Motioner i Andra Kammaren, N:o 82.
1
N:o 82.
Af herr Tynell m. fl., om vissa ändringar i det utaf Kungi.
Maj:t i propositionen om statsverkets tillstånd och behof
föreslagna nya aflöning sreglementet för tjänstemän vid
postverket m. m.
I det vidlyftiga omorganisationsförslag angående postverket, som
föreligger till Riksdagens behandling, är allt för liten uppmärksamhet
riktad åt den möjlighet till en billigare drift, som ligger uti ett vidare
användande af postbetjänte vid det postala expeditionsarbetet. Visser¬
ligen ägnas saken några rader å sid. 111, men det synes som den bort
tillmätas vida större betydelse vid omorganiseringen.
Framförd af postbetjänte själfva har utbytet af arbetskraft så
småningom ägt rum, sedan Riksdagen bestämdt uttalat sin önskan härom.
Det har börjat och hittills hufvudsakligen ägt rum vid järnvägsposten,
hvarest för närvarande 361 betjänte ersätta tjänstemän. Men äfven vid
postkontoren finnes ett 80-tal, som utföra göromål, hvilka förut ålegat
tjänstemän. Om ock inte så mycket mera finnes att göra vid järnvägs¬
posten, är däremot vid postkontoren ett stort fält att tillvarataga. Post¬
verkets distriktschefer ha nyligen, vid afgifvande af utlåtande öfver en
framställning från postbetjänte härutinnan, trots en del formella invänd¬
ningar, måst medgifva möjligheten af ett vidsträcktare användande af
postbetjänte äfven vid kontoren.
Då enligt det föreliggande löneförslaget en postexpeditör skall
åtnjuta en minimiaflöning af 1,800 kronor, under det en förste post¬
betjänte har 1,340 kronor (hvartill kommer beklädnad med cirka 100
kronor samt läkarevård) är det påtagligt huru stor vinst postverket
Bih till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 35 Höft. (N:o 82.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 82.
gör på utbytet. Ännu mer i ögonen fallande blir skillnaden, om man
jämför mellan funktionärer i högre lönegrad samt med flere ålders-
tillägg. Sålunda skulle en postexpeditör med högsta aflöningen och
dyrortstillägg åtnjuta 4,250 kronor under det en postbetjänt under
liknande förhållanden finge nöja sig med 2,090 kronor, däri inbegripet
kostnaden för kläderna.
Under förmenande att denna fråga bort beaktas bland annat vid
bestämmandet af antalet ordinarie såväl förste som obefordrade post-
betjänte, ha vi velat hemställa, att Riksdagen måtte med kraft häfda sin
mening, att ett fortsatt arbete på denna väg må komma till utförande.
Dels ur samma synpunkt, den att genom undvikande af öfver-
kvalificerad arbetskraft bringa ned kostnaderna, dels emedan det synts
oss billigt och rättvist, att postbetjänte finge någon mera sjelfständig
syssla att sträfva till, har den önskan uppstått, att poststationer skulle
kunna få öfvertagas af dem. Den s. k. postkommissionen yttrade i
detta ärende, som synes å sid. 160 i den kungl. propositionen, att den
erfarenhet, som hittills vunnits genom anställande af förste postbetjänte
till tjänstgöring i postiljonskupé eller i andra profvande befattningar,
torde gifva vid handen, att förvaltningen af de poststationer, som kunde
komma att förestås af förste postbetjänte, i allmänhet skulle blifva på
ett tillfredsställande sätt tillgodosedd. Kommissionen uttalade sig också
för en dylik anordning i vissa fall.
Emellertid synes såväl kommissionen som kungl. generalpost¬
styrelsen och Kungl. Maj:t ha den uppfattningen, att en dylik anordning
skulle ställa sig ekonomiskt ofördelaktig för postverket. Detta synes
knappast vara fallet. Tvärtom lärer i längden sådana stationer blifva
billigare, därest de inrättades i en hel del fall, då eljest postkontor
skolat komma till stånd.
Det är gifvet, att på en hel del orter poströrelsen springer upp till
sådana dimensioner, att dess handhafvande helt kräfver en persons
arbetskraft. När så skett kan det inte vara för staten eller allmänheten
förmånligt, att sysslan längre skall handhafvas som bisyssla, hvilket är
fallet med de flesta poststationer, eller att föreståndaren skall stå utom
postverket. Jämsides med poströrelsens tillväxt går allmänhetens be¬
rättigade kraf på bättre postgång och utvidgad verksamhet för stationerna.
När dessa här berörda omständigheter nödvändiggöra en för¬
ändring, pläga postkontor inrättas. Men härmed stiger också i ett slag
kostnaderna afsevärdt. Vid en blick på postverkets berättelse för år
1907 skall man finna, att de allra minsta postkontoren betinga en kostnad
i det närmaste lika stor som uppbörden vid kontoret. Enligt den kungl.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 82. 3
propositionen föreslås nyinrättandet af 20 postkontor, hvaraf en hel del
icke torde kunna uppvisa en uppbörd, stor nog att betacka omkostna¬
derna, ej heller att ett större behof med hänsyn till underlydande
poststationer gör sig gällande. -
I en framställning som svenska postmannaförbundet under torra
året ingaf till kungl. generalpoststyrelsen påvisades, hurusom inrättandet
af fyra sådana stationer, som postbetjänte föreslagit, skulle betinga en
merutgift af cirka 6,400 kronor men att, därest fyra mindre post¬
kontor äfvenledes förändrades till sådana stationer, en besparing endast
å postförvaltarnes aflöning af cirka 6,700 kronor skulle uppstå. Det
är gifvet, att äfven andra kostnader blefve billigare, därest en före¬
ståndare ur postbetjäntes klass anställdes,. än då sysslan innehafves af
en postmästare, enär den förre helt naturligt inte fordrar den hjälp och
uppassning som den senare.
Härmed har bevisats, att för samma kostnad ett dubbelt så stort
antal dylika stationer skulle kunna inrättas som postkontor, hvarigenom
helt naturligt en större allmänhet blefve bättre tillgodosedd i postalt
äfsGGndö»
För de nuvarande, icke i postverket anställda stationsföreståndarne,
föreslås högre arfvode, hvaraf följer att skillnaden i kostnader emellan
nuvarande stationer och de föreslagna, icke blir så stor som nu. Den
allra lägsta postmästarelönen (för kvinnlig postmästare) föreslås till 2,700
kronor och (för manlig) till 3,500 kronor; i maximum utgöra dessa
aflöningar resp. 3,100 och 4,600 kronor. Då förste postbetjäntes aflöning
undantagandes beklädnad och läkarevård utgör i minimum 1,340 och i
maximum 1,640 kronor är det lätt att beräkna att på hvarje sådan
poststation, som här ifrågasättes i stället för postkontor, blir admi¬
nistrationen billigare med i ena fallet 1,360 resp. 2,160 kronor, i andra
fallet (då högsta aflöningen uppnåtts) med 1,460 resp. 2,960 kronor.
Under sådana förhållanden är det svårt att förstå talet om att dessa
stationer skulle ställa sig dyrare. .
Att postkontor inrättas för att tillgodose omkringliggande post¬
stationers behof synes inte alltid vara fallet. Så har nyligen ett post¬
kontor inrättats med endast en underlydande station, hvilken station
säkerligen väl kunnat lyda under annat kontor.
Då det visat sig väl gå för sig vid statens järnvagar att låta
personer, tillhörande den lägre tjänstemannaklassen, förestå stationer
af stor omfattning, torde betänkligheter ej böra möta mot att äfven
inom postverket ett dylikt system, till en början försöksvis, infördes.
Säkerligen skall detta' slå lika väl ut, både ur ekonomisk och rent
^ 1 Motioner i Andra Kammaren, N:o 82.
postal synpunkt, som det vidsträcktare användandet af postbetjänte,
hvilket de senare åren genomförts vid järnvägsposten.
Ett viktigt moment är också att härigenom skapades, låt vara ett
fåtal, mera . själfständiga tjänster för postbetjänte att sträfva till. Då
omorganisationsförslaget för de högre tjänstemännen ställer i utsikt
väsentligt förbättrade förhållanden, synes detta inte vara obilligt begärdt.
Beträffande det af den s. k. postkommissionen afgifna af kungl.
generalpoststyrelsen tillstyrkta förslaget, angående sättet för förste
postbetjäntes arfvodes läggande till lönen, komma dessa funktionärer i
en sämre ställning än motsvarande befattningshafvare vid de två andra
kommunikationsverken.
1 den kungl. propositionen föreslås, att för de förste postbetjänte,
som komma att uppföras på ordinarie stat, af arfvodet (240 kronor)
40 kronor under de första fem åren skall tillhöra lönen och 200 kronor
tjänstgöringspenningarna; efter fem år skola 100 kronor tillhöra lönen
och efter tio år 160 kronor.
Om nu hänsyn tages till, att bland dessa förste postbetjänte finnas
en stol mängd som uppnått hög ålder, att lönen grundlägger pension
samt att många åt dessa innehaft sina uppdrag som befordrade i många
år — exempelvis de brefbärareförmän i Stockholm, som haft dessa upp¬
drag ända till 10 och 20 år och de postiljoner, som länge förestått
postiljonskupé ^ och härför tillgodonjutit särskildt arfvode — torde det
tydligt framgå, huru orättvist detta successiva fördelande af arfvodet
på lön och tjänstgöringspenningar verkar. Trots det dessa funktionärer
innehaft sina viktigare uppdrag tiotal år och därutöfver, få de vid af¬
gång ur tjänsten, därest denna, som för ett flertal kommer att ske,
inträffar före uppnåendet af tio år i fast befordrad ställning, icke upp¬
bära den pension af 960 kronor, som blir deras yngre kolleger beskärd.
Vi ha icke kunnat underlåta att fästa Riksdagens uppmärksamhet
på det mindre tilltredställande uti att icke hela arfvodet genast vid be¬
fordran lägges till lönen. Det är att märka, att en sådan befordran i
flesta fall icke kommer att ske förr än fem år efter anställning som
ordinarie, hvadan det torde vara rimligt begärdt, att genast den högre
lönen erhölles. Särskildt gäller detta vid öfvergången, då de gamla
komma att befordras.
.....Som jämförelse må erinras om, att en stationsförman vid statens
järnvägar — sålunda en fullt jämförlig funktionär — vid den tjänste-
ålder, då postbetjänten kan bii befordrad, har en högre fast lön samt
sedermera uppnår en lön af 1,440 kronor. Denna skillnad i förmåner
Motioner i Andra Kammaren, N:o 82.
5
är talande nog, octi det är härvid att märka, att statens järnvägars
personal nyligen fått sina löner reglerade.
Beträffande postbetjäntes benämning föreslog kommissionen ingen
annan ändring än att förste postbetjänte och postbetjänte gemensamt
skulle kallas »tjänstemän af lägre grad». Sedan postbetjänte uttalat
sig mot att betjäntetiteln fortfarande bibehölles, har kungl. general¬
poststyrelsen ändrat förslaget därhän, att tjänstemän af lägre grad skulle
betitlas: »förste postmän» och »postmän».
Motiv för denna titel skulle vara att postbetjänte själfva antagit
detta namn i sin sammanslutning: Svenska postmannaförbundet.
Postbetjänte anse emellertid med rätta, att icke deras titelfråga på
detta sätt blifvit löst och att det senare förslaget icke är bättre än det
förra. Det enda rätta är att gifva postbetjänte, liksom öfriga funktio¬
närer i postverket och inom andra verk, specialtitlar. Det är härvidlag
icke riktigt, som i den kungl. propositionen angifves, att det vore fråga
om att »införa en hel mängd nya titlar»; det är fastmera endast me-
uingen att bibehålla förut befintliga. Som bevis härpå må anföras, att
i instruktion för postbetjänte, som utgafs år 1903, finnas införda föl¬
jande speeialtitlar: brefbärare, värdebrefbärare, posttransportör, breflåds-
tömmare, postiljon, landsvägspostiljon. Om man nu håller sig till det
förslag, som af postverkets distriktschefer afgifvits, erfordras endast
två titlar utöfver dessa, och dock ha en hel del nya verksamhetsgrenar
för postbetjänte sedan dess tillkommit. Det förefaller som två nya tit¬
lars införande icke skulle behöfva möta svårigheter, då för tjänstemän
af högre grad föreslås många nya titlar, såsom: öfverkontrollör, förste
kontrollör m. fl.
Då en generell titel för postbetjänte föreslagits i benämningen:
»tjänstemän af lägre grad», är det svårt att förstå hvarför en ytterligare
generell titel skall införas. Titeln »postman» är också fullständigt miss¬
visande. Vi hysa nämligen den uppfattningen, att alla i postverkets
tjänst anställde äro postmän och i konsekvens härmed borde ingen
annan kunna kallas »förste postman» än postverkets chef. Vare sig i
dagligt tal inom postverket eller bland allmänheten, torde en dylik
benämning vara möjlig att tillämpa. Tvärtom begagnar såväl öfver-
ordnade som allmänheten de väl bekanta titlarna: förman, vaktmästare,
brefbärare, postiljon m. fl.
Att namnet på postbetjäntes sammanslutning skulle kunna för¬
anleda en dylik benämnings införande måste bestridas. Denna sam¬
manslutning är, i enlighet med uppfattningen om postmannabenämnin-
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 82.
gens allmänna omfattning, öppen för alla i postvei'ket fast anställda
personer. Sammanslutningar med liknande namn finnas inom flera stats-
tjänarekårer utan att därför ha föranledt sådan titels införande. Så har
i dagarna blifv it bekant, hurusom eu kommitté vid tullverket föreslagit
specialtitlars användande jämte den generella titeln: tjänstemän af lägre
grad. Ändock har denna kårs sammanslutning ett liknande namn som
postmannaförbundet. Att den uppfattningen är gällande att ordet post¬
man afser äfven högre funktionärer framgår af att inom postpersonalen
finnes en sammanslutning benämnd svenska postmannaföreningen, bil¬
dad 1877 och afsedd för tjänstemän af högre grad; därjämte existerar
en förening, benämnd svenska postmannakårens sjuk- och sparkassor
äfven den för högre funktionärer.
Af allt detta torde framgå att införandet af titeln »postman» för
eu del af postmännen är ägnadt att ställa till trassel och missförstånd,
hvilket däremot aldrig kan blifva fallet med de af distriktscheferna
föreslagna specialtitlarna. Dessa komma också att blifva betydligt enk¬
lare i praktiken än de nu använda långa benämningarne: förste post¬
betjänt, som tjänstgör ensam, eller som »förste man i postiljonskupé»
m. fl. Dessa specialtitlar kunna tillämpas på alla funktionärer i den
lägre graden. Någon svårighet härutinnan förefinnes icke.
Herr civilministern säger, att frågan lärer vara af mycket under¬
ordnad betydelse. Så viktig är den inte heller, men det synes oss, att
den inte borde vara oviktigare för postbetjänte än för andra funktio¬
närer, livilka fått sin titelfråga ordnad på ett sundt och tidsenligt sätt,
och inte heller oviktigare än för de högre funktionärerna inom post¬
verket.
Angående nya ordinarie postbetjänte lärer ett allt för litet antal
ha ifråga ställts. Jämför man de två tjänstemannaklasserna måste man
komma till den slutsatsen, att den lägre blifvit ställd i en vida ogynn¬
sammare ställning än den högre. Postkommissionen yttrar (sid. 111 i
statsverkspropositionen): »dåi fråga om postbetjäntepersonalen den grund¬
satsen vunnit Kungl. Maj:ts och Riksdagens godkännande, att tjänste¬
tiden såsom extra postbetjänt bör begränsas till 4 år, har kommissionen
funnit sig böra förorda, att antalet ordinarie postexpeditörstjänster för
framtiden så tillmätes, att befordran till dylik befattning må i regel
kunna af extra biträde vinnas efter en tjänstetid af vid pass 5 år».
Utan att nu ingå på frågan om lämpligheten af fastslående af en
dylik norm finna vi det angeläget framhålla, att denna jämförelse mel¬
lan postbetjäntes 4 extraår och postexpeditörernas 5 år är fullständigt
7
Motioner i Andra Rammarm, N:o 82.
missvisande. Under det att man för de extra postexpeditörerna räknar
tjänstetiden omedelbart efter genomgången elevkurs, alltså cirka ett år
efter det vederbörande börjat ägna sig åt posttjänsten, bortser man all¬
deles från postbetjäntens aspirant- och reservtid och låter honom börja
räkna tjänsteår först då lian vinner fast anställning. I stället för 4
extra tjänsteår har han sålunda allra minst 6 men ända upp till 10 år,
innan han vinner ordinarie anställning. Ville man för postbetjäntes del
tillämpa samma princip — öka extratiden till 5 år, men räkna från
första anställning — skulle de säkerligen känna sig ytterst tacksamma.
Vi ha härmed velat visa att, om herr civilministerns uttalande,
att denna grundsats — befordran efter vissa års extratid — bör till-
lämpas allenast i den mån densamma låter sig förenas med postver¬
kets behof af arbetskrafter, är tillämpligt beträffande postexpeditörerna,
kan det icke vara motiveradt, då fråga är om postbetjänte. Det kan
väl inte gärna bli fråga om att en person, som i 4 år varit helt och
fullt upptagen i postverkets tjänst, icke är behöflig i tjänsten; tvärtom
kan man sätta i fråga huruvida icke en aspirant- och reservtid af fem
år och därutöfver borde vara tillräcklig pröfvotid och anställning som
ordinarie vinnas åtminstone ett eller annat år efter sedan fast anställ¬
ning erhållits.
Följande tabell visar förhållandet mellan ordinarie och extra post-
betjäntepersonal under de senare tio åren.
År.
|
1
Ordinarie.
i
|
Extra och
reserver.
|
1898
|
941
|
892
|
1899
|
941
|
981
|
1900
|
1051
|
1023
|
1901
|
1051
|
1147
|
.1902
|
1050
|
1364
|
1903
|
1250
|
1293
|
1904
|
1250
|
1397
|
1905
|
1400
|
1276
|
1906
|
1400
|
1335
|
1907
|
1600
|
1323
|
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 82.
Som synes är, trots til]sättandet af flere ordinarie, förhållandet
mellan ordinarie och extra ungefär lika. Men härtill kommer, att på
de senare tre åren eu maskerad extrakår tillkommit, bestående af aspi-
ranter och dispositionsbiträden. Angående de förras antal finnes ingen
uppgift, men man torde utan att riskera att öfverdrifva kunna uppgifva
dem till minst 200; de senare uppgifvas i postverkets berättelse för
1907 utgöra 85. Man kommer sålunda upp till en extrakår på 1,600,
alltså lika stort antal som de ordinarie eller 1,600 mot 1,600, under det
att motsvarande siffror 1898 var 892 mot 941 ordinarie.
Härvid är också att påminna om den rörelse, som försiggår i syfte
att på postbetjänte öfverflytta en hel del af tjänstemännens göromål.
Härigenom ökas än starkare den extra postbetjäntekåren och det bör
vara en bjudande plikt att tillse, att den del af kåren, som stiger upp
i högre befattningar, ersättes nedifrån med nya ordinarie. Denna sy¬
stemförändring har, som också antyddes vid dess första framträdande,
skapat väsentligt förbättrade befordringsmöjligheter för postexpeditö-
rerna och måste, om inte alltför stark stagnation skall ske, motvägas
af ett raskare ökande af de ordinarie postbetjäntes antal. Vi ha ingen¬
ting att erinra mot det begärda antalet ordinarie postexpeditörer, men
vi vilja fästa Riksdagens uppmärksamhet å faran af att skapa ett extra-
proletariat bland postverkets lägre befattningshafvare.
Under dessa omständigheter ha vi inte kunnat anse det vara till¬
fyllest med de 50 nya ordinarie postbetjänte, som äskats, utan finna
att 100 är den minsta siffra, som rättvisligen bär kan förekomma.
Med hänvisning till hvad vi här anfört, få vi hemställa,
att Riksdagen måtte besluta uttala:
att, i syfte att undvika öfverkvalificerad arbets¬
kraft, ett effektivt påskyndande af postbetjäntes an¬
vändande i större utsträckning vid postkontoren kom¬
mer till stånd;
att försöksvis inrättas poststationer med tjänste¬
man af lägre grad som föreståndare;
att arfvodet till de fast anställda förste postbe¬
tjänte fördelas så, att 160 kronor tillhöra lönen och
80 kronor tjänstgöringspenningarna genast vid tillträdet
till den fasta anställningen;
att i aflöningsreglementet i stället för benämnin¬
gen »förste postman» insättas de af distriktscheferna
(sid. 166 i propositionen) föreslagna titlarna: kontors-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 82.
9
biträde, postförman, förste postiljon, förste postvakt¬
mästare, värdebrefbärare och i stället för »postman»
de likaledes af distriktscheferna föreslagna titlarna:
postiljon, postvaktmästare och brefbärare, samt
att i 1910 års stat må uppföras 1,900 ordinarie
tjänstemannabefattningar af lägre grad vid postverkets
distrikts- och lokalförvaltningar, hvaraf 450 i för-
mansgrad.
Stockholm den 26 januari 1909.
Janne Tynell.
A. Thylander.
Hj. Bissén.
O. H. Waldén. Bernh. Eriksson.
N. Edv. Lindberg.
Värner Rydén.
I motionens syfte instämma:
C. E. Svensson. Carl Jansson. Fr. Berglund.
liih. till Riksd. Prof. 1909.
1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 35 Häft.