Motioner i Första Kammaren, N:o 9.
1
N:o 9.
Af herr Petersson, Lorentz, angående skrifvelse till Konun¬
gen i fråga om åtgärder för folkuppfostringsväsendets
utveckling i mera praktisk nktning.
Vid senaste kyrkomöte väcktes af biskop N. Lövgren en
motion angående åtgärder för folkbildningsväsendets utveckling i
mera praktisk riktning. Denna motion föranledde ej någon åtgärd,
enär den icke ansågs falla inom kyrkomötets befogenhet. Att emel¬
lertid de däri uttalade tankarne vunnit anklang, framgår bland
annat däraf, att biskop Billing begärde få till protokollet uttala,
att han instämde i realiteten med biskop Lövgren, och att det endast
vore af den grund, att han ansåge motionen gå utanför kyrkomötets
formella befogenhet, som han icke vore med att bifalla densamma,
i hvilket uttalande ärkebiskopen och 12 andra kyrkomötesmedlem-
mar instämde. Redan då denna fråga inom kyrkomötet fick sitt
afgörande, vaknade hos undertecknad tanken att genom motion
framlägga den för Riksdagen. Och nu har ett särskildt skäl föl¬
en sådan motions väckande tillkommit. Nyss har Kungl. Maj.t i
anledning af ett beslut, som fattats vid hushållningssällskapens för-
lidet år hållna möte, gifvit seminariekommittén, förstärkt med 3
nya ledamöter, i uppdrag att inkomma med förslag till åtgärder,
som för omorganisation i praktisk riktning af folkbildningsväsendet
befunnes erforderliga. Man må hysa hvilken åsikt som helst an¬
gående lämpligheten att hänskjuta denna fråga till en förutvarande
kommitté med ursprungligen annat uppdrag, faktum är att ett för¬
slag till vidtgående omgestaltning förts fram till förberedande be-
Bih. till Riksd. Prut. 1909. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 6 Raft. (N:is 9—11). 1
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 9.
handling. Vid sådant förhållande vore det enligt mitt förmenande
skada, om icke äfven de synpunkter och förslag, som i den Löv¬
grenska motionen innehållas, vunne beaktande. Jag öfvergår nu
till en redogörelse för denna motion, som jag sålunda gör till min,
och ansluter mig därvid så nära som möjligt till dess ordalydelse.
Till tidens glädjande företeelser hör, att rundt om i vårt
land uppstått en ifrig angelägenhet att väcka fosterlandskärleken
till lif i svenska mäns och kvinnors hjärtan. Äfven den hemlöse
kan vara en god patriot, men den naturliga grund, på hvilken foster¬
landskärleken bäst frodas, är dock kärleken till hemmet. Också
hafva fosterlandsvännerna visat sig intresserade för att åt hemmet
gifva dess tillbörliga plats i samhällsorganismen. Detta intresse
har bland annat kommit till uttryck i den s. k. egnahemsrörelsen,
som numera omhuldas både af staten och enskilda.
En egen torfva och en egen stuga bidraga äfven i hög grad
till den trefnad, som ett hem af ser att bereda, men i och för sig
dana de naturligtvis icke något hem. Till hemmet höra framför
allt personer: makar, föräldrar och barn, husbönder och tjänare,
och på förhållandet mellan familjemedlemmarne beror det ytterst,
om ett hem motsvarar sitt namn eller utgör dess motsats.
För mitt syfte träder förhållandet mellan föräldrar och barn
i förgrunden. Detta är en af hemlifvets viktigaste faktorer. Därpå
beror icke blott hemmets framtid utan i hög grad både statens och
kyrkans. Stat och kyrka måste därför ock vara angelägna att
skapa gynnsamma villkor för hemlifvets utveckling i god riktning
och det icke minst i syfte att bereda föräldrarne möjlighet att väl
fullgöra sina uppfostringsplikter och att träffa anordningar till deras
hjälp, i den mån dessa plikter öfverstiga deras förmåga. De hafva
äfven vinnlagt sig att göra detta. Ett resultat däraf är vårt folk-
skoleväsen.
Det är nu ingen fråga därom, att icke folkskolan i många
afseenden varit en hjälp för hemmen. Mycket godt har därom
sagts, och mycket kan ytterligare sägas. Ätt emellertid hjälpen
varit behäftad med brister, har man skäl att misstänka af den allt
högljuddare klagan öfver dåliga hem och förvildad ungdom. Denna
klagan gifver åtminstone tillräcklig anledning att undersöka om
verkligen vårt skolväsen är sådant, man kan önska det, eller om på
vissa punkter en förändring är af nöden.
Det var en tid, då man i pedagogiska kretsar drog skarpt
B
Motioner i Första Kammaren, N:o '9.
i härnad mot plan och sätt för undervisningen i folkskolan. Nu¬
mera tyckes den striden hafva afstannat. Det är möjligt, att be¬
tydande brister ligga på detta håll, och att man i dem har att söka
några anledningar till uteblifvandet af skolarbetets väntade resultat.
Huru härmed förhåller sig må dock i detta sammanhang lämnas
å sido. I stället må undersökas, om icke i skolans organisation före¬
komma felgrepp, som inverka menligt så väl på liemlifvet som på
barnens uppfostran.
Ingen skola för det uppväxande släktet, allra minst folkskolan,
skall vara en institution för sig. Den skall endast vara en hjälp
i uppfostringsväsendet, en hjälp bland annat åt hemmen. Men
skall den väl fylla sitt ändamål som hjälpinstitution, så får den
naturligtvis hvarken under en tid så godt som helt och hållet lägga
beslag på barnen — den skulle då utöfva ett slags vikariat för
hemmet i stället för att hjälpa det — ej häller släppa barnen ifrån
sig under en annan tid, då hemmen som bäst behöfva skolans
hjälp. Det är dock detta folkskolan gör. Under en period, från
det 7:de till det 13:de året, tager den barnens tid och intresse alltför
starkt i anspråk, medan den därefter, och det i de så viktiga bryt¬
ningsåren, skjuter dem helt och hållet ifrån sig. Det ena som det
andra är tydligen missgrepp, och båda missgreppen föra med sig
menliga följder.
Det behöfver icke inför Riksdagen bevisas, att skolan under
skoltiden är så godt som allenaherskande öfver barnen. Fem tim¬
mar om dagen på skolbänken, utom den tid, som ägnas åt vissa
öfningsämnen; tid för vandringen från och till skolan; tid, intresse
och krafter för hemläxorna. Hvad återstår väl sedan för hemmen?
När det lilla hufvudet blir fullt af skolvisdomen, blir det kanske
icke heller någon vrå öfrig för fars lärdomar och mors förmaningar.
Fars och mors uppfostringsarbete har under skoltiden knappast
någon teg att odla i barnets lif. Det lägges ofta ned af brist på
användning.
Några följder häraf må framdragas. Därom torde full enighet
få anses råda, att folkskolebarn böra fostras icke blott till förmåga
att i lifvet bruka sina själskrafter utan äfven till håg och duglighet
för kroppsarbete. Utan tvifvel vore det till gagn äfven för de
högre skolornas alumner att införas i det praktiska kroppsarbetet,
men medvetandet häraf har icke i lika hög grad trängt igenom
med hänsyn till den ungdom, som utbildar sig för någon form af
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 9.
andligt arbete såsom sitt blifvande vitse genus, som med hänsyn till
den, som ägnar ämna sig åt det arbetsområde, där kroppsliga färdig¬
heter företrädesvis komma till sin rätt. Men uppfostran till kropps¬
arbete går genom kroppsarbete. Några grundade skäl för den me¬
ningen, att en period af människans lif skulle lämpa sig för en
ensidig utveckling af de andliga krafterna, en annan period åter för
utveckling af de kroppsliga hafva hittills icke presterats. Fastmera
tyckes det ligga i sakens natur, att kroppslig och andlig utveckling
böra gå jämsides med hvarandra. Och denna parallellitet lärer
äfven böra utsträckas till fostran för det andliga och kroppsliga
arbetet i detta ords inskränktare mening.
För den kroppsliga utvecklingen har utan all fråga gymna¬
stiken stor betydelse, där skolorna annars hafva utvägar till dess
rationella bedrifvande. Högt är också den pedagogiska slöjden att
skatta såsom hjälpmedel vid fostran till kroppsarbete. Ingendera
kan dock fullt ersätta det arbete, som hemmen hafva att erbjuda.
Hemarbetet uppfordrar barnet mera att reda sig på egen hand och
själf hitta på utvägar för arbetets förenkling. Ständigt återkom¬
mande, som det är, bidrager det icke litet att framkalla härdighet
och uthållighet, på samma gång det stärker musklerna och med¬
verkar till ett godt »handlag». Det måste därför betraktas som
menligt för utvecklingen att under den långa skoltiden i så hög
grad lägga beslag på barnen för skolan, att just ingen tid blir öfrig
för hemarbetet.
Om barnet erhåller tid till hemarbete, blir utan tvifvel den
första fordran, som ställes på dess verksamhet, att det söker hjälpa
sig själf t. Då tiden för hemarbetet är för knapp, måste det där¬
emot lita till andras hjälp äfven för rent personliga behof. Vanan
vid hjälpens mottagande föder lätt anspråk på dess erhållande.
Och däri ligger sanningen i det påstående, som en aktad författar¬
inna förtrytsamt uttrycker så: »Skolan fostrar egoister och öfver-
magar, högmodiga parasiter, hvilkas dagliga erfarenhet lär dem,
att lifvet går förträffligt genom att lefva på andra och ha sig själf
som mål, att alltid ta, men aldrig ge». Dessa ord gälla visserligen
närmast det allmänna läroverket, men folkskolan måste, tyvärr i
mycket vidsträckt mån, taga den åt sig inom sitt område.
Äfven i etiskt afseende skulle hemarbetet vara ett godt upp¬
fostringsmedel, om det rätt användes, och det länder till stor skada,
om skolan hindrar detta medel att få utöfva sitt välgörande infly-
Motioner i Första Kammaren, N:o 9.
5
tan de. Om hvarje barn äfven under skoltiden hade att svara för
någon uppgift i hemmet, så skulle detta icke blott tjäna att väcka
och vidmakthålla pliktmedvetandet och ansvarskänslan, utan äfven
låta barnet förnimma, hurusom det hade sin anpart med i hemmets
uppehållande. Men det man arbetar för, lär man sig älska. In¬
tresset för och kärleken till hemmet skulle utan tvifvel växa i jämn¬
bredd med arbetet för detsamma, och känslan af att föra en nyttig
tillvaro skulle bidraga till ökad lifsglädje. Om arbetet för hemmet
någon gång gestaltade sig till ett arbete i främmandes tjänst, så
innebure detta icke någon fara, ifall det vore afpassadt efter barnets
tid och krafter. Att i och utanför hemmet vara andra till tjänst
och nytta kan icke läras för tidigt, och den lärdomen är af största
värde för lifvet.
Som en illustration till det sagda vill jag anföra några er¬
farenheter, som för åtskilliga år sedan gjordes i ett skyddshem på
landet för gossar från stad. Föreståndare för hemmet voro en folk¬
skollärare och hans fru. Till en början användes en tjänarinna
som hjälp vid husets skötsel. Emellertid visade det sig snart, att
tjänarinnorna mera skadade än gagnade gossarnes uppfostran. Då
beslöt sig husmodern resolut för att reda sig utan kvinnligt biträde.
Hon fördelade de husliga göromålen mellan gossarne. En hvar fick
sitt att svara för, de äldre tyngre göromål, de yngre lättare. Men
från den stunden, då gossarne sålunda blefvo husmoderns hjälpre¬
dor, kom liksom en annan anda i huset. Gossarne trifdes bättre,
rymningsförsök blefvo sällsynta. Det uppstod en formlig täflan
emellan dem att göra sin sak så väl som möjligt, vare sig det gällde
att städa, skura, bädda, diska, skala potatis o. s. v. eller att hugga
och bära ved, hemta vatten, sköta grisgården och dylikt De fingo en
verklig kärlek till sina sysslor. Framstegen i skolämnena blefvo
icke mindre efter införande af denna arbetsordning, utan gossarne
gingo till lektionerna med hurtigare mod än förut.
Månne den i vida kretsar härskande uppfattningen af kropps¬
arbetet som trälgöra är alldeles utan sammanhang med det förhål¬
landet, att barnen under skoltiden ställas så godt som utanför det
praktiska förvärf sarbetet? För egen del kan jag icke undgå att här
spåra ett förhållande af orsak och verkan, om än i förevarande fall
verkan kan resultera jämväl ur andra orsaker.
Den skadligaste följden af att hemmet under skoltiden tränges
alldeles i bakgrunden är dock, att föräldrar och barn komma bort från sin
6
Motioner i Första Kammaren, N:o 9.
af själfva naturen gifna ställning till hvarandra. När föräldrarna
dag efter dag finna, att utrymmet för deras inflytande på barnen
blir allt trängre, slappas efter hand deras uppfostringsenergi, såvida
den icke är dess starkare, och så småningom öfverflytta de, kanske
utan att själf märka det, ansvaret för barnen på andra. Barnen å
sin sida lösgöras i sitt inre från förnimmelsen af beroende under
föräldramyndigheten. Så uppkommer mellan barn och föräldrar en
inre klyfta, som vidgar sig, allt efter som åren gå. Från skolans sida
får man då ofta höra talas om hemmens dåsighet och likgiltighet,
men man glömmer den andel skolsystemet haft i framalstrandet af
dessa dåliga egenskaper.
Man får emellertid icke heller förbise, att äfven skolan lider
under närvarande förhållanden. Barnen tröttna på det ihållande
ensidiga skolarbetet, de tröttna mot dagens slut, mot veckans slut och
mot terminernas slut. För läraren blir det en pinsam ansträngning
att hålla uppmärksamheten vaken hos en mängd trötta barn. Ett
fäkt och jäkt blir det att stoppa in så rikhaltigt kunskapsförråd
som möjligt under de få skolåren. Vid tretton års ålder eller ännu
tidigare skola ju barnen hafva inhemtat alla de kunskaper, som
kunna anses hafva större värde för deras följande lif. Mycket
måste därför läggas ned hos dem, som vida öfvergår deras intresse
och fattningsförmåga. Däraf skadas deras intellektuella utveckling.
De börja till slut känna leda vid all den osmälta andliga föda, som
de nödgas intaga, Och den bristande håg för boklig bildning, som
man ofta iakttager hos den folkskolebildade allmänheten, torde ofta
i detta förhållande hafva sin tillräckliga förklaringsgrund.
Hvad har man då att göra? Svaret är i dess allmänhet
enkelt nog. Inskränk skolarbetet under de skolår, som här äro i
fråga, inskränk det så, att föräldrar och barn få tid för hvarandra,
att barnen få tid för arbete i hemmen och att de i skolan förmå
med friskt sinne följa undervisningen. Afsöndra ock ur lärokurserna
allt stoff, som på barnens hithörande utvecklingsstadium i det hela
måste blifva osmält minneskram.
Svårare ställer sig problemet, då det gäller huru långt in¬
skränkningen bör gå och på hvad sätt den bör ske. Skall den
stanna vid tre fjärdedelar, två tredjedelar eller vid hälften af den
nu föreskrifna normaltiden? Skall begränsningen hufvudsakligen
afse lärotimmarne per dag, dagarne per vecka eller veckorna per
år? Hvilken olikhet bör iakttagas mellan land och stad, mellan
Motioner i Första Kammaren, iV.o 9.
7
jordbruks- och industridistrikt, mellan trakter med glesare och tätare
befolkning? Allt detta är frågor, som endast kunna besvaras efter
en omfattande sakkunnig utredning.
Redan nu anser jag mig böra betona, att de föreslagna in¬
skränkningarna icke afse att pressa ned den allmänna bildningsnivån.
Afsikten med denna motion är tvärtom att gifva en ansats till att
höja folkbildningen, att göra den gedignare, mera harmonisk och
mera praktisk. Inskränkning på ett håll skulle motsvaras af en
ännu mera betydande utvidgning på ett annat.
Innan jag öfvergår till att tala om denna utvidgning, anser
jag mig böra säga några ord om den punkt, som många torde be¬
trakta som förslagets akilleshäl. Kan det antagas, att föräldrarne
mera allmänt skola förstå att på ett ändamålsenligt sätt utnyttja
barnens fritid i uppfostrande syfte? Är det icke betydligt tryggare
att, såsom nu sker, öfverlåta barnens utbildning åt skolade upp¬
fostrare ?
Jag har all respekt för fackskickligheten på alla områden
och sätter den för ingen del mindre högt på pedagogikens fält än
på andra. Men lika visst som grofarbetaren måste stödja yrkena,
det sunda bondförståndet göra sin röst hörd på tinget, den i juri¬
diken obevandrade praktiske mannen deltaga i lagstiftningsarbetet
och lekmännen stå vid prästernas sida vid kyrkans uppbyggande,
så behöfver skolans pedagogiska arbete utfyllas af deras fostrings-
verk, som i sitt kall hufvudsakligen äro vägledda af sin mer eller
mindre sedligt bestämda naturliga läggning i förening med lifvets
erfarenheter. Man får icke heller glömma att föräldrakärleken har
ett tint väderkorn att träffa det rätta vid barnens behandling. Det
kan väl hända, att uppfostringsarbetet i hemmet ter sig ganska re¬
gellöst och ometodiskt, men icke dess mindre kan det frambringa
goda resultat. Och under alla förhållanden förmår ingenting er¬
sätta de välgörande impulser, som under det förtroliga samlifvet i
hemmet afsiktligt eller omedvetet meddelas från föräldrarne till
barnen.
För öfrigt äro de flesta hem inga hopplösa objekt för goda
reformsträfvanden. Allmogens hafva hållit sig bäst både af andra
skäl och på grund af den större gemensamhet, hvarför dessa lämna
rum mellan föräldrar och barn i fråga om sysselsättning och in¬
tressen. Sämre är det i detta hänseende ställdt bland industriar-
betarne och äfven bland öfriga arbetare i andras tjänst både i stå-
8
Motioner i Första Kammaren, N:o 9.
derna och på landsbygden. Men om också här och hvar skulle
möta svårigheter, så gäller det att icke väja för dessa utan söka öf¬
vervinna dem. Det är för ett sundt tillstånd inom landet af största
vikt att hafva goda hem. Hemlifvets höjande bör utgöra ett huf-
vudföremål för det kristligt-sociala arbetet. Här är icke platsen att
tala om de betydelsefullaste häfstängerna härför, jag vill blott fram¬
hålla, huru gagneligt det skulle vara att vid föräldramöten och
andra tillfällen utreda frågorna, om huru föräldrar skola hand¬
leda sina barn på deras från skolan lediga tid och därigenom väcka
och elda särskildt mödrarna att i detta hänseende på bästa sätt
söka fylla sina plikter. I de fall, då hemmen visa sig ohjälpliga,
måste naturligtvis hädanefter som hittills särskilda åtgärder vidta¬
gas. —
Det andra missgreppet, som vi tilläde vårt folkskoleväsen,
var att skolan allt för tidigt släpper barnen och särskildt icke stödjer
hemmen i deras fostran under de viktiga brytningsåren.
Just under dessa grannlaga år behöfde hemmen skolans hjälp.
Som ställningen för närvarande ofta är, blir det helt enkelt ödes¬
digert för barnens utveckling, att skolan så tidigt undandrager dem
sin omvårdnad. Då föräldrar och barn under den trägna skoltiden
blifvit i sitt inre främmande för hvarandra, hafva band brustit, som
icke så lätt återknytas. I många fall kan det rätta förhållandet
aldrig återställas. Föräldrarne känna sig oskickliga att utöfva sina
uppfostringsplikter; barnen vilja ej mera böja sig för föräldramyn-
digheten. Så lämnas de unga tidigt att gå sina egna vägar, och en
sorglig erfarenhet har visat,. att dessa vägar alltför ofta icke bära
åt rätt håll.
Äfven från synpunkten af kunskapers bibringande är den
nuvarande ordningen mycket förfelad. Icke nog med att mycket
osmält kunskapsstoff måste nedläggas i de alltför outvecklade barnens
minne; mycket måste ock eftersättas, som skulle vara af oberäk¬
neligt värde för de ungas framtid. De flesta folkskolebarn öfvergå
till näringarna. Många visa sig därvid håglösa; de flesta kunna åt¬
minstone icke lägga sin själ in i sitt arbete, enär de icke fått nå¬
gon nyckel till dess begripande. Helt annorlunda skulle det vara,
om de i början af sin arbetstid genom lämplig undervisning blefve
orienterade inom sin verksamhetssfär: de blifvande jordbrukarne inom
sitt fält, de olika industriarbetarne hvar inom sitt fält. Intresset
Motioner i Första Kammaren, N:o 9. 9
blir mera vaket, när man kan arbeta icke blott med sina armar
utan äfven med sitt förstånd.
Det torde sålunda få anses alldeles nödvändigt, att skolan
utsträcker sin verksamhet utöfver de nuvarande skolåren. En be¬
gynnelse därtill har ju skett genom den s. k. fortsättningsskolan.
I den riktningen bör man gä vidare och på samma gång ställa
hvarje ny kurs i lefvande sammanhang med de föregående. Fort¬
sättningskurserna borde blifva både en, två, tre och fyra och i af¬
seende på tidslängden fortgå i fallande skala. De kunde icke blifva
likformiga öfver hela landet. I städer och andra större samhällen
skulle de kanske ordnas bäst som aftonskolor, på landsbygden som
dagskolor några veckor i följd; ämnena måste något växla efter
olika orters behof o. s. v. Före anordningen måste gå en sak¬
kunnig utredning, som endast genom Kungl. Maj:ts försorg kan
åstadkommas.
Ett referat från Göteborgs stifts förliden sommar hållna lärare¬
möte visar, att de tankar, som här ofvan uttalats, icke äro främ¬
mande för vår folkskolas pedagoger. Däri heter bland annat:
»■ . ■ Man kan icke helt mekaniskt stufva in andliga närings¬
medel i ett barn i förhoppning att de efter tjugu år skola öfvergå
i dess kött och blod. Det lönar sig icke att undervisa barn om
sådant, som först för en mognare ålder är möjligt att mottaga
och bringa till växt.» . . . »Det på det praktiska lifvet syftande
lärostoffet måste dels begränsas, så att det på ett naturenligt sätt
kan inhämtas på den begränsade skoltiden och dels måste det på
ett sundt sätt fördelas på de olika åldersskedena — folkskolan med
den därtill hörande småskolan — folkskolans fortsättningar och
öfverbyggnader ...» »Då undervisningen bör afpassas efter be-
hofvet på olika orter, är det klart, att fortsättningsskolan omöjligen
kan bli likformig, utan måste bli i hög grad skiftande, och på hvarje
ort omfatta endast några få ämnen, som för lärjungarne ha den
största betydelsen».
Den tid, som följer efter den närmaste skoltiden, är i regel ung¬
domens bildbaraste ålder. Sä mycket oförsvarligare är det, att ung¬
domen icke då erhåller tillräcklig handledning för sin utbildning.
Därom erinrar den förut citerade författarinnan, dä hon på sitt
drastiska sätt skrifver:
»Om jag berättade för er, att det någonstädes i Sveriges land
funnes ett stuteri, där man med mycken omsorg och kostnad droge
Bih till Riksd. Prot. HM. 1 Sami. 3 Afd. 1 Band. 0 Häft. 2
10
Motioner i Första Kammaren, N:o 9.
upp föl, till dess de voro två år, men sedan släppte dem på vild¬
bete och lämnade dem att utan tillsyn och vård växa i frihet så
länge, att de sedan aldrig mer läte sig styras af tygel och töm,
skulle Ni icke ett ögonblick tro mig. Och detta med rätta, ty så
enfaldig är ingen stuteriägare, icke ens en fast aflönad stuteri¬
styrelse.
Men jag skall säga er, hvem som i Sveriges land ändock gör
något liknande, och Ni skall icke kunna göra mig till lögnare med
den förklaringen, att så enfaldig är ingen.
Det är nationens uppfostrings- och undervisningsväsen för
folkets barn. Hvem sedan ansvaret drabbar eller domen träffar,
vill jag lämna osagdt.
Yi veta alla, att hvad vi upplefvat och lärt före vårt tolfte
år, det står för vårt medvetande såsom en ganska suddig tafla i
mörk eller ljus ton med enstaka skarpa ljusreflexer öfver. Hvad
vi däremot erfarit, upplefvat och lärt från vårt trettonde till vårt
tjugonde år, alltså under de för själens lika väl som för kroppens
utveckling så betydelsefulla »ton» åren, det är mejsladt in i vårt
medvetande, det är en skrift, präntad med stilus på stentaflor, en
skrift som aldrig utplånas.
Hvilket sorgligt misstag är det icke då, att just under dessa
lifsbestämmande år lämna massan af samhällets barn utan ledning
och annat stöd än det slumpen består dem.»
Så långt författarinnan.
Yi nämnde om praktiska ämnen, som borde ingå i fortsätt¬
ningskurserna. Med idel »praktiska» ämnen skulle dock dessa
kurser blifva mycket opraktiska. Det är godt, att ungdomen erhåller
vägledande insikt i hvad som hör till dess yrke; det är förmånligt,
om den får någon föreställning om de samfundsformer, inom hvilka
dess lif skall röra sig. Men detta räcker icke till för utdaning af
en god medborgare. Har icke synen blifvit fäst på de ideala mål,
som beteckna sannare realiteter än alla yttre ting och förhållan¬
den, då saknar man de bästa förutsättningarna för att i djupare
mening gagna det samhälle, man tillhör. Sådan undervisning, som
förer dessa realiteter nära förstånd och hjärta, är därför lika nöd¬
vändig i fortsättningskurserna, som handledning i s. k. praktiska
läroämnen,
Den härmed berörda verksamheten för ungdomens religiöst-
sedliga tillvaratagande och lyftning framträder som en allt starkare
Motioner i Första Kammaren, N:o 9.
11
bjudande nödvändighet. Med afseende därpå må blott påpekas,
huru, sedan genom konfirmationsberedelsen prästen inträdt som
religionslärare, det äfven för därpå följande kurser utan tvifvel
blefve mest ändamålsenligt, att prästen kvarstode i sin lärareegen¬
skap. Lektionerna kunde tänkas anlagda efter mönstret af tyska
prästers Sprechstunden mit den Konfirmirten, d. v. .s. hållas på
söndagar med 2 å 4 veckors mellanrum och innefatta dels fördjup¬
ning af redan meddelade kunskaper, dels utvidgning, företrädesvis
till det kyrkohistoriska gebitet, samt i hvarje fall till formen växla
mellan akroamatisk och kateketisk framställning. På sådant sätt
skulle en omläggning af skolan i antydd riktning för kyrkan erhålla
en betydelse i någon mån liknande den, hvarpå man hoppas för
det borgerliga samhället och fäderneslandet i dess helhet.
Böra de forttatta kurserna göras obligatoriska eller icke?
Min mening är, att de böra blifva obligatoriska, och att, om saken
bedrifves med hofsamhet, man skall lyckas att bringa den därhän.
Naturligtvis måste möjlighet gifvas till undantag och vederbörande
skolmyndigheter erhålla rätt att under särskilda förhållanden med¬
gifva dispens. Till en början skulle nog förslag om den obligato¬
riska undervisningens utsträckning röna motstånd, och man kan
icke tänka på att vinna mer än ett år i sänder. Om emellertid
kurserna skötas väl och visa sig blifva till gagn, så kommer den
bättre delen af ungdomen att af sig själf besöka dem, och då lärer
det icke fela, att man omsider i ungdomsskyddets intresse söker ut¬
vidga deras gagneliga verkningar, så vidt möjligt är, till alla.
Vid första påseende torde det förefalla, som om kostnads¬
frågan skulle blifva den tufva, på hvilken hela förslaget faller. Vid
närmare eftertanke torde man dock finna, att denna bör blifva
lindrig nog. Nya skolhus blifva knappast erforderliga. Den in¬
skränkning i undervisningen, som är föreslagen för de sex första
skolåren, torde medföra en sådan lättnad i lärarepersonalens arbete,
att nya årskurser kunna i stället öfvertagas. Om också något högre
anslag komme att kräfvas än för de nuvarande fortsättningsskolorna,
så böra dock de ekonomiska krafven under inga förhållanden blifva
afskräckande.
Svårare torde det blifva att jämka tiden för den fortsatta
undervisningen efter arbetsgifvarnes önskningar. Blir emellertid
undervisningen verkligt praktisk, så kommer den nog att visa sina
frukter i ökad både villighet och duglighet att arbeta. Det är också
12 Motioner t Förda Kammaren, No 9.
att vänta, att motståndet från detta håll bry tes, så att saken kan
realiseras.
På grund af det anförda får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen, med godkännande af de all¬
männa grunder för folknppfostringsväsendets ut¬
veckling, som här ofvan framställts, måtte i skrif¬
velse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t vidtaga åtgärder för en sådan utveckling.
Stockholm den 23 januari 1909.
E. L. Petersson.