Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
1
N:o 119.
Kungl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och
65 §§ grufvestadgan, till lag, innefattande bestämmelser
angående grufdrift å viss kronojord, samt till lag an¬
gående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april
1907 om inskränkning i inmutning sr ätten är stadgadt;
gifven Stockholms slott den 19 mars 1909.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§
grufvestadgan;
2) lag, innefattande bestämmelser angående grufdrift å viss krono¬
jord; och
3) lag angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april
1907 om inskränkning i inmutningsrätten är stadgadt.
Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Albert Petersson.
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 83 Höft. (N:o 119.) 1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
Förslag
till
Lag¬
om ändrad lydelse åt I, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan.
Härigenom förordnas, att 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufve¬
stadgan skola erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Föremål för inmutning och bearbetande af den, som sig därtill an¬
mäler, äro de mineralfyndigheter, hvilka innehålla:
l:o) malmerna till följande metaller, nämligen: guld, silfver, platina,
kvicksilver, bly, koppar, järn med undantag af sjö- och myrmalmer,
mangan, krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, molybden, wolfram, vis¬
mut, antimon och arsenik;
2:o) svafvelkis, magnetkis och grafit.
Förut inmutad eller bearbetad mineralfyndighet, som blifvit sönad,
må ånyo inmutas, så framt fyndigheten, enligt hvad ofvan är sagdt, utgör
föremål för inmutning.
3 §•
1 mom. Inmutning må ej ske å annan kronojord än sådan, som
innehafves under ständig besittningsrätt eller är till boställe anslagen.
Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta
hänseende hänföras äfven grufveskog.
3
, Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
o
2 mom. A område, beläget på mindre afstånd än två hundra meter
från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård,
eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten, utan till¬
stånd af såväl' ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården som
den, hvilken därtill har nyttjanderätt; dock att inom utmål befintliga
byggnader, hvilka erfordras för grufdriften, ej må utgöra hinder för in¬
mutning.
Inmutning må ej ske å kyrkogård eller begrafningsplats, ej heller,
utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område på min¬
dre afstånd än trettio meter från sådan järnväg eller kanal, som är upp¬
låten för allmän trafik.
3 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område
samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit be¬
hörigen försvarad.
Har kronan å jord af den beskaffenhet, att enligt 3 § 1 mom. in¬
mutning ej därå må ske, upplåtit rätt till undersökning eller tillgodogö¬
rande af mineralfyndighet, som i 1 § sägs, eller apatit eller magnesit,
och öfvergår jorden i enskild ägo eller till boställsjord eller upplåtes den
under ständig besittningsrätt, vare inmutning å det område, upplåtelsen
gäller, förbjuden, så länge den upplåtna rätten äger bestånd.
8 §.
Inom det inmutade området eller utmålet äger inmutaren uteslu¬
tande rätt att, med de villkor och inskränkningar, denna stadga innehåller,
bearbeta och tillgodogöra sig så väl den inmutade mineralfyndigheten som
äfven andra inmutningsbara mineral.
Förutom de mineral, hvilka inmutaren efter hvad nu är sagdt äger
tillgodogöra sig, må öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området
eller utmålet äfven af honom brytas, i den mån sådant är erforderligt
för grufarbelets ändamålsenliga drifvande, och äge inmutaren däraf an¬
vända hvad för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke an¬
vändes må inmutaren ock behålla, så framt det icke af jordägaren mot
erläggande af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader af-
hämtas, om inmutningspunkten är belägen i Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands eller Västernorrlands län, inom ett år, men eljest inom sextio
dagar efter tillsägelse. Jordägarens rätt i detta afseende utöfvas å sådan
kronojord, hvarå inmutning må ske, af kronoåbon eller boställsinne-
hafvaren.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
Uppstår tvist om beloppet af den godtgörelse, hvarom nu är sagdt,
gånge med bestämmandet däraf såsom i 12 § stadgas, dock att, där skilje¬
män anlitats, parterna skola stånda hvar sina kostnader och gälda hvardera
halfva kostnaden för skiljemännens sammanträde; och värde tiden för af-
hämtandet räknad från det att godtgörelsens belopp blifvit slutligen be¬
stämdt.
10 §.
1 mom. Har mutsedel blifvit meddelad å fyndighet, som efter 1 §
ej utgör föremål för inmutning, vare mutsedel ogill och utmål för sådan
grufva förbjudet.
Lag samma vare, där inmutningspunkten, i strid mot föreskrifterna
i 3 § 1 och 2 mom., blifvit förlagd å område, där inmutning enligt nämnda
lagrum ej är tillåten.
Klander mot mutsedel på grund af förhållande, hvarom nu är sagdt,
så ock påstående att inmutningsrätt blifvit förverkad genom underlätet
fullgörande af föreskrifterna i 13 § 1 mom. eller 14 § 1 punkten skall,
för att vara gällande, anmälas sist vid utmålsförrättningen; ägande dock
den, hvars rätt blifvit förnärmad, att dessförinnan, när han vill, få all
verkan af mutsedeln upphäfd genom klagan hos bergsöfverstyrelsen, om
den inmutade fyndigheten ej utgör föremål för inmutning enligt 1 §,
men eljest efter stämning hos domaren.
Har inmutare eller grufägare vetskap om att grufva olagligen till¬
kommit eller att inmutningsrätten förverkats, och verkställer han ändå
arbete vid sådan grufva, ansvare såsom för åverkan, om åtal därå i laga
tid an ställes.
2 mom. År mutsedel meddelad för inmutning å nyo af sådan
äldre grufva, som uppgifvits vara sönad, vare förre innehafvaren icke
skyldig att för nye inmutaren vika, innan han blifvit dömd sin rätt för¬
lustig; och skall i sådan tvist klander mot den, som grufva innehar, icke
gälla där det grundas på försummelse eller annat förhållande, som ägt
rum för längre tid tillbaka än andra kalenderåret före klandrets instäm¬
mande.
17 §.
o
A sådan kronojord, hvarå inmutning må ske, skall kronoåbon
eller boställsinnehafvaren njuta den jordägaren enligt 16 § tillkommande
rätt till godo; ägande han ock, om han begagnar jordägareandelen, att
samma andel sedermera behålla såsom sin enskilda tillhörighet.
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
22 §.
1 mom. Ansökning om utmål skall ske skriftligen och däri upp-
gifvas till namn och hemvist den eller de jordägare, på hvilkas mark ut-
målet kan komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så fort
ske kan och tjänlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen på
stället företaga.
2 mom. Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af gruf-
ägaren; och vare sökanden pliktig att, där bergmästaren det fordrar, denna
kostnad inom förelagd tid förskjuta, vid äfventyr, om den tid försittes, att
ansökningen icke anses hafva inkommit tidigare, än förskottet sedermera
erlägges, hvilken påföljd bör i föreläggandet intagas.
44 §.
önskar grufägare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt
42 § kan medgifva, söke då förlängning därå hos bergsöfverstyrelsen, som,
då särskilda omständigheter därtill föranleda samt jordägaren eller å så¬
dan kronojord, hvarå inmutning må ske, kronoåbon eller boställsinne-
hafvaren till ansökningen lämnat bifall, äger att förlänga hvilostånds-
tiden under ytterligare högst fyra arbetsår.
65 §.
Underlåter delägare att betala tillskott, som blifvit å stämma be-
slutadt eller af grufföreståndaren enligt 62 § infordradt, och har han,
sedan den för beloppets erläggande utsatta tid gått till ända, bevisligen
blifvit om betalningens fullgörande erinrad, men icke inom sextio dagar
efter mottagandet af sådan erinran tillskottet erlagt, hafve han till öfriga
delägare förverkat sin lott i grufvan och dess tillhörigheter.
Har delägare efter ty nu är sagdt förverkat sin lott i grufva, njute
han ersättning för sin andel i grufvan tillhörande hemmanslägenheter och
annan jordegendom; och vare han för tillskottets betalande fri.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1909. Beträffande grufva,
hvartill rättighet därförinnan är vunnen, skall gälla hvad dittills varit
stadgadt.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
Förslag
till
Lag,
innefattande bestämmelser angående grufdrift å viss kronojord.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
o
A kronojord, som ej innehafves under ständig besittningsrätt eller
är anslagen till boställe, må arbete för undersökning eller tillgodogörande
af mineralfyndighet, hvarom i 1 § grufvestadgan förmärs, eller apatit
eller magnesit ej verkställas inom
1) område, beläget på mindre afstånd än tvåhundra meter från, bo¬
ningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård, eller
från tomtplats eller trädgård, med mindre medgifvande härtill lämnats af
såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården, som den, hvilken
därtill har nyttjanderätt, dock att under byggnad, hvarom nu sagts, ej
innefattas byggnad, som är uppförd för grufdrift;
2) kyrkogård eller begrafningsplats;
3) område på mindre afstånd än trettio meter från sådan järnväg
eller kanal, som är upplåten för allmän trafik, så vidt ej medgifvande af
vederbörande myndighet eller styrelse lämnats.
Hvad nu sagts om hinder mot grufarbete vare dock ej gällande i
fråga om fyndighet, som, innan hindret tillkommit, för kronans egen räk¬
ning bearbetats eller till hvars bearbetande rättighet är före hindrets till¬
komst af annan vunnen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
7
2 §•
Idkas, efter upplåtelse från kronan, af två eller flera personer till¬
sammans eller af bolag grufdrift å jord eller område, därå jämlikt 3 §
1 mom. eller 3 mom. sista stycket grufvestadgan inmutning ej må ske,
skall för hvarje år utses en grufföreståndare, hvilken är ansvarig för full¬
görande af de föreskrifter beträffande ordningen för grufdriften, som äro
eller varda gifna. Grufföreståndare kan endast den vara, som är svensk
undersåte och bosatt i riket.
Val af grufföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej
sådan anmälan, eller bar obehörig person utsetts till grufföreståndare, är
en hvar, som i grufrörelsen deltager, eller, om grufdriften idkas af aktie¬
bolag, hvarje ledamot af dess styrelse ansvarig såsom vore han grufvans
föreståndare.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1909.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
Förslag
till
Lag
angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april 1907 om in¬
skränkning i inmutningsrätten är stadgadt.
Härigenom förordnas, att hvad i lagen den 19 april 1907 om
inskränkning i inmutningsrätten är stadgadt skall fortfarande gälla, till
dess lag, hvarigenom inmutning förbjudes å all kronojord, som ej innehaf-
ves under ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe, träder
i kraft, dock ej längre än till den 1 oktober 1910.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
9
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-
Regenten i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 4 december 1908.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Statsråden: Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Roos,
Swartz,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,
Malm.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruks¬
departementen anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert
Petersson:
»Sedan år 1902 har frågan om lämpligheten af ett upphäfvande af
inmutningsrätten å viss kronojord varit föremål för behandling af stats¬
makterna. I afbidan på definitivt beslut i frågan har alltifrån nämnda år
varit stadgadt, att inom Norrbottens län inmutning endast för kronans
räkning må ske å kronojord, som ej under ständig besittningsrätt inne-
hafves eller är till boställe anslagen. Denna provisoriska lagstiftning ut¬
sträcktes år 1907 att afse äfven Jämtlands och Västerbottens län,
i det att genom lag den 19 april 1907 bestämdes, att inom nämnda tre
Bill. till lliksd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 83 Håft. 2
Historik.
10 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 119.
län inmutning endast för kronans räkning finge under tiden intill den
15 maj 1908 ske å dylik kronojord. Enligt lag den 8 maj 1908 skall
hvad sålunda stadgats fortfarande gälla intill den 15 maj 1909.
Tiden torde nu vara inne att söka upptaga frågan till slutlig lösning;
och är det i sådant ändamål jag nu anmäler detta ärende. Jag anser mig
då till en början böra erinra i korthet om de bestämmelser, som enligt
den äldre gruflagstiftningen gällt med afseende å tillgodogörandet af
mineralfyndigheter å kronojord.
Under 1500- och 1600-talen samt fram till år 1723 gjorde kronan
anspråk på regalrätt med afseende å alla grufvor, och synes kronan äfven
i allmänhet hafva under denna tid efter behag förfogat öfver grufvorna
å såväl egen som enskild mark. Genom särskilda utfästelser från kronans
sida tillerkändes emellertid upptäckare af grufva vissa rättigheter. Så t. ex.
stadgades i flera författningar och privilegier, att den som upptäckt en
grufva vore berättigad att, om han ville och förmådde, med arbete be¬
lägga och tillgodogöra sig grufvan. I annat fall skulle han erhålla be¬
löning af kronan.
Genom den såsom bergsbrukets friförklaring betecknade förordningen
af den 27 augusti 1723 blef förklaradt, att det grufregal, som i förra
författningar omtalats, för framtiden allenast skulle innebära rätt för kronan
att, i händelse för riket gagneliga metaller, mineralier och fossilier ej
vederbörligen tillgodogjordes, genom bergskollegium tillåta den, som hade
lust och förmåga, bearbetandet af sådana metall- och mineralstreck samt
grufvor. Sålunda meddelades nu fasta och för kronan bindande regler om
de enskildas rätt att tillgodogöra sig mineralfyndigheter. Beträffande 'upp¬
finnaren’ stadgades, att denne skulle dels, såsom förut varit vanligt, erhålla
belöning i penningar för upptäckten, dels ock äga rätt att till en fjärde¬
del deltaga i grufvan, med undantag af guldgrufvor och saltberg, där han
fick deltaga till hälften. Särskildt skulle kronoåbo, som å ägorna till det
hemman han bebodde upptäckte mineralstreck, ej mindre undfå vissa rätt
betydande förmåner och friheter för sig, hustru och efterkommande, än
äfven få vara delaktig i själfva bergsbruket till så stor del, som han för¬
mådde påkosta. Förordningen afsåg tydligen, ehuru intet direkt härom
nämndes, att gifva jordägaren företrädesrätt till den del, som ej tillkom
uppfinnaren. Kronans rätt till grufvor blef sålunda genom denna förord¬
ning inskränkt till endast dem, som anträffades å kronojord, och, till
blott en del af dessa, enär uppfinnaren skulle hafva en fjärdedel, i
vissa fall hälften, eller, om han vore innehafvare af nyttjanderätt till
kronohemman, så stor del, som han förmådde bruka. I en förordning
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
af den 20 oktober 1741 stadgades uttryckligen om jordägarens rätt liksom
ock att, därest jordägaren ej begagnade denna, upptäckaren skulle få hela
grufvan. Genom förordning den 6 december 1757 ökades upptäckarens
andel till hälften i alla slags fyndigheter. I de båda senare förordningarna
meddelades därjämte närmare föreskrifter angående inmutning.
Lagstiftningen i ämnet bestod därefter i det hela oförändrad till
dess grufvestadgan den 12 januari 1855 utkom. Under denna tid hade
kronan, i likhet med hvarje annan jordägare, rätt till andel i nyupptäckta
fyndigheter å henne tillhörig jord, men kronan lärer aldrig begagnat denna
sin rätt utan städse efterskänkt densamma. I berörda grufvestadga blef
därpå fastslaget, att jordägarens andel å odisponerad kronojord skulle till¬
komma inmutaren samt på jord, som upplåtits under ständig besittnings¬
rätt eller anslagits till boställe eller utarrenderats, kronoåbon, boställsinne-
hafvaren eller arrendatorn. Denna bestämmelse öfvergick sedermera i
grufvestadgan den 16 maj 1884. Samma grundsats har äfven gått öfver
i lagen angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter den
28 maj 1886, enligt hvilken å kronojord af sistnämnda tre slag veder¬
börande innehafvare skall tillgodonjuta den afgift, som koncessionsinne-
hafvaren enligt lagen är skyldig utgifva till jordägaren, under det att å
annan kronojord koncessionsinnehafvaren är från dylik afgift befriad.
I en motion vid 1889 års riksdag fästes uppmärksamheten därpå,
att staten i följd af nämnda stadganden ej blott ginge miste om ekonomisk
fördel utan äfven saknade inflytande och kontroll vid grufvors bearbetande
å kronans mark. Motionen resulterade i en Riksdagens skrifvelse af den 15 maj
1889, däri Riksdagen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte taga under öfvervä¬
gande, huruvida det kunde lända till fördel för kronan, att å kronojord, som
icke innehades under ständig besittningsrätt eller vore anslagen till boställe
eller blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid åt annan upp¬
låten, kronan tillerkändes rätt att till hälften med inmutaren deltaga i
grufarbetet och den däraf fallande vinsten.
Den 20 maj 1890 aflat Riksdagen en ny framställning i ämnet, däri
anhölls, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag om sådan ändring i grufvestadgan, att malm- och andra mineral-
fyndigheter, hvilka efter ändringens fastställande blefve upptäckta å krono¬
jord, som ej vore under ständig besittningsrätt upplåten, måtte på det för
staten gagneligaste sätt kunna disponeras.
De sålunda väckta frågorna fingo sin slutliga lösning först genom
lagen den 20 oktober 1899. Enligt denna skall å kronojord, som under
ständig besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen, kronoåbon
eller boställshafvaren fortfarande tillgodonjuta jordägareandelen, hvaremot
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
den å annan kronojord tillkommer kronan. Denna kronans jordägare¬
andel skall jämlikt kungörelse den 20 oktober 1899 utbjudas på arrende
åt enskilda för en tid af 20 år, därvid gäller, att i allmänhet anbud ej
får antagas, om det lyder å mindre än en femtiondedel af värdet af brutna
och uppfordrade inmutningsbara ämnen. Kommer arrendeaftal ej till stånd,
skall, där ej Konungen för särskild! fall annorlunda förordnar, jordägare¬
andelen lämnas obegagnad, och får enligt lagen inmutaren då tillgodonjuta
densamma mot afgäld till kronan, motsvarande en sjuttiofemtedel af värdet
af brutna och uppfordrade inmutningsbara ämnen.
Det proviso- Hvad härefter angår tillkomsten af den nu gällande provisoriska
^ningsförbu- Hgstiftningen vill jag hänvisa till hvad i statsråd den 6 mars 1905 af
dets till- dåvarande chefen för justitiedepartementet därom anförts. Departements-
komst. cpefen yttrade:
’I nådigt bref den 28 februari 1902 anbefallde Kungl. Maj:t kommerskollegium att
efter hörande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län samt bergmästaren i
norra distriktet inkomma med utlåtande, huruvida och i hvilken omfattning inmutningsrätten
syntes kollegium böra upphäfvas eller tills vidare suspenderas. Närmaste anledningen till
denna åtgärd var, såsom i det nådiga brefvet framhålles, att inmutningsrätten, sådan den ut-
öfvats inom Norrbottens län, funnits kunna föranleda till en osund spekulation och andra
betänkliga missförhållanden.
Berörda missförhållanden blefvo äfven af Riksdagen uppmärksammade. Riksdagen
ansåg att, i afbidan på frågans fullständiga utredande, provisoriska åtgärder borde vidtagas
för att, såvidt ske kunde, förhindra, att förhållandena förvärrades, och antog därför för sin
del, med föranledande af enskilda motioner, en lagbestämmelse, enligt hvilken inom Norrbottens
län inmutningsrätten å kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehades eller vore
till boställe anslagen, förbehölls kronan ensam. Denna lagbestämmelse, hvars antagande
Riksdagen i skrifvelse den 21 maj 1902 för Kungl. Maj:t tillkännagaf, blef den 6 juni samma
år af Kungl. Maj:t sanktionerad. — — — — — — -— — — — — —
Det torde tillåtas mig att med ledning af den förebragta utredningen i korthet redo¬
göra, hvari förut omnämnda missbruk af inmutningsrätten bestodo och huru de uppkommit.
Jag måste härvid gå tillbaka till den kungörelse, som den 19 augusti 1889 utfärdades och
genom hvilken förordnades dels att i mutsedel, som blefve utfärdad å fyndighet, belägen å
kronojord, som icke under ständig besittningsrätt innehades eller vore till boställe anslagen
eller blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid annan upplåten, tills vidare skulle,
om inmutningsansökningen gjorts efter dagen för kungörelsens utfärdande, intagas förbehåll
om skyldighet för inmutaren att vara underkastad de förändrade bestämmelser om rätt för
kronan att deltaga i grufarbetet och den däraf fallande vinsten, som genom ny lagstiftning
kunde blifva gällande, och dels att för fyndighet, därå inmutning under sådant förbehåll er¬
hållits, utmål tills vidare icke finge anvisas.
Den situation, som genom denna kungörelse inträdde, var ej ämnad att blifva lång¬
varig; den skulle endast räcka till dess lagstiftningen ordnat frågan, huru kronan skulle del¬
taga i grufarbetet och däraf fallande vinst, i fall, då fyndighet inmutades å kronojord, å
hvilken enligt dittills gällande lagstiftning jordägareandelen tillkommit inmutaren. Denna lag-
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No Hd.
stiftningsfråga visade sig emellertid vara svårlöst och ordnades först genom lagen den 20
oktober 1899, i hvilken emellertid stadgades, att för inmutning, som erhållits under det i
1889 års kungörelse stadgade förbehåll, utmål ej finge utan Konungens tillstånd läggas tidigare
än två år från det lagen trädt i kraft. Denna tidpunkt inföll den 1 december 1901. Det
blef sålunda en tidrymd af mer än tolf år, under hvilken utmål ej kunde läggas för fyndig¬
het, därå inmutning erhållits under det i 1889 års kungörelse stadgade förbehåll. Under
denna tidrymd måste inmutaren, om han ville bevara sin på inmutningen grundade rätt,
hvarje år göra försvarsarbete och kunde hvarken få ersätta detta med afgift i penningar,
ej heller erhålla hvilostånd, emedan för åtnjutande af dessa förmåner erfordras, bland annat,
att utmål hlifvit grufvan tilldeladt. Än mindre kunde grufdriften begynna på allvar, så länge
utmål ej hlifvit lagdt. Följden blef, att inmutarne ofta sökte komma ifrån det besvärliga och
kostsamma försvarsarbetet på det sätt, att de år efter år inmutade samma fyndighet. Häri¬
genom utsatte de sig dock för faran att vid ommutningen blifva förekomna af andra in-
mutare, och det saknades ej personer, som sökte begagna sig häraf. En osäkerhet i för¬
hållandena uppkom, som ytterligare förvärrades däraf, att den gaf anledning till många
inmutningar äfven på behörigen försvarade fyndigheter utan annat syfte än att förmå den
verklige rättsinnehafvaren att betala penningar för att slippa en process om rätten till fyn¬
digheten. Det ligger i sakens natur, att nu skildrade förhållanden skulle vara i hög grad
ägnade att framkalla en osund spekulation, emedan såväl de inmutare, hvilka hade en be¬
hörigen grundad rätt, som än mera de, hvilkas rätt var tvifvelaktig eller alls ingen, voro
angelägna att få afyttra sina mutsedlar och bjödo ut dem både inom och utom riket.
Deras utbjudande på utländsk marknad gaf i sin tur anledning till farhågan, att värdefulla
grufvor skulle råka i utländska händer i en utsträckning, som kunde innebära faror af flera slag.
Jag har härmed redogjort för de förhållanden, som gåfvo anledning till, att Kungl.
Maj:t anbefallde den nu verkställda utredningen. Det får emellertid ej förbises, att vid be¬
handlingen inom Riksdagen af förut omnämnda provisoriska lag äfven andra synpunkter
framträdde, hvilka ej torde varit utan inflytande på frågans utgång, om de också ej kunna
sägas hafva hlifvit klart och bestämdt formulerade. Under debatten i första kammaren ytt¬
rades nämligen en farhåga, att det, som en talare uttryckte sig, skulle gå för fort med ut¬
vecklingen af Norrbottens rikedomar, och innebörden häraf synes hafva varit en oro, att en
obehindrad exploatering af de norrländska järnmalmsfyndigheterna skulle dels medföra, att
malmförråden i större utsträckning än som vore önskligt blefve exporterade med den påföljd,
att den inhemska järntillverkningen i en framtid kunde komma att lida brist på malmtill¬
gång, dels föranleda att priset på järnmalm trycktes ned till gagn allenast för utländska
förbrukare, dels slutligen locka till begynnande af grufföretag, som saknade betingelser till
framgång.
Måhända kunde man också i hvad under den nämnda debatten anfördes skönja tecken
till den uppfattning, att malmrikedomarna i Norrbottens län, hvarest ju jorden till största
delen tillhör kronan, borde, i stället för att öfverlämnas till exploatering åt enskilda, för¬
behållas åt staten själf och brytas för dess räkning.’
Det genom nådiga brefvet den 28 februari 1902 begärda utlåtandet Ärendets b«-
inkom under våren 1902. Emellertid befanns för frågans afgörande ytter- 1902—1906.
ligare utredning vara af nöden. I sammanhang med beslut, hvarigenom
Kungl. Maj:t den 11 maj 1903 förordnade om förlängd giltighet af om-
förmälda lag af den 6 juni 1902, anbefallde Kungl. Maj:t sålunda kom¬
merskollegium att, efter Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvandes
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
och bergmästares hörande och sedan chefen för Sveriges geologiska under¬
sökning lämnats tillfälle att sig yttra, med öfverlämnande af inkomna
yttranden afgifva underdånigt utlåtande, dels huruvida i följd af berörda
inskränkning i inmutningsrätten olägenheter visat sig uppkomma eller
framdeles kunde vara att befara, dels ock i fråga om de ändringar, som,
under förutsättning att inmutningsrätten inom Norrbottens län fortfarande
blefve föremål för särskilda lagbestämmelser, borde med afseende å till-
lämpningsområdet eller eljest vidtagas i ofvanberörda föreskrifter, äfven¬
som angående de åtgärder i öfrigt, hvilka under sagda förutsättning kunde
erfordras i syfte att mineralfyndigheter å kronojord blefve på ett för det
allmännas intressen tillfredsställande sätt bearbetade.
Kommerskollegii utlåtande härutinnan jämte öfriga infordrade ytt¬
randen inkommo under år 1904.
I sitt anförande i statsrådet berörda den 6 mars 1905 lämnade de¬
partementschefen en sammanfattande framställning af de hörda myndig¬
heternas ståndpunkt i frågan. Han yttrade härvid:
’Af dessa myndigheter är det endast Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län, som förordar, att förbudet mot inmutning definitivt fastställes, och det är väl att märka,
att hans tillstyrkande endast afser förbud mot inmutning af järnmalm. Till stöd för sin
åsikt, att inmutning af järnmalm bör vara förbjuden, anför han, att ett verkligt intresse att
lämna inmutningsrätten oinskränkt icke längre förefinnes beträffande järnmalm, emedan man
efter hans åsikt med fog kan förutsätta, att afsevärda förekomster af järnmalm icke vidare
kunna väntas blifva upptäckta, sedan under senare år omfattande ströftåg i alla riktningar
af länet företagits i syfte att uppleta järnmalm och dessa malmletare utvecklat en feberaktig
energi, utan att dock dylika ansträngningar under senare tid ledt till några upptäckter af
beskaffenhet att förtjäna uppmärksamhet. Däremot menar nämnde befallningshafvande, att
man af inmutningsrättens frigifvande kan befara ett upprepande af de missbruk, jag här förut
omnämnt. I fråga om andra mineral än järnmalm är enligt nämnde befallningshafvandes
mening förhållandet helt annorlunda. Förekomsten inom länet af andra mineral än järnmalm
vore mycket ofullständigt känd och för afhjälpande af denna brist vore inmutningsrättens bi¬
behållande det bästa medlet.
De andra myndigheter, som hörts, äro ense om att anledning saknas att upphäfva
inmutningsrätten. Kommerskollegium anför härom, att, frånsedt det olämpliga att stadga en
undantagslag för en viss landsända, det endast under inmutningssystemet kan väntas, att
länets malmtillgångar blifva utforskade och kända, emedan koncessionssystemet icke förmår
egga till samma verksamhet i sådant hänseende samt efter kollegii tanke eftersökande genom
statens försorg näppeligen låter sig utföra i en omfattning, ens tillnärmelsevis jämförlig med
den som det enskilda intresset mäktar framkalla. Hvad nu anförts gäller efter kollegii me¬
ning ej mindre malmfyndigheter i allmänhet än äfven järnmalmsfyndigheter, och kollegium
framhåller, att det vore af stor betydelse, att forskningar efter fosforhaltig järnmalm be-
drefves inom Norrbottens län. Emot den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län förordade utvägen att upphäfva inmutningsrätten beträffande järnmalm allena anmärker
kollegium, att dylikt förbud lätt skulle kunna kringgås, emedan de flesta andra malmer före¬
komma mer eller mindre i förening med järnmalm. — — — — — — — —
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
De skäl, som kommerskollegium anfört emot inmutningsrättens definitiva upphäfvande
inom Norrbottens län, synas mig förtjäna beaktande. Å andra sidan framgår af utredningen,
att meningarne äro delade i frågan, om inmutningsrättens frigifvande under nuvarande för¬
hållanden skulle föranleda ett upprepande af de missbruk, som gifvit anledning till den pro¬
visoriska lagen. Vid detta förhållande och då anledningarne till de farhågor, som, efter hvad
jag förut nämnt, vid den provisoriska lagens behandling framträdde inom första kammaren,
säkerligen äro oförändrade, synes det mig vara mest tillrådligt att tills vidare något defini¬
tivt beslut i frågan ej fattas, utan att det provisoriska tillståndet ytterligare förlänges på
någon tid.’
Riksdagen ansåg öfvertygande skäl att ytterligare undanskjuta den
slutliga lösningen af frågan ej hafva anförts. Då emellertid den fram¬
lagda propositionen icke syntes gifva Riksdagen anledning att då ingå på
en dylik slutlig pröfning, fann Riksdagen en förlängd giltighet af den
provisoriska lagen vara nödvändig.
Då frågan om prolongation af 1902 års lag förekom i statsrådet den
27 april 1906, anförde chefen för justitiedepartementet, att bland de
betänkligheter, som af sakkunniga myndigheter yttrats med afseende å
lämpligheten att definitivt upphäfva inmutningsrätten inom Norrbottens
län, största betydelse syntes böra tilläggas farhågan, att genom inmut-
ningssystemets upphäfvande de enskildes intresse att efterspana malmfyn¬
digheter skulle komma att minskas, samt att följden häraf kunde blifva,
att länets malmtillgångar ej _ blefve utforskade och kända. Det syntes
uppenbart, att detta spörsmål vore af så stor vikt, att definitivt beslut i
ämnet icke borde fattas, innan fullständig utredning ägt rum, huruvida
det vid upphäfvande af inmutningsrätten vore möjligt att på annat sätt
gifva upptäckare af malmfyndigheter sådan uppmuntran, att den enskilda
företagsamheten fortfarande lockades att ägna sig åt eftersökande af mal¬
mer. Departementschefen anhöll därför om bemyndigande att tillkalla sak¬
kunniga att inom departementet biträda med sådan utredning. Under af¬
vaktan på, att utredningen blefve fullbordad, fann departementschefen det
vara nödigt, att det provisoriska tillståndet bibehölles.
Med stöd af det bemyndigande, som i enlighet med nämnda hem-1907 års för-
ställan gafs åt departementschefen, uppdrogs sedermera åt tre sakkunniga slag'
personer att inom departementet verkställa utredning i omförmälda fråga;
och afgåfvo de sakkunniga den 7 februari 1907 betänkande i ärendet.
I detta betänkande hafva de sakkunniga till en början såsom sin
personliga mening uttalat, att de ansåge inmutningsrätten fortfarande vara
af den största betydelse för den svenska bergshandteringen genom den
lätthet, den bereder samma handtering att erhålla malmer, och den sporre
till uppletande af sådana, som den innebär. Genom inmutningsrätten be-
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
främjades icke blott sagda handtering utan jämväl hela landets utveckling,
obefolkade och öde bygders öppnande för arbete och kolonisation samt
uppkomsten af nya förvärfskällor af allehanda slag. Beträffande vissa
delar af landet vore visserligen sant, att nya fyndigheter numera sällan
anträffas och att landet är i sådant hänseende kändt, men stora land¬
sträckor funnes, där så ej vore förhållandet. Hvad anginge sådana fyndig¬
heter, som sönats eller öfvergifvits emedan grufdriften ej burit sig, visade
ofta erfarenheten, att genom nya uppfinningar på teknikens område de
åter kunde blifva arbetsvärda. De kunde då komma bergshandteringen
och arbetet till godo lättare och billigare om inmutningsrätten finnes, än
om förädlingsindustrien skulle i hvarje fall uppgöra med jordägaren och
tillfredsställa hans måhända högt uppdrifna fordringar. Sådana miss¬
förhållanden som de, hvilka gifvit anledning till ifrågavarande proviso¬
riska lagstiftning, framträdde ofta vid uppåtgående konjunkturer på me¬
tallmarknaden; och då i allt fall deras förekomst till stor del måste till-
skrifvas det genom kungörelsen den 19 augusti 1889 meddelade förbudet
mot utmål, syntes de icke vara af beskaffenhet att föranleda inmutnings-
rättens upphäfvande.
Beträffande den fråga, som närmast afsetts i det de sakkunniga
lämnade uppdraget, hafva de till en början framhållit, att denna fråga
står i nära sammanhang med frågan om den form, hvarunder fyndig¬
heterna å kronojord lämpligen böra upplåtas till bearbetande åt enskilda.
De sakkunniga förutsatte nämligen, att kronan i regel icke själf skulle
idka drufdrift. De funne sig följaktligen föranlåtna att framlägga ett
förslag till bestämmelser rörande tillgodogörandet af fyndigheter å kronans
ifrågavarande mark.
Detta förslag innebar att, i öfverensstämmelse med det sätt,
hvarpå i vissa fall redan förfarits vid fyndigheters upplåtande åt enskilda,
Riksdagen skulle medgifva Kungl. Maj:t att åt enskilda personer för viss tid
och enligt vissa af Riksdagen godkända allmänna grunder meddela upp¬
låtelser af rätt att bearbeta fyndigheter å kronojord, därvid Kungl. Maj:t
skulle äga att, efter pröfning i hvarje särskilt fall, bestämma de närmare
villkoren för upplåtelsen, därest sådan öfver hufvud taget ansåges böra
äga rum. Då fråga vore allenast om kronan tillhörig jord och sålunda
icke om enskilda jordägares rätt, syntes anledning icke föreligga att göra
någon åtskillnad mellan mineralfyndigheter, inmutningsbara enligt grufve-
stadgan, och andra mineralfyndigheter, utan borde Riksdagens ifrågasatta
medgifvande omfatta alla slag af mineralfyndigheter å kronojord. De före¬
slagna bestämmelserna borde, ansåge de sakkunniga, afse ej blott Norrbottens
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
län eller några vissa lån i Norrland utan hela landet och således gälla all
kronojord, som ej med ständig besittningsrätt innehafves eller är anslagen _
till boställe. Om än man kunde vänta att annorstädes icke funnes så
värdefulla fyndigheter som i Norrbottens län, syntes dock förhållandena
icke betinga olika lagstiftning i förevarande hänseende beträffande de
olika länen. Man ernådde en större konsekvens i lagstiftningen, om ena¬
handa bestämmelser gällde all kronojord af ifrågavarande slag.
Förslaget innehöll i öfrigt följande. Upplåtelse (arbetstillstånd), som
icke finge omfatta ett område öfverstigande 50 hektar, skulle innefatta två
perioder, en försöksperiod om 3 år, afsedd för fyndighetens undersökning,
och en arbetsperiod om högst 45 år. Inom nu angifna gränser skulle
Kungl. Magt äga bestämma såväl storleken af arbetsområdet som arbets¬
periodens längd; och hade Kungl. Maj:t i öfrigt vid arbetstillståndets
meddelande att föreskrifva de villkor beträffande algäldens storlek eller
dylikt, som kunde finnas lämpliga. Afgälden skulle utgå efter värdet af
alla inom området vunna mineraliska ämnen, som tillståndshafvaren till¬
godogjorde sig, och bestämmas till i allmänhet minst en trettiotredjedel
af samma värde. Den, som upptäckt en förut okänd fyndighet, skulle äga
en viss företrädesrätt att erhålla arbetstillstånd, därest Konungen öfver
hufvud funne upplåtelse höra ske, och, för den händelse dylikt tillstånd
blefve annan medel eladt, vara berättigad till en belöning af 1,500 kronor,
att erläggas af denne.
De sakkunniga hafva beträffande det sålunda uppgjorda förslaget
framhållit, att den eggelse till nya fyndigheters uppsökande, som läge i
inmutningsrätten, svårligen kunde med andra bestämmelser till fullo er¬
sättas, men att de bestämmelser, som i detta afseende intagits i förslaget,
syntes böra verka ej så litet uppmuntrande. Den klass af upptäckare,
som torde vara den talrikaste, nämligen personer, som antingen tillfälligt¬
vis upptäckte en fyndighet eller i hopp om vinst genom fyndigheternas
försäljning eftersökte sådana, skulle enligt förslaget erhålla en kontant
belöning, som i regel torde betvdligt öfverstiga hvad de under nuvarande
system erhölle för sina mutsedlar, och då en upptäckare, som själf önskade
bearbeta den upptäckta fyndigheten, skulle erhålla eu viss företrädesrätt
till arbetstillstånd, syntes förslaget äfven för dylika upptäckare innebära
en viss eggelse till nya fyndigheters efterforskande.
öfver detta de sakkunnigas förslag har kommerskollcgium afgifvit. ^1^2öo7
infordradt utlåtande, och har kollegium med utlåtandet tillika öfverlämnat års förslag.
yttranden öfver förslaget från bergmästaren i norra distriktet, Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
Ihh. till Piksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 83 Höft. 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
professorn i grundvetenskap vid tekniska högskolan Walfrid Petersson samt
fullmäktige i järnkontoret.
Af de sålunda hörda hafva endast befallningshafvandena i Norr¬
bottens och i Jämtlands län uttalat sig för ett definitivt upphäfvande
af inmutningsrätten, sistnämnda myndighet under förklaring att, då någon
egentlig grufbrytning icke förekomme inom länet, befallningshafvanden
icke vore i tillfälle afgifva något på erfarenhet grundadt omdöme i
frågan.
Under åberopande af sin förut i frågan uttalade mening har befall¬
ningshafvanden i Norrbottens län förmält sig fortfarande anse det vara
gagneligast, att inmutningsrätten fullständigt upphäfdes beträffande järn¬
malm, åtminstone inom Norrbottens län. Några olägenheter af den sedan
år 1902 bestående provisoriska lagstiftningen hade icke såvidt anginge
järnmalmsfyndigheter blifvit försporda. Beträffande andra fyndigheter hade
däremot många uttalanden och klagomål framkommit däröfver, att sådana
ej fått inmutas. Huruvida med afseende å sådana fyndigheter lämpligast
vore att åter lösgifva inmutningsrätten eller att antaga det af de sakkunniga
föreslagna tillvägagångssättet, därom ville befallningshafvanden ej närmare
yttra sig, men förklarade han sig emellertid anse förslaget i hufvudsakligaste
delar mycket godt och tillfredsställande. De föreslagna penningebelöningarna
trodde befallningshafvanden komma att verka mycket eggande på dem,
som sysselsätta sig med efterforskande af malmer.
Bergmästaren förmenade, att vid föregående utredningar så starka skäl
förebragts för inmutningsrättens bibehållande, att något upphäfvande af
denna rätt vare sig helt eller delvis ej borde vidare sättas i fråga. I allt
fall vore frågan för sent väckt, då säkerligen numera malmkomplexer af
större betydelse ej vidare stode att upptäcka. Det föreslagna systemet
syntes komma att medföra en hel del olägenheter för dem, som ville drifva
bergsbruk, utan att inbringa några nämnvärda fördelar för staten.
Befallningshafvanden i Västerbottens län ansåg skäl icke föreligga
att inom detta län bibehålla det nuvarande inmutningsförbudet. Under
förutsättning att detsamma dock bibehölles, funne befallningshafvanden ej
något vara att i hufvudsak erinra mot de sakkunnigas förslag.
Professorn Petersson framhöll, att då enligt förslaget en upptäckare
icke skulle . äga särskild rätt till erhållande af arbetstillstånd, han torde
få svårt att genom särskildt aftal tillförsäkra sig högre ersättning af den,
som önskar exploatera fyndigheten, än i förslaget upptagna 1,500 kronor,
en ersättning, som i vissa fall kunde vara skälig men i många om ej i de
flesta fall icke stode i rimligt förhållande till de svårigheter och kostnader,
som i regel äro förknippade med malmsökande. Och äfven för dem, som
19
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
äga nödiga medel att utrusta malmsökningsexpeditioner och att själfva
bearbeta eventuellt upptäckta fyndigheter, torde möjligheten af att arbets¬
tillstånd förvägras dem eller meddelas åt annan sökande ej verka vidare
uppmuntrande. Genom nyare tiders förbättringar med hänsyn till de tek¬
niska hjälpmedlen för malmers tillgodogörande hade förhållandena så
ändrats, att många fyndigheter, hvilka förr ansetts värdelösa, nu kunna
med fördel exploateras. Utredning af dylika fyndigheters användbarhet
vore ofta förenad med stor omtanke och betydande omkostnader och torde
vara i lika hög grad förtjänt af uppmuntran som sökandet efter nya
malmfyndigheter. Det syntes därför vara oriktigt, att dylikt initiativ
icke i det föreliggande förslaget ansetts förtjäna uppmuntran. Han an-
såge alltså det af de sakkunniga uppgjorda förslaget dels vara ofull¬
ständigt och dels icke i tillräcklig grad fylla det därmed afsedda ända¬
målet, hvilket i vida högre grad skedde genom inmutningsrätten, hvars
missbruk åter genom lämpliga föreskrifter kunde förebyggas. Beträffande
påståendet att inom de norrländska länen inga större fyndigheter vidare
stode att upptäcka erinrades därom, att endast en relativt obetydlig del
af Norrland ännu varit föremål för så detaljerad undersökning, att man
med någon större grad af bestämdhet kunde yttra sig därom. Den möj¬
ligheten syntes därför icke vara utesluten, att inom vissa områden malm¬
fyndigheter af olika slag komme att upptäckas i samband med den när¬
mare kännedomen om dessa trakters geologiska förhållanden.
Jämväl mot vissa af förslagets viktigare bestämmelser i öfrigt fram¬
ställde professorn Petersson åtskilliga anmärkningar.
Fullmäktige i Järnkontoret förklarade sig vara lifligt öfvertygade därom,
att inmutningsrättens upphäfvande skulle i flera afseenden lända till skada
för vår grufhandtering. Beträffande den invändning, som gjorts mot in¬
mutningsrätten, att genom dess tillvaro staten såsom jordägare icke skulle
komma i åtnjutande af skälig ekonomisk vinst af sina mineralskatter,
syntes numera efter införandet af lagen den 20 oktober 1899 fog saknas för
denna invändning. Kronan borde dock ej såsom hittills skett utarrendera
sina jordägareandelar eller upplåta dem mot afgäld till inmutare utan
borde själ!' deltaga i grufarbetet. Kronans inkomster af dess jordägare¬
andelar skulle härigenom betydligt ökas. Hvad anginge de i Norrbottens län
uppkomna missförhållanden, som syntes hafva varit den yttre anledningen
till den nuvarande provisoriska lagstiftningen, ansåge fullmäktige, att en
del af dessa missförhållanden endast varit af öfvergående natur och att i
allt fall den osunda spekulationen i grufvor icke skulle kunna förhindras
genom inmutningsrättens ersättande med något annat system. Missför¬
hållandena skulle i hufvudsak fortfara, endast uppträda under andra for-
20
1908 års
får slag.
Kungl. Ma.j:ts Nåd. Proposition N:o 110.
mer. Faran för att svenska grufföretag skulle råka i händerna på utlän¬
ningar vore numera i lagstiftningsväg i viss mån häfd och skulle sanno¬
likt ej minskas genom inmutningsrättens afskaffande. Beträffande de
bestämmelser, som i förslaget intagits i syfte att uppmuntra till efter¬
forskande af fyndigheter, ansåge fullmäktige dessa bestämmelser innefatta
långt ifrån samma eggelse,som är förbunden med inmutningsrätten. Det kunde
väl tyckas, hvad särskildt järnmalmsfyndigheter an ginge, att redan nu i Norr¬
botten så stora förråd af järnmalm förefunnes, att det vore bäst, därest upp¬
täckandet af nya järnmalmsfyndigheter rent af tills vidare försvårades. Denna
uppfattning kuncle fullmäktige ej dela. Järngrufvorna i de gamla bergs-
lagsdistrikten vore redan hårdt anlitade, och då det visat sig, att lapp¬
ländsk järnmalm af viss beskaffenhet med fördel kunde användas vid mel¬
lersta Sveriges järnbruk, vore upptäckandet af nya fyndigheter innehållande
dylik malm af utomordentlig betydelse för den svenska järnhandteringen.
Äfven med afseende å järnmalmsexporten vore upptäckandet af nya sådana
fyndigheter af stor betydelse. Fullmäktige ville visserligen ej påstå, att
den nu pågående exporten af järnmalm borde ökas, men just för att i
någon mån kunna tillse, att exporten blefve ordnad med hänsyn till lan¬
dets tillgång på varan, vore det af synnerlig betydelse att så noggrant
som möjligt äga kännedom om tillgången. Då det sålunda ej blott för
bergshandteringen utan äfven för hela landets utveckling vore af största
vikt att uppmuntra letandet efter nya, värderika fyndigheter, och då det
icke syntes möjligt att utfinna en bättre sporre därtill än inmutnings¬
rätten, kunde fullmäktige ej annat än på det kraftigaste afråda från dess
upphäfvande och finna de sig föranlåtna att på det allvarligaste afstyrka,
att förslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet. En omarbetning i
vissa delar af vår gruflagstiftning ansåge fullmäktige dock vara erforderlig.
Kommerskollegium ansåg sig vid bedömandet af de sakkunnigas för¬
slag böra utgå från förutsättningen af inmutningsrättens upphäfvande.
Ett dylikt upphäfvande borde ej omfatta ensamt Norrbottens län utan
äfven åtminstone Västerbottens och Jämtlands län, hvarest kronan liksom
i förstnämnda län ägde betydliga jordområden. Beträffande de i förslaget
intagna bestämmelserna till uppmuntrande af efterforskandet efter mineral-
fyndigheter trodde kollegium nog dessa bestämmelser kunna blifva af be¬
skaffenhet att locka till dylikt efterforskande, därvid dock vissa tillägg
borde göras i förslaget. I öfrigt hade kollegium endast smärre ändringar
att föreslå.
På grund af de anmärkningar, som gjorts mot 1907 års förslag,
särskildt beträffande dess förmåga att verka uppmuntrande i fråga om
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
efterforskande! och bearbetandet af mineralfyndigheter, och då det syntes
mig som, med upphäfvande af inmutningsrätten å kronojord, ett system
för tillgodogörandet af fyndigheterna därstädes borde kunna åstadkommas,
innefattande afsevärdt större lockelser i berörda hänseende än nu nämnda
förslag, lät jag under sistförflutna sommar inom justitiedepartementet med
biträde af sakkunniga utarbeta nytt förslag i ämnet, i det följande kalladt
1908 års förslag. Vid uppgörandet häraf blef den synpunkten ledande,
att de med afseende å inmutning gällande regler borde tjäna till förebild,
så långt med bevarandet af kronans äganderätt till fyndigheterna vore
förenligt. Förslaget kom sålunda att upptaga bestämmelser, som dels
gjorde det möjligt för en hvar svensk medborgare att utan större omgång
eller kostnad vinna rätt att bedrifva undersökningsarbete, dels ock gåfvo
den, som vid undersökning funnit fyndighet vara arbetsvärd, en viss rätt
att på bestämda villkor erhålla tillstånd till densammas tillgodogörande.
Dylikt tillstånd skulle gifvas utan inskränkning i tiden, men med rätt för
staten att efter viss tid inlösa orrufanläjrgningnn.
Förslaget afsåg inmutningsrättens upphäfvande beträffande krono¬
jord inom hela riket, men blott sådan jord, som hvarken innehafves under
ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe.
Öfver detta 1908 års förslag hafva underdåniga yttranden afgifvits Yttranden
af kommerskollegium, Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens 19f>8
län, samtliga bergmästare, professorn Petersson samt fullmäktige i järn- rs*or8 9'
kontoret, hvarjämte bergmästaren i mellersta distriktet tillika öfverlämnat
en skrift i ämnet från grufingeniören i samma distrikt.
Det mottagande, förslaget rönt, har icke varit ogynnsamt.
Befallningshafvanden i Norrbottens län, som icke funnit skäl att
frångå sin tidigare uttalade mening angående lämpligheten af inmutnings¬
rättens upphäfvande åtminstone i nämnda län, har väl ej känt sig öfver¬
tyg3^ om, att förslaget innebär större uppmuntran till eftersökande af
mineralfyndigheter å kronojord än 1907 års förslag, men vitsordar dock,
att 1908 års förslag erbjuder många och stora företräden framför det fria
inmutningssystemet.
Kommerskollegium, fullmäktige i järnkontoret och professorn Peters¬
son uttala att, under förutsättning af inmutningsrättens upphäfvande, de
föreslagna bestämmelserna om undersökning och bearbetning af mineral¬
fyndigheter synas ägnade att utgöra grundval för ny lagstiftning i ämnet.
De framhålla dock, i likhet med vissa af bergmästarne, att en fullständig
revision af grufvestadgan, med bibehållande af inmutningsrätten å all jord,
vore att föredraga.
22
Departe¬
ments¬
chefens
yttrande.
Gällande
gruflagstift
nings grund
princip.
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 119.
I öfrigt hafva åtskilliga erinringar gjorts mot skilda delar af för¬
slaget.
Jag torde redan här böra nämna att, enligt min öfvertygelse, ett
ordnande af förhållandena med afseende å mineralfyndigheter å kronojord
nu bör företagas i väsentlig öfverensstämmelse med 1908 års förslag. De
mot förslaget framställda anmärkningarna hafva synts mig ej böra för¬
anleda annat än någon mindre omarbetning däraf, utan rubbning af för¬
slagets principer, hvilken omarbetning jag ock låtit inom justitiedeparte¬
mentet verkställa.
Innan jag går att närmare motivera och framlägga det program för
•frågans lösning, hvilket jag sålunda ansett böra uppställas, torde jag emel¬
lertid hafva att i korthet angifva min ställning till frågan om den grund,
hvarpå vår nuvarande gruflagstiftning måste anses hvila. Enligt en åsikt,
som under föregående strider å gruflagstiftningens område gjorts från
vissa håll gällande och äfven uttalats i en vid detta års riksdag afgifven
motion, skulle äganderätten till de i svenska jorden, äfven den enskilda,
befintliga mineralier tillkomma staten. Med andra ord, ett grufregale
skulle bestå, och inmutningsrätten vore att betrakta såsom ett utflöde häraf.
De forskare, som sysselsatt sig med detta ämne, hafva såsom sin
mening uttalat, att äganderätten till jord i Sverige ursprungligen äfven
omfattat däri förefintliga mineralier. Under inflytande af feodaltidens
åsikter synes emellertid kronan efter hand med allt större styrka hafva
gjort anspråk på en regalrätt i detta afseende. En sådan måste ock, på
sätt ofvan antydts, antagas hafva rådt åtminstone från Gustaf Vasas tid.
Redan genom utfärdandet af 1723 års förordning lärer emellertid kronan
hafva i själfva verket eftergifvit denna sin rätt, och finner jag i alla hän¬
delser vara otvifvelaktigt, att den nuvarande svenska gruflagstiftningen
hvilar på den uppfattning, att äganderätten till mineralfyndighet tillkom¬
mer ägaren af jorden och att inmutningsrätten utgör en inskränkning i
jordägarens rätt att förfoga öfver vissa mineralier — en inskränkning, som
staten med begagnande af sin höghetsrätt funnit sig böra stadga på grund
äf samhällets intresse i dessa mineraliers tillgodogörande. Sålunda har
tvifvelsutan enligt svensk rätt en jordägare befogenhet att utan inmut¬
ning tillgodogöra sig de inmutbara mineralier, som befinna sig i hans
jord, gifvetvis dock under risk att annan genom inmutning förvärfvar
bättre rätt till desamma. På riktigheten af den antydda uppfattningen
hänvisa för öfrigt såväl vissa positiva bestämmelser i lagen som ock ut¬
talanden och andra omständigheter vid de båda grufvestadgarnas tillkomst.
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
Att i och med inmutningsrättens bortfallande utan dess ersättande med
andra regler de förut inmutbara mineralierna fritt få tillgodogöras af jord¬
ägaren, har också ansetts själfklart.
Det lärer jämväl vara ställdt utom tvifvel, att det, jämlikt lagen
den 28 maj 1886, med afseende å stenkolsfyndigheter gällande konces-
sionsförfarande måste, trots skiljaktigheterna från inmutningsförfarandet,
anses liksom detta vara byggdt på uppfattningen om en statens höghets¬
rätt. De två inom vår gruflagstiftning rådande olika systemen hvila båda
på den gemensamma grund, att staten funnit sig böra ingripa för att be¬
reda bergsnäringen tillfälle att utan allt för stora svårigheter förvärfva de
för näringens bedrifvande nödiga mineralier. Men staten har ansett sig
böra med afseende å olika mineralier stadga olika sätt för detta för¬
värfvande.
I detta sammanhang kan förtjäna nämnas, att enligt fransk rätt,
hvarifrån vi hämtat det hos oss tillämpade koncessionsförfarandet med af¬
seende å stenkol, äganderätten till grunden anses medföra äganderätt till
däri förefintliga mineralier, med de begränsningar lagstiftningen uppdrager.
Efter denna redogörelse för hvad enligt min åsikt utgör grundvalen Skal för och
för gällande gruflagstiftning, öfvergår jag till en granskning af skälenerriot upp¬
för och emot upphäfvandet af rätten till inmutning å kronojord. Det upp-
torde härvid vara lämpligt att inledningsvis beröra äfven frågan om in- häfvande.
mutningssystemets fullständiga öfvergifvande och att undersöka, hvad sam¬
band dessa båda frågor må sinsemellan äga.
Vid fyrfaldiga tillfällen under sist förflutna århundradet har näm-a)med afseende
ligen yrkats, att inmutningsrätten borde helt och hållet upphäfvas, således & Privat
jämväl hvad angår den privata jorden. Dessa yrkanden motiverades huf¬
vudsakligen med hänvisning till dels det intrång, som jordägarne till följd
af inmutningsrätten nödgades lida i sitt förfogande öfver jorden och som
långt ifrån alltid kunde anses behöfligt eller lämpligt, och dels de olägen¬
heter, som den esomoftast starkt florerande mutscdelshandeln medförde,
särskildt därutinnan, att de verkliga idkarna af bergsnäringen tvungos
till förmån endast för åtskilliga spekulanter betala öfverdrifna pris för gruf-
vorna. Under debatterna i denna fråga frambars väl någon gång tanken
att medelst ett koncessionssystem ersätta inmutningsrätten, men de ojäm¬
förligt flesta af denna rätts motståndare voro af den åsikt, att med in¬
mutningsrättens upphäfvande mineralierna borde öfverlämnas åt jordäga¬
rens fria förfoganderätt och således bergsnäringens idkare tvingas att i
förekommande fall träffa uppgörelse med vederbörande jordägare. På denna
princip hvilade det förslag till förordning om grufvor, som — med an-
24
b) med af¬
seende it krono¬
jord.
Kängl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
ledning af 1872 års Riksdags begäran om utredning angående ändring i
gruflagstiftningen — blef inom civildepartementet upprättadt. Detta för¬
slag mötte emellertid från nästan alla håll starkt motstånd och blef ej
framlagdt för Riksdagen. Vid antagandet år 1884 af förslaget till den
nuvarande grufvestadgan visade sig äfven, att inom Riksdagen sympati¬
erna i mycket öfvervägande grad voro för inmutningsrättens bibehållande.
Jag kan ej heller finna det vara af förhållandena påkalladt att nu
framlägga förslag om inmutningsrättens upphäfvande såvidt den privata
jorden angår. En ändring i lagstiftningen, hvarigenom staten tillerkändes
äganderätt till mineralierna å jord af sistnämnda slag samt rätt att för
egen räkning förfoga öfver desamma, skulle enligt min mening otvifvel¬
aktigt innebära ett obehörigt ingrepp i den bestående jordäganderätten.
Skäl af så tvingande natur, att de skulle kunna motivera ett dylikt in¬
grepp, synas mig ingalunda föreligga. Hvad åter angår frågan, huruvida
ej möjligen från andra synpunkter vore lämpligt, att inmutningsrät-
ten å enskild jord upphäfdes och, utan att staten trädde i den enskilde
jordägarens ställe, ersattes med annat system, exempelvis ett koncessions-
förfarande af den typ, som hos oss redan gäller beträffande stenkol, torde
anledning ej föreligga att upptaga denna fråga till behandling i samband
med den nu förevarande. Den i ärendet förebragta utredningen har ute¬
slutande afsett förhållandena å kronojord. Upptagandet af nyss nämnda
fråga skulle alltså icke kunna ske utan att ytterligare utredning åväga-
bragtes. Hvilka åsikter man än må äga om lämpligheten af en lagstift¬
ning i den nu antydda riktningen, torde man nödgas erkänna — med hän¬
syn till de svårigheter, som gruflagstiftningsärenden städse visat sig inne¬
fatta — att en sammankoppling af denna fråga med den nu aktuella om
inmutning å kronojord skulle i ännu åtskilliga år fördröja den sist¬
nämndas afgörande. Då i allt fall på grund af den olikhet i utgångs¬
punkt, som mellan dessa frågor förefinnes, föga utsikt torde vara att
erhålla en för båda slagen af jord gemensam lagstiftning, har jag an¬
sett den fördel, som en lösning af de båda frågorna i ett samband
skulle kunna innebära, ej uppväga olägenheten af att med ordnandet af
förhållandena å kronojord ännu i flera år måste anstå. Af samma skäl har
jag funnit ej heller vara lämpligt att, på sätt föreslagits i åtskilliga
i ärendet afgifna yttranden, uppskjuta den föreliggande frågan till före¬
tagande i samband med en allmän revision af grufvestadgan.
Den yttre anledningen till gällande provisoriska lagstiftning och där¬
med äfven till den nu föreliggande, mera begränsade frågan om upphäf¬
vande af inmutningsrätten allenast å viss kronan tillhörig jord har såsom
förut nämnts varit de i Norrbotten uppträdande missförhållandena med
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hd.
afseende å spekulation i mutsedlar in. in., således förhållanden af hufvud¬
sakligen enahanda art, som, låt vara i mindre skarp form, redan förut
framträdt och jämväl af inmutningsrättens motståndare åberopats till stöd
för denna rätts fullständiga upphäfvande. Af den utredning, som i föreva¬
rande ärende verkställts, framgår, att dessa missförhållanden till väsentlig
del berott af tillfälliga omständigheter, och att de brister i gruflagstift-
ningen, som möjliggjort deras uppkomst, skulle kunna till hufvudsakligaste
del afhjälpas genom vissa ändringar i grufvestadgan utan inmutningsrät¬
tens upphäfvande. Den omständigheten, att berördå missförhållanden för¬
nämligast framträdt med afseende å viss konojord, kan tydligen ej heller
äga det sammanhang med jordnaturen, att den gifvetvis önskvärda enhet¬
ligheten i lagstiftningen bör offras enbart i syfte att undanröja dem. A
andra sidan må dock framhållas att, därest af annat skäl inmutningsrätten
å kronojord finnes lämpligen böra upphäfvas, det måste anses såsom en
ytterligare fördel af ett dylikt upphäfvande, att därigenom rådes verksam¬
mare bot mot omförmälda olägenheter än eljest varit möjligt åstadskomma.
Om sålunda den hufvudsakliga grund, som ursprungligen åberopats
för yrkandet om inmutningsrättens upphäfvande beträffande viss kronojord,
icke längre synes äga afgörande betydelse, hafva åter de skäl af politisk
och statsekonomisk art, som, på sätt ofvan nämnts, torde hafva bidragit
till 1902 års Riksdags beslut, erhållit ökad vikt. Man har sedan den tiden
kommit till allt klarare insikt om nödvändigheten för staten att äga visst
inflytande öfver malmbrytningen och malmexporten och om nödvändigheten
att hindra, det värdefullare svenska grufvor falla i utlänningars händer. Med
hänsyn härtill hafva statsmakterna funnit sig föranlåtna att genom köpförvärfva
åtskilliga af de stora gruffälten i Norrbotten. Af denna grufpolitik synes
mig såsom en oafvislig konsekvens följa, att staten, då så utan förnärmande
af annans rätt kan ske, genom lagstiftningen bibehålies vid äganderätten
till mineralfyndigheterna å kronans mark. Anses nämligen nyss antydda
intressen vara af den betydelse, att staten för deras tillvaratagande finnes
böra äfven till höga pris förvärfva sig grufvor från enskilda, synas samma
intressen än mera betinga ändring i eu lagstiftning, hvarigenom eu
hvar tillerkännes rätt att medelst inmutning afhända kronan den ägande¬
rätt till å dess mark befintliga fyndigheter, som efter hvad ofvan nämnts
tvifvelsutan principiellt tillkommer kronan såsom jordägare.
Såsom en ytterligare fördel af statens bibehållande vid äganderätten
till ifrågavarande fyndigheter torde också böra räknas, att kronan därigenom
säkerligen skall vinna större direkta inkomster än hvad den nu är i till¬
fälle draga af den rätt till jordägareandel, som enligt nuvarande lagstift-
Bili. till Riksd. Prof. 1000. I Sami. 1 Afd. 83 Häft. 4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
ning tillkommer kronan, och att sålunda afkastningen af dessa fyndigheter
i större utsträckning komma alla statsborgare till godo.
Det hufvudsakligaste af de mot den ifrågasatta lagändringen anförda
skälen har, såsom förut nämnts, varit farhågan att genom inmutningsrät-
tens borttagande de enskildes intresse att efterspana mineralfyndigheter
skulle komma att minskas och landets malmtillgångar sålunda ej blifva
utforskade och kända, hvaraf åter skulle blifva en följd, att bergsbrukets
och därmed särskildt det öfre Norrlands utveckling i betydlig grad hämma¬
des. I sakens natur ligger, att intet system, grundadt på principen att
äganderätten till upptäckta mineralfyndigheter förbehålles jordägaren, för¬
mår i nu nämnda hänseende ersätta inmutningssystemet, enligt hvilket en
upptäckare efter inmutning tillerkännes äganderätt till det upptäckta. Då
det emellertid enligt 1908 års förslag står en upptäckare af mineralfyn¬
dighet öppet att i ungefär enahanda ordning, som med afseende å inmut¬
ning nu är föreskrifter!, vinna en rätt att under vissa på förhand bestämda
villkor tillgodogöra sig fyndigheten, och denna rätt dessutom i motsats till
inmutningsrätten skall omfatta hela fyndigheten, synes man kunna antaga
att, därest förslaget blir gällande rätt, den enskilda företagsamheten fort¬
farande skall kunna förmås att i önsklig mån ägna sig åt uppsökande och
bearbetande af mineralfyndigheter.
Mot upphäfvande af inmutningsrätten enbart å viss kronojord har
vidare anmärkts, att det måste anses mindre lämpligt såväl att olika regler
skola gälla för tillgodogörande af fyndigheter å mark af den ena eller
andra jordnaturen, som oqk att staten sättes i bättre ställning än annan
jordägare. I denna fråga torde emellertid de praktiska hänsynen böra tilläggas
sådan vikt, att för dem nämnda betänkligheter af hufvudsakligen teoretisk
innebörd måste vika. För öfrigt synes lagstiftningen hafva redan genom
de år 1899 antagna bestämmelserna angående tillvaratagande af kronans
jordägareandel öfvergifvit principen om full likställighet på detta område
mellan kronan och andra jordägare.
Inmutnings- Vägas mot hvarandra de skäl, som tala för inmutningsrättens upp-
'upphäfvas häfvande beträffande kronojord, och de som tala däremot, synas mig de
medafseende förra gifvetvis vara de starkare.
“ Jag har dock redan antydt. att, i öfverensstämmelse med den be¬
stående provisoriska lagstiftningen, upphäfvandet af inmutningsrätten torde
böra afse allenast sådan kronojord, hvarå jordägareandelen nu tillkommer
kronan. Att jord, som innehafves med ständig besittningsrätt, bör uti ifråga¬
varande hänseende behandlas lika med jord under enskild äganderätt, synes
ej kunna vara föremål för tvekan. Såsom förut torde till jord under ständig
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11!).
27
besittningsrätt böra hänföras äfven grufveskog. Beträffande den till boställe
anslagna kronjorden kunna onekligen skäl gifvas för att inbegripa den
bland den jord, hvarå inmutning ej vidare skulle få ske. Vidkommande
grunderna för min motsatta åsikt härutinnan tillåter jag mig hänvisa till
hvad inom högsta domstolen anförts i fråga om det år 1893 till domstolen
remitterade förslaget angående förändrad lagstiftning om rätten till jord¬
ägareandel å kronans jord. Samma skäl, som då anfördes mot att jord¬
ägareandelen å boställsjorden tillädes kronan, torde nämligen äfven tala
mot att den nu ifrågasatta lagstiftningen gifves jämväl för boställsjorden.
På grund af stadgande i lagen den 20 oktober 1899 angående änd¬
ring i, bland annat, 17 § grufvestadgan skall den, som före samma lags
ikraftträdande arrenderat kronoegendom, fortfarande under sin arrendetid
äga rätt till jordägareandelen för samma egendom. Det gifves således åt¬
skilliga kronoarrendatorer, som ännu några år framåt skulle äga rätt att
i fall af inmutning å den arrenderde egendomen tillgodonjuta jord¬
ägareandelen. En sträng tillämpning af den princip jag ansett eljest
böra följas — nämligen att den nya lagstiftningen bör afse endast
sådan kronojord, hvarå jordägareandelen nu tillkommer kronan — skulle
alltså medföra, att samma lagstiftning blefve gällande för ifrågavarande krono-
domäner först i den mån nämnda arrendatorers kontrakt utlöpte. En dy¬
lik hänsyn till omförmälda arrendatorer synes dock hvarken nödig eller
lämplig. Förbudet mot inmutning torde böra redan från början omfatta
äfven dessa utarrenderade kronoegendomar. Skulle det knappast antagliga
fall komma att inträffa, att å dylik egendom under nu löpande arrendetid
någon fyndighet af större värde upptäckes, lärer måhända staten icke
undandraga sig att gifva arrendator!! någon ersättning för den förmån,
han genom utnyttjande af rätten till jordägareandel tilläfventyrs kunnat
vinna.
Hvad därefter angår frågan, huruvida den nya lagstiftningen bör,
såsom under ärendets första behandling ifrågasatts, allenast afse Norrbot¬
tens län eller erhålla allmännare giltighet, synes det mig att, på sätt de
sakkunnige i betänkandet af år 1907 framhållit, förhållandena ej betinga
olika regler i förevarande ämne för skilda län. Förut är nämndt, att det
provisoriska inmutningsförbudet år 1907 utsträcktes till Västerbottens och
Jämtlands län. Jag ämnar nu föreslå, att de nya bestämmelserna må gif¬
vas för hela riket. Bortsedt från att å kronans jord i de sydligare länen
upptäckter af mineralfyndigheter icke kunna väntas ske i synnerlig om¬
fattning, torde de för inmutningsrättens upphäfvande anförda skälen äga
giltighet lika såväl då fråga är om dessa län som beträffande Norrbottens
län.
28
Hvad bör
träda i stäl¬
let för in¬
mutning ?
Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 119.
Under ärendets utredning har i allmänhet af dem, som därvid ytt¬
rat sig, förutsatts, att staten ej skulle drifva grufrörelse. Uttalanden
hafva dock gjorts, att staten själf borde bearbeta sina grufvor, och har
härvid framhållits, att hvarje arrendesystem, huru det än må vara inrät-
tadt, är behäftadt med olägenheter. Det kan ej bestridas, att så i viss
mån är förhållandet, och särskildt lärer det kunna antagas, att staten un¬
der ett sådant system måste nöja sig med något mindre afkastning af
grufvorna än om staten själf toge hand om grufdriften. A andra sidan
möter emellertid mot sistnämnda anordning stora svårigheter. Utsikterna
för ett grufföretag låta sig vanligen mindre än för annat företag beräknas,
och den risk i penningar, ett grufföretag innebär, är oftast ansenlig. Om
det i allmänhet får anses olämpligt att staten själf drifver näringsfång,
synes alltså staten än mindre böra genom egna organ idka grufdrift. Åt¬
skilliga mineralförekomster gifvas emellertid, där man, åtminstone sedan
grufdrift någon tid idkats, kan med stor sannolikhet beräkna den framtida
vinsten; och med afseende å dessa bör det icke anses alldeles uteslutet,
att staten öfvertager driften. I allt fall synes man redan på grund af den
omständighet, att staten dels förskaffat sig och dels framdeles kommer att
erhålla äganderätten till ett större antal grufvor, böra räkna med möjlig¬
heten att staten i en framtid föranledes att idka grufdrift.
Af det nu anförda framgår, att de fyndigheter å kronans mark, hvar¬
till kronan i följd af inmutningsrättens upphäfvande vinner rätt, böra upp¬
låtas till bearbetande åt enskilda, och, å andra sidan, att dessa upplåtelser
böra gifvas under en form som möjliggör för staten att, där så skulle fin¬
nas lämpligt, för egen räkning öfvertaga fyndigheterna.
Beträffande villkoren i öfrigt för dessa upplåtelser synes mig af
utredningen i ärendet framgå, att det system, som härvid skall komma till
användning, bör uppfylla hufvudsakligen följande fordringar, i den mån
de låta sig förenas: systemet skall erbjuda afsevärda lockelser till efter¬
forskande och bearbetande af fyndigheter å kronojord; grufinnehafvarna
böra föranledas till rationell brytning af grufvorna; staten måste sättas i
tillfälle öfva inseende öfver grufvorna och, då så finnes böra ske, infly¬
tande öfver malmexporten; och staten bör erhålla en skälig afkastning af
sina grufvor.
Det torde utan vidare vara tydligt, att ett system, motsvarande det
hos oss med afseende å stenkol gällande koncessionssystemet, icke står i
den öfverensstämmelse med nu nämnda principer, att detsamma bör, såsom
dock under ärendets utredning af åtskilliga myndigheter föreslagits, komma
till användning äfven uti nu ifrågavarande hänseende.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hd.
29
Såsom ofvan i korthet antydts, synas berörda fordringar ej heller
vara tillräckligt iakttagna i 1907 års förslag. Då enligt detta förslag
upptäckaren af en fyndighet ej skulle äga någon ovillkorlig rätt att få
arbetstillstånd, och sålunda den enda belöning, som upptäckaren kunde med
någorlunda säkerhet påräkna såsom ersättning för sina besvär och kostna¬
der, vore det föreslagna kontanta beloppet af 1,500 kronor, torde systemet
icke innebära synnerlig uppmuntran till efterforskande af fyndigheter.
Förslaget innebär vidare, att aftalet mellan kronan och den enskilde om
arbetsrätt skulle ingås med i detalj affattade villkor utan att den sist¬
nämnde tillförsäkrats rätt att dessförinnan anställa arbete för undersökning
af fyndigheten. Den, som icke på annat sätt fått kännedom om den när¬
mare beskaffenheten af den fyndighet han ville med arbete belägga, skulle
alltså vara tvungen att, innan sådan kännedom vunnits, bereda sig nödigt
ekonomiskt underlag för grufrörelsen och vidtaga alla de åtgärder i öfrigt,
hvilka å hans sida måste föregå aftalet. En dylik anordning synes vara
onödigt betungande för den enskilde och skulle antagligen komma att
verka ganska afskräckande på dem, som eljest vore villiga att ägna sig åt
bearbetande af fyndigheter, särskildt såvidt fråga vore om sådana af mindre
omfattning. Bestämmelsen om upplåtelsernas inskränkande till viss tid
torde äfven, såsom från åtskilliga håll påpekats, föranleda en del olägen¬
heter. Under det sista tiotalet år af upplåtelsetiden skulle tvifvelsutan
tillämpningen af nya förbättrade arbetsmetoder komma att eftersättas, de
för grufbrytningens oafbrutna fortgång viktiga förarbetena inskränkas till
de för tillfället allia nöd\ åndi^aste samt förädlingsveik och andia nybygg¬
nader endast nödtorftigt underhållas. Då antagligen efter utgången af en
upplåtelseperiod skulle dröja åtskilliga år innan grufdrift i större utsträck¬
ning åter komme till stånd, skulle mellantider af måhända afsevärd längd
uppstå, hvarunder grufdriften befunne sig i ett visst stillestånd. Ehuru¬
väl förslaget kunde synes lämna staten tillfälle att draga största möjliga
afkastning af sina grufvor, torde man, såvidt angår nyupptäckta fyndig¬
heter, våga påstå att i verkligheten resultatet ej skulle blifva så för¬
månligt. Aftalet mellan kronan och den enskilde om arbetsrätt med
däri ingående villkor angående afgälden skulle ju, såsom förut nämnts,
enligt förslaget ingås innan den senare erhållit rätt att undersöka fyndig¬
heten och sålunda innan han vunnit kännedom om dess närmare beskaf¬
fenhet. Vid sådant förhållande skulle säkerligen hvarken den enskilde vilja
åtaga sig någon högre afgäld eller kronan anse sig kunna påfordra en dylik.
De olägenheter, hvilka sålunda synas förknippade med 1907 års för¬
slag, torde undvikas genom en ordning i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med 1908 års förslag, för hvars principer med afseende å undersökning
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
Närmare
redogörelse
1908 ars för¬
slag.
och tillgodogörande af mineralfyndigheter å kronojord jag anhåller att nu
få närmare redogöra.
Jag lärer dock först hafva att yttra mig om detta förslags yttre
uppställning. Det har affattats i två formellt skilda delar, af hvilka den
ena utgöres af ett lagförslag rörande sådana ändringar i grufvestadgan,
som af inmutningsrättens upphäfvande i förut af mig angifven omfattning
betingas, och den andra innefattar de bestämmelser angående undersökning
och tillgodogörande af mineralfyndigheter å viss kronojord, hvilka skulle träda
i stället för grufvestadgans föreskrifter. Vid den visserligen ej betydande
omarbetning af förslaget, som med anledning af inkomna anmärkningar
ägt rum, har denna tudelning bibehållits. Uppenbart är nämligen, att
den af mig förordade inskränkning i rätten till inmutning å kronojord
icke kan genomföras i annan ordning än den, soni för ändring af allmän
civillag är i § 87 regeringsformen föreskrifven. A andra sidan torde med
hänsyn till den form, som för de blifvande upplåtelserna funnits lämplig,
reglerna om dessa ej böra erhålla civillags natur, utan synes det, då, på
sätt jag förut yttrat, kronan efter inmutningsrättens bortfallande är såsom
jordägare berättigad att fritt förfoga öfver fyndigheterna å sin mark, böra
jämlikt 77 § regeringsformen tillkomma Riksdagen ensam att bestämma
om grunderna för förvaltningen af dessa fyndigheter.
Ehuru 1908 års förslag i sin helhet utarbetats inom justitiedeparte¬
mentet, lärer med hänsyn till det ofvan sagda frågan om dess fram¬
läggande för Riksdagen, såvidt rörer de särskilda bestämmelserna om
fyndighets undersökning och tillgodogörande, ankomma å annat departe¬
ments föredragning. Förslaget i denna del år ock ännu, äfven efter dess
omarbetning, att hvad vissa detaljer angår betrakta såsom ett preliminärt
utkast. Jag torde alltså hafva att angifva endast de karaktäristiska huf-
vuddragen af omförmälda särskilda bestämmelser.
Förslaget skiljer mellan rätten till undersökning (skärpning) och
rätten till tillgodogörande af fyndighet.
Rätten till undersökning har man ansett böra i regel bero af allenast
tillstånd af bergmästare, och hafva bestämmelserna härom affattats i hufvud¬
saklig öfverensstämmelse med grufvestadgans regler angående inmutning.
Härigenom har i förhållande till 1907 års förslag vunnits det företräde,
att äfven smärre fyndigheter och sådana, som till synes äro af mindre
värdefull beskaffenhet, kunna antagas blifva underkastade närmare under¬
sökning. I syfte att förekomma ett återuppträdande af de i ärendet om¬
förmälda missförhållandena hafva dock åtskilliga nya bestämmelser tillagts.
I sådant afseende har bland annat stadgats, att bergmästaren ej äger be-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hd.
31
vilja skärpningstillstånd å område, som vant föremål för skärpnings- eller
grufdriftstillstånd, utan i dylikt fall har att öfverlämna frågan till bergs-
öfverstyrelsen, som pröfvar huruvida skärpningstillstånd må gifvas.
Jämväl i annat afseende är rätten att vinna skärpningstillstånd in¬
skränkt. Kronan är för närvarande på grund af köp ägare af åtskilliga
efter inmutning upptagna grufvor å kronojord och är i andra sådana in¬
tresserad. Det lärer icke vara förenligt med kronans intressen, att enskilde
äga å den till dessa grufvor hörande jord och närmast däromkring befint¬
lig mark skaffa sig den rätt till grufdrift, som eljest skall, enligt förslaget,
kunna genom skärpning vinnas. Förslaget förutsätter därför, att områden,
hvilka sålunda eller af annan anledning finnas böra fredas från intrång,
skola i särskild ordning förklaras för statsgrufvefält, och upptager be¬
stämmelse om, att å dylikt grufvefält skärpning ej må äga rum.
Tillstånd för enskilde att tillgodogöra sig fyndighet å kronojord
(grufdriftstillstånd) meddelas af Konungen. Vill den, som innehar skärp¬
ningstillstånd och vid undersökningen funnit fyndigheten vara brytvärd,
eidiålla grufdriftstillstånd, är han under vissa angifna villkor därtill be¬
rättigad. Liksom enligt grufvestadgan en upptäckare genom inmutning
förvärfvar sig rätt till den af honom upptäckta fyndigheten, kan alltså,
enligt förslaget, en upptäckare genom att förskaffa sig skärpningstillstånd
vinna en viss rätt att tillgodogöra sig det upptäckta. Härigenom sättes
den förmån, hvilken tillerkännes honom såsom belöning, i direkt förhål¬
lande till värdet af det upptäckta, en princip som gifvetvis måste följas,
därest man önskar åstadkomma en verklig uppmuntran till efterforskande
af mineralfyndigheter. I följd af den möjlighet, som sålunda lämnats
öppen för upptäckare af fyndighet att vinna rätt till densammas tillgodo¬
görande, har ej ansetts nödigt att bibehålla det i 1907 års förslag upp¬
tagna stadgandet om viss penningsumma såsom alternativ belöning. Ett
dylikt stadgande synes för öfrigt mindre lämpligt äfven därför, att det
otvifvelaktigt koinme att vid tillämpningen medföra svårigheter af flera
slag. Särskildt torde man ofta kunna förvänta tvister, huruvida fyndighet
varit förut känd eller ej.
Grufdriftstillstånd skall enligt förslaget gälla utan begränsning i
tiden men med rätt för kronan att efter vissa år mot lösen återtaga den
upplåtna grufvan. En sådan anordning torde från flera synpunkter vara
fördelaktigare än den form för upplåtelser, nämligen å viss längre tid,
som i 1907 års förslag upptagits. Så vidt äfven i framtiden den åsikt
förblifver rådande, att staten ej lämpligen bör själf befatta sig med gruf¬
drift, kommer stadgandet om uppsägningsrätten tvifvelsutan att endast i
undantagsfall tillämpas, och torde följaktligen de gjorda upplåtelserna i
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
allmänhet komma att utan afbrott bestå. Sålunda undvikas i det stora
hela de olägenheter i nationalekonomiskt hänseende, som, på sätt ofvan
anmärkts, skulle blifva en följd af systemet med upplåtelser på bestämd
tid. För öfrigt har genom affattningen af inlösningsbestämmeiserna sörjts
för, att, i händelse uppsägning äger rum, de för den framtida grufbryt-
ningen nödiga tillredningsarbetena icke skola underlåtas, hvadan äfven i
sådant fall något afsevärdare afbrott i grufrörelsen icke synes behöfva be¬
faras. Skulle åter i en framtid den åsikt vinna insteg, att staten själf
bör öfvertaga driften af sina grufvor eller åtminstone vissa af dem, har
enligt förslaget kronan, sedan 15 är af upplåtelsetiden tilländagå^, tillfälle
att, när helst kronan önskar, efter en uppsägelsetid dock af 5 år, komma
i besittning af en upplåten grufva. Enligt 1907 års förslag åter skulle
kronan, om den af en eller annan anledning funnit önskvärdt erhålla
förfoganderätten till en upplåten grufva, nödgats måhända i flera tiotal år
vänta på att få grufvan i sina händer. Den fördel för staten, som kan
tyckas ligga däri att den i senare fallet bekommer grufvan utan lösen,
torde mer än väl uppvägas af förmånen att, när helst det anses lämpligt,
kunna återtaga en upplåten grufva.
För upplåtelsen skall tillståndshafvaren till staten erlägga dels en
årlig jordskyld, beräknad efter den upplåtna markens värde, och dels en
afgäld (royalty), utgående, jämväl årligen, å saluvärdet på arbetsplatsen af
alla inom det upplåtna området vunna, af tillståndshafvaren från arbets¬
platsen försålda eller bortförda produkter. Med afseende å upplåtelse till
person, som på grund af innehafdt skärpningstillstånd är berättigad till
grufdriftstillstånd, har, för att ej denna hans rätt skall göras illusorisk,
royaltyn måst sättas till ett en gång för alla bestämdt belopp och, för att
ej drabba mindre lönande grufföretag allt för hårdt, till en relativ låg
procent, nämligen 3. Beträffande upplåtelse i annat fall äger Konungen
bestämma procentens storlek.
Frågan om royaltyns baserande på brutto- eller på nettoafkastningen
af ett företag har således här lösts på samma sätt, som med afseende å
tillgodogörandet af kronans jordägareandel i grufva. Under den utredning,
som i sistnämnda hänseende under 1890-talet verkställdes, hade högsta
domstolen två särskilda gånger tillfälle yttra sig angående lämpligheten af
ett på nettoafkastningen baseradt afgäldssystem, och uttalade sig högsta
domstolen båda gångerna med skärpa mot ett sådant systems användning
i då föreliggande fall, hufvudsakligen under åberopande af de svårigheter,
som detsamma i praktiken syntes komma att medföra. De då anförda
betänkligheterna torde otvifvelaktigt i det hela gälla äfven i nu förevarande
afseende. s
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 119.
33
För att utröna, huru den föreslagna royaltyn i allmänhet skulle komma
att verka, har man sökt beräkna, hvilken andel af nettoafkastningen år 1907
för fem olika bestående grufföretag nämnda royalty kunde anses motsvara,
och har denna andel befunnits uppgå till respektive 10,4, 12,4, 15,8, 17,5
och 18,4 procent. Af dessa siffror framgår, att ifrågavarande royalty synes
komma att verka på ett i det hela tillfredsställande sätt. Att den i några
fall kommer att drabba för hårdt, torde man dock kunna vänta. p
ändamål att mildra detta missförhållande, som särskild! vid igångsättandet
af ett företag torde göra sig kännbart, har gifvits Konungen rätt att, då
skål därtill äro, för viss tid, högst tio år, medgifva befrielse från eller ned¬
sättning i afgälden, dock endast i hvad den öfverstiger ett belopp af 25 kro¬
nor per hektar af det upplåtna området, hvilket belopp för hvarje fall ansetts
böra utgå. Med afseende å sådana grufföretag, från hvilka kronan genom
den föreslagna royaltyn skulle erhålla ett i förhållande till dess afkastning
allt för ringa belopp, har kronan i den henne tillerkända uppsägningsrätten
medel att förmå tillståndshafvaren att åtaga sig den högre royalty, som
kan finnas skälig. Visserligen skall enligt förslaget kronan ej äga använda
denna uppsägningsrätt förr än 15 år efter tillståndets meddelande, och
skulle följaktligen en iiilståndshafvare, som innehar en värdefull grufva,
komma att under 20 år få tillgodogöra sig densamma mot en i förhållande
till afkastningen måhända obetydlig royalty. Erkänner man emellertid
riktigheten af den ofvannämnda principen att belöningen för upptäckande
och upptagande af en grufva bör stå i direkt förhållande till dennas värde,
synes man ej med fog kunna invända något mot det resultat, som i nyss-
berörda fall inträda
Då, såsom ofvan antydts, den kronan tillerkända nppsägningsrätten
enligt förslaget är ämnad att i vissa fall tjäna som 1‘egulator, hafva bestäm¬
melserna om den kronan, i händelse uppsägning skett, åliggande ersättnings¬
skyldighet affattats så, att kronan icke af något tvifvel om det ekonomiskt
förmånliga vid en eventuell inlösning afhålles från att företaga denna.
Enligt nämnda regler har kronan alltid skyldighet att utgifva lösen med
belopp, motsvarande värdet af de tillståndshafvaren tillhöriga, för den upp¬
låtna fyndighetens bearbetande eller annan därmed i sammanhang stående
verksamhet anskaffade maskiner och byggnader in. in., vid hvilket värdes
bestämmande hänsyn tydligen bör tagas till ej blott egendomens försälj¬
ningsvärde i befintligt skick utan äfven dess användbarhet för den fram¬
tida grufdriften in. fl. omständigheter, som kunna vara af betydelse. Dess¬
utom skall särskild lösen utgå för det fall att mineraltillgångar vid till¬
ståndets upphörande föreligga blottade och tillredda och således ett säkert
konstaterande af kvarvarande mineraltillgångar kan ske. I sådant fall har
Bill. till Piksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 83 Iläft. 5
34
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
tillståndshafvaren ansetts böra åtnjuta dels ersättning för all nödig kost¬
nad för dessa mineraltillgångars blötläggning och tillredning, dels en
särskild godtgörelse, motsvarande viss del, som man funnit lämpligen böra
bestämmas till en femtedel, af den nettobebållning, som nämnda mineral¬
tillgångar kunna beräknas komma att lämna vid deras tillgodogörande. 1
sistberörda afseende har man dock funnit sig böra göra den inskränkning
att, om större kvantitet mineraltillgångar skulle föreligga blottade och till¬
redda än som med hänsyn till förefintliga förhållanden finge antagas kunna
under de tio närmaste åren tillgodogöras, omförmälda särskilda godtgörelse
skall räknas endast på den kvantitet, som sålunda kan antagas blifva under
tio år tillgodogjord. Man har ansett sig svårligen kunna i ett allmänt
stadgande närmare beskrifva, huru vid beräknandet af nämnda netto¬
behållning bör förfaras, och har därför endast i fråga om bruttovärdets
beräkning viss föreskrift lämnats. Denna fråga har alltså i öfrigt helt
och hållet öfverlämnats åt den skiljenämnd af fem personer, som enligt
förslaget skall hafva att bestämma de belopp, hvarmed kronan skall utlösa
tillståndshafvaren.
Enligt förslaget skall tillståndshafvaren i allmänhet äga att tillgodo¬
göra sig alla inom fyndigheten förekommande mineral. I fråga om sättet
för tillgodogörandet kan dock, i ett viktigt afseende, hans rätt blifva
inskränkt. Redan för närvarande äro, särskildt inom Norrbottens län, så rika
järnmalmsfyndigheter kända och föremål för exploatering, att det synes
kunna med fog dragas i betänkande, huruvida uppkomsten af flera dylika
grufföretag kan vara för landet obetingadt gagnelig. Att förbjuda upp¬
tagandet å kronojord af nya grufvor, innehållande järnmalm, torde dock
af flera skäl icke vara att förorda. Kan malmen tillgodogöras af den in¬
hemska förädlingsindustrien, synes ett sådant förbud sakna berättigande.
Och brytande af järnmalm för export lärer ej heller alltid böra förhindras,
exempelvis icke då grufva, som innehåller järnmalm men hvars egentliga
värde ligger i annan malmförekomst, kan med fördel bearbetas, endast om
järnmalmen tillika brytes, eller då tillåtelse att exportera finnes kunna i en
trakt af landet, där bergshandteringen ligger nere, bidraga till denna närings
uppsving. Då sålunda frågan om tillgodogörande af järnmalmsfyndigheter
synes ställa sig helt olika under skilda förhållanden, hafva de antydda betänk¬
ligheterna mot upptagande af nya järngrufvor ansetts kunna bäst vinna be¬
aktande, om åt Konungen lämnas befogenhet att vid grufdriftstillstånds
meddelande föreskrifva, det järnmalm, som ur den upplåtna fyndigheten
vinnes, icke eller allenast i viss omfattning må såsom råvara exporteras
ur landet. En bestämmelse härom har fördenskull inrymts i förslaget.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
35
Enär den form, i hvilken enligt förslaget ifrågavarande upplåtelser
skola lämnas, icke synes lämpligen kunna användas i fråga om upplåtelse
af fyndigheter af nu ej inmutbara mineral, har förslaget i motsats till
1907 års förslag ansetts ej böra utsträckas att omfatta äfven sådana
fyndigheter. Då Riksdagen tidigare meddelat bestämmelser om tillgodo-
göi-andet af vissa kronans mineralfyndigheter, har detta skett i den ord¬
ning, att Kungl. Maj:t medgifvits att enligt särskildt angifna grunder upp¬
låta sådana till bearbetande åt enskilda. Dylikt medgifvande har då gifvits
endast för ett år i sänder. I fall, hvarom nu är fråga, torde ett sådant för¬
farande ej kunna lämpligen användas, särskildt med hänsyn till hvad om
upplåtelse af rätt till undersökning skall enligt förslaget gälla, utan sy¬
nas bestämmelserna i ämnet böra lämnas i samma form som den, hvaruti
reglerna om utarrendering af kronans jordbruksdomäner nu äro gifna.
Härmed har jag angifvit allt hvad i detta sammanhang torde vara
att framhålla i fråga om de inom justitiedepartementet utarbetade sär¬
skilda bestämmelserna angående undersökning och tillgodogörande af
mineralfyndigheter å viss kronojord. Jag har ej heller något att i sak
tillägga beträffande det nu uppgjorda lagförslaget om ändringar i grufve-
stadgan — ändringar, hvilka, på sätt jag förut antydt, ej gå utöfver hvad
för imnutningsrättens upphäfvande i angifven omfattning funnits nödigt.
Blott en anmärkning i redaktionellt afseende torde tillåtas mig. I lag¬
förslaget, liksom i de särskilda bestämmelserna, förstås med 'kronojord’
ej blott jord af viss kameral natur, utan öfver hufvud all jord, hvartill
kronan är ägare. Förslaget torde härutinnan öfverensstämma med gällande
grufvestadga, såsom lärer framgå särskildt af dennas 17 §. Inmutning blir
alltså enligt lagförslaget förbjuden äfven å sådan jord, som af kronan för-
värfvats, men ännu ej är i jordeböckerna omförd till krono.
Arrendator af kronoegendom är uppenbarligen icke enligt gällande
lag skyldig tåla det intrång i arrenderätten, hvartill upplåtelse af skärp¬
nings- eller grufdriftsområde enligt de föreslagna särskilda bestämmelserna
föranleder, ej heller synes mot stadgandet i 2 kap. 3 § af lagen om nytt¬
janderätt till fast egendom den 14 juni 1907, sådan skyldighet kunna
genom aftal honom tillförbindas. Särskild lagstiftningsåtgärd synes alltså
böra vidtagas i syfte, att omförmälda bestämmelsers tillämplighet å ut¬
arrenderad kronojord icke må blifva beroende af arrendatorns goda vilja.
Förslag i sådant hänseende torde jag vid annat tillfälle få underställa
Kungl. Maj:ts pröfning.
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
Fortsatt till- Det provisoriska förbudet mot inmutning inom vissa län å krono-
i9.ior(l’ som e.i innehafves under ständig besittningsrätt eller är anslagen till
‘april 1907. boställe, galler icke längre än till den 15 maj 1909. Men lag om sådan
ändring i grufvestadgan, att inmutning definitivt förbjudes å all dylik
jord, lärer ej kunna träda i kraft förr än vid en senare tidpunkt. Det
synes därför nödigt, att provisoriet förlänges; och torde den fortsatta
giltighet, som alltså lärer böra gifvas lagen den 19 april 1907 om in¬
skränkning i inmutningsrätten, lämpligen böra utsträckas till ikraftträdan¬
det af lag, hvarigenom inmutning förbjudes å all sådan kronojord, som
nyss bl ef nämnd, dock ej längre än till den 1 oktober 1910.»
Föredragande departementschefen uppläste nu förslag till lag om
ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan och
till lag angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april 1907
om inskränkning i inmutningsrätten är stadgadt, hvilka båda lagförslag
skulle, liksom förslaget till bestämmelser angående undersökning och till¬
godogörande af mineralfyndighet å viss kronojord, biläggas detta protokoll
(bil. A, B och C).
Härefter hemställde föredraganden, att högsta domstolens utlåtande
måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver
de båda lagförslagen samt att förslaget till bestämmelser angående under¬
sökning och tillgodogörande af mineral fyndighet å viss kronojord måtte
öfverlämnas till jordbruksdepartementet för den vidare behandling, hvar¬
till omständigheterna kunde finnas föranleda.
Hvad föredraganden sålunda hemställt, däruti stats¬
rådets öfriga ledamöter instämde, täcktes Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i nåder bifalla.
Ur protokollet
Carl Stålhammar.
37
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
/
Bil. Å.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af I, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan.
Härigenom förordnas, att 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufve¬
stadgan skola erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Föremål för inmutning och bearbetande af den, som sig därtill an¬
mäler, äro de mineralfyndigheter, hvilka innehålla:
l:o) malmerna till följande metaller, nämligen: guld, silfver, platina,
kvicksilver, bly, koppar, järn med undantag af sjö- och myrmalmer,
mangan, krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, molybden, wolfram, vis¬
mut, antimon och arsenik;
2:o) svafvelkis, magnetkis och grafit.
Förut inmutad eller bearbetad mineralfyndighet, som blifvit sönad,
må ånyo inmutas, så framt fyndigheten, enligt hvad ofvan är sagdt, utgör
förmål för inmutning.
3 §.
1 mom. Inmutning må ej ske å annan kronojord än sådan, som
innehafves under ständig besittningsrätt eller är till boställe anslagen.
Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta
hänseende hänföras äfven grufveskog.
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
2 mom. A område, beläget på mindre afstånd än två hundra meter
från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård,
eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten, utan till¬
stånd af såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården som
den, hvilken därtill har nyttjanderätt; dock att inom utmål befintliga
byggnader, hvilka erfordras för grufdriften, ej må utgöra hinder för
inmutning.
Inmutning må ej ske å kyrkogård eller begrafningsplats, ej heller,
utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område på min¬
dre afstånd än trettio meter från sådan järnväg eller kanal, som är upp¬
låten för allmän trafik.
3 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område
samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit be¬
hörigen försvarad.
8 §•
Inom det inmutade området eller utmålet äger inmutaren uteslu¬
tande rätt att, med de villkor och inskränkningar, denna stadga innehåller,
bearbeta och tillgodogöra sig så väl den inmutade mineralfyndigheten som
äfven andra inmutningsbara mineral.
Förutom de mineral, hvilka inmutaren efter hvad nu är sagdt äger
tillgodogöra sig, må öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området
eller utmålet äfven af honom brytas, i den mån sådant är erforderligt
för grufarbetets ändamålsenliga drifvande, och äge inmutaren däraf an¬
vända hvad för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke an¬
vändes må inmutaren ock behålla, så framt det icke af jordägaren mot
erläggande af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader af-
hämtas, om inmutningspunkten är belägen i Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands eller Västernorrlands län, inom ett år, men eljest inom sextio
dagar efter tillsägelse. Jordägarens rätt i detta afseende utöfvas å sådan
kronojord, hvarå inmutning må ske, af kronoåbon eller boställsinne-
hafvaren.
Uppstår tvist om beloppet af den godtgörelse, hvarom nu är sagdt,
gånge med bestämmandet däraf såsom i 12 § stadgas, dock att, där skilje¬
män anlitats, parterna skola stånda hvar sina kostnader och gälda hvardera
halfva kostnaden för skiljemännens sammanträde; och varde tiden för af-
hämtandet räknad från det att godtgörelsens belopp blifvit slutligen be¬
stämdt.
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o Hd.
10 §.
1 mom. Har matsedel blifvit meddelad å fyndighet, som efter 1 §
ej utgör föremål för inmutning, vare mutsedel ogill och utmål för sådan
grufva förbjudet.
Lag samma vare, där inmutningspunkten, i strid mot föreskrifterna
i 3 § 1 och 2 mom., blifvit förlagd å område, där inmutning enligt nämnda
lagrum ej är tillåten.
Klander mot mutsedel på grund af förhållande, hvarom nu är sagdt,
så ock påstående att inmutningsrätt blifvit förverkad genom underlätet
fullgörande af föreskrifterna i 13 § 1 mom. eller 14 § 1 punkten skall,
för att vara gällande, anmälas sist vid utmålsförrättningen; ägande dock
den, hvars rätt blifvit förnärmad, att dessförinnan, när han vill, få all
verkan af mutsedeln upphäfd genom klagan hos bergsöfverstyrelsen, om
den inmutade fyndigheten ej utgör föremål för inmutning enligt 1 §,
men eljest efter stämning hos domaren.
Har inmutare eller grufägare vetskap om att grufva olagligen till¬
kommit eller att inmutningsrätten förverkats, och verkställer han ändå
arbete vid sådan grufva, ansvare såsom för åverkan, om åtal därå i laga
tid anställes. __ 4 V. • ■
2 mom. Är mutsedel meddelad för inmutning å nyo af sådan
äldre grufva, som uppgifvits vara sönad, vare förre innehafvaren icke
skyldig att för nye inmutaren vika, innan han blifvit dömd sin rätt för¬
lustig; och skall i sådan tvist klander mot den, som grufva innehar, icke
gälla där det grundas på försummelse eller annat förhållande, som
ägt rum för längre tid tillbaka än andra kalenderåret före klandrets
O O
instämmande.
17 §.
A sådan kronojord, hvarå inmutning är tillåten, skall kronoåbon
eller boställsinnehafvaren njuta den jordägaren enligt 16 § tillkommande
rätt till godo; ägande han ock, om han begnagar jordägareandelen, att
samma andel sedermera behålla såsom sin enskilda tillhörighet.
22 §.
1 mom. Ansökning om utmål skall ske skriftligen och däri upp-
gifvas till namn och hemvist den eller de jordägare, på hvilkas mark ut-
målet kan komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så fort
40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
ske kan och tjänlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen på
stället .företaga.
2 mom. Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af gruf-
ägaren; och vare sökanden pliktig att, där bergmästaren det fordrar, denna
kostnad inom förelagd tid förskjuta, vid äfventyr, om den tid försittes,
att ansökningen icke anses hafva inkommit tidigare, än förskottet seder¬
mera erlägges, hvilken påföljd bör i föreläggandet intagas.
44 §.
önskar grufägare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt
42 § kan medgifva, söke då förlängning därå hos bergsöfverstyrelsen, som,
då särskilda omständigheter därtill föranleda samt jordägaren eller å så¬
dan kronojord, hvarå inmutning är tillåten, kronoåbon eller boställsinne-
hafvaren till ansökningen lämnat bifall, må äga att förlänga hvilostånds-
tiden under ytterligare högst fyra arbetsår.
65 §.
Underlåter delägare att betala tillskott, som blifvit å stämma be-
slutadt eller af grufföreståndaren enligt 62 § infördradt, och har han,
sedan den för beloppets erläggande utsatta tid gått till ända, bevisligen
blifvit om betalningens fullgörande erinrad, men icke inom sextio dagar
efter mottagandet af sådan erinran tillskottet erlagt, hafve han till öfriga
delägare förverkat sin lott i grufvan och dess tillhörigheter.
Har delägare efter ty nu är sagdt förverkat sin lott i grufva, njute
han ersättning för sin andel i grufvan tillhörande hemmanslägenheter och
annan jordegendom; och vare han för tillskottets betalande fri.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1909. Beträffande grufva,
hvartill rättighet därförinnan är vunnen, skall gälla hvad dittillls varit
stadgadt.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
41
Bil. B.
Förslag
till
Lag
angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april 1907 om in¬
skränkning i inmutningsrätten är stadgadt.
Härigenom förordnas, att hvad i lagen den 19 april 1907 om
inskränkning i inmutningsrätten är stadgadt skall fortfarande gälla, till
dess lag, hvarigenom inmutning förbjudes å all kronojord, som ej innehaf-
ves under ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe, träder
i kraft, dock ej längre än till den 1 oktober 1910.
v
Bill. till Rilcsd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 A/d. 83 Höft.
6
42
Knngl. Maj:t Nådiga Proposition N:o 119.
Bil. C.
Förslag
till
bestämmelser angående undersökning och tillgodogörande af mineralfyndighet
å viss kronojord.
I Om fyndighets undersökning (skärpning).
1 §•
Rättighet att å kronojord, som ej innehafves under ständig besitt¬
ningsrätt eller är till boställe anslagen, anställa arbete (skärpning) för under¬
sökning af fyndighet, innehållande sådant mineral, hvarom i 1 § grufve-
stadgan förmäles, eller apatit eller magnesia är beroende på särskildt till¬
stånd (skärpningstillstånd).
2 §•
Skärpning må ej anställas å:
1) område, som förklarats skola utgöra statsgrufvefält, eller som
redan är föremål för skärpningstillstånd, för grufdriftstillstånd, hvarom i
17 § nedan förmäles, eller för rätt på grund af inmutning;
2) område, beläget på mindre afstånd än tvåhundra meter från
boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård eller
från tomtplats eller trädgård, med mindre medgifvande härtill lämnats af
såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården, som den, hvilken
därtill har nyttjanderätt, dock att för grufdrift erforderliga byggnader ej
må innefatta hinder för skärpning;
Kungl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o 119.
43
3) kyrkogård eller begrafningsplats:
4) område på mindre afstånd än trettio meter från sådan järnväg
eller kanal, som är upplåten för allmän trafik, så vidt ej medgifvande af
vederbörande myndighet eller styrelse lämnats.
3 §•
Ansökning om skärpningstillstånd skall ske skriftligen hos berg¬
mästaren i orten och innehålla uppgift å:
sökandens namn, hemvist och yrke;
mineralanledningens art;
socken och län, där det område ansökningen afser är beläget;
medelpunkten i detta område (skärpningspunkten) med så noggrann
beskrifning å denna punkts belägenhet, att någon osäkerhet därom ej kan
uppstå; skolande denna punkt vara utmärkt å topografisk, afvittrings- eller
annan vid ansökningen fogad karta i skala ej understigande 1 : 200,000.
Vid ansökningen skall tillika fogas intyg att sökanden är välfrejdad
svensk undersåte.
Sökanden vare vidare pliktig att i förskott å kostnaden för kun¬
görelse, hvarom i 6 § förmäles, till bergmästaren erlägga tio kronor.
4 §•
öfver inkommen ansökan skall bergmästaren ofördröjligen och se¬
nast trettio dagar efter mottagandet meddela skriftligt beslut. Finner
bergmästaren nödigt infordra ytterligare upplysning i afseende å arten af
den angifna mineralafdelningen, skärpningspunktens läge eller annan om¬
ständighet, som för ansökningens bedömande kan vara af betydelse, äge
han förelägga sökanden att därmed inkomma inom viss lämplig tid, räknad
från den dag beslutet gafs, och vare, i händelse den tid försittes, den då
gjorda ansökningen förfallen, hvilken påföljd bör i beslutet intagas. Be¬
träffande förskott å kungörelsekostnad, hvarom i 3 § sägs, äge berg¬
mästaren meddela föreläggande i enahanda ordning.
5 §•
1 mom. År mineralanledningen icke af den art, som i 1 § afses,
eller har den uppgifna skärpningspunkten blifvit förlagd å område, där
enligt 2 § skärpning ej må anställas, varde ansökningen afslagen.
44
Kungl. Maj ds Nådiga Proposition No 119.
2 mom. Har skärpningspunkten förlagts å område, som varit men
ej längre är föremål för skärpnings- eller grufdriftstillstånd, skall berg¬
mästaren öfversända ansökningen jämte eget utlåtande till bergsöfverstyrelsen.
6 §.
Finner bergmästaren hinder ej möta för bifall till ansökningen, skall
han utfärda bevis (skärpningssedel) af innehåll att sökanden äger med
andras uteslutande anställa skärpning inom ett område, innefattande en
omkrets med 400 meters afstånd från skärpningspunkten. Faller inom
sagda område mark, hvarå enligt 2 § skärpning ej må anställas, eller mark,
hvarom i 5 § 2 mom. sägs, skall skärpningstillståndet gälla allenast för
öfrig del af området.
Skärpningssedeln skall vidare innehålla:
1) angifvande af mineralanledningens art samt beskrifning å skärp-
ningspunktens läge;
2) tiden då ansökningen inkom till bergmästaren;
3) den benämning, hvarunder anläggningen må kunna från andra
dylika skiljas;
4) ett angifvande af de villkor, som jämlikt 8—14 §§ här nedan
skola för tillståndet gälla.
Bergmästaren läte inom sextio dagar från skärpningssedelns utfärdande
i kyrkan till den socken eller församling, där det upplåtna området är
beläget, äfvensom i tidning inom orten kungöra, att tillståndet meddelats,
med uppgift å tillståndshafvarens namn och skärpningspunktens läge;
insände ock ofördröjligen till Konungens befallningshafvande afskrift af
skärpn ingssedeln.
7 §•
Hafva flere ingifvit ansökningar, som afse samma område, skall den,
hvilkens ansökan först inkom, äga företräde till erhållande af skärpnino-s-
tillstånd.
Hafva ansökningarna inkommit samma dag, hänskjute bergmästaren
ärendet till Konungen, som bestämmer, hvilken af sökandena må erhålla
tillstånd.
8 §•
Skärpningstillstånd skall gälla från dagen för skärpningssedelns ut¬
färdande till löpande årets slut samt under nästföljande tre kalenderår;
ägande bergmästaren på ansökan af tillståndshafvaren att, om särskilda
Kungl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o 119. 45
förhållanden därtill föranleda, medgifva förlängning af denna tid med
högst 2 år.
Erhåller tillståndshafvaren under den sålunda bestämda skärpnings-
tiden grufdriftstillstånd, skall dock skärpningstillståndet upphöra att gälla
vid grufdriftstillståndets meddelande. Har han gjort ansökan om gruf¬
driftstillstånd, hvilken vid nämnda tids utgång är på pröfning beroende,
fortfar skärpningstillståndet att gälla, så länge ansökningen är under
pröfning.
9 §•
1 mom. Skärpning må bestå i jordrymning, sprängning, diamant¬
borrning, upprättande af magnetiska kartor eller andra arbeten som kunna
lända till kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och värde.
2 mom. A dessa arbeten skall under skärpningstiden, räknadt från
den 1 januari efter det skärpningstillståndet meddelats, årligen användas
ett belopp af minst tre hundra kronor, med skyldighet för tillståndshaf¬
varen att, för hvarje kalenderår, före den 1 april året därefter hos berg¬
mästaren styrka, huru stort belopp för ändamålet utgifvits. Tillstånds¬
hafvaren äge dock, om han hellre så vill, att under ett år fullgöra arbets-
skyldigheten för ett eller flera af de efterföljande. Sedan tillståndshafvaren
gjort ansökan om grufdriftstillstånd, vare han, så länge ansökningen är på
pröfning beroende, från arbetsskyldighet befriad.
10 §.
Under skärpningstiden vunna mineraliska produkter må tillstånds¬
hafvaren icke för annat ändamål än deras undersökning, medelst analyse¬
ring, anrikning, smältning eller på annat dylikt sätt, från skärpningsom-
rådet bortföra.
Sedan tillståndshafvare ingifvit ansökan om grufdriftstillstånd, vare
han dock berättigad att inom skärpningsområdet bryta och tillgodogöra
sig mineraliska produkter af den i 1 § nämnda beskaffenhet äfven för
annat ändamål än nu sagts. Vill han begagna sig af nämnda rätt, göre
hos bergmästaren anmälan därom före arbetets början. För de produkter,
tillståndshafvaren sålunda tillgodogör sig, skall han erlägga afgäld med tre
procent af produkternas värde; skolande om värdets bestämmande och
tillståndshafvarens skyldigheter i öfrigt tillämpas hvad i 25 § 1 och 4
styckena samt 26 och 28 §§ är stadgadt.
46
Kung1. Maj:ts Nådiga proposition N:o 119.
11 §•
Har till ståndsh alvar en icke fullgjort den i 9 § stadgade arbetsskyl-
dighet, eller har han brutit mot bestämmelserna i 10 §, vare tillståndet
förverkadt. Påstående härom må dock, utom för det fall att svikligt
förfarande från tillståndshafvarens sida föreligger, ej grundas på försum¬
melse eller annat förhållande, som ägt rum för längre tid tillbaka än
kalenderåret före det påståendet väckts.
Tvist, huruvida förverkande ägt rum, skall afgöras i den ordning,
37 § här nedan angifver.
12 §•
Byggnader, som för skärpningsarbetets utförande äro nödiga, må
tillståndshafvaren å det upplåtna området uppföra.
Tillståndshafvaren äge jämväl att å kronan tillhörig mark begagna
eller anlägga väg till stället.
13 §.
För mark, som tillståndshafvaren för skärpning eller väg begagnar,
skall han, där marken är af kronan utarrenderad, gifva arrendatorn, så länge
skärpningstiden varar, full ersättning i årlig afgift, som för hvarje år
förskottsvis betalas.
I händelse tillståndshafvaren icke erhåller tillstånd jämväl till fyn¬
dighetens tillgodogörande, vare han skyldig att ersätta kronan all skada,
som marken genom skärpningen för framtiden kan hafva tagit. År jorden
utarrenderad, ansvare tillståndshafvaren under tiden, till dess denna ersätt¬
ning blifvit erlagd, för fulla beloppet af den årliga afgiften för markens
begagnande.
Skada och intrång, som i öfrigt af skärpningen förorsakas, skall
jämväl af tillståndshafvaren ersättas.
Ersättning för växande träd, som af tillståndshafvaren fällas, skall
utgå enligt uppskattning af jägmästaren i orten. Yppas tvist angående
annan ersättning, skall tvisten afgöras i den ordning 37 § här nedan
angifver.
47
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
14 §.
1 mom. År område, hvarå skärpningstillstånd meddelats, af kronan
utarrenderadt, skall tillståndshafvaren, minst 14 dagar innan något arbete
å området börjas, lämna arrendatorn bestyrkt afskrift af skärpnings sedeln,
vid skyldighet att eljest för all genom arbetet förorsakad skada ansvara
såsom för åverkan, och galle om sättet för sådant delgifvande hvad om del¬
gifvande af stämning är stadgadt; dock må, där arrendatorn är frånvarande
och låter egendomen af annan förvaltas, afskriften lämnas till förvaltaren.
2 mom. Tillståndshafvaren åligger därjämte, innan något arbete å
området börjas, att hos Konungens befallningshafvande ställa pant eller
borgen, som af Konungens befallningshafvande godkännes, för all den er¬
sättning, hvartill tillståndshafvaren enligt 13 § är förbunden. Försummas
det, äge utmätningsmannen i orten, då han därom anlitas, inställa arbetet,
till dess säkerhet, som finnes antaglig, blifvit anskaffad.
15 §.
I fall, hvarom i 5 § 2 mom. sägs, pröfvar bergsöfverstyrelsen, huru¬
vida och på hvad villkor skärpningstillstånd må sökanden lämnas.
Bergsöfverstyrelsen må ock, där jämlikt 6 § från skärpningstillstånd
undantagits mark af den i 5 § 2 mom. omförmälda beskaffenhet, på till-
ståndshafvarens ansökan medgifva skärpning å sådan mark.
16 §.
Klagan öfver bergmästares beslut må föras hos bergsöfverstyrelsen
genom besvär, som skola, vid talans förlust, dit insändas i mål från Norr¬
bottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län innan klockan
tolf å fyrtiofemte dagen och i mål från öfriga orter i riket innan klockan
tolf å trettionde dagen från delfåendet af det beslut, som öfverklagas.
II. Om fyndighets tillgodogörande.
17 §.
Vill någon å kronojord, som i 1 § sägs, med arbete belägga och
tillgodogöra sig fyndighet af där angifven beskaffenhet, söke hos Konun¬
gen tillstånd därtill (grufdriftstillstånd).
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
Sådant tillstånd må ej meddelas annan än i Sverige bosatt välfräjdad
svensk undersåte eller ock behörigen registreradt svenskt aktiebolag, hvars
bolagsordning föreskrifver, att aktie icke må utan Konungens tillstånd
tecknas af eller öfverlåtas å andra än i Sverige bosatta svenska män äfven¬
som att denna föreskrift skall i tryck återgifvas å samtliga aktiebrefven.
18 §.
Ansökning om grufdriftstillstånd skall ingifvas till bergmästaren och
innehålla:
uppgift å sökandens namn, yrke samt hemvist eller för bolag den
ort, där styrelsen har sitt säte, mineralanledningens art samt belägenheten
och storleken af det område, hvarå grufdriftstillstånd sökes, äfvensom den
framställning, sökanden kan vilja göra angående erhållande af sådan upp¬
låtelse, hvarom i 27 § förmäles.
Ansökningen skall vara åtföljd af:
1) intyg, utvisande att sökanden jämlikt 17 § är behörig erhålla
grufdriftstillstånd;
2) karta öfver det område, ansökningen afser, så affattad att af
densamma jämte tillhörande beskrifning områdets geografiska belägenhet
tydligt framgår, hvilken karta bör vara upprättad af landtmätare eller
bergstjänsteman eller annan, som är behörig att verkställa grufmätningar,
eller ock från sådan karta kopierad;
3) handlingar, som styrka, att arbetet kan af sökanden ändamålsenligt
utföras och att nödiga tillgångar därtill stå till hans förfogande;
4) bevis att sökanden hos Konungens befallningshafvande nedsatt
sådan säkerhet, hvarom i 30 § nedan förmäles; samt
5) i det fall att tillstånd, hvarom nu sagts, sökes af den som inne¬
har skärpningstillstånd, jämväl berättelse öfver de under skärpningstiden
utförda arbeten.
19 §.
Finner bergmästaren ansökningshandlingarna ofullständiga eller nå¬
gon ytterligare upplysning för ansökningens bedömande erforderlig, före-
lägge bergmästaren sökanden att inom viss tid inkomma med felande
handling eller sådan upplysning, vid äfventyr att handlingarna pröfvas
befintligt skick.
Sedan den tid förflutit, läte bergmästaren inom fjorton dagar där¬
efter i kyrkan till den församling där det i ansökningen uppgifna området
är beläget, äfvensom i tidning inom orten kungöra ansökningen med före-
49
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
läggande af viss tid, minst tre och högst fem månader efter kungörelsens
datum, inom hvilken den, som anser sin rätt vara af frågan beroende, bör
hos bergmästaren skriftligen anföra hvad han till bevarande af sin rätt
aktar nödigt. Såvidt gäller område inom Jämtlands, Västerbottens eller
Norrbottens län, skall tiden för förläggandet innefatta åtminstone två af
månaderna maj—september, och må alltså, i den mån härför är nödigt,
tiden utsträckas utöfver hvad nyss nämnts.
Efter utgången af den i kungörelsen utsatta tid skall bergmästaren,
hvilken det åligger att genom besök på platsen skaffa sig kännedom om
den fyndighet, hvarom fråga är, skyndsamt insända samtliga handlingar
jämte eget utlåtande till Konungen.
Kostnaden för kungörandet och bergmästarens besök på platsen skall
gäldas af sökanden; och vare han pliktig att, där bergmästaren det fordrar,
samma kostnad inom förelagd tid förskjuta, vid äfventyr, om den tid för¬
sittes, att ansökningen anses förfallen, hvilken påföljd bör i föreläggandet
intagas.
20 §.
1 mom. Har innehafvare af skärpningstillstånd i vederbörlig ord¬
ning inom skärpningstidens utgång sökt tillstånd till grufdrift å område,
hvarinom skärpningspunkten är belägen, och är å området mineralfyndighet
påvisad, skall, där ej skärpningstillståndet jämlikt 11 § förverkats, det
sökta tillståndet meddelas, så vidt med föreskrifterna här nedan öfverens-
stämmer och fråga ej är om mark, därå jämlikt 2 § skärpning ej må an¬
ställas.
2 mom. Göres eljest jämlikt 18 § ansökan om grufdriftstillstånd,
pröfvar Konungen efter omständigheterna, huruvida sådant tillstånd må
gifvas.
21 §.
1 mom. Grufdriftstillstånd må icke omfatta område, öfverstigande
50 hektar, räknade i horisontalplanet, där ej styrkes att större areal erford¬
ras, för att fyndigheten i hela sin utsträckning skall falla inom området.
Längden af området må ej vara större än 5 gånger bredden; och bör om¬
rådet om möjligt vara fyrsidigt med räta vinklar. För området skola
gränserna på djupet räknas lodräta, så vidt utan förnärmande af annans
rätt kan ske.
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 83 Höft.
50
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
22 §.
1 mom. Det upplåtna området skall, på tillståndshafvarens bekost¬
nad, i närvaro af kronoombud, som utses af Konungens befallnings¬
hafvande, å marken utstakas af vederbörligen förordnad landtmätare.
Därest tillståndshafvaren förklarat sig för sitt arbete ofvan jord be¬
höfva endast en del af det upplåtna området, skall jämväl denna del vid
nu nämnda förrättning utstakas på marken och inläggas å kartan.
Förrättning, hvarom nu sagts, skall hållas inom nio månader från
tillståndets meddelande. Försummas det, äge tillståndshafvaren ej vidare
verkställa arbete för fyndighetens tillgodogörande, förr än sådan förrätt¬
ning skett.
Kronoombud, som vid dylik förrättning närvarit, åligger att ofördröj¬
ligen till Konungens Befallningshafvande inberätta livad därvid förelupit.
2 mom. Har tillståndshafvaren för arbetet i dagen tagit i anspråk
endast en del af det upplåtna området, och önskar han' sedermera ytter¬
ligare mark inom området, varde sådan honom tilldelad i samma ordning
som nyss nämnts.
23 §.
Det upplåtna området må icke användas för annat ändamål än gruf-
driften och därmed i samband stående verksamhet för produkternas till¬
godogörande eller förädling.
^ Tillståndshafvaren äger tillgodogöra sig alla mineraliska ämnen af
den i 1 § omförmälda beskaffenhet, hvilka inom det upplåtna området
anträffas, så ock öfriga mineraliska ämnen, i den mån deras brytande är
erforderligt för grufarbetets ändamålsenliga drifvande.
Konungen äger dock vid grufdriftstillståndets meddelande föreskrifva,
att järnmalm, som ur fyndigheten vinnes, icke eller allenast i viss omfatt¬
ning må såsom råvara exporteras ur landet.
24 §•
1 mom. För det upplåtna området skall tillståndshafvaren, så länge
grufdriftstillståndet valbar, till kronan erlägga en årlig jordskyld med fem
procent af markens uppskattade värde, dock minst ett belopp, motsvarande
fem kronor för hvarje hektar. Vill tillståndshafvaren för sitt arbete
ofvan jord taga i anspråk blott en del af området, skall jordskylden
för den öfriga delen, oafsedt det uppskattade värdet, utgå med fem
kronor för hvarje hektar.
51
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
2 mom. Jordsky Idens belopp skall, efter de i 1 inom. angifn a grunder,
bestämmas af landtmätaren vid den förrättning, hvarom i 22 § förmäles.
Finner Konungens befallningshafvande högre belopp böra utgå än landt¬
mätaren bestämt, eller är tillståndshafvaren med landtmätarens beslut
missnöjd, må beslutet kunna underställas afgörande af skiljemän i den
ordning 37 § stadgar. Sådant afgörande skall påkallas genom tillkänna¬
gifvande hos andra parten senast inom en månad efter det landtmätarens
beslut meddelats; i annat fall stånde detta fast.
3 mom. Värdet af växande träd, som af tillståndshafvaren fällas,
skall han ersätta enligt uppskattning af jägmästaren i orten.
Tillståndshafvaren skall för hvarje kalenderår till kronan erlägga en
afgäld (royalty), utgående å saluvärdet på arbetsplatsen af alla inom om¬
rådet vunna, af tillståndshafvaren under året från arbetsplatsen försålda
eller bortförda mineraliska produkter, i det skick, hvari de efter hand-
skrädning eller mekanisk behandling befunnits. Denna afgäld skall utgå,
där graf driftst illstån det meddelats jämlikt 20 § 1 mom., med tre procent
af nämnda värde samt eljest med den procent, Konungen bestämmer.
Skulle afgälden, sålunda beräknad, för något kalenderår icke uppgå
till tjugufem kronor för hvarje hektar af det upplåtna området, skall till¬
ståndshafvaren likväl vara skyldig att för det år erlägga afgäld med
nämnda belopp.
Konungen äger, på särskild ansökan, att, när skäl därtill äro, för
viss tid, högst tio år, medgifva tillståndshafvaren befrielse från eller ned¬
sättning i den sålunda stadgade afgälden i hvad den öfverstiger det i förra
punkten omförmälda belopp.
Det åligger tillståndshafvaren ej mindre att före den 1 mars hvarje
år till bergmästaren insända uppgift å mängden och värdet af de produkter,
hvarå afgäld för nästföregående år skall utgå, med upplysning tillika om
det beräkningssätt tillståndshafvaren för värdets bestämmande använda än
äfven att vid anfordran vederbörande tillhandahålla räkenskaper, inne¬
fattande1 tydliga, och riktiga uppgifter om mängden försålda eller bortförda
produkter, samt förefintliga analyser af dem; och skall tillståndshafvaren
vidare vara skyldig att underkasta sig den särskilda inspektion af arbetena,
som för afgäldens bestämmande kan finnas erforderlig.
52
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
26 §.
Afgäldens belopp bestämmes å kronans sida af en nämnd efter ty
särskilt af Konungen stadgas.
Nöjes ej tillståndshafvaren åt nämndens beslut, skall han, vid talans
förlust, inom 14 dagar efter det han af beslutet erhöll del anmäla miss¬
nöje hos Konungens befallningshafvande. Tvist, som sålunda uppstår, skall
afgöras af skiljemän på sätt i 37 § här nedan säges.
27 §.
På framställning af tillståndshafvaren äger Konungen, i den mån
sådant finnes kunna ske utan olägenhet för staten, till tillståndshafvarens
begagnande mot årligt arrende upplåta dels kraft från staten tillhörigt
vattenfall, dels ock mark, som erfordras utöfver det område, tillståndet
omfattar, för anläggning af vägar, transportbanor, verkstäder, administra¬
tions- och arbetarebostäder samt för kraftledning eller dylikt, äfvensom
bestämma tid och öfriga villkor för upplåtelsen, dock att denna ej må afse
annan tid än sådan, hvarunder grufdriftstillståndet gäller. De kostnader,
som förorsakas kronan med anledning af åtgärder, hvilka för sådan upp¬
låtelse kunna vara erforderliga, skola gäldas af tillståndshafvaren.
Vattenkraft, hvarom nu sagts, får af tillståndshafvaren användas
endast för grufdriften och i samband därmed stående anläo-anino-ar.
OÖ o
28 §.
Den i 25 § omförmälda afgäld och öfriga tillståndshafvaren ålig¬
gande afgifter skola för hvarje kalenderår erläggas till Konungens befall¬
ningshafvande före den 1 juli nästföljande år. Har ej afgäldens belopp
dessförinnan blifvit slutligen bestämdt, skall den jämte ränta efter 5 procent
erläggas inom 14 dagar efter det sådant bestämmande skett.
29 §•
Inställer tillståndshafvaren grufarbetet, vare han skyldig ersätta all
den skada, som under tiden genom ökadt vattentillopp må tillskyndas
ägare eller innehafvare af angränsande grufva.
53
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
30 §.
1 mom. Såsom säkerhet för fullgörandet af villkoren för graf-
driftstillståndet skall för det år, hvarunder detta meddelats, och därutöfver
för en tid af minst fem och högst åtta kalenderår, ställas borgen af minst
två löftesmän, de där borga en för bägge och bägge för en såsom för egen
skuld, och hvilkas vederhäftighet är för Konungens befallningshafvande
känd eller behörigen styrkt. Ansvarighet på grund af dylik borgen må
icke utsträckas utöfver den tid, för hvilken borgen blifvit ingången.
Tillståndshafvare, som sådant föredrager, må i stället för borgen
nedsätta af staten, allmänna hypoteksbanken, rikets hypoteksföreningar
eller af kommuner med Konungens tillstånd utgifna obligationer eller
andra säkerhetshandlingar, som af Konungens befallningshafvande god¬
kännes, motsvarande det belopp, hvartill med hänsyn till uppgjord arbets¬
plan eller den omfattning, hvari arbete å området förut bedrifvits, samt
andra af tillståndshafvaren ådagalagda omständigheter afgäld och annan
tillståndshafvaren eventuellt åliggande ersättningsskyldighet högst kan an¬
tagas komma att för tre år uppgå.
2 mom. Minst ett år före utgången af den tid, för hvilken borgen
enligt 1 mom. gäller, skall tillståndshafvaren aflämna ny säkerhet af den
beskaffenhet, som i 1 mom. sägs. Dör löftesman eller finner Konungens
befallningshafvande att löftesman icke vidare kan för vederhäftig anses eller
eljest att ställd säkerhet icke längre kan anses tillräcklig, skall tillstånds¬
hafvaren inom tre månader efter erhållet föreläggande aflämna ny säkerhet
eller den ytterligare säkerhet Konungens befallningshafvande kan bestämma.
31 §.
Tillståndshafvaren vare ej berättigad till ersättning af kronan på
den grund att annan befinnes till följd af inmutning äga rätt till idkande
af grufdrift inom det upplåtna området.
32 §.
Grufdriftstillstånd må öfvertagas af person eller bolag, som jämlikt
17 § är behörig erhålla dylikt tillstånd. Det åligger den, som vill öfver¬
taga grufdriftstillstånd, att härom göra anmälan hos Konungen samt därvid
foga sådana handlingar, som i 18 § under 1), 3) och 4) omförmälas; och
vare öfvertagandet ej giltigt med mindre det blifvit af Konungen godkändt.
Har ej, då tillståndshafvaren aflidit eller blifvit i konkurs försatt,
anmälan om öfvertagande af tillståndet gjorts inom sex månader, räknadt
54
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
från dödsfallet eller den offentliga stämningens utfärdande, eller har öfver-
tagandet icke af Konungen godkänts, skall tillståndet upphöra sex månader
efter det anmälan senast bort ske.
Detsamma skall gälla, där tillståndshafvaren upphört att vara svensk
undersåte eller flyttat utrikes eller genom laga kraft ägande utslag för¬
klarats medborgerligt förtroende förlustig, och ej inom sex månader där¬
efter göres anmälan, att tillståndet öfverlåtits å annan, eller Konungen ej
godkänner öfverlåtelsen.
33 §.
Underlåter tillståndshafvaren att behörigen fullgöra de med afseende
å grufdriftstillståndet stadgade villkor, eller sker i bolagsordningen för
bolag, å hvilket tillståndet öfvergått, ändring i de uti 32 § angifna
delar, skall tillståndet vara förverkadt och tillståndshafvaren skyldig att
afträda grufanläggningen vid utgången af det kalenderår, hvarunder för¬
verkandet skett.
Påstående härom må dock, utom för det fall att svikligt förfarande
från tillståndshafvarens sida föreligger, ej grundas på försummelse eller
annat förhållande, som ägt rum för längre tid tillbaka än andra kalender¬
året före det påståendet väckts.
34 §.
Konungen äge uppsäga grufdriftstillståndet att upphöra vid utgången
af femte kalenderåret efter det, hvarunder uppsägning skett, dock att
uppsägning ej må göras förr än 15 år förflutit från grufdriftstillståndets
meddelande.
Tillstånd skafvare är berättigad att frånträda grufdriftstillståndet den
31 december året efter det, hvarunder anmälan därom skett.
35 §.
1 mom. Då grufdriftstillstånd efter uppsägning eller eljest upphör, är
kronan berättigad att från tillståndshafvaren tillösa sig dennes för fyndig¬
hetens bearbetande eller annan därmed i sammanhang stående verksamhet
anskaffade maskiner, kraftstationer, verkstäder, kraft- och andra ledningar,
transportanordningar, husbyggnader och öfriga anläggningar inom område,
som åt tillståndshafvaren af kronan upplåtits, allt mot ersättning efter
egendomens värde, hvilket värde i brist af åsämjande skall, i den ordning
lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 stadgar, bestämmas af fem
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
55
personer, af hvilka Konungen utser två, tillståndshafvaren två och de så¬
lunda utsedda tillkalla den femte, ägande bergsöfverstyrelsen utöfva den
befogenhet att utse skiljeman, som enligt lagen tillkommer öfverexekutor.
Har uppsägning skett, vare tillståndshafvaren därefter förbjudet att
utan Konungens medgifvande från upplåtet område bortföra egendom, som
nu sagts, vid äfventyr, om så ändock sker, att tillståndshafvaren är skyl¬
dig ersätta all därigenom uppkommande skada och förlust.
2 mom. De i grufva befintliga, för dess styrka och bestånd verk¬
ställda byggnader skola vid grufdriftstillstånds upphörande utan lösen till¬
falla kronan.
3 mom. Senast vid den tid, då grufdriftstillstånd efter uppsägning
eller jämlikt 32 § andra eller tredje stycket upphör, skall från kronans
sida meddelande lämnas tillståndshafvaren om och i hvad mån kronan
vill begagna lösningsrätten. Egendom, som kronan ej vill lösa, må till¬
ståndshafvaren hafva afgiftsfritt kvar under ett år efter tillståndets upp¬
hörande.
4 violin. Af tillståndshafvaren brutna mineraliska produkter må
afgiftsfritt kvarligga inom grufdriftsområdet två år efter det tillståndet
upphört.
36 §.
Då grufdriftstillstånd efter uppsägning från kronans sida upphör,
skall kronan vara skyldig:
1) att inlösa all den i 35 § 1 mom. omförmälda egendom efter
dess värde; samt
2) att, därest vid grufdriftstillståndets upphörande mineraltillgångar
föreligga blottade och tillredda, dels ersätta tillståndshafvaren värdet,
såvidt på samma mineraltillgångar belöper, af de för dessas blötläggning
och tillredning utförda arbeten, som kunna anses hafva varit för ändamålet
behöfliga, dels ock till tillståndshafvaren utgifva en särskild godtgörelse,
motsvarande en femtedel af den nettobehållning, som de sålunda blottade
och tillredda mineraltillgångarna kunna beräknas komma att lämna, dock
ej för större myckenhet af dessa mineraltillgångar än som med hänsyn till
förefintliga anordningar för brytning, förädling eller transport får antagas
kunna under de tio efter grufdriftstillståndets upphörande närmast följande
åren tillgodogöras; skolande bruttovärdet af denna mineral kvantitet be¬
räknas med ledning af de under de tio sista åren gällande försäljnings¬
värden å de ur fyndigheten vunna produkterna.
56
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
Bestämmandet af de belopp, hvarmed kronan sålunda är pliktig
utlösa tillståndshafvaren, skall ske af skiljemän på sätt i 35 § stadgas.
37 §.
Skulle tvist uppstå angående tolkning af villkoren för grufdrifts-
tillstånd eller i sammanhang därmed träffadt aftal eller skedd upplåtelse
eller angående däraf härflytande rättsförhållanden eller fordrings- eller
ersättningsanspråk, skall sådan tvist afgöras af skiljemän i den ordning
lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 stadgar; dock att den befogen¬
het att utse skiljeman, som tillkommer öfverexekutor, i stället skall ut-
öfvas af bergsöfverstyrelsen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
57
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol fredagen den 5 februari 1909.
Första rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Billing,
Cassel,
Silverstolpe,
friherre Marks von Wurtemberg,
Bergman,
Gullstrand.
Sedan högsta domstolen den 17 december 1908 beslutit, att hand¬
lingarna rörande till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfver-
lämnade, vid detta protokoll fogade förslag till lag om ändrad lydelse af
1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan samt lag angående fortsatt
tillämpning af hvad i lagen den 19 april 1907 om inskränkning i inmut-
ningsrätten är stadgadt skulle cirkulera mellan högsta domstolens ofvan-
bemälda ledamöter jämte justitierådet Thollander, som numera aflidit, så
företogs nu detta ärende till slutlig behandling.
l:o.
Förslag till lag om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§
grufvestadgan.
I anledning af detta förslag yttrade:
Justitierådet Gullstrand:
»Då inmutning å all kronojord, som ej innehafves under ständig
besittningsrätt eller iir anslagen till boställe, genom det remitterade för-
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 83 Höft. 8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
58
slaget förbjudes, utan att i lag meddelas bestämmelser angående rätt till
grufdrift å sålunda för inmutning fredade områden, förutsattes uppen¬
barligen, att därförutan verksamt laga skydd för rättighet att å samma
områden eftersöka och bearbeta mineralfyndighet tillkommer den, som ur
upplåtelse från kronan härleder sin rätt. Denna förutsättning torde icke
i allo vara uppfylld. Öfvergår marken i enskild ägo eller upplåtes den
af kronan under ständig besittningsrätt eller varder den till boställe an¬
slagen, äfventyras den rätt till grufdrift, som kronan kan vid försäljningen
af marken eller sådan disposition däraf, som nämnts, förbehålla annan eller
afstå med marken, i det att en hvar då äger rätt att söka inmutning å
fyndigheten. Genom lämplig lagbestämmelse lärer denna oegentlighet
kunna undvikas. Så torde möjligen kunna i 3 mom. af 3 § inrymmas
förbud däremot, att å jord, som från kronan öfvergått i enskild ägo, och
å kronojord, som upplåtits under ständig besittningsrätt eller anslagits till
boställe, inmutning sker å område, där annan äger på upplåtelse från
kronan grundad rätt till mineralanledningen. Af dylikt tillägg i förslaget
lärer följa att, därest ansökning om inmutning å sålunda fredadt område
icke af bergmästaren afslås jämlikt 5 § i grufvestadgan, mutsedeln efter
däremot vid domstol anställd t klander varder ogill, och, jämlikt grunderna
för 10 § 2 mom. i nämnda stadga, att innehafvaren af grufvan, äfven om
han icke anställt sådant klander, ej är, innan han blifvit dömd sin rätt
förlustig, skyldig att vika för inmutareu.
Till skydd såväl för enskilda som för det allmänna finnas i 3 § 1
mom. i grufvestadgan angifna vissa områden, som äro fredade för inmut¬
ning, och är i 10 § stadgadt, dels att, om inmutningspunkt blifvit förlagd
å sådant område, mutsedeln är ogill, i.fall klander emot densamma inom
behörig tid framställes, och dels att inmutare eller grufägare, som med
vetskap om det olagliga förhållandet verkställer arbete vid grufvan, an¬
svarar såsom för åverkan. Enligt det remitterade förslaget åtnjutes där¬
emot icke i förhållande till sådan grufdrift å kronojord, som idkas utan
inmutning, dylikt på grund af särskilda med grufdriften förbundna för¬
hållanden synnerligen erforderligt skydd, utan lärer kronan vara berättigad
att upplåta rätt till grufdrift å sin mark utan hänsyn till de intressen,
som grufvestadgan sålunda hägnar. Hvad nu anmärkts torde böra för¬
anleda ändring i förslaget.
Ordalagen i 4 § grufvestadgan stämma icke väl öfverens med den
föreslagna lagstiftningen utan torde böra i någon mån underkastas jämk¬
ning. Då nämligen enligt förslaget inmutning å viss kronojord icke får
äga ram, men rätt till grufdrift å samma jord ändock kan förvärfvas,
lärer det ej vara lämpligt bibehålla en efter ordalagen ovillkorlig föreskrift
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
59
därom, att den, som vill å egen eller annans grund med arbete belägga
till inmutning lofgifven mineralanledning, skall därom hos bergmästaren
göra ansökning för erhållande af inutsedel.
Bestämmelse till förebyggande däraf, att utan inmutning idkad
grufdrift å kronojord, därå inmutning är förbjuden, lider intrång af en
efter grufvans tillkomst meddelad koncession å eftersökande och bear¬
betande af stenkolsfyndighet, hvarom förmäles i lag den 28 maj 1886,
torde böra meddelas i nämnda lag.»
Justitieråd et Bergman:
»Såsom justitierådet Gallstrand anmärkt, blifva genom det remitterade
förslaget de i 3 § 2 mom. angifna områden icke fredade för sådan gruf¬
drift å kronojord, hvartill rätt framdeles skulle vinnas annorledes än ge¬
nom inmutning. Då de skäl, som föranledt nu gällande bestämmelser om
dessa områdens fredande för inmutning, tydligtvis tala för, att genom
stadgande af allmän lags natur ett lika kraftigt skydd beredes dem i för¬
hållande till grufdrift å kronojord, hvarom nyss är sagdt, hemställes, att
i förslaget måtte göras den ändring eller det tillägg, som för sådant än¬
damål erfordras.
Jämväl i 3 mom. af förslagets 3 § torde en ändring böra göras.
Om nämligen, sedan å sådan kronojord, hvarå enligt förslaget inmutning
ej är tillåten, upplåtelse att bearbeta mineralanledning, som i 1 § sägs,
ägt rum, denna jord öfvergå!- i enskild ägo eller genom förändrad dis¬
position förvandlas till kronojord, hvarå enligt förslaget inmutning fort¬
farande må ske, så är den, som erhållit berörda upplåtelse, icke genom
förslaget skyddad i sin rätt till mineralanledningen. Ty förslaget utgör
icke hinder för annan person att begära och erhålla inmutning å område,
som upplåtelsen omfattar. Med anledning häraf bör 3 § 3 mom. så ändras,
att förbudet mot inmutning kommer att gälla äfven område, som annor¬
ledes än genom inmutning blifvit för bearbetande af mineralanledning,
som i 1 § sägs, lagligen upplåtet, så länge rättigheten till området är
beståndande.
Förutom i de paragrafer, som det remitterade förslaget afser, tord'e den
ifrågasatta inskränkningen af inmutningsrätten möjligen påkalla ändring i
vissa andra delar af grufvestadgan äfvensom i några paragrafer i lagen an¬
gående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter den 28 maj 1886.
I 6 kap. grufvestadgan meddelas bestämmelser till beredande af
trygghet för det vid grufdriften sysselsatta arbetsmanskapet och till före¬
kommande af fara för grufvas framtida bestånd och för annans egendom.
Det torde kunna antagas, att lagstiftaren åsyftat, att dessa bestämmelser
60
Kungl. Maj:s Nåd. Proposition N:o 119.
skulle gälla alla för bearbetande af mineralanledning, som i 1 § sägs, af-
sedda grufvor. Häremot talar väl, att en jordägare utan hinder af grufve-
stadgans föreskrifter får anses berättigad att utan föregående inmutning
med arbete belägga och sig tillgodogöra till inmutning lofgifven mineral¬
anledning, men att ordalagen i 57 § äro så affattade, att detta stadgande icke
kan gälla en sålunda tillkommen grufva. Då emellertid en jordägare i dylikt
fall — om jag bortser därifrån, att grufvan till äfventyra skulle kunna
tänkas vara belägen å ett enligt 3 § för inmutning fredadt område —
städse skulle vara utsatt för faran att förlora sin uteslutande förfogande¬
rätt öfver fyndigheten därigenom, att annan person begärde och er-
hölle mutsedel å densamma, har man säkerligen ansett sig kunna utgå
därifrån, ■ att inmutning alltid skulle begäras, innan en grufva började
bearbetas.
Varder inmutningsrätten å viss kronojord upphäfd, kommer det
emellertid att uppstå åtskilliga grufvor, hvilkas bearbetande icke är grundadt
på inmutning. Det är uppenbart, att äfven för dessa grufvor erfordras så¬
dana bestämmelser som de, hvilka innehållas i grufvestadgans 6 kap. Det
torde för den skull vara nödvändigt antingen att med afseende å nämnda
kapitel vidtaga sådan ändring, att det tydligt framgår, att dess bestäm¬
melser gälla äfven dylika grufvor, eller ock att i fråga om dem utfärda
fristående föreskrifter i ämnet. Jag vill i detta sammanhang erinra, att i
hufvudsak motsvarande bestämmelser återfinnas i stenkolslagen.
Beträffande 7 kap. gäller i viss mån detsamma, som sagts beträf¬
fande 6 kap. Det bör dock härvid framhållas, att en del af föreskrifterna
i 7 kap. endast kunna tillämpas å efter inmutning tillkomna grufvor;
äfvensom att stadgandena i detta kapitel, i motsats till de i 6 kap. gifna,
torde vara af civilrättslig natur.
Såsom redan anmärkts, erfordras enligt min mening ändring äfven
i vissa paragrafer i stenkolslagen.
I dess 10 § stadgas, bland annat, att, därest inom det område kon¬
cessionen omfattar på djupet anträffas andra mineraliska ämnen än sten¬
kol och i sammanhang därmed förekommande eldfasta leror samt dessa
mineraliska ämnen brytas af koncessionsinnehafvaren utan att dock af
honom för grufdriftens ändamål användas, de må af jordägaren mot er¬
läggande af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader inom
viss tid efter tillsägelse afhämtas, äfvensom att jordägarens rätt i detta
afseende å kronojord utöfvas af jordens innehafvare. — 23 § föreskrifver
beträffande den enligt 22 § jordägaren tillkommande afgift af koncessions¬
innehafvaren, att å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves
eller är till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning till bruk-
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
61
ning på viss tid åt annan upplåten, kronoåbon, boställsinnehafvaren eller
den, som eljest besittningsrätten innehar, skall njuta nämnda afgift till
godo, samt att å annan kronojord koncessionsinnehafvaren är från afgift
befriad. Dessa bestämmelser motsvara till alla delar dem, som 17 § gäl¬
lande grufvestadga enligt dess ursprungliga lydelse innehöll i fråga om
jordägareandelen å kronojord.
Varder nu inmutningsrätten å viss kronojord upphäfd, så synes
med fog kunna anmärkas, att omförmälda stadganden i stenkolslagen, sär¬
skild! de i 23 §, komma att, såvidt, angår sådan kronojord, hvarå för fram¬
tiden inmutning ej blir tillåten, icke stå väl tillsammans med lagstiftnin¬
gen angående dispositionsrätten till mineralfyndigheter å sådan jord. Här¬
emot kan erinras, att 17 § grufvestadgan förändrades uti ifrågavarande
delar år 1899, utan att 23 § stenkolslagen samtidigt undergick ändring.
Men det är dock att märka, att den ändring i 17 §, som det remitterade
förslaget innebär, är i principiellt afseende af en långt mera genomgri¬
pande art än den, som vidtogs år 1899.
I 17 § stenkolslagen meddelas bestämmelser för reglerandet i visst
afseende af förhållandet mellan de särskilda rättsinnehafvarna, då å om¬
råde, hvarå koncession meddelats, sker inmutning af mineralfyndighet, som
enligt grufvestadgan är därtill lofgifven, eller koncession meddelas å om¬
råde, som förut är för annan mineralfyndighet än stenkol inmutadt.
Därest beträffande viss kronojord inmutningsrätten upphäfves, torde det
vara nödvändigt att meddela i viss mån likartade bestämmelser för regle¬
randet, såvidt sådan kronojord angår, af förhållandet mellan koncessions-
innehafvare och innehafvare af en genom i laga ordning skedd upplå¬
telse förvärfvad rättighet att bearbeta mineralfyndighet, som i 1 § grufve¬
stadgan sägs. Det torde visserligen ej vara ovillkorligen nödvändigt att
genom stadgande i stenkolslagen söka förebygga, att den, som för efter¬
sökande och bearbetande af stenkolsfyndighet erhållit koncession å krono¬
mark, hvarom nu är fråga, lider intrång genom senare upplåtelse af rätt till
annat grufarbete å samma område. Äfven om frågan härom ej skulle
blifva tillbörligen uppmärksammad vid slutligt affattande af de tillämnade
bestämmelserna rörande grufarbete å viss kronojord, torde af allmänna
rättsgrundsatser följa, att en af kronan gjord upplåtelse icke kan verka rubb¬
ning i sådan rättighet till stenkolsfyndighet, som enligt lag tillkommer
annan på grund af tidigare meddelad koncession. Däremot torde det vara
af nöden att uti stenkolslagen vidtaga ändring till förekommande af, att
oinmutad grufva å kronojord af ifrågavarande slag lider intrång från den,
som efter grufvans tillkomst erhållit koncession enligt nämnda lag.»
62
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
Justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg:
»De två lagförslag, öfver hvilka högsta domstolen nu har att afgifva
yttrande, röra i och för sig allenast rätten till inmutning å kronan till¬
hörig jord och lämna helt och hållet öppet, huruvida eller på hvad sätt
mineralfyndigheter å den kronojord, hvarå enligt förslaget inmutning ej
må ske, skola tillgodogöras. Syftet med inmutningsrättens inskränkande
kan emellertid naturligen icke, i stort sedt, vara att låta de från inmut¬
ning undantagna mineralfyndigheterna ligga obrukade. I och för sig tänk¬
bart, ehuru förmodligen föga lämpligt, vore däremot att låta dem brukas
omedelbart för kronans räkning; men af föredragande departementsche¬
fens yttrande till statsrådsprotokollet, likasom af det, vid lagförslagen fo¬
gade förslaget till 'bestämmelser angående undersökning och tillgodogö¬
rande af mineralfyndighet å viss kronojord’, framgår, att någon grufdrift
för kronans räkning ej är, åtminstone för närvarande, åsyftad, utan att
hvad som afses är att, såvidt rörer det slags kronojord, som ej vidare
skulle blifva föremål för inmutning, ersätta grufvestadgans på inmutning
och jordägareandel byggda system med föreskrifter om upplåtande till
enskilde af rätt att eftersöka och bearbeta de hädanefter under kronans
jordäganderätt fullständigt inbegripna mineralierna. Dessa föreskrifter
skulle, enligt hvad afsedt är, behandlas i den ordning, som § 77 regerings¬
formen stadgar beträffande grunderna för förvaltningen af kronans domä¬
ner, d. v. s. antagas af Riksdagen allena. De skulle alltså, i stället för
att ingå i den allmänna lagstiftningen, endast erhålla karaktären af kon¬
traktsvillkor, som kronan i egenskap af jordägare på förhand uppställde i
afseende å upplåtelse af det särskilda slags nyttjanderätt, hvarom här
vore fråga. (Lagen om nyttjanderätt till fast egendom 1 kap. 7 §.)
Att dessa föreskrifter sålunda undantagas från den allmänna lagens
område och i stället göras till ett slags aftalsvillkor möter i och för sig
från rättslig synpunkt lika litet hinder, som något skulle från dylik
synpunkt vara att invända mot att de i hela sin omfattning erhölle allmän
lags karaktär. Måhända kunde det däremot ur lämplighetssynpunkt ifråga¬
sättas, huruvida icke normerna för så invecklade och för samhället i
det hela så betydelsefulla rättsförhållanden som de här afsedda helst borde
gifvas under den allmänna lagstiftningens mera betryggande former. Men
tillräcklig anledning att på grund häraf afstyrka den tillämnade anordnin¬
gen synes mig dock icke föreligga.
Härvid har jag förutsatt, att i fråga om mineralfyndigheter å enskild
jord gällande lagstiftning, hvilken frånkänner staten all rätt till dessa
fyndigheter, lämnas till sina hufvudgrunder orubbad. Skulle däremot,
såsom under senaste tid blifvit ifrågasatt, gruflagstiftningen omgestaltas
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
63
därhän, att hittills oupptäckta eller eljest obrukade fyndigheter å enskild
jord förbehölles staten, torde det ej längre finnas lämpligt att låta rätts¬
förhållandena rörande fyndigheter å kronojord regleras i den ordning nu
afses. De nya lagbestämmelser beträffande enskild jord, som härvid
kunna tänkas ifrågakomma, måste nämligen, om de ock i viktiga hänseen¬
den komma att skilja sig från motsvarande föreskrifter rörande kronojord,
dock äga så mycket gemensamt med dessa senare föreskrifter, att en en¬
hetlig legislativ behandling är så godt som nödvändig. Och skulle någon
sannolikhet föreligga för att en reform af lagstiftningen i nyss antydd
riktning kan under en närmare framtid komma till stånd, torde man vid
nämnda förhållande äga anledning att betvifla lämpligheten af att nu till
fristående behandling upptaga frågan i hvad den rörer kronojord.
Chefen för justitiedepartementet har emellertid, enligt hvad stats¬
rådsprotokollet utvisar, i likhet med många andra ställt sig bestämt afvi¬
sande gentemot tanken att tillerkänna staten förfoganderätt till ännu oupp¬
täckta eller obrukade fyndigheter å enskildt område. En lagändring i
denna riktning skulle enligt departementschefens åsikt innebära ett obehö¬
rigt ingrepp i den bestående jordäganderätten. Denna uppfattning kan
jag dock för min del icke biträda, och med hänsyn till spörsmålets sam¬
manhang med det till behandling härmed föreliggande ämnet anser jag det
ej vara ur vägen att här angifva grunderna för min mening i detta hän¬
seende.
Hvad beträffar fyndighet, som ännu är fullkomligt okänd, lärer väl
näppeligen något berättigadt intresse kunna kränkas därigenom, att en ny
lag frånkänner jordägaren den andel i fyndigheten, som enligt förutva¬
rande lag skulle tillkommit honom, därest fyndigheten blifvit upptäckt
under sistnämnda lags giltighetstid. Lika litet, som från allmänrättsliga
synpunkter något skulle kunna med fog invändas mot en lagstiftning,
hvilken t. ex. minskade eller afskaffade jordägarens andel i nedgräfd skatt
eller bottenfynd, som anträffades å hans ägor, lika litet synes grundsatsen
om välförvärfvade privaträttigheters skyddande lida något verkligt afbräck
genom en lagstiftningsåtgärd, sådan som den hvarom här är tal.
Beträffande åter redan kända eller förmodade men likväl icke under
bruk varande fyndigheter — framför allt sönade grufvor — kunde det
snarare synas, som om en lagändring i antydd riktning skulle leda till
rättskränkning. Icke heller detta torde emellertid vara riktigt. Den rätt.
jordägaren skulle gå förlustig är ej efter gällande lagstiftning ovillkorlig
utan går i händelse af inmutning från annans sida förlorad, om den ej
göres gällande under grufarbetets början. Då således jordägaren redan nu
vid äfventyr af rättsförlust kan tvingas att göra rättigheten gällande å en
64
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
af hans eget bestämmande alldeles oberoende tidpunkt, kommer en ny
lag, hvarigenom jordägareandelen i ännu ej inmutade grufvor tillägges
staten, i själfva verket knappast att innebära annan ändring i jordägarens
ställning, än att tiden för den nya lagens ikraftträdande kommer att i
stället för de i nu gällande grufvestadga bestämda tider utgöra sluttermin
för jordägarerättens utöfvande; och om öfvergångstiden göres någorlunda
rymlig, torde i hvarje fall, där en känd fyndighet besitter något verkligt
värde, jordägaren hafva tillfälle att genom inmutning för egen räkning
eller andras intresserande för frågan tillgodose sina intressen i afseende å
fyndigheten.
En annan fråga är, huruvida tillräckligt vägande skäl föreligga för
en så genomgripande omgestaltning af gruflagstiftningen som den af mig
nu berörda.
Jag skall här icke söka att från socialpolitisk eller näringspolitisk
synpunkt ingå på detta spörsmål. Men från rättslig ståndpunkt kan jag
ej underlåta att uttala tvifvelsmål, huruvida en lagstiftning, som lämnar
enskilde möjlighet att tillägna sig ännu okända mineraltillgångar af må¬
hända oberäkneligt värde, verkligen står i öfverensstämmelse med det rå¬
dande rättsmedvetandet. Anledning synes mig ej saknas att antåga mot¬
satsen; ej heller torde det vara ur vägen att i lagstiftningen taga hänsyn
till möjligheten af, att nya mineraltillgångar af högst betydande värde
kunna upptäckas å enskild mark eller tekniska metoder uppfinnas, som
förläna högt värde åt tillgångar, Indika nu ej kunna tillgodogöras. Skulle
på dylik väg stora rikedomar komma att hopa sig å enskilda händer, kan
det befaras, att det allmänna tänkesättet skulle starkt reagera, måhända
icke så mycket mot den lagstiftning, hvilken ledt till dylika förhållanden,
som mot det sakläge den framkallat; och det vore under dylika omstän¬
digheter kanske ej alldeles visst, att detta sakläge komme att från statens
sida respekteras. Skulle emellertid staten drifvas till att, direkt eller på
omvägar, till sin fördel inkräkta på rättigheter, som enskilda under häg¬
net af statens egen lagstiftning vunnit, måste sådant leda till ett betänk¬
ligt nedsättande af lagens och samhällsordningens helgd. Att staten såsom
rättens handhafvare bör främst af alla söka undvika löftesbrott och afhålla
sig från löften, hvilka ej under alla omständigheter kunna infrias, lärer
ligga i öppen dag.
Från denna synpunkt anser jag för min del skäl föreligga att taga
i närmare öfvervägande, huruvida icke i stället för nuvarande bestämmel¬
ser om inmutning å enskild jord och jordägarens rätt att taga del i in¬
mutad fyndighet bör träda en lagstiftning, byggd på grundvalen af statens
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119. 65
rått att för sin räkning förfoga öfver mineralfyndigheter äfven å enskildt
område.
Att emellertid gruflagstiftningens omläggning på dylik grund —
om tanken därpå öfver hufvud skulle vinna nödig anslutning .— är en
omfattande uppgift, som för sin lösning måste kräfva åtskillig tid, förbiser
jag ingalunda. Huruvida åter ett längre uppskof med ordnandet af för¬
hållandena å kronojord medför så stora olägenheter, att frågan därom
bör, utan hänsyn till dess sammanhang med spörsmålet om gruflagstift¬
ningens fullständiga omarbetande erhålla en åtminstone provisorisk lösning
i afsedd riktning, tilltror jag mig ej att med någon säkerhet bedöma.
Under förutsättning, att frågan om rätt till inmutning å kronojord
nu skall särskilt lösas på grundvalen af förevarande lagförslag, anser jag
detsamma gifva anledning till följande erinringar:
De flesta bestämmelserna i gällande grufvestadga kunna, enligt hvad
af innehåll och sammanhang framgår, uppenbarligen ej tillämpas å andra
grufvor än dem, som tillkommit efter inmutning eller af ålder äga utmål
eller ock äro belägna å bergslagernas så kallade odalgruffält. Beträffande
vissa af stadgans bestämmelser är det däremot otydligt, huruvida tillämp¬
ning jämväl å andra grufvor kan ifrågakomma eller icke. Detta gäller
om största delen af de i 6 kap. upptagna föreskrifterna angående ordnin¬
gen för grufdrift och om 7 kapitlets föreskrifter angående samäganderätt
i grufva. En dylik otydlighet torde hittills knappast hafva ägt någon prak¬
tisk betydelse. Det kan nämligen för närvarande ej gärna ifrågakomma,
att någon utan föregående inmutning börjar drifva grufarbete. Visserli¬
gen lärer — trots den i 4 § grufvestadgan förekommande ovillkorliga
bestämmelsen om skyldighet att söka inmutning — jordägare, som utan
inmutning tillgodogör sig fyndighet å egen grund, icke riskera något in¬
skridande från det allmännas sida till grufarbetets förhindrande. Men
risken att genom inmutning från annans sida delvis gå miste om den be¬
arbetade fyndigheten måste naturligtvis afhålla enhvar från ett dylikt för¬
farande. I det särskilda fall, att en fyndighet påträffas i den omedelbara
närheten af sjålfva gården, skulle jämlikt 3 § grufvestadgan jordägaren,
om han vill tillgodogöra sig fyndigheten, kunna utan risk åsidosätta in¬
mutning; men, enligt hvad från sakkunnigt håll inhämtats, lärer icke hel¬
ler denna bestämmelse hafva föranledt uppkomsten af oinmutade grufvor.
Därest åter, såsom nu är afsedt, rätten till grufbrytning å viss krono¬
jord göres beroende af helt andra villkor än inmutning och i följd dåraf
Bill. till Rilcsd. Prot 1909. 1 Sami. 1 Afl. 83 ljuft. 9
66
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
ett större antal oinmutade grufvor uppstår, är det af vikt att omförmälda
otydlighet undanröjes.
Det förtydligande, som härvid kan ifrågakomma, synes, så vidt rörer
6 kap., icke kunna gå i annan riktning, än att dess föreskrifter erhålla
tillämpning jämväl å sådana grufvor å kronojord, som tillkommit efter
upplåtelse från kronans sida. Huruvida äfven 7 kap. bör göras tillämpligt
å dessa grufvor, är mera tvifvelaktigt och beror måhända till en viss grad
af innehållet i de bestämmelser, som komma att meddelas i fråga om upp¬
låtelsevillkoren. Det förefaller dock, som om behofvet af stadganden om
samäganderätt i grufva särskildt läge i den så att såga tvungna samman¬
slutning, som kommer till stånd mellan inmutare och jordägare, när den
sistnämnde begagnar sig af sin jordägareandel; och om så är, skulle kanske
dylika stadganden kunna undvaras i fråga om sambruk af upplåten grufva
å kronomark.
I hvarje fall torde det emellertid vara af nöden att för tydlighets
vinnande antingen vidtaga erforderliga ändringar i själfva grufvestadgan
eller — måhända hellre — utfärda fristående stadganden, som angifva, i
hvad mån 6 och 7 kapitlen äro tillämpliga å sådan på kronojord belägen
fyndighet, till hvars bearbetande rätt vunnits genom upplåtelse från
kronans sida; och torde, därest sistnämnda utväg väljes, allenast de
stadganden, som röra 7 kapitlets tillämplighet, böra erhålla allmän lags
egenskap, hvaremot i fråga om utsträckt tillämplighet af 6 kap. synes
kunna lagstiftas i administrativ ordning. Påpekas må emellertid, att
ifrågavarande bestämmelser icke utan vidare kunna erhålla tillämpning å
här afsedda förhållanden, utan att vissa jämkningar af dels materiell dels
terminologisk innebörd äro af nöden.
På sätt justitieråden Gullstrand och Bergman erinrat, torde de om¬
råden, som jämlikt 3 § 1 mom. grufvestadgan (2 mom. efter den nu före¬
slagna lydelsen) äro undantagna från inmutning, böra genom stadgande i
allmän lag fredas jämväl från intrång af grufarbete, som utan inmutning
eller koncession kan ifrågakomma å kronomark. Att föreskrift i sådan
riktning upptages bland de tillämnade bestämmelserna angående undersök¬
ning och tillgodogörande af mineralfyndighet å viss kronojord, är härvid
icke tillfyllest. Det erforderliga lagstadgandet bör enligt min mening
antingen inflyta i 8 kap. eller erhålla formen af en fristående lag.
I det föreslagna 1 mom. af 3 § grufvestadgan synes, för beredande af
nödigt sakrättsligt skydd för den, som på grund af upplåtelse från kronan
äger eftersöka eller bearbeta mineralfyndighet, böra införas ett tillägg, som
utesluter möjligheten att, i händelse sålunda upplåtet område öfvergår i
enskild ägo eller till boställsjord eller upplåtes under ständig besittnings-
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 119.
67
rätt, erhålla inmutning å området så länge den upplåtna rätten till gruf-
arbete äger bestånd.
Hvad justitierådet Bergman anmärkt i fråga om 17 § i lagen
angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter biträder
äfven jag.»
Justitierådet Silverstolpe:
»Såsom justitierådet friherre Marks von Wtlrtemberg framhållit afses
med den nu föreslagna ändringen i gruflagstiftningen att beträffande kronan
tillhörig jord, som ej innehafves under ständig besittningsrätt eller är an¬
slagen till boställe, ersätta grufvestadgans på inmutning och jordägareandel
byggda system med föreskrifter om upplåtande till enskilde af rätt att
eftersöka och bearbeta de hädanefter under kronans jordäganderätt full¬
ständigt inbegripna mineralierna. I följd häraf skulle efter förändringens
genomförande tre olika system komma att inom gruflagstiftningen vinna
tillämpning i fråga om enskildes rätt att idka grufdrift. Det ena, grundadt
på inmutning och jordägareandel, skulle gälla vid bearbetande af de i
grufvestadgan angifna slagen af mineralfyndigheter, då de förekomma å
enskilde tillhörig jord eller å sådan kronojord, som innehafves under stän¬
dig besittningsrätt eller är anslagen till boställe. Det andra, grundadt på
nyttjanderättsupplåtelse, skulle tillämpas vid bearbetande af nämnda slag
af mineralfyndigheter (jämte möjligen ett par andra), då de förekomma å
annan kronojord än den nyss nämnda. Det tredje, grundadt på koncession,
skulle komma till användning vid bearbetande af stenkolsfyndigheter både
på enskild jord och hvarje slags kronojord. De särskilda bestämmelserna
rörande de olika former för grufdrift, som sålunda komme att finnas, skulle
blifva meddelade dels i lagar, stiftade af Konung och Riksdag gemensamt,
dels i föreskrifter, gifna af Riksdagen ensam, dels ock tilläfventyrs i admi¬
nistrativa författningar, utfärdade enbart af Kungl. Maj:t. Denna skiftande
mångfald af system och urkunder måste otvifvelaktigt inverka menligt på
gruflagstiftningens följdriktighet och öfverskådlighet och torde jämväl kunna
föranleda svårigheter vid bestämmelsernas tillämpning, särskildt i de fall
då grufvor af olika slag komme att gränsa intill hvarandra. Med hänsyn
till dessa förhållanden anser jag, att, på sätt flertalet af de under ärendets
förberedande handläggning hörda myndigheterna hemställt, nu föreliggande
fråga bör företagas till behandling först i samband med en allmän revision
af grufvestadgan. Vid en dylik revision skulle möjligen en gemensam
princip för hela gruflagstiftningen, antingen i öfverensstämmelse med något
af de nu gällande systemen eller i annan riktning, kunna utfinnas. I alla
händelser skulle i sådant fall de särskilda stadganden, som måhända kunde
68
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
erfordras för olika slag af grufvor, kunna bringas till bättre öfverens¬
stämmelse med hvarandra, än hvad med den tilläm mule anordningen skulle
blifva förhållandet.
För den händelse det emellertid skulle befinnas nödvändigt att lösa
berörda fråga utan afbidan å en fullständigare omarbetning af gruflagstift-
ningen, förenar jag mig med justitierådet friherre Marks von Wurtemberg
i de erinringar, han under förutsättning, att frågan nu skall särskildt
lösas, framställt mot förevarande lagförslag.»
Justitierådet Cassel, med hvilken justitierådet Billing instämde:
»Jag är ense med justitieråden Bergman och friherre Marks von
Wurtemberg i fråga om nödvändigheten däraf, att de i 3 § 2 mom. af
förslaget angifna områden genom stadgande af allmän lags natur fredas
från intrång af glasarbete, som utan inmutning eller koncession kan komma
att äga rum å kronomark.
Beträffande behofvet af ändring i 3 § 3 mom. instämmer jag med
justitierådet Bergman.
Lika med justitieråden Bergman och friherre Marks von Wurtemberg
anser jag det vara nödvändigt, att tydliga bestämmelser meddelas, huruvida
och i hvad mån föreskrifterna i grufvestadgans 6 och 7 kapitel skola äga
tillämplighet å sådan å kronojord belägen fyndighet, till hvars bearbetande
rätt vunnits genom upplåtelse från kronan.
Jag instämmer i hvad justitierådet Bergman erinrat i fråga om
17 § i lagen den 28 maj 1886 angående eftersökande och bearbetande af
stenkolsfyndigheter.»
2:o.
Förslag till lag angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april
1907 om inskränkning i inmutningsrätten är stadgadt.
Justitierådet friherre Marks von Wurtemberg yttrade:
»Därest en omarbetning af gruflagstiftningen i den riktning jag förut
antydt skulle anses böra ifrågakomma, torde lagen den 19 april 1907 böra
ersättas af en lag, hvarigenom för den tid, som kan beräknas åtgå för den
nya lagstiftningens genomförande — måhända tiden intill 1912 års utgång
— rätten till inmutning å kronojord varder inom hela riket begränsad så
som genom 1907 års lag skett i afseende å vissa län.»
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
69
Justitierådet Silverstolpe anförde:
»I händelse frågan om en förändrad lagstiftning angående mineral-
fyndigheter å kronojord, såsom jag här ofvan förordat, förbindes med en
allmän revision af grufvestadgan, synes det i lagen den 19 april 1907
stadgade provisoriska förbudet mot inmutning å kronojord lämpligen böra
utsträckas att gälla under den tid, som för verkställande af en sådan re¬
vision kan anses erforderlig.»
Högsta domstolens öfriga ledamöter lämnade förslaget utan an¬
märkning.
Ur protokollet
Erik Öländer.
70
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 110.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 19 mars 1909.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Statsråden: Albekt Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
SwAllTZ,
grefve Hamilton,
grefve Eiirensvärd,
Malm,
Lindström,
Nyländer.
Justitieråden: Ramstedt,
Améen.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruks¬
departementen anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert
Petersson högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver justitie¬
departementsärenden den 4 december 1908 inhämtade utlåtande öfver för¬
slag till lag om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§
grufvestadgan samt till lag angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen
den 19 april 1907 om inskränkning i inmutningsrätten är stadgadt.
71
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande
departementschefen vidare:
»En af högsta domstolens ledamöter har såsom sin mening uttalat,
att det syntes böra tagas i närmare öfvervägande, huruvida icke i stället
för nuvarande bestämmelser om inmutning å enskild jord och jordägarens
rätt att taga del i inmutad fyndighet borde träda en lagstiftning, byggd
på grundvalen af statens rätt att för sin räkning förfoga öfver hittills
oupptäckta eller eljest obrukade mineralfyndigheter äfven å enskildt område.
Eu dylik omgestaltning af gällande gruflagstiftning ansåge han ej leda till
rättskränkning. Skulle någon sannolikhet föreligga för att en reform af lag¬
stiftningen i denna riktning kunde under en närmare framtid komma till
stånd, syntes man enligt hans åsikt äga anledning att betvifla lämpligheten af
att nu till fristående behandling upptaga frågan i hvad den rörer kronojord.
I anledning af hvad sålunda anmärkts må det tillåtas mig att ånyo
framhålla hvad jag redan vid lagförslagens remitterande såsom min mening
uttalat, nämligen att den svenska lagstiftningen tvifvelsutan hvilar på
den uppfattning, att jordäganderätten principiellt innefattar äfven alla i
jorden befintliga mineralier, och detta gifvetvis oberoende af huruvida deras
förekomst är känd eller okänd, och att således en förändring af gruflagstift-
ningen i antydda riktning skulle innebära en i princip ingalunda oviktig
inskränkning af de befogenheter, hvilka för närvarande innefattas i ägande¬
rätten till jord. Huruvida åter de skäl, som förebragts för angifna om¬
gestaltning af gruflagstiftningen, äro af den betydelse, att de få anses göra
en dylik inskränkning berättigad, därom kunna naturligtvis olika meningar
råda. Att i detta sammanhang närmare ingå på denna fråga, synes mig
emellertid öfverflödigt. Det torde vara nog att hänvisa därtill att tanken
på en så genomgripande omläggning af vår gruflagstiftning som den ifråga¬
satta säkerligen ej för närvarande uppbäres af den allmänna rättsuppfattningen.
Och den tid, då en förändring härutinnan tilläfventyrs kan hafva inträdt, lärer
antagligen vara så aflägsen, att ett ordnande af förhållandena med afseende å
fyndigheter å kronojord icke lämpligen bör till dess anstå. Tilläggas må
att, om i en framtid fråga skulle uppkomma att på antydda sätt omlägga
gruflagstiftningen så vidt rörer den enskilda jorden, det för den frågans
lösning gifvetvis skall vara af stor fördel att kunna bygga på erfarenhet,
vunnen vid tillämpningen, så vidt kronojord angår, af det nu föreslagna
systemet.
En annan af högsta domstolens ledamöter har anmärkt, att den
skiftande mångfald af system och urkunder, som enligt den föreslagna nya
ordningen komme att förefinnas inom gruflagstiftningsområdet, otvifvel¬
aktigt måste inverka menligt på denna lagstiftnings följdriktighet och
72
Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 119.
öfverskådlighet och jämväl torde kunna föranleda svårigheter vid bestäm¬
melsernas tillämpning, särskild! i de fall, då grufvor af olika slag komme
att gränsa intill hvarandra. Med hänsyn till dessa förhållanden ansåge
han, att nu föreliggande fråga borde företagas först i samband med en
allmän revision af grufvestadgan.
Hvad sålunda anmärkts innefattar tvifvelsutan synpunkter, som för¬
tjäna allt beaktande. Framhållas bör dock, att, då den lagstiftning,
som skulle kunna blifva resultatet af en dylik allmän revision, ej lärer
kunna gifvas retroaktiv verkan, och således beträffande alla äldre grufvor
nuvarande regler i det väsentliga komme att bibehållas, det ifrågavarande
rättsområdet i allt fall icke komme att erbjuda någon enhetlig bild. Funnes
emellertid någon på sannolikhet grundad anledning att förmoda, att man
vid en allmän revision af gruflagstiftningen skulle inom någorlunda rimlig
tid kunna ena sig om en för alla delar af densamma gemensam princip,
skulle detta otvifvelaktigt tala för att ej nu framlägga förslag till
ändring af lagstiftningen enbart beträffande kronojord. Någon sådan an¬
ledning föreligger dock enligt min mening icke. I fråga om möjligheten
att vinna enighet om något system, grundadt på principen om statens rätt
att för sin räkning förfoga öfver mineralfyndigheter å såväl kronans som
enskild jord, gäller hvad jag redan yttrat. Att återigen beträffande krono-
jorden öfvergifva den tanke, som ligger till grund för de föreslagna reg¬
lerna, och öfvergå till något system, som icke innebär dylik fri förfogande¬
rätt för staten, lärer näppeligen böra komma i fråga. Måhända kunde man
genom att låta den nu föreliggande frågan hvila till en allmän revision af
gruflagstiftningen hafva utsikt till att de särskilda stadganden, hvilka säker¬
ligen äfven då skulle för olika slag af grufvor finnas erforderliga, komme
i närmare öfverensstämmelse med hvarandra än nu blir fallet. Men
en sådan fördel, som, för så vidt jag kunnat finna, ur praktisk synpunkt
torde vara utan större betydelse, skulle enligt min mening ingalunda
uppväga olägenheten af det för visso långvariga dröjsmål med förevarande
frågas afgörande, som en allmän revision skulle innebära.
Jag öfvergår nu till de detaljanmärkningar, som riktats mot förslaget
till ändringar i grufvestadgan.
Samtliga högsta domstolens ledamöter hafva anmärkt, att sådana
områden, som i 3 § 1 mom. af gällande grufvestadga omförmälas, böra
genom stadgande i allmän lag fredas från intrång genom grufdrift, som
utan inmutning eller koncession kan komma att äga rum å kronomark.
Något särskildt skydd för de i nämnda lagrum omförmälda anlägg¬
ningar emot grufarbete, som en jordägare utan föregående inmutning
verkställer å sin egen jord eller låter annan där verkställa, förlänar
73
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
grufvestadgan icke. Stadgandet i nyssberörda lagrum torde nämligen
innefatta allenast en inskränkning i den möjlighet grufvestadgan eljest
gifver en hvar att genom inmutning förvärfva en uteslutande rätt till gruf-
arbete å egen eller annans jord. På grund af den nödvändighet, som
praktiskt sedt föreligger, att söka inmutning äfven vid grufarbete som
företages af jordägaren själf eller af annan efter upplåtelse från honom,
kommer dock obestridligen samma lagrum att i realiteten förläna skydd
jämväl mot dylikt arbete. Med inmutningsrättens upphäfvande i enlighet
med nu föreliggande förslag skulle emellertid detta skydd bortfalla. Och
ur denna synpunkt torde högsta domstolens ifrågavarande anmärkning
vara välgrundad. Jag har därför låtit inom justitiedepartementet upprätta
förslag till sådan lagbestämmelse, som högsta domstolen afsett, hvilken
bestämmelse ansetts lämpligen böra gifvas i form af särskild lag.
Af högsta domstolens ledamöter har vidare framhållits, att den, som
efter upplåtelse från kronan förvärfvat rätt till grufdrift å kronojord, som
ej innehafves under ständig besittningsrätt eller är till boställe anslagen,
icke enligt förslaget skulle åtnjuta sakrättsligt skydd för denna sin rätt, i
händelse jorden öfverginge i enskild ägo eller genom förändrad disposition
förvandlades till sådan kronojord, hvarå enligt förslaget inmutning fort¬
farande finge ske. Dylikt skydd borde emellertid lämnas i lag.
Jag anser mig härvid böra framhålla, att förslaget såsom något
själffallet förutsätter, att jord, hvarå kronan upplåtit rätt till undersökning
eller tillgodogörande af mineralfyndighet, sedermera icke af kronan så
disponeras, att behof af skydd i anmärkta hänseendet uppstår. Det är för
öfrigt tydligt, att det komrne att ligga i kronans eget intresse att afhålla
sig från sådana åtgärder. Kronan skulle ju, därest det från högsta dom¬
stolens sida förutsatta fall inträffade, förlora eller äfventyra att genom in¬
mutning af annan förlora äganderätten till fyndigheten, hvarförutom kronan
torde blifva ersättningsskyldig emot den, som af nu nämnd anledning
ginge miste om sin från kronan upplåtna rätt. Ur praktisk synpunkt
lärer alltså skydd i om förmälda afseende näppeligen vara behöflig!. Emot
högsta domstolens enhälliga hemställan anser jag mig emellertid, då det
ifrågasatta skyddet afser intressen af synnerligen stor vikt, icke böra
underlåta att tillstyrka upptagande i lagförslaget af en bestämmelse i den
af högsta domstolen angifva riktning, hvilken bestämmelse lämpligen torde
böra insättas i 3 § 3 mom. grufvestadgan.
Högsta domstolens flesta ledamöter hafva hemställt, att tydliga be¬
stämmelser måtte meddelas, huruvida och i hvad mån föreskrifterna i
grufvestadmms 6 och 7 kapitel skola äga tillämplighet å grufdrift, som
idkas på grund af upplåtelse från kronan.
Bill. till Riksd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 83 Höft.
10
74
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
Att, i saknad af dylika bestämmelser, dessa kapitel icke skulle komma
att gälla sådan grufdrift, har jag trott mig kunna antaga; och jag har
hållit före, att väl det hufvudsakliga af 6 kap:s innehåll, men däremot ej
föreskrifterna i 7 kap., borde erhålla sådan vidsträcktare tillämplighet. Då
jag likväl ej underställt Eders Kungl. Maj:ts pröfning något förslag ens
rörande det i 6 kap. behandlade ämne — ordningen för grufdrift — har
detta berott därpå, att enligt min mening, hvilken högsta domstolen synes
dela, samma ämne lärer utgöra föremål för administrativ lagstiftning.
Men jag har alltjämt förutsatt, att Eders Kungl. Maj:t skall i sinom tid
vilja, på annat departements föredragning, utfärda erforderliga bestämmelser
härutinnan.
Jag har nyss antydt, att jag förut ansett föreskrifterna i 7 kap. ej
böra erhålla tillämplighet i omförmälda hänseende. Dessa föreskrifter
hafva, såsom ock inom högsta domstolen framhållits, uppenbarligen på¬
kallats i väsentlig mån af den tvungna sammanslutning, som vid grufdrift
efter inmutning uppkommer mellan inmutare och jordägare och som
gifvetvis icke lärer kunna hänföras under någon af nu gällande bolags¬
former. För det fall åter att flera personer sammanslutit sig för gemen¬
samt idkande af sådan grufdrift, hvartill rätt upplåtits af kronan, har
något behof af särskilda bestämmelser till reglerande af deras inbördes
förhållanden icke synts mig föreligga, utan har jag ansett förefintliga
stadganden rörande bolag af olika slag tillräckligt fylla behofvet af normer
uti ifrågavarande hänseende. Då jag i anledning af högsta domstolens
yttrande tagit förevarande fråga i förnyadt öfvervägande, har jag emeller¬
tid, med vidhållande i öfrigt af min nämnda uppfattning, funnit en af
omförmälda föreskrifter i 7 kap., nämligen hvad i 61 § stadgas om gruf-
föreståndare, böra med hänsyn till det förhållande, hvari denna § står till
bestämmelserna i 6 kap., i likhet med dessa erhålla motsvarande tillämp¬
lighet i fråga om grufdrift som nyss sagts. Stadgandet i 61 § torde vara
af civillags natur, och bör följaktligen den erforderliga nya bestämmelsen
gifvas i sådan lags form. Vid sådant förhållande har jag funnit densamma
lämpligen böra inflyta i den särskilda lag, hvartill jag enligt hvad förut
nämnts låtit inom justitiedepartementet utarbeta förslag.
Hvad slutligen angår högsta domstolens hemställan om ändring af
17 § i lagen angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter
den 28 maj 1886 kan jag icke bestrida, att teoretiskt sedt högsta dom¬
stolens åsikt i denna del år fullt riktig. Något praktiskt behof af regler
för det af högsta domstolen förutsatta fall torde däremot ej alls föreligga.
Så vidt kändt är, förekommer stenkol i vårt land endast i Skåne. I detta
landskap, där den kronan tillhöriga jorden utgör en obetydlig del af hela
75
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.
jordarealen, idkas åter ingen verklig grufdrift för brytning af i grufve-
stadgan afsedda mineral. Sannolikheten för inträffande af ett kollisions-
fall, sådant som det af högsta domstolen förutsatta, torde alltså vara så
ringa, att den bör kunna lämnas fullständigt ur räkningen. Högsta dom¬
stolens anmärkning i denna del synes följaktligen ej böra föranleda någon
åtgärd.
I förslaget till ändringar i grufvestadgan hafva vidtagits några smärre
jämkningar i redaktionellt hänseende.»
Föredraganden uppläste härefter dels det jämkade förslaget till lag
om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan
och dels förslag till lag, innefattande bestämmelser angående grufdrift å
viss kronojord, och hemställde föredraganden, att dessa lagförslag jämte
förslaget till lag angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april
1907 om inskränkning i inmutningsrätten är stadgadt måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, genom nådig proposition Riksdagen till antagande före-
läggas.
Statsrådets öfriga ledamöter instämde i föredragandens hemställan;
och täcktes Hans Maj:t Konungen, med bifall
härtill, förordna att till Riksdagen skall aflåtas nådig
proposition af den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet
Erik Öländer.