Motioner i Andra Kammaren, N:o 112.
1
N:o 112.
Af herr Lindhagen m. fl., om skrifvelse till Kungl. Mar.t an¬
gående stadgande af koncession för förvärf och utnyttjande
af skogar utaf större omfattning m. m.
På det utvecklingsstadium, hvari jordfrågan för närvarande be¬
finner sig hos oss, kan man där urskilja två hufvudspörsmål. Det ena
är ombesörjandet af jordbruk och bostäder, det andra socialisering af de
naturtillgångar, vid Indika ett gemensamt allmänt intresse äro knutna,
nämligen skogar, grufvor, vattenfall, torfmossar äfvensom större fiske¬
vatten. Det senare af dessa två ämnen är nu så pass genomdiskuteradt,
att tiden bör vara inne att söka få ett mera enhetligt grepp på detsamma.
Hvad man redan af nutiden minst kan begära är att, utan hämmande band
på det sunda näringslifvet, dels förebygga de skador, som tillskyndas
näringarna och andra allmänna intressen genom ett obundet enskildt
monopol till dylika naturrikedomar och dels förbehålla framtidens män¬
niskor utvägar att på detta fält ordna sig efter sina behof och önskningar.
Ett mål måste visserligen vara att förvandla dessa naturtillgångar till
allmän egendom. I den mån detta ej ännu kan eller bör ske, återstår
dock, såsom många gånger blifvit framhållet, att utöfva någon kontroll
gren om statskoncession.
O
Skogar.
Arbetet för nydaning inom skogsbruket behärskas ännu lika väl
som inom jordbruket på ett ödeläggande sätt af den privaträttsliga upp¬
fattningen, som skapats af de gamla frihandelsteorierna och med gladt mod
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami 2 Afd. 2 Band. 50 Käft. (N:o 112.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N.o 112.
offrar innehållet för formen. Liksom man ofta med ruinerande kostnader
för de enskilde söker bereda dem nya jordbruk men låter mångfaldigt
flera färdiga jordbruk gå under, på samma sätt inriktas ansträngningarna
på att skapa skog på skogsmarker, sedan de blifvit sköflade på skogs¬
kapitalet, under det att ingenting får göras emot sköflingarna själ!va.
Vid trenne riksdagar (1903, 1907 och 1908) väcktes förslag, att
ägare af skogar af mera betydande omfattning måtte åläggas att å dem
införa uthålligt skogsbruk. Vid alla tre tillfällena bifölls förslaget visser¬
ligen af Andra Kammaren, men det förkastades af den Första och någon
ansats till regeringsinitiativ har icke någonsin förnummits. Till stor
del beror denna utgång, utom af inflytandet från privata intressen
äfven därpå, att det anses vara en okränkbar privaträtt att få förstöra
skogskapitalet till skada för land och folk. Endast för tvånget af ett
riksdagsbeslut anses man nödgas vika.
Men ibland hjälper icke ens detta. Riksdagen begärde år 1903
lagstiftning mot, att de till fidekommissegendomar hörande skogar ut¬
sattes för sådan behandling, att därigenom skogskapitalets fortfarande
afkastningsförmåga i vissa delar af landet äfventyrades. Denna skrifvelse
har från jordbruksdepartementet öfverlämnats till justitiedepartementet
och hvilar där utan märkbar åtgärd. Under tiden må dessa skogar på
många håll gärna nedhuggas. Att det är en särdeles brådskande sak
att förekomma detta, synes icke någon tänka på.
Vid förra riksdagen föreslogs eu framställning till Kungl. Maj:t
att efter verkställd utredning särskildt genom skogsvård sstyrelsernas
sammankallande till gemensamma öfverläggningar måtte utarbetas och
framläggas förslag till erforderliga ändringar i lagstiftningen om vården
af enskildes skogar. Denna framställning ledde ej till något. Men nu
nyligen har på enskild! initiativ dessa styrelser haft ett gemensamt möte
i enahanda ändamål. Af de talrika motioner, som väcktes vid detta
möte, var det egentligen endast ett par tre, som riktade sig emot
själfva sköflingen af skogskapitalet. Och just dessa blefvo afslagna utåt
mötet. Detta är också betecknande för det härskande åskådningssättet.
Det behöfves någon hänsyn för skogen, denna rikedomskälla både
för vår ekonomiska och andliga kultur. Förvärf af skog i afsevärd
utsträckning bör därför icke medgifvas utan garantier mot missbruk.
Förvärfvets giltighet bör därför vara beroende på offentligt medgifvande
(koncession). Villkoren kunna väsentligen tjäna tre olika ändamål.
Villkor kunna sålunda uppställas i syfte att förekomma skogens sköflande
eller utnyttjande i öfrigt på ett skadligt sätt. Vidare kan hänsyn böra
tagas till att gagnet af skogen kommer den ort till godo, där skogen
3
Motioner i Andra Kammaren, N:o 112.
är belägen, hvilken hänsyn kan föranleda begränsningar i främlingars
förvärfsrätt. Slutligen kan det vara af vikt, att det allmänna stat eller
kommun förbehålles rätt att öfvertaga skogen antingen omedelbart
(förköpsrätt) eller i någon viss framtid.
Ansatser till eu sådan koncession förekommer redan i vår lag¬
stiftning. Lagförklaringen den 3 oktober 1829 innehöll sålunda förbud
för utländsk undersåte, att utan Konungens tillstånd få förvärfva och
besitta fast egendom i riket, hvilket särskildt bör ha betydelse för
skogsförvärf. Aktiebolagskommittén har i sitt år 1908 afgifna betänkande
framlagt bland annat ett lagförslag, enligt hvilket, i anledning af en
Riksdagens framställning, äfven svenska bolag skulle vara underkastade
dylik koncession, när i bolagsordningen hinder ej är satt för utländing
att förvärfva aktier i bolaget.
Lagen af år 1906, rörande förbud i vissa fall för bolag eller förening
att förvärfva fast egendom inom norra delarna af riket, innefattar i
själfva verket också en koncessionslag för förvärf särskildt af skogs-
fastigheter. Lagen går visserligen å ena sidan ännu längre, genom
att den lägger tonvikten på förbudet. Men den medger å andra sidan,
att Konungen kan gifva tillstånd till förvärf på grund af särskilda för¬
hållanden. Å andra sidan medgifves, att viss hemman tillhörig skogs¬
mark (utskog) må kunna obetingadt förvärfvas. Detta lagens innehåll
förklaras däraf att den närmast afser att skydda själfva jordbruket på
skogsfastigheterna.
Men äfven förenämnda undantag i 1906 års lag för utskogar har
blifvit angripet. Andra Kammaren har senast år 1908 för sin del be¬
slutat, att äfven förvärfvet af dessa utskogsområden skulle förbindas
med det koncessionsvillkoret, att det allmänna, i första rummet kommun
och därnäst staten, skulle få förköpsrätt.
Det är uppenbart, att det behöfves en särskild lag om förvärf af
fast egendom och särskildt om förvärf af skogsfastighet, som reglerar
förhållandena ur ofvan angifna synpunkter. På 1850-talet var frågan
äfven uppe såvidt rörde utländingars förvärf, men saken förföll då. Det
af lagberedningen upprättade förslag till jordabalk innehåller ej något
i detta afseende.
Grufvor.
Äfven i tider, då den privata äganderätten till jord som mest
uppburits af lagarne och åskådningssätten, har det framstått såsom eu
fråga för sig, om denna äganderätt äfven rättsligen och rätteligen borde
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 112.
inbegripa mineralier, som gömdes i jorden. Man bar bäfdat, att staten
icke jordens innehafvare vore ägare till desamma.
Den äldre rättsvetenskapen höll före, att denna statens rätt eller
det så kallade bergsregalet uppstått först på tolfte och trettonde år¬
hundradet genom envåldshärskares maktspråk. Den nvaste rättsforsk-
ningen åter bär uppdagat, att statens rätt till mineralierna varit lag
eller häfd mycket långt tillbaka i tiderna hos många olika folk, särskild!
under inflytande af phönisisk eller romersk rätt.
Denna rättsuppfattning är naturlig. Den privata äganderätten till
jord skyddas eller angripes allt efter som tillgången på jord öfverstiger
eller understiger den allmänna efterfrågan och behofvet däraf för mänsklig
tillvaro. Då mineralierna hafva stort brukningsvärde, men deras före¬
komst är sällsynt, har man ansett det behöflig! och följaktligen äfven
riktigt, att de tillhörde staten, det vill säga alla medborgare.
Nämnda åskådning, som framträdt nästan öfverallt, bär dock under
vissa tider varit grumlad eller till och med bortglömd. Detta antingen
i följd af den enskilda egennyttans ingripande eller på grund af man-
chesterprincipers landvinningar.
Sålunda tillhörde i Storbrittanien mineralierna förr kronan, men
med dess sjunkande makt tillskansade sig jorddrottarne dem. Följden
har blifvit, att enligt nuvarande rätt i England tillhöra endast guld-
och silfverfyndigheter ännu kronan, därför att det icke finnes några
sådana. Alla öfriga förefintliga mineralier äro inneslutna i jordägande¬
rätten. Denna senare rättsuppfattning har öfverförts till Förenta staterna.
I Frankrike tillhöra mineralfyndigheterna sedan gammalt staten.
Äfven här sökte jorddrottarne och förmådde äfven för någon tid tillvälla
sig en del af denna rätt, men kronan lyckades, senast på 1400-talet,
återtaga hvad den förlorat. Under franska revolutionstiden anbefallde
physiokraterna, att grufvorna skulle afstås till jordägarne. Denna lära
bekämpades segerrikt af Mirabeau och nationalförsamlingen förklarade
dem för nationalegendom. Detta är i hufvudsak ännu gällande rätt i
Frankrike. Statskoncession erfordras för att få idka grufdrift och staten
bestämmer villkoren. Hvarken jordägaren eller upptäckaren hafva några
lagliga företrädesrätter till grufdriften.
På enahanda grundsatser, som den fransyska rätten, bygger äfven
gruflagstiftningen i Belgien, Holland, Luxemburg, Spanien, Portugal,
Grekland, Turkiet och Tunis.
Italien har ej någon enhetlig gruflagstiftning. Den sardiniska gruf-
stadgan öfverensstämmer med fransk rätt. På ett par orter tillhöra alla
eller vissa mineralier jordägaren. På öfriga ställen äro de sedan romar¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o. 112
5
tiden skilda från jordegendomen. För ny grufdrift fordras dock öfverallt
statslig koncession. Salt är nationalegendom.
För Tyskland, Österrike och Schweiz gäller, att förfogandet öfver
mineralierna har tillkommit och fortfarande tillkommer staten. Någon
jordägarens rätt eller någon egen rättighet för uppfinnaren finnes icke.
Emellertid har på senare tider särskildt från och med 1850- och 60-
talen staten afstått sin företrädesrätt och tillsvidare medgifvit en hvar
att förvärfva rätt till grufvor på vissa i lagarne fastställda betingelser.
Särskildt har detta i Preussen mest konsekvent genomförts. Denna rätt
till fri inmutning kallas bergsbrukets friförklaring.
Norsk gruflagstiftning bygger i hufvudsak på den tyska upp¬
fattningen.
Hvilka grundsatser, som i Sverige må hafva gällt för grufrätten
från äldsta tider, synas icke vara af forskningen uppdagade. Att regal-
rätten till grufvor redan under senare tiden af medeltiden varit genom¬
förd, antages dock såsom gifvet. Tämligen otvetydigt uttalas detta i
1485 års förordning om malmberg. Under Gustaf den I:ste framträdde
regalrätten tydligt; alla malmberg i Sverige lyda till kronan, heter det
i ett kungligt påbud. Under de följande tiderna stödde sig alla för¬
fattningar om bergsbrukets ordnande på uppfattningen af kronan såsom
ägare till mineralierna. Denna regalrätt låg älven till grund för 1600-
talets gruflagstiftning. I en författning från den tiden kallas hela
bergsnäringen för kronans bergverk. Denna regalrätt utöfvades dels så,
att kronan dref bergsbruk för egen räkning — år 1639 ägde kronan
exempelvis i Södermanland 8 grufvor, 5 hyttor och 9 hamrar — och
dels privilegierade personer att idka grufdrift. På 1700-talet började
emellertid äfven här göra sig gällande enahanda strömningar som i
Tyskland till förmån för bergsbrukets friförklaring. I förordningen den
27 augusti 1723 stadgades sålunda, att med ordet regale därefter ej
skulle förstås annat, än att kronan förbehöll sig att privilegiera den,
som hade håg, lust och förmögenhet att idka grufdrift. Uppfinnarens
rätt bestämdes i sammanhang härmed till fjärdedelen af grufvan och
vid vissa ädlare verk till hälften. Med tiden utsträcktes uppfinnare¬
andelen i allmänhet till hälften. Någon bestämd rätt för jordägaren att
deltaga i arbetet nämnes ej i 1723 års författning. En konsekvens af
densamma var emellertid, att jordägaren skulle medgifvas att för andra
hälften deltaga i grufdriften. Denna konsekvens utdrogs af senare för¬
fattningar och gäller äfven för närvarande. Men därvid kvarstår till
följd af regalrätten, att jordägaren ej får förbjuda andra bearbeta
mineral fyndigheter samt måste själf uppträda som uppfinnare och iakttaga
6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 112.
därför stadgade former för att vinna rättighet att bryta mineralier å
egen mark.
Af den förestående framställningen framgår således, att hos de
anglosachsiska, latinska och germaniska folken statsmaktens äganderätt
till mineralierna varit ursprungligen en i det stora hela själfskrifven
och erkänd sak. Med tiden har emellertid förhållandena utvecklat sig
så, att inom England mäktiga jordmagnater usurperade denna rätt från
kronan till förmån för jordägaren, hvilken nya rättsordning ännu bibe¬
hållit sig inom den alltid mycket konservativa anglosachsiska rätten.
Bland de latinska folken och deras efterliknare har däremot statsmakten,
segerrikt afvisande de enskilda jordägarnes äfven här framkomna anspråk,
ännu in i våra dagar bibehållit sin suveränitet öfver malmfyndigheterna.
Den germaniska rätten slutligen har gått den vägen, att staten utan att
uppgifva regalrätten tillsvidare disponerat densamma på det sättet, att
hvem som helst, som upptäckte en mineralfyndighet, privilegierats att för
egen räkning bearbeta densamma med eller utan tillåtelse för jordägaren
att till någon del få deltaga i arbetet.
Häraf följer således att regalrätten till grufvor fortfarande ligger
till grund för den svenska gruflagstiftningen. Ett utbyte af inmutning
mot koncessionssystemet innebär således ur privaträttslig synpunkt ingen
fullständig nyhet utan blott eu förändring i det sätt, hvarpå staten an¬
vänder sin regalrätt.
Det bör då möta så mycket mindre betänkligheter för eu dylik
förändring, om ett verkligt behof däraf verkligen förefinnes. Så är ock
förhållandet. Man har på senare tider haft tillräckligt nedslående er¬
farenheter af den nuvarande lagstiftningens äfventyrliga verkningar.
Äfven de, som ej vilja gifva något erkännande åt synpunkten, att värde¬
utbytet af mineralierna bör i möjligaste mån komma nationen i sin hel¬
het till godo, måste dock medgifva, att det äfven här finnes statsin¬
tressen att bevaka, hvilka aldrig komma till sin rätt genom den fria
inmutningen. Insikten härom vaknar mer och mer.
Våra erfarenheter ha också redan ledt till vissa inskränkningar i
inmutningsrätten. Sålunda blef genom 1886 års lag om eftersökande
och bearbetande af stenkolsfyndigheter, koncessionssystemet tillämpadt
på dessa.
En annan sådan tidsföreteelse är det provisoriska uppliäfvandet
sedan år 1902 af inmutningsrätt för annan än kronans räkning å krono¬
jord, som ej innehafves under ständig besittningsrätt eller är anslagen
till boställe. Från 1907 har enahanda förbud utfärdats för Västerbottens
och Jämtlands län.
7
Motioner i Andra Kammaren, Ko 112.
Ett lika tydligt språk, i hvilken riktning erfarenheten lärt oss, att
gruflagstiftningen nu bör gå, talar den uppgörelse, som på statsmaktens
initiativ åren 1907 och 1908 ägt rum i fråga om statens delägarskap i
och lösningsrätt till järnmalmsförekomsterna i Kiruna och Gellivare
samt Svappavaara.
Det förtjänar också omnämnas, att inom de två nordligaste länen
på senare tider med Riksdagens tillåtelse skett åtskilliga upplåtelser å
kronojord för bearbetande af icke inmutbara bergsprodukter med tillämp¬
ning af koncessionssystemet.
En ohållbar konsekvens af inmutningsrättens bibehållande är sär¬
skilt att anteckna.
Sakkunnige intyga att eu relativt obetydlig del af landet och i
synnerhet af Norrland ännu varit föremål för detaljerade undersökningar
om mineralförekomster. Det är därföre ett förhastadt påstående, som
ofta på lösa antaganden framkastas, att icke mycket vidare vore att
upptäcka. Professorn vid tekniska högskolan W. Petersson erinrar i
detta afseende i ett utlåtande, hurusom den ifriga malmundersökning,
som föranleddes af järnvägsbyggandet Gellivare—Ofoten, resulterade
till upptäckandet inom Jukkasjärvi och Gellivare socknar af en mängd
malmfyndigheter inom områden, där förut inga eller endast enstaka
fynd voro kända, såsom Tuollavaara, Ekströmsberg, Mertainen, Leveäniemi
in. fl. Oaktadt denna systematiska undersökning upptäckas där fort¬
farande nya fyndigheter.
Man säger nu, att inmutningsrätten är nödvändig för upptäckandet
af nya fyndigheter. Under antagande att ett sådant upptäckande är
särdeles nödvändigt äfven för närvarande, hvarom olika meningar göra
sig gällande, bör detta lika väl kunna ske med koncessionssystemet
såsom erfarenheten ju ock visat. De upptäckter, som göras af gruf-
arbetare och andra ensamma letare samt af dessa sedan mot en ringa
ersättning öfverlåtas åt andra, som hafva tillfälle att närmare undersöka
saken, kunna och pläga också med koncessionssystemet särskildt hono¬
reras och detta ofta på ett rättvisare sätt än under köpslående med
förste spekulant, som anmäler sig. En verklig malmnndersökning åter
af en trakt klöfver en välutrustad och dyrbar vetenskaplig expedition.
Dylika expeditioner bekostas för närvarande af enskilda kapitalister.
Skulle åter dessa, ifall deras vinst genom koncessionssystemet i någon
mån begränsades, upphöra därmed, hvilket dock icke behöfver blifva
händelsen, ligger det i hvarje fall nära till hands, att staten själf ut¬
rustar dylika vetenskapliga expeditioner.
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 112-
Medel för en början till en dylik expedition beviljades också vid
1907 års riksdag i syfte att åstadkomma utredning rörande malm¬
förekomster ocli tekniskt användbara bergarter kring den ifrågasatta
inlandsbanan. Detta beslut föranleddes af ett vid riksdagen framställdt
ännu vidsträcktare yrkande om en undersökning i hela riket af mängden
förefintliga nyttiga mineralier. Uti ett i detta ärende infordradt yttrande
betonade chefen för geologiska undersökningen vikten af sådana under¬
sökningar genom statens försorg.
Det ligger i öppen dag och medgifves äfven af sakkunniga, att
dylika undersökningar å statsverkets sida icke rimligen låta sig förenas
med tillvaron af inmutningsrätten, med hvars tillhjälp enskilde kunna
obehindradt passa på att tillgodogöra sig frukterna af statens utredning.
Ur denna synpunkt kan den beslutade statsundersökningen kring inlands¬
banan knappast betecknas annat än som ett obetänksamt företag. Lika
orimligt skulle det varit, om Riksdagen bifallit en år 1907 väckt motion
att med statsmedel direkt understödja enskilda för upptäckande af malm¬
fyndigheter för dessas egen räkning.
Af det anförda framgår, såvidt vi förstå, att tiden nu är inne i
vårt land att indraga inmutningsrätten och återgå till ett mera kon-
trolleradt förfogande öfver mineralrikedomarne. Därmed är icke sagdt,
att ej inmutningsrätten fyllt sitt värf under vissa perioder. Men hvarje
rättsinstitut är underkastadt förvandlingens lag. Nya tider och nya
förhållanden hafva sina särskilda kraf. Bergsbrukets redan nådda ut¬
veckling, tidens rastlösa sträfvan att med oanade hjälpmedel skapa
enskilda monopol och framkalla rofbrytning, våra egna erfarenheter i
dylika afseenden, allt detta bör ha uppdagat, att staten bort redan för
länge sedan inslagit på andra vägar i begagnandet af sin regalrätt till
mineralierna. Likaväl som man i Preussen funnit tiden vara inne att
genom en återgång till koncessionssystemet skydda landets förnämsta
mineraltillgångar, kol och salt, mot den enskilda spekulationen, lika väl bör
det gamla järnbärarlandet bereda sig ett motsvarande skydd för sina åter¬
stående främsta malmtillgångar. Härmed är icke sagdt annat än att
man i alla fall både kan och bör tillgodose såväl uppfinnarens och
jordägarens skäliga anspråk som industriens kraf att erhålla tillräckligt
med malm utan byråkratiska hinder och omgångar.
På hufvudsakligen ofvanstående skäl väcktes motion om ny gruf-
lagstiftning i syfte, att inmutningsrätten skulle upphäfvas samt nya
fyndigheter af nu inmutbara mineralier i stället bearbetas af staten
eller ock af enskilde efter erhållen statskoncession. Förslaget afslogs
af Riksdagen, i Andra Kammaren dock efter omröstning med 116 röster
Motioner i Andra Kammaren, N:o 112.
9
mot 95, hvilka senare afgåfvos för en reservation inom lagutskottet i
motionens syfte. Det är nu så mycket mera anledning att återupptaga
denna sak, som en proposition väntas till denna Riksdag med definitivt
förslag i anledning af inmutningsrättens suspendering å kronojord i de
nordligaste länen.
Vattenfall.
Jämväl i fråga om vattenfallens tillgodogörande kan uppstå monopol
till skada för det allmännas intressen. Detta spörsmål äger hos oss stor
aktualitet. Vårt land är nämligen rikt på vattenfall och det timras
upp stora hus af förhoppningar för framtiden på dessa kraftkällor. Men
medan man sysselsätter sig med dylika förhoppningar, arbetar spekula¬
tionen oförtrutet för att söka grusa dem. Felet ligger här hos samhällsför¬
hållandena och något måste väl göras för att mota spekulationen. Det
gäller se till, att ej staten och hela orter blifva för sina oafvisligaste
behof alldeles beroende af enskildes godtycke. Ett allmänt intresse är
det ock, att dom oerhörda värdeförhöjning af vattenfallen, som med
visshet kan under tidernas lopp emotses, till afsevärd del blifver en
samhällets egendom.
Äfven industrien är här en synnerligen intresserad part. Ofta
sammaublandar man två skilda saker, nämligen industrien såsom sådan
samt enskildes spekulationer i industrivärlden och deras källflöden,
landets naturrikedomar. Dessa sträfvanden blifva allt mer en öfver-
hängande fara icke minst för industrien själf. Sedan aktievärdena
uppdrifvits, drager man sig vid gynnsamt tillfälle tillbaka med sin vinst,
kvarlämnande den verkliga industrien att nedtryckas under alltför stora
kapitalutlägg, hvaraf sedan i sin ordning äfven konsumenterna blifva
lidande. Men vattenkraftens ökade värde i framtiden får ej bli före¬
trädesvis en tillfällig konjunkturvinst för några få, utan skall varaktigt
fördela sig i ökad nytta för konsumenterna och minskade bekymmer
för produktionen. Detta kan i längden ej vara annat än till gagn för
den idoga industrien, om det än framstår såsom en olägenhet för de
omför in älda mellanhänderna.
Under sådana förhållanden vore tryggast, att staten och kom¬
munerna ägde vattenfallen samt själfva utnyttjade dem eller för möjligast
billiga utgifter upplät kraften för industriella behof och belysningsändamål.
Emellertid äga enskilde ännu inemot 85 procent af landets vatten¬
fall. Det kräfves då, att statsmakten har i sin hand att här ingripa
reglerande för ofvan angifna ändamål. Bland de åtgärder, som därvid
främst stå till buds, är som sagdt koncession.
Bih. till Biksd. Prof. 1909. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 50 Höft.
2
10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 112.
Denna fråga har redan vid tidigare tillfällen varit föremål för
Riksdagens behandling och äfven delvis föranledt lagstiftning i den för¬
ordade riktningen. Anledning till ett sådant ingripande kan äga rum
antingen vid vattenkraftens användning på stället eller ock vid dess
bortledande till användning på annat håll genom kraftledningar. I båda
fallen har denna angelägenhet varit å bane.
Vid 1896 års riksdag väcktes åtskilliga motioner i syfte att vidga
möjligheterna för industrien att draga nytta af vattenkraften i landet.
Ändamålet var naturligtvis särdeles bekjärtansvärdt. Men viktigt hade
också varit att samtidigt värna om det allmännas rätt och särskildt
skydda industrien mot spekulation. Intresset för denna angelägenhet
lyste däremot med sin frånvaro.
Bland annat föreslogs sålunda expropriationsrätt för framdragande
af elektriska ledningar för belysning eller kraftöfverföring öfver annans
mark. o Riksdagen beslöt äfven en skrifvelse i sådant syfte.
Ai’ 1900 kom härefter en kungl. proposition i ämnet, som dock
lika litet tog någon hänsyn till det allmännas intresse. I en motion
begärdes därför afslag å propositionen och nytt förslag. Utom åt¬
skilliga andra anmärkningar, såsom att jordägarens rätt ej behörigen
iakttagits, framhölls att för rätt att anlägga starkströmsledning å
annans mark borde sökas statens koncession, att denna koncession
jämte expropriationsrätten borde beviljas endast på viss tid i sänder
samt att vid koncessionen borde fastställas en viss årlig koncessions-
afgift efter vissa grunder att tillfalla staten och eventuellt till vissa
andelar äfven kommunen och jordägaren. Denna senare afgift skulle
bland annat hafva till ändamål att till det allmänna indraga en del af
den framtida ökningen i vattenkraftens konjunkturvärde samt att be¬
vara åt det allmänna möjligheten att vid trängande behof kunna inlösa
vattenfallet för rimligt pris. Första Kammaren biträdde i hufvudsak
propositionen, Andra Kammaren afslog den och begärde nytt förslag.
År 1902 återkom Kungl. Maj:t med saken. Väl var nu jordägarens
rätt bättre tillgodosedd men hvad som anmärkts i fråga om det all¬
männas intresse hade fortfarande lämnats utan allt afseende. Kanske
trodde man sig genom det förra tillmötesgåendet kunna lyckas tillfreds¬
ställa Andra Kammarens landtman. I väckta motioner upprepades emeller¬
tid de bortglömda anmärkningarna. Första Kammaren blef nu tvungen
att gifva med sig i fråga om den påyrkade tidsbegränsningen. Andra
Kammaren beslöt en koncessionstid ej öfverstigande 30 år och Första
Kammaren högst 50 år, hvilket sedan sammanjämkades till 40 år.
Däremot lyckades det ej vinna någon framgång åt yrkandet om fast-
11
Motioner i Andra Kammaren, N;o 112.
ställelse af en koncessionsafgift. Den beslutade tidsbegränsningen på
högst 40 år återfinnes nu såsom ett moment i 2 § af lagen den 27
juni 1902 inuefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Vid förenämnda två riksdagar utkämpades sålunda den grund¬
läggande striden ifråga om koncession såsom villkor för att få utnyttja
vattenfall, såvidt. detta skedde genom kraftledningar. Första betingelsen
härför är nämligen fastställandet af en begränsad koncessionstid. Rege¬
ringen sökte båda åren med all makt genomdrifva upplåtelse på evärde¬
lig tid, hvilket, sträfvande äfven fick sitt uttryck i dess år 1902 fram¬
lagda men afvisade förslag att upplåta åt ett enskildt bolag evärdelig
nyttjanderätt till en afsevärd del af statens egen vattenkraft vid Troll¬
hättan. Till sist segrade dock tidsbegränsningen och därmed ansåg
man sig hafva vunnit en trygg utgångspunkt för att sedermera komma
fram till ett fullt utveckladt koncessionssystem.
Vid 1907 års riksdag gjordes ett försök att föra fram äfven denna
senare sak med hänsyn till vattenkraftens tillgodogörande i allmänhet.
Det ifrågasattes nämligen dels en allmän utredning och beskrifning
öfver enskilda och kommuner tillhörande mera betydande vattenfall
i landet, dels ock förslag till åtgärder bidragande till att dessa
kraftkällor, särskildt enskilda tillhörande vattenfall må i möjligaste
mån komma landet och industrien och ej spekulationen till godo. I
motiven framhölls bland dessa åtgärder statskoncession, särskildt efter
norskt föredöme. Andra Kammarens tillfälliga utskott fann emellertid
det på sakens dåvarande ståndpunkt vara för tidigt att ange några
åtgärder. Utskottet tillstyrkte därföre endast motionens förra del, hvar¬
efter frågan för den gången föll i båda kamrarne.
Saken är emellertid brådskande och måste därför komma tillbaka,
till dess den blifvit löst. Det må härvid endast tilläggas, att hvad
ofvan sagts rörande vattenfall äfven lika fullt gäller större vatten¬
regleringar för åstadkommande af vattenkraft.
Ett särskildt kapitel, berörande frågan om koncession för rätt att
utbygga vattenfall på platsen, utgöres af den omtvistade rätten att
öfverbygga kungsådra.
Det har ofvan anmärkts, hurusom vid 1896 års riksdag fram-
kommo förslag att underlätta för industrien att kunna utnyttja vatten¬
fallen och att ett af dessa förslag afsåg expropriationsrätt för fram¬
dragande af elektriska kraftledningar. De andra förslagen åsyftade alla
i hufvudsak rättighet för strandägare att i landets forsar och vattenfall
få tillgodogöra sig vattenkraften jämväl i kungsådra.
Man må nu ha hvilka meningar som helst om kungsådrans rätts-
12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 112.
historiska betydelse. Faktum är, att den enligt allmän lag skall hållas
fullständigt öppen för allmänna ändamål och att endast med stats¬
makternas begifvande en rubbning kan ske i detta förhållande. Likaväl
som i fråga om expropriation af mark för kraftledningar, hvilket också
kräfde medverkan af statens lagstiftning, hade staten äfven här ett för¬
pliktande tillfälle att förbehålla sig ett medinflytande genom att meddela
koncession endast för viss tid i sänder och att eventuellt upptaga en
koncessionsafgift. Hvad särskildt angår afgiften är en sådan i°detta
tall berättigad äfven såsom en arrendeafgäld för rätten att förfoga öfver
en vattenkraft, som strandägaren förut ej fått begagna sig af.
Men såsom redan sagts sysslade 1896 års Riksdag ej med några
tankar i dessa riktningar. Riksdagen beslöt därför utan någon reserva¬
tion en skrifvelse i jämväl dessa motioners syfte.
Redan år 1899 framlades en kung!, proposition i detta ämne,
hvari föreslogs ett tillägg till förordningen om jordägares rätt öfver
vattnet å hans grund den 30 december 1880 i ändamål att för tillgodo¬
görande af vattenfall eller fors finge med Konungens begifvande byggas
i kungsådra. Icke heller i denna proposition inrymdes någon tanke åt
angelägenheten att på samma gång tillvarataga det allmännas rätt för
framtiden. Och en stor försummelse var, att icke heller någon af oss
i Riksdagen kom att då tänka på denna sak, såsom däremot skedde
nästföljande år vid behandlingen af propositionen om expropriation för
elektriska kraftledningar. Kungl. Maj:ts förslag blef sålunda i detta
ämne genom ett rent förbiseende oanmärkt antaget af Riksdagen, hvar¬
efter lag utgafs den 20 oktober 1899.
Denna försummelse, hvilken man senare kom underfund med,
gjordes ett försök att reparera vid behandlingen år 1904 af väckt fråga
om revision af lagstiftningen om jordägares rätt till vattnet å hans grund.
I en reservation till lagutskottets betänkande påyrkades, att i motiven
till Riksdagens skrifvelse skulle fästas uppmärksamhet på, att dylika
upplåtelser borde meddelas endast genom ett modernt koncessions-
förfarande. Samma skäl menade man, som talade för begränsning af
tiden för koncession å elektriska ledningars framdragande, borde äfven
löranleda till att det allmänna ej för all framtid afhände sig förfogande¬
rätten öfver vattenkraften i kungsådra och att äfven möjlighet hölles
öppen, att utarrenderingen kunde ske mot en viss afgäld. Upplåtelsen
enligt 1902 års Riksdags beslut af en del af statens vattenkraft vid Troll¬
hättan medgafs också ej lör längre tid än högst fyratio år i sänder. Ifråga¬
varande reservation lyckades dock ej samla majoritet ens i Andra Kammaren.
Vid 1907 års riksdag återupptogs frågan och yrkades ett tillägg till
13
Motioner i Andra Kammaren, N:o 112.
8 § i förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund i syfte
att tillstånd till öfverbyggandet af kungsådra skulle få meddelas endast
på viss tid, högst fyratio år. Lagutskottet förordade i stället en hem¬
ställan, att vid meddelande af tillstånd skulle göras den sålunda ifrågasatta
begränsningen. Förslaget, som föranledde häftiga debatter, afslogs af
båda kamrarne, i den andra med 101 röster mot 85.
Långt senare, såsom det säges efter enskild framställning först i
slutet af år 1907 från vattenrättskommittén, har börjat införas i de där¬
efter meddelade koncessionerna för kungsådras öfverbyggande, att kon-
cessionshafvare »skall vara underkastad den ytterligare inskränkning i
rätten att tillgodogöra sig vattnet i kungsådran, som kan föranledas af nv
lagstiftning beträffande vattenrätten och därmed sammanhängande ämnen».
Det är dunkelt, om därmed äfven afses ett eventuellt stadgande om viss
koncessionstid. Sannolikt är så icke meningen.
Fortfarande kvarstår således såsom en stor otillbörlighet, att staten
på detta sätt kanske för all framtid utan tillräcklig omtanke bortgifver vatten¬
kraften i kungsådra och såmedelst öppnar ytterligare marknad för
spekulationen. Lätt skall det också inträffa, att staten nödgas för all¬
mänt ändamål återköpa gåfvan med det belopp, hvartill en evärdelig
nyttjanderätt kan uppskattas. Intill dess frågan om koncession för
utnyttjande af enskilda vattenfall i allmänhet blir afgjord, är det därför
fortfarande af vikt att få tydlig föreskrift om, att kungsådra ej nu bort-
koncessioneras för all framtid.
Torfmossar.
Från år 1900 och de följande åren härleda sig statsmakternas
omedelbara omsorger att befordra tillgodogörandet af den rikedom, som
ligger i våld lands torfmossar. Man ser i dessa vår framtids stenkols-
lager. Jordbruksministern yttrade 1901 till statsrådsprotokollet, att få
frågor voro af så mycken betydelse för vårt lands ekonomiska framtid,
som den om tillgodogörandet för industriella och kommunikationsändamål
af den i landets torfmossar befintliga bränsletillgång. Det gällde där-
föro att med all kraft arbeta för undanröjandet af de tekniska och
ekonomiska svårigheterna, som stode i vägen. Äfven 1902 års Riksdag
framhöll, hurusom målet vore, att torfven skulle blifva ersättningsmedlet
för stenkol och ved. Därigenom skulle landet särskildt få en lättnad i
den outhärdliga tungan att hämta bränsle från andra länder, hvilket
ock satte oss i ett farligt beroende. Det gällde sålunda att uppamma
en omfattande torfindustri för tillverkning af bränntorf och torfkol samt
framställande af torfströ.
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 112.
De åtgärder, som hitintills från statens sida vidtagits, äro anstäl¬
landet af torfingenjörer och torf assistenter, understöd till en torfskola
för utbildande af instruktörer och förmän samt inrättande- af en låne¬
fond för torfindustriens befrämjande. Under år 1906 ansåg man sig
kunna beräkna antalet torfströfabriker till 120 och antalet bränntorfs-
fabriker till 81.
Under det man sålunda går framåt i utnyttjandet af torfmossarne
samt alltmer öfvervinner de tekniska och ekonomiska svårigheterna,
kommer man sannolikt förr eller senare till en tidpunkt, när torfmossarna
få ett afsevärdt spekulationsvärde. Då inträder äfven här behofvet lika¬
väl som vid grufvor och vattenfall att staten kan reglera förhållandena,
så att ej detta bränsle oskäligt fördyras för näringarne och den stora
allmänheten genom uttagandet af oskäliga spekulationsvinster.
Nu kan det möjligen sägas, att behofvet af en sådan kontroll ännu
icke yppat sig på detta område. Men detta beror på, att ett sådant
behof sällan plägar få göra sig gällande, .förrän man står inför ett mer
eller mindre för sent. Kunna torfmossarna verkligen få den omdanade
betydelse för vårt lands ekonomi, som man drömmer om, så är det till¬
rådligast att se sig före i tid.
Dessa synpunkter beträffande torfmossarna gjorde sig gällande
inom Andra Kammaren vid behandling den 13 april 1907 af en proposi¬
tion om försäljning af en staten tillhörig torfmosse. Förslaget afslogs
af kammaren efter votering.
De särskilda villkor, under hvilka koncession i förenämnda olika
fall bör beviljas, får liksom de fall, för hvilka koncession öfver hufvud
taget behöfver sökas, göras till föremål för särskild! öfvervägande. Den
utländska lagstiftningen lämnar härutinnan riklig vägledning och särskild!
förtjänar uppmärksammas ett norskt regeringsförslag rörande bland
annat koncession för förvärf af vattenfall, grufvor och skogar, hvilket
förelagts innevarande års storting. Frågor, som härvid kunna särskildt
beträffande grufvor, vattenfall eller torfmossar uppkomma, äro: i hvad
mån och till hvilken tidsutsträckning viss koncessionstid bör bestämmas;
huruvida och efter hvilka grunder det allmänna bör förbehålla sig
inlösningsrätt under koncessionstiden och rätt att vid dess slut öfver¬
taga anläggningen mot eller utan ersättning; huruvida och i
hvilken mån koneessionsafgift bör erläggas eller föreskrift meddelas
om fastställande af taxor eller andra bestämmelser för uthyrning af
elektrisk kraft eller om skyldighet för koncessionshafvaren att på vissa
villkor tillhandahålla kraft åt den kommun, där anläggningen finnés;
15
Motioner i Andra Kammaren, N;o 112.
huruvida han tilläfventyrs bör iklädas vissa rimliga skyldigheter till
förmån för den i verket sysselsatta arbetspersonalen o. s. v.
I afvaktan på sakens definitiva afgörande bör en provisorisk lag¬
stiftning redan nu komma till stånd.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställes,
att Riksdagen ville:
A) hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande,
i hvad mån och under hvilka villkor genom lag bör
stadgas koncession för förvärf och utnyttjande af:
l:o) skogar af större omfattning,
2: o) grufvor,
3:o) vattenfall,
4:o) torfmossar af större omfattning
samt framläggande snarast möjligt af det lag¬
förslag, hvartill detta öfvervägande kan föranleda.
B) i afvaktan på nämnda lagstiftning för sin
del antaga provisoriskt:
l:o) en lag om att Konungens tillstånd i vissa
fall erfordras i angifna afseenden,
2:o) särskildt ett tillägg till förordningen om
jordägares rätt öfver vattnet å hans grund i syfte att •
koncession för öfverbyggande af kungsådra beviljas
endast för viss tid i sänder.
Lagutskottet torde formulera sistnämnda förslag.
Stockholm den 26 januari 1909.
Carl Lindhagen.
Bernh. Eriksson.
Herm. Lindqvist.
Hjalmar Branting.
Knut Tengdahl.
J. Ilasselquist.
Ernst Söderberg.
J. Th. Johansson.
E. C. Kropp.
C. E. Svensson.
K. A. Borg.
N. Edv. Lindberg.
Nils Persson.
A. Thylander.
Sven Linders.
F. W. Thorsson.
V. A:son Berg.
Viktor Larsson.
Johan Forssell.
J. A. Wallin.
Emil Kristensson.
E. A. Leksell.
A. C. Lindblad.
Hj. Rissén.
Ernst Blomberg.
Gustaf Strömberg.
Värner Rydén.
O. H. Waldén.
L. J. Carlsson.
G. A. Rundgren.
C. G. Lindley.
Joll. Aberg.
Aug. Nilsson.
Sven Persson.
E. Palmstierna.
A. J. Ghristiernson.