Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 108.
1
N:o 108.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående husbehof sskog ar inom vissa områden samt
lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 24 juli 1903
angående skyddsskogar; gifven Stockholms slott den 17
mars 1909.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till:
l:o) lag angående husbehofsskogar inom vissa områden; samt
2:o) lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 24 juli 1903
angående skyddsskogar.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Alfred Petersson.
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 75 Höft.
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
Förslag
till
Lag
angående husbehof sskogar inom vissa områden.
Med ändring af hvad lag eller författning innehåller häremot
stridande varder angående den skog, som vid afvittring inom de om¬
råden af Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande
hvilka Konungens befallningshafvande ännu icke meddelat afvittrings-
utslag, tilldelas hemman, nybyggen eller lägenheter, härigenom förord-
nadt som följer:
Hvad i denna lag förstås med särskild och samfälld husbehof sskog.
1 §•
I denna lag förstås med
särskild liusbehofsskog dels den del af skogsanslaget till hemman
eller nybygge, hvilken vid afvittringen utlägges särskild! åt viss bruknings-
del för tillgodoseende af nödigt husbehof, dels ock det skogsanslag, som
för enahanda ändamål utlägges åt viss lägenhet; samt med
samfälld liusbehofsskog den del af skogsanslagen till hemman eller
nybyggen, hvilken för tillgodoseende af nödigt husbehof utlägges gemen¬
samt åt två eller flera brukningsdelar, då dessa icke få den för
nämnda ändamål afsedda delen af skogsanslaget till fullo utlagd i särskild
husbehofsskog.
Om särskilda husbehofsskogar.
2 §.
Å särskild husbehofsskog må med de i 5 och 6 §§ omförmälda
undantag afverkning af ägaren eller åbon bedrifvas allenast till gårdens
behof.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108. 3
3 §•
Finnes, då efter fullbordad afvittring de nya ägolotterna skola
tillträdas, å särskild husbehofsskog tillgång af barrskog utöfver hvad
med tillämpande af en uthållig skogshushållning för gårdens behof
erfordras, skall sådant öfverskott sist inom ett år efter tillträdet af
vederbörande skogstjänsteman på eu gång utsynas för att efter verkställd
stämpling för afvittringslagets gemensamma räkning afverkas och bort¬
föras inom tid, som af skogstjänstemannen bestämmes till högst tre
eller, där i visst fall i skogsvårdens intresse längre afverkningstid erfor¬
dras, högst tio år efter utsyningen.
Angående förfogandet öfver virke, som erhålles vid afverkning,
hvarom nu är sagdt, skall gälla hvad angående förfogandet öfver virke,
som afverkas å afvittringslagets allmänningsskogar, varder stadgadt.
Saknas vid tillfälle, hvarom i första stycket sägs, å särskild hus¬
behofsskog för gårdens behof erforderlig skogstillgång, vare ägaren
eller åbon berättigad att, där anmälan göres hos vederbörande skogs¬
tjänsteman sist inom ett år efter tillträdet, till fyllande af bristen å
närmaste, afvittringslaget tillhöriga allmänningsskog erhålla utsyning
af för gårdens behof erforderligt virke att efter verkställd stämpling
under viss af utsyningsförrättaren bestämd tid uttagas.
Hvad förut i denna § är sagdt äge ej tillämpning å särskild hus¬
behofsskog, som tilldelats lägenhet.
4 §' .
Varder ståndskog å särskild husbehofsskog vindfälld eller skadad
af eld i större utsträckning, än att den vindfällda eller brandskadade
skogen kan för gårdens behof tillgodogöras, innan den tager ytterligare
skada, skall sådant öfverskott, så fort lämpligen ske kan, af veder¬
börande skogstjänsteman utsynas och stämplas och inom tid, som af
honom bestämmes, för afvittringslagets gemensamma räkning afverkas
och bortföras samt öfver det afverkade virket förfogäs, efter ty i 3 §
stadgas för där afsedt fall. Ågaren eller åbon vare dock berättigad
att, där senast vid utsyningstillfället anmälan göres hos vederbörande
skogstjänsteman, å närmaste, afvittringslaget tillhöriga allmänningsskog
i män af gårdens behof erhålla utsyning af högst motsvarande virkes-
massa att efter verkställd stämpling under viss af utsyningsförrättaren
bestämd tid uttagas.
Å särskild husbehofsskog, som tilldelats lägenhet, äge hvad i första
stycket sägs icke tillämpning.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 108.
5 §•
Skulle i andra fall än i 3 och 4 §§ sägs skogstillgången å särskild
husbehofsskog komma att öfverstiga hvad med tillämpande af en uthållig
skogshushållning för gårdens behof erfordras, må sådant öfverskott efter
utsyning och stämpling af vederbörande skogstjänsteman af ägaren eller
åbon afverkas med rätt till fritt förfogande öfver virket annorledes än
till gårdens behof. Utsyning, hvarom nu är sagdt, må ej påkallas
oftare än hvart femte år.
6 §•
Ägare eller åbo må ock kunna erhålla tillstånd att för skogsmarks
uppodling till åker eller äng fälla skog å särskildt husbehofsskogsområde
med enahanda rätt att förfoga öfver virket, som i 5 § sägs för där afsedt
fall. Vill han det, göre därom anmälan hos vederbörande skogstjänsteman,
hvilken det åligger att, så snart sådant i samband med utsyningsförrätt-
ningarna i trakten lämpligen kan ske, å den uppgifna odlingsmarken
anställa besiktning till utrönande af dess läge, storlek, beskaffenhet och
tjänlighet till odling samt därefter till Konungens befallningshafvande i
länet insända besiktningsinstrumentet med uppgift å den tid, som anses
för odlingens fullbordande erforderlig, jämte det yttrande i öfrigt, hvartill
besiktningen kan föranleda. Önskar ägare eller åbo att, utan afbidande af
dylik utsyningsförrättning, vinna handläggning af ärendet, äge han på
egen bekostnad antingen för besiktning af marken påkalla skyndsam
åtgärd af vederbörande skogstjänsteman eller kronobetjänt, hvarefter
denne med ärendet vidare förfar i den ordning ofvan stadgas, eller ock låta
odlingsmarken besiktigas af två trovärdiga män samt insända deras öfver
besiktningen afgifna intyg jämte ansökning i ärendet till endera af nämnda
tjänstemän, som har att med eget yttrande befordra ansökningen till
Konungens befallningshafvandes pröfning. Finner Konungens befallnings¬
hafvande det tillämnade odlingsföretaget vara af beskaffenhet, att af-
verkning af virke till fritt förfogande bör medgifvas, meddele befallnings-
hafvanden därtill tillstånd med utsättande af viss tid, inom hvilken vid
vite, som befallningshafvanden äger bestämma, odlingen skall vai’a full¬
bordad ; skolande underrättelse om befallningshafvandens beslut i ärendet
meddelas skogstjänstemannen för ägarens eller åbons förständigande.
\irke, till hvars afverkning tillstånd sålunda erhållits, skall före afverk-
ningen stämplas.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 108.
5
Om samfällda husbehof sskogar.
i §•
Område, som vid afvittring blifvit till samfälld husbehofsskog
utlagdt, skall bibehållas oförminskadt och förvaltas enligt reglemente,
som efter delägarnas hörande fastställes af Konungens befallningshaf¬
vande. Andel i samfälld husbehofsskog tillkommer de brukningsdelar,
för hvilkas räkning skogen blifvit afsatt, hvar efter dess mantal.
8 §•
Afverkning i samfälld husbehofsskog må äga rum allenast efter
utsyning och stämpling af vederbörande skogstjänsteman. Vid utsyningen
må utom för det fall, hvarom i 9 § sägs, skogen ej hårdare anlitas, än
tillämpandet af en uthållig skogshushållning föranleder, hvarvid likväl
iakttages, att träd aldrig så länge sparas, att de däraf taga skada eller
skogsvården eljest tillbakasättes.
Å samfälld husbehofsskog sålunda utsynadt virke skall för gemen¬
sam räkning afverkas och föryttras. Vill någon uttaga, hvad af virket
på hans andel i samfälligheten belöper, vare dock därtill berättigad.
9 §•
Uppstår till följd af vådeld, utflyttning vid skifte eller annan sådan
anledning bland delägarna behof af större tillgång på byggnadsvirke,
än som vid utsyning enligt 8 § kan beredas, må vederbörande öfver¬
jägmästare kunna medgifva vidsträcktare utsyning, där detta med god
skogsvård är förenligt och utan någon delägares förfång kan ske, samt,
ifall af utsyningen likvid mellan delägarna föranledes, under förut¬
sättning tillika, att det i 7 § omförmälda reglemente bestämmer, huru
likviden skall ske.
Allmänna bestämmelser.
10 §.
Huru genom viss husbehofsskogs förklarande för skyddsskog rätten
att däröfver förfoga kan varda inskränkt utöfver hvad som i denna lag
sägs, därom stadgas i lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
11 §•
Närmare bestämmelser angående utsyning och stämpling, hvarom
i denna lag förmäles, meddelas af Konungen.
12 §.
Sker afverkning å särskild eller samfälld husbehofsskog i strid
mot de i denna lag meddelade föreskrifter, vare straffet böter, från och
med tjugufem till och med femhundra kronor, och skall det afverkade
virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfördt, fort¬
farande är i afverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet.
Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa afverkningen,
skyldig att utgifva ersättning med belopp, motsvarande värdet af samma
virke.
Innefattar afverkning, hvarom här är fråga, förbrytelse mot all¬
männa strafflagen, skall hvad förut i denna § är stadgadt ej vinna
tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som vid afverkning i
trid mot denna lags föreskrifter tillika missbrukat sin rätt i samfällig-
heten, hafva förverkat hvad å honom belöper af det afverkade virket,
samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför utgifva ersättning
efter ty här förut är sagdt.
13 §.
Kronobetjänte samt tjänstemän och betjänte vid skogsstaten äga
lika behörighet att åtala förseelser, hvarom i 12 § sägs, samt att med
beslag belägga virke, som skall anses förbrutet.
Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga
ordning anställdt, vare beslaget förfallet.
14 §.
Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgadt. Begär, innan frågan om virkes förverkande slut¬
ligen pröfvats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,
på anmälan af åklagare, öfverexekutor, att fara är för virkets förstörelse
eller att kostnaden för dess förvarande skulle blifva större än skäligt
7
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 108.
är, förordne öfverexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss
sao-ts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket
boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har kändt om¬
bud, som äger att för honom mottaga stämning och afgifva svaromål,
ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen
minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan af åklagare, hvarom här
ofvan sägs, skall vara åtföljd af fullständig, af två trovärdiga män styrkt
förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.
15 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas, äfvensom genom försäljning
af för brutet virke uppkommen behållning eller enligt 12 § utdömd
ersättning för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel
tillfaller åklagaren samt tre fjärdedelar kronan.
Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall
försäljningssumman nedsättas hos Konungens befallningshafvande, till
dess frågan om beslagets giltighet blifvit slutligen afgjord, och vare
om insättning af sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § ut-
sökningslagen sägs.
16 §.
Saknas medel till fulla gäldandet af böter eller vite, hvartill någon
på grund af denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1909.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 24 juli 1903 angående
skyddsskogar.
Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 24 juli 1903 angående
skyddsskogar skall erhålla följande ändrade lydelse:
Där större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen, än i
1 § sägs, befinnes vara af nöden, förordnar Konungen efter föregången
undersökning i hvarje särskildt fall om den inskränkning i förfogande¬
rätten, som af omständigheterna påkallas. Vill ägaren, hellre än att
tåla föreskrifven inskränkning, afstå marken, skall den af staten lösas;
dock att sådan rätt att påfordra lösen icke skall äga rum i afseende å
mark inom område af Västerbottens eller Norrbottens läns lappmarker,
beträffande hvilket afvittringsutslag icke af Konungens befallnings¬
hafvande meddelats före den 1 juli 1909.
Skall, efter ty ofvan sägs, mark af staten lösas, skola de angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof gifna föreskrifter äga
motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1909.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
9
Utdrag af protokollet öfver jordbruks ärenden^ hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
15 maj 1908.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hirdmän,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena TROLLE,
Statsråden: Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Roos,
Swartz,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,
Malm.
Departementschefen, statsrådet Alfred Petersson föredrog häruppå
efter gemensam beredning med cheferna för justitiedepartementet och
civildepartementet ånyo Riksdagens skrifvelse den 10 maj 1905, däruti
Riksdagen meddelat, att Riksdagen i anledning af Kungl. Maj:ts nådiga
proposition den 17 mars samma år angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser rörande afvittringen inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker för sin del beslutat, att vid afvittringen inom de områden
af Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker förutom Enontekis
socken, beträffande hvilka Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshaf¬
vande ännu icke meddelat afvittringsutslag, skulle iakttagas:
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 75 Höft.
2
10
Förslag af
kammar¬
kollegium,
domänstyrel¬
sen och landt-
mäteri-
styrelsen.
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
dels att af skogsanslagen skulle omedelbart tilldelas de särskilda
hemmanen eller nybyggena endast hvad som efter noggrann, af afvitt-
ringslandtmätaren med biträde af skogstjänsteman för hvarje särskildt
fall förrättad undersökning ansåges erforderligt för nödigt husbehof,
med hänsyn jämväl till förefintliga odlingslägenheter, men att åter¬
stoden af skogsanslagen skulle afsättas till allmänning, att för delägarnas
gemensamma nytta förvaltas i enlighet med grunder, som af Kungl.
Maj:t bestämdes;
dels ock att för nybyggen, som hädanefter upplätes å odisponerade
öfverloppsmarker nedom odlingsgränsen, skogsanslaget bestämdes till
högst 1,200 hektar för helt mantal.
Sedan departementschefen härefter erinrat, hurusom Kungl. Maj:t
vid föregående föredragning af denna skrifvelse den 20 april 1906 dels,
med gillande af Riksdagens beslut i hvad det afveke från hvad Kungl.
Maj:t i ämnet föreslagit, utfärdat nådig kungörelse angående vissa
ändringar i gällande bestämmelser rörande afvittringen inom nämnda
lappmarker samt dels anbefallt kammarkollegium, domänstyrelsen och
landtmäteristyrelsen att före viss numera förfluten tid till Kungl. Maj:t
inkomma med förslag ej mindre till bestämmelser rörande dispositions¬
rätten öfver den skog, hvilken på grund af föreskrift i omförmälda
kungörelse komme att tilldelas de särskilda hemmanen eller nybyggena
såsom husbehofsskog, än äfven till de föreskrifter rörande afvittrings-
arbetenas bedrifvande och hvad därmed ägde samband, som i öfrigt
kunde finnas erforderliga, anförde departementschefen vidare:
Det, enligt hvad jag förut erinrat, infordrade förslaget har den 7
februari 1907 inkommit till departementet, åtföljdt af dels utdrag af
de vid sammanträden mellan ämbetsverken den 11 och 12 januari samma
år förda protokoll, upptagande det sistnämnda vissa vid ärendets pröf¬
ning af ledamöter i ämbetsverken yttrade särskilda meningar, dels ock
förberedande utlåtanden i ämnet från Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i Västerbottens och Norrbottens län samt därvid fogade ytt¬
randen från vederbörande afvittringsstyresmän. Härefter har Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län, till följd af nådig remiss,
den 28 mars 1907 yttrat sig öfver det af ämbetsverken sålunda afgifna
förslaget.
Detta förslag innehåller, jämte en del föreskrifter af hufvudsakligen
rent formell natur, dels vissa bestämmelser rörande skogstilldelningens
verkställande och angående dispositionsrätten öfver den skog, som kan
komma att tilldelas hemman och nybyggen såsom husbehofsskog, dels ock
vissa framställningar, afseende tillvaratagande af lapparnas intressen.
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
Härjämte har en ledamot i landtmäteristyrelsen väckt och
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens_ län ytter¬
ligare berört frågan om huruvida det skall anses nödigt att vid
afvittringen hänsyn äfven tages till den icke obetydliga mängd ny-
byggare, som trots förbuden i nådiga brefvet den 13 december 1867
angående bestämmandet af en provisionel! gräns mellan lappmarkernas
kulturland och fjällbygd samt i gällande afvittringsstadga under årens
lopp utan behörigt “tillstånd slagit sig ned ofvan den s. k. odlmgs-
gränsen.
Jag tillåter mig nu att i antydd ordning något redogöra för
hvad beträffande enhvar af nämnda frågor förekommit.
Beträffande sättet för skog stilldelningens verkställandei hafva ämbets¬
verken till en början framhållit, hurusom Kungl. Maj:t genom sär¬
skilda nådiga bref' den 18 mars 1898 och den 2 mars 1900 be¬
träffande afvittringen i Sorsele och Stensele socknar samt den till sist¬
nämnda socken hörande Tärna kapellförsamling under vissa villkor med-
gifvit, att områdestilldelningen finge så verkställas, att uti skifteslag
eller i enstaka hemman eller nybygge, däruti flera ägde del, hvarje
delägare tilldelades sitt särskilda område.
Ämbetsverken hafva härefter anfört:
Enligt gällande rätt kunde alltså inom vissa afvittringsområden del¬
ning emellan delägarna i sammanhang med afvittring förekomma, medan
däremot i allmänhet, på sätt afvittringsstadgan föreskrifver, gemensamt
område skulle tilldelas hemman och nybyggen, som tillhörde en by
eller eljest hade sådant läge, att de syntes lämpligen kunna, utgöra ett
skifteslag. Föreskriften i nådiga kungörelsen den 20 april 1906 om
noggrann, för hvarje särskildt fall förrättad undersökning för bestäm¬
mande af husbehofsskogens storlek syntes afse hvarje område, som vid
afvittringen skulle utbrytas, således område ej, allenast för by eller
ekifteslag utan ock för enstaka hemman och nybyggen. Att i afseende
å sådant område noggrant utröna behofvet af husbehofsskog mötte
dock enligt ämbetsverkens förmenande svårigheter, äfven om delägarnas
antal vore jämförelsevis ringa; nämnda behof kunde nämligen ej tillför¬
litligt bedömas i klump för byar och skifteslag med hänsyn till svårig¬
heten att inom större områden iakttaga utvecklingsmöjligheter, skogens
produktionsförmåga m. m. Motivet för tillkomsten af förutnämnda nådiga
bref, hvarigenom ett slags åbodelning i sammanhang med afvittring
Sättet för
skogstilldel
ningens verk¬
ställande.
12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10S.
blifvit tillåten i Sorsele samt Stensele och Tärna socknar, eller befolk¬
ningens fattigdom och oförmåga att bära de med laga skiftens ut¬
förande efter afvittringen förenade kostnader, syntes gälla äfven för
öfriga trakter, där afvittringen ej fullbordats. Det syntes därför ligga
i statens intresse, att det nu förordnades, att återstående afvittring
skulle så utföras, att hvarje hemman och nybygge, som därtill vore
lagligen berättigadt, tilldelades särskild! område af husbehofsskog, så
vidt ske kunde. Komme ej så att ske, skulle de goda verkningar,
som afvittringarna otvifvelaktigt annars skulle komma att medföra
för ifrågavarande trakter, äfventyras och försenas och staten syntes
sedermera icke kunna undandraga sig att, åtminstone till väsentlig del,
bekosta laga skiftens utförande därstädes, såsom nu, enligt hvad ämbets¬
verken trodde sig veta, vore ifrågasatt beträffande Enontekis och Juckas-
järvi. Kostnaderna för laga skiften komme dock säkerligen, äfven om
de utfördes på enklare sätt än skiftesförfattningarna innehölle, att för
statsverket blifva flera gånger större än om delning åborna emellan
utfördes vid afvittringen. Det torde komma att invändas, att förefintligt
kartmaterial vore för otillförlitligt för markens rättvisa fördelning mellan
delägarna, men då en mängd enstaka hemman och nybyggen komme
att få sina områden bestämda efter samma material, syntes risken ej
vara större för i byalag liggande hemman. För öfrigt syntes, då
endast den mark, som hare husbehofsskog, kunde blifva föremål för del¬
ning och densamma för hvarje fall skulle undergå noggrann undersök¬
ning, denna böra och kunna så verkställas, att kartmaterialets otillför¬
litlighet i viss mån afhjälptes. Ämbetsverken tvekade därför ej att
föreslå, att afvittring hädanefter verkställdes så, att hvarje hemman eller
nybygge, som därtill vore berättigadt och hvars lott ej behöfde för¬
läggas i husbehofsallmänning, på sätt ämbetsverken i det följande för
visst fall komme att föreslå, tilldelades särskild! område af husbehofs¬
skog. Ämbetsverkens vidare framställning vore gjord under förutsätt¬
ning af nådigt godkännande af förslaget i denna del.
Vidare framhålla ämbetsverken, hurusom enligt deras förmenande
stadgandet, att en del af skogsanslaget skulle utläggas såsom hus¬
behofsskog och återstoden såsom allmänning, innebure, att latituden
måste bestämmas lika för hela afvittringsområdet. Under föregående
afvittringar hade latituden bestämts vid områdestilldelningen och i all¬
mänhet varit ganska lika inom afvittringsområdet, men dock växlat
något för särskilda hemman, ökning eller minskning måste numera
ske för hvarje delägare vid den stadgade noggranna undersökningen
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
för bestämmande af liusbeliofsskogens storlek. Därvid kunde inträffa,
att t. ex. ett hemman om 7i« mantal ansåges böra tilldelas lika stor
areal af husbehofsskog som ett närliggande hemman om V8 mantal.
Båda hemmanen borde dock hafva andel i allmänningen efter mantal.
En bestämmelse t. ex., att ett hemman inom en socken skulle tilldelas
skogsanslag efter högre latitud än andra, saknade betydelse, såvidt ej
för framtiden iakttoges, att detta hemman af allmänningens afkastning
finge motsvarande högre andel. Latitudens storlek finge betydelse egent¬
ligen endast och först vid bestämmandet af allmänningsskogens areal
för hela afvittringsområdet. Om t. ex. för en socken, hvars mantals-
summa vore 30, latituden bestämdes till 1,600 hektar, så skulle inom
socknen utläggas till husbehofsskog och allmänningsskog tillsammans
en areal af 48,000 hektar. För bestämmande af allmänningsskogens
areal finge man först sammanräkna arealen af all utlagd husbehofsskog,
hvarefter summan häraf finge afräknas från hela skogsbeloppet efter
latituden; resten utgjorde den areal, som högst finge utläggas till all¬
männingsskog enligt den bestämda latituden. Utgjorde i det antagna
fallet sammanlagda arealen af de utlagda husbehofsskogarna t. ex.
20,000 hektar, skulle allmänningsskogarnas areal inom afvittringsom¬
rådet således ej få öfverstiga 28,000 hektar. Latituden blefve alltså
lika för hela afvittringslaget och behöfde egentligen ej slutligen be¬
stämmas förr än vid allmänningsskogens definitiva uträknande.
Beträffande förut antydda tanke att i vissa fall förlägga hemmans
eller nybyggens husbehofslotter i husbehofsallmänningar, så är denna
tanke icke ny. Vid ett förberedande afvittringssammanträde den 21
juni 1878 för beredande af afvittringen inom Stensele socken nedan¬
för odlingsgränsen hade ombudet för Tärna kapellförsamling fram¬
ställt förslag, att vid blifvande afvittring inom socknen skog måtte
afsättas för dem bland kapellborna, hvilka vore i saknad af nödigt hus-
behofsvirke, samt att denna afsättning måtte äga rum på lämpliga
ställen å ömse sidor om Ume älf och Gardvik. Hvad sålunda före¬
kommit anmäldes af afvittringsstyresmannen för Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande med hemställan, att Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande måtte ingå till Kungl. Maj:t med underdånig fram¬
ställning, att, oaktadt omförmälda trakter vore belägna långt ofvanför
den provisionella demarkationslinie, som föreslagits till gräns mellan
lappmarkens kulturland och den egentliga fjällbygden, dessa trakter
finge efter förutgående undersökning affattas i sammanhang med ägo-
14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 108.
affattningen inom Stensele socken för den vidare åtgärd, hvartill om¬
ständigheterna kunde föranleda. Eders Kungl. Maj:ts befallningshaf¬
vande infordrade yttrande i ämnet från vederbörande kronofogde och
jägmästare. Dessa instämde med styresmannen under förmälan, att de
flesta byar, hemman och lägenheter inom Tärna kapellförsamling med
undantag af dem, som läge invid Björkvattnet, Gardvik och Gälltasjön,
vore i sådan brist af husbehofsvirke, att invånarna nödgats uppföra
sina boningshus af smärre björkskog, samt att förenämnda skogstrakter
hade sådant läge, att hvarken för det dåvarande eller sannolikt för
framtiden kronan kunde påräkna någon inkomst af dem. I underdånig
skrifvelse den 14 december 1880 gjorde Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande framställning i ämnet, och enligt beslut den 17 juni
1881 fann Kungl. Maj:t godt medgifva, att ifrågavarande ofvan
den provisionella odlingsgränsen belägna trakter finge, efter förut¬
gången undersökning, affattas i sammanhang med blifvande ägo-
affattning i Stensele socken, hvarefter Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande skulle äga inkomma med den förnyade framställning i fråga
om afhjälpande af behofvet för Tärna församling' af husbehofsvirke,
hvartill omständigheterna kunde föranleda. Sedan sådan affattning ägt
rum, ingingo Tärna kapellbor till Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande med förnyad framställning i ämnet, däri de hemställde, att
den för kapellförsamlingen tillämnade husbehofsskogen vid och omkring
Gardvikssjön måtte afsättas såsom gemensam allmänning med afverk-
ningsrätt efter utsyning af vederbörande länsman. I anledning häraf
anmälde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i underdånig skrif¬
velse den 30 april 1892, att för ifrågavarande ändamål affattats en
trakt om 5,815,17 hektar, gränsande i öster till Stenselegränsen, i
söder till Gardfjället och Björkvattnet, i väster till Glastjärn och Sej-
man samt i norr till Ajaur, Ume älf och Gardejaur, äfvensom att å
norra sidan af Ume älf mellan Gardvik och Stenselegränsen för samma
ändamål afsatts en annan trakt om vid pass 1,000 hektar, utan att
densamma blifvit uppmätt eller undergått någon afvittringsåtgärd.
Eders Kungl. Maj:t befallningshafvande ansåg det vara lämpligast, att
förenämnda områden afsattes såsom allmänning, från hvilken de skog-
behöfvande hemmanen och lägenheterna kunde efter utstämpling årligen
erhålla det antal träd, skogstillgången medgåfve, och att fördenskull
skogstillgången å de afsätta trakterna uppskattades och skogen inde¬
lades till ordnad hushållning, samt hemställde förty om medels an¬
visande för dylik åtgärds verkställande, öfver denna framställning
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
afgåfvos, efter särskilda nådiga remisser, underdåniga utlåtanden af landt-
mäteristyrelsen den 8 juni 1892 ock af domänstyrelsen den 1 augusti
samma år. Landtmäteristyrelsen anförde bland annat, att, förr än af-
vittringen i kapellförsamlingen ägt rum, det vore ovisst, huruvida
ifrågavarande skogstrakter eller större delen däraf kunde afsättas såsom
allmänning för särskilda hemman, att det till och med vore sannolikt,
icke allenast att skogstillgången inom församlingen i det hela icke
räckte till så stora skogsanslag till hemmanen, som eljest vore i all¬
mänhet medgifven, utan äfven att, till undvikande af allt för dyrbara
transporter af virke uppför vattendragen, de längst upp i floddalarna
belägna hemman, Indika vore mest i behof af byggnadsvirke, måste
tilldelas skog närmare samma hemman än de förslagsvis för dem af¬
sätta trakter och att längre ned i dalarna belägna hemman, oaktadt
skogbärande mark funnes i deras närhet, likväl, för att icke gynnas
på bekostnad af andra, måste tilldelas skog af de förslagsvis afsätta
trakterna, samt att, då inom dessa, liksom öfverallt inom lappmarks-
skogarna, funnes en stor mängd skadade och öfvermogna träd, hvilka
till fördel för skogsbestånden borde afverkas, kapellbornas behof af
byggnadsvirke väl kunde med denna afverkning fyllas, intill dess af¬
vittring inom församlingen ägt rum. Domänstyrelsen delade de af landt¬
mäteristyrelsen uttalade betänkligheter mot allmänningsskogars af¬
sättande före den allmänna afvittringen och ansåg sig därför ej heller
kunna understödja Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes framställning
om anvisande af medel för uppskattning och indelning af ifrågavarande
skogstrakter. I öfrigt ansåg domänstyrelsen i likhet med landtmäteri¬
styrelsen, att vederbörandes behof af byggnadsvirke kunde tillsvidare
fyllas genom utsyning åt dem af öfveråriga träd. Emellertid inkom
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande den 18 november 1892 med
en ny framställning i ämnet, däri anhölls om anvisning af medel för
undersökning och uppskattning af samtliga skogar inom kapellförsam¬
lingen. Sedan vederbörande ämbetsverk i anledning af denna fram¬
ställning afgifvit ytterligare utlåtanden i ämnet, föredrogs ärendet inför
Kungl. Magt i statsrådet den 19 maj 1893, därvid Kungl. Maj:t, enär,
jämlikt nådiga brefvet den 18 november 1892 angående afvittring ofvan
odlingsgräns^!, afvittring inom Tärna kapellförsamling vore nära före¬
stående, fann Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ifrågavarande
framställningar icke föranleda annan åtgärd, än att de hemmansägare i
kapellförsamlingen, som genom intyg af vederbörande kommunalnämnd
styrkte sig vara i saknad af oundgängligt byggnadsvirke inom hemma¬
nens utsyningsområden, medgåfves att tillsvidare och intill dess afvitt-
16
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 108.
ringen inom kapellförsamlingen blifvit fullbordad från de af Eders Kungl.
Majrts befallningshafvande uppgifna trakter, i den mån de därtill kunde
lämna tillgång och sådant läte förena sig med skogens framtida bestånd,
efter utsyning, som vederbörande jägmästare på därom i vanlig ordning
gjord ansökning hade att afgiftsfritt verkställa, för eget behof afhämta
nödigt byggnadsvirke. Nådigt bref till domänstyrelsen, innefattande
Kungl. Maj:ts beslut, afläts berörda den 19 maj 1893.
Afvittringsstyresmannen i Västerbottens län har i sitt förut¬
nämnda yttrande framhållit, att hvad anginge Tärna socken, som till
hufvudsaklig del vore belägen ofvanför barrskogsgränsen och hvarest
följaktligen i närheten af inägorna endast bete samt till ved och slöjd¬
virke duglig björkskog funnes, husbehofvet af barrskog till byggnads¬
virke icke kunde tillgodoses på platsen, utan måste uttagas på sådana
platser, där barrskog funnes. Härför syntes särskilda husbehofsallmän-
n in gar höra utläggas å dylika platser samt ställas under allmän för¬
valtning med rätt för delägarna att efter utsyning å husbehofsallmän-
ningen erhålla nödigt byggnadsvirke. Denna afvittringsstyresmannens
uppfattning delades äfven af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Ämbetsverken hafva i denna del anfört hufvudsakligen följande.
Redan gifna stadganden om afvittring innebure, att husbehofs-
skogen borde i sin helhet förläggas invid inägorna, men i de ofvan
barrskogsgränsen belägna trakterna syntes det kunna inträffa, att sådant
ej kunde ske, emedan vid inägorna växte endast löfskog och barrskog
till byggnadsvirke således där saknades. Beträffande särskildt Tärna
socken, som till väsentlig del vore belägen ofvan nyssnämnda gräns,
borde husbehofvet af barrskog ej utläggas särskildt för hvarje hemman
eller nybygge utom på de få ställen, där barrskog funnes, utan i stället
förläggas i för två eller flera delägare gemensamt område, som lämp¬
ligen kunde benämnas samfälld husbehofsskog till skillnad från all-
männingsskogarna. De samfällda husbehofsskogarna, hvilka liksom
allmänningsskogarna ej borde vara föremål för skiftesvitsord, syntes
böra ställas under allmän förvaltning, på sätt vidare komme att föreslås.
Afkastning af samfälld husbehofsskog borde, i den mån den skulle af
delägarna in natura användas, komma dem till godo ej i förhållande
till deras skattefri utan i förhållande till deras verkliga husbehof. Den
behållning åter, som kunde uppstå vid försäljning af å samfälld hus¬
behofsskog tilläfventyrs besparad ståndskog, syntes lämpligen böra för¬
delas så, att hälften tillfölle afvittringslagets eller socknens allmännings-
fond och andra hälften delägarna i den samfällda husbehofsskogen i
proportion till deras egendomars mantal. Det syntes vara så mycket
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
mera angeläget att tillse, att dessa delägare om möjligt äfven finge
någon utdelning vid afverkning af ståndskog, som de måste anses vara
sämre lottade än öfriga delägare inom skifteslaget, i det att de dels
saknade barrskog i närheten af sina gårdar, dels i regeln blefve under¬
kastade den afsevärda inskränkning i dispositionsrätten öfver den mindre
värdefulla skogen vid gårdarna, som kunde föranledas af tillämpning
af 2 § i lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar. Samfällda hus-
bebofsskogar borde, så vidt ske kunde, afsättas å trakter, som i förhål¬
lande till delägarnas gårdar vore lämpligt belägna. Med afseende därpå
kunde i vissa fall befinnas ändamålsenligt, att vissa grupper af hemman
eller nybyggen tilldelades särskilda samfällda husbehofsskogar, hvarför
en större koncentrering af sådana skogar icke syntes böra eftersträfvas.
I andra fall syntes lämplig belägenhet i förhållande till delägarnas
gårdar kunna främjas därigenom, att samfälld husbehofsskog fördelades
på två eller flera skiften.
Slutligen hafva ämbetsverken i afseende å tilldelningen af hus¬
behofsskog erinrat, att inom Tärna socken och måhända äfven inom
andra socknar det kunde blifva nödvändigt att tilldela hemman och
nybyggen skogsmark af skyddsskogs egenskap. I anledning häraf ansåge
sig ämbetsverken böra erinra, att 1 § af lagen den 24 juli 1903 om
skyddsskogar innebure mindre inskränkning i afseende å dispositions¬
rätten till skogen, än hvad 8 § gällande afvittringsstadga innehölle, medan
däremot enligt 2 § nämnda lag så stor inskränkning i ägarens rätt att
bruka skogen kunde af Eders Kungl. Maj:t föreskrifvas, att om ägaren
hellre skulle vilja afstå marken än tåla den föreskrifna inskränkningen,
marken skulle af staten lösas. Vid förestående afvittring syntes därför
ej böra fästas särskildt afseende å markens egenskap af skyddsskog i
andra fall, än då 2 § af samma lag kunde ifrågasättas komma att till-
lämpas. I slikt fall borde noggrann undersökning ske, på det att sådan
mark, som kunde falla under bestämmelserna i sistnämnda lagrum, ej
komme att tilldelas enskilda utan så vidt möjligt bibehölles åt kronan.
I Tärna socken och öfre delen af Sorsele socken samt jämväl å andra
ställen syntes dock i många fall dylik tilldelning, såvidt husbehofsskog
af löfskog till bränsle och slöjdvirke anginge, ej kunna undvikas.
Att på sådant sätt icke alla delägare komme i åtnjutande af fullt lika
dispositionsrätt till husbehofsskogen berodde på naturförhållanden och
syntes ej kunna undvikas.
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 75 Höft.
3
18
Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 108-
Beträffande tillvägagångssättet vid bestämmandet af husbehofsan-
slagets storlek hafva ämbetsverken, som i allmänhet ansett, att åt den
i 24 § afvittringsstadgan omförmälda förrättning borde gifvas väsentligt
större omfattning och betydelse, än den för närvarande har, anfört, att
den noggranna undersökning för ifrågavarande ändamål, som enligt
kungörelsen den 20 april 1906 skulle ligga till grund för husbehofs-
anslagets bestämmande, lämpligen syntes böra äga rum i samband med
uppgörandet af det förslag, som det enligt nämnda § i afvittringsstadgan
ålåge afvittnngslandtmätaren att i samråd med styresmannen uppgöra.
Innan för denna undersökning besiktning å marken företoges, borde landt-
mätaren i samråd med afvittringsstyresmannen provisionellt uträkna och
å kartan utmärka, jämte kronoparker, hvarje delägares lott af husbehofs-
skogar, allmänningsskogar, samfällda husbehofsskogar in. m. eller med
andra ord upprätta provisionel! plan för afvittringen inom afvittrings-
laget. Husbehofsskogens storlek för hvarje delägare syntes lämpligen
böra förslagsvis bestämmas till skogsanslagets halfva belopp enligt den
provisionellt bestämda latituden, där ej annan grund för utläggningen
med hänsyn till förefintliga odlingslägenheter eller andra omständigheter
ansåges böra följas enligt landtmätarens och styresmannens kännedom
om förhållandena i hvarje särskildt fall. Den provisionella afvittrings-
planen borde därefter af landtmätaren beträffande hufvudsakliga inägorna
och husbehofsskogen å marken utvisas för hvarje delägare så noga ske
kunde utan gränslinjernas utstakning. Sedan vederbörande delägare, i
den mån de vore tillstädes, äfvensom jägmästaren och gode männen
lämnats tillfälle att yttra sig angående den utvisade planen samt landt¬
mätaren därvid vidtagit de jämkningar i skiftesläggningen, som han och
gode männen ansåge skäliga, borde undersökning för definitivt be¬
stämmande af husbehofsskogens storlek för hvarje delägare företagas.
För sådan undersökning erfordrades först besiktning å marken. Därvid
borde för hvarje hemman iakttagas, bland annat, befintliga odlingslägen-
heter, efter hvilka hemmanets utvecklingsmöjligheter borde bedömas,
skogsmarkens naturliga beskaffenhet och produktionsförmåga, hvilken,
då det gällde virkesproduktion, bäst bedömdes på grund af undersökning
angående ståndskogens tillväxt och beskaffenhet. För vinnande af så
vidt möjligt säkert omdöme därom syntes, i den mån ske kunde, olika
skogstrakter af medelgod samt bättre och sämre skogsmark böra be¬
siktigas. \id besiktningen borde äfven tagas hänsyn till, huruvida karta
och beskrifning i afseende å urskiljande af impediment m. m. vore
hufvudsakligen riktiga; och borde brister därutinnan vid beräkningen
af husbehofsskogens storlek, så vidt möjligt, äfven iakttagas. Så snart
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
ägobesiktningen vore fullbordad, borde å platsen företagas beräkning af
årliga behofvet i medeltal för ifrågavarande egendom af nödigt virke
för bränsle och slöjd samt byggnader m. m. dylikt, som kunde hänföras
till husbehof. Ökning i detta årliga medeltal borde beräknas i för¬
hållande till hemmanets utvecklingsmöjligheter under iakttagande, bland
annat, att den tidrymd, som det ifrågavarande behofvet skulle afse att
fylla, ej tilltoges längre än högst 100 år, samt att, enligt af landtmäteri-
styrelsen inhämtade upplysningar, brukningsdelarnas antal inom ifråga¬
varande trakter i allmänhet kunde beräknas ökas så, att detsamma efter
30 års förlopp vore fördubbladt. Därvid kunde inträffa, att husbehofs-
skogs område med anledning af förefintliga odlingslägenbeter måste till¬
tagas afsevärdt större, än hvad husbehofvet vid afvittringstillfället i och
för sig kräfde. Det syntes i vissa sådana fall ej rättvist eller lämpligt,
att ägaren af dylikt hemman eller nybygge erhölle rätt att omedelbart
disponera den ökning af skogsanslaget till husbehof, som tillkommit för
odlingslägenbeter. För att kunna undantaga en del af husbehofsskogen
från ägarens nyttjande vore emellertid nödvändigt, att densamma sär¬
skilt utbrötes. Detta syntes kunna och böra ske beträffande sådana
odlingslägenbeter, som, belägna utan sammanhang med hufvudinägorna,
med afseende å odlingsmarkens omfång, läge och beskaffenhet syntes
kunna i framtiden utvecklas till själfständiga större eller mindre jord¬
bruk. För de odlingslägenheter däremot, som vore belägna inom eller
i omedelbar närhet af den förut odlade jorden, syntes särskild hus-
behofsskog ej böra utbrytas, emedan uppodling af dylik odlingsmark
kunde antagas komma att ske i vanlig ordning eller efter hand under
årens lopp och husbehofsskog för sådan odlingsmark således ständigt
vore behöflig. Med ledning af hvad under den verkställda besiktningen
och genom de gjorda beräkningarna utrönts samt med iakttagande af
hvarje föreslaget områdes uthålliga afkastning borde därefter bestämmas
den areal, som ansåges behöflig för fyllande af hvarje delägares behof
af husbehofsskog. I öfverensstämmelse därmed borde landtmätaren
omedelbart minska eller öka och å kartan så noggrant ske kunde ut¬
märka den ifrågavarande ägolotten. Efter det sådan besiktning och
skiftesläggning ägt rum, hvarigenom, bland annat, blifvit utrönt, hvilka
delägare borde tillerkännas del i samfälld husbehofsskog, kunde de sam¬
fällda husbehofsskogarnas läge och storlek närmare bestämmas med
hänsyn till den virkesmängd, som för byggnadsändamål behöfde i medel¬
tal årligen uttagas. Därvid syntes samma sätt för arealens bestämmande
böra tillämpas, som i fråga om husbehofsskogarna nyss angifvits. Lik¬
väl syntes i detta fall beräkningarna böra innebära garanti ej blott för
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
att det såsom normalt uppskattade behofvet af byggnadsvirke måtte
kunna från allmänningen allt framgent erhållas, utan ock för att vid
oförutsedda fall virke måtte med hänsyn till utvecklingsmöjligheter och
framtida behof till förslagsvis minst 25 procent öfver det normala be¬
hofvet kunna utlämnas.
I anslutning till de uttalanden, för hvilka jag nu redogjort, och
af i öfrigt anförda skäl hafva ämbetsverken föreslagit, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes, med upphäfvande af nådiga brefven den 7 mars 1902
angående förbud för fortsatt afvittring, den 18 mars 1898 och den 2 mars
1900 rörande åbodelning i sammanhang med afvittring i Sorsele, Stensele
och Tärna socknar samt den 18 november 1892 angående afvittring ofvan
odlingsgränsen, såvidt sistnämnda bref beträffande impediments uppmät¬
ning och urskiljande innehåller andra bestämmelser än afvittringsstadgan,
i nåder förordna, att stadgan om afvittring i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker den 30 maj 1873 med däri sedermera gjorda ändringar
i allmänhet skall lända till efterrättelse vid härefter skeende afvittring,
med iakttagande rörande afvittringsarbetenas bedrifvande och hvad där¬
med äger samband af, såvidt nu är i fråga, följande föreskrifter, nämligen:
att, när de för afvittring stadgade förberedelser försiggått, afvittrings-
styresmannen skall i sammanhang med den i första punkten af 24 §
afvittringsstadgan föreskrifna undersökning för kronoparkers bildande,
oberoende af huruvida sådan inom afvittringslaget förut ägt rum eller
icke, verkställa allmän besiktning och undersökning till utredning af,
bland andra, följande förhållanden:
l:o) å hvilka områden, lämpliga till husbehofs- eller allmännings-
skog, 2 § af lagen den 24 juli 1903 om skyddsskogar kan komma att
äga tillämpning;
2:o) ungefärliga läget af husbehofs- och allmänningsskogar samt
samfällda husbehofsskogar;
3:o) om inom afvittringslaget finnes mark för bildande af en
eller flera kronoparker; och
4:o) skogsmarkens allmänna beskaffenhet och provisionel! latitud
för skogsanslag inom afvittringslaget;
att vid samma undersökning ungefärliga läget bestämmes och å
kartorna provisionel^ utmärkes för hemmans och nybyggens husbehofs-
och allmänningsskogar samt samfällda husbehofsskogar och kronoparker;
att, sedan afvittringslandtmätare hvar för sitt arbetsdistrikt erhållit
del af det vid nyssnämnda allmänna undersökning förda protokoll jämte
kartor och beskrifningar m. m., det skall åligga honom att efter sam¬
21
Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 108.
råd med afvittringsstyresmannen upprätta fullständigt afvittringsförslag
och för sådant ändamål:
dels upprätta provisionel! plan för afvittringen, hvarvid såväl som
under förslagets fortsatta utarbetande skall iakttagas, förutom hvad i
punkterna 2—5 af 19 § afvittringsst^dgan eller i öfrigt föreskrifvet är
rörande skiftesläggning, skiftesantal m. m.:
l:o) att särskild! område af husbehofsskog tilldelas hvarje hemman
eller nybygge, som är därtill lagligen berättigad!;
2:o) att vid uträkningen af den provisionel^ planen förslagsvis
hälften af skogsanslagets belopp enligt den provisionelit bestämda lati¬
tuden tilldelas hemman och nybyggen, där ej annan grund härför med
iakttagande af förefintliga odlingslägenheter eller andra omständigheter
på grund af styresmannens eller landtmätarens kännedom om förhållandena
anses böra följas;
3:o) att skogsmark, hvarå 2 § af lagen den 24 juli 1903 om skydds-
skogar kan komma att tillämpas, icke utlägges till husbehofsskog i
andra fall, än då sådant är oundgängligen nödigt för beredande af till¬
gång till nödigt husbehof svirke;
4:o) att husbehofsskog så utlägges, att den, i den mån dess ut¬
läggande i samfälld husbehofsskog icke finnes nödigt, kommer så vidt
ske kan att bilda ett sammanhängande skifte, så beläget i förhållande
till egendomens åbyggnader, att husbehofsvirke må kunna utan större
svårighet från skiftets olika delar tillföras gården;
dels utvisa den provisionel^ afvittringsplanen och i samband där¬
med med biträde af skogstjänsteman förrätta den noggranna besiktning
för bestämmande af husbehofsskogens storlek för hvarje särskildt fall,
hvarom stadgats i kungörelsen den 20 april 1906 rörande förändrade
föreskrifter för afvittring, vid hvilken undersökning bland annat skall
iakttagas:
l:o) att landtmätaren bör, sedan jägmästaren jämte gode männen
och vederbörande tillstädesvarande delägare lämnats tillfälle att yttra
sig rörande den utvisade planen, å kartan genast vidtaga de jämkningar
i skiftesläggningen, som han och gode männen anse skäliga;
2:o) att därefter med iakttagande af nyssnämnda jämkningar, där
sådana ägt rum, besiktning å marken företages af hvarje delägares
husbehofsskogsmark, hvarvid uppmärksamhet ägnas ej mindre skogs¬
markens naturliga beskaffenhet och produktionsförmåga, till utrönande
hvaraf ståndskogens tillväxt och beskaffenhet, om så erfordras, under¬
sökas å olika trakter af medelgod samt bättre och sämre mark, än
äfven befintliga odlingslägenheter, efter hvilka egendomens utvecklings¬
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 108.
möjligheter hufvudsakligen bedömas, hvarjemte hänsyn äfven tages till,
huruvida karta och beskrifning i afseende å urskiljande af impediment
m. in. äro hufvudsakligen riktiga;
3:o) att efter fullbordad besiktning beräkning omedelbart å platsen
göres af årliga behofvet i medeltal för ifrågavarande egendom af nödigt
virke för bränsle och slöjd samt byggnader m. m. dylikt, som till hus¬
behof hänföras kan;
4:o) att ökning i nämnda medeltal beräknas för egendomens ut¬
vecklingsmöjligheter på de grunder, bland andra, att den tidrymd, som
det ifrågavarande behofvet skall afse att fylla, ej tilltages längre än
högst 100 år, samt med hänsyn till att brukningsdelarnas antal inom
lappmarkerna i allmänhet ökas så, att detsamma under 30 års tid för¬
dubblas;
o:o) att, med iakttagande af hvad under besiktningen och beräk¬
ningen sålunda utrönts, landtinätaren och gode männen skola omedel¬
bart besluta om minskning eller ökning af husbehofsskogen för den
ifrågavarande ägolotten, så att, så vidt bedömas kan, åt densamma såsom
husbehofsskog tilldelas endast hvad som anses erforderligt för nödigt
husbehof, dock med iakttagande af att särskild husbehofsskog, där så
ske kan, utbrytes för sådana till hemman eller nybyggen hörande
odlingslägenheter, hvilka, belägna utan sammanhang med hufvudinägorna,
med afseende å odlingsmarkens omfång, läge och beskaffenhet anses
kunna utvecklas till själfständiga jordbruk; börande minskningen eller
ökningen af landtmätaren genast iakttagas genom så noggrant ut¬
räknande och utmärkande å kartan af området i fråga, som ske kan;
6:o) att för hemman eller nybyggen, hvilka till följd af natur¬
förhållanden ej kunna erhålla tillräckligt husbehof af barrskog invid
eller i närheten af gårdarna, samfällda husbehofsskogar afsättas, från
hvilka dylika hemman skola äga erhålla husbehofsskog efter behof;
7:o) att storleken af dylika samfällda husbehofsskogar i allmänhet
bestämmes efter samma grunder, som i fråga om arealen af husbehofs¬
skog äro angifna, dock att de med hänsyn till framtida behof tilltagas
omkring 25 procent större i areal än den för det normala behofvet
beräknade arealen; börande anteckning om hvilka hemman eller ny-
byggen, som tillerkänts beständig andel i samfälld husbehofsskog, ske
i förslaget till områdestilldelning;
8:o) att, om ståndskogen inom bestämdt husbehofsskogsområde
vid afvittringstillfäl]et beräknas öfverstiga husbehofvet, förslaget till
områdestilldelning bör innehålla anteckning därom jämte uppgift å den
beräknade mängden af sådan ståndskog; och
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
9:o) att, om ståndskogen inom bestämdt kusbehofsskogsområde vid
afvittringstillfället består af småskog ock ungskog, som ej genast men
efter vissa år anses fylla kusbekofvet, egendomen skall erkålla rätt att
under bestämd tid taga fyllnad i husbehofvet å lämpligt belägen sam¬
fälld kusbekofsskog eller allmänningsskog, börande anteckning ske i
förslaget till områdestilldelning såväl om nämnda tid som angående
virkesbeloppet;
att, sedan undersökningen fullbordats och skogsanslagets latitud
blifvit under samråd med styresmannen slutligen bestämd, skifteslägg¬
ningen bör å kartan utmärkas äfven för allmänningsskogarna, hvarefter
kela afvittringsförslaget i ett sammanhang bör å utlyst sammanträde
föredragas inför delägare ock ombud, på sätt i 24 § afvittringsstadgan
är föreskrifvet, samt med kela ärendet vidare förfares enligt nämnda
stadga och andra gällande bestämmelser;
samt att kungörelse rörande företagande af förut stadgade all¬
männa och särskilda undersökningar inom afvittringsområdet, vid hvilka
gode män skola närvara, skall ske enligt skiftesstadgans föreskrifter.
Angående dispositionsrätten öfver den skog, som han komma att
tilldelas hemman och nyhyggen såsom husbehof'sskog, kafva såväl Eders
Kungl. Majrts befallningshafvande i Västerbottens och Norrbottens län
som afvittringsstyresmännen framhållit, att användandet af skogen för
husbehof borde blifva fritt, därvid emellertid Eders Kungl. Maj:ts be¬
fallningshafvande i Västerbottens län gjort den inskränkning, att till
vedbrand och hägnader med mera dylikt endast borde få användas till
byggnadsvirke oduglig samt torr, skadad eller vindfälld skog äfvensom
virkesaffall, stubbar, rötter och löfskog, samt tillika påpekat, att för
Tärna socken äfven i öfrigt vissa undantag från regeln syntes böra
göras. Vidare hafva Eders Kungl. Maj:ts förenämnda två befallnings¬
hafvande framhållit, att, om skogen till äfventyrs någon tid komme att
lämna öfverskott öfver husbehofvet, ägaren borde såsom en uppmuntran
till sparsamhet och omvårdnad om densamma berättigas på vissa villkor
tillgodogöra sig äfven detta öfverskott.
Ämbetsverken hafva vid denna punkt först och främst framhållit
det redan af 1905 års Riksdag beaktade förhållandet, att vid husbehofs-
skogens fördelning en orättvisa skulle kunna tänkas uppkomma däri¬
genom, att ett hemman eller nybygge oaktadt förekomsten af riklig
ståndskog måste tilldelas lika stort område till husbehofsskog som annat
hemman eller nybygge med obetydlig ståndskog; och hafva ämbets¬
verken i denna del anfört hufvudsakligen följande.
Disposäions-
rätten öfver
husbehof s-
skoyen.
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
Då husbehofsskogens storlek, på sätt ämbetsverken förut antydt,
hufvudsakligen borde bestämmas efter markens naturliga beskaffenhet
och produktionsförmåga samt således utan egentlig hänsyn till mängden
af den vid afvittringen befintliga ståndskogen, kunde inträffa, att inom
husbehofsskogsområde vid afvittringstillfället funnes antingen för mycket
eller för litet ståndskog för gårdens behof. Förefunnes vid afvittrings¬
tillfället rikligare tillgång å afverkningsbar ståndskog, syntes den hus-
behofvet Överskjutande tillgången, i enlighet med hvad Riksdagen fram¬
hållit, böra på en gång före tillträdet utstämplas för att sedermera efter
hand afverkas och försäljningsmedlen därför tillföras den allmännings-
fond, som, enligt hvad ämbetsverken förutsatte, komme att, i likhet med
hvad som skett i andra fall, då vid afvittringen afsätta allmänningar,
bildas af afkastningen från socknens allmänning. I fråga om afverk-
ningen syntes dock de för afsalu före husbehofsskogs tillträdande ut-
stämplade träd böra endast i den mån skogsvården så fordrade afverkas
efter hand under så lång tid som förslagsvis högst 10 år. Afverkning
borde alltså, där så utan olägenhet kunde ske, äga rum på en gång
inom exempelvis högst 3 år efter skogens tillträde, på det att enskildas
mark ej längre, än nödigt vore, måtte komma att disponeras för till¬
växt af träd, hvilkas värde komme att tillfalla allmänningsfonden. Men
det kunde äfven inträffa, att ståndskogsmassan inom en husbehofsskog
vid afvittringstillfället till hufvudsaklig del bestode af ung och medelålders
skog, så att tillgången på husbehofsvirke under en följd af år måste
anses otillräcklig, ehuru den sedermera kunde förväntas blifva fullt till¬
räcklig. I slikt fall borde hemmanet eller nybygget tillerkännas rätt
att taga fyllnad i husbehofvet å lämpligt belägen samfälld husbehofs¬
skog eller allmänningsskog.
Vidare hafva ämbetsverken i förevarande hänseende anfört hufvud¬
sakligen följande.
Jämlikt 57 § i nådiga förordningen den 26 januari 1894 angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket finge inom oafvittrade
områden utan utsyning tagas hvad till hemmans och nybygges ound¬
gängliga husbehof tarfvades äfvensom stubbar och rötter, tjänliga till
tjärbränning, och skadad löfskog för pottaskberedning. Någon inskränk¬
ning af denna rätt i fråga om den husbehofsskog, som vid afvittring kunde
komma att tilldelas hemman och nybyggen i Västerbottens och Norr¬
bottens läns lappmarker, syntes i regeln icke böra förekomma annat än
beträffande rätt att af skadad löfskog bränna pottaska, hvilken rätt
syntes böra uteslutas för här ifrågavarande skogar, enär deras areal i
annat fall ej kunde noggrant beräknas. För öfrigt syntes bortfallandet
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
af denna rätt i verkligheten sakna betydelse, då enligt inhämtade upp¬
lysningar beredning af pottaska i lappmarkerna numera ej förekomme.
Men då de delar af berörda län, som ännu vore oafvittrade, utgjordes
af det inre lappmarksområdet, inom hvilket skogens förposter emot
fjällen vore belägna, samt inom detta område hemman och nybyggen
förekomme ej blott i närheten af och i barrskogsgränsen utan ock i
vissa fall ofvanför denna gräns, gåfves sådana undantag, då ett fritt
förfogande öfver den sparsamma skogstillgången ej borde vara med-
gifvet ens till husbehof. I fråga om sådana undantag, hvilka, såsom
förut vore antydt, under afvittringen närmare borde utredas och angifvas,
syntes 2 § i lagen om skyddsskogar böra blifva gällande. Den in¬
skränkning i ägarens eller åbons rätt att för husbehof bruka skogen,
som uti de i denna § åsyftade fall kunde ifrågakomma, syntes böra
bestå däri, att i fråga om barrskog äfven virke till husbehof borde få
tagas endast efter utsyning, och att i fråga om björkskog uti för hvarje
hemman och nybygge upprättade afverkningsberäkningar meddelade
bestämmelser angående afverkningsbeloppet, årstiden för afverkningens
utförande, huggningens ordningsföljd och sättet för dess utförande i
öfrigt skulle iakttagas, på det att skogens reproduktion måtte varda
tryggad. En begränsning af rätten att till husbehof afverka barrträd
förekomme för vissa fall redan nu inom Tärna socken, grundad på be¬
stämmelserna i nådiga brefvet till domänstyrelsen den 19 maj 1893
angående ifrågasatt uppskattning och indelning till ordnad hushållning
af denna sockens skogar. Såsom förut antydts, vore det särskilt inom
Tärna socken, som skogstillgången inom barrskogsområdets öfre delar
äfvensom ofvanför detta område vore i förhållande till den därvarande
bofasta befolkningens antal och behof af virke knapp och i vissa
fall otillräcklig. Äfven inom andra socknar förekomme emellertid så
belägna gårdar, att en fortsatt oförsiktig afverkning af för dem nödigt
husbehofsvirke kunde medföra fara för skogens reproduktion inom fjäll-
skogsområdet.
Om sålunda å ena sidan eu inskränkning af den fria husbehofs-
afverkningen vore nödig å vissa af de skogar, som vid afvittringen
komme att afsättas för hemmans och nybyggens husbehof, så måste
dock å andra sidan gifvas tillfälle att i vissa fall afyttra virke jämväl
från de skogar, som kunde anvisas för tillgodoseende af sådana hemmans
och nybyggens husbehof af virke. Den beräkning af sådant virkes-
behof, som skulle läggas till grund för beräknande af husbehofsskogar-
nas omfattning, syntes böra grundas på nu rådande förhållanden. Genom
Bill. till Piksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 75 Höft. 4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
omsorgsfullare byggnadssätt, bränslebesparande eldstäder och i det hela
taget större sparsamhet med husbehofsvirke syntes i många fall åt¬
gången däraf kunna nedbringas under det belopp, hvartill den för när¬
varande nppginge och hvartill den vid afvittringen kunde komma att
uppskattas. På det att sparsamhet och omtanke med husbehofsskogens
begagnande måtte blifva rådande och möjlighet därigenom beredas
ägare att af skogen få någon, om ock ringa afkastning, syntes lämpligen
böra stadgas, att å husbehofsskog besparadt virke finge af ägaren fritt
disponeras. Dock syntes virkestillgången utöfver husbehofvet böra
ådagaläggas genom en af vederbörande skogstjänsteman på ägarens
begäran verkställd undersökning, som dock till förebyggande af spekula¬
tion å sådant besparingsvirke ej borde ske oftare än hvart femte år.
Till sparsamhetens befrämjande syntes böra stadgas, att till ved¬
brand, hägnad och dylikt, såvidt tillgång funnes, skulle användas virkes-
affall, stubbar och rötter samt löfskog jämte torr, skadad och vind¬
fälld skog.
Till socknens allmänningsfond syntes de medel böra ingå, som
inflöte efter försäljning af sådan skog, som efter skador af eld och
storm m. m. kunde behöfva å husbehofsskog skyndsamt afverkas och
tillgodogöras för att ej förfaras eller afsevärdt förlora i värde. Visser¬
ligen kunde detta synas vara hårdt mot skogens ägare eller åbo, men
det hade visat sig, att skogseld ofta stode i samband med ovarsamhet
från befolkningens sida och att sådan eld i vissa fall kunde vara anlagd
utan att detta kunde ledas i bevis eller, om så i vissa fall kunde ske,
utan att gärningsmannen kunde uppdagas och bindas vid gärningen.
Stormskador å skogarna vore visserligen att anse såsom olyckshändelser,
men de kunde å ena sidan afsevärdt inskränkas genom en med afseende
därpå ordnad afverkning, medan å den andra skogsbestånden kunde
göras mottagliga och ömtåliga för stormens angrepp och sålunda ut¬
sättas för stormskador genom en oförsiktig afverkning och ännu mer
genom en afverkning, företagen i syfte att framkalla stormskador. På
det att skogens ägare eller åbo emellertid icke måtte efter afverkning
och försäljning af virke från husbehofsskog, som skadats af eld eller
storm eller annan därmed jämförlig händelse, lida brist på husbehofs¬
virke, syntes honom böra tillerkännas rätt att, efter därom gjord anmälan,
från socknens allmänning eller från samfälld husbehofsskog, om sådan
lämpligt belägen skog därtill lämnade tillgång, i mån af behof utbe¬
komma virke till husbehof, i kvantitet motsvarande det från hemmanet
eller nybygget sålda virket.
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
Enligt livad erfarenheten visat, knnde det inträffa, att två eller
flera hemman eller nybyggen komme i en mans ägo och att ägaren
därvid begränsade sitt husbehof af virke till måhända föga mer än hvad
som för en af egendomarna beräknats, hvarigenom byggnads- och
odlingsskyldigheten å eu eller flera egendomar försummades. Emedan
dylik sammanslagning ej borde uppmuntras, syntes böra stadgas, att
ägare af två eller flera hemman eller nybyggen ej skulle äga vid¬
sträcktare dispositionsrätt till husbehofsskogen å de egendomar, å kvilka
han ej vore bosatt, än den, som komme att tillerkännas jordägare,
hvilken erhållit andel i samfälld husbehofsskog. Samma inskränkning
i dispositionsrätten syntes böra föreskrifvas äfven för ägare af sådana
odlingslägenheter, för Indika särskild husbehofsskog utbrötes. Det syntes
emellertid icke böra vara ägare af sådana hemman, nybyggen eller lägen¬
heter förmenadt att vid behof komma i åtnjutande af samma disposi¬
tionsrätt till sin husbehofsskog, som i allmänhet kunde komma att med-
gifvas. Detta syntes böra ske efter hos Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande gjord ansökan, hvilken borde bifallas, därest den innehölle
intyg af två trovärdiga personer, att sökanden redan bosatt sig eller
ville bosätta sig å egendomen i fråga för att genom dess odlande och
bebyggande söka bereda sig sitt nödtorftiga lifsuppehälle. Till garanti
för att efter beviljandet af sådan ansökan och i allmänhet egendomen
icke lämnades obebodd syntes böra stadgas, att husbehofsskog till hem¬
man, nybyggen eller odlingslägenheter, hvilka ej hvar för sig brukades
och beboddes, finge disponeras allenast på sätt som angående samfälld
husbehofsskog blefve bestämdt.
Vid afvittring i Tärna, så vidt den redan blifvit utförd, hade det
visat sig nödigt att jämte husbehofsskogen äfven afsätta så kallade
husbehofsallmänningar för sådana hemman och nybyggen, hvilka i följd
af sin belägenhet icke kunde å sina husbehofsskogar erhålla barrskog
till byggnadsvirke. Rörande dispositionsrätten öfver skogen å sådan all-
männingstrakt gällde för närvarande bestämmelserna i nådiga brefvet
till domänstyrelsen den 19 maj 1893, hvilka bestämmelser i tillämpliga
delar syntes böra blifva gällande äfven efter afvittringen för under
densamma afsätta samfällda husbehofsskogar i vare sig Tärna eller
andra socknar. Erfarenheten från Tärna socken hade emellertidfgifvit
vid handen, att sökandena ofta anhållit om utsyning af mera byggnads¬
virke, än hvad för ändamålet erfordrats, i följd hvaraf för husbehof
stämplade träd blifvit å allmänningstrakten kvarstående och, enär de
nästan uteslutande utgjorts af gran, efter hand i följd af stämplingen
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10S.
blifvit rötskadade. Ämbetsverken ansåge därför, att genom intyg af
kommunalnämnden borde styrkas den mängd virke, som för afsedt
ändamål nödvändigt beböfdes, hvarjämte utsynadt husbehofsvirke, som
ej inom viss tid — förslagsvis samma tid, som i fråga om från allmän
skog såld! virke vore bestämd — afhämtades, borde vara återfallet till
skogen för att kunna till annan sökande utlämnas, innan det toge
skada. Däremot syntes, sedan vid afvittringen bestämts de hemman
och nybyggen, som, i följd af brist på nödigt husbehofsvirke af barr¬
skog å dem tilldelade husbehofsskogar, i samfälld husbehofsskog skulle
äga del, kommunalnämnds intyg icke behöfva innehålla uppgift om att
sökande saknade husbehofsvirke å eget husbehofsskifte.
Öfver husbehofsskogens användning i enlighet med därmed afsedt
ändamål syntes kontroll böra utöfvas af kronobetjäningen, som, där
missbruk uppenbarligen funnes hafva skett, borde äga att väcka åtal.
I anslutning till hvad ämbetverken sålunda anfört hafva de hem¬
ställt, det Eders Kungl. Maj:t täcktes i afseende å dispositionsrätten
öfver den skog, som kan komma att tilldelas hemman och nybyggen
såsom husbehofsskog, förordna, att följande bestämmelser skola lända
till efterrättelse, nämligen:
att vid afvittringstillfället befintligt öfverskott af ståndskog inom
bestämdt husbehofsskogsområde skall efter på en gång före tillträdet
skedd utstämpling, om skogsvården så fordrar, afverkas och försäljas
under loppet af 10 år, men, där så utan olägenhet kan ske, utverkning
företagas inom loppet af tre år, räknadt från tillträdet; börande för
sådan utverkning influtna medel ingå i allmänningsfonden;
att å de hemman och nybyggen tilldelade husbehofsskogar utan
utsyning må tagas hvad till hemmans och nybygges oundgängliga hus¬
behof tarfvas äfvensom stubbar och rötter, tjänliga till tjärbränning,
där ej i vissa fall bestämmelserna i 2 § af lagen den 24 juli 1903
angående skyddsskogar böra å sådan husbehofsskog tillämpas; dock
att till vedbrand, hägnad och dylikt, såvidt tillgång finnes, skall an¬
vändas virkesaffall, stubbar och rötter samt löfskog jämte torr, skadad
eller vindfälld skog;
att å hemman eller nybygge tillhörande husbehofsskog, för hvilken
bestämmelserna i nyss nämnda lagrum skola tillämpas, barrträd må
afverkas allenast efter vederbörlig utsyning och i fråga om löfträd
utverkning må ske endast enligt för skogen upprättad afverkningsplan;
att å husbehofsskog, tillhörande hemman, nybyggen eller odlings-
lägenheter, Indika ej brukas eller bebos, utverkning ej må äga rum
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
på annat sätt än för afverkning å samfälld husbehofsskog stadgas, förr
än vid lägenhetens bebyggande Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
på ägarens ansökan lämnat tillstånd till skogens disposition på sätt för
husbehofsskog i allmänhet medgifves;
att, därest skogstillgången å husbehofsskog genom besparing af
växande skog kommer att öfverstiga husbehofvet, sådan besparad skogs-
afkastning må efter utsyning i vederbörlig ordning af hemmansägaren
eller nybyggesåbon fritt disponeras; dock att virkestillgången utöfver
husbehofvet bör ådagaläggas genom af vederbörande skogstjänsteman
på ägarens begäran verkställd undersökning, som likväl ej bör före¬
komma oftare än hvart femte år;
att, där ståndskogen å husbehofsskog, tillhörande hemman, ny¬
byggen eller odlingslägenheter, hvilka ej brukas eller bebos, befinnes
öfverstiga husbehofvet och anses för att ej förfaras böra afverkas,
afverkning jämte försäljning af virket skall ske i enlighet med hvad
som stadgas rörande afverkning af husbehofvet Överskjutande stånd¬
skog å samfälld husbehofsskog;
att vindlalld och brandskadad skog, som kan å husbehofsskog
uppkomma, skall, där den ej för husbehof erfordras, genom Eders
Kungl. Maj:ts befallningskaf vandes försorg försäljas och härför inflytande
medel ingå till socknens allmänningsfond;
att å samfälld husbehofsskog afverkning må ske allenast efter
utsyning af vederbörande skogstjänsteman samt att för afverkning och
afforsling af därvid utsynadt virke skola gälla samma bestämmelser
som i fråga om från allmän skog såldt virke;
att skogsprodukter, som från samfälld husbehofsskog anses böra
afverkas utöfver hvad som till delägarnas husbehof utsynats, skola
efter utsyning af vederbörande skogstjänsteman genom Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes eller allmänningsstvrelsens försorg försäljas
samt ena hälften af därför inflytande medel öfverlämnas till delägarna
uti den samfällda husbehofsskogen efter fördelning dem emellan i pro¬
portion till deras ägande mantal och andra hälften till socknens all¬
männingsfond;
samt att kronobetjäningen skall öfver liusbehofsskogens använd¬
ning i enlighet med därmed afsedt ändamål utöfva kontroll och, där
missbruk uppenbarligen finnes hafva skett, väcka åtal.
Hvad härefter angår de af ämbetsverken föreslagna åtgärder för till- LapptrAgan.
varatagande af lapparnas rätt, torde frågan därom egentligen hafva bety-
30
Kungi. Maj:ts Nåd.. Proposition N:o 108.
delse vid slutförandet af den s. k. allmänna afvittringen i de delar af
Västerbottens län, som ligga ofvan odlingsgränsen. Hvad ämbetsverken
i förevarande hänseende föreslagit, står också i nära samband med
åtskilliga andra framställningar beträffande lapparna i nämnda län, som
under årens lopp gjorts hos Eders Kungl. Maj:t. Handlingarna i detta
ärende, som ännu är på Eders Kungl. Maj:ts pröfning beroende, äro genom
jordbruksdepartementets försorg utgifna af trycket, och tillåter jag mig
här endast i korthet redogöra för det hufvudsakliga af hvad däri före¬
kommit, såvidt detsamma har samband med frågan om afvittrings-
verkets ordnande.
Enligt upplysningar, som vid olika tillfällen lämnats af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i länet, lefva uti ifrågavarande trakter om¬
kring 1,300 lappar, af hvilka omkring 390 äro renägande nomadlappar,
medan af de öfriga omkring 500 äro jordbrukande s. k. nybyg-
garlappar samt återstoden hvarken äger renar eller jordbruk, utan lifnär
sig med arbete åt andra och väl till en del genom jakt och fiske.
På samma gång fanns emellertid redan 1904 i dessa trakter en svensk
befolkning af omkring 2,700 personer, fördelade på 503 hushåll; och
torde, om äfven alla förutnämnda nybyggare, hvilka där slagit sig ned
utan lof, medräknas, nämnda tal blifva ännu högre.
Genom denna invandring af nybyggare hafva emellertid lapparna,
som förut varit ensamma om att för sig och sina renar tillgodogöra
sig jordens afkastningsförmåga, allt mer trängts undan. En i dessa
trakter anställd statens tjänsteman, som afgifvit yttrande i ärendet, har
skildrat utvecklingens gång på ungefär följande sätt.
Från att hela norra Sverige en gång legat öppet för lapparna, så
att särskildt lappmarkerna efter dem erhållit sin benämning, både den
jordbrukande befolkningen efter hand allt mer inkräktat på sagda om¬
råde. Nybyggen hade anlagts allt djupare in i landet. Redan vid bör¬
jan af 1700-talet hade en del af lappmarkerna ockuperats, och omkring
år 1830 hade i vissa ådalar ny byggesanläggningarna nått ända upp emot
barrskogsgränsen. I Umeälfvens floddal hade sådana anläggningar fort¬
satts äfven ofvanför barrskogsgränsen, så att nybyggen numera funnes
i hela denna floddal till inemot gränsen mot Norge. Mindre långt hade
odlingen framträngt i Vindelns och Angermanälfvens floddalar. En
stor del af dessa nybyggen ofvan nuvarande odlingsgränsen hade an¬
lagts före den provisoriska odlingsgränsens tillkomst och föregåtts af
laga insyning. Därigenom hade efter hand lapparnas rätt till renbete
i hög grad kringskurits, och då de bofasta med sin odling trängt upp
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 108.
efter ådalarna, hade i lapparnas renbetesområden gjorts djupa inskär¬
ningar, som i vissa fall uppdelat förut sammanhängande sådana områden.
Därtill komme, att de bofasta tillika insynat en stor mängd spridda
myrar och andra slåtterlägenheter, belägna mer eller mindre långt inne
i renbetesområdena. Till den nämnda inskränkningen i lapparnas betes¬
vidder hade sålunda jämväl kommit ökade svårigheter att nyttja den
begränsade betesrätten. En följd af alla dessa förhållanden hade varit,
att såväl lapparnas som renarnas numerär icke ökats, utan fastmer på
vissa trakter sedan längre tid varit i nedgående.
I åtskilliga dels till Eders Kungl. Maj:t och dels till Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande ställda skrifter hafva från lapparnas sida
klagomål anförts öfver det rådande tillståndet och anhållits om åtgärder
för dess af hjälpande. Samma klagomål hafva äfven upprepats vid sam¬
manträden, som i frågan hållits dels inför Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande och dels inför personer, som särskildt af Eders Kungl.
Maj:t förordnats att i saken verkställa undersökning.
• De bofasta, anföres det sålunda, hade insynat gamla renvallar, myr¬
slogar och renbetesland, som lapparna såsom renskötare och renägare
omöjligt kunde undvara. Det vore omöjligt för lapparna äfven under hög¬
sommaren att oafbrutet hålla sig med renarna uppe å fjällen. De måste för
kalfvarnas skyddande och beredande af erforderligt bete åt renarna samt
för renhjordarnas sammanhållande, så att mjölkning och annan erforderlig
skötsel kunde äga rum, understundom äfven draga sig något nedåt skogs¬
trakterna. Men där hotade dem på grund af 14 § i lagen den 1 juli
1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige dryga ersätt¬
ningsanspråk från de bofastas sida för skador, som det under rådande för¬
hållanden vore nästan omöjligt för lapparna att afvärja. Särskildt under
maj och juni, då kalfningen påginge, nödgades de hålla sig där. En
tidig flyttning skulle nämligen utsätta de späda renkalfvarna för fara
att omkomma af köld och hunger, enär de icke kunde lifnära sig å
fjället, där lämpligt bete vid den tiden ej funnes, utan snön ännu kvar-
■låge. Lapparna hade visserligen enligt lag rätt att intill den 1 juni
vistas med sina renar å all mark ofvan odlingsgränsen, men då de bo¬
fastas gårdar i allmänhet läge på de för renskötseln under maj månad
enda lämpliga platserna eller de mot söder vettande skogssluttningarna,
hvilka vore de enda ställen, där barmark under den tiden funnes, hade
lapparnas rätt att under ifrågavarande tid vistas nedanför fjällbygden
blifvit tämligen värdelös. Därtill komme, att renkorna under denna tid
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
för kalfvarnas skull ej tålde grannskapet af bofasta med deras hundar
och boskap, utan fordrade stort utrymme och mycken frihet. Till följd
af rådande förhållanden kunde alltså numera under kalfningstiden någon
renskötsel i egentlig mening ej komma i fråga, utan lapparna måste
släppa sina renar lösa och låta dem, spridda i smärre flockar, själfva
uppsöka de bästa betesplatserna, därvid det vore svårt att afhålla dem
från att göra skada å de bofastas utängsslåtter. Äfven sedan den egent¬
liga kalfningstiden under juni månad upphört och kalfvarna nått den
utveckling, att de kunde söka sig föda å marken, vore fjällen olämpliga
till betesplatser för kalfvarna, som saknade förmåga att välja endast
njutbar föda samt läte grus och sand åtfölja växtämnena i sådan mängd,
att, om kalfvarna icke finge tillfälle att komma ner på skoglandets
lösande gräsbeten, dessa osmältbara ämnen skulle förorsaka kalfvarnas
död. Äfven för de äldre renarna medförde, särskildt under år med sena
vårar, de tidiga flyttningarna till fjälltrakterna fara att omkomma till
följd af bristande bete.
Beträffande vissa nybyggen hafva slutligen lapparna framhållit,
att de läge i vägen för deras flyttningsvägar, å hvilka renarna skulle
fram, att de inkräktat på lapparnas gamla renskiljningsställen, där re¬
narna vissa årstider plägade samla sig och där lapparna då plägat
åtskilja den enas renar från den andras, i händelse de blifvit samman¬
blandade, att de bofastas boskap och särskildt deras hästar inkräktade
på betena, hvilket vore så mycket betänkligare, som renarna skydde
boskapens tramp och spillning o. s. v.
Hvad lapparna sålunda anfört har vitsordats vara i hufvudsak
riktigt; och hafva åtskilliga förslag framställts till afhjälpande af be¬
rörda olägenheter.
Nära sammanhängande med frågan om afvittringens ordnande i
öfrigt är det yrkande, som i dylikt hänseende framställts af en del
lappar inom Sorsele och Tärna socknar i en skrift af den 10 oktober
1901, att vid afvittringen måtte åt lapparna afsättas nödvändiga renvägar,
renskiljningsställen och sommarbetesland för renar både å skogsmark
och isfjäll, så att hvarje renhjordsägare finge under vår- och höst¬
månaderna samt en del af sommaren beta sina renar å skogsmark och
under den varmaste sommaren å isfjäll.
Eu annan åtgärd, som föreslagits, är att genom ägoutbyten vid
afvittringen söka bereda lapparna någon hjälp.
Vidare har den tanken framkastats, att i sammanhang med afvitt¬
ringen bereda lappar, som önskade öfvergå till jordbruk, tillfälle att få
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 108-
åt sig upplåtna därtill lämpliga områden. Frågan härom väcktes först
i en af en del lappar vid sammanträde i Fatmomakke lappkapell den
7 juli 1901 aflämnad, till Kungl. Maj:t ställd skrift, däri de hem¬
ställde, att Kungl. Maj:t täcktes vid den blifvande afvittringen åt
dem upplåta lägenheter för nybyggens anläggning med skogs-, betes-,
slåtter-, jakt- och fiskerättigheter. Till stöd för denna framställning
anfördes, att redan den nu uppväxande generationen af lappar på grund
af, bland annat, sin uppfostran i skolor, där den i ungdomen toges ifrån
det härdande nomadlifvet och förvekligades, icke längre vore skickad
att föra nomadens tungsamma och försakelsefulla lif, samt att renarnas
antal år ifrån år minskades med stor hastighet, så att den tid icke vore
långt aflägsen, när endast ett fåtal renar — hufvudvillkoret för lapparnas
existens såsom nomader — skulle återstå.
Samma tanke, att lapparna måste vara betänkta på att söka öfvergå
till bofasthet, har också uttalats i en af Elsa Laula från TV ilhelmina
socken å åtskilliga nomadiserande lappars inom Västerbottens'län vägnar
till Kungl. Maj:t ingifven, den 6 april 1904 dagtecknad skrift.
I anledning af förstnämnda skrift afgaf afvittringsstyresmannen den
14 december 1901 ett yttrande, däri han bland annat anförde, att inom
afvittringsområdet ofvan om gränsen för de nuvarande fasta nybyggarnas
in syn in gar flerstädes läge stora trakter, bestående af dels naturliga ängar
vid sjöar och vattendrag, dels för ängsodling lämpliga bäckdalar och
dels annan för gräsodling lämplig mark, där nybyggen, särskildt för
den med fjällbygdens förhållanden vanda lappbefolkningen, kunde an¬
läggas och där denna befolkning kunde finna en nödtorftig utkomst
under en eventuell öfvergång från nomadlifvet, samt att flera lappmän
jämväl redan utan rätt satt sig ned på sådana trakter, uppfört några
hus af björk — det enda virke, som där funnes — odlat något litet
potatisland samt skaffat sig kor och getter, af livilka, jämte ripfångst
och fiske, de hade sin utkomst; hvar jämte afvittringsstyresmannen när¬
mare redogjort för de af honom åsyftade områdena, som innefattade
en areal af omkring 10,500 hektar ängar, myrängar och bättre, för
hästar och nötboskap tjänligt bete.
I underdånig skrifvelse den 27 december 1901 hemställde Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i anledning af lapparnas ifråga¬
varande framställning, att Kungl. Maj:t täcktes med bifall till denna
medgifva, att under då pågående afvittring i Sorsele och Tärna socknar
samt blifvande afvittring i Dorotea och Vilhelmina socknar till nybyggen
för lapparna lämpliga trakter måtte undersökas, afmätas och Afiirderas
Bih. till Biksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 75 Höft. 5
34
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
intill en sammanlagd areal af 10,500 hektar för att upplåtas åt lapp¬
befolkningen, under förutsättning att den upphörde med nomadlifvet
och blefve bofast samt underkastade sig de villkor i öfrigt, som Kungl.
Maj:t kunde finna skäligt att, efter det värdering af de sålunda uppmätta
områdena verkställts, framdeles i nåder bestämma.
I anledning af hvad sålunda förekommit ingåfvo därefter åt¬
skilliga lappar en ny skrift af den 20 mars 1902, däri de anförde bland
annat, att det förefölle, som om Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
vid sin hemställan om marks afsättande vid afvittringen till lapparna
velat fästa det villkor, att lapparna skulle upphöra med nomadlifvet;
att det lätt borde inses, att ett sådant villkor blefve för lapparna syn¬
nerligen ödesdigert, då en hel nomadbefolknings öfvergående till nya
lefnadsförkållanden icke kunde ske på ett gifvet tecken utan blott små¬
ningom; att, om också några helt öfverginge till jordbruksnäringen,
andra åter skulle i det längsta framhärda med renskötseln och lämna
densamma endast under påverkan af yttre omständigheters tvång; att
lapparnas tanke varit, att lapparna skulle lämnas frihet att vid sidan af
hvartannat bedrifva jordbruk och renskötsel, då jordbruket till en början
möjligen blefve en binäring, som dock vunne i betydelse, i samma mån som
större ägoområden hunne uppodlas och renarnas antal minskades; och att,
då det redan nu förekomme, att lappar med fördel samtidigt idkade ren¬
skötsel och rätt omfattande jordbruk, däraf syntes framgå, att dessa närings¬
grenar icke vore fullkomligt oförenliga. Därjämte gjorde de åtskilliga
erinringar mot afvittringsstyresmannens förslag angående de områden,
som för ändamålet borde afsättas, af innebörd hufvudsakligen, att detta
förslag, om det genomfördes, skulle innebära ett ytterligare inkräktande
på lapparnas renbetesområde.
I frågan hafva därefter afgifvits yttranden af åtskilliga tjänstemän
och myndigheter.
Af dessa har lappfogden vid särskilda tillfällen bestämdt uttalat
sig emot att lapparna finge med hvarandra förena jordbruk och ren¬
skötsel. Erfarenheten från Malå socken och nedre delen af Sorsele
socken hade visat, huru olämpligt det kunde vara att söka förena två
för hvarandra så främmande näringar. I nämnda trakter hade skogs¬
lapparna, med bibehållande af renskötseln, slagit sig ned såsom jord¬
brukare, byggt lms och skaffat sig hästar och kor in. in. För att
bärga vinterföda åt dessa kreatur hade de emellertid måst under större
delen af sommaren ägna sig åt jordbruket och lämna renarna vind för
våg. Renarna, sålunda lämnade åt sig själfva, hade blifvit på bön¬
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
dernas ägor skadedjur, som intet stängsel hindrat och som spridt sig
öfver vidsträckta områden, nedtrampande ängar och förorsakande skada
Öfver allt, där de dragit fram. De bofasta i dessa trakter hade visser¬
ligen med någorlunda jämnmod tålt obehaget i medvetande af att de
själfva vore inkräktare och lapparna undanträngda, men det vore att
befara, att, om något liknande inträffade på gränsen mot Norge, för¬
vecklingar icke skulle kunna undvikas. Det vore därför, enligt lapp¬
fogdens uppfattning, synnerligen angeläget, att lapparnas ansökning
beviljades endast mot villkor, att lapparna afstode från renskötseln och
afyttrade sina renar. Då man emellertid under sådant villkor syntes
hafva att förvänta, att för närvarande endast en del af lapparna, de
nämligen, som blott ägde ett fåtal renar eller vore utan renar, komme
att begagna sig af tillåtelsen, vore det äfven angeläget, att dessa
lappar icke finge slå sig ned hvar som helst, emedan de därigenom
skulle förstöra de lappars betesmarker, som fortfarande nomadiserade,
utan sammanfördes inom några vissa bestämda områden, där de skulle
vara till minsta hinder för nomadlifvet. Lappfogden ifrågasatte, om ej
trakter, lämpliga till egna hem åt enskilda lappar, borde sökas.på kronans
marker nedom odlingsgränsen. Slutligen har lappfogden i denna del
framhållit att, då lapparna vore försjunkna i djup fattigdom och där¬
jämte okunniga i jordbruk och byggnadsföretag, därigenom att de
ända från barndomen endast idkat renskötsel och fiske, det vore önsk-
värdt, att staten toge deras egnahemsfråga helt och hållet om hand
samt läte åt dem uppbygga smärre gårdar och dränera den därintill
liggande marken för jordbruk. Kolonier för detta ändamål kunde för
att äfven bereda dem' tillfälle till fiske, som på grund af gammal vana
väl i första generationen blefve deras hufvudsakliga näringsfång, för¬
läggas vid sjöar sådana som t. ex. Stor-Vindeln, Stor-Uman, Vojmsjön
och Malgomaj, där utrymme på kronomark funnes i öfverflöd.
Eu motsatt mening har däremot uttalats af vederbörande öfver¬
jägmästare. Sedan han först framhållit, att åtskilliga lappnybyggen
redan funnes, och att dessa antagligen grundats af lappar, som varit
både renägare och jordbrukare, framhåller han, att enligt hans mening
detta vore den naturliga öfvergången från nomadlif till bofast jordbrukare.
För att kunna existera såsom själfständig nomadlapp erfordrades ett
rätt afsevärdt antal renar. Men det funnes mången renägande lapp,
hvars renhjord härför ej vore tillräcklig. Sådana mindre renägare kunde
hafva börjat såsom lappdrängar med aflöning in natura — fri kost och
vissa renar por år — hvarigenom de efter hand erhållit en mindre len¬
hjord, eller ock kunde de hafva varit ägare af en större renhjord, som
36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
af sjukdom eller andra orsaker decimerats. Då en större renhjord
delades mellan flera arfvingar, kunde ock hända, att en hvar af dem
erhölle ett antal renar, som vore för ringa för att ägaren endast därpå skulle
hafva en dräglig utkomst. Men hjorden kunde, om den finge skötas af
annan, lämna nödigt bidrag till utkomst för den, som började ett mindre
jordbruk. Det kräfdes nämligen många mödosamma år för att från ris
och rot få ett jordbruk med nödiga byggnader så ordnadt, att det en¬
samt för sig kunde åt en familj lämna dagligt bröd. Och dessa öfver-
gångsår blefve för den lapske nybyggaren flera än för hans konkur¬
rent, som utgått från en jordbrukares hem, där han från barndomen
sett och delvis omedvetet lärt allt, som sammanhängde med den bo¬
fastes lif och arbete. Det sades däremot om lappen med rätta, att han
vore »djupt okunnig» i jordbrukarens arbeten. Det skulle ock vara
underbart, om så ej vore fallet, ty han hade i regeln icke handlagt
några landtmannagöromål och sett måhända endast ett fåtal af dem.
Men många af dessa arbeten kräfde lång öfning för att hos arbetaren
alstra skicklighet. Dit hörde sådana till synes enkla arbeten som att
plöja, så, föra lien i slåtter m. fl. Skulle eu lappman från nomadlifvet
på en gång öfvergå att blifva landtbrukare, så innebure detta för
honom i regeln ett fullständigt ombyte af lefnadsbana, ingalunda mindre
än om en skomakare skulle blifva skräddare eller en snickare smed.
Man finge därför icke undra på, att en renägande lappman kunde
vara obenägen att göra sig af med sina renar för att på en gång helt
träda in på ett för honom obekant område, landtmannens, utan ansåge
det nödigt att få bibehålla renarna och så småningom arbeta sig in i
sin nya ställning. Därtill komme, att lappmannen torde hafva svårt
för att från det oregelbundna nomadlifvet så på en gång ändra vanor,
att han blefve en idog landtman. Denna öfvergång torde helt visst
för flertalet lappar kräfva en hel generation, måhända mera. För öfver-
jägmästaren syntes lappfogdens fordran på lapparna innebära en obillig¬
het, och denna ökades än mer därmed, att lappfogden ville flytta dem ifrån
de egentliga fjälltrakterna ofvanför kulturgränsen till kronoparkerna nere
i skogslandet, där de ej ens längre skulle kunna se en skymt af sina
med barndomsminnen förenade fjäll. Och där skulle de utom nomad¬
lifvet äfven få öfvergifva jakt och fiske, åtminstone på sätt de bland
fjälltrakterna utöfvat dessa binäringar. Rika fiskvatten kunde man nu¬
mera sällan finna å eller invid kronoparkerna, och jakten — förutsatt
att den genom lagändring blefve å vissa kronoparker frigifven åt
den nedflyttande lappmannen — vore likaledes af annan art och oftast
mindre gifvande än närmare fjällen. Äfven en annan svårighet mötte
37
Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 108.
för inrättande af egna hem åt lapparna på kronoparkerna. De natur¬
liga slåtterlägenheterna därstädes vore nämligen i regeln såsom »strö-
ängar» skattlagda under angränsande byar. Det erfordrades därför,
om en större mängd lappar skulle beredas egna hem på kronoparkerna,
ganska afsevärda odlingar därstädes för att i hufvudsak från dessa
skaffa vinterfoder till den nödiga kreatursbesättningen. Lappfogdens
förslag syntes rent af förutsätta, att lapparna skulle på en gång börja
ett jordbruk, som vore mera intensivt än det, som nu bedrefves af
den bofasta befolkningen i lappmarken, för hvilken skörden från natur¬
liga ängar oftast vore af långt större betydelse än skörden från den
relativt ringa odlade jorden.
I ett med anledning af framställningen af den 20 mars 1902 af-
gifvet underdånigt utlåtande af den 5 juni 1902 anförde Eders Kungl.
Majtts befallningshafvande i förevarande hänseende, att det visserligen
icke kunde förnekas, att en bofast person å en lägenhet uti ifråga¬
varande trakter skulle i ägandet af renar kunna finna ett värdefullt
och måhända välbehöfligt stöd för sin existens, men att, enligt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande, äldre erfarenhet gåfve
anledning antaga, att bofast renägande lapp knappast kunde bestå sina
renar den tillsyn och vård, som erfordrades för att inom måttliga gränser
hålla ersättningar för skada å andra bofastas ägor, hvadan det kunde
ifrågasättas, huruvida bofast lapps renägarskap vore förenligt med
nomadlapps intresse. Emellertid framhöll Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande på samma gång, att i fjällbygden befintliga kommunikations¬
leder i vissa dalgångar skulle väsentligt vinna i värde, därest utmed
dem funnes bebodda platser på ej för stora afstånd från hvarandra.
Samma uppfattning, att jordbruk och den ett nomadlif fordrande
renskötseln enligt sakens natur icke kunde samtidigt utöfvas utan men
för bägge näringarna, samt att jordbrukande lapps renägarskap äfven
medförde rätt afsevärda olägenheter såväl för andra renägande lappar
som framför allt för andra jordbrukare, delades äfven af kammar¬
kollegium och domänstyrelsen i ett den 24 juli 1902 afgifvet underdånigt
utlåtande i ämnet.
Då emellertid lappar antagligen funnes, hvilka, i saknad af renar
eller med afsikt att alldeles upphöra med renskötseln, skulle önska att
ägna sig åt jordbruksnäringen, utan att likväl halva tillfälle att i nu
medgifven ordning förvärfva sig jordbruk, hemställde ämbetsverken —
under erinran, hurusom lapparna på grund af 31 § i gällande lapplag
icke syntes sakna rättighet att i viss mån tillgodogöra sig odlings-
tillfällen inom de områden, som blifvit till deras uteslutande begagnande
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 108.
anvisade, likasom de enligt 30 § i samma lag där och annorstädes
ägde jakt- och fiskerätt — huruvida icke Kungl. Maj:t, med föran¬
ledande af ansökningarna, skulle finna anledning bereda enskilda lappar
tillfälle att förvärfva sig en mera stadigvarande besittningsrätt till
odlingsbar mark inom nämnda områden, än som följde af nyssberörda
31 §, på det sätt att åt vederbörande myndighet, som i detta fall borde
vara kammarkollegium, uppdroges att uppå ansökan samt efter det
lapparna och öfriga vederbörande blifvit börda, på viss tid eller under
sökandens lifstid afgiftsfritt upplåta inom de områden, som blifvit till
lapparnas uteslutande begagnande anvisade, befintliga odliugslägenheter,
där sådant kunde ske utan intrång i öfriga lappars rätt, samt mot de
villkor, som kunde finnas skäliga. Bland dessa villkor borde i främsta
rummet stadgas, att lägenhetshafvarna förpliktade sig att icke äga
eller sköta renar, samt att lägenhetshafvaren skulle hafva att själf
freda såväl växande som bärgad gröda från intrång af renar och lian
således sakna rätt till ersättning för af renar till äfventyrs föror¬
sakad skada.
Nämnda uppfattning, att erfarenheten ej syntes uppmuntra till
åtgärder i syfte att bereda utväg för lapp att samtidigt idka åkerbruk
och renskötsel, bar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ytterligare
vidhållit i ett förnyadt underdånigt utlåtande af den 31 december 1902,
på samma gång Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande därvid fram¬
hållit, att, därest man ville göra försök i den riktningen, utvägar därför
icke saknades, exempelvis på det sätt, att område upplätes under viss
tids nyttjanderätt å plats, där man kunde antaga såsom möjligt, att
de båda yrkena skulle kunna i en band förenas. Då det väl, efter
utbrytning af tilldelningarna till de bofasta, komme att ofvan odlings-
gränsen uppstå betydande vidder odisponerade kronomarker, syntes ej
särskilda områden behöfva vid afvittringen reserveras för sådana försök
eller för att bereda tillfälle till bosättning åt lapp, som ville afstå från
renskötsel men saknade utväg att lösa sin bosättningsfråga på samma
sätt, som stode hvarje annan till buds. Vare sig det vore fråga
om försök i förenämnda hänseende eller om lapps bosättning såsom
uteslutande jordbrukare, borde emellertid hvarje sådan fråga pröfvas
särskildt för sig och därvid tillses, att, så vidt möjligt, kommunikations-
intresset samtidigt befrämjades, renskötseln ej försvårades och full effek¬
tivitet i öfrigt bereddes de uppställda villkoren.
Frågan om upplåtelse af odlingsområden åt lapparna var därefter
föremål för öfverläggning vid sammanträden inför Eders Kungl. Maj:ts
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 108.
befallningshafvande i Tärna kyrka och i Fatmomakke kapell sommaren
1905. Därvid uttalades bland lapparna olika meningar om lämplig¬
heten af att jordbruk och renskötsel förenades med hvarandra, i det
att somliga aiisågo, att jordbrukande lappar, som därtill idkat ren¬
skötsel, redt sig godt, under det att andra framhöllo, att lapparna
icke med fördel kunde förena dessa båda näringsgrenar, samt ytterligare
andra, att det endast undantagsvis och under särskilda förhållanden
läte sig göra. De lappar, som inställt sig å förstnämnda plats, för¬
klarade emellertid, att de icke kände sig tilltalade af lappfogdens förslag
om inrättande af kolonier af lappar nedom odlingsgränsen.
Efter det dessa sammanträden hållits och sedan Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande haft vidare öfverläggningar i ämnet med åtskilliga
med lapparnas och nybyggarnas förhållanden inom länet förtrogna män,
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i en den 21 maj 1906
aflåten underdånig skrifvelse afgifvit nytt yttrande i ämnet. I detta
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, fortfarande vidhållande
sin uppfattning, att någon åtgärd lör att genom statens mellankomst
bereda nomadlapparna tillfälle att förena renskötseln med bofasthet icke
borde vidtagas, emellertid framhållit, att det bland de icke nomadiserande
lapparna funnes en klass, beträffande hvilken staten kunde hafva eu
viss skyldighet att bereda dem tillfälle till grundande af egna hem,
nämligen sådana lappar, som själfva varit renägare, men som genom
vidriga omständigheter förlorat sina renar och på samma gång ej blott
sin enda inkomstkälla utan äfven all rätt till de betesmarker, de förut
under renskötseln ägt disponera. Då den bästa odlingsmarken ofvan
odlingsgränsen redan tagits i anspråk af nybyggarna, hade dessa lappar,
som för sitt uppehälle nödgades söka sin utkomst, där den närmast
stode att vinna, slagit sig ner hvar de kunnat, ofta på forna egna
lappskatteland, för att i kända trakter genom jordbruk och boskaps¬
skötsel söka förskaffa sig eu, om ock knapp, bärgning. Det syntes
för den skull böra ankomma på staten, som otvifvelaktigt genom
vidsträckta markers insyning åt nybyggare beredt renskötseln svårig¬
heter, att skaffa dessa fattiga familjer den lättnad i deras af försakelser
och umbäranden fyllda lif, som eu tryggad besittning af eget hem
skulle medföra. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge, att
denna fråga lämpligen skulle kunna upptagas i samband med afvittringen,
därvid man borde söka utfinna och afskilja lämplig mark, som utan
att ligga i vägen för renskötseln eller böra tilldelas nybyggarna, kunde
upplåtas åt nu ifrågavarande slag af lappar.
Kammarkollegium och landtmäteristyrelsen, som till följd af nådig
40
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 108.
remiss haft att yttra sig i anledning af sistnämnda skrifvelse, hafva
slutligen i underdånigt utlåtande den 17 april 1907, såvidt nu är i
fråga, anfört, hurusom enligt ämbetsverkens åsikt den naturligaste
lösningen af lappfrågan i dessa trakter syntes vinnas genom att de
nomadiserande lapparnas renskötsel understöddes, på samma gång till¬
fälle till egna hems bildande bereddes de lappar, hvilka helt och hållet
eller hufvudsakligen öfvergifvit nomadlifvet. Genom en omtänksamt
ordnad och utförd afvittring ofvan odlingsgränsen syntes detta mål
kunna ernås utan afsevärda kostnader för statsverket. I öfrigt hafva
ämbetsverken hänvisat till förutnämnda af dem gemensamt med domän¬
styrelsen afgifna förslag.
Slutligen hafva från åtskilliga håll förslag framställts om en mer
eller mindre omfattande inlösen från statens sida af nybyggen ofvan
odlingsgränsen för att därigenom bereda lapparna erforderlig hjälp.
Redan i ett den 27 maj 1900 afgifvet yttrande öfver två fram¬
ställningar från en del lappar inom Dorotea och Vilhelmina socknar
framhöll lappfogden, under vitsordande af att lapparna vore utsatta
för svårigheter i afseende å betesförhällandena och att dylika svårigheter
vore rådande ej blott i nämnda socknar utan öfverallt i länets fjällbygd,
att han ansåge enda botemedlet mot det onda vara, att vissa hemman
och hemmansdelar ofvan odlingsgränsen inom länet inlöstes af staten.
Lappfogden föreslog i detta syfte inlösen af tillhopa 20 hemman och
hemmansdelar till ett beräknadt värde af sammanlagdt 68,600 kronor.
Lapparna hafva sedan med förkärlek omfattat denna tanke och
vid olika tillfällen uppgifvit äfven åtskilliga andra hemman, som de af
olika orsaker ansett böra inlösas af staten. De skäl, som härvid anförts,
hafva hufvudsakligen varit, att hemman läge i vägen för renarnas flytt¬
ningar, att genom hemmans närhet intill renbetesland vållades konkur¬
rens om betet mellan de bofastas kreatur och renarna o. s. v. Sär-
skildt hafva de dessutom framhållit behofvet af inlösen af sådana de
bofastas slåtterängar, hvilka vore belägna i närheten af renarnas
uppehållsorter och å hvilka det därför vore särskildt svårt för lapparna
att hindra renarna att göra skada. Lapparna hafva emellertid vid
sina framställningar om inlösen af mark från statens sida äfven
haft ett annat syfte för ögonen, nämligen det förutnämnda att bereda
lapparna tillfälle att öfvergå till jordbruk. Sålunda hafva i förut¬
nämnda af åtskilliga lappar ingifna, den 20 mars 1902 dagtecknade
skrift dessa förklarat, att de ville på det lifligaste förorda lappfogdens
förslag om inlösen af vissa hemman till Kungl. Maj:ts nådiga bifall,
att lapparna i sammanhang därmed och såsom ett ytterligare tillägg till
41
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
lappfogdens förslag ville uttala den underdåniga mening, att vid en
eventuell hemmansinlösen de hemman, som läge inom björkregionen,
vore de, hvilka i första rummet borde ifrågakomma, att den tanke
föresväfvat lapparna, att all mark ofvan odlingsgränsen borde af staten
inlösas för att, sedan den nuvarande icke renägande befolkningen däri¬
från afhysts, upplåtas dels till renbeten och dels till nybyggen åt lap¬
parna med skog till husbehof och något till afsalu, under det att skogen
i öfrigt utlades till kronopark, samt att, därest denna begäran syntes
förmäten, lapparna i underdånighet anhölle, att till upphjälpande af
deras betryckta belägenhet så stora vidder som möjligt, eller som Kungl.
Maj:t kunde finna lämpligt, måtte af staten inlösas för att disponeras
på sätt nu föreslagits.
I likaledes förut omnämnda af Elsa Laula ingifna skrift har vidare
anförts, att lapparna ansåge, att någon räddning för dem såsom ett sär-
skildt folk ytterst endast kunde vinnas genom att trakterna ofvan
odlingsgränsen obehindradt förbehölles dem både för renskötsel och
jordbruksidkande. Beträffande de särskilda åtgärder, som i förenämnda
syfte kunde företagas, förmenade lapparna, att dessa borde bestå i,
bland annat, inköp genom staten af de ofvan odlingsgränsen befintliga
nybyggeshemmanen.
Beträffande sistnämnda sträfvande hos lapparna hafva vederbörande
ämbetsmyndigheter och tjänstemän i allmänhet af skäl, för hvilka jag
redan delvis redogjort, intagit eu afvisande hållning. Sålunda har
i allmänhet ansetts, att frågan om inlösen af mark borde kunna
inskränkas till utängar och utängsslåtter, och bland dessa till sådana,
som hade särskildt besvärliga lägen; och Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande har, under hänvisning till det förhållande, att den svenska
befolkningen ofvan odlingsgränsen är vida talrikare än lapparna, fram¬
hållit, att med hänsyn därtill det icke syntes böra ifrågakomma, att
staten skulle inköpa de ofvan odlingsgränsen befintliga nybygges¬
hemmanen eller att, såsom lapparna angifvit önskemålet, all mark ofvan
odlingsgränsen skulle af kronan inlösas för att, sedan den nuvarande
icke renägande befolkningen därifrån afhysts, upplåtas åt lapparna.
I sin förenämnda skrifvelse af den 21 maj 1906 har Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i förevarande hänseende anfört hufvudsak¬
ligen följande.
Nomadlappar hade vid (lera tillfällen allmänt uttalat sin önskan
att få fortsätta med nomadlifvet, hvarmed de först då ämnade upphöra,
när de af omständigheternas makt blefve tvungna därtill. Då nomad-
Bih. till Riksd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 75 Höft. 6
42
Kung!,. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 108.
lifvets fortbestånd vore af verklig betydelse jämväl nr nationalekonomisk
och kulturell synpunkt, i det att vida sträckor inom länets fjäll¬
regioner icke kunde blifva föremål för annan kultur än den renskötseln
innebure, borde man tillse, att, i den mån icke än viktigare intressen
lade hinder i vägen, de förhållanden blefve undanröjda, som beredde
verkliga svårigheter för lapparnas renskötsel. Hvad som, på sätt
lapparna upprepade gånger framhållit och lappfogden vitsordat, i
länet utgjorde det egentliga hindret mot renskötselns utöfvande på
ett för lapparna fördelaktigt sätt och som hufvudsakligen föranledt de
från nomadlapparna anförda klagomålen, vore den omständigheten, att
den lapparna enligt lapplagen tillerkända rätten att beta sina renar
faktiskt inskränkts mer och mer, därigenom att hemmansägarna och
nybyggarna, efter hand som de ökats och delat sina områden, i allt
större utsträckning tagit de af dem eller deras företrädare insynade
områdena i användning och börjat göra hela sin rätt till berörda
områden gällande. Därigenom hade faktiskt sådana trakter, å hvilka
lapparnas ersättningsskyldighet enligt 14 § lapplagen fått praktisk
betydelse, alltjämt ökats och det i verkligheten fria utrymmet för ren¬
skötseln naturligtvis i motsvarande mån minskats. Af den i detta
hänseende förebragta utredningen torde få anses uppenbarligen framgå,
att de anspråk på ökadt utrymme för renarna, som af nomadlapparna
framställts, stöddes af ett verkligt behof, äfvensom att förverkligandet
af lapparnas önskemål om friare utrymme skulle i hög grad befrämja
renskötselns vidmakthållande.
Detta friare utrymme för nomadlapparna kunde emellertid under
nuvarande förhållanden i de flesta fall icke beredas på annat sätt än
genom inskränkning medelst inlösen i en eller annan form af åt
hemmansägare eller nybyggare tillförsäkrade rättigheter. De bofasta
ofvan odlingsgränsen inom länet vore nomadlapparna i antal vida öfver-
lägsna och utgjorde i stort sedt en sträfsam, härdad och duktig befolkning,
väl ägnad att där bryta bygd och skaffa sig nödigt uppehälle, hufvud-
sakligast genom boskapsskötsel. Men de svårigheter, som ytterst klena
kommunikationsförbindelser och ojämna klimatiska förhållanden i fjäll¬
trakterna beredde, vållade, att jämväl de bofasta befunne sig i ganska
trånga ekonomiska förhållanden, så att man vid beredande af hjälp åt
nomadlapparna måste gå till väga med största varsamhet, på det att
icke de bofastas näring, boskapsskötseln, hvilken i det stora hela syntes
hafva bättre utsikt till framtida utveckling än renskötseln, toge skada.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som emellertid funne en
utvidgning af lapparnas renbetesfriheter vara af nöden, hade för den
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 108.
skull till öfvervägande förehaft spörsmålet, huru utredning- lämpligast
kimde vinnas, om hvilken och huru mycken mark till utvidgning af
renbetesmarkerna kunde erfordras samt på hvad sätt denna mark
lämpligast borde förvärfvas och disponeras.
För sådan utredning syntes det Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande nödvändigt, att en undersökning på platsen i hvarje särskildt
fall ägde rum till utrönande af, i hvilken utsträckning af de bofasta
brukad eller insynad mark vore behöflig för renskötseln, huruvida de
bofasta ägde rätt till all den mark, de brukade, samt huruvida denna
mark kunde af de bofasta helt och hållet eller delvis undvaras eller måste,
med nybyggets eller hemmansbrukets nedläggande, till renbetesland
förvärfvas. Allenast ofvanom odlingsgränsen belägen mark borde där¬
vid ifrågakomma.
En utredning af antydd beskaffenhet, därvid bofasta och nomad¬
lappar skulle äga närvara för bevakande af sin rätt, borde enligt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt lämpligen företagas i samman¬
hang med afvittringen i länet och anförtros åt vederbörande afvittrings-
landtmätare i samråd med lappfogden.
Då den för ändamålet erforderliga marken i regeln torde bestå
af allenast spridda utängar, som ägaren eller nybyggaren till följd af
sitt outvecklade jordbruk icke omedelbart kunde helt och hållet und¬
vara, men af hvilka han, i den mån skötseln af hemägorna ginge framåt,
blefve allt mer oberoende, borde vid uppgörande af förslag till inlösnings-
villkor äfven tillses, huruvida icke det ifrågavarande området kunde
till minskning af lösningskostnaden åt honom tills vidare utarrenderas med
skyldighet för honom att vidkännas den inskränkning, som föranleddes
af renskötseln och lapparnas fria betesrätt, eller, därest sådan uppgörelse
ej kunde träffas, om icke till gagn för jordbrukets utveckling lösen
kunde fördelas på flera år med skyldighet för ägaren eller nybyggaren
att använda lösenbeloppet till odling och förbättring af sina hemägor.
I vissa fall syntes dessutom det intrång, som vanligen kunde förekomma,
icke blifva af större betydelse för jordägaren, än att rättighet därtill
lämpligen borde kunna mot afgäld betingas.
Uppgifter å trakter och nybyggen, där förvärf till utvidgning af
renbetesmarker borde ifrågakomma, förelåge redan i ganska afsevärd
omfattning. Utredningen, i den mån sådan utan förryckning i det på¬
gående afvittringsarbetet kunde ske, borde för den skull redan nu kunna
utan svårighet omedelbart ordnas sockenvis, så att de för nomadlapparna
mest oundgängligt behöfliga områdena först blefve föremål för under-
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
sökning och utredning af villkoren för deras förvärfvande. Förslag-
till den ordning, i hvilken utredningen skulle ske, syntes lämpligast
årligen böra uppgöras af t. f. afvittringsstyresmannen i samråd med
lappfogden samt genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande under¬
ställas Kungl. Maj:ts pröfning och fastställelse i sammanhang med
det årliga förslaget till arbetsplan för afvittringsarbetena. I själfva
verket vore en sådan utredning icke alldeles främmande för afvittrings-
arbetet, enär, enligt gällande föreskrifter för afvittringen ofvan odlings-
gränsen i Västerbottens lappmarker, hänsyn därvid skulle tagas jämväl
till lapparnas rätt och deras behof af utrymme för flyttningsfärder.
Den till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkommande
utredningen borde successivt med eller utan samband med uppgjorda
afvittringsförslag särskildt pröfvas och, om så erfordrades, göras till
föremål för de särskilda underdåniga framställningar, hvartill omständig¬
heterna ansåges föranleda, därvid Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande tänkt sig, att den underdåniga framställningen skulle komma
att innefatta begäran om anslag till den inlösen eller det förvärf, hvar¬
till fog kunde förefinnas. I första hand skulle således en kostnad för
statsverket genom inlösen af mark uppstå, men, enligt hvad t. f. af¬
vittringsstyresmannen upplyst, kunde man förutse, att, sedan vid af¬
vittringen områdestilldelningen verkställts, rätt betydande öfverlopps-
marker komme att uppstå, å hvilka kunde genom skogsafverkning
beredas penningafkastning att användas till lappbefolkningens förmån
och därvid i första hand till betäckande af kostnader, som förorsakats
af beredandet af ökadt utrymme för renskötseln.
Att på nu antydda sätt bispringa nomadlapparna syntes vara be-
tingadt af rättvisa och billighet jämväl ur den synpunkten, att de
bofasta ofvan odlingsgränsen, hvilka genom insyningar kommit i be¬
sittning af stora delar af det land, som lapparna sedan urminnes tider
ensamma nyttjat och ansett vara sin egendom, genom afvittringen skulle
blifva delaktiga i afkastningen från vidsträckta skogsallmänningar, som
för deras räkning komme att afsättas.
Genomförandet af ofvan i sina hufvuddrag angifna förslag syntes
erfordra ändringar och tillägg till de författningar, som däraf berördes,
men med dessa ändringar och tillägg syntes böra anstå, till dess den
ifrågaställda undersökningen något fortskridit, så att säkrare utgångs¬
punkter för bedömandet än de, som nu stode till buds, kunde vinnas.
För undersökningens företagande åter vore det omedelbart af behofvet,
att i de årliga arbetsplanerna för afvittringsarbetena inom länet tills
45
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 108.
vidare lämnades vederbörande afvittringslandtmätare föreskrift att i
sammanhang med afvittringsgöromålen företaga de af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande föreslagna undersökningar i samråd med
lappfogden, i den ordning Kungl. Maj:t vid pröfning af därutinnan
uppgjordt årligt förslag funne godt bestämma, och att sockenvis eller,
där så ske kunde, för större eller mindre del af en sockens område
genom afvittringsstyresmannen underställa den gjorda utredningen Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning.
Kammarkollegium och landtmäteristyrelsen hafva i sitt förenämnda
utlåtande af den 17 april 1907 i förevarande hänseende icke yttrat sig
i vidare mån, än att ämbetsverken framhållit, att för det af dem åsyftade
upplåtandet af jord åt lapparna inlösen af mark endast i få undantags¬
fall syntes höra förekomma. I öfrigt hafva ämbetsverken äfven i denna
del hänvisat till förenämnda gemensamt med domänstyrelsen afgifna
förslag.
Detta förslag innehåller, som förut antydts, åtskilliga framställ¬
ningar, afseende tillvaratagandet af lapparnas intressen. I afseende å
dessa framställningar anföra de förslagsställande ämbetsverken hufvud¬
sakligen följande.
Vid den förberedande undersökning, det enligt 24 § afvittrings-
stadgan åligger afvittringsstyresmannen att företaga, borde särskild upp¬
märksamhet ägnas åt lapparnas rättmätiga anspråk.
I sådant afseende ansåge ämbetsverken visserligen icke nödigt,
att de för lapparnas behof af renbetesland och flyttningsvägar behöfliga
områden särskild! afsattes eller utbrötes vid afvittringen, utan syntes
det vara tillfyllest, om de blott bibehölles under kronans äganderätt
för att af lapparna begagnas. För detta ändamål syntes eu fullstän¬
digare utredning böra ske vid nu förestående afvittring, än som ägt
rum vid föregående afvittringar. Vid förut verkställda afvittringar både
så kallade ströängar ofta tillagts hemman och nybyggen, hvilkas ägare
eller åbor antingen endast ett eller annat år utan tillstånd afbärgat
ängarna eller blott uppgifva sig innehafva dem. Anspråk på dylika
ängar äfvensom andra ägor syntes vid nu förestående afvittring böra
grunda sig på företedda behöriga handlingar. Lapparna syntes i främsta
rummet hafva behof af renbetesland och flyttningsvägar, och det finge
anses ådagalagdt, att det viktigaste villkoret för en lönande ren¬
skötsel vore, att renarna kunde beta i dessa trakter under större delen
af den blidare årstiden, hvarför det för lapparna vore af största be¬
tydelse, att deras rätt till bete ej genom ströängars tilldelande åt bo¬
fasta inskränktes mera, än rättvisan mot de senare oundgängligen kräfde.
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
Genom bestämmelsen om odlingsgräns afsåges att skydda lapparnas
urgamla rätt, i det att de hänvisades att hufvudsakligen ofvan nämnda
gräns hafva sitt hemvist. Därför syntes den nu föreslagna pröfningen
af den rätt, hvarmed ströängar och andra ägor ofvan odlingsgränsen
af bofasta innehades, vara så mycket mera påkallad.
Genom den ifrågasatta utredningen borde således utrönas, hvilka
områden vore nödiga för lapparnas behof och därför borde, såvidt det
utan väsentligt men för de bofasta kunde ske, bibehållas åt kronan.
Därvid syntes lapparnas och de bofastas rätt böra samtidigt pröfvas.
För den nomadiserande befolkningens behof nödiga områden, som med
laga rätt innehades af de bofasta och af dem kunde helt eller delvis
undvaras, syntes i många fall genom lämpligt utbyte af mark vid af-
vittringen kunna förvärfvas åt kronan. Mycket syntes därvid kunna
uträttas genom en efter förhållandena lämpad skiftesläggning och genom
af förrättningsmännen åvägabragta överenskommelser emellan lappar
och bofasta. Åt vid afvittring utbrutna områden kunde nämligen ofta
gifvas olika form och utsträckning, så att lapparnas rätt alldeles icke
eller ock i mindre grad däraf lede intrång. Där sådant emellertid icke
kunde ske och område ofvan odlingsgränsen ansåges med nedläggande
af hemmans eller nybygges jordbruk böra till bevarande af lapparnas
rätt genom direkt inlösen eller köp komma i kronans ägo, borde äfven
utredning och förslag därom vid ifrågavarande undersökning åstadkommas.
Sådant förslag syntes för öfrigt böra upprättas enligt af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande meddelade detaljerade föreskrifter samt till
undvikande af tidsutdräkt med afvittringsförslagets fullbordande, så
snart ske kunde, insändas till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
för att underställas Kungl. Maj:ts nådiga pröfning.
Till undvikande af förvecklingar emellan nomader och bofasta
syntes vidare böra föreskrifvas, att afsides från inägorna belägna spridda
ströängar icke borde tilldelas enskilda i andra fall, än då sådant funnes
oundgängligen nödigt. Tillförene hade i fråga om sådana ängar inom
redan afvittrade områden af Västerbottens och Norrbottens län genom
särskilda nådiga bref bestämts, att de flera eller färre inom kronoparks
område belägna spridda ängslägenheter, hvilka tillhörde hemman eller
nybyggen, finge, utan att från kronoparken afskiljas genom uppdragna
rågångar, tills vidare, innan de kunde mot annan mark utbytas, bibe¬
hållas under hemmanet eller nybygget och under tiden såsom endast
ett skifte beräknas, hvar]ämte medgifvits, att det virke, som till be-
höfliga hägn åder, hässjor och hölador vid dessa ängslägenheter åtginge,
47
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
finge tillsvidare, efter anvisning af revirförvaltaren, kostnadsfritt af-
hämtas från kronoparken.
Till förekommande af den synnerligen stora osäkerhet rörande
dylika ägoområdens omfång och gränser, som ständigt gjort sig gällande
inom redan afvittrade trakter, syntes lämpligen böra stadgas, att strö-
ängar, som, enligt hvad förut anförts, vid kommande afvittring ansåges
böra utläggas åt enskilda, skulle genom uppdragna rågångar skiljas
från angränsande marker.
Erfarenheten hade visat, att dylika ängar till följd af förändrade
kommunikationer eller andra anledningar någon tid efter afvittringen
ansetts ej omistliga för de hemman eller nybyggen, hvilka de tillfallit,
till följd hvaraf flera tillfällen yppats för kronan att genom köp åter-
förvärfva sådana ängar. Emellertid hade lagfart vägrats å dylika köp,
dels enär ängarna, på grund af förut angifna bestämmelser, ansetts
endast mot utbyte af annan mark kunna tillkomma kronan, dels och
hufvudsakligen emedan ängarna icke varit till sina gränser noggrant
bestämda. Dylika köp kunde för kronan ofta vara af särdeles stort
gagn, särskildt till främjande af lapparnas intressen, och det förnämsta
hindret för lagfart å sådana köp syntes blifva undanröjdt, om ängarnas
områden behörigen begränsades.
Föreskriften i 14 § 1 mom. af lagen den 1 juli 1898 om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige, hvarigenom lapparna under vissa
förutsättningar ålades skyldighet att ersätta den skada, renarna för¬
orsakade å de bofastas gröda, syntes vara en af de hufvudsakligaste
anledningarna till misshälligheter emellan nomader och bofasta. Då
ströängarnas antal, därest ämbetsverkens förslag antoges, blefve mindre
och deras gränser bestämdare än förr, syntes visserligen kunna ifråga¬
sättas, huruvida icke den gamla föreskriften enligt nådigt bref den 26
mars 1831 borde upptagas, att ägare af ströängar såväl som andra ägor
skulle vara skyldiga att däromkring hålla nödigt stängsel enligt närmare
föreskrifter af Eders Kungl. Majrts befallningshafvande. Om sådan
ändring i lapplagen komme till stånd, skulle nu förestående afvittring
troligen kunna utföras med ett väsentligen bättre resultat vidkommande
skiftesläggning både för nomader och bofasta, än tidigare afvittringar,
livarjämte större utrymme skulle kunna tilldelas de bofasta. Emellertid
innebure en sådan föreskrift rubbning i en af de förnämsta grund¬
satserna i nämnda lag, hvarför ämbetsverken ej ansåge sig därom böra
framställa förslag, helst därvid den största varsamhet syntes böra iakt¬
tagas för att icke skada de bofastas boskapsskötsel, hvilken otvifvel¬
aktigt syntes hafva bättre utsikt till framtida utveckling än renskötselu.
48
Kungl. Mctj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
För iakttagande af lapparnas rätt och bästa syntes slutligen kunna
ifrågasättas, huruvida icke genom den föreslagna undersökningen jämväl
borde utredas, hvilka till uppodling lämpliga områden utan särskild
olägenhet för vare sig kronan eller de bofasta skulle kunna upplåtas
till beredande af egna hem åt traktens nomadiserande befolkning, vare
sig densamma redan öfvergifvit nomadlifvet eller befunne sig på ett
mellanstadium, så att den kunde och ville med renskötsel förena skö¬
tandet af ett mindre jordbruk för att så småningom blifva bofast.
Hvarje utveckling från ett lägre till ett högre kulturstadium borde
nämligen enligt historiens vittnesbörd försiggå utan skarp öfvergång.
Enligt hvad t. f. afvittringsstyresmannen i Västerbottens län meddelat,
funnes flerstädes inom Sorsele, Tärna och Vilhelmina socknar ofvan
gränsen för de bofasta nybyggarnas insyningar trakter, bestående af
dels naturliga ängar vid sjöar och vattendrag, dels för ängsodling lämp¬
liga bäckdalar och dels annan för gräsodling lämplig mark, där den
med fjällbygdens förhållanden vana lappbefolkningens bosättning kunde
äga rum och där denna befolkning skulle kunna finna en nödtorftig
bärgning å områden, som för staten och de bofasta kunde anses nästan
värdelösa. Äfven inom andra socknar kunde dylika områden finnas.
Då dessa områden förut ej uppmätts, syntes, därest de skulle intagas i
afvittring, afvittringskartorna i denna del böra kompletteras, hvilket
emellertid borde kunna ske utan afsevärd kostnad eller tidsutdräkt.
Angående den besittningsrätt, som borde tillerkännas lapparna till dylika
områden, syntes särskilda bestämmelser böra i vederbörlig ordning
meddelas.
I anslutning härtill hemställa ämbetsverken, att Kungl. Maj:t
måtte förordna:
att vid den förberedande undersökningen genom afvittringsstyres¬
mannen skall verkställas utredning jämväl om hvilka områden, som anses
nödiga för bibehållande af lapparnas renbetesland och flyttningsvägar
samt för beredande åt dem af lämpliga egna hem eller lägenheter,
att vid upprättandet af den provisionel^ planen för afvittringen
skall iakttagas, jämte hvad i öfrigt kan varda föreskrifvet:
l:o) att områden, hvilka anses behöfliga för bibehållande af lapparnas
renbetesland och flyttningsvägar, såvidt möjligt bibehållas åt kronan och
i skogsanslag inbegripas endast i den mån sådant befinnes oundgäng¬
ligen nödigt för tillgodoseende af den skattemannarätt, som är förenad
med lagligen upplåtna hemman och nybyggen;
2:o) att förslag upprättas i enlighet med af Eders Kungl. Maj.ts
befallningshafvande härom meddelade föreskrifter å de områden ofvan
49
4
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 108.
odlingsgränsen, hvilka ej kunna på annat sätt bibehållas till skyddande
af lapparnas renskötsel än genom nedläggande af hemmans eller ny¬
byggens jordbruk helt eller delvis samt ifrågavarande områdens för¬
värfvande åt kronan genom direkt inlösen eller köp; börande sådant
förslag ofördröjligen insändas till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
för att underställas Kungl. Maj:ts nådiga pröfning;
3: o) att de bofastas rätt till innehafda ägor bör grunda sig på
företedda handlingar;
4:o) att afsides belägna ströängar ej tilldelas hemman och ny¬
byggen, om sådant anses blifva hinderligt för lapparnas renskötsel;
5:o) att ströängar genom uppdragna rågångar skiljas från annan
angränsande mark; samt
6:o) att lämpliga områden afsättas till bildande af egna hem för
lappbefolkningen.
Dessutom hafva ämbetsverken till ytterligare betryggande af
lapparnas rätt föreslagit, att vid de af ämbetsverken, på sätt förut
nämnts, föreslagna undersökningar såväl som vid det sammanträde,
som därefter jämlikt 24 § afvittringsstadgan skulle hållas för afvittrings-
förslagets föredragning inför vederbörande delägare och allmänna om¬
bud, vederbörande lappfogde och ombud för lapparna, till antal ej
öfverstigande ett för hvarje inom afvittringsområdet befintlig lappby,
skulle jämte vederbörliga sockenombud äga rätt att närvara och föra
talan efter befogenhet.
Hvad slutligen angår frågan om huruvida vid afvittringen någon
hänsyn bör tagas till de under årens lopp ofvan odlingsgränsen utan
behörigt tillstånd anlagda nybyggena — jag kallar dem i det följande
för korthetens skull inliysingslägenheter — hafva ämbetsverken fram¬
hållit, att dessa lägenheter, emedan de ej tillkommit i behörig
ordning, enligt gällande författningar icke kunna vid afvittringen
tilldelas någon mark. Ämbetsverken hafva visserligen ansett frågan
om tilldelande af mark äfven åt dessa behjärtansvärd, men då stats¬
makterna i gifna författningar föreskrifvit, att afvittring ofvan odlings¬
gränsen endast skulle afse före år 1867 tillkomna hemman och
nybyggen, för hvilka föreskrifna byggnads- och odlingsskyldigheter
fullgjorts, samt att efter den allmänna afvittringens fullbordande afvittring
skulle ske å i behörig ordning tillkomna nybyggen, hafva ämbetsverken
ansett det förslag, det enligt den nådiga remissen ålegat dem att upp-
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 75 Häft. 7
Inhysing »lä¬
genheterna.
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
göra, böra afse endast sådana hemman eller nybyggen, som enligt
gällande stadganden kunde blifva föremål för afvittring.
En ledamot, föredraganden inom landtmäteristyrelsen, har emeller¬
tid, i ett särskildt yttrande, i denna del anfört hufvudsakligen följande.
Inom de områden ofvan odlingsgränsen, där allmän afvittring nu
skulle företagas, förefunnes dels åtskilliga före år 1867 anlagda ny¬
byggen, för hvilka stadgade byggnads- och odlingsskyldigheter ej full¬
gjorts, samt dels ett afsevärdt antal nybyggen och lägenheter, anlagda
af personer, som efter år 1867, trots stadgandet om att nybyggen ej
finge af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande beviljas ofvan odlings¬
gränsen, tagit sig hemvist i dessa trakter. Dessutom skulle inom Arje-
pluog, Jockmock och Gellivare socknar finnas åtskilliga nybyggen eller
torp, som antingen lämnats utan afseende vid redan upprättadt förslag till
efterafvittring eller sedermera tillkommit. Alla dessa olagliga nybyggen,
hvilkas innehafvare i orten kallades inhysingar, och hvilka nybyggens
antal torde vara kanske lika stort som antalet af de lagliga och således
uppgå till flera hundra, hade i allmänhet icke utmärkts å kartorna,
utan hade det varit meningen att, i den mån de kunde erhålla någon
laglig rätt, genom efterafvittring tilldela dem områden. Ett sådant
förfaringssätt kunde emellertid icke anses stå i öfverensstämmelse med
nutidsandan och en klok statshushållning. Då afvittring ofvan odlings¬
gränsen i främsta rummet borde afse att ordna förhållandet emellan
lappar och bofasta eller att, så att säga, verkställa skifte dem emellan,
kunde det gifvetvis ej vara lämpligt att verkställa sådan uppgörelse
under bortseende helt och hållet från omkring hälften af den bofasta
befolkningen. Efterafvittring på statens bekostnad enligt afvittrings-
stadgan vore ingen nödvändighet, utan kunde och borde undvikas.
Det syntes gifvet, att nu, då statens järnvägar i olika riktningar snart
komme att genomlöpa ifrågavarande trakter, andra synpunkter borde
beaktas vid förestående afvittring än de, som gjort sig gällande för 40 år
sedan. Att förbise inhysingslägenheterna vid nu förestående afvittring
vore för staten att för flera tiotal år undandraga sig ett egnahems-
bildande i stor skala, som syntes kunna ske utan afsevärda kostnader
för staten, blott med litet omtanke af vederbörande myndigheter och
tjänstemän. Det syntes så mycket nödvändigare att nu med allvar
tänka därpå, som egnahemsbildandet i öfrigt i landet oftast mötte
stora svårigheter och ej kunde sägas hafva kommit i gång annat än
i städernas närhet. Norrlandskommittén hade gjort behjärtansvärda
framställningar i afseende å upplåtelse af odlingslägenheter äfven å
kronomark, men syntes ej hafva haft reda på förhållandena uti ifråga-
51
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 108.
varande trakter. De lägenheter, som inom afvittringsområde kunde
anses såsom odlingslägenheter, borde kunna upplåtas ungefärligen på
sätt, nämnda kommitté föreslagit, men därjämte funnes hundratals
lägenheter, hvilka syntes böraupplåtas såsom egna hem åt befolkningen
därstädes och för sådant ändamål tilldelas åtminstone nödigt tomt¬
utrymme. När så utan särskild kostnad eller olägenhet för vare sig
staten eller enskilda läte sig verkställas, borde sådana lägenheter äfven
kunna tilldelas lämpliga områden för nödigt bete och husbehofsskog.
Där så ej kunde ske, borde undersökas, i hvad mån de egna hemmen
kunde beredas tillgång till bete och nödig husbehofsskog genom ut¬
läggande af en eller derå mindre allmänningar för sådant ändamål.
Öfver ämbetsverkens förslag har, som nämndt, Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Västerbottens län den 28 mars 1907 afgifvit under¬
dånigt yttrande samt därvid framställt åtskilliga anmärkningar mot
förslaget.
Sålunda bär Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande beträffande
hvad ämbetsverken hemställt i fråga om tilldelning af husbehofsskog
till hvarje brukningsdel för sig *) erinrat, att, såsom ock tillförordnade
afvittringsstyresmannen i länet, muntligt hörd i saken, framhållit, detta
förslag, hvilket, ehuru det ej tydligt utsagts, syntes innebära, att åbo¬
delningar skulle verkställas i sammanhang med afvittringen, syntes
medföra, att bestämmelser borde meddelas därom, att skiftesstadgans
föreskrifter skulle tillämpas rörande husflyttning, odlings- och vanhäfds-
ersättningar m. m., äfvensom att alla under förrättningen uppkommande
tvister skulle upptagas och pröfvas af afvittringsstyresmannen, som
skulle söka åstadkomma godvillig öfverenskommelse mellan parterna,
men, där så ej kunde ske, underställa ärendet Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes afgörande, hvaröfver klagan ej borde få föras
annorledes än i sammanhang med klander öfver förrättningen i dess
helhet.
Vidare har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anmärkt, att,
då ämbetsverken föreslagit2), att vid beräkningen af den husbehofsskog,
som för hvarje brukningsdel skulle anses erforderlig, den tidrymd, för
hvilken behofvet skulle beräknas, ej borde få tilltagas längre än till
högst 100 år, någon grund för att fastslå den tidrymd, som vid om-
Konungens
hafvande
i Väster¬
bottens län
den 28 mars
1907.
9 Sid. 11 härförut.
2) Sid. 19 härförut.
52
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 108.
förmälda beräkning borde tagas i betraktande, till just 100 år icke
angifvits af ämbetsverken eller sannolikt ens kunnat åberopas, hvarför
denna tidsbestämmelse finge anses väl godtycklig, samt att, då
ämbetsverken vidare ifråga om samma beräkning föreslagit, att man
vid densamma borde utgå från antagandet, att brukningsdelarnas antal
inom ifrågavarande trakter i allmänhet ökades så, att detsamma efter
30 års förlopp vore fördubbladt, denna kalkyl ofta icke bestyrktes af
verkligheten, då fall förefunnes, som visade fördubbling inom vida
kortare tidsperiod. Därtill komme, att afvittringen och förbättrade
kommunikationer väl skulle tillföra lappmarken ett uppsving, sedan en
hvar erhållit sina bestämda ägor, och att det för den skull borde
antagas, att fördubblingen sedermera skulle uppnås snabbare än till¬
förene. För öfrigt borde erinras, att ämbetsverken i annat sammanhang
syntes hafva uttalat den meningen, att virkesbehofvets beräkning för
bestämmande af husbehofsskogarnas omfattning borde grundas på nu
rådande förhållanden, nämligen då ämbetsverken i fråga om dispositions¬
rätten till husbehofsskog framhållit, att i vissa fall tillfälle borde gifvas
att från husbehofsskog äfven afyttra virke1).
Beträffande ämbetsverkens förslag till bestämmelser angående
dispositionsrätten till husbehofsskogen har Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande anfört hufvudsakligen följande.
Ämbetsverken hade*) föreslagit, att å husbehofsskog besparadt
virke skulle få af ägaren fritt disponeras. Om därmed jämfördes hvad
som yttrades beträffande samfälld husbehofsskogs), syntes framgå, att
ämbetsverken ansett att, därest besparing å samfälld husbehofsskog upp-
stode, den därvid uppkommande behållningen icke i sin helhet borde
komma delägarna till godo, utan att af densamma hälften skulle tillfalla
delägarna och andra hälften afvittringslagets eller socknens allmännings-
fond, under det att åter, om husbehofsskogen icke vore samfälld, ägaren
skulle ensam fritt disponera besparingen. Då likväl ingen anledning
syntes förefinnas att uppställa sådana olika grunder i fråga om rätten
till besparadt virke, när det gällde jordägare, som på grund af särskilda
förhållanden hänvisats att gemensamt med en eller flera andra er¬
hålla sitt husbehof å samfälld skog, än vidkommande jordägare,
som erhållit ensam rätt till husbehofsskog, och, om skillnad skulle göras,
denna skillnad med hänsyn till de med samfällighet i husbehofsskog
för delägarna förenade olägenheter, snarare syntes böra gå i motsatt
*) Sid. 25 härförut.
8) Sid. 16 härförut.
53
Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition Ko 108.
riktning mot den af ämbetsverken angifna, hölle Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande före, att det vore rättvisast, att jämväl å samfälld
husbehofsskog besparadt virke finge af delägarna fritt disponeras med
fördelning af behållningen dem emellan i proportion till deras ägande
mantal. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge vidare, att
skogsägarens rätt till fri disposition af besparadt virke jämväl borde
innefatta rättighet för honom att få detsamma försåldt i enahanda ordning,
som gällde eller komme att gälla i fråga om försäljning af virke från
kronans skogar, samt att uttrycklig föreskrift borde lämnas, att den
undersökning, som skulle verkställas af vederbörande skogstjänsteman
till utrönande af virkestillgången utöfver husbehofvet, skulle ske på
statens bekostnad, enär, i händelse skogsägaren skulle vidkännas kost¬
naden för djdik undersökning, värdet af den förmån, ifrågavarande
stadgande afsåge att medföra för skogsägaren, syntes blifva för mycket
afknappadt.
Beträffande af storm eller eld skadad skogx) syntes det Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att, äfven om de medel, hvilka inflöte
efter försäljning af sådan skog, ansåges böra ingå till socknens all-
männingsfond, skogsägaren borde berättigas att före försäljningen af
den skadade skogen undantaga virke, som kunde utan minskning i an¬
vändbarhet under viss tid fylla hans husbehof, hvarigenom han under
tiden skulle besparas besväret att från sannolikt mera aflägset belägen
allmänningsskog eller samfälld husbehofsskog hämta, hvad han behöfde.
Ifråga slutligen om hvad ämbetsverken föreslagit angående disposi¬
tionsrätten öfver husbehofsskogen å hemman, nybyggen eller odlings-
lägenheter, hvilka ej brukades och beboddes2), ville Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande erinra, att sådana omständigheter kunde föreligga,
att rättvisan kräfde, det jordägaren borde få utan utsyning uttaga hus-
behofsvirke äfven å annat honom tillhörigt hemman än det, å hvilket
han vore bosatt. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande funne därför
de föreslagna bestämmelserna därutinnan vara för ovillkorliga för att
alltid innebära rättvisa mot berättigade intressen. Det förefölle möjligare
att afpassa nämnda bestämmelser efter olika förhållanden, därest i stället
för stadgandet, att afverkning ej finge äga rum på annat sätt än för
afverkning å samfälld husbehofsskog bestämdes, förr än vid lägenhetens
bebyggande Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande på ägarens ansökan *)
*) Sid. 26 härförut.
*) Sid. 26 och 29 härförut.
54
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 108.
lämnat tillstånd till skogens disposition på sätt för husbehofsskog
i allmänhet vore medgifvet, allenast bibehölles bestämmelsen, att »hus¬
behofsskog till hemman, nybygge eller odlingslägenhet, bvilka ej hvar
för sig brukas och bebos, må disponeras allenast på det sätt, som
angående samfälld husbehofsskog varder bestämdt», med tillägg »därest
icke Konungens befallningshafvande uppå ansökan finner skäl lämna
sökanden rätt att komma i åtnjutande af samma dispositionsrätt till
husbehofsskog, som i allmänhet varder medgifven».
Vidkommande det af ämbetsverken ifrågasatta återupplifvandet af
föreskriften i nådiga brefvet den 26 mars 1831, att ägare af ströängar
såväl som andra ägor skulle vara skyldiga att däromkring hålla stängsel1),
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansett en sådan föreskrift
omöjlig att i verkligheten efterlefva, enär en dylik hägnadsskyldighet
skulle blifva allt för betungande för vederbörande jordägare. Skulle
en sådan stängselskyldighet föreskrifvas, blefve det nödvändigt, såsom
ock uttalats af såväl lappar som bofasta vid de med dem under år 1905
hållna sammanträden, att bereda möjlighet till bidrag från staten till
bestridande af stängselkostnaden. Hägnader kunde i hvarje fall icke
lämpligen anordnas annorstädes än omkring inägor och borde icke
under några förhållanden få sträckas öfver mark, där renar plägade
färdas fram.
Vidare har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, såsom jag
redan förut antydt, upptagit frågan om inhysingarnas behandling.
Därvid har Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande först och främst
erinrat, hurusom ämbetsverken ansett hänsyn vid afvittringen äfven
böra tagas till angelägenheten att bereda egna hem åt traktens
nomadiserande befolkning2). Vidtoges åtgärder i detta syfte, något
som Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande för sin del ansåge rättvist
— äfven om samtidigt utöfvande af jordbruk och renskötsel icke vore att
uppmuntra — så fordrade konsekvensen, att vid afvittringen hänsyn
äfven toges till de lappar, som utan lof redan slagit sig ned såsom
bofasta å oafvittrad mark. Men skedde detta, så syntes ock utväg
böra beredas att göra något för den till antalet icke obetydliga
befolkning af svenskt ursprung, som, utan att hafva förvärfvat laglig
rätt till anläggning af nybyggen, slagit sig ned här och hvar inom
afvittringsområdet för att söka sin utkomst, där den närmast stått
*) Sid. 47 härförut.
2) Sid. 48 härförut.
55
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 108.
att vinna, genom boskapsskötsel, jordbruk och fiske. I regel utgjorde
dessa så kallade inhysingar en idog och härdad befolkning, som, satt
under lagens skydd för innehafvande mark, väl vore ägnad att bryta
bygd i dessa karga trakter och där förskaffa sig nödigt uppehälle.
Det vore föga med billighet öfverensstämmande att lämna dessa utposter
i obygden, hvilkas betydelse för kulturen och särskildt för samfärdseln
icke finge underskattas, alldeles utom räkningen och sålunda utan
möjlighet att, då vid afvittringens återupptagande förhållandena sådant
medgåfve, erhålla tryggad besittning af mark till sådan omfattning, att
de å dem tilldelade områden kunde finna en nödtorftig bärgning. I
praktiken syntes ock svårighet skola komma att uppstå att vid ordnandet
af denna detalj strängt kunna skilja på lapp och icke lapp, enär i dessa
trakter många till motsats mot »lappar» benämnda »svenskar» hade
lapskt blod i blandning med svenskt. För undanröjande af de svårig¬
heter och olägenheter, som förorsakades denna befolkning genom det
osäkerhetstillstånd, hvari den nu befunne sig, och som ju icke kunde
få länge fortfara, utan måste på ett eller annat sätt ordnas, hemställde
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att vid afvittringen utredning
måtte få åvägabringas dels i fråga om antalet, belägenheten och om¬
fattningen af ifrågavarande inhysingslägenheter, dels huruvida hem¬
mansägarnas och nybyggarnas rättigheter, lapparnas renbetesrätt eller
andra mera berättigade intressen kunde lida intrång därigenom, att
inhysingslägenheterna tilldelades områden i likhet med hemman och
nybyggen, med iakttagande äfven därvid beträffande storleken af de
områden, som skulle anses behöfliga, af förefintliga utvecklingsmöjlig¬
heter. Visade det sig, att inga mera berättigade intressen förnärma¬
des, borde äfven inhysingslägenheterna få ingå i afvittringen samt
skattläggas och tilldelas nödiga områden. För att emellertid icke upp¬
muntra tillkomsten af ytterligare dylika lägenheter ansåge Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, att den ifrågasatta utredningen samt frågan
om områdestilldelning borde inskränkas att afse allenast sådana in¬
hysingslägenheter, som icke tillkommit senare än under år 1906.
Slutligen har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anfört, att
en förnyad stadga för afvittringen med alla de ifrågasatta bestämmel¬
serna omformade till lagparagrafer icke syntes vara lämplig att under
alla förhållanden utgöra ett rättesnöre, hvarefter afvittringen skulle
kunna ledas och utföras på ett för staten och den enskilde tillfreds¬
ställande sätt, hvartill komme, att sådana förhållanden kunde i verklig¬
heten uppkomma, som icke läte sig bedömas efter förefintliga stadgan-
Departements-
chefens
yttrande.
56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 108.
den, hur minutiöst och ingående dessa än vore affattade. Det syntes
därför lämpligt, att tillräckligt utrymme lämnades åt Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande att, sedan afvittringsstyresmannen fått yttra sig i
saken, på lämpligt sätt ordna och utföra afvittringen, hvarigenom ända¬
målet med densamma bäst skulle främjas.
Af den utredning, för hvilken jag nu redogjort, torde framgå, att
i flera hänseenden väsentligt förändrade bestämmelser måste anses på¬
kallade beträffande ännu återstående afvitl ringsförrättningar och därmed
sammanhängande frågor.
Jämlikt 1873 års afvittringsstadga framstår såsom hufvudändamålet
med afvittringarna att i jordbrukets intresse afskilja hemmans och ny¬
byggens områden från kronans marker och därvid tillägga hemmanen
och nybyggena så mycken mark, som för deras bestånd och utveckling er¬
fordras. Afvittringsstadgans i sistnämnda syfte meddelade bestämmelse
om rundliga skogsanslag »ej blott till husbehof, utan ock till afsalu»
har emellertid, särskildt på grund af det sätt, hvarpå den tillämpats,
långt ifrån att verka till jordbruksnäringens stärkande, visat sig inne¬
bära en fara för denna närings undertryckande af den ekonomiskt
starkare trävarurörelsen. Erfarenheten har sålunda bevisat nödvändig¬
heten af ändringar i afvittringsstadgans bestämmelser angående sättet
för skogstilldelningens verkställande. I sammanhang därmed äro nya
föreskrifter jämväl påkallade angående dispositionsrätten öfver skogsan¬
slag en. Dessa ändringar äro redan till en del, men ingalunda fullstän¬
digt genomförda. — Härtill kommer, att afvittringsstadgan mer eller
mindre fullständigt lämnat utom räkningen ett flertal frågor, som
synas böra erhålla sin lösning i sammanhang med afvittringarna. Stad¬
gan föreskrifver sålunda icke någon uppdelning af ägorna hemmanen
och nybyggena emellan, utan påbjuder tvärt om, att gemensamt om¬
råde skall tilldelas hemman och nybyggen, som höra till en by eller
eljest hafva sådant läge, att de synas lämpligen kunna utgöra ett skiftes¬
lag. Detta sätt för områdestilldelningens verkställande har i hög grad
äfventyrat och försenat afvittringarnas goda verkningar och medfört
den fattiga befolkningens betungande med skifteskostnader eller nöd¬
vändighet för staten att, vid företaget laga skifte, träda hjälpande
emellan med vida större kostnader än som erfordrats, om delning af marken
de enskilda emellan företagits i sammanhang med afvittringen. Af sålunda
antydda skäl hafva för särskilda fall bestämmelser angående fullständigt
skifte i sammanhang med afvittringarna blifvit af Kungl. Maj:t meddelade,
och vid nu pågående lagstiftningsarbete har det synts mig påkalladt
57
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
att till behandling upptaga frågan om att åt dessa bestämmelser, be¬
hörigen öfversedda och reviderade, gifva en vidsträcktare tillämplighet.
— Inom de trakter af vårt land, som icke undergått allmän afvittring,
gäller det emellertid vid områd estilldelningen icke blott att taga hänsyn
till intressemotsatserna mellan kronan och den jordbrukande befolkningen
samt mellan enskilda jordbrukare sins emellan, utan man måste jämväl be¬
akta lappbefolkningens mot de bofastas i många afseenden stridande in¬
tressen. Denna sida af saken har i gällande afvittringslagstiftning
i blott alltför ringa utsträckning blifvit uppmärksammad genom nådiga
brefvet den 18 november 1892, som föreskrifver, att vid områdestill-
delningen förrättningsmannen skall noga tillse, att hemmans och ny¬
byggens skiften så läggas, att lapparnas flyttnings färder icke för dem
försvåras. — I sammanhang med afvittringsverkets slutförande framstår
till slut ännu ett spörsmål med kraf på sin lösning: frågan om de s. k.
inJiysingarnas ställning, hvilken visat sig vara en ständigt växande källa
till split och osämja.
Jag öfvergår nu till att yttra mig om de bestämmelser, som i nu
antydda afseenden synas mig påkallade. Härvid skall jag till en början
dröja vid frågan om hvilka grundsatser i hufvudsak synas böra blifva
de ledande vid lösandet af hvart och ett af de nämnda spörsmålen för
sig för att sedermera i ett sammanhang söka ådagalägga, huru dessa
grundsatser vid själfva afvittringsproceduren på dess olika stadier må
kunna genomföras vid sidan af hvarandra.
Hvad till en början angår sättet för skogstilldelningens verkställande,
så är själfva grundtanken härför redan angifven i Riksdagens nu före¬
dragna skrifvelse den 10 maj 1905 samt i nådiga kungörelsen den 20
april 1906: skogsanslaget skall fördelas på husbehofsskog, som tillägges
de särskilda hemmanen och nybyggena, och allmänning, som för del¬
ägarnas gemensamma nytta afsättes att förvaltas i enlighet med af
Eders Kungl. Maj:t bestämda grunder.
l)å den nådiga kungörelsen härvid beträffande den för husbehof
nödiga delen af skogsanslaget bestämmer, att den skall »omedelbart till¬
delas de särskilda hemmanen eller nybyggena», så får däri visserligen icke
anses ligga någon föreskrift om att hvarje brukningsdel skall erhålla
sitt område af husbehofsskog för sig utlagdt. Vid kungörelsens till¬
komst torde man tvärt om snarast hafva tänkt sig, att husbehofsskogen
regelmässigt skulle utläggas enligt afvittringsstadgans allmänna regler för
områdestilldelning, d. v. s. särskilt för hvarje by eller annat skifteslag
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sand. 1 Afd. 75 Höft. 8
Sättet för
skogstilldel¬
ningens verk¬
ställande.
58
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
äfvensom för hvarje enstaka hemman eller nybygge. Den nådiga kun¬
görelsen afser emellertid öfver hufvud icke att gifva någon lösning af denna
fråga, och dess bestämmelser lägga intet som helst hinder i vägen för att
afvittringsstadgans regler om sättet för skogstilldelningens verkställande
ändras sålunda, att särskildt område i husbehofsskog förklaras skola ut¬
läggas för hvarje brukningsdel. En regel af sistnämnda innehåll har
af ämbetsverken i deras anförda yttrande den 28 mars 1907 tillstyrkts
och torde af flere skäl förtjäna företrädet. Härvid kommer särskildt i
betraktande följande. Å den för husbehof afsedda delen af skogsan-
slaget torde husbehofsafverkningen, såvidt möjligt, böra lämnas fri.
Erfarenheten visar emellertid, att eu obegränsad rätt för flera att hämta
husbehofsvirke på samma område lätteligen kan föranleda vanvård och
misshushållning med skogen. Ett korrektiv häremot, ehuru visserligen
icke det enda, synes vara att söka i skogsmarkens skiftande, och denna
lösning lärer lämpligen böra väljas, då den, såsom här torde vara händel¬
sen, kan genomföras utan afsevärd kostnad, helst som den jämväl torde
stå i bästa öfverensstämmelse med vederbörande delägares önskningar.
För utläggandet af dylika i det följande s. k. särskilda husbehofs-
skogar förutsättes emellertid, att nödig skogstillgång finnes invid veder¬
börande brukningsdels inägor eller åtminstone i dessas närhet. Detta
är emellertid icke alltid händelsen i fråga om till byggnadsvirke tjänlig
barrskog, i det att flerstädes, särskildt inom Tärna socken, hemman och
nybyggen äro belägna ofvan barrskogsgränsen. Äfven kan det hända,
att där kalfjället går nära intill älfstränderna, svårighet kan komma att
möta att tilldela där belägna hemman erforderlig husbehofsskog i när¬
heten af inägorna. I dylika fall synes lämpligast att, på sätt ämbets¬
verken föreslagit, förlägga en del af husbehofsanslaget i för två eller
flera delägare ^gemensamt område, samfälld husbehofsskog, som för del¬
ägarnas gemensamma räkning förvaltas. Att utlägga särskilda hus-
behofsskogar på större afstånd från inägorna vore nämligen mindre
lämpligt dels med hänsyn till svårigheten för den enskilde att åt sådana
skogsområden ägna nödig vård och bevakning, dels ock på den grund
att det i här afsedda fall ofta kan te sig för honom förmånligast, att
skogen för hans räkning realiseras och han för de influtna medlen
inköper virke från bekvämligare liggande skogar. Detta senare lärer i
själfva verket i många fall blifva händelsen inom Tärna socken, där
barrskogsanslagen ej sällan måste utläggas på betydande afstånd nedåt
floddalarna, medan köpvirke lärer kunna erhållas från norska skogar.
Hvad härnäst angår husbehofsanslagens omfattning, så föreskrifver
1906 års nådiga kungörelse, att för ändamålet skall utläggas »endast
59
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N-o 108.
hvad som efter noggrann, af afvittringslandtmätaren med biträde åt
skogstjänsteman för hvarje särskild! fall förrättad undersökning anses
erforderligt för nödigt husbehof, med hänsyn jämväl till förefintliga
odlingslägenheter». Beträffande det närmare genomförandet af denna
bestämmelse hafva ämbetsverken föreslagitJ) i hufvudsak, att sedan sär¬
skilda husbehofsskogsområden blifvit af vederbörande landtmätare provi-
sionellt utlagda — hvarvid husbehofsskogens storlek för helt mantal regel¬
mässigt beräknas till hälften af skogsanslagets hela belopp, sådant detta
provisionel^ bestämts — samt jägmästaren och delägarna beredts tillfälle att
yttra sig öfver den å marken utvisade planen, besiktning å marken företages
till utrönande dels af de ifrågavarande områdenas naturliga beskaffenhet
och produktionsförmåga, dels af hvarje ägolotts utvecklingsmöjligheter, be¬
dömda med hänsyn till befintliga odlingslägenheter; åt t efter fullbordad
besiktning beräkning omedelbart å platsen göres af årliga virkesåtgången
för ifrågavarande egendoms husbehof, med hänsyn tagen jämväl till egen¬
domens utvecklingsmöjligheter under en tidrymd af högst 100 år samt
med beaktande, att brukningsdelarnas antal inom lappmarkerna i all¬
mänhet fördubblas inom en tid af 30 år; att, med iakttagande af hvad
sålunda blifvit utrönt, de provisionelit utlagda husbehofsskogsområdena
minskas eller ökas samt, där så ske kan, särskilda delar af ifrågavarande
områden utbrytas för sådana till hemman eller nybyggen hörande
odlingslägenheter, hvilka, belägna utan sammanhang med liufvudin-
ägorna, med afseende på odlingsmarkens omfång, läge och beskaffenhet
anses kunna utvecklas till själfständiga jordbruk; samt att jämväl stor¬
leken af samfällda husbehofsskogar, där sådana måste utläggas, i all¬
mänhet bestämmes efter sålunda angifna grunder, dock att de med
hänsyn till framtida behof tilltagas omkring 25 procent större än den
för det normala behofvet beräknade arealen.
Emot hvad ämbetsverken sålunda föreslagit har Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län, såsom mig synes med
rätta, anmärkt, att begränsningen till 100 år af den tidrymd, för
hvilken behofvet utaf husbehofsskog borde beräknas, finge anses väl
godtycklig, samt därjämte anfört, att det antagande, som föreslagits
såsom regelmässig norm vid beräkningen af tillväxt i brukningsdelarnas
antal, eller att dessa efter 30 års förlopp fördubblades, ofta icke
bestyrktes af verkligheten. Ett försök att utan ledning af någon
sålunda antagen norm, allenast med hänsyn till omständigheterna i det
särskilda fallet, söka förutsäga, till huru många själfständiga jordbruk
en viss brukningsdel i framtiden kunde komma att utveckla sig, skulle
åter enligt min öfvertygelse i tillämpningen visa sig vara förenadt med
*) Sid. 18—23 härförut.
60
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 108.
oöfverkomliga vanskligheter, och detsamma torde gälla den af ämbets¬
verken förutsatta möjligheten att beräkna läget af sådana nytillkom¬
mande brukningsdelar. De i ena eller andra hänseendet gjorda beräk¬
ningarna komme tvifvelsutan ofta nog att jäfvas af utvecklingen, hvaraf
återigen blefve en följd, att de verkställda skogstilldelningarna komme
att te sig orättvisa och godtyckliga. De af dylika felkalkyler föran¬
ledda ojämnheterna kunde nu så mycket lättare framkalla känslan af
bristande likhet inför lagen, som den af ämbetsverken förordade prin¬
cipen för bestämmande af skogsanslagens storlek ställer sig i oförmed¬
lad motsats till hvad som i detta hänseende i afvittringsstadgan före-
skrifves och hittills tillämpats. Afvittringsstadgans 18 § innehåller, att
skogsanslagets areal skall, med hänsyn till skogens och betets bättre
eller sämre beskaffenhet samt markens olika växtlighet, bestämmas efter
beräkning af 5,000 kvadratref (= 440,7 6 hektar) eller därutöfver till
högst 20,000 kvadratref (= 1,763,0 4 hektar) skogsmark för helt mantal
och i förhållande därefter för större eller mindre hemmantal, därvid
till impediment hänförlig mark ej inberäknas. Här är ej platsen att
ingå på en närmare utredning af detta lagrums innebörd^ fastslås må
allenast, att enligt detsamma skogsanslagets storlek skall bestämmas i
förhållande till mantalet, så att i fråga om skog af lika godhet ena¬
handa areal af skogsmark skall iitläggas åt hemman och nybyggen med
samma mantal, därvid dock är att märka, att någon egentlig gradering
ej får äga rum. I denna regel om bestämmandet och fördelningen af
skogsanslaget i dess helhet lärer 1906 års nådiga kungörelse ej afse
annan ändring, än att detta anslag i fråga om nytillkomna nybyggen
nedom odlingsgränsen icke får bestämmas högre än till 1,200 hektar
för helt mantal räknadt. Hvad kungörelsen vid sidan häraf föreskrifver,
afser allenast en uppdelning i hvarje fall af totala skogsanslaget på
husbehofsskog och allmänning. Bestämmelserna härom få emellertid icke
genomföras på sätt, som kommer i strid mot hvad som nyss visats
gälla beträffande bestämmandet och fördelningen af skogsanslaget i dess
helhet. Detta synes icke vara iakttaget i ämbetsverkens förslag. Då
enligt detta förslag det hvarje brukningsdel tillkommande området af
husbehofsskog skall bestämmas efter annan grund än mantalet, men
hvarje brukningsdel skall hafva andel i allmänningen efter mantal,
utan hänsyn till om den beträffande husbehofsskog blifvit bättre eller
sämre lottad, än hvad fallet genomsnittligt varit med brukningsdelar
med samma mantal, så kommer hvad å hvarje brukningsdel samman-
lagdt belöper i husbehofsskog och allmänning att växla beträffande
brukningsdelar med samma mantal. Ja, en med tillämpning af ämbets¬
61
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 108.
verkens förslag verkställd skogstilldelning kan rent af tänkas föranleda
till att på viss brukningsdel kommer att belöpa större eller mindre
andel i skogen, än som jämlikt afvittringsförfattningarna är med dess
mantal förenligt. Riktigheten af sistnämnda påstående inses lätt med led¬
ning af ett af ämbetsverken valdt exempel.1) Antages skogsanslagets
belopp för helt mantal, livilket belopp, såsom ämbetsverken erinrat, synes
böra bestämmas lika för hela afvittringsområdet, med afseende på visst
sådant område, hvars mantalssumma är 30, vara fastslaget till 1,600 hektar,
så skall till husbehofsskogar och allmänningsskogar tillsammans utläggas
en areal af 48,000 hektar. Af denna areal antages 20,000 hektar vara
med tillämpning af ämbetsverkens förslag utlagda till husbehofsskogar
och återstående 28,000 hektar till allmänningsskogar. Har nu åt visst
hemman om Vs mantal, med hänsyn till dess genom särskild undersök¬
ning utrönta utvecklingsmöjligheter, i husbehof sskog utlagts 125 hektar,
så har ifrågavarande hemman, som skall hafva del i allmänningen efter
sitt mantal, i själfva verket erhållit större del i skogsanslaget än som
enligt afvittringsstadgan högst må belöpa på 7$ mantal.
Huru de vanskligheter, som sålunda i flera hänseenden synas
vara förknippade med det af ämbetsverken föreslagna sättet att genom¬
föra bestämmelserna i 1906 års nådiga kungörelse, må kunna undan¬
röjas utan uppgifvande vare sig af afvittringsstadgans eller kungörelsens
grundprinciper, torde klart framstå, om den legislativa grunden till att
skogsanslagens storlek i afvittringsstadgan blifvit ställd i relation till
mantalet något närmare tages i betraktande. Att afvittringsstadgans
syfte att främja landets uppodling ansetts kunna fullföljas genom skogs¬
anslagens fördelning efter mantalet, torde nämligen hafva sin förklaring
i att vid mantalssättningen hänsyn skall tagas till egendomens utveck¬
lingsmöjligheter och att en efter mantal skeende fördelning af skogs¬
anslaget sålunda indirekt beaktar jämväl dessa. Nådiga förordningen den
30 maj 1873 angående skattläggningsmetod för Västerbottens och Norr¬
bottens läns lappmarker stadgar nämligen i 1 §: »Genom skattläggning
bestämmes hemmantal efter inägornas uppskattade afkastning. All åker¬
jord och odlingsmark äfvensom äng och annan slåttermark uppskattas
efter den ^afkastning, ägorna anses kunna, odlingsmarken efter verk¬
ställd odling, i medeltal årligen gifva.» Denna bestämmelse har, enligt
hvad jag erfarit, blifvit föremål för något olika tillämpning inom de
båda länen. Vid inom Västerbottens län företagna skattläggningar har
nämligen naturlig ängsmark i allmänhet uppskattats allenast efter sin
afkastning vid skattläggningstillfället och hänsyn till möjligheten att
l) Sid. 5 härförut.
62
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
genom odlingsföretag uppbringa afkastningsförmågan tagits hufvud¬
sakligen beträffande sådan odlingsbar mark, som vid skattläggningen
icke lämnat nämnvärd afkastning. Inom Norrbottens län har åter mera
allmänt beaktats möjligheten att genom uppodling bringa jorden upp
till större afkastning. Den sistnämnda tolkningen af skattläggnings-
författningen torde komma dennas mening närmare.
Om nu de skattläggningar, som vid ännu återstående afvittrings-
förrättningar blifva att företaga, verkställas med behörig noggrannhet
och hänsyn därvid, såsom med skattläggningsmetoden torde bäst öfver¬
ensstämma, tages till den beräknade afkastningen af all till hvarje
särskild brukningsdel hörande odlad och odlingsbar mark vid högsta
efter ortsförhållandena lämpade kulturform utan hänsyn till kulturgraden
vid skattläggningen, så torde mantalssättningen blifva ägnad att gifva
ett åtminstone tillnärmelsevis riktigt uttryck åt de särskilda bruknings¬
delarnas större eller mindre behof af virke och liusbehofsanslagets be¬
stämmande i relation till mantalet följaktligen blifva möjligt. Visserligen
kan ej ens en i nyssnämnda ordning företagen skattläggning härvid
blifva en fullt trogen mätare af hvarje särskild brukningsdels virkes-
behof, då ju afkastning och virkesbehof ingalunda stå i någon nödvändig
inbördes relation, men liusbehofsanslagets bestämmande i förhållande
till mantalet torde icke dess mindre af flera skäl vara att förorda. Äfven
bortsedt ifrån att principen om liusbehofsskogens fördelning efter åt¬
gången af virke för husbehof icke torde kunna tänkas generellt genom¬
förd, då vid en framtida klyfning af liusbehofsskog virkesbehofvet väl
icke gärna kan få utgöra delningsgrund, så lärer den af mig nu före¬
slagna lösningen ej blott i fråga om enkelhet och praktisk genomför¬
barhet äga företräde framför ämbetsverkens förslag, utan lärer ock vida
bättre än detta tillgodose rättvisans fordringar.
Vid husbehofsanslagens bestämmande synes i hufvudsak följande
förfaringssätt böra iakttagas. I sammanhang med den i 24 § afvitt-
ringsstadgan omförmälda undersökningen, som bör företagas med biträde
af gode män och kungöras på sätt om afvittringssammanträden med
delägare är stadgadt, bör utredning äga rum angående skogsmarkens
allmänna beskaffenhet och afkastningsförmåga inom afvittringsområdet
och angående den i allmänhet beräkneliga virkesåtgången för helt man¬
tal inom orten samt med ledning af denna undersökning dels upprättas
provisionellt förslag angående storleken af skogsanslaget i dess helhet
inom afvittringsområdet, dels bestämmas husbehofsanslagets storlek för
helt mantal räknadt. För att det med 1905 års riksdagsskrifvelse afsedda
ändamål dess säkrare måtte uppnås, torde härvid böra gälla, att hus-
63
Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
behofsanslaget per mantal icke må kunna utan Eders Kungl. Maj:ts
medgifvande bestämmas till mera än hälften af skogsanslaget i dess
helhet. Vid samma tillfälle bör jämväl utredning verkställas angå¬
ende ungefärliga läget af allmänningar och husbehofsskogar. Härvid
liksom äfven vid följande förrättningar bör iakttagas, att skogsmark,
hvarå 2 § af lagen den 24 juli 1903 om skyddsskogar kan komma att till-
lämpas, icke utlägges till liusbehofsskog i andra fall, än då sådant är ound¬
gängligt för beredande af tillgång till nödigt liusbehofsvirke. Vid ut¬
arbetandet af det i 24 § afvittringsstadgan omförmälda förslag bör seder¬
mera landtmätaren i den utsträckning sådant kan ske upptaga särskild!
husbehofsskogsområde för hvarje brukningsdel i förhållande till dess
mantal, och bör sådant område såvidt möjligt så utläggas, att det kommer
att bilda ett sammanhängande skifte, så beläget i förhållande till egen¬
domens åbyggnader, att liusbehofsvirke må kunna utan större svårighet
tillföras gården. Häruppå bör landtmätaren hafva att utvisa denna af-
vittringsplan å marken vid sammanträde med delägarna och bör i samman¬
hang därmed med biträde af skogstjänsteman taga noggrann kännedom om
den till husbehofsskog afsedda skogsmarkens naturliga beskaffenhet och
afkastningsförmåga. Landtmätaren och de gode männen skola härefter
i samråd med afvittringsstyresmannen dels slutligen bestämma storleken af
skogsanslaget i dess helhet för helt mantal, dels vidtaga och å kartan ut¬
märka de modifikationer med afseende på skogstilldelningen, hvartill anled¬
ning kan hafva förekommit. Särskild! böra de jämkningar företagas med
afseende på de utlagda husbehofsskogsområdena, hvartill deras vid under¬
sökningen ådagalagda bättre eller sämre beskaffenhet föranleder. Här¬
vid bör likväl iakttagas, att husbehofsskogen i intet fall må så utmätas,
att hemman eller nybygge, om dess andel i allmänningsskogen jämväl
inberäknas, erhåller skogsanslag till annat belopp, än som jämlikt afvitt-
ringsförfattningarna må hemmanet eller nybygget efter dess mantal
tilläggas. Det sålunda fullbordade förslaget bör sedermera blifva före¬
mål för sådan föredragning å sammanträde med delägarna m. fl., som
i 24 § afvittringsstadgan afses, samt i öfrigt undergå den afstötande
behandling i samband med öfriga afvittringsärenden, som i nämnda
stadga eller eljest förskrifves.
Hvad jag sålunda föreslagit med hänsyn närmast till utläggandet
af särskilda husbehofsskogar, synes böra äga motsvarande tillämplighet,
där i viss trakt hinder möter att tilldela hvarje brukningsdel den för
husbehofvet afsedda delen af skogsanslaget i dess helhet i närheten åt
öfriga ägor och där följaktligen i stället viss del af skogsanslaget skall
afsättas till för två eller flera delägare samfälld husbehofsskog.
64
Dispositions¬
rätten öfver
husbehofs-
skogen.
Skifte i sam¬
manhang med
af vittring en.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
Angående de grundsatser, som synas mig böra gälla med afseende
på dispositionsrätten öfver särskilda och samfällda husbehofsskogar, skall
jag yttra mig i sammanhang med redogörelsen för innehållet af det för¬
slag till lag i detta hänseende, som jag låtit utarbeta inom departementet.
Jag öfver går nu till frågan om möjligheten att på sådant sätt
verkställa de återstående afvittringarna, att särskilda med dryga
kostnader förenade skiftesförrättningar så vidt möjligt undvikes. I
viss mån står denna fråga i samband med hvad jag redan yttrat
angående sättet för skogstilldelningens verkställande, då jag nämligen
därvid uttalat mig för ett utläggande såvidt möjligt af särskildt hus-
behofsskogsområde till hvarje brukningsdel. Därvid har jag emellertid
icke yttrat mig om, hvilken betydelse eu dylik uppdelning af skogs-
anslaget bör tillmätas, för den händelse laga skifte sedermera ifråga-
sättes. Detta spörsmål är åter beroende på möjligheten att vid afvittrin-
gen företaga en delning jämväl af inägorna.
Såsom ämbetsverken i sitt utlåtande påpekat, är tanken på en
sådan delning icke ny, utan redan upptagen och genomförd i nådiga
trefven den 18 mars 1898 och den 2 mars 1900 angående verkställande
af laga skifte i sammanhang med afvittringen af hemman, lägenheter
och nybyggen, belägna ofvan odlingsgränsen inom Sorsele och Stensele
socknar samt den till sistnämnda socken hörande Tärna kapellförsam¬
ling. De nådiga brefven innehålla i hufvudsak följande. Om samtliga
delägare i ett skifteslag eller i enstaka hemman eller nybygge, däri flera
äga del, hos afvittringsstyresmannen, innan ägobesiktningen företages,
sådant begära, skall områdestilldeln ingen för skifteslaget, hemmanet eller
nybygget verkställas sålunda, att, i stället för att delägarne erhålla ett
gemensamt område, hvarje delägare tilldelas sitt särskilda område, dock
under iakttagande, förutom af i öfrigt meddelade föreskrifter rörande
afvittringen inom lappmarkerna, jämväl af följande särskilda villkor och
bestämmelser: att delning af inägor, som innehafvas samfälldt af flera
delägare, skall verkställas på grund af det vid afvittringen för hvarje
delägare bestämda skattetal och efter måttet af ägornas höafkastning,
beräknad enligt skattläggningsmetoden; att det i 24 § afvittringsstadgan
omförmälda förslag till skattläggning och områdestilldelning skall upp¬
taga alternativa förslag, dels till gemensamt område för hela skiftes¬
laget, hemmanet eller nybygget och dels till särskildt område för hvarje
delägare däri; att därest vid sammanträdet för föredragande af nyss¬
nämnda förslag samtliga närvarande delägare i skifteslaget, hemmanet
65
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
■eller nybygget med eller utan ändringar godkänna den alternativt före¬
slagna tilldelningen af särskilda områden åt hvarje delägare, skriftlig
förening därom bör upprättas och den sålunda öfverenskomna områdes-
tilldelningen sedermera af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
afvittringsutslaget fastställas, om laga hinder däremot icke möter, hvar¬
emot, om förening mellan de närvarande delägarna icke träffats eller
öfverenskommen områdestilldelning icke anses kunna oförändrad fast¬
ställas, gemensamt område skall tilldelas skifteslaget, hemmanet eller
nybygget; att vederbörande delägare skola vidkännas kostnaderna för
de likvider, som kunna föranledas af ägoutbyten inom skifteslaget, hem¬
manet eller nybygget; samt att delägarna i skifteslaget, hemmanet eller
nybygget skola gemensamt utgöra eller bekosta den handtlangning, som
erfordras för utstakning åt hvarje delägare af hans område.
Såsom skäl för afvittringens verkställande på sådant sätt, att
särskilda områden utläggas till hvarje delägare, hade de myndigheter,
som beredts tillfälle att yttra sig i förenämnda ärende, bland annat
anfört, att enstaka hemman och nybyggen, som ägdes eller innehades
af allenast en person, under alla omständigheter komme i åtnjutande
af förmånen att genom afvittringen få sitt område afskildt ej blott från
kronans mark, utan ock från enskildes ägor; att på den punkt, hvarå
odlingen inom ifrågavarande trakter befunne sig, hemmans- och lägenhets-
innehafvarna icke vore i stånd att bära de med laga skifte förenade
kostnaderna, hvilka i de flesta fall komme att öfverstiga värdet af de i
skiftet ingående hemmanen och lägenheterna; att de ökade kostnader,
som genom det ifrågasatta sättet för afvittringens verkställande för
kronan uppkomme, vore mycket små och i hvarje fall icke på långt
när jämförliga med de bidrag till skifteskostnaderna, som staten redan
lämnat vid laga skiften inom trakter, som varit vida bättre lottade än
de nu ifrågavarande; samt att den ifrågasatta ägofördelningen, om den
än icke gåfve lika godt resultat som ett laga skifte, likväl blefve, med
hänsyn till de i dessa trakter rådande säregna förhållanden, för del¬
ägarna fullt tillfredsställande och för dem af den största nytta och
betydelse.
Den i de nådiga brefven föreskrifna åbodelningen hade inom Sten¬
söta och Tärna ingenstädes hunnit påbörjas, då Kungl. Maj:t genom
nådigt beslut den 7 mars 1902 förklarade, att afvittringsarbetena inom
samma socken och kapellförsamling tills vidare ej skulle fortgå längre, än
till dess ägotaxering ägt rum och därtill hörande kartor och handlingar
upprättats. Hvad åter angår Sorsele socken, sä var åbodelningen flerstädes
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 75 Höft. 9
66
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
provisoriskt genomförd, då Kungl. Maj:t genom nyssnämnda nådiga be¬
slut tills vidare helt ocli hållet inställde afvittringsarbetena inom socknen.
Det nådiga beslutet blef sedermera den 23 maj 1902 till denna del så
tillvida modifieradt, som de med åbodelningen inom socknen sysselsatta
afvittringslandtmätarna förklarades skola fullfölja afvittringsarbetena,
intill dess alla kartor och handlingar samt publika renovationer, som
anginge socknen, kompletterats, så att de vore fullständiga på förrätt¬
ningens dåvarande ståndpunkt och arbetena, då de ånyo upptoges,
kunde äfven af en till äfventyrs ny arbetspersonal fullföljas. Enligt
uppgift af alvittringsstyresmannen i länet äro numera de provisoriskt
utlagda lotterna på sina håll jämväl tillträdda. Inom denna socken är
behofvet af bestämmelser, som tillstädja afvittringens slutförande på den
en gång inslagna vägen, sålunda mer än eljest påtagligt.
De skäl, som anförts för verkställande af ägodelning i samman¬
hang med afvittringeu inom förenämnda socknar och kapellförsamling,
synas emellertid äga full tillämplighet jämväl med afseende på öfriga
oafvittrade områden, nämligen de ofvan odlingsgränsen belägna delarna
af Vilhelmina och Dorotea socknar, där afvittringsarbetena ej fortskridit
längre, än att mätningarna sedan några år pågå och taxeringen för-
lidet år påbörjats. Genomföres sålunda den ifrågasatta principen med
afseende på samtliga återstående allmänna afvittringsförrättningar, så
synes anledning ej föreligga till annat förfaringssätt, då efterafvittring
å odisponerade öfverloppsmarker anses böra äga rum.
Om sålunda vid afvittringsverkets slutförande den till grund för
nådiga brefven den 18 mars 1898 och den 2 mars 1900 liggande prin¬
cipen för områdestilldelningens verkställande synes böra vinna tillämp¬
ning, så torde likväl vara af nöden, att med afseende på genomförandet
af denna princip meddelas bestämmelser, som dels närmare utföra, dels
äfven i ett och annat afseende modifiera de nådiga brefvens innehåll.
I detta sammanhang är i främsta rummet att uppmärksamma frågan
om förhållandet mellan de ifrågasatta bestämmelserna om ägodelning i
sammanhang med afvittringen och reglerna om laga skifte. Att den i
de nådiga brefven afsedda åbodelningen är afsedd att utesluta skiftes¬
vitsord, är ingenstädes uttryckligen sagdt, men synes flerstädes vara
förutsatt. Antagligen utgå de nådiga brefven från det antagandet,
att genom dylik åbodelning t. ex. af en by de utbrutna hemmanen i
iörhållande till hvarandra komme att erhålla samma ställning, som om
de ursprungligen varit icke hemman i by, utan enstaka hemman. På
annat sätt lärer icke kunna förklaras, att man ansåg sig kunna undvika
framtida laga skiften genom bestämmelserna om åbodelning allenast
67
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
och utan några samtidigt vidtagna modifikationer med afseende på
reglerna om skiftesvitsord. Huruvida en dylik uppfattning också skulle
vinna anslutning i lagtolkningsväg, synes emellertid vara synnerligen
ovisst. Välbetänkt synes ej heller vara att, på sätt af den nämnda
uppfattningen synes följa, utesluta hvarje möjlighet att erhålla laga
skifte å mark, som undergått delning i sammanhang med afvittringen.
Frågan om rätt att å sådan mark erhålla laga skifte torde följaktligen
böra genom uttryckliga stadganden regleras. "Vid det närmare bestäm¬
mandet af dessa stadgandens innebörd är att fasthålla, att den vid afvitt¬
ringen företagna ägodelningen, såsom framgår af hvad jag redan yttrat,
kan tänkas mer eller mindre fullständigt genomförd. Särskild husbeliofs-
skog synes städse böra tilläggas hvarje brukningsdel, i den utsträckning
detta låter sig göra, hvaremot frågan om utläggandet af särskilda
områden jämväl i inägorna lärer böra göras beroende af intressenternas
önskningar. Har nu i visst fall delning skett allenast af skogsmarken,
så blir tydligen frågan om denna delnings ändamålsenlighet i hög grad
beroende af det sätt, hvarpå inägorna vid senare företaget laga skifte
kunna blifva utlagda, och skyldigheten att med ifrågavarande husbehofs-
skogsområden ingå i laga skifte torde följaktligen böra blifva tämligen
vidsträckt. Hafva åter vid afvittringen särskilda områden blifvit utlagda
ej blott i husbehofsskog, utan jämväl i inägor, så torde de med ett
dylikt förfaringssätt eftersträfvade syftemålen kunna nås allenast genom
en bestämmelse, som tillerkänner den verkställda delningen en vida
högre grad af orubblighet. Hvad slutligen angår möjligen utlagda
samfällda husbehofsskogsområden, så torde vara uppenbart, att syftet
med deras afsättande genom skifte komme att förfelas. Hvilka bestäm¬
melser som för ena eller andra fallet kunna anses påkallade beträffande
rätten att erhålla laga skifte, torde lämpligen böra tagas i öfvervägande
i sammanhang med den åt särskilda kommitterade i och för utredning
öfverlämnade frågan om en revision af reglerna om laga skifte öfver
hufvud. Jag får tillfälle att vidare återkomma till detta ämne.
Den mera summariska metod för skiftes verkställande, som följ¬
aktligen i vissa fall på grund af delägarnas beslut bör få komma
till användning, torde i sina hufvuddrag böra innebära följande. Ut¬
läggandet af särskilda områden ej blott i husbehofsskog, utan jämväl
i inägor åt hvarje delägare bör förekomma allenast under förutsättning,
att samtliga närvarande delägare i det skifteslag, enstaka hemman eller
enstaka nybygge, hvarom fråga är, därom hos afvittringsstyresmannen
framställa' begäran senast vid den i 24 § afvittringsstadgan föreskrifna
undersökningen, hvilken, såsom redan i annat sammanhang blifvit nämndt,
68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 108.
bör kungöras på sätt om sammanträden med delägare är stadgadt.
Har sådan framställning i visst fall skett, bör det åligga vederbörande
landtmätare att i det förslag till områdestilldelning, som han jäm¬
likt nyssnämnda lagrum har att upprätta, framlägga samt å kartan
utmärka två alternativa planer för skiftesläggningen, den ena upp¬
tagande särskild områdestilldelning till hvarje brukningsdel så i in—
ägor som i husbehofsskog, i den mån den sistnämnda ej skall afsättas
till samfälld husbehofsskog, den andra upptagande inägorna i öfverens¬
stämmelse med afvittringsstadgans föreskrifter, men husbehofsskogen, i
den mån den ej skall afsättas till samfälld husbehofsskog, fördelad i
särskilda husbehofsskogsområden för hvarje brukningsdel. Vid utläggande
af husbehofsskogen skola härvid af mig förut angifna synpunkter komma
i tillämpning. Vid upprättande af förslag till inägojordens fördelning
torde åter böra iakttagas följande. Till grund för förrättningen läggas
i 16 och 17 §§ afvittringsstadgan omförmälda ägobeskrifning samt häfdeför-
teckning och taxeringslängd, så ock af förrättningsmannen enligt gällande
föreskrifter upprättad karta. De sålunda afsedda bestämmelserna komma
med afseende på den här ifrågavarande ägodelningen regelmässigt att ersätta
de jämlikt kap. 4 och 9 skiftesstadgan för laga skifte gällande föreskrifter.
Delningen synes böra verkställas på grund af hvarje delägares vid afvitt-
ringen bestämda skattetal. Angående sättet för inägoskiftens utläggande,
undantag af mark för delägarnas allmänna behof samt utflyttning och bidrag
därtill torde skiftesstadgans bestämmelser i tillämpliga delar böra lända
till efterrättelse, och beträffande odlingsersättning torde böra gälla, hvad
i 21 § afvittringsstadgan är föreskrifvet. Vid beräkning af högsta tillåtna
antalet skiften bör medräknas särskildt husbehofsskogsområde, men där¬
emot icke områden, som utläggas till samfällda husbehofsskogar och all-
männingsskogar. Sedan provisionella planer till områdestilldelning blifvit
af landtmätaren upprättade i nu angifven ordning, bör det åligga
honom att vid utlyst sammanträde å marken utvisa dessa planer. Så
snart landtmätaren och gode männen härefter företagit och å kartan
utmärkt de jämkningar i förslaget till områdestilldelning, hvartill an¬
ledning kan hafva förekommit, bör det af landtmätaren upprättade
förslaget i dess helhet å utlyst sammanträde i ett sammanhang före¬
dragas, på sätt i 24 § afvittringsstadgan föreskrifves, och bör det
stå landtmätaren och gode männen fritt att därvid vidtaga de ytter¬
ligare jämkningar i förslaget, hvartill möjligen framställda anmärk¬
ningar kunna föranleda. Enas vid sammanträdet närvarande delägare
om förslag till särskild områdestilldelning beträffande såväl inägor
som husbehofsskog, bör särskild handling därom upprättas och af
69
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 108.
närvarande delägare jämte gode männen underskrifvas samt bifogas
protokollet. Den öfverenskomna områdestilldelningen bör sedermera
af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i afvittringsutslaget fast¬
ställas, om densamma befinnes vara lagligen beskaffad. Har förening
mellan de närvarande delägarna icke träffats eller finner Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande öfverenskommen områdestilldelning icke kunna
oförändrad fastställas, bör områdestilldelningen så verkställas, att sär¬
skilda områden utläggas allenast i husbehofsskog, medan inägorna
utläggas enligt afvittringsstadgans föreskrifter. Angående utstakning
och tillträde af ägolotterna, aflämnande af renoverad karta med beskrif¬
ning samt klagan öfver afvittringsutslag och utstakning böra afvittrings-
stadgans föreskrifter lända till efterrättelse. Beträffande de med afvitt-
ringsförrättningen förenade kostnaderna böra föreskrifterna i 11 § af-
vittringsstadgan gälla. Att — såsom skett i nådiga brefven af åren
1898 och 1900 — meddela särskilda bestämmelser angående handt-
langningskostnaderna vid ägolotternas utstakning, synes mig icke vara
lämpligt.
Frågan om effektiva åtgärder för lindrande af lappbefolkningens Lupp tråg a».
betryckta ställning blir med hvarje år alltmera brännande. Vare sig
denna fråga ses ur humanitär, ur rättslig eller ur nationalekonomisk
och kulturell synpunkt, så måste medgifvas, att krafvet på ett ingripande
från statens sida till mildrande af bestående missförhållanden synes
oafvisligt. Spörsmålet är dock af synnerligen vidtomfattande beskaf¬
fenhet och kräfver för sin fullständiga lösning en långt mer ingående
och allsidig utredning, än som för närvarande föreligger. Skulle emel¬
lertid alla åtgärder till förbättrande af lapparnas ställning få anstå i
afbidan på resultaten af en dylik utredning, så komme lappfrågans
lösning att i hög grad försvåras. Lappbefolkningens lifsbetingelser äro
nämligen på det intimaste förknippade med sättet för afvittringarnas
verkställande, och ägnades vid ännu återstående afvittringsförrättningar
ofvan odlingsgränsen åt denna omständighet ej mera beaktande, än som
föranledes af nu gällande bestämmelser, så komme, bland annat, stora
kostnader framdeles att åsamkas statsverket i och för inlösen af för
renskötseln nödiga områden, hvilka däremot synas till stor del kunna
med ingen eller ringa kostnad för sagda ändamål reserveras, om lämp¬
liga föreskrifter angående områdestilldelningen vid afvittringarna redan
nu meddelas. Hvilka föreskrifter härvid böra anses påkallade, torde
äfven med tillräcklig säkerhet kunna afgöras på grundvalen af redan
nu föreliggande utredning, och denna fråga synes ej heller stå i sådant.
70
■ Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 108.
samband med lappfrågans lösning öfver hufvud, att den icke skulle
kunna bli föremål för särskildt afgörande.
Vid reglerandet af besittningsförhållandena ofvan odlingsgränsen
— afvittringsförrättningar nedom denna gräns torde knappast beröras af
denna fråga — framstå lappbefolkningens intressen med kraf på beaktande
i dubbel måtto: dels måste största möjliga lättnad beredas renskötseln,
dels torde, i afvaktan på vidare utredning, möjlighet till bosättning böra
hållas öppen för de talrika lappar, som tid efter annan öfvergifva nomad-
lifvet, vare sig frivilligt eller därtill tvungna af de svårigheter, hvarmed
nomadlappen, till stor del på grund af odlingens utaf staten gynnade
framträngande mot Ijällbygden, under senare år haft att kämpa.
Af den föreliggande utredningen torde framgå, att vida sträckor
inom lappmarkens fjällregioner icke kunna blifva föremål för annan
kultur än den, som renskötseln innebär, men att den icke blott från
nationalekonomisk synpunkt, utan äfven med hänsyn till samfärdseln
angelägna uppgiften att söka vidmakthålla renskötseln i dessa trakter
icke kan vinnas, utan att till nomadlapparnas förfogande i större ut¬
sträckning än för närvarande ställas områden nedan fjällregionen och
sålunda inom trakter, hvilka visat sig tillgängliga äfven för annan kultur
än renskötsel. De lapparna genom lagen den 1 juli 1898 i detta hän¬
seende tillerkända rättigheterna torde så mycket mindre få anses tillräck¬
liga för att garantera en lönande renskötsel, som de bofasta mången¬
städes slagit sig ned på de för renskötseln mest lämpade platserna och
där insynat en stor mängd spridda myrar och andra slåtterlägenheter,
på grund hvaraf dessa trakter icke kunna användas till renskötsel utan
fara för dryga ersättningsanspråk från de bofastas sida. Rättelse i
dessa hänseenden synes nu böra eftersträfvas på trenne vägar, dels
därigenom att vid ännu återstående afvittringsförrättningar genom en
efter förhållandena lämpad skiftesläggning för renskötseln erforderlig
mark i största möjliga utsträckning bibehålies åt kronan och utläggandet
utaf afsides belägna utängar så vidt möjligt undvikes, dels genom häf¬
dande af nomadlapparnas företrädesrätt framför dem, som utan laglig
rätt satt sig i besittning af mark, och dels genom inlösen till stats¬
verket af sådan för renskötseln erforderlig mark,o som icke kunnat på
annan väg göras för detta ändamål disponibel. Åtgärder i sistnämnda
riktning stå i samband med afvittringsverket, dels så till vida som det
synes synnerligen lämpligt, att, inom oafvittrade trakter, utredning och
förslag angående behofvet af och villkoren för dylik inlösen åstadkommas
i sammanhang med afvittringsförrättningarna, dels ock så till vida att,
om beslut angående inlösen af hemman eller nybygge i dess helhet
fattas före områdestilldelningen, utläggande af särskildt område för
71
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 108.
hemmanet eller nybygget torde blifva öfverflödigt och i stället hem¬
manet kunna nedläggas.
En efter den nomadiserande lappbefolkningens behof lämpad skiftes-
läggning lärer ej sällan nödvändiggöra, att hemman eller nybygge
flyttas eller att till hemman eller nybygge hörande ägor utbytes mot
kronan tillhörigt område. Angående plikt att underkasta sig sådan
flyttning och ägobyte äfvensom angående rätt till ersättning af stats¬
medel för därigenom åsamkade kostnader äro särskilda bestämmelser
af nöden. — Inlöses och nedlägges hemman eller nybygge helt eller
delvis, så blifva föreskrifter af nöden, huru förhållas bör i afseende på
utgörandet af därå hvilande allmänna utskylder och besvär. I detta
hänseende lärer böra stadgas, att staten öfvertager ansvaret för dessas
behöriga fullgörande. Härvid kommer framför allt i betraktande den
skyldighet att bidraga till prästerskapets aflöning, som enligt nu gällande
löneregleringar åhvilar här ifrågavarande fastigheter. Hvad särskildt
angår väghållningsbesväret, så lära några afsevärda svårigheter icke
föranledas af hemmans eller nybyggens nedläggande i sammanhang med
återstående afvittringar ofvan odlingsgränsen, enär, enligt hvad jag in¬
hämtat, inom de områden, hvarom här är fråga, vägdelning ännu icke
förekommit annat än i Dorotea socken. — Föreskrifter erfordras slutligen
angående hvad i öfrigt vid inlösningen iakttagas bör, såsom angående
inlöst fastighets behandling i jordebokshänseende.
Jag har i det föregående an ty dt önskvärdheten af att vid afvitt-
ringen ofvan odlingsgränsen lämpliga områden afsättas för att upplåtas
till bosättning åt lappar, som öfvergifvit nomadlifvet. Detta ändamål
synes emellertid böra fullföljas allenast i den mån som detta låter sig
gorå utan olägenhet vare sig för kronan, den nomadiserande lappbe-
folkningen eller de bofasta. Sålunda lärer bland annat någon inlösen
eller flyttning af hemman eller nybyggen i och för vinnande af bosätt¬
ningsplats åt lappar icke böra förekomma. Här är nämligen icke fråga
om vidmakthållandet af en för dessa trakter af vårt land betydelsefull
näringsgren — renskötseln, utan om företrädesrätt till odlingsmark
mellan den redan bofasta befolkningen och den efter hand till jord¬
brukande öfvergående lappbefolkningen. Att äldre besittningsförhållan-
den härvid respekteras, synes så mycket mera naturligt, som lapparna
i allmänhet såsom jordbrukare äro sina konkurrenter afgjordt under¬
lägsna, äfven om de på grund af sin vana med fjällbygdens förhållan¬
den torde äga särskilda förutsättningar att afvinna de trakter, dit odlingen
ännu icke sträckt sig, en nödtorftig bärgning. Af den föreliggande utred¬
ningen synes äfven framgå, att för här ifrågavarande ändamål lämpliga,
eljest odisponerade marker finnas i tillräcklig mängd.
72
Inhysingslä-
genheterna.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 108.
På sålunda antydda skäl anser jag, att såsom ledande grund¬
satser vid afvittringarna ofvan odlingsgränsen böra bland andra fastslås
följande. Områden, som vid verkställd undersökning finnas behöfliga
såsom renbetesland, renskiljningsplatser eller flyttningsvägar för nomad¬
lapparna, böra såvidt möjligt bibehållas åt kronan, och afsides belägna
ströängar böra icke tilldelas hemman eller nybyggen, om derigenom
hinder kan vållas för lapparnas renskötsel. Där nyssnämnda intressen
äro i fråga, bör hemmansägare eller åbo icke tilläggas andra inägor än
sådana, till hvilka laglig rätt kan styrkas, och bör han jämväl vara
skyldig att, där så pröfvas nödigt, underkasta sig utflyttning eller ägo¬
utbyte mot ersättning af statsmedel. Skulle på sålunda antydda sätt
nomadlapparnas intressen icke kunna behörigen tillgodoses, bör under¬
sökning företagas, på hvilka villkor de områden, som ytterligare kunna
finnas för ändamålet oundgängligen erforderliga, må kunna åt stats¬
verket genom inlösen förvärfvas, och förslag i sådant hänseende oför¬
dröjligen till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande insändas för att
underställas Eders Kungl. Maj:ts nådiga pröfning. Varder, jämlikt före
områdestilldelningen meddeladt nådigt beslut, hemman eller nybygge i
sin helhet till statsverket inlöst, bör särskilt område icke för hemma¬
net eller nybygget vid afvittringen utläggas. Slutligen böra, efter
företagen undersökning, af kronans marker afsättas lämpliga områden
till nybyggeslägenheter åt lappar, hvarvid bör iakttagas, att dessa om¬
råden så förläggas, att nomadlapparnas intressen icke äfventyras. —
Till frågan om i hvilket sammanhang här afsedda undersökningar böra
företagas, skall jag i det följande återkomma.
Sedan staten i här antydd ordning i samband med afvittringarna
reserverat mark för såväl nomadiserande som jordbrukande lappar, torde
särskilda bestämmelser böra meddelas angående de villkor, hvarpå dessa
områden skola åt dem för ena eller andra ändamålet upplåtas. Af-
vittringsverket synes emellertid icke böra uppehållas af den utredning,
som härför kan befinnas erforderlig och som bland annat lärer komma
att afse de omtvistade frågorna, huruvida hufvudgrundsatserna i lagen om
lapparnas rätt till renbete i Sverige den 1 juli 1898 böra underkastas
en revision och huruvida odlingsmark lämpligen bör upplåtas jämväl
åt lappar, som önska med jordbruk förena renskötsel. I
I nära samband med frågan om beredande af odlingslägenheter
åt lappbefolkningen står frågan, huru vid afvittringarna skall förhållas
med de till betydande antal uppgående lägenheter ofvan odlingsgränsen,
73
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 108.
hvilka blifvit utan behörigt tillstånd anlagda eller för hvilka, ehuru de
behörigen tillkommit, stadgad byggnads- och odlingsskyldighet ej full¬
gjorts. Bland dem, som utan lof slagit sig ned ofvan odlings¬
gränsen, äro nämligen många lappar, och det vore ingalunda följd¬
riktigt att i sammanhang med afvittringarna trygga möjligheten af
en framtida kolonisation af lappar utan att samtidigt så vidt möjligt
söka upprätthålla resultaten af hvad som i sådant afseende redan
ägt rum. Men tages vid afvittringarna hänsyn till af lappbefolk¬
ningen olagligen anlagda lägenheter, så synes, såsom Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län jämväl framhållit, utväg
äfven böra beredas att därvid göra något för den befolkning af svenskt
ursprung, som befinner sig i samma läge. Att vid återstående afvitt-
ringsförrättningar lämna ur räkningen dessa inhvsingslägenheter, hvilka
i antal torde täfla med ofvan odlingsgränsen befintliga i laga ordning
tillkomna hemman och nybyggen och livilkas betydelse för odlingsarbetet
och samfärdseln i dessa trakter icke bör underskattas, vore förvisso
oklokt. Uppenbart är visserligen, att inhysingarnas intressen måste stå
tillbaka för hemmansägarnas och nybyggarnas rättigheter äfvensom för
lapparnas renbetesrätt, till skydd för hvilken förbudet mot nybyggens
anläggande ofvan odlingsgränsen ursprungligen tillkommit. Däremot
lärer icke kunna sättas i fråga, att redan nu, låt vara utan tillstånd,
anlagda lägenheter skulle nödgas vika för att lämna rum för en fram¬
tida kolonisation.
Af det anförda torde framgå, att frågan om inhysingarnas behand¬
ling icke låter sig slutgiltigt lösas genom en allmän regel, utan ytterst
måste bli beroende af en pröfning i det särskilda fallet, därvid lämplig-
hetssynpunkter i viss mån måste gorå sig gällande. Genom denna pröf¬
ning torde böra utrönas, dels huruvida inhysingen på grund af verkställda
arbeten eller nedlagda kostnader kan pröfvas förtjänt att vid lägenheten
bibehållas och dels huruvida detta låter sig göra utan förnärmande af
nomadlapparnas rätt eller andra mera berättigade intressen. Där hinder
icke möter, torde härvid särskilda områden böra utläggas såväl i inägor
som i husbehofsskog. Klart torde vara, att de utlagda områdenas storlek,
beskaffenhet och läge måste afpassas efter för ändamålet disponibel till¬
gång af mark, att lägenhetshafvaren sålunda i vissa fall kan få nöja sig
med föga mer än tomtutrymme och att han utan rätt till understöd måste
underkasta sig flyttning och ägoutbyte. Hvad särskild!, angår åt in-
hjrsingslägenhet utlagdt husbehofsskogsområde, så bör detta under inga
förhållanden få vara större, än som tilldelas hemman och nybyggen af
Bih. till Hiksd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 75 Jläft. 10
74
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 108.
motsvarande storlek i samma trakt. Af flera skäl synes olämpligt att till¬
erkänna dylik lägenhet andel i allmänning eller samfälld hnsbehofsskog.
Under sådana förhållanden och då inga kamerala hänsyn här torde på¬
kalla mantalssättning, synes icke vara nödvändigt, att dessa till sin om¬
fattning i regel obetydliga lägenheter göras till föremål för skattlägg¬
ning, utan torde de höra efter äganderättens öfverlåtande i jordeboken
upptagas såsom frälsetorp utan mantal.
Frågan om rätt för inom afvittringslaget befintliga inhysingslägen-
heter att få områden åt sig utlagda synes böra blifva föremål för utredning
vid den i 24 § afvittringsstadgan föreskrifna undersökningen, då förslag
i sådant hänseende jämväl bör af afvittringsstyresmannen upprättas.
Sedan landtmätaren förslagsvis verkställt områdestilldelning och veder¬
börande intressenter och ombud beredts tillfälle att yttra sig i ärendet
samt däraf möjligen föranledda jämkningar vidtagits, bör frågan i hela
sin vidd blifva föremål för pröfning och afgörande af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, som i afvittringsutslaget meddelar sitt beslut
och sedermera eventuellt utfärdar upplåtelsebref och förordnar om lägen¬
hetens upptagande i jordeboken.
Jag har redan anmärkt, att inhysingar, äfven om de vid afvitt-
ringen få särskilda områden åt sig utlagda, likväl icke böra tillerkännas
rätt till andel i vid afvittringen tillkommen allmänningsskog. Emellertid
kommer väl afkastningen af dylika skogar äfven i nu ifrågavarande
trakter att bland annat användas till lindrande af delägarnas skatte¬
bördor. Under sådana förhållanden böra till förekommande af inhysing-
arnas obehöriga betungande i beskattningsafseende genom beslut, dik¬
terade af delägarna i allmänningarna, särskilda bestämmelser meddelas
i sammanhang med reglerandet af allmänningarnas förvaltning.
Sedan genom afvittring besittningsförhållandena ofvan odlings-
gränsen blifvit reglerade, böra för framtiden bosättningar utan behörigt
tillstånd icke tolereras. Klart är äfven, att lägenheter, som anlagts
efter den i 24 § afvittringsstadgan omförmälda undersökningen, icke
kunna komma i betraktande vid afvittringen. Att, på sätt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län föreslagit, inskränka den
här afsedda undersökningen beträffande inhysingslägenheterna till att
afse allenast lägenheter, som tillkommit före viss tidigare tidpunkt, torde
däremot icke vara af nöden, därest pröfningen förklaras i hvarje fall
böra omfatta jämväl frågan, huruvida inhysingpn på grund af verk¬
ställda arbeten eller eljest nedlagda kostnader kan anses förtjänt att
vid lägenheten bibehållas.
75
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
Efter att sålunda hafva yttrat mig angående de hufvudsakliga Förfarande
grundsatser, som synas mig böra beaktas vid lösningen af hvart och ett
af de uppkastade problemen, skall jag slutligen i korthet söka visa, .huiu
de föreslagna bestämmelserna må kunna jämte hvarandra komma i till-
lämpning vid afvittringsförfarandet.
De afvittringsförrättningar, på hvilka de föreslagna grundsatserna
äro afsedda att tillämpas, äro till stor del redan påbörjade och mer
eller mindre långt framskridna. Detta är, såsom jag redan nämnt,
förhållandet med samtliga återstående allmänna afvittringsförrättningar.
Äfven om viss förrättning fortskridit så långt, att den i 24 § afvittrings-
stadgan omförmälda undersökningen ägt rum, måste emellertid sådan under¬
sökning företagas med tillämpning af de nya bestämmelserna. Denna under¬
sökning bör emellertid för Iramtiden ej blott afse frågan om kronoparkers
bildande, utan torde därvid, såsom på skilda ställen i det föregående blifvit
antydt, utredning böra verkställas jämväl i följande hänseenden:
Do) angående skogsmarkens allmänna beskaffenhet och afkastnings-
förmåga och angående den i allmänhet beräknelig^ virkesåtgången för
helt mantal inom orten, med ledning af hvilka undersökningar provi¬
sionelit förslag angående storleken af skogsanslaget i dess helhet per
mantal upprättas och husbehofsanslagets storlek per mantal till sitt
normala belopp bestämmes, därvid bör iakttagas, att det senare ej utan
Eders Kungl. Mapts särskilda medgifvande i hvarje fall får sättas
högre än till hälften af skogsanslaget i dess helhet;
2:o) angående ungefärliga läget af särskilda och samfällda hus-
behofsskogar och allmänningsskogar, hvarvid iaktta ges, att skogsmark,
hvarå 2 § af lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar anses vara till¬
lämplig, icke må användas till husbehofsskog i andra fall, än då sådant
är oundgängligt för beredande af tillgång till nödigt husbekofsvirke;
3:o) hvilka områden ofvan odlingsgränsen, som äro behöfliga så¬
som renbetesland, renskiljningsplatser eller flyttningsvägar för nomad¬
lapparna och hvilka förty, på sätt förut blifvit visadt, antingen höra
genom sättet för områdestilldelningens verkställande åt kronan bibe¬
hållas eller ock, där detta ej kan ske, men. lapparnas behof finnes trän¬
gande, böra åt statsverket förvärfvas genom inlösen; skolande beträffande
områden af sistnämnda beskaffenhet jämväl utredas, på hvilka villkor
förvärf kan ske, samt förslag i ärendet till Eders Kungl. Mapts befallnings¬
hafvande insändas för att underställas Eders Kungl. Maj :ts nådiga pröfning;
4:o) hvilka kronan tillhöriga områden ofvan odlingsgränsen böra
undantagas för att eventuellt upplåtas till nybyggeslägenheter åt lappar; samt
5:o) huruvida inom afvittringsområdet befintliga inhysingslägen-
76
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
heter kunna och böra bibehållas samt, eventuellt, hvilka områden unge¬
färligen böra åt dem utläggas;
börande, i sammanhang med undersökningen, å kartorna provisio-
nellt utmärkas de områden, som, enligt hvad under 2:o—5:o blifvit
sagdt, anses böra för där afsedda ändamål användas.
På grund af det nära sambandet mellan områdestilldelning och
mantalssättning bör i samband med här ifrågavarande undersökning
ägotaxeringen öfverses och granskas, hvarvid i det föregående fram¬
hållna synpunkter beträffande skattläggningsmetodens rätta tillämp¬
ning böra iakttagas, så att mantalet må blifva ett, så vidt möjligt, troget
uttryck för hvarje hemmans eller nybygges beskaffenhet och odlings-
möjligheter.
Med hänsyn till de för såväl de bofastas som lappbefolkningens
intressen i flera hänseenden betydelsefulla frågor, som sålunda enligt
mitt förmenande böra behandlas vid den i 24 § afvittringsstadgan om-
förmälda undersökningen, lärer blifva nödvändigt, att undersökningen
kungöres på sätt om afvittringssammanträde med delägare är stadgadt
och att rätt att vid undersökningen närvara och i mån af befogenhet
föra talan tillerkännes ej blott allmänna ombud och vederbörande ägare
eller innehafvare af hemman och nybyggen, utan, i fråga om af¬
vittring ofvan odlingsgränsen, jämväl lappfogde, sockenombud samt
ombud för lapparna, till antal ej öfverstigande ett för hvarje inom
afvittringsområdet befintlig lappby, äfvensom inhysingar.
Med afseende på ifrågavarande undersökning är slutligen att till-
lägga, att afvittringsstyresmannen vid densamma bör hafva att erinra
vederbörande delägare om deras rätt att på därom senast vid under¬
sökningen gjord framställning få skifte verkställdt i sammanhang med
afvittringen.
Sedan landtmätarna hvar för sitt arbetsdistrikt erhållit del af det
vid undersökningen förda protokoll jämte kartor och beskrifningar, bör
det åligga dem att vid upprättande af det i 24 § afvittringsstadgan om-
förmälda förslag, utöfver hvad afvittringsstadgan föreskrifver af be¬
skaffenhet att bibehålla tillämplighet, jämväl iakttaga:
l:o) att, där framställning om skifte i sammanhang med afvitt¬
ringen blifvit i behörig ordning gjord, två alternativa planer till områdes¬
tilldelning åt hemman och nybyggen skola upprättas och å kartan ut¬
märkas,
den ena upptagande särskild områdestilldelning till hvarje bruk-
ningsdel så i inägor som i husbehofsskog, i den mån den sistnämnda
ej skall afsättas till samfälld husbehofsskog, samt
77
Kung!.. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 108.
den andra upptagande inägorna i öfverensstämmelse med afvitt-
ringsstadgans bestämmelser, men liusbeliofsskogen, i den mån den ej
skall afsättas till samfälld husbehofsskog, fördelad i särskilda husbehofs-
skogsområden för hvarje brukningsdel,
men att, om framställning, hvarom nyss är sagdt, icke blifvit veder¬
börligen gjord, endast en plan upprättas, så beskaffad som sist angifvits;
skolande härvid tillämpas i det föregående framställda grundsatser
angående tilldelning af husbehofsskog samt angående fördelning af
inägojord och hvad därmed står i sammanhang;
2:o) att, där hemman eller nybygge i sin helhet blifvit efter beslut
af Eders Kungl. Maj:t för tillgodoseende af nomadlapparnas intaessen
till statsverket inlöst, innan förslag till områdestilldelning upprättas,
särskilt område för sådant hemman eller nybygge icke må utläggas;
3:o) att kronoparker och allmänningsskogar utläggas på lämpligaste
sätt, hvarvid särskilt beaktas, att, ifall i närheten af plats med tätare
befolkning icke skulle komma att ligga allmänningsskog, kronopark,
åtminstone af mindre omfång, utlägges i närheten af dylik plats;
4:o) att, om vid efterafvittring inom afvittringsområde, där all¬
männing afsatts vid förutgången allmän afvittring, så lämpligen kan
ske, dels till sådan allmänning afsättning må äga rum efter samma
grunder, efter hvilka densamma bildats, samt dels särskilda för de vid
efterafvittringen tillkomna hemman eller nybyggen eller vissa af dem
gemensamma allmänningar bildas af den återstående del af skogsan-
slaget, hvilken icke utlägges till husbehofsskog;
5:o) att i fråga om afvittring ofvan odlingsgränsen fullständigt
förslag upprättas och å kartan utmärkes jämväl med afseende på de
områden, som skola afsättas för att eventuellt upplåtas såsom nybygges-
lägenheter åt lappar, samt beträffande områdestilldelningen åt de in-
hysingslägenheter, som ansetts böra bibehållas; samt
6:o) att vid hvarje förslag till områdestilldelning ofvan odlings¬
gränsen hänsyn på förut angifvet sätt tages till nomadlapparnas in¬
tressen.
Sedan detta landtinätarens förslag blifvit färdigt, bör det åligga
honom att å marken utvisa den provisionel planen vid vederbörligen utlyst
sammanträde, vid bvilket, förutom delägare och allmänna ombud, då
fråga är om afvittring ofvan odlingsgränsen, jämväl lappfogde, socken¬
ombud och ombud för lapparna, till antal ej öfverstigande ett för hvarje
inom arbetsdistriktet befintlig lappb}r, äfvensom vederbörande inhysingar
böra tillerkännas rätt att närvara och föra talan. 1 sammanhang här¬
med företages med biträde af skogstjänsteman den af mig förut omför-
78
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
mälda noggranna undersökningen af de provisoriskt utlagda husbehofs-
skogsområdenas naturliga skaffenbet och produktionsförmåga. Landt-
mätaren och gode männen hafva härefter att i samråd med afvittrings-
styresmannen slutligen bestämma storleken af skogsanslaget i dess
helhet samt vidtaga de modifikationer i förslaget, hvartill anledning kan
hafva förekommit, och därvid särskildt företaga de jämkningar med af¬
seende på de utlagda husbehofsskogsområdena, hvartill skogsmarkens
bättre eller sämre beskaffenhet kan föranleda, äfvensom att å kartorna
utmärka sålunda företagna ändringar. Sedan förslaget sålunda fullbordats,
skall detsamma, på sätt i 24 § afvittringsstadgan föreskrifves, i sin
helhet å utlyst sammanträde i ett sammanhang föredragas inför delägare,
allmänna ombud och öfriga personer, som äga närvara vid nyss förut
omförmälda sammanträde; och hafva landtmätaren och gode männen
att öfver härvid möjligen framställda anmärkningar afgifva sitt utlåtande,
hvarefter afvittringsärendet behandlas enligt de i afvittringsstadgan
eller eljest meddelade bestämmelser.
Enas vid sistnämnda sammanträde närvarande delägare om förslag
till särskild områdestilldelning åt hvarje brukningsdel så i inägor som
i husbehofsskog, skall särskild handling därom upprättas och af del¬
ägarna jämte gode männen underskrifvas samt protokollet bifogas.
Beträffande den nyss omförmälda, med biträde af skogstjänste-
man företagna skogsundersökningen böra jämväl meddelas föreskrifter,
afseende att åstadkomma en utredning angående ståndsskogens bättre
eller sämre beskaffenhet å särskilda husbehofsskogsområden, detta i
syfte att förbereda en utjämning i detta hänseende mellan vederbörande
ägare och åbor.
Bland de stadgande!! beträffande afvittringsverket och hvad där¬
med står i sammanhang, hvilka jag sålunda anser erforderliga, äro vissa
af beskaffenhet att böra meddelas i den ordning, som i § 87 regerings¬
formen föreskrifves. Detta synes mig vara händelsen med de bestäm¬
melser, som angå hemmansägares eller åbos rätt att förfoga öfver dem
tillagd husbehofsskog samt deras skyldighet att i vissa fall för till¬
godoseendet af nomadlapparnas intressen underkasta sig utflyttningar
och ägobyten. Detsamma gäller äfven angående vissa bestämmelser,
som innefatta inskränkning i rätten att erhålla laga skifte äfvensom
beträffande en ändring i skyddsskoglagen, hvartill i detta sammanhang
anledning torde föreligga. Förslag till lagar i dessa hänseenden har
jag låtit inom departementet utarbeta, och anhåller jag nu att få anmäla:
79
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
1) förslag till lag om uteslutande tills vidare af skiftesvitsord
inom vissa områden,
2) förslag till lag angående utflyttningar och ägoutbyten i vissa
fäll vid afvittring ofvan odlingsgränsen,
3) förslag till lag angående husbehofsskogar inom vissa områden och
4) förslag till lag angående ändrad lydelse af 2 § i lagen den 24
juli 1903 angående skyddsskogar.
För genomförandet af de förändrade grunder beträffande afvittrings-
väsendet, som afses i vissa af nämnda förslag eller eljest blifvit af mig
nu förordade, lärer blifva oundvikligt, att statsverket åtager sig vissa upp¬
offringar i form af ekonomisk subvention, anslag af kronomark eller eljest.
I detta hänseende må erinras om nödvändigheten att bereda understöd
af allmänna medel till utflyttningar för ernående af lämplig skifteslägg¬
ning eller för tillgodoseende af nomadlapparnas intressen, så ock om
hvad i det föregående blifvit yttradt angående inlösen till statsverket
af mark för sist antydda ändamål, angående öfvertagande af ansvaret för
å nedlagda fastigheter hvilande utskylder och besvär samt angående ut¬
läggande af områden åt förenämnda inhysingslägenheter och afsättande
af lämpliga områden till nybyggeslägenheter åt lappar. Uppenbart är,
att bestämmelser i dessa ämnen icke kunna utan Riksdagens samtycke
meddelas, och jag har äfven låtit utarbeta förslag till nådig proposition
i sådant afseende, hvilken jag anhåller att framdeles få anmäla.
Departementschefen öfvergick häruppå till en redogörelse för inne¬
hållet af nyss förut omnämnda lagförslag, hvilka skulle protokollet bi¬
läggas.
Därvid erinrade departementschefen till en början, hurusom af de
använda ordalagen framginge, att de tre förstnämnda af de föreslagna
lagarna vore afsedda att vinna tillämpning allenast inom de områden
af Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande hvilka
Kungl. Maj:ts befallningshafvande ännu icke meddelat afvittringsutslag
samt att sålunda, sedan beträffande Enontekis eller, såsom den numera,
benämndes, Karesuando socken afvittringsutslag meddelats den 19 februari
1907, de områden, på hvilka de nya bestämmelserna kunde komma att
tillämpas, blefve dels de ofvan odlingsgränsen belägna delarna af Väster¬
bottens län, innefattande delar af Sorsele, Stensele, Vilhelmina och Dorotea
socknar samt af den till Stensele socken hörande Tärna kapellförsam¬
ling, dels ock de odispouerade öfverloppsmarkerna nedom odlingsgrän¬
sen, belägna hufvudsakligen inom Sorsele socken af Västerbottens län
samt inom Gellivare, Jockmocks och Arjepluogs socknar af Norrbottens län.
80
Förslag till lag
»m uteslutande
tills vidare af
skiftesvitsord.
Förslag till
lag angående
utflyttningar
och ägobyten
i vissa fall.
Förslag till lag
angående hus¬
behof sskogar.
1 tf-
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 108.
Härefter anförde departementschefen vidare, beträffande de sär¬
skilda lagförslagen följande:
I fråga om förslaget till lag om uteslutande tills vidare af skiftes¬
vitsord inom vissa områden har jag redan i annat sammanhang anmärkt,
hurusom rätten att erhålla laga skifte å mark, som undergått afvittring
med tillämpning af förut angifna regler beträffande områdestilldelningen,
bör genom uttryckliga stadganden regleras, men att utredningen af hvilka
bestämmelser i detta hänseende kunna anses påkallade, synes böra upp¬
dragas åt skiftesstadgekommittén för att företagas i sammanhang med
frågan om revision af reglerna om laga skifte öfver hufvud. I afvaktan
på hvad som i anledning af denna utredning kan blifva förordnadt, torde
rätten att erhålla laga skifte å ifrågavarande områden böra helt och
hållet uteslutas. En bestämmelse i denna riktning torde icke få anses
innebära någon obillighet, då vederbörande hemmansägare och åbor
samtidigt beredas möjlighet att genom öfverenskommelse om markens
delning i sammanhang med afvittringen utan skifteskostnader tillför¬
säkra sig i hufvudsak enahanda förmåner, som laga skifte afser att bereda.
För skälen till den föreslagna lagen om utflyttningar och ägout¬
byten i vissa fall vid afvittring ofvan odlingsgränsen har jag förut
redogjort.x)
Med afseende på förslaget till lag angående husbehofsskogar an¬
håller jag få anföra följande.
Å särskild husbehofsskog bör, i öfverensstämmelse med hvad som
i allmänhet gäller om enskildas skogar, som äro underkastade utsynings-
tvång, afverkningen för gårdens behof lämnas utan annan inskränkning
än den, som kan följa af bestämmelsen i 2 § skyddsskogslagen. En
erinran om sistnämnda inskränkning återfinnes i förslagets 9 §. Att,
såsom skett i 57 § af 1894 års skogsförordning för där afsedda fall,
uttryckligen tillerkänna ägare eller åbo rätt att tillvarataga stubbar och
rötter har icke ansetts i förslaget erforderligt, då detta i likhet med
flertalet författningar angående vård af enskildes skogar allenast afser
att begränsa rätten till afverknings bedrifvande, hvarunder nyssnämnda
sätt för skogsmarkens tillgodogörande icke lärer vara att hänföra. Någon
bestämmelse angående rätt att för pottaskeberedning fritt afverka skadad 9
9 Sid. 71 härförut.
81
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
löfskog har på den grund icke i förslaget influtit, att enligt af ämbets¬
verken meddelad uppgift beredning af pottaska i lappmarken ej vidare
torde förekomma. På grund af svårigheter i kontrollhänseende torde vara
mindre lämpligt att, såsom ämbetsverken föreslagit, genom uttryckligt
stadgande tillförbinda vederbörande att till vedbrand, hägnad och dylikt
i första hand använda stubbar, rötter och mindre värdefull skog.
Då husbehofsskogarnas omfattning skall bestämmas med hänsyn
tagen jämväl till framtida utvecklingsmöjligheter, så måste under den
närmaste framtiden ej sällan förekomma, att husbehofsskog, om den väl
vårdas samt sparsamhet och omtanke iakttages vid dess anlitande för
gårdens behof, lämnar något större afkastning, än som för nämnda än¬
damål förbrukas. Såväl omsorgen om en god skogshushållning som
önskan att understödja den i dessa trakter bekymmersamma jordbruks¬
näringen synas mig föranleda till att sådant öfverskott må få af ägaren
disponeras, så snart genom utsyning och stämpling af vederbörande
skogstjänsteman blifvit konstatera»^, att besparad skogstillgång verkligen
förefinnes.
Ämbetsverken hafva föreslagit, att särskilda bestämmelser måtte
gälla beträffande förfoganderätten öfver husbehofsskog å egendom, som
icke brukas eller bebos, i det att sådan skog borde få disponeras
allenast på sätt, som enligt ämbetsverkens mening borde stadgas an¬
gående samfällda husbehofsskogar. Detta förslag innebär, dels att ut-
syningstvånget här borde gälla äfven vid afverkning för husbehof, dels
att besparad skogstillgång borde, efter utsyning, för ägarens eller åbons
räkning försäljas och behållningen lika fördelas mellan honom och sock¬
nens allmänningsfond. Bestämmelser i liknande riktning hafva äfven
föreslagits af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län.
Till försvar för ett dylikt undantagsstadgande skulle kunna anföras
följande. Då den nya principen för skogstilldelningens verkställande
just afser att tillgodose det med afvittringsverket afsedda ändamålet att
främja jordbrukets utveckling och stärka den själfägande jordbrukande
befolkningens ställning, så böra jämväl reglerna angående dispositions¬
rätten öfver husbehofsskogarna så anordnas, att de afvittrade egen¬
domarnas användande enbart eller hufvudsakligen till skogshushållning,
under försummande af därå drifvet jordbruk, så vidt möjligt motarbetas.
En sammanslagning af flera brukningsdelar är för öfrigt i dessa trakter
under inga förhållanden önskvärd, icke ens i fall, då jordbruksdriften
å de särskilda brukningsdelarna fortsättes, då nämligen sammanslagnin-
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 75 Höft. 11
82
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
gen lätt leder till minskadt intresse för icke bebodda brukningsdelars
häfd och odling. Flera brukningsdelars läggande under sambruk och
tydligen ännu mer egendoms användande till annat än jordbruk medför
emellertid regelmässigt eu minskning i åtgången af virke för husbehof
och sålunda jämväl en ökning af den besparade skogstillgång å hus-
bebofsskogarna, hvaröfver ägaren eller åbon enligt den nyss förut an-
gifna hufvudregeln skulle hafva rätt att, efter skedd utsyning, fritt
förfoga. Häri kunde möjligen anses ligga en frestelse till flera bruk¬
ningsdelars sammanslående eller rent af till jordbrukets nedläggande.
Hvad ämbetsverken till förekommande af dylika resultat föreslagit,
anser jag mig emellertid icke kunna förorda. Att införa utsynings-
tvång jämväl med afseende på husbehofsafverkningen å de obetydliga
skogsområden, hvarom här är fråga, finner jag af flera skäl afgjordt
olämpligt. Tanken att här ifrågavarande kategori af hemmansägare
och åbor skulle med hälften af den besparade skogstillgången å sina
husbehofsskogsområden bidraga till ökandet af allmänningsfonden synes
mig ock böra uppgifvas på i det hela liknande grunder som de, hvilka
vid tillkomsten af nådiga kungörelsen den 20 april 1906 föranledde
såväl Kungl. Maj:t som Riksdagen att frångå den s. k. norrlands-
kommitténs förslag att från delaktighet i vid afvittringarna tillkomna
allmänningars afkastning utesluta jordägare, hvilka uppenbarligen icke
för sin utkomst brukade jorden eller vore på stället boende. Hvad
slutligen ämbetsverkens förslag innebär beträffande sättet för realiserandet
af besparadt virke, hvarom här är fråga, så synes en bestämmelse i
detta hänseende ensamt för sig icke erbjuda någon lämplig garanti för
de afvittrade egendomarnas användande till det med dem afsedda
ändamålet.
En bättre lösning af det föreliggande spörsmålet innebure det
enligt mitt förmenande, om rätt till utsyning af besparad skogstillgång
å hemman eller nybyggen, som icke brukas eller bebos, medgåfves
allenast under förutsättning, att ägaren eller åbon förbunde sig att
använda viss del af nettobehållningen till vissa i hvarje särskildt fall
närmare angifna förbättringsarbeten vid gården. En dylik regel komme
att i viss mån motsvara, hvad som i åtskilliga fall tillämpats vid med¬
delande af tillstånd till förskottsutsyning för längre tid än tre år å de i
53 § af 1894 års skogsförordning omförmälda områden, dock att de
förbättringsåtgärder, som i sistnämnda fall pläga föreskrifvas, allenast
afse åtgärder i skogsvårdens intresse, medan de åtgärder, som här
framför allt borde ifrågakomma, direkt komme att afse jordbrukets vid-
83
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
maktkållande och höjande. Redan på grund häraf lärer emellertid vara
uteslutet att åt vederbörande skogstjänsteman öfverlämna utredningen af
hvilka föreskrifter lämpligen borde i det särskilda fallet meddelas. Att
åter hvarje gång föranstalta om särskild sakkunnig utredning i detta
hänseende, blefve alltför kostsamt i betraktande af värdet å det virke,
som kunde komma i fråga att utsynas.
Dessa och andra vid frågans lösning sig företeende svårigheter
finge emellertid icke föranleda till att den antydda faran för jordbruks¬
näringen i dessa trakter lämnades obeaktad, om denna fara verkligen
kunde antagas vara af någon afsevärd betydelse. Detta lärer emellertid
knappast vara händelsen. Redan genom det nya sättet för skogstill-
delningens verkställande förlora de egendomar, hvarom här är fråga,
väsentligt i begärlighet för trävaruindustrien, så mycket mer som de i
allmänhet äro af helt ringa mantal. Deras ofta afskilda och för
utdrifningen obekväma läge lärer äfven verka afskräckande på skogs-
spekulanter. Hvad särskild! angår trävarubolagen, hvilkas intressen
det här framför allt skulle gälla att begränsa, så äro ju dessa genom
lagen den 4 maj 1906 uteslutna från möjligheten att förvärfva sådan
fast egendom, hvarom här är fråga, och deras redan innehafda jord¬
besittningar inom de oafvittrade trakterna äro af jämförelsevis ringa
omfattning. Så ägdes eller innehades år 1901 inom Dorotea, Vilhelmina,
Stensele och Sorsele socknar samt Tärna kapellförsamling bland 433
brukningsdelar allenast 33 — däraf 26 inom Dorotea socken — af bolag.
Om följaktligen särskilda mot trävaruindustrien riktade prohibitiva be¬
stämmelser angående dispositionsrätten öfver husbehofsskogarna icke
torde få anses vara af behofvet påkallade, så lärer anledning icke före¬
ligga till lagstiftningsåtgärder endast och allenast till förekommande af
flera afvittrade brukningsdelars läggande under gemensamt bruk. Att,
tvärt emot hvad hittills varit fallet, en tendens till dylika sammanslag¬
ningar skulle uppstå allenast på grund af utsikten till något rikligare
tillgång på saluvirke å husbehofsskogarna, torde med skäl kunna be-
tviflas, och hvad som härvid verkligen i något enstaka fall kunde vinnas
genom särskilda inskränkningar i dispositionsrätten öfver liusbehofsskogen
å hemman eller nybyggen, som icke bebos, komme säkerligen att mer
än uppvägas af de vanskligheter, hvarmed bestämmelser i denna riktning
synas vara förenade.
3 f.
Bestämmelserna i denna § afse att så vidt möjligt förekomma
orättvisor vid skogstilldelningen på grund af skogsbeståndets bättre
84
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
eller sämre beskaffenhet å de till hemman eller nybyggen utlagda sär¬
skilda husbehofsskogarna och utgöra i viss mån en motsvarighet till
skiftesstadgans bestämmelser om skogslikvid. Lagrummet är affattadt i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad ämbetsverken i denna del
föreslagit. x)
Hvad sålunda stadgats beträffande tillträdet af husbehofsskog, som
tilldelats hemman eller nybygge, synes icke böra äga tillämpning å
skogsområde, som utlagts åt inhysingslägenhet. Att dylik lägenhet
i fall, då tillgången på ståndskog å dess utlagda område är ringa, icke
kan tillerkännas afverkningsrätt å afvittringslagets allmänning, lärer följa
redan däraf, att lägenheten icke får någon andel i denna sig tillerkänd.
Under sådana förhållanden bör ej heller vid tillträdet möjligen befintligt
öfverskott af ståndskog betraktas såsom en afvittringslagets samfällda
tillgång. Däremot kunde ifrågasättas att för statsverkets räkning af¬
verka sådant öfverskott. Då emellertid bestämmelserna i 3 § öfver
hufvud blott äro ett uttryck för den allmänna principen, att hemman
och nybyggen emellan skogsanslagen skola fördelas lika efter mantalet,
medan eu dylik likställighet med afseende på här ifrågavarande lägen¬
heter redan på den grund icke kan genomföras, att skogstilldelningen här
icke bestämmes efter en allmän norm, utan efter behofvet af och tillgången
på skogsmark i det särskilda fallet, och då vidare de skogsanslag, hvarom
här är fråga, i flertalet fall torde blifva af ringa omfattning och mindre
värdefull beskaffenhet, torde en regel, som förbehölle statsverket rätt
till öfverskott af ståndskog vid tillträdet af dylikt skogsområde, å ena
sidan knappast vara af principiella skäl påkallad, liksom den å andra
sidan i praktiken komme att visa sig tämligen betydelselös. Ej heller
kan med fog göras gällande, att inhysingslägenheterna genom att till¬
erkännas dylik Överskjutande skogstillgång kunde komma att obehörigen
gynnas i jämförelse med hemman och nybyggen, då den förmån, som
på denna väg någon gång kan uppstå, i flerfaldig måtto uppväges däraf,
att inhysingslägenheterna icke skola tillerkännas andel i vid afvittringen
utlagd allmänningsskog. Af det sagda torde äfven följa, att dessa lägen¬
heter icke böra tillerkännas rätt att på kronans skogar söka ersättning,
då tillgången på ståndskog vid tillträdet är ringa. 4
4 Beträffande stadgandet i 4 § må hänvisas till hvad ämbetsverken
och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län i
denna del yttrat. 2)
1) Sid. 24 härförut.
*) Sid. 26 och 53 härförut.
85
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
Eu bestämmelse för inhysingslägenheternas del af innehåll, att
vindfälld eller brandskadad skog skulle för statsverkets räkning för¬
säljas, har varit ifrågasatt, men har på den grund icke influtit i för¬
slaget, att värdet af det virke, som detta stadgande kommit att afse,
med hänsyn till ifrågavarande lägenheters i regel ringa omfattning samt
knappa och mindre värdefulla skogstillgång antagits blifva alltför
obetydligt i förhållande till det besvär med kontroll öfver stad¬
gandets efterlefnad och realisation af skadadt virke, som kommit att
åligga skogsstatens tjänstemän.
Uppenbart är, att omsorgen om skogens vård icke får lägga otill¬
börliga hinder i vägen för odlingsarbetet i dessa trakter. En oinskränkt
rätt att å särskildt husbehofsskogsområde afverka i och för uppodling
skulle emellertid lätteligen kunna missbrukas i syfte att kringgå den
föreslagna lagens bestämmelser i öfrigt. Det har därför ansetts till¬
rådligt att göra afverkning i dylikt syfte i större utsträckning, än som
jämlikt 1—4 §§ kan företagas, beroende på särskildt tillstånd, och hafva
förslagets bestämmelser i detta hänseende affattats efter mönstret af
förordningen den 24 juli 1903 angående åtgärder till förekommande af
öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens
läns kusttrakter. Å samfällda husbehofsskogar torde afverkning i och
för uppodling af flera skäl icke lämpligen böra medgifvas.
Af hvad jag redan i annat sammanhang yttrat beträffande ut¬
läggandet i vissa fall af samfällda husbehofsskogsområden torde framgå,
att dessa ofta måste erhålla sådant läge i förhållande till vederbörande
delägares inägor, att den å sådant skogsområde befintliga skogstillgången
icke kan omedelbart för husbehof tillgodogöras, utan måste för del¬
ägarnas gemensamma räkning realiseras och husbehofsvirke sedermera
för de inflytande medlen på närmare håll inköpas. Där detta är hän¬
delsen, kan uppenbarligen ej ifrågakomma annat, än att all afverkning
å skogen göres beroende af utsyning. Men äfven i fall, där möjlighet
icke är utesluten för den enskilde delägaren att från den samfällda
husbehofsskogen afhämta virke till gårdens behof, synes regeln böra
blifva densamma, detta till undvikande af den fara för vanvård och miss¬
hushållning med skogen, hvartill dennas friförklarande för ett flertal
delägares husbehof enligt erfarenhetens vittnesbörd lätt kan föranleda.
Utläggas, på sätt här förut blifvit föreslaget, de särskilda hus-
behofsskogarna i förhållande till mantalet, så synes samma grund böra
tillämpas vid fördelning af afkastningen å samfällda husbehofsskogar,
S-15 §§.
86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
och önskan att på ett rättvist sätt genomföra denna fördelningsprincip
blir i själfva verket ett ytterligare skäl för statuerandet af ett undan¬
tagslöst utsyningstvång beträffande dessa skogar. På den enskilde del¬
ägaren bör det ankomma att afgöra, huruvida hvad på honom i hvarje
fall belöper af utsynadt virke skall in natura uttagas. Hvad som icke
sålunda uttages, bör för öfriga delägares gemensamma räkning försäljas
i den ordning, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämmer i
sammanhang med utfärdandet af närmare föreskrifter beträffande sam¬
fällda husbehofsskogars förvaltning.
Härnäst gäller att afgöra, huru gränsen bör dragas för delägarnas
rätt att å samfälld husbehofsskog erhålla utsyning. Den kontrollrätt,
staten äger genom utsyningstvånget, lärer här under alla förhållanden
böra så användas, som hänsynen till en god skogsvård kräfver. I regel
torde ock delägarnas, lika väl som skogsvårdens, intressen vara bäst
betjänta med att afkastningen någorlunda jämt fördelas på de särskilda
afverkningsperioderna, d. v. s. att skogsskötseln anlägges på uthållighet.
Sistnämnda grundsats för skogsvården bör emellertid så mycket mindre
få föranleda till åsidosättande af delägarnas oundgängliga husbehof, som
ju enligt förslagets 1 § rätten till afverkning för husbehof å de särskilda
husbehofsskogarna öfver hufvud icke är underkastad någon begränsning
af skogsvårdshänsyn. På grund af samfälld husbehofsskogs förklarande
för skyddsskog kan rätten att å densamma erhålla utsyning i vissa fall
komma att inskränkas utöfver hvad som nyss är sagdt. En erinran
härom återfinnes i 9 §.
Beträffande skyldigheten att gälda synekostnad och utgöra vid
syneförrättning erforderlig handtlangning, så ock angående den ordning,
hvari utsyning må sökas och verkställas och klagan däröfver föras
o. s. v. torde det böra öfverlämnas åt Eders Kungl. Maj:t att meddela
de närmare bestämmelser, som må erfordras, utöfver hvad den föreslagna
lagen i vissa hänseenden innehåller. Hvad åter angår ansvar för öfver¬
trädande af medgifven dispositionsrätt, så synes den beträffande lapp¬
markerna i allmänhet i detta hänseende gällande bestämmelsen om straff
såsom för åverkan icke böra med den nya lagstiftningen införlifvas,
sedan i nyare lagstiftning och särskildt i 1903 års lagar angående vård
af enskildes skogar och angående skyddsskogar en mildare uppfattning
gjort sig gällande angående straffvärdheten af sådana förseelser, om hvilka
här är fråga. Det innebure onekligen en oegentlighet, ifall straffet för
obehörig afverkning så bestämdes, att husbehofsskogens förklarande
för skyddsskog komme att medföra, att en lägre strafflatitud blefve
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108. 87
tillämplig. Med hänsyn härtill synes vara lämpligast, att bestämmel¬
serna angående straffrättsliga påföljder af dispositionsrättens öfver¬
skridande affattas i öfverensstämmelse med skyddsskogslagens mot¬
svarande stadganden. Beträffande bestämmelserna i öfrigt i nu före¬
varande del af lagförslaget torde vidare förklaring icke erfordras.
Jag har i. det föregående erinrat därom, att till husbehofsskog
såvidt möjligt icke bör utläggas område, hvarå 2 § skyddsskogslagen
kan väntas blifva tillämpad. Har detta icke dess mindre måst ske, så
synes emellertid hvarken vara med husbehofsskogarnas ändamål fören¬
ligt eller med billighet öfverensstämmande, att vederbörande ägare till-
erkännes rätt att påfordra sådant områdes inlösen till statsverket jämlikt
2 § skyddsskogslagen. Ej heller beträffande annan med afvittringen
utlagd skogsmark synes inlösen böra ifrågakomma. Ett undantag från
hvad 2 § skyddsskogslagen innehåller angående sådan inlösen lärer
följaktligen vara påkalladt och innefattas i förslaget till lag om ändrad
lydelse af berörda lagrum.
Departementschefen uppläste härefter förevarande lagförslag, näm¬
ligen:
1) förslag till lag om uteslutande tills vidare af skiftesvitsord inom
vissa områden,
2) förslag till lag angående utflyttningar och ägoutbyten i vissa
fall vid afvittring ofvan odlingsgränsen,
3) förslag till lag angående husbehofsskogar inom vissa områden och
4) förslag till lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 24 juli
1903 angående skyddsskogar,
samt hemställde, att högsta domstolens yttrande öfver förslagen
måtte, för det ändamål, § 87 regeringsformen angifver, genom utdrag
af detta protokoll inhämtas.
Till hvad departementschefen sålunda hemställt,
däri statsrådets öfriga ledamöter instämde, täcktes
Hans Maj:t Konungen i nåder lämna bifall.
Ur protokollet:
E. Hallberg.
Förslag till
ändring
skyddsskogs¬
lagen.
88
Maj:ts Nåd. Proposition No 108.
Förslag
till
Lag om uteslutande tills vidare af skiftesvitsord inom vissa områden.
Härigenom för ordnas som följer:
Inom de områden af Västerbottens och Norrbottens läns lapp¬
marker, beträffande bvilka Konungens befallningshafvande ännu icke
meddelat afvittringsutslag, skall, jämväl sedan afvittring blifvit fastställd,
vitsord till erhållande af laga skifte vara uteslutet, intill dess annorledes
förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1909.
Kungl. Maj$s Nåd. Proposition N:o 108.
89
Förslag
till
Lag angående utflyttningar och ägoutbyten i vissa fall vid afvittring
ofvan odling sgränsen.
Härigenom förordnas som följer:
Finnes vid afvittringen ofvan odlingsgränsen inom de områden af
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande hvilka
Konungens befallningshafvande ännu icke meddelat afvittringsutslag,
hemman eller nybygge böra för tillgodoseende af nomadlapparnas behof
af renbete, renskiljningsplats eller flyttningsväg för renarna flyttas, vare
ägaren eller åbon pliktig tåla sådan flyttning mot ersättning af stats¬
medel för utflyttningskostnad och för odling; skolande vid beräknandet
af sådan ersättning skiftesstadgans föreskrifter i tillämpliga delar lända
till efterrättelse. Tarfvas för ändamål, hvarom ofvan förmäles, att till
hemman eller nybygge hörande område utbytes mot annat, kronan
tillhörigt område, vare ägaren eller åbon pliktig tåla ägoutbytet mot
ersättning för odling, efter ty nyss är sagdt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1909.
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Åfd. 75 Höft.
12
90
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108
Förslag
till
Lag angående husbehof sskog ar inom vissa områden.
Med ändring af hvad lag eller författning innehåller häremot
stridande, varder angående den skog, som vid afvittring inom de områden
af Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande hvilka
Konungens befallningshafvande ännu icke meddelat afvittringsutslag,
tilldelas hemman, nybyggen eller lägenheter såsom husbehofsskog, häri¬
genom förordnadt som följer:
Om särskilda husbehofsskog ar.
1 §■
Å område, som vid afvittring blifvit till särskild husbehofsskog
utlagdt, må afverkning utan utsyning bedrifvas för gårdens behof.
. 2 §.
Skulle, till följd af besparing, skogstillgången å särskild husbehofs¬
skog komma att öfverstiga hvad med tillämpande af eu uthållig skogs¬
hushållning för gårdens behof erfordras, må sådant öfverskott på ansökan
af ägaren eller åbon af vederbörande skogstjänsteman utsynas och
stämplas till fritt förfogande. Utsyning, hvarom nu är sagdt, må
ej påkallas oftare än hvart femte år.
3 §■
Finnes, då efter fullbordad afvittring de nya ägolotterna skola
tillträdas, å särskild husbehofsskog, som tilldelats hemman eller nybygge,
91
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
tillgång af barrskog utöfver hvad med tillämpande af en uthållig skogs¬
hushållning för gårdens behof erfordras, skall sådant öfverskott af
vederbörande skogstjänsteman på en gång utsynas för att efter verkställd
stämpling för afvittringslagets gemensamma räkning afverkas och bort¬
föras inom högst tre eller, där i visst fall i skogsvårdens intresse
längre afverkningstid erfordras, inom högst tio år.
Angående förfogandet öfver virke, som erhålles vid afverkning,
hvarom nu är sagdt, skall gälla hvad angående förfogandet öfver virke,
som afverkas å afvittringslagets allmänningsskogar, varder stadgadt.
Saknas vid tillfälle, hvarom i första stycket sägs, å särskild hus-
behofsskog, som tilldelats hemman eller nybygge, för gårdens behof
erforderlig skogstillgång, vare ägaren eller åbon berättigad att, till
fyllande af bristen, genom vederbörande skogstjänstemans försorg å
närmaste, afvittringslaget tillhöriga allmänningsskog erhålla utsyning
af för gårdens behof erforderligt virke att efter verkställd stämpling
under viss af utsyningsförrättaren bestämd tid uttagas.
4 §■
Varder ståndskog å hemman eller nybygge tillhörig särskild hus-
behofsskog vindfälld eller skadad af eld i större utsträckning, än att
den vindfällda eller brandskadade skogen kan för gårdens behof till¬
godogöras, innan den tager ytterligare skada, skall sådant öfverskott, så
fort lämpligen ske kan, för afvittringslagets gemensamma räkning af-
verkas och bortföras samt öfver det afverkade virket förfogas, efter ty
i 3 § stadgas för där afsedt fall. Ägaren eller åbon vare dock berättigad
att genom vederbörande skogstjänstemans försorg å närmaste, afvittrings¬
laget tillhörande allmänningsskog i mån af gårdens behof erhålla ut¬
syning af högst motsvarande virkesmassa att efter verkställd stämpling
under viss af utsyningsförrättaren bestämd tid uttagas.
5 §•
Vill ägare eller åbo för skogsmarks uppodling till åker eller
äng fälla skog å särskild! husbehofsskogsområde med rätt till fritt för¬
fogande öfver virket annorledes än för husbehof, göre därom anmälan
hos vederbörande skogstjänsteman, hvilken det åligger att, så snart sådant
i samband med utsyningsförrättningarna i trakten lämpligen kan ske, å
■ 92 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 108.
den uppgifva odlingsmarken anställa besiktning till utrönande af dess
läge, storlek, beskaffenhet och tjänlighet till odling samt därefter till
Konungens befallningshafvande i länet insända besiktningsinstrumentet
med uppgift å den tid, som anses för odlingens fullbordande erforderlig,
jämte det yttrande i öfrigt, hvartill besiktningen kan föranleda. Önskar
ägare eller åbo att, utan afbidande af dylik utsyningsförrättning, vinna
handläggning af ärendet, äge han på egen bekostnad antingen för
besiktning af marken påkalla skyndsam åtgärd af vederbörande skogs¬
biänsteman eller kronobetjänt, hvarefter denne med ärendet vidare förfar
i den ordning ofvan stadgas, eller ock låta odlingsmarken besiktigas af
två trovärdiga män samt insända deras öfver besiktningen afgifna intyg
jämte ansökning i ärendet till endera af nämnda tjänstemän, som har
att med eget yttrande befordra ansökningen till Konungens befallnings-
hafvandes pröfning. Finner Konungens befallningshafvande det tillämnade
odlingsföretaget vara af beskaffenhet, att afverkning af virke till fritt
förfogande bör medgifvas, meddele Konungens befallningshafvande därtill
tillstånd med utsättande af viss tid, inom hvilken vid vite, som Konungens
befallningshafvande äger bestämma, odlingen skall vara fullbordad;
skolande underrättelse om Konungens befallningshafvandes beslut i
ärendet meddelas skogstjänstemannen för ägarens eller åbons för¬
ständigande. Virke, till hvars afverkning tillstånd sålunda erhållits, skall
före afverkningen stämplas.
Om samfällda husbehof sskog ar.
6 §•
Område, som vid afvittring blifvit till samfälld husbehofsskog ut-
lagdt, skall förvaltas enligt reglemente, som efter delägarnas hörande
fastställes af Konungens befallningshafvande. Andel i samfälld hus¬
behofsskog tillkommer de hemman och nybyggen, för hvilkas räkning
skogen blifvit afsatt, hvart efter dess mantal.
7 §•
Afverkning å samfälld husbehofsskog må äga rum allenast efter
utsyning och stämpling af vederbörande skogstjänsteman. Vid utsyningen
93
Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
må skogen ej hårdare anlitas, än med en god skogsvård är förenligt,
och bör utsyningen, så vidt utan åsidosättande af delägarnas ound¬
gängliga husbehof ske kan, inskränkas på sätt, som tillämpandet af en
uthållig skogshushållning föranleder. I intet fall må träd så länge
sparas, att de däraf taga skada eller skogsvården eljest tillbakasättes.
8 §•
_ Å samfälld husbehofsskog utsynadt virke skall för gemensam
räkning afverkas och försäljas. Vill någon uttaga, hvad af virket på
hans andel i samfälligheten belöper, vare dock därtill berättigad.
Allmänna bestämmelser.
9 §•
Huru genom viss husbehofsskogs förklarande för skyddsskog rätten
att däröfver förfoga kan varda inskränkt utöfver hvad som i denna lag
sägs, därom stadgas i lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar.
10 §.
Närmare bestämmelser angående utsyning och stämpling, hvarom
i denna lag förmäles, meddelas af Konungen.
11 §.
Sker afverkning å särskild eller samfälld husbehofsskog i strid
mot de i denna lag meddelade föreskrifter, vare straffet böter, från
och med tjugufem till och med femhundra kronor, och skall det afver-
kade virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfördt,
fortfarande är i afverkarens besittning, tagas i beslag och dömas för¬
brutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa afverk-
ningen, skyldig att utgifva ersättning med belopp, motsvarande värdet
af samma virke.
Innefattar afverkning, hvarom här är fråga, förbrytelse mot all¬
männa strafflagen, skall hvad förut i denna § är stadgadt ej vinna
tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som vid afverkning i
94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
strid mot denna lags föreskrifter tillika missbrukat sin rätt i samfällig-
heten, kafva förverkat hvad å honom belöper af det afverkade virket,
samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför utgifva ersättning
efter tj här förut är sagdt.
12 §.
Kronobetjänte samt tjänstemän och betjänte vid skogsstaten äga
lika behörighet att åtala förseelser, hvarom i 11 § sägs, samt att med
beslag belägga virke, som skall anses förbrutet.
Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga
ordning anstälidt, vare beslaget förfallet.
13 §.
Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af aklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgadt. Begär, innan fragan om virkes förverkande slut¬
ligen pröfvats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,
på anmälan af åklagare, öfverexekutor, att fara är för virkets förstörelse
eller att kostnaden för dess förvarande skulle blifva större än skäligt
är, förordne öfverexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss
sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom
riket boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har kändt
ombud, som äger att för honom mottaga stämning och afgifva svaro¬
mål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om
auktionen minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan af åklagare,
hvarom här ofvan sägs, skall vara åtföljd af fullständig, af två trovärdiga
män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.
14 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas, äfvensom genom försäljning
af förbrutet virke uppkommen behållning eller enligt 11 § utdömd
ersättning för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel
tillfaller åklagaren samt tre fjärdedelar kronan.
Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall
försäljningssumman nedsättas hos Kouungens befallningshafvande, till
95
Kungl. Måj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
dess frågan om beslagets giltighet blifvit slutligen afgjord, och vare
om insättning af sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 §
utsökningslagen sägs.
15 §.
Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon på grund
af denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1909.
96
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 24 juli 1903 angående
skyddsskogar.
Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 24 juli 1903 angående
skyddsskogar skall erhålla följande ändrade lydelse:
Där större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen, än i
1 § sägs, befinnes vara af nöden, förordnar Konungen efter föregången
undersökning i hvarje särskildt fall om den inskränkning i förfogande¬
rätten, som af omständigheterna påkallas. Vill ägaren, hellre än att
tåla föreskrifven inskränkning, afstå marken, skall den af staten lösas;
dock att sådan rätt att påfordra lösen icke skall äga rum i afseende
å mark inom område af Västerbottens eller Norrbottens läns lappmarker,
beträffande bvilket afvittringsutslag icke af Konungens befallnings¬
hafvande meddelats före den 1 juli 1909.
Skall, efter ty ofvan sägs, mark af staten lösas, skola de angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof gifna föreskrifter äga
motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1909.
Kungi Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
97
Transsumt af protokoll öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol torsdagen den 19 november 1908.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden Ramstedt,
Westring,
Sundberg,
Bergman.
Sedan jämlikt högsta domstolens belut den 26 maj 1908 hand¬
lingarna rörande till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfver-
lämnade förslag till lag om uteslutande tills vidare af skiftesvitsord
inom vissa områden, lag angående utflyttningar och ägoutbyten i vissa
fall vid afvittring ofvan odlingsgränsen, lag angående husbehofsskogar
inom vissa områden och lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 24
juli 1913 angående skyddsskogar cirkulerat mellan högsta domstolens
ofvanbemälde ledamöter, hvilka jämte justitierådet Wijkander, som nu¬
mera erhållit afsked från justitierådsämbetet, öfvervarit föredragningen
af förslagen, företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande
förslagen bilagda detta protokoll.
Förslag till lag angående linsbehofsskogar inom vissa områden.
Förslaget gaf anledning till följande anmärkningar:
Justitieråden Sundberg och Bergman:
Detta lagförslag är byggdt på den förutsättningen, att vid af¬
vittring inom de områden, som med förslaget afses, skogstilldelningen
Bih. till Biksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 75 Höft. 13
98
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 108.
så verkställes, att af skogsanslagen de särskilda hemmanen och. ny¬
byggena omedelbart tilldelas allenast nödig liusbehofsskog men åter¬
stoden af skogsanslagen afsättes till en för delägarna gemensam all¬
männing, samt att vid husbehofsskogens utläggande hvarje bruknings-
del, för hvilken invid eller i närheten af dess inägor finnes för hus¬
behof nödig skogstillgång, erhåller sin särskilda husbehof sskog, men, om
hinder möta att tilldela vissa brukningsdelar den för dem erforderliga
husbehofsskog i dess helhet i närheten af inägorna, viss del af det för
afvittringslaget afsedda husbehofsanslaget afsättes till en för två eller
flera sådana brukningsdelar samfälld husbehofsskog. Förslaget förutsät¬
ter därjämte, att äfven vissa lägenheter skola vid afvittringen tilldelas
husbehofsskog.
I fråga om skogsanslagens fördelning i husbehofsskog och all-
männingskog finnas redan af Kungl. Maj:t och Riksdagen gifna före¬
skrifter. Dessa innehållas i nådiga kungörelsen den 20 april 1906,
som härutinnan föreskrifver, att af skogsanslagen skall de särskilda
hemmanen eller nybyggena omedelbart tilldelas endast hvad som efter
viss undersökning anses erforderligt för nödigt husbehof, med hänsyn
jämväl till förefintliga odlingslägenheter, men att återstoden af skogs¬
anslagen skall afsättas till allmänning, att för delägarnas gemensamma
nytta förvaltas i enlighet med grunder, som af Kungl. Maj:t bestämmas.
Hvad däremot beträffar husbehofsskogens uppdelning i särskild husbe¬
hofsskog och samfälld husbehofsskog, har, enligt hvad af departements¬
chefens yttrande till statsrådsprotokollet framgår, afsetts, att bestämmel¬
ser härom skulle i administrativ väg meddelas i sammanhang med vissa
andra ifrågasatta ändringar i eller tillägg till 1873 års afvittringsstadga.
Att sålunda i viss hufvudsaklig del bygga förevarande förslag, som skall
hafva karaktären af civillag, på bestämmelser, utfärdade i administrativ
ordning, kan icke vara öfverensstämmande med en god lagstiftning. Om
emellertid sådant anses icke kunna undvikas, torde det dock vara
nödvändigt att i förslaget med full tydlighet angifva, hvad med sär¬
skild husbehofsskog och samfälld husbehofsskog förstås.
Såsom redan i förslagets rubrik är utsagdt, afser förslaget att
lämna föreskrifter allenast beträffande husbehofsskogar. Det skulle
dock vara lämpligare och medföra större öfverskådlighet öfver den för
ifrågavarande områden gällande skogslagstiftningen, om åt förslaget
gåfves den vidsträcktare omfattning, att detsamma gällde äfven all-
männingsskogarna. Härför talar jämväl, att förslaget i 3 och 4 §§
redan innehåller vissa föreskrifter, som afse dessa skogar. De bestäm¬
melser rörande allmänningsskogarna, som sålunda borde i förslaget
99
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
införas, synas emellertid kunna inskränkas till följande, nämligen: att
dessa allmänningar — i likhet med hvad som nu gäller beträffande
häradsallmänningar — skola bibehållas oförminskade; att uti allmän-
ningarna de särskilda hemmanen och nybyggena äga andel, hvart efter
dess mantal; samt att de skola förvaltas i enlighet med grunder, som
af Kungl. Maj:t bestämmas.
Om förslaget utvidgas att omfatta jämväl allmänningarna, bör
tydligtvis rubriken erhålla en därefter lämpad, förändrad lydelse.
Justitieråden Ramstedt och Westring:
Det synes vara nödvändigt att i lagen angifves hvad som skall
förstås med de olika arter af husbehofsskogar — särskilda och sam¬
fällda —, om hvilkas begagnande lagen meddelar föreskrifter.
1 §.
Högsta domstolen:
Åt lagrummet synes böra gifvas en sådan affattning, att dess
innehåll framstår icke såsom en vederbörande ägare eller åbo medgifven
förmån utan såsom en inskränkning i hans förfoganderätt öfver skogen.
2 §•
Justitieråden Sundberg och Bergman:
I 2, 3 och 4 §§ meddelas bestämmelser rörande förfoganderätten
öfver sådan skogstillgång å särskild husbehofsskog, som öfverstiger
hvad som erfordras för gårdens behof. Tolkad efter sin ordalydelse
skulle 2 § endast afse sådant öfverskott, som uppstått genom iaktta¬
gande af sparsamhet vid skogens anlitande för husbehof. Det är dock
uppenbart, att åsyftadt är, att 2 § skall äga tillämpning å hvarje
öfverskott utöfver husbehofvet, som ej afses i 3 eller 4 §§. Såväl för
att tydligare uttrycka detta som för att i öfrigt erhålla en lämpligare
uppställning af dessa föreskrifter, hemställes, att 2 § nedflyttas efter
3 och 4 §§ samt så omredigeras, att den äger tillämpning, när i andra
fall än i nuvarande 3 och 4 §§ afses skogstillgången å särskild hus¬
behofsskog kommer att öfverstiga hvad med tillämpande af en uthållig
skogshushållning för gårdens behof erfordras.
Såsom af 10 § framgår, skola vissa bestämmelser i ämnet, hvilka
icke ansetts vara af den vikt, att de bort intagas i förslaget, meddelas
af Kungl. Maj:t. Vid sådant förhållande synes det kunna ifrågasättas, om
icke ur 2 §, liksom ur 3, 4 och 5 §§, en del däri nu upptagna detaljbe¬
100
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition No 108.
stämmelser böra uteslutas för att ersättas med föreskrifter, gifna i den
ordning, som i 10 § afses. Härigenom skulle ock de liufvudprinciper,
som i dessa paragrafer uttalas, komma till klarare uttryck, och samma
paragrafers affattning mera öfverensstämma med 6—8 §§. I anslutning
härtill hemställes, att ur 2 § andra punkten uteslutes.
Justitierådet Bergman:
Lagen angående vård af enskildas skogar inom Gottlands län
den 13 juni 1908, som föreskrifver tillstånd af länets skogsvårdsstyrelse,
när afverkning skall äga rum för annat ändamål än till gårdens be¬
hof eller för skogsmarks uppodling, innehåller tillika, bland annat,
stadgande därom, att, om någon vill annorledes än till gårdens behof
förfoga öfver virke, som blifvit för sådant ändamål afverkadt, han
skall söka skogsvårdsstyrelsens tillstånd därtill. Då det ansetts nödigt
att i nämnda lag införa en dylik bestämmelse, synes det kunna ifråga¬
sättas, huruvida icke i förevarande lagförslag borde intagas ett stadgande
af analogt innehåll.
3 §•
Justitieråden Sundberg och Bergman:
Under hänvisning till hvad under 2 § anförts rörande uteslutande
ur vissa §§ af en del detaljbestämmelser hemställes, att ur 3 § måtte
uteslutas, hvad som stadgas dels i första stycket om utverkande och
bortförande af öfverskottsvirke och dels i tredje stycket om uttagande
af virke.
Anses något uteslutande af berörda bestämmelser ur ifrågavarande
paragraf icke böra ske, bör paragrafen fullständigas med föreskrifter
dels om den tid efter de nya ägolotternas tillträdande, inom hvilken
de i första och tredje styckena omförmälda utsyningsförrättningarna
senast skola vara verkställda, dels om den tidpunkt, från hvilken
de i första stycket angifna tidrymder af högst 3 år och högst 10
ar skola räknas, och hvem det tillkommer att inom de i paragrafen
angifna tidsgränser bestämma fristen för virkets afverkande och bort¬
förande.
3 §, liksom 4 §, gäller särskild husbehofsskog, som tilldelats hem¬
man eller nybygge, men icke sådan skog, som tilldelats lägenhet. På
det att detta måtte så tydligt som möjligt uttryckas, hemställes, att
paragrafen afslutas med en bestämmelse, att hvad förut i paragrafen
stadgats icke gäller särskild husbehofsskog, som vid afvittringen till¬
101
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
delats lägenhet, samt att i anledning häraf redaktionen måtte undergå
erforderlig jämkning.
Justitierådet Sundberg:
Till undvikande af missförstånd torde i 3 § böra tydligen angifvas,
att, såsom afsedt torde vara, utsyning enligt första stycket verkställes
af skogstjänstemannen utan att särskild ansökan därför erfordras, men
utsyning, som i tredje stycket sägs, sker endast efter ansökan af veder¬
börande ägare eller åbo.
Justitieråden Ramstedt och Westring:
Stadgandena i första och andra styckena af 3 § innebära att,
därest å det vid afvittringen hemman eller nybygge såsom husbehofsskog
tillagda område finnes mera skog än som erfordras för hemmanet eller
nybygget, en reglering skall företagas sålunda, att öfverskottet utsynas
för afvittringslaget, hvilket skall äga att afverka och tillgodogöra sig
detsamma. På det att icke kollision skall uppstå emellan innehafvaren
och afvittringslaget synes det vara nödvändigt, att den sålunda ifråga¬
satta utsyningen verkställes samtidigt med det ägolotterna tillträdas
eller åtminstone omedelbart därefter. Då den nu intagna tidsbestäm¬
melsen endast lärer afse den tid efter utsyningen, inom hvilken ut¬
verkning skall äga rum, men lämnar obestämdt när utsyning skall
verkställas, torde alltså tidsbestämmelsen böra i angifvet hänseende
fullständigas.
Justitierådet Westring:
Bestämmelsen i tredje stycket, som afser begagnandet af all-
männingsskog, har uppenbarligen icke sin plats i förevarande lag, med
mindre däri äfven intagas öfriga hufvudsakliga bestämmelser angående
allmänningsskogarne. Hvad innehållet af bestämmelsen angår, afses
äfven här en reglering likartad med den, som förut i 3 § omtalas,
ehuru i motsatt riktning, i det här medgifves den, som erhållit för
litet husbehofsskog, att få bristen utsynad på allmänningsskogen. Till
klargörande af rättsförhållandet mellan den, som sålunda skall få en
särskild rätt till skogsfång å allmänningsskogar, och öfriga delägare
däri synes det vara af vikt att jämväl denna utsyning verkställes i
sammanhang med ägolotternas tillträde eller omedelbart därefter. Stad¬
gande i sådant syfte synes alltså böra meddelas. Detta hindrar icke,
att afverkningstiden tilltages så lång, som förhållandena i hvarje fall
betinga, hvilket ock synes vara meningen.
Lika med justitieråden Sundberg och Bergman anser jag det böra
tydligare angifvas, att bestämmelserna i denna paragraf ej afse lägenhet.
102
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
4 §•
Justitierådet Bergman:
Det i denna paragraf stadgade undantag frän regeln, att öfver¬
skott å särskild husbehofsskog tillkommer vederbörande ägare eller
åbo, grundar sig, enligt hvad af motiveringen framgår, på en hvarje
motbevisning uteslutande presumtion, att ägaren eller åbon icke är fri
från skuld till å skogen genom storm eller eld inträffad skada. En
dylik presumtion torde vara för vår skogsvårdslagstiftning i öfrigt
främmande. Då vid sådant förhållande tillräckligt starka skäl för att
för de jämförelsevis begränsade områden, å hvilka förevarande lagför¬
slag skall äga tillämpning, lagstifta på eu sådan presumtion icke synas
föreligga, hemställer jag, att hela denna paragraf måtte få utgå ur
förslaget. Härför talar jämväl, att af flera skäl en likartad bestäm¬
melse ansetts icke kunna meddelas beträffande samfälld husbehofsskog.
Skulle emellertid denna hemställan icke vinna afseende, så bör
dock lagrummet med afseende å affattningen undergå vissa jämkningar.
Sålunda bör i första punkten, i likhet med hvad som skett i 2 och 3
§§, föreskrifvas, att förhandenvaron af i nämnda punkt afsedt virkes-
öfverskott skall konstateras genom utsyning af vederbörande skogs-
tjänstemän, samt att sålunda utsynadt virke skall stämplas, innan det
afverkas och bortföres. Angående tid för afverkande och bortförande
af utsynadt virke bör för båda de i 4 § afsedda fall bestämmelser
meddelas i enahanda ordning, som anses böra ske beträffande i 3 §
afsedt utsynadt virke. Slutligen bör det förhållandet, att 4 § icke
gäller beträffande särskild husbehofsskog, som vid afvittringen tilldelats
lägenhet, uttryckas på samma sätt, som föreslagits för 3 §.
Justitierådet Sundberg förordade de af justitierådet Bergman ifråga¬
satta jämkningar i paragrafens affattning.
Justitierådet Westring:
Angående platsen för bestämmelsen i sista punkten, hvilken afser
icke husbehofsskog utan allmänningsskog, gäller samma anmärkning som
vid den i 3 § intagna föreskriften beträffande allmänningsskogarne.
Det synes böra tydligare angifvas, att 4 § ej afser lägenhet.
5 §■
Justitieråden Sundberg och Bergman:
Ett med 5 § nästan ordagrant lika lydande stadgande återfinnes
i 3 § 4 mom. i förordningen angående åtgärder till förekommande af
103
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
öfverdrifven afverkning af ungskog inom Västerbottens och Norrbottens
län den 24 juli 1903; och äfven förordningen angående dispositions¬
rätten öfver skogen å vissa skattehemman m. m. den 29 juni 1866
innehåller ett liknande stadgande. Därest emellertid hvad ofvan före¬
slagits rörande uteslutande ur förslagets 2, 3 och 4 §§ af vissa däri
nu upptagna detaljbestämmelser vinner afseende, synes 5 § kunna in¬
skränkas till att allenast innehålla, att tillstånd till afverkning å sär¬
skild husbehofsskog i odlingssyfte med rätt till fritt förfogande öfver
virket annorledes än till husbehof meddelas af Konungens befallnings¬
hafvande, och att sådan afverkning må äga rum först efter förutgången
utsyning och stämpling af vederbörande skogstjänsteman.
6 §.
Justitieråden Sundberg och Bergman:
I likhet med hvad af oss föreslagits i fråga om allmänning, som
vid afvittringen afsättes, hemställes, att beträffande samfälld husbehofs¬
skog måtte föreskrifvas, att sådan skog skall bibehållas oförminskad.
7 §.
Justitieråden Sundberg och Bergman:
Enligt hvad af departementschefens yttrande till statsrådsproto¬
kollet framgår, afser denna paragraf att föreskrifva, att vid afverk¬
ning å samfälld husbehofsskog en uthållig skogshushållning i regel skall
tillämpas, men att undantagsvis, om sådant för tillgodoseende af del¬
ägarnas oundgängliga husbehof är nödvändigt, afverkning må äga rum
utan iakttagande af nämnda princip, dock icke i vidsträcktare omfatt¬
ning än som är förenligt med en god skogsvård. Paragrafens inne¬
börd är emellertid icke därmed fullt tydlig, enär i paragrafen icke är
utsagdt, huruvida för tillämpning af undantagsstadgandet förutsättes
oundgängligt husbehof för samtliga delägarna eller endast en eller flera
af dem. I fråga härom torde vara uppenbart, att afvikelse från
hufvudregeln ej bör vara medgifven därför, att detta påkallas af någon
delägares husbehof. Då nämligen afkastningen i hvarje fall skall mellan
delägarna fördelas efter mantal och icke efter husbehofvets storlek,
skulle af ett dylikt medgifvande följa, att, så snart för en enda bland
ett flertal delägare ett osedvanligt stort behof af virke förelåge, flera
gånger den sålunda erforderliga virkeskvantiteten skulle kunna få af-
104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
verkas, därvid större delen af det afverkade virket eller af de medel,
som vid försäljning af detta för gemensam räkning inflöte, komme att
användas annorledes än för tillgodoseende af delägarnas husbehof, ett
resultat, som icke stode i öfverensstämmelse med syftet med husbehofs-
skogarnas afsättande. Icke heller torde man böra för undantagsstad-
gandets tillämpning uppställa fordran på förefintligheten af oundgäng¬
ligt husbehof för samtliga delägarna, då detta skulle innebära en alltför
stor obillighet mot den enskilde behöfvande delägaren. Lämpligast
synes alltså, därest frågan om afvikelse från hufvudregeln skall göras
beroende af delägarnas husbehof, vara — hvilket måhända ock är i
förslaget afsedt — att den i paragrafen angifna, mindre stränga skogs-
vårdsprincipen skall följas, för den händelse ett flertal delägares hus¬
behof komme att åsidosättas genom uthållighetsprincipens tillämpande
vid afverkning å skogen. En regel af sistnämnda innebörd synes dock,
äfven om genom en omredigering af lagrummet däråt gåfves uttryck,
i tillämpningen lämna rum för stor ovisshet. Frågan, när undantags¬
vis en afverkning i strid mot nämnda hushållningsprincip må äga rum,
torde fördenskull böra lösas på annat sätt, exempelvis så att den¬
samma göres beroende af tillstånd i hvarje särskildt förekommande
fall af domänstyrelsen eller Kungl. Maj:t.
Justitierådet Bamstedt:
Då de i 7 § meddelade bestämmelser icke med full tydlighet
angifva hvad därmed åsyftas, synes en omredigering erforderlig.
Önskvärdt vore, om med afseende å här afsedd skog kunde fastslås, att
icke under några förhållanden afverkning må bedrifvas i större om¬
fattning än som öfverensstämmer med principerna för en uthållig
skogshushållning.
10 §.
Justitieråden Sundberg och Bergman:
Därest afseende fästes vid hvad vi förut ifrågasatt angående
uteslutande ur vissa paragrafer af en del däri nu upptagna detalj¬
bestämmelser för att ersättas med föreskrifter, meddelade i den ord¬
ning, som i 10 § afses, lärer en omarbetning af sistnämnda lagrum
blifva erforderlig.
11 §•
Justitierådet Bergman:
Om, såsom jag under 2 § förordat, i förslaget införes ett
stadgande, huru den, som vill annorledes än till gårdens behof
105
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
förfoga öfver virke, som blifvit för sådant ändamål afverkadt,
skall0 erhålla tillstånd därtill, bör i förslaget, i likhet med
hvad som skett i nya Gottlandslagen, jämväl införas en bestämmelse
om straff för den, som utan sådant tillstånd annorledes än till gårdens
behof förfogar öfver virke, som blifvit utan föregående utsyning
afverkadt.
Justitieråden Sundberg och Bergman:
Stadgandet i andra stycket af 11 §, enligt hvilket bestäm¬
melserna i första stycket icke skola vinna tillämpning, när kon¬
kurrens med allmänna strafflagen föreligger, medför vissa anmärk¬
ningsvärda oegentligheter. Dels är nämligen i de lagrum i
allmänna strafflagen, som vid sådan konkurrens kunna komma
i fråga att tillämpas, stralfminimum lägre än i förslagets 11 §, och
dels kunna förseelser mot nämnda lagrum i allmänna strafflagen i
regel icke åtalas af annan än målsäganden. Sistnämnda förhållande
synes erbjuda ägare af skogsmark utväg att genom obehöriga trans¬
aktioner bereda sig möjlighet att förfoga öfver skogen i strid mot
förslagets bestämmelser utan att därigenom utsätta sig för straff eller
det afverkade virkets konfiskation. Hvad särskildt samfällda husbehofs-
skogar beträffar, så torde stadgandet i 11 §:s andra stycke medföra,
att bestämmelserna i första stycket komma att kunna tillämpas på
utverkning å dylik skog allenast i det fall, att samtliga delägare i
skogen äro delaktiga i den olofliga afverkningen. Uti nu berörda
hänseende öfverensstämmer emellertid det remitterade förslaget med
såväl lagen angående vård af enskildas skogar den 24 juli 1903 som
skyddsskogslagen och nya Gottlandslagen; och synes vid sådant för¬
hållande lagförslaget härutinnan böra ändras allenast under förutsätt¬
ning att nämnda lagar i motsvarande delar undergå ändring.
14 §.
Justitierådet Sundberg-.
I enlighet med den princip, som uti de under senare år
utfärdade författningar i allmänhet gjort sig gällande, synas de
böter, livilka enligt blifvande lag i ämnet ådömas, böra tillfalla
kronan. Eu ändring i förslagets bestämmelse härutinnan torde
emellertid ej böra vidtagas annat än i samband med motsvarande
ändring i öfriga lagar å skogsvårdslagstiftningens område.
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 75 Höft. 14
106
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
15 §.
Högsta domstolen:
Därest den i 5 § meddelade föreskriften angående vite i förslaget
bibehålles, torde i förevarande § böra meddelas bestämmelse angående
förvandling jämväl af sådant vite.
Förslag till lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 24 juli 1903
angående skyddsskogar.
Justitierådet Bergman, med hvilken justitierådet Sundberg var
ense, yttrade:
Enligt hvad departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
gifver vid handen, synes afsedt vara att i de nya afvittringsbestäm-
melser, som skulle komma att utfärdas i administrativ ordning, före¬
skrift lämnas därom, att vid afvittringen skall utredas, å hvilka
områden, lämpliga till husbehofs- eller allmänningsskog, 2 § i skydds-
skogslagen kan komma att äga tillämpning, samt att sådan skogs¬
mark icke må utläggas till husbehofsskog i andra fall, än då sådant
är oundgängligt för beredande af tillgång till nödigt husbehofsvirke.
Det torde vara uppenbart, att vid beräkning af skogsanslaget till den
brukningsdel, åt hvilken skogsmark på detta sätt utlägges, hänsyn
måste tagas till den inskränkning i förfoganderätten öfver skogen,
som tillämpningen å densamma af nämnda lagrum medför. Vid sådant
förhållande bör gifvetvis ägaren till en dylik brukningsdel icke äga
rätt att efter afvittringen påfordra, att staten skall lösa den samma
brukningsdel tilldelade skogsmark, å hvilken i sammanhang med
afvittringen skyddsskogslagens 2 § förklarats skola tillämpas. Det
torde fördenskull vara erforderligt, att till samma § enligt dess nu¬
varande lydelse göres ett tillägg i nu angifvet syfte.
Ifrågavarande lagförslag afser emellertid att utesluta rätten att
påfordra inlösen i fråga om all skogsmark inom de områden, som
blifva föremål för afvittring. Härutinnan synes förslaget gå längre,
än rättvisa och billighet kräfva. Något verkligt skäl torde nämligen
ej förefinnas att ålägga en ägare af skogsmark ovillkorlig skyldighet
att utan hvarje ersättning vidkännas den vidtgående inskränkning i
äganderätten, som meddelandet af ett förordnande enligt berörda
lagrum kan innebära, därest hänsyn härtill ej tagits vid husbehofs-
107
Kungl. Majdi Nåd. Proposition N:o 108.
skogens utläggande vid afvittringen; och ett dylikt åläggande framstår
såsom så mycket mera obilligt, ju längre tid efter afvittringen förord¬
nandet i fråga meddelas. Jag anser fördenskull förslaget härutinnan
böra undergå ändring, därvid, hvad särskildt beträffar husbehofsskog,
synes böra tagas under öfvervägande, huruvida icke, på det att syftet
med sådan skogs utläggande icke må motverkas, skogsägarens intressen
i här ifrågavarande fall må kunna vinna beaktande på lämpligare sätt,
än 2 § skyddsskogslagen nu föreskrifver, exempelvis så att han förkla¬
ras berättigad till ersättning i annan, kronan tillhörig skogsmark eller
i form af rätt till afverkning å kronoskog.
Justitieråden Ramstedt och Westring lämnade förslaget utan
anmärkning.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
108
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17
mars 1909.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Roos,
Swartz,
grefve Hamilton,
Malm,
Justitieråden: Claeson,
Lindbäck.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Alfred Petersson
anmälde efter gemensam beredning med chefen för justitiedeparte¬
mentet :
Högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver jordbruks¬
ärenden den 15 maj 1908 inhämtade utlåtande öfver de vid samma
protokoll fogade förslag till
1) lag om uteslutande tills vidare af skiftesvitsord inom vissa om¬
råden,
2) lag angående utflyttningar och ägoutbyten i vissa fall vid af¬
vittring ofvan odlingsgränsen,
109
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 108.
3) lag angående husbehofsskogar inom vissa områden och
4) lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 24 juli 1903
angående skyddsskogar.
Departementschefen erinrade, hurusom de i förstnämnda tvenne
lagförslag innefattade ämnen vore af den beskaffenhet, att frågan om
dessa förslags framläggande för Riksdagen ankomme på föredragning
af chefen för justitiedepartementet, och föreslog, att lagstiftningsärendet
i denna del måtte till nämnda departement öfverlämnas.
Efter att härefter hafva redogjort för innehållet i högsta dom¬
stolens utlåtande, för så vidt angick förslagen till lag angående hus¬
behofsskogar inom vissa områden och till lag om ändrad lydelse af 2 §
i skyddsskogslagen, anförde departementschefen vidare:
Såsom af den nu lämnade redogörelsen framgår, har vid behand¬
lingen af förslaget till lag angående husbehofsskogar inom vissa områden
inom högsta domstolen yppats betänkligheter emot att i viss hufvud¬
saklig del bygga bestämmelserna i förevarande ämne, hvilka skola er¬
hålla civillags natur, på i administrativ väg utfärdade afvittringsför-
fattningar. Vill man till fullo undvika den brist i lagtekniskt hän¬
seende, hvarpå sålunda hänvisats, synes mig ingen annan utväg stå
öppen än att jämväl åt afvittringsförfattningarna, åtminstone till den
del dessa äro för den föreslagna lagen grundläggande, förläna karaktären
af civillag. Emot en sådan anordning möta emellertid vissa betänklig¬
heter. Bestämmelserna angående afvittringsverket hafva hitintills med¬
delats i administrativ väg, och att beträffande de jämförelsevis obetyd¬
liga områden, hvilka nu återstå oafvittrade, frångå den hittills följda
principen synes så mycket mindre tilltalande, som, på sätt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län i sitt underdåniga
yttrande i detta ärende den 28 mars 1907 erinrat, sättet för afvittrings-
verkets ändamålsenliga genomförande i viss mån är beroende af
växlande förhållanden i det särskilda fallet, hvilka icke alltid låta sig
förutses, hvarför ock på detta rättsområde den större lättrörlighet, som
den administrativa lagstiftningsformen erbjuder, mer än eljest synes vara
af nöden. Afvittringsverkets reglerande i civillags form komme ock
med nödvändighet att medföra ej oväsentligt uppskof med hela detta
lagstiftningsärende. Afvittringarnas snara slutförande är emellertid af
det allra största intresse och det är så mycket angelägnare, att frågan
kan i hela dess vidd föreläggas innevarande års Riksdag, som afvitt-
ringsarbetena redan nu i det närmaste fortskridit så långt, som i af¬
vaktan på den nya lagstiftningen låter sig göra, hvarför ett uppskof till
ett följande år med frågans afgörande måste föranleda svårighet att bereda
no
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
den vid afvittringsverket anställda personalen lämpligt arbete. Vid nu
anförda förhållanden synas de inom högsta domstolen yppade betänklig¬
heterna icke få föranleda till att åt afvittringslagstiftningen gifves civil¬
lags natur. Detta synes ock vara så mycket mindre nödvändigt, om,
såsom samtliga högsta domstolens ledamöter ansett erforderligt, i lagen
med full tydlighet angifves, hvad som är att förstå med de olika slag
af husbehofsskogar, som i lagen afses. Vid den omarbetning af det
remitterade förslaget, som jag låtit verkställa i anledning af de vid dess
granskning inom högsta domstolen framställda anmärkningar, har äfven
fått inflyta en §, den första af det omarbetade förslaget, hvilken har
till uppgift att närmare bestämma begreppen särskild och samfälld
husbehofsskog.
Inom högsta domstolen har anmärkts, att de i 3 och 4 §§ af det
remitterade förslaget meddelade bestämmelserna angående begagnandet af
allmänningsskog icke hafva sin plats i förevarande lag, med mindre däri
äfven intagas öfriga hufvudsakliga bestämmelser angående allmännings-
skogarna. Äfven om denna anmärkning icke kan frånkännas sitt berätti¬
gande, så synes mig dock den påpekade lagtekniska bristen i förslaget
vara af beskaffenhet att icke kunna undvikas utan att från andra syn¬
punkter vissa olägenheter uppstå. De nyssnämnda bestämmelserna i
förslagets 3 och 4 §§ synas mig nämligen å ena sidan stå i det
sammanhang med dessa lagrums innehåll i öfrigt, att de icke lämpligen
kunna ur sitt sammanhang utbrytas. Å andra sidan synas mig ock
vissa skäl tala emot det inom högsta domstolen väckta förslaget, att åt
lagen gifva den vidsträcktare omfattning, att i densamma jämväl intoges
vissa angifna bestämmelser angående dispositionsrätten öfver allmännings-
skogarne m. m. Såsom jag redan vid mitt anförande till statsråds¬
protokollet den 15 maj 1908 erinrat, böra de allmänningar, hvilka
komma att utläggas vid framtida efterafvittringar, helt eller till största
delen sammanslås med de allmänningar, som inom vederbörande af-
vittringsområden kunna vara vid den allmänna afvittringen afsätta. Då
bestämmelser med afseende på sistnämnda slags allmänningar, såvidt
de afsatts vid redan afslutade afvittringar, äro på administrativ väg
meddelade, komme, om det inom högsta domstolen väckta förslaget vunne
beaktande, efter dylik sammanslagning med afseende på en och samma
allmänning att vid sidan af hvarandra i enahanda hänseenden gälla
både på administrativ väg och i civillags form meddelade föreskrifter.
Till en dylik dubbelhet lära däremot de i 3 och 4 §§ meddelade be¬
stämmelserna angående allmänningsskogar med hänsyn till deras inne¬
håll icke kunna föranleda. På grund af hvad jag sålunda anfört och
in
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
då den inom högsta domstolen föreslagna lagbestämmelsen angående
förvaltningen af de allmänningsskogar, hvilka framdeles komma att vid
afvittringen afsättas, allenast skulle innebära ett återupprepande af hvad
som redan gäller på grund af 1905 års Riksdags genom nådiga kun¬
görelsen den 20 april 1906 promulgerade beslut, anser jag mig icke
kunna tillstyrka, att den förevarande lagens tillämpningsområde vidgas,
på sätt inom högsta domstolen blifvit föreslaget.
Beträffande den afdelning af det remitterade förslaget, hvilken
handlar om särskilda husbehofsskogar, hafva i anslutning till inom
högsta domstolen framställda anmärkningar vidtagits följande ändringar.
1 och 2 §§ hafva undergått redaktionell omarbetning och den undan¬
tagsställning, som för de i 3 och 4 §§ afsedda fall intages af särskild hus-
behofsskog, tilldelad lägenhet, har bragts till tydligare uttryck. Sist¬
nämnda båda §§ hafva ock kompletterats dels med vissa tidsbestämmelser,
dels med uttryckliga stadgande!! om utsynings och stämplings före¬
tagande jämväl för det i 4 § första punkten afsedda fall och om veder¬
börande skogstjänstemans befogenhet så väl att företaga dylik utsyning
och stämpling som att fixera vissa tidsfrister. Ordningsföljden mellan
§§ har på föreslaget sätt omkastats, i sammanhang hvarmed en redak¬
tionell jämkning företagits jämväl beträffande förslagets 5 §. De sålunda
förändrade bestämmelserna återfinnas i 2—6 §§ af det omarbetade förslaget.
Tvenne högsta domstolens ledamöter hafva satt i fråga, huruvida
icke vissa i 2—-5 §§ af det remitterade förslaget upptagna detalj¬
bestämmelser borde uteslutas för att ersättas med föreskrifter, med¬
delade på sätt, som i 10 § sägs. Då de afsedda bestämmelserna emellertid
tjäna till att närmare fixera gränserna för ägarens eller åbons rätt att
tillgodogöra sig den särskilda husbehofsskogen eller att i vissa fall från
allmänningsskog utfå erforderligt husbehofsvirke, synas mig skäl icke
föreligga för en ändring af förslaget i denna del.
Beträffande 4 § af det remitterade förslaget har en bland högsta
domstolens ledamöter uttalat den mening, att densamma borde i dess
helhet ur förslaget utgå. I anledning af livad till stöd därför anförts
må erinras därom, att nyssnämnda lagrum dels afser att innebära en
maning till aktsamhet vid skogens skötsel, dels ock åsyftar att för där
afsedda händelser garantera ägaren eller åbon en jämnare tillgång på
husbehofsvirke och betaga honom möjligheten att förslösa den därvid
uppstående extraordinära virkestillgången utan tanke på framtiden. De
fördelar såväl från det allmännas som från vederbörande ägares eller
åbos synpunkt, hvilka torde kunna uppnås genom ifrågavarande be¬
stämmelse och hvilka i dessa karga och ofta skogsfattiga trakter måste
112 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 108.
tillmätas en särskild vikt, lära näppeligen på annan väg stå att vinna,
ock vill det under sådana förhållanden synas, som om stadgandets
undantagsnatur icke bör få föranleda dess utmönstrande.
I 7 § af det omarbetade förslaget har på grund af inom högsta
domstolen gjord hemställan föreskrifvits, att samfälld husbehofsskog
skall bibehållas oförminskad.
Såsom jag redan vid mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 15
maj 1908 framhållit, synes skogsskötseln å de samfällda husbehofs-
skogarna i regel böra anläggas på uthållighet. Vid det remitterade
förslagets granskning har en bland högsta domstolens ledamöter fram¬
hållit såsom önskvärdt, att denna regel måtte göras undantagslös.
Ehuru jag af flera skäl icke fullt kan dela denna mening, har jag
emellertid, på samma gång jag i anledning af inom högsta domstolen
framställda anmärkningar tagit i öfvervägande, huru undantagen från
uthållighetsprincipen må kunna angifvas med större tydlighet, än som
skett i det remitterade förslaget, jämväl tagit under förnyad ompröfning,
huruvida icke dessa undantag må kunna ytterligare begränsas utöfver
hvad med det remitterade förslaget afsetts. Framför allt har det synts
mig angeläget att söka undvika, att hänsynen till vissa delägares ökade
husbehof föranleder ökad utdelning af virke eller pengar jämväl åt
öfriga delägare, då detta, såsom ock inom högsta domstolen framhållits,
icke öfverensstämmer med syftet med husbehofsskogarnas afsättande.
Härvid kommer i betraktande, att beträffande samfälld husbehofsskog
med sådant läge, att dess afkastning kan åt delägarna in natura uttagas,
ökadt virkesbeliof för viss delägare kan tänkas tillgodosedt genom
skogens afkastning, utan att därför afverkningen behöfver så utsträckas,
att den ifrågavarande delägarens virkesbehof täckes af den honom enligt
8 § af det remitterade förslaget tillkommande andelen af det afverkade
virket. Genom bestämmelser i det i 6 § af samma förslag afsedda
reglementet synes nämligen saken kunna så ordnas, att delägaren i
fråga beredes möjlighet att, mot afdrag på utdelningen af följande.års
afkastning eller mot kontant ersättning, öfvertaga virke,, som ej af
öfriga delägare in natura uttages. Träffas en dylik anordning, uppstår
behof att medgifva afvikelse från uthållighetsprincipen allenast för det
fall, att den totala virkeskvantitet, som med tillämpande af denna
princip vid visst tillfälle får afverkas, visar sig otillräcklig för bestridande
af hvad samtliga delägare behöfva in natura uttaga. Af nu anförda, skäl
hafva i 8 och 9 §§ af det omarbetade förslaget införts stadganden af inne¬
börd, att en vidsträcktare utverkning, än som med uthållighetsprincipen
är förenlig, allenast kan medgifvas, då detta erfordras för beredande
113
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 108.
af större tillgång på virke att för delägares extraordinära husbehof
användas. Undantagsstadgandets tillämplighet har gjorts beroende af
att den vidsträcktare utsyningen är med god skogsvård förenlig och ej
kränker meddelägares intressen samt att reglementet för den samfällda
husbehofsskogen innefattar bestämmelser till ordnande af de ersättnings¬
frågor, som uppstå vid utsyning för allenast vissa delägares husbehof.
För att än skarpare betona stadgandets undantagsnatur och sålunda
förebygga oupphörliga rubbningar i afverkningsberäkningarna och de
samfällda husbehofsskogarnas utpinande har möjligheten att öfverskrida
uthållighetsprincipen uttryckligen bundits vid förutsättningen, att det
ökade husbehofvet har sin grund i extraordinära omständigheter
såsom eldsvåda, utflyttning i följd af skifte eller dylikt. Bestämmande¬
rätten i fråga om den extra afverkningens tillåtlighet är lagd i händerna
på vederbörande öfverjägmästare.
Emot 9 § af det omarbetade förslaget kan visserligen den in¬
vändningen göras, att densamma saknar all tillämplighet med afseende
på de samfällda husbehofsskogar, hvilka i förhållande till delägarnas
gårdar hafva sådant läge, som omöjliggör virkets uttagande in natura,
och att följaktligen delägarna där komma i en sämre ställning än
eljest. Denna omständighet, som har sin grund i själfva naturför¬
hållandena och i viss mån äger sin motsvarighet i olikheten mellan
förhållandena vid samfällda husbehofsskogar öfver hufvud å ena sidan
och vid särskilda husbehofsskogar å den andra, synes mig emellertid icke
utgöra tillräckligt skäl emot fastställandet af mera liberala skogsvårds-
principer för de fall, då detta till obestridlig nytta för delägarna och
utan någon verklig olägenhet för skogsvården låter sig göra.
Det af högsta domstolen påpekade redaktionsfelet i det remitte¬
rade förslagets 15 § har vid omarbetningen blifvit rättadt.
Hvad i öfrigt enskilda ledamöter inom högsta domstolen vid
granskningen af nu ifrågavarande lagförslag anfört har jag icke ansett
böra föranleda ändring i förslaget.
Beträffande härnäst förslaget till lag om ändrad lydelse af 2 § i
lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar hafva tvenne högsta
domstolens ledamöter anmärkt, att detta förslag ginge längre än rättvisa
och billighet kräfde, då det beträffande skogsmark, som utlägges vid
framtida afvittringar, undantagslöst utesluter den i 2 § skyddsskogs-
lagen omförmälda rätten att påfordra inlösen. Att ålägga en ovillkorlig
skyldighet att utan hvarje ersättning underkasta sig den vidtgående
inskränkning i äganderätten, som meddelandet af ett förordnande enligt
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 75 Höft. 15
114
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 108.
berörda lagrum kan innebära, vore befogadt, allenast där hänsyn till inskränk¬
ningen tagits vid kusbehofsskogsanslagets utläggande vid afvittringen.
Hvad sålunda anförts synes mig icke böra föranleda omarbetning
af förslaget. Då, på sätt redan framhållits i mitt anförande till stats¬
rådsprotokollet den 15 maj 1908, i en blifvande afvittringsförfattning
föreskrifter komma att meddelas om noggrann undersökning i sam¬
manhang med afvittringen angående tillämpligheten af 2 § skyddsskogs-
lagen på den i afvittringen ingående skogsmarken, lärer allenast mycket
sällan kunna förekomma, att nödvändigheten att beträffande viss skogs¬
mark tillämpa nämnda lagrum kommer till synes först efter afvittringen.
Skulle emellertid detta någon gång inträffa, så vore för dylika fall,
såsom ock inom högsta domstolen antydts, vederbörande skogsägares
intressen knappast betjänta med rätten att fordra skogsmarkens inlösande
med eu penningsumma, på sätt i 2 § skyddsskogslagen föreskrifves,
helst det ofta skulle visa sig omöjligt att för den undfångna lösesum-
man förvärfva annan, lämpligt belägen skog, hvilken icke vore af be¬
skaffenhet att hemfalla under 2 § skyddsskogslagen. Därest den fram¬
ställda anmärkningen skulle vinna beaktande, blefve det följaktligen
nödvändigt att beträffande de sällsynta fall, om hvilka här är fråga,
meddela speciella bestämmelser angående ersättningens beskaffenhet,
något som i och för sig synes föga tilltalande. Skulle i realiteten
något stå att vinna med dylika specialbestämmelser, borde de garantera
vederbörande skogsägare ersättning i kronan tillhörig skogsmark eller
i form af rätt till afverkning å kronoskog, men en dylik ersättning in
natura lärer på grund af bristande tillgång på lämpligt belägen krono¬
skog icke alltid kunna beredas, ett förhållande, som är ägnadt att ytter¬
ligare inveckla lagstiftningsuppgiften. Det lärer sålunda af praktiska
skäl vara nödvändigt att underkasta ägarna till vid framtida afvittringar
utlagd skogsmark skyldighet att utan ersättning tåla den ifrågavarande
inskränkningen.
Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det afgifna
yttrandet affattade förslag till lag angående husbehofsskogar inom vissa
områden och till lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 24 juli 1903
angående skyddsskogar samt hemställde, att desamma måtte, jämlikt
§87 regeringsformen, genom nådig proposition Riksdagen till antagande
föreläggas.
Hvad departementschefen sålunda föreslagit och
hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde,
Kungl. Majds Nåd■ Proposition N:o 108. 115
täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla; och
skulle nådig proposition i ämnet, af den lydelse bilagan
— vid detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.
Ur protokollet
Axel Mörner.