Motioner i Andra Kammaren, N:o 121.
1
N:o 121.
Af herrar Lindhagen och Forssell, angående postverkets ut-
giftsstater.
De kvinnliga statstjänstemannen hafva, liksom alla medborgare¬
grupper, som sakna politiskt inflytande, att bestå en synnerligen ojämn
kamp för sina rättigheter. Ett belysande exempel härpå lämnar särskilt
postverket.
Till en början voro därstädes de kvinnliga tjänstemännen i ganska
afsevärd mån likställda med de manliga enligt författningarna. Genom
1899 och 1902 års löneregleringar för verket fastställdes sedermera
större begränsningar för kvinnans befordran till högre sysslor och i
högre lönegrader; men i befattningar, till hvilka befordran ägde rum
för både man och kvinna, upprätthölls fortfarande likställighet. I den
nu framlagda lönestaten är äfven detta likställighetsförhållande upphäfdt.
Inom enahanda tjänster äro där för samma arbete lönerna satta högst
väsentligt lägre för kvinna än för man.
Under hela denna tid ha dock de kvinnliga posttjänstemännen icke
stått overksamma, utan med alla till buds stående medel sökt häfda sin
ställning, och detta i själfva verket både mot högsta förmän och man¬
liga kamrater. Bland de förra lära sedan länge dvalts makter så öfver-
tygade om obehörigheten i de kvinnliga tjänstemännens anspråk, att
de senare själfva fått det intrycket, att de därifrån hafva att oafbrutet
vänta motstånd mot så godt som allting, som kan vara iignadt att på
något sätt befrämja deras välfärd. De manliga tjänstemännens motstånd
mot de kvinnliga kamraternas sträfvanden till större jämlikhet har åter
gifvit anledning till, att kvinnorna vid sidan af tjänstemännens gemen¬
samma fackförening nödgats bilda en särskild sammanslutning. Nu
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 52 Käft. (Ko 121.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 121.
omsider äro de kvinnliga tjänstemännen definitivt tillbakakastade inom
ett anspråkslöst inliägnadt område.
Dylika segrar varda dock ej beståndande. Ty de byggas på orättens
grund. Man skall visserligen ännu en tid opåtaldt kunna, såsom alltjämt
sker, säga de kvinnliga tjänstemännen, att de ej hafva rätt att göra
anspråk på närmelsevis samma lefnadsbehof som männen. Länge ännu
skola väl ock bepröfvade kvinnliga arbetsveteraner underkastas den för¬
ödmjukelsen, att unge män, som de kanske upplärt, skola med deras
förbigående befordras till högre befattningar eller högre löneinkomster.
Den oundvikliga uppgörelsen kommer i alla fall en dag förr eller senare.
Emellertid gifves det också en förmildrande omständighet. För
de manliga tjänstemännen gäller det kanske i viss mån kampen för
tillvaron; åtminstone äro de ursäktade, om de föreställa sig, att så är
förhållandet. Med synnerligt fog kunna de särskildt gorå gällande, att
en familjeförsörjares behof är större än en eusam kvinnas. Men det stora
förbiseendet är, att man aldrig tillika framhåller, att en familjeförsörjares
behof också måste vara större än en ensam mans. Härmed är man
inne på den lösning, till hvilken man, såvidt vi kunna se, alltid måste
återkomma, nämligen den, som ifrågasattes i en år 1908 i Andra Kam¬
maren väckt motion om nya grunder för statstjänstemannens löneregle¬
ringar.
Efter denna inledning återstår dock nu endast att konstatera, att
ett nytt system i den ena eller andra riktningen icke står att ernå
under nuvarande förhållanden. Det gäller att se till, i hvad mån inom
det nu föreslagna systemet några förbättringar stå att vinna till kvin¬
nornas förmån.
I detta afseende har från posttjänstemännens förening hos Kungl.
Maj:t begärts, utom den större förmånen af en höjning af de manliga
postexpeditörernas begynnelselön, dessutom för kvinnliga postexpeditörer
och kvinnliga l:ste postexpeditörer den mindre förmånen af ett 4:de
ålderstillägg å 200 kronor att utgå efter 12 års tjänstgöring äfvensom
fixerandet af 25 l:ste postexpeditörsplatser såsom uteslutande tillkom¬
mande kvinnor. Vidare har kvinnliga postföreningen begärt, förutom
ofvanstående ålderstillägg — det upplystes af förfarna män, att det ej
gick an att påyrka förhöjning af begynnelselön annat än för manliga
tjänstemän — och ett fixeradt antal l:ste postexpeditörstjänster, dess¬
utom fixering af kvinnors befordringsrätt till postmästaretjänst, äfvensom
att det lilla antal kvinnliga tjänstemän, som för närvarande tillhör andra
lönegraden, i aflöningshänseenden blifva likställda med manliga post¬
expeditörer.
3
Motioner i Andra Kammaren, N:o 121.
Af dessa kraf å förändringar i den kommissions förslag, som
ligger till grund för den kungl. propositionen, kar i denna senare bi¬
fallits endast fixerandet af kvinnliga l:ste postexpeditörsplatser, som
därvid bestämts till 27.
Af de öfriga krafven lära frågorna om höjning af de manliga
postexpeditörernas begynnelselön samt ett fjärde ålderstillägg för vissa
kvinnliga tjänstemän komma att göras till föremål för en riksdags¬
motion från annat håll. Det återstår således här att upptaga de två
återstående frågorna till något skärskådande.
Hvad då först angår det af de kvinnliga tjänstemännen begärda
fixerandet af det antal postkontor, som bör besättas med kvinnor, så
synes detta kraf till en början endast vara en naturlig och påkallad
konsekvens af det i propositionen framlagda systemet. Man har där
förvägrat kvinnorna att såsom de manliga tjänstemännens jämlikar kon¬
kurrera om platserna efter förtjänst och skicklighet; i stället har noga
fixerats det mindre och sämre mått af anställningar, som ansetts böra
förunnas kvinnorna. I öfverensstämmelse härmed har också bestämts,
att kvinnorna skola hafva 240 postexpeditörs- och 27 l:ste postexpedi¬
törsplatser. Man kan då fråga, hvarför systemet ej skall fullföljas äfven
i fråga om postmästarebefattningarna af 3:dje och 4:de klass, till hvilka
kvinnor äfven skulle kunna befordras.
Propositionen lämnar härpå det svaret, att frågan om postmästar-
tjänsternas besättande med kvinnliga innehafvare torde böra i hvarje
förekommande fall pröfvas dels ur den synpunkten, huruvida den lediga
postmästartjänsten öfver hufvud är af beskaffenhet att kunna uppdragas
åt kvinna, dels med afseende å de sökandes kompetens till sådan tjänst.
Kvinnorna veta emellertid af lång erfarenhet hvad detta betyder
för dem. Granskar man motiven närmare, finner man också, att kom¬
missionen, hvars uppfattning Kungl. Maj:t åtminstone förra året för¬
mälde sig dela, förmenat, att befordran till 3:dje klassens postkontor
endast »i enstaka fall» bör ifrågakomma för kvinnor samt att, såsom
orden falla, »ett ej ringa antal postkontor i den föreslagna 4:de klassen
böra kunna anförtros åt kvinnor». Kommissionen uppräknar i detta
afseende såsom lämpade för kvinnor 25 särskilda fjärde klassens post¬
kontor. Man bär också i liflig erfarenhet, hvilka omöjligheter alltjämt
upprestes för kvinnorna att få befordring till nuvarande 2:dra postexpedi-
törsgraden, sedan det 1899 bestämdes, att kvinnor endast i »vissa fall»
skulle få komma dit, och hur obevekligt man väl satt de dugligaste
kvinnor att mot sin ordinarie tjänsts lägre betalning upprätthålla högre,
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 121.
särskilt ansträngande befattningar, men vägrat dem nämnda befordran
under allehanda undanflykter.
Resultatet kommer med all sannolikhet således att blifva detsamma
med befordran till postkontoren. Man kommer att befordra kvinnor till
det minsta möjliga antal postkontor och på samma gång kanske se till,
att de äfven få endast de sämsta platserna. Det är alldeles tydligt, att
de kvinnliga tjänstemännen hafva synnerligt fog för sin mycket bestämda
fordran, att ett fixeradt antal postkontor — enligt deras önskan minst
25 — skola, om kompetenta sökande anmäla sig, besättas med kvinnor.
De förmena, att infriandet af de halfva löftena bör på något sätt
garanteras i lönestaten och ej göras beroende uteslutande på administra¬
tivt godtycke. Någon oöfvervinnelig svårighet att tillämpa en fixering
af antalet platser bör väl ej uppkomma i detta fall mer än inom tele¬
grafverket, där 100 kommissarietjänster, hvilka där motsvara postmästare-
befattningarna, särskildt blifvit afsedda för kvinnor.
Nu har emellertid generalpoststyrelsen, såsom åberopas i proposi¬
tionen, med anledning af den förra året väckta motionen i ämnet, an¬
märkt, att efter 1884, då kvinna kunnat utses till postmästare vid
postkontor af de två lägre löneklasserna, bar icke någon kvinnlig post-
expeditör vunnit befordran till postmästaretjänst, oaktadt sedan dess
tillsatts mer än 50 postmästaretjänster. Detta synes, säges det, »desto
märkligare som — hvad särskildt angår några af samma tjänster —
det funnits mer än 100 kvinnliga postexpeditörer, hvilka i tjänstemeriter
varit öfverlägsna manliga postexpeditörer, som befordrats till post¬
mästare».
Frånsedt det underliga i det tillika gjorda påståendet, att kvinn¬
lig föreståndare vid förenad post- och telegrafanstalt här icke kunde
medräknas, så har det icke lyckats de kvinnliga posttjänstemännen att
bringa något ljus öfver propositionens förenämnda sväfvande och dunkla
påstående hvarken genom egna öfverväganden eller vid efterforskningar.
Förhållandet är nämligen, att de kvinnliga posttjänstemän, som anställts
i verket sedan år 1884, ännu icke hunnit till sådana meriter, att de
anses kunna i allmänhet konkurrera med meriterade män om postkontor;
och de kvinnor, som därförinnan vunnit inträde i verket och ännu tjänst¬
göra därstädes, äro mycket få. Om trots detta något slags verklighet
ligger under förenämnda påstående, så gäller väl detta, hvad man kallat
»några af samma tjänster», samt kan finna sin förklaring däri, att de
ifrågavarande postkontoren varit föga eftersträfvansvärda. Därför ha
de kunnat erhållas af unga, manliga sökande, tack vare att mera meri¬
terade kamrater, manliga och kvinnliga, försmått desamma. Ett ytter¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 121. 5
ligare skäl kan ju möjligen vara, att de kvinnliga tjänstemännen, i
saknad intill 1908 af ordinarie anställning och med kännedom om sin
ovärdighet enligt förmäns uppfattning att bekläda högre sysslor, tvekat
att hängifva sig åt så högt flygande planer som att söka ett postkontor;
Detta är nu de kvinnliga posttjänstemännens gissningar rörande
förhållandet med ofvannämnda »några tjänster».
Generalpoststyrelsen yttrar vidare, att möjligen mera djupliggande
orsaker ligga bakom dess förenämnda förmenta iakttagelse och att dessa
orsaker skola väsentligen visa sig lika verksamma vid framtida be¬
fordringar. Såsom sådan orsak framhålles särskildt, att kvinnan antag¬
ligen i allmänhet känner sig mindre väl skickad för en sådan tjänste¬
ställning på grund af bristande manhaftighet i uppsikt öfver underord¬
nade, oförmåga att utöfva tillsyn öfver förvaltning och företaga inspek-
tionsresor samt otjänlighet att ordna postförbindelser samt afgifva in¬
fordrade utredningar och förslag därom till öfverordnade.
Detta nedblickande på deras förmåga finna de kvinnliga post¬
tjänstemännen ingalunda bekräftadt af deras egen erfarenhet från vikariat-
och vakansförordnanden, med erkännande dock, att förmåga och fallen-"
heter kunna vara olika hos dem likaväl som hos männen. Det är där¬
för orätt att framställa som en uppfattning hos de kvinnliga tjänste¬
männen själfva, hvad som i själfva verket nog är ett eget manligt
åskådningssätt hos verkets styrelse. Men just genom denna framställ¬
ning i propositionen bestyrkes ytterligare befogenheten af deras yrkände
i denna punkt. Ty bifalles ej detta, kan man ytterligare förstå, hur
det kommer att gå, när, såsom det säges, pröfning i hvarje fall skall
ske, huruvida en ledig postmästaretjänst öfver hufvud är af beskaffenhet
att kunna uppdragas åt en kvinna.
Hvad slutligen angår förutnämnda kvinnliga postexpeditörer inom
2:dra lönegraden, så skola dessa enligt handlingarna vara 19, af hvilka
3 tillsatts 1906 och de öfriga före 1899 års lönereglering. Dessa tjänste¬
män skulle enligt det nya förslaget degraderas från den lönegrad, till
hvilken de på grund af stora meriter och tjänsternas ansvarsfulla
beskaffenhet med mycken möda kommit upp, blott därför, såsom det
säges i kommissionens motiv, att »denua lönegrad icke varit afsedd för
kvinnliga innehafvare». Man tröstar dem visserligen i motiven med att
»en del enligt hvad kommissionen antager skulle komma att vid regle¬
ringens genomförande vinna befordran till de föreslagna högre befatt¬
ningarna».
Men för det första är detta blott ett antagande och vidare kommer
en dylik befordran merendels att medföra en minskning i deras nu-
Bih. till Jliksd. Prof. 1909. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 52 Höft. 2
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 121.
varande löneförmåner, särskildt i deras pensioner, och slutligen lämnas
ingen upplysning om, hvilket vederlag man ämnar gifva den återstående
delen af dessa tjänstemän. Man kan möjligen säga, att de kunna stå
kvar på den gamla lönestaten, men därmed afsåga de sig den fram¬
komst i öfrigt, som alltid ligger i möjligheten att vinna befordran.
Principiellt riktigast vore nog därför, att dessa kvinnliga tjänstemän,
som vunnit tillträde till den för män hufvudsakligen afsedda 2:dra löne¬
graden, äfven fortfarande, på sätt de begärt, i nya staten likställas med
manliga postexpeditörer. Då emellertid hela systemet i den nya staten
är byggdt på den grundsatsen, att en kvinna måste hafva det betydligt
sämre än en man i samma befattning, så är det kanske för vågadt
att på någon punkt ifrågasätta brytande af harmonien i ett dylikt system.
Hvad de emellertid alltid böra kunna begära är, att vid öfvergång till nya
staten ej i någon befattning erhålla mindre förmåner, än de hittills upp¬
burit, och dessutom, särskddt få åtnjuta det nya dyrortstillägget. Detta
är visserligen, såvidt angår själfva aflöningen, i viss mån tillgodosedt
genom 4:de paragrafen i öfvergångsbestämmelserna, men beträffande
pensionen kommer en högst betydande och kännbar nedsättning att
äga rum.
På grund af hvad ofvan anförts, hemställes,
att Riksdagen i statsverkspropositionen om post¬
verkets utgiftsstater måtte besluta följande ändringar,
nämligen:
l:o) att befordran till postkontor inom 3:dje och
4:de klasserna till ett antal af sammanlagdt 25 'förbe¬
hållas kvinnliga posttjänstemän, därest kompetenta
sökande anmäla sig;
2:o) att de kvinnliga posttjänstemän, som för
närvarande äro placerade inom 2:dra lönegraden, skola
vid öfvergång till nya lönestaten i hvarje befattning
åtnjuta dels i ordinarie aflöning ett belopp, som ej
får understiga hvad för närvarande i sådant afseende
tillkommer dem, med tillägg därutöfver af dyrorts-
tillägg enligt nya staten, och dels pension, ej under¬
stigande hvad de för närvarande äro berättigade till.
Stockholm den 26 januari 1909.
Carl Lindhagen. Johan Forssell.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.