Motioner i Första Kammaren, N:o 56.
1
Nto 56.
Af herr Hägglund, angående skrifvelse till Konungen i fråga
om förvärfvande åt staten af malmfältet vid Tarrekaise.
Järntillverkningen har under de sista decennierna högst afsevärdt stigit,
något som otvifvelaktigt torde komma att fortsätta så länge det finnes
tillgång på lämpliga malmer. Af hvad som brytes å de svenska järn¬
malmsfälten, synnerligast i Norrbotten — de mest betydande af de nu
kända — exporteras det mesta, men det ligger i öppen dag, att landet
skulle tillföras långt större ekonomiska fördelar, om i stället färdiga jern-
varor i största möjliga omfattning till utlandet föryttrades.
För smältning af järn- och kopparmalmer erfordras, enligt nutida
metoder, mycket hög värmegrad, hvadan allt eldfastare materiel till an-
läggning af masugnar m. m. numera kräfves. Af denna anledning har
man alltmera frångått bruket af kvarts- och lertegel och öfvergått till
dolomit och magnesit. Af magnesit förefinnes emellertid inom hela den
kända världen för det närvarande allenast två större lager — det ena i
Tarrekaise i Norrbotten, och det andra vid Veitsch i Styriska Alperna,
men synes tillgången från det sistnämnda under sista tiden hafva blifvit
hårdt medtagen, enär exporten af magnesit därifrån icke kunnat nämn-
värdt ökas, ehuru efterfrågan på denna malm år från år blifvit allt
större.
För att bryta och sig tillgodogöra malinfyndigheterna vid Tarrekaise
har Kungl. Maj:t gifvit koncession åt ett enskildt bolag — Magnesit-
Bih. till;Biksd. Prof. 1909. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 34 Höft. (N:is 56, 57.)
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 56.
aktiebolaget Tarrekaise — under en tid af 50 år, med rätt tör bolaget
att i rå eller förädlad form exportera hvilka kvantiteter som helst, allt
enligt bolagets godtfinnande, mot en afgift till staten af en krona för
hvarje bruten ton magnesit.
Enligt uppgjorda prospekt lärer bolaget beräknat, att brytningen
under den första tiden skall komma att omfatta 150,000 ton årligen för
att därefter ökas upp till 300,000 ton.
Af de upplysningar, som jag erhållit, har bolaget haft för af sikt att
på s. k. linbana föra den brutna malmen öfver Norge till lämplig
hamnplats därstädes i och för förädling och export. För detta ändamål
skulle fabriker uppföras i Norge, men efter »händelserna 1905» lärer
den planen af bolaget tills vidare öfvergifvits, i all synnerhet sedan det
yppat sig utsikter att erhålla en inlandsbana upp till Gellivare-banan,
hvilken i sådant fall skulle komma att sannolikt dragas fram i närheten
af gruffältet vid Tarrekaise, hvarigenom möjlighet kommer att beredas
bolaget att få i rå eller förädlad form öfver vårt eget land till köpare
direkte exportera malmen. Då det emellertid torde komma att ännu dröja
i många år innan en inlandsbana däruppe i Norrbotten kan bli en verk¬
lighet och det förty icke är uteslutet, att bolaget icke finner det ekono¬
miskt fördelaktigt att så länge vänta på fraktmöjlighet å nyssnämnda
bana, ligger det ingalunda så aflägset till hands att antaga möjligheten
af att bolaget nödgas återgå till sin ursprungliga plan — att föra den
råa malmen till norsk hamnplats på linbana och där förädla densamma
— i hvilket fall staten skulle komma att gå miste om arrendeafgift för
behöflig mark och nödig vattenkraft i och för fabriken, hvarjämte hundra¬
tals svenska arbetare skulle komma att förlora möjlighet till en lönan¬
de inkomst vid en storartad svensk industriell fabrik. Genom att en
dylik förädlingsfabrik uppfördes i Sverige vunnes jämväl flera andra bety¬
dande förmåner — bland andra en afsevärd ökad inkomst för den blif¬
vande inlandsbanan. — ökad efterfrågan på byggnadsmaterialier och
bränsle från statens skogar, äfvensom icke obetydliga skatter till stat och
kommun.
På det att staten — och icke den enskilde — skall kunna, be¬
träffande dylika naturtillgångar, hålla sin hand öfver att med ifrågava¬
rande fyndigheter förfares på sådant sätt, att vårt land och folk af denna
nationalrikedom erhåller det mesta möjliga, så anser jag, att staten
bör komma i besittning af malmfyndigheterna vid Tarrekaise.
Ett återupprepande af Riksdagens handlingssätt beträffande Gellivaara
Motioner i Första Kammaren, N:o 56.
3
och Kiiruna malmfält, innan Riksdagen antog uppgörelsen 1907, anser jag
icke önskvärdt i fråga om denna malmfyndighet, och därför tillåter jag mig
hemställa,
att Riksdagen aflåter en skrifvelse till Kungl Maj:t
med framställning om, att Kungl. Maj:t benäget ville
verkställa undersökning och utredning angående malm¬
fältets mäktighet vid Tarrekaise samt underhandla om
detsammas förvärf för statens räkning och att till Riks¬
dagen inkomma med det förslag i frågan, hvartill
denna utredning och underhandling kunna föranleda.
Stockholm den 20 februari 1909.
E. Hägglund.