Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
1
N:o 216.
Af herr Persson i Tallberg, i anledning af Kungl. Maj ds propo¬
sition med förslag till lag om reglering af prästerskapets
aflöning m. m.
Det förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning m. m.,
som Kungl. Maj:t i proposition n:o 39 förelagt innevarande Riksdag, är
i stort sedt grundadt på samma principer som det för enahanda ändamål
vid sistlidne års riksdag framlagda förslaget. _
Jag väckte då en motion med yrkande om afslag å Kungl. Maj:ts
proposition och föreslog, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning och utarbetande af förslag, byggdtpå de i motionen
angifna grunder, nämligen: att prästman, så snart han tillträdt piästerlig
befattning, skulle tilldelas kontant lön med rätt till ålderstillägg efter
vissa års oförvitlig tjänstgöring, samt att han efter erhållen ordinarie tjänst
skulle berättigas till tjänstgöringspenningar till ett belopp, afpassadt efter
med tjänsten förenad större eller mindre arbetsbörda; att församlingen
skulle tillhandahålla ordinarie tjänstehafvare bostad med nödiga uthus och,
såvidt möjligt, trädgårdsland; samt att med ecklesiastika boställen förenad
jord och skog skulle försäljas och de därför influtna medel afsättas till
en fond för prästerskapets aflöning.
Särskilda utskottet, som behandlade såväl Kungl. Maj:ts förslag som
min motion, afstyrkte motionen utan att, såvidt af utskottsutlåtandet fram¬
går, ha ingått i någon djupare pröfning af i densamma framställda förslag.
Motionen blef ock af Riksdagen afslagen. Men samma öde drabbade äfven
Kungl. Maj:ts förslag.
Jag anser mig fortfarande böra betona det olämpliga och otidsenliga
uti, att i prästerskapets aflöning skola ingå boställen med jordbruk, och
tillåter mig i afseende därå ur motiveringen till min förra motion anföra
Dih. till Jlilcsd. Prof. 1.909. I Samt. 2 Afd. 2 Band. 102 Haft. (N:o 216.) 1
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
följande: »Om ock denna aflöningsform kunde anses lämplig på den tid
den tillkom, torde den dock numera knappast från någon synpunkt vara
att förorda. Prästens ställning som själasörjare och öfriga i samband där¬
med stående tjänsteåligganden lämna den för sitt kall intresserade prästen
föga tid för _ bedrifvande af rationellt jordbruk. Att prästerna själfva
kommit till insikt om att jordbruket icke lämpligen kan inpassas under
deras ämbetsgärning, därom vittnar det sakförhållandet, att mer än halfva
antalet af de präster, som hafva boställen med jordbruk, utarrenderat det¬
samma. . Detta aflöningssystem har också öfvergifvits beträffande de flesta
andra tjänstemän.»
Att framsynta och för sitt egentliga kall intresserade präster dela
min uppfattning i denna fråga, därpå har jag fått bekräftelse genom ett
stort antal bref från både kyrkoherdar och komministrar, i hvilka de ut¬
talat sin fulla anslutning till mitt förslag. Många af dessa präster fram¬
hålla med styrka, hurusom obehag af flerahanda slag varit förenade med
jordbruksboställen, ehvad de brukat dem själfva eller utarrenderat dem.
Alla synas vara eniga om att denna aflöningsforms obehag varit större än
dess fördelar. Det synes mig därför såväl på grund af dessa uttalanden
som af hvad erfarenheten gifvit vid handen, att tiden nu är inne att
öfvergå till ett mera modernt, tidsenligt aflöningssätt äfven för prästerna.
Väl vet jag, att det finnes präster i vårt land, som älska detta gamla
aflöningssystem, ja, som kanske älska det mest just därför att det är så
gammalt. Det lär icke heller kunna förnekas, att det finnes präster, som
äro intresserade för jordbruk.
Ehuru jag fortfarande håller på att prästens ämbetsverksamhet bör
inriktas på helt andra fält än på åker och skog, anser jag dock, att vid
en blifvande utredning undersökning bör göras, huruvida de präster, som
inneha boställen med jordbruk, må, om de så önska, få bibehålla dessa
intill sin död eller eventuell afgång från tjänsten. Däremot finner jao-
icke några skäl tala för, att boställe med jordbruk skulle ingå i aflöningen
för den, som tillträder ny tjänst eller flyttar från en församling till en
annan.
Eti min förut åberopade motion antydde jag, att vissa svårigheter
skulle erbjuda sig vid en eventuell försäljning af de ecklesiastika boställs-
jordarna, då dessa äro af väsentligt olika natur. Men jag uttalade tillika,
att man dels hade anledning antaga, att den pågående utredningen rörande
den saken i. de flesta fall skulle bringa klarhet därutinnan, och dels att
den omständigheten, att dessa jordar tillkommit på olika sätt, icke finge
öfva allt för stort inflytande på frågans bedömande, och det på den grund,
att om jorden blifvit upplåten af staten eller församlingen eller ock donerad
3
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
af enskild person, så vore den dock upplåten för ett bestämdt ändamål
och till förmån för en viss institution. »Och så länge denna institution
tinnes kvar, och boställsjorden användes till dess befrämjande, äfven om
det sker under andra former än de ursprungliga, torde däremot icke med
skäl kunna göras några mer afsevärda anmärkningar.» Jag håller fort¬
farande fast äfven vid denna min uppfattning, och anser mig i detta
sammanhang böra framhålla, hurusom enligt Kungl. Maj:ts förslag hela
boställsafkastningen — således äfven den, som härflyter från boställets skog
— skulle tillfalla de församlingar, hvilkas boställen af menighet anskaffats
eller af enskild donerats; men däremot skulle afkastningen af skog till de
af staten för samma ändamål upplåtna boställen ingå till kyrkofonden och
sålunda komma helt andra församlingar till godo. Men icke nog härmed.
Boställen af presis samma natur — sådana, som upplåtits af staten —
skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag behandlas efter helt olika rättsgrund¬
satser, i det att två boställen, som vid tiden för nämndens sammanträden
hafva lika värde och beräknas gifva samma afkastning behandlas så olika,
att hela afkastningen af det boställe, som består af inägojord, komme för¬
samlingen till godo, under det att afkastningen från »skogsboställe» skall
gå tid kyrkofonden, och sålunda kunna komma alla församlingar i riket
till del.
För den, som icke varit i tillfälle att erhålla annat underlag för sina
rättsbegrepp än sundt förnuft och en kristlig uppfostran, förefaller detta
minst sagdt kränkande.
Saken blir icke heller bättre genom att åberopa 1866 års skogsord¬
ning, efter hvars tillämpning en del af afkastningen från ecklesiastika
boställens skogar ingått till prästerskapets löneregleringsfond, ty någon
rättslig undersökning och pröfning har icke föregått de åtgärder, som vid¬
tagits med stöd af berörda förordning. Och att under sådana förhållan¬
den taga ett ytterligare steg i samma riktning, utan domstols pröfning af
ägånderättsförhållandena, torde ej vara ägnadt att stärka tilliten till det
skydd för äganderätten, som alla lojala medborgare hoppats och trott
vara lagstadgadt i detta land. Under alla förhållanden anser jag det dock
som ett axiom, att boställen, som äro af samma natur, skola behandlas
efter samma grunder.
Jag kan icke heller frångå min uppfattning, att de församlingar, till
hvilka staten upplåtit boställen, måste äga samma rätt att allt fortfarande
bibehållas vid den dem därigenom förlänade förmån som de församlingar,
hvilka fått boställen upplåtna af menighet eller donerade af enskilda.
Återstår så spörsmålet huru med boställena skall förfaras för att det
med dem afsedda ändamålet bäst skall befrämjas och att de åtgärder som
4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 316.
vidtagas icke hindra realiserandet af det resultat, hvartill en rättslig under¬
sökning kan komma.
Att prästens egentliga ämbete icke har något intimare samband med
skötande af jordbruk har jag förut sökt påvisa. Vi kunna således
utgå ifrån att prästen i allmänhet skall befrias därifrån. Därvid har
man två vägar att välja: utarrendering och försäljning. På grund af vidt
skilda förhållanden, som äro sådande i olika delar af vårt land, torde båda
dessa vägar böra komma till användning. Och det torde böra öfverlämnas
åt respektive församlingar att själfva därom besluta.
Från utarrenderadt boställe skulle såväl arrendemedlen som nettoaf-
kastningen af boställets skog tillfalla församlingen såsom bidrag till prä¬
stens aflöning. Af de genom försäljningen influtna medel skulle bildas
en fond, hvars ränteafkastning 0likaledes tillfölle församlingen för att till
enahanda ändamål användas. Åt en blifvande utredning måste öfverläm¬
nas att föreslå sättet för såväl utarrendering och försäljning af boställena
som ock de därför och för fondens förvaltning erforderliga garantier in. m.
Om särskilda fonder bildades af de medel, som inflöte för försålda bo¬
ställen, stode det sedan öppet att behandla dessa i enlighet med det resul¬
tat en rättslig undersökning gåfve vid handen. Om man på af mig nu
angifna sätt ordnade afkastningen från boställen — ehvad de utarrende¬
rades eller försåldes — undveke man de stora svårigheter, som annars
måste framträda vid tillämpning af det utaf Kungl. Maj:t föreslagna sättet.
Jag kan icke fatta hur det skall blifva möjligt för den nämnd, som,
enligt 2 § i förslaget till lag om prästerskapets aflöning, skall tilsättas för
upprättande af förslag till aflöning för kyrkoherdar och komministrar, att
för en tid af tjugu år framåt, enligt 5 § i samma lagförslag, beräkna de
aflöningsförmåner, som utöfver församlingsafgifter äro att tillgå, då bo¬
ställen af olika natur — såsom jag förut påvisat — skola behandlas på
helt olika sätt, och utredningen om boställenas natur icke kan antagas
vara slutförd till den tidpunkt, då dessa beräkningar skola verkställas.
Mot prästboställenas försäljning har bland annat gjorts den invänd¬
ningen, att statskyrkans ställning därigenom skulle försvagas. En broschyr-
författare går till och med så långt, att han med hänvisning på lutherska
kyrkans historia i Östersjöprovinserna vill visa, att folket därstädes anser,
att det har prästgårdarna att tacka för att en evangelisk-luthersk kyrka
där ännu finnes. Då jag icke tror att vare sig prästgårdar eller boställs-
j ordar utgöra något moment i ortodoxien eller att den lutherska läran har
sina rötter i vanlig åkerjord, kan jag ej fästa något afseende vid dessa
invändningar. Kyrkans vara eller icke vara är nog beroende af helt andra
faktorer. Ett lojalt respekterande af församlingarnas urgamla rättigheter
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216. 5
och ett rättvist aflöningssystem, sakna däremot i berörda afseende ieke
betydelse.
Angående församlingens byggnadsskyldighet håller jag likaledes fast
vid den uppfattning, åt hvilken jag gaf uttryck i min förra motion. Uti
det af Kungl. Maj:t till innevarande Riksdag framlagda förslag om bygg¬
nadsskyldigheten är visserligen en ändring i form vidtagen, men i sak är
dock förslaget i sina hufvuddrag lika med fjolårets och jag har sålunda
samma anmärkningar mot nu föreliggande förslag som de jag framställde
mot det förra. Helst skulle jag se, att församlingarna helt och hållet be¬
friades från all byggnadsskyldighet, men, såsom jag i min ofta åberopade
motion framhöll, tala starka praktiska skäl för att församlingarna böra an¬
skaffa byggnadstomt och trädgårdsland samt bygga och underhålla erfor¬
derlig bostad med nödiga uthus åt kyrkoherdar och komministrar samt
med dem jämnställda prästmän. Ty i vissa församlingar torde det möta
afsevärda svårigheter för präster att få hyra tjänlig bostad i närheten af
kyrkan. Och att ålägga prästen att på egen bekostnad bygga och under¬
hålla erforderliga bostadshus vore att för hela landet fastslå ett system,
som ofta nog leder till konflikter mellan af- och tillträdare samt skuld¬
sättning och obehag af flera slag.
Vidkommande Kungl. Maj:ts förslag därom att de ecklesiastika bo¬
ställenas skogar skulle ställas under skogsstatens omedelbara vård och för¬
valtning, vill jag ur min förra motion blott anföra följande: »I betrak¬
tande af dessa skogars hvar för sig jämförelsevis obetydliga areal och
deras inom de respektive revieren vidt spridda lägen, skulle allt för stor
del af skogsafkastningen åtgå till förvaltningskostnader».
Hvad slutligen angår Kungl. Maj:ts förslag till lag om indragning till
statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning
därför, kan jag ej finna annat än att rättvisa och billighet kräfva, att
afskrifning af nämnda tionde måste äga rum året näst efter det, då nu
gällande lönekonventioner upphöra att gälla.
Då jag hyser den uppfattningen, att man vid alla löneregleringar bör
eftersträfva enhetlighet i systemet samt rättvisa i behandlingen såväl mot
löntagaren som löngifvaren, men ej ser någon möjlighet att ur det ytterst
invecklade förslag, som nu föreligger, kunna destillera fram vare sig en¬
hetlighet eller rättvisa, nödgas jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen må afstå Kungl. Maj:ts proposition
n:o 39 och i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t efter verkställd utredning måtte utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till prästerskapets
Bill. till Rilcad. Prot. 1909. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 102 Höft. 2
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
aflöning, byggdt på i hufvudsak följande grunder, näm¬
ligen:
att prästman, så snart han tillträder prästerlig be¬
fattning, tilldelas kontant lön med rätt till ålderstillägg
efter vissa års oförvitlig tjänstgöring, samt att han vid
tillträde af ordinarie tjänst erhåller tjänstgöringspen-
ningar till ett belopp afpassadt efter med tjänsten förenad
större eller mindre arbetsbörda;
att församlingen skall tillhandahålla ordinarie tjänste-
hafvare bostad med nödiga uthus och, såvidt möilisrt,
trädgårdsland;
att församling, med boställshafvarens begifvande och
med iakttagande af gifna förskrifter, må äga att antingen
utarrendera boställets jord och att använda såväl arrende¬
medlen som från boställets skog eventuellt uppkommen
afkastning till aflöning åt prästen och till fullgörandet
af sin byggnadsskyldighet; eller ock försälja boställets
jord med tillhörande skog och öfverflödiga åbyggnader
och att af därför influtna medel bilda en fond, hvars
ränteafkastning skulle för samma ändamål användas;
att bestämmelser utarbetas till tryggande af fondens
framtida bestånd och för ränteafkastningens användande
till afsedt ändamål; samt
att det nya aflöningsförslaget bygges på sådana
grunder, att dess genomförande icke må rubba de rättig¬
heter eller verka inskränkning i de förmåner, som för¬
samlingarna en gång blifvit tillförsäkrade.
Stockholm den 19 mars 1909.
D. Persson
i Tällberg.
Stockholm, Ivar HeeggetrSms Boktryckeri A. B,, t903.