Motioner i Andra Kammaren, N:o 10.
1
N:o 10.
Af herr Wavriiisky, om skrifvelse till Kung1 Maj:t angående
afskaffande af edgång m. m.
Edgång är en urgammal samhällsinstitution, som i tidernas lopp un¬
der skiftande former och för olika ändamål fått en vidsträckt användning
och spelat en betydande roll. Själfva gudarna hafva svurit. Men utan
sina mäktiga vedersakare har eden icke varit. Endast motvilligt upptog
den kristna kyrkan från den klassiska hedendomen edsinstitutet. Kyrko¬
fäderna hade stora betänkligheter mot edgången, Falsa juratio exitiosa est,
vera juratio perniciosa est, nulla juratio secura est, — meneden är döds¬
bringande, en hederlig ed är äfventyrlig, ingen ed är trygg, förklarade
Augustinus. Under de s. k. slutna tiderna, adventet, fastlagen samt de
närmaste dagarna före och efter de stora kyrkohögtiderna, var också eden
helt och hållet förbjuden.
Tron på öfvernaturliga makters omedelbara ingripande i de mänskliga
angelägenheterna, hos de mera odlade antika folken till en viss grad un¬
derminerad af filosofer och tänkare, lefde emellertid i hela sin ursprung¬
liga styrka hos de germanska stammarna, som omstörtat det romerska väl¬
det, ja, stegrades ytterligare vid deras bekantskap med kristendomen.
Edsbruket såsom statsinstitution fick därför tidigt starkt insteg
hos de germanska folken icke blott inför världsliga domstolar utan äfven
inom kyrkorna. De äldsta nordiska lagsamlingarna äro fulla af edsformulär
för de otaliga särskilda behofven. Presterskapet svor själft trohetseden
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 6 Häft. (N;r 10) 1
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 10.
Ännu större beviskraft än eden hade de s. k. ordalierna: eld- eller
vattenprofvet, det judiciella enviget in. m. d. Då dessa gudsdomar om¬
kring medlet af tolf hundratalet formligen afskaffades i de nordiska rikena,
emedan det vore ovärdigt för kristna män att fresta Gud till att gifva vitt¬
nesbörd i mänskliga angelägenheter, såsom den påfliga legaten Yilhelm af
Modena år 1247 förklarade, steg edens betydelse såsom judiciellt bevis-
ningsmedel. Kyrkan förbehöll sig att ensam efterskänka eller relaxera
eder och fick därigenom ett betydligt inflytande på det borgerliga sam¬
hället. Men alltjämt reste sig religiösa betänkligheter mot edgång. Med
stöd af Nya testamantet löpte vederdöparne till storms mot eden. Erasmus,
som första gången utgaf Nya testamentets grekiska text, utsådde betänk¬
ligheter mot edgång och verkade därmed i viss mån på de bildades öfver¬
tygelse. Keformatorerna förklarade då i den Augsburgska bekännelsen,
art. 16, med den vidare utläggning däraf, som innehålles i Apologiens 8:de
moment, att den världsliga styrelsen med dess anordningar och lagar är
en god, af Gud inrättad och insatt ordning, i följd af hvilken kristne kunna
utan synd uppfylla alla medborgerliga åligganden och följaktligen äfven
aflägga eder, när dessa af öfverheten föreskrifvas.
Emellertid uppstod det oaktadt religiösa rörelser och bildades sekter,
som förbjödo edgång. Mennoniterna, puritanerna, särskildt kväkarna, åda-
galade genom sin ordhållighet och sin sanningskärlek obehöfligheten af
eden. Deras blotta försäkran togs för god af domstolar och offentliga myn¬
digheter, ehuru många af dem för sin öfvertygelses skull fingo utstå för¬
följelser och utvandra till Amerika.
I början af detta århundrade hade Kant ett mäktigt inflytande på
uppfattningen om edens betydelse, då han förklarade att ingen öfverhet
för samhällsordningens upprätthållande kan ålägga individen att besvärja
sig tro på en menedshämnande gud, ty detta vore ett ovärdigt samvetstvång.
Under den brytning i tänkesätten rörande förhållandet mellan kyrka
och stat, som föregick och efterföljde 1848 års politiska rörelser, kom ed¬
gång såsom en på samma gång religiös och borgerlig inrättning under all¬
varlig pröfning, och på sista tiderna har också en betydlig inskränkning
gjorts i de fall, då eder varit påbjudna, utan att man på grund däraf hört
klagas öfver sviket förtroende eller större orättfärdighet.
I öfverensstämmelse härmed äro de flesta ämbets- och tjänsteederna
hos oss afskaffade. Prästeden har utbytts mot ett högtidligt löfte. Men
åtskilligt svärjande af detta slag återstår ännu.
I vår rättegångsordning har eden till bekräftande af sanningen ännu
Motioner i Andra Kammaren, N:o 10.
3
vidsträckt tillämpning. Endast en blick på registret i rikets lag under
rubriken Ed ger oss en föreställning därom.*
Visserligen hafva äfven i afseende å den judiciella edgången lättnader
medgifvits. Kväkare, som inför vederbörlig myndighet högtidligen bekräftar
verkligheten af en uppgifven fordran, har förklarats böra anses lika som
om han aflagt borgenärsed, och i vittnesmål har lagstiftningen fäst tillbör¬
ligt afseende vid dem, som äro af sådan lära, som ej tillstädjer att aflägga
ed, så att konungen för sådan händelse skall förordna hur förfaras bör.
Edsformuläret för judar är lämpadt efter deras religion.
Men därvid har det stannat.
För flera slag af judiciella eder ges numera sällan om ens någonsin
tillämpning. Detta gäller byggningsbalkens 9:2, jämförd med § 34 i k.
förordningen af den 21 december 1857, om stängselskyldighet, när någon
intagit annans fä; handelsbalkens 12:3, beträffande »tillslutna eller för¬
seglade kistor, skåp eller packor, och vet ej den, som anammade, hvad där-
uti är», med flera dylika.
Rättegångsbalken 30:6, rörande fattigdomseden vid revisionssökande
och utsökningsbalkens 5:1, enligt hvilken vid utmätning gäldenären äger
med ed intyga, att han icke har penningar, guld eller silfver, äro alldeles
föråldrade, enär det bättre på andra vägar än genom ed kan utrönas hvad
som är sanning i fråga.
Jurymannaeden i tryckfrihetsmål är också i högsta grad otidsenlig.
»Hellenernas prisdomare vid de offentliga täflingarna aflade dyr ed att
sorgfälligt och opartiskt pröfva hvars och ens förtjänst; skulle alla våra da¬
gars prisdomare svärja, blefve det ingen ände på eder, men hedern och
det allmänna förtroendet göra samma tjänst, och det är en vacker oegent¬
lighet i språkbruket, när man kallar dem för jurymän, fastän ingen ed
blifvit dem affordrad, och en sådan prisnämnd i sin helhet benämnes en
jury säger C. F. Bergstedt. Skulle desse jurymäns ansvar ej kunna jäm¬
ställas med jurymännens i tryckfrihetsmål, så kan ju dessa senare affordras
en högtidlig förklaring inför rätta på sitt hedersord, att de skola samvets¬
grant uppfylla uppdragets förpliktelser.
Nya och viktiga institutioner uppstå alltjämt utan att bindas af äm-
betseder, och icke hållas de därför mindre i hälgd. Ärligheten i uppgifter
vid vissa ekonomiska förrättningar, såsom vid förtullniDgar, taxeringsupp¬
* Rörande här i landet på senare tider afskaffade eder, se justitiekanslersämbetets utlå¬
tande till K. M:t den 21 juni 1859, och i afseende på möjligheten att afskaffa de återstående
samma ämbetes memorial af den 29 april 1865.
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 10.
gifter in. m., är den mindre nu än förr, då ingen sådan uppgift togs för
god utan att vara besvuren? Och är det verkligen af bekofvet påkalladt
att affärsmän med ed skola betyga riktigheten af sina räkenskaper? Vida
tidsenligare är det väl då att för räkenskapsgranskning finnas yrkesmässige,
väl utbildade utöfvare af dessa maktpåliggande uppdrag — legitimerade
revisorer — att vid behof tillgå.
Värjemålsedens användning lärer ur flertalet af nyare processordningar
vara struken. Denna eds absoluta förkastlighet har af flere rättslärde på
ett uttömmande sätt blifvit ådagalagd. Svenska lagens egna ord i rätte¬
gångsbalken 17:29 och dess konsekvenser torde väl uppenbart vittna därom.
Vittneseden torde vara den ed, som anses vara svårast att umbära.
Och dock är den väl utan all fråga den, som mest missbrukas. Jag åbe¬
ropar äfven i detta fall herr C. F. Bergstedt, den i kulturfrågor på sin tid
så framstående representanten för Östergötlands län i Första Kammaren.
I sin skrift Om eder och edgång, 1879, uttalar han om vittneseden följande
beaktansvärda omdöme: Det är eu farlig rättsgrundsats, att två vittnens
öfverensstämmande utsagor skola gälla för full bevisning, utan afseende på
de vittnandes karaktär, sanningskärlek, urskillning och iakttagelseförmåga.
Liksom i medeltiden fala legokämpar med vapen i hand ådagalade rätt¬
visan af den sak de funno mest lönande, så lärer det i våra dagar icke
saknas legovittnen, som parvis åtaga sig att besvärja hvad helst det än må
vara, och därmed är den lagliga bevisningen fullständig. Äfven för de
hederligaste personer kan det vara eu frestelse att, i synnerhet då lagen
anses allt för sträng eller alldeles orättvis, eller då de som skulle drabbas
af dess hårdhet kunna tyckas förtjänta af ett bättre öde, låta sitt vittnes¬
mål få en, om än så lindrig, skiftning, som kan inverka på målets afgö¬
rande. Begäret att se en sak ljusare eller mörkare kommer ofta ögat till
att se den just så, och, hvad värre är, när ett vittne en gång gjort
en edlig uppgift, som genom korsförhör eller annat kritiskt förfarande
visas vara oriktigt, kommer fasan för menedsstraffet och drifver det att
kanske mot bättre vetande vidhålla densamma. Domaren, i synnerhet
om han är ung, oerfaren och benägen att se sakerna i det bästa ljus, har
en naturlig fallenhet att fästa allt för stor vikt vid ett besvuret vittnesmål,
och när det lagliga måttet af två samstämmiga vittnesmål är uppfylldt, anser
han saken så utredd som den behöfver vara: han har uppfyllt lagens fordran
och tror sig utan ansvar för hvad helst som vidare kan komma i dagen.
Härtill kommer, att formuläret för vittneseden, föråldradt till sin af¬
fattning, som det är, för många är svårt att förstå och att, då det efter-
5
Motioner i Andra Kammaren, N:o 10.
säges af många på en gång, det svårligen kan kontrolleras, huruvida det
rätt återgifvits af alla. Domare intyga att det till och med ofta verkar löj¬
ligt. Att det påkallade ideliga upprabblande af edsformuläret för dem som
ofta måste uppträda som vittnen, ja, till och med för domaren måste verka
förslöande är ju också påtagligt.
Att edgång i forna tider tillgripits för att binda vid och utforska san¬
ningen, det är lätt förklarligt. Då var befolkningen gles, spridd öfver stora
områden, kommunikationerna ytterst besvärliga och så godt som alla aftal
och förbindelser muntliga. Dä mötte de allra största svårigheter att utröna
sakförhållandena.
Men huru olika är det icke nu. Hvilka otaliga hjälpmedel stå icke
nu till förfogande för att utreda sakförhållandena. A ena sidan register,
domböcker och officiella anteckningar af ämbetsmyndigheter, å den andra
behörigen styrkta aftal, i allmänhet noggranna räkenskaper, protokoll och
aktstycken af oräkneliga slag. Fulländade tekniska hjälpmedel till upp¬
dagande af sanningen erbjudas nu genom telegrafen, fotografier med mera
dylikt. Härtill kommer den lifiiga och täta samfärdseln, befordrad genom
goda kommunikationer, och pressen som hastigt och vidsträckt sprider
kännedom om inträffade händelser. Eättvisans skipare blifva för hvarje
dag allt mera oberoende af de enskildes utsagor.
Men att utröna en människas inre, hennes tillförlitlighet, hennes be-
vekelsegrunder, hennes frestelser och svagheter, som inverka på hennes
omdöme och hennes sinnesstämning vid edens afgifvande — att bedöma
hennes tillräknelighet, det är svårare. Det är ofta icke lätt att en tid
efter det händelsen passerat afgöra hvad man sett eller hört och ännu
svårare att exakt återgifva det i ett upprört tillstånd. Och vi skola icke
»inleda i frestelse».
Ej så få torde också de vara som med tysta förbehåll eller finter söka
undgå edsansvaret.
Den samvetslöse afskräckes icke mera från falskt vittnesbörd af eden
än af ett bedrägligt löfte att tala sanning, och den som har ett rättskaf¬
fens samvete bindes af ett högtidligt löfte eller en öppen försäkran lika
mycket som af en ed. Att det mellan dessa slag af människor finnes ett
allt mer försvinnande antal sådana som påverkas af edsformeln, det kan
ej förnekas. Domares erfarenhet vittna härom. Sådana människor rygga
tillbaka för faran att »svärja bort sig». Men å andra sidan vittna doma¬
res erfarenhet också därom alt den som annars ej skulle sky att svärja
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 10.
falskt kan genom domarens personliga, gripande vädjan till lians slumrande
rättskänsla förmås att yppa sanningen.
Begreppet om edsformulärets innebörd torde också vara mycket väx¬
lande. »Sä sant mig Gud hjälpe till lif (= kropp) och själ» (Leib und
Seele), innebär denna sats en förpantning eller endast en förhoppning?
Och gäller det i det förra fallet den svärjandes »eviga salighet»? Fort-
lefver ännu tron på eviga straff?
För den som icke tror på eu personlig Gud är eden meningslös, så¬
rande och förnedrande. Om ock staten må hafva rätt att af sina med¬
borgare kräfva sanning, kan den dock icke med fog taga ed på sannin¬
gen af andra än dem, som kunna med sanning aflägga den. Ty genom
osanning till sanning är en dålig väg, som skadar både den som visar den
och den som går den, och den för visserligen icke heller fram till målet.
När eden i undantagsfall betyder mera än ett högtidligt löfte eller en
försäkran på heder och samvete, är det de vidskepliga föreställningarna
om eden hvilka öfva sin verkan.
Men dessa vidskepliga meningar är det statens plikt att söka hafva,
ej att vidmakthålla. I den allmänna uppfostran bör i stället förvärfvas
ett framstående rum för den medborgerliga pliktläran, i det sedliga folk¬
medvetandet odlas andra bevekelsegrunder för redbar handel och vandel
än fruktan för straff för den som orätt gör. Det vore en uppgift värdig
vår upplysta tid.
Den enda tillfredsställande reformen i afseende på edgång vore där¬
för att eden helt och hållet afskaffades och utbyttes mot ett högtidligt
löfte eller en öppen och bindande försäkran på heder och samvete, som i
tillämpliga fall, därest den brötes, drabbades af samma straffpåföljd som mened.
Skulle betänkligheter häremot från rättskiparnes sida lägga oöfver-
stigliga hinder i vägen för en sådan reform, synes det mig rimligt begärdt
att de påbjudna ederna inskränkas till de allra viktigaste fall och att
det medgifvande, som lämnas medlemmar af främmande trossamfund,
hos hvilka edgång ej är tillåten, att kunna i stället för ed få afgifva en
bindande försäkran, får den största möjliga allmänna utsträckning. Här¬
med torde då förbindas lämpliga föreskrifter, genom hvilka missbruk af
befogenheten att undandraga sig ed blefve i möjligaste mån förebyggd.
Men för de få fall, då det anses att edgång för rättssäkerhetens
skull ej kan eftergifvas, bör edsformuläret undergå en i högsta grad på¬
kallad omredigering och förenkling för att kunna i någon mån motsvara
sitt förmenat ändamål, exempelvis så att vittneseden komme att lyda:
7
Motioner i Andra Kammaren, N:o 10.
Jag lofvar inför Gud att jag skall vittna allt hvad jag vet i denna sak
vara sant, så att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar.
I fall det anses nödigt att den vittnande erhåller en erinran om
strafflagens bestämmelser om falskt vittnesbörd, måste strafflagens 13: 1
omarbetas med hänsyn till dem, som i stället för ed få afgifva en bin¬
dande försäkran.
Yid 1903 års riksdag väcktes motioner i de syften jag här framhål¬
lit af herrar G. Lindgren i Islingby och Hugo Segerdahl. Lagutskottet
hemställde med anledning däraf, »att Riksdagen måtte i anledning af
herrar Lindgrens och Segerdahls föreliggande motioner i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga öfvervägande ej
mindre huruvida och i hvad mån ed kunde utbytas mot en i annan hög¬
tidlig och förbindande form på heder och samvete afgifven förklaring, än
äfven i hvad mån en omarbetning af i 17 kap. rättegångsbalken befint¬
liga stadganden om lydelse af ed och ordningen för dess afläggande an-
såges böra äga rum, samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag i
berörda hänseenden, hvartill förhållandena kunde anses föranleda.»
Andra Kammaren biföll visserligen, med 101 röster, endast den se¬
nare delen af denna lagutskottets hemställan, men för utskottets förslag
i sin helhet afgafs dock 90 röster.
Är det månne förmätet att hoppas att vi kommit ett stycke närmare
målet år 1909?
Första Kammaren afgjorde ärendet utan att spilla flera ord på frågan
än afslagsyrkandet.
Under debatten i Andra Kammaren strök lagutskottets vice ordförande
under och betecknade såsom obetingadt riktiga de viktiga hufvudpunkterna
i utskottets motivering: att det oförnekligen ligger något för rättskänslan
mycket sårande däri, att till följd af den fordran på ed, lagen i vissa fall
uppställer, personer, hvilka af samvetsbetänkligheter vägra att gå eden,
blifva föremål för rättsliga åtgärder, och att det ej står väl tillsammans med
en högre uppfattning om edens vikt och innebörd att låta ed afläggas af
personer, hvilka äro främmande för det religiösa momentet, som ingår i
eden. Herr Zetterstrand tilläde: Det kan väl icke bestridas, att det är
principiellt riktigt att afskaffa ederna helt och hållet, och det har utskot¬
tet också uttalat, men utskottet har tillika uttalat, att »de väsentligaste
olägenheterna af nuvarande bestämmelser skulle ock undanröjas därigenom,
att de personer, hvilkas religiösa uppfattning i ett eller annat hänseende
är oförenlig med eds afläggande, finge rätt att undandraga sig eden».
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 10.
Då lagstiftarna i våra båda grannländer vågat tillämpa sådana grund¬
satser, synes det vara ett dåligt betyg vi ge oss såsom nation, om vi ej
kunna och våga taga detsamma steget.
Jag vågar särskildt vädja till Första Kammarens upplysta och mera
frisinnade element att egna det ifrågavarande krafvet — som har starkt
stöd och anslutning inom lagskiparnes egna leder — den uppmärksamhet
det såsom folkopinion förtjänar. Af en allvarlig och aktningsfull gransk¬
ning torde det under alla förhållanden vara förtjänst.
På grund af det anförda får jag vördsamt hemställa,
att Kiksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida ej edgång kunde alldeles afskaffas;
eller, om så ej utan våda för rättssäkerheten kan
ske, i hvad mån edgång kan i tillämpningen inskränkas
och edsformuläret för denna händelse förenklas samt eden
under vissa förhållanden mot en i annan högtidlig och
bindande form på heder och samvete afgifven förklaring
utbytas,
och därefter för Kiksdagen framlägga de förslag i
berörda hänseenden,hvartill pröfningen föranleder.
Stockholm den 20 januari 1909.
Edvard Wavrinslcy.
Stockholm 1909. Kungl. Hofboktr. Iduns Tryckeri-A.-B.