhållande att inträda för sådan linjepersonal vid statens
järnvägar, för hvilken ersättningen för bostad och bränsle utgår med
de lägre procenttalen, och man skulle då kunna tänka sig möjligheten
att bestämma pensionsprocenten för distriktspersonalen lägre än för
styrelsens personal. En dylik anordning är emellertid enligt min åsikt
icke att tillråda. Såsom jag redan förut på tal om pensionsåldern för
tjänstemännen i järnvägsstyrelsen haft tillfälle att framhålla, innefattade
en af de ledande principerna vid den senaste löneregleringen för järn-
vägspersonalen att för underlättande af förflyttningar af personal från
linjen till styrelsen och tvärt om utjämna de skiljaktigheter i aflö-
ningshänseende, som förut varit rådande emellan styrelsens personal, å
ena sidan, och linjepersonalen, å den andra. Det var också uteslutande
i detta syfte, som lönetiteln ersättning för bostad och bränsle infördes för
styrelsens personal. Skulle man nu bestämma förhållandet mellan aflö¬
ning och pension olika för styrelsens personal och för linjepersonalen,
komme man helt visst att äfventyra de fördelar man velat vinna genom
den nu åstadkomna likformigheten i aflöningshänseende mellan ofvan
omförmälda två kategorier af personalen vid statens järnvägar.
Jag har redan i det föregående antydt, att man vid fastställande
af pensionsprocenten måste taga skälig hänsyn till hvad i sådant af-
91
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
seende för närvarande gäller för statens järnvägars personal. Emot en
alltför stor nedsättning af pensionen i förhållande till aflöningen talar
dessutom den omständigheten, att det af mig framlagda lagförslaget
innebär en afse värd skärpning i fråga om bestämmelserna rörande tiden
för pensionsrättens inträde.
Slutligen anser jag mig böra framhålla, att pensionsafgifterna enligt
de sakkunnigas förslag, hvilket jag härutinnan anser mig böra biträda,
skulle komma att för det öfvervägande flertalet befattningshafvare vid
statens järnvägar — i likhet med hvad som jämväl för närvarande
äger rum — ställa sig afsevärdt högre i förhållande till pensionen än
hvad fallet är för öfriga civila tjänstehafvare enligt den allmänna pen¬
sionslagens bestämmelser. Jag tillåter mig att i detta afseende åberopa
hvad järnvägsstyrelsen beträffande nyssnämnda förhållande yttrat, näm¬
ligen ' att, om också anledningen härtill vore att söka därutinnan att
järnvägspersonalens pensionering på grund af tidigare inträdande pen-
sionsrätt ställde sig dyrare än pensioneringen af civila tjänsteinnehafvare
i allmänhet, det å andra sidan icke borde förbises, att nämnda för¬
hållande d. v. s. den tidiga pensioneringen afsåge att tillgodose ett
allmänt intresse — trafiksäkerheten, som betingade, att endast fullt
tjänsteduglig personal användes. Då man betänker, att den tidiga pen¬
sioneringen i många fall inträder på grund af otjänstbarhet, som i mer
eller mindre mån är en följd af järnvägstjänstens beskaffenhet, synes det
mig icke obilligt, att den personal, hvarom nu är fråga, må såsom ersättning
för de af dem erlagda högre afgifter kunna göra anspråk på en något högre
pension, än den, som blifvit fastställd för civila tjänstehafvare i allmänhet.
Vidkommande de af de sakkunniga berörda fallen, då pensionen
enligt deras förslag skulle komma att understiga den för ifrågavarande
tjänstehafvare enligt nu gällande bestämmelser, d. v. s. med tillämp¬
ning af 1882 års pensionsreglemente samt 1901 års aflöningsreglemente
utgående pension, finner jag billigheten kräfva, att dessa, på sätt de sak¬
kunniga föreslagit, tilldelas fyllnadspension, motsvarande skillnaden i
förevarande afseende.
För närvarande gäller, att delägares årsafgifter utgå med en viss,
på grund af hans ålder vid inträdet i pensionsinrättningen en gång för
alla bestämd procent af honom tillkommande aflöning sålunda, att
den, som inträdt före fyllda.................. 30 år erlägger 3,2 % af aflöningen,
den, som vid inträdet fyllt 30 men icke 32 3> » 3,3 )) » »
5) )) » 5) » 32 » 3)34® 3) 3,4))® 3>
» » 3) » » 34 )) )) 36 » » 3,5 » » »
Penslons-
afglfter.
92 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 132.
den,
|
som
|
vid inträdet
|
; fyllt
|
36
|
men
|
icke 38
|
år
|
erlägger
|
’ 3,6
|
%
|
af aflönin
|
»
|
»
|
»
|
»
|
B
|
38
|
B
|
B
|
40
|
B
|
B
|
3,7
|
B
|
B
|
B
|
b
|
|
»
|
»
|
B
|
40
|
B
|
B
|
42
|
B
|
B
|
3,8
|
B
|
B
|
B
|
3)
|
B
|
»
|
»
|
B
|
42
|
B
|
B
|
44
|
B
|
B
|
3,9
|
B
|
B
|
B
|
B
|
»
|
»
|
»
|
B
|
44
|
B
|
B
|
46
|
B
|
B
|
4,0
|
B
|
B
|
B
|
B
|
))
|
B
|
))
|
B
|
46
|
B
|
B
|
48
|
B
|
B
|
4,i
|
B
|
B
|
B
|
B
|
»
|
»
|
»
|
B
|
48
|
B
|
B
|
50
|
B
|
B
|
4,2
|
B
|
B
|
B
|
B
|
»
|
|
»
|
B
|
50
|
B
|
B
|
52
|
B
|
B
|
4,3
|
B
|
B
|
B
|
))
|
»
|
»
|
B
|
B
|
52
|
B
|
B
|
54
|
B
|
B
|
4,4
|
B
|
B
|
»
|
»
|
))
|
»
|
B
|
B
|
54
|
B
|
B
|
56
|
B
|
B
|
4,5
|
B
|
B
|
B
|
)>
|
»
|
))
|
B
|
B
|
56
|
B
|
B
|
58
|
B
|
B
|
4,6
|
B
|
B
|
B
|
»
|
))
|
»
|
B
|
B
|
58
|
B
|
B
|
60
|
B
|
B
|
4,7
|
B
|
B
|
B
|
»
|
))
|
»
|
B
|
B
|
60
|
B
|
B
|
—
|
B
|
B
|
4,8
|
B
|
B
|
B
|
Dessutom är i nuvarande reglemente stadgadt, att hvarje gång del¬
ägare uppflyttas i högre aflöningsklass än den, för hvilken hans års-
afgifter senast utgått, han skall erlägga till pensionsinrättningen en
månads aflöningsförhöjning.
Pensionskommittén bibehöll dessa bestämmelser oförändrade för
nuvarande delägare. För blifvande delägare åter föreslog kommittén
en i förhållande till pensionens belopp bestämd, af åldern vid inträdet i
pensionsinrättningen oberoende årsafgift, hvilken skulle utgöra, då pen¬
sionsbeloppet uppginge till
högst 2,000 kr........................................... 4 % däraf
mer än 2,000 b men höe-st 2.300 kr. 4.1 b b
» » 2,300 » b
» b 2,600 b b
)) b 2,900 » »
b b 3,200 » »
b » 3,500 » »
» b 3,800 b b
)» » 4,100 b »
» b 4,400 » b
b » 4,700 » b
b » 5,000 » »
» » 5,300 b »
» b 5,600 » b
b b 5,900 b »
B
|
2,600
|
B
|
4,2
|
B
|
B
|
B
|
2,900
|
B
|
4,3
|
B
|
B
|
B
|
3,200
|
B
|
4,4
|
B
|
B
|
B
|
3,500
|
B
|
4,5
|
B
|
B
|
B
|
3,800
|
B
|
4,6
|
B
|
B
|
B
|
4,100
|
B
|
4,7
|
B
|
B
|
B
|
4,400
|
B
|
4,8
|
B
|
B
|
B
|
4,700
|
B
|
5,0
|
B
|
B
|
B
|
5,000
|
B
|
5,2
|
B
|
B
|
B
|
5,300
|
»
|
5,4
|
B
|
B
|
B
|
5,600
|
B
|
5,6
|
B
|
B
|
B
|
5,900
|
B
|
5,8
|
B
|
B
|
B
|
—
|
B
|
6,0
|
B
|
B
|
93
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.
Däremot upptog kommitténs förslag för blifvande delägare icke
någon aflöningsförhöjningsafgift.
Då pensionskommittén förehade till behandling frågan om ändrade
pensionsvillkor för nuvarande delägare, yttrade kommittén beträffande
pensionsafgifterna, sedan kommittén framhållit, hurusom desamma, sa-
dana de för närvarande utginge, voro ganska afsevärda, följande:
»Skulle någon ökning utaf afgifterna ifrågakomma, lärer denna
endast kunna genomföras i den riktning, som, på sätt ofvan omför-
mälts, föreslagits af kommittén för förändradt ordnande af det civila
pensionsväsendet, d. v. s. att afgifterna skulle utgå. efter en enligt pen¬
sionsbeloppets storlek stigande skala, ty en förändring med afseende a
afgifterna, hvilken skulle för den lägst aflönade personalen medföra en
ökning i afgiften öfver nu utgående minst 4 procent utaf pensionen,
torde blifva allt för betungande och så mycket mindre böra ifråga¬
komma, som nämnda afgift redan är 1 procent högre än hvad som
utaf ofvan omförnrälda kommitté föreslagits för de lägst aflönade civila
tjänsteinnehafvarna. En tillämpning åter utaf en stigande skala i fråga
om nuvarande delägares afgitter skulle emellertid komma att drabba
vissa af dessa delägare så pass hårdt, att kommittén, med hänsyn till
hvad ofvan anförts, icke anser sig kunna förorda en dylik utväg.»
De sakkunniga hafva till en början ansett sig böra taga i öfver¬
vägande, huruvida icke för nuvarande delägare pensionsafgifterna
lämpligen skulle kunna bestämmas efter för alla likartade grunder,
eller med andra ord, huruvida icke, i motsats mot hvad pensions¬
kommittén föreslagit för nämnda delägare, afgiftsprocenten kunde be¬
stämmas oberoende af delägares ålder vid inträdet i pensionsinrätt-
ningen. Till belysning af den verkan i finansiellt afseende en dylik
anordning skulle medföra, hafva de sakkunniga aberopat den statistiska
undersökning rörande dödlighet och invaliditet m. m. inom statens
järnvägstrafiks pensionsinrättning, hvilken såsom bilaga medföljer pen¬
sionskommitténs betänkande. Denna undersökning gifver vid handen,
enligt hvad de sakkunniga påvisa, att al 7,717 under åren 1882 1903
tillkomna delägare 1,238 stycken fyllt 31 år eller däröfver under det
år inträdet i pensionsinrättningen ägt rum; att sålunda af de under
nämnda tid tillkomna delägarna åtminstone omkring 16 procent vid in¬
trädet i pensionsinrättningen fyllt trettio år och följaktligen erlägga
pensionsafgifter, som äro beräknade efter högre procent än den nor¬
mala, hvilken utgör 3,2 å medelaflöningen, motsvarande 4 procent a
pensionen; samt att antalet af tillkomna delägare, som under inträdes¬
Sakkunniga.
94
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 132.
året fyllde 37 år eller däröfver, utgjort 234. Under framhållande att
progressionen i afgiftsprocenten vore tämligen obetydlig, så att
exempelvis den, som vid inträdet fyllt 34 men icke 36 år, erlade 3,5
procent af medelaflöningen — alltså endast 0,3 procent mera än det
normala — hafva de sakkunniga ansett sig kunna, för att bättre be¬
lysa den verkan i finansiellt hänseende, som borttagande af berörda
progression skulle medföra, inskränka sig till att angifva antalet af
tillkomna delägare, som under inträdesåret fyllt 37 år, och visade det sig
då, att detta antal endast utgjorde omkring 3 procent af hela antalet,
hvilket åter betydde, att af det antal delägare, som varit föremål för
undersökningen, med säkerhet kunde sägas, att endast omkring 1/j*
erlade högre pensionsafgift än 3,5 procent'af medelaflöningen.
_Då resultalet af den gjorda undersökningen enligt de sakkunnigas
mening tillräckligt visade, att den finansiella verkan däraf, att årsaf-
gifterna för alla nuvarande delägare bestämdes till så stor del af aflö-
ningen, som motsvarade hvad för närvarande gällde för sådana del¬
ägare, som vid inträdet i pensionsinrättningen icke fyllt 30 år, vore
jämförelsevis obetydlig, och då en sådan anordning skulle lända till
förenkling, säga de sakkunniga sig så mycket mera kunna förorda
densamma, som i fråga om de pensionsafgifter, som bestämts för civila
tjänsteinnehafvare i allmänhet, uttryckligen uttalats, att därvid lämnats
alldeles å sido de faktorer, som vid beräkning af lifräntepremier vore
de afgörande.
Vidare hafva de sakkunniga behandlat spörsmålet, huruvida de i
gällande pensionsreglemente stadgade aflöningsförhöjningsafgifterna,
motsvarande en månads aflöningsförhöjning, borde, på sätt pensions¬
kommittén föreslagit, bibehållas för nuvarande delägare; och anföra de
sakkunniga i detta afseende följande:
»Pensionskommittén uppskattade värdet af kommande aflöning-sför-
höjningsafgifter, om pensionsvillkoren i gällande reglemente bibehölles
oförändrade, till 215,401 kronor och, om de af kommittén föreslagna
ändrade bestämmelser rörande pensionsålder tillämpades, till 210,335
kronor. Motsvarande siffror äro, enligt förenämnda, af undertecknad
Kobb med hänsyn till de nya aflöningarna verkställda matematiska ut¬
redning 342,082 kronor och 325,818 kronor. Såsom häraf synes,
äro aflöningsförhöjningsafgifterna af synnerligen ringa betydelse i finan¬
siellt hänseende. För den enskilde delägaren hafva de onekligen en
viss betydelse; viljande vi särskildt framhålla att, då under tiden från
det den nya löneregleringen trädt i kraft eller den 1 januari 1908 till
dess ändrade bestämmelser i pensionshänseende varda gällande pen-
95
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
sionsafgifter skola beräknas med hänsyn till den förut gällande lone-
staten, delägarna vid sistnämnda tidpunkt skulle, därest bestämmelserna
angående aflöningsförköjningsafgifter bibehölles, hafva att erlägga i all¬
mänhet icke obetydliga belopp i sådana afgifter. Totalvärdet af dessa
afgifter vid öfvergången från gammal till ny lönestat kan uppskattas
till något öfver 300,000 kronor. Då aflöningsförköjningsafgifter vid
ett så exceptionelt tillfälle väl knappast torde komma i fråga, har
denna summa icke upptagits i af undertecknad Kobb uppgjorda oe-
räkningar. Efter öfvervägande af de å saken inverkande omständig¬
heter hafva äfven vi ansett oss böra tillstyrka, att någon skyldighet
att erlägga aflöningsförhöjningsafgifter icke vidare skall åligga nuva¬
rande delägare.»
Beträffande pensionskommitténs förslag att för blifvande delägare
bestämma pensionsafgifter efter en progressiv skala, uttala de sak¬
kunniga sin anslutning till detta förslag. Under erinran att kommittén
ifrågasatt, huruvida samma bestämmelser skäligen borde gälla äfven
nuvarande delägare, därvid kommittén beräknat, att bristen i pensions-
inrättningen genom en dylik anordning, som komrne att drabba vissa
af delägarna ganska hårdt, skulle minskas med allenast omkring i 5,000
kronor, hafva de sakkunniga äfven för sin del tagit nämnda spörsmål
under ompröfning. Under åberopande af en i utlåtandet (sid. 105
107) intagen tabell, utvisande, huru årsafgifterna skulle komma att
ställa sig, därest pensionskommitténs förslag i berörda afseende till-
lämpades å de sakkunnigas förslag om pensionernas bestämmande till
72 procent af de nya aflöningarna, hafva de sakkunniga i förevarade
ämne utlåtit sig på följande sätt.
»Om än, i fråga om pensionsafgifterna, synes böra gälla detsamma
som förut är sagdt i fråga om pensionernas belopp eller att, då för¬
slaget om afgifternas storlek endast är grundadt på hvad i sådant hän¬
seende ansetts skäligt, samma förslag rimligen torde böra gälla all per¬
sonal, såväl nuvarande som blifvande, anse vi dock, att en väsentlig
skillnad förefinnes mellan dessa båda fall.
Då inom pensionskommittén fråga uppstod, huruvida nuvarande
delägare, hvilken efter den nya ordningens genomförande blefve be¬
fordrad till annan tjänst vid statens järnvägar, skäligen borde för rätten
att tillgodonjuta det ökade bidrag till pensionsinrättningen, som staten
enligt kommitténs förslag skulle lämna, förpliktas underkasta sig,
utom den af kommittén föreslagna ändringen i fråga om pensionsåldern,
jämväl de ändringar i fråga om pensionsafgilter och pensionsbelopp,
som kommittén föreslagit för nytillträdande delägare, har kommittén,
96
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
såsom oss synes, med full rätt framhållit, att det för pensionsinrätt-
ningen gällande reglemente innehölle bestämmelser om delägarnas
ställning till pensionsinrättningen, hvilken tjänst vid statens järnvägar
de än innehade; att alla nuvarande delägare hade i förhållande till full¬
gjorda förpliktelser samma rätt gent emot pensionsinrättningen, vare
sig de blefve befordrade eller ej; att statens godkännande vid 1882 års
riksdag af pensionsbeloppen såsom skäliga afsåg alla delägare; samt
att den ene delägaren icke haft mindre berättigad anledning än den
andre att trygga sig härvid; hvarför det enligt kommitténs bestämda
uppfattning måste utgöra en orättvisa att ställa vissa af de nuvarande
delägarna i en oförmånligare ställning än andra.
Genom att för nuvarande delägare antaga den för blifvande del¬
ägare föreslagna progressiva skalan för afgifternas beräknande komme
emellertid vissa af de nuvarande delägarna i eu sämre ställning än
andra; och, om än genom den i det nya aflöningsreglementet föreskrifna
skyldigheten för dem, som öfvergå på ny stat, att underkasta sig än¬
drade bestämmelser i fråga om pension, förhållandena nu äro annor¬
lunda än då pensionskommittén afgaf sitt betänkande, är det vår be¬
stämda uppfattning, att bestämmelser, hvilka under i öfrigt samma vill¬
kor komme att drabba de nuvarande delägarna olika, icke äro tillrådliga.
Visserligen hafva vi förut såsom önskvärdt framhållit, att likartade vill¬
kor i pensionshänseende blefve gällande för såväl nuvarande som blif¬
vande personal, men vi hålla före, att af än större vikt är, att villkoren
för all nuvarande personal blifva desamma. En annan viktig omstän¬
dighet synes oss härvidlag äfven vara att beakta, nämligen att här
är fråga endast om sådana nuvarande delägare, hvilka vilja underkasta
sig ändrade bestämmelser i fråga om pensionsålder och att det måste
vara absolut nödvändigt tillse, att dessa delägare icke i något hänse¬
ende erhålla ogynnsammare villkor än de, hvilka vilja blifva bibehållna
vid rätten till pension vid nu bestämd pensionsålder.
Att för blifvande delägare stadga några aflöningsförhöjningsafgif-
ter kan så mycket mindre ifrågakomma, som årsafgifterna för dessa
enligt vårt förslag skola utgå efter en i förhållande till aflöningens
storlek progressiv skala.»
De sakkunnigas förslag i fråga om pensionsafgifterna innefattar,
att afgiften, i likhet med hvad för närvarande gäller, skall beräknas i
visst förhållande till aflöningen samt utgöra, för nuvarande delägare
2,8 procent af aflöningen, hvilket ungefär motsvarar dels 4 procent å
pensionen dels ock, med hänsyn därtill att pension blifvit nedsatt från
80 till 72 proöent å aflöningen, nu utgående 3,2 procent å aflöningen
97
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
för delägare, som blifvit ordinarie löre fyllda 30 år. För ny tillträdan de
delägare skulle afgiften utgå efter en progressiv skala i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med pensionskommitténs förslag sålunda, att lägsta
afgiften — för delägare, hvilkens aflöning uppgår till högst 2,800
kronor — skall utgöra 2,8 procent å aflöningen, motsvarande, såsom
nyss nämnts, ungefär 4 procent å pensionen, samt högsta afgiften
för delägare hvilkens aflöning öfverstiger 8,000 kronor utgöra 4,2
procent å aflöningen, motsvarande i det allra närmaste 6 procent å
pensionen.
Hvarken järnvägsstyrelsen eller pensionsdirektionen har haft något
att erinra emot de sakkunnigas förslag i fråga om pensionsafgifter.
Däremot hafva fullmäktige i anslutning till det af dem uttalade önske¬
målet, att ålderspensionen borde utgöra 80 procent å de nya aflönin-
garna, hemställt att afgiften måtte bestämmas till 3,2 procent af aflö¬
ningen för de nuvarande delägarna och för kommande delägare efter
en stigande skala, börjande med 3,2 procent vid de lägsta aflöningarna
och sedan växande med aflöningen till 4,8 procent motsvarande de
högsta aflöningarna.
De af de sakkunniga föreslagna pensionsafgifterna synas mig vara
väl afvägda. Någon höjning af dem torde så mycket mindre böra
ifrågasättas som, på sätt af de sakkunniga påvisats, afgifterna komma
att för den ojämförligt större delen af personalen ställa ^ig icke obe-
tydligt högre än de i pensionslagen bestämda, hvartill kommer, att en
höjning skulle, särskildt med hänsyn till de afsevärda afgifter —lägst
3, högst 6,7 procent å aflöningen, beroende på ålder vid inträde i pen¬
sionskassan — som statens järnvägars personal har att erlägga for
pensionering af änkor och barn, verka alltför betungande. Likaledes
finner jag de sakkunniga hafva anfört giltiga skäl för att afgif¬
terna för nuvarande delägare i pension sinrättningen bestämmas till en
för samtliga delägare lika stor del af aflöningen nämligen 2.8 procent,
motsvarande i det närmaste 4 procent å pensionen.
Hvad angår det af de sakkunniga anförda hufvudmotivet för be¬
rörda anordning nämligen önskvärdheten af att de nya bestämmelserna
icke komma att för några af de nuvarande delägarna ställa sig ogynn¬
sammare än för andra tillåter jag mig framhålla, att enligt nu gällande
föreskrifter samtliga delägare, som vunnit inträde i pensionsinrättnin-
gen före fyllda 30 år, hvilket ju är regel, erlägga en afgift, som står
i lika proportion till pensionen — 4 procent däraf oafsedt pensio¬
nens belopp. Enligt det föreliggande förslaget skulle förhållandet blifva
Dih. till Rikad. Prof. 1300. 1 Sami. .i Afd. 33 Höft. 13
Departe¬
mentschefens
yttrande.
98
Dan ekono¬
miska inne¬
börden af
de föreslagna
hufvudgrun-
derna för
pensione¬
ringen af
statens järn¬
vägars per¬
sonal.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.
enahanda för nuvarande delägare, medan åter för blifvande delägare en
progression i förhållande till pensionens belopp skulle inträda. Skulle
åter en dylik progression tillämpas å nuvarande delägare, är uppenbart,
att en skärpning af nuvarande villkor komme att inträda för sådana
bland dem, som erhålla högre pensioner, under det att däremot afgif-
terna för alla dem, hvilkas aflöning uppgår till 2,800 kronor samt där¬
under och som erhålla däremot svarande pensioner, afgiftsprocenten
blefve densamma som den nuvarande. Om det också skulle kunna sägas,
att en _ dylik skärpning icke vore oskälig särskildt med hänsyn till de
uppoffringar, som öfriga civila tjänsteinnehafvare måste i förevarande
afseende underkasta sig nu mot förut, bör dock å andra sidan fram¬
hållas, att förhållandena äro olika beträffande nuvarande delägare i
statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, så till vida som dessa “under
lång tid erlagt pensionsafgifter enligt af statsmakterna redan godkända
grunder.
Vidkommande den ytterligare af de sakkunniga anförda omständig¬
heten, som talar för ifrågavarande anordning, eller nödvändigheten att
tillse, att nuvarande delägare, som vilja underkasta sig ändrade bestäm¬
melser i fråga om pensionsålder, icke i något hänseende erhålla ogynn¬
sammare villkor än de, hvilka vilja blifva bibehållna vid rätten till
pension vid en bestämd pensionsålder, lära de sakkunniga härmed åsyfta
det förhållande, att de för dessa senare föreslagna stadganden rörande
pensionsafgifter ansluta sig till nu gällande bestämmelser härutinnan,
enligt hvilka, såsom jag nyss anmärkt, ingen progression äger rum i
förhållande till pensionens storlek.
Hvad slutligen angår förslaget om afskaffande af aflöningsförhöjnings-
afgifterna, har jag intet att tillägga utöfver den af de sakkunniga härutin¬
nan anförda motivering; och får jag för min del alltså biträda förslaget.
Då jag härefter öfvergår till redogörelse för den ekonomiska inne¬
börden af de hufvudgrunder, efter hvilka enligt min åsikt pensione¬
ringen af. statens järnvägars personal bör äga rum, tillåter jag mig
till en början att hänvisa till en af de sakkunniga åberopad, af docen¬
ten Kobb på uppdrag af järnvägsstyrelsen verkställd utredning rörande
pensionsinrättningens ekonomiska ställning, då hänsyn tages till den
nya löneregleringen. Rörande denna utredning yttras i de sakkunnigas
utlåtande, att då en fullständig undersökning af pensionsinrättningens
ställning säkerligen skulle hafva kräft en tid af flera månader, endast
en approximativ utredning verkställts, hvilken utredning grundade sig
99
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
på de beräkningar af medellöner, medelpensionsålder m. m., som legat
till grund för den genom pensionskommitténs försorg verkställda ma¬
tematiska utredningen; att dessa beräkningar visserligen vore gjorda
på grundval af de gamla lönerna, men att man säkerligen erhölle en
ganska god uppfattning af ställningen, om man ansåge, att medellönerna
efter löneförhöjningen vuxit i samma proportion som totalsumman af
alla utgående löneförmåner, på hvilka pension beräknades; att enligt
uppgift från järnvägsstyrelsens revisionskontor denna proportion ut¬
gjorde 38,26 procent för personalen i sin helhet; att, om personalen,
på sätt i den genom pensionskommitténs försorg verkställda matematiska
utredningen skett, uppdelades i två grupper efter den af pensionskom¬
mittén föreslagna olika pensionsåldern, nämligen grupp A med en pen¬
sionsålder af 62 år och grupp B med en pensionsålder af 65 år, nyss¬
nämnda proportion vore för grupp A 42,37 procent och för grupp B
32,62 procent; samt att slutligen till grund för den nu verkställda ut¬
redningen legat en fördelning i åldersklasser af den i 1907 års arfvo-
desstat upptagna personalen, dels i dess helhet och dels uppdelad i
förenämnda två grupper.
Utredningens resultat föreligger i fyra särskilda tablåer, samtliga
utvisande pensionsinrättningens ställning "den 1 januari 1907 med hänsyn
dels till gamla dels till nya lönerna, och under förutsättning tillika, tablå I,
att hänsyn toges till kommande löneförhöjningar och att nu gällande
pensionsreglemente tillämpades; tablå II, att hänsyn toges till kommande
löneförhöjningar och att pensionskommitténs förslag rörande viss mi-
nimipensionsålder tillämpades; tablå III, att hänsyn icke toges till kom¬
mande löneförhöjningar och att nu gällande reglemente tillämpades;
samt tablå IV, att hänsyn icke toges till kommande löneförhöjningar
och att pensionskommitténs nyssnämnda förslag tillämpades.
Till förklaring af dessa tablåer, hvilka torde såsom bilagor få åt¬
följa protokollet, må det tillåtas mig att ur de sakkunnigas utlåtande
anföra följande.
Beträffande tablåerna I och II (Bil. I och II) vore särskildt att märka, att
vid undersökningen af pensionsinrättningens ställning den 1 januari 1904
statsbidraget beräknats för framtiden komma att utgå med det belopp,
hvarmed det utgick år 1903, eller 276,295 kronor 25 öre, under det
vid beräkningen af ställningen den 1 januari 1907 statsbidraget antagits
komma att utgå med samma belopp som år 1906 eller 367,341 kronor
99 öre.
Det vore tydligt, yttras vidare i utlåtandet, att nettoinkomsten af
järnvägstrafiken på grund af de ökade lönerna lör de närmast följande
100
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
åren måste minskas och på grund häraf äfven statsbidraget, hvarför också
den i tablåerna angifna bristen i verkligheten måste blifva större. Tablå I
visade, att bristen, som den 1 januari 1904 uppgick till omkring 37 milljoner
kronor, nu på grund af personalens ökning och räntor vuxit till omkring
42 milljoner kronor och, om beräkningen verkställdes med hänsyn till de
nya lönerna, ytterligare ökades till öfver 62 milljoner kronor; tablå II åter,
att motsvarande siffror genom antagande af pensionskommitténs förslag
att fastställa viss minimipensionsålder nedbringades till omkring 28, 32
resp. 48 milljoner kronor; att pensionsinrättningens förbindelser genom
de ökade lönerna stigit till omkring 90 milljoner kronor enligt tablå
I och 76 milljoner kronor enligt tablå II; och att, om man bortsåge
från statsbidraget, pensionsinrättningen af egna medel, för att mota
dessa förbindelser, endast hade, enligt tablå I 18,021,441 kronor eller
19,85 procent af förbindelserna och enligt tablå II 18,413,750 kronor eller
24,2 procent däraf. Häraf följde, att pensionsinrättningen, lämnad åt
sig själf, ej skulle kunna betala mera än i förra fallet 19,85 procent
och i senare fallet 24,2 procent af pensionerna, hvadan staten således
måste på ett eller annat sätt betala, i förra fallet omkring 4 ,5 och i senare
fallet a,4 af alla utgående pensioner; därvid emellertid vore att märka,
att staten redan nu på grund af den under de senare åren beviljade
afsättningen af 350,000 kronor i statskontoret för pensionsinrättningens
räkning betalade ett belopp, motsvarande omkring 2/s af utgående pen¬
sioner, bestämda utan hänsyn till den nya löneregleringen, hvilken
endast hade inverkan på beloppet af framdeles beviljade pensioner
och således endast åstadkomme en så småningom skeende höjning i
totalbeloppet.
Tab. III (Bil. III) afsåge att visa, huru ett bokslut i pensionsinrätt¬
ningen ungefär skulle taga sig ut, om det nuvarande reglementets bestäm¬
melser bibehölles och bristen täcktes af staten. Vid uppgörandet af detta
hade naturligtvis icke någon hänsyn tagits till de ökningar i personalens
löneförmåner, som framdeles ägde rum på grund af befordringar, upp¬
flyttning i högre löneklass o. s. v. Af denna tablå framginge, att pen¬
sionsinrättningens nuvarande tillgångar täckte 23 procent af de nuva¬
rande förbindelserna. Bristen kunde då täckas på så sätt, att staten
betalade 77 procent af de utgående pensionerna tillika med det tillskott,
som årligen vore erforderligt för att pensionsinrättningens tillgångar
vid hvarje bokslut skulle utgöra just 23 procent af förbindelserna.
Detta senare tillskott vore nödvändigt på grund af de löneförhöjningar,
som under det löpande året tilldelats personalen. På grund af den
nyss påpekade afsättningen i statskontoret för pensionsinrättningens
räkning syntes detta under de närmaste åren knappast behöfvas.
101
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.
Tab. IV (Bil. IV) utgjorde slutligen en alldeles likartad uppställning,
under förutsättning att pensionskommitténs betänkande blifvit antaget.
Den visade, att de grunder i finansiellt hänseende, på hvilket detta varit
uppgjordt, varit ganska tillfredsställande. Visserligen utvisade tablån, att
före 'löneförhöjningen skulle den 1 januari 1907 förefunnits en brist af
299,289 kronor, men denna, som för öfrigt vore förutsagd i kommitténs
missiv, täcktes omedelbart genom den inbetalning af 350,000 kronor till
statskontoret för pensionsinrättningens räkning, som verkställdes den 25
januari 1907. Efter löneförhöjningen förändrades ställningen helt na¬
turligt; då hade pensionsinrättningen ej längre en tillgång, motsvarande
en tredjedel af förbindelserna. En brist på öfver 3 millioner förefunnes,
som måste fyllas antingen direkt eller därigenom, att staten ansvarade
för mer än V3 af utgående pensioner.
Vidkommande den finansiella innebörden af de sakkunnigas förslag
har af dem åberopats följande tablå, beträffande hvilken anförts, att
den uppgjorts i anslutning till pensionskommitténs förslag och sålunda
utan hänsyn till den höjning af pensionsförbindelserna, som nedsättningen
i minimipensionsåldern för lokomotivförare och kvinnliga befattnings-
hafvare från 62 resp. 65 år enligt pensionskommitténs förslag till 60 ar
komme att framkalla — en höjning, som med hänsyn därtill att loko¬
motivförarna endast utgjorde omkring 6 procent af hela personalen
och de kvinnliga befattningshafvarna betydligt mindre ansetts vara af
ringa betydelse.
»Tablå T.
öfversikt af statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings ställning den 1
januari 1907 med hänsyn till de nya lönerna enligt de sakkunnigas
förslag, och då hänsyn tages till kommande löneförhöjningar.
Tillgångar:
Kapitalbehållning.............................................
Kommande årsafgifter Grupp A (62 år) ..
» » » B (65 år)
Statsbidraget .....................................................
.............. 10,362,511 kr.
.............. 3,790,196 »
.............. 3,162,683 »
.............. 9,667,000 )»
Summa 26,982,390 kr.
Brist 42,359,683 »
69,342,073 kr.
102
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Skulder:
Personalens ålderspensionering Grupp A
» » » B
» invalidpensionering » A.
» » »B
Utgående ålderspensioner ............................
» invalid » ............................
Förvaltningskostnader.....................................
.............. 21,960,814 kr.
.............. 16,759,108 »
.............. 9,486,877 »
.............. 12,092,652 »
.............. 4,804,301 »
.............. 4,098,321 »
.............. 140,000 )>
Summa 69,342,073 kr.»
I detta sammanhang anser jag mig vidare böra redogöra för de
åtgärder, som enligt de sakkunnigas åsikt borde från statens sida vid¬
tagas för täckande af den stora bristen i den nuvarande pensions-
inrättningen. Under framhållande, hurusom de sakkunniga, i likhet med
pensionskommittén, städse haft till ögonmärke, att de kostnader för
pensioneringen, som staten måste ikläda sig, måtte fördelas på en längre
följd af år och icke föranleda en alltför stor plötslig höjning i stats¬
utgifterna, anföra de sakkunniga i förevarande ämne följande:
»Pensionskommittén hade i detta afseende föreslagit, att staten
skulle betala, dels alla invalidpensioner föranledda af olycksfall eller
sjukdom, som ådragits i _ tjänsteutöfning, dels två tredjedelar af alla
öfriga pensioner, dels slutligen det belopp, som vore erforderligt för att
kassan vid hvarje års slut skulle äga en kapitalbehållning, tillräcklig
för att betäcka den återstående tredjedelen af kassan tillkommande
pensionsförpliktelser. Detta sista bidrag afsåg att för all framtid före¬
bygga uppkomsten af ny brist i kassan, så vidt sådant öfver hufvud
genom matematisk förutberäkning är möjligt. Vi omfatta fortfarande
i princip pensionskommitténs förslag till bristens täckande; det är
endast i fråga om bestämmandet af den del af utgående pensioner,
som . skall gäldas omedelbart af staten, och den, som skall gäldas af
pensionsfonden, som vi ansett oss böra föreslå en förändring. Pen¬
sionskommittén hade föreslagit proportionen Va och Vs. Denna för¬
delning . grundade sig dels därpå, att den matematiska utredningen
gifvit vid handen, att en nytillträdande delägare i kassan under årens
lopp skulle inbetala i det närmaste en tredjedel af honom sannolikt
tillkommande pension, och dels på den omständigheten, som fram¬
går af tablå IV, att pensionsinrättningens tillgångar den 1 januari
1904 verkligen något öfverstego en tredjedel af alla pensionsinrätt-
ningen vid denna tidpunkt åliggande pensionsförpliktelser. Detta senare
103
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
förhållande äger emellertid ej längre rum, beroende dels på perso¬
nalens ökning — hvarje ny tillträd ande tjänsteinnehafvare framkallar
nämligen en viss brist i kassan — dels och framförallt på den genom
de nya lönerna förorsakade stora tillväxten i pensionsförbindelserna.
Detta framgår af följande tablå.
Tablå VI.
Öfversikt af statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings ställning den 1
januari 1907 med hänsyn till de nya lönerna, enligt de sakkunnigas
förslag, då hänsyn icke tages till kommande löneförhöjningar.
Tillgångar:
Kapitalbehållning.......................................................................... kr. 10,362,511
Kommande årsafgifter Grupp A (62 år) .............................. » 3,467,723
» » » B (65 år) .............................. » 2,383,552
kr. 16,213,786
Skulder:
Personalens ålderspensionering Grupp A...........•••............... kr. 19,519,751
» » » B............................. » 10,558,913
» invalid » » A............................. » 8,266,329
» » » B............................ » 7,950,418
Utgående ålderspensioner............................................................ » 4,804,301
» invalid » ........................................................... » 4,098,321
kr. 55,198,033
Af denna tablå synes, att, under förutsättning att alla tjänsteinne¬
hafvare inginge på de föreslagna nya pensionsvillkoren, summan af för¬
bindelserna skulle uppgå till 55,198,033 kronor, under det att tillgån¬
garna endast utgjorde 16,213,786 kronor, de sistnämnda således omkring
2912 procent af skulderna. Under förutsättning åter, att hela den
nuvarande personalen skulle vägra att ingå på de nya pensionsvillkoren
och således enligt vårt förslag få pension efter gammal lönestat och
gamla pensionsbestämmelser, visar tablå III, att summan af förbin¬
delserna skulle utgöra 54,364,777 kronor och tillgångarna 14,843,959
kronor, de sistnämnda således något mera än 27 procent af skulderna.
Då emellertid båda dessa tablåer endast äro approximativa, anse vi
oss icke böra föreslå, att den del af utgående pensioner, som skall
104
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
bestridas af staten, ocb den, som skall bestridas af pensionsfonden,
redan nu fixeras till vissa procenttal, utan hemställa, att dessa bestäm¬
mas först efter den fullständiga matematiska utredning, som väl måste
verkställas, sedan statsmakterna beslutat om pensionsvillkoren och det
därefter blir afgjordt, huru stor del af personalen ingår på de nya be¬
stämmelserna. Endast beträffande nytillträdande personal anse vi oss
kunna i likhet med pensionskommittén föreslå, att staten betalar två
tredjedelar af utgående pensioner, under det att den återstående tredje¬
delen bestrides af den fond, till hvilken pensionsafgifterna skola ingå.
De skäl, på hvilka pensionskommittén i detta fall grundat sitt förslag,
äga nämligen allt fortfarande giltighet, då vi för nytillträdande personal
föreslagit lika stora afgifter som kommittén.
Beträffande storleken af det för den närmaste tiden erforderliga
statsbidraget, kan man få någon uppfattning däraf på följande sätt.
Under år 1907 uppgingo de från kassan utbetalade pensionerna till
1,074,000 kronor. Antager man, såsom af tablåerna VI och III synes
framgå, att kassan är i stånd att betala åtminstone 25 procent af pen¬
sionsbeloppen, skulle sålunda det erforderliga tillskottet från statens
sida under år 1907 utgjort 75 procent af 1,074,000 kronor eller således
omkring 805,000 kronor. Det under år 1906 utgående statsbidraget
utgjorde 367,000 kronor. Lägges därtill den på pensionskommitténs
förslag för kassans räkning af trafikmedel årligen verkställda afsätt-
ningen å 350,000 kronor, skulle således redan nu disponeras af trafik¬
medel för pensioneringen öfver 700,000 kronor och den erforderliga
ökningen alltså uppgå till omkring 100,000 kronor. Att märka är
emellertid, att statsbidraget under år 1907 torde vara väsentligt mindre
än under år 1906. De nu-utbetalade pensionerna grunda sig emellertid
på gammal lönestat. Vid öfvergång på ny lönestat inträder tydligen en
betydande ökning i pensionsförbindelserna, men denna kommer endast
så småningom att inverka på de utgående pensionernas belopp, i den
mån nämligen den på de nya pensionsvillkoren öfvergående delen af
personalen blir pensionsmässig.
Hvad slutligen angår det möjliga kapitaltillskottet af trafikmedel
till pensionsfonden, hvilket vi i likhet med pensionskommittén ämna
föreslå, har detta, såsom redan blifvit framhållet, sin grund i sträfvandet
att, så vidt möjligt är, förebygga ny brist i pensionsfonden. Vill man
med säkerhet matematiskt beräkna pensionskassans ställning, måste man
inskränka sig till en beräkning af kassans förbindelser och framtida
tillgångar, grundade på den aflöning, hvilken dess medlemmar faktiskt
uppbära vid tidpunkten för undersökningens verkställande. På detta sätt
105
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
äro tablåerna III, IV och VI bär ofvan beräknade. De antaganden
åter, som måst göras öfver kommande lönestegring i följd af befordran
eller uppflyttning i ny löneklass ocb som ligga till grund för tablåerna
I, II och V, blifva alltid ganska osäkra, hvilket naturligen äfven
inverkar på resultatet. Har sålunda en dylik matematisk utred¬
ning af kassans ställning utan hänsyn till kommande löneförhöj¬
ningar blifvit. utförd och däraf framgått, att kassan vid tidpunkten
för utredningens verkställande förmår bestrida t. ex. 25 procent
af sina dåvarande förbindelser, kan den på grund af lönestegringar
under årens lopp efter några år måhända ej fullgöra mer än t. ex. 23
procent, hvadan en ny brist då skulle hafva uppkommit. En af sådan
anledning under ett år uppkommen brist är jämförelsevis obetydlig,
men, om intet gjordes för att täcka densamma, skulle den under årens
lopp kunna stiga till ett afsevärdt belopp. För att förekomma detta
har pensionskommittén föreslagit, att årligen, i likhet med hvad som i
hvarje lifförsäkringsbolag äger rum, verkställa en beräkning af den
erforderliga storleken af pensionsfonden och att, om någon brist då
förefinnes i den befintliga fonden, denna måtte täckas af trafikmedel.
Pensionskommittén har uppskattat storleken af detta årliga tillskott till
omkring 37,000 kronor. Denna beräkning grundar sig emellertid på
det förhållandet, att kassan år 1904 kunde fullgöra en tredjedel af
dåvarande förbindelser, äfvensom på den gamla lönestaten och är följ¬
aktligen ej omedelbart tillämplig numera; dock torde det nu erforder¬
liga beloppet ej synnerligen mycket öfverstiga nyssnämnda tal.»
Förutom de finansiella beräkningar, som sålunda af de sakkunniga
framlagts, förekommer äfven i järnvägsstyrelsens utlåtande i pensions¬
frågan en utredning i förevarande afseende. På begäran af styrelsen
har nämligen docenten Kobb verkställt approximativ beräkning rörande
dels den ekonomiska innebörden af de sakkunnigas förslag, jämfördt
med ett förslag, grundad! på bibehållandet af nuvarande bestämmelser
såväl i fråga om pensionsålder som pensionsbelopp, dessa senare be¬
räknade å de nya aflöningarna, dels ock stegringen af pensionskostna¬
derna under de närmaste åren. Beträffande resultatet af de sålunda
gjorda beräkningarna har styrelsen anfört följande:
»Docenten Kobb har härvidlag förutskickat den anmärkningen, att
då de omständigheter, som framkallade ökning af statens järnvägars
personal, svårligen kunde på förhand beräknas, syntes en undersökning
som den ifrågavarande icke gärna kunna utföras under annan förutsätt¬
ning, än att antalet till pension berättigade järvägsmän allt fortfarande
Bih. Ull Eiksd. Prof. 1909. I Samt. 1 A/d. 93 Haft. 14
106
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
blefve detsamma. Vid beräkningen har därför antagits, att nämnda
antal — utgörande för närvarande omkring 12,000 personer — skulle
blifva oförändradt.
Totala kostnaden af pensioneringen jämlikt nu gällande pensions-
ocli afiöningsbestämmelser kommer enligt docenten Kobbs beräkning att
i en framtid, sedan pensioneringen inträdt i jämnviktsförhållande, då an¬
talet ålderspensionerade kunde antagas utgöra omkring 3,500 personer,
uppgå till omkring 8,200,000 kronor årligen, af bvilket belopp staten,
med hänsyn därtill att de pensionsberättigade själfva i genomsnitt betala
21 procent af sin pension, skulle få vidkännas 6,480,000 kronor.
Skulle däremot de sakkunnigas förslag läggas till grund för pen¬
sioneringen, komme kostnaden att väsentligt nedgå, nämligen till
6,155,000 kronor. Antalet ålderspensionerade skulle vid ofvannämnda
tidpunkt uppgå till 2,468 personer, tillhörande de kategorier, som er¬
hålla ålderspension före 65 års ålder, samt 509 personer af den åter¬
stående gruppen. Då de förstnämnda beräknades betala i genomsnitt
30 procent af sin pension och de senare 25,6 procent, skulle utgiften
för staten komma att utgöra omkring 4,410,000 kronor eller föga mer
än två tredjedelar af kostnaden enligt det förra alternativet.
Styrelsen tillåter sig emellertid att i detta sammanhang framhålla,
att den tid ännu är långt aflägsen, då pensionskostnaden skulle uppgå
till ofvannämnda betydliga belopp, hvilket framgår däraf, att antalet
ålderspensionerade för närvarande endast utgör omkring 536 personer,
samt detta antal endast så småningom växer.
Hvad åter angår stegringen af pensionskostnaderna under de när¬
maste åren, har docenten Kobb — under framhållande att stegringen
under de sist förflutna åren i medeltal utgjort omkring 72,000 kronor
om året, då pensionerna utgått med 80 procent af de gamla aflönin-
garna — beräknat, att nämnda siffra skulle, under förutsättning att nu¬
varande pensionsvillkor vore gällande men med tillämpning af det nya
aflöningsreglementet, ökas till omkring 100,000 kronor.
Genom de sakkunnigas förslag rörande nedsättning af pensions-
procenten från 80 procent till 72 procent å de nya aflöningarna skulle
sistnämnda siffra nedgå till omkring 90,000 kronor, under antagande
att alla hädanefter pensionsberättigade skulle underkasta sig de nya
pensionsvillkoren och sålunda erhålla pension enligt de sakkunnigas
förslag. Skulle åter större delen af dem, som under de närmaste åren
blifva pensionsmässiga, kvarstå på den gamla pensionsstaten, kunde an¬
tagas, att det ofvan angifna beloppet, 72,000 kronor, icke synnerligen
ökades.
107
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Af den här ofvan i de särskilda fallen angifna ökningen af pen¬
sionskostnaden skulle enligt docenten Kobbs beräkning staten sanno¬
likt få vidkännas tre fjärdedelar.»
Beträdande de sålunda verkställda beräkningarna tillåter jag mig oepartemants-
till en början betona, att de, såsom också vid deras framläggande er- yttrande,
inrats, äro approximativa, och att, särskildt hvad framtiden beträffar,
det på förhand svårligen kan exakt beräknas, hvdken inverkan i ekono¬
miskt afseende löneförhöjningarna för de särskilda befattningshafvarna
och ännu mindre personalens ökning kan komma att medföra. Vidare
torde icke böra förbises, att genom den af mig föreslagna höjningen
af minimipensionsåldern med ett år för de stora grupper af personal, tor
hvilka enligt de sakkunnigas förslag nämnda ålder skulle utgöra 62 år,
en nedsättning af kostnaden för pensioneringen kommer att äga rum. I
hvad mån så kommer att ske, är jag icke i tillfälle att angifva, då näm¬
ligen en utredning i sådant afseende skulle blifva ganska tidsödande.
I stort sedt torde emellertid de finansiella beräkningarna gifva vid
handen, att vid den tidpunkt, då pensioneringen kommit i jämvikts¬
läge — en tid, som, enligt hvad järnvägsstyrelsen erinrat, ännu är långt
aflägsen — rör sig den på staten belöpande kostnaden för pensione¬
ringen af det nuvarande antalet ordinarie befattningshafvare vid statens
järnvägar, cirka 12,000 personer, omkring ett belopp af 4,400,000 kronor.
Hvad åter angår statens ifrågasatta andel i kostnaden vid den tid, då
den nya ordningen skulle träda i kraft, samt ökningen häraf under den
närmaste framtiden, synes man på grund af de sakkunnigas beräkningar,
jämförda med hvad som i detta ämne anförts i järnvägsstyrelsens utlå¬
tande, kunna erhålla någon uppfattning häraf, om man utgår från en
kostnad för år 1907 af omkring 805,000 kronor, utgörande 75 procent
af de under år 1907 från pensionsinrättningen utbetalade pensioner,
1,074,600 kronor, samt antager, att en årlig ökning i kostnaden för
staten under den närmaste tiden komme att äga rum med omkring
90,000 kronor.
I detta sammanhang torde jag få dels återkalla i minnet, huru¬
som vid 1906, 1907 och 1908 års riksdagar på förslag af Kungl. Maj:t
beslutits, att för hvart och ett af åren 1907, 1908 och 1909 finge
såsom bidrag till bestridande af pensionering af statens järnvägars
personal af trafikmedel afsättas 350,000 kronor, dels ock meddela, att
statsbidraget för år 1908 nedgått till 142,969 kronor, samt att sam¬
manlagda beloppet af under sistnämnda år från pensionsinrättningen
utbetalda pensioner uppgått till 1,147,601 kronor 96 öre.
108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Den föreliggande utredningen i ämnet torde, om också, såsom jag
förut antydt, af förhållandena betingade reservationer måste göras i
fråga om utredningens resultat, ådagalägga, att genomförande af det
af mig framlagda förslaget kommer att ådraga statsverket betydande
kostnader. Detta är ju också helt naturligt, då det gäller pensio¬
nering af en personal, som i närvarande stund utgöres af 12,000 per¬
soner. Beträffande frågan om statens skyldighet öfver hufvud taget att
under de. villkor, som kunna anses skäliga, öfvertaga ansvaret för
pensioneringen af statens järnvägars personal, synes mig ingen tvekan
böra. rada i detta afseende. Då anledningen till den stora bristen i
pensionsinrättningen hufvudsakligen är att söka i det hittills utgå¬
ende statsbidragets otillräcklighet -—- ett förhållande, som tydligt
framgår af den utaf pensionskommittén verkställda utredningen här¬
utinnan, för hvilken jag förut redogjort, och som dessutom vitsordats
af statskontoret i dess underdåniga utlåtande af den 1 december 1897
- samt de nu gällande hufvudsakliga grunderna för pensioneringen
blifvit af statsmakterna godkända i sammanhang med besluts fattande
rörande fastställande af det nuvarande statsbidraget, lärer enligt min
mening staten svårligen kunna undgå att vidkännas ifrågavarande an¬
svar. Det bör ju icke lämnas oanmärkt, att det härvidlag är fråga om
en grupp af statstjänare, som själfva i betydande grad bidragit till
kostnaden för sin. pensionering under en tid, då andra statstjänare
praktiskt tagit varit befriade från utgift härutinnan, och som dessutom
enligt gällande bestämmelser varit pliktiga att ingå i den nuvarande
pensionsinrättningen. Att de under sådana omständigheter bibringats
den uppfattningen, att staten garanterade dem deras pensioner enligt
gällande reglemente, torde vara förklarligt. I sistnämnda afseende
kan ju visserligen anmärkas, att vederbörande genom öfvergång på
den nya staten underkastat sig de förändrade bestämmelser i fråga
om pension, som kunde varda stadgade, men jag anser mig icke kunna
underlåta att framhålla, hurusom i den nådiga propositionen rörande
1907 års lönereglering för statens järnvägars personal förekommer
uttalande i den riktning, att införande i aflöningsreglementet af en
föreskrift af. nyss angifna innebörd icke borde inverka på frågan om
statens skyldighet att ansvara för bristen i pensionsinrättningen.
Hvad härefter angår de af mig föreslagna villkor, under hvilka
pensioneringen af statsbanepersonalen borde äga rum, innebära ju dessa
en icke obetydlig skärpning i fråga om pensionsåldern och sålunda en
uppoffring från personalens sida i syfte att nedbringa kostnaden för
pensioneringen. Då, såsom jag i det föregående framhållit, det icke
109
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.
gärna kan blifva fråga om att höja pensionsafgifterna, samt en sänk¬
ning af pensionsbeloppen under hvad jag i sådant afseende föreslagit
icke synts mig böra äga rum, tvekar jag icke att, trots de betydande
kostnader för staten, som förslaget komme att medföra, förorda, att
staten, mot öfvertagande af statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings
samtliga tillgångar, åtager sig pensioneringen af statsbanepersonalen i
enlighet med ofvan berörda grunder.
Det af de sakkunniga föreslagna sättet för reglerande af statens
bidrag synes mig vara ägnadt att tillgodose såväl statens intresse att
höjningen i statens bidrag må endast inträda så småningom som ock
synpunkten att förebygga uppkomsten af brist i pensionsinrättningen.
Att pensioneringen, i den mån pensionsfondens afkastning samt tjänste-
innehafvarnas afgifter ej förslå, bör bestridas genom trafikmedel, synes
mig uppenbart, på det att i järnvägsstyrelsens räkenskap må vinnas
fullständig öfversikt rörande samtliga kostnader för personalens räkning.
Jag öfvergår härmed till frågan om de nuvarande delägarnas i
pensionsinrättningen ställning i förhållande till de här ofvan behandlade
nya pensionsbestämmelserna.
Såsom förut nämnts, hade pensionskommittén ansett, att de af
kommittén föreslagna förändrade bestämmelserna rörande pensionsålder
endast på grund af frivilligt åtagande skulle blitva gällande för nu¬
varande delägare, men att de delägare, hvilka icke ville underkasta
sig berörda bestämmelser, icke skulle få åtnjuta förmånen att deras
pensioner enligt nu gällande pensionsbestämmelser blefve till deras
fulla belopp garanterade af staten. Sådana delägare borde egentligen
enligt kommitténs åsikt endast hafva rätt att hålla sig till pensions¬
inrättningen med de tillgångar, som enligt gällande reglemente tillhörde
densamma, och då dessa tillgångar endast utgjorde 37 procent af pen-
sionsinrättningens förbindelser, skulle omförmälda delägares rätt sålunda
inskränka sig till att utbekomma 37 procent af pensionerna eller, hvilket
vore detsamma, 30 procent af aflöningen. En så ringa pension ansåg
emellertid kommittén icke böra ifrågakomma. Utom det att i många
fall densamma skulle betydligt understiga existensminimum, funnes
enligt kommitténs mening fullgiltiga skäl för att staten äfven för
sådana delägare, om hvilka nu vore fråga, bidroge med större belopp
än det, hvartill det nuvarande statsbidraget för dessa delägare upp-
Nuvarande
delägares
ställning i
pensions-
hänseende,
Delägare i
pensionsin¬
rättningen
enligt 1882
års regle¬
mente.
no
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.
ginge. Såsom sådana skäl framhöllos särskild!, att statens bidrag
sådant detsamma för närvarande vore bestämdt, icke på långt när upp¬
fyllde de kraf, som i sådant hänseende skäligen borde ställas å staten;
att samma bidrag i förhållande till delägarantalet i afsevärd mån
understege statens bidrag till andra pensionsinrättningar; samt att staten
icke kunde utan vidare låta sina tjänare efter slutadt arbete i statens
tjänst hemfalla åt nöd. Kommittén föreslog för nu ifrågavarande del¬
ägare en pension, motsvarande 50 procent af aflöningen, eller samma
pension, som tillkomme de nuvarande delägare, hvilka icke velat ingå
på de år 1882 beslutade ändringarna i pensionsvillkoren, utan för hvilka
bestämmelserna i 1872 års pensionsreglemente ännu äro gällande.
Såsom jag förut framhållit, hafva förhållandena i förevarande af¬
seende ändrats, sedan kommittén afgaf sitt betänkande. Föreskriften i
det nya aflöningsreglementet om skyldighet för den, som öfvergår på
nya staten, att underkasta sig de ändrade bestämmelser i fråga om
pension, som kunna varda meddelade, medför gifvetvis, att utan vidare
skulle kunna föreskrifvas, att de föreslagna nya stadgarna rörande pen¬
sionsålder skulle gälla för alla nuvarande delägare, som öfvergått på
den nya staten.
De sakkunniga hafva emellertid såsom sin åsikt uttalat, att den
valfrihet i detta hänseende, som enligt pensionskommitténs förslag
lämnades de nuvarande delägarna, skäligen borde komma dem fort¬
farande tillgodo. I fråga om de villkor i öfrigt, som borde fastställas
för dem, som icke ville underkasta sig de ändrade bestämmelserna
angående pensionsåldern, borde man enligt de sakkunnigas mening
taga i beaktande de förändrade förhållanden, som nu vore för handen
emot då pensionskommitténs betänkande afgafs. Den aflöningsstat,
som vid sistnämnda tidpunkt var gällande, måste gifvetvis, säga de
sakkunniga, i stort sedt vara den grund, på hvilken kommittén hade
att bj^gga. Då kommittén vid bestämmandet af den procent å aflö¬
ningen, som ansåges böra tillkomma delägare, hvarom nu vore fråga,
förklarade, att hänsyn, bland annat, borde tagas därtill, att staten icke
kunde utan vidare låta sina tjänare efter slutadt arbete i statens tjänst
hemfalla åt nöd, och att det således måste tillses, att pensionens storlek
åtminstone icke understege existensminimum, vore det enligt de sak¬
kunnigas åsikt tydligt, att, om kommittén nu haft att träffa ett dylikt
afgörande, resultatet blifvit ett annat. Ty, utom det att lefnadskost-
naderna under tiden från det pensionskommitténs betänkande afgafs i
afsevärd mån stigit, hade genom den nya löneregleringen af Konung
och Riksdag fastslagits den höjning i afiöningarna, som tidens kraf
Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 182. 111
ansetts fordra och hvilken höjning vore ganska betydande. Däraf
följde med nödvändighet, att då det mi gällde att bestämma existens¬
minimum, detta måste sättas icke obetydligt högre. Vid öfvervägande
af samtliga å frågan inverkande omständigheter hafva de sakkunniga
ansett sig böra föreslå, att pensionerna till nuvarande delägare, hvilka
icke ville underkasta sig ändrade bestämmelser i fråga om pensions¬
åldern, skulle utgå med samma belopp som för närvarande, d. v. s.
beräknas till 80 procent å den gamla aflöningen..
Rörande sättet för pensionens beräkning för ifrågavarande delägare
yttra de sakkunniga i detta sammanhang följande:
»För närvarande beräknas pension å de fem sista årens medelaflö-
ning; vi hafva i det föregående uttalat oss för att pensionen i allmän¬
het beräknades å den aflöning, som uppbars vid afgången från tjän¬
sten. Att borttaga medeltalsberäkningen jämväl hvad angår ifrågava¬
rande delägare synes oss, ur enkelhetens och redans synpunkt, vara
att förorda; men därutöfver torde, ur samma synpunkt, äfven en annan
ändring vara tillrådlig. Då i fråga om dem, som öfvergå på »y stat,
pensionerna i förevarande fall skola beräknas efter annan aflöning än
den, som delägaren faktiskt uppbär, och då pensionsafgifterna skola
uträknas i visst förhållande härtill, har bästa sättet för ordnande af
denna fråga synts oss vara, att det utsattes ett visst pensionsbelopp
för hvarje tjänst; och då det torde såsom regel kunna sägas, att pen¬
sionerna för närvarande blifva beräknade å den med tjänsten förenade
högsta aflöningen, hafva vi ansett oss böra föreslå, att det fixa pen¬
sionsbeloppet för hvarje tjänst beräknas till 80 procent å den högsta
aflöning, som enligt gamla lönestaten varit för tjänsten bestämd.»
Vidkommande pensionsafgifterna hafva de sakkunniga uttalat sig
för, att årsafgifterna bestämdes i öfvensstämmelse med hvad i sådant
hänseende nu gällde; dock att, då ett visst pensionsbelopp vore för
hvarje tjänst bestämdt, årsafgiften lämpligen borde fastställas till viss
procent af pensionen i stället för, såsom nu, af aflöningen.
Under framhållande, att principen om nu ifrågavarande personals
bibehållande vid såvidt möjligt oförändrade rättigheter och skyldigheter
syntes medföra, att samma personal fortfarande borde erlägga aflönings-
förhöjningsafgifter, erinra de sakkunniga, att det icke kunde anses
rättvist att beräkna dessa efter de aflöningsförhöjningar, som åtnjötes
enligt nya lönestaten, under det pensionerna vore beräknade efter aflö-
ningarna enligt gamla lönestaten. Äfven om man undantoge den aflö-
ningsförhöjning, som kommit vederbörande till godo vid öfvergången
från gamla till nya staten, eller som inträdde vid blifvande befordringar,
112
Departements¬
chefens
yttrande.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
och endast föreskrefve skyldighet att erlägga aflöningsförhöjningsafgift
för de aflöningsförhöjningar, som efter öfvergången på nya staten inom
hvarje tjänst komme i fråga, skulle detta, enligt hvad de sakkunniga
påvisa, kunna hafva till följd en försämring af hittills varande förhål¬
landen, alldenstund skillnaden mellan minimi- och maximiarfvoden
enligt nya lönestaten för en hel del tjänster vore större än enligt den
gamla.
De sakkunniga hafva emellertid, under erinran att personalen äfven
efter, den 1 januari 1908, då den nya lönestaten trädde i kraft, erlagt
aflöningsförhöjningsafgift med hänsyn till gamla lönestaten, ansett sTg
böra taga i öfvervägande, huruvida icke vederbörande borde, då de
nya pensionsbestämmelserna trädde i tillämpning, erlägga Vis — afgiften
skulle motsvara en månads aflöningsförhöjning — af skillnaden mellan
det aflöningsbelopp, för hvilket han senast erlagt aflöningsförhöjnings¬
afgift, och maximiaflöningen för tjänsten i fråga enligt gamla löne¬
staten. Med hänsyn särskildt. därtill att enligt de sakkunnigas förslag
pensionerna vore bestämda efter maximiaflöningarna och årsafgifterna
efter pensionerna, samt följaktligen i regel den del af ifrågavarande
personal, som icke redan uppnått maximiaflöningen för en viss tjänst
enligt gamla lönestaten, komme att under en längre tid erlägga års-
afgifter, lämpade efter denna aflöning, än han skulle hafva gjort under
förutvarande förhållanden, hafva de sakkunniga såsom sin mening
uttalat, att man komme rättvisan närmast genom att icke fastställa
några aflöningsförhöjningsafgifter inom de särskilda tjänsterna. Däremot
hafva de sakkunniga på anförda skäl (sid. 114 i utlåtandet) funnit en
särskild afgift böra erläggas vid befordran till tjänst, med hvilken
högre pension vore förenad. Beträffande sättet för beräkning af denna
afgift erinra de sakkunniga, att enligt nu gällande bestämmelser ålåge
det i sadant fall tjänsteinnehafvaren att för en aflöningsförhöjning af
100 kronor erlägga 8 kronor 33 öre, motsvarande Vis af förhöjningen.
Då enligt de sakkunnigas förslag pensionen vore beräknad till 80 pro¬
cent af aflöningen, motsvarades en aflöningsförhöjning å 100 kronor
af en pensionsförhöjning.å 80 kronor. Bestämde man då förhöjnings-
afgiften till Vio af pensionsförhöjningen, hade man enligt de sakkun¬
nigas åsikt kommit de nuvarande bestämmelserna ganska nära; någon
skärpning hade i alla händelser icke ägt rum utan tvärtom en lindring.
Gentemot de sakkunnigas förslag att medgifva valfrihet för nu¬
varande delägare i pensionsinrättningen i fråga om skyldigheten att
^ ara underkastad de skärpta bestämmelserna i afseende å pensions-
113
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
åldern skulle kunna erinras, att det icke stode väl tillsammans med
det syfte, som förestafvat införande i det nya aflöningsreglementet af
föreskriften om skyldighet i allmänhet för tjänsteman vid statens järn¬
vägar, som öfvergår på ny stat, att vara underkastad de förändrade
bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda stadgade. Här¬
vidlag anser jag mig emellertid böra framhålla, att hvad som yttrats
till stöd för ofvan omförmälda åtgärd såväl i det kommittébetänkande,
som legat till grund för 1907 års lönereglering, som ock af veder¬
börande departementschef vid löneregleringsfrågans föredragning inför
Kungl. Maj:t tydligen gifver vid handen, att det hufvudsakliga motivet
till ifrågavarande stadgande varit att förebygga hvarje anspråk från de
nuvarande delägarnas sida på att erhålla pensioner beräknade efter 80
procent å de nya lönerna. Om också härvid ytterligare gjort sig
gällande den tanken, att staten äfven i fråga om andra pensionsvillkor
än pensionernas belopp borde i samband med löneregleringen beredas
fullt fria händer vid en blifvande lösning af pensionsfrågan för stats-
banepersonalen, synes det mig dock, som om löneregleringen i och
för sig i mindre grad betingade en förändring af gällande grunder
beträffande pensioneringen, för såvidt endast saken ordnades så, att
den nuvarande kostnaden för pensioneringen icke ökades. Då nu, en¬
ligt hvad de sakkunniga påvisat, och som jämväl synes framgå vid en
jämförelse mellan bilaga I, däri angifves pensionsinrättningens ställ¬
ning den 1 januari 1907 enligt gällande reglemente och med hänsyn
till de gamla lönerna, och den förut af mig åberopade tablå V, som
visar pensionsinrättningens ställning vid nyssnämnda tid med hänsyn
till de nya lönerna i enlighet med de sakkunnigas förslag, kostnaden
för staten skulle ställa sig ungefär lika, vare sig för personalen be¬
stämdes en pension af 72 procent af den nya aflöningen vid föreslagen
höjd pensionsålder eller för densamma stadgades pension med för när¬
varande utgående belopp vid nu för rätt till pension föreskrifven pen¬
sionsålder, förefaller det mig, som det icke vore obefogadt att inom
vissa gränser medgifva nuvarande delägare rättighet att bibehållas vid
gällande föreskrifter rörande pensionsålder mot skyldighet att åtnöjas
med pensioner till hufvudsakligen samma belopp som de nu utgående.
I afseende å förenämnda jämförelse anhåller jag att få påpeka, att,
enligt hvad jag inhämtat, beräkningen af kostnaden för pensioneringen
enligt nu gällande bestämmelser är verkställd under den förutsättning,
att ålderspensioneringen äger rum vid den tidpunkt, då rätten därtill
inträder på grund af pensionsreglementets föreskrift. Såsom jag i ett
annat sammanhang haft tillfälle att framhålla, äger emellertid pensio-
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Hllft. 15
114
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
neringen i verkligheten ofta rum vid en senare tidpunkt, beroende
därpå, att en del af personalen frivilligt kvarstannar i tjänsten efter
inträdd pensionsrätt. Nämnda förhållande, som tydligen är ägnadt att
minska kostnaden för pensioneringen, skulle kunna åberopas såsom ett
ytterligare skäl för staten ätt icke motsätta sig den ifrågasatta valfri¬
heten, men härvid bör dock icke förbises, att en tjänsteinnehafvare,
hvilken för rättigheten att bibehålla en tidigare inträdande pensions¬
rätt underkastar sig en minskning af pensionen — ty en sådan skulle
ju enligt de gifna förutsättningarna för det öfvervägande flertalet in¬
träda — med stor sannolikhet kan antagas också begagna sig af ifråga¬
varande rätt. Enär i allt fall, såsom torde framgå af hvad jag förut
anfört, staten icke lärer tillskyndas någon ökad utgift genom den af
de sakkunniga föreslagna anordningen, men det å andra sidan vore ur
flera synpunkter önskvärdt, att samma pensionsbestämmelser blefve
gällande för all personal vid statens järnvägar, finner jag mig böra
tillstyrka, att valfrihet i förevarande afseende medgifves sådan tjänste¬
innehafvare, som inom en viss tid, hvilken synes mig kunna sättas
till fem år, efter det de nya pensionsbestämmelserna trädt i kraft,
skulle enligt nu gällande pensionsreglemente blifva pensionsberättigad
på grund af sammanlagda antalet lefnads- och tjänstår.
Hvad härefter angår det af de sakkunniga föreslagna sättet för
beräknande af pensionen för nu ifrågavarande delägare, som innefattar,
att för hvarje tjänst bestämmes ett visst pensionsbelopp, motsvarande
80 procent å den högsta aflöning, som enligt gamla lönestaten varit
för tjänsten bestämd, anser jag de sakkunnigas förslag härutinnan
vara väl motiveradt; och får jag alltså för min del biträda det¬
samma.
I fråga om pensionsafgifterna för omförmälda delägare ansluter
sig de sakkunnigas förslag till hvad som i sådant afseende för när¬
varande gäller, dock med den modifikation, att årsafgiften blifvit be¬
stämd i visst förhållande — lägst 4 och högst 6 procent —• till pen¬
sionen, beroende på åldern för inträde i pensionsinrättningen. Någon
anledning till erinran mot hvad sålunda föreslagits synes mig icke
föreligga.
Likaledes finner jag mig kunna biträda de sakkunnigas förslag, i
enlighet hvarmed det skall åligga sådan tjänsteinnehafvare, hvarom nu
är fråga, att hvarje gång han varder befordrad till tjänst, med hvilken
jämlikt de för dessa tjänsteinnehafvare gällande bestämmelser större
pension är förenad än den för den förra tjänsten bestämda, såsom af-
löningsförhöjningsafgift erlägga Vio af skillnaden mellan de båda pen-
115
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
sionsbeloppen. Enligt min åsikt kafva de sakkunniga anfört giltiga
skäl för att inskränka förekomsten af de nu stadgade aflöningsförhöj-
ningsafgifterna till sådana fall, som nyss omförmälts.
1 detta sammankang anser jag mig böra omförmäla, att fullmäk¬
tige för delägarna i pensionsinrättningen kafva under föiutsättning
att deras uppfattning rörande bibehållande af nuvarande pensionsålder
och pensionsprocent å de nya aflöningarna icke vunne bifall fram-
lagt ett förslag, däruti på angifna skal högsta pensionen för sådana
delägare, som icke ville underkasta sig de skärpta bestämmelserna
rörande pensionsålder, bestämts till 67 procent å den nya aflöningen
med ökning till 70, 72, 75, 77 ock 80 procent i förekommande fall,
då sådant blefve erforderligt till förebyggande däraf att någon skulle
komma att lida minskning i den pension, hvartill kan enligt nu gällande
bestämmelser kunde vara berättigad. I samband härmed har före¬
slagits, att personalens årliga afgifter skulle utgå i hufvudsaklig öfver¬
ensstämmelse med hvad för närvarande är föreskrifvet. Enligt hvad
som inhämtas af en i fullmäktiges protokoll för den 4 september 1908
intagen tabell, innebär detta förslag för det stora flertalet af perso¬
nalen en ökning af pensionsbeloppet utöfver nu utgående 80 procent
af den gamla aflöningen. . o . , .
Lika med järnvägsstyrelsen finner jag någon anledning att till¬
erkänna nu ifrågavarande personal högre pension, än hvad nuvarande
pensionsreglemente med tillämpning af det före år 1908 gällande
aflöningsreglemente erbjuder, så mycket mindre förefinnas, som vid
vederbörandes inträde i pensionsinrättningen en högre pension icke
ställts i utsikt för honom. Då nämnda personal i ena fallet d. v. s.
i frå^a om bestämmelserna rörande pensionsålder hålla sig till hvad
som o-ällde vid vederbörandes inträde i pensionsinrättningen, synes,
enligt hvad styrelsen framhållit, jämväl de bestämmelser såväl i aflö-
nings- som pensionshänseende, hvilka vid nämnda tidpunkt reglerade
pensionernas belopp, böra å sagda personal tillämpas.
De bestämmelser, för hvilka jag nu redogjort, äro särskildt afsedda
för sådana nuvarande delägare, som öfvergått på ny lönestat men icke
äro villiga att underkasta sig förändrade bestämmelser i afseende a
pensionsåldern. Vidkommande åter de på gammal stat kvarstående
delägarna borde enligt de sakkunnigas mening någon minskning i
nuvarande pensionsbelopp för sådana delägare icke förekomma, lika
litet som någon höjning utöfver 80 procent syntes kunna ifrågasättas.
Personal, som
kvarstår &
gammal stat.
Delägare i
pensions-
inrättningen
enligt 1872
års regle¬
mente.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Vid sådant förhållande och då af den personal, som öfvergår på nya
staten, de, hvilka icke vilja underkasta sig ändrade bestämmelser i
iraga om pensionsåldern, enligt de sakkunnigas förslag skulle bibe¬
hållas vid en pension, motsvarande 80 procent af gamla aflöningen
torde, saga de sakkunniga, någon ändring i bestämmelserna rörande
pensionsåldern icke böra ifrågakomma för dem, som kvarstå på gammal
stat. hhuru samma praktiska skäl, som föranledt de sakkunniga att
iör nyssnämnda personal, hvilken öfverginge å den nya staten, före¬
slå vissa ändrade bestämmelser rörande beräknande af pension och
pensionsafgifter, icke gällde för dem, hvilka fortfarande uppbure de
gamla afioningarna, hafva de sakkunniga, då dessa förändringar icke
kunde sagas vara af väsentlig beskaffenhet, ansett sig, för undvikande
al allt för manga olikartade bestämmelser för olika grupper af per¬
sonalen, böra föreslå samma grunder för beräknande af pension och
pensionsafgifter för den på gammal stat kvarstående personalen som
för den hvilken ofvergmge på ny stat men ej ville underkasta sig
andrade bestämmelser i fråga om pensionsåldern.
Hvad de sakkunniga sålunda föreslagit rörande den på gammal
stat kvarstående personalen har så mycket mindre gifvit anledning till
erinran från mm sida, som det härvidlag endast är fråga om ett fåtal
befattnmgshafvare — enligt hvad 1909 års aflöningsstat utvisar, har
deras antal, som i järnvägsstyrelsens utlåtande angifvits till tolf, nu
nedgått till tio — af hvilka för öfrigt, enligt hvad jag inhämtat, de
a ra flesta blifva pensionsberättigade under den närmaste framtiden.
Från den af pensionskommittén för nuvarande delägare föreslagna
s yldigheten att för rätten att bibehållas vid samma pension som
förut underkasta sig de nya bestämmelserna angående pensionsåldern
undantog kommittén jämväl de delägare, hvilka vunnit delägare-
ratt pa grund af 1872 års reglemente och icke velat underkasta sig
de förändringar i fråga om pensionsafgifter och pensionsbelopp, som
genom 1882 års _ reglemente infördes. Grunden till detta undantag
var, säger kommittén, att den pension, som tillkomme dessa del-
agare — 50 procent af aflöningen — vore så låg, att någon minsk-
mng^ däri. synts kommittén icke böra ifrågasättas, och därmed vore
°.c möjligheten att stadga någon påföljd för vägran att underkasta
sig andrade bestämmelser i fråga om pensionsåldern utesluten.
+-ii Beträffande pensioneringen af dessa delägare, hvilka numera äro
till antalet tretton, däraf en bokhållare i järnvägsstyrelsen, 10 ban¬
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132. 117
vakter och 2 hallmästare, hafva de sakkunniga yttrat, bland annat,
följande.
»Då dessa delägare under hela sin tjänstetid erlagt pensionsafgifter,
allenast motsvarande en pension af 50 procent af aflöningen, hvarmed
för deras vidkommande förstås ordinarie arfvode, ökadt för dem, som
äro inkvarteringsberättigade, med 15 procent, torde det näppeligen
kunna ifrågasättas, att de, om de öfvergå på nya staten, skulle, i lik¬
het med öfriga delägare, vara berättigade att förskaffa sig en pension,
motsvarande 72 procent af den nya aflöningen. Den pensionsafgift,
som nu ifrågavarande delägare erlagt, har, under förutsättning att ve¬
derbörande vunnit inträde i pensionsinrättningen före fyllda 30 år, ut¬
gjort 1,5 procent af aflöningen, under det pensionsafgiften för öfriga
delägare under samma förutsättning utgjort 3,2 procent af aflöningen.
Anses emellertid ifrågavarande delägare icke böra berättigas till en
pension af 72 procent å nya aflöningen, följer däraf, att de icke
heller böra vara pliktiga underkasta sig de villkor, som skäligen ansetts
böra uppställas för rätt till en dylik pension. De nya bestämmelserna
angående pensionsåldern kunna således icke blifva å dem tillämpliga.
De blifva i detta hänseende alltså likställda med dem af öfriga del¬
ägare, bvilka icke anmäla sig vilja öfvergå på de nya pensionsbestäm-
melserna. Hvad angår pensionerna åt dessa senare, hafva vi föreslagit
desammas bibehållande vid nu utgående belopp, 80 procent af den gamla
aflöningen. I öfverensstämmelse härmed skulle således, beträffande
nu ifrågavarande delägare, böra stadgas, att de, äfven om de öfvergå
på nya lönestaten, fortfarande skulle vara berättigade till en pension,
allenast motsvarande 50 procent af den gamla aflöningen. Vi hafva
emellertid icke kunnat underlåta att fästa oss vid de särskildt under
nuvarande förhållanden orimligt låga belopp, som med sådan beräkning
i allmänhet skulle komma att utgå till ifrågavarande tjänsteinnehafvare.
För banvakterna, hvilka samtliga vid 1907 års slut uppburo högsta
arfvodet enligt gamla lönestaten, hvilket, ökadt med 15 procent för
inkvarteringsförmånen, utgjorde 759 kronor, skulle pensionen sålunda
utgöra 380 kronor. För annan banvakt, som icke vill öfvergå på de
nya pensionsbestämmelserna eller kvarstår på gammal stat, skulle enligt
vårt förslag pensionen utgöra 634 kronor; för en banvakt, å hvilken
de nya pensionsbestämmelserna äro tillämpliga, 985 kronor. Om man
nu skulle för ifrågavarande banvakter, som öfvergå på ny stat, till
grund för pensionsbeloppets bestämmande enligt nu gällande stadgan-
den lägga deri nya aflöningen, skulle, då ordinarie maximiarfvodet för
banvakt enligt nya lönestaten ökadt med 15 procent utgör 1,311 kronor,
118
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Departements¬
chefens
yttrande.
pensionen uppgå till 656 kronor. Detta är emellertid mera, än hvad
enligt vårt förslag skulle tillkomma annan banvakt, som icke öfvergår
på de nya pensionsbestämmelserna. Sådant kan icke vara riktigt, hvar¬
för vi sökt utfinna ett annat sätt för pensionens beräknande, och hafva
vi därvid förslagsvis tänkt oss pensionens bestämmande till 50 procent
af allenast det ordinarie arfvodet, hvilket skulle gifva till resultat ett
pensionsbelopp af 570 kronor, hvilket synts oss ganska tillfredsställande.
Använder man samma beräkningssätt för banmästarnas vidkommande,
skulle, då banmästare af 2:a klass enligt nya lönestaten uppnår ett
maximiarfvode af 1,500 kronor, pensionen utgöra 750 kronor, i stället
för, med hänsyn till gamla aflöningen, 621 kronor. Enligt vårt förslag
skulle för annan banmästare, hvilken icke öfvergår på de nya pensions¬
bestämmelserna, pensionen utgöra 1,037 kronor, och för banmästare af
2:a klass, å hvilken de nya pensionsbestämmelserna äro tillämpliga,
1,296 kronor. Resultatet af det af oss sålunda senast ifrågasatta beräk¬
ningssättet synes oss äfven, hvad banmästarna angår, tillfredsställande.
Kvarstår någon af ifrågavarande banvakter eller banmästare å gammal
stat, böra naturligtvis de nu gällande bestämmelserna om pensions be¬
räknande bibehållas helt och hållet oförändrade, likasom, därest fråga
blir att för någon af dem, som öfvergått på nya lönestaten, till grund
för pensionen lägga aflöning, som han uppburit enligt gamla lönestaten,
sistnämnda aflöning skall beräknas motsvara ordinarie arfvodet ökadt
med 15 procent. Sådant kan nämligen komma att inträffa, då pensio¬
nerna för ifrågavarande personal skola beräknas efter de sista fem
årens medelaflöning.»
»Då de ifrågavarande tjänsteinnehaf varna, såvidt de öfvergå på ny
stat, således enligt vårt förslag skulle vara berättigade att beräkna
pension å arfvodet enligt nya lönestaten, torde icke någon giltig an¬
ledning finnas att befria dem från skyldigheten att erlägga aflönings-
förhöjningsafgift för den ökning i aflöning, som genom öfvergången
på ny stat kommer dem till godo, därvid såsom aflöningsförhöjning,
hvad banvakterna och banmästarna angår, bör räknas skillnaden mellan
det af dem vid öfvergången innehafda arfvodet, ökadt med femton
procent, och det dem efter öfvergången tillkommande ordinarie arf¬
vodet.»
Enligt hvad som framgår af det förut sagda, äger beträffande nu
ifrågavarande befattningshafvare ett särskildt förhållande rum, så till
vida som de med hänsyn till de låga afgifter, hvilka af dem erlagts,
icke lära kunna äga anspråk på att erhålla pensioner till sådana belopp,
119
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
som af mig föreslagits för personal i allmänhet vid statens järnvägar.
De af de sakkunniga för ifrågavarande banmästare och banvakter ifråga¬
satta högsta pensionsbelopp, nämligen resp. 750 och 5/0 kronor, synas
mig i betraktande af förhållandena väl afvägda. Hvad angår, bokhålla¬
ren i järnvägsstyrelsen, befordrades han till nämnda befattning den 1
april 1.908 med arfvode af 3,000 kronor, hvilket arfvode jämväl skulle
hafva tillkommit honom enligt den före ingången af år 1908 gällande
lönestat. Då högsta arfvodet för bokhållare enligt nyssberörda stat var
3,000 kronor men enligt nu gällande aflöningsreglemente utgör 3,300
kronor, komme bemälde tjänstemans pension, därest han kvarstår i tjänst
till 65 års ålder, att något öfverstiga den pension, hvartill han enligt
nu gällande bestämmelser skulle vara berättigad, d. v. s. 1,500 kronor.
Någon anledning att ytterligare höja denna pension lärer så mycket
mindre föreligga, som pensionsrätt för vederbörande inträdde redan
under år 1908. Äfven beträffande denne tjänsteman synes mig alltså
förenämnda beräkningssätt gifva ett tillfredsställande resultat.
Hvad de sakkunniga i öfrigt föreslagit rörande ordnandet af pen-
sionsförhållandena för ifrågavarande på 1872 års pension sstat kvarstående
delägare i pensionsinrättningen har icke gifvit anledning till erinran
från min sida. Vidkommande särskildt pensionsåldern föreligga i.fråga
om dessa delägare alldeles samma skäl för att medgifva tillämpning af
nu gällande bestämmelser härutinnan, som dem, hvilka föranledt mig
att förorda en dylik anordning beträffande på gammal stat kvarstående
personal.
Under förutsättning att de utaf mig uttalade åsikter rörande
hufvudgrunderna för ordnandet af pensioneringen af statens järnvä¬
gars personal vinner godkännande, skulle det med all sannolikhet
komma att i fråga om pensionsvillkoren finnas tre hufvudgrupper af
nämnda personal, nämligen dels dem, hvilka på. grund af 1882 års
pensionsreglemente äro delägare i pensionsinrättningen och antingen
icke enligt nu gällande bestämmelser blifva pensionsberättigade inom
fem år från det de nya pensionsbestämmelserna trädt i kraft eller
ock äfven under nämnda förutsättning vilja underkasta sig pensions¬
lagens bestämmelser, äfvensom dem, som framdeles blifva anställda
vid statens järnvägar, dels sådana, som vunnit delägarerätt i pensions-
inrättningon enligt 1882 års reglemente samt, under förutsättning
att pensionsrätt inträder inom nyss nämnda tid, förklara sig vilja bi¬
behållas vid nu gällande bestämmelser angående pensionsålder, till
120
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
hvilken grupp äfven de på gammal stat kvarstående delägarna af
ifrågavarande slag skulle räknas, dels ock dem, å hvilka 1872 års pen-
sionsreglemente är tillämpligt.
. Enär de pensionsbestämmelser, som äro afsedda att gälla de två
sistnämnda kufvudgrupperna af delägare i pensionsinrättningen äro af
öfvergående natur samt i de delar, som icke blifvit af mig i det före¬
gående berörda, synas böra i möjligaste mån ansluta sig till föreskrif¬
terna i gällande pensionsreglemente, har jag i likhet med de sakkunniga
icke ansett lämpligt, att intaga sagda bestämmelser i det föreliggande
lagförslaget, utan torde de böra sammanfattas i särskilda öfvergångs-
stadganden enligt förslag, som jag i det följande anhåller att få fram¬
lägga. Då, såsom jag nyss antydt, sistnämnda stadganden skulle i
stort sedt öfverensstämma med föreskrifterna i det nuvarande pensions-
reglementet, anser jag mig äfven böra biträda de sakkunnigas mening
rörande lämpligheten däraf, att meranämnda stadganden varda i till¬
lämpliga delar gällande för dem, hvilka redan kommit i åtnjutande af
pension.
Jag. tillåter mig härmed att öfvergå till en närmare redogörelse för
de särskilda bestämmelserna i det lagförslag, jag har för afsikt att fram¬
lägga, i. de afseenden dessa i det föregående icke blifvit föremål för
behandling.
1 §. (1 och 2 §§)•)
Denna paragraf, som motsvaras af §§ 1 och 2 i de sakkunnigas
lagförslag, är, i. hvad den afser tjänstemän i allmänhet vid statens järn¬
vägar, affattad i öfverensstämmelse med de af mig nyss uttalade åsikter
rörande dels de förutsättningar, under hvilka valfrihet i fråga om skyl¬
dighet att underkasta sig förändrade bestämmelser i afseende å pen¬
sionsåldern skulle vara medgifven, dels ock lagens tillämplighetsområde
öfver hufvud taget.
Enligt det af de sakkunniga framlagda lagförslaget skulle beträf¬
fande de af de nuvarande delägarna, som öfvergått på ny stat, endast
sådana, hvilka anmäla, att lagens bestämmelser finge å dem vinna till-
lämpning, blifva underkastade desamma. Då med hänsyn till den in-
r^in^n’nS. i fråga om valfriheten, som af mig förordats, endast ett
jämförelsevis ringa antal af nyssnämnda delägare kunna ifrågasättas
blifva undantagna från lagens tillämplighetsoinråde, har det synts mig
vaia mera praktiskt att gå den motsatta vägen och sålunda stadga an-
*) De inom parentes angifna paragraferna afse de sakkunnigas förslag till nen-
sionslag.
m
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
mälningsskyldighet för dem, som önska, att nuvarande bestämmelser
om pensionsålder må å dem vinna tillämpning.
Hvad angår den anmälan, som vid en senare tidpunkt än den i
allmänhet föreskrifna skulle enligt ifrågavarande stadgande kunna äga
rum för befattningshafvare på gammal stat, motiveras densamma däraf,
att det skulle kunna tänkas, att en dylik befattningshafvare sedermera
genom befordran till ny tjänst öfverflyttas på ny stat och denne, så
länge han kvarstod på gamla staten, icke haft någon anledning att
göra någon anmälan i förevarande afseende, eftersom i allt fall, enligt
hvad jag funnit mig böra tillstyrka, nu gällande bestämmelser rörande
pensionsålder skulle å honom äga tillämplighet. I sådant fall synes
det böra lämnas vederbörande öppet att inom viss tid efter det be¬
fordran skett göra sådan anmälan, hvarom nu är fråga.
Vidkommande det i paragrafens sista punkt stadgade undantaget
från lagens tillämplighetsområde, afser detsamma den, som förordnas
till generaldirektör eller till öfverdirektör. Att, oaktadt generaldirektör
och öfverdirektör endast tillsättas medelst förordnande, dessa äro att
betrakta såsom anställda i ordinarie tjänst vid statens järnvägar, synes
mig uppenbart.
I det nya aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järn¬
vägar förekomma i fråga om generaldirektörs och öfverdirektörs pen-
sionsförliållanden följande stadganden. Generaldirektör är berättigad
att från och med månaden näst efter den, under hvilken han uppnått
65 lefnadsår, under sin återstående lifstid af trafikmedel uppbära en
årlig pension af 6,000 kronor eller, därest han är delägare i statens
järnvägstrafiks pensionsinrättning, af det belopp, hvarmed den honom
från pensionsinrättningen tillkommande pensionen understiger 6,000
kronor. Generaldirektör, som, innan han uppnått 65 lefnadsår, antingen
på grund af sjukdom eller därigenom, att han efter utgången af den
tid, för hvilken han förordnats, icke erhåller förnyadt förordnande, eller
ock eljest utan egen begäran nödgas afgå från sin befattning utan att
på grund af tjänstefel hafva förverkat densamma, är berättigad att i
pension uppbära ett årligt belopp af 6,000 kronor för tiden, intill dess
han uppnått 65 års ålder. Skulle generaldirektör före utgången af den
tid, erhållet förordnande afser, befinnas vara af sjukdom oförmögen till
vidare nöjaktig tjänstgöring, skall han vara underkastad skyldighet att
afgå mot' åtnjutande af pension enligt nu angifna bestämmelser. Såsom
pensionsafgift skall å det för generaldirektör bestämda arfvodet eller den
honom under tiden, intill dess han uppnått 65 år, tillkommande pension
afdragas, därest generaldirektören icke är delägare i pensionsinrättningen,
Bill. till Eiksd, Prut. 1909. I Samt. I ÅJil. 93 Höft. 16
f
122 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
ett årligt belopp af 360 kronor och, om han är delägare i pensions-
inrättningen, den del af detta belopp, som han ej har att betala i årlig
afgift till nämnda inrättning. Hvad sålunda är stadgadt om general¬
direktör gäller jämväl om öfverdirektör.
Redan förut har på grund af nådig kungörelse den 25 november
1898 gällt, att för den händelse till generaldirektör och chef för järn¬
vägsstyrelsen utsåges person, som förut ej tillhört järn vägsstaten och
följaktligen icke redan vore delägare i statens järnvägstrafiks pensions-
inrättning, denne icke erhölle delägarerätt i pensionsinrättningen. Be¬
träffande generaldirektörens pensionsrätt var stadgadt i nådigt bref till
statskontoret den 15 oktober 1897, att han skulle vara berättigad att
från och med månaden näst efter den, då han efter sextiofem lefnadsår
och minst tio tjänstår såsom chef för järnvägsstyrelsen från ämbetet
afginge, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten upp¬
bära en årlig pension af 6,000 kronor, dock att, om han vore delägare
i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, hans pension icke finge
sammanlagdt öfverstiga nämnda summa samt under villkor att det från
allmänna indragningsstaten utgående beloppet skulle minskas med hvad
han kunde vara berättigad att i pension uppbära från berörda pensions¬
inrättning.
Efter erinran om, att pensionskommittén ansett kommitténs förslag
till pensionsbestämmelser för nytillträdande delägare böra gälla jämväl
för den, som efter det den nya ordningen trädt i kraft blefve utnämnd
till generaldirektör och icke förut tillhört järnvägsstaten, anföra de
sakkunniga i detta ämne följande:
»Då emellertid de grunder, efter hvilka generaldirektören och öfver-
direktören hädanefter skola pensioneras, äro väsentligt olika dem, som
i öfrigt kunna blifva gällande för järnvägspersonalen — detta hufvud¬
sakligen beroende på sättet för nämnda tjänstemäns tillsättande — samt
fullständiga föreskrifter rörande deras pensionsrätt äro i aflöningsregle-
mentet meddelade, hafva vi ansett lämpligast att från den föreslagna
lagens tillämplighetsområde undantaga den, som utan att tillhöra järn¬
vägsstaten förordnas till generaldirektör eller öfverdirektör.
Varder åter därtill förordnad den, å hvilken de för järnvägspersonalen
gällande pensionsbestämmelserna redan äro tillämpliga, torde sådant så
mycket mindre böra föranleda därtill, att de för honom i pensionshän-
seende förut gällande bestämmelserna upphörde att å honom äga till-
lämpning, som möjligheten icke är utesluten, att han sedermera återgår
till befattning vid statens järnvägar, å hvilken samma bestämmelser äro
tillämpliga. Att emellertid under den tid, han innehar förordnande så*
123
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
som generaldirektör eller öfverdirektör, såsom grund för pensionsafgift
och pensionsbelopp icke bör läggas den med berörda befattning förenade
aflöning, är tydligt; och hafva vi därför i vårt förslag, § 11, upptagit
bestämmelse i sådant hänseende. I nuvarande reglemente för pensions-
inrättningen är för generaldirektörens vidkommande stadgadt, att hän¬
syn uti ifrågavarande fall skall tagas till den aflöning, vederbörande
uppbar vid befordringstillfället. _ .
För generaldirektörens och öfverdirektörens egna pensionsförhål-
landen torde det vara af mindre betydelse, hvilken aflöning, som be¬
stämmes såsom normerande deras pensioner och pensionsafgifter enligt
denna lag, alldenstund bestämmelserna i aflöningsreglementet ordna
dessa förhållanden på ett tillfyllestgörande sätt; men då åtminstone en¬
ligt nu gällande stadganden änkepensionens storlek bestämmes i visst
förhållande till samma aflöning som den, hvilken ligger till grund för
tjänsteinnehafvarens egen pensionering, och då den nuvarande öfverdirek-
tören vid befordringstillfället uppbar aflöning enligt 1898 års lönestat,
men någon anledning icke lärer finnas, att, därest han anmäler sig
vilja öfvergå på de nya pensionsbestämmelserna, änkepensionen icke
skall beräknas i förhållande till aflöningen enligt 1908 års stat, har i
förslaget uttryckligen stadgats, att hänsyn uti ifrågavarande hänseende
skall tagas till aflöning enligt sistnämnda stat; och då ej heller anledning
synes föreligga att under den tid, vederbörande utöfvar genei al direk¬
törs- eller öfverdirektörsbefattningen, änkepensionen icke skulle anpas¬
sas efter de löneförhöjningar, han skulle hafva uppburit, därest han
kvarstått i den ordinarie tjänst han förut innehaft, har uttryck däråt
gifvits i vårt förslag. Att vi begagnat uttrycket »ordinarie)) tjänst be¬
ror därpå, att nuvarande öfverdirektören vid befordringstillfället var
tillförordnad öfverdirektör och chef för maskinafdelningen, men ordinarie
maskindirektör. Motsvarande stadgande är upptaget i vårt förslag till
förenämnda förordning, för den händelse till generaldirektör eller öfver¬
direktör skulle förordnas någon, å hvilken samma förordning har til 1-
lämpning.» .
Emot de sakkunnigas uttalanden i förevarande afseende har jag
endast den erinran att göra, att ingen anledning synes mig föreligga
att i pensionslagcn intaga några som helst stadganden rörande general¬
direktörs eller öfverdirektörs pensionsrätt. De skäl, som föranledt de
sakkunniga att i 11 § i lagförslaget införa ett stadgande rörande be¬
räkning af pension och pensionsafgifter för den, som vid tiden för den
blifvande pensionslagens trädande i kraft innehar eller sedermera varder
befordrad till tjänst såsom generaldirektör eller öfverdirektör och a hvil-
124
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
ken lagen är tillämplig, kunna enligt mitt förmenande icke anses fullt
motivera en dylik anordning, hvilken skulle medföra, att föreskrifter rö¬
rande ofvannämnda tjänstemäns pensionsrätt skulle förekomma såväl i
aflöningsreglementet som pensionslagen. Därest i det af de sakkunniga an¬
förda fallet att vederbörande återgår till befattning vid statens järnvägar,
blifver pensionslagen ånyo utan vidare å honom tillämplig, och någon
olägenhet af att under någon tid hafva varit därifrån undantagen be-
höfver han icke vidkännas, eftersom inga retroaktivafgifter skulle ifråga¬
komma. Hvad angår det andra af de sakkunniga i förevarande afseende
anförda skälet eller hänsynen till vederbörandes ställning såsom del¬
ägare i statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa, synas förhållandena
härutinnan lämpligast kunna ordnas genom intagande i reglementet för
berörda pensionskassa af en föreskrift till vinnande af nyssnämnda
utaf de sakkunniga angifna syftemål. I öfverensstämmelse med de
sålunda af mig uttalade åsikter har sista punkten i förevarande paragraf
formulerats, hvarjämte det af de sakkunniga såsom § 11 i deras förslag
införda stadgandet blifvit af mig uteslutet.
I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla, att, under för¬
utsättning af pensionsväsendets vid statens järnvägar ordnande i enlig¬
het med det nu föreliggande förslaget, vissa ändringar i affattningen af
1 § 2 mom. i aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar
blifva nödvändiga.
2 §• (3 §)•
De under a) och b) i denna paragraf upptagna bestämmelserna
öfverensstämma med hvad utaf såväl pensionskommittén som de sak¬
kunniga i detta ämne föreslagits allenast med den afvikelse, att i mom.
b) ordet ålderdomssvaghet ersatts med uttrycket väsentligen minskad arbets¬
förmåga. Denna af direktionen för pensionsinrättningen föreslagna samt
af järnvägsstyrelsen förordade förändring, hvilken jag redan förut i
annat sammanhang berört, har motiverats därmed, att det ju låter tänka
sig, att en befattningshafvare kan blifva oförmögen att behörigen sköta
sin befattning icke blott på grund af kroppsskada eller sjukdom utan
också till följd af en väsentligen minskad arbetsförmåga, framkallad af
svaghet i kroppskonstitutionen, af forceradt arbete eller andra orsaker.
Ur den motivering till ifrågavarande stadganden, som förekommer
i pensionskommitténs betänkande, tillåter jag mig att här anföra föl¬
jande.
Efter att hafva erinrat, hurusom för delägare i åtskilliga andra
pensionsinrättningar mycket stränga bestämmelser uti ifrågavarande hän¬
125
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.
seende vore gällande, framhåller kommittén, att dessa icke obetingadt
kunna tjäna såsom jämförelsepunkter vid bedömandet af enahanda be¬
stämmelser i en pensionsinrättning för statens järnvägars personal.
Mera än eljest vore nämligen i sistnämnda pensionsinrättning hithörande
bestämmelser afsedda att tillgodose ett allmänt intresse, då nämligen
järnvägsstyrelsen måste hafva en vidsträckt befogenhet att från tjänsten
skilja eller till entledigande hos Kungl. Maj:t anmäla en hvar befatt-
ningshafvare, hvilkens själs- eller kroppskrafter vore af sådan beskaffen¬
het, att de gjorde honom mindre skickad att på ett fullt tillfredsstäl¬
lande sätt sköta sin tjänst. I oskiljaktigt sammanhang med denna järn¬
vägsstyrelsens befogenhet måste emellertid, säger kommittén, stå rätt
för sålunda entledigad befattningshafvare att erhålla pension, och be¬
stämmelserna rörande denna pensionsrätt borde vara så afpassade, att
de fullständigt täckte de fall, däri ett entledigande af nyss antydd art
kunde tänkas äga rum. Utan motsvarande bestämmelser om pensions¬
rätt skulle nämligen rätten att entlediga icke kunna blifva effektiv, ty
vederbörande skulle med fullt fog känna sig manade att i det längsta
uppskjuta entledigandet af en oförvitlig tjänare, därest icke skälig er¬
sättning för hvad han genom entledigandet förlorade vore honom be¬
redd. Den stora betydelse, rätten att i förtid afskeda vid statsbanorna
anställd personal hade för det allmänna, betingade följaktligen, enligt
kommitténs åsikt bestämmelser om pensionsrätt i dylika fall, hvilka af-
veke från dem, som för andra pensionsinrättningar för innehafvare af
statstjänst befunnits vara tillfyllest.
1 § 6 af nu gällande reglemente stadgas uti ifrågavarande afse¬
ende, att pensionsrätt inträder för delägare:
a) som till följd af kroppsskada eller sjuklighet., hvilken han i
tjänsteutöfning vid statens järnvägstrafik sig ådragit, icke vidare kan
sin befattning behörigen skota och fördenskull af järnvägsstyrelsen af-
skedas; och
b) som efter minst tio tjänstår i ordinarie anställning vid statens
järnvägstrafik afskedas, emedan han antingen till följd af sjuklighet,
som han icke ådragit sig under tjänsteutöfning, eller till följd af ålder¬
domssvaghet icke kan sin befattning behörigen sköta.
I hvad mån kommittén ansett en ändring böra äga rum i de nu
anförda bestämmelserna framgår af följande uttalande af kommittén.
»Kommittén har därvid till en början funnit uttrycket, »sjuklighet»
väl sväfvande; läkarbetyget bör innehålla uppgift å viss sjukdom,
hvaraf vederbörande lider och som gör honom oförmögen till. tjänst¬
göring. Då emellertid kroppsskada icke torde vara att hänföra till sjuk¬
126
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
dom, men tydligt är, att dylik skada äfven kan göra en person tjänste-
oduglig, hafva såväl sjukdom som kroppskada upptagits såsom anled¬
ningar till entledigandet.
Att oförmågan att tjänstgöra icke får vara endast tillfällig, ligger
i sakens natur. Den nuvarande affattningen: »icke kan sin befattning
behörigen sköta» gifver dock icke något tydligt uttryck häråt. Kom¬
mittén har därför föreslagit samma ordalydelse som under a): »icke
vidare kan behörigen sköta sin befattning».
Ytterligare har kommittén ansett det böra uttryckligen föreskrifvas,
att läkarbetygen skola vara affattade i behörig ordning, d. v. s. på
sätt instruktionen för läkare den 31 oktober 1890 stadgar; och då
läkarbetyget otvifvelaktigt skulle erhålla än större betydelse, om det¬
samma utfärdades af vederbörande järnvägsläkare, då denne lärer bäst
känna till personen i fråga, och han för öfrigt intager tjänsteställning,
har kommittén i sitt förslag upptagit denna fordran beträffande den
personal, som åtnjuter läkarevård på statens järnvägars bekostnad.
Hvad om läkarbetygen sålunda föreslagits skulle jämväl gälla för
de fall, som afses under a).
Kommittén har såsom ett ytterligare villkor för pension enligt a)
eller b) upptagit, att vederbörande af järnvägsstyrelsen anses lämpligen
icke kunna förflyttas till annan befattning. Då enligt gällande instruk¬
tion styrelsen har befogenhet att förflytta personalen från en till annan
befattning, torde det visserligen ligga i sakens natur, att styrelsen icke
i förtid afskedar en person, hvilkens arbetskraft, om än ej tillräcklig
för innehafvande befattning, likväl kan med fördel användas i
annan befattning vid statens järnvägar; men kommittén har dock ansett
det icke vara ur vägen att uttryckligen stadga berörda förhållande så¬
som villkor för rätten att åtnjuta pension.»
För egen del finner jag det vara af största vikt, att bestämmel¬
serna i förevarande ämne blifva afpassade efter de vid järn vägsförvalt¬
ningen rådande säregna förhållanden. Särskildt med hänsyn till den
höjning af pensionsåldern, som det föreliggande lagförslaget innebär,
är nödigt tillse, att vederbörande öfverordnade myndighet beredes möj¬
lighet att med pension afskeda sådan personal, som före inträdd pen¬
sionsålder af en eller annan anledning är oförmögen att på ett till¬
fredsställande sätt sköta sin tjänst. I dylikt syfte har också den här
ofvan berörda förändringen i stadgandets affattning blifvit vidtagen.
Hvad angår bestämmelserna i öfrigt, innefatta de i stort sedt detsamma,
som i nu gällande reglemente finnes för motsvarande fall stadgadt. De
införda förändringarna äro, såsom torde framgå af pensionskommitténs
127
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
nyss af mig anförda uttalande i ämnet, hufvudsakligen afsedda att verka
förtydligande samt förebygga missbruk.
Stadgandet under c) är, i hvad det afser viss minimiålder såsom
villkor för rätt till pension, affattadt i öfverensstämmelse med de af
mig i det föregående uttalade åsikter.
Enligt den hittills gällande och jämväl af de sakkunniga omfat¬
tade principen kan ålderspension endast ifrågakomma, då förutsättnin¬
garna för hel pension såväl i afseende å lefnadsålder som tjänstålder
föreligga. Några bestämmelser om s. k. afkortad pension vid afgång
från tjänsten efter inträdet af den för rätt till hel pension stadgade
lefnadsålder men innan det därför erforderliga antalet tjänstår uppnåtts,
förekomma nämligen icke vare sig i nu gällande reglemente eller i de
sakkunnigas förslag till pensionslag. Nyssnämnda förhållande har sin
förklaring därutaf, att enligt den för järnvägsstyrelsen med underlydande
distriktsförvaltningar gällande instruktion skyldighet för järnvägsman
att afgå från tjänsten icke inträder — frånsedt då invaliditet i inskränkt
eller vidsträckt bemärkelse föreligger — förr än vederbörande uppnått
den för erhållande af hel pension stadgade lefnads- och tjänstålder.
Då jag af skäl, som jag vid behandlingen af nästföljande paragraf skall
framlägga, ämnar föreslå en ändring i berörda afseende i den riktning
att omförmälda skyldighet skall inträda vid viss lefnadsålder, oberoende
af antalet tjänstår, synes däraf följa, att rätt till ålderspension med ett
i förhållande till tjänstårens antal minskadt belopp bör kunna tillkomma
vederbörande före uppnåendet af den såsom villkor för erhållande af
hel pension föreslagna tjänståldern. I fråga om minimitjänståldern har
jag, i öfverensstämmelse med hvad i sådant afseende finnes stadgadt i
7 § i allmänna pension slagen, ansett densamma böra sättas till tio tjänstår.
I anslutning till den sålunda af mig förordade förändringen i hittills
gällande och af de sakkunniga föreslagna bestämmelser i förevarande
ämne har jag vidare ansett, att i nu ifrågavarande paragraf borde in¬
tagas ett stadgande af enahanda innehåll som det, hvilket förekommer
i 7 §, sista punkten, i pensionslagen, innefattande, att tjänstinnehafvare,
som vid uppnående af den för rätt till hel pension stadgade lefnads¬
ålder icke kan räkna tio tjänstår och alltså icke då är berättigad till
erhållande af pension, icke heller sedermera må komma i åtnjutande af
sådan, äfven om lian tillåtes att kvarstå i tjänsten efter nämnda lefnads-
ålders inträde.
Äfven om med hänsyn till de af de sakkunniga (sid. 35 i utlåtan¬
det) omförmälda, vid statens järnvägar gällande föreskrifter i afseende
å ålder för antagning i ordinarie tjänst stor sannolikhet icke föreligger,
128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
att ifrågavarande stadgande skulle äga betydelse beträffande statens
järnvägars personal, har jag emellertid, då möjligheten härutinnan icke
är utesluten, samt Riksdagen uttalat sig för införande af en dylik före¬
skrift i allmänna pensionslagen, ansett densamma äfven böra inflyta i
en blifvande pensionslag för statens järnvägars personal.
Hvad härefter angår sättet för beräkning af tjänstår, anhåller jag
att i detta sammanhang få påpeka, att den härutinnan föreslagna bestäm¬
melsen i viss mån skiljer sig från motsvarande stadgande i § 17 af
allmänna pensionslagen.
Sistnämnda stadgande innehåller till en början den föreskriften, att
tjänstår för erhållande af pension enligt pensionslagen beräknas icke
allenast för tid, under hvilken tjänsteinnehafvaren innehaft tjänst, som
i nämnda lag afses, utan äfven för tid, under hvilken han innehaft
annan statstjänst eller ock i statens tjänst haft extra ordinarie anställ¬
ning eller förordnande.
För närvarande gäller i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,
att såsom tjänstår endast sådana få räknas, hvilka tillbragts i ordinarie
anställning vid statens järnvägar.
Till stöd för att i fråga om statens järnvägars personal endast
tiden för ordinarie anställning finge i förevarande afseende medräknas,
hafva de sakkunniga anfört följande:
»Enligt pensionslagen får, såsom nämnts, tjänstår beräknas jämväl
för tid, vederbörande i statens tjänst haft extra ordinarie anställning
eller förordnande. I detta hänseende har åberopats, dels hurusom hittills
vid tjänstårsberäkning för statspensions erhållande i allmänhet icke
gjorts någon åtskillnad mellan tjänstgöringen i ordinarie och i extra
ordinarie anställningar i statens tjänst dels ock att, därest den extra
ordinarie anställningen icke finge föras vederbörande tjänsteinnehafvare
till godo vid beräkningen af de tjänstår, som grundlägga pensionsrätt,
skulle, med hänsyn till den sena ålder, då befordran till ordinarie tjänst
i regel inträdde för de civila tjänsteinnehafvarna, icke annan utväg
blifva möjlig än att väsentligen nedsätta det för rätt till pension af
staten nu erforderliga antalet tjänstår. Detta antal är i regel bestämdt
till 35.
Hvad statens järnvägars personal angår, är att märka, att för rätt
till pension tjänstårsberäkning endast afsett tid, under hvilken veder¬
börande innehaft ordinarie anställning; att minimiantalet tjänstår för
rätt till ålderspension varit 30 och därutöfver så många, som kunde
erfordras för att vederbörandes lefnads- och tjänstår sammanräknade
uppginge till talet 95; att i allmänhet för att antagas till ordinarie be-
129
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
fattning- vid statens järnvägar fordras att ej vara äldre än 30 år —
för särskilda fall kan undantag medgifvas; samt att statistiken visar,
att det stora flertalet af personalen vinner ordinarie anställning före
trettio års ålder. Så voro exempelvis af 622 under år 1903 tillkomna
delägare endast 70 öfver trettio år.»
Med hänsyn till den tidiga ålder, vid hvilken statens järnvägars
personal i regeln erhålla ordinarie befattning, har jag, i likhet med de
sakkunniga, funnit anledning saknas att föreslå ändring uti hvad som
i förevarande afseende för närvarande gäller för samma personal i
annan mån än att, i öfverensstämmelse med den princip, som härutin¬
nan gjort sig gällande för andra civila tjänsteinnehafvare, rättighet med-
gifvits nu ifrågavarande personal att för tillgodonjutande af pension
tillgodoräkna sig tjänstår jämväl i annan statens tjänst än statens järn¬
vägars. Härvid har jag dock ansett lämpligt att, på sätt de sakkunniga
föreslagit, fästa det förbehållet att åtminstone de fem sista åren skola
vara tillbragta i statens järnvägars tjänst. Ett dylikt stadgande synes
vara betingadt af den från allmänna pensionslagen hämtade bestäm¬
melse, som jag har för afsikt att föreslå till införande i 5 § i detta
lagförslag, nämligen att, om en tjänsteinnehafvare icke under minst
fem år innehaft den tjänst, från hvilken afgången sker, pensionen skall
beräknas efter de fem sista årens medelaflöning. Att låta de för den
förra statstjänsten gällande stadganden rörande beräknande af pension
inverka på den slutliga pensionen finner jag nämligen, lika med de
sakkunniga, ej vara lämpligt, lika litet som att låta de för järnvägs-
tjänsten specifika bestämmelser i detta hänseende tillämpas å aflöningen
i den förra tjänsten.
I 17 § pensionslagen är vidare föreskrifvet, att vid tjänstårsberäk-
ning afdrag skall göras för tid, under hvilken ledighet från tjänsten
ägt° rum af annan anledning än semester, sjukdom, offentligt uppdrag
eller resa, som med vederbörligt tillstånd företagits till egen utbildning;
och att i fråga om tjänsteinnehafvare, som icke äger rätt till semester,
afdrag ej må göras för tid af högst en och en half manad om aret,
under hvilken ledighet må hafva åtnjutits för hälsans vårdande eller för
enskilda angelägenheter.
De sakkunniga hafva i förevarande afseende anfört följande:
»För statens järnvägars personal hafva icke några sonp helst in¬
skränkande bestämmelser i fråga om tjänstårsberäkning varit medde¬
lade, och icke heller pensionskommitténs förslag upptager några sådana.
Det synes oss också, som om dylika icke vore erforderliga. Om än
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Höft. 17
130
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
inom andra civila ämbetsverk det kan tänkas, att tjänstledighet för en¬
skilda angelägenheter eller dylikt kan i jämförelsevis stor utsträckning
medgifvas tjänsteinnehafvare, torde förhållandet vara ett annat vid sta¬
tens järnvägar. Det ligger nämligen i sakens natur, att, för att arbetet
vid statens järnvägar skall kunna bedrifvas utan för stora störningar,
hvarje man måste vara på sin post och att därför ledighet utöfver den,
som är personalen tillförsäkrad eller af omständigheterna ovillkorligen
påkallad, endast i undantagsfall kan tillåtas. Då följaktligen i själfva
järnvägstjänstens beskaffenhet ligger en garanti för missbruk uti ifråga¬
varande hänseende, och då en försämring af hittills för järnvägsperso-
nalen gällande pensionsvillkor synes oss icke utan tvingande skäl böra
ske, hafva vi ansett oss icke böra tillstyrka meddelande af några be¬
stämmelser för järnvägspersonalen, afseende inskränkning i rätten att
beräkna tjänstår.»
Om också såsom de sakkunniga framhållit, järnvägstjänsten i och
för sig är ägnad att förebygga de i omförmälda bestämmelse afsedda miss¬
bruk, synes mig å andra sidan fog förefinnas att genom uttryckligt
stadgande likställa statens järnvägars personal med öfriga civila tjänste¬
innehafvare i berörda afseende; och har jag alltså ansett mig böra i
förevarande paragraf införa en föreskrift af ofvan angifna innebörd.
Slutligen är i 17 § i pensionslagen stadgadt, att i fråga om pen¬
sion för den, som vid afgång från tjänst, som i nämnda lag afses,
erhållit pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst, må
tjänstår, som beräknats för erhållande af den pension, ej ånyo beräk¬
nas såsom tjänstår, där det icke på grund af annan tjänstgöring än
den, på hvilken den förra tjänstårsberäkningen grundats, må såsom
tjänstår beräknas.
Att tjänstår i annan statstjänst än vid statens järnvägar, hvilka
redan beräknats för erhållande af annan pension än den, som utgår
för järnvägstjänsten, icke ånyo böra få beräknas för sistberörda pen¬
sion, finner jag vara tydligt.
3 §•
Bestämmelser rörande järnvägsmans skyldighet att från tjänsten
afgå hafva sedan gammalt varit intagna i den för järnvägsstyrelsen
med underlydande distriktsförvaltningar utfärdade instruktion. De nu
gällande föreskrifterna i berörda afseende, hvilka återfinnas, hvad sty¬
relsens personal angår, i 77 § 2 och 3 mom. och beträffande distrikts-
131
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 132.
personalen i 128 § 2 och 3 inom. al nadiga instruktionen den 31 de¬
cember 1907, äro af följande lydelse:
i 77 §:
»d/om. 2. Tjänsteman är förpliktad att afgå från tjänsten, da lian
fyllt sextiofem år samt uppnått sådan tjånsteålder, att han enligt regle¬
mentet för statens järnvägstrafiks pension sinrättning är på grund af
antalet sammanräknade lefnads- och tjänstår berättigad till pension från
nämnda inrättning, Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt be¬
fattningen, styrelsen dock obetaget att låta anstå med afskedet, därest
och så länge han pröfvas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det
allmänna och kan finnas villig kvarstå.
Mom. 3. Tjänsteman, som på grund af antalet sammanräknade
lefnads- och tjänstår är berättigad till pension från statens järnvägs¬
trafiks pensionsinrättning, men ännu ej uppnått den i föregående mom.
omförmälda lefnadsålder, må kunna, därest så finnes för tjänsten fördel¬
aktigt, utan därom gjord begäran entledigas af Kungl. Maj:t eller, där
Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, af styrelsen..
Tjänsteman, som icke kan behörigen sköta sin befattning vare sig
till följd af kroppsskada eller sjuklighet, hvilken han ådragit sig i tjänste-
utöfning vid statens järnvägar, eller ock, efter minst tio tjänstår i ordi¬
narie anställning vid samma järnvägar, till följd af antingen sjuklighet,
som han icke ådragit sig i tjänsteutöfning, eller ålderdomssvaghet, må
jämväl kunna utan därom gjord begäran entledigas af Kungl. Maj:t eller,
där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, af styrelsen;»
i § 128:
»i/om 2. Hvad i § 77 mom. 2 stadgas därom, att tjänsteman vid
styrelsen skall vara förpliktad att, då han uppnått viss bestämd lefnads¬
ålder samt tillika viss tjänsteålder, afgå från sin tjänst med rätt för
Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, för styrel¬
sen att under vissa förutsättningar låta anstå med afskedet, gäller äfven
för tjänsteman vid distrikt, dock att för tågpersonal den lefnadsålder,
vid hvilken skyldighet att afgå från tjänsten inträder, bestämmes till
sextio år.
Mom. 3. Hvad i § 77 mom. 3 stadgas därom, att tjänsteman vid
styrelsen må under vissa förutsättningar kunna utan därom gjord be¬
gäran entledigas af Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt be-
132 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 132.
fattningen, af styrelsen, gäller jämväl tjänsteman vid distrikt, med iakt¬
tagande däraf, att för tågpersonal skyldigheten att afgå från tjänsten
inträder vid en lefnadsålder af sextio år.»
Beträffande civila tjänsteinnehafvare i allmänhet stadgas i föreva¬
rande afseende i 6 § i pensionslagen, som innehåller följande bestäm¬
melser:
»Skyldighet att från tjänsten afgå inträder:
a) för innehafvare af domarämbete vid fyllda sjuttio år, eller där
han, efter att hafva uppnått de i 5 § för rätt till hel pension stadgade
lefnads- . och tjänstar, oafbrutet under sex månader på grund af sjuk¬
dom varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen;
b) för annan tjänstinnehafvare vid uppnående af den i 5 § stad-
gade lefnadsålder, Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet äger att
från^ tjänsten afskeda, den myndighet obetaget att låta med afskedet
anstå, därest och så länge tjänstinnehafvaren pröfvas kunna i tjänsten
på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall
längre än till fyllda sjuttio år;
c) för tjänstinnehafvare, som icke uppnått den i 5 § stadgade lef¬
nadsålder, där han, efter att under fem på hvarandra följande år i följd
af sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes
vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen;
d) för tjänstinnehafvare, som träffats af olycksfall i tjänsten, där
olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga till tjänstgöring.
Befinnes tjänstinnehafvare vara af sjukdom eller minskad arbets¬
förmåga urstandsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänst-
åligganden och har han tillika antingen, där enligt 5 § rätt till hel
pension inträder vid sextiosju lefnadsår, uppnått en lefnadsålder af
minst, sextiofem år, eller, där enligt samma paragraf rätt till hel pen¬
sion inträder vid sextiotvå år, uppnått en lefnadsålder af minst sextio
år, eller ock, där fråga är om tjänstinnehafvare vid den lokala skogs-
förvaltningen eller betjänte vid tullverkets lokalförvaltning, uppnått en
lefnadsålder af minst sextiotre år, äge Konungen, uppå därom af veder¬
börande myndighet gjord framställning, förklara sådan tjänstinnehafvare
skyldig att från tjänsten afgå.»
I likhet med pensionskommittén hafva de sakkunniga i förslaget
till pensionslag icke intagit föreskrifter rörande järnvägsmans skyldig¬
het att afgå från tjänsten men däremot framlagt förslag till sådana
ändringar af instruktionens stadganden härutinnan, som afsågo att
bringa desamma i öfverensstämmelse med de i lagförslaget före-
133
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
kommande bestämmelserna rörande pensionsrätt. Till stöd för sina
åsikter i förevarande ämne anföra de sakkunniga följande:
»Denna skyldighet sammanfaller i väsentlig mån med järnvägs¬
styrelsens rätt att entlediga personal, som af någon orsak finnes icke
kunna behörigen sköta sin befattning; och då, till följd af järnvägs-
tjänstens säregna beskaffenhet, denna rätt är af särskildt stor betydelse
och med nödvändighet måste utöfvas i vida större grad än hvad för
civila tjänsteinnehafvare i allmänhet kan ifrågakomma, synes det oss
vara i sin ordning att bemyndigande uti ifrågavarande hänseende var¬
der järnvägsstyrelsen uti instruktion lämnadt. Det är därvid att märka,
att de villkor, under hvilka rätt att entlediga tillkommer järnvägs¬
styrelsen, alltid varit desamma som de, hvilka varit uppställda för rätt
för personalen att vid entledigande erhålla pension, hvadan järnvägs¬
styrelsen, såvida icke tjänstefel föreligger, icke kan entlediga en tjänste¬
innehafvare, med mindre denne är berättigad till pension; och skulle,
enligt pensionskommitténs förslag, villkoren för rätten till pension upp¬
tagas i en af Konung och Riksdag stiftad lag. Det synes oss vid
dessa förhållanden icke föreligga någon giltig anledning att öfverflytta
bestämmelserna om skyldighet att afgå från tjänst från instruktionen
till en pensionslag, något som äfven ur den synpunkten kan betraktas
såsom mindre lämpligt, att åtskillig personal, som vid enskilda järn¬
vägars öfvergång till staten blifvit anställd i statens järnvägars tjänst,
icke förvärfvat delägarrätt i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning
och följaktligen icke heller torde komma att falla under en blifvande
pensionslag; hvadan för deras vidkommande särskild bestämmelse om
skyldighet att afgå från tjänsten blefve erforderlig, därest den allmänna
bestämmelsen därom intoges i pensionslagen.
Hvad beträffar den materiella innebörden af hithörande bestäm¬
melser är att märka, att enligt pensionslagen skyldighet att afgå från
tjänsten inträder vid uppnående af den för rätt till hel pension stadgade
lefnadsålder, oberoende af huruvida jämväl den för dylik rätt stadgade
tjänsteålder uppnåtts. Att eu tjänsteinnehafvare således kan blifva
skyldig att afgå från tjänsten mot åtnjutande af ålderspension till
afkortadt belopp, motiveras i kommittébetänkandet därmed, att ett
dylikt fall, om det undantagsvis inträffade, oftast torde vara att till¬
skrifva omständigheter, hvilka varit beroende af tjänsteinnehafvarens
eget görande och låtande och alltså icke kunde läggas det allmänna
till last.
För statens järnvägars personal gäller, att skyldigheten att afgå
vid viss ålder — (K) år för tågpersonalen, (15 år för öfrig personal —
134
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
är beroende af, huruvida vederbörande jämväl uppnått sådan tjänste-
ålder, att han är berättigad till hel pension. Att vidtaga någon ändring
häri till öfverensstämmelse med pensionslagens föreskrifter, anse vi,
hvad nuvarande delägare angår, icke ens böra ifrågasättas; och då vi
hålla före, att det vore synnerligen fördelaktigt att, så vidt möjligt,
undvika olika bestämmelser för nuvarande och blifvande delägare, kunna
vi icke heller förorda vidtagandet af en dylik ändring för de senares
vidkommande. Vi vilja äfven framhålla, att vid statens järnvägar fall
kunna inträffa, då visserligen den för skyldighet att afgå från tjänst
stadgade lefnadsålder uppnåtts, men däremot tjänståren icke äro så
många, att hel pension kan utgå, utan att det därvid kan sägas, a«tt
sådant vore att tillskrifva omständigheter, hvilka varit beroende af
tjänsteinnehafvarens eget görande eller låtande. Delvis beror nog
detta därpå, att såsom tjänstår endast få beräknas sådana i ordinarie
anställning.
I pensionslagen är stadgadt, att det är Konungen eller, där viss
ämbetsmyndighet äger att från tjänsten afskeda, den myndighet obe¬
taget att låta anstå med afskedet af tjänsteinnehafvare, hvilken upp¬
nått för rätt till hel pension stadgad lefnadsålder, därest och så länge
tjänsteinnehafvaren pröfvas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre än till fyllda
sjuttio år. Ett liknande förbehåll är äfven stadgadt i fråga om järn-
vägspersonalen, dock utan begränsningen af sjuttio år. Att stadga en
dylik begränsning, synes oss dock icke vara behöfligt, knappt lämpligt.
Möjligheten för Kungl. Maj:t eller järnvägsstyrelsen att låta en tjänste¬
innehafvare, hvilken uppnått sådan ålder, att han är skyldig afgå,
kvarstanna i tjänsten bör ju lämpligen finnas; men det torde vara
ganska säkert, att en sådan rätt endast i yTttersta undantagsfall kommer
att tillämpas. Att förutsätta möjligheten för en järnvägsman att,
oaktadt han är berättigad till full pension, få kvarstanna i tjänsten till
fyllda sjuttio år, lärer icke kunna ifrågasättas; den omständigheten, att
den normala pensionsåldern för järn vägspersonalen torde komma att
sättas lägre än för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, borde följd¬
riktigt medföra, att en lägre ålder än sjuttio år bestämdes såsom den
tidpunkt, till hvilken en järnvägsman skulle kunna medgifvas att kvar¬
stanna i tjänst; men fastställandet i sådant hänseende af hvilken ålder
som helst utöfver den normala synes oss för järnvägspersonalens vid¬
kommande vara olämpligt. Att vederbörande myndighet skulle vilja
påtaga sig det ansvar, som en oskäligt utsträckt tillämpning af ifråga¬
varande stadgande skulle medföra, är för oss otänkbart.»
135
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Beträffande invalidpensioneringen hafva de sakkunniga vidare, efter
omnämnande af de bestämmelser i sådant afseende, som enligt pen¬
sionslagen gälla för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, å ena sidan,
och för statens järnvägars personal, å den andra, till jämförelse mellan
de sålunda meddelade stadgandena framhållit, bland annat, att rättig¬
heten att afskeda järnvägspersonal, emedan vederbörande antingen till
följd af sjukdom, som han icke ådragit sig under tjänsteutöfning, eller
till följd af ålderdomssvaghet icke kunde behörigen sköta sin befatt¬
ning, icke inträdde förr än vederbörande uppnått tio tjänstår i ordinarie
anställning och således vore berättigad till åtminstone någon pension;
att det i pensionslagen stadgade minimum för af kortad pension, 75
procent af hel pension, endast gällde för det fall, att vederbörande
efter otjänstbarhet under fem på hvarandra följande år vore för fram¬
tiden oförmögen till tjänstgöring; att skyldighet att afgå från tjänsten
till följd af oförmåga för framtiden till tjänstgöring icke i samma lag
vore begränsad till det fall, att tjänstårens antal icke understege tio,
oaktadt rätt till pension endast under nämnda förutsättning inträdde;
att rätt till pension enligt pensionslagen, för den händelse att tjänste-
innehafvaren icke kunde på ett tillfredsställande sätt sköta sin befatt¬
ning, i allmänhet vore beroende på viss lefnadsålder; samt att be¬
träffande det slag af invalidpensionering, som grundade sig på olycks¬
fall i tjänsten, skyldighet att afgå från tjänsten ålåge enligt pensions¬
lagen tjänsteinnehafvare, därest olycksfallet för framtiden medförde
oförmåga till tjänstgöring, under det att för statsbanepersonalens vid¬
kommande det icke vore nödigt, att oförmåga till tjänstgöring inträdt,
endast att vederbörande icke vidare kunde behörigen sköta sin be¬
fattning.
I anslutning till de sålunda gjorda jämförelserna yttra de sakkun¬
niga slutligen följande.
»Skyldigheten att underkasta sig att varda entledigad från sin tjänst
på grund af kroppsskada eller sjuklighet mot åtnjutande af invalid¬
pension är visserligen i allmänhet mera vidsträckt lör statens järnvä¬
gars personal än för andra civila tjänsteinnehafvare, då förutsättningen
för sådan skyldighet, hvad järnvägspersonalen angår, i alla fall är »att
icke vidare kunna behörigen sköta sin tjänst»; men det är därvid att
märka, dels att behofvet att hafva fullt arbetskraftig tjänstepersonal
gifvetvis är större i järn vägstjänst än i annan civil tjänst dels ock att
invalidpensioneringen lika mycket om icke mer är att betrakta såsom
en rätt för järnvägspersonalen; det är nämligen mycket sällan någon
136
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
mot sin vilja varder entledigad med invalidpension, i de allra flesta
fall sker sådant efter ansökan af vederbörande själfva.»
I motsats mot de sakkunniga anser jag bestämmelserna rörande
järnvägsmans skyldighet att afgå från tjänsten äga det samband med
pensionsfrågan i sin helhet, att de böra intagas i en blifvande lag rö¬
rande pensionering af samma personal. De utaf de sakkunniga till
stöd för en härifrån afvikande anordning anförda skäl torde förfalla
med hänsyn därtill att mitt förslag härutinnan icke innebär uteslutande
ur instruktionen af motsvarande stadganden.
Hvad sakens materiella sida angår, har jag ansett mig kunna
biträda de sakkunnigas uttalande till förmån för bibehållande af de i
fråga om skyldighet att afgå från tjänsten till följd af invaliditet nu
gällande, från stadgandena i den allmänna pensionslagen något af¬
vikande föreskrifter, hvilka torde i allmänhet hafva motsvarat sitt
ändamål med hänsyn till de vid statens järnvägar rådande förhållanden.
Däremot har jag så till vida en annan uppfattning än de sakkunniga,
att jag funnit skäl icke föreligga att beträffande järnvägsmans skyl¬
dighet att afgå från tjänsten vid viss lefnadsålder göra afvikelse från
den i 6 § i allmänna pensionslagen stadgade regeln, att dylik skyl¬
dighet skall inträda, oberoende af huruvida tillika viss tjänsteålder
uppnåtts. Därest de strängare föreskrifter i fråga om skyldighet att
afgå till följd af invaliditet i vidsträckt bemärkelse, hvilka enligt de
af de sakkunniga uttalade och af mig omfattade åsikter betingas af
järnvägstjänstens natur, blifva, på sätt jag nyss förordat, införda i
pensionslagen, kunde måhända en tillämpning å järuvägspersonalen af
ofvannämnda, i 6 § i pensionslagen fastslagna grundsats synas i mindre
grad af behofvet påkallad, eftersom nämligen vederbörande öfverordnade
myndighet i allt fall skulle äga möjlighet att, under förutsättning att en be-
fattningshafvare innehar tio tjänstår, afskeda honom, i fall han af någon utaf
de i 2 § b) i förevarande lagförslag angifna orsaker icke vidare kan be¬
hörigen sköta sin befattning. Då emellertid icke lärer kunna förnekas,
att ett stadgande af nu angifna innebörd är ägnadt att till fromma för
tjänsten gifva den afskedande myndigheten ännu friare händer i berörda
afseende, samt järnvägspersonalen icke med fog lärer kunna göra
anspråk på att beträffande skyldigheten att afgå från tjänsten efter
uppnådd viss lefnadsålder varda gynsammare ställd än andra civila
tjänsteinnehafvare, har jag icke tvekat att förorda ifrågavarande stad¬
gandes affattning i nyss omförmälda riktning. Vidare har jag, likaledes
i motsats mot de sakkunniga, funnit det vara lämpligt, att statens
järnvägars personal i fråga om den i allmänna pensionslagen stadgade
137
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N;o 132.
ovillkorliga skyldigheten att afgå från tjänsten vid fyllda 70 år blifva
likställda med öfriga civila tjänsteinnehafvare. I öfverensstämmelse
med hvad jag sålunda yttrat är ock 3 § i lagförslaget affattad, därvid
dock är att märka, att något stadgande, motsvarande innehållet i § 77,
mom. 3, första punkten, samt i § 128, mom. 3 af instruktionen icke
behöft upptagas i lagförslaget, då nämligen för de tjänsteinnehafvare,
å hvilka lagen skulle äga tillämpning, någon rätt till ålderspension före
den tid, då skyldighet att yafgå från tjänsten i de särskilda fallen
skulle inträda, icke jämlikt de af mig föreslagna stadgandena i 2 §
kan ifrågakomma. Ett stadgande i den riktning, hvarom nu är fråga,
har däremot sin plats i det förslag till öfvergångsbestämmelser, som
jag har för afsikt att framlägga.
4 § (4 §)•
Detta stadgande öfverenstämmer i sak med motsvarande föreskrift
i § 9 af pensionslagen.
Fullmäktige för delägarna i pensionsinrättningen hafva, understödda
af pensionsdirektionen, hemställt, att till förevarande stadgande borde
göras följande tillägg: »dock äger den, som vid afsättningen uppnått
minst 25 tjänstår, att i stället för den sålunda förverkade pensionen
från och med månaden näst efter den, då han från tjänsten afsattes,
utbekomma pension med belopp, som efter af järnvägsstyrelsen verk¬
ställd utredning befinnes motsvara årliga lifräntan å sammanlagda kapi¬
talet af de utaf honom erlagda pensionsafgifter jämte ränta på ränta
därå intill utgången af den tid, för hvilken dessa afgifter blifvit
erlagda».
Fullmäktige hafva ansett det förefinnas så mycket större skäl för
meddelandet af den föreslagna bestämmelsen, som på grund af före¬
skrifterna i allmänna strafflagen järnvägsmännen i vida högre grad än
andra statstjänare vore utsatta för att blifva dömda till afsättning;
sådan straffpåföljd kunde nämligen uppstå äfven för mycket lindriga
tjänstefel.
Jämlikt § 12 i nu gällande pensionsreglemente tillkommer en
sådan rätt som den här ofvan angifna en pensionstagare, hvilken efter
afskedstagandet eller entledigandet ur statens järnvägars tjänst förver¬
kat sin pension på den grund att han dömts förlustig medborgerligt
förtroende eller, i stället för till afsättning till straff jämlikt 2 kap.
17 § strafflagen — en bestämmelse, som jämväl förekommer i det af
mig nu framlagda lagförslaget.
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. I A/cl. 93 Haft.
18
138 Kung]. Maj:t Nåd. Proposition N:o IBS.
Enligt hvad järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande i pensionsfrågan
meddelat, hade fullmäktige, då fråga förelåg att införa sistnämnda stad¬
gande . i pensionsreglementet, därvid såväl fullmäktige som styrelsen
hade. tillfälle att yttra sig i ämnet, framkommit med förslag i enahanda
riktning som det nu föreliggande, men hade styrelsen afstyrkt detsamma
under framhållande, att därigenom en afsatt eller för fel eller försum¬
melse i tjänsten afskedad delägare skulle komma att erhålla en bättre
ställning än den, som, ehuru ej pensionsberättigad, blefve på egen begäran
entledigad från sin tjänst. Om också, säger styrelsen, skäl skulle kunna
anföras,. som talade för ett bortseende af nyss anmärkta förhållande,
funne sig styrelsen dock böra af principiella skäl vidhålla sin förut i
frågan intagna ståndpunkt. Det borde ju heller icke lämnas oan¬
märkt, yttrar styrelsen vidare, att det rådde en väsentlig olikhet mellan
det fall, att en pensionstagare, hvilken redan fullgjort allt hvad på
honom ankomme för erhållande af pension, ginge förlustig densamma
och det fall, att ett dylikt förhållande inträdde för en i tjänst varande
delägare.
Lika med järnvägsstyrelsen finner jag fullgiltiga skäl icke föreligga
att i lagförslaget införa en bestämmelse i den af fullmäktige angifna
riktning och detta så mycket mindre, som anledning förefinnes att an¬
taga, att ändring kommer att vidtagas i de af fullmäktige omförmälda
lagstadganden, och sålunda det hufvudsakliga motivet för att järn vägs¬
personalen skulle i förevarande afseende erhålla en rättighet, som icke
finnes medgifven i allmänna pensionslagen, torde komma att bortfalla.
5 § (5 §)•
I fråga om de skäl, som förän!edt mig att, i likhet med de sakkunniga,
föreslå bestämmande af beloppet af hel pension till 72 procent af aflö-
ningen, d. v. s. arfvodet, ökadt med 20 procent, anhåller jag att få hänvisa
till hvad jag i detta ämne förut yttrat. Föreskrifterna att pensionspro-
centen skall beräknas a den aflöning, tjänsteinnehafvaren vid afgången
från tjänsten innehar, och att för tjänsteinnehafvare, som under kortare
tid än fem år innehaft den tjänst, från hvilken afgång äger rum, pen¬
sionens belopp skall bestämmas till 72 procent af de senast förflutna
fem årens medelaflöning öfverensstämma i tillämpliga delar med de
principer, som för beräkning af hel pension gjort sig gällande i 4 § i
pensionslagen. I sistnämnda paragraf förekommer äfven ett stadgande
af innehåll, att om i det undantagsfall att tjänsteinnehafvare under
kortare tid än fem ar innehaft den tjänst, från hvilken afgång äger rum,
han under någon del af nämnda tid, utan att tillika innehafva tjänst,
139
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 132.
som i pensionslagen afses, innehaft annan statstjänst, med hvilken rätt
till pension är förenad, pensionsunderlag skall beräknas jämväl för den
tid, sådan tjänst innehafts, och därvid tillämpas de i pensionslagen
rörande pensionsunderlag gifna föreskrifter. Under förutsättning af
godkännande af stadgandet i 2 § i det föreliggande lagförslaget, som
innehåller det förbehåll för rätt till ålderspension, att de fem sista tjänst¬
åren skola vara tillbragta i statens järnvägars tjänst, skulle en bestäm¬
melse sådan som den nyss anförda icke äga någon betydelse för sta¬
tens järnvägars personal.
Vidkommande det tillägg till föreskriften om medeltalsberäkmng i
förevarande paragraf, som innefattar, att, därest medelaflöningen för de
senast förflutna fem åren skulle befinnas uppgå till lägre belopp än den
aflöning, tjänsteinnehafvare vid tiden för afgången skulle hafva inne¬
haft, om han under de sista fem åren icke öfvergått till ny tjänst, pen¬
sionen skall beräknas på sistnämnda aflöning, förekommer en dylik be-
bestämmelse icke i de sakkunnigas lagförslag, utan har densamma till¬
kommit på yrkande af fullmäktige. I ullmäktige hade nämligen påvisat,
hurusom medeltalsberäkningen skulle kunna medföra försämring i pen-
sionsliänseende för en person, som förflyttades från en befattning till
en annan med samma eller högre arfvode, beroende på de för statens
järnvägars personal gällande aflöningsbestämmelser. Hvad särskildt
angår förhållandena vid befordran, erinra fullmäktige, huiusom arfvo-
dena vore i många fall så afpassade, att de ginge i hvarandra så till
vida, att de högre arfvodena för en befattning vore inom en viss lati¬
tud desamma som de lägre arfvodena i närmast högre befattning, och
då det vid befordran i sådant fall vore stadgadt, att löneförhöjningarna
skulle utan afbrott och utan hänsyn till befordran gå sin jämna gång,
medförde ofta nog en befordran, åtminstone under en följd af år, in¬
gen förbättring i lönevillkoren. För sakens förtydligande hafva full¬
mäktige anfört följande exempel: _ .
»Antag, att en lokomotivförare, som kommit så långt, att han inne¬
haft 1,800 kronors arfvode under ett år, blir befordrad till ^lokomotiv-
mästare. Han kommer då att ännu under två år fa bibehålla samma
arfvode, alldeles som han skulle hafva gjort, om han ej blifvit befor¬
drad. Därefter får han, likaledes oberoende af . befordringen, 2,100
kronors arfvode. Antåg nu, att lian erhaller pension, sedan han inne¬
haft detta senare arfvode under ett år. Hans pension skall då beräk¬
nas på de sista fem årons medelaflöning, hvilket blir medeltalet af
1,500, 1,800 1,800 1,800 och 2,100 kronor. Den medelaflöning, på
hvilken hans pension skall beräknas, blir således 1,800 kronor. Hade
han däremot icke blifvit befordrad, utan vid samma tidpunkt afgått
140
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132
med pension såsom lokomotivförare, skulle hans pension beräknats på
slutlönen, 2,100 kronor.»
Om också, såsom järnvägsstyrelsen framhållit, de af fullmäktige
anmärkta missförhållandena ytterst sällan torde komma att inträffa, har
jag dock, i enlighet med styrelsens och pensionsdirektionens tillstyr¬
kan, ansett mig böra i denna paragraf införa det af fullmäktige för¬
ordade tillägget.
I enlighet med hvad förut af mig blifvit antydt, betingar stadgan¬
det i 3 § angående skyldighet att från tjänsten afgå, sådant detta
stadgande blifvit af mig affattadt, behofvet att i förevarande paragraf
införa föreskrifter rörande pension i sådana fall, då tjänstårens antal
understiger trettio. På sätt redan nu jämlikt § 7 mom. 1 i gällande
pensionsreglemente äger rum i fråga om invalidpension, bör naturligen
pensionen i dylika fall sättas i visst förhållande till tjänstårens antal;
och har jag fördenskull ansett mig böra i det föreliggande stadgandet
införa enahanda skala i fråga om beräkning af pensionsprocenten, som
den, hvilken förekommer i 6 § i de sakkunnigas förslag till pensions¬
lag. Sättet för pensionsprocentens beräkning ansluter sig till bestäm¬
melserna i § 7 mom. 1 i nu gällande pensionsreglemente med den
ändring, som betingas dels af den i denna paragraf i lagförslaget fast¬
slagna allmänna principen, att pensionsprocenten skall beräknas å den
aflöning fy'änsteinnehafvaren innehar vid afgång från tjänsten dels ock af
det förhållande, att högsta pensionen blifvit nedsatt från 80 till 72 pro¬
cent af aflöningen, hvilket förhållande medfört, att lägsta pensionen
bestämts till 18 procent af aflöningen i stället för, såsom förut, 20
procent, och att de mellanliggande procentsatserna jämkats i förhållande
härtill.
Beträffande den verkan, som föreskriften om pensionens beräk¬
nande i vissa fall å de fem sista årens medelaflöning skulle komma att
äga å sådan personal, som under den närmaste tiden efter lagens trä¬
dande i kraft varder pensionerad, förekommer i specialmotiveringen till
det af de sakkunniga framlagda lagförslaget ett uttalande, som är upp¬
lysande i berörda afseende och som jag därför tillåter mig att här
återgifva.
Efter att hafva framhållit, hurusom sådana fall som ifrågavarande
mera sällan torde förekomma, anföra de sakkunniga följande:
»Emellertid kunde, principiellt sedt, sägas, att det icke vore rätt¬
vist att för medelaflöningens bestämmande uti ifrågavarande fall ute¬
slutande taga hänsyn till de aflöningar, i förhållande hvartill vederbö¬
rande under de senaste åren erlagt pensionsafgifter. Dessa aflöningar
141
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
äro, måhända till öfvervägande del, sådana, som upptagits i det gamla
aflöningsreglementet, och de erlagda afgifterna äro afsedda att motsvara
en pension af 80 procent af aflöningen. Vi hafva tänkt oss saken så,
att då under tiden från det nya lönestaten trädt i kraft eller den 1
januari 1908 till dess* pensionslagen kommer att tillämpas, tjänsteinne-
kafvare, hvarom nu är fråga, uppburit aflöning enligt nya lönestaten,
oaktadt han erlagt pensionsafgift å den gamla, vid beräknande af ifrå¬
gavarande medeltal hänsyn toges till den aflöning, vederbörande under
denna tid faktiskt uppburit. Detta vore ju onekligen eu förmån för
honom, och torde denna förmån skäligen kunna uppväga den omstän¬
digheten, att för tid före den 1 januari 1908 hänsyn tages till aflöning
enligt gammal stat. Den omständigheten att på grund af särskildt
beslut de nya aflöningarna uppburos redan under år 1907 kan natur¬
ligtvis ej hafva någon inverkan på beräkningen. Affattningen af vårt
förslag toi'de äfven medföra ett beräknande af medelaflöningen på sätt
vi nu utvecklat, utan att något särskildt stadgande därom är erforder¬
ligt. I 5 § är nämligen utsagdt, att med aflöning förstås det ordina¬
rie arfvodet, ökadt med 20 procent. Att, då intet annat är föreskrif-
vet, med det ordinarie arfvodet bör förstås det ordinarie arfvode, som
under de ifrågavarande åren verkligen uppburits, torde nämligen vara
tydligt; men af stadgandena lärer jämväl framgå, att äfven för styrel¬
sens personal i föreliggande fall arfvodet för hvarje år bör ökas med
20 procent, änskönt vid medeltalsberäkningen någon tid kan ingå, un¬
der hvilken arfvode uppburits enligt gamla lönestaten och inkvarterings-
förmån förty icke tillkommit samma personal. Genom medelaflönin-
gens beräknande på sätt sålunda nämnts och då genom stadgandet i 12
§ är sörjdt för, att pensionen aldrig kan understiga 80 procent af me¬
deltalet af högsta aflöningarna för tjänsterna i fråga enligt gamla löne¬
staten, torde alla berättigade intressen i detta fall vara tillgodosedda.»
6 § (6 §)•
Detta stadgande, som afser att bestämma pensionsbeloppet i sådana
fall, som omförmälas i 2 § b) i lagförslaget — i likhet med järnvägsstyrelsen
finner jag lämpligt att beteckna detta slag af pensioner såsom »sjukpensio¬
ner» till skillnad från invalidpensioner i inskränkt bemärkelse — ansluter
sig i fråga om pensionsbeloppets beräkning till de i 5 § stadgade
regler. Därjämte har en föreskrift tillkommit af innehåll, att därest
de förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjliggöra för veder¬
börande att vidare bidraga till sin försörjning, beloppet af pensionen
142
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.
icke finge understiga 50 procent af aflöningen. Sistnämnda bestäm¬
melse är afsedd att motsvara stadgandet i 7 §, andra punkten, af pen¬
sionslagen, i enlighet hvarmed lägsta pensionen i sådana fall, som
kunna jämföras med det nu ifrågavarande, blifvit fastställd till 75 pro¬
cent af hel pension.
7 § (7 §)•
Äfven bestämmelserna rörande beloppet af invalidpensionen i denna
paragraf öfverensstämma — med de modifikationer, som äro en följd
af nyss angifna ändringar i sättet för beräknande af hel pension —
med motsvarande stadganden i § 7 mom. 2 i gällande pensionsregle-
mente.. En jämförelse med 7 §, första punkten, i pensionslagen, som
föreskrifver, att vid tjänsteinnehafvares afgång från tjänsten i anled¬
ning af olycksfall i tjänsten, där olycksfallet finnes för framtiden med¬
föra oförmåga till tjänstgöring, hel pension skall utgå med enahanda
belopp, som det vid tiden för olycksfallet för tjänsteinnehafvaren gäl¬
lande pensionsunderlag, torde gifva vid handen, att den förutsättning,
under hvilken hel pension på grund af invaliditet enligt pensionslagen
skulle utgå, i det närmaste motsvarar det i föreliggande stadgande an¬
gifna fall, då samma förhållande skulle äga rum, nämligen att de
förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjliggöra för veder¬
börande att vidare bidraga till sin försörjning.
8 § (8 §).
I likhet med hvad i pensionslagen finnes stadgadt, har högsta
pensionsbeloppet för befattningshafvare vid statens järnvägar blifvit
bestämdt till 6,000 kronor.
Föreskriften att, om vid beräkning af pensionsbelopp detta slutar
å braktal af kronor, beloppet skall höjas till närmast högre krontal är
hämtad från nu gällande reglemente. Någon anledning till ändring
häraf för åstadkommande af likhet med motsvarande stadgande i pen¬
sionslagen, däri föreskrifvcs en ökning till närmast högre tiotal kronor,
har icke synts mig föreligga.
9 § (9 §)•
Detta stadgande, som handlar om pensionsafgifter, är i stort sedt
affattadt i öfverensstämmelse med do af mig förut i detta ämne fram¬
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
143
lagda åsikter. Endast beträffande en detaljfråga anser jag stadgandet
påkalla ett nttalande från min sida i detta sammanhang.
I 10 § i pensionslagen föreskrifves, att den årliga afgift, tjäuste-
innehafvare har att erlägga, skall utgå med viss procent å det för
honom gällande pensionsunderlag. Procenten beräknas efter beloppet
af det för tjänsten stadgade högsta pensionsunderlag. Förevarande be¬
stämmelse i lagförslaget innefattar däremot, att afgiftsprocenten skall
beräknas å den aflöning, som af tjänsteinneliafvaren faktiskt uppbäres.
Till stöd för en afgiftsberäkning, sådan som pensionslagen före-
skrifver, har anförts, att därigenom vunnes ett dubbelt syfte, nämligen
å ena sidan att i fråga om samma tjänst samma procenttal alltid komme
till användning, oafsedt huruvida ålderstillägg utginge eller icke, och å
andra sidan att afgiftsbeloppet städse anslöte sig till det pensions¬
underlag, som vid det ifrågavarande tillfället vore gällande för den
person, af hvilken afgiften skulle uttagas.
Under erinran, hurusom genom införande af en progressiv skala
för beräkning af järnvägspersonalens pensionsafgifter, på sätt i det
föreliggande lagförslaget beträffande blifvande tjänsteinnehafvare ägt
rum, en skärpning i nu bestående förhållanden åstadkommits, hafva de
sakkunniga uttalat sig emot den ytterligare skärpning, som ligger i
afgiftsprocentens beräkning på nyssnämnda i pensionslagen föreskrifna
sätt. En dylik skärpning borde enligt de sakkunnigas mening så mycket
mindre ifrågakomma, som den proportionella ökningen från minimi- till
maximiarfvodet vore icke oväsentligt större för tjänster med lägre
aflöning än för tjänster med högre. Så vore till exempel för en man¬
lig kontorsskrifvare minimiarfvodet 1,500 kronor och maximiarfvodet
2,700 kronor, under det att för en byrådirektör motsvarande belopp
vore 4,800 och 5,700 kronor.
Då jag icke funnit anledning till erinran mot hvad sålunda af de
sakkunniga anförts, har, såsom ofvan angifvits, förevarande bestämmelse
affattats i enlighet härmed.
Till belysning af innebörden af det beräkningssätt i fråga om pen-
sionsafgifterna, som stadgas i paragrafen, tillåter jag mig att anföra
följande uttalande af de sakkunniga.
»Då för nuvarande delägare, som blifvit ordinarie före fyllda 30
år, afgiftsprocenten är 3,2 med en pension, motsvarande 80 procent af
aflöningen, skulle, då pensionen enligt vårt förslag skall utgöra 7 2
procent af aflöningen, afgiftsprocenten vara 2,88. För enkelhetens skull
hafva vi föreslagit denna procent till 2,8. För nytillkommen personal
144
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 132.
är den progressiva skalan uppgjord i ungefärlig öfverensstämmelse med
pensionskommitténs förslag. Högsta procenten enligt denna skala, 4,2,
å den högsta aflöning, hvarå pensionsafgift skall beräknas, 8,550 kro¬
nor, utgör 359 kronor 10 öre, således i det allra närmaste 6 procent
å pensionen, 6,000 kronor. Den för nuvarande delägare stadgade pro¬
centen, 2,8 procent, å samma aflöning utgör 239 kronor 40 öre, såle¬
des i det allra närmaste 4 procent å pensionen, 6,000 kronor, hvilket
motsvarar nu utgående 3,2 procent å aflöningen.»
10 § (12 §).
Enligt livad jag förut i annat sammanhang antydt, synes mig
införande i en blifvande pensionslag af ett stadgande af sådan inne¬
börd som det föreliggande vara betingadt af billighetsskäl. Att stadgan¬
det hänför sig till de pensionsbelopp, som i enlighet med af mig förut ut¬
talade principer komma att angifvas i förslaget om öfvergångsbestäm-
melser och icke till dem, som skulle i hvarje särskildt fall erhållas vid
tillämpning af bestämmelserna i reglementet för pensionsinrättningen
och i det gamla aflöningsreglementet, har motiverats dels af samma
praktiska skäl, som föranledt förslaget att i öfvergångsbestämmelserna
upptaga ett fixt pensionsbelopp för hvarje tjänst dels ock däraf, att det
ansetts icke böra ifrågasättas, att en lägre pension skulle kunna före¬
komma för den, å hvilken lagens bestämmelser, således äfven angående
pensionsåldern, äga tillämpning, än den pension, som i motsvarande
fall skulle utgå enligt öfvergångsbestämmelserna. De sålunda af de
sakkunniga anförda omständigheterna anser jag innefatta giltiga skäl
för stadgandets affattning i ofvan angifna riktning.
11 § (13 §)•
Angående tiden för pensionsafgiftens erläggande stadgas i pen¬
sionslagens 10 §, att afgiften erlägges för hvarje månad, för hvilken lön
åtnjutes, äfvensom för månad, under hvilken, på grund af tjänstledig¬
het eller i följd af ådömd mistning af tjänsten för viss tid, lön icke
uppbäres.
Föredragande departementschefen har i detta hänseende anfört,
hurusom han, biträdande kommitténs uppfattning, att i pensionslagen
borde vara bestämdt, för hvilken tid pensionsafgift skulle utgå, ansåge
i likhet med kommittén lämpligast, att, då lönerna numera i allmänhet
145
Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
utginge månadsvis, afgiften hänfördes till sådan tidsperiod och erlades
för hvarje månad, för hvilken tjänsteinnehafvaren åtnjöte lön för
tjänsten; och då den omständighet, att tjänsteinnehafvaren på grund
af tjänstledighet eller i följd af ådömd mistning af tjänsten för viss tid
icke ägde att uppbära lön,’ icke heller enligt departementschefens tanke
borde medföra befrielse från afgiftens erläggande, syntes den af kom¬
mittén tillagda bestämmelsen, att pensionsafgift skulle erläggas äfven
för månad, under hvilken på grund af någon af ofvan nämnda anled¬
ningar lön icke uppbures af tjänsteinnehafvaren, vara riktig.
Med framhållande, hurusom i pensionskommitténs lagförslag vore
stadgadt, att delägares årsafgifter skulle erläggas med en tolftedel i
hvarje månad från och med manaden näst efter hans inträde i pen-
sionsinrättningen till och med den månad, hvarunder delägaren erhölle
afsked, entledigades, afsattes eller aflede, hafva de sakkunniga, till be¬
lysning af olikheten mellan detta stadgande, som i hufvudsak öfver-
ensstämmer med det nu föreliggande, och ofvan anförda bestämmelse
i pensionslagen, uttalat sig på följande sätt.
»Detta stadgande, som i sak öfverensstämmer med hvad nu i sådant
hänseende gäller, skiljer sig i viss mån från pensionslagens föreskrift
angående den tid, från hvilken pensionsafgift skall utgå. Om t. ex. en
person antages i ordinarie befattning vid statens järnvägar och inträ¬
der i pensionsinrättningen från och med den 1 i en månad, börjar
han icke erlägga årsafgift förr än från och med påföljande månad. Med
tillämpning af pensionslagens bestämmelse skulle han, som uppbar lön
för den månad, från och med hvars ingång han antogs, hafva erlagt
pensionsafgift jämväl för första månaden. Olikheten torde kunna för¬
klaras därmed, att för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet pensions-
afgiften beräknas endast med hänsyn till lönens belopp, under det för
järnvägspersonalen jämväl tjänstgöringspenningarna ingå bland de
aflöningsförmåner, som äro bestämmande för pensionsafgifterna.
Då en tjänsteinnehafvare gifvetvis bör erlägga pensionsafgifter
under hela sin ordinarie tjänstetid, kan den i pensionslagen använda
affattningen af stadgandet i fråga icke begagnas för statens järnvägars
personal, enär äfven annan anledning än tjänstledighet eller ådömd
mistning af tjänsten på viss tid kan föranleda, att en järnvägsman icke
får uppbära lön för någon månad. Det är nämligen stadgadt, att om
tjänsteinnehafvare afhåller sig från tjänstgöring utan att hafva i veder¬
börlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall,
han under tiden ej må åtnjuta någon aflöning; och att om någon varder
afstäugd från tjänstgöring eller tagen i häkte, den del af hans aflöning,
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Häft. 19
146
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
som icke af järnvägsstyrelsen pröfvas böra användas till befattningens
uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej styrelsen finner
skäligt låta honom uppbära något däraf.»
Hvad de sakkunniga sålunda anfört till stöd för stadgandets affatt¬
ning i nu föreliggande form synes mig icke gifva anledning till någon
erinran.
12 §• (14 §).
Föreskrifterna i denna paragraf rörande sättet för erläggande af
pensionsafgifter ansluta sig till hvad som i sådant afseende i § 5 af
pensionsreglementet finnes stadgadt. De ändringar, som vidtagits, inne¬
bära i hufvudsak endast att, i likhet med hvad i pensionslagen samt i
nådiga kungörelsen den 11 oktober 1907 med föreskrifter om nämnda
lags verkställighet finnes i motsvarande fall stadgadt, ränta icke vidare
skall Deräknas å förfallna afgifter, samt att inbetalning af pensions¬
afgifter i sådana fall, då afdrag å aflöningen icke kan äga rum, skall
ske kvartalsvis i stället för såsom nu månadsvis.
13 §. (15 §).
Förevarande stadgande, som äger sin motsvarighet i nu gällande
pensionsreglemente, hade i de sakkunnigas förslag följande lydelse:
»Förflyttas utan egen begäran tjänsteinnehafvare från en till annan
tjänst, och skulle han i den tjänst, till hvilken han förflyttas, erhålla
lägre pension än i den förra tjänsten, vare berättigad att, för bibehål¬
lande af sin rätt till den högre pensionen, erlägga pensionsafgifter
såsom om han kvarstått i den förut innehafda tjänsten.»
Lnder framhållande, att den inskränkning i förenämnda rättighet,
som orden »utan egen begäran» medförde, icke förefunnes i det nu
gällande pensionsreglementet, hade fullmäktige för delägarna i pensions-
inrättningen hemställt, att nämnda ord måtte utgå ur stadgandet.
Pensionsdirektionen, som biträdt fullmäktiges mening, hade emel¬
lertid ansett, att en på egen begäran förflyttad tjänsteinnehafvare icke
borde äga rätt att erhålla pension på högre belopp än den aflöning,
han innehade vid förflyttningen, och sålunda icke å sådan aflöning, till
hvilken han skulle kunnat uppflyttas, om han kvarstått i den förra be¬
fattningen; och hade i öfverensstämmelse härmed direktionen före¬
slagit, att till paragrafen fogades ett förtydligande tillägg af följande
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132. 147
lydelse: »dock ej å högre aflöning än den, han innehade vid för¬
flyttningen».
1 sitt utlåtande i ärendet har järnvägsstyrelsen förklarat sig så
mycket hellre kunna understödja ett förslag i ofvan angifna riktning,
som äfven nu gällande pensionsreglemente beredde möjlighet för en
tjänsteinnehafvare, som på egen begäran förflyttades till en befattning
med lägre aflöning, att bibehålla rätt till pension motsvarande en högre
af honom vid förflyttningen innehafd aflöning. En formulering af para¬
grafen på sätt direktionen föreslagit skulle emellertid, enligt hvad sty¬
relsen påvisat, komma att medföra en inskränkning af den rätt i före¬
varande afseende, som enligt de sakkunnigas förslag borde tillkomma
en tjänsteinnehafvare, hvilken utan egen begäran förflyttades till en lägre
befattning så till vida, som äfven han skulle beröfvas möjligheten att
bibehålla rätt till pension, motsvarande den högre aflöning, han even¬
tuellt skulle kunna uppnå, om han kvarstannat i den förra befattningen.
En dylik inskränkning funne styrelsen särskildt i sådana fall, då för¬
flyttning skedde på grund af omständigheter, till hvilka den förflyttade
icke gifvit anledning, vara obefogad.
Med hänsyn till hvad sålunda förekommit har jag ansett mig böra,
i enlighet med styrelsens hemställan, till stadgandet foga följande
tillägg:
»Sker förflyttningen på egen begäran, äger den förflyttade för
bibehållande af rätt till pension, motsvarande den aflöning, som af
honom vid förflyttningen innehades, erlägga pensionsafgitter å samma
aflöning».
14 §. (16 §).
Hittills har ansökning om pension från statens järnvägstrafiks
pensionsinrättning ingifvits till direktionen för pensionsinrättningen. I
pensionslagens 13 § stadgas, att pension enligt samma lag skall sökas
hos Konungen. Bestämmelsen i förevarande paragraf, att pension skall
sökas hos järnvägsstyrelsen sammanhänger med frågan om handhaf-
vandet af ärenden rörande pensionering af statens järnvägars personal,
till hvilken fråga jag anhåller att i ett annat sammanhang få åter¬
komma.
Föreskriften om att järnvägsstyrelsen skall utfärda pensionsbref
återfinnes icke i de sakkunnigas lagförslag utan har tillkommit på hem¬
ställan af pensi.onsdirektionen och järnvägsstyrelsen, som framhållit, att
då de pensionsberättigade under alla förhållanden borde erhålla något
148 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
skriftligt bevis på sin pensionsrätt, detta kunde ske genom bibehållande
af de nuvarande pensionsbrefven.
Andra punkten i paragrafen öfverensstämmer i sak såväl med före¬
skriften i § 7 mom. 3 i pensionsreglementet som med pensionslagens
13 §.
15 §. (17 §).
Den i detta stadgande medgifna möjligheten att återbekomma pen¬
sionsbelopp, som förverkats därför att detsamma icke uttagits inom tre
år sedan det till betalning förfallit, föreligger icke enligt gällande pen-
sionsreglemente.
Då emellertid möjlighet till restitution i förevarande fall är beredd
åt civila tjänsteinnehafvare i allmänhet jämlikt 15 § i pensionslagen,
torde sådan äfven böra tillkomma järnvägspersonalen.
16 §. (18 §).
14 § i pensionslagen innehåller, att, om pensionstagare blifvit dömd
till förlust af medborgerligt förtroende eller till, i stället för afsättning,
straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen, skola, efter det sådant beslut
vunnit laga kraft, två tredjedelar af pensionen anses förverkade och
pension alltså utgå med endast en tredjedel af det ursprungliga beloppet.
Förevarande paragraf stadgar för motsvarande fall, att i stället för
den gamla pensionen, som förverkats, pension skall utgå med belopp,
som efter af järnvägsstyrelsen verkställd utredning befinnes motsvara
årliga lifräntan å sammanlagda kapitalet af de utaf vederbörande till
pensionsinrättningen erlagda afgifter jämte ränta på ränta därå intill
utgången af den tid, för hvilken dessa afgifter blifvit erlagda.
Grunden till dessa stadganden är, att den dömde skäligen ansetts
böra få behålla så stor del af pensionen, som motsvarar de af honom
själf inbetalda pensionsafgifter. Då dessa för civila tjänsteinnehafvare
i allmänhet ansetts täcka en tredjedel af kostnaden för deras pensione¬
ring, har den del af pensionen, som vederbörande uti nu ifrågavarande
fall förklarats berättigad att behålla, bestämts till en tredjedel.
Den af mig föreslagna affattningen af bestämmelsen i fråga är,
med undantag däraf att ordet »järnvägsstyrelsen» insatts i stället för
»direktionen», alldeles öfverensstämmande med den lydelse, motsvarande
paragraf i nuvarande pensionsreglemente erhållit genom nådiga kun¬
görelsen den 15 april 1904; och någon anledning att göra ändring
härutinnan har icke synts mig föreligga.
149
Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 132.
17 §. (19 §).
Detta stadgande saknas i nu gällande pensionsreglemente men kar
intagits i lagförslaget, på grund af en liknande föreskrift i pensions¬
lagens 12 §.
18 §. (20 §).
16 § i pensionslagen innehåller bestämmelse, att pension för tjänst,
som afses i lagen, må, ändock att de för erhållande af pension före-
skrifna villkor uppfyllts, icke förenas med lön eller pension för annan
sådan tjänst eller annan statstjänst förutom i de fall och med de in¬
skränkningar, som nedan stadgas, nämligen:
l:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter lön för
annan tjänst, pension må, för den tid lönen för den andra tjänsten
åtnjutes,' utgå med en tredjedel af det belopp, som enligt lagens bestäm¬
melser eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom pensionen, och
lönen tillsammans icke uppgå till beloppet af den pension, som eljest
skolat för förstnämnda tjänst åtnjutas, pensionen ökas med skillnaden,
2:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter pension för
annan tjänst, som i lagen afses, pension må utgå för bada tjänsterna
med ett sammanlagdt belopp, motsvarande det högre af de pensions¬
belopp, som eljest skolat utgå, ökadt med en tredjedel af det lägre,
eller, om begge pensionsbeloppen äro lika, motsvarande det ena af dem,
ökadt med en tredjedel;
3:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter eller seder¬
mera erhåller pension för statstjänst, å hvilken lagen icke äger till¬
ämpning, pension för den förra tjänsten må utgå med en tredjedel af
det belopp, som eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom de båda
pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp, pensionen
må ökas med livad som motsvarar skillnaden.
Beträffande dessa reglers tillämplighet å statens järnvägars personal
hafva de sakkunniga anfört följande:
»Hvad först angår det under l:o) upptagna fallet eller att någon
vid afgång från järnvägstjänsten uppbär lön för någon annan stats¬
tjänst, anse vi, att för de nuvarande delägare, hvilka till äfventyrs kyar-
stanna på gammal stat, den i pensionslagen för sådant fall föreskrifna
reduktionen af pensionen icke ens kan ifragasättas; och, hvad öfriga
nuvarande samt blifvande delägare angår, är i det nya aflöningsregle-
mentet för personalen vid statens järnvägar stadgadt, att med befatt¬
ning vid statens järnvägar icke må förenas annan tjänst å rikets, hiks-
150 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
dagens eller kommuns stat, hvarför nu omhandlade fall icke Lärer för
sådan delägare kunna inträffa.
Stadgandet under 2:o) afser det fall, att någon innehaft två tjänster,
hvilka båda afses i pensionslagen. Detta stadgande saknar således
betydelse för frågan om järnvägspersonalens pensionering.
Stadgandet under 3:o) afser de fall, att någon vid afgång från
tjänst, som i pensionslagen afses, åtnjuter eller sedermera erhåller pen¬
sion för annan statstjänst, a hvilken samma lag icke äger tillämpning,
samt innehåller, att för sådant fall pensionen för förstnämnda tjänst
skall på visst sätt reduceras. Om således någon vid afgång med pen¬
sion från statens järnvägars tjänst uppbär pension för annan statstjänst,
hvilken afses i allmänna pensionslagen, skall sistnämnda pension min¬
skas. i enlighet med berörda stadgande. Någon reduktion jämväl af
pensionen för järnvägstjänsten bör då naturligtvis icke förekomma och
något särskildt stadgande i detta hänseende för järnvägspersonalens
vidkommande är alltså obehöfligt. Däremot skulle ett dylikt stadgande
vara erforderligt för det fall, att den först uppburna pensionen afser
annan statstjänst än sådan, å hvilken pensionslagen har tillämpning.
Grunden till bestämmelserna i fråga är tydligen, att staten icke under
några förhållanden kan anses skyldig bidraga till mera än en pension
åt den afgående statstjänaren, men att å andra sidan, om en statstjänare
uPPfy^ villkoren för rätt att komma i åtnjutande af flera pensioner,
han, i den mån han själf bidragit till sin pensionering, bör njuta fruk¬
terna af hvad han sålunda offrat. För statens järnvägars personal skulle
således meddelas ett stadgande af innehåll, att om någon vid afgång
från tjänsten åtnjuter pension för annan statstjänst och beloppet af den
pensionen icke skall på grund af gällande bestämmelser minskas till
följd, däraf att vederbörande jämväl kommer i åtnjutande af pension
för järnvägstjänsten, pension för sistnämnda tjänst må utgå med så
stor del af det belopp, som eljest skolat utgå, att pensionen motsvarar
efter matematiska grunder hvad tjänsteinnehafvaren själf bidragit till
sin pensionering; dock att, därest härigenom de båda pensionerna icke
skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp, pensionen må ökas med
hvad som motsvarar skillnaden.
Ett stadgande af nu nämndt innehåll skulle emellertid enligt vår
mening endast kunna gälla blifvande delägare; och då, på sätt förut
erinrats, för dessa är stadgadt förbud att innehafva annan statstjänst,
torde, icke det i pensionslagen förutsedda fall, att någon efter afgång
från järnvägstjänsten erhåller pension för annan statstjänst, i fråga om
sådan delägare förekomma. Att lagstifta för det säkerligen så godt
151
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
som oantagliga fall, att en pensionerad järnvägsman erhåller annan stats¬
tjänst, å hvilken allmänna pensionslagen icke har tillämpning, anse vi
ej behöfligt. Det enda fall, för hvilket uti ifrågavarande hänseende
skulle kunna behöfva lagstiftas, synes oss vara att en person, hvilken
med pension afgått från statstjänst, å hvilken allmänna pensionslagen
icke har tillämpning, blir antagen i ordinarie befattning vid statens
järnvägar, därvid vi särskildt haft vår uppmärksamhet riktad på den
jämförelsevis låga pensionsålder, som gäller i arméns pensionskassa
och som lärer vara ifrågasatt att än vidare sänka.»
Till denna de sakkunnigas motivering för lydelsen af ifrågavarande
stadgande har jag för min del icke funnit något vara att tillägga.
19 §. (21 §).
Beträffande pensionsmedlens förvaltning och sättet för pensione¬
ringens handhafvande tillåter jag mig ur de sakkunnigas utlåtande (sid.
125—137) anföra följande.
I det reglemente, som Kungl. Maj:t den 6 september 1872 fast¬
ställde för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, stadgades i fråga
om förvaltningen, bland annat, följande. Pensionsinrättningen skulle
förvaltas af en direktion, bestående af ordförande och vice ordförande,
hvilka Kungl. Maj:t, på förslag af styrelsen för statens järnvägstrafik,
utsåge bland trafikstatens ämbets- och tjänstemän, samt tre ledamöter,
som valdes af delägarna uti inrättningen. Trafikstyrelsen finge till
tjänstgöring vid pensionsinrättningen kalla sina underlydande tjänstemän
och betjänte till det antal, som styrelsen efter pröfning af direktionens
förslag funne nödigt. Hvarje delägare vore skyldig att på styrelsens
kallelse tjänstgöra vid pensionsinrättningen utan arfvode och i den
befattning, som af direktionen bestämdes; dock endast å den ort, där
delägaren vore stationerad i statens järnvägstrafiks tjänst, samt ej för
längre tid än två år för hvarje gång. För hvarje gång delägare full¬
gjort äskad tjänstgöring vid pensionsinrättningen, ägde han rätt att
därifrån vara befriad lika lång tid, som han dylik tjänstgöring senast
utöfvat.
Vidare var i nämnda reglemente stadgadt, att delägarna skulle
sammanträda genom fullmäktige till lagtima möte hvart annat år i juni
månad; att fullmäktige ägde att öfverse pensionsinrättningens förvalt¬
ning och räkenskaper för den tid, desamma förut icke blifvit af full¬
mäktige granskade, hvarvid noga skulle utrönas ej mindre kassans till¬
stånd än äfven, huruvida direktionen med noggrannhet fullgjort sina
152 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
åligganden och iakttagit de angående förvaltningen gifna föreskrifter;
hvarförutom fullmäktige ägde att öfverlägga och fatta beslut i sådana
frågor rörande förvaltningen eller ändringar och tillägg i reglementet,
som af direktionen eller någon fullmäktig blifvit väckta.
Emellertid hade pensionsväsendet vid statens järnvägar efter hand
nått en sådan utveckling, att det befanns nödigt att för utförande af
de därmed förenade göromålen anställa stadigvarande, särskildt aflönade
tjänstemän. Hvad aflöningsförmånerna till dessa senare angår, blefvo
de från början bestämda med hänsyn därtill att tjänstemännen tillika
voro statens järnvägstrafiks tjänstemän och arfvodena förty borde be¬
traktas, icke så mycket såsom en direkt aflöning som icke mer »såsom
vedermälan af öfriga delägares erkännande af det arbete tjänstemännen
framför andra ägnade åt pensionskassorna och en uppmuntran att däruti
fortfara».
Sedan längre tid tillbaka hafva de ständiga tjänstemännen varit:
en sekreterare, en ombudsman, en kamrerare, en kassör, en revisor
och en amanuens.
I detta sammanhang kan erinras, att såväl direktionen och full¬
mäktige som tjänstemännen äro gemensamma för statens järnvägstrafiks
pensionsinrättning samt statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa.
Hvad direktionens sammansättning angår, blef genom kungl. kun¬
görelsen den 28 januari 1881 den ändring införd, att en ledamot skulle
utses af styrelsen för statens järnvägstrafik och endast två af delägarna.
Sedan år 1899 hafva arfvoden utgått till direktionens ordförande och
vice ordförande samt två ledamöter, af hvilka den ene haft befattning
såsom kassadirektör.
I fråga om pensionsfondernas förvaltning och därmed samman¬
hängande förhållanden hade pensionskommittén, såsom förut anmärkts,
tänkt sig, att den nuvarande pensionsinrättningen skulle bibehållas samt
omfatta sådana delägare, som icke ville underkasta sig de af kommittén
föreslagna ändrade bestämmelserna rörande pensionsålder och förty
finge åtnöjas med en lägre pension. För sådana delägare åter, som
ville ingå på nyssnämnda förändring i pensionsvillkoren, äfvensom för
nytillträdande delägare skulle bildas en ny pensionsinrättning. Beträf¬
fande sistnämnda pensionsinrättning föreslog kommittén, att densamma,
i likhet med hvad nu vore förhållandet, skulle förvaltas af en särskild
direktion, hvilken dock skulle bestå af endast tre ledamöter, samtliga
utsedda af Kungl. Maj:t. Detta sammanhängde med kommitténs förslag
att upphäfva den nuvarande fullmäktigeinstitutionen. Då nämligen
kommitténs förslag innefattade, att staten garanterade delägarna, såvidt
153
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
de fullgjorde dem åliggande skyldigheter, utbekommande af den dem
tillerkända pensionen, borde enligt kommitténs mening delägarna icke
hafva någon rätt att bestämma öfver förvaltningen eller pensionsvill-
koren; det vore staten, som afpassade pensionerna och föreskrefve de
skyldigheter, som borde af delägarna fullgöras. I anledning häraf
föreslog kommittén, såsom nämnts, fullmäktigeinstitutionens upphäfvande.
Beträffande tjänstemännen vid pensionsinrättningen föreslog kommittén
uppförande å ordinarie stat af en kamrerare, en kassör och en revisor.
En sekreterare och ombudsman skulle förordnas af direktionen. Den
af kommittén föreslagna staten för pensionsinrättningen slutar å ett
belopp af 25,600 kronor.
Förvaltningen af den gamla pensionsinrättningen, i hvilken de
delägare, som icke ville underkasta sig de nya bestämmelserna angående
pensionsåldern skulle kvarstå, skulle enligt kommitténs förslag hand-
hafvas af direktionen öfver den nya pensionsinrättningen med de under
densamma lydande tjänstemän. Några fullmäktige för delägarna i
denna pensionsinrättning skulle icke heller vidare finnas.
Uppbörd och redovisning af afgifter till pensionsinrättningen äfven¬
som utbetalning å annan ort än Stockholm af pensioner skulle, såsom
hittills, verkställas genom järnvägsstyrelsens försorg.
Pensionskommittén föreslog vidare, såsom jag i annat samman¬
hang haft tillfälle att beröra, att den nya pensionsinrättningens fonder
skulle motsvara en tredjedel af pensionsinrättningens förpliktelser med
undantag af dem, som grundade sig på olycksfall i tjänsten.
Efter att hafva erinrat om en af två utaf kommitténs medlemmar
uttalad afvikande mening, innefattande, att för blifvande delägare af
dessas afgifter och statens bidrag en fond borde bildas, som med bort¬
seende från olycksfallspensioneringen, vid slutet af hvarje år mot¬
svarade hela värdet af pensionsförpliktelserna gentemot dessa delägare,
hvilken fond skulle förvaltas af riksgäldskontoret och användas till
sådana ändamål, för hvilka kontoret ägde upplåningsrätt, hafva de
sakkunniga i föreliggande ämne yttrat följande:
»Pensionskommittén har, såsom oss synes med full rätt, framhållit,
hurusom med den föreslagna nya ordningen för järnvägspersonalens
pensionering pensionsinrättningens egenskap af en enskild sådan helt
och hållet skulle upphöra; och såsom en naturlig följd häraf har
kommittén föreslagit upphäfvande af fullmäktigeinstitutionen. Sedan
emellertid numera blifvit i lag fastställdt, huru de bidrag, civila tjänste-
innehafvare i allmänhet lämna till sin pensionering, skola förvaltas,
synes oss näppeligen någon anledning finnas att åt en särskild myndig-
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Häft. 20
154
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
het uppdraga förvaltningen af järnvägspersonalens pensionsafgifter. Vi
hafva ofvan uttalat önskvärdheten af att samma pensionsföreskrifter,
som gälla för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, kunde tillämpas å
järnvägspersonalen; men vi hafva funnit, att hufvudvillkoren för denna
personals rätt till pension väsentligen skillde sig från dem, som ansetts
böra gälla för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, och att desamma
därför lämpligen borde upptagas i en särskild författning. Vi hafva
dock sökt att, i den mån sådant läte förena sig med de för järnvägs¬
personalen säregna förhållanden, anpassa bestämmelserna i denna för¬
fattning efter de i den allmänna pensionslagen förekommande, därtill
föranledda af vår åsikt om lämpligheten af att icke låta nämnda per¬
sonal intaga en undantagsställning i andra eller flera hänseenden än
som kunde anses erforderliga. Samma synpunkt anse vi äfven böra
anläggas, då det gäller pensionsmedlens förvaltning; och då kunna vi
icke finna någon skillnad mellan pensioneringen af civila tjänsteinne¬
hafvare i allmänhet och pensioneringen enligt vårt förslag af statens
järnvägars personal. Vi hafva därför så mycket hellre ansett oss böra
föreslå upphäfvandet af statens järnvägstrafiks pensionsinrättning som,
enligt hvad pensionskommittén påvisat, för dess fortsatta verksamhet
kräfves inrättandet af ett särskildt ämbetsverk, för hvilket kostnaderna
säkerligen nu icke skulle kunna begränsas till det belopp, som upp¬
tagits i den af pensionskommittén förslagsvis uppgjorda staten. Ehuru
vi hålla före, att den i förenämnda reservation framkastade tanken om
medlens förvaltning af riksgäldskontoret är mycket beaktansvärd, hafva
vi ansett oss icke böra frångå hvad i allmänna pensionslagen är i
sådant hänseende stadgadt eller medlens förvaltning af statskontoret.
Någon annan befattning med järnvägspersonalens pensionering än den,
som bestode i förvaltandet af de uti ifrågavarande hänseende till stats¬
kontoret öfverlämnade medel, skulle emellertid icke tillkomma stats¬
kontoret. All öfrig verksamhet, som för närvarande utöfvas af pen-
sionsinrättningen eller som kan vara en följd af nya, af oss föreslagna
pensionsbestämmelser, skulle enligt vår mening öfverlämnas till järn¬
vägsstyrelsen; och skulle de bestyr i pensionshänseende, hvilka redan
nu fullgöras af statens järnvägars funktionärer såsom pensionsinrätt-
ningens tillfälliga biträden, fortfarande åt dem anförtros.))
Vidkommande sättet för ordnande af statens järnvägars mellan-
hafvande med statskontoret i fråga om pensionernas utbetalande och
inleverering af pensionsafgifterna hafva de sakkunniga vidare gjort
följande uttalande:
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
155
»Beträffande inlevererande till statskontoret af de under ett år
influtna pensionsafgifter hafva vi tänkt oss, att afräkning skulle ske
under påföljande år; pensionerna skulle utbetalas af tillgängliga trafik¬
medel. Såsom vi förut utvecklat, hafva vi för afsikt att föreslå, det
af trafikmedel skola gäldas alla invalidpensioner i inskränkt bemärkelse
d. v. s. sådana, som grunda sig på olycksfall eller sjukdom i tjänsten,
samt viss del af öfriga utgående pensioner äfvensom så mycket, som
må erfordras för att pensionsfonden vid slutet af hvarje år skall vara
af en viss storlek. Sedan ett års bokslut är fullbordadt, hvilket skall
ske senast den 15 februari påföljande år, känner man de exakta be¬
loppen af de under föregående år influtna pensionsafgifter och utgående
pensioner; och kan man då, med tillämpning af gällande bestämmelser,
räkna ut, huru stort belopp erfordras för att gälda den del af utgående
pensioner, för hvilken fonden skall ansvara. Genom den årligen verk¬
ställda matematiska utredningen utrönes, huruvida och i så fall i hvad
mån tillskott från trafikmedel erfordras för att fonden skall hafva
föreskrifven storlek. Uppenbarligen komma pensionsafgifterna icke att
förslå till gäldande af pensionsfondens andel i utgående pensioner, utan
därtill behöfver äfven användas åtminstone en del af räntorna. Med
hvad af dessa icke må behöfva för sådant ändamål tillgripas ökas
fondens kapitalbehållning och, om densamma än vidare behöfver ökas
för att fonden skall hafva stadgad storlek, skall sådant tillskjutas af
trafikmedel, d. v. s. den del af räntorna, som eljest skolat till järnvägs¬
styrelsen inlevereras, kommer i motsvarande grad att minskas. Dessa
förhållanden klargöras genom afräkningen. Därest statskontorets
räkenskaper afslutas, innan afräkningen skett, komma alltså räken¬
skaperna i regel att visa en större fondbehållning än den i verklig¬
heten är eller behöfver vara. Detta regleras emellertid i följande års
räkenskaper.
I järnvägsstyrelsens räkenskaper bör uppläggas ett särskildt pen-
sionskonto; granskningen af denna del af räkenskaperna bör verk¬
ställas på samma sätt som granskningen af styrelsens räkenskaper i
öfrigt.»
Statskontoret, hvars yttrande infordrats öfver dels 21 och 22 §§ i
det af de sakkunniga framlagda lagförslaget (motsvarande 19 och 20
§§ i det nu föreliggande förslaget) dels ock 22 och 23 §§ i det af do
sakkunniga afgifna förslaget till »förordning angående rätt till pension
för viss personal vid statens järnvägar», har uti ifrågavarande ämne
yttrat hufvudsakligen följande.
156 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Efter att hafva framhållit dels det synnerligen afsevärda tillskott i
arbete och ansvar, som genom öfvertagande af den framtida förvaltningen
af pensionsmedlen skulle beredas statskontoret, dels ock den omständig¬
heten, att statskontorets fondförvaltning redan med nuvarande omfång toge
till fullo i anspråk den derför afsedda personalens tid och krafter, har
emellertid statskontoret, då oafsedt den nu ifrågasatta öfverflyttningen
till statskontoret af detta förvaltningsbestyr en uppdelning och om¬
läggning af göromålen å statskontorets inkomst-, fond- och stämpelbyrå
måste betraktas såsom oundviklig, ansett sig icke nu böra motsätta sig
förslaget om öfvertagande af bestyret med nu ifrågasatta fonders för¬
valtning och hvad därmed står i samband.
Med erinran att den tid, då statskontoret årligen skulle lämna
järnvägsstyrelsen uppgift å pensionsfondernas storlek vid sistförflutna
årsskiftet icke syntes böra fixeras till viss dag, åtminstone icke så
tidig som den af de sakkunniga föreslagna eller den 15 februari, ville
statskontoret slutligen ifrågasätta, huruvida icke lämpligare vore, om
första stycket, såväl i 21 § pensionslagen som i 22 § af förordningen
endast erhölle den lydelse, att pensionsafgifter, hvilka erlades enligt
denna lag (förordning) skulle ingå till en särskild fond, om hvars för¬
valtning erforderliga föreskrifter meddelades af Konungen, i hvilken
händelse sista stycket i 22 § af pensionslagen respektive 23 § af för¬
ordningen jämväl borde utgå. Det kunde till exempel, säger stats¬
kontoret, komma att visa sig fördelaktigt för de ifrågavarande pen¬
sionsfondernas afkastning, om vid placeringen af deras medel äfven
utlåning på längre tid med årliga kapitalavbetalningar kunde komma
till användning; men denna lånetyp medgåfve icke nu gällande be¬
stämmelser för statskontorets fondförvaltning i allmänhet.
Mot de sakkunnigas förslag att af tjänsteinnehafvarnas pensions¬
afgifter skulle bildas en fond, har jag så mycket mindre anledning till
erinran, som denna anordning öfverensstämmer med hvad i sådant af¬
seende finnes beträffande civila tjänsteinnehafvare i allmänhet stadgadt
i 11 § i pensionslagen. Likaledes torde det ligga i sakens natur att,
på sätt framgår af innehållet i förevarande paragraf, till nämnda fond
öfverföres så stor del af statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings till¬
gångar vid tiden för denna pensionslags trädande i kraft, som enligt
försäkringstekniska grunder belöper å sådana delägare i pensionsinrätt-
ningen, å hvilka lagen kommer att äga tillämpning. Enligt hvad stats¬
kontoret meddelat, utgjorde pensionsinrättningens tillgångar vid 1908
års slut 9,918,420 kronor 38 öre. Till ifrågavarande fond lärer slut¬
ligen böra öfverföras motsvarande andel af de förut af mig omnämnda,
157
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
jämlikt beslut af 1906, 1907 och 1908 års Riksdagar i afbidan på
slutligt ordnande af pensionsväsendet för statens järnvägars personal,
af trafikmedel afsätta belopp, hvilka förvaltas af statskontoret och för
närvarande uppgå till i rundt tal 1,100,000 kronor. Därest de anord¬
ningar, som innefattas i förevarande stadgande, vinna Eders Kungl.
Maj:ts godkännande, bar jag för afsikt föreslå, att en framställning i
nyssberörda syfte må till Riksdagen aflåtas. Enligt hvad som torde
framgå af hvad jag förut yttrat i sammanhang med frågan om den
ekonomiska innebörden af nu ifrågavarande förslag, hafva de sakkunniga
vid uppgörande af sina finansiella beräkningar tagit hänsyn till nu om-
förmälda medel.
Såsom ofvan blifvit antydt, skulle en uppdelning af pensionsinrätt-
ningens tillgångar äga rum. Meningen härmed är, att från en pensions¬
fond n:r 2 skulle bestridas dels redan nu beviljade pensioner dels ock
pensioneringen af dem utaf nuvarande delägare i pensionsinrättningen,
å hvilka pensionslagen icke kommer att äga tillämpning. Ifrågavarande
uppdelning är, enligt hvad de sakkunniga' påvisat, vidtagen därför, att
för beräkningen af den storlek, de båda fonderna hvar för sig borde
hafva, gälla olika grunder; hvarförutom samma uppdelning är af be¬
tydelse för bestämmande enligt stadgandena i den följande paragrafen
af den del af utgående pensioner, som skola gäldas af trafikmedel.
Vidkommande pensionsfondens förvaltning stadgas vidare i para¬
grafen, att detta bestyr skall öfvertagas af statskontoret, och hvad be¬
träffar all öfrig verksamhet, som angår pensioneringen af statens järn¬
vägars personal, skulle densamma enligt de sakkunnigas förslag utöfvas
af järnvägsstyrelsen. Denna anordning åter innebär upphäfvande af
statens järnvägstrafiks pensionsinrättning. Lika med de sakkunniga
finner jag ingen anledning förefinnas att bibehålla denna institution,
hvilkens verksamhet, på sätt de sakkunniga framhållit, skulle med
hänsyn till den utveckling pensionsväsendet vid statens järnvägar erhållit
komma att medföra icke obetydliga kostnader.
Af hvad jag sålunda yttrat framgår, att jag i stort sedt ansett mig
kunna biträda de sakkunnigas förslag i omförmälda afseende, hvilket
förslag jämväl af järnvägsstyrelsen biträdts, men har jag emellertid
funnit statskontoret hafva anfört giltiga skäl för den ändring i affatt-
ningen af nu ifrågavarande stadgande, sådant det föreligger i 21 § i
de sakkunnigas lagförslag, hvarom statskontoret gjort hemställan; och
har alltså såväl denna som den nästföljande paragrafen erhållit den af
statskontoret förordade lydelse.
158
Öfvergångs-
bestämmel-
ser angående
rätt till pen¬
sion för viss
personal vid
Statens järn¬
vägar.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Innan jag lämnar frågan om pensionsfondens förvaltning och hvad
därmed äger sammanhang, tillåter jag mig meddela, att i ett af full¬
mäktige för delägarna i pensionsinrättningen uppgjordt förslag till
pensionslag (sid. 23—30 i fullmäktiges protokoll för den 4 september
1908) finnes intaget ett stadgande (20 §) af innehåll, att fullmäktige
i statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa eller, där sådana full¬
mäktige ej funnes, annan enligt järnvägsstyrelsens bestämmelse utsedd
representation för personalen vid statens järnvägar skulle äga i afseende
å de frågor, som i denna lag omhandlades, föra sagda personals talan.
Då det föreliggande lagförslaget innebär, att staten skall öfvertaga
pensioneringen i enlighet med en af Konungen och Riksdagen stiftad
lag, finner jag, i likhet med järnvägsstyrelsen och pensionsinrättningens
direktion, en sådan anordning som den af fullmäktige föreslagna icke
vara af förhållandena påkallad.
20 §. (22 §).
Detta stadgande, som motsvarar 22 § i de sakkunnigas förslag,
har i enlighet med järnvägsstyrelsens hemställan erhållit en från nyss¬
nämnda paragraf något afvikande formulering, som emellertid endast
afser ett förtydligande.
För stadgandets materiella innebörd har jag redan förut i ett annat
sammanhang redogjort; och tillåter jag mig hänvisa till dessa mina
uttalanden.
Då jag härmed går att framlägga förslag till öfvergångsbestäm-
melser för den personal vid statens järnvägar, å hvilken jämlikt 1 § i
lagförslaget en blifvande pensionslag icke skulle blifva tillämplig, an¬
håller jag att i fråga om de i förslaget tillämpade grunder rörande
pensionsålder äfvensom pensionsbelopp och pensionsafgifter för de olika
kategorier af personal, förslaget afser, hänvisa till mina härutinnan
förut gjorda uttalanden. Beträffande de principer i öfrigt, å hvilka
förslaget är byggdt, får jag framhålla, att detsamma i allt väsentligt
ansluter sig till nu gällande pensionsbestämmelser. Emellertid har jag,
i likhet med de sakkunniga, med hvilkas »förslag till förordning an¬
gående rätt till pension för viss personal vid statens järnvägar» det af
mig framlagda förslaget i det allra närmaste öfverensstämmer, ansett
några stadganden böra, med afvikelse från hvad i nu gällande pensions-
reglemente är föreskrifvet, erhålla samma lydelse som motsvarande
bestämmelser i lagförslaget.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
159
Detta gäller till en början föreskrifterna i 2 § a) ocb b) angående
invalid- ocb sjukpensionering. Hvad angår de af de sakkunniga före¬
slagna, i lagförslaget intagna förändringarna, innebära dessa, såsom
jag redan förut anmärkt, hufvudsakligen ett förtydligande af nu gäl¬
lande stadganden, eller ock afse de att förebygga missbruk. Vid¬
kommande det af mig förordade utbytet i 2 § b) i lagförslaget af ordet
ålderdomssvaghet mot uttrycket väsentligen minskad arbetsförmåga, så
skulle ju kunna sägas, att ett dylikt utbyte vore mindre påkalladt i
förevarande bestämmelser, hvilka afse personal, som kan erhålla ålders¬
pension tidigare än enligt lagförslaget är medgifvet. Då emellertid
enligt min uppfattning uttrycket ålderdomssvaghet är mindre lämpligt
samt det härvid gäller att tillgodose, förutom personalens rätt, äfven
ett allmänt intresse, som gör det önskvärd!, att möjlighet beredes
befälet att kunna med full pension, därest det härför erforderliga an¬
talet tjänstår uppnåtts, eller eljest med en i förhållande till tjänste¬
tidens längd afkortad pension afskeda försliten eller eljest^till behö¬
rig tjänsteutöfning oförmögen personal, tvekar jag icke att föreslå in¬
förande äfven i dessa bestämmelser af den ifrågasatta förändringen.
Vidare får jag framhålla, att då jag för den personal, å hvilken
den af mig föreslagna lagen skall vinna tillämpning, ansett mig böra
i samband med stadgandet att pensionen i allmänhet skall beräknas
med hänsyn till den aflöning, vederbörande vid afgång från tjänsten
uppbär, föreslå pensionens beräknande å de fem sista årens medel-
aflöning i det fall, att den afgående tjänsteinnehafvaren icke under
fem år innehaft den tjänst, hvarifrån afgången sker, synes mig, på
sätt jämväl af de sakkunniga föreslagits, motsvarande undantagsstad-
gande böra meddelas jämväl för den personal, hvarom nu är fråga,
alldenstund äfven för denna pensionen i regel bestämts efter samma
grund som för förstnämnda personal. I 6 §, sista stycket är ett dylikt
undantagsstadgande, lämpadt efter de för ifrågavarande personal speci¬
fika förhållanden, föreslaget.
Affattningen af 9 och 10 §§ torde gifva vid handen, att hänsyn
till sistberörda förhållanden synts mig böra tagas vid bestämmande af
pension enligt 9 § men däremot icke i fråga om pensionsbelopp en¬
ligt 10 §.
Någon tilläggsbestämmelse till förebyggande däraf att någon skulle
vid öfvergång till annan tjänst blifva sämre ställd i pensionshänseende
än om han kvarstått i den förra tjänsten erfordras icke i dessa be¬
stämmelser, eftersom pensionen alltid skall beräknas efter maximi-
aflöningen.
160 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Lika med de sakkunniga har jag ansett äfven nu ifrågavarande
personal böra kunna beredas den i 15 § i lagförslaget medgifna möj¬
ligheten att återbekomma förverkade pensionsbelopp. Likaledes synes
mig billigheten kräfva, att den rättighet att, under viss förutsättning,
vid öfvergången till annan statstjänst kunna erhålla restitution af er-
lagda pensionsafgifter, hvarom stadgas i 17 § i lagförslaget, utsträckes
att gälla äfven sådan personal, å hvilken öfvergångsbestämmelserna
skulle äga tillämpning.
Hvad slutligen angår det af mig föreslagna stadgandet i 3 § i lag¬
förslaget rörande skyldighet att från tjänsten afgå, bör detsamma uppen¬
barligen motsvaras af en liknande föreskrift i dessa bestämmelser. 1 mot¬
sats mot hvad förhållandet skulle blifva beträffande de tjänsteinnehafvare,
å hvilka pensionslagen skulle äga tillämpning, kan i fråga om de be-
fattningskafvare, för hvilka dessa bestämmelser äro afsedda, rätt till hel
pension jämlikt 2 § inträda, innan vederbörande uppnått en viss minimi¬
ålder, vid hvilken skyldighet att afgå från tjänsten anses böra inträda.
Att i dylika fall, i öfverensstämmelse med hvad som nu gäller jämlikt
§ 77 mom. 3 samt § 128 mom. 3 i gällande instruktion, möjlighet bör
beredas vederbörande öfverordnade myndighet att entlediga en befatt-
ningshafvare oberoende af utaf honom därom gjord begäran, synes mig
uppenbart, och i enlighet härmed har också 3 § i dessa bestämmelser
blifvit affattad.
Förutom de här ofvan berörda punkterna torde äfven de grunder,
efter hvilka tjänsterna i fråga om pensionernas storlek blifvit i förslaget
grupperade, böra i detta sammanhang något närmare skärskådas.
I detta hänseende hafva de sakkunniga — under erinran, hurusom
för ifrågavarande personal högsta pensionen föreslagits till ett fixt be¬
lopp, motsvarande 80 procent af maximiaflöningen enligt det gamla
aflöningsreglementet för de särskilda tjänstegrupperna, därvid med af¬
löning skulle förstås, för tjänsteinnehafvare i styrelsen det ordinarie
arfvodet och för distriktspersonalen arfvodet ökadt med 20 procent —
framhållit nödvändigheten af att fastställa vissa principer, efter hvilka
pensionsbeloppen borde bestämmas för sådana tjänster å den nya löne-
staten, hvilka saknade motsvarighet i det gamla aflöningsreglementet.
Det gällde därvid, enligt hvad de sakkunniga påvisa, till en början att
afgöra, hvilka tjänster skulle anses sakna sådan motsvarighet. Vid
uppgörande af den nya lönestaten hade icke sällan förekommit, att
befintliga tjänster uppdelats i flera, ofta beroende därpå, att inom
ramen af en dylik tjänst fallit göromål af så väsentligt olika beskaffen¬
het, att det ansetts oegentligt, att samma aflöning skulle utgå till dem
161
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
alla. Enligt de sakkunnigas åsikt borde en af sådan anledning till¬
kommen ny tjänst icke anses sakna motsvarighet i gamla aflönings-
reglementet; en dylik uppdelning vore egentligen intet annat än en
förhöjning i aflöningen för arbete, som redan förut utöfvats af ordinarie
befattningshafvare, och, om än i vissa fall‘någon tvekan kunde råda,
om denna förutsättning vore för handen, ansåge de sakkunniga berörda
princip böra i största möjliga utsträckning vinna tillämpning, allden¬
stund det läge i sakens natur, att man uti nu ifrågavarande hänseende
så mycket som möjligt bortsåge från förändringar, som införts genom
den nya lönestaten.
Beträffande tjänster, som således befunnes sakna motsvarighet i
gamla aflöningsreglementet, borde enligt de sakkunnigas mening såsom
allmän regel fastslås, att om i den aflöningsgrupp, till hvilken en dylik
tjänst hörde, funnes andra tjänster, som motsvarades af tjänster i det
gamla aflöningsreglementet, innehafvare af ifrågavarande tjänst borde
i fråga om pensionens belopp likställas med innehafvare af nyssnämnda,
i det gamla aflöningsreglementet förekommande tjänster. En utaf de
sakkunniga företagen undersökning i de särskilda fallen (sid. 174—188
i utlåtandet) utvisar enligt deras uppfattning, att något fall icke före-
komme, då i den aflöningsgrupp, till hvilken en ny tjänst hörde, sak¬
nades annan tjänst, som hade sin motsvarighet i gamla aflöningsregle¬
mentet, hvadan alltså den uppställda regeln skulle kunna tillämpas å
samtliga förekommande fall.
Beträffande en befattning hafva emellertid de sakkunniga ansett
undantag böra äga rum från nyssnämnda regel nämligen i fråga om
stationsmästare å 5:e klassens station. Under framhållande, att nämnda
befattning måste anses såsom ny, utan motsvarighet i det gamla af¬
löningsreglementet, eftersom föreståndarna för 5:e klassens stationer
förut varit stationsinspektorer, anföra de sakkunniga i förevarande af¬
seende följande:
»Då de nya 5:e klass mästarestationerna således sakna motsvarighet
i gamla aflöningsreglementet — att vissa 6:e klassens stationer skola
uppflyttas i den nya 5:e klassen torde i detta hänseende sakna all be¬
tydelse, då stationernas omflyttning inom befintliga klasser äfven med
tillämpning af gamla aflöningsreglementet gifvetvis skulle hafva till följd
ändrade pensionsbelopp för föreståndarna för samma stationer — skulle
enligt den allmänna regeln stationsmästarna å de nya 5:e klassens sta¬
tionerna uti ifrågavarande hänseende likställas med trädgårdsmästare.
Då emellertid enligt gamla lönestaten högsta arfvodet för trädgårds¬
mästare är detsamma som för stationsmästare å G:e klassens station
Bih. till Iiilad. Prot. 1909. 1 Sami. I Åfd. 93 Hiift. 21
162 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
och det synes oss oegentligt, att station af högre klass icke skulle
äfven i pensionshänseende ställas gynnsammare än station af lägre
klass, hafva vi så mycket hellre velat i detta fall föreslå ett undantag
från den allmänna regeln, som, därest denna härvidlag tillämpades,
stationsmästare å 5:e klassens station skulle erhålla lägre pension än
konduktör, något som vi icke anse tillrådligt. Vi hafva särskildt ur
sistnämnda synpunkt upptagit stationsmästare å 5:e klassens station i
samma pensionsgrupp som tågmästare och konduktör.»
Under hänvisning i öfrigt till ofvanberörda af de sakkunniga före¬
tagna undersökning, därvid de närmare redogjort för huru i de sär¬
skilda fallen förenämnda principer tillämpats, får jag uttala min anslut¬
ning till de sakkunnigas förslag rörande sättet för grupperingen af
tjänsteinnehafvare å den nya staten i pensionshänseende, hvilken grup¬
pering ägt rum med bortseende från de förändringar härutinnan, som
medförts af den nya löneregleringen. I öfverensstämmelse härmed
hafva också pensionsbeloppen upptagits i 6 § i förevarande öfvergångs-
bestämmelser. Mot denna anordning hafva visserligen fullmäktige för
delägarna i pensionsinrättningen anmärkt, att den medför orättvisa, då
nämligen enligt fullmäktiges mening pensionen äfven för sådan perso¬
nal, som icke vill ingå på förändringar beträffande pensionsåldern, borde
utmätas i förhållande till den värdesättning af de särskilda befattnin¬
garna, som ägt rum genom den nya löneregleringen. Då emellertid
pensionerna för nu ifrågavarande kategori af tjänsteinnehafvare ansetts
böra bestämmas i förhållande till de gamla aflöningarna, finner jag, i
likhet med järnvägsstyrelsen, en konsekvent tillämpning af denna princip
böra medföra, att äfven de särskilda befattningarnas gruppering i pen¬
sionshänseende äger rum utan hänsyn till de förhållanden, som inträdt
i följd af den nya löneregleringen.
Jag tillåter mig här i förbigående anmärka, att genom den af mig
föreslagna inskränkning till viss tid af valfriheten i fråga om rätten
att erhålla ålderspension enligt nu gällande bestämmelser det nog i en
del fall kan komma att inträffa, att samtliga tjänsteinnehafvare, tillhö¬
rande vissa i paragrafen angifna tjänstegrupper, blifva undantagna från
öfvergångsbestämmelsernas tillämpning, vid hvilket förhållande det kunde
anses onödigt att i paragrafen upptaga de tjänstebefattningar, i fråga
om hvilka nyssnämnda förhållande skulle komma att inträda. Jag har
emellertid ur flera synpunkter ansett lämpligast, att i paragrafen an-
gifves pensionsbelopp för samtliga i det nya aflöningsreglementet före¬
kommande tjänstegrupper.
163
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
De, på sätt jag nyss anmärkt, i 6 § för de olika tjänsterna upp¬
tagna pensionsbeloppen äro beräknade till 80 procent af vederbörande
maximiaflöning enligt den lönestat, som var gällande före 1908, eller
den, som inneliålles i atlöningsreglementet den 15 oktober 1897 med de
smärre ändringar däri, som sedermera och senast genom aflöningsregle-
mentet den 3 maj 1901 vidtagits. Enligt hvad de sakkunniga påvisa,
finnes det emellertid en del af nuvarande delägare, som icke öfvergått
på sistnämnda lönestat; och hafva de sakkunniga därför jämväl under¬
sökt, huruvida de af dem föreslagna pensionsbeloppen äfven för dessas
vidkommande förverkligade den princip, som de i detta hänseende ansett
böra följas. En af de sakkunniga för sådant ändamål verkställd gransk¬
ning af 1907 års arfvodesstat har gifvit vid handen, att 76 tjänste-
innehafvare äro i densamma upptagna såsom kvarstående på gammal
stat, och att för vissa af dem maximiarfvodet är högre, för andra
lägre än det, som är för motsvarande tjänst i 1897 och 1901 års aflö-
ningsreglementen högst fastställdt, medan åter för några dessa arfvoden
äro lika stora.
Hvad första gruppen anginge, skulle, enligt hvad de sakkunniga
framhålla, en tillämpning å denna af de allmänna bestämmelserna an¬
gående pensionsbelopp gifvetvis medföra en försämring af förutvarande
villkor; och då någon giltig grund icke syntes de sakkunniga kunna
åberopas för att dessa mer än den öfriga hithörande personalen skulle
behöfva vidkännas någon minskning i den för dem gällande pension,
hafva de ansett ett särskildt pensionsbelopp böra för dem stadgas.
Beträffande andra gruppen, borde, säga de sakkunniga, följdriktigt
för denna bestämmas ett lägre pensionsbelopp än det allmänna; men
då denna grupp vore ganska fåtalig, hafva de sakkunniga, som ansett
undantagsbestämmelser lämpligen böra meddelas, endast då verkligt be¬
hof däraf förelåge, så mycket mindre tvekat att låta ifrågavarande
personal komma i åtnjutande af den i regel bestämda pensionen, som
en dylik förmån icke kränkte någons rätt. I ett fall hafva de sak¬
kunniga dock ansett en undantagsbestämmelse nödvändig.
Hvad slutligen den sista gruppen vidkomme, hafva de sakkunniga
påpekat, att några undantagsbestämmelser för densamma icke vore er¬
forderliga.
I detta sammanhang hafva de sakkunniga erinrat, att det endast
vore för det fall, att vederbörande kvarstode i den befattning, han
innehade vid 1907 års slut, som undantagsbestämmelser öfver hufvud
vore erforderliga. Blefve han efter 1908 års ingång befordrad, gällde
för honom det för tjänsten i fråga stadgade pensionsbelopp, som alltid
164
KungL Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
kunde antagas vara större än det, som enligt de äldre bestämmelserna
medföljde den tjänst, från hvilken befordran skedde.
I det följande (sid. 190—193 i utlåtandet) hafva de sakkunniga i
detalj redogjort för, hvilka tjänsteinnehafvare, som tillhöra de olika
grupperna, och den för dem gällande aflöning, i hvilket hänseende af
de sakkunniga anmärkts, att för dem, som icke öfvergått på 1898 års
lönestat, gällde, att arfvode jämte inkvarteringsersättning skulle åtnjutas
med enahanda belopp, vederbörande enligt 1897 års arfvodesstat
innehaft.
Af berörda redogörelse och hvad de sakkunniga i sammanhang
därmed yttrat framgår, att de beträffande första gruppen af nu ifråga¬
varande tjänsteinnehafvare d. v. s. sådana, hvilka år 1907 åtnjöto högre
arfvode än hvad i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen är för inne¬
hafvare af enahanda befattningar högst fastställdt, ansett den principen
böra tillämpas, att deras pensioner beräknades å de af dem innehafda
arfvoden, dock att, om inom en tjänstegrupp funnes befattningshafvare
med olika höga arfvoden, pensionen för denna tjänstegrupp bestämdes
till samma belopp nämligen det, som enligt nyssnämnda regel skulle
tillkomma den befattningshafvare, som innehade det högsta arfvodet.
För egen del anser jag lika med de sakkunniga, att någon försäm¬
ring af nu gällande pensionsvillkor för ifrågavarande befattningshaf¬
vare icke bör äga rum, men å andra sidan finner jag ingen anledning
föreligga att för vissa af dem bestämma en högre pension än som en¬
ligt nuvarande förhållanden skulle tillkomma dem. 1 öfverensstämmelse
härmed synes mig, att beträffande dessa befattningshafvare icke några
särskilda pensionsbelopp borde bestämmas utan endast föreskrifvas, att
pensionerna skola utgöra 80 procent af vederbörandes arfvode i 1907
års arfvodesstat, ökadt, hvad angår tjänstemän vid distrikten samt vakt¬
mästare i styrelsen, med 20 procent. De praktiska skäl, som förestaf-
vat utsättande i dessa bestämmelser af vissa fixa pensionsbelopp för
tjänsteinnehafvare i allmänhet, lära så mycket mindre förefinnas beträf¬
fande nu omförmälda befattningshafvare, som dessa endast utgöra ett
fåtal, och dessutom den möjligheten lärer vara utesluten, att de, om
den gamla lönestaten fortfarit att gälla, skulle erhållit aflöningsför-
höjning.
Vidkommande den andra gruppen eller sådana, hvilkas arfvode är
lägre än det, som i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen är för
motsvarande tjänst högst fastställdt, och för hvilka de sakkunniga an¬
sett några undantagsbestämmelser rörande pensionsbelopp i allmänhet
skäligen icke erfordras, hafva de sakkunniga, under erinran att till
denna grupp hörde enligt 1907 års arfvodesstat en pumpare och kol¬
165
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
vakt, hvilken emellertid aflidit år 1907, fyra öfverbanmästare, af hvilka
en pensionerats under samma år, en verkmästare vid banafdelningen
och en lokomotivförare, yttrat sig på följande sätt:
»Jämlikt nådigt bref den 1 juni 1877 åtnjöt öfverbanmästare arf¬
vode med högst 1,500 kronor; i 1897 och 1901 års aflöningsreglemen-
ten var detta arfvode höjdt till 1,800 kronor. De förenämnda fyra, på
gammal stat kvarstående öfverbanmästarna uppburo enligt 1907 års
arfvodesstat ett arfvode af 1,200 kronor. Enligt hvad för oss blifvit
upplyst, äro dessa i själfva verket trädgårdsmästare. Vid 1897 ars
lönereglering utbröts från den dåvarande öfverbanmästarklassen träd-
gårdsmästargruppen. 1893 års järnvägskommitté säger, att trädgårds¬
mästarna icke syntes vara förtjänta af lika stor aflöning som öfverban¬
mästarna utan kunna åtnöjas med högst 1,200 kronor, utöfver hvilket
belopp i verkligheten icke heller någon såsom trädgårdsmästare tjänst¬
görande öfverbanmästare fått uppbära arfvode. Maximiarfvodet för
trädgårdsmästare är i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen upptaget
till 1,200 kronor. Då ifrågavarande fyra tjänsteinnehafvare således en¬
dast hafva titel af öfverbanmästare, men i själfva verket äro trädgårds¬
mästare, synes oss, att pensionen för dessas vidkommande skäligen bör
beräknas efter det arfvode, som af dem faktiskt uppburits och som
motsvarar maximiarfvodet för trädgårdsmästare enligt 1897 och 1901
års aflöningsreglementen.
Hvad slutligen till andra gruppen hörande verkmästaren och loko¬
motivföraren angår, hafva dessa ett visst samband med tredje gruppen
eller sådana, hvilka enligt 1907 års arfvodesstat uppburo ett lika stort
arfvode som det i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen för mot¬
svarande tjänst upptagna maximiarfvode.
Enligt 1874 års aflöningsreglemente var maximiarfvodet för verk¬
mästare 3,600 kronor, hvilket jämväl bibehölls i 1897 och 1901 års af¬
löningsreglementen. Enligt 1907 ars arfvodesstat funnos pa gammal
stat två verkmästare vid maskinafdelningen med ett arfvode af 3,600
kronor och en verkmästare vid banafdelningen med ett arfvode af 3,000
kronor. Verkmästare finnas icke upptagna i 1908 års lönestat, verk¬
mästarna vid maskinafdelningen blifva maskininspektorer, hvaremot verk¬
mästaren vid banafdelningen icke kan öfvergå på nya staten. Denne
är född den 16 oktober 1852 och antogs första gången i ordinarie
tjänst den 1 januari 1886, hvadan han blir pensionsberättigad under
slutet af år 1916. Enligt nuvarande bestämmelser utgör hans pension
2,880 kronor och årsafgiften 122 kronor 40 öre. Därest icke någon
undantagsbestämmelse i fråga om pensionsbeloppet skulle för honom
166
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 132.
meddelas, blefve enligt vårt förslag hans pension, beräknad efter ett
arfvode af 3,600 kronor, 3,456 kronor och årsafgift 146 kronor 88
öre. Då detta onekligen för vederbörande innebure en fördel, hafva
vi ansett anledning saknas att för nu ifrågavarande tjänsteinnehafvare
föreslå någon undantagsbestämmelse i omhandlade hänseende.
Hvad lokomotivförarna angår, var maximiarfvodet för dem enligt
såväl 1874 som 1897 och 1901 års aflöningsreglementen 1,800 kronor.
I 1907 års arfvodesstat förekomma på gammal stat tjugunio lokomotiv¬
förare med ett arfvode af 1,800 kronor, af hvilka dock åtta pensio-
neiats och en aflidit under år 1907, och en lokomotivförare med ett
arfvode af 1,080 kronor. Den sistnämnde är född den 25 december
1853 och anställd i ordinarie tjänst sedan den 1 augusti 1880, hvadan
han blir pensionsberättigad under år 1914. Enligt nuvarande bestäm¬
melser utgör hans pension 1,037 kronor och årsafgiften 41 kronor 47
öre. Därest icke någon undantagsbestämmelse i fråga om pensions¬
beloppet skulle för honom meddelas, blefve enligt vårt förslag hans
pension, beräknad efter ett arfvode af 1,800 kronor, 1,728 kronor och
årsafgiften 69 kronor 12 öre. Skillnaden beträffande såväl pension som
pensionsafgift blefve visserligen ganska betydande, men då äfven i
detta fall den högre pensionsafgiften komme att utgå endast under en
kortare följd af år, blefve onekligen förändringen till fördel för veder¬
börande, hvarför vi angående ifrågavarande tjänsteinnehafvare hafva
samma uppfattning, som vi ofvan uttalat angående verkmästaren vid
banafdelningen.»
Hvad de sakkunniga sålunda yttrat har icke gifvit mig anled¬
ning till erinran, i hvad angår sättet för bestämmande af pensionen
for de fyra enligt 1907 års arfvodsstat på gammal stat kvarstående
öfverbanmästarna.
Däremot anser jag, i öfverensstämmelse med den uppfattning jag
nyss uttalat beträffande vissa till första gruppen hörande befattnings-
hafvare, skäl icke föreligga, att för verkmästaren vid banafdelningen
samt den här ofvan omförmälda lokomotivföraren, hvilka bägge, enligt
hvad 190/ års arfvodesstat utvisar, i mera än tio år kvarstått i samma
arfvodesklass, fastställa högre pensioner än hvad som motsvarar 80
procent af vederbörandes år 1907 innehafda arfvode, ökadt med 20
procent. Hvad särskildt angår lokomotivföraren, hvilken, enligt hvad
jag inhämtat, sedan längre tid tillbaka icke utöfvat sin befattning såsom
lokomotivförare utan gör tjänst såsom verkstadsarbetare, skulle pen¬
sionen, därest, på sätt de sakkunniga ifrågasatt, intet undantag stadgas
för honom, sannolikt komma att i det närmaste uppgå till den af
honom vid afgången innehafda aflöning — en anordning, för hvilken
167'
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
enligt min mening fog icke förefinnes. I enlighet med de sålunda af
mig uttalade åsikter hafva 7 och 8 §§ i förevarande bestämmelser affattats.
Hvad slutligen angår den tredje gruppen af ifrågavarande befatt-
ningshafvare eller sådana, hvilka enligt 1907 års arfvodesstat uppburo
samma arfvode, som det i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen för
af dem innehafda befattningar högst fastställda, lärer, på sätt de sak¬
kunniga erinrat, vara uppenbart, att för deras vidkommande icke er¬
fordras några undantagsbestämmelser.
Med stöd af hvad jag sålunda yttrat anhåller jag att få framlägga
följande
Förslag-
till
öfvcrgångsbcstäminelser angående rätt till pension för vissa
tjänstemän vid statens järnvägar.
i §. a m
Rätt till pension enligt dessa bestämmelser tillkommer dels sådana
tjänstemän vid statens järnvägar, som på grund af nådiga reglementet
för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning den 6 september 1872
vunnit delägarerätt i densamma och icke behörigen anmält sig vilja
genom erläggande al de i förnyade nådiga reglementet den 3 novem¬
ber 1882 för samma pensionsinrättning bestämda högre utgifter bereda
sig förbättrad pensionering, i dessa bestämmelser kallade »1872 års
tjänstemän», dels ock öfriga i pensionsinrättningen delaktiga tjänste¬
män vid statens järnvägar, bvilka antingen uppbära aflöning enligt
äldre lönestat än den från och med 1908 års ingång gällande eller
ock, ehuru vid tiden för dessa bestämmelsers trädande i kraft uppbä¬
rande aflöning enligt 1908 års stat, under den i 1 § af lagen angående
rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar den
stadgade förutsättning inom den i samma paragraf bestämda tid behö¬
rigen anmäla, att bestämmelsen i § 6 c) i ofvannämnda nådiga regle¬
mente den 3 november 1882 må å dem vinna tillämpning.
För dem, hvilka före dessa bestämmelsers trädande i kraft tiller¬
känts pension från statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, gälla
dessa bestämmelser rörande pensionstagare i tillämpliga delar.
*) De inom parentes angifna paragraferna afse de sakkunnigas förslag till för¬
ordning angående rätt till pension för viss personal vid statens järnvägar.
168
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
2 §• (2 §•)
Pensionsrätt tillkommer:
a) den, som till följd af olycksfall i statens järnvägars tjänst
eller eljest till följd af sjukdom, hvilken han genom utöfning af sådan
tjänst ådragit sig, icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och
ej heller af järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan
befattning samt fördenskull erhåller afsked eller entledigas;
b) den, som efter minst tio års tjänstgöring i ordinarie anställ¬
ning vid statens järnvägar antingen till följd af kroppsskada eller sjuk¬
dom i- andra fall än under a) sägs eller ock till följd af väsentligen
minskad arbetsförmåga icke vidare kan behörigen sköta sin befattning
och ej heller af järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till
annan befattning samt fördenskull erhåller afsked eller entledigas;
skolande för rätt till pension enligt a) eller b) oförmågan att vidare
behörigen sköta befattningen vara styrkt med i behörig ordning affattadt
läkarbetyg, utfärdadt, hvad den till fri läkarvård berättigade perso¬
nalen angår, af vederbörande järnvägsläkare;
c) den, som efter minst trettio års tjänst i ordinarie anställning
vid statens järnvägar uppnått sådan ålder, att hans lefnads- och ordi¬
narie tjänstår vid statens järnvägar sammanräknade uppgå till talet 95.
3 §•
Mom. 1. Tjänsteman är förpliktad att afgå från tjänsten, under
förutsättning att vederbörande uppnått den enligt 2 § c) för erhållande
af pension bestämda tjänstålder,
a) kvinnlig tjänsteinnehafvare samt lokomotivförare vid fyllda 60 år;
b) banmästare af l:a eller 2:a klass, bangårdsmästare, tågmästare,
konduktör, stationsförman, lokomotiveldare, vagnskötare, banvakt och
stationskarl vid fyllda sextiotre år; samt
c) öfriga tjänstemän vid fyllda sextiofem år;
Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, järn¬
vägsstyrelsen dock obetaget att låta anstå med afskedet, därest och så
länge vederbörande pröfvas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna
det allmänna och kan finnas villig kvarstå.
Mom. 2. Tjänsteman, för hvilken rätt till ålderspension inträder
före uppnåendet af den här ofvan i förekommande fall stadgade lef-
169
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
nadsålder, må, sedan sådan rätt inträdt, kunna, därest så finnes för
tjänsten fördelaktigt, utan därom gjord begäran entledigas af Kungl.
Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, af järnvägsstyrelsen.
Tjänsteman, som enligt bestämmelserna i 2 § a) och b) är berät¬
tigad till pension, må jämväl kunna utan därom gjord begäran ent¬
ledigas af Kungl. Maj :t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen,
af styrelsen.
4 § (3 §)•
Rätt till pension tillkommer ej den, som blifvit från tjänsten afsatt.
5 § (4 §)■
Årliga beloppet af pension, som utgår till »1872 års tjänstemän»,
bestämmes till viss procent af den medelaflöning, som uppkommer, då
medeltalet tages af de aflöningar, vederbörande under de sista fem
åren uppburit, sålunda att:
l:o) tjänsteman, som skall pensioneras på grund af stadgandet i
2 § c), erhåller 50 procent af medelaflöningen (ålderspension);
2:o) tjänsteman, som skall pensioneras på grund af stadgandet i
2 § a) (invalidpension) eller b) (sjukpension), erhåller:
för fulla 25 tjänstår 42,5 % af medelaflöningen
» » 26 » 44 » » »
» »27 » 45,5 » » »
» » 28 » 47 » » »
» » 29 » 48,5 » » »
» » 30 » 50 » » »
skolande dock, därest pensioneringen grundar sig på stadgandet i 2 § a)
och enligt läkares intyg de förhållanden, som grundat rätten till pen¬
sion, omöjliggöra för vederbörande att vidare bidraga till sin försörj¬
ning, pension oberoende af antalet tjänstår utgå med 50 procent af
medelaflöningen.
Därest vid beräkning af pensionsbelopp detta slutar å bråktal af
kronor, skall det höjas till närmast högre krontal. Med aflöning för¬
stås i dessa bestämmelser för »1872 års tjänstemän» det ordinarie arf-
Bih. till Rilcsd. Vrot. 1909. 1 Sami. 1 Åfd. 93 llaft. 92
170
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
vodet, ökadt för distriktspersonal med 15 procent, då fråga är om af¬
löning enligt äldre lönestat än den från 1908 års ingång gällande.
6 § (5 §).
Årliga beloppet af pension, som utgår på grund af stadgandet i
2 § c) (ålderspension) till annan tjänsteman än i 5 § sägs, utgör med
de i 7 och 8 §§ stadgade undantag:
i styrelsen:
för öfverdirektör...........................................................................
b byrådirektör ...........................................................................
b arkitekt....................................................................................
b matematiker ...........................................................................
b kamrerare och föreståndare för kammarkontoret......
b förste aktuarie och föreståndare för statistiska kontoret
b milkontrollör och föreståndare för milkontoret.........
b förste kontrollör....................................................................
b byråingenjör af l:sta klass (enligt gammal stat byrå¬
ingenjör) ..............................................................................
b kassör (enligt gammal stat hufvudkassör) ..................
b ombudsman (enligt gammal stat notarie).....................
b revisor och föreståndare för revisionskontoret.........
b registrator .............................
b notarie.......................................
b byråingenjör af 2:dra klass
B förrådsförvaltare.....................
b kontrollör..................................
b förste bokhållare ...................
b manlig bokhållare..................
b underingenjör .........................
b ritare...........................................
b manlig kontorsskrifvare........
b kvinnlig bokhållare.................
b kvinnlig kontorsskrifvare.....
b manligt kontorsbiträde ........
5,920 kronor
4,400 b
4,000 b
3.200 b
2,400 b
2,160 b
1,920 b
1.200 b
960 b
171
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
för förste vaktmästare (enligt gammal stat)..................... 912 kronor
» vaktmästare .......................................................................... 720 »
vid distrikten och centralverkstaden:
b distriktschef ...........................................................................1
B ban direktör..............................................................................
B maskindirektör........................................................................
B trafikdirektör.........................................................................
k baningenjör af l:sta klass ................................................
b maskiningenjör af l:sta klass..........................................
» trafikinspektör af lista klass ...........................................
b öfverinspektor....................................................................
» distriktssekreterare...............................................................
b baningenjör af 2:dra klass................................................
b maskiningenjör af 2:dra klass.........................................
b trafikinspektör af 2:dra klass ..........................................
b stationsinspektor å lista klass station .......................
b distriktskamrerare (enligt gammal stat verkstads-
kamrerare)..........................................................................
b förrådsförvaitare.....................................................................
b distriktskassör........................................................................
b maskininspektor..................................................................
b telegrafingenjör....................................................................
b telegrafinspektor ...............................................................
b verkmästare vid maskinafdelningen (enligt gammal
stat).....................................................................................
b stationsinspektor å 2:dra klass station .......................
b byråassistent...........................................................................
b expeditionsföreståndare .....................................................
b stationsinspektor å 3:dje klass station
b underinspektör ....................................................................
b nnderingenjör ....................................................................
b förste bokhållare ..................................................................
b förste telegrafist..................................■.................................
b stationsinspektor å 4:de klass station A......................
b bokhållare ............................................................................
b förste stationsskrifvare ......................................................
b telegrafist.................................................................................
b ritare..........................................................................................
5,280 b
3,840 b
3,456 b
3,360 b
2,880 b
2,304 b
172
Ktmgl, Maj:ts Nåd. Proposition No 132.
för stationsinspektor å 4:de klass station B......................
.» manlig kontorsskrifvare..................................................
» stationsskrifvare å l:sta, 2:dra eller 3:dje klass station
» stationsskrifvare å annan station.................................
» kvinnlig kontorsskrifvare.................................................
x> lokomotivmästare..................................................................
x> vagnmästare .........................................................................
» öfverbanmästare...............................................................
x> lokomotivförare.....................................................................
x> maskinist (enligt ny stat).................................................
» stationsmästare å öde klass station.............................
x> tågmästare .............................................................................
x> konduktör.................................................................................
x> trädgårdsmästare ..................................................................
x> stationsmästare å 6:te klass station ..............................
» maskin- och pannskötare (enligt gammal stat maski¬
nist) ......................................................................................
x> förrådsmästare 1 , , , , , , . . . .
» förrådsförman ) (eDl1^ Sammal stat matenalvakt)...
» badmästare af l:sta klass ...............................................
» banmästare af 2:dra klass ................................................
» vagnförman ...........................................................................
» stall förman.............................................................................
manligt kontorsbiträde ......................................................
» lokomotiveldare.....................................................................
» bangårdsmästare) (enligt gammal stat stationskarls-
i) stationsförman j förman).............................................
» portvakt å lista klass station eller vid verkstad......
x> stationsmästare å 7ide klass station.............................
» kvinnligt kontorsbiträde ...................................................
» vaktmästare .......................................................................
x> vagnskötare (enligt gammal stat vagnsmörjare) .....
)) vagn- och stallkarlar (enligt gammal stat lokomotiv-
putsare, vagnputsare, pumpare, kolvakt och en
del vagnsmörjare) ............................................................
» förrådsvakt.............................................................. 1
x> portvakt (enligt gammal stat)........................................
» stationskarl..............................................................................I
)) banvakt.....................................................................
2,016
1,728
1,037
2,304
1,728
1,440
1,152
1,037
922
807
749
692
634
kronor
x>
»
»
X)
»
X)
X)
X)
X)
X)
x>
X)
Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
173
å ängfärja:
för befälhafvare ........................................................................
» förste styrman och reservbefälhafvare .......................
» öfvermaskinst (enligt gammal stat förste maskinist)
» andre styrman........................................................................I
» andre maskinist....................................................................I
b tredje styrman......................................................................)
» tredje maskinist........................................... |
» förhandseldare........................................................................I
» rorgängare..............................................................................I
» timmerman.............................................. \
)> eldare......................................................................................j
)> matros....................................................................................
3,840
2,592
2,880
2,016
1,440
922
864
807
kronor
»
2>
Har tjänsteman under kortare tid än fem år innehaft den tjänst,
från hvilken afgång äger rum, skall pensionens belopp bestämmas till
en femtedel af summan af de pensionsbelopp, som under de senast
förflutna fem åren varit enligt denna § för honom gällande.
7 § (6 §)•
Har tjänsteman, tillhörande någon af nedan i denna § angifna tjänste-
grupper, vid 1907 års slut uppburit aflöning för den befattning, från
hvilken afgång sker, enligt äldre bestämmelser än de i aflöningsregle-
mentet för tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar den 15 oktober
1897 meddelade, och var det ordinarie arfvode, han uppbar, högre eller
lägre än det, som i aflöningsreglementet för nämnda personal den 3
maj 1901 var för motsvarande befattning högst fastställdt, då skall den
pension, som på grund af stadgandet i 2 § c) tillkommer sådan tjänste¬
man, utgöra 80 procent af det utaf honom vid 1907 års slut uppburna
arfvode ökadt, hvad angår tjänstemän vid distrikten samt vaktmästare
i järnvägsstyrelsen, med 20 procent.
Ofvannämnda tjänstegrupper äro: registrator, kvinnlig kontors-
skrifvare, lokomotivmästare, öfverbanmästare, lokomotivförare, kvinn¬
ligt kontorsbiträde, vaktmästare samt portvakt å annan station än
l:a klass.
174
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
8 § (7 §)•
För verkmästare vid banafdelningen och stationskarl, som vid
1907 års slut uppburo aflöning enligt äldre bestämmelser än de i af-
löningsreglementet för tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar
den 15 oktober 1897 meddelade, utgör pension på grund af stadgandet
1 2 § c), för verkmästare 2,880 kronor, och för stationskarl 749 kronor.
9 § (8 §)•
Årliga beloppet af pension, som utgår på grund af stadgandet i
2 § b) (sjukpension) till annan tjänsteman än i 5 § sägs, bestämmes
till viss procent af vederbörande, enligt 6, 7 eller 8 § utgående pen¬
sionsbelopp sålunda, att:
för
|
fulla
|
10 tjänstår
|
erhålles .........
|
.... 25
|
%
|
»
|
3)
|
11
|
33
|
3) ..........
|
.... 27,.
|
5 3)
|
|
33
|
12
|
3)
|
33 ..........
|
.... 30
|
3)
|
»
|
3)
|
13
|
3)
|
33 ...........
|
.... 32,.
|
5 33
|
3)
|
3)
|
14
|
33
|
3) ...........
|
.... 35
|
3)
|
3)
|
3)
|
15
|
33
|
33 ...........
|
.... 37,1
|
5 33
|
33
|
3)
|
16
|
33
|
3) ...........
|
.... 40
|
33
|
3>
|
33
|
17
|
3)
|
3)
|
.... 42,
|
)3>
|
33
|
33
|
18
|
33
|
3) ...........
|
.... 45
|
33
|
33
|
3)
|
19
|
33
|
3) ...........
|
.... 47,
|
5 3)
|
D
|
3)
|
20
|
33
|
33 ...........
|
... 50
|
3)
|
»
|
33
|
21
|
33
|
33 ...........
|
.... 55
|
33
|
»
|
33
|
22
|
33
|
3) ..........
|
... 60
|
3)
|
3)
|
3)
|
23
|
33
|
3) ...........
|
... 65
|
3)
|
33
|
3>
|
24
|
3)
|
3) ...........
|
... 70
|
3)
|
33
|
33
|
25
|
3>
|
33 ...........
|
... 75
|
33
|
33
|
3)
|
26
|
3)
|
3) ..........
|
... 80
|
33
|
3)
|
33
|
27
|
3)
|
3) ...........
|
... 85
|
3)
|
3)
|
33
|
28
|
33
|
3) ...........
|
.. 90
|
3)
|
3)
|
3>
|
29
|
3>
|
» ...........
|
... 95
|
33
|
Har tjänsteman innehaft ordinarie tjänst vid statens järnvägar i
30 år eller därutöfver, utgår pensionen med samma belopp, som i 6, 7
resp. 8 § är bestämdt.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
175
10 § (9 §)•
Årliga beloppet af pension, som utgår på grund af stadgandet i
2 § a) (invalidpension) till annan tjänsteman än i 5 § sägs, utgör, om
tjänstemannens tjänstår i ordinarie anställning vid statens järnvägar
icke uppgå till 23, 62.5 procent af vederbörande i 6 resp. 8 § till
siffran utsatta pensionsbelopp samt i det i 7 § omförmälda fall af där
bestämda högsta pensionsbelopp, om tjänstårens antal utgör minst 23
men icke 30, den procent af samma belopp, som är i 9 § för motsva¬
rande antal tjänstår bestämd, och, om hans berörda tjänstår uppgå
till 30 eller (häröfver, hela det i 6 resp. 8 § till siffran angifna belopp
samt i det i 7 § omförmälda fall det där bestämda högsta pensions¬
beloppet; skolande dock pension, hvarom nu är fråga, oberoende af
antalet tjänstår, utgå med sistnämnda belopp, därest de förhållanden,
som grundat rätten till pension, omöjliggöra för tjänstemannen att vidare
bidraga till sin försörjning.
11 § (10 §).
Därest vid beräkning af pension enligt 7, 9 eller 10 § beloppet slutar
på bråktal af kronor, skall det höjas till närmast högre krontal.
12 § (11 §)•
Såsom bidrag till kostnaden för beredande af pension skall tjänste¬
man erlägga dels årsafgift och dels aflöningsförhöjningsafgift, på sätt
i 13 och 14 §§ sägs.
13 § (12 §).
Årsafgift utgår med en viss, på grund af tjänstemans ålder vid
inträdet i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning en gång för alla
bestämd procent, för »1872 års tjänsteman» af honom tillkommande
aflöning och för öfriga tjänstemän af de i 6, 7 resp. 8 § för tjänsten
bestämda pensioner.
Denna procent utgör:
för d1872 års tjänstemän)):
om inträdet skett före fyllda ............................. 30 år 1,5 % af aflöningen
» » » efter » 30 men före fyllda 32 » 1,6 » » »
» b » » » 34 » » » 36 » 1,8 » » »
176
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
för öfriga tjänstemän:
om
|
inträdet skett före fyllda. ..
|
|
|
|
.30
|
år
|
4
|
%
|
af pensionsbeloppet
|
»
|
»
|
»
|
efter »
|
30 men
|
före
|
fyllda 3 2
|
»
|
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
32
|
»
|
»
|
»
|
34
|
»
|
4,3
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
34
|
»
|
»
|
»
|
36
|
»
|
4,4
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
36
|
»
|
»
|
»
|
38
|
»
|
4,5
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
38
|
»
|
»
|
»
|
40
|
»
|
4,6
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
40
|
»
|
»
|
»
|
42
|
»
|
4,8
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
42
|
»
|
»
|
»
|
44
|
»
|
4,9
|
»
|
»
|
»
|
»
|
|
»
|
»
|
»
|
44
|
»
|
»
|
»
|
46
|
»
|
5
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
46
|
»
|
»
|
»
|
48
|
»
|
5,1
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
48
|
»
|
»
|
»
|
50
|
»
|
5.3
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
50
|
»
|
»
|
»
|
52
|
»
|
5,4
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
52
|
»
|
»
|
»
|
54
|
»
|
5,5
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
54
|
»
|
»
|
»
|
56
|
»
|
5,6
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
56
|
»
|
»
|
»
|
58
|
»
|
5,8
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
58
|
»
|
»
|
»
|
60
|
»
|
5,9
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
»
|
60
|
|
|
|
|
»
|
6
|
»
|
»
|
»
|
14 § (13 §).
Aflöningsförhöjningsafgift, motsvarande beloppet af en. månads af-
löningsförliöjning, erlägges af »1872 års tjänstemän» såväl å den för¬
höjning i aflöning, som må vara en följd af öfvergång på den från
och med den 1 januari 1908 gällande lönestat, därvid afdrag dock skall
göras för aflöningsförhöjningsafgift, som kan vara under tiden från
nämnda dag till dess dessa bestämmelser träda i kraft af vederbörande
erlagd, som ock å härefter skeende aflöningsförköjningar.
Annan tjänsteman skall hvarje gång han varder befordrad till
tjänst, med hvilken enligt dessa bestämmelser större pension är förenad
än den för den förra tjänsten bestämda, såsom aflöningsförhöjnings¬
afgift erlägga Vio af skillnaden mellan de båda pensionsbeloppen.
15 §.
Årsafgift erlägges månadsvis till och med den månad, hvarunder
tjänsteman erhåller afsked, entledigas, afsättes eller dör.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
177
16 §.
Såväl årsafgift som aflöningsförhöjningsafgift inbetalas medelst af¬
drag å tjänstemans aflöning, sistnämnda afgift då aflöningsförhöjningen
första gången utfaller. Uppbörd af pensionsafgifter verkställes genom
järnvägsstyrelsens försorg.
Åtnjuter tjänsteman icke själf den med tjänsten förenade aflöning
eller kan af annan anledning uppbörd icke äga rum på ofvan före-
skrifna sätt, vare tjänsteman skyldig att inom den femtonde dagen i
mars, juni, september och december månader inbetala pensionsafgiften
för löpande kvartal. Försummas detta, skall hela det förfallna beloppet
jämte sex procent ränta därå, efter år räknad, fråndragas den försum¬
liges först utfallande aflönings- eller pensionsbelopp. Kan sådant ej
ske, må genom järnvägsstyrelsens försorg beloppet utan föregående
dom eller utslag utmätas.
17 §•
Förflyttas tjänsteman från en till annan tjänst, och skulle han i
den tjänst, till hvilken han förflyttas, erhålla lägre pension än i den
förra tjänsten, vare berättigad att, för bibehållande af sin rätt till den
högre pensionen, erlägga pensionsafgifter så som om han kvarstått i
den förut innekafda tjänsten.
18 §.
Pension enligt dessa bestämmelser sökes hos järnvägsstyrelsen,
som, därest ansökningen beviljas, utfärdar pensionsbref å det belopp,
den pensionsberättigade äger uppbära.
Pensionen utgår från och med månaden näst efter den, under hvil¬
ken afgång från tjänsten ägt rum, till och med den månad, under hvil¬
ken pensionstagaren dör eller förverkar sin pension.
19 §.
_ Pension utbetalas genom järnvägsstyrelsens försorg kvartalsvis i
början af mars, juni, september och december månader.
Pensionbelopp, som icke uttagits inom tre år sedan det till betal¬
ning förfallit, vare förverkadt, och tillfälle den i 22 § omförmälda pen¬
sionsfond ; dock med rätt för järnvägsstyrelsen att, efter pröfning af
anledningen till försummelsen, medgifva beloppets utbetalning, om fram¬
ställning därom göres.
Vill. till Pilcsd. Prof. 1900. 1 Sand. I Af,l. 03 Höft. 23
178
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
20 §.
Har pensionstagare blifvit dömd till förlust af medborgerligt för¬
troende eller till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kapitlet 17 §
strafflagen, skall han hafva förverkat sin pension vid den tid, nämnda
beslut vunnit laga kraft; dock med rätt för honom att i stället tör den
sålunda förverkade pensionen från och med månaden näst efter den,
under hvilken pensionen förverkats, utbekomma pension med belopp,
som efter af järnvägsstyrelsen verkställd utredning befinnes motsvara
årliga lifräntan å sammanlagda kapitalet af de utaf honom erlagda pen-
sionsafgifter jämte ränta på ränta därå intill utgången af den tid, för
hvilken dessa afgifter blifvit erlagda.
21 §.
Rätt att återbekomma erlagda pensionsafgifter medgifves endast vid
öfvergång till annan statstjänst, därest med inträdet i denna tjänst är
förenad skyldighet att för beredande af pension erlägga retroaktiv af¬
gift, dock ej till högre belopp än det, hvartill retroaktivafgiften uppgår.
22 §.
Pensionsafgifter, hvilka erläggas enligt dessa bestämmelser, ingå
till en särskild fond, benämnd »pensionsfonden n:r 2 för tjänstemän
vid statens järnvägar», om hvars förvaltning erforderliga föreskrifter
meddelas af Konungen.
Till samma fond skall jämväl öfverföras hvad af statens järnvägs¬
trafiks pensionsinrättnings tillgångar vid tiden för dessa bestämmelsers
trädande i kraft återstår, sedan därifrån dragits hvad jämlikt uträkning,
verkställd i enlighet med de i lagen om försäkringsrörelse den 24 juli
1903 för bestämmande af lifförsäkringstagares fordran hos försäkrings¬
bolag fastställda grunder, belöper å sådana delägare i pensionsinrätt-
ningen, å hvilka lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid
statens järnvägar den — — — äger tillämpning.
23 §.
Af statens järnvägstrafikmedel gäldas:
a) hela beloppet af de under året på grund af stadgandet i 2 § a)
utgående pensioner; och
179
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
b) så stor del af öfriga enligt dessa bestämmelser utgående pen¬
sioner, som den i 22 § omförmälda fond enligt en efter bestämmelser¬
nas trädande i kraft verkställd matematisk utredning ej är i stånd
ätit bestrida
Återstoden af de enligt dessa bestämmelser under året utgående
pensioner bestrides från nyssnämnda fond; skolande dock till densamma
af järnvägstrafikmedel tillskjutas det belopp, som må erfordras för att
vid slutet af hvarje år fonden skall enligt matematiska grunder mot¬
svara skillnaden mellan, å ena sidan, kapitalvärdet af alla fonden ålig¬
gande pensionsförpliktelser och, å andra sidan, kapitalvärdet af tjänste¬
männens pensionsafgifter.
Dessa bestämmelser träda i kraft den 1 januari 1910.
Sedan departementschefen därjämte uppläst ett i öfverensstämmelse
med hvad ofvan angifvits affattadt förslag till lag angående rätt till
pension för tjänstemän vid statens järnvägar, hemställde departements¬
chefen, att Kungl. Maj:t måtte genom nådig proposition föreslå Riksdagen:
att antaga berörda af departementschefen upplästa lagförslag,
att, därest sådan lag bletve af Riksdagen antagen,
dels medgifva,
att beträffande pensionering af sådan personal vid statens jam-
vägar, hvilken jämlikt 1 § a) och b) i lagen är undantagen från den¬
sammas tilllämpning, Kung]. Maj:t må utfärda bestämmelser i enlig ie
med det här ofvan i protokollet intagna förslag till öfvergangsbestam-
melser;
dels ock besluta,
att de jämlikt beslut vid 1906, 1907 och 1908 ars Riksdagar för
hvart och ett af åren 1907, 1908 och 1909, såsom bidrag till bestri¬
dande af pensionering af statens järnvägars personal, åt trafikmede
afsätta belopp af tillhopa 1,050,000 kronor jämte den afkastning, som
därå kan hafva uppstått, må tillgodoföras de i 19 § i lagen samt 22 §
i öfvergångsbestämmelserna omförmälda fonder, till fördelning em
emellan efter samma grunder, som i berörda stadganden finnas angitna
i fråga om fördelning' af statens järnvägstrafiks pensionsinrättmngs till¬
gångar; samt
180
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 132.
att § 1 mom. 2 i nådiga aflöningsreglementet för tjänstemän vid
statens järnvägar den 15 november 1907 skall erhålla följande ändrade
lydelse: J
»Generaldirektör är berättigad att från och med månaden näst
efter den under hvilken han uppnått 65 lefnadsår, under sin återstå¬
ende lifstid af trafikmedel uppbära en årlig pension af 6,000 kronor.
Generaldirektör, som, innan han uppnått 65 lefnadsår, antingen på
grund af sjukdom eller därigenom, att han efter utgången af den tid,
iör hvilken han förordnats, icke erhåller förnyadt förordnande, eller
ock eljest utan egen begäran nödgas afgå från sin befattning utan att på
grund af tjänstefel hafva förverkat densamma, är berättigad att i pen¬
sion uppbära ett årligt belopp af 6,000 kronor för tiden, intill dess
han uppnått 65 års ålder. Skulle generaldirektör före utgången af den
tid, erhållet förordnande afser, befinnas vara af sjukdom oförmögen till
vidare nöjaktig tjänstgöring,, skall han vara underkastad skyldighet att
afgå. mot åtnjutande af pension enligt nu angifna bestämmelser. Såsom
pensionsafgift skall å det för generaldirektör bestämda arfvodet eller
den honom under tiden, intill dess han uppnått 65 år, tillkommande
pension afdragas ett årligt belopp af 360 kronor, som skall inbetalas
till den i 19 § af lag angående rätt till pension för tjänstemän vid
statens järnvägar den omförmälda fond; skolande
otvannamnda pensionsbelopp gäldas efter de i 20 § af samma lag an¬
gifna grunder.
... Hvad sålunda är stadgadt om generaldirektör gäller jämväl om
öfverdirektör.»
Till hvad föredragande departementschefen så¬
lunda hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter in¬
stämde, behagade Hans Maj:t Konungen lämna nådigt
bifall samt förordnade, att proposition i ämnet af den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till
Riksdagen aflåtas.
Ur protokollet:
Carl G. Edman.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
181
Bil. I.
Öfversikt af pensionsinrättningens ställning, då hänsyn tages till
kommande löneförhöjningar.
Enligt gällande reglemente
|
den 1 januari 1904.
|
den 1 januari 1907
|
|
med hänsyn till gamla lönerna.
|
med hänsyn till nya lönerna.
|
Tillgångar.
|
Tillgångar.
|
Tillgångar.
|
Kapitalbehållning 9,758,338 kr.
|
Kapitalbehållning 10,362,511 kr.
|
Kapitalbehållning 10,362,511 kr.
|
Kommande årsaf-
|
Kommande årsaf-
|
Kommande årsaf-
|
gifters värden... 4,587,492 »
|
gifters värden 5,292,093 »
|
gifters värden.. 7,316.848 »
|
Kommande af-
|
Kommande af-
|
Kommande af-
|
löningsförhöj-
|
löningsförhöj-
|
löningsförhöj-
|
ningsafgifters
|
ningsafgifters
|
ningsafgifters
|
värden ............ 215,401 »
|
värden ......... 247.419 »
|
värden........... 342,082 »
|
Statsbidraget ...... 7,271.000 »
|
Statsbidraget (1906,
|
Statsbidraget..... 9,667,000 »
|
S:a tillgångar 21,832,231 kr.
|
kapitaliseradt)... 9,667,000 »
|
S:a tillgångar 27,688,441 kr.
|
Brist 37,163,805 »
|
S:a tillgångar 25,569,023 kr.
|
Brist 62,618,462 »
|
58,996,036 kr.
|
Brist 42,250.021 »
|
90,306,903 kr
|
|
67,819,044 kr.
|
|
Skulder.
|
Skulder.
|
Skulder.
|
Personalens ålders-
|
Personalens ål-
|
Personalens ål-
|
pensionering..... 40,187,701 kr.
|
derspensione-
|
derspensione-
|
Personalens invalid-
|
ring............... 45,864,771 kr.
|
ring.............. 63,412,632 kr.
|
pensionering..... 11,315,121 »
|
Personalens inva-
|
Personalens inva-
|
Utgående ålders-
|
lidpensionering 12,911,651 »
|
lidpensionering 17,851,649 »
|
pensioner......... 4,000,481 »
|
Utgående ålders-
|
Utgående ålders-
|
Utgående invalid-
|
pensioner........ 4,804,301 »
|
pensioner........ 4,804,301 »
|
pensioner......... 3,352,733 »
|
Utgående invalid-
|
Utgående invalid-
|
Förvaltningskost-
|
pensioner........ 4,098,321 »
|
pensioner........ 4,098,321 »
|
nader.............. 140,000 »
|
Förvaltningskost-
|
Förvaltningskost-
|
S a skulder 58,996,036 kr.
|
nader........... 140,000 »
|
nader............. 140,000 »
|
|
S:a skulder 67,819,044 kr.
|
S:a skulder 90,306,903 kr.
|
182
Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Bil. IL .
Öfversikt af pensionsinrättningens ställning, då hänsyn tages till kom¬
mande löneförhöjningar.
Enligt pensionskommitténs förslag om viss minimipensionsålder
|
den 1 januari
|
1
1904.
1
|
den 1 januari 1907
|
|
|
med hänsyn till gamla lönerna.
|
med hänsyn till nya lönerna. |
|
Tillgångar.
|
Tillgångar.
|
Tillgångar. “
|
Kapitalbehållning..
|
9,758,338 kr.
|
Kapitalbehållning 10.362,511 kr.
|
Kapitalbehållning 10,362,511 kr.
|
Kommande årsaf-
|
|
Kommande årsaf-
|
Kommande årsaf-
|
gifters värden
|
|
gifters värden
|
gifters värden
|
Grupp A .........
|
2,559,560 »
|
Grupp A......... 2,958,017 »
|
Grupp A......... 4,211.329 »
|
Kommande årsaf-
|
l
|
Kommande årsaf-
|
Kommande årsaf-
|
' gifters värden
|
|
gifters värden
|
gifters värden
|
Grupp B .........
|
2,321,518 »
|
Grupp B......... 2,649,745 »
|
Grupp B......... 3,514,092 »
|
j Kommande aflö-
|
|
Kommande aflö-
|
Kommande aflö-
|
ningsförköjnings-
|
|
ningsförhöj nings-
|
ningsförhöjnings-
|
afgifters värden
|
|
afgifters värden
|
afgifters värden
|
Grupp A .........
|
50,502 »
|
Grupp A......... 59,590 »
|
Grupp A......... 84,838 »
|
1
! Kommande aflö-
|
|
Kommande aflö-
|
Kommande aflö-
|
ningsförhöjnings-
|
|
ningsförhöj nings-
|
ningsförhöj nings-
|
afgifters värden
|
|
afgifters värden
|
afgifters värden
|
Grupp B .........
|
159,833 »
|
Grupp B......... 181,707 »
|
Grupp B......... 240,980 »
|
Statsbidraget.....
|
7,271,000 »
|
Statsbidraget...... 9,667,000 »
|
Statsbidraget...... 9,667,000 »
|
Sta tillgångar 22,120,751 kr
|
Sta tillgångar 25,878,570 kr.
|
Sta tillgångar 28,080,750 »
|
Brist 27,980,209 »
|
Brist 31,909.675 »
|
Brist 47,961,261 •>
|
50,100,960 kr
|
57,788,245 kr
|
76,042,011 krj
|
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.
183
Öfversikt af pensionsinrättningens ställning, då hänsyn tages till kom¬
mande löneförhöjningar. (Forts.)
Enligt pensionskommitténs förslag
|
om viss minimipensionsålder
|
den 1 januari 1904.
|
den 1 januari 1907
|
|
med hänsyn till gamla lönerna.
|
med hänsyn till nya lönerna.
|
• Skulder.
|
Skulder.
|
Skulder.
|
Personalens ålders-
|
Personalens ålders-
|
|
Personalens ålders-
|
pensionering
|
pensionering
|
|
pensionering
|
Grupp A ......... 14,827,110 kr.
|
Grupp A.........
|
17,139,077 kr.
|
Grupp A......... 24,400,904 kr.
|
Personalens ålders-
|
Personalens ålders-
|
|
Personalens ålders-
|
pensionering
|
pensionering
|
|
pensionering
|
Grupp B ......... 12,330,827 »
|
Grupp B.........
|
14,071,204 »
|
Grupp B......... 18.621,231 »
|
Personalens inva-
|
Personalens inva-
|
|
Personalens inva-
|
lidpensionering
|
lidpensionering
|
|
lidpensionering
|
Grupp A ......... 6,587,127 »
|
Grupp A.........
|
7,403,929 »
|
Grupp A......... 10,540,974 »
|
Personalens inva-
|
Personalens inva-
|
|
Personalens inva-
|
lidpensionering
|
lidpensionering
|
|
lidpensionering
|
Grupp B ......... 8,862,682 »
|
Grupp B.........
|
10,131,413 »
|
Grupp B......... 13,436,280 »
|
Utgående ålders-
|
Utgående ålders-
|
|
Utgående ålders-
|
pensioner ......... 4,000,481 »
|
pensioner.........
|
4,804,301 »
|
pensioner........ 4,804,301 »
|
Utgående invalid-
|
Utgående invalid-
|
|
Utgående invalid-
|
pensioner ........ 3,352,733 »
|
pensioner.........
|
4,098,321 »
|
pensioner........ 4,098,321 »
|
Förvaltningskost-
|
Förvaltningskost-
|
|
Förvaltningskost-
|
nader............... 140,000 »
|
nader.............
|
140,000 »
|
nader............. 140,000 »
|
S:a skulder 50,100,960 kr.
|
S:a skulder 57,788,245 kr.
|
S:a skulder 76,042,011 kr.
|
. 184
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Bil. III.
Öfversikt af pensionsinrättningens ställning, då hänsyn icke tages till
kommande löneförhöjningar.
Enligt gällande reglemente
|
den 1 januari 1904.
|
den 1 januari 1907
|
|
med hänsyn till gamla lönerna.
|
med hänsyn till nya lönerna.
|
Tillgångar.
Kapitalbehållning.. 9,758,388 kr.
Kommande årsaf-
gifters värden ... 3,892,648 »
|
Tillgångar.
Kapitalbehållning 10,362,511 kr.
Kommande årsaf-
gifters värden.. 4,481,448 »
|
Tillgångar.
Kapitalbehållning 10,362,511 kr.
Kommande årsaf-
gifters värden... 6,196,050 »
|
S:a tillgångar 13,651,036 kr.
|
S:a tillgångar 14,843,959 kr.
|
S:a tillgångar 16,558,561 kr.
|
Skulder.
Personalens ålders¬
pensionering...... 30,825,468 kr.
Personalens inva-
lidpensionering.. 8,962,388 »
Utgående ålders¬
pensioner ......... 4,000,481 »
Utgående invalid¬
pensioner ......... 3,352,733 »
|
Skulder.
Personalens ålders¬
pensionering .... 35,286,486 kr.
Personalens inva¬
lidpensionering 10,175,669 »
Utgående ålders¬
pensioner ........ 4,804,301 »
Utgående invalid¬
pensioner ........ 4,098,311 »
|
Skulder.
Personalens ålders¬
pensionering .... 48,787,096 kr.
Personalens inva¬
lidpensionering 14,068,880 »
Utgående ålders¬
pensioner ........ 4,804,301 »
Utgående invalid-
pensioner ........ 4,098,321 »
|
S:a skulder 47,141,070 kr.
|
S:a skulder 54,364,767 kr.
|
S:a skulder 71,758,598 kr.
|
|
|
23 % däraf 16,504,478 kr.
Öfverskott 54,083 »
|
|
|
16,558,561 kr.
|
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
185
Bil. IV.
Öfversikt af pensionsinrättningens ställning, då hänsyn icke tages till
kommande löneförhöjningar.
Enligt pensionskommitténs förslag om viss minimipensionsålder
|
den 1 januari 1904.
|
den 1 januari 1907
|
|
med hänsyn till gamla lönerna.
|
med hänsyn till nyä lönerna.
|
Tillgångar.
|
Tillgångar.
|
Tillgångar.
|
Kapitalbehållning.. 9,758,338 kr.
|
Kapitalbehållning 10,362,511 kr.
|
Kapitalbehållning 10,362,511 kr.j
|
Kommande årsaf-
|
Kommande årsaf-
|
Kommande årsaf-
|
gifters värden
|
gifters värden
|
gifters värden
|
Grupp A ......... 2,352,138 »
|
Grupp A......... 2,706,347 »
|
Grupp A......... 3,853,026 »
|
Kommande årsaf-
|
Kommande årsaf-
|
Kommande årsaf-
|
gifters värden
|
gifters värden
|
gifters värden
|
Grupp B ......... 1,743,051 »
|
Grupp B......... 1,996,977 »
|
Grupp B......... 2,648,391 »
|
S:a tillgångar 13,853,527 kr.
|
S:a tillgångar 15,065,835 kr.
|
Sta tillgångar 16,863,928 kr.
|
|
Brist 299,289 »
|
Brist 3,250,061 »
|
|
15,365,124 kr.
|
20,113,989 kr.]
|
Skulder.
|
Skulder.
|
Skulder.
|
Personalens ålders-
|
Personalens ålders-
|
Personalens ålders-
|
pensionering
|
pensionering
|
pensionering
|
Grupp A.......... 13,205,378 kr.
|
Grupp A......... 15,233,976 kr.
|
Grupp A......... 21,688,612 kr.
|
Personalens ålders-
|
Personalens ålders-
|
Personalens ålders-
|
pensionering
|
pensionering
|
pensionering
|
Grupp B ......... 7,734,501 »
|
Grupp B......... 8,846,423 »
|
Grupp B......... 11,732,126 » j
|
Personalens invalid-
|
Personalens inva-
|
Personalens inva-
|
pensionering
|
lidpensionering
|
lidpensionering
|
Grupp A ............ 5,761,545 »
|
Grupp A........ 6,451,366 »
|
Grupp A......... 9,184,810 »
|
Personalens invalid-
|
Personalens inva-
|
Personalens inva- ,
|
pensionering
|
lidpensionering
|
lidpensionering~
|
Grupp B ......... 5,788,915 »
|
Grupp B......... 6,660,985 »
|
Grupp B......... 8,833,798 »
|
Utgående ålderspen-
|
Utgående ålders-
|
Utgående ålders-
|
sioner.............. 4,000,481 »
|
pensioner......... 4,804,301 »
|
pensioner........ 4,804,301 »
|
Utgående invalid-
|
Utgående invalid-
|
Utgående invalid-
|
pensioner......... 3,352,733 »
|
pensioner........ 4,098,321 »
|
pensioner........ 4,098,321 »
|
S:a skulder 39,843,553 kr.
|
Sta skulder 46,095,372 kr.
|
Sta skulder 60,341,968 kr.
|
Va däraf 13,281,184 kr.
|
V» däraf 15,365,124 kr
|
Va däraf 20,113,989 kr.
|
'Öfverskott 572,343 »
|
|
|
13,853,527 kr
|
|
|
Bill. till Riksd. Prot. 1909.
1 Sami. 1 Åfd. 93 Haft.
24
INNEHÅLL.
Historik. sid.
Bildande af statens järnvägstrafiks pensionsinrättning............................................ 12.
Reglemente för pension sinrättningen den 6 september 1872 ..................................... 14.
Direktionens underdåniga framställning den 30 september 1879................................. 15.
Direktionens skrifvelse till styrelsen för statens järnvägstrafik den 28 september 1880 18.
Styrelsens för statens järnvägstrafik und. utlåtande den 29 september 1880 ............... 19.
1882 års kungl. proposition.................................................................................... 20.
1882 års riksdagsskrifvelse ............................................. 21.
Reglemente för pensionsinrättningen den 3 november 1882....................................... 22.
Förslag till ändring af 1882 års reglemente ............................................................ 23.
Järnvägsstyrelsens und. utlåtande den 18 januari 1897............................................. 28.
Statskontorets und. utlåtande den 1 december 1897 ................................................ 28.
1903 års kommitté .................................................... 33.
Särskilda sakkunniga för pensionsärendets behandling............................................. 40.
Frågan om pensionslagens tillämplighet å jämvägspersonalen ....................................... 41.
Departementschefens yttrande ............................................................................... 50.
Frågan om de nuvarande delägarnas skyldighet att underkasta sig ändrade pensions-
villkor.................................................................................................................... 51.
Departementschefens yttrande ............................................................................... 53.
Pensionsåldern.............................................................................................................. 65.
Sakkunniga ......................................................................................................... 55.
Fullmäktige ......................................................................................................... 60.
Järnvägsstyrelsen................................................................................................... 64.
Departementschefens yttrande ............................................................................... 66.
Högsta pensionsbelopp................................................................................................... 70.
Sakkunniga ......................................................................................................... 71.
Fullmäktige ........................................................................................................ 84.
Järnvägsstyrelsen ................................................................................................ 86.
Departementschefens yttrande ............................................................................... 87.
187
Sid.
Pensionsafgifter............................................................................................................ 91.
Sakkunniga ........................................................................................................ 93.
Departementschefens yttrande ...................... 97.
Den ekonomiska innebörden af de föreslagna hufvudgrnnderna för pensioneringen af sta¬
tens järnvägars personal....................................................... 98.
Departementschefens yttrande ............................................................................... 197.
De nuvarande delägarnas ställning i pensionshänseende ................................................ 109.
Delägare i pensionsinrättningen enligt 1882 års reglemente...................................... 109.
Departementschefens yttrande............................................................................... 112-
Personal, som kvarstår på gammal stat.................................................................. HO-
Delägare i pensionsinrättningen enligt 1872 års reglemente....................................... 116.
Departementschefens yttrande ............................................................................. H®-
Specialmotivering till lagförslaget................................................................................. 120.
Öfvergångsbestämmelser................................................................................................ I’5®-
Motiv ................................................................................................................. I®9-
Förslag till öfvergångsbestämmelser angående rätt till pension för vissa tjänstemän
vid statens järnvägar....................................................................................... 16