Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
1
ÄT;o 22.
Ank. till Riksd. kansli den 18 maj 1908, kl. 3 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11,
i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj it dels angående anställande af järnväg sinspektör för
öfvervakande af trafiksäkerheten vid järnvägarna och dels
angående utredning i syfte att vid inträffad järnvägs¬
olycka undersökning om olyckans orsak alltid måtte verk¬
ställas genom kompetent och opartisk myndighet m. m.
Sedan Andra Kammaren i enlighet med en vid dess tredje tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 21 fogad reservation för sin del beslutat, »att Riks¬
dagen med anledning af herrar F. Berglunds och F. W. Thorssons mo¬
tioner ville i skrifvelse till Kungl. Majrt begära utredning och därå grun-
dadt förslag i syfte att vid inträffade järnvägsolyckor vid statens eller
enskilda järnvägar undersökning om olyckans orsak, dess omfång och
verkningar m. in. måtte uppdragas åt fullt kompetent och opartisk myn¬
dighet eller nämnd, samt att det måtte tagas i öfvervägande, huruvida
icke vid handläggning af mål rörande järnvägsolyckor sakkunniga åt dom¬
stolen böra inkallas, har detta beslut delgifvits Första Kammaren, som
hänvisat ärendet till behandling af sitt andra tillfälliga utskott.
Bill. till Biksd. Prot. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 21 Häft. (N:o 22.) 1
2
Herr Berg¬
lunds motion.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
Herr Berglund har uti sin ofvannämnda, i Andra Kammaren väckta mo¬
tion n:o 96 föreslagit att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville
begära utredning och därpå grundadt förslag om anställandet af järvägs-
inspektör med uppgift att vaka öfver trafiksäkerheten vid statens och en¬
skilda järnvägar, leda undersökningen efter inträffad järnvägsolycka samt
såsom sakkunnig biträda domstol i järnvägsmål.
Herr Thorsson har uti sin motion n:o 240 hemställt, att Riksdagen
ville besluta i skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och därpå
grundadt förslag i syfte att vid inträffade j äril vägsolyckor vid statens eller
enskilda järnvägar undersökning om olyckans orsak, dess omfång och verk¬
ningar m. m. måtte uppdragas åt fullt kompetent och opartisk myndighet,
nämnd eller särskilda tillsatta järn vägsinspektörer, samt att det måtte tagas
i öfvervägande, huruvida icke vid handläggning af mål rörande järnvägs-
olyckor sakkunnige åt domstolen böra tillkallas.
Till stöd för motionen n: 96 anför motionären Berglund:
»Krafvel, på opartisk och kompetent utredning vid järnvägolyckor
gör sig alltmera gällande, därom vittna de många uttalanden som göras
från järnvägsmannahåll, där man icke stannar endast i yrkandet på ut¬
redning, utan sträcker det ännu längre, nämligen till fackdomstolar i järn¬
vägsmål.
Kastar man blicken till andra länder, skall man finna, att där inses
vikten af kompetent och opartisk utredning. I England t. ex. har man
inom Board of Trade ett särskilt järnvägsdepartement, hvilket har in¬
spektion af järnvägarne om hand. Sker en olyckshändelse, sänder departe¬
mentet genast sin inspektör till platsen. Han motsvarar våra yrkesinspek-
törer, och en järnvägsinspektör hade helt visst äfven i vårt land full och
berättigad sysselsättning. Inspektören håller förhör med personalen, som
var närvarande vid olyckshändelsen, den må vara en betydande sådan, där
människolif gått förlorade och stor materiell skada ägt rum, eller endast
bestå i att en bland personalen skadat ett finger eller dylikt.
Vid detta förhör skola såväl representanter för järnvägsbolaget som
personalen hafva rätt att närvara, för den senare vanligen en tjänsteman
i järnvägspersonalens organisation. Efter slutad! förhör afger inspektören
rapport till järnvägsdepartementet. Inspektören är naturligtvis en fackman.
Är orsaken försumlighet från järnvägsbolagets sida, ger järnvägs¬
departementet anvisning på de förbättringar, som skola vidtagas till före-
byggande af vidare olycka, och är någon af personalen den felaktige, med¬
delas likaledes sättet för hans bestraffande. Är olyckshändelsen af större
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22. 3
omfattning och är den orsakad af grof förseelse af den ena eller den
andra parten, låter departementet anhängiggöra åtal mot den eller de
skyldige, och saken dragés inför allmän domstol, hvars domslut i vanlig
ordning kan öfverklagas.
Äfven inför domstolen äger en representant för personalens organisa¬
tion rätt att närvara och biträda den svarande. Det är här sålunda på
bästa sätt sörjdt för att alla sidor inför rätten belysas.
Det är dock icke endast vid olyckshändelser som järnvägsdeparte-
mentet har rätt att ingripa. Det kan, när det så godt finner, infordra
uppgift från järnväg öfver arbetstiden vid en viss station, personalens antal
därstädes o. d. för att, om arbetstiden är för lång eller personalen för
fåtalig, ålägga bolaget vidtaga ändring i rådande missförhållanden. Lika¬
ledes äger personalen rätt att till järnvägsdepartementet anföra klagomål,
om arbetstiden är för lång eller arbetet är för svårt på en viss plats, för
att få rättelse.
Järnvägsdepartementet skyddar sålunda icke blott järnvägspersonalen
utan äfven allmänheten, ty genom dessa inspektioner tillhållas bolagen
icke blott att hålla järnvägen i godt skick, utan äfven att ej genom öfver¬
ansträngning af en fåtalig personal äfventyra trafiksäkerheten.
Äfven i andra länder tillgodoses trafiksäkerheten och den fackliga
utredningen. I Tyskland har man en undersökningskommission, som vid
olyckshändelser föranstaltar om undersökning samt gör uttalande, huruvida
den skyldige skall förvisas till bestraffning af järnvägsförvaltningen eller
dras inför civil domstol. Här, liksom i Danmark, har det visat sig, att
den civila domstolen i regel dömer mildare än järnvägsförvaltningen och
tar hänsyn till alla bidragande orsaker vid olyckshändelsen. I Frankrike
undersökes en olycka af en ingenjör och en särskild uppsiktskommission,
hvilka hvar för sig afge utlåtande med slutsatser. I Belgien finnas mycket
omfattande bestämmelser rörande trafiksäkerheten på statsbanorna, upp¬
tagande fullständiga stadganden om sättet för undersökningar af inträffade
järnvägsolyckor.
I Sverige däremot företagas inga sådana af fristående fackmyndighet
gjorda undersökningar, och detta oaktadt rätt ofta olyckshändelser inträffa,
för hvilka järnvägspersonalen dömes till hårda straff, och protester höjas
mot dessa straff och framställningar göras om opartisk utredning, ty det
ligger i sakens natur, att en sådan svårligen kan vara opartisk, då den
verkställes af personer vid den järnväg, där olyckan inträffat, och hvilka
mer eller mindre äro ansvariga för banans skötsel. Det kan äfven sättas
4
Första Kammarens Tillfälliga Utskott (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
i fråga, huruvida våra rådhus- och häradsrätter äro kompetenta att döma
i järnvägsmål, såsom bestående af icke fackmän. De måste lita på den
förut omnämnda utredningen, och många af de förmildrande omständig¬
heter och bidragande orsaker, som finnas, komma icke i dagen, just af den
anledning att ej heller sakkunnig hjälp står till den tilltalades förfogande.
Det skulle med flera exempel från de senare årens händelser kunna
belysas, huru nödvändig en af opartiska och kompetenta personer gjord
utredning är. Frånsedt det Teménska målet, där — äfven om rättvisa
skipats — dock alltid den misstanken kvarstår, att, då svaranden ej med-
gifvits begärd undersökning af opartisk myndighet — här kungl. väg-
och vattenbyggnadsstyrelsen — den slutsatsen på många håll dragits, att
en annan utgång varit att förvänta, om svaranden erhållit det begärda
tillståndet, må vidare erinras om Rosersbergsolyckan i januari 1907, där
stationsmästaren efter en 33-årig tjänst blef dömd till 1 månads fängelse
och tjänstens förlust på grund af att han hade underlåtit inspektera en
växel för ett ankommande tåg. För skadan å materiel ansåg sig järn¬
vägsstyrelsen godtgjord med kr. 301,50.
I friskt minne torde äfven finnas de mångomskrifna förhållandena
vid Rimbobanan med dess många urspåringar och hvarvid en stations-
karl blef dömd, ehuru han utan undervisning blifvit satt på en plats, som
han icke var mäktig att sköta. •
Vid Södertörns villastads station skedde i juli 1906 en olycka, hvar¬
vid f. d. trafikchefen Isberg fick släppa till lifvet. Här torde icke en
opartisk utredning gifvit stationsföreståndaren all skuld, utan äfven hänsyn
tagits till de olämpliga spår- och lastningsförhållanden, hvilka, trots på¬
minnelser, ej i tid blifvit afhjälpta.
Slutligen hafva vi den närmast liggande sammanstötningen i Halmstad.
Den trånga bangården, den högst olämpliga tåghopningen, den fåta¬
liga personalen och oförmågan att sätta rätt man på rätt plats, orsakade
olyckan, men — detta tas icke i betraktande vid undersökningen som
verkställes — och naturligtvis icke då det är de delvis medansvariga, som
leda undersökningen.
Som röd tråd går genom alla de mål, som omhandlat ofvanstående
olyckshändelser, att man sökt vältra hela ansvaret på de underordnade
och att all rättfärdighet anses vara uppfylld, sedan dessa fått vederbörligt
straff, genom inburande i fängelse sonat sitt brott alldeles som om de upp¬
såtlig!-och med vett och vilja åstadkommit olyckshändelserna.
Allt är icke godt och väl med dessa bestraffningar. Visserligen skall
5
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts [N)o 2) Utlåtande N;o 22.
den som felar erhålla straff, men detta skall stå i proportion till felets
beskaffenhet, och ännu viktigare än detta bestraffande är, att åtgärder
vidtagas, som hindra ett återupprepande af olyckshändelser. Trafiksäker¬
heten blir icke bättre därigenom att våra fängelser befolkas af järnvägs¬
män, utan därigenom att förhållandena vid våra järnvägar och järnvägs¬
stationer genom moderna skyddsanordningar, stort utrymme, tillräcklig,
fullt kunnig personal och rimlig arbetstid blifva sådana, att järnvägs-
olyckor i största möjliga utsträckning förebyggas.
Järnvägsmännens verksamhet är icke af samma art som andra arbe¬
tares, deras ansvar är vida större och på deras plikttrogna och precisa
arbete beror icke blott många människors väl och ve; stora ekonomiska
värden stå äfven på spel. Härtill kommer, att järnvägsmännens arbete
innebär en stor risk för dem själfva, hvarom de talrika olyckshändelser,
för hvilka de äro utsatta, bära vittnesbörd.
Vid bedömandet af järnvägsmäns förseelser och olyckshändelser vid
järnvägarna böra noggranna undersökningar företagas, innan man går till
doms. Framför allt bör denna undersökning göras af opartiska män, som
icke på något sätt kunna anses ha del i ansvaret i en timad olyckshän¬
delse eller stå i öfverordnad befälsställning till den eller de felande. Un¬
dersökningen och utredningen bör därjämte ske af fackmän. Såsom förut
sagdt, likaså viktigt som utredning efter- olyckshändelser är, lika viktigt
är ock att olyckshändelser förebyggas genom att alla åtgärder vidtagas för
att bana, bangårdar och materiel äro sådana, att deras dåliga beskaffenhet
och olämplighet icke äro eu fara för personal och allmänhet. Förekom¬
mandet af olyckshändelser sker lämpligast genom att en sträng kontroll
hålles öfver järnvägarna och deras drift.
Den fulla lösningen af denna sak vinnes endast genom att följa
Englands exempel att inrätta ett särskild! trafikdepartement, men då en
sådan fullständig lösning of saken för närvarande ej lär hafva någon ut¬
sikt att här genomföras, men behofvet af ifrågavarande olägenheters afhjäl-
pande eller mildrande dock är trängande, kan den partiella lösning, som
ligger i införandet af järnvägsinspektör, dock nu motsvara det närmast
liggande behofvet.
Frågan ställer sig då närmast sålunda. Kan den nuvarande yrkes¬
inspektionen utvidgas att omfatta äfven våra järnvägar? Af många skäl,
men förnämligast därför att de män, som skola anförtros denna post, böra
vara fullt förtrogna med järnvägsteknik och järnvägsdrift, låter sig ej en
sådan utvidgning göras.
6
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
Den uppgift, som en järnvägsinspektör i vårt land närmast skulle få
sig förelagd, vore att, fullständigt fristående och oberoende af statens eller
enskild järnvägsförvaltning, öfvervaka och kontrollera järnvägarnas skötsel
och materiel samt tillse att för trafiksäkerheten föreskrifna regler och
instruktioner efterlefvas.
Inspektören skulle vidare anställa undersökning vid olyckshändelse,
höra dem, som närvarit vid olyckshändelsen, samt verkställa undersökning
af platsen. Vid dessa förhör skulle såväl järnvägsförvaltningen som per¬
sonalen äga rätt att låta representera sig genom sina organisationer.
Järnväg sinspektör en skulle direkt sortera under civildepartementet, dit lian
skulle aflämna rapport.
Vid olyckshändelse af större omfattning, eller sådan förorsakad af
grof vårdslöshet, skulle saken dragas inför civildomstol. I fråga om mindre
olyckshändelser skulle åt vederbörande järnvägsmyndighet, om personalen
är den felande, öfverlåtas att disciplinärt bestraffa den felande. Läge felet
däremot hos förvaltningarna, skulle dessa åläggas att vidtaga erforderliga
åtgärder till förbättring för förekommande af vidare olyckshändelse.
Jämte undersökning af olyckshändelser skulle det äfven åligga järn-
vägsinspektören att öfva inspektion öfver järnvägarnas drift, påbjuda
säkerhetsanordningar, där så behöfves, och infordra uppgift om tjänstgörings¬
tid, personalens antal vid stationerna etc. Likaså skulle personalen ha
rätt att anmäla förhållanden, som den ansåge böra rättas, för att få dessa
undersökta af järnvägsinspektören.
Det kunde äfven ifrågasättas, om ej järn vägsinspektör vid olycks¬
händelse, som föranledt rättegång vid civil domstol, lämpligen borde för¬
ordnas att biträda rätten såsom sakkunnig och därvid äga rätt att till
parter och vittnen direkt framställa frågor, ty af frågans rätta formulering
beror mycket svarets värde.»
Herr Thors¬
sons motion.
Motionären Thorsson anför till stöd för sin motion följande:
»Under 1907 års riksdag tillät jag mig i en i Andra Kammaren väckt
motion anhålla, att Riksdagen i skrifvelse hos Kungl. Maj:t ville anhålla
om utredning angående verkställande af undersökning vid inträffad järn¬
vägsolycka om olyckans orsak m. m. Andra Kammaren remitterade motio¬
nen till sitt tredje tillfälliga utskott, som i afgifvet utlåtande hemställde,
att Andra Kammaren för sin del ville besluta, »att Riksdagen måtte i
skrifvelse hos Kungl. Maj:t begära utredning och därpå grundadt förslag i
syfte att vid inträffade järnvägsolyckor vid statens eller enskilda järnvägar
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22. 7
undersökning om olyckans orsak, dess omfång och verkningar m. m. måtte
uppdragas åt fullt kompetent och opartisk myndighet eller nämnd, samt att
det måtte tagas i öfvervägande, huruvida icke vid handläggning af mål
rörande järnvägsolycka sakkunniga åt domstolen böra tillkallas». Andra
Kammaren biföll utskottets förslag och ärendet gick till Första Kammarens
pröfning, hvilken hänvisade detsamma till sitt första tillfälliga utskott för
förberedande behandling. Utskottet anförde följande: »Ehuru utskottet
ställt sig något tveksamt vid att biträda yrkandet, att det måtte tagas i
öfvervägande, huruvida icke vid handläggning af mål rörande järnvägs¬
olycka sakkunniga åt domstolen böra tillkallas, sä har utskottet likväl ej
funnit anledning att i detta hänseende intaga annan ståndpunkt än den
Andra Kammaren intagit; det torde nämligen vid en blifvande utredning
blifva ådagalagdt, om en dylik bestämmelse är af behofvet påkallad eller
ens utförbar. Utskottet, som anser tillräckliga skäl föreligga för Andra
Kammarens i ärendet fattade beslut, får alltså hemställa, att Första Kam¬
maren behagade biträda Andra Kammarens beslut i detta ärende.»
Vid ärendets behandling i kammaren yttrade herr grefve Taube: »Om
jag vore kvar vid järnvägen, skulle jag kanske hysa någon tvekan att här
yrka afslag, men då jag lämnat den för länge sedan, sa gör jag det, och
jag gör det för personalens skull, jag gör det icke alls för det att det
icke skall blifva den klarhet i dessa förhållanden, som kan behöfvas, utan
för personalens och mest för den lägre personalens skull.
Här har visserligen i utskottets betänkande sagts, att utskottet anser
det böra blifva ådagalagdt, om en dylik bestämmelse är af behofvet påkallad
eller ens utförbar. Ja, för mig ställer det sig redan svårt att afgöra, hvad
som menas med en järnvägsolycka. Kunna herrarne gifva mig en definition på
detta? Jag kan icke definiera det på annat sätt än att vid alla tillfällen,
då allt icke går sin normala gång, är det en olycka. Om allt går som
det skall göra, så är det bra, men om det blir något mankemang, så är
det en järnvägsolycka. Men det är icke nog med detta, utan hvad som
mångfaldiga gånger är mycket farligare, är tillbud till olyckshändelse.
Hvarje förseelse vid sådana tillfällen kan vara vida mera olycksbringande
än en sådan småsak som att växla ut en vagn. Lagens bestämmelser åro
emellertid så svåra, att om en stationskarl växlar sönder en vagn å bangår¬
den, så kan han blifva dömd såväl till tjänstens förlust som fängelse. Så
stränga äro bestämmelserna för en sådan sak, och jag tycker, att man
från denna kammares sida icke bör ytterligare späda på i det fallet. Ty
skall här ske en dylik undersökning, så är det min fullkomliga öfverty-
8
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-o 2) Utlåtande N:o 22.
gelse, att man svårligen kan undgå att beifra saken. Om det gäller per¬
soner, som tillhöra järnvägen, så går saken till domstol och då får man
folket på fästning.»
Herr Stephens anförde bland annat: »Vid statens järnvägar är det
hufvudsakligen distriktscheferna, som utreda förhållandena rörande olyckor,
och vid de enskilda järnvägarna är det mången gång personer, som ej äro
fullt inne i alla detaljer. Olyckor kunna ju vållas genom olika för¬
hållanden.
Såsom herrarne nog hafva sig bekant, finnas vid järnvägsförvaltningen
tre hufvudafdelningar: det är maskinafdelningen, trafikafdelningen och in-
genjörsafdelningen. Nu är det ju tydligt, att en olycka kan vara vållad
dels till följd af bristande tillsyn vid maskinerna och dels till följd af att
järnvägens ingenjörer icke gjort sin skyldighet. Det kan förekomma brister
ute på banan och det kan förekomma kombinerade brister, sådana som
uppkommit genom maskinskada eller därigenom att rälsen kommit i galet
läge eller därigenom att till följd af hvarjehanda naturförhållanden jord¬
arbetena gifvit vika o. s. v. Således är det helt naturligt, att en sakkunnig
utredning i alla riktningar är nödvändig för att rätt bedöma, i hvilken
mån en person kan hafva varit anledningen till olyckan eller icke. Härtill
komma förhållandena vid trafikafdelningen; en olycka kan sålunda bero
på en felväxling eller att en oriktig order utfärdats. Då nu frågan om
en olyckshändelses behandling är högst viktig, synes det verkligen, som
om den icke borde lämnas helt och hållet i händerna på den part, som i
första rummet har att lämna ersättning, när sådan förekommer.»
Herr Trygger anförde: »Jag har suttit som domare i det mål, som
gifvit anledning, såvidt man vet, till denna motion, och blef underrätter¬
nas domslut af högsta domstolen enhälligt fastställdt. Nu känna herrarne
mycket väl till, att den svenska straffprocessen, liksom tydligen den mo¬
derna straffprocessen, är byggd på den uppfattningen, att hvarje tvekan
kommer den tilltalade till godo. Om således någon utredning skulle
brista i ett eller annat afseende, kommer det att medföra icke någon risk
för att den oskyldige fälles eller att en skyldig fälles till för hårdt straff,
utan att den tilltalade antingen blir frikänd eller kommer undan med ett
lindrigare straff. Detta är en grundsats inom straffprocessen, som man
upprätthåller och som man bör upprätthålla. Hade därför någon tvekan
med afseende på den tilltalades skuld i detta fall förelegat, hade det kom¬
mit den tilltalade till godo. Hade utredningen varit bristfällig eller ofull¬
ständig, hade det kommit honom till godo, men man var, som sagdt, en-
9
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande N:o 22.
häliigt af den meningen, att någon tvekan icke var berättigad, och därför
blef underrättelsernas beslut fastställdt af högsta domstolen.
Jag kan därför icke förstå, att det finnes något skäl, hvarför man
på grund af detta rättsfall skulle begära nja anordningar för undersökning
i fråga om järn vägsolyckor, och jag kan icke förstå, huru man öfver huf¬
vud taget af hänsyn till järn vägspersonalen har anledning att, när det är
fråga om dess bestraffande eller icke, begära en särskild anordnad under¬
sökning. Däremot skulle man kunna tänka sig, att man af hänsyn till
allmänheten gjorde en extra undersökning, när större järn vägsolyckor in¬
träffa, för att få reda pa orsaken och för framtiden förebygga dylika
olyckshändelser, men därom är ju här icke alls fråga. Sålunda kan jag
för min del icke vara med om en skrifvelse, sådan som den, hvilken här
är föreslagen. Utskottet har också varit mycket tveksamt med afseende å
skrifvelsens innehåll. I den senare delen, som afser »huruvida icke vid
handläggning af mål rörande järnvägsolycka sakkunniga åt domstolen böra
tillkallas», ställer sig utskottet minst sagdt skeptiskt, men tillråder oss i
alla fall att biträda Andra Kammarens beslut. Då jag delar utskottets
tvekan i sistnämnda punkt och till och med går ännu längre, ty jag är
öfvertygad om att en sådan ändring är obehöflig, och då jag med afseende
å den förra punkten tror, att .'alla de garantier i personalens intresse finnas,
som rimligtvis kunna begäras för att järnvägsmännen liksom andra här
i landet skola blifva rättvist dömda i händelse af åtal, anhåller jag om
af slag å utskottets hemställan.»
Utan votering afslog kammaren utskottets hemställan, och frågan var
för denna gång fallen. Det gångna årets händelser inom järnvägsdriften
och ärendets berättigade kraf på en tillfredsställande lösning berättiga
detsamma att återkomma till förnyad ompröfning. Grefve Taubes här
ofvan citerade yttrande ger anledning till många refiektioner, hvilkas kon¬
sekvenser leda till att det icke är »bra som det är». Är definitionen på
en olycka svår, tillbuden till järn vägsolyckor många, lagens bestämmelser
så hårda, att en stationskarl kan för felväxling af en järnvägsvagn å ban¬
gården blifva dömd till fängelse och tjänstens förlust, då synes det mig
att botemedlet icke ligger i att ingenting göra och förlita sig på slumpen
och de goda föresatserna. Äfven om en del järnvägsmän med veder-
börandes goda minne icke lagföres för begångna förseelser, står dock det
faktum kvar, att de, som drabbas af lagens arm och dömas efter dess härda
och stränga bestämmelser, icke få tillfälle att genom en allsidig och opar¬
tisk undersökning få det nödvändiga underlaget för bedömandet af, i hvilken
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Åfd. 1 Band. (21 Höft.) 2
10
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
man den tilltalade kan hafva varit anledning till olyckan eller icke, eller
i hvilken mån medansvarighet i olyckan kan vara att finna å annat håll.
Ett förhållande, där en del icke erhålla förtjänt straff.\ andra återigen
straffas för häråt, är ohållbart; det verkar demoraliserande för personalen
och måste bringas ur världen. Grefve Taubes anförande väcker till lif
frågan, om ej äfven strafflagsbestämraelserna angående förseelser inom järn-
vägstjänsten borde underkastas revision; tvifvelsutan bör strafflagen i
tillämpliga delar revideras och straffskalan göras vidare, synnerligast nedåt,
s& att möjlighet beredes domstolen att på lämpligt sätt afväga straffet;
vidare borde bestämdare gränser uppdragas mellan de fall, då en tilldra¬
gelse af den art, hvarom här är fråga, skall gå till domstol, och de fall,
då det får stanna vid disciplinär behandling.
Som skäl för sitt af slagsyrkande anför herr Trygger, att grundsatsen
i vår straffrätt är, att hvarje tvekan kommer den tilltalade till godo, och
att bristande utredning i ett eller annat afseende icke medför någon risk
för att den oskyldige fälles eller att den skyldige fälles till hårdt straff.
Utan att vilja förneka att så är fallet, tillåter jag mig dock fästa
uppmärksamheten på grefve Taubes yttrande, grundadt på mångårig erfaren¬
het, hvarur tydligt framgår, att, trots vår humana straffrätt och domsto¬
larnas benägenhet att i tvifvelaktiga fall tolka och döma mildt, herr grefven
föredrager att ej utlämna järn vägsolyckorna till domstolars pröfning, ty
lagens stränghet skulle medföra, att man »då får folket på fästning».
Herr Trygger anför vidare som skäl för sitt afslagsyrkande, att man ej
bör »för detta rättsfall» (Ny åkers olyckan) begära nya anordningar för un¬
dersökningar. Yore det så, att denna järnvägsolycka vore den enda som
inträffat i landet, kunde det förvisso anses vara förhastadt att på grund
däraf begära lagändringar, men så är ej förhållandet. Många järnvägs-
missöden och olyckor ha inträffat under de senaste åren, fast de lyckligt¬
vis ej haft så sorgliga följder eller tilldragit sig allmänhetens uppmärk¬
samhet i lika hög grad som Nyåkersolyckan. Under år 1907 hafva flera
järnvägsolyckor inträffat, som gjort krafvet på en särsMldt anordnad under¬
sökning ännu starkare icke allenast såsom garanti för järn vägsfolket, utan
äfven af hänsyn till allmänhetens berättigade anspråk på en tryggad trafik¬
säkerhet å våra järnvägar.
Bland andra järnvägsmissöden har den s. k. Halmstadsolyckan, för
hvilken tvenne järnvägsmän, en ordinarie stationskarl, som på förordnande
utöfvade förmanskap, och en extra stationskarl, ådömts hvardera två må¬
naders fängelse, böter jämte skadeersättning, bland järnvägspersonalen fram¬
11
Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N-'0 22.
kallat bekymmer, och från dess läger har med synnerlig skärpa fram¬
hållits, att till denna olyckshändelse medverkade faktorer, öfver hvilka
stationspersonalen icke har något inflytande. Bland annat har anförts, att
pa Halmstads järnvägsstation insläppas mellan kl. 2 och 3 på dagen flera
tåg än som bekvämligen kunna rymmas. Olycksdagen inkommo å angifna
tid förutom snälltåget fyra godståg med följande antal vagnar, tåg n:o
1401 med 32 vagnar, tåg n:o 1402 med 42 vagnar, tåg n:o 1404 med
43 vagnar, tåg n:o 1405 med 26 vagnar, tillsammans 143 vagnar eller nio
mera än spår-ens utrymme tillåter. Snälltåg n:o 40, i allmänhet beräknadt
innehålla 15 vagnar (6 st. 4-axliga och 3 st. 2-axliga) ingår på spår n:o 1,
hvilket är ett kort rundspår med växlar till magasin och stallar. Det
rymmer ej något nämnvärdt antal vagnar för växling och reserveras i all¬
mänhet för trafiken. A de öfriga spåren rymmes följande antal vagnar
mellan hinderpålarna, spår n:o 2 30 vagnar, spår n:o 3 40 vagnar, spår
n:o 4 31 vagnar, spår n:o 5 18 vagnar, spår n:o 6 15 vagnar, tillsam¬
mans 134 vagnar. Att växlingar genom det trånga utrymmet ytterligt
försvåras, är själfklart; ofta måste också hela tåg dragas ut från stationen
på Halmstad—Nässjö järnvägs linje utom stationsområdet och blifva stående
där längre eller kortare tid, tills möjlighet gifves att taga hand om dem.
Ur svenska järnvägsmannaförbundets organ »Signalen» tillåter jag mig
citera följande:
»Svenska järnvägsmannaförbundets afdelning i Halmstad har till för¬
bundsstyrelsen lämnat följande redogörelse öfver olyckshändelsen.
Det åligger extra stationskarlsförman J. B. Möller att före hvarje
ankommande tåg söderifrån efterse och inspektera, att växlarna ligga rätt
till det spår, där tåg skall gå in.
Kl. 2.0 e. in. ank. tåg n:o 1401, ingår på spår n:o 2; kl. 2.10 ank.
tåg n:o 1404, ingår på spår n:o 5; kl. 2.30 ank. tåg n:o 1402, ingår på
spår n:o 3; kl. 2.45 ank. tåg n:o 1405, ingår på spår n:o 4; kl. 3.06
ank. tåg n:r 40, ingår på spår n:o 1.
De fyra förstnämnda tågen äro alla godståg, som i regel räcka utom
hinderpålarna, så att växling med tåget genast måste företagas, för att få
klart för nästföljande tåg. När tåg n:o 1405 var inkommet kl. 2.48, så¬
ledes 3 min. försenadt, och tåget räckte utanför hinderpålen, afkopplade
Möller 7 vagnar och skjutsade 3 vagnar på spår n:o 3, 1 vagn på spår
n:o 4, 2 vagnar på spår n:o 5, 1 vagn på spår n:o 4. Hämtade 5 vagnar
på spår n:o 5, gick med dessa och backade in på spår n:o 6, där förut
en massa vagnar stod. När han så backade på spår n:o 6, hängde ej
12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
dessa vagnar tillsammans, utan gingo de öfver hinderpålen i norra ändan
af bangården. Företog så koppling på 4 ställen. Sedan kopplingen var
verkställd, visades sakta framåt, drog fram ungefär eu half vagnslängd,
hvarefter visades stopp.
Nu gaf tåg n:o 40 signal, men tick stanna utanför semaforen. När
nu tåg n:o 40 gaf signal, springer Möller under vagnarna som stodo på
spår n:o 6, afkopplade de vagnar, som skulle fortsätta med tåg n:o 1401,
hvilket afgår kl. 3.15 e. in. Fortsätter så springande till södra vatten¬
kastaren, där han har 2 växlar att inspektera, samt gjorde detta, och såg
efter att bommen låg för till H. N. J-spåret. Då såg Möller, att Karlsson
kom springande och ställde sig vid olycksväxeln n:o 2 och hade den gröna
flaggan i handen. När nu Möller såg, att Karlsson stod vid växeln n:o
2, räckte han hastigt ut armen 2 gånger, s. k. klartsignal, i afsikt att
sedan fortsätta ut till växeln n:o 2 och inspektera denna, hvilket han godt
hunnit med, tills tåget hinner dit, i vanliga fall, men fick Möller ej något
svar från stins på sin klartsignal, utan vänder han sig om, för att fort¬
sätta ut till växeln n:o 2 och inspektera denna, för att sedan ytterligare
visa klart. Men när Möller vänder sig om för att fortsätta ut till växeln
n:o 2, brakade just tågen tillsamman på spår n:o 6, där godståget stod,
hvarför tåg n:o 40 har varit på ingående långt innan Möller visade klart.
Stationsvakt Lindblad har rapporterat klart till stins, och på hans ord har
stins ringt in tåget. Men hvem som visat klart till Lindblad, blir en
sak som får utredas.»
Det har konstaterats, att vid olyckshändelsen i Halmstad hade en
man tagits bort från södra växellaget, utan att någon annan satts i hans ställe.
Med det ytterst trägna arbetet på denna station torde ett sådant förfarande
ej vara förenligt med trafiksäkerhetens fordringar. En annan åtgärd, som
är ägnad rent af väcka inseende, är att insläppa fem tåg på en gång på
en station med så ytterst begränsadt utrymme, och bland dessa snälltåg, hvil¬
ket hastigt måste expedieras för att icke rubbning skall ske i den genom¬
gående trafiken. För den oinvigde framställer sig gärna den frågan, om
icke tågledningar kunde ordna tågmötena på västkustbanan på ett lämpligare
sätt. Att på en trång bangård arrangera växling, inspektera växlar och
emottaga tåg, så att säga på en gång, kan göra större kapaciteter än sta-
tionskarlar »yra i mössan»; om till följd af sådana samverkande faktorer
olyckshändelser inträffa, är det af synnerligt stor vikt för såväl rätts- som
trafiksäkerheten, att inte »Bagaren hänges för smedens synder».
Hvilka faror, som kunna uppstå genom för trångt utrymme på en
13
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (.Ko 2) Utlåtande N-'0 22.
bangård och i förening med öfveransträngd arbetskraft framgår, synner¬
ligen tydligt af kungl. järnvägsstyrelsens skrivelser till Kungl. Maj:t an¬
gående anslag till utvidgning af Liljeholmens järnvägsstation, hvari kungl.
järnvägsstyrelsen synnerligen klart framhåller, att vid järnvägsolyckor
många faktorer samverka, och har jag icke kunnat uraktlåta att i sam¬
band med omnämnandet af Halmstadsolyckan äfven göra några citat ur
den kungl. propositionen:
»Frågan om ombyggnad af Liljeholmens station har redan tillförene
varit föremål för pröfning, i det att styrelsen uti underdånig skrifvelse
den 29 november 1906, angående anslag för år 1908 till nya byggnader
och anläggningar vid statens järnvägar, hemställt om ett belopp af 100,000
kronor för påbörjandet af ombyggnaden af nämnda station. Härvid fram¬
höll styrelsen, att stationen, som alltsedan densammas anläggning endast
obetydligt utvidgats, vore otillräcklig och olämplig för den alltjämt växande
lokala trafik, som skulle besörjas samtidigt med en betydande genom-
gångstrafik, hvarjämte styrelsen meddelade, att lokala godstrafiken omfat¬
tade år 1896 30,215 ton, år 1900 45,771 ton och år 1905 54,739 ton;
att lokala persontrafiken under nämnda tre år uppgått till respektive
27,313, 49,581 och 60,881 personer, samt att förslaget till stationsombygg-
naden beräknats kräfva en kostnad af 365,000 kronor.
Såsom af statsverkspropositionen till 1907 års Riksdag inhämtas, för¬
klarade emellertid föredragande departementschefen vid anmälan om ifråga¬
varande framställning sig anse den föreslagna ombyggnaden, hvilken afsåg
såväl sparsystemet som stationshuset, boställshus och godsmagasin, icke för
det dåvarande böra komma till utförande.
Sedan, enligt hvad vederbörande departementschef meddelat styrelsen
genom ämbetsskrifvelse den 17 maj 1907, Kungl. Maj:t funnit styrelsens
i förenämnda underdåniga skrifvelse den 16 mars sagda år gjorda fram¬
ställning icke till någon åtgärd föranleda, har styrelsen, då styrelsen fun¬
nit det vara en bjudande nödvändighet, att det planlagda, tidskräfvande
arbetet med stationens ombyggnad likväl måste utan uppskof komma till
utförande, uti skrifvelse den 4 juni 1907 utbedt sig departementschefens ut¬
verkande af Kungl. Maj:ts förklarande på grund af för handen varande
förhållanden, att hinder icke måtte möta för styrelsen att omedelbart påbörja
detsamma och att, i afvaktan på nådig proposition och blifvande beslut i
ärendet af härnäst sammanträdande lagtima Riksdag, förskottera det härför
14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
erforderliga beloppet af tillgängliga medel, men har något dylikt förklarande
icke lämnats.
Vid sådant förhållande och då det snart torde vara hart när omöjligt
att med det nuvarande bangårdsutrymmet vid Liljeholmen kunna reglera
den i ständig ökning stadda trafiken på ett sådant sätt, att icke människolif
och materiel sättas på spel, finner styrelsen sig nödsakad att ånyo inför
Kung! Maj:t framhålla det trängande behofvet af stationens ombyggnad.
Såsom styrelsen redan vid skilda tillfällen påvisat, är stationen i sitt nu¬
varande skick otjänlig, otillräcklig och synnerligen riskabel för den trafik,
som nu skall där besörjas, och utan den ombyggnad och utvidgning, som
af styrelsen ifrågasatts, blir stationen naturligtvis än mera otillfredsställande
för den ökade tågrörelsen, som. är att förvänta, sedan nu pågående arbeten
för liniens Stockholm central—Liljeholmen anordnande såsom dubbelbana
blifvit under år 1908 fullbordade.
Hvarje utveckling af vare sig genomgångstrafiken eller lokala trafiken
eller — såsom här synes vara att förvänta — af bådadera måste med
nuvarande stationsanordningen öka riskerna i all synnerhet för den personal
och materiel, som för den lokala trafiken användas, hvilken trafik därvid
ock måste väsentligt komma att hindras i sin utveckling. Hvilka stora
svårigheter måste förefinnas för trafiken å stationen, å hvilken under
senast tillämpade tidtabell dagligen 87 tåg med 22 möten expedieras och
hvarest under till exempel sistlidna mars månad per dag i medeltal till-
och afkopplades 181 stycken godsvagnar, torde bäst framgå däraf, att för
ordnandet af eu så omfattande trafik stå till förfogande allenast 3 tågspår
och 2 frilastspår jämte 1 mindre magasinsspår och 2 korta rangerspår med
frilastspåren och spåret till godsmagasinet liggande i vinkel med de öfriga
spåren och genom vändskifvan förenade med ett af rangerspåren. På
grund af de täta tågmöten, för hvilka spår n:o I måste jämte spår n:o II
tagas i anspråk, kan rangeringen af vagnar till och från frilastspåret och
godsmagasinet ske i regel endast en gång under dagen. Att detta är ett
betydande, arbetskraft kräfvande och med stort ansvar förenadt arbete, torde
ligga i öppen dag, då vid vagnflyttningen vagn för vagn måste med hand¬
kraft föras öfver vändskifvan och rangeringen försiggå med användande af
hufvudspåret norr ut, där emellan de tätt på hvarandra gående tågen långa
vagnrader måste utväxlas, så snart ett tåg passerat, för att i nästa stund,
då tiden för ett tågs ankomst närmar sig, ånyo indragas till stationen. En
fara till lif och lem för såväl allmänheten som järnväg sper sonalen utgör
äfven det trånga utrymmet mellan spåren. Ställen finnas nämligen, där
15
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
personplattformen icke har större bredd än 750 millimeter och af ståndet mel¬
lan spåren utgör något öfver é meter.
Departementschefen anför i frågan:
»Jag tillåter mig vidare erinra, att i sammanhang med järnvägssty¬
relsens förenämnda skrifvelse den 16 mars 1907 till Kungl. Maj:t öfver-
lämnats en af stationsinspektoren vid Liljeholmens station till trafikinspek¬
tören vid första sektionen ställd skrift, däri framhölls, att dröjsmål med
fullständig ombyggnad af stationen skulle kunna hafva de svåraste följder;
och hade trafikinspektören å denna skrift tecknat, att han på det krafti¬
gaste ville framhålla nödvändigheten af att Liljeholmens station ombyggdes,
samt att uppskof med utvidgning af denna lifsfarliga och otidsenliga sta¬
tion icke längre kunde eller borde äga rum.
Då sålunda såväl järnvägsstyrelsen som densamma underlydande myn¬
digheter enstämmigt förklarat de nuvarande förhållandena å stationen
ohållbara, samt utredningen för öfrigt tydligt ådagalägger, att utrymmet
där är synnerligen otillräckligt samt anordningarna sådana, att trafiksäker¬
heten icke kan anses tillfredsställande, har jag icke ansett mig kunna
underlåta att till bifall förorda järnvägsstyrelsens nu förevarande hem¬
ställan. »
Det synes mig, som om Kungl. Maj:ts kraftiga inlägg emot faran af
trånga bangårdar och däraf antydda olägenheter med fullt fog kan tilläm¬
pas på flera stationer än Liljeholmens.
Af en kommitté, representerande Svenska järnvägsmannaförbundets afd.
N:o 24, Stockholm, omfattande 850 medlemmar, samtliga tillhörande trafik¬
personalen, har jag emottagit en skrifvelse, hvarur jag tillåter mig andraga
följande:
»Järnvägsmannen är vid utöfvandet af sitt kall hart när att jäm¬
ställa med militär i krigstjänst. Faror och död lura på honom öfver
allt vid yttre tjänstgöring. Nästan dagligen ha tidningarna notiser om
skadad eller dödad järnvägspersonal. Och likväl hör man sällan talas om
att järnvägsmannen sviker sin plikt.
Men det är icke endast sådana yttre faror som hota. Har järn¬
vägsmannen lyckligt undgått att blifva lemlästad eller dödad, kan han en
vacker dag befinna sig inom fängelsets murar, afdånande straff för i
tjänsten gjorda förseelser eller som ensam ansvarig för en olyckshändelse,
som han icke förorsakat, utan till hvilken anledningen ligger helt eller del¬
vis på annat håll. Det nu tilländagångna året har flera exempel härpå,
16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande Ko 22.
som inom järnvägsmannahåll väckt förstämning och förbittring och som
frammanat kraf vet på opartisk, sakkunnig undersökning vid järn vägsolyckor
och järnvägsmåls handläggning af fackdomstol.
Den oerhörda utveckling, järnvägsdriften de senare åren tagit i vårt
land, har också gjort förhållandena svårare för järnvägsmännen än tillförene,
emedan icke hvarken personalens ökning eller stationers eller bangårdars
utvidgning stått i proportion till trafikens ökning.
Då det sålunda på grund af orsaker, hvaröfver personalen icke äger
något inflytande, inträffar olyckor, anse vi det hårdt, att personer, som
råkat ställas inför domstol som ansvariga, skola dömas och behandlas som
vanliga brottslingar, som om brottet vore med vett och vilja begånget,
då det icke kan begäras, att en vanlig domare, än så förfaren i lagkun¬
skap, skall äga kunskap och insikt i våra större bangårdars beskaffenhet
och anordningar, och således på grund af bristande insikt icke kan bilda
sig ett omdöme om bidragande orsaker vid järnvägsolyckor.
Olyckor, om de fingo en facklig och opartisk utredning från början,
skulle för såväl den dömde som alla järnvägsmän verka mera rättvist,
och är det vår bestämda åsikt, att de ofta återkommande fängelsestraffen
verka nedsättande och demoraliserande på järnvägsmännen.
På grund däraf framträder själffailet krafvet på särskilda fackdom¬
stolar för järnvägsmål med allt större styrka. Men det finns ock enligt
vår mening andra sätt att främja en rättvis dom äfven vid vanliga dom¬
stolar, och det är att få själfva första undersökningen om olyckshändel¬
sens orsak förlagd på ett annat plan än nu.
I det bekanta fallet Temén streds om den egentliga orsaken till
olyckshändelsen, och från fackmannahåll framhölls, att banvallens beskaf¬
fenhet i lika hög grad torde ha föranledt olyckshändelsen som den om¬
ständigheten, att lokomotivföraren körde för fort.
Olyckshändelsen vid Södertörns villastads station, till följd af hvilken
f. d. trafikchefen Isberg afled, föranledde till och med skilda meningar
vid underrätten, där nämnden öfverröstade ordföranden, ehuru sedermera
hofrätten ändrade underrättens dom och dömde stationsföreståndaren skyl¬
dig. Grundorsaken till olyckshändelsen säges ha varit, att ett lastspår
var för kort för sitt ändamål. Att denna uppfattning ej var så oriktig
framgår däraf, att spåret efter olyckshändelsen gjorts längre.
För olyckshändelsen å Rosersbergs bangård, där olyckan var af ringa
omfång, blefvo stationsföreståndaren och en stationskarl ådömda hvardera
en månads fängelse. Trots det för stationsföreståndaren kunde påvisas
17
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande N:o 22.
förmildrande omständigheter och en 30-årig oförvitlig tjänst kunde hans
förseelse icke sonas med mindre än fängelsestraff.
Slutligen visar olyckshändelsen på Halmstads bangård, för hvilken
en stationskarl och en stationskarlsförman dömdes till fängelse, på hvilket
lotteri rättvisan är grundad. Här vid Halmstad hade man på en trång
och otidsenlig bangård, å hvars ändring från statsbanornas sida yrkande
för lång tid sedan gjorts, sammanfört en hel massa tåg, bland annat gods¬
tåg, hvars vagnantal med ett tiotal öfverskred det som för dem afsedda
spåren rymde. Dessutom var personalen för fåtalig.
Vid samtliga dessa olyckshändelser ha första och viktigaste under- Liknandefråga
sökningarna verkställts af befälet vid banan, hvilket omöjligen kan anses m°riksdag^*
vara ojäfvigt. En opartisk undersökning torde ha kunnat framdraga be¬
vis för, att det icke endast varit de nu för olyckshändelserna dömde, som
vållande till det passerade, utan ansvaret borde delats med andra mera
ledande.
Hvad personalen vid järnvägarna önskar, är framför allt en opartisk
undersökning och utredning angående den verkliga orsaken till inträffade
järn vägsolyckor. Samt att vid handläggning af dylika mål det måtte till¬
kallas sakkunnige, ojäfvige män från maskin-, ban- och trafikafdelningen.
Begreppet ojäfvige måste här tagas i vidsträcktare bemärkelse än den
vanliga legala, ty inte är det tjänligt, att ämbets- eller tjänstemän från
den järnväg, där olyckan skett, fungera som sakkunniga i den domstol,
som skall handlägga ärendet.»
Vid 1907 års riksdag väcktes i Andra Kammaren motioner isamma
syfte af herr F. W. Thorsson och herr A. O. Rune. Kammarens tredje
tillfälliga utskott anförde i anledning af motionerna:
»1 fråga om undersökningar, som vid statens järnvägar anställas vid
inträffade olyckshändelser, har utskottet från kungl. järnvägsstyrelsen in¬
fordrat upplysning rörande tillvägagångssättet och därom från styrelsen
mottagit följande meddelande:
»Genom cirkulärskrifvelse den 11 februari 1904 till samtliga distrikts-
förvaltningar har järnvägsstyrelsen inskärpt angelägenheten däraf att, då
olyckshändelse vid järnvägsdriften inträffar å station eller ute å linjen af
beskaffenhet att angå mer än en afdelning, hvilket vid större järnvägs-
olyckor i regel torde vara förhållandet, förhör ofördröjligen bör anställas
af distriktsförvaltningen eller ock distriktsförvaltningen föranstalta därom,
att förhör hålles i närvaro af öfverordnadt befäl från de afdelningar,
hvilka ärendet rör.
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 21 Höft.
3
18
Första Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
I regel torde förhören, åtminstone i viktigare fall, ledas af distrikts-
chefen, hvilken är järnvägsstyrelsen i första hand ansvarig för den all¬
männa ordningen och samverkan mellan de olika afdelningarna inom
distriktet; och torde, med hänsyn till den ställning distriktschefen sålunda
intager, han vara väl skickad att verkställa en allsidig utredning rörande
inträffad olyckshändelse.
Äfven genom närvaro vid dessa förhör af juridiskt bildad person,
distriktssekreteraren, hvilken enligt gällande instruktion skall hafva aflagt
examen till rättegångsverken och i hvilkens åliggande just ingår att vid
förhör biträda, vinnes vid förhören garanti för att saken varder utredd
äfven från annan än teknisk synpunkt.
Rörande det närmare tillvägagångssättet vid förhören, får järnvägs¬
styrelsen meddela, att vid förhören, hvilka, såvida ej särskilda hinder
mellankommit, äga rum omedelbart efter olyckshändelsen, pläga höras ej
blott alla de statsbanefunktionärer, som kunna antagas ha några upp¬
lysningar att meddela i frågan, utan äfven, i den mån sådant kan ske,
de utomstående personer, hvilkas hörande af en eller annan anledning
kan anses önskvärdt. Då vederbörande naturligen äga rätt att under för¬
hören, vid hvilka föras utförliga protokoll, göra de framställningar och
påminnelser, hvartill de kunna anse sig äga fog, samt gifvetvis rättighet
ej är för dem utesluten att i förekommande fall framställa anmärkningar
mot protokollet, synes i dessa omständigheter föreligga en ej ringa garanti
för personalens vidkommande att frågan blir tillbörligen utredd.
I detta sammanhang må meddelas, att järnvägsstyrelsen genom cirkulär
skrifvelse den 26 september 1905 bestämt, dels att till förhör inkallad
person skall vara berättigad att efter förhöret och innan ärendet företages
till afgörande hos vederbörande skriftligen andraga hvad han vidare i
ärendet aktar nödigt, dels att den, som håller förhöret, är skyldig att,
på därom gjord framställning, vid förhöret utsätta viss kortare tid, inom
hvilken ärendet icke skall företagas till slutligt afgörande, dels att till
förhör inkallad person är berättigad att, där han så önskar, vid förhöret
aflämna skriftligt yttrande, med skyldighet dock för honom att muntligen
afgifva de redogörelser eller lämna de upplysningar, som kunna affordras,
dels att hvars och ens muntliga anförande vid förhöret skall af protokolls-
föranden för honom uppläsas ur memorialprotokollet, så att han må
kunna däremot göra de erinringar, hvartill han finner skäl, eller ock till
riktigheten vitsorda detsamma, dels ock att tilltalad äfvensom annan till
förhör inkallad person skall före förhörets afslutande erhålla del af allt
19
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
hvad vid förhöret kan hafva i hans frånvaro förekommit, dock, hvad
angår annan än tilltalad, endast för den händelse att han därom fram¬
ställer begäran eller eljest af den, som håller förhöret, anses lämpligt.
Det torde slutligen böra framhållas, hurusom Konungens befallnings¬
hafvande såsom högsta polismyndighet, åtminstone då någon afsevärdare
olycka inträffat, icke lärer underlåta — hvad ock erfarenheten gifvit vid
handen att äfven anställa förhör, hvarigenom för dylika fäll äfven
härigenom vinnes det afsedda målet af sakens allsidiga utredning.»
Beträffande undersökningar rörande å enskilda järnvägar förekom¬
mande olyckshändelser har utskottet inhämtat, att sådan järnväg visser-
ligen är underkastad viss kontroll genom kungl. väg- och vattenbyggnads¬
styrelsen, hvilken styrelse äfven genom cirkulär den 1 december 1903
anmodat förvaltningarna för de enskilda järnvägarna att vid inträffad tåg¬
olycka eller uppkommet missöde å järnvägen genast och helst telegrafiskt
underrätta sagda styrelse därom. Kungl. styrelsen har ock vid många
tillfällen genom resp. distriktschefer låtit verkställa närmare utredning i
förekommande^ fall. Då emellertid intet härom finnes lagstadgadt och
alltså ingen påföljd blir fallet vid underlåtenhet i detta afseende, inkomma
dessa rapporter mera sällan till kungl. styrelsen i föreskrifven ordning,
och lärer sagda styrelse i allmänhet få åtnöjas med protokoll, som veder¬
börande förvaltningar efter längre eller kortare tids förlopp inlämna.
Genom kungl. utrikesdepartementets förmedling har utskottet hos de
svenska beskickningarna i utlandet hemställt om uppgifter angående be¬
stämmelser i hithörande fall därstädes, och har utskottet erhållit följande
meddelanden rörande förhållandena i Tyskland, Frankrike, England, Bel¬
gien och Norge.
Från Tyskland: Enligt i preussiska arbetsministeriet inhämtade upp¬
lysningar företagas vid inträffade järnvägsolyckor i Tyskland undersök¬
ningar af sakkunniga, hviska utses af vederbörande förvaltning smy ndighet,
det vill säga för statens järnvägar af järnvägsdirektionen i hvarje distrikt,
vid enskilda banor af järnvägens uppsiktsråd (»Aufsichtsrat»),
För den händelse rättegång uppstår, föreslår förvaltningsmyndigheten
för domstolen tillkallande af sakkunnige såsom biträden åt rätten, och afgör
domstolen själf^ för hvarje särskildt fall, huruvida sakkunnige skola till¬
kallas och i så fall hvilka. I regel och i synnerhet när olyckan är af
svårare art, lära domstolarna begära dylika biträden.
Från Frankrike: Samtliga järnvägslinjer stå under uppsikt af en sär¬
skild under ministeriet för allmänna arbeten lydande förvaltning, för statens
20 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-o 2) Utlåtande N-o 22.
tekniska kontroll öfver järnvägarna, kallad »Contröle de 1’exploitation»
och uppdelad på sju olika direktioner (en för hvarje af de störa reseau-
erna: Etat, Nord, Est, Ouest, Orleans, Paris—Lyon—Méditerranée,
Midi), mellan hvilka jämväl de sekundära linjerna geografiskt fördelats.
Under dessa direktioner, hvilka äro centralorgan och hafva sitt säte i
Paris, lyda lokala organ med bestämda distrikt: dels ingenjörer, som emel¬
lertid icke uteslutande ägna sig åt denna uppgift, dels särskilda uppsikts-
kommissarier, (commissaires de surveillance administrative), hvilka, jämte
det de utöfva den direkta statsuppsikten i alla afseenden (således jämväl
ur synpunkten af näringslifvets intressen), äro polistjänstemän (officiers
de police judiciaire).
I händelse af järnvägsolycka (ej enbart missöde) tillkallas omedelbart
till olycksplatsen såväl den ingenjör som den kommissarie, inom hvilkas
distrikt olyckan inträffat, båda verkställa hvar för sig undersökning om
alla de omständigheter, som hafva saraband med olyckshändelsen, och
afgifva däröfver hvar sin berättelse med konklusioner, den förstnämnde ur
synpunkten af eventuella åtgärder till förekommande af liknande olyckor i
framtiden, den sistnämnde ur synpunkten af eventuella juridiska påföljder.
Bådas rapporter delgifvas såväl allmänne åklagaren som vederbörande
kontrolldirektion och af dessa eventuellt deras öfverordnade. Särskild
föreskrift finnes icke därom, att vid af järn vägsolyckor föranledda rätte¬
gångar rätten skall biträdas af särskilda sakkunnige, utan gälla i detta
afseende de allmänna reglerna angående tillkallande af sakkunnige.
Från England, där inga statsbanor finnas:
The Board of Trade —• ett ämbetsverk närmast motsvarande vårt
kommerskollegium — förordnar opartisk, sakkunnig person att vara be¬
siktningsman i fråga om järnvägar och järn vägso lyckor. Denne äger vid¬
sträckt befogenhet gentemot järn vägsförvaltningarna rörande besiktning af
allt hvad till järnvägarna hörer och är jämväl berättigad att granska järn¬
vägsbolagens böcker, papper och alla öfriga handlingar. Då järnvägs¬
olycka af viss omfattning inträffat, skall järnvägsförvaltningen, vid äfventyr
af böter, genast och i vissa fall telegrafiskt, insända meddelande därom
till Board of Trade, som omedelbart förordnar, att undersökning angående
olyckan skall verkställas antingen af besiktningsmannen eller, om en mera
ingående undersökning anses nödig, af en särskildt förordnad »rätt»,
bestående af en domare, magistratsperson, polisdomare eller annan person
i liknande ställning, med besiktningsmannen samt en eller flera sakkun¬
nige såsom bisittare. Denna »rätt» företager undersökningen vid offentliga
Första Kammanens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22. 21
förhandlingar och iakttager därvid noga allt, som kan bidraga till utrö¬
nande af olyckshändelsens orsaker och klargörande af de med densamma
förknippade omständigheter. Vid undersökningens utförande äger »rätten»
synnerligen vidsträckt befogenhet ej mindre gentemot vederbörande järn-
vägsförvaltning än äfven gentemot enhvar, som kan äga någon kännedom
om på olyckan inverkande förhållanden.
I Belgien finnas mycket omfattande och specificerade bestämmelser
rörande trafiksäkerheten på de belgiska banorna, upptagande jämväl full¬
ständiga stadganden om sättet för undersökningar vid inträffade järnvägs-
olyckor. Utskottet har fått sig tillställdt tvenne stora volymer af »regle-
ment ^administration general et du personnel», men utskottet har ej an¬
sett sig böra i öfversättning bearbeta detta vidlyftiga materiel.
Utöfver detta meddelas dock från Belgien, att vid behandling af mål
i följd af järnvägsolyckor vederbörande domstol icke nödvändigtvis biträdes
af särskilda sakkunnige. Domstolen afgör själf i hvarje fall, om anledning
föreligger att tillkalla sakkunnige för inhämtande af upplysningar rörande
vissa sakförhållanden eller vissa tekniska frågor.
De flesta trafikchefer och särskildt alla stationsinspektorer hafva
judiciell polismyndighet. I sådan egenskap lyda de under doinaremyndig-
heten, och de hafva uppdrag att uppsätta och direkt tillsända åklagare¬
myndigheten protokoll öfver hvarje svårare olyckshändelse och hvarje sådan,
som förorsakat kroppslig skada. Dessa protokoll skola innehålla alla om¬
ständigheter vid olyckshändelsen, sådana desamma framkommit vid under¬
sökningen. Den dömande myndigheten har sedan att vidtaga ytterligare
åtgärd i anledning häraf.
Från Norge har meddelats, att där icke förefinnas några särskilda
bestämmelser om hvilka, som skola företaga undersökning vid inträffade
järnvägsolyckor på statens eller de privata järnvägarna. När det företages
undersökning af en järnvägsolycka, utföres denna af polismyndigheten
eller »förhör sr ät ten» i den jurisdiktion, där olyckan inträffat. Ej heller
finnes någon bestämmelse om att rätten, vid behandling af järnvägsolyckor,
skall biträdas af sakkunniga personer.
Det sätt, på hvilket undersökning angående järnvägsolyckor här i
landet nu verkställes, synes utskottet icke tillfredsställande. Vid statsbanan
förrättas undersökningen i allmänhet af vederbörande distriktschef, hvilken
ju i första hand är järnvägsstyrelsen ansvarig för den allmänna ordningen
och samverkan emellan de olika afdelningarna inom distriktet och där¬
för icke torde vid undersökningen stå fullt opartisk. En sådan under-
22
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 22.
sökning kan härigenom få natur mera af en järnvägsförvaltningens åtgärd
till skydd för statsbanans egna intressen än af en undersökning i syfte
att bevaka det allmännas och trafikanternas rätt och bästa. Beträffande
de enskilda järnvägarna saknas äfven så effektiva bestämmelser i ämnet,
att säkerhet finnes för att inom rätt tid någon som helst undersökning af
sakkunnige verkställes. Yäl är det sant, att åklagaremakten äger rätt att,
da omständigheterna därtill gifva anledning, halla förhör och äfven under¬
sökning rörande järn vägsolyckor, såväl vid statsbanan som vid de enskilda
järnvägarna, men en sådan undersökning torde icke hafva stort värde,
då den icke verkställes af sakkunnige och väl i allmänhet försiggår först
sedan en del reparationsåtgärder vidtagits vid olycksplatsen, hvarigenom
kanske de viktigaste spåren efter olyckan utplånats. Af största vikt är
ju, att bestämd föreskrift finnes därom, att undersökningen skall af fullt
opartiska fackmän ske omedelbart efter olyckan, innan andra än de
oundgängligaste förändringar vid olycksplatsen vidtagits. Och undersök¬
ningen bör, enligt utskottets mening, vara så omfattande, att den icke
allenast berör frågan om eventuella juridiska påföljder för den eller dem,
som kunna hafva vållat olyckan, utan äfven kan tjäna till ledning vid
bedömandet af spörsmålet, huru liknande olyckor för framtiden må kunna
förebyggas. Af de upplysningar från främmande länder, utskottet förskaffat
sig, framgår också, att frågan om undersökningar vid järnvägsolyckor i
de flesta af dessa länder uppmärksammats, och att noggranna bestämmelser
utfärdats ej mindre om undersökning, sedan olycka skeft, utan äfven om
anställande af offentliga besiktningsmän med uppgift att söka genom nödig
kontroll förebygga, att olyckor inträffa.
I likhet med motionärerna finner utskottet därför nyttigt och nödigt,
att till Kungl. Maj:t aflåtes en skrifvelse med begäran om utredning och
förslag i ämnet, men utskottet kan icke dela motionären Thorssons upp¬
fattning, att denna utredning endast skulle gälla frågan, huruvida de före¬
slagna undersökningarna böra uppdragas åt kungl. väg- och vattenbygg¬
nadsstyrelsen. Det kan nämligen tänkas, att utredningen gåfve vid handen,
att någon ännu lämpligare anordning af dessa undersökningar kunde åt¬
minstone i vissa fall göras, och det torde därför vara önskligt, att Kungl.
Maj:t vid utredningen och vid uppgörande af förslag till bestämmelser i
ämnet icke må känna sig påverkad af något Riksdagens uttalande i förut
bestämd riktning.
o
Motionärens förslag, att Kungl. Maj:t i samband med denna utred¬
ning ville taga i öfvervägande, huruvida icke vid handläggning af mål
23
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
rörande järnvägsolycka sakkunnige skola tillkallas såsom biträden åt dom¬
stolen, finner utskottet välbetänkt, och behofvet af ett sådant stadgande
ligger i så öppen dag, att någon särskild motivering i detta afseende icke
torde vara erforderlig.
På grund af hvad ofvan anförts, får utskottet därför hemställa, att
Andra Kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen, med anledning
af herr F. W. Thorssons motion, n:o 81, och herr A. O. Runes motion, n:o
225, ville i skrifvelse hos Kungl. Maj:t begära utredning och därå grun-
dadt förslag i syfte att vid inträffande järn vägsolyckor vid statens eller en¬
skilda järnvägar undersökning om olyckans orsak, dess omfång och verk¬
ningar m. m. måtte uppdragas åt fullt kompetent och opartisk myndighet
eller nämnd samt att det måtte tagas i öfvervägande, huruvida icke vid
handläggning af mål rörande järnvägsolycka sakkunnige åt domstolen böra
tillkallas.»
Denna hemställan blef af Andra Kammaren bifallen, och ärendet öf-
verlämnades till behandling af Första Kammaren. Dess första tillfälliga
utskott föreslog, att kammaren behagade biträda Andra Kammarens beslut,
men detta utskottets förslag blef af Första Kammaren utan votering af-
slaget.»
De, skäl, som uti Första Kammaren anfördes för berörda afslag och Andra Kam-
hvilka skäl af motionären Thorsson anförts uti hans bär ofvan intagna mfr.tnf
... - . o i i • i • c & utskotts ytt-
motion, hafva icke förmatt bibringa utskottet annan uppfattning uti saken rande.
än den utskottet förut haft. Utskottet vill emellertid redan här erinra
därom, att af dess vid 1907 års riksdag afgifna utlåtande tydligen fram¬
går, att utskottet förordat skrifvelse i saken icke på den grund, att
utskottet hyst någon tvekan om att domen öfver lokomotivföraren Temén
varit lagligen grundad, utan därför att utskottet ansåg, att motionärernas för¬
slag icke kunde medföra andra än goda verkningar. Både för domstolarna,
åklagaren och den tilltalade bör det ju i händelse af rättegång vara för¬
delaktigt och medföra trygghet, att en fullt opartisk och sakkunnig un¬
dersökning om de faktiska och tekniska orsakerna till en järnvägsolycka
ligger till grund för sakens behandling. Det är ju både från det allmänna
rättsmedvetandets sida och från trafiksäkerhetens synpunkt nödvändigt,
att den, som genom fel eller försummelse i tjänsten vållat en järnvägs¬
olycka, också blifver befordrad till ett väl afvägdt straff, och för att till¬
förlitligt utreda, hvem som i sådant fall verkligen är den skyldige, äfven¬
som graden- af hans brottslighet, synes det utskottet nödvändigt, att en
24 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-o 2) Utlåtande N-o 22.
fullt opartisk undersökning verkställes beträffande alla på olyckan inver¬
kande omständigheter. Om emellertid, som vid sakens behandling uti
Första Kammaren antyddes, gällande lagar och författningar för den, som
vållat järnvägsolycka, stadga alltför stränga straff, synes det utskottet
mera lämpligt att åtgärder vidtagas för att ändra dessa straffbestämmelser,
än utt tillämpningen af dessa lagar och författningar möjligen skulle god¬
tyckligt efterlåtas. Uttalandet, att uti den svenska straffprocessen hvarje
tvekan kommer den tilltalade till godo och att således, om någon utred¬
ning i ett eller annat afseende skulle brista, detta icke skulle kunna med¬
föra någon risk för att den oskyldige fälles eller att den skyldige fälles till
för hård k straff, utan att den tilltalade i sådant fall antingen blir frikänd
eller kommer undan med ett lindrigare straff, torde vid närmare efter¬
tanke knappast visa sig i hvarje fall hållbart. Vid en rättegång om
vållande till en järnvägsolycka kan man ju mycket väl tänka sig, att en
grundlig och opartisk utredning bringar i dagen åtskilliga för den till¬
talade förmildrande omständigheter. Möjligt är till och med att genom en
sådan utredning ådagalägges, att olyckan förorsakats af andra förhållanden
än dem, som förut ansetts hafva framkallat densamma, och att därigenom
den tilltalade kan blifva frikänd. För öfrigt synes det städse vara att
beklaga, om vid behandlingen af ett brottmål uti utredningen finnes någon
tvekan eller brist, oafsedt om detta förhållande länder till fördel eller till
nackdel för den tilltalade. Särskildt vid rättegångar rörande järnvägsolyckor
torde det därför vara nödvändigt att, såvida utredningen skall blifva full¬
ständig och tillförlitlig, som underlag äga tillgång till en undersökning,
verkställd omedelbart efter olyckan af fullkomligt opartiska och sakkunniga
personer. Med anledning af yttrandet i Första Kammaren, att man skulle
kunna tänka sig att man af hänsyn väl icke enbart till järn vägspersona¬
len, men ock till allmänheten gjorde en extra undersökning, när större järn¬
vägsolyckor inträffa, för att få reda på orsaken och för framtiden före-
bygga dylika olyckshändelser, men att därom icke alls vore fråga, anser
sig utskottet böra erinra därom, att utskottet uti sitt utlåtande vid 1907
års riksdag gjorde följande uttalande: »Och undersökningen bör, enligt
utskottets mening, vara så omfattande, att den icke allenast berör
frågan om eventuella juridiska påföljder för den eller dem, som kunna
hafva vållat olyckan, utan äfven kan tjäna till ledning vid bedömandet af
spörsmålet, huruvida liknande olyckor för framtiden må kunna förebyggas.»
Uti det nyligen af den af Kungl. Maj:t tillsatta s. k. trafiksäkerhets-
kommittén afgifna betänkande och förslag till bestämmelser för tillgodo-
25
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
seende af trafiksäkerheten å enskilda järnvägar föreslås, att hvarje enskild
järnväg för allmän trafik skall stå under kontroll af staten genom väg-
och vattenbyggnadsstyrelsen samt att kontrollen skall afse såväl bana och
rullande materiel med därtill hörande ångpannor som ock driften. Antag¬
ligt är väl, att denna föreslagna kontroll inom närmaste tiden blifver en
verklighet. För utöfvande af liknande kontroll vid statens järnvägar äger
järnvägsstyrelsen god tillgång på för sådant ändamål utbildade personer.
Vid sådant förhållande synes det utskottet icke lämpligt att anställa en
särskild järnvägsinspektör med den enligt utskottets åsikt alltför vidsträckta
befogenhet, som motionären Berglund afsett.
På grund af hvad här ofvan anförts, får utskottet hemställa, att Andra
Kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen med anledning af herr
F. Berglunds motion n:o 96 och herr T. W. Thorssons motion n:o 240
ville i skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och därpå grun-
dadt förslag i syfte att vid inträffade järnvägsolyckor vid statens eller en¬
skilda järnvägar undersökning om olyckans orsak, dess omfång och verk¬
ningar m. m. måtte uppdragas åt fullt kompetent och opartisk myndighet,
nämnd eller särskild! tillsatta järnvägsinspektörer, samt att det måtte tagas
i öfvervägande, huruvida icke vid handläggning af mål rörande järnvägs¬
olyckor sakkunnige åt domstolen böra tillkallas.»
Andra Kammaren har emellertid ej biträdt denna hemställan utan i
enlighet med en vid utlåtandet fogad reservation fattat beslut af den ly¬
delse, utskottet här ofvan redan angifvit.
Såsom af motionernas ofvan citerade motivering framgår, hafva motto- Första Kärn
närerna för sina förslag hämtat stöd i den föreställningen, att krafvet' P^ utskottVuttä
opartisk och kompetent utredning vid järnvägsolyckor icke uppfylles i vårt tande.
land, emedan härstädes inga undersökningar vid inträffade järnvägsolyckor
företagas af fristående fackmyndighet, hvarför det ligger i sakens natur, att
dessa undersökningar svårligen kunna vara opartiska, då de verkställas af
personer vid den järnväg, där olyckan inträffat och hvilka mer eller mindre
äro ansvariga för banans skötsel. Herr Berglund tror sig till och med
kunna konstatera att genom de i motionen anförda olyckshändelsernas ut¬
redning det går som en röd tråd, att man sökt vältra hela ansvaret på de
underordnade och att all rättfärdighet anses vara uppfylld, sedan dessa fått
Bill. till Eiksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 21 Höft. 4
26 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
vederbörligt straff genom »inburande i fängelse», alldeles som om de upp¬
såtlig! och med vett och vilja åstadkommit olyckshändelserna.
Äfven Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott vid 1907 års riks¬
dag förklarade sig dela denna uppfattning så till vida, att det ansåg sät¬
tet för dylika undersökningar här i landet icke tillfredsställande äfven då
de i regel förrättades af stambanans vederbörande distriktschef, som därvid
icke torde stå fullt opartisk, hvarigenom eu sådan undersökning kunde få
natur mera af en järnvägsförvaltningens åtgärd till skydd för statsbanans
egna intressen än af en undersökning i syfte att bevaka det allmännas och
trafikanternas rätt och bästa.
Denna uppfattning torde icke kunna stödas på de i verkligheten rå¬
dande förhållandena i vårt land eller på erfarenhetens vittnesbörd, som icke
heller kunnat jäfvas af de i motionen anförda exempel på förment par¬
tisk utredning eller orättvis behandling af underordnade järnvägsbetjänte,
som för vållande till järnvägsolyckor ådömts straff.
Då den i motionerna framträdande uppfattningen, att distriktschef eller
distriktsförvaltning vid statsbanan skulle vara partisk och jäfvig vid utred¬
ning af vid järnväg timad olycka i följd däraf, att han själf är ansvarig
för banans skötsel, synes utskottet särskild! vilseledande, torde denna ansva¬
righet böra här med några ord i korthet belysas.
Enligt kungl. järnvägsstyrelsens ofvan anförda meddelande ledas under¬
sökningarna angående inträffade järnvägsolyckor vid statsbanorna i regel af
vederbörande distriktschef. Därvid torde dock alltid jämväl öfverordnade
från de olika afdelningar — maskin-, ban- och trafikafdelningarna —• som
ärendet rör samt den juridiskt bildade distriktssekreteraren vara närvarande,
hvilket naturligtvis innebär en ökad garanti. Vid de enskilda järnvägarne
verkställas utredningarna vid där inträffade liknande tilldragelser af distrikts-
chefen i väg- och vattenbyggnadsdistriktet eller distriktingenjören. Distrikts¬
chef uppträder nämligen vid dylik utredning, likasom vid all annan
tjänstgöring, såsom utöfvande kontroll å statens vägnar, hvilken i det all¬
männas intresse ställt dessa samfärdsmedel under sin särskilda tillsyn och
omvårdnad. Han är därvid på samma gång ombud för den styrelse, hvar¬
under han lyder såsom chef för distriktets förvaltning. Hans hufvudsak-
liga uppgift har af järnvägsstyrelsen angifvits vara att inför järnvägssty¬
relsen i första hand ansvara för den allmänna ordningen och samverkan
mellan de olika afdelningarna, således för upprätthållande af plikttrohet
och godt samarbete emellan samtliga medlemmar i de olika tjänstegra-
derna inom den talrika personalen.
Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22. 27
Men det är däremot en fysisk omöjlighet för chefen att i detalj per¬
sonligen kunna öfvervaka de honom underordnade tjänstemännnens —
inom maskin-, ban- och trafikafdelningarna — samtidigt pågående arbeten
m. m. på olika punkter utefter distriktets järnvägslinjer af flera hundra
kilometers längd, på olika järnvägsstationer, verkstäder in. m., exempelvis
materiellens, spårets, ballastens, skenskarfvarnes, syllarnas beskaffenhet, hvilkas
brister delvis äro dolda af grusbetäckning och icke kunna upptäckas alle¬
nast genom en besiktning, men hvilka ofta föranleda olycksfall. För den
oafbrutna tillsynen och ledningen af dessa underhållsarbeten har man på
grund häraf vid alla järnvägar nödgats anställa särskilda tjänstemän och
betjänte, som äro speciellt utbildade inom de olika facken och således
skickade att väl utföra arbetena och att själfva ensamma bära ansvaret för
de fel och brister däri, som de till äfventyrs låta komma sig till last. En¬
dast genom en dylik arbetsfördelning kan chefen sättas i stånd att helt
ägna sig åt sin kräfvande uppgift att öfvervaka personalen och förvaltningen
i sin helhet, under det att ansvaret för detaljarbetet rättvisligen flyttas från
honom till dem det vederbör.
Föranleder utredningen af orsakerna till en järnvägsolycka distriktschefen
till beslut att ådöma den därtill vållande disciplinär bestraffning, kan
hans beslut såsom fälldt i första instans öfverklagas hos järnvägsstyrelsen
och därifrån till Kungl. Maj:t. — Föranleder den till laga åtal, fullföljes
detta i vanlig domstolsväg och distriktschefen kan inkallas som vittne att
beediga sin utredning.
Denna arbetsfördelning mellan järnvägens samtliga tjänstemän och
betjänte synes utskottet med full tydlighet ådagalägga, att distriktschefen
icke är eller ens kan vara ansvarig för banans skötsel och eventuella brister
i underhållet på sådant sätt, att han i regel skulle kunna anses jäfvig att
leda ifrågavarande undersökningar, samt att detta ansvar h vilar på de sär¬
skilda fackmännen, som inom de olika afdelningarna äro tillsatta att utföra
och ansvara för dessa underhållsarbeten. I afseende på banans skötsel sam¬
manfaller således distriktschefens plikter med hans allmänna uppgift att
kontrollera densamma å det allmännas vägnar och såsom järnvägsstyrelsens
ombud, men ingalunda att stå till ansvar för andras samtidigt på vidt
skilda afstånd och områden utförda gärningar.
Skulle distriktschefens jäfvighet att utföra undersökningarna vid timad
järnvägsolycka kunna i allmänhet anses grundad trots hans oansvarighet
för detaljarbetet vid järnvägen, borde han i följd däraf anses jäfvig äfven
att ålägga disciplinär bestraffning för försummelse i arbetet, men därmed
28
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
skulle han förlora möjligheten att upprätthålla ordning och disciplin inom
sitt distrikt. Den reform, som i motionerna föreslagits för allenast en detalj
af distriktschefens verksamhet, nämligen undersökningen vid järnvägsolyckor,
skulle i så fall utsträckas till en genomgripande omgestaltning af äfven
andra ännu viktigare delar af hans verksamhet och måhända äfven tvinga
till järnvägsstyrelsens omorganisation.
Hvad de enskilda järnvägarna beträffar har föreliggande fråga nyli¬
gen varit föremål för utredning inom den, med anledning af skrifvelse
från Riksdagen rörande ökad kontroll å de enskilda järnvägarna, af Kungl.
Maj:t tillsatta s. k. trafiksäkerhetskommittén, hvars betänkande och förslag
för kort tid sedan blifvit till Kungl. Maj:ts pröfning öfverlämnadt. Vid
sådant förhållande synes det utskottet icke vara lämpligt, att Riksdagen
ånyo skulle aflåta skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning
i enahanda syfte, helst detta ärende torde vara att från Kungl. Maj:t snart
förvänta.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, och då utskottet, med an¬
ledning af det nära förhållande, som till följd af samtrafiken råder emel¬
lan statens och de enskilda järnvägarna, föreställer sig, att Kungl. Maj:t,
äfven utan att särskild framställning därom från Riksdagens sida göres,
kommer att i sammanhang med pröfningen af frågan om kontrollen öf¬
ver de enskilda järnvägarna taga under öfvervägande, huruvida i allmän¬
het förändrade föreskrifter kunna befinnas erforderliga för såväl utöfvande
af verksam kontroll öfver statens och enskilda järnvägars drift som för en
opartisk teknisk undersökning vid inträffadt olycksfall, finner sig utskottet
icke kunna tillstyrka bifall till de nu föreliggande förslagen om skrifvelse
till Kungl. Maj it angående anställande af särskild järn vägsinspektör eller
om öfverlämnande åt en särskild myndighet eller nämnd af undersöknin¬
gen rörande järnvägsolyckor.
Med hänsyn till våra allmänna domstolars sammansättning och arbets¬
sätt, anser utskottet, att det vore önskligt, om domstolarna vid rättegångar
rörande järnvägsolyckor hade tillgång till biträde af sakkunnig person,
hvilken skulle hafva till uppgift att närvara under förhandlingarna för
att tillhandagå med upplysningar och klargöra innebörden de utaf parter
och vittnen meddelade uppgifter, särskilt af teknisk art.
Utskottet vill emellertid erinra därom, att i det af Riksdagen upp¬
repade gånger och senast i år — dock tillsvidare utan resultat — behand¬
lade förslaget till lagstiftning om bevisning inför rätta vissa allmänna före¬
skrifter förekomma om rätt för domstolar och parter att vid behof tillkalla
29
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22-
sakkunniga; och då det, enligt utskottets mening icke vore lämpligt, att
utan sammanhang med denna lagstiftning i dess helhet särskildt upptaga
frågan om tillkallande af sakkunnige vid handläggning af rättegångar rörande
järnvägsolyckor, finner utskottet sig icke heller i denna del kunna tillstyrka,
hvad Andra Kammaren härutinnan för sin del beslutat.
I enlighet med hvad utskottet sålunda yttrat, hemställer utskottet,
att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 16 maj 1908.
På utskottets vägnar:
LARS BERG.
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afä. 1 Band. Höft. 21.
5