Motioner i Första Kammaren, N:o 43.
17
N:o 43.
Af herr Lindblad, med förslag till ändring i vissa delar af för¬
ordningen om bevillning af fast egendom samt af inkomst.
Erfarenheten från taxeringsarbetet, särskildt från landsbygden,
gifver vid handen, att mycken ojämnhet gör sig gällande i fråga om de
lägsta inkomsttagarnes och lägenhetsägarnes beskattning. I allmänhet
har man på de flesta platser sträfvat att så att säga låta nåd gå för
rätt och velat i det längsta undvika att taxera bland annat statdrängens
årsinkomster, äfven om de faktiskt uppgå till eller öfverstiga 500 kronor.
Men då äfven denne snart nog är uppe i 7 å 8 hundra kronors inkomst
— noga räknadt — så tillåter man helt visst ej länge, att han blir
obeskattad. Rätt blir ju slutligen alltid rätt, och rätt så godt kan det
ju vara äfven för vederbörande, så behöfver ej friarbetaren se snedt på
den lagstaddes inkomster eller tvärtom. Den förres inkomster låta
sig dock beräknas snart sagdt på öret, men ingalunda så friarbetarens,
som arbetar hos flere arbetsgivare eller på främmande ort. Med de
höga kommunalskatter, som gemenligen råda på landsbygden, blir det
då ofta nog ganska hårdt för arbetaren, i synnerhet om han har familj,
att af sin relativt blygsamma lön betala en dryg skatt. Och detta vållar
— säga hvad man säga vill — långt mera missnöje än några kronors ut¬
kräfvande genom indirekt beskattning, en beskattningsform, som af en
anmärkningslysten, teoretiserande press eller i valtider framhålles så¬
som fördömlig, men som dock i realiteten ej vållar hälften så mycket
missnöje. Och hvarför? Jo, därför att erfarenheten säger, att exempel¬
vis några öres förhöjning på spanmål eller kaffe betyder så oändligt
litet emot de andra kostnader, som mellanhänderna-tillredarne, oftast
i städerna, kräfva för sitt arbete. Och vidare är det blott till kronan
Bih. till Biksd. Prot. 1909. 1 Afd. 2 Band. 1 Sami. 22 Höft. 3
18 Motioner i Första Kammaren, N:o 43.
som indirekt skatt kräfves, under det att den direkta går både till
kronan och kommunen.
Likaså visar erfarenheten, att bestämmelserna om rätt till ökadt
afdrag för försörjare af en talrik familj ej så allmänt praktiseras som
rätt vore, troligen därför att bevillningförordningen talar om ett »må» i
stället för ett »skall». Detta tarfvar rättelse. Den, som ordentligt fyller
sin försörjningspligt mot hustru och mer än 2 barn, han måste erkännas
hafva blott härigenom gjort sig mer än väl förtjänt af samhället och
tarfvar, så långt ske kan, skattelindring. I samband härmed synes in¬
komster under 1000 kronor i allmänhet tåla vid en skattelindring, och
för att göra taxeringen jämnare och tillvinna kommunerna ungefärligen
lika mycket som nu af denna kategori föreslår jag blott 1/2 bevillning för
dessa, som ej äro deklarationspliktiga, och där beräkningen mången
gång kan vara oviss.
Slutligen förekommer en oegentlighet i fråga cm bostadslägen-
ters taxering, som vållar stort missnöje. Brandförsäkringsvärdet har
på de flesta håll blifvit absolut gällande norm för taxeringen, under det
att förordningen blott föreskrifver, att detta skall vara till ledning vid
taxeringen, men att skäl skall angifvas, då detsamma frångås.
Man kan väl odisputabelt säga, att brandförsäkringsvärdet ej be-
höfver vara mera normerande än en nyligen betald köpeskilling, hvilken
frångås ofta nog vid taxering under anmärkning: »köpeskillingen för
hög». Risken att i våra dagar få bygga nytt med köpt virke och
dyrare arbetspris tvingar att brandförsäkra till högsta möjliga belopp,
hvarigenom ju ock utgift åsamkas i proportion. Taxeringen bör åter
angifva värdet »bröder emellan». Bäst synes därför vara att införa
andra uttryck i instruktionen för taxeringsmännen.
Samtidigt måste man erkänna, att en lägenhetsägare, som, måhända
orkeslös eller med små arbetsresurser, dock genom omtänksamhet och
ofta nog med hjälp af ett egnahemslån lyckats få en stuga att flytta
in i på gamla dagar, denne bör gå fri från kronoskatt och kommunal¬
skatt, då hans sammanlagda inkomster ej hinna öfver 500 kronor.
Han kan ju ha betydlig skuld därå. Han är skattefri redan nu, om
stugans värde ej öfverstiger 500 kronor. Men hvarför ej utsträcka
denna rätt till gränsen för beviljadt egnahemslån eller 3,000 kronor,
helst som smålägenheter ändå drabbas af en rätt tung beskattning —
vägskatten. Och då den sammanlagda årsinkomsten, hyresvärdet inbe-
räknadt, ej är större än 500 kronor, kan ju ej gärna något missbruk ske.
Motioner i Första Kammaren, N:o 43.
19
Med stöd häraf tillåter jag mig föreslå,
att Riksdagen behagade besluta följande ändrade
lydelse af bevillningsförordningen:
4 § d) ägare eller innehafvare af lägenhet med
tillhörande åbyggnad, då lägenhetens hufvudsakliga
värde utgöres af åbyggnaden och ej öfverstiger 3000
kronor, därest — af annan äges eller innehafves.
11 § 1 mom. Bevillning — — — understigit 500
kronor.
Hafva dessa inkomster--— fria från bevillning.
Där långvarig sjuklighet, olyckshändelse och dylikt
eller synnerligt hög bostadskostnad i jämförelse med
förhållandet inom riket i allmänhet gör sådant nöd¬
vändigt äfvensom för den, som hufvudsakligen försörjer
sammanlagdt mer än 3 personer, skall det bevillnings-
fria beloppet ökas med högst 200 kronor.
För skattskyldig, hvars sammanlagda inkomst — innan
ofvannämnda afdrag ägt rum — ej uppgår till 1000
kronor, skall blott half bevillning beräknas å den beskatt¬
ningsbara delen.
Befrielse från eller lindring---lott i boet
utgör.
Stockholm den 26 januari 1909.
Ernst Lindblad.