Motioner i Andra Kammaren, N:o 156.
1
N:o 156.
Af herr Brantillg m. fl., om upphäfvande af 7 kap. 1 och
2 §§ strafflagen.
Under det senast förflutna året ha strafflagens och tryckfrihetsför¬
ordningens kvarstående bestämmelser om straff för s. k. religionsbrott åter
framdraga, efter att ha hvilat ganska stilla sedan åtalsperioden i slutet
på 1880-talet, då de ledande kretsarne trodde sig äfven i dessa lagpara¬
grafer finna ett godt och kraftigt vapen mot den börjande socialdemo¬
kratiska arbetarerörelsen. Det initiativ, som togs af nuvarande justitie¬
ministern genom ett åtal mot eu tidningsskiss af ungefär likartad läggning
med Palmters bekanta »Yttersta domen i Kråkvinkel» :— hvilken mycket
riktigt på sin tid också åtalades för hädelse — ledde visserligen icke till
direkt påföljd, då juryn frikände, men synes ha uppmuntrat åklagare¬
myndigheterna till liknande aktioner, hvilka redan i åtminstone två fall
ledt till fängelsedomar: i Kalmar för en utilistisk kritik af den s. k.
bibelguden, i Stockholm för ett angrepp på den af all modernare teologi
uppgifna, men i den obligatoriska skolundervisningen ännu kvarstående
dogmen om den s. k. obefläckade afleden. Och ännu flera hädelseåtal
äro under uppsegling.
Vid sådant förhållande kan man icke längre öfverlämna lagbestämmel¬
serna om »hädelse» och »gäckeri» att i stillhet föråldras tillsammans med
det i tryckfrihetsförordningen kvarstående stadgandet om straff för »för¬
nekelse» af statsreligionens läror — ett i huset behållet laglik, som emellertid
icke tittat sedan 1888. Kär straff åter börja ådömas för användande af
rätten att fritt och utan förbehåll och omsvep uttala sin mening i religiösa
ting, så måste de lagrum, som möjliggöra dylikt, efter vår mening så
fort ske kan upphäfvas.
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 64 Höft. (N:is 156,157). 1
2
Motioner i Andra Kammaren, Ko 156.
Den principiella motiveringen för ett sådant yrkande synes icke
behöfva göras vidlyftig, så utdebatterad som den frågan är sedan flera
årtionden. Men en liten historisk återblick kanske bidrager att klargöra
ämnet.
»Hädelse» är ett begrepp på afskrifning. I äldre tider, då klasser
och folk utkämpade sina strider på lif och död under motsatta religiösa
fälttecken, t. ex. protestantism kontra katolicism, blef följaktligen blotta
alfallet från den »rätta» tron ett förräderibrott, för hvilket t. ex. i Sverige
1686 års kyrkolag stadgade landsförvisning och arflöshet. Uttryckligen
proklamerades också vid denna tid i en kunglig skrifvelse, att »ingen
frihet vore tillåten mot den kristliga tron och läran». Att en särskild
utmanande form för affall då skulle straffas än strängare var från dessa
utgångspunkter begripligt, och 1734 års lag hade också sin hädelseparagraf
formulerad, som följer:
»Hvilken, som af uppsåt med ord eller skrifter lastar eller smädar
Gud, hans heliga ord och sakramenten, miste lifvet. Sker det obetänkt
och af hastighet, och ångrar han sig, böte hundrade daler och afbedje sitt
brott offentligen i församlingen.»
På juridikens språk omtolkades denna af samhällsutvecklingens då¬
varande ståndpunkt betingade uppfattning så, att hädelse var ett majestäts¬
brott mot gudomen själf, alltså hemfallet under det strängaste straffet.
Denna hädelseparagraf hade också den förnämliga platsen som inledning
till hela missgärningsbalken.
Utvecklingen gick emellertid sin gång. Borgareklassen trängde fram
till ökad maktställning i öppen kamp mot kyrkan, som knutit sina intressen
till det gamla feodala samhället. Att häfda den enskildes rätt äfven till
tanke- och samvetsfrihet blef ett naturligt led i den uppåtstigande samhälls¬
klassens hela historiska uppgift, och upplysningstidehvarfvets män, en
Yoltaire och andra, använde i denna kamp med allt eftertryck också hånets
och satirens skarpt bitande vapen både mot kyrkan och dess läror. Den
nya andan, religionsfrihetens och toleransens, i motsats till de kyrkliga
anspråken på underkastelse under den enda sanna tron, speglas hos oss
bland annat i regeringsformens ryktbara § 16 med dess sats, att Konungen
bör »ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en
vid en fri utöfning af sin religion», dock ännu med den tänjbara inskränk¬
ningen att »allmän förargelse» icke åstadkommes.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 156.
3
Denna nya grundsats blef dock tills vidare väsentligen en tom skylt,
då under den nu följande reaktionsperioden de gamla lagbuden mot
religionsbrott både kvarstodo och tillämpades. Så åtalades t. ex. Geijer
år 1821 för förnekelse af treenighetsdogmen — hvilket han lifligt bestred
och reducerade till en ordstrid, en reträtt som ledde till hans frikännande —
och 1841 Lars Johan Hierta för att han utgifvit en öfversättning af Strauss’
»Jesu lif». Den gamla tolkningen af hädelse som majestätsbrott mot Gud
själf kunde dock i den nya miljön icke längre uppehållas. I dess ställe
kom en teori, som räknade ut, att hädelsen var straffbar som ett brott
mot samhället, då därigenom vördnaden för religionen undergräfdes. I
konsekvens härmed infördes i 1864 års strafflag följande nya hädelse-
paragraf (kap. 7 § 1):
»Hvar, som hädar Gud eller lastar eller gäckar Guds heliga ord eller
sakramenten, dömes till straffarbete i högst två år. Sker det af obetänk¬
samhet eller lättsinnighet vare straffet fängelse i högst sex månader
eller böter.»
Straff sänkningen från lifsstraff till högst två års straffarbete är ju
betydlig, och någon motsvarighet till den gamla förnekelseparagrafen med
dess hot om landsförvisning upptogs icke alls. Icke desto mindre visade
sig snart, att den allmänna meningen fann äfven den nya hädelseparagrafen
otidsenligt sträng och vägrade att betrakta ett drastiskt eller gäckande
uttryck hos eu motståndare till statskyrkans läror som ett brott mot sam¬
hället, hvilket måste sonas med straffarbete. När August Strindberg 1884
åtalades för hädelse på grund af några indignerade ord mot den ortodoxa
nattvardsläran, gjorde sig denna stämning starkt gällande och inverkade
notoriskt på, att juryns utslag blef frikännande. Också fann sig rege¬
ringen 1887 föranlåten att föreslå en ny betydlig straffsänkning, hvar¬
igenom paragraferna i fråga fingo följande, ännu gällande lydelse:
Kap. 7 § 1. Hvar, som genom att häda Gud eller genom att lasta
eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän för¬
argelse, straffas med fängelse i högst ett år eller böter.
§ 2. Gör man gäckeri af gudstjänsten, så att allmän förargelse
däraf kommer, straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.
Denna ytterligare afskrifning, som helt utrensade straffarbetet för ett
brott, som intill 1864 års lag varit belagdt med dödsstraff, motiverades
af dåvarande justitieministern v. Steyern uttryckligen med hans intresse
för att få till stånd »tidsenliga och clärför användbara straff för religions¬
hat» — ett tydligt erkännande af hur utvecklingen i åskådning fortgått
sedan 1684. Juridiken stod också nu, genom prof. Rudin, till tjänst med
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 156.
ännu en ny teori: hädelsen är straffbar, därför att den »sårar den religiösa
känslan». Samhället har nu helt försvunnit som angripen part och kvar
står blott en förutsatt kränkuing af ett förutsatt flertal samhällsmedlemmars
känslor. Det oliktänkande mindretalets känslor få naturligtvis reda sig
utan sådant skydd.
Vid frågans behandling i riksdagen visade sig emellertid den dåtida
vänstern fullkomligt genomskåda att mildringen vidtagits väsentligen för
att få lagen mera effektiv, och den utsikten lockade alldeles icke. Den
frireligiöse dr. E. Nyström sade rent ut att han hellre såg straffen för
hädelse så stränga att de ej kunde tillämpas och uttryckte sin principi¬
ella ställning så, att »den religion, som är medveten om att den är sann,
behöfver intet stöd af hotelser och böter, fängelse eller straffarbete». Äf¬
ven hr Waldenström uttalade på den tiden starka betänkligheter mot
borgerliga straff i religiösa ting och fann det »i tusen fall svårt att säga»
hvar skillnaden går mellan gäckeri och satirisk kritik. Luther, påminde
han, har »hånat och smädat» andras tro som ingen annan, och alldeles
som professor Wicksell i dessa dagar frågade hr Waldenström hvad som me¬
nades med »Guds heliga ord»; afsåg skyddet också t. ex. Bileams åsna?
År gäckeriet af den art att det väcker afsky, så har det icke gjort åhö¬
raren någon skada, fann han sig också böra erinra. Bichard Gustafson å
sin sida framhöll hur »löjets gissel träffar hårdt» och manade till omsorg
om yttrandefriheten.
Hos de frireligiösa lefde vid denna tid ännu i friskt minne de
religionsförföljelser och trakasserier, för hvilka de från början varit utsatta:
dylika hågkomster höllo sinnet för klar religionsfrihet vaket. Bland det
fria ordets män hade dessa frågor nyligen ingående diskuterats. Publicist¬
klubben hade den 21 maj 1886 mot 3 röster uttalat som sin mening att
samtliga straffbestämmelser för s. k. religionsbrott borde helt och hållet
utgå. Nionde svenska publicistmötet i Stockholm i juli 1886 ställde sig
på samma ståndpunkt; bland mötets 185 deltagare anmälde sig blott 17
reservanter. Vänstersidans afböjande hållning i riksdagen 1887 till det
Steyernska förslaget var således uttryck för en redan då allmän mening i
för dessa frågor intresserade kretsar. I trots häraf dref högern förslaget
igenom, men den mängd åtal, hvartill den mildrade paragrafen omedelbart
användes, visade bäst att det funnits fog för vänsterns farhågor.
Motioner i Andra Kammaren, Ko 156.
b
Sedan dess liar yttrandefrihetens grundsats upptagks af ännu mycket
vidare lager af vårt svenska folk; den är eu hufvudpunkt i all modern
demokratis program. Straff för uttalanden af individuella meningar i
religiösa ting, likgiltigt sedan om de formuleras mer eller mindre agressivt
mot andras meningar, är i verkligheten eu kvarlefva från ett förgånget tids¬
skede, då — för att tala med Yiktor Eydberg — den »sublima läran om
kyrkans och bekännelsens enhet» var den härskande och någon individens
rätt i andliga ting öfver hufvud icke existerade. De argumenter, med
hvilka det kvarstående restprivilegiet för statskyrkans åskådning af extra
lagskydd mot närgånget anfallande granskning nu för tiden pläga motive¬
ras, uthärda i sina växlande och vikande former ingen allvarlig pröfning.
Hvarför skall t. ex. den religiösa känslan ensam ha rätt till lagens skydd,
men icke andra känslor, som dock kunna vara för den, som fylles däraf,
lika varma och djupa som religionen för den religiöse? Bör icke foster¬
landskänslan, det internationella freds- och broderskapsidealet och mycket
annat då också ha samma kraf på att af strafflagen skyddas för gäckande
och sårande kritik? Men i verkligheten blir hvarje likställighet i känslo-
skydd, t. o. m. endast mellan olika religionsmeningar inbördes, praktiskt
outförbar!; resultatet blir alltid, hur man vänder det, att majoritetens
meningar, de som sålunda stå starkast och minst skulle behöfva extra skydd,
bli de enda som få det, medan brutala och sårande utgjutelser mot mino¬
riteternas åskådning och känslor ofta väcka gillande som berömvärd nit¬
älskan i stället för att komma ifråga till bestraffning. De som såras af
ett anfall måste också besinna att just den varmt öfvertygade motstånda¬
ren lättast blir intolerant och hugger in utan att skona känslor, som han
anser hvila på falsk grund. Det är lärorikt att den man, Yoltaire, som
kanske gjort eu större insats än något annan mot religionsförföljelser och
för toleransens sak, förde ett språk mot kyrkan och kristendomen, som
ofelbart skulle ha bragt i våra dagar åtskilliga af hans stridsskrifter i
denna stora, frigörande gärning under den ännu gällande svenska lagens
gäckeri- och hädelseparagrafer. Härom året utgafs hans »Candide» men
gick väl skyddad af sin författares stora namn — åtalet mot Tolstoys ord
var då ännu icke påtänkt — och dessutom vände sig boken icke särskildt
till eu arbetarepublik, hvilket under 80-talets åtal tycktes anses som en
försvårande omständighet.
liksom fritänkare af olika skiftningar måste i yttrandefrihetens namn
protestera emot hvarje inskränkning från lagens sida i debattens frihet i
religiösa ting, så måste just de uppriktigast kristet religiösa, hvilka af
Jesus af Nazareth format eu idealbild af själfuppoffraude människokärlek,
Ö
Motioner i Andra Kammaren, N:o 156.
pinsamt beröras af att till hans kärleksläras större ära den världsliga mak¬
ten skall inskrida med strafflagens hot. De måste ha svårt att tänka sig
Kristus med välbehag seende åtal för smädande angrepp mot den kristna
religionen; sådant kan anstå en maktlysten kyrka, men passar som knyt-
näfven i ögat till hvad de anse ha varit Kristi kristendom. I själfva
verket finns härvidlag efter vår mening ingen annan hållbar ståndpunkt
än att ge samma rätt åt kolportören att opåtaldt sända fritänkarne till den
brinnande svafvelsjön och åt den utilistiska agitatorn att måla »bibelguden»
på väggen och piska honom, samma rätt åt en professor att formulera som
han finner bäst, hvarför han finner legenden om den öfvernaturliga aflel-
sen ej blott osann, utan upprörande för vår tids moralbegrepp, och åt
präster och församlingar i Småland att »bedja sin Gud beskydda ’det
mörkaste Smålands’ s. k. efterblifvenhet äfvensom att de breda småländska
folklagren måtte få vara förskonade från landsplågan af helgerånare och
moderna stigmän» (resolution från Södra Unnaryds kyrko- och kommunal¬
stämma 1906, riktad mot »prof. Öhrvalls hädiska föredrag vid feriekursen
i Yäxiö, lektor Petrinis anfall mot kristendom sundervisningen samt den
beryktade 'Gula faran’», som det med direkt utpekning hette i en resolu¬
tion från Hakarps kyrka).
Sedan frågan om fullständig eller kringskuren yttrandefrihet i reli¬
giösa ting i vårt land diskuterades på 1880-talet, synas försvararna af
hädelseparagaferna — hvilka, i parentes sagdt, i länder som Frankrike
och Belgien länge sedan afförts ur lagarna — ha väsentligen retirerat äf¬
ven från Kydinska linjen om straff för »sårande af känslor» för att i
stället framhäfva argumentet: staten bör straffa hädelsen i dess egenskap
af samhällsskadlig råhet. Sedan den 23 dennes är man emellertid i till¬
fälle att gentemot denna teori, som ger statens straffväsende eu uppgift,
som totalt öfverstiger dess krafter och som med verkligt gagn endast kan
utföras af en allt mera upplyst och själfständigt dömande allmän mening,
åberopa äfven ett uttalande från den nuvarande justitieministern, då han
yttrade i remissdebatten: »Jag delar i stort sedt den uppfattning, som från
allra liberalaste håll uttalas i dessa frågor och som innerst torde ligga till
grund för de protester och förkastelsedomar, som nu för tiden uttalas öfver
mig, den nämligen att förvildningen och råheten i pressen icke kan stäf jas
genom lagparagrafer och straffdomar.» Blott af »svenska folkets i grund
och botten sunda ande» väntade han för sin personliga del ett bättre sa¬
kernas tillstånd än nu.
Efter ett sådant principiellt uttalande från det hållet torde det be¬
finnas rätt öfverflödigt att ingå i närmare kritik af det hela tiden ytterst
Motioner i Andra Kammaren, N:o 156.
7
oklara ropandet från ett par mellanman på straff i lagen för visad »råhet»
i det offentliga meningsutbytet om detta slags ämnen. Visst är att man
har skäl att se upp med dem som — för att tala med författaren Henning
v. Melsted i en broschyr »Hädelse» — »under sken af att vilja vårda
god ton och s. k. hyfsning söka slå ned på alla misshagliga uttalanden,
hvilka anses kunna äfventyra det beståendes grundvalar och under¬
gräfva fördomarna. Säkert är, att kan en sanning uttryckas träffande
i en brutal form, inte äro vi så fina, att vi inte kunna stå ut att höra
den.»
Det kan väl synas öfverflödigt att särskildt framhålla, men bör dock
till undvikande af mer eller mindre afsiktliga misstydningar ej lämnas
onämndt, att detta vårt yrkande på borttagande af otidsenliga lagbestäm¬
melser icke innebär från vår sida något som hälst gillande af verklig råhet
vare sig i religiösa debatter eller på andra områden. Men just lagens in¬
gripande mot ordets frihet, ja blotta tillvaron af sådana stadganden som
dessa förhindrar mången gång ett klart och kraftigt uttryck af den opinion,
som eljest skulle kunna inskrida hälsosamt fostrande och tuktande mot
oärlighet, illvilja, skenhelighet eller intolerans i den offentliga diskussionen,
liksom mot smakens försimpling genom ett rått och pöbelmässigt språk,
från hvilka motsatta håll sedan dylika oarter månde framträda. Eeligions-
brottsparagafernas kvarstående endast fördröjer uppkomsten af en sådan
sundt reglerande opinion. Likaså bör kanske påpekas att det befogade
skyddet för gudstjänst, hvars störande ju faller under fridsbrotten i straff¬
lagens kap. 11, på intet sätt beröres af här förordade yrkanden. Dessa
afse endast att i de religiösa meningsbrytningarna staten ändtligen må
våga förlita sig på sanningens och den bättre upplysningens egen segrande
kraft, våga afstå från att söka med klumpiga händer censurera och hota
med straff den ena parten af stridande, och i stället öfverlämnar åt sina
medborgare att själfva pröfva allt som bjudes och behålla en hvar det efter
hans förutsättningar bäst passande och tjänliga.
Det är alltså vår öfvertygelse att tiden nu bör vara inne att helt
utplåna ur vår svenska lagstiftning de föråldrade, men icke längre oskad¬
liga stadgandena om s. k. religionsbrott. Själffallet böra då också tryck¬
frihetsförordningens § 3 mom. 1—3 försvinna. Men då dessa äro af
grundlags natur och proceduren således i alla händelser tar sin tid, synes
det för ögonblicket nog att hemställa om ett principiellt afgörande steg,
som sedan, när det tagits, fullföljes, och att nu föreslå,
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 156.
att Riksdagen måtte för sin del besluta att straff¬
lagens kap. 7 §§ 1 och 2 om straff för s. k. reHgions-
brott, måtte upphäfvas.
Om remiss till lagutskottet anhålles.
Stockholm den 26 januari 1909.
Hjalmar Branting. A. J. Christiernson.
Herm. Lindqvist. Värner Rydén.
F. W. Thorsson. Viktor Larsson.
Nils Persson.
A. C. Lindblad.
Bernh. Eriksson.