Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.
1
K:o 245.
Af herr Hellberg, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
medling vid uppgörelser om återgång af de till trävaru¬
bolagen i vissa landsdelar gjorda upplåtelser af afverk-
ningsrått.
Såväl inom som utom Riksdagen har otaliga gånger framhållits det
olidliga läge, hvari de bönder i Norrland och Dalarna kommit, som af-
händt sig afverkningsrätten å sina hemman för lång tid framåt. Och sär¬
skilt gäller detta Lappmarken, där utstämpling af skogen blifvit särskildt
fastställd till gagn för jordbrukarne och befolkningen. Man har på olika
sätt försökt att komma åt det onda, nämligen orsakerna till bolagens jord¬
förvärv Men det är en lång och trögkörd väg. Det måste göras något
redan nu för att hjälpa dessa stackars bönder i deras kamp för tillvaron,
innan det blir för sent. Denna fråga var före i ett par motioner i fjol,
n:o 212 "och n:o 260, i hvilka yrkades på »en undersökning ur olika
synpunkter rörande de till lappmarksbefolkningen donerade statsskogarnas
vård och brukande samt förslag till lagstiftning och eventuelt äfven andra
åtgärder för upprätthållandet af dessa skogars vid afvittringen afsedda
ändamål». De lyckades visserligen ej tillvinna sig bifall för denna gång,
men en sådan fråga får ej falla, utan man måste värna om medborgare,
äfven om de bo så långt borta som i Lappmarken.
Till följd af de gjorda upplåtelserna tager det ännu ofantligt lång
tid, innan bönderna ha utsikt att få igen sin skog, enär de afhändt sig
sin rätt till skogsutsyning på vanligen femtio år. Särskildt efter anta¬
gandet af 1889 års lag, som inskränkte afverkningsrätten till 20 år, pas¬
sade man på många ställen på att, innan lagen trädde i kraft, förlänga
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 129 Haft. (N:o 245). 3
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.
aftalen på längre tid än den nya lagen medgaf eller på 50 år. Exempel¬
vis må nämnas, att i största delen af Västerbottens lappmark tiden för ut-
stämplingsrättigheternas öfverlåtelser utlöper efter 1920. I Sorsele socken
utgå de flesta kontrakten först 1939, och liknande är förhållandet på
andra ställen. Den befolkning, som skall vänta så länge, kommer under
tiden att kämpa sig till döds.
Denna fråga, frågan om trävarubolagens och böndernas mellanhaf-
vande genom upplåtna afverkningsrättigheter, har på senare tiden blifvit
synnerligen aktuell. Bolagen synas nämligen blifvit villiga att mot vissa
villkor låta bönderna återfå köpekontrakten. Och kunde endast dessa
villkor lämpas och jämkas, så att de blefve antagliga, torde det ej lida
något tvifvel om att denna väg, frivillighetens, vore i brist på mera genom¬
gripande och rättvisa åtgärder åtminstone en utväg att nu eftersträfva, ett
mål att söka vinna. Bolagen, som sålunda sett sig gå mer och mer
miste om de störa vinster, som de förut fått från hemmansskogarna, synas
därför på senare tid hafva blifvit alltmer hugade för frivilliga överens¬
kommelser om afverkningsrättigheter nas återgång. Men då uppstår frågan,
om ej statsmakterna borde vara både berättigade och skyldiga att just nu
här ingripa. A ena sidan stå bolagen med sitt vinstbegär och å andra
sidan en befolkning, i många fall helt nära förtviflan, som i en öfverens¬
kommelse nära nog till hvilket pris som helst ser sin enda möjlighet till
fortvarande existens. Får därför saken ha sin gång utan vidare, blir följ¬
den den, att sådana överenskommelser göras i många fall så, att bön¬
derna komma ur askan i elden: genom att liksom de lockades att för så
godt som ingenting sälja sin skog i början, så skall man nu säkerligen
söka att få dem att köpa igen hvad som återstår, för oskäligt höga pris.
Det bör nämligen härvid upplysas, att bolagen i regel för öfverenskom-
melserna fordra att få skog eller timmer efter visst pris till vissa pen¬
ningsummor. Hufvudsaken blir då den, att dessa summor blifva lämp¬
liga, så att bolagen med skälig vinst å sina rättigheter ändock nödgas
lämna något kvar för hemmanet och hemmansägaren. Och just härvid,
för att reglera detta, önskar man nu, att Riksdag och regering skall, utan
att träda någons rätt för nära, komma till hjälp. Här i landet tillsätter
staten medlare i tvister mellan arbetare och arbetsgifvare. Staten har
sålunda särskilda förlikningsman vid tillfälliga konflikter vid arbetsaftal.
Men häruppe har pågått en permanent intressekonflikt mellan ett öfver-
mäktigt bolagsintresse och ett underkufvadt folkintresse. Hvarför skulle
ej staten här ock kunna uppträda som medlare?
Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.
3
Och att det vore af mycket stor nationalekonomisk betydelse, om öfverens-
kommelser på rimliga villkor kunde komma till stånd, torde en hvar med
förhållandena förtrogen kunna intyga. Som förhållandet nu är, kan ingen
god skogsvård komma till stånd; skog förfares och användes i många fall
på ett helt och hållet oekonomiskt sätt. Det förhåller sig nämligen så,
att bönderna ha rätt till husbehofsskog utan någon kontroll. I stället
för att då hushålla och använda mindre godt eller skadadt virke tillgripa
de det allra bästa och ofta i mycket större utsträckning, än som egentligen
är af behofvet påkalladt för det särskilda tillfället. Den tanke, som där¬
vid har ledt och leder dem, är å ena sidan att tillfoga bolagen skada,
och å andra sidan synes det dem likgiltigt att spara och hushålla med
skogen, som de icke ha utsigt att få igen på 50 år — således aldrig i
sin egen och knappast i barnens lifstid. Följden häraf är i denna stund
den, att denna egendom alltjämt delvis förfares eller i allt fall utnyttjas
på ett långt ifrån ekonomiskt sätt.
Men saken har ock en annan icke mindre viktig sida, en socialpolitisk,
som borde göra det ännu mera angeläget och äfven berättigadt för stats¬
makterna att genast ingripa. Det är nämligen så, att dessa ständiga stri¬
der och de i följd af förenämnda missförhållanden uppståndna ekonomiska
svårigheterna skapat en bitterhet i sinnena, som till sist kunde bli ödes¬
diger, därest ej något allvarsamt åtgöres för dess lindrande och upphäfvande.
Icke allenast enskilda personer, utan äfven kommunalstämmor och
pressen hafva börjat sysselsätta sig med denna sak. Så säges t. ex. under
rubriken »Medlare eller förlikningsman i frågor berörande bolag och bön¬
der» i tidningen Umebladet för icke så länge sedan i denna sak bland
annat följande: »— — ett konstaterande af det faktum, att det skulle bli
till stort gagn, om bolagen på drägliga villkor ville låta bönderna åter¬
köpa åtminstone en del af de försålda afverkningsrättigheterna. — —
Fråga har därför uppstått, huruvida ej staten för att nu i möjligaste mån
underlätta detta syfte här borde kännas skyldig ingripa genom tillsättande
af medlare eller förlikningsmän med i tillämpliga delar samma syfte som
statens förlikningsmän i arbetstvister. — — Kunde skogen snart och utan
allt för hårdt anlitande återbördas till heminansägarne, torde det med be¬
folkningens kända stora inbördes hjälpsamhet sedan näppeligen behöfva
förekomma något statens mellankommande ens vid ett eller annat inträf¬
fande svagår. Jordbruket komme då äfven helt naturligt att snart få ett
nu ej möjligt eller ens anadt uppsving, blefve således i sig själft starkare
att möta en och annan svårighet samt kunde baseras på sådana grunder
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.
och odlingar, som uteslöte eller åtminstone gjorde felslagna skördar säll¬
synta. Det lärer väl sålunda ej kunna råda något tvifvel om behöflig-
heten af statens mellankommande, af någon dess åtgärd för missförhållan¬
denas afhjälpande i detta fall.
»Men då framställer sig en annan fråga: Skulle dessa medlare eller
förlikningsmän kunna uträtta något? Ja, när statens förlikningsmän i
arbetstvister först tillsattes, trodde nog många, att det ej mycket skulle
tjäna till, men erfarenheten torde dock redan nu hafva visat något helt
annat. Så skulle utan tvifvel äfven bli fallet här, ty det är nu en gång
så, att en uppgörelse, låt vara absolut frivillig, dock måste få en helt
annan karaktär, när en det allmännas offentliga förtroendeman har sin
hand med, och parterna måste gifvetvis moraliskt taga intryck redan af
den omständigheten, att staten genom tillsättandet af »medlare» gifvit syn¬
bart uttryck för sin önskan, att överenskommelser och uppgörelser måtte
komma till stånd. Sålunda torde det ganska bestämdt kunna påstås, att
»medlande» skulle få en god mission att fylla, och att, därest de eljest
motsvarade det gifna förtroendet, hvithet man väl säkert torde kunna förut¬
sätta, de ock skulle föra saken till godt resultat. Detta så mycket mera
som i fråga om här nämnda mellanhafvanden förhållandena i de allra
flesta fall äro sådana, att uppgörelser med verklig vinst för båda parterna
mycket väl ginge för sig, endast litet ömsesidigt tillmötesgående kunde
åstadkommas.»
En del kommunalstämmor ha äfven uttalat sig i frågan. Så har jag
fått mig tillsändt utdrag af det protokoll, som förts vid behörigen utlyst
kommunalstämma med Stensele socknemän i Stensele kyrkoby den 28
sistlidne mars, och hvari säges: »Socknemännen beslöto uttala sig för be-
hofvet och önskvärdheten af att särskilda förlikningsmän af staten tillsättas
med uppdrag att såsom medlare tillhandagå vid inträffande underhand¬
lingar och uppgörelser mellan jordägare och bolag om återköp af afverk-
ningsrätt å hemmansskogar. — Åt kommunalstämmans och kommunal¬
nämndens ordförande uppdrogs att öfversända detta uttalande till ortens
representant i Riksdagens Andra Kammare med begäran, att han måtte
inom Riksdagen verka till förmån för berörda syfte.»
Äfven grupper af landtmän hafva förenat sig om uttalanden i samma
riktning. I Umgransele by i Lycksele socken hafva icke mindre än elfva
bönder enat sig om följande skrifvelse till mig: »Emedan till vår känne¬
dom kommit, att ni uppmanats verka därför, att staten tillsatte särskilda
förtroendemän eller medlare med uppdrag att söka åvägabringa och för¬
Motioner i Andra Kammaren, Ko 245.
medla frivilliga överenskommelser mellan trävarubolagen och bönderna
om skog8afverkningsrättsupplåtelsernas återgång eller upphäfvande, vilja
äfven vi uttala vår lifliga öfvertygelse om en dylik åtgärds behöflighet
och nytta samt på det enträgnaste anhålla, att ni ville så fort som möj¬
ligt väcka fråga härom i riksdagen och af alla krafter söka bringa den¬
samma till en lycklig lösning.»
Jag har velat anföra dessa uttalanden från stämmor och sammanslut¬
ningar af bönder för att visa, att det icke är fråga om en eller ett par
personers enskilda tycken och åsikter, utan att det är något som så att
säga arbetat sig fram på många håll hos folket, som i ernåendet af ifråga¬
satta syftemålet ser snart sagdt enda utvägen från total undergång.
Af enskilda bönders åsikter härutinnan torde följande utdrag förtjäna
framhållas: — — »Såsom ni torde veta, så har å de allra flesta hem¬
man här i Lappland skogsafverkningsrätten öfverlåtits för längre tid framåt
till bolagen. Därmed har ock det naturliga stödet för jordbruket fallit
och svårigheten att kunna lefva på detsamma ökats, hvarjämte möjlig¬
heten att genom nya odlingar och delning af de förutvarande hemmanen
bereda bröd åt en ökad befolkning nära nog försvunnit. Eller hvad är
månne orsaken till den stora emigrationen, som från detta län1 synes vara
högre än från de flesta andra, och från länets lappmark allra högst i
förhållande till folkmängden? Hafva vi ej, må tro, att söka en af de
främsta orsakerna därtill i den svårighet till dräglig utkomst, som blifvit
en följd just af den brist i lagstiftningen, som tillåtit en okunnig be¬
folkning att för en ringa penning beröfva sina hemman det stöd, som
eljest synes hafva bort enligt naturens ordning orubbligt vara fäst vid
hemmanen, och som tillåtit den mindre samvetsgranna spekulation,
hvars följder vi bittert få vidkännas?--Helt visst är det i många
fall så, att trodde bonden sig om att kunna rida ut väntetiden och
bibehålla hemmanet, så stannade lian, men då skulderna årligen ökas, och
det sålunda börjar te sig mörkt för honom att kunna bibehålla hemmanet
de till synes långa, långa år, som återstå, tills hemmanet kunde börja
gifva honom hela afkastningen och därmed äfven bröd nog, hvad är då
naturligare än att han ger sig af, medan han ännu har kvar så mycket
som till resan. Hvad jag nu med det sagda velat framhålla är, att något
borde göras och göras snart, äfven för att om möjligt bota detta —
kanske det allra värsta — onda, som åstadkommits genom afverknings-
' Västerbottens.
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.
rättsupplåtelserna — — inånga förslag — — frivilliga överenskommelser
om atverkningsrätternas återgång — — medlare eller förlikningsman--
skyndsamt framföra frågan, ty saken brådskar. Det kunde eljest lätt hända,
att de beslut som i saken till sist möjligen fattades, komme för sent, och
därigenom endast blefve af likadan betydelse som lagen om förbud för
bolag att förvärfva fast egendom, som ju tillkommit först sedan bolagen
redan förvärfvat en stor del af den fasta egendom, hvilken bort vara genom
densamma skyddad. Saken brådskar därför, och innan nästa lagtima
riksdag äro säkert en hel del överenskommelser redan träffade, till föga
båtnad för många af de bönder, som ingått desamma, och säkert äro ut¬
sikterna och betingelserna för ett godt resultat af medlareverksamheten då
mycket sämre än nu.--Att saken verkligen är af brådskande natur,
har jag blifvit mer och mer öfvertygad om, ty hvart man kommer här i
Lappmarken, är nu allmänna samtalsämnet bland bönderna just dessa möjlig¬
heter till uppgörelser. Ej underligt heller, ty då man suttit 30—40 år i
ett mörkt fängelse och plötsligen ser porten öppen, nog vill man fortast
möjligt komma ut, och icke kan man då så noga öfvertänka, om vill¬
koren för frigifvandet äro något hårda. Jäg tror, att vi bönder nu stå
inför en kritisk period, något liknande den för 85 ä 40 år sedan, då de
flesta bönderna sålde afverkningsrätterna. Därför borde ock statsmakterna nu
känna som en plikt att utan väntan på vidlyftiga utredningar räcka oss
en hjälpande hand, sålunda i någon mån godtgörande, hvad föregångarna
i den lagstiftande församlingen brustit i föresyn på ett område, där lag¬
stiftningen redan från början bort komma den då jämförelsevis okunniga
befolkningen till hjälp.»
Af det hittills framförda torde nu med tämlig tydlighet framgå, att
hos befolkningen i Lappland förefinnes en stark önskan att erhålla sådana
medlare, hvarom här ofvan talats; att ett verkligt behof af sådana föreligger
på grund af att böndernas ekonomiska svaghet i allmänhet icke tillåter
dem att handla fritt, till följd hvaraf de gifvetvis måste ligga under och
godtaga den andra partens erbjudanden, därest ej något stöd från det all¬
männas sida kan erhållas; samt slutligen att det allmännas intresse fordrar,
att missförhållandena blifva i möjligaste mån rättade eller helst afhjälpta,
för att nu ej tala om den skyldighet, som förefinnes för statsmakterna att
räcka en hjälpande hand.
I detta sammanhang torde dock till sist böra framhållas, att de nu
ifrågasatta förlikningsmannens uppgift i så måtto måste skilja sig från
den uppgift, som tillkommer förlikningsmSn i arbetstvister, att det här
Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.
7
särskilt tillkommer dem att närmast vara ombud och målsmän för den
i detta fall mycket svagare parten eller allmogen. De skola sålunda å
hemmansägarens vägnar sätta sig in i det föreliggande fallet. Säkerligen
har nämligen tanken på dylika uppgörelser ursprungligen väckts från
bolagens sida, hvilka genom den på det sista året inträdda strängare be¬
stämmelsen för utsyning gått miste om en stor del af sin förra vinst af
skogen. Det ställer sig då för dem naturligtvis önskvärdt att kunna till¬
godoräkna sig lika stor vinst genom att locka bönderna att ikläda sig
däremot svarande skuldförbindelser mot det att bönderna blifva lockade
att såsom valuta mottaga utstämplingsrättigheten för den återstående kon¬
traktstiden i dessa rättigheters numera reducerade utsträckning.
Slutligen måste framhållas, att den nu föreslagna utvägen icke är
något universalmedel, som hjälper för alla fall. Det skall nog komma att
lända till gagn mångenstädes och i synnerhet där, hvarest bonden ännu
har några resurser kvar att tillgripa, men det kommer antagligen att
kvarstå en mängd fall, där andra åtgärder på lagstiftningens väg erfordras.
På grund af hvad sålunda här ofvan framhållits, får jag vördsamt
hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla om tillsättande snarast möjligt i lappmarkerna
eller eventuellt Norrland och Dalarna af särskilda per¬
soner med uppgift att medla mellan trävarubolagen
och bönderna vid frivilliga uppgörelser om afverknings-
rättsupplåtelsers återgång och att därvid särskildt be¬
vaka böndernas intressen.
Stockholm den 15 april 1909.
E. V. Hellberg.