Motioner i Andra Kammaren, N:o 34.
5
X:o 34.
Af herr Hagströlll, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angå¬
ende vidgad rätt för präst att vinna befordran utom det
stift han tillhör.
Det är en helt vanlig företeelse, att nyare meningar och åsikter
understundom behöfva ganska lång tid för att mogna och tränga in i det
allmänna medvetandet. Särskildt är detta förhållandet inom det kyrkliga
området, där gamla häfdvunna inrättningar just i följd af sin ålder lik¬
som omgifvas af en viss nimbus af ärevördighet, hvilket, gör, att det kräf-
ves ett på samma gång pietetsfullt som långvarigt och ihärdigt arbete,
för att de så småningom skola vika för anordningar, som mera öfverens¬
stämma med vår tids åskådningar och kraf.
En sådan ålderdomlig inrättning, som bibehållit sig ända in i vår¬
tid, är den s. k. indigenatsrätten eller infödingsrätten vid prästerlig be¬
fordran. Enligt dess ursprungliga lydelse var ingen berättigad vinna
inträde i prästämbetet inom annat stift än det, inom hvilket han var född
eller hade erhållit sin uppfostran, Kungl. Maj:t dock obetaget att härifrån
meddela dispens. Denna bestämmelse ändrades visserligen genom kung¬
liga förordningen den 4 november 1876 i så måtto, att prästkandidat utan
särskildt tillstånd af Kungl. Maj:t äger rätt att själf bestämma, i hvilket
stift han vill ingå. Men sedan han vunnit inträde i ett stift, är han
bunden vid detsamma och äger ej befordringsrätt inom annat stift mer
än i vissa undantagsfall.
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 34.
Att denna indigenatsrätt till och med i sin ursprungliga form en
gång haft sitt fulla berättigande, lärer ej kunna bestridas. Under tider,
då samfärdsmedlen voro helt andra än nu, då äfven den andliga förbin¬
delsen mellan de olika landsändarna var i hög grad försvårad, så att ut¬
vecklingen inom de samma kom att i flera fall gå i vidt skilda riktningar,
var det ju naturligt, att stiften också skulle komma att hvar för sig ut¬
göra en helhet med ingen eller ringa förbindelse sinsemellan. Andra tider
hafva emellertid inträdt. Kommunikationerna hafva nått en hittills oanad
utveckling, på hvilken man ännu ej kan skönja något slut; förbindelserna
mellan de olika landsändarna mångfaldigas år efter år, och i följd däraf
utplånas allt mera af de egenheter i plägseder, lefnadssätt och språkbruk,
som karakterisera inbyggarne i de olika landskapen och skilja dem från
hvarandra. Yi äro i detta hänseende komna så långt, att vi ej längre i
första hand känna oss såsom norrlänningar, östgötar, skåningar o. s. v.
utan såsom svenskar. Endast på det kyrkliga området vidmakthålles ännu
genom stiftsbandet eu isolering stiften emellan, som, fordom måhända be¬
rättigad, numera knappast är behöflig eller ens naturlig. Såväl försam¬
lingarnas som prästerskapets verkliga intresse fordrar allt bestämdare, att
hvad som ännu återstår af prästerskapets ursprungliga indigenatsrätt helt
och hållet må försvinna.
Frågan härom har flera gånger varit framförd i Riksdagen, äfvensom
några gånger vid kyrkomötet. Redan 1867 uttalade Riksdagen i under¬
dånig skrifvelse den åsikten, att det vore önskvärdt, att rättighet att söka
prästsyssla öfver hela riket medgåfves hvarje präst, hvilket stift han än
tillhörde. Kyrkomötet 1868, för hvilket Kungl. Maj:t framlade Riksdagens
framställning, afslog dock densamma med 32 röster mot 16. Aret där¬
efter eller 1869 väcktes i Riksdagen i samma ämne en motion, hvilken
dock nu afslogs. Samma utgång rönte liknande motioner 1877 och 1878,
och en motion i ämnet vid 1887 års riksdag hann ej slutbehandlas på
grund af riksdagsupplösningen sistnämnda år. Frågan fick därefter hvila
ända till riksdagen år 1900, då den åter framkom såsom motion. Såväl
vid denna riksdag som vid de tre följande riksdagarna 1901, 1902 och
1903, då motionen förnyades, blef den bifallen i Andra Kammaren. Frågan
förföll dock hvarje gång på grund af Första Kammarens motstånd. Vid
kyrkomötet har den varit före såsom motion två gånger, nämligen åren
1903 och 1908. Visserligen har den äfven därstädes båda gångerna fallit,
sista gången emellertid med 28 röster mot 24, alltså med den ringa ma¬
joriteten af allenast 4 röster.
I
Motioner i Andra Kammaren, N:o 34.
Det torde vara förklarligt, att i en fråga, som så många gånger be¬
handlats såväl i Riksdagen som vid kyrkomötet, något väsentligt nytt ej
kan vara att tillägga till det, som redan vid frågans föregående behand¬
ling blifvit yttradt eller skrifvet. Jag skall därför här inskränka mig
till att i korthet sammanfatta de förnämsta skäl, som blifvit anförda till
förmån för densamma.
Först och främst talar för stiftsbandets lossande såväl prästerskapets
berättigade och allt allmännare kraf att i likhet med hvarje annan tjänste¬
man och fri svensk medborgare få söka sin utkomst och sitt verksamhets¬
fält i hvilken del af Sveriges rike som helst, som äfven församlingarnas rätt
att vid val af själasörjare få välja den de anse lämpligast utan hänsyn
till, huruvida denne hör hemma inom något visst område af det gemen¬
samma fäderneslandet. Däraf att prästerskapets ansökningsrätt är bunden
inom ett visst område följer med nödvändighet, att befordringsmöjlig-
heterna blifva högst olika inom de olika stiften, så att inom flera stift
förtjänta prästmän länge få gå obefordrade, under det i andra en betänk¬
lig prästbrist råder. I detta hänseende tager jag mig friheten hänvisa
särskildt till motionen n:o 23 i Andra Kammaren vid 1907 års riksdag,
i hvilken motion konstateras den stagnation i befordran, som redan nu
förekommer i de stift, hvarest finnes ett flertal prästerliga beställningar
föreslagna till indragning, och hvilken ingalunda torde minskas under den
tid, indragningen af dessa tjänster kommer att pågå, därest stiftbandet ej
lossas.
Slutligen tillåter jag mig från motiveringen till den vid senaste kyrko¬
mötet väckta motionen om indigenatsrättens upphäfvande anföra följande:
»Så länge indigenatsrättens skiljemurar ännu i särskild grad markera
den svenska folkkyrkans sönderfallande i lika många småkyrkor som det
finnes stift, så länge förhindras en hälsosam omsättning af de själavår¬
dande krafterna och därigenom den andliga lifaktighet, som i nya friska
flöden kunde tillföras den ena landsändan från den andra. Kyrkan stel¬
nar i sina stift och dessa åter i sina särskilda traditioner, former och
plägseder, kassor och särintressen. Prästernas redan förut nog så störa
benägenhet att växa fast i smärre åskådningar och i vissa former befordras
för visso af deras isolering i de särskilda stiften med där rådande ens-
artade förhållanden. Många, om också ej de flesta, torde känna sig bundna
af den tvungna instängdheten och omöjligheten att vinna transport till
annan, till äfventyrs större verkningskrets, där deras särskilda anlag kunde
bättre utveckla sig, kyrkan och församlingen till gagn. Äfven på detta
8
Motioner i Andra Kammaren, Ko 34.
sätt blifva till sist församlingarna lidande af det det hämmande tvang på
det andliga lifvets cirkulation, som heter stiftsbandet.»
Hvad som i fråga om stiftsbandets upphäfvande särskilt torde vålla
betänksamhet, synes vara, huruvida ett sådant upphäfvande kan utsträckas
att gälla äfven det extra ordinarie prästerskapet, utan att grunderna för
den svenska kyrkans organisation därigenom väsentligt rubbas. Detta
torde dock kunna till fullo utrönas genom en eventuell utredning af saken.
I hvarje fall synas dessa grunder ej behöfva rubbas genom en sådan för¬
ändring af § 3 mom. 1 af lagen angående tillsättning af prästerliga tjän¬
ster, att ansökningsrätten för ordinarie prästerlig beställning blir fri för
hvar och en prästman, oafsedt hvilket stift han tillhör. En sådan fri och
utsträckt ansökningsrätt beträffande folkskolläraretjänster, äfven extra or¬
dinarie sådana, förekommer, såsom vi alla veta, utan att olägenheter lik¬
nande dem, som blifvit anförda mot upphäfvande af prästernas indigenats-
rätt, däraf förmärkts. Och dock är folkskollärarekåren ojämförligt myc¬
ket större än hela vårt lands prästerskap tillsammantaget.
Till sist torde det förtjäna erinras, att början blifvit gjord med
stiftsbandets lossande beträffande nämligen de båda nordligaste ^stiften.
Inom dessa kan ordinarie prästerlig tjänst numera sökas eller erhållas af
prästman, som tillhör ettdera af de bada stiften, Härnösands och Lulea
stift. Att ingen olägenhet häraf förmärkts, torde bland annat framgå
däraf, att stiftschefen för Luleå stift vid senaste kyrkomötet varmt talade
för stiftsbandets upphäfvande beträffande ansökningsrätt till ordinarie
prästerlig befattning.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa ut¬
redning af under hvilka villkor och i hvilken utsträck¬
ning den i § 8 mom. 1 af lagen den 26 oktober 1883
angående tillsättning af prästerliga tjänster stadgade
inskränkningen i prästernas befordringsrätt må kunna
upphäfvas samt för Riksdagen framlägga det förslag
till lagändring, hvartill en sådan utredning kan föranleda.
Stockholm den 25 januari 1909.
A. J. Hagström.