BETÄNKANDE
AFGTFVET AF
DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 13 JUNI 1908
TILLSATTA KOMMITTÉ
FÖR
UTREDNING AF FRÅGAN OM UPPRÄTTANDE AF EN STADS-
HYPOTEKSANSTALT
+
STOCKHOLM ISO!*
ISAAC MARCUs’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
Genom beslut deri 13 juni och den 10 juli 1908 har Eders Kung!.
Maj:t uppdragit åt undertecknade att verkställa utredning, huruvida och
under hvilka förutsättningar en hvpoteksbank, ägnad att på ett effektivt
4
och billigt sätt ordna fastighetskrediten i städerna, skulle kunna upp¬
rättas, samt afgifva de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.
Till kommittén hafva, för att af densamma tagas i öfvervägande
vid fullgörandet af det gifna uppdraget, af Eders Kung]. Maj:t olver-
lämnats särskilda af styrelsen för allmänna liypotekskassan för Sveriges
städer den 9 mars och den 2 juni 1908 aflåtna underdåniga skrivelser,
innefattande framställning, att Eders Kung!. Magt måtte vidtaga åt¬
gärder för beredande af statsgaranti åt liypotekskassan, så att denna,
såvidt möjligt, kunde blifva, i likhet med hvad Sveriges allmänna
hvpoteksbank redan länge varit för landsbygden, eu af staten understödd
allmän låneinrättning för städernas hypoteksföreningar.
Därjämte hafva till kommittén inkommit:
dels tre af interimsstiftarne för Skånes stadshypoteksförening den
27 juni, den 30 september och den 9 november sistlidet år aflåtna
skrivelser jämte ett förslag till reglemente för nämnda förening, i hvilka
skrivelser interimsstiftarne anhållit, att kommittén måtte vid fullgörande
af sitt uppdrag taga berörda förslag i öfvervägande, äfvensom i öfrig!
framhållit vissa önskemål i fråga om stadsfastighetskreditens ordnande;
dels ock en af styrelsen för Stockholms fastighetsägareförening
den 30 oktober 1908 till kommittén aflåten skrifvelse, däri styrelsen
förklarat sig anse, att fastighetskrediten i städerna biist skulle tillgodoses
genom upprättande af ett hypoteksinstitut med statsgaranti och med
uppgift att för städernas vidkommande verka på enahanda sätt som
allmänna hypoteksbanken i fråga om landsbygden samt att förenämnda
hypotekskassa borde kunna ombildas till ett dylikt institut, hvarjämte
styrelsen till kommitténs bepröfvande framställt vissa önskemål i fråga
om hvpotekskassans ombildning.
Sedan kommittén nu afslutat sitt arbete, får kommittén härmed i
underdånighet öfverlämna det uppgjorda betänkandet, innehållande:
1) öfversikt rörande stadsfastighetskreditens ordnande i grannländerna;
2) historik;
3) motiv till kommitténs förslag;
4) förslag till »Förordning angående Konungariket Sveriges stads-
hvpotekskassa»;
5) förslag till ändrad lydelse af 8 § i förordningen angående stäm-
pelafgiften den 18 september 1908; och
6) särskildt yttrande af nnderteeknad Wallenberg jämte därvid
fogadt förslag till »Förordning angående Konungariket Sveriges stads-
hypotekskassa».
Ofvannämnda af kommittén mottagna handlingar bifogas härjämte.
Stockholm den 25 januari 1909.
1 Inderdånigst
ERNST METER.
ROB. BENCKERT.
EMIL K1NANDER.
ERIK MARTIN.
MARC. WALLENBERG.
Viktor Petrén.
ÖFVERSIKT
RÖRANDE
STADSFASTIGHETSKREDITENS ORDNANDE I
GRANNLÄNDERNA
1
l)a ii in ark.
Af våra nordiska grannländer är Danmark det land, där fastig-
lietskrediten tidigast blifvit ordnad. Beträdande städerna gjordes början
redan år 1797 med upprättandet af en kreditkassa för fastighets¬
ägare i Köpenhamn. Denna, »Kreditkassen for Husejere i Köbenliavn»,
hvilken ännu i dag äger bestånd, bildades genom tillskott från olika
håll, och afsågs därvid ursprungligen att underlätta återuppbyggandet
af Köpenhamn, som år 1795 härjats af eldsvåda. I motsats till den
princip, som gäller i fråga om de sedermera inrättade s. k. kreditför¬
eningarna, äges kassan af dess kreditorer och är således en samman¬
slutning af långifvare. Kassan erhöll statsgaranti för de obligationer,
som af densamma utfärdades, intill ett belopp af tre millioner riksdaler.
Enligt officiella uppgifter, som kommittén införskaffat, uppgår kassans-
utlåning År 1908 till ungefär 84 millioner kronor och dess utelöpande
obligationer till ungefär 79 millioner kronor.
Upprättandet af nämnda kreditkassa ledde icke till efterföljd på
annat håll i Danmark, utan blef det på en helt annan väg, som frågan
om fastighetskreditens ordnande i detta land fick sin lösning. Detta
skedde nämligen genom upprättandet af kreditföreningarna. Efter
åtskilligt förberedande arbete för åstadkommande af sådana, utfärdades
den 20 juni 1850 eu lag, som innehåller grundprinciperna för bildandet
af dylika föreningar och deras verksamhet. Den första föreningen af
detta slag erhöll stadfästelse å sitt reglemente den 1 december 1851.
Sedan åtskilliga andra sådana föreningar tillkommit, bestämdes genom
lag den 19 februari 1861, att ingen ny förening finge af regeringen
sanktioneras, förrän genom särskild af regering och riksdag antagen
lag lämnats tillstånd till föreningens bildande. För närvarande äro
kreditföreningarna, med inberäknande af två egnahemskreditföreningar,
till antalet tolf. De flesta af dessa hafva sin verksamhet begränsad till
antingen jordbruks- eller stadsfastigheter, men några föreningars verk¬
samhetsområden omfatta både landsbygd och städer.
2
10
Ehuru kreditföreningarna i Danmark ursprungligen bildades efter
mönster från Tyskland, hafva de dock sedermera utvecklat sig fullt
själfständigt utan påverkan af tyska förebilder. Dessa föreningar hafva
i Danmark nått ett sådant uppsving och spela en så viktig roll, att en
närmare redogörelse för desamma torde väl vara på sin plats.
Kreditföreningarna utgöra sammanslutningar af låntagare och äro
helt och hållet enskilda institutioner. De stå under statens tillsyn, men
äro i öfrigt oafhängiga af staten och förvaltas af styrelser, utsedda af
föreningarna själfva. Enligt 1850 års lag åtnjuta föreningarna sär¬
skilda förmåner, bland hvilka den viktigaste torde vara rätten att
utfärda till innehafvaren ställda obligationer, hvilka åtnjuta frihet från
stämpel till staten. Dessa s. k. kassaobligationer utställas på belopp
växlande från 50 till 20,000 kronor och äro uppsägbar endast från
utställarens sida. Sammanlagda beloppet af utelöpande obligationer
får aldrig öfverstiga summan af låntagarnas såsom pant inneliggande
skuldförbindelser. Föreningarna åtnjuta icke någon statsgaranti och
äga icke någon grundfond. De äga utlämna lån intill 60 procent af
fastighets värde. För förenings förbindelser äro lantagarne, däiest
de belånat sina fastigheter intill högsta lånegränsen, solidariskt ansva¬
riga med de pantförskrifna egendomarnas hela uppskattningsvärde, »och
i samma förhållande till lånebeloppet, när detta utgör en mindre del
af uppskattningsvärdet». Det är således för föreningens intressenter
icke fråga om någon personlig ansvarighet utöfver de pantförskrifna
fastigheternas uppskattade värde. För öfrigt hafva bestämmelserna om
låntagares ansvarighet vant föremal för olika uttolkningar och äfven
gifvit anledning till tvist vid deras praktiska tillämpning.
Värdet af fastigheter, dåra lån sökes, skall bestämmas af föi
sådant ändamål utaf föreningens styrelse särskildt utsedda värderings-
män, hvilka hafva sin verksamhet begränsad till vissa mindre distrikt.
För värderingsmännen utfärdar styrelsen instruktion, som stadfästes
af inrikesministern.
Intill år 1896 ägde kreditföreningarna att meddela endast amor¬
teringslån. Amorteringstiden växlade från ungefär 40 till 70 år, någon
gång har den uppgått ända till 76 år. Genom lag den 24 april 1896
erhöllo föreningarna rätt att jämväl bevilja fasta lån, dock endast intill
en tredjedel af fastighets värde. Därjämte infördes en typ af blandade
lån, som utgör en mellanform mellan de båda andra. Samtidigt in¬
skränktes amorteringstiden för amorteringslån till högst 60 år.
Kreditföreningarna äga icke drifva bankrörelse i egentlig mening,
utan är deras verksamhet inskränkt till att meddela fastighetslån åt sina
11
delägare. Af förening beviljade lån utbetalas i de af föreningen utfär¬
dade kassaobligationer, som därvid utlämnas till parikurs. Sedan blifver
det låntagarens sak att realisera dessa på biista möjliga sätt. Enligt
de flesta föreningars reglementen äger visserligen styrelsen rätt att
utbetala lånen i kontanta penningar enligt den på Köpenhamns börs
för obligationerna noterade lägsta kurs eller till pari, men denna rätt
bar så godt som aldrig begagnats.
Låneräntan är i allmänhet 3 Ys å 4 V2 procent, hvartill komma
vissa afgifter till administration och till reservfond; afgiften till den sist¬
nämnda är i regel 2 procent, som gäldas på en gång vid lånets erhållande.
Räntan kan aldrig höjas, men väl sänkas, nämligen då konvertering af
obligationer äger rum. Hvarje medlem af föreningen är delaktig i
reservfonden i proportion till storleken af det lån, lian erhållit.
Sedan år 1861 har det medgifvits kreditföreningarna att uppdela
sig i olika serier, mellan hvilka någon solidarisk ansvarighet i regel icke
äger rum. Härvid tillgår så, att de under loppet af viss tidsföljd, exempel¬
vis 10 år, i föreningen inträdande fastighetsägare, därest de under
samma tid af föreningen till dessa medlemmar utlämnade lånen uppgå
till visst minimibelopp (i regel 5 å 10 millioner kronor), förklaras utgöra
en sluten grupp, däri nya intressenter icke kunna vinna inträde. Där¬
efter börjas bildandet af en ny serie, för hvilken den närmast föregående
serien dock häftar i solidariskt ansvar, tills de af föreningen inom den
nya serien utfärdade obligationerna uppgå till visst belopp. Sedan
detta skett, är den gamla serien fri från allt ansvar för den nya, och
hvarje serie blifver fullt själfständig gentemot öfriga serier. Sedan
amorteringstiden för alla inom eu serie utlämnade lån gått till ända
och låntagarne inom serien uppfyllt sina förbindelser till föreningen,
utdelas reservfonden till ägarne af vederbörande fastigheter och serien
upphör att vidare existera. Därest låntagare i sluten serie vill förnya
sitt lån till ursprungliga beloppet, kan detta ske genom att han ingår
i ännu öppen serie, därvid han får öfverflytta så mycket af sitt till-
godohafvande i reservfonden från den gamla till den nya serien, att
han ej behöfver göra nytt tillskott till nämnda fond.
Såsom exempel kan nämnas, att »Kreditföreningen af GrUndejere
i de Danske 0stifter», som är den äldsta föreningen i Danmark och
som började sin verksamhet år 1851, sedan år 1906 är uppdelad i 10
serier, af' hvilka flera i sin ordning äro uppdelade i underafdelningar
med sinsemellan olika räntefot för de utlämnade lånen. År 1907 hade
denna förening beviljat lån till ett sammanlagdt belopp af ungefär 538
12
millioner kronor. Samma år utgjorde föreningens administrationskost¬
nader allenast 71 öre per 1,000 kronor.
De af föreningarna beviljade lånen äro ouppsägbara från för¬
eningarnas sida, så länge låntagaren i hvarje hänseende uppfyller små
ingångna förpliktelser. Brister låntagaren härutinnan, äger föreningen
att utan företagande af laga åtgärder taga den pantsatta egendomen i
besittning och försälja den å offentlig auktion.
Genom särskilda lagar har det medgifvits, att omyndigas och
offentliga stiftelsers medel kunna placeras i kreditföreningarnas obliga¬
tioner. Dessa hafva också i stor utsträckning afnämare i allmänna
institutioner, såsom banker, försäkringsinrättningar, förmyndarekassor
etc. Under de senare åren hafva obligationerna i ej ringa utsträckning
ock funnit köpare i utlandet, särskildt i Tyskland. Alltsedan förenin¬
garnas tillkomst hafva deras obligationer noterats å Köpenhamns börs,
där kurserna under olika penningtider fluktuerat ganska betydligt. För
att åstadkomma en mera stabil kurs genom anskaffande af lånekapital
från utlandet, där de olika föreningarnas obligationer konkurrerade med
hvarandra, upprättade man år 1906 efter norskt föredöme eu central
institution »Kongeriget Danmarks Hypotekbank». Enligt § 1 i lagen
den 6 april 1906 angående bankens inrättande bär densamma till ända¬
mål att genom upptagande af lån i utlandet skaffa den danska penning¬
marknaden de fördelar, som kunna uppnås genom en mera direkt förbin¬
delse med den utländska penningmarknaden. Lånen upptagas mot
säkerhet af hypoteksbankens egna obligationer. Banken har en grund¬
fond å 20 millioner kronor, hvilket belopp i 3 y, procent statsobliga¬
tioner försträckts af staten och fortfarande är statens egendom. Utöfver
denna af staten lämnade garanti häftar staten icke i ansvar för bankens
förbindelser. Staten kan ej fordra återbetalning af detta garantibelopp,
förrän banken upphört med sin verksamhet och uppfyllt alla sina för¬
pliktelser. Beloppet af de utaf banken utfärdade, vid hvarje särskild
tidpunkt utelöpande obligationer får ej öfverstiga det åttadubbla beloppet
af bankens grundfond eller således 160 millioner kronor. Grundfonden
kan dock ökas genom ytterligare tillskott af staten eller genom öfver¬
förande af medel från reservfonden.
Liksom i fråga om kreditföreningarnas obligationer är det särskildt
stadgadt, att omyndigas medel kunna anbringas i hypoteksbankens obli¬
gationer. Dessa åtnjuta ock stämpelfrihet samt lyda a danska kronor,
men kan beloppet angifvas jämväl i francs, reichsmark, pounds sterling
och dollars. Obligationerna utfärdas i serier, en för hvarje af banken
upptaget lån, därvid dock skall iakttagas, att ingen serie får öfverstiga
13
20 millioner kronor. Serierna kunna omfatta såväl fasta obligationslån
som afbetalningslån. I sistnämnda fall får amorteringstiden ej öfver¬
skrida 75 år och ske amorteringarna halfårsvis. Banken äger rätt att
före utsatt tid efter tre månaders uppsägning helt eller delvis inbetala
en serie.
Enligt § 10 i åberopade lag skola de af banken upptagna lån i
första rummet användas till inköp af kreditföreningsobligationer. Banken
är verksam i tre afdelningar. Bland dessa afser första afdelningen
förvärf af obligationer, utställda dels af nämnda föreningar och dels af
kreditföreningen af kommuner i Danmark. Bankens tredje afdelning
omfattar obligationer, för hvilka danska staten åtagit sig full garanti,
s. k. husmandsobligationer eller obligationer, utfärdade af två i Danmark
befintliga statsgaranterade egnahemskreditföreningar. ‘)
Vid inköp af de till första afdelningen hörande obligationer
skall enligt lagen ändamålet därmed vara att gagna fastighetsägarne
genom att höja kursen på kreditföreningsobligationerna. Förvärfvet
af dessa bör ske i proportion till de särskilda föreningarnas utlånings-
summor och afse endast öppna serier. De tredje afdelningen tillhörande
obligationer inköpas till en kurs, som bestämmes af finansministern
och banken i samråd och som såvidt möjligt bör sättas så, att banken
hvarken har förtjänst eller förlust å inköpen. De förvärfvade obliga¬
tionerna skola samtliga ligga såsom säkerhet för bankens egna utelöpande
obligationer.
Bankens direktion utgöres af tre ledamöter, som alla utses af
regeringen. Direktionens verksamhet kontrolleras af ett tillsynsråd,
bestående af fem medlemmar, af hvilka en utses af finansministern
samt två af hvardera af riksdagens kamrar. Bankens öfverskott an¬
vändes till bildande af en reservfond, hvarifrån öfverförande af medel
kan ske till grundfonden, när reservfonden öfverstiger 5 procent af
bankens utelöpande obligationer.
Under hvpoteksbankens första räkenskapsår, som slutade den 31
mars 1908, har densamma upptagit ett 3 % procent obligationslån å 20
millioner kronor, hvilket placerats i Frankrike till en kurs af 99 procent.
Under samma år har banken uppköpt kreditförenings- och »husmands»-
obligationer till ett sammanlagdt belopp af ungefär 8 V2 million kronor.
Såsom ofvan sagts, finnas i Danmark två »Husmands»- eller egnabems-
kreditföreningar, nämligen en för Jylland och en för öarna. Dessa *)
*) Andra afdelningens verksamhet afser att underlätta genomförandet af en skatte¬
reform, tiondeaflösningen, och är därför utan intresse från synpunkten af fastighets-
kreditväsendets ordnande.
14
föreningar, som endast afse att tillgodose mindre jordägares å landet
kreditbehof, erhöllo år 1880 en viss statsgaranti för sina förbindelser,
hvilken sedermera utsträckts. Värdet af fastighet, som belånas hos
föreningarna, får ej öfverstiga 8,000 kronor. Amorteringstiden för
lånen är högst 45 år, och låntagare skola göra större inbetalningar
till reservfonden än i de vanliga kreditföreningarna.
År 1907 hade båda föreningarna, enligt en för kommittén till¬
gänglig uppgift, tillsammans öfver 70,000 lån utestående med ett genom-
snittsbelopp af resp. 1,330 och 1,482 kronor. Räntan å föreningarnas
obligationslån utgjorde i regel 4 procent, å en del lån 3 Va procent.
Den ursprungligen till 4 procent bestämda räntan hade dock till största
delen sedermera genom konvertering sänkts till 3 Va procent. Före¬
ningarnas obligationer äro tryckta på danska och tyska, stundom ock
på engelska, och hafva före hypoteksbankens upprättande i stor ut¬
sträckning sålts i utlandet.
Sedan 1895 hafva tillkommit nio s. k. hypoteksförening^, som
utlämna lån mot sekundär pantsäkerhet i fastighet. De meddela
lån intill 75 procent af fastighets värde. De skilja sig från kredit¬
föreningarna jämväl därutinnan, att de hafva grundfonder, fördelade på
aktier. I Köpenhamns hypoteksförening är grundfonden V2 million
kronor, fördelad på 100 aktier å 5,000 kronor, däraf 10 procent äro
inbetalade, hvaremot återstoden skall inbetalas först i den händelse, att
uppkomna förluster ej kunna täckas af reservfonden och låntagarnes
kollektiva ansvarighet. Såsom ligger i sakens natur, röra sig hypo-
teksföreningarna med väsentligt mindre lånebelopp än kreditföreningarna.
De sistnämnda hade år 1908 obligationer utelöpande till ett samman -
lagdt belopp af ungefär 1,206 millioner kronor, däraf cirka 116 millioner
utgöra egnahemskreditföreningarnas utlåning. Detta höga belopp visar,
hvilken utomordentlig betydelse kreditföreningarna fått i Danmarks
ekonomiska lif. Motsvarande summa för hypoteksföreningarna utgjorde
samma år ungefär 71 millioner kronor.
Såsom hypoteksbank fungerar ock Landmandsbankens liypoteks-
afdelning, hvilken år 1908 hade lån utestående dels mot pant i fast
egendom dels ock till kommuner till ett belopp, öfverstigande 44 mil¬
lioner kronor. Af denna bank utfärdade kassaobligationer uppgingo
vid samma tid till ett sammanlagdt belopp af ungefär 41 millioner
kronor. Fastighetslån uppgifvas ock i stor utsträckning vara placerade
i sparkassor, lifförsäkringsanstalter och liknande inrättningar.
Det förtjänar att här anmärkas, att två kreditföreningar på grund åt
bristande försiktighet vid lånerörelsens bedrifvande nödgats inställa sin
15
verksamhet. Den ena af dessa gjorde konkurs i början af 1860-talet,.
och den andra sattes under administration år 1861, från hvilken tid den
inskränkt sin verksamhet till afveckling af sina förbindelser. Orsaken
till föreningarnas obestånd uppgifves vara att söka hufvudsakligen i
deras otillförlitliga värderingar af fastigheter.
Norge.
Redan år 1852 erhöll Norge en central hypoteksbank »Kongeriget
Norges Hypotekbank». Denna är statsinstitution och bär till uppgift
att bereda fastighetsägare såväl i städerna som på landsbygden tillfälle
att belåna sina egendomar. Banken har sitt hufvudkontor i Kristiania
och lånekontor i Bergen, Trondhjem och Tromsö. Enligt den nu
gällande lagen om hypoteksbanken af den 28 juni 1887 har banken en
grundfond, som öfverlämnats af och fortfarande tillhör staten, men som
icke kan af staten återkräfvas, förrän banken upphört att existera och
dess förbindelser uppfyllts. Grundfonden kan ökas genom ytterligare
tillskott af staten eller genom öfverförande af bankens vinst och utgör
för närvarande 20 millioner kronor, däraf staten tillskjutit 15,610,000
kronor. A den af staten lämnade grundfonden gäldar banken 4
procent ränta åt statskassan. Bankens nettovinst skall, såvida icke stor¬
tinget bestämmer, att densamma skall öfverföras till grundfonden, an¬
vändas till bildande af en reservfond, som år 1907 utgjorde 1 million
kronor. Banken äger utställa obligationer lydande å norsk myntslag
intill ett belopp af högst det åttadubbla af grundfonden. För att kunna
göras gällande mot banken måste obligationerna vara försedda med på¬
skrift, att de noterats i finansdepartementet. Vid 1907 års utgång
utgjorde obligationsskulden ungefär 159 millioner kronor. De obligationer,
som hvart år utställas, bilda tillhopa en serie, och bestämmes vid ut¬
ställandet seriens amorteringstid, som får variera mellan 30 och 80
år. Amorteringen sker halfårsvis, men banken äger att efter sex månaders
uppsägning helt eller delvis infria eu serie.
Af grundfonden kan högst V4 placeras i norska statsobligationer,
och af bankens öfriga medel kan så stort belopp, som befinnes lämpligt
att hålla rörligt, utlånas genom växeldiskontering eller lån på kort tid.
Med dessa undantag utlånar banken tillgängliga medel mot pant af
inteckningar intill 60 procent af de pantsatta fastigheternas uppskattade
16
värde. Lånen hafva under de 40 sista åren utbetalats i kontanta
penningar. Amorteringstiden får i regel ej sättas kortare än till 40 år;
dock äger banken att i vissa fall uppsäga lån till inbetalning tidigare
efter viss frist. Räntefoten är sedan år 1889 4 procent. Gäldas icke
ränta och am otering å utsatt tid, äger banken låta försälja den pant¬
satta egendomen å offentlig auktion och sålunda göra sig betäckt för
sin fordran.
Bankens direktion består af tre medlemmar, af hvilka två väljas
af stortinget och en förordnas af regeringen. Stortinget väljer tillika
ett bankråd, bestående af fem ledamöter, hvilket har beslutanderätt i
alla viktigare frågor. Bankens lånerörelse är underkastad daglig revision,
som anordnas af finansdepartementet.
Innan lån å fastighet beviljas, skall i regel genom bankens försorg
särskild värdering af densamma äga rum. Denna förrättas af särskilda
värderingsmän, som efter förslag af magistrat och den kommunala styrelsen
utses, inom hufvudkontorets distrikt af bankens direktion och inom låne-
kontorens distrikt af dessa kontors styrelse. Värderingsmännen äro
edsvurna och hafva att följa en noggrann instruktion. Kvarnar, sågverk
och fabriker få icke belånas i banken. Enligt det för banken fastställda
reglemente är bankens befogenhet i fråga om utlåningen vidare på det
sätt begränsad, att byggnad i stad icke får belånas till högre belopp
än hälften af byggnadens värde och tomt icke utöfver s/i0 af dess värde.
Vid 1907 års utgång hade banken utelöpande hypotekslån till
ett sammanlagdt belopp af ungefär 165 millioner kronor, däraf mot
säkerhet i stadsfastigheter ungefär 32 millioner kronor, af hvilket belopp
ungefär 4 millioner falla på Kristiania. Bankens sist emitterade obliga¬
tionslån af år 1907, lydande å ungefär 17 millioner kronor med 3 Va
procent ränta, öfvertogs efter en kurs af 92 V2 procent af ett utländskt
bankkonsortium. Den effektiva räntan har beräknats till 3,9 6 procent
och amorteringstiden utgjorde 58 år.
Finland.
Alltsedan 1860-talet har Finland haft en central hypoteksinstitution
för landsbygden, men först år 1895 erhöll detta land en mosvarande
kreditanstalt för städerna och detta i form af ett enskildt företag utan
någon statens garanti, »Aktiebolaget Städernas i Finland Hypoteks-
17
kassa». Samtidigt härmed öppnade två större enskilda banker särskilda
hypoteksafdelningar, hvarför hypotekskassan från början haft en stark
konkurrens med dessa penninginstitut.
Enligt § 1 af bolagets stadgar är dess ändamål att utlämna
lån dels mot inteckning i stadsfastighet och dels åt stadskommuner
och kyrkliga församlingar i stad. Hypotekskassans utlåningsformer äro
enligt stadgarne följande:
1) amorteringslån till högst hälften af det värde, hvartill fastig¬
het med därå uppförda byggnader på grund af taxering, verkställd
af bolagets värderingsman, blifvit af bolagets styrelse uppskattad;
2) fasta lån utan fastställd amortering, på längre tid än 5 år, till
högst eu tredjedel af taxeringsvärdet; och
3) uppsägbar lån på kortare återbetalningstid än 5 år, till högst
7 io af taxeringsvärdet.
Amorteringslånen äro från hypotekskassans sida ouppsägbara, men
kunna efter förloppet af 10 år af låntagaren uppsägas. De hittills
utlämnade stående lånen äro ömsesidigt ouppsägbara under 10 år, men
kunna därefter uppsägas enligt i hvarje särskildt fall träffad öfverens¬
kommelse. Uppsägbara lån hafva i allmänhet lämnats endast för att
utjämna lånebelopp, som icke helt och hållet fallit inom den för amor¬
teringslånen fastställda lånegränsen af 50 procent af fastighetsvärdet.
Uppsägningstiden är i fråga om dessa lån i regel sex månader.
Bolagets upplåning sker genom utfärdande af räntebärande obliga¬
tioner. Innan emission af obligationer får äga rum, skall tillstånd därtill
meddelas af senaten. För tillfälliga behof får bolaget verkställa upp¬
låning jämväl på annat sätt, dock icke till högre sammanräknadt belopp
än två gånger aktiekapitalet. Hittills har bolaget upptagit fem obligations¬
lån å tillhopa 42 millioner finska mark, däraf tre 4 procent lån och två
4 Va procent lån, det sista år 1903. Fyra af lånen lyda å finska mark,
reichsmark och kronor, och af dessa äro tre å tillhopa 33 millioner
mark hufvudsakligen placerade i utlandet; de två öfriga lånen å till¬
hopa 9 millioner mark äro till största delen placerade inom Finland.
Amorteringstiden växlar mellan 30 och 55 år.
Bolagets aktiekapital utgör 5 millioner mark, fördeladt i aktier
lydande på 500 mark.
Af bolagets behållna vinst öfverföras i första hand 10 procent
till reservfonden och därefter högst 6 procent på aktiekapitalet till
aktieägarnes vinstutdelningsfond. Af Överskjutande beloppet öfverföres
hälften, dock icke öfver 2 procent på aktiekapitalet, till sistnämnda
fond och den andra hälften till reservfonden, tills denna uppgår till
3
18
25 procent af aktiekapitalet. Återstoden af vinsten öfverföres till lån-
tagarnes vinstutdelningsfond. Öfver aktieägarnes fond förfogar bolags¬
stämman, dock med iakttagande däraf att mera än 6 procent å aktie¬
kapitalet icke får utdelas, därest fondens återstående belopp icke upp¬
går till 5 procent af aktiekapitalet, Utdelningen får ej under några
förhållanden öfverstiga 8 procent af detsamma. Låntagarnes vinst¬
utdelningsfond kommer låntagarne till godo enligt grunder, som åt
bolagsstämman bestämmas. Senaten förordnar ett statens ombud, som
äger bevista bolagsstämmorna samt styrelse- och revisorssammanträden
och som skall hafva tillgång till bolagets alla räkenskaper.
Vid 1907 års slut utgjorde reservfonden ungefär 1 V* million mark,
aktieägarnes vinstutdelningsfond ungefär 325,000 mark och låntagarnes
fond ungefär 37,000 mark. Beträffande utlåningen uppgick denna vid
samma tid till något öfver 45 millioner mark, däraf i stående lån
1,214,000, i uppsägbar lån ungefär 2,425,000 samt i amorteringslån
inemot 41 millioner, hvartill komma kommunallån till 7 kommuner
med tillhopa något mera än 825,000 mark. Af bolagets styrelse¬
berättelser framgår, att alltsedan år 1900 utlåning i brist på medel icke
kunnat äga rum i den omfattning, som det förefintliga lånebehotvet
påfordrat. Såsom orsak härtill anföres af styrelsen den under de senare
åren i allmänhet rådande penningknappheten och den till följd däraf
höga räntefoten, som under flera år omöjliggjort upptagande af lån i
utlandet på antagliga villkor.
Räntefoten å de af hypotekskassan utlämnade amorteringslånen har
i regel varit 4 Va å 5 procent. Därjämte erlägges i allmänhet V2 procent,
som första året afsättes till administrationskostnader, men sedan afräknas
å lånekapitalet, så att ett dylikt lån blifver till tullo guldet inom 53 år.
De stående lånens ränta har i regel utgjort 4 Va procent, hvaremot räntan
å de uppsägbar lånen växlat efter lånens storlek i förhållande till fastig¬
hetsvärdet, dock har räntan i regel ej öfverstigit 5 procent. Lån hafva
enligt sista styrelseberättelsen beviljats till följande medelprocenttal åt
fastighetsvärdet, nämligen:
stående lån till .......................................... 28.8 8 procent;
amorteringslån till .................................... 46.5 4 „
uppsägbar, lån ,, .................................... 55.9 8 ,,
År 1907 har en ny hypoteksinstitution tillkommit i finland, jäm¬
väl denna i form af aktiebolag, nämligen aktiebolaget Fastighetsbanken
i Finland, hvars bolagsordning fastställdes den 24 april 1907. Bolagets
uppgift är att i enlighet med gällande banklag bevilja lån mot inteck¬
19
ning i fast egendom såväl i stad som på landet. Aktiekapitalet utgör
1 million mark, livilket bolopp dock kan ökas till 3 millioner. Upp¬
låningen sker genom utfärdande af obligationer äfvensom för tillfälliga
behof på annat lämpligt sätt, dock i sistnämnda fall icke till högre
sammanlagdt belopp än två gånger aktiekapitalet. Utlåningen sker i
form af dels amorterings- och dels byggnadslån. Båda slagen lån kunna
beviljas intill högst 75 procent af fastighetsvärdet, sådant detsamma af
bolagets styrelse genom dess värderingsman blifvit bestämdt. Första bok¬
slutet för fastighetsbanken uppgöres per den 31 december U)08, hvadan
någon upplysning om densammas verksamhet nu ej stått att vinna.
Enligt hvad svenska generalkonsulatet i Finland meddelat, belånas
inteckningar i stadsfastigheter i stor utsträckning, utom af de vanliga
bankerna, jämväl af en del sparbanker, lifförsäkringsbolag, universitets-
fonder och åtskilliga andra kassor.
Tyskland.
I Tyskland finnes icke någon central statsinstitution för tillgodo¬
seende af fastighetskrediten. Däremot finnes eu mångfald hufvudsak¬
ligen på enskild väg tillkomna fastighetskreditinstitut.
Till största delen tillgodoses ifrågavarande kreditbehof, såvidt
städerna angår, genom hypoteksbanker, af hvilka det finnes ett 40-tal,
alla aktie- eller kommanditbolag. Dessa banker, hvilkas utlåningar mot
inteckningssäkerhet till ungefär 85 procent omfatta stadsfastigheter och
till ungefär 15 procent jordbruksfastigheter, hafva sin verksamhet till
största delen inriktad på de större städerna, hvaremot de endast i ringa
grad hafva kunder bland fastighetsägarne i mindre och medelstora städer.
Hypoteksbankernas verksamhet är reglerad genom hypoteksbanklagen af
den 13 juli 1899. Den 30 juni 1908 uppgick de 38 största hypoteks¬
bankernas utlåning sammanlagdt till öfver 9,306 millioner mark, därvid
bör framhållas, att 35 af nämnda 38 banker så godt som uteslutande
belåna inteckningar i stadsfastigheter.
Den andra kategorien af hithörande kreditanstalter äro de s. k.
»Gemeinniitzige Institute», som utgöra antingen ett slags kommunala
institutioner eller ock å enskild väg tillkomna sammanslutningar af
20
fastighetsägare för fastiglietskreditens tillgodoseende. Den förnämsta
af dessa anstalter är tvifvelsutan »B er! i ner' I * fa n d br ie fa m t», som bildades
år 1868 efter mönster af de gamla preussiska kreditföreningarna, Denna
anstalt anses mycket solid och åtnjuter stort anseende, men har, enligt
sakkunniges utsago, utvecklat sig väl långsamt och har därför i viss
grad utträngts af de talrika hypoteksbankerna. Nämnda anstalt, som
bär officiell karaktär och lyder under Berlins magistrat, har, enligt
kommittén tillhandakommen uppgift, obligationer utelöpande till ett
sammanlagdt belopp af ungefär 230 millioner mark. Fastigheterna be¬
lånas i denna inrättning allenast intill hälften af sitt värde. Vidare
finnas i Dresden och Dusseldorf i någon män likartade kommunala
kreditanstalter, nämligen »Die Grundregel!- lind Hypothekenanstalt der
Stad! Dresden» och »Die Diisseldorfer städtische Hypothekenbank», båda
upprättade år 1900. Dessa två anstalter intaga icke en själfständig
ställning, utan utgöra underafdelningar af respektive städers kommunala
förvaltning. De utställa därför ej själfva obligationer, utan utbetala
beviljade lån i de af vederbörande stad utfärdade obligationer. Hypoteks-
inrättningen i Dusseldorf uppgifves hafva utlämnat lån för ungefär
20 millioner mark.
Vidare hafva under de sista åren på enskild väg bildats särskilda
»Pfandbriefinstitute» för städerna i Schlesien, i Ostpreussen och i Posen-
Västpreussen. De två första af dessa anstalter hafva dock på grund
af det under de senare åren rådande tryckta läget å penningmarknaden
icke kunnat få sina obligationer försålda, hvadan deras verksamhet icke
i någon nämnvärd grad utvecklats. Beträffande den för Posens och
Västpreussens städer år 1906 upprättade anstalten är att märka, att den
i förhållande till öfriga likartade institutioner intager eu särställning, i
det staten ställt ett grundkapital å 2 millioner mark till anstaltens för¬
fogande. Denna hypoteksinrättning har på grund af statens understöd
genast kunna träda i full verksamhet, •
1 provinsen Brandenburgs städer är man nu verksam att efter
mönster af »Berliner Pfandbriefamt» bilda eu hypoteksanstalt. I Danzig
finnes sedan år 1868 en hypoteksförening, som helt och hållet är ett
enskildt företag, men som uppgifves under de senare åren vara stadt i
tillbakagång. Dock skall denna förening ännu hafva obligationer ute¬
löpande för ungefär 18 milloner mark.
Utom dessa nu nämnda hypoteksinrättningar finnas jämväl andra,
som dock hufvudsakligen syssla med belånande af jordbruksfastigheter.
I första hand märkas de gamla kreditföreningarna med anor från 1760-
talet, Indika föreningar tjänat till förebild för liknande kreditinstitutioner
21
i åtskilliga länder. Slutligen tinnas särskilda hypoteksanstalter, för
hvilkas förbindelser staten eller särskilda provinser iklädt sig garanti.
Dä emellertid båda dessa slag af hypoteksinrättningar ej i nämnvärd
män afse stadsfastigheter, lämnas de bär åsido.
Såsom synes är det eu mångfald af olika slags kreditinstitut,
Tyskland på detta område företer. Fastighetsägarnes kreditbehof till¬
godoses utom af de redan nämnda hypoteksanstalterna, jämväl af spar¬
bankerna i städerna, de enskilda försäkringsbolagen och allmänna kassor.
Enligt sakkunniges utsago har det emellertid visat sig, särskildt i tryckta
penningtider, att fastighetskrediten i Tyskland icke är fullt tillfreds¬
ställande ordnad. Men några ansatser att på ett effektivt sätt råda bot
på bristerna i systemet hafva icke förmärkts.
HISTORIK
25
Tidigare än i andra länder hafva statsmakterna i Sverige sökt att
genom offentliga anstalter bereda fastighetsägarne tillfälle att erhålla
lån mot pant af deras fasta egendom. Redan från sin stiftelse år 1668
har riksbanken utlämnat lån mot säkerhet af fastighet såväl i stad som
å landet, dock med afbrott under viss tidsperiod, då bankens ställning
ansetts icke kunna medgifva dylik utlåning.
Riksbankens fastighetslån, som ursprungligen utlämnades allenast
på ett år, tingo efter denna tid förnyas och blefvo på så sätt i regel för¬
vandlade till stående lån, hvaraf följden åter blef, att bankens kapital i allt¬
för stor utsträckning fastlåstes. För att råda bot å detta missförhållande
föreskrefvo rikets ständer år 1752, att viss afbetalning hvarje år skulle
gäldas å lånebeloppet. Genom detta och följande riksdagars beslut
infördes för ifrågavarande slags lån ett fullständigt amorteringssystem,
som slutligen år 1772 ledde till fastställande af en årlig amortering af
2 procent å ursprungliga lånebeloppet, som därigenom amorterades på
28 år. Denna anordning förblef oförändrad ända till år 1859, då amor¬
teringen höjdes till 3 procent, hvarigenom lånetiden blef 21 år. Ränte¬
foten, som ursprungligen värre mycket hög, blef efterhand nedsatt och
bestämdes år 1772 till 4 procent, hvilken räntefot sedermera förblef
oförändrad, så länge riksbankens ifrågavarande utlåning fortfor.
Det förtjänar anmärkas, att svenska riksbanken var den första
kreditinrättning, som utlämnat fastighetslån att återbetalas med årlig
amortering, hvilket ju sedermera blifvit grundprincipen för alla hypoteks-
inrättningars utlåning. Det har till och med påståtts, att svenska riks¬
banken i detta afseende tjänat till förebild för den första hypoteks-
eller kreditföreningen i Tyskland, hvilken tillkom först på 1760-talet i
Schlesien och som i sin ordning blef förebild för sedermera upprättade
kreditföreningar såväl i Tyskland som i åtskilliga andra länder.
År 1770 upphörde riksbanken att vidare utlämna nya fastighets¬
lån, men ifrågavarande lånerörelse öppnades åter år 1815, sedan rikets
ständer anslagit en särskild fond för belåning af fastigheter såväl i
städerna som å landet. Denna fond, som sedermera uppgick till 7 V»
4
26
millioner kronor för belåning- af landtfastiglitter och 1 V8 million kronor
för belåning af stadsfastigheter, indrogs först år 1804. Under första
hälften af 1800-talet framställdes en mängd förslag till förbättrande af
fastighetskrediten, de flesta dock afseende allenast landsbygden, Indika
förslag emellertid icke ledde till något resultat.
Redan år 1836 hade i Skåne bildats en hypoteksförening för
jordägare å landet och under 1840- och 1850-talen tillkommo i andra
delar af riket ytterligare sex dylika föreningar, hvilka alla utgjorde
helt och hållet enskilda sammanslutningar och voro utan all statshjälp.
Under tryckta penningtider kunde de endast i ringa mån eller icke alls
tillfredsställa sina delägares kreditbeliof. Anledningen härtill var i
första hand den, att föreningarna vid placerande al sina obligationslån
i utlandet (hufvudsakligen hos ett enda bankirlms i Hamburg) genom
inbördes konkurrens motarbetade hvarandra och till följd däraf fingo
vidkännas mycket dryga låneomkostnader. Genom sättet lör sitt kredit-
sökande i utlandet ansågos föreningarna dessutom skada svenska statens
kredit därstädes. För att få berörda missförhållanden afhjälpta sökte man
vid flera olika riksdagar att åt föreningarna utverka statsgaranti, ansträng¬
ningar som till eu början dock icke kröntes med framgång. Slutligen
nedsatte emellertid Kungl. Maj:t år 1858 en kommitté (den s. k. finans¬
kommittén), som erhöll i uppdrag att afgifva förslag bl. a. angående
de förändringar, som kunde anses behöfliga i fråga om penning- och
kreditväsendet i landet. Denna kommitté algaf i början åt år 1860 för¬
slag till förändrad organisation af jordhypoteksföreningarna och föreslog
i sammanhang därmed upprättande af en med statsgaranti försedd
central hypoteksbank, i hvilken nämnda föreningar skulle inträda såsom
delägare och hvilken genom upptagande af obligationslån skulle åt
föreningarna bereda medel till dessas utlåning. Detta förslag, som
antogs af rikets ständer år 1860, resulterade i upprättandet af Sveriges
allmänna hypoteksbank (Kungl. förordningen den 26 april 1861).
Inom nämnda kommitté väcktes förslag därom, att jämväl hypo-
teksföreningar af fastighetsägare i rikets städer skulle få inträda såsom
delägare i hypoteksbanken. Kommitténs pluralitet ansåg emellertid
dylik rättighet icke böra medgifvas städernas fastighetsägare, därvid
såsom skäl hufvudsakligen framhölls den olikhet, som ifråga om pant-
säkerlieten förelåge mellan jordegendomar å landet och fastigheter i stad.
I detta afseende anför kommittén, att stadsfastigheter i motsats till
landtegendomar i de flesta fall under tidens lopp snarare falla än stiga
i värde, att stadsfastigheters värde ofta måste bestämmas efter ganska
sväfvande grunder samt att desamma ständigt äro utsatta för möjlig¬
heten af en genomgripande förstöring, hvars följder icke kunde anses
afhjälpta genom utbekommande af brandförsäkringsbeloppen. Vidare
anför kommittén, att stadsfastigheter representera ett värde, som vida
mer än i fråga om jordegendomar å landet är underkastadt konjunktu¬
rernas växlingar. Såsom exempel härå anföres, att på grund af för¬
ändringar i merkantila, industriella eller andra förhållanden, Indika rådt
under en viss tidsperiod och därunder skapat en stads välstånd, de
omständigheter kunna upphöra att verka, som förut gjort bostäder där¬
städes eftersökta och föranledt kapitals nedläggande i fastigheter å
platsen, till följd hvaraf dessa fastigheter med nödvändighet måste falla
i värde. På nu anförda grunder ansåg kommittén det orättvist och
för ölrigt förenad! med åtskilliga olägenheter att sammanföra ägare af
landt- och stadsfastigheter i en hypoteksanstalt, för hvilken principen
om gemensam ansvarighet i män af delaktighet skulle gälla för alla
delägare.
Eu af kommitténs ledamöter, grosshandlaren G. Lallerstedt från
^ adstena, var emellertid uti ifrågavarande punkt skiljaktig och ansåg,
att jämväl sammanslutningar af fastighetsägare i städerna borde få
vinna inträde i hypoteksbanken. Lallerstedt bemöter i ett särskildt af-
gifvet yttrande de af kommittén anförda skälen och framhåller bl. a.,
att det ingalunda kunde antagas, att stadsfastigheter, som nödtorftligen
underhölles, skulle förlora i värde, utan att erfarenheten tvärtom ut¬
visade raka motsatsen. Mot följderna af genomgripande förstöring
genom eld kunde man gifvetvis skydda sig genom betryggande brand¬
försäkring, och beträffande de menliga verkningarna af skiftande kon¬
junkturer, hvarom kommittén talat, kunde all grundad farhåga i berörda
afseende aflägsnas, därest i de mindre städerna, som väl företrädesvis
skulle vara utsatta för dylika menliga verkningar, gränsen för fastig¬
hets belåning i hypoteksförening sattes till ett lägre procenttal af fastig¬
hetens värde än i de större städerna.
Sedan Kungl. Maj:t vid 1860 års riksdag öfverlämnat kommitténs
förslag till rikets ständers pröfning, höjdes där visserligen röster för,
att fastighetsägarne i städerna icke borde uteslutas från delaktighet i
hypoteksbanken, men dessa röster vunno icke gehör.
Då sålunda de försök, som gjorts att upphjälpa jämväl fastighets-
krediten i städerna, på grund af finanskommitténs och riksdagens af¬
visande hållning icke krönts med framgång, togs från enskildt håll
initiativ till frågans lösning. Sedan nämligen deputerade för fastighets¬
ägare i de flesta af rikets städer och köpingar å sammankomst utsett
vissa kommitterade att utreda frågan om upprättande af en särskild
28
hypoteksinrättning för belåning af fastigheter i städerna och köpingarna,
framlade kommitterade år 1863 förslag i ämnet. Efter det förslaget af
nämnda deputerade godkänts, frambars det vid samma års riksdag såsom
motion inom borgarståndet af grosshandlaren Lallerstedt. Denne fram¬
höll i motionen, att såsom förnämsta skälet för upprättandet af all¬
männa hypoteksbanken för landet anförts, att svenska statens kredit å
den utländska penningmarknaden kunde rubbas genom jordhypoteks-
föreningarnas uppträdande såsom konkurrerande lånesökande i utlandet,
och att det därför vore absolut nödvändigt för staten att ingripa och
reglera dithörande förhållanden genom beviljande af statsgaranti åt en
central hypoteksbank, som kunde ombesörja all upplåning för förenin¬
garna. Sedan i början af 1860-talet reglemente blifvit af Kungl. Maj:t
fastställdt för särskilda hypotekskassor i Stockholm och Göteborg äfven¬
som för en hypoteksförening för de skånska städerna (de två sistnämnda
inrättningarna trädde aldrig i verksamhet), samt det kunde antagas,
att antalet dylika hypotekskassor eller föreningar inom kort skulle ökas,
så talade, enligt motionärens mening, enahanda skäl för upprättande af
en central, med statsgaranti försedd hypoteksanstalt för rikets städer.
Enligt kommitterades förslag skulle den ifrågasatta hypoteksanstalten
hafva till ändamål att ombesörja all den upplåning, som komme att
erfordras för att åt hypoteksföreningar, bestående af fastighetsägare i
rikets städer och köpingar med därtill hörande områden, bereda medel
till amorteringslån. Därjämte skulle anstalten liga att tillgodose stads-
kommuners lånebehof. Såsom delägare i anstalten skulle ingå hvarje
stadshypoteksförening, som därefter bildades, äfvensom sådana redan
bildade föreningar, hvilkas reglementen innehölle betryggande bestäm¬
melser rörande belånade fastigheters brandförsäkring. Den summa, för
hvilken förening ägde teckna sig såsom delägare, fick ej understiga en
half million riksdaler. Anstalten skulle dels hafva en egen grundfond,
dels ock af staten erhålla en särskild garantifond. Grundfonden skulle
bildas sålunda, att hvarje förening skulle för fem procent af lånebeloppet
mottaga grundfondsobligationer. 1 detta afseende afvek förslaget från
de för allmänna hypoteksbanken antagna bestämmelser, hvilka icke
innehöllo föreskrift rörande någon grundfond af dylik beskaffenhet.
Garantifonden, som skulle tjäna såsom ytterligare säkerhet för anstaltens
förbindelser, skulle bestå i svenska statsobligationer till ett belopp af
fyra millioner riksdaler eller hälften af hvad 1860 års riksdag såsom
garantifond beviljat hypoteksbanken för landet. 1 likhet med hvad
som var stadgadt i fråga om hypoteksbanken skulle dessa obligationer
dock icke i någon händelse få användas till anstaltens utlåning utan
2!)
skulle få tillgripas endast i samma två fall, som voro stadgade i förord¬
ningen angående hypoteksbanken. Föreningarna skulle, enhvar i mån
af sin delaktighet, ansvara för anstaltens förbindelser. Anstalten skulle
förvaltas af eu styrelse, bestående af fem ledamöter, af Indika Kungl. Magt
skulle utse en, riksgäldskontor en och anstaltens delägare de tre öfriga.
Kommitterade hade jämväl uppgjort ett särskildt förslag till förord¬
ning angående de allmänna grunder, som skulle lända till efterrättelse
vid bildandet af hypoteksföreningar i rikets städer och köpingar samt
vid dylika föreningars framtida verksamhet. Hvad som i detta för¬
slag framför allt förtjänar uppmärksammas är, att särskild värdering
af fastighet, därå lån söktes, föreskrefs såsom obligatorisk. Fastighet
skulle få belånas till hälften af det vid dylik värdering uppskattade
värdet. Endast amorteringslån skulle få meddelas, och den årliga af-
betalningen skulle utgöra minst 1 3U procent, Räntan skulle icke få
öfverstiga 5 procent. Såsom bidrag till förvaltningskostnaderna skulle
årligen erläggas V4 procent af lånebeloppet.
Motionen, som remitterades till statsutskottet, blef af dess pluralitet
afstyrka därvid i första hand åberopades de skäl, som redan af finans¬
kommittén framförts emot det inom densamma väckta förslaget om
stadshypoteksföreningars inträde i allmänna hypoteksbanken. Såsom
ofvan är sagdt, gingo dessa skäl hufvudsakligen ut på ett framhållande
af den skiljaktighet, som i fråga om pantsäkerheten lorefunnes mellan
landt- och stadsfastighet. Utskottet fann det med hänsyn till antydda
skiljaktighet betänkligt att bevilja en för städerna afsedd hypoteksanstalt
understöd af staten. Därjämte förklarade utskottet, att det med hänsyn
till den olikhet, som i fråga om byggnadssätt och hypotekens däraf
beroende säkerhet m. m. rådde mellan olika städer, icke kunde vara
billigt att, på sätt motionären föreslagit, genom lag söka tvinga alla de
städer, som ville inrätta egna hypoteksföreningar, att bilda ett gemensamt
bolag för belåning af stadsfastigheter. De skäl, utskottet i öfrigt anförde
till stöd för afstyrkande af motionen, hänföra sig till då rådande förhål¬
landen och torde i våra dagar icke erbjuda något af intresse, hvadan
de här kunna förbigås.
Inom statsutskottet voro fyra ledamöter skiljaktiga från beslutet
och tillstyrkte bifall till motionen. Reservanterna utveckla i sitt ytt¬
rande till en början de skäl, hvarpå de grundade sin uppfattning, att
det ej kunde innebära någon som helst risk för staten att på föreslaget
sätt understödja stadsfastighetskrediten. Till stöd härför anföra de,
att lån skulle få meddelas allenast intill hälften af fastighets värde, att
hvarje hypoteksförenings låntagare skulle vara gemensamt ansvariga
30
för föreningens förbindelser och att särskild grundfond skulle finnas, som,
i händelse af behof, till hela dess belopp skulle tagas i anspråk, innan
den af staten öfverlämnade garantifonden finge anlitas. Vidare anfördes,
att garanti från statens sida vore nödvändig, för att anstalten skulle
kunna fylla sitt ändamål, samt att det allmänna hade intresse af att
fastighetskrediten i städerna blefve ordnad. Reservanterna framhöllo i
detta sammanhang den starka tillväxten af städernas befolkning och
det till följd däraf ständigt ökade behofvet af bostäder därstädes. För
att bereda tillräckliga och sunda bostäder åt städernas invånare och billiga
lokaler åt näringarna ansågo de upprättandet af en central upplåningsanstalt
för stadsfastighetskreditens tillgodoseende vara en ur det allmännas syn¬
punkt angelägen åtgärd. Därtill kom, att tillkomsten af en dylik anstalt
icke, såvidt fråga vore om redan befintlig fast egendom, annat än i ytterst
ringa mån torde föranleda ökad skuldsättning för fastighetsägarne utan
endast medföra en förvandling af sväfvande skuld till konsoliderad
sådan. Reservanterna påpekade slutligen de fördelar, som kunde vinnas
därigenom, att de mot inteckning i stadsfastighet placerade penningar
frigjordes och genom bankernas bemedling komme handeln och industrien
till godo. Vinst skulle i nationalekonomiskt afseende uppstå, därest
de af näringarna i ej obetydlig utsträckning anlitade, ganska dyra
blankokrediterna i utlandet kunde inskränkas i den mån motsvarande
kapital genom den föreslagna hypoteksanstaltens bemedling erhölles
från utlandet i form af fonderade lån, som alltid vore billigare än till¬
fälliga sådana.
Lallerstedts motion vann emellertid endast borgarståndets bifall,
hvadan förslaget för den riksdagen fallit. Sedermera återupptogs
dock frågan icke i Riksdagen, utan föredrogo vederbörande att söka få
till stånd en hypoteksanstalt utan statsgaranti. Med anledning häraf
omarbetades det uppgjorda förslaget och blef sedermera i dess nya
skick af Kungl. Maj:t stadfäst den 17 november 1865 såsom reglemente
för »allmänna hypotekskassan för Sveriges städer». Hypotekskassan,
som började sin verksamhet först år 1871, utlämnar jämväl lån åt
kommuner. Det ursprungliga reglementet är efter vidtagande af en
del partiella förändringar ännu gällande för kassan.
Redan före tillkomsten af allmänna hypotekskassan hade, på sätt
Lallerstedt i sin omförmälda motion antydt, bildats en enbart för Stock¬
holm afsedd hypoteksinrättning, kallad Stockholms hypotekskassa. Regle¬
mente för denna stadfästes den 15 juni 1861, och började kassan samma
år sin verksamhet. Enligt reglementet har kassan till ändamål att
utlämna ouppsägbara amorteringslån. Redan vid 1880-talets slut upp¬
31
hörde kassan emellertid utlämna dylika lån, och har den aldrig fått
någon större omfattning.
I ett flertal städer hafva bildats inteckningsaktiebolag för belåning
af inteckningar i stadsfastighet. De två äldsta af dessa äro Stockholms
och Göteborgs inteckningsgarantiaktiebolag, Indika erhöllo stadfästelse
å sina stadgar år 1869. Under 1880-talet tillkommo tre och under
1890-talet ytterligare två dylika inteckningsbolag i olika delar af landet.
Sedan ungefär ett tiotal år tillbaka hafva städernas fastighets¬
ägare upprepade gånger framställt kraf på statens understöd för regle¬
rande af stadsfastighetskrediten, utan att dock detta hittills ledt till
något resultat.
I Riksdagen har frågan icke någon gång varit före under tiden
från år 1863 till år 1908. Vid sistlidet års riksdag väcktes emellertid
flera motioner i ämnet.
I Första Kammaren motionerade kronolänsmannen E. Hägglund
om utredning angående upprättande för rikets städer och med dem
jämförliga samhällen af en hypoteksbank, ordnad efter enahanda grunder
som allmänna hypoteksbanken. I Andra Kammaren framlades af v.
konsuln J. Jeansson m. fl. motion om utredning, under hvilka villkor
allmänna hypotekskassan skulle kunna af staten erhålla en grundfond
i statsobligationer för att därigenom sättas i stånd att på ett tillfreds¬
ställande sätt tillgodose kommunernas och fastighetsägarnes i städer
och stadsliknande samhällen lånebehof. Slutligen väcktes i Första Kam¬
maren af häradshöfdingen G. A. Berg och i Andra Kammaren af folk¬
skolinspektören C. R. Johansson motion om utredning dels i det afseende,
som i herr Jeanssons motion angifvits, dels ock, därest denna utredning
skulle gifva vid handen att kommunernas och stadsfastighetsägarnes
lånebehof ej lämpligen kunde tillgodoses af en för dem gemensam
kreditanstalt, huruvida och på hvilka villkor staten skulle kunna lämna
sin garanti åt såväl en lånekassa för rikets kommuner som ock all¬
männa hypotekskassan.
Herrar Bergs, Jeanssons och Johanssons motioner remitterades i
respektive kammare till tillfälligt utskott.
Båda kamrarnas utskott hemställde samstämmigt om utredning,
huruvida och under hvilka villkor en eller flera hypotekskassor med
grundfond af statsobligationer, tillhandahållna af staten, skulle kunna
organiseras i ungefärlig öfverensstämmelse med motionärernas förslag,
eller huruvida kreditväsendet för kommuner och fastighetsägare i städer
och stadsliknande samhällen skulle kunna på annat sätt ordnas under
statens medverkan.
32
Till stöd för denna sin hemställan anförde utskotten, såvidt här
är i fråga, i hufvudsak följande. Den eller de låneanstalter, som
åsyftades i motionerna och som vore ämnade att underlätta penning-
anskaffningen från utlandet, syntes visserligen böra af staten under¬
stödjas, men endast under förutsättning att statens egen utländska
upplåning och kredit icke däraf skadades samt att anstaltens eller
anstalternas organisation blefve sådan, att den befordrade jämväl upp¬
låningen inom landet i den mån inhemskt kapital vore tillgängligt.
Utskotten ansåge det icke kunna bestridas att, då ett oundgängligt och
berättigadt lånebehof förefunnes, det äfven läge i det allmännas intresse,
att detta behof fylldes på ett sådant sätt, att de åsyftade önskemålen
rörande bekväm och billig penninganskaffning uppnåddes. Då staten
ansett sig böra med sin garanti understödja den jordägande befolk¬
ningens behof af fastighetskredit, syntes ett motsvarande behof för
stadsbefolkningen, särskild! i en tid, då städerna vore stadda i rask
utveckling och bostadsbrist flerestädes gjorde sig märkbar, fordra, att
äfven stadsbefolkningen bereddes samma förmån. Då utskotten sålunda
trott sig rinna, att det tillsvidare torde vara i viss mån nyttigt och
nödigt att för ifrågakomna ändamål vid behof fortfarande anlita utländskt
kapital äfvensom att den utländska upplåningen och konverteringen
borde organiseras så, att icke staten och ett flertal låneanstalter komme
att samtidigt trängas med hvarandra på utländska börser, samt, såvidt
möjligt, begränsas genom inhemsk upplåning och effektiv kontroll, an¬
såge sig utskotten kunna tillstyrka en utredning i ofvan angifven
riktning.
Utskottens berörda hemställan bifölls med stor majoritet i Andra
Kammaren, men afslogs däremot i Första Kammaren.
Herr Hägglunds motion behandlades af statsutskottet, som för¬
klarade sig finna motionärens förslag beakt.ansvärdt, i hvad det rörde
önskvärdheten af en utredning i fråga om möjligheten och rätta sättet
att för fastigheterna i rikets städer kunna anordna en anstalt, som på
möjligast billiga villkor kunde tillhandahålla lån mot säkerhet af inteck¬
ningar i stadsfastighet. I anledning häraf hemställde utskottet, som
funne sig icke i vidare mån kunna tillstyrka motionärens förslag, att
utredning måtte verkställas, huruvida och under hvilka förutsättningar
eu hvpoteksbank, ägnad att på ett effektivt och billigt sätt ordna fastig-
hetskrediten i städerna, skulle kunna upprättas.
Denna statsutskottets hemställan bifölls i båda kamrarna och afläts
i enlighet därmed skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om sådan
utredning.
MOTIV OCH FÖRSLAG
35
Motiv.
- i "H f-0t *. statsk°nt°ret upprättade generalsammandrag öfver 1907
ars bevillning inhämtas, att sammanlagda taxeringsvärdet af fastigheterna
* 1 städer, med inberäknande åt de inom städernas områden belägna
jordbruksfastigheter, nämnda år utgjorde något öfver 2 7, milliard eller
2,503,296,700 kronor. Enligt en å justitiedepartementets statistiska
byra verkställd beräkning, som är afsedd att inflyta i nästutkommande
årgång åt Sveriges officiella statistik angående rättsväsendet, skulle den
d, hvalföi städernas fastigheter vid nämnda års utgång häftade
sammantaga utgöra 1,666,945,724 kronor. Den intecknade gälden
uppgick således vid sagda tidpunkt till något öfver 66,5 procent af
fastigheternas taxeringsvärde.
I Stockholm utgjorde taxeringsvärdet af de inom stadens område
flagna fastigheterna år 1907 1,021,822,400 kronor och, enligt ofvan-
namnda beräkning, den mtecknade gälden 754,394,000 kronor eller 73 8
procent af angifna värde. Motsvarande procenttal var vid 1906 års
utgång 70,6 och vid 190o års slut 66,6, och har således en ökning
med 7,^2 procent i Stockholm ägt ruin under loppet af två år.
för rikets samtliga städer utgjorde inteckningsskulden:
år 1901 59,7 °/0 af taxeringsvärdet;
» 1902 61,5 „ „
„ 1903 57,3 „ „
„ 1904 59,7 „ „
» 1905 61,8 „ „
„ 1906 64,5 „ „
„ 1907 66,5 „ „
Ökningen af stadsfastigheternas taxeringsvärde har under de sista
decennierna fortgått i mycket hastig progression. Sistberörda värde ut¬
gjorde år 1890 1,107 millioner kronor, under det att motsvarande siffra
„ ^9P^ ar 2,452V2 millioner (i dessa belopp är icke inberäkuadt
värdet af inom städernas områden belägna jordbruksfastigheter), hvilket
innebär en ökning af öfver 120 procent. I Stockholm har värdesteg¬
ringen uppgått till 119 procent emot 124 procent i rikets andra städer
36
tillhopa. Under motsvarande tid (1890—1907) hafva de bevillnings-
taxerade jordbruksfastigheterna å landsbygden ökats i värde allenast
med 18 procent (taxeringsvärdet utgjorde år 1907 2,555,811,800 kronor).
De anförda siffrorna ådagalägga ju tydligt våra städers betydande
utveckling under senaste tid. Denna städernas utveckling har gifvetvis för
fastighetsägarne medfört ett ständigt ökadt kreditbehof. Städernas inteck-
ningsgäld uppgick vid 1907 års slut, såsom ofvan är sagdt, till 1,666,9
millioner kronor. Huru den är placerad, framgår af följande utredning.
Allmänna hypotekskassan för Sveriges städer, hvars verksamhets¬
område icke omfattar Stockholm, Gäfle, städerna i Skåne samt några
mindre städer i norra Sverige, hade vid 1907 års utgång lån utestående
hos de hypoteksföreningar, som äga del i kassan, till ett belopp åt 36,9
millioner kronor. Stockholms liypotekskassas egentliga lånerörelse upp¬
hörde redan vid 1880-talets slut, och fortlefver kassan sedan dess allenast
för afveckling af sina förbindelser. Dess utlåningssumma uppgick vid
1907 års utgång allenast till 4,2 millioner kronor. Långt större be¬
tydelse hafva de för belåning af stadsfastigheter bildade inteckningsaktie-
bolagen fått. Deras mot inteckning i stadsfastighet utestående lån upp-
gingo vid sistnämnda års slut till följande belopp:
Stockholms inteekningsgarantiaktiebolag ..................... 123,8 millioner kr.
Göteborgs „ „ „ ..................... 39,9 „ „
Aktiebolaget Göteborgs hypotekskassa ........................ 25,8 ,, ,,
Skånska inteckningsaktiebolaget i Malmö .................. 11,9 „ „
Hälsingborgs inteekningsgarantiaktiebolag .................. 5,1 ,, „
Gäfle ,, •, n .................. It8 v n
Örebro inteckningsaktiebolag ............................■ •........... .U6 n_____v>
Stimma 209,9 millioner kr.
Sammanlägger man sistnämnda summa med allmänna hypoteks-
kassans och Stockholms liypotekskassas utlåning, får man ett belopp af
251 millioner kronor. Det är således endast eu mindre del, icke fullt
eu sjättedel, af den i städernas fastigheter intecknade gälden, som är
placerad i de för belåning af sådana fastigheter direkt afsedda kredit¬
instituten.
En ej ringa del af berörda gäld är placerad hos försäkrings- och
lifränteanstalter, pensionskassor in. fl. liknande inrättningar. Kommittén
har från alla sådana af större omfattning infordrat uppgifter uti ifråga¬
varande afseende. Med ledning dels af berörda uppgifter och dels af
den utaf försäkringsinspektionen sist utgifna berättelse angående för¬
säkringsväsendet i riket, i hvilken angifves beloppet af flertalet försäk-
37
ringsanstalters fordringar mot säkerhet af inteckning- i fastighet, har
det sammanlagda belopp, som försäkringsbolagen och öfriga nyssnämnda
inrättningar hafva utestående mot hypotek i stadsfastighet, approxima¬
tivt beräknats till inemot 250 millioner kronor, däraf en mycket
betydande del är placerad i Stockholmsfastigheter.
Dä sålunda allmänna bypotekskassan, inteckningsaktiebolagen, för-
säkringsanstalterna och öfriga nyssnämnda inrättningar tillsammans icke
kunnat tillfredsställa ens eu tredjedel åt det föreliggande lånebehofvet
eller endast 500 millioner af 1,066 millioner kronor, har den nödvändiga
följden blifvit den, att fastighetsägarne måst i stor utsträckning vända sig
jämväl till andra hall för att fa sina lanebehof fyllda. Bankernas och
sparbankernas portföljer bära i första rummet vittnesbörd därom. En¬
ligt det af finansdepartementets bankbyrå uppgjorda sammandrag af
riksbankens och bankbolagens ställning vid 1907 års slut utgjorde sam¬
manlagda beloppet af bankernas då utestående lån mot hypotek af in¬
teckning i fast egendom 327,6 millioner kronor, i hvilket belopp icke
inräknats den för Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag, som jämväl
drifver vanlig bankrörelse, här ofvan upptagna utlåningssumma. Mot¬
svarande^ siffra för den 30 november 1908 är 376,2 millioner kronor.
Enligt Sveriges officiella statistik hade rikets sparbanker och därmed
jämförliga penninginrättningar (de s. k. solidariska folkbankerna) vid
1907 års utgång lån utestående mot dylikt hypotek till ett samman-
lagdt belopp af 407,7 millioner kronor. Hvarken bankrapporterna eller
sparbanksstatistiken angifver, i hvad mån bankernas och sparbankernas
inteckningslån, tillhopa 73o,3 millioner kronor, afse stadsfastighet, men
ganska säkert representera stadsfastighetsinteckningarna en mycket be-
tydande del, troligen större delen af sistnämnda lånesumma. Beräknar
man denna. andel till ungefär 400 millioner kronor och därtill lägger
de 500 millioner kronor, som, på sätt ofvan sägs, utlånats af hypoteks-
kassan in. fl. inrättningar, kommer man till det resultat, att vid
1907 års slut inteckningar i stadsfastighet till ett sammanlagdt belopp
af ungefär 900 millioner kronor voro belånade hos hypotekskassan, in-
teckningsbolagen, bankerna, sparbankerna, försäkrings- och lifräntean-
staltei samt pensionskassor. Detta belopp utgör i det närmaste 55 pro¬
cent af hela den intecknade stadsfastighetsgälden och 36 procent af
stadsfastigheternas sammanlagda taxeringsvärde.
Hvad beträffar återstoden af inteckningarna i stadsfastigheter, bör
först bemärkas, att sådana inteckningar till icke obetydligt belopp ligga
dels obelånade hos fastighetsägarne själfva och dels såsom öfverhypotek
38
hos låneinrättningar, särskildt vid amorteringslån. Dessa inteckningar,
som sålunda icke representera någon gäld, böra lämnas ur räkningen.
Den därefter återstående delen af inteckningsskulden får antagas vara
placerad hos kassor och inrättningar af mera enskild natur samt i rätt
afsevärd utsträckning hos privatpersoner.
Ehuru den ofvan lämnade statistiska utredningen i saknad af
erforderligt siffermaterial ej kunnat erhålla önskvärd fullständighet, synes
häraf tydligt framgå, att de penninginrättningar inom landet, som kunna
anses ägnade för en mera stadigvarande placering af inteckningar i
stadsfastighet, icke på långt när motsvara lånebehofvet. Och härtill
kommer, att dessa inrättningar ofta nog icke tillgodose den sunda stads-
fastighetskreditens berättigade anspråk på billig ränta och stabilitet i
placeringen. Denna anmärkning drabbar naturligen minst de för be¬
rörda kredit direkt anordnade instituten, hypotekskassorna och inteck-
ningsbolagen. I tider af rikligare penningtillgång hafva dessa i allmän¬
het kunnat bjuda villkor, som, äfven om de icke varit de bästa möjliga, i allt
fall kunna betecknas såsom nöjaktiga. Att tilloppet till dessa låneinstitut
under sådana förhållanden ej blifvit större, torde i afsevärd mån få till-
skrifvas en icke ovanlig sangvinism hos de lånesökande, som under en
period af billiga penningar, i hopp om ytterligare räntefall, föredraga lån
på kort tid framför en fastare placering, icke sällan med det resultat, att
de vid en oväntad konjunkturförändring stå inför risken af lånets upp¬
sägning eller förhöjning af räntan. Under ogynnsamma penningför¬
hållanden har det icke ens för de bäst organiserade bland sistberörda
kreditinstitut varit möjligt att anskaffa och tillhandahålla medel på
villkor, som kunnat tillfredsställa lånesökandenas billiga fordringar.
Med afseende å de placeringar i stadsfastighetsinteckningar, som i
ganska stor utsträckning gjorts af försäkringsanstalter, pensionskassor och
dylika inrättningar, gäller utan tvifvel, att de under goda tider, då täflan
rådt om lämpliga placeringsobjekt, medgifvit skäliga räntevillkor. De
lån, som från dessa institut utlämnats, hafva emellertid, åtminstone under
senare tider, i regel ställts på kort tids uppsägning, beroende i främsta
rummet på de lånesökandes ofvan nämnda obenägenhet att binda sig
för längre tid. När så fastighetsräntan stigit, hafva kassorna ej under¬
låtit att, om än mera betänksamt än de egentliga låneinstituten, ut¬
39
nyttja don förändrade konjunkturen. Hvad här yttrats om försäkrings-
anstalterna och kassorna torde i det hela vara tillämpligt äfven å spar¬
bankernas belåning af inteckningar i stadsfastighet.
Att den rent enskilda penningmarknaden, särskildt i tider af
penningknapphet och höga bankräntor, ej i mera afsevärd mån kunnat
utfylla lånebehofvet, har erfarenheten nogsamt visat. Och placerin¬
garna å denna marknad, livilka för öfrigt mera sällan torde afse själfva'
botteninteckningarna, kunna enligt sakens natur endast i undantagsfall
erhålla formen af långa lån, likasom låneräntan gifvetvis i regel rättar sig
efter den allmänna marknaden.
Svårigheten att hos de penningplacerande anstalterna eller hos
■allmänheten finna eu tillräcklig marknad har med nödvändighet för¬
anleda att inteckningsbelåningen i stor omfattning sökt sig till de en¬
skilda bankinrättningarna. Men då dessa ingalunda kunna anses afsedda
eller ägnade för stadigvarande placering af inteckningar, hafva vid sådan
belåning låntagarne mera än eljest fått röna olägenheterna af kort låne-
tid och växlande ränta. Då kraf på ökadt rörelsekapital uppstått för
bankernas egentliga kunder, handeln och näringarna, har det varit
fastighetslånen, som man i första hand velat minska, men då det sär¬
skildt vid knappare penningtillgång visat sig svårt att indraga den till sin
natur mindre rörliga fastighetskx-editen, har häraf åter följt, att bankernas
egentliga kundkrets blifvit lidande. Äfven i ett annat hänseende har
den stora utsträckningen af bankernas fastighetslån varit ofördelaktig.
Den har nämligen icke kunnat undgå att medverka till bankernas ökade
skuldsättning i utlandet, hvilken genom sin mera lösa och tillfälliga
karaktär visat sig vid en allmännare konjunktursvängning kunna med¬
föra verklig fara för landets ekonomi i dess helhet.
Af det anförda framgår, att det hittillsvarande sättet för stads-
fastighetskreditens tillgodoseende såväl direkt som indirekt kan hafva
en menlig inverkan på landets näringsliv och att ett verkligt behof
föreligger att få ifrågavarande missförhållanden afhjälpta. Vid öfver¬
vägande af åtgärder i sådant hänseende måste först framhållas, att
■dessa icke torde kunna afse stadsfastighetskrediten i hela dess utsträck¬
ning utan måste inskränka sig till att bereda placering för sådana
stadsfastighetsinteckningar, hvilka lämpa sig till underlag för eu först¬
klassig kredit och hvilka väl i hufvudsak motsvaras af de nu i dagligt
tal s. k. kassalånen. En sådan begränsning torde få anses innefattad
redan i formuleringen af det kommittén lämnade uppdraget, att utreda
frågan om upprättande af en hypotek sbank för städerna. Men, frånsedt
•detta, synes det kommittén nödvändigt, att själfva den egentliga hypo-
40
tekskrediten först bringas i ordnadt skick, innan omsorgen utsträcker
till inteckningar med sämre rätt. Att emellertid tillfredsställande an¬
stalter kunna träffas för en tryggad belåning äfven af sådana inteck¬
ningar, därpå lämna de danska hypoteksföreningarna ett godt exempel.
Huru kommittén anser gränsen böra dragas mellan angifna båda slag
af stadsfastiglietskredit, skall längre fram närmare angifvas.
I detta sammanhang bör anmärkas, att det enligt kommitténs
mening är särdeles önskvärd!, att en reglering af stadsfastighetskrediten
icke, såsom Riksdagens skrifvelse i ämnet synes vilja angifva, hänför
sig allenast till själfva städerna, utan bör den äfven komma köpingar,
municipalsamhällen och andra stadsliknande samhällen till godo. Dock
synes försiktigheten bjuda, att frågan härom med afseende å hvarje
dylikt samhälle pröfvas af Kungl. Maj:t. Tydligt är, att en sådan ut¬
vidgning af den ifrågasatta hypoteksanstaltens verksamhetsfält icke obe¬
tydligt ökar dennas kapitalbehof. Några siffror om inteckningsbelast-
ningen för fastigheterna i berörda samhällen hafva dock icke stått kom¬
mittén till buds, och har det ej heller visat sig möjligt att utan alltför
lång tidsutdräkt åvägabringa utredning i detta hänseende.
Vid stadsfastighetskreditens ordnande måste vidare uppmärksammas,
att ett tillfredsställande residtat ej lärer kunna ernås utan anlitande af
utländsk kredit i afsevärd utsträckning. För kommittén står det som
ett erkändt och obestridligt faktum, att Sverige, som är ett på rörligt
kapital jämförelsevis fattigt land, åtminstone tills vidare måste för an¬
skaffande af sådant kapital vara hänvisadt till utlandet. De senare
årens erfarenhet talar i detta hänseende ett tydligt språk; men den har
äfven visat, att upplåningen i utlandet, såsom redan blifvit antydt, icke
alltid skett på lyckligaste sätt, utan tvärtom i många fall medfört
ganska besvärliga följder. För staten måste det därför anses vara ett
synnerligen allvarligt intresse, att det från iitlandet behöfliga kapitalet
kan erhållas icke blott till lägsta möjliga ränta utan ock under sådan
form, att den utländska krediten ej kan oförberedt och på kort tid uppsägas,
och indragas. De af kommittén angifna siffrorna rörande städernas inteck-
ningsförhållanden visa, hvilken stor nationalekonomisk vinst äfven en jäm¬
förelsevis obetydlig räntelindring kan medföra, och fördelarna af eu
stabil utländsk kredit framför bankernas tillfälliga upplåningar behöfva
ej vidare framhållas. Att fastighetsinteckningar inom försiktigt hållna
gränser väl lämpa sig såsom underlag för en billig och stadigvarande
upplåning i utlandet, har erfarenheten nogsamt ådagalagt; men då det
är lika visst, att förmånen af låg ränta och stadig placering icke kan
%
41
vinnas utan statens medverkan, synes staten ej höra tveka att här träda
emellan, helst sådant bör kunna ske utan nämnvärd risk.
En af staten sålunda understödd utländsk upplåning behöfver dock
enligt kommitténs mening icke innebära en ökning af landets totala
skuld till utlandet, (lenom den på gynnsamma villkor beredda till¬
gången till utländskt kapital för stadsfastighetskrediten borde nämligen
det i allmänhet på mindre fördelaktiga villkor tillgodosedda behofvet
af sådant kapital för handel och näringar i motsvarande mån minskas.
Det gäller sålunda i stort sedt endast en fördelaktig fondering af en
mer eller mindre besvärlig sväfvande skuld. Väl torde vara att för¬
vänta, att i mån af städernas och de stadsliknande samhällenas fort¬
gående utveckling skuldsättningen till utlandet kommer att ökas;
men detta synes kunna gifva anledning till betänkligheter endast i det
fall, att en alltför riklig tillgång till billigt kapital skulle locka till en
osund spekulation i stadsfastigheter. Häremot har man dock en gifven
regulator i de fallande hyrorna. Den stundom yppade farhågan för
ökad utländsk skuldsättning synes alltså icke böra tillmätas någon af¬
görande betydelse för ifrågavarande angelägenhet.
Nu har visserligen af intresserade personer, som hos Kungl. Maj:t
sökt fastställelse å reglemente för en Skånes stadshypoteksförening, blifvit
ifrågasatt att etter mönster af de danska kreditföreningarna sörja för
de skånska stadssamhällenas behof af fastighetskredit, hvarvid afsikten
vore att bereda medel till lån genom utgifvande af obligationer. Kom¬
mittén vågar dock draga i tvifvelsmål, huruvida ett försök i detta hän¬
seende skulle krönas med åsyftad framgång. Erfarenheten såväl från de
gamla landthypoteksföreningarna från tiden före allmänna hypoteks-
bankens tillkomst som äfven från de nu befintliga enskilda stadshypoteks-
kassorna talar i motsatt riktning. Icke heller vore det för landets kredit
i utlandet nyttigt, att eu mängd enskilda anstalter konkurrerade på
lånemarknaden därstädes, utan synes det vida bättre, att den behöfliga
upplåningen såvidt möjligt centraliseras.
På sätt af kommitténs historiska redogörelse framgår, har svenska
staten allt sedan år 1861 understöd! den för jordbruksfastighetskrediten
afsedda allmänna hypoteksbanken genom att af sina obligationer till¬
handahålla en grundfond, hvilken tid efter annan till beloppet höjts
och nu uppgår till trettio millioner kronor. Den af finanskommittén
häldade och på sin tid af Riksdagen godkända uppfattningen, som ej ville i
kredithänseende likställa jordbruks- och stadsfastigheter, torde numera
kunna betecknas såsom en öfvervunnen ståndpunkt. Den farhåga, som då
uttalades för stadsfastigheters växlande värde, har i stort sedt icke
6
42
besannats. Fast hellre har det visat sig, att taxeringen å dessa fastig¬
heter stigit i långt högre grad än å landtegendomarna. De båda fastig-
hetsgruppernas jämbördighet i kredithänseende har ock i viss mån blitvit
af staten erkänd. Enligt lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903
få sålunda tillgångar, motsvarande försäkringsfonden för lifförsäkringar,
redovisas mot skuldförbindelser, intecknade i fast egendom vare sig i
stad eller å landet inom viss del af värdet. Ett likartadt stadgande
linnes i lagen angående sparbanker den 29 juli 1892.
Icke heller den förut hörda invändningen, att staten bör hufvud¬
sakligen ägna sitt intresse åt produktionskrediten, kan numera i före¬
varande fall anses tillämplig. Äfven om städernas fastigheter icke i
likhet med den för jordbruk använda jorden direkt tjäna produktionen,
får man nämligen icke frånse den betydelse, landets städer såsom hufvud-
orter för dess industri äga för det produktiva arbetet. Slutligen kan
staten ej ställa sig likgiltig för städernas i socialt hänseende så viktiga
bostadsfråga, hvars lyckliga lösning i hög grad måste bero åt goda
kreditanordningar.
Många betydelsefulla skäl tala alltså för, att staten stöder stads-
fastighetskrediten lika väl som krediten för jordbruksfastigheter. Åt
redogörelsen för förhållandena i våra grannländer framgår, att statens
omförmälda skyldighet vunnit beaktande i Danmark och Norge, hvilka
länders hypoteksbanker afse såväl stads- som landtfastigbeter. Ännu
ett exempel härpå lämnar den franska Credit fonder. _
Återstår sedan att afgöra, huru statens intresse för stadsfast-ighets-
krediten bör på lämpligaste sätt erhålla sitt uttryck.
De tillfälliga utskott, som vid 1908 års riksdag behandlade före¬
varande fråga, gjorde samstämmigt det uttalande, att det ur det all¬
männas synpunkt vore riktigast, om uppgiften att tillgodose såväl landt-
som stadsfastighetsägarnes kredit behof kunde öfverlåtas åt en gemensam
kreditanstalt, en rikshypoteksanstalt, hvartill allmänna hypoteksbanken
skulle kunna ombildas. Då en sådan anordning emellertid icke före¬
slagits och densamma dessutom till äfventyrs kunde stöta pa alltför
stora svårigheter, särskildt med hänsyn till de olikartade grupper af lån¬
tagare, för hvilka anstalten skulle vara afsedd, funne utskotten sig.icke
böra framkomma med förslag i sådan riktning. — Äfven kommittén
anser otvifvelaktigt, att afsevärda fördelar skulle vinnas genom inrät¬
tande af eu dylik rikshypoteksbank, som sannolikt skulle kunna verk¬
ställa den nödiga upplåningen åt medel i utlandet på fördelaktigare
villkor än två å penningmarknaden därstädes hvar för sig opererande
anstalter. Gällde det nu att i ett sammanhang ordna såväl jordbruks-
43
som stadsfästighetskrediten, kunde det därför starkt ifrågasättas, om
icke upprättande af eu sådan för land och stad gemensam hypoteks-
bank innebure den bästa lösningen. Under förhanden varande förhållanden
och med hänsyn till nyss anförda uttalanden af utskotten vid 1908 års
riksdag torde emellertid ett förslag i nämnda syfte hafva föga utsikt
till framgång. Då kommitténs uppdrag för öfrigt afser endast utred¬
ning om en hypoteksbank för städerna, har kommittén jämväl på grund
häraf saknat anledning att närmare inlåta sig på frågan om en riks-
hypoteksbank.
Stadsfastighetskreditens handhafvande måste alltså öfverlämnas
åt eu särskild för detta ändamål verkande anstalt. Det ligger då nära till
hands att tillse, om icke uppgiften kunde anförtros åt någon redan be¬
fintlig institution, som i så fall finge undergå erforderlig omdaning. Ett
förslag i detta syfte föreligger ock i två af allmänna hypotekskassan för
Sveriges städer genom dess styrelse till Kungl. Maj:t ingifna, till kom¬
mittén öfverlämnade underdåniga skrifvelse!’ angående sådan ombildning
af nämnda kassa, att den såvidt möjligt kunde blifva hvad allmänna
hypoteksbanken redan länge varit för landsbygden, en af staten under¬
stödd allmän låneinrättning för städernas hypoteksföreningar. Med en
af berörda skrivelser följde af styrelsen utarbetade förslag till förord¬
ningar »angående allmänna hypotekskassan för Sveriges städer» och
»angående de allmänna grunder, som vid stadshypoteksföreningars bil¬
dande och framtida verksamhet skola lända till efterrättelse».
Kommittén har emellertid ansett sig icke kunna stanna vid att
förorda en utveckling och konsolidering af allmänna hypotekskassans
verksamhet. Dels har nämligen denna kassa till ändamål att utgifva
lån jämväl till kommuner, hvilket enligt 1908 års här ofvan omför-
mälda riksdagsskrivelse i ämnet ej skulle vara föremål för det
ifrågasatta nya hypoteksinstitutets verksamhet, och dels har kassan
genom sina grundfondsobligationer erhållit en viss prägel af privat¬
intresse, som torde kunna inverka ogynnsamt vid upplåning i utlandet.
För den föreliggande uppgiftens lyckliga utförande synes det därför
bäst att skapa en helt ny anstalt, som kan ordnas på det för
ändamålet lämpligaste sätt, oberoende af formerna för en redan existe¬
rande likartad inrättning. Detta bör dock enligt kommitténs åsikt icke
utesluta möjligheten af den gamla hypotekskassans uppgående i den
nya anstalten. Fn sådan anordning synes tvärtom synnerligen önskvärd,
och kassans ofvanberörda skrivelser gifva anledning antaga, att kassans
delägare skola befinnas villiga att träffa sådana förfoganden, som göra
kassan lämpad att intaga den plats inom vårt kreditsystem, den nu
44
föreslagna lagstiftningen angifver. Genom öfvertagande af den nu¬
varande hypotekskassans rörelse skulle den nj^a anstalten från början
erhålla ett redan upparbetadt, betydande verksamhetsfält; och uppen¬
bart är, att två allmänna stadshvpotekskassor icke med fördel kunna
samtidigt operera på den utländska penningmarknaden. Kommittén har
därför affattat sitt förslag så, att, under förutsättning af Kungl. Majrts
tillstånd, hinder ej bör möta för den nuvarande hypotekskassan att
uppgå i det nya institutet. Den gren af hypotekskassans hittillsvarande
verksamhet, som afser utlämnande af lån åt kommuner, skulle efter en
dylik sammanslagning afvecklas, och måste därjämte framför allt åtgärder
vidtagas för inlösen af kassans grundfondsobligationer.
I fråga om bestämmande af grunderna för den nya hypoteks-
anstalten har inom kommittén framhållits, att anstalten för att kunna
fylla sin uppgift att skaffa billiga penningar bör konstrueras så, att
dess obligationer i utlandet blifva betraktade såsom likställda med stats¬
obligationer. Särskild! har detta ansetts vara af vikt för den franska
lånemarknaden, som för närvarande är och väl äfven i allmänhet torde
blifva den förmånligaste för obligationer af ifrågavarande art. För att
vinna frihet från de särskilda afgifter, som å nämnda marknad utöfver
den vanliga stämpelafgiften drabba alla obligationer, som icke ära
statsobligationer eller med dem likställda, har föreslagits att efter före¬
döme från Norge och Danmark bilda eu central, af staten understödd
och kontrollerad hypotekskassa, med uppgift endast att tillhandahålla
medel åt hypoteksföreningarna, som skulle sakna delaktighet i kassan.
Kommittén har emellertid icke blifvit öfvertygad om fördelarna af en
sådan anordning. Det har synts kommittén lämpligast att i hufvudsak
följa exemplet af den likartade, för jordbruksfastighetskrediten afsedda
svenska hypoteksanstalten, allmänna hypoteksbanken, hvars verksamhet
enligt kommitténs uppfattning måste betecknas såsom synnerligen fram¬
gångsrik.
Kommitténs förslag afser således inrättande af en central institu¬
tion med ändamål att verkställa den för stadshypotekskrediten i dess
ofvan omförmälda begränsning erforderliga upplåningen samt fördela
medlen mellan hypoteksföreningar, som förmedla utlåningen till de
särskilda låntagarna. Nämnda föreningar, i hvilka låntagarna äro del¬
aktiga i förhållande till sina lån, ingå i sin ordning såsom delägare i
den centrala institutionen med ansvar för dess förbindelser i mån af
sin delaktighet. I stället för att vara till olägenhet borde en sådan
anordning i kommitténs tanke gifva centralanstalten eu ökad styrka,
ej blott genom föreningarnas och deras delägares ansvarighet, utan
45
ock genom den möjlighet till lättare kontroll öfver själfva kreditunder¬
laget, som härigenom beredes den upplånande institutionen.
Statsunderstödet till hypoteksanstalten, i hvars benämning kom¬
mittén ansett sig, såsom skett i grannländerna Norge och Danmark,
böra antyda dess i viss mån statliga karaktär, synes lämpligast kunna
lämnas under samma form som åt allmänna hypoteksbanken, eller
genom att såsom grundfond tillhandahålla svenska statsobligationer,
hvilka endast i vissa bestämda fall böra få tagas i anspråk. Med afseende
ä omfattningen af den nya hypotekskassans uppgift och det föreliggande
lånebehofvets storlek föreslås, att grundfonden redan från början sättes
lika med allmänna hypoteksbankens nuvarande grundfond, trettio millioner
kronor.
Inom kommittén bär varit under öfverläggning, huruvida icke
kassans upplåningsrätt borde, på sätt som gäller för de norska och
danska hypoteksbankerna, begränsas, förslagsvis till åtta gånger grund¬
fonden och blifvande reservfond. Kommittén har dock ej kunnat finna
eu sådan föreskrift mera behöflig för hypotekskassan än för allmänna
hypoteksbanken.
Det synes kommittén uppenbart, att statsmakterna för att främja
den nya anstaltens ändamål att bereda billiga lån böra, såsom i fråga
om allmänna hypoteksbanken är fallet, medgifva de af den nya anstalten
utfärdade obligationerna frihet från stämpelafgift till svenska staten.
Detta lärer för öfrigt vara ett nödvändigt villkor, för att dessa obliga¬
tioner å den franska marknaden må kunna i beskattningshänseende lik¬
ställas med statsobligationer. Med hänsyn härtill har kommittén fram¬
lagt förslag till ändrad lydelse af 8 § i gällande förordning angående
stämpelafgi ften.
För att göra statens kontroll öfver den nya kassan än starkare,
än förhållandet är i fråga om allmänna hypoteksbanken, föreslås, att
delägarnes befogenhet med afseende å styrelsens sammansättning in-
skränkes till afgifvande af förslag till tre af styrelsens ledamöter jämte
suppleanter för dem.
I öfrigt ansluter sig förslaget i allt väsentligt till de för allmänna
hypoteksbanken gällande bestämmelserna. Formellt sedt skiljer det sig
dock därifrån i två hänseenden. Kommittén har nämligen å ena sidan
funnit önskvärdt, att de viktigaste föreskrifterna rörande hypoteks-
fören in garna inrymmas i samma förordning, som innehåller stadgandena
om hypotekskassan, men å andra sidan ansett lämpligt, att bestämmelser
af mindre vikt och särskilt sådana, som äro af beskaffenhet att tid efter
annan behöfva undergå jämkning, hänvisas till reglementen, som fast¬
ställas af Kung!. Maj:t.
46
Beträffande de flesta af de bestämmelser, som innehållas i kom¬
mitténs förslag, torde, särskilt med hänsyn därtill att motsvarande
stadganden angående allmänna hypoteksbanken i hufvudsak blifvit följda,
vidare motivering icke vara behöflig. I fråga om nedan angifna paragrafer
har dock kommittén ansett nödigt att i korthet framhålla några syn¬
punkter, som vid paragrafernas affattande varit för kommittén bestäm¬
mande.
§ i. Såsom bär ofvan nämnts, anser kommittén önskvärd!, att fastig¬
hetsägare i köpingar och öfriga med städer jämförliga samhällen beredas
möjlighet att vinna inträde i stadshypoteksförening. De samhällen, där¬
på grund af Kungl. Majds förordnande ordningsstadgan, byggnadsstadgan
och brandstadgan för rikets städer gälla, äro de, som i förevarande
afseende kunna ifrågakomma.
På sätt den vid betänkandet fogade förteckning öfver dylika
samhällen (bilaga A) närmare utvisar, uppgår sammanlagda värdet af
fastigheterna därstädes till inemot 245 millioner kronor eller således
till cirka 710 af stadsfastigheternas sammanlagda värde. Det synes
billigt, att ifrågavarande samhällens fastighetsägare, som äro utestängda
från delaktighet i landthypoteksföreningarna, komma i åtnjutande af de
förmåner, som nu beredas städernas invånare, helst kreditbehofvet i nämnda
samhällen sannolikt är större än i ett flertal städer. Därtill kommer,
att fastigheterna i dessa samhällen ofta torde erbjuda lika god, stundom
till och med bättre säkerhet än fastigheterna i de mindre städerna.
Sålunda torde exempelvis Djursholms och Saltsjöbadens köpingar i före¬
varande afseende stå före åtskilliga städer. Enligt uppgifter, som in¬
fordrats från allmänna hypotekskassan, hade denna år 1908 lån mot
inteckning i fastighet i stadsliknande samhällen utestående till ett belopp
af ungefär 7 Va million kronor, fördeladt på 9 hypoteksföreningar och
23 olika samhällen. Dessa föreningar hafva samstämmigt lämnat den
upplysning, att de icke i något afseende haft ogynnsam erfarenhet af
ifrågavarande utlåning. Såsom ofvan framhållits, har kommittén emel¬
lertid ansett lämpligt, att det öfverlåtes åt Kungl. Majd att pröfva,
huruvida stadshypoteksförenings verksamhet må omfatta jämväl med
städer jämförliga samhällen. Då det får antagas, att Kungl. Maj:t
inhämtar yttrande från hypotekskassans styrelse öfver hvarje ansökan
om hypoteksförenings bildande och om utsträckning af förenings verksam¬
hetsområde, får hypotekskassan ju tillfälle att uttala sig i hvarje sådant
ärende. Emellertid bör enligt kommitténs mening tillstånd, hvarom
nu är fråga, icke lämnas generellt, utan i hvarje förekommande fall
47
gifvas allenast beträffande visst eller vissa namngifva samhällen, efter
pröfning af där i fråga om byggnadssätt in. in. rådande förhållanden.
1 gällande bestämmelser angående allmänna hvpoteksbanken och
allmänna hypotekskassan är stadgadt visst minimibelopp, som af låne-
sökande inom hypoteksförening måste vara tecknadt, för att föreningen
skall kunna vinna inträde såsom delägare i nämnda låneanstalter. Det
är ock tydligt, att det från liera synpunkter ligger vikt uppå, att
förening icke får börja sin verksamhet i alltför ringa skala; dock har
det synts kommittén olämpligt, att dylikt minimibelopp i förordningen
en gång för alla fastslås, utan bör det lämpligen ankomma på Kungl.
Magt att i hvarje förekommande fall härom meddela bestämmelse vid
fastställande af reglemente.
1 förordningen angående hvpoteksbanken är föreskrifvet, att hvarje
redan befintlig landthypoteksförening, så ock sådan förening, som fram¬
deles bildas, skall ingå såsom delägare i hvpoteksbanken. Då kommittén,
på sätt ofvan anförts, ansett sig icke kunna såsom en gifven förutsättning-
för sitt förslag uppställa eu omorganisation af allmänna hypotekskassan
till öfverensstämmelse med den föreslagna förordningen, har kommittén
icke kunnat föreslå införande af något stadgande i nu antydd riktning,
men om nämnda kassa omdanas till öfverensstämmelse med nämnda
förordning, lärer häraf blifva en följd, att Kungl. Maj:t icke fastställer
reglemente för annan stadshypoteksförening än sådan, som ingår såsom
delägare i den nya hypotekskassan.
Redan 1863 års statsutskott framhöll, att med hänsyn till den
skiljaktighet, som i fråga om byggnadssätt och däraf beroende pant¬
säkerhet m. m. vore rådande mellan olika städers fastigheter, det icke
vore förenligt med rättvisa och billighet att sammanföra de större väl¬
byggda städernas och de smärre städernas fastighetsägare i en och
samma hypoteksanstalt under gemensamt ansvar för anstaltens förbin¬
delser. För att bryta udden af denna anmärkning, som i våra dagar
upprepats såsom ett skäl emot upprättande af en gemensam hypoteks¬
anstalt för städerna, har kommittén föreslagit den anordning, att del-
ägarne i hypoteksförening, hvars verksamhetsområde väl i regel får an¬
tagas komma att omfatta samhällen, hvilkas fastigheter utgöra tämligen
jämnställda låneobjekt, väl subsidiärt häfta i solidarisk ansvarighet för
föreningens förbindelser till hypotekskassan, men att föreningarna endast
pro rata parte ansvara för hypotekskassans förbindelser. Att fastställa
en solidarisk ansvarighet för hypoteksföreningarna sinsemellan i fråga
om kassans förbindelser kan så mycket mindre anses billigt, som en
hypoteksförening ju saknar möjlighet att utöfva kontroll öfver de andra
8 a-
48
§§ 3 och
§ 5.
S) 9.
§ 10.
föreningarnas verksamhet, hvaremot delägarne inom hvarje förening-
böra kunna öfvervaka dess lånerörelse. Den solidariska ansvarigheten
inom hvarje förening bör ock innebära en nyttig och allvarlig maning-
för delägarne att utöfva sådan kontroll. Ur synpunkten af säkerheten
för hvpotekskassans förbindelser synes den föreslagna anordningen icke
heller gifva anledning till anmärkning.
Bestämmelserna angående användande af hvpotekskassans grund-
fondsobligationer äro affattade i saklig öfverensstämmelse med mot¬
svarande stadganden i förordningen angående allmänna hypoteksbanken.
I sista momentet af denna paragraf har kommittén föreslagit en be¬
stämmelse af innehåll, att hypotekskassan må för tillfälligt anskaffande
af rörelsemedel verkställa upplåning på kort tid eller på kort tids upp¬
sägning. Detta sätt att upplåna rörelsemedel kan vara behöflig! under
vissa omständigheter, framför allt då på grund af konjunkturernas
läge tidpunkten icke är gynnsam för emitterande af nytt obligations¬
lån, och äfven då ett sådant lån planlägges men ännu icke hunnit
komma till stånd. Det är emellertid uppenbart, att eu sådan upplåning,
om den icke anlitas med stor urskiljning och försiktighet, kan bringa
hypotekskassan i ett besvärligt läge. För att förebygga ett förhastadt
beslut hafva därför strängare bestämmelser föreslagits angående styrel¬
sens beslutförhet i sådan fråga.
Kommittén har ansett nödigt att begränsa hypotekskassans ut¬
låning till att afse allenast bebyggda fastigheter, enär kassan i annat
fall skulle kunna befrämja den ofta osunda spekulationen i obebyggda
tomter och därigenom motverka sitt ändamål att åstadkomma billiga
bostäder.
Det bör vara tydligt, helst efter en jämförelse med §§ 10 och 11,
att lån icke må af stadshypoteksförening utgifvas å jordbruksfastighet,
äfven om den är belägen inom stads område. Enligt § 2 i förordningen
angående landthypoteksföreningarna äga dessa lämna lån å sådan
fastighet.
För att få ett mera betryggande underlag för fastigheters belåning
har kommittén föreslagit införande af obligatorisk värdering genom
särskilda värderingsman. Bevillningstaxeringsvärdet kan nämligen icke
anses vara så tillförlitligt, att belåningen bör grundas enbart därpå.
Det är ej osannolikt, att orsaken till Stockholms inteckningsgaranti-
aktiebolags framgångsrika verksamhet till stor del är att söka i den
noggranna uppskattning genom bolagets värderingsmän, som föregår
hvarje fastighetslåns beviljande. Såsom framgår af bestämmelserna i
§ 11 , är det ej afsikten att låta den särskilda värderingen blifva ensamt
49
utgörande, utan skall nödig hänsyn jämväl tagas till
säkrings- som taxeringsvärdet.
såväl brandför-
Enligt kommitténs åsikt bör hypotekskassans utlåning i regel afse
byggnader, som hufvudsakligen äro 'anordnade till bostäder eller affärs¬
lokaler, ined hvilket sistnämnda uttryck afses butiker och kontorslägenheter.
Därest lan sokes a fastighet, bebyggd för industriellt eller öfverhufvud
taget annat ändamål än något åt de ofvan angifna (t. ex. fabriker,
magasin), bör sådan byggnad, med hänsyn till de växlande konjunkturer'
hvaråt dylika byggnaders värde är beroende, icke uppskattas till högre
värde än den kan anses äga, äfven om den icke vidare användes för
det med densamma ursprungligen afsedda ändamålet.
Såsom allmän norm i fråga om den gräns, intill hvilken fastig¬
heter hora få belånas i hypot ekskassan, har kommittén föreslagit hälften
åt det säiskildt uppskattade värdet, dock så att lånebeloppet ej får
öfverstiga vare sig brandförsäkringsvärdet eller hälften af bevillnings-
taxeringsvärdet. 1 fråga om större städer har kommittén emellertid
ansett, att undantag från denna regel bör kunna medgifvas, nämligen
sålunda att fastighet där skulle kunna inom brandförsäkringsvärdet
belanas intill ett belopp, ej öfverstigande % af vare sig det särskild!
uppskattade värdet eller bevillningstaxeringsvärdet, Enligt ofvan åbe¬
ropade lag om försäkringsrörelse äga försäkringsanstalterna redovisa
små fonder mot inteckningar belägna ända upp till 2/3 af sistnämnda
värde, och darmed hafva ju statsmakterna visat sig finna inteckningar
aggande till och med öfver 00 procent af taxeringsvärdet medföra
betryggande säkerhet.
.. Stockholms fastighetsägareförening har föreslagits, att en
klassmcenng af rikets städer skulle i belåningshänseende verkställas
därvid man åberopat exempel från Norge. Nu bär visserligen eu dylik
klassificering vant genomförd beträffande städerna därstädes enligt' ett
aldre reglemente för norska hypoteksbanken, men då erfarenheten visat,
att det var mindre lämpligt att eu gång för alla bestämma, till hvilken
grupp den ena eller andra staden skulle hänföras, har man numera i
i orge fiångått detta system. Det synes ock kommittén lämpligare att
ö veilämna åt hypotekskassans styrelse att härutinnan bestämma efter
föreliggande omständigheter. Detta är så mycket nödvändigare, som
det ofta till och med i en och samma stad mellan fastigheter i dess cent¬
rum och i dess utkanter i fråga om läge, byggnadssätt m. in. förefinnes
sådan skillnad, att, äfven om för fastigheterna i centrum belåningsgränsen
utan risk kan sättas till 60 procent af värdet, sådant icke bör ifråga¬
komma rörande de i stadens mera periferiska områden belägna fastigheter.
7
§ n.
50
De nu angifna reglerna gälla allenast amorteringslån. Da det är
önskvärdt, att fasta lån endast mera undantagsvis komma att meddelas
och dessa låns egenskap att under hela lånetiden kvarstå med oför-
minskadt belopp ställer större kraf på hypoteket, bör en lägre belånings-
gräns bestämmas för lån af denna typ. Då amortering af dessa lan,
som sagdt, icke äger ruin, torde man ock böra göra skillnad mellan
byggnader uppförda af solidare och mera hållbart byggnadsämne, såsom
sten, järn, beton, och byggnader uppförda af trä eller annat mindre
hållbart ämne. Det är gifvet, att efter en lånetid af exempelvis 20 fil¬
ett trähus, äfven om detsamma nöjaktigt underhållits, icke alltid har
samma värde som vid lånets beviljande. Däremot bör ett stenhus, väl
underhållet, i regel äga ungefär samma värde efter sådan tids förlopp.
Med hänsyn härtill har belåningsgränsen för dessa olika slag af bygg¬
nader satts olika för fasta lån.
. 13 Det har inom kommittén ifrågasatts att i förordningen intaga
stadgande rörande befogenhet för hypotekskassan att, efter skedd amor¬
tering af lån, medgifva omsättning af lånet med bibehållande af samma
räntefot men med minskad annuitet, afpassad efter lånets lägre belopp.
Kommittén har emellertid ansett dylik bestämmelse öfverflödig, då det
äfven utan stadgande af sådant innehall bör tillkomma hypotekskassans
styrelse att bevilja dylik omsättning. Likaså bör styrelsen kunna med¬
gifva omsättning till ursprungliga lånebeloppet.
§ i7. Kommittén har tagit i öfvervägande, huruvida närmare bestämmel¬
ser angående grunderna för förvaltningsbidrags gäldande borde inflyta
i förordningen. Bestämmelserna härom synas emellertid mer än andra
vara af beskaffenhet, att jämkningar däri tämligen ofta kunna ifråga¬
komma, och hafva de därför ansetts böra i stället intagas i vedei-
börande reglementen. Lämpligheten häraf bestyrkes jämväl däraf, att
inom de hypoteksföreningar, som äro delägare i allmänna hypoteks¬
kassan, hithörande bestämmelser äro sins emellan ganska afvikande och
ofta ändrats.
^ 20 Bestämmelserna om sättet för utseende af ledamöter i styrelsen
hafva, såsom förut är sagdt, affattats så, att därigenom så mycket
som möjligt framhålles hypotekskassans statliga karaktär. Delägarnes i
kassan intressen äro tillvaratagna genom stadgandet, att de skola upp¬
göra förslag till ledamöter i styrelsen, inom hvilket förslag Ivungl. Maj: t
har att träffa sitt val.
§ 22. I fråga om sättet för utseende af ombud att vid sammankomst
med hypotekskassans delägare företräda hypoteksförening har kommittén
ansett skäligt, att större föreningar böra beredas tillfälle att öfva större
51
inflytande än de mindre och därför böra få representeras af större
antal ombud än de sistnämnda, allt i mån af respektive föreningars
delaktighetsbelopp i kassan.
Då det maste anses vara af ej ringa vikt för hypotekskassan att § 26.
ständigt kunna i detalj öfva kontroll öfver hypoteksföreningarnas verk¬
samhet, föreslår kommittén, att i förordningen föreskrifves, att kassan
inom hvarje förening skall företrädas af ett ombud med sådan befogen¬
het, som förevarande paragraf angifver.
Kommittén har ansett lämpligt, att bestämmelser rörande inne- § 30.
hållet af förenings reglemente intagas i förordningen. Motsvarande be¬
stämmelser finnas exempelvis i bankaktiebolagslagarna. Däremot har
kommittén icke funnit nödigt att låta ett särskildt stadgande angående
innehållet i hypotekskassans reglemente inflyta i förordningen, då alla
de väsentliga föreskrifter, som måste innehållas i detta reglemente,
direkt föranledas af hvad i förordningen i olika paragrafer tinnes stadgadt.
52
-.no
Förslås?
till
Förordning angående Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa.
Om hgpotekskassans ändamål och om delaktighet i kassan.
§ I-
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa har till ändamål att åt
hypoteksföreningar af fastighetsägare i rikets städer och därmed jäm¬
förliga samhällen (stadshypoteksföreningar) ombesörja den upplåning
af medel, som erfordras för tillhandahållande åt lån åt föreningarnas
delägare.
Ansökan om bildande af dylik hypoteksförening göres hos Konungen,
på hvilken det ankommer att fastställa det lägsta lånebelopp, för hvilket
föreningen må inträda såsom delägare i hypotekskassan, äfvensom att
pröfva, huruvida föreningens verksamhetsområde må omfatta jämväl
vissa andra samhällen än städer.
§ 2.
Hypoteksföreningarna äga del i hypotekskassan i förhållande till
oguldna beloppen af sina från kassan erhållna lan; och äro föreningarna
i män af denna sin delaktighet ansvariga för kassans förbindelser.
I hypoteksförening äga låntagarne del i förhållande till oguldna
beloppen af sina från föreningen bekomna lån; och äro delägaine, eu
hvar i mån af sin delaktighet, ansvariga för föreningens förbindelser.
Finnes delägare i förening icke kunna fullgöra den betalningsskyldighet,
som till följd af nämnda ansvarighet åligger honom, svara öfriga del¬
ägare i förhållande till sin delaktighet för bristen.
Om hypotekskassans grundfond.
§ 3-
Såsom grundfond för hypotekskassan öfverlämnas genom tiksgälds-
kontoret ett belopp af trettio millioner kronor i svenska statens tre och
en half procent obligationer, ouppsägbara å innehafvarens sida.
Dessa obligationer må icke begagnas till anskaffande af medel för
hypotekskassans utlåning, utan få användas allenast i följande fall, nämligen
dels då kassan saknar egna, för tillfället användbara tillgångar till full¬
görande af sina förbindelser, dels ock, på siitt i § 28 sägs, vid kassans
likvidation. I det förra fallet åligger det hypotekskassan att genom
inbetalning till riksgäldskontoret godtgöra statsverket den ränteutgift,
som föranledes af obligationernas pantsättning eller försäljning, äfven¬
som att inom två år, efter det obligationerna sålunda tagits i anspråk,
genom deras inlösen eller genom inköp af obligationer af enahanda
slag uppbringa grundfondsobligationerna till fondens fulla belopp. Vill
hypotekskassan, hellre än att sålunda inköpa obligationer, till riksgälds¬
kontoret kontant inbetala det belopp, hvarå de afyttrade obligationerna
lyda, är kassan berättigad att erhålla nya obligationer till motsvarande
belopp.
När grundfondsobligationer af hypotekskassan användas, skall
underrättelse därom genast meddelas riksgäldskontoret.
’ § 4.
Kunna medel till inlösen eller inköp af grundfondsobligationer
icke inom tid, som i § 3 sägs, beredas genom anlitande af hypoteks¬
kassans egna tillgångar, skall kassan infordra erforderliga tillskott från
hypoteksföreningarna.
Skulle gnmdfondsobligationer tagas i anspråk till belopp af fyra
millioner kronor, må hypotekskassan icke upptaga nytt lån, förrän nämnda
obligationer blifvit uppbringade till fondens fulla belopp; och skola i
sådant fall hypotekskassans delägare, därest ordinarie sammankomst
icke infaller inom en månad, ofördröjligen kallas till extra samman¬
komst för att besluta om de åtgärder, som må finnas erforderliga.
54
Om hypotekskassans upplåning.
§ 5.
För anskaffande af medel till hypotekskassans utlåning äger kassan
att emot räntebärande, till innehafvaren ställda obligationer upptaga
lån att inom viss, i låneaftalet angifven tid återbetalas antingen genom
årlig amortering eller efter uppsägning utan fastställd amortering.
Dylikt lån skall senast tio år efter dess upptagande kunna af
hypotekskassan uppsägas till inbetalning å den förfallotid, som i sådant
hänseende må vara i låneaftalet stadgad.
I den ordning, som nu är nämnd, må lån äfven upptagas för
konvertering af äldre lån.
För tillfälliga, af förut ingångna förbindelser föranledda behof må
hypotekskassan verkställa upplåning på viss kort tid eller på kort tids
uppsägning. Sådan upplåning må ock ske för tillfälligt anskaffande af
rörelsemedel; dock må beslut därom af kassans styrelse icke fattas, med
mindre styrelsens samtliga ledamöter äro tillstädes och minst fyra om
beslutet ense.
Om hypotekskassans utlåning.
§ 6.
Hypotekskassan äger att till hypoteksföreningarna utlämna lån
att återbetalas antingen genom viss årlig amortering (amorteringslån)
eller utan amortering efter förloppet af viss tid, minst tio och högst
tjugu år (fasta lån).
För de förbindelser, som hypoteksföreningarna för erhållna län
utfärda till hypotekskassan, pantförskrifvas de hos föreningarna belånade
reverser med tillhörande hypotek.
Till hypoteksförening utlämnadt amorteringslån kan, sedan tio
år förflutit 'från lånets utgifvande, af föreningen uppsägas till inbetal¬
ning efter ett år; hypotekskassans styrelse obetaget, när det med hän¬
syn till kassan åliggande förpliktelser linnes kunna ske, att medgifva
tidigare uppsägning af lån, i hvilket fall styrelsen jämväl har att be¬
stämma, på hvilka villkor inbetalningen af lånet må äga rum.
Angående gäldande af kapitalrabatt och andra kostnader, som
hypotekskassan vid låns upptagande fått vidkännas, lämnas föreskrift
i reglementet för kassan.
Underlåter hypoteksförening fullgöra föreskrifven inbetalning, skall
föreningen å förfallna beloppet gälda ränta, beriiknad efter en half
procent i månaden.
Hypotekskassans styrelse åligger att tillse, att för alla af kassan
upplänade medel föreskrifven säkerhet är ställd och under hela lånetiden
bibehålies.
§ 8-
Inflyta till hypotekskassan medel, som icke genast kunna användas
till infriande af dess förbindelser eller till utlåning åt hypoteksföreningar,
äger kassan att göra sådana medel fruktbärande på kortare tid genom
medlens insättande i bankinrättning eller genom deras utlåning mot
fullgod säkerhet i stadsfastighet eller i statens, allmänna hypoteks-
bankens eller hypotekskassans egna obligationer.
Om hyp otek sfären ilig ant as utlåning.
§ 9-
Hypoteksförening må meddela lån allenast mot säkerhet af inteck¬
ning i bebyggd och mot brandskada försäkrad fastighet, belägen inom
samhälle, som enligt föreningens reglemente tillhör dess verksamhets¬
område.
För hypoteksförenings utlåning lända i tillämpliga delar till efter¬
rättelse de bestämmelser, som gälla för utlåning från hypotekskassan till
föreningarna. Lånen skola förty i afseende å ränta, kapitalrabatt, för-
valtningsbidrag och öfriga låneomkostnader samt återbetalningssätt af
hypoteksförening beviljas på så fördelaktiga villkor för låntagaren, som
föreningens förbindelser till kassan medgifva.
§ io.
Fastighet, hvarå lån sökes, skall besiktigas och värderas af för
sådant ändamål särskild! utsedda värderingsman, för hvilka instruktion
fastställes af hypotekskassans delägare.
56
Byggnad, som icke hufvudsakligen är anordnad till bostäder eller
affärslokaler, må uppskattas endast till det värde, byggnaden pröfvas
äga, äfven om den icke användes för det med densamma ursprungligen
afsedda särskilda ändamål.
Fastighet, hvarå lån meddelas, skall vara brandförsäkra i inländsk,
med vederbörligen stadfäst reglemente försedd försäkringsinrättning, som
hypotekskassans styrelse finner erbjuda full säkerhet.
§ 11-
Amorteringslån må beviljas intill hälften af det enligt § 10 upp¬
skattade värdet, med iakttagande däraf att lånebeloppet icke får öfver¬
stiga vare sig fastighetens brandförsäkringsvärde eller hälften af dess
bevillningstaxeringsvärde; dock må i fråga om större städer sådana lån,
därest hypotekskassans styrelse det medgifver, kunna inom brand¬
försäkringsvärdet meddelas intill ett belopp, ej öfverstigande sex tiondelar
af vare sig det särskildt uppskattade värdet eller bevillningstaxeringsvärdet.
Fasta lån kunna meddelas, då den belånade fastighetens hufvud-
byggnad är af sten eller annat lika hållbart byggnadsämne, intill tre
fjärdedelar af det belopp, som, på sätt ofvan är stadgadt, må utlämnas
såsom amorteringslån, samt då hufvudbyggnaden är af mindre hållbart
ämne, intill två tredjedelar af nämnda belopp.
§ 12-
Lån må ej meddelas till lägre belopp än ettusen kronor.
Lån skall utlämnas i kontanta penningar, därest ej lånesökande
begär att till visst belopp erhålla hypotekskassans obligationer, i hvilket
fall dennas styrelse äger pröfva, om så må ske, äfvensom bestämma
den kurs, efter hvilken obligationerna i sådant fall må utlämnas.
§ 13-
Den årliga afbetalningen å amorteringslån skall utgöra minst en
half procent, då den belånade fastighetens hufvudbyggnad är af sten
eller annat lika hållbart ämne, samt minst en procent, då densamma är
af mindre hållbart byggnadsämne.
I män af verkställd amortering äger låntagare förfoga öfver mot¬
svarande del af den för lånet stiillda inteckningssäkerhet.
57
§ 14-
Ofvergår belånad fastighet till ny ägare, skall denne, om han vill
behålla lånet, inom sex månader från den dag, lian blef ägare af fastig¬
heten, hos hypoteksföreningen8 styrelse göra anmälan om lånets öfver-
tagande. Sker det ej, äger styrelsen att, om den så pröfvar lämpligt,
uppsäga lånet att inbetalas efter ett år.
Försummar låntagare att erlägga föreskrifven inbetalning, skall lian
å förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en procent i månaden,
hypoteksföreningen dock obetaget att nedsätta berörda ränta till lägst två
tredjedels procent i månaden. Har likvid ej skett inom trettio dagar
från förfallodagen, är låntagaren skyldig att, om styrelsen pröfvar
sådant nödigt, inom tre månader gälda jämväl det återstående kapitalet
med ränta.
Har belånad fastighet genom vanvård eller annorledes under låne¬
tiden minskats i värde, så att panten icke anses innebära betryggande
säkerhet, äger hypoteksföreningens styrelse, därest gäldenären ej lämnar
nöjaktig fyllnadssäkerhet, uppsäga lånet att, till hela dess belopp eller
del däraf, inbetalas efter ett år eller, om sådant med hänsyn till före¬
liggande omständigheter pröfvas erforderligt, tidigare.
§ 15-
De till hypoteksförening för erhållna lån afgifna förbindelser med
tillhörande hypotek skola ställas under offentlig vård, som utöfvas af
ett utaf Konungens befallningshafvande i det län, där föreningens styrelse
har sitt säte, förordnadt ombud. Handlingarna skola förvaras under tre
olika lås, och skola nämnda ombud och två af styrelsen därtill utsedda
personer innehafva nyckel till hvar sitt läs.
§ 16.
Hypoteksförening äger ej rätt att drifva annan lånerörelse än i
§ 9 sägs; dock må föreningen vidtaga erforderliga åtgärder för place¬
ring af sin reservfond.
Alla till hypoteksförening inflytande medel, som icke utgöra bidrag
till föreningens förvaltningskostnader eller afkastning af dess reservfond,
skola redovisas till hypotekskassan.
8
58
Om förvaltningsbidrag och reservfond.
§ 17.
Bidrag till bestridande af hypotekskassans och liypoteksföreningarnas
förvaltningskostnader skola af låntagarne gäldas på sätt i vederbörande
reglementen närmare stadgas.
§ 18-
Hypotekskassans behållna årliga vinst skall afsättas till en reserv¬
fond, hvilken, så länge kassans verksamhet fortfar, icke må komma
hypoteksföreningarna till godo annorledes än genom nedsättning uti
eller befrielse från bidrag till kassans förvaltningskostnader.
Skulle inkomsterna under året icke förslå till täckande af utgifterna,
fylles bristen af reservfonden. Lämnar denna ej lull tillgång för
ändamålet, skall kassan infordra erforderliga tillskott från föreningarna.
§ 19.
Öfverskott, som må uppstå å influtna bidrag till hypoteksförenings
förvaltningskostnader, skall afsättas till en reservfond för föreningen.
Om hypotekskassans förvaltning och revision.
§ 20.
Hypotekskassan förvaltas af eu styrelse med säte i Stockholm.
Styrelsen består af fem ledamöter. Af dessa utses en, hvilken skall
vara styrelsens ordförande, af Konungen, samt en, hvilken skall vara
vice ordförande, af fullmäktige i riksgäldskontor. I enahanda ordning
utses suppleanter för dessa två ledamöter. De tre öfriga ledamöterna utses
sålunda, att kassans delägare afgifva förslag, upptagande sex personer,
bland hvilka Konungen förordnar tre. Kassans delägare afgifva därjämte
59
särskildt förslag till suppleanter för sistnämnda tre ledamöter, upptagande
tre personer, och förordnar Konungen bland dessa och de tre af de ä
förslag till ordinarie ledamöter uppförda, som därtill icke utsetts, tre
suppleanter.
Styrelsens samtliga ledamöter och suppleanter utses för en tid af
tre år. Verkställande direktör väljes af styrelsen bland de tre ledamöter,
som utses efter förslag af hypotekskassans delägare. Styrelsens leda¬
möter svara, en för alla och alla för en, för de beslut rörande kassans
förvaltning, till hvilka de med sin röst bidragit. Deras arfvoden
bestämmas af kassans delägare.
Angående grunderna för styrelsens beslutförhet stadgas i regle¬
mentet för hypotekskassan.
I viktiga fall äger styrelsen till rådplägning inkalla ett ombud
för hvarje hypoteksförening.
§ 21.
För revision af styrelsens förvaltning och hypotekskassans räken¬
skaper skola årligen af hypoteksföreningarna utses revisorer och supple¬
anter för dem på sätt i reglementet för kassan närmare stadgas. Där¬
jämte utses af fullmäktige i riksgäldskontoret en revisor, hvilken skall
vara ordförande vid revisorernas sammanträden.
§ 22.
Ordinarie sammankomst med hypotekskassans delägare skall årligen
före maj månads utgång hållas i Stockholm; och skola hypoteksföreningarnas
styrelser minst en månad förut erhålla underrättelse om dagen för samman¬
komsten. Till denna äger hvarje förening sända ett ombud för hvarje
påbörjad million kronor af sitt delaktighetsbelopp i kassan; dock må
förening icke representeras af flera ombud än fyra, därest icke föreningens
delaktighetsbelopp uppgår till mera än tio millioner kronor, i hvilket bill
föreningen äger utse ytterligare ett ombud för hvarje påbörjadt tiotal
millioner kronor af delaktighetsbeloppet, med den inskränkning likväl
att förening ej i något fall får utse flera ombud än tio. Endast del¬
ägare i hypoteksförening kan väljas till ombud, och bör minst ett ombud
för hvarje förening vara ledamot af dess styrelse.
60
§ 23.
Extra sammankomst med hypotekskassans delägare må utlysas, när
styrelsen finner sådant erforderligt, eller minst tre hypoteksföreningar
därom framställa begäran. Kallelse till sådan sammankomst skall med¬
delas föreningarnas styrelser minst fjorton dagar förut och tillika upptaga
de ärenden, som på sammankomsten skola förekomma.
. .. § 24.
A sammankomst föres ordet af ordföranden i hypotekskassans
styrelse eller, om han ej är närvarande, af styrelsens vice ordförande.
A sammankomst fattas besluten genom omröstning efter hufvud-
talet med enkel pluralitet. Val förrättas med slutna sedlar, och i händelse
af lika röstetal skiljer lotten. Omröstning i andra ärenden sker öppet,
och utfalla därvid rösterna lika, gäller såsom beslut den mening, ord¬
föranden biträder.
Styrelsens ledamöter och revisorerna äga, ändock att de icke äro
ombud, deltaga i öfverläggningarna vid sammankomst, styrelseleda¬
möterna jämväl i besluten.
Ej må någon deltaga i afgörande af fråga, som rörer hans en¬
skilda rätt.
§ 25.
Styrelsens och revisorernas berättelser skola minst åtta dagar
före ordinarie sammankomst i tryck offentliggöras och delgifvas finans¬
departementet, fullmäktige i riksgäldskontor samt liypoteksföreningarnas
styrelser.
Särskilda bestämmelser.
§ 26.
Hypotekskassan företrädes inom hvarje hypoteksförening af ett
ombud, som äger deltaga i öfverläggningarna inom föreningens styrelse
och å sammankomst med föreningens delägare äfvensom, när kassans
61
styrelse så beslutar, verkställa granskning åt föreningens förvaltning
och räkenskaper.
Ombud för hypotekskassau bör jämväl deltaga i den årliga revisionen
af hypoteksförening^ förvaltning och räkenskaper.
§ 27.
När Konungen finner för godt att låta anställa granskning åt
hypotekskassaus eller hypoteksförenings förvaltning och räkenskaper,
skola alla kassan eller föreningen tillhöriga handlingar, räkenskaper
och kontanta tillgångar hållas tillgängliga för sådan granskning.
§ 28.
Vid likvidation ad hypotekskassau skola dess egna tillgångar samt
de af hypoteksföreningarna afgifna förbindelser med tillhörande hypotek
användas, innan de af staten öfverlämnade grundfondsobligationerna må
tagas i anspråk för fullgörande af kassans förbindelser.
Beloppet af sålunda använda obligationer skall jämte ränta godt¬
göra^ statsverket genom tillskott från hypoteksföreningarna i män af
deras ansvarighet för hypotekskassans förbindelser.
§ 29.
Närmare föreskrifter för hypotekskassans och hypoteksföreningarnas
verksamhet upptagas i reglementen, som stadfästas af Konungen.
§ 30.
Hypoteksförenings reglemente skall innehålla bestämmelser an¬
gående :
1) den ort, där föreningens styrelse skall hafva sitt säte;
2) föreningens verksamhetsområde;
3) de handlingar, som erfordras för erhållande af lån;
4) ordningen för låns utlämnande;
5) val af värderingsmän och dessas tjänstgöring;
6) de grunder, enligt hvilka värdering af fastighet bör ske;
7) särskilda villkor med afseende å fastighets brandförsäkring;
62
8) föreningens skyldighet att genom ombud närvara vid brandsyn
å belånad fastighet;
9) förfarandet vid utlämnande af lån, då ej första inteckning i
fastighet lämnas såsom säkerhet;
10) gäldande af kapitalrabatt och öfriga kostnader, som i § 6 om-
förmälas ;
11) gäldande af förvaltningsbidrag;
12) låntagares rätt att omsätta lån;
13) återställande af öfverhypotek;
14) reservfondens användniog;
15) antalet styrelseledamöter och suppleanter för dem, tiden för
deras befattningar samt grunderna för styrelsens beslutförhet;
16) styrelsens åligganden och ansvarighet;
17) rekvisition af lånemedel samt kassakontroll;
18) antalet revisorer och suppleanter för dem samt tiden för deras
befattningar och för revisionen;
19) den tid före ordinarie sammankomst med föreningens delägare,
inom hvilken styrelse- och revisionsberättelserna skola vara offentliggjorda;
20) tid och ort för ordinarie sammankomst;
21) sättet för kallelse till sammankomst äfvensom den tid, inom
hvilken föreskrifna kallelseåtgärder skola vara vidtagna;
22) de ärenden, Rom å ordinarie sammankomst skola förekomma;
23) utöfvande af rösträtt och fattande af beslut å sammankomst;
24) extra sammankomst;
25) ordningen för framställande af förslag, afsedt att behandlas å
sammankomst; samt
26) ordningen för beslutande af ändring i reglementet.
De närmare föreskrifter angående hypotekskassans bildande, som
må anses erforderliga, meddelas af Konungen.
63
Förslag
till
ändnul lydelse af 8 § i förordningen angående
stämpelafgiften den 18 september 1908.
Härigenom förordnas, att 8 § i förordningen angående stämpel¬
afgiften den 18 september 1908 skall i nedan angifna del erhålla följande
ändrade lydelse:
§ 8.
Följande enskilda handlingar skola förses med stämpel på sätt här
nedan stadgas.
C) öfriga stämpelpliktiga enskilda handlingar:
Obligation, som utfärdas här i riket, skall af obligationsutgifvaren
före utlämnandet förses med stämpel af 30 öre för belopp, ej öfver¬
stigande 100 kronor, och därutöfver 30 öre för hvarje påbörjadt hundra¬
tal kronor;
dock att frihet från sådan stämpel äger rum för svenska statens,
Sveriges allmänna hypoteksbanks och Konungariket Sveriges stads-
hypotekskassas obligationer.
Obligation, som — — — — — — — — — — — — _ _
64
Särskild t yttrande af vice Mradshöfdingen Wallenberg.
Undertecknad AVallenberg har icke ansett sig kunna biträda det
förslag till stadsfastighetskreditens ordnande, som af kommitténs pluralitet
framlagts.
Genom detta förslag vinnes enligt min mening icke hvad som
afsetts, nämligen att bereda fastighetsägarne i städerna Ulliga lån. Den
föreslagna anordningen är, så vidt jag kan finna, icke ägnad att rada
bot på de öfverklagade missförhållandena. Klagomålen torde snarare
åsyfta fastighetslånens dyrhet än den omständigheten, att dylika lån
skulle vara omöjliga att erhålla. Ingen lärer väl vilja påstå, att icke
de nu befintliga kreditinrättningarna för belåning af fastigheter i
stad, exempelvis Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag och allmänna
hypotekskassan för Sveriges städer, skulle vara i stånd att, på sådana
villkor som kunna betingas, anskaffa äfven mycket betydande belopp.
För placerandet af sina obligationer skulle dessa institutioner emellertid
för närvarande vara nödsakade att anlita antingen den tyska eller den
franska penningmarknaden. I intetdera fallet skulle penningarna blifva
billiga. 1 förra fallet måste de nämligen använda sig af 47* % obliga¬
tioner samt vidkännas en icke oväsentlig kapitalrabatt. I senare fallet
åter skulle 4 % - typen nog kunna användas, men då de afgifter, hvilka
i Frankrike drabba emission af obligationer, som icke äro statsobliga¬
tioner eller med dem likställda, motsvara ett tillägg i ränteutgift af
omkring Vio %, så utjämnas härigenom den fördel, som den billigare
franska marknaden skulle kunna erbjuda.
Fastighetsägarne skulle emellertid knappast vara hågade att begagna
sig af det tillfälle, som sålunda kunde erbjudas dem att mot deras bästa
inteckningar erhålla för lång tid bundna lån, som, med tillägg af för-
valtningsafgift, under nuvarande förhållanden skulle draga en effektiv
ränta af öfver 5 %. De flesta skulle säkerligen föredraga att interi¬
mistiskt betala en högre ränta i förhoppning, att vid en lägre ränte-
konjunktur kunna anbringa sina inteckningar på förmånligare villkor.
Ån mindre anledning förefunnes att omflytta den stora mängd inteck-
65
ningar, som nu iiro placerade hos sparbanker, kassor och försäkrings-
anstalter och för hvilka i regel nu betalas 5 å 5 Va %.
Det måste emellertid betraktas såsom högeligen önskvärdt, att
den till betydande belopp uppgående sväfvande skuld, med hvilken våra
kommuner nu laborera, blefve konsoliderad i obligationer, hvilka då lämp¬
ligen skulle kunna absorberas af nyssnämnda institutioner, i den mån
de hos dem belånade inteckningarna i stadsfastigheter blefve öfver-
flyttade till den nya hypotekskassan.
För att nå det mål, efter hvilket man sträfvar, är det icke till¬
räckligt, att man skapar en anstalt, som allenast är en förbättrad upp¬
laga af hypotekskassan för Sveriges städer. Detta vore, enligt min
åsikt, endast ett palliativ. Här gäller att erhålla ett nöjaktigt svar på
frågan: Huru skall man åt fastighetsägarne i städerna skaffa de billigaste
penningarna? Och svaret blifver ovillkorligen: Genom att anlita den
billigaste penningmarknaden.
Den billigaste penningmarknaden är emellertid den franska, under
förutsättning att man kan åstadkomma en obligationstyp, som af veder¬
börande myndigheter i Frankrike blifver betraktad såsom statsobligation.
Det gäller sålunda att tillse, om sådana anordningar, som föra till detta
mål, kunna träffas. Att detta låter sig göra framgår af den erfarenhet,
som vunnits med »Kongeriget Norges Hvpotekbanks» obligationer,
hvilka, behandlade såsom statsobligationer, upprepade gånger på för¬
månliga villkor placerats i Frankrike. Noteringen å börsen i Paris å
denna banks 4 % obligationer är för närvarande något öfver pari, upp¬
lupen ränta afdragen.
Danmark har för sin del följt det norska exemplet och därigenom
på samma förmånliga villkor fått afsättning för den danska hypoteks-
bankens obligationer i Frankrike.
I syfte att för den nya stadshypotekskassan möjliggöra, att dess
obligationer i Frankrike blifva behandlade såsom statsobligationer, är
det vid denna reservation fogade förslaget till förordning angående
kassan uppgjordt. Fn nödvändig förutsättning för uppnående af det
åsyftade målet är, att kassans obligationer befrias från erläggande af
stämpel till svenska staten, hvilket ju jämväl af kommitténs pluralitet
blifvit föreslaget. Jag har vid uppgörande af mitt förslag följt den af¬
fattning, som pluraliteten gifvit motsvarande stadganden, och endast
gjort de afvikelser, hvilka jag anser vara nödvändiga för att hypoteks-
kassans obligationer skola få den gynnsammast tänkbara behandling å
den franska marknaden.
9
66
För detta ändamål har det synts mig nödvändigt att så mycket
som möjligt gifva hypotekskassan karaktär af statsinstitution, och måste
fördenskull framför allt hypoteksföreningarnas delaktighet i kassan
borttagas. Huruvida föreningarna betecknas såsom delägare i kassan
eller ej, lärer, praktiskt sedt, icke i och för sig spela någon nämnvärd
roll och torde deras delaktighet redan af detta skäl saklöst kunna bort-
elimineras, men detta blifver så mycket nödvändigare af den grund, att
delaktigheten i kassan gifver denna en bestämd prägel af enskild in¬
stitution. Af samma anledning har det synts mig höra föreskrifvas,
att i händelse af kassans upplösning eventuellt öfverskott skall tillfalla
staten. Vidare bör, i likhet med hvad som är förhållandet i Danmark
och Norge, kassans rätt att utfärda obligationer begränsas till visst
maximum, exempelvis till åttadubbla beloppet af grundfonden och reserv¬
fonden sammanlagda. Därjämte bör föreskrifvas, att till riksgäldskon¬
tor skall lämnas uppgift å de obligationer, som af hypotekskassan
utfärdas, och att obligationerna skola utmärka, att sådan uppgift
blifvit lämnad. Slutligen anser jag, att jämväl Kungl. Maj:t bör utse
revisorer att granska kassans förvaltning och räkenskaper. De smärre
förändringar, jag i öfrigt föreslagit i pluralitetens förslag, följa med nöd¬
vändighet af min nu angifna ståndpunkt och torde icke särskilt be¬
höfva motiveras.
Särskildt vill jag framhålla, att enligt mitt förslag tillskottet från
staten, grundfonden, icke är till beloppet högre än och statens ansvars¬
skyldighet icke heller på annat sätt ökad utöfver hvad pluraliteten före¬
slagit. Låntagarnes solidariska ansvarighet för hypoteksförenings för¬
bindelser till kassan bör till stärkande af statens säkerhet bibehållas.
Hare. Wallenberg.
67
Förslag
till
Förordning angående Konungariket Sveriges
stadshypot ekskassa.
(Enligt vice häradshöfding eu Wallenbergs skiljaktiga mening.)
§ 1-
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa har till ändamål att åt
hypoteksföreningar af fastighetsägare i rikets städer och därmed jäm¬
förliga samhällen (stadshypoteksföreningar) ombesörja den upplåning
af medel, som erfordras för tillhandahållande af lån åt föreningarnas
delägare.
Ansökan om bildande af dylik hypoteksförening göres hos Konungen,
på hvilken det ankommer att pröfva, huruvida föreningens verksamhets¬
område må omfatta jämväl vissa andra samhällen än städer.
Konungen meddelar jämväl föreskrift angående det minimibelopp,
för hvilket hypoteksförening, innan den må börja sin verksamhet, skall
hos hypotekskassan hafva anmält sig till erhållande af lån.
§ 2.
Hypoteksföreningarna äro i förhållande till oguldna beloppen af
sina från hypotekskassan erhållna lån ansvariga för kassans förbindelser.
68
I hypoteksförening äga låntagande del i förhållande till oguldna
beloppen af sina från föreningen bekomna lån; och äro delägarne, en
hvar i mån af sin delaktighet, ansvariga för föreningens förbindelser.
Finnes delägare i förening icke kunna fullgöra den betalningsskyldighet,
som till följd af nämnda ansvarighet åligger honom, svara öfriga del¬
ägare i förhållande till sin delaktighet för bristen.
§ 3.
Såsom grundfond för hypotekskassan öfverlämnas genom riksgälds-
kontoret ett belopp af trettio millioner kronor i svenska statens tre och
en half procent obligationer, ouppsägbara å innehafvarens sida.
Dessa obligationer må icke begagnas till anskaffande af medel för
hypotekskassans utlåning, utan få användas allenast i följande fall, nämligen
dels då kassan saknar egna, för tillfället användbara tillgångar till full¬
görande af sina förbindelser, dels ock, på sätt i § 26 sägs, vid kassans
likvidation. I det förra fallet åligger det hypotekskassan att genom
inbetalning till riksgäldskontoret godtgöra statsverket den ränteutgift,
som föranledes af obligationernas pantsättning eller försäljning, äfven¬
som att inom två år, efter det obligationerna sålunda tagits i anspråk,
genom deras inlösen eller genom inköp af obligationer af enahanda
slag uppbringa grundfondsobligationerna till fondens fulla belopp. Vill
hypotekskassan, hellre än att sålunda inköpa obligationer, till riksgälds¬
kontoret kontant inbetala det belopp, hvarå de afyttrade obligationerna
lyda, är kassan berättigad att erhålla nya obligationer till motsvarande
belopp.
När grundfondsobligationer af hypotekskassan användas, skall
underrättelse därom genast meddelas riksgäldskontoret.
§ 4.
Kunna medel till inlösen eller inköp af grundfondsobligationer
icke inom tid, som i § 3 sägs, beredas genom anlitande af hypoteks¬
kassans egna tillgångar, skall kassan infordra erforderliga tillskott från
hypoteksföreningarna.
Skulle grundfondsobligationer tagas i anspråk till belopp af fyra
millioner kronor, må hypotekskassan icke upptaga nytt lån, förrän nämnda
obligationer blifvit uppbringade till fondens fulla belopp.
69
För anskaffande af medel till hypotekskassans utlåning äger kassan
att emot räntebärande, till innehafvaren ställda obligationer upptaga lån
att inom viss, i låneaftalet angifven tid återbetalas antingen genom
årlig amortering eller efter uppsägning utan fastställd amortering.
Sammanlagda beloppet af kassans utelöpande obligationer må icke vid
något tillfälle uppgå till mera än åtta gånger det belopp, kassans grund¬
fond och reservfond tillhopa utgöra.
De af hypotekskassan sålunda utfärdade obligationer skola, för att
kunna göras gällande mot denna, vara försedda med påteckning, att
de blifvit inregistrerade hos riksgäldskontoret.
Dylikt lån skall senast tio år efter dess upptagande kunna af
hypotekskassan uppsägas till inbetalning å den förfallotid, som i sådant
hänseende må vara i låneaftalet stadgad.
I den ordning, som nu är nämnd, må lån äfven upptagas för
konvertering af äldre lån.
För tillfälliga, af förut ingångna förbindelser föranledda behof må
hypotekskassan verkställa upplåning på viss kort tid eller på kort tids
uppsägning. Sådan upplåning må ock ske för tillfälligt anskaffande af
rörelsemedel; dock må beslut därom af kassans styrelse icke fattas, med
mindre styrelsens samtliga ledamöter äro tillstädes och minst fyra om
beslutet ense.
§ 6.
Hypotekskassan äger att till hypoteksföreningarna utlämna lån
att återbetalas antingen genom viss årlig amortering (amorteringslån)
eller utan amortering efter förloppet af viss tid, minst tio och högst
tjugu år (fasta lån).
För de förbindelser, som hypoteksföreningarna för erhållna lån
utfärda till hypotekskassan, pantförskrifvas de hos föreningarna belånade
reverser med tillhörande hypotek.
Till hypoteksförening utlämnadt amorteringslån kan, sedan tio
år förflutit från lånets utgifvande, af föreningen uppsägas till inbetal¬
ning efter ett år; hypotekskassans styrelse obetaget, när det med hänsyn
till kassans åliggande förpliktelser finnes kunna ske, att medgifva tidigare
uppsägning af lån, i hvilket fall styrelsen jämväl har att bestämma, på
hvilka villkor inbetalningen af lånet må äga rum.
Angående gäldande af kapitalrabatt och andra kostnader, som
hypotekskassan vid låns upptagande fått vidkännas, lämnas föreskrift i
reglementet för kassan.
70
Underlåter hypoteksförening fullgöra föreskrifven inbetalning, skall
föreningen å förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en half
procent i månaden.
§ 7.
__ Hypotekskassans styrelse åligger att tillse, att för alla af kassan
upplånade medel föreskrifven säkerhet är ställd och under hela lånetiden
bibehålies.
§ 8.
Inflyta till hypotekskassan medel, som icke genast kunna användas
till infriande af dess förbindelser eller till utlåning åt hypoteksföreningar,
äger kassan att göra sådana medel fruktbärande på kortare tid genom
medlens insättande i bankinrättning eller genom deras utlåning mot
fullgod säkerhet i stadsfastighet eller i statens, allmänna hypoteks-
bankens eller hypotekskassans egna obligationer.
§ 9.
Hypoteksförening må meddela lån allenast mot säkerhet af inteck¬
ning i bebyggd och mot brandskada försäkrad fastighet, belägen inom
samhälle, som enligt föreningens reglemente tillhör dess verksamhets¬
område.
För hypoteksförenings utlåning lända i tillämpliga delar till efter¬
rättelse de bestämmelser, som gälla för utlåning från hypotekskassan
till föreningarna. Lånen skola förty i afseende å ränta, kapitalrabatt,
förvaltningsbidrag och öfriga låneomkostnader samt återbetalningssätt af *
hypoteksförening beviljas på så fördelaktiga villkor för låntagaren, som
föreningens förbindelser till kassan medgifva.
§ io.
Fastighet, hvarå lån sökes, skall besiktigas och värderas af för
sådant ändamål särskild! utsedda värderingsmän, för hvilka instruktion
fastställes af hypotekskassans styrelse.
71
Byggnad, som icke hufvudsakligen är anordnad till bostäder eller.,
affärslokaler, må uppskattas endast till det värde, byggnaden pröfvas
äga, äfven om den icke användes för det med densamma ursprungligen
afsedda särskilda ändamål.
Fastighet, hvarå lån meddelas, skall vara brandförsäkrad i inländsk,
med vederbörligen stadfäst reglemente försedd försäkringsinrättning,
som hypotekskassans styrelse finner erbjuda full säkerhet.
§ 11-
Amorteringslån må beviljas intill hälften af det enligt § 10 upp¬
skattade värdet, med iakttagande däraf att lånebeloppet icke tår öfver¬
stiga vare sig fastighetens brandförsäkringsvärde eller hälften af dess
bevillningstaxeringsvärde; dock må i fråga om större städer sådana lån,
därest hypotekskassans styrelse det medgifver, kunna inom brandför¬
säkringsvärdet meddelas intill ett belopp, ej öfverstigande. sex tiondelar
af vare sig det särskildt uppskattade värdet eller bevillningstaxerings-
värdet. „ ,
Fasta lån kunna meddelas, då den belånade fastighetens hulvud-
byggnad är af sten eller annat lika hållbart byggnadsämne, intill tre
fjärdedelar af det belopp, som, på sätt ofvan är stadgadt,, må utlämnas
såsom amorteringslån, samt då hufvudbyggnaden är af mindre hållbart
ämne, intill två tredjedelar af nämnda belopp.
§ 12.
Lån må ej meddelas till lägre belopp än ettusen kronor.
Lån skall utlämnas i kontanta penningar, därest ej lånesökande
begär att till visst belopp erhålla hypotekskassans obligationer, i hvilket
falt dennas styrelse äger pröfva, om så må ske, äfvensom bestämma
den kurs, efter hvilken obligationerna i sådant fall må utlämnas.
§ 13.
Den årliga afbetalningen å amorteringslån skall utgöra minst en
half procent, då den belånade fastighetens liufvudbyggnad är af sten
eller annat lika hållbart ämne, samt minst en procent, då densamma
är af mindre hållbart byggnadsämne.
I mån af verkställd amortering äger låntagare förfoga öfver mot¬
svarande del af den för lånet ställda inteckningssäkerhet.
72
§ 14.
„ Of ver går belånad fastighet till ny ägare, skall denne, om han vill
behålla lånet, inom sex månader från'den dag, han blef ägare af fastig¬
heten, hos hypoteksföreningens styrelse göra anmälan om lånets öfver-
tagande. Sker det ej, äger styrelsen att, om den så pröfvar lämpligt,
uppsäga lånet att inbetalas efter ett år.
Försummar låntagare att erlägga föreskrifven inbetalning, skall
han å förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter eu procent i må¬
naden, hypoteksföreningen dock obetaget att nedsätta berörda ränta till
lägst två tredjedels procent i månaden. Har likvid ej skett inom trettio
dagar från förfallodagen, är låntagaren skyldig att, om styrelsen pröfvar
sådant nödigt, inom tre månader gälda jämväl det återstående kapitalet
Har belånad fastighet genom vanvård eller annorledes under låne¬
tiden minskats i värde, så att panten icke anses innebära betrvggande
säkerhet, äger hypoteksföreningens styrelse, därest gäldenären ej lämnar
nöjaktig fyllnadssäkerhet, uppsäga lånet att till hela dess belopp eller
del däraf inbetalas efter ett år eller, om sadant med hänsyn till före-
liggande omständigheter pröfvas erforderligt, tidigare.
§ 15-
De till hypoteksförening för erhållna lån afgifna förbindelser med
tillhörande hypotek skola ställas under offentlig vård, som utöfvas af
ett utaf Konungens befallningshafvande i det län, där föreningens sty¬
relse har sitt säte, förordnadt ombud. Handlingarna skola förvaras
under tre olika lås, och skola nämnda ombud och två af styrelsen där¬
till utsedda personer innehafva nyckel till hvar sitt lås.
§ 16-
Hypoteksförening äger ej rätt att drifva annan lånerörelse än i
§ 9 sägs; dock må föreningen vidtaga erforderliga åtgärder för place¬
ring af sin reservfond.
Alla till hypoteksförening inflytande medel, som icke utgöra bidrag
till föreningens förvaltningskostnader eller afkastning af dess reservfond,
skola redovisas till hypotekskassan.
73
§ 17-
Bidrag- till bestridande af hypotekskassans och hypoteksföreningarnas
förvaltningskostnader skola af låntagare gäldas på sätt i vederbörande
reglementen närmare stadgas.
§ 18.
Hypotekskassans behållna årliga vinst skall afsättas till eu reserv¬
fond, hvilken i första rummet skall användas till gäldande af de ut¬
gifter och förluster, till hvilkas täckande inkomstenia för året icke förslå.
Lämnar reservfonden ej full tillgång för detta ändamål, skall
kassan infordra erforderliga tillskott från hypoteksföreningarna.
§ 19-
Öfverskott, som må uppstå å influtna bidrag till hypoteksförenings
förvaltningskostnader, skall afsättas till en reservfond för föreningen.
§ 20.
Hypotekskassan förvaltas af en styrelse med säte i Stockholm.
Styrelsen består af fem ledamöter. Af dessa utses en, hvilken skall
vara styrelsens ordförande, af Konungen, samt en, hvilken skall vara
vice ordförande, af fullmäktige i riksgäldskontor. I enahanda ordning
utses suppleanter för dessa två ledamöter. De tre öfriga ledamöterna
utses sålunda, att hypoteksföreningarna afgifva förslag, upptagande sex
personer, bland hvilka Konungen förordnar tre. Hypoteksföreningarna
afgifva därjämte särskilt förslag till suppleanter för sistnämnda tre
ledamöter, upptagande tre personer, och förordnar Konungen bland dessa
och de tre af de å förslag till ordinarie ledamöter uppförda, som därtill
icke utsetts, tre suppleanter.
Styrelsens samtliga ledamöter och suppleanter utses för en tid af
tre år. Verkställande direktör väljes af styrelsen bland de tre ledamöter,
som utses efter förslag af hypoteksföreningarna. Styrelsens ledamöter
svara, en för alla och alla för en, för de beslut rörande kassans för¬
valtning, till hvilka de med sin röst bidragit. Deras arfvoden bestäm¬
mas af Konungen.
10
74
Angående grunderna för styrelsens beslutförhet stadgas i regle¬
mentet för hypotekskassan.
§ 21.
För revision af styrelsens förvaltning och hypotekskassans räken¬
skaper skola årligen revisorer utses, af Konungen två, af fullmäktige i
riksgäldskontoret eu samt af hypoteksföreningarna det antal, som i regle¬
mentet för kassan stadgas. I detta lämnas jämväl föreskrift om tiden
för revisionens förrättande.
§ 22.
För att erhålla kännedom om hypotekskassans förvaltning under
sistförfhvtna året sammanträda ombud för hypoteksföreningarna årligen
före maj månads utgång i Stockholm. Dessa ombud utses i den ord¬
ning, reglementet för kassan närmare stadgar.
Å sådan sammankomst skall jämväl förrättas val af revisorer och,
då sådant ifrågakommer, uppgöras förslag till ledamöter i hypotekskassans
styrelse.
§ 23.
Styrelsens och revisorernas berättelser skola minst åtta dagar före
omförmälda sammankomst i tryck offentliggöras och delgifvas finans¬
departementet, fullmäktige i riksgäldskontoret samt hypoteksföreningarnas
styrelser.
§ 24.
Hypotekskassan företrädes inom hvarje liypoteksförening af ett
ombud, som äger deltaga i öfverläggningarna inom föreningens styrelse
och å sammankomst med föreningens delägare äfvensom, när kassans
styrelse så beslutar, verkställa granskning af föreningens förvaltning
och räkenskaper.
Ombud för hypotekskassan bör jämväl deltaga i den årliga revi¬
sionen af förenings förvaltning och räkenskaper.
§ 25-
När Konungen finner för godt att låta anställa granskning af
hypotekskassans eller hypoteksförenings förvaltning och räkenskaper,
75
skola alla kassan eller föreningen tillhöriga handlingar, räkenskaper
och kontanta tillgångar hållas tillgängliga för sådan granskning.
§ 26.
Vid likvidation af hypotekskassan skola dess egna tillgångar samt
de af hypoteksföreningarna afgifna förbindelser med tillhörande hypotek
användas, innan de åt staten öfverlämnade grundfondsobligationerna må
tagas i anspråk för fullgörande af kassans förbindelser.
Beloppet af sålunda använda obligationer skall jämte ränta godt-
göras statsverket genom tillskott från hypoteksföreningarna i mån af
deras ansvarighet för hypotekskassans förbindelser.
Hvad som vid likvidation af hypotekskassan kan återstå af dess
reservfond skall tillfalla staten.
§ 27.
Närmare föreskrifter för hypotekskassans och hypoteksföreningarnas
verksamhet upptagas i reglementen, som stadfästas af Konungen.
De närmare föreskrifter angående hypotekskassans bildande, som
må anses erforderliga, meddelas af Konungen.
76
Bil. A.
Förteckning
å de köpingar ock öfriga samhällen, där på grund af Kungl. Maj:ts
förordnande ordningsstadgan, byggnadsstadgan och brandstadgan för
rikets städer gälla, med angifvande af 1908 års sammanlagda
taxeringsvärde å där belägna fastigheter.
|
Stockholms län:
|
Taxeringsvärde.
|
|
1.
|
Bromstens villastad ............................
|
......... 1,685,700
|
|
2.
|
Dalarö municipalsamhälle ..................
|
......... 1,938,000
|
|
3.
|
Djursholms köping ..........................
|
......... 18,876,600
|
|
4.
|
Dufbo villastad.....................................
|
......... 2,030,300
|
|
5.
|
Lilla Ahlby municipalsamhälle .........
|
....... 2,196,500
|
|
6.
|
Liljeholmens » .........
|
........ 14,271,000
|
|
7.
|
Nya Hagalunds » .........
|
........ 3,186,000
|
|
8.
|
Nya Hufvudsta » ........
|
......... 2,711,000
|
|
9.
|
Saltsjöbadens köping ...........................
|
........ 9,175,100
|
|
10.
|
Solhems municipalsamhälle.................
|
......... 1,444,300
|
|
11.
|
Stocksunds villastad ..............................
|
......... 1,997,400
|
|
12.
|
Sundbybergs köping ...........................
|
......... 8,329,100
|
|
13.
|
Tumba stationssamhälle....................
|
......... 825,100
|
|
14.
|
Örby villastad.........................................
|
........ 1,852,500
|
70,518,600
|
|
Uppsala län:
|
|
|
15.
|
Tierps stationssamhälle........................
|
......... 671,300
|
671,300
|
77
Södermanlands lön:
Taxeringsvärde.
16. Flens municipalsamhälle ............................. 1,702,400
17. G n esta » .............................. 1,311,300
18. Katrineholms » 3,206,700
19. Malmköpings köping..................................... 595,800
20. Oxelösunds municipalsamhälle.................... 2,405,800
21. Vingåkers » ................... 734,100
Östergötlands lön:
22. Borgs villastads municipalsamhälle............ 1,905,000
23. Kisa municipalsamhälle................................. 1,053,800
24. Mjölby » 3,776,100
25. Norrköpings norra förstäders municipal¬
samhälle ..................................................... 2,595,500
26. Valdemarsviksköping (i Ringarums socken1) 584,700
27. Åtvidabergs municipalsamhälle .................. 2,821,200
Jönköpings lön:
28. Forserums municipalsamhälle ..................... 509,300
29. Gislaveds » ..................... 593,400
30. Huskvarna köping.......................................... 4,751,300
31. Hvetlanda municipalsamhälle........................ 1,977,200
32. Nässjö » ........................ 3,155,900
33. Säfsjö » ........................ 1,324,500
34. Tranås köping................................................... 3,108,400
35. Tranåskvarns municipalsamhälle.................. 789,700
36. Värnamo, köping ............................................. 1,954,200
Kronobergs län:
37. Alfvesta municipalsamhälle.......................... 1,074,900
38. Elmhults köping........................................... 1,009,300
39. Ljungby » 1,657,000
40. Ryds municipalsamhälle................................. 275,400
9,956,100
12,736,300
18,163,900
4,016,600
r) Se jämväl uppgiften för Kalmar län.
78
Kalmar län:
41. Figeholms köping........................
42. Gamleby » ........................
43. Mönsterås » ........................
44. Mörby långa » ........................
45. Nybro » ........................
— Valdemarsviks » (i Tryserums
Gottlands län:
46. Hemse municipalsamhälle............
Blekinge län:
47. Hästö (Långö) samhälle...............
T axerings värde.
|
|
................ 104,300
................ 487,300
................ 1,279,200
................ 192,100
................ 1,290,300
socken)1) 39,500
|
3,392,700
|
................. 521,000
|
521,000
|
................ 462,000
|
462,000
|
Kristianstads län:
48.
|
Baskemölla municipalsamhälle...........
|
......... 84,200
|
49.
|
Branteviks
|
» ............
|
........ 275,400
|
50.
|
Båstads köping
|
|
........ 1,151,300
|
51.
|
Hvilans municipalsamhälle ..................
|
......... 1,055,000
|
52.
|
Hvitemölla
|
y> ..................
|
......... 90,300
|
53.
|
Hässleholms köping ..............................
|
........ 3,722,400
|
54.
|
Hästveda municipalsamhälle ...............
|
......... 227,700
|
55.
|
Kiviks
|
» ...............
|
......... 177,300
|
56.
|
Klippans
|
» ...............
|
......... 2,434,300
|
57.
|
Ousby
|
» ...............
|
......... 634,700
|
58.
|
Skillinge
|
» ...............
|
......... 113,500
|
59.
|
Smedstorps
|
» ...............
|
......... 198,700
|
60.
|
Sösdala
|
» ...............
|
......... 296,600
|
61.
|
Tomelilla
|
» ...............
|
......... 1,234,500
|
62.
|
Torekows
|
» ...............
|
......... 337,700
|
63.
|
Yinslöfs
|
y> ...............
|
......... 583,500
|
64.
|
Ahus köping......
|
|
......... 3,037,600
|
65.
|
Åstorps municipalsamhälle..................
|
......... 846,600
|
16,501,300
Största delen af Valdemarsviks municipalsamhälle ligger i Östergötlands län;
hela taxeringsvärdet utgör 624,200 kronor.
79
Malmöhus län:
66. Arlöfs municipalsamhälle ...........
67. Bjufs » ........
68. Eslöfs köping...............................
69. Eurulunds municipalsamhälle .
70. Höganäs »
71. Hörs »
72. Hörby köping............................
73. Kjäflinge municipalsamhälle.......
74. Limhams köping ........................
75. Lomma municipalsamhälle.......
76. Löberöds »
77. Mölle »
78. Raus planterings»
79. Råå »
80. Sjöbo »
81. Skurups »
82. Sofielunds »
83. Svedala »
84. Västra Sallerups »
Taxeringsvärde.
.......... 7,181,800
......... 2,204,100
......... 4,371,600
......... 1,099,600
......... 1,768,200
......... 1,564,900
......... 1,654,600
......... 3,012,000
......... 14,239,000
......... 3,014,800
......... 445,100
......... 344,200l)
......... 4,554,200
......... 1,488,500
......... 1,184,800
......... 1,343,000
......... 2,998,900
......... 2,881,700
......... 1,912,700 57,263,700
Hallands län:
85. Oskarströms municipalsamhälle .................. 3,294,200
Göteborgs och Bohus lön:
86. Bovallstrands municipalsamhälle2)............... 261,470
87. Fiskebäckskils » 3)............... 224,800
88. Fjällbacka » ............... 329,500
89. Grafvarne och Bäckeviks» 300,700
90. Grebbestads köping ....................................... 720,100
91. Grundsunds municipalsamhälle .................. 229,200
92. Gullholmens » .................. 180,700
3,294,200
') Utgör 1907 års taxeringsvärde; för år 1908 liar uppgift ej kunnat erhållas.
2) I detta samhälle gäller icke byggnadsstadgan för rikets städer.
3) I detta samhälle gäller icke ordningsstadgan för rikets städer,
80
Taxeringsvärde.
93. Gärda municipalsamhälle .......................... 2,240,3009
94. Hunnebostrands » 2)........................... 498,955
95. Hällevikstrands » 142,000
96. Klädesholmens » 252,300
97. Krokslätts » 3,718,300 9
98. Kyrkesunds och Björholmens municipal¬
samhälle ...................................................... 104,000
99. Lundens municipalsamhälle........................ 630,900 9
100. Malmöns » 9........................ 141,200
101. Mollösunds » 9........................ 275,800
102. Skärhamns » 198,900
103. Smögens » 351,600
104. Tingstads )> 2,413,000 9 13,213,725
Älfsborgs län:
105. Herrljunga municipalsamhälle .................. 723,900
106. Lilla Edets » .................. 2,545,800
107. Melleruds köping .......................................... 719,400
108. Trollhättans municipalsamhälle.................. 3,666,160 7,655,260
Skaraborgs län:
109. Grästorps köping .......................................... 509,700
110. Tidaholms » 4,735,400
111. Töreboda » 775,400
112. Vara » 1,283,500 7,304,000
Värmlands län:
113. Arvika köping............................................... 6,456,500
114. Charlottenbergs municipalsamhälle ......... 544,500
115. Forshaga » 5,000,000 9
116. Kils » 618,000
117. Sellie köping................................................... 2,612,900
118. Sunne municipalsamhälle .......................... 1,269,300
119. Åmots ). 162,600 16,663,800 * 2 3
9 Uppgifterna afse år 1907 och äro endast approximativa.
2) I dessa samhällen gäller icke byggnadsstadgan för rikets städer.
3) I detta samhälle gäller icke ordningsstadgan för rikets städer.
9 Beloppet är endast approximativt beräknadt och afser till största delen fabriks-
inrättningar.
8!
Örebro län:
Taxeringsvärde.
L20. Hallsbergs köping- ................................... 1,219,500
121. Karlskoga municipalsamhälle................... 2,145 700
122. Kopparbergs köping................................... 1,660*600
123. Rumla municipalsamhälle........................... 654,500
Västmanlands län:
124. Heby municipalsamhälle............................. 680 700
125. Kungsörs köping......................................... 1,4129)00
126. Norbergs municipalsamhälle ..................... 1,075,000
Kopparbergs län:
127. Avesta köping................................................ 6,273,300
128. Borlänge » 2,176,100
129. Krylbo municipalsamhälle.......................... 1,340,600
130. Leksands Norets municipalsamhälle ..... 1,064,100
131. Ludvika » 3,859,500
132. Morastrands köping .................................. 1,613,000
133. Orsa municipalsamhälle b .......................... * 969,300
Gäfleborgs län:
134. Arbrå municipalsamhälle .......................... 1,133 500
135. Bollnäs köping ........................................... 1*678*800
136. Ljusdals municipalsamhälle........................ 1,210 600
137. Åviks » ...................... 1,391*200
Västernorrlands län:
138. Alby municipalsamhälle .............................. 3,816 200
139. Kramfors j> ]).............................. 427 600
140. Nylands » *).............................. 253*600
141. Skönsbergs » 849,900
142. Skönsmons » ........................... 1 943 200
143. Sollefteå köping............................................. 3,062*000
*) I dessa samhällen gäller icke ordningsstadgan för rikets städer.
5,680,300
3,167,700
17,295,900
5,414,100
10,322,500
11
82
144.
145.
146.
147.
148.
149.
150.
151.
152.
153.
154.
155.
156.
157.
158.
159.
160.
Jämtlands län:
Bräcke municipalsamhälle.............
Hjärpens » .............
Hornsbergs » .............
Odenslunds » .............
Strömsunds » .............
Svegs ■» .............
Västerbottens län:
Djupviks municipalsamhälle.........
Lycksele ..........
Nordmalings » ..........
Vännäs » ..........
Asele » ..........
Norrbottens län:
Arvidsjaurs municipalsamhälle ....
Bodens »
Gellivare »
(Kiruna inom stadsplanen ............
(Kiruna utom stadsplanen ...........
Malmbergets taxeringsdistrikt ...
Svartöstadens municipalsamhälle
Taxeringsvärde.
477,000
1,192,900
261.500
700.500
365.500
301,300 3,298,700
269,500
607.000
148,800
151.000
85,000 1,261,300
262,600
... 2,126,400
587,900
..... 3,594,200
..... 1,317,100
..... 4,257,800
..... 434,250 12,580,250
Summa kronor 244,435,735.
I ofvan upptagna belopp ingår ock beträffande flertalet af ifråga¬
varande samhällen värdet af de därstädes belägna jordbruksfastigheterna
och de bevillningsfria fastigheterna, hvadan man i någon män måste
reducera slutsumman för att få fram bevillningstaxeringsvärdet af annan
fastighet än jordbruksfastighet. Värdet af de två först angifna katego¬
rierna fastigheter torde dock sammanlagdt icke uppgå till något mera
afsevärdt belopp.
Kommittén har jämväl sökt införskaffa uppgifter angående samman¬
lagda beloppet af den i dessa samhällen intecknade gäld, men det har
visat sig omöjligt att utan igångsättande af vidlyftig och tidsödande
apparat erhålla sådana, hvadan kommittén sett sig föranlåten afstå från
förebringande af utredning i dylikt hänseende.
Rättelser.
Sida
|
11,
|
rad
|
17
|
uppifrån
|
*
|
13,
|
»
|
8
|
nedifrån
|
»
|
15,
|
»
|
14
|
uppifrån
|
»
|
15,
|
»
|
2
|
nedifrån
|
»
|
16,
|
»
|
17
|
uppifrån
|
»
|
20,
|
»
|
11
|
nedifrån
|
»
|
26,
|
»
|
6
|
»
|
»
|
35,
|
»
|
3
|
uppifrån
|
står: fastighetsägare; läs: fastiglietsägarne.
» : till en kurs af 99 procent; läs: till mycket förmån¬
lig kurs.
» : upphört att existera; läs: upphört med sin verk¬
samhet.
» : mot pant af inteckningar; läs: mot säkerhet i fast
egendom.
» : dessa kontors styrelse; läs: dessa kontors styrelser.
» : kunna; läs: kunnat.
» : ifråga om; läs: i fråga om.
» : taxeringsvärdet; läs: bevillningstaxeringsvärdet.