Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
1
N:o 4.
Ank. till Riksd. kansli den 11 maj 1908, kl. 2 e. m.
Särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 3 i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående lindring
i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska
kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning m. m.
Genom proposition, n:o 85, till innevarande års Riksdag, hvilken pro¬
position blifvit till förberedande behandling öfverlämnad till utskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet förda
protokoll, föreslagit Riksdagen
dels att antaga nedan återgifna förslag till
l:o) lag angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldig¬
het till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning;
2:o) lag angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen om kyrko¬
stämma samt kyrkoråd och skolråd den 2i mars 1862;
3:o) lag angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen om kyrko¬
stämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863;
4:o) lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen angående all¬
mänt ordnande af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883; samt
5:o) lag angående sättet för organistlöns utgående;
dels ock att lämna medgifvande därtill att, när inom någon till svenska
kyrkan hörande församling medlemmar af sådan i riket befintlig försam¬
ling af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt
till ofientlig religionsöfning, böra, i enlighet med hvad därom i den före-
Bih. till Riksd. Prat. 1908. 8 Samt. 1 Afd. 4 Häft. (N:is 4—b'.) 1
2
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
slagna lagen angående lindring i främmande trosbekännares skattskyl¬
dighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning är
stadgadt, komma i åtnjutande af lindring vid utgörande af de af gifter till
svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, som å dem belöpa
för inkomst af kapital eller arbete, och det afgiftsbelopp, från hvilket be¬
frielse sålunda åtnjutes, för året uppgår till sammanlagdt minst femtio
kronor, den till svenska kyrkan hörande församlingen må af allmänna
medel undfå ersättning med motsvarande belopp.
Ifrågavarande författningsförslag äro af följande lydelse:
Lag
angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till
svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.
Med upphäfvande af hvad lag och författningar innehålla stridande
mot denna lag förordnas som följer:
Afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning,
hvilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest uttaxeras, skola för inkomst
af kapital eller arbete endast med hälften af det belopp, som eljest bort
utgå, påföras medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande
kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religions¬
öfning, såvida de främmande trosbekännarna före den 1 januari det år, då
debitering af afgifterna verkställes, i laga ordning öfvergått till eller eljest
rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen.
1° ändamål, att dylik lindring må tillgodokomma omförmälda främ¬
mande trosbekännare, skall intyg om dessas namn och bostad äfvensom
därom, att de under tiden från och med den 1 januari tillhört och fort¬
farande tillhöra den främmande församlingen, af denna församlings före¬
ståndare utfärdas och före den 15 september tillställas vederbörande
pastorsämbete, som har att ofördröjligen öfversända intyget, behörigen
granskadt, till den, som verkställer debiteringen.
Äro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å lönereglerings-
resolution, fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande af
prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller förordningen angående
ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm
aflöning den 1 november 1872, eller å äldre konvention eller förening,
eller utgå afgifterna till kyrkobetjäningens aflöning efter andra grunder
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. S
än dem, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade,
må nedsättning i dylika afgifter ej äga rum.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.
Lag
angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och. skolråd den 21 mars 1862.
Härigenom förordnas, att § 35 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 skall erhålla följande ändrade
lydelse:
§ 35.
De afgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, skola, utom i de fall, för
hvilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt, utgå efter den för
rösträtt å kyrkostämma bestämda grund, med-iakttagande däraf att af¬
gifter, hvarom för stads- och landsförsamlingar, eller delar däraf, gemensam
kyrkostämma beslutar, först skola hvardera församlingen påföras efter för¬
hållandet, i hvarje förekommande fall, mellan hvarderas sammanlagda röste¬
tal vid gemensam kyrkostämma. Personliga eller matlagsafgifter få icke,
utöfver hvad lag uttryckligen medgifver, af kyrkostämma beslutas.
I fråga om afgifter och personliga tjänstbarheter, hvilka enligt gäl¬
lande författningar åligga medlemmar af eu kyrkoförsamling, oaktadt de
i kyrkostämma icke äga rösträtt, gör denna förordning icke ändring.
Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt
hennes prästerskap och betjäning, som tillkommer vissa främmande tros¬
bekännare, är särskilda stadgadt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.
4
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
Lag
angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.
Härigenom förordnas, att § 37 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 skall erhålla
följande ändrade lydelse:
§ 37.
Alom. 1. En hvar, som----åligger bolag.
Alom. 2. I fråga om afgifter — -—- — — stadgadt är.
Mom. 3. Ämbets- eller tjänstemän, som vid Sveriges beskickningar
hos utländska makter äro tjänstgörande, äfvensom svenska konsuler eller
andra å utländska orter anställda tjänstemän skola, fastän mantalsskrifna
i Stockholm och enligt bevillningsförordningen uppförda till allmän be¬
villning, vara fria från att för sina löneinkomster erlägga sådana afgifter,
om hvilkas utgörande kyrkostämma eller kyrkofullmäktige besluta.
Al om. 4. Personer, tillhörande hufvudstadens icke-territoriella försam¬
lingar, nämligen hofförsamlingen, tyska och finska samt garnisonsförsam¬
lingarna, äro icke skyldiga att för sina personer eller för inkomst af arbete
eller kapital erlägga afgifter till kyrka och prästerskap i den territoriella
församling, där de äro mantalsskrifna.
Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt
hennes prästerskap och betjäning, som tillkommer vissa främmande tros¬
bekännare, är särskilt stadgadt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.
Lag
angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen angående allmänt ordnande
af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883.
Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen angående allmänt ord¬
nande af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883 skall erhålla
följande ändrade lydelse:
5
Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
§ 5.
Den till klockare i penningar utgående lön skall af församlingen
sammanskjutas efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande
i allmänhet äro stadgade.
Angående den vissa främmande trosbekännare tillkommande lindring
i skyldigheten att deltaga i sådant sammanskott är särskilt stadgadt.
£5
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.
Lag
angående sättet för organistlöns utgående.
Med upphäfvande af lagen angående sättet för organistlöns utgående
den 15 april 1904 förordnas som följer:
Den till organist utgående lön skall af församlingen sammanskjutas
efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro
stadgade.
Angående den vissa främmande trosbekännare tillkommande lindring
i skyldigheten att deltaga i sådant sammanskott är särskildt stadgadt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.
Vid föredragning inför Ivungl. Maj:t den 6 december 1907 erinrade
föredragande departementschefen, att sedan Kung! Maj:t genom nådigt
beslut den 19 oktober 1906 uppdragit åt en kommitté att taga under
öfvervägande, huruvida samt, därest så befunnes vara förhållandet, i hvil¬
ken omfattning främmande trosbekännare, som vore medlemmar af något
utaf staten erkändt kristet trossamfund, äfvensom mosaiska trosbekännare
kunde fritagas från skyldighet att för sina personer samt för inkomst af
kapital och arbete erlägga afgifter till svenska kyrkan samt hennes präster¬
skap och betjäning, och att afgifva förslag till de ändrade bestämmelser
6
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
härutinnan, som blefve erforderliga, sä hade denna kommitté den 29
augusti 1907 till Kung!. Maj:t afgifvit underdånigt utlåtande och förslag
angående ändrade bestämmelser i fråga om främmande trosbekännares
skattskyldighet i berörda hänseende, hvarpå kammarkollegium, efter nådig
remiss, den 1 därpå följande november i detta ärende afgifvit underdånigt
utlåtande samt därvid tillika öfverlämnat infordrade yttranden af öfverståt-
hållareämbetet, Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen, dom¬
kapitlen i riket och Stockholms stads konsistorium äfvensom hofkonsistoriet.
Härefter anförde departementschefen till en början:
'Historik6 »Sedan genom Uppsala mötes beslut den 20 mars 1593 evangelisk-
ojör-' hdherska läran blifvit antagen såsom Sveriges statsreligion, sökte svenska
dragsamhet kyrkan sorgfälligt befästa sig mot inre söndring och främmande inflytelser.
tänkandelf Sålunda intogs i Sveriges rikes ständers förening om religionen på riks-
den egna dagen i Söderköping den 21 oktober 1595 stadgande om att den, som
nationen, affall från den rena evangeliska bekännelsen eller därifrån afsöndrade sina
barn eller på något sätt befrämjade främmande lära och gudstjänst, skulle
vara arflös och biltog inom riket. 'Religionen och den rätta gudstjänsten’
förklarades också i första punkten af 1634 års regeringsform vara 'den
kraftigaste grundvalen till ett lofligt, samdräktigt och varaktigt regemente’.
Tolerans mot, Om än motvilligt, kunde dock lagstiftaren i längden icke undgå att visa
rc4iö«*/”'Ä«^e^änna,rna annan tro ett visst undseende. Statsintresset fordrade ju uppen-
for talan- bark gen, att de stränga fordringarna i afseende å renlärigheten något mil-
nmgar. fa.gfa.,. me(f hänsyn till främlingar, hvilkas inflyttande i landet var till gagn
för det allmänna. I enlighet härmed tillät 1686 års kyrkolag i kap. 1 § 5 dem
af annan, religion, som antingen redan voro här i riket eller hädanefter hit
inkommo för någon tjänst eller näring, att förblifva i sin religion; men guds¬
tjänsten skulle förrättas inom lyckta dörrar, alltså vara inskränkt till den en¬
skilda husandakten. Man sökte längre fram tillgodogöra sig den utländska
arbetsskickligheten genom medgifvande i privilegierna för Alingsås manu¬
fakturi den 22 juni 1724 af en viss större frihet vid religionens utöfning för
de vid detta industriella verk anställda handtverkarna och manufakturisterna
af den reformerta läran, hvarefter uti en kungl. kungörelse af den 27
augusti 1741 tillstånd till fri religionsutöfning lämnades alla bekännare af
den 'engelska och reformerta kyrkan’, med rätt för dem att uppbygga
och hafva sina egna kyrkor samt att åtnjuta alla öfriga förmåner, hvarmed
andra undersåtar enligt lagar och regeringsform hugnats.
Slutligen erhöllo enligt det s. k. toleransediktet den 24 januari 1781
alla af främmande religion, som antingen sig bär i riket nedsatt eller fram¬
deles sig härstädes nedsätta, 'under en fri och otvungen religionsutöfning,
Riksdag-ens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 7
en fullkomlig samvetsfrihet’. Villkoren för mosaiska trosbekännares religions¬
frihet bestämdes emellertid särskildt genom ett af kommerskollegium den
27 maj 1782 utfärdadt reglemente, hvari det biand annat tillstaddes judarna
att i de för dem utsedda städerna inrätta synagoga och därvid hålla rabbin
med erforderlig betjäning.
Under det att ännu i 1772 års regeringsform, § 1, talades om enighet *%<<>«»-
i religionen och den rätta gudstjänsten såsom den kraftigaste grundvalen ilndéL {°grna
till ett lofligt, samdräktigt och varaktigt regemente, stadgades åter i § 16 inbm"»*■«.
af 1809 års regeringsform, att 'konungen bör — — ingens samvete tvinga
eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin
religion, såvidt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän
förargelse åstadkommer’. Denna paragraf har dock blifvit tolkad, icke
såsom ett stadgande om allmän religionsfrihet, utan såsom ett förklarande,
att en hvar af rikets inbyggare vore, lika med lutherska kyrkans bekännare,
berättigad till skydd för den kyrka han tillhörde och den religionsutöfning,
som förekom inom densamma, utan att kunna tvingas att öfvergå till
statskyrkan. Också bibehölls det i 1 kap. 3 § missgärningsbalken af 1734
års lag bestämda straffet af landsförvisning och arfsrättens förlust för
inländsk, som afföll från den rätta evangeliska läran, liksom på grund
af det s. k. konventikelplakatet den 12 januari 1726 det fortfarande var
— vid ansvar af böter, t. o. m. landsförvisning — förbjudet för be-
kännarna af nämnda lära att med egna trosförvanter sammankomma till
enskild andaktsöfning.
Först genom nådiga förordningen angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning den 26 oktober 1858 — sedermera ersatt genom en för¬
ordning af den 11 december 1868 — uppliäfdes konventikelplakatet, hvarvid
det tilläts medlemmar af evangelisk-lutherska kyrkan att sammankomma
till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande prästerskaps omedel¬
bara ledning. Och med utfärdandet af nådiga förordningen den 23 oktober
1860 angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som
träder till eller utsprider villfarande lära, upphörde affall från statsreligionen
att betraktas såsom brott. I stället för sistnämnda förordning gäller numera
nådiga förordningen den 16 november 1869 angående ansvar för den, som
söker förmå annan till affall från den evangeliskt lutherska läran. Ytter¬
ligare en förordning, nämligen angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning, utfärdades omförmälda den 23 oktober 1860, sam¬
tidigt med det att 1781 års toleransedikt uppliäfdes.
I fråga om villkoren för utträde ur statskyrkan innehöll denna 1860
års dissenterlag, att om någon föll af från den rena evangeliska läran och
ej lät sig af sina själasörjares undervisning och förmaning rätta, skulle han
8
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
varnas af domkapitlet eller dess förordnade ombud. Framhärdade lian
ändå i sin villfarelse och önskade att öfvergå från svenska kyrkan till främ¬
mande religionssamfund, hade han att personligen hos kyrkoherden i den
församling, hvartill han hörde, göra anmälan därom för anteckning i kyrk¬
boken. Dock skulle han ej anses skild från kyrkan, förr än han, efter
uppnådd ålder af aderton år, blifvit upptagen i annat i riket tillåtet
religionssamfund (§ 14). Med afseende å främmande religionsbekännares
ställning i allmänhet stadgades, att med de inskränkningar och undantag,
som af grundlag och ifrågavarande förordning bestämdes eller betingades,
skulle ej från skiljaktighet i kristen trosbekännelse härledas någon skillnad
i svenska medborgares rättigheter eller skyldigheter. Främmande tros¬
bekännare eller den, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan, ägde
dock ej i annat fall, än grundlagens stadgande om utöfning af riksdags¬
mannarätt föranledde, deltaga i behandling eller afgörande af frågor, som
rörde kyrkan eller den offentliga undervisningen (§ 15). I öfrigt innehöll
1860 års dissenterlag bland annat den föreskriften, att medlem af tillåtet
främmande religionssamfund ej var pliktig att gälda de för särskilda
kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes
, prästerskap eller betjäning i annat fall, än att slik förrättning blifvit på
hans egen begäran verkställd (§ 12).
Såsom eu konsekvens af nyssnämnda i 1860 års dissenterlag intagna
bestämmelse, att främmande trosbekännare voro uteslutna från rätten att
deltaga i behandling eller afgörande af frågor, som rörde kyrkan eller den
offentliga undervisningen, blefvo i § 4 af förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 främmande religionsbekännare
och de, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, undantagna från
rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut.
För mosaiska trosbekännare hade, i stället för 1782 års juderegle¬
mente, den 30 juni 1838 utfärdats en förordning angående mosaiske tros-
bekännares skyldigheter och rättigheter här i riket. Uttryckligen förklara¬
des i 1860 års dissenterlag, att genom densamma ej skedde ändring af
hvad i afseende å nämnda trosbekännare var stadgadt.
Omförmälda dissenterlag har i sin ordning blifvit ersatt af eu ny,
hvilken ännu gäller, nämligen nådiga förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.
vid ras- Af 1860 års dissenterlag framgår, att främmande trosbekännare skulle,
da9aluaidaam lika väl som anhängarna af den evangelisk-lutherska läran, deltaga i kost-
yrkanden om naderna för upprätthållande af de statskyrkliga inrättningarna. Endast
dissenters' för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter kunde de undandraga
skattskyldighet.gig? för den händelse någon sådan förrättning ej af dem påkallades.
9
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlutande N:o*4.
Vid 1872 års riksdag framställdes emellertid kraf på ändring i be¬
stämmelserna rörande främmande trosbekännares skattskyldighet till stats¬
kyrkan. På olika sätt formulerade yrkanden hafva sedermera vid åtskilliga
riksdagar framkommit, senast år 1905, dock utan att de ledt till någon
åtgärd från Riksdagens sida.
En redogörelse för hvad inom riksdagen blifvit uti detta ämne hufvud¬
sakligen anfördt har synts mig här vara på sin plats.
Till stöd för den yrkade ändringen har framhållits, hurusom det vore ») sm för
orättvist att tvinga medborgare, hvilka tillhörde af svenska staten själf evJkatulmdrm3-
kända religionssamfund, till att vidkännas uppoffringar icke blott för vid¬
makthållande af egen kult utan därutöfver jämväl för underhållande af en
kyrka och ett prästerskap, af hvilka de på grund af sin religiösa öfver¬
tygelse icke kunde hafva något gagn. Såsom en yttring af ännu fort¬
farande ofördragsamhet eller åtminstone af en viss motvilja mot olika
tänkande vore det att anse, att främmande religionsbekännare belastades
med jämförelsevis större bördor i och för upprätthållande af religiösa in¬
stitutioner än statskyrkans egna medlemmar. Att ett sådant förhållande
icke heller vore öfverensstämmande med andan af de lagar, som numera
reglerade menigheters rätt att vårda egna angelägenheter, syntes ligga i
öppen dag. Hvilka åsikter man än hyste i afseende på kyrkans skiljande
från staten, torde det icke kunna nekas, att år 1862 ett stort och af¬
görande steg togs till den borgerliga kommunens skiljande från den kyrk¬
liga. Detta framginge redan däraf, att särskilda lagar med olika bestäm¬
melser utfärdats för den enas eller andras verksamhet; att de båda sam¬
funden officiellt erhållit olika namn; att deras områden icke längre be-
höfde med hvarandra sammanfalla o. s. v. Det ådagalades jämväl däraf,
att till föremål för den borgerliga kommunens verksamhet anvisats alla
sådana ärenden, som anginge socknens gemensamma borgerliga angelägen¬
heter, fattigvården däruti inbegripen, under det att kyrkoförsamlingens
verksamhet inskränkts till, jämte folkskolväsendet, rent kyrkliga frågor.
Då med sistnämnda frågor främmande religionsbekännare icke hade det
ringaste att skaffa, vore det helt naturligt och riktigt, att de blifvit ute¬
slutna från rätt att deltaga i dessa frågors afgörande. Lagstiftarens me¬
ning torde få antagas hafva varit att göra kyrkoförsamlingen uteslutande
till ett samfund af statskyrkan tillhörande personer, hvilka ägde att efter
vissa bestämda grunder och på visst i lagen utstakadt sätt ordna och för¬
valta sina gemensamma angelägenheter — till hvilka folkskolan äfven räk¬
nades — och att därför af sina medlemmar uttaxera nödiga bidrag. Till-
lämpningen af denna fullkomligt riktiga grundsats hade dock blifvit an¬
tingen glömd eller med afsikt lämnad å sido, då man kommit till kapitlet
Bih. till Riksd. Prat. 1008. 8 Sami. 1 Af O. i Höft. ‘2
10
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
»om afgifter till kyrka», såvida nämligen dithörande stadgande!! måste,
vid eu riktig tolkning, anses innefatta skyldighet för främmande religions-
bekännare att bidraga till statskyrkans underhåll. Ett dylikt förbiseende
innefattade alltså en inkonsekvens af ganska betänklig beskaffenhet, så
mycket betänkligare, som den tillika vore en obillighet. Det anmärkta
förhållandet strede äfven i ett annat afseende mot våra kommunallagars
anda. En af dessa lagars hufvudsakligaste uppgifter syntes nämligen vara
att noga afväga rättigheter och skyldigheter mot hvarandra, och äfven i
afseende på främmande religionsbekännare hade man samvetsgrant vid¬
hållit denna uppgift, så länge man befann sig på den borgerliga kom¬
munens område. Men när det blef fråga om den kyrkliga kommunen,
kastades denna grundsats å sido och blef jämvikten mellan skyldigheter
och rättigheter för främmande trosbekännare upphäfd, ty de hade fått sig
ålagd skattskyldighet till statskyrkan men uteslutits från rättigheten att
deltaga i afgifternas bestämmande och i kontrollen öfver deras använ¬
dande. Man hade velat försvara främmande trosbekännares skattskyldig¬
het till statskyrkoförsamlingarnas prästerskap och kyrkliga inrättningar
därmed, att de borde lika med andra bidraga till ett af staten enhändt,
viktigt samhällsändamål. Därtill kunde svaras, att de genom sin skatt till
staten bidroge till detta ändamål, och att deras skatt till de statskyrkliga
församlingarna af staten själf indirekt erkändes vara oberättigad, så snart
staten legaliserade församlingar af främmande trosbekännare; ty när sta¬
ten det gjorde, medgåfve staten också, att dessa församlingar, hvar inom
sin krets, vårdade och tillgodosåge just samma intresse, hvarför den stats¬
kyrkliga församlingsinrättningen vore till, nämligen folkets religiösa och
moraliska upplysning och förädling. Det borde därför göra till fyllest, att
främmande trosbekännare betalade skatt till hvar sin församling, och ej i
följd af skatteplikt äfven till statskyrkan belastades med dubbel skatt för
ett och samma samhällsändamål. Dessutom vore det för många af svenska
kyrkans präster lika mycket en samvetssak att behöfva mottaga ett af-
löningsbidrag af främmande trosbekännare, som det för dessa senare kunde
vara ett samvetstvång att lämna detta bidrag. Främmande trosbekännares
ställning i afseende på deras skyldighet att bidraga till aflönande af svenska
kyrkans prästerskap hade undergått en icke oväsentlig förändring genom
det på grund af särskilda författningar genomförda ordnandet af präster¬
skapets löneinkomster. Före detta ordnande ingingo i nämnda löneinkom¬
ster åtskilliga afgifter, hvilka dels voro af rent frivillig natur och dels
erlades endast för särskilda förrättningar. Främmande trosbekännare kunde
således helt och hållet undandraga sig afgifter af det förra slaget och be
höfde endast i de utan tvifvel sällsynta fall, att de påkallade prästerska¬
pets eller kyrkobetjäningens tjänsteåtgärd, därför erlägga särskild afgift. I
11
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
öfverensstämmelse med de i nådiga förordningarna den 11 juli 1862 och
den 1 november 1872 meddelade föreskrifter hade emellertid under de för¬
beredande åtgärderna för åstadkommande af löneregleringar inom de sär¬
skilda församlingarna hithörande utgifter alltid blifvit till visst belopp upp¬
tagna, om sådant också icke alltid framginge af de resolutioner, i hvilka
Kung! Maj: t meddelat fastställelse å de uppgjorda löneregleringsförslagen.
Då nu § 13 i nådiga förordningen angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning den 31 oktober 1873 uttryckligen föreskrefve, att afgifter
för kyrkliga förrättningar icke finge påföras främmande trosförvant i
annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd,
syntes däraf följa, att främmande trosbekännare borde vara fria från sådana
ständiga afgifter, som utgjorde ersättning för de i berörda paragraf om-
förmälda afgifter. Emedan löneregleringarnas genomförande likväl ålagt
främmande trosbekännare en skyldighet, som förut ej ålegat dem, och
dessa därjämte, såsom icke röstberättigade å kyrkostämma, varit ute¬
slutna från deltagande i den utredning och öfriga förberedande åtgärder,
som föregått löneregleringsresolutionernas utfärdande, vore en återgång i
förevarande afseende till de förut bestående förhållandena af omständig¬
heterna påkallad, åtminstone beträffande medlemmar af sådana lagligen
erkända församlingar, hvilkas präster eller föreståndare vore behöriga och
pliktiga att föra anteckningar öfver medlemmarnas borgerliga förhållanden.
Häremot har blifvit invända att föreliggande fråga vore icke blott b) sm mot
ekonomiskt utan jämväl i annat och viktigare hänseende af en icke ringa skattelindrins-
betydelse, enär den på det närmaste berörde spörsmålet om förhållandet
mellan stat och kyrka. Ett obetingadt erkännande af grundsatsen om
främmande trosbekännares fritagande från skyldigheten att betala skatt
till statskyrkan skulle innebära ett bestämdt afsteg från den hittills rå¬
dande och städse fasthållna uppfattningen af statskyrkans ställning samt
förutsätta omgestaltning af en mängd förhållanden, som grundade sig å
och sammanhängde med denna uppfattning. Så länge den evangelisk¬
lutherska kyrkan vore en statsinstitution, torde hvarje svensk medborgare
vara skyldig att bidraga till densammas upprätthållande, lika väl som en
hvar af statens medlemmar måste bidraga till statens andra institutioner,
exempelvis undervisningsanstalterna, vare sig han gillade eller ogillade
innebörden och anordnandet af desamma samt vare sig han begagnade
sig af dem eller icke. Statskyrkans präst vore hos oss både statens och
kyrkans tjänare; på samma gång han vore statskyrkoförsamlingens själa¬
sörjare, hade han vid sidan däraf att fylla åtskilliga borgerliga plikter och
åligganden, hvilka i regeln afsåge äfven främmande trosbekännare. Ifråga¬
varande utgifter till prästerskap och andra kyrkliga ändamål vore sålunda
att anse såsom afgifter för ett statsändamål. De enda afgifter, från hvilka
12 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
främmande trosbekännare kunde med något fog påkalla befrielse, vore de,
som i gällande löneregleringar ersatt de s. k. jura stola? eller ersättningar
för de särskilda förrättningar, prästerskapet endast på därom framställd
begäran verkställde. Från dessa afgifter hade främmande trosbekännare
förut varit frikallade, när de icke själfva begärt förrättningen. Ifråga¬
varande afgifter vore emellertid synnerligen obetydliga och föga betun¬
gande, hvarför en lagändring i sådant syfte knappast kunde vara af ett
verkligt behof påkallad, helst frigörelsen endast kunde komma att afse de
relativt fåtaliga främmande trosbekännare, hvilka bildat egna, af staten
erkända församlingar’, och ej det större antal, som endast anmält sig vilja
utgå ur svenska statskyrkan utan att hafva förenat sig i något på lagligt
sätt organiseradt trossamfund. Ett förslag i berörda syfte skulle för öfrig!
icke gärna kunna genomföras utan att föregås af en svår och vidtom¬
fattande utredning, till hvilken i betraktande af frågans ringa praktiska
betydelse skälig anledning icke torde förefinnas. Afgifterna till svenska
kyrkan och dess prästerskap utginge, åtminstone på landet, till allra största
delen såsom ett realonus af fast egendom. Från skiljaktighet i trosbekän¬
nelse kunde omöjligen härledas något rättmätigt anspråk å fastighetsäga¬
rens sida att vinna befrielse från detta onus. Då han åtkommit fastig¬
heten behäftad med ett sådant onus, hade han intet att beklaga sig öfver,
om han finge vidkännas detsamma. Men äfven ur en annan synpunkt
vore det olämpligt att göra svenska kyrkans och prästerskapets rättigheter
i ifrågavarande hänseende beroende af fastighetsägarens religionsbekännelse.
Fastigheten kunde nämligen ofta, ja, flera gånger under ett år, växla ägare,
af hvilka den ena tillhörde svenska kyrkan, den andra åter något främ¬
mande religionssamfund. Det kunde ock inträffa, att fastigheten samtidigt
tillhörde flera personer med olika religionsbekännelse^ Svårigheterna att
i sådana fall reda förhållandet vore alltför mycket i ögonen fallande för
att behöfva någon närmare utveckling. Det betänkliga häruti, att så länge
nu gällande lag om främmande religionsbekännare kvarstode oförändrad,
befrielse från skyldigheten att lämna bidrag till äfventyra någon gång
kunde utgöra en lockelse till utträdande ur svenska kyrkan, torde ej heller
böra lämnas utan afl uppmärksamhet. Någon minskning i prästerskapets
lagbestämda löneförmåner kunde icke utan rättskränkning genom lagstift¬
ningen tillvägabringas att vinna tillämpning under nuvarande löntagares
tjänstetid.
Dissenters o
skattekom- Då Kungl. Maj:t på hemställan af mig uppdrog åt ofvan omför-
mitten. mälda kommitté att taga under öfvervägande, huruvida samt, därest så
Omfattningen t)eprmes vara förhållandet, i hvilken omfattning främmande kristna äfven-
uppdrag, som mosaiska trosbekännare må kunna fritagas från skyldighet att för
13
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o d.
sina personer samt för inkomst af kapital och arbete erlägga afgifter
för statskyrkliga ändamål, och att afgifva förslag till ändrade bestämmelser
härutinnan, gjorde jag i afseende å det kommittén sålunda lämnade upp¬
draget följande uttalande till statsrådsprotokollet för nämnda dag:
’I den omfattande utredning, som af den utaf Kungi. Maj:t
den 22 oktober 1897 tillsatta prästlöneregleringskommittén verkställts be¬
träffande grunderna för reglerandet af prästerskapets aflöning, sedan tiden
för nu gällande löneregleringar utlupit, har kommittén i sitt den 19 juni
1903 afgifna betänkande och förslag IV berört jämväl frågan om främ¬
mande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan och hennes präster¬
skap. Kommittén har emellertid, enär åstadkommandet af en utredning i
denna fråga icke folie inom gränserna för det kommittén meddelade upp¬
drag, icke ansett sig kunna framställa något förslag till ändring i den
lagstiftning, som i antydda hänseende reglerar utgifterna till statskyrkliga
ändamål, särskild! till aflönande af prästerskapet. Vikten af en utredning
härutinnan och lämpligheten af att densamma förelåge färdig, då frågan
om reglering af prästerskapets löneförhållanden skulle upptagas till pröfning,
så att frågorna kunde samtidigt skärskådas, har framhållits dels af leda¬
moten i prästlöneregleringskommittén, kammarrådet K. R. Rydin, i en
vid kommitténs betänkande fogad reservation, dels ock af domkapitlet
i Kalmar i dess öfver kommitténs betänkande afgifna underdåniga ytt¬
rande, hvari domkapitlet, i likhet med flera länsstyrelser, jämväl uttalat
sig för behofvet af en lagändring i syfte att lindra främmande trosbe¬
kännares skattskyldighet till svenska kyrkans prästerskap. Till detta, ut¬
talande liar kammarkollegium anslutit sig i sitt den 10 november 1905
afgifna utlåtande öfver prästlöneregleringskommitténs omförmälda be¬
tänkande och förslag.
En utredning uti ifrågavarande afseende anser äfven jag vara synner¬
ligen önskvärd. Fog för yrkande om lindring i den skattskyldighet till
statskyrkliga ändamål, som för närvarande åligger främmande trosbekännare,
synes mig ligga i det förhållandet, att, enligt 13 § af förordningen an¬
gående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober
1873, de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska
kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning ej må påföras främmande
trosbekännare i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen
begäran verkställd, men att dock jämlikt nu gällande löneregleringar för
prästerskapet i rikets pastorat ingen skillnad förefinnes mellan främmande
trosbekännare och andra skattskyldiga. Det torde emellertid icke vara
lämpligt att inskränka utredningen härtill, utan synes densamma böra få
en större omfattning.
14
Riksdagens Särskilda UtsJcolis (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
Vid upprepade tillfällen har uii inom riksdagen väckta motioner
äfvensom annorledes påyrkats, att främmande trosbekännare måtte fritagas
från skyldighet att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete
bidraga till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning. Dessa
yrkanden hafva sålunda icke gått ut på, att fritagelsen skulle omfatta
fastighet. Det kan icke heller gärna ifrågasättas, att skattskyldigheten för
fastighet skulle göras beroende af, huruvida fastigheten äges af främmande
trosbekännare eller ej. Det torde jämväl vara tydligt, att förändringen
beträffande ifrågavarande skattskyldighet icke bör tillgodokomma andra
främmande trosbekännare än dem, som äro medlemmar af något utaf staten
erkändt kristet trossamfund, samt mosaiska trosbekännare. Jag anser det
vidare vara uppenbart, att, äfven bortsedt från fastighet, full befrielse för
främmande trosbekännare från skattskyldighet till statskyrkliga ändamål
icke kan ifrågakomma, desto mindre som svenska statskyrkans prästerskap
fullgör åtskilliga rent borgerliga bestyr.
Äfven med denna begränsning är frågan om ändring i främmande
trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes präster¬
skap och betjäning en fråga, hvars lösning är förenad med betydande
svårigheter, ty det måste noga tillses, att man icke genom att medge
lindring i nämnda skattskyldighet orsakar, att skattskyldigheten för dem,
som kvarstå såsom medlemmar i statskyrkan, i någon väsentligare
grad ökas.
Då emellertid, såsom jag redan framhållit, en utredning beträffande
främmande trosbekännares skattskyldighet i detta afseende är af nöden,
anser jag utredningen lämpligen böra erhålla den större omfattning, som
betingas af en pröfning af befogenheten i förut omförmälda yrkanden.’
Dissenters i [ gitt den 29 augusti 1907 afgifna underdåniga utlåtande meddelar
deras’ekonomi.omförmälda kommitté — ballad dissenterskattekommittén — till en början
en öfversikt öfver religionsfrihetens utveckling i Sverige samt gifver en
framställning rörande skattskyldigheten till svenska kyrkans prästerskap
äfvensom till öfriga statskyrkliga ändamål. Därefter lämnar kommittén,
under rubriken 'främmande trosbekännare i Sverige’ (s. 55—103), en
redogörelse för dessas medlemsantal och ekonomiska förhållanden in. m.
Kommittén upplyser i sistnämnda afdelning af utlåtandet, att trots
de trånga gränser, som uti den äldre lagstiftningen i vårt land uppdrogos
för främmande trosbekännares religionsöfning, bildades tidigt, ofta i strid
mot lagens bestämmelser, församlingar af annan bekännelse än den evan¬
gelisk-lutherska. Sålunda fanns vid slutet af 1600-talet i Stockholm såväl
en reformert församling med egen kyrka och eget prästerskap som ock
Riksdagens Särskilda. Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 15
€ii grekisk-katolsk kyrka. I Göteborg bildades år 1691 en församling till¬
hörande engelska episkopalkyrkan. Bekännare af romersk-katolska läran
samlades till gudstjänst i ministerkapellen i hufvudstaden; år 1741 blef
emellertid en särskild romersk-katolsk kyrka därstädes uppförd. För ämbets-
förrättningar såsom vigsel, barndop in. m. betjänade sig katolikerna i stor
utsträckning af de präster, som voro anställda hos de utländska ministrarna.
Åt judar bildades år 1685 en församling på några få personer i Stockholm.
Den blef, dock snart upplöst, och medlemmarna förständigades att lämna
landet. År 1717 erhöllo judar, som under Karl XII inkommit i riket, till¬
åtelse till egen gudstjänstöfning inom lyckta dörrar, och äfven i öfrigt
gjordes medgifvanden till judarnas förmån. I slutet af 1700-talet hade för¬
samlingar åt mosaiska trosbekännare bildats i Karlskrona och Göteborg
Genom judereglementet af 1782 erhöllo, såsom jag redan nämnt, medlemmar
af judiska nationen tillstånd att nedsätta sig i vissa städer och där inrätta
synagoga. Sistnämnda år konstituerades ock en mosaisk församling i huf¬
vudstaden.
En af kommittén verkställd utredning angående antalet främmande
trosbekännare i Sverige hänför sig till den 31 december 1904 och afser
följande denominationer, nämligen: baptister; engelsk-episkopala; fribaptister
(Helgeaner); grekisk-katolska; katolsk-apostoliska (Irvingianer); metodister;
mosaiska; nya kyrkans bekännare (Svedenborgare); reformerta (fransk-refor¬
merta); romersk-katolska och sjundedags-adventister. Öfriga främmande
trosbekännare, för så vidt de lagligen utträdt ur svenska kyrkan, hafva
sammanförts till en grupp, benämnd öfriga främmande trosbekännare och
konfessionslösa’.
Mormonerna hafva vid kommitténs undersökning icke medtagits, då
deras religionsöfning antagits icke kunna blifva i vårt land lagligen erkänd.
Ej heller liar kommittén ansett sig böra i undersökningen inbegripa den
s. k. frälsningsarmén. Ehuru uppvuxen på metodistisk grund, afser näm¬
ligen denna bildning _ icke åstadkommandet af något särskildt kyrkosamfund.
Detsamma. gäller i viss man plymouthbröderna och de dithörande darby-
isterna, hvilka i allmänhet torde förkasta hvarje kyrkligt ämbete samt all
ordnad gudstjänst och endast samlas till stilla uppbyggelse i smärre brödra-
kretsar. De hafva dock, för så vidt de utträdt ur svenska kyrkan, inräk¬
nats bland öfriga främmande trosbekännare och konfessionslösa’.
I fråga om religiösa samfundsbildningar af evangeliskt-lutherskt ursprung
upplyser kommittén, att den till en början fäst sin uppmärksamhet vid svenska
missionsförbundet, som af dessa är den mest betydande. Åtgärder blefvo
ock af kommittén vidtagna för införskaffande från samtliga dithörande försam¬
lingar af enahanda upplysningar som från främmande trosbekännares för-
16 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande. N:o 4.
samlingar; men då det visade sig, att uppgifter från de till förbundet
hörande församlingarna antingen alls icke lämnades eller endast med svårig¬
het och betydande tidsutdräkt kunde erhållas, afstod kommittén från under¬
sökningens fullföljande beträffande detta samfund.
Kommitténs utredning rörande främmande trosbekännare stöder sig
hufvudsakligen på uppgifter, som från föreståndarna för de främmande för¬
samlingarna införskaffats till svar a utsända frågeformulär. Beträffande
antalet ur svenska kyrkan lagligen utträdda främmande trosbekännare
grundas utredningen dock på uppgifter från denna kyrkas prästerskap.
Hvad Stockholms stad beträffar, meddelar kommittén, att hvarken från
pastorsämbetena eller från rotemännen tillförlitliga upplysningar kunnat
erhållas angående antalet främmande trosbekännare, enär i hufvudstaden
anteckningar om dessa göras ytterst ofullständigt.
Uppgifterna från de främmande församlingarnas föreståndare, i hvad
de afse församlingsmedlemmarnas antal, hafva synts kommittén tillförlitliga,
hvaremot uppgifterna beträffande församlingarnas ekonomiska förhållanden
stundom visat sig ofullständiga eller sväfvande. Ett antal (sannolikt smärre)
f örsamlingar, hufvudsakligen tillhörande sadana trossamfund, som icke blifvit
af staten erkända, hafva alldeles underlåtit att besvara kommitténs för¬
frågningar. De upplysningar, som kunnat vinnas, anser dock kommittén
lämna en i det hela riktig bild af de främmande trosbekännarnas ställning
i vårt land uti de afseende!!, som beröras i kommitténs utlåtande..
Uti de uppgifter, som af svenska kyrkans prästerskap insändts till kom¬
mittén, hafva angifvits såsom ur kyrkan lagligen utträdda eu mängd per¬
soner, hvilka emellertid icke återfinnas i de från de främmande försam¬
lingarnas föreståndare insända medlemsförteckningarna. Till dessa personer
höra medlemmarna af sådana samfund, rörande hvilka kommittén icke
ansett nödigt att infordra uppgifter, såsom mormonernas in., fl., samt per¬
soner tillhörande församlingar, hvilkas föreståndare underlåtit lämna de af
kommittén begärda upplysningarna; vidare personer, som vid utträdet ur
kyrkan uppgifvit sig ämna ingå i visst främmande trossamfund, men
sedermera icke fullföljt denna sin afsikt; samt slutligen alla de katolikei
och mosaiska trosbekännare, hvilka icke aro upptagna i de katolska eller
mosaiska församlingarnas böcker, utan åt svenska kyrkans prästerskap bok¬
föras. Samtliga ifrågavarande personer hafva hänförts till gruppen öfiiga
främmande trosbekännare och konfessionslösa.
Enligt den af kommittén verkställda utredningen för år 1904 — hvars
detaljer återfinnas i ett af kommittén utarbetad t, i december manad 1907
utgifvet särskildt tabellverk •—- utgjorde de hos kommittén uppgifna flarn
mande trosbekännarna i vårt land till antalet:
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
Baptister.....................................................................
Engelsk-episkopala....................................................
Fribaptister (Helgeaner)......................................
Grekisk-katolska.......................................................
Katolsk-apostoliska (Irvingianer).........................
.Metodister .................................................................
Mosaiska trosbekännare.........................................
Nya kyrkans bekännare (Svedenborgare) .......
Reformerta (fransk-reformerta)..............................
Romersk-katolska......................................................
Sjundedags-adventister.............................................
öfriga främmande trosbekännare och konfes-
sionslösa ............................................................
Summa 16,931 54,595 71,526
Verkliga antalet såväl inom som utom svenska kyrkan stående främ¬
mande trosbekännare torde dock hafva uppgått till omkring 81,000 per¬
soner. Som rikets hela folkmängd den 31 december 1904 uppgick till
5,260,811 personer, utgjorde alltså de främmande trosbekännarna 1.55 pro¬
cent däraf.
Hos dissenterförsamlingarna voro år 1904 med lön anställda 540
föreståndare och präster samt 487 organister, sångledare, vaktmästare in fl.
eller tillhopa 1,027 personer, hvilkas löneförmåner uppgingo till 734,060
kronor.
Sammanlagda värdet af dissenterförsamlingarnas tillgångar nämnda
år var 10,122,060 kronor, däraf taxeringsvärdet å fast egendom utgiorde
8,764,727 kronor. Skulderna åter uppgingo till 4,133,534 kronor.
Årsinkomsten för 1904 var 1,433,317 kronor. Häraf hade å försam¬
lingsmedlemmar uttaxerats 156,058 kronor och såsom frivilliga bidrag inom
landet uppsamlats 992,613 kronor; från utlandet inflöto 44,713 kronor, af
hvilka 26,938 kronor tillföllo metodister och 8,816 kronor romersk-katolska
församlingar.
Utgifterna — dels faktiska under år 1904, dels, hvad beträffar kost¬
naderna för gudstjänstlokal, beräknade efter medeltalet för femårsperioden
1900—1904 — bestego sig till 1,582,622 kronor.
Dessa ingalunda obetydliga utgifter för den egna kulten bestredos af personer,
Bill. till Rilcsd. Prot. 1908. 8 Sami. 3 Haft. 3
17
Kättsligen
tillhörande
främmande
|
Kättsligen
tillhörande
svenska
|
Summa.
|
trossamfund.
851
|
kyrkan.
38,565
|
39,416
|
160
|
—
|
160
|
118
|
3,025
|
3,143
|
44
|
—
|
44
|
231
|
706
|
937
|
3,312
|
11,667
|
14,979
|
2,802
|
2,802
|
31
|
223
|
254
|
40
|
—
|
40
|
1,902
|
—
|
1,902
|
8
|
409
|
417
|
7,432
|
—
|
7,432
|
Motivering
för hufvuci-
grunderna i
kommitténs
förslag.
a) Allmänna
synpunkter.
18 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
hvilkas flertal på grund af sin ekonomiska ställning ej förmådde lämna några
bidrag till den statskyrkliga kommunens gemensamma utgifter. Af de
71,526 uppgifna främmande trosbekännarna voro nämligen allenast 15,076
eller 21.08 procent skattskyldiga till kommunen, 56,450 eller 78.92 procent
däremot icke.
Sedan kommittén härefter redogjort för dissenterskattetragans tidigare
behandling (s. 104—130), framlägger kommittén i en allmän motivering
vissa synpunkter beträffande det berättigade öfver hufvud, i en skattelind-
ring för främmande trosbekännare samt utvecklar sina asikter i fråga om
skattelindringens omfattning med hänsyn till saväl personer som beskattnings
föremål, formen för skattelindringens genomförande och de grunder, som
därvid böra i de särskilda fallen vara bestämmande m. in. (s. 131—178).
Kommittén framhåller, hurusom redan i 1860 års religionsfrihetslag-
stiftning erkändes, att tillämpningen af religionsfrihetens grundsats måste
med konsekvensens makt medföra lindring i främmande trosbekännare»
skattskyldighet till statslcyrkliga ändamål. Så stadgades uttryckligen, på
sätt ofvan blifvit anmärkt, i vår första dissenterlag af nämnda ar, att
medlem af tillåtet främmande religionssamfund ej var pliktig att gälda de
för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan
eller hennes prästerskap eller betjäning i annat fall, an att slik förrättning
blifvit på hans egen begäran verkställd. I samvetsfrihetens namn hade
sedermera yrkanden på eu mera vidtgående skattebefrielse för främmande
trosbekännare blifvit tid efter annan framställda. Skattskyldigheten till
statskyrkliga ändamål vore emellertid en fråga, som efter , kommitténs
mening på en gång folie inom det borgerliga och det religiösa lifvets
område. Därför fordrades vid lagstiftning i detta ämne en grannlagenhet,
som samtidigt tillgodosåge statssamfundets rättskraf och individens samvets¬
frihet. Vid bedömandet af frågan om främmande trosbekännares rätt till
lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan och hennes funktionärer
borde billighetens grundsatser visserligen tillämpas och individernas religiösa
känslor tillbörligt ‘beaktas, men man finge icke bortse därifrån, att Sveriges
grundlagar häfdade såsom en statsangelägenhet den lutherska kyrkans upp¬
rätthållande, äfvensom att staten ålagt det svenska prästerskapet mångfal¬
diga rent borgerliga bestyr, hvilka alsage alla medborgare utan hänsyn^till
deras trosbekännelse. Äfven andra än statsreligionens bekännare måste
följaktligen såsom statsborgare och medlemmar af kommunerna finna sig
i att genom skattebidrag främja de statskyrkliga ändamålen i en af om¬
ständigheterna påkallad utsträckning. _
Vid öfvervägande af frågan, huruvida lindring i skattskyldigheten för
kyrkliga ändamål bör beredas främmande trosbekännare, har kommittén
19
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
fäst sin uppmärksamhet vid det förhållandet, att sådana trosbekännare kunna
sägas för närvarande vara underkastade en dubbel skattskyldighet i angifna
hänseendet, nämligen dels till svenska kyrkan, dess prästerskap och betjä¬
ning, dels till det egna samfundet, den senare skattskyldigheten visserligen
i allmänhet byggd på frivillighetens grund. Kommittén förklarar sig icke
kunna obetingadt godkänna, hvad mot dissenters’ skattskyldighet till stats¬
kyrkan anförts därom, att de främmande trossamfunden, hvart inom sitt
område, tillgodose samma intressen som statskyrkan inom samhället i dess
helhet; det universella inflytande på folkets lif, som statskyrkan eller den
nationella folkkyrkan fortfarande utöfvar, kunna nämligen efter kommitténs
åsikt dessa frikyrkor icke uppnå. Men kommittén finner i allt fall den
insats, de inom sitt område göra i den religiösa och sedliga utvecklingen,
vara af den betydelse jämväl för staten i dess helhet, att det måste framstå
såsom en obillighet, att deras medlemmar skola för religiösa ändamål
betungas utan inskränkning med dubbel skattskyldighet. Enär dessutom
religionens fria utöfning, hvilken gemenligen krafvel' sammanslutning i för¬
samlingar, anskaffande af gudstjänstlokal, underhåll af lärare m. m., för
kommittén framstår såsom en rättighet af den beskaffenhet, att ingen bör
vara utestängd därifrån af det skälet, att han, när skattskyldighet till stats¬
kyrkan samtidigt åligger honom, tilläfventyrs finner svårighet vid att betala
erforderliga afgifter jämväl till den egna gudstjänsten, finner kommittén
äfven ur denna synpunkt billigheten kräfva, att främmande trosbekännare
erhålla lindring uti ifrågavarande hänseende.
I sammanhang härmed erinrar kommittén därom, att främmande
trosbekännare på grund af gällande lagstiftning äro pliktiga att, med det
enda förbehåll, som omnämnes i 13 § af 1873 års dissenterlag, lika med
öfriga svenska medborgare deltaga i utskylderna till svenska kyrkan samt
hennes prästerskap och betjäning, men att samma främmande trosbekännare
enligt kyrkostämmoförordningarna äro uteslutna från rättigheten att deltaga
i öfverläggningar och beslut angående beviljandet af medel till kyrkliga
behof och i kontrollen öfver dessa medels användande. Då motsvarighet
mellan skatteplikt och rösträtt i fråga om främmande trosbekännare alltså
icke äger rum, anser kommittén härutinnan förefinnas ytterligare ett skäl,
att främmande trosbekännare befrias, i den utsträckning förhållandena
sådant medgifva, från skattskyldighet till statskyrkan.
Af icke ringa betydelse vid bedömandet af frågan, huruvida lindring
bör beredas främmande trosbekännare i dem åliggande skattskyldighet
till statskyrkan, är enligt kommitténs förmenande den omständigheten,
att så länge berörda skattskyldighet oförminskad kvarstår, personer,
hvilka hylla främmande lära och faktiskt anslutit sig till bestående samfund
20 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
af främmande trosbekännare, likväl icke anse sig förhindrade att i
rättsligt afseende kvarstå inom svenska kyrkan samt till och med att
deltaga i öfverläggningar och beslut angående denna kyrkas angelägenheter.
Den oklarhet i förhållandet mellan statskyrkan och främmande trosbekännare,
som sålunda råder, anser kommittén vara en olägenhet af mycket allvar¬
sam art, ty den nuvarande skattskyldighetens bibehållande medför å ena
sidan, att kyrkan icke kan med tillräcklig auktoritet häfda sin ställning
gentemot afvikande riktningar inom hennes egna råmärken, och a andra
sidan, att äfven de främmande trossamfundens ställning i många afseenden
blir osann och skef. Större klarhet härutinnan skulle lända saväl statskyrkan
och de främmande samfunden som äfven samhället i dess helhet till gagn.
Vidare åberopar kommittén såsom skäl för skattelindring, särskilt
med hänsyn till prästerskapets aflöning, den redan förut anmärkta om¬
ständigheten, att främmande trosbekännare i följd däraf, att grundsatsen
om deras befrielse från utgörande åt' vissa aflöningsbidrag vid löne¬
regleringarnas uppgörande merendels icke vunnit tillämpning, äfven fatt
sig ålagd en mot dessa bidrag svarande skattskyldighet.
Ett stöd för medgifvande af lindring i den skattskyldighet till stats-
kyrkliga ändamål, som för närvarande åligger bekännare af annan lära
än den evangelisk-lutherska, finner kommittén uti det i viss man analoga
förhållandet, att. medlemmarna af de icke territoriella evangelisk-lutherska
församlingarna i Stockholm —— nämligen hofförsamlingen, tyska och finska
samt garnisonsförsamlingarna — äro jämlikt § 37 mom. 4 i nådiga för¬
ordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den
20 november 1863 för sina personer samt för inkomst af arbete och ka¬
pital befriade från dem eljest åliggande skatteplikt till kyrkliga ändamål
i den territoriella församling, de tillhöra.
Kommittén påvisar, att inom de med oss närsläktade protestantiska
länderna dissenters redan i större eller mindre man befriats från skatt¬
skyldighet till det nationella kyrkosamfundet. En af kommitténs ord¬
förande biskopen H. W. Tottie författad, vid betänkandet fogad redogörelse
för den utländska lagstiftningen i dissenterskattefrågan lämnar när¬
mare upplysning om förhållandena härutinnan i protestantismens tva
hufvudländer Tyskland och England samt våra lutherska grannländer
Finland, Norge och Danmark, där de kyrkliga förhållandena äro mest
jämförliga med våra egna. Författaren meddelar, att en jämförande
granskning af lagstiftningens nuvarande ståndpunkt adagalägger, att i
hufvudsak samma princip ligger till grund för de inom nämnda stater
gällande bestämmelser på förevarande område. Dissenters äro nämligen
i regeln under vissa förutsättningar befriade från personella kyrko-
21
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
skatter, d.v. s. från de efter hufvudtalet, efter personlig beskattnings-
grund utgående afgifter till nationalkyrkans underhåll samt hennes prä¬
sterskaps och kyrkobetjänings aflöning, under det att i alla dessa länder
dissenters fortfarande skola utgöra de å fastighet hyllande afgifter af
grundskatts natur, i yissa länder äfven öfriga kyrkoskatter å förmögenhet,
inkomst och rörelse. De olika modifikationerna i beskattningsprincipens
genomförande äro beroende af den innerligare eller lösare förbindelsen
mellan kyrka och stat, mellan samhällslifvets kyrkliga och borgerliga
element.’
på kommitténs förslag till lösning af dissenterskattefrågan företer lik¬
het i en viss punkt med den uti Norge gällande lagstiftningen i ämnet,
har jag ansett lämpligt här återgifva kommitténs framställning härutinnan.
’I Norge’, säger kommittén, ’ägde redan jämlikt 1845 års disseker¬
ing prämman de trosbekännare åtnjuta viss befrielse från kyrkliga afgifter.
Enligt nu gällande dissekering af den 27 juni 1891 med däri den 17 maj
1904 vidtagna förändringar äro såväl dissenters — hvarmed i Norge för¬
stås sådana, som bekänna sig till den kristna (äfven evangelisk-lutherska)
religionen utan att vara medlemmar af den evangelisk-lutherska stats¬
kyrkan — som äfven judar och unitarier befriade från andra direkt till
statskyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning utgående afgifter än
sådana, som erläggas för särskilda kyrkliga förrättningar eller Indika i
form af tionde eller därmed likställda pålagor skola utgöras af fast egen¬
dom. Beträffande sådana bidrag till kyrkliga ändamål, som ingå i de för
kommunala behof i allmänhet utgående 'personliga’, d. v. s. på för¬
mögenhet _ och inkomst uttaxerade, afgifter och sålunda mera indirekt
erläggas till statskyrkan, gäller, att dessa bidrag, i den mån de skola ut¬
göras af sådana främmande trosbekännare, som under sistförfluten skatteår
med hela sitt hus oafbrutet tillhört egen, lagligen ordnad församling, skola
nedsättas med af kommunalstyrelsen bestämdt belopp. För öfrigt äger
kommunalstyrelsen besluta, huruvida och i så fall i hvilken utsträckning
sådan befrielse också må medgifvas personer, hvilka icke tillhöra någon
ordnad församling eller hvilkas hus räknar medlemmar, som tillhöra stats¬
kyrkan, äfvensom huruvida skattebefrielsen må gälla jämväl 'eiendoms-
skattcn’, d. v. s. afgifter uttaxerade på fast egendom eller därmed enligt
gällande beskattningslagar likställda skatteföremål.’
Efter det kommittén sålunda utvecklat sina allmänna synpunkter i
dissenterskattefrågan, gör kommittén det uttalandet, att den anser sig böra
jakande besvara frågan, huruvida lindring bör beredas främmande tros¬
bekännare uti vårt land i dem nu åliggande skyldighet att erlägga afgifter
till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.
22
b) Skatte-
lindringens
omfattning
med hänsyn
till personer.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
Därpå öfvergår kommittén till behandling af spörsmålet, i hvilken omfatt¬
ning sådan lindring börmedgifvasi afseende å personer och beskattningsföremål.
Härvid framhåller kommittén, hurusom hvarje lindring i skattskyldig¬
heten innebär, att en del af skattebördan, till lättnad för vissa medborgare,
öfverflyttas på andra eller på statsverket. Då nu, yttrar kommittén, lin¬
dringen hufvudsakligen betingas af omsorgen om den enskildes religions¬
ed! samvetsfrihet och jämväl åsyftar, att han ej må komma att för reli¬
giösa ändamål betungas med dubbel skatteplikt, lärer skyldig hänsyn till
dem, som i hans ställe skola öfvertaga bördan, fordra, att tillräcklig ga¬
ranti erhålles för att den, som utträder ur svenska kyrkans gemenskap
och därmed eventuellt förvärfvar rätt till lindring i skattskyldigheten till
denna kyrka, är beredd att, i mån af sina tillgångar, bidraga till upprätt¬
hållandet af det främmande trossamfundets gudsdyrkan och inrättningar.
Eljest kan måhända befaras, att personer blott för vinnande af lindring i
skattskyldigheten anmäla sig till utträde ur kyrkan, särskildt när större
utgifter för kyrkliga ändamål i vederbörande församling förestå. Enligt
nu gällande dissenterlag erfordras icke intyg om att den, som utträder ur
statskyrkan, ingår i annat tillåtet religionssamfund, utan han kan ställa
sig oberoende af hvarje religiös sammanslutning. Blotta utträdet ur kyr¬
kan innefattar alltså uppenbarligen icke den erforderliga garantien. Där¬
emot anser kommittén, att sådan garanti kan antagas ligga däri, att den
utträdande verkligen ansluter sig till och förblifver uti ett främmande
trossamfund, enär därigenom blir uppenbart, att han af bevekelsegrunder,
som sammanhänga med hans religiösa öfvertygelse, utgått ur statskyrkan,
och att lian, därest ej skattelindring medgifves, kan blifva i dubbel måtto
betungad med utgifter för religiösa ändamål. Äfven i fråga om sådana
främmande trosbekännare, som aldrig tillhört svenska kyrkan, utan an¬
tingen från barndomen uppfostrats i annan lära eller inflyttat från utrikes
ort, bör enligt kommitténs mening i ordningens intresse fordras, att de,
för åtnjutande af skattelindring, skola vara medlemmar af någon här i
riket befintlig, lagligen erkänd församling af främmande trosbekännare,
något som ock torde vara förhållandet med de flesta af dem.
Endast sådana främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, som
i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhöra någon i riket
befintlig, lagligen erkänd församling af dylika trosbekännare, böra alltså
efter kommitténs uppfattning erhålla skattelindring, och detta oberoende
af frågan om den främmande församlingen har en sådan organisation,
som kan fordras för erhållande af rätt till egen kyrkbokföring. Saknaden
af denna rätt anser kommittén ej i och för sig böra uppfattas såsom
bevis på bristande fasthet i församlingens organisation, enär de anteck-
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 23
i lingar rörande medlemmarnas borgerliga förhållanden, som afses med
kyrkbokföringen, äro något för församlingen såsom sådan i viss mån
främmande. Åtskilliga al de utom statskyrkan stående trossamfunden
torde, äfven när deras organisation ej lägger hinder i vägen därför, be¬
finnas mindre villiga att i det borgerliga samhällets tjänst åtaga sig det
uppdrag, som kyrkbokföringen innebär. Har emellertid en främmande
församling erhållit rätt till egen kyrkbokföring, synes kommittén denna
omständighet böra särskildt beaktas vid bestämmandet af skattelindringens
storlek. Kommittén framhåller, att medlemskapet af den främmande för¬
samlingen ej får vara af endast tillfällig beskaffenhet, utan att vederbörande
åtminstone större delen af det år, för hvilket bidraget till statskyrkan ut¬
går, skall hafva tillhört den främmande församlingen, för att skattelindring
skall ifrågakomma.
Icke blott dissenters’ olika ställning till statskyrkan bör, på sätt nu
utvecklats, öfva inflytande på frågan om skattelindringens omfattning.
Enligt kommitténs tanke böra härpå äfven inverka å ena sidan det större
eller mindre besvär, prästerskapet och kyrkobetjäningen måste underkasta
sig för fullgörande af de ämbetsgöromål, hvilka äro af beskaffenhet att
direkt eller indirekt komma jämväl främmande trosbekännare till godo,
och å andra sidan det större eller mindre gagn, de främmande trosbekän-
narna kunna anses hafva af prästerskapets och kyrkobetjäningens dem
lämnade biträde och öfriga verksamhet.
I hvilken utsträckning biträde af svenska kyrkans prästerskap påkallas af
främmande trosbekännare, lärer svårligen kunna statistiskt utredas, men efter
kommitténs förmenande anlitas i icke få fall prästerskapet af främmande
trosbekännare, isynnerhet vid inträffande sjukdoms- eller dödsfall. Lika¬
ledes torde biträde af svenska kyrkans prästerskap icke sällan påkallas för
vigsel och jordfästning af främmande trosbekännare, för hvilka förrätt¬
ningar särskild betalning numera i regeln icke kan fordras. De främ¬
mande trosbekännare, hvilka vistas på ort, där deras samfund saknar egen
gudstjänstlokal, torde ofta deltaga i svenska kyrkans gudstjänster och äfven
i öfrigt begagna sig af hennes förmåner.
Vida mer omfattande och betungande än dylika på främmande tros-
bekännares begäran verkställda kyrkliga förrättningar är emellertid det
besvär, som uppstår i följd af den prästerskapet åliggande kyrkbokföringen
samt de öfriga borgerliga bestyr, prästerskapet fått sig anförtrodda och
lör hvilka i betänkandet utförligt redogöres (s. 147—159). Kommittén an¬
märker, att om ock endast en ringa del af dessa bestyr kommer den
enskilde bekännaren af främmande lära — liksom den enskilde medlem¬
men af svenska kyrkan — omedelbart till godo, så har han dock såsom
24 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
medborgare i staten samma medelbara gagn däraf som alla andra stats¬
borgare och lärer därför lika litet som någon af dessa kunna med fog gorå
anspråk på befrielse från skyldigheten att, i en eller annan form, tillskjuta
medel, i den mån sådant erfordras, till beredande af ersättning åt den,
som utför dessa borgerliga bestyr.
Utom de mera regelbundet återkommande bestyren för det borgerliga
samhällets räkning bar svenska prästerskapet en mängd åligganden till
myndigheters och enskildas tjänst, hvilka, om de än icke låta sig schematiskt
öfverskåda, dock taga prästerskapets tid och krafter i anspråk, ofta i betydande
utsträckning. Hit hör, säger kommittén, den ständiga omvårdnad om folk¬
skolan, som åligger pastor i hans egenskap af ordförande i kyrkostämma
och skolråd och som för öfrigt i gällande författningar är honom anbefalld,
hans förpliktelse att stå de borgerliga myndigheterna till tjänst med alla
de upplysningar och åtgärder, som ligga inom området för hans ämbets¬
verksamhet, skyldigheten att i allt, som rör enskilda medborgares sam¬
hälleliga förhållanden, biträda med upplysningar och intyg af hvarjehanda
slag m. m. Mycket af allt detta kommer främmande trosbekännare såväl
äldre som yngre omedelbart till godo, såsom skolundervisning äfvensom
intyg om ålder, frejd o. s. v. för inträde i undervisningsanstalter, intagande
på sjukhus, tillstånd att idka handel eller annan näring, sökande af platser,
erhållande af understöd, pensioner etc., flyttningsbetyg, bevis om släkt¬
skapsförhållanden kanske för flera generationer, om medellöshet eller veder¬
häftighet i ekonomiskt afseende, om svenskt medborgarskap, med mera
sådant. Den ofta vanskliga, i hvarje fall ansvarsfulla pröfningen af möj¬
ligen befintliga äktenskapshinder, hvilken skall föregå utfärdandet aflysning,
tillkommer präst i svenska kyrkan äfven i fråga om främmande tros¬
bekännare, och detta jämväl i det fall att endera eller båda kontrahenterna
tillhöra främmande trossamfund med rätt till egen kyrkbokföring och
med sådant prästerskap, att Konungen funnit åt detsamma kunna anförtros
att med laga verkan förrätta vigsel. Beträffande föreskrifna anteckningar
i kyrkböckerna och meddelande af ämbetsbevis därur, har svenska kyrkans
prästerskap icke någon lättnad i sitt arbete däraf, att personer öfvergå
till eller eljest rättsligen tillhöra främmande församling vare sig utan eller
med rätt till egen kyrkbokföring, så framt icke i sistnämnda fall de främ¬
mande trosbekännarna bo och vistas inom stad eller pastorat, där deras
församling finnes bildad. Tvärtom får prästerskapet i flera fall ökadt besvär
för de främmande trosbekännarnas skull, särskild! genom de i §§ 2 och 8
af nådiga förordningen angående kyrkböckers förande den 6 augusti 1894
föreskrifna dubbla anteckningarna.
Vid öfvervägande af hvad prästerskapet i det borgerliga samhällets
25
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
eller i den enskilde individens intresse har att uträtta af beskaffenhet att
komma äfven främmande trosbekännare direkt eller indirekt till godo, och
om man tänker sig dessa göromål Överflyttad e från prästerskapet till andra,
särskild! aflönade personer, torde det, yttrar kommittén, knappast kunna
antagas, att dylika tjänstemän i tillräckligt antal och med erforderlig ut¬
bildning för göromålens behöriga förrättande skulle kunna anställas för
hälften af den summa, hvartill församlingarnas lagbestämda och frivilliga
avgifter till prästerskapets aflöning uppgår. Enligt prästlönereglerings-
kommitténs beräkning utgjorde under ecklesiastikåret 1896—97 summan
åt dessa bidrag 5,547,039 kronor 34 öre för rikets samtliga territoriella
församlingar. Antalet prästerliga tjänster i dessa församlingar var samma
år 2,325, däraf 1,368 kyrkoherdebeställningar. Då emellertid icke blott
kyrkoherdarna utan jämväl ett stort antal komministrar och kapellpredi¬
kanter hafva expedition med skyldighet att föra kyrkböcker och utfärda
därpå grundade betyg m. m., antager kommittén — med hänsyn till såväl
göromålens mängd som nödvändigheten att göra expeditionerna lätt till¬
gängliga för allmänheten —, att minst 1,500 nya tjänstemän skulle erfordras
för utförande af de göromål, hvarom här är fråga. Hälften af ofvan om-
förmälda aflöningssumma skulle således ej förslå att bereda hvar och en
af dem större lön än något öfver 1,800 kronor. Dessa beräkningar anser
kommittén kunna tjäna till någon ledning för bedömande af frågan, i
hvilken omfattning lindring i afgifterna till prästerskapets aflöning bör
beredas främmande trosbekännare.
Det gagn, främmande trosbekännare hafva af kyrkobetjaningens verk¬
samhet, är, såsom kommittén påpekar, jämförelsevis mindre betydande.
Mest torde denna betjänings biträde tagas i anspråk vid begrafningar.
Emellertid bör, enligt kommitténs mening, äfven för dessa tjänster godt-
görelse af främmande trosbekännare lämnas i form af skattebidrag, i den
män särskild betalning för tjänsterna icke vidare får förekomma.
I fråga om skattebidrag för öfriga kyrkliga ändamål, såsom nybygg¬
nad och underhåll af kyrka och prästgård, kultuella anordningar, inven¬
tarier,. kyrkas uppvärmning och belysning, beredande af lokaler för pastors¬
expedition och kyrkoarkiv, anställande af skrifbiträde för kyrkbokföringen,
diakoni, s. k. barnkrubbor och andra välgörenhetsinrättningar, underhåll
och vård. af begrafningsplatser in. nr, bör enligt kommitténs åsikt be¬
tydande lindring beredas främmande trosbekännare. Af hvad för angifna
ändamål åtgöres är visserligen en del af beskaffenhet att lända äfven
dylika trosbekännare i större eller mindre mån till gagn; så är t. ex. för¬
hållandet med anordningarna för pastorsexpedition och kyrkoarkiv, diakoni,
anstalter för barnavård och annan verksamhet i välgörande syfte, under-
Bih. till Riksd. Prof. 1,908. S Sami. 1 Afd. 3 Häft. 4
26 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
håll och vård af begrafningsplats^' etc. Andra åtgärder, särskilt de som
afse gudstjänsten, äro af sådan beskaffenhet, ait flertalet främmande tros¬
bekännare kunna antagas i allmänhet icke vilja däraf betjäna sig. Den
lindring i skattskyldigheten för nu ifrågavarande kyrkliga ändamål, som
bör beredas främmande trosbekännare, verkar dock i allmänhet mindre
kännbart än lindringen i bidragsskyldigheten till prästerskapets och kyrko-
betjäningens aflöning, alldenstund de årliga utgifterna för sistnämnda
ändamål merendels uppgå till ej obetydligt högre belopp,
c) skatte- Slutligen framhåller kommittén, hurusom det vid bedömande af frågan,
omfMningmeai hvilken man främmande trosbekännare kunna och böra befrias från bidrag
hänsyn tui statskyrkliga ändamål, är nödigt att taga hänsyn till de olika slag af
'föremål beskattningsföremål, från hvilka afgifterna utgå, och erinrar kommittén, att nu
icke blifvit ifrågasatt, att lindring skulle 1 »eredas främmande trosbekännare
vid erläggande af afgifter af fast egendom.
Vidkommande de i gällande löneregleringsr-esolutioner för prästerskapet
stadgade personliga aflöningsbidragen, borde väl enligt kommitténs åsikt främ¬
mande trosbekännare helt och hållet fritagas från deras utgörande, enär
tillvaron af dylika afgifter synes böra hvila på förutsättningen af ett
närmare förhållande mellan själasörjare och församlingsmedlemmar än det,
som kan antagas äga rum i fråga om de inom församlingen boende per¬
soner, hvilka äro af främmande tro.
Emellertid anser kommittén, att såvidt bidragsskyldigheten till präster¬
skapets aflöning är grundad på nu gällande löneregleringar eller på äldre
konventioner eller föreningar, förändring i skattskyldigheten för dissenters
beträffande afgifter vare sig för personer eller för inkomst af kapital eller
arbete icke kan ifrågakomma förr, än löneregleringarna eller de äldre be¬
stämmelserna om prästerskapets aflöning upphört att gälla beträffande de
särkilda församlingarna. I afseende härå framhåller kommittén, att minsk¬
ning i prästerskapets stadgade förmåner icke kan utan rättskränkning
komma till stånd och att det rimligtvis icke kan förutsättas, att de per-
, soner, som på grund af löneregleringarna fått sin skattskyldighet bestämd
enligt den gradering, som var grundad i den äldre lagstiftningen, skola
finnas benägna att medgifva någon rubbning härutinnan till beredande af
aflöningsfyllnad åt prästerskapet i stället för de bidrag, som genom skatte-
lindringen till förmån för dissenters skulle komma att upphöra. Den ut¬
vägen, säger kommittén, kunde ju tilläfventyrs föreslås, att staten i ett
fall sådant som detta skulle träda hjälpande emellan. Med hänsyn till
ifrågavarande skatters kommunala natur anser dock kommittén det vara
mindre lämpligt, att bristen helt och hållet utfylies af statsverket; för
öfrigt blefve fyllnadsbeloppen mången gång så obetydliga, att det skäligen
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 27
icke kan begäras, att för en sådan utgift hela den apparat skulle sättas i rörelse,
som måste vara verksam vid statsanslags utbetalande och redovisande.
Om däremot å kyrkostämma fattas beslut angående utgörande af af-
gifter — utöfver de vid löneregleringen bestämda — till löner åt präster¬
skapet, t. ex. för höjande af fastställd lön eller ökande af antalet präster¬
liga tjänster, finnes efter kommitténs mening ej hinder att omedelbart
bevilja främmande trosbekännare den skattelindring, som kan böra med-
gifvas.
Afgifterna till kyrkobetj aningens kontanta aflöning äfvensom till fyl¬
lande af öfriga kyrkliga behof utgå numera efter de grunder, som för
kommunalutskylders utgörande äro i allmänhet stadgade, och skulle jäm¬
väl i de sålunda bestämda afgifterna skattelindring redan nu kunna ifråga¬
komma. Ännu torde dock eu del kyrkobetjänte åtnjuta afiöningsförmåner
enligt äldre bestämmelser, men anser kommittén, att nedsättning i avgifter,
som utgå efter dylik äldre grund, ej bör äga rum.
Vid utarbetandet af sina förslag, såvidt de beröra prästerskapets af¬
löning, sedan tiden för nu gällande löneregleringar utlupit, har dissenter-
skattekommittén ansett sig kunna och böra utgå från prästlönereglerings-
kommitténs förslag angående församlingsafgifters utgörande. Nämnda kom¬
mitté föreslår i §§ 7 och 16 af förslaget till lag angående reglering af
prästerskapets aflöning, att församlingsafgifter skola, inom en viss gräns,
utgöras efter samma grunder, som äro i allmänhet stadgade för utgörande
af de afgifter, om hvilka kyrkostämma fattar beslut, dock med rätt för
kyrkostämma att till bestridande af omförmälda aflöningsbidrag stadga en
personlig afgift för eu hvar, som fyllt 18 år. Vid förslagets granskning
inom kammarkollegium uttalade sig emellertid nämnda myndighet i sitt
den 10 november 1905 afgifna underdåniga utlåtande (sid. 132) för af¬
skaffande af personliga afgifter.
Dissenterskattekommittén tillstyrker, att främmande trosbekännare skola
helt och hållet befrias från dylika personliga afgifter, om de upptagas i
det framtida kyrkliga beskattningssystemet. Hvad angår de bidrag till präs¬
terskapets aflöning, som enligt blifvande löneregleringar skulle komma att
utgöras för kapital eller arbete, bör enligt kommitténs mening befrielse
jämväl från dylika bidrag medgifvas främmande trosbekännare, i den mån
sådan befrielse med hänsyn till öfriga på frågan inverkande omständig¬
heter kan anses skälig.
Understundom har uttalats den åsikten, att skattelindring icke borde
komma främmande trosbekännare till godo för afkastningen af större in¬
dustriella inrättningar. I dem sysselsattes nämligen ett stort antal arbe¬
tare, som tillhörde statskyrkan men endast i ringa mån vore i tillfälle
28
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
att bidraga till hennes underhåll, hvarför det icke kunde med något sken
af befogenhet klagas öfver orättvisa eller obillighet, om innehafvaren af
företaget finge i förhållande till inkomsten däraf bidraga till statskyrkans
underhåll. Med afseende härå yttrar kommittén, att det visserligen icke kan
förnekas, att eu stor industri med åtföljande tillströmning af arbetare och
andra personer gifver prästerskapet ökadt besvär och stundom föranleder
behofvet af flera prästerliga tjänster, ökade utgifter för pastorsexpedition
in. m. Men frånsedt ägarens inkomst af företaget medför en sådan an¬
läggning i regeln en betydande stegring af kommunens ekonomiska bär¬
kraft dels direkt genom de skattebidrag, som inflyta från de vid företaget
anställda arbetarna och tjänstemännen, dels indirekt genom det inflytande,
som handel, handtverk och andra näringsgrenar däraf röna, hvarförutom
det säkerligen skulle blifva ytterst vanskligt att i lag bestämma, i fråga om
Indika företag skattelindring skulle få åtnjutas eller ej. Till företag, för
Indika någon lindring ej skulle ifrågakomma, borde, säger kommittén, gif-
vetvis räknas icke blott fabriksverksamhet och annan likartad industri,
utan äfven grufdrift, skogshandtering, blodgårdsrörelse, flottningsföretag,
rederirörelse med mera dylikt. Kommittén anser därför, att främmande
trosbekännare, hvilka äro innehafvare af större industriella anläggningar
icke böra i förevarande afseende genom lagstiftningsåtgärd försättas i
sämre ställning än andra dissenters.
A) Formen för Beträffande formen för skatt elindringens genomförande — såvidt icke
sicatteiindrin- p,°ga är om personliga afgift er, för hvilka full befrielse ju skulle under
förande”1 alla omständigheter medgifvas — har kommittén fäst sin uppmärksamhet
särskildt vid två metoder. Antingen kunde nämligen genom ett allmänt
lagstadgande påbjudas nedsättning med vissa procent af den del utaf de
för inkomst af kapital eller arbete utgående afgifter, som belöper å främ¬
mande' trosbekännare: eller ock skulle åt församlingarna kunna öfverlåtas
att hvar för sig besluta om den skattelindring, som med afseende å för
handen varande förhållanden anses rättvis och lämplig.
Kommittén har vid uppgörandet af sina förslag i ämnet valt den
senare utvägen och yttrar till stöd härför: 'Allt ifrån kristendomens in¬
förande i vårt land har den grundsats tillämpats, att församlingarna själfva
skola aflöna sitt prästerskap och bestrida öfriga kyrkliga utgifter. .De
afvikelser härifrån, som förekommit, äro att betrakta såsom af tillfälliga
orsaker föranledda undantag från en eljest gällande regel. Då den kyrk¬
liga beskattningen således är af kommunal natur, ligger det också närmast
till hands, att medlemmarna af den kyrkliga kommunen skola hafva rätt
att själfva bestämma öfver en fråga, som kan blifva af ganska ingripande
betydelse med afseende å kommunens förmåga att fullgöra sina förplik-
29
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
telser. . De enskilda församlingarna äro dessutom bäst i stånd att bedöma,
såväl i hvad män nedsättning i skattskyldigheten rättvisligen bör beredas
olika grupper af främmande trosbekännare, med hänsyn till de uppoffringar
de göra för egen gudstjänst, den omfattning, hvari de taga församlingens
prästerskap i anspråk för pastoralvard, kyrkbokföring o. s. v., som ock
huru långt församlingen kan gå i tillmötesgående, utan att dess återstå¬
ende medlemmar oskäligt betungas med afgifter för kyrkliga behof.’
Såsom ytterligare stöd för sitt förslag härutinnan åberopar kommittén
exemplet från Norge, där det, pa sätt jag redan nämnt, i fråga om främmande
trosbekännares skattskyldighet i vissa fall öfverlåtits åt de kommunala
representationerna att bestämma, huruvida och i hvilken utsträckning
befrielse må äga rum.
Emellertid säger sig kommittén ingalunda förbise, att i följd af den
form. för skattelindringens genomförande, som af kommittén valts, dylik
lindring, någon gång kan komma att uteblifva, äfven när den varit af
omständigheterna påkallad; dock är kommittén öfvertygad, att hos svenska
kyrkans medlemmar den åskådningen skall allmänt och inom kort tränga
igenom, att lindring bör beviljas af kommittén åsyftade dissenters i deras
skattskyldighet till statskyrkliga ändamål.
Med afseende å en inom kommittén gjord invändning därom, att, vid öfver-
läggningen a kyrkostämma före besluts fattande i frågan, personliga hänsyn
kunna komma att göra sig gällande eller diskussionen beröra de främmande
trosbekännarnas rent privata förhallanden, särskild! deras förmögenhets¬
förhållanden, fäster kommittén uppmärksamheten därpå, att skattelindringen
icke skall gälla enskilda personer utan de främmande trossamfunden såsom
sådana. I sj ulfva ämnet för öfverläggningen å kyrkostämman skulle alltså
icke förefinnas någon anledning att öfverskrida gränsen för en saklig
diskussion; i allt fall förmenar kommittén, att ett sådant öfverskridande
torde kunna och böra förebyggas af stämmans ordförande.
o det synts kommittén angeläget, att skattenedsättningen icke blire) Grunder för
i någon afsevärd grad olika a orter med i det hela liknande förhållanden, ^»^'"»wm*
har kommittén angifvit de viktigaste synpunkter, som enligt kommitténs mande i »ar-
tanke därvid böra .komma i beaktande. skilda faU-
I fråga om bidragen till prästerskapets aflöning skulle man efter
kommitténs mening hafva att taga hänsyn till, i hvilken mån nedsättning
i afgifterna kan betingas af å ena sidan det större eller mindre besvär,
prästerskapet måste underkasta sig för främmande trosbekännares skull!
och a andra sidan det större eller mindre gagn, de främmande tros-
bekännarna kunna anses hafva af prästerskapets dem lämnade biträde och
öfriga verksamhet. Med afseende härå har kommittén, på sätt jag förut
30 Riksdagens Särskilda Utskotts (K:o 1) Utlåtande N:o 4.
framhållit, giort det uttalandet, att om man sammanfattar allt, hvad
prästerskapet i samhällets eller den enskildes intresse har att uträtta åt
beskaffenhet att komma främmande trosbekännare direkt eller indirekt
till godo, och öfverflyttar dessa göromål från prästerskapet till andra,
särskildt aflönade personer, dylika tjänstemän i tillräckligt antal och
med erforderlig utbildning för göromålens behöriga förrättande näppe¬
ligen kunna anställas för hälften af den summa, hvartill församlingarnas
lagbestämda eller frivilliga bidrag till prästerskapets aflöning uppgår. I
själfva verket torde härför kräfvas ett betydligt större belopp. Kommittén
ånger fördenskull, att beträffande de till prästerskapets aflöning utgående
församlingsafgifterna —- livilka utgöra den största posten bland de fyrk-
ligä skattebidragen — den nedsättning, som ma medgifvas främmande
trosbekännare, bör bestämmas till mindre än hälften, hvarmed kommittén
emellertid så mycket mindre vill hafva sagt, att prästernas borgerliga
bestyr utgöra ens tillnärmelsevis hälften af deras arbete, som detta ju
ersättes medelst afsevärda förmåner utöfver församlingsafgifterna. Endast för
medlemmar af sådan främmande församling, som äger rätt till egen kyrk-
bokföring, finner kommittén eu vidsträcktare skattelindring vara af rättvisa
och billighet påkallad.
Rörande åter bidragen till kyrkobetjäningens aflöning och till ötriga
kyrkliga ändamål, anser kommittén eu nedsättning till mer än hälften vara
fullt befogad. Åtskilliga af dessa ändamål, yttrar kommittén, äro .af den
beskaffenheten, att om de betraktas endast från synpunkten af individens
omedelbara gagn, full befrielse från skyldigheten att lämna bidrag till dem
bör äga rum. Beträffande andra däremot skulle, under samma förut¬
sättning, endast eu ringa nedsättning kunna ifrågakomma.
I betraktande af nu berörda omständigheter har kommittén trött sig
kunna göra det allmänna uttalandet, att den nedsättning i skattskyldigheten
till kyrkliga ändamål, som för inkomst af kapital och arbete ma med¬
gifvas främmande trosbekännare, synes, da den främmande församlingen
icke har rätt till egen kyrkbokföring, kunna bestämmas till hälften af
det belopp, de främmande trosbekännarna eljest skolat erlägga, och till
tre fjärdedelar af samma belopp, då den främmande församlingen har
dylik rätt. _ . 0
Uppmärksamhet bör emellertid, säger kommittén, ägnas jämväl därat,
att ej genom den ifrågasatta befrielsen statskyrkans kvarstående medlemmar
oskäiigen betungas med vare sig skulder, som utträdande medlemmar \arit
med om att besluta, eller eljest utgifter för redan verkställda eller omedel¬
bart förestående större företag, såsom nybyggnad eller mera omfattande
reparation af kyrka eller prästgård in. in. Till förekommande af utträde
31
Riksdagens Särskilda TJtslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
i syfte att undgå bidrag till sådana utgifter skulle det enligt kommitténs
ftsikt göra tillfyllest, om stadgande meddelades därom, att skattelindring
ej får äga rum, med mindre än att den dissenterande under en viss tid
efter utträdet ur svenska kyrkan tillhört annat inom riket befintligt, af
staten erkändt trossamfund. Kommittén har tänkt sig, att skattelindring
ej skulle ifrågakomma för annan främmande trosbekännare än den, som
före den 1 januari under det år, då debitering af skattebidragen verkställes,
i Jaga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande
tillhör viss lagligen erkänd främmande församling. Debitering af de av¬
gifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, sker nämligen under senare delen
af det ar, bidragen afse, för att under det därpå följande året betalas.
Kommittén anser da ock, att den fordran kan med skäl uppställas, att den,
som erhaller lindring i skattskyldigheten för ett år, skall under samma år
intill tiden för debiteringen hafva tillhört den främmande församlingen.
Till ^sist bär kommittén till skärskådande upptagit frågan, huruvida
samt, i sadant fall, på, hvad sätt och i hvilken utsträckning ersättning borr) Fyllande af
beredas för den brist i den kyrkliga kommunens inkomster, som uppstår den oenom
därigenom, att lindring beviljas främmande trosbekännare i skattskyldig- ^jent^pköm-
heten till kyrkliga ändamål. na bristen.
Med hänsyn därtill att utgifterna för berörda ändamål till ojämförligt
största delen bestridas af de särskilda kommunerna själfva, bör efter
kommitténs mening i förevarande fall, liksom då skatteobjekt eljest bort¬
falla, bristen, åtminstone i första hand och om den är ringa, fyllas genom
ökade bidrag af de församlingsmedlemmar, som kvarstå inom svenska
kyrkan, hvaremot förhållandet blir ett annat, därest en mera betydande
stegring i afgifterna skulle inträda. Kommittén föreslår härutinnan eu sådan
anordning, att om till följd af skattelindringen de kvarstående församlings¬
medlemmarnas afgiftsbörda ökas med ett sammanlagdt belopp understigande
100 kronor, någon godtgörelse ej bör ifrågakomma, hvaremot, om ökningen
uppgår till 100 kronor eller mera, godtgörelse bör för någon del däraf
beredas församling, som härom gör framställning.
Medel till denna godtgörelse anser kommittén böra beredas af statsverket,
enär genom skattelindringen främjas ett intresse, hvilket kan sägas beröra ej
ensamt de inom församlingen boende främmande trosbekännare, som omedel¬
bart komma i åtnjutande af sådan lindring, utan jämväl samhället i dess helhet.
Sedan gammalt har väl, säger kommittén, i vårt land prästerskapet aflönats
och kyrkliga utgifter bestridts af församlingarna själfva. Då statsanslag
förekommit, hafva dessa hufvudsakligen varit af subsidiär art. Men just af
sådan karaktär skulle det anslag blifva, som komrne att utgå till betäckande
af den på förutnämnda sätt uppkomna bristen i församlingarnas budget.
Hufvudgrun
der för
kommitténs
förslag.
32 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
För öfrigt påpekar kommittén, att den tanken börjar mer och mer tränga
sig fram, att i fall, sådana som detta, staten bör träda emellan till lättande
och utjämnande af de kommunala skattebördorna.
Hvad beträffar statsbidragets storlek, anser kommittén detsamma
lämpligen böra bestämmas till hälften åt det belopp, från hvilket de
främmande trosbekännarna erhållit befrielse. Då vederbörande församling
sålunda alltid har att själf fylla en del af bristen, finner kommittén
däruti en viss garanti mot missbruk af den församlingen tillkommande rätten
att medgifva nedsättning i skattebidragen. Å andra sidan bör efter kom¬
mitténs mening utsikten att erhålla statsbidrag såsom hjälp till bristens
betäckande, när denna uppgår till 100 kronor, innebära en eggelse för
församlingen att visa dissenters allt skäligt tillmötesgående.
Såsom en sammanfattning af framställningen i den 'allmänna moti¬
veringen’ och under hänvisning till omfattningen åt det erhållna upp¬
draget, gör kommittén det uttalandet, att en lagstiftning i föreliggande
ämne torde böra byggas på följande hufvudgrunder:
1. Lindring i skyldigheten att bidraga till svenska prästerskapets
aflöning äfvensom till öfriga statskyrkliga ändamål medgifves endast sådana
främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, som i laga ordning öfver-
gått till eller eljest rättsligen tillhöra någon i riket befintlig, lagligen er¬
känd församling af dylika trosbekännare.
2. Nedsättning i de af fast egendom utgående afgifter till stats¬
kyrkliga ändamål äger icke rum.
3. Full befrielse medgifves från utgörande af personliga afgifter till
svenska kyrkans prästerskap.
4. Viss lindring beredes de främmande trosbekännarna vid utgörande
af sådana afgifter till statskyrkliga ändamål, som utgå för inkomst af
kapital eller arbete.
5. Åt svenska kyrkans församlingar öfverlates att hvar för sig be¬
sluta om den lindring i de för inkomst af kapital eller arbete utgående
skattebidragen, som med afseende å för handen varande förhallanden
finnes skälig.
6. När skattelindring medgifves, skall den i lika man tillgodokomma
alla sådana till den kyrkliga kommunen afgiftspliktiga medlemmar af samma
främmande församling, som uppfylla de allmänna villkoren för lindringens
åtnjutande.
7. Om, i följd af medgifven skattelindring, en mera afsevärd brist
uppstår i den kyrkliga kommunens inkomster, lämnas ersättning af stats¬
medel till betäckande af bristens halfva belopp.
Äro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å lönereglerings-
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
33
resolution — fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande af
prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller förordningen angående ord¬
nande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm aflö¬
ning den 1 november 1872 —■ eller å äldre konvention eller förening, eller
utgå afgifterna till kyrkobetjäningens aflöning efter andra grunder än dem,
som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade, har kom¬
mittén ansett nedsättning i dylika afgifter ej böra äga rum.
En från kommitténs i öfrigt enhälliga betänkande i visst afseende
skiljaktig mening har uttalats af kommittéledamoten, redaktören J. Byström.
Han anser nämligen att, med afseende å sättet för skattelindringens genom¬
förande, den utvägen bör väljas, att i allmänt lagstadgande fastslås, att
den, som tillhör dissenterförsamling och i öfrigt uppfyller de af kommittén
föreslagna villkoren, skall för inkomst af kapital eller arbete deltaga i
utgifterna för statskyrkliga ändamål endast med hälften af det belopp, som
eljest skolat honom påföras. Att till kyrkostämman hänskjuta frågan om
dissenters’ skattebefrielse finner reservanten ej vara lämpligt. Därigenom
skulle det kunna inträffa, att en del kyrkostämmor beslöte att bevilja be¬
frielse från ifrågavarande skatt, under det att andra icke gjorde det,
hvilket skulle innebära en ojämnhet, som måste anses förkastlig. Men
äfven i ett annat afseende skulle, såsom reservanten påpekar, ojämnhet
kunna uppstå. I den ena kommunen kunde nämligen beviljas nedsättning
intill halfva skattebeloppet, i en annan till en fjärdedel och i en tredje
kanske endast till en tiondedel. Vidare kunde måhända i samma kom¬
mun ena året beviljas befrielse från skatt, men det andra året icke.
Äfven fäster reservanten uppmärksamheten därpå, att skattefrågor ofta
äro ömtåliga och att det ej kan vara önskligt att göra till föremål för
diskussion å kyrkostämmorna, huruvida den ena eller andra dissenterför-
samlingen skalL frias från skatt eller icke. Kyrkostämmorna äro lika litet
som en del andra stämmor fredade för besök af personer, som, då det
gäller vissa öfverläggningsämnen, kunna tillåta sig ©grannlaga yttranden, och
reservanten säger sig ej kunna inse, att man gör vare sig statskyrkoförsamlin-
garna eller dissenterförsamlingarna någon tjänst med att till behandling på
kyrkostämmorna årligen kasta in en skattefråga sådan som den förevarande.
Jämväl i fråga om storleken af den ersättning från statsverket, som
skulle med anledning af skattelindringen beredas svenska kyrkans försam¬
lingar, är Byström så till vida skiljaktig, att han anser dylik ersättning böra
till fullo utgå, så snart det belopp, för hvilket befrielse åtnjutes, för året
uppgår till sammanlagdt minst 50 kronor.
Bill. till Iiikstl. Prof» 1908. 8 Sami. 1 A fel. d Raft,
Särskild me¬
ning.
5
34
Skatt¬
lindringens
ekonomiska
verkningar.
Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
Af dissenterskattekommitténs tabellverk framgår, huru den ifrågasatta
reformen skulle verka i ekonomiskt hänseende. Några siffror från detta
tabellverk har jag ansett mig böra till belysning däraf meddela.
Samtliga af inkomst af kapital och arbete utgående afgifter till stats-
kyrkliga ändamål under 1 år skulle, — sedan omreglering af prästerska¬
pets löner skett med tillämpning af prästlöneregleringskommitténs förslag
och med iakttagande af höjning för vissa löner enligt grunder, som jag
torde i annat sammanhang få utveckla — enligt dissenterskattekommitténs
beräkning uppgå till 5,160,928 kronor. Om hänsyn tages endast till de
svenska kyrkoförsamlingar, inom hvilka främmande trosbekännare finnas,
blir motsvarande siffra för dessa församlingar 4,115,583 kronor.
Af sistnämnda summa belöper å:
1) Personer, som i laga ordning öfvergått till eller eljest
rättsligen tillhöra någon af staten erkänd församling af
främmande trosbekännare med egen kyrkbokföring
(katoliker och mosaiska trosbekännare).....................
2) Personer, som i laga ordning öfvergått till eller eljest
rättsligen tillhöra någon af staten erkänd församling
af främmande trosbekännare utan egen kyrkbokföring
(ett stort antal metodister in. fl.), ...
3) Personer, som anmält sig till utträde ur eller eljest icke
tillhöra svenska kyrkan, men ej heller tillhöra någon
nu befintlig af staten erkänd församling af främmande
trosbekännare (ur svenska kyrkan lagligen utträdda
baptister m. fl.) ......................................................................
4) Personer, som tillhöra församling af främmande tros¬
bekännare, men fortfarande kvarstå inom svenska
kyrkan (flertalet baptister, metodister m. fl.).................. » 39,774: 41
kr. 25,078: 25
7,070: 23
kr. 12,496: 28
Samtliga uppgifna främmande trosbekännare, vare sig de kvarstå inom
svenska kyrkan eller icke, betala alltså af de för inkomst af kapital eller
arbete till statskyrkliga ändamål utgående afgifter tillhopa 84,419 kronor
17 öre, hvaraf belöper å främmande trosbekännare inom till svenska
kyrkan hörande stadsförsamlingar 52,416 kronor 18 öre eller l.oi pro¬
cent och å främmande trosbekännare inom landsförsamlingar 32,002 kro¬
nor 99 öre eller 0.62 procent af samtliga till statskyrkliga ändamål för
inkomst af kapital eller arbete utgående afgifter (5,160,928 kr.).
De bägge kategorier af främmande trosbekännare, till hvilka enligt
kommitténs förslag skattelindringen borde sträcka sig, nämligen de under
1) och 2) här ofvan upptagna, erlägga af dessa afgifter tillhopa 32,148
35
Riksdagene Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
kronor 48 öre, däraf inom stadsförsamlingar 28,133 kronor 71 öre eller
0.54 procent och inom landsförsamlingar 4,014 kronor 77 öre eller 0.08
procent af hela det för inkomst af kapital eller arbete utgående afgifts-
beloppet (5,160,928 kr.). Det belopp, med hvilket befrielse skulle af ifråga¬
varande. främmande trosbekännare atnjutas — beräknadt, såsom kommittén
föreslagit, för första gruppen till tre fjärdedelar och för andra gruppen
till hälften af de afgifter, de enligt nu gällande bestämmelser äro skyldiga
att betala , skulle uppgå för första gruppen till 18,808 kronor 68 öre
och för andra gruppen till 3,535 kronor 11 öre eller sammanlagdt 22,343
kronor 79 öre, utgörande 0,43 procent af samtliga inom hela riket af in¬
komst af kapital eller arbete utgående afgifter till statskyrkliga ändamål
Såsom bidrag till betäckande af den brist i de kyrkliga kommunernas Statsanslag
budget, som uppkommer, vid en skattelindring i den utsträckning, dissenter-(^"“^fflr“|e
skattekommitten föreslagit, skulle, om den af samma kommitté uppställda^/ uppkommen
grunden för ersättningens beräknande tillämpas, komma att af statsverket brisL
till de svenska kyrkoförsamlingarna återgäldas 10,021 kronor 47 öre af
bristens hela belopp 22,343 kronor 79 öre. Den ökade skattebördan för
samtliga till svenska kyrkan hörande församlingar, inom hvilka till kate¬
gorierna 1) och 2) hörande främmande trosbekännare finnas, skulle, efter
afdrag af omförmälda statsbidrag, uppgå till sammanlagdt 12,322 kronor
32 öre. >
Departementschefen meddelade vidare en redogörelse för innehållet i
de af ortsmyndigheterna och kammarkollegium afgifna underdåniga utlå¬
tandena. Åf berörda redogörelse inhämtas hufvudsakligen följande.
Det ° öfvervägande flertalet ortsmyndigheter har beträffande själfva åtalanden
hufvudfrågan, huruvida främmande trosbekännare böra fritagas från skyl- ' fra9an'
digheten att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete er¬
lägga afgifter. till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning,
biträdt kommitténs därutinnan uttalade mening. Härvid hafva flera af
myndigheterna framhållit, att anspråket på den ifrågasatta lindringen icke
kan grundas på något som helst rättskraf, ej heller anses berättigad! med
hänsyn till några samvetsbetänkligheter hos dissenters. Enligt dessa myn-
digheters asikt tala endast billighetsskäl för en lindring. A andra sidan
hafva några myndigheter uttryckt den meningen, att icke blott billighet
utan äfven rättvisa kräfver lindringens beviljande. Vissa af myndigheterna
hafva emellertid uttalat sig i den riktning, att den ifrågasatta lindringen
borde tillgodokonnna endast dissenterförsamling, som verkligen vore i reli¬
giöst afseende verksam.
36
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
Af de myndigheter, som afstyrkt förslaget att bevilja dissenters skatte-
lindring, har en likväl gjort det uttalandet att, enär den insats, de fri¬
religiösa samfunden inom sitt område göra, vore af den betydelse Jämväl
för staten i dess helhet, att det måste framstå som eu obillighet, att deras
medlemmar skulle för religiösa ändamål utan inskränkning betungas med
dubbel skattskyldighet, skäl möjligen kunde föreligga att på ett eller annat
sätt lämna de främmande trossamfunden det understöd, som ur biilighets-
synpunkt kunde anses befogadt. . , ,
De myndigheter, som i princip godkänt kommitténs förslag,. hatva i
allmänhet icke särskildt yttrat sig angående den omfattning, i hvilken be¬
frielse från den ifrågavarande skattskyldigheten borde medgifvas. Emellertid
har ingen af dem ifrågasatt fullständig frihet
Synnerligen växlande hafva åsikterna varit, då det gällt kommitténs
förslag beträffande formen för skattelindringens genomförande.. .
Endast åtta af myndigheterna hafva tillstyrkt eller åtminstone icke
afstyrkt bifall till det af kommittén i denna fråga framlagda förslaget.
Härvid hafva dock två. af dem medgifvit, att . skälen mot öfverlamnan-
det åt kyrkostämma att besluta, om och i hvilken omfattning lindring
bör medgifvas, icke sakna befogenhet, hvarför nämnda myndigheter om
dessa skal skulle befinnas afgörande, framlagt ett förslag till Regressiv beskatt-
Åtta andra hafva i likhet med kommittén funnit frågan om skatte-
lindring böra pröfvas för hvarje fall, men ansett, att pröfningen borde
ske genom någon annan än vederbörande församling; och bär i allmänhet
ansetts lämpligast, att afgörandet öfverlämnades till Kung! Maj ds befall¬
ningshafvande. . n , , ,.
Öfvervägande antalet myndigheter har emellertid, hufvudsakligen pa
de åt reservanten Byström anförda skälen, ansett, att rätten till lindring i
afgifterna med det belopp, som ansåges skäligt, borde genom allmän författ¬
ning fastslås att gälla alla dissenterförsamlingar af den utaf kommittén
angifna, beskaffenheten. . .
1 fråga om skattelindringens storlek hafva några af myndigheterna berådt
den af reservanten Byström uttalade åsikten, att lindringen bör fixeras
till hälften af utskyldsbeloppet, Andra hafva uttalat sig för lindringens
bestämmande till hälften af utskyldsbeloppet för medlemmar af dissenter-
församling utan rätt till egen kyrkbokföring och till tre fjärdedelar tor
medlemmar af församling med sådan rätt. Af öfriga myndigheter bär eu
gjort det uttalandet, att man antingen borde, såsom bemälde reservant
föreslagit, fixera den minskningsprocent, som man ansåge i allmänhet vara
den lämpliga, att gälla i alla fall, eller, om det syntes nödigt att bereda
37
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
möjlighet till modifiering efter förhållandena i olika fall, bestämma ett
visst minimum förslagsvis 1/3 eller 1/4 —, under h vilket lindringen ej i
något fall finge gå, med rätt för församlingen att, där förhållandena därtill
föranledde, besluta om höjande af lindringsprocenten, under det att en myn¬
dighet, som ansett sig icke kunna tillstyrka frågans lösning på grundvalen
af kommitténs förslag, tänkt sig den anordningen, att sedan alla skatter
för statskyrkliga ändamål erlagts, såsom hittills skett, en partiell restitution
skulle ske genom statsverket till de lagligen erkända dissentersamfunden i
förhållande antingen till de respektive samfundens medlemsantal eller till
hvad medlemmarna förut faktiskt utbetalt.
I afseende å hvad kommittén föreslagit därom, att när skattelindring
medgifves, den skall i lika man tillgodokomma alla sådana till den kyrkliga
kommunen afgiftspliktiga medlemmar af samma främmande församling,
som uppfylla de allmänna villkoren för lindringens åtnjutande, hafva tre af
myndigheterna uttalat härifrån afvikande meningar. Därvid hafva två af
sistnämnda myndigheter framhållit lämpligheten af att lägga vederböran-
des skatteförmåga till grund för bestämmelserna om skattelindring, eller
med andra ord att använda en metod liknande den, som följdes vid be¬
stämmandet af inkomstskatten till staten, hvarför en progressiv eller rät¬
tare sagdt degressiv beskattning af dissenters för kyrkliga ändamål syntes
böra förordas, sa att somliga ej erhölle någon, andra en mindre eller större
skattelindring.
Rörande ifragasatt ersättning af statsmedel till kyrklig kommun, hvars
inkomster i följd af medgifven skattelindring afsevärdt minskas, har dels
framhållits önskvärdheten af att full ersättning beviljas, dels uttalats
den åsikten, att ersättning bör medgifvas, endast om den uppkomna
minskningen i inkomster af Kungi. Maj:ts befallningshafvande pröfvas be¬
reda statskyrkoförsamlingens medlemmar en alltför betungande skattskyl¬
dighet samt i den mån af Riksdagen för ändamålet anvisadt anslag lämnar
tillgång till dylik godtgörelse, dels yttrats den mening att ersättning med
halfva beloppet af den uppkomna minskningen bör medgifvas, när samma
minskning uppgår till minst 50 kronor, dels ock erinrats att dylik ersätt¬
ning icke bör ifrågakomma.
Kammarkollegium har vid öfvervägande af de skäl, som anförts till stöd
för de i förvarande ämne uttalade olika åsikterna, funnit sig böra biträda den
meningen, att billighetsskäl tala för en lindring i främmande trosbekännares
skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.
Ln fullständig befrielse torde så mycket mindre böra ifrågakomma, som
de främmande trossamfunden måste anses hafva sin verksamhet begränsad
till medlemmarna af det egna samfundet, under det att statskyrkans verk-
38 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
samhetsfält vore vida mer omfattande. Uti kommitténs åsikt-, att skatte-
1 in dr in g bör medgifvas endast sådana främmande kristna eller mosaiska
trosbekännare, som i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen till
höra någon i riket befintlig, lagligen erkänd församling af dylika tros¬
bekännare, instämmer kollegium för sin del. Dock syntes kollegium ytterli¬
gare eu förutsättning böra uppställas för rätten att tillgodonjuta den sa-
som skälig ansedda lindringen. Om nämligen vissa dissentierande statsborgare
skulle, på billighetens grund, erhålla lindring i skyldigheten att lämna bidrag
till upprätthållande af de statskyrkliga inrättningarna, kunde det icke
utan skäl fordras, att lindringen ej ägde rum i andra fall, än att den,
som komrne i åtnjutande däraf, hade en motsvarande skyldighet i det
kyrkliga samfund, hvaraf han vore medlem, eller, med andra ord, att han
tillhörde ett religiöst verksamt kyrkosamfund, sa organiseradt,^ att dess med¬
lemmar ägde ovillkorlig skyldighet att härinom underhållajsåväl predikant
som predikolokal. Som kollegium anser ett af de mera påtagliga bevisen
för att en församling är religiöst verksam ligga däri, att dess medlemmar
göra ekonomiska uppoffringar för denna verksamhet, förmenar kollegium,
att omfattningen af bidragsskyldigheten till det egna samfundet utgör en
fullt objektiv grund, efter hvilken lindringen i skattskyldigheten till stats¬
kyrkan må kunna regleras. Beträffande den föreslagna formen för skatte-
lindringens genomförande, så vidt angår afgifter för inkomst af kapital och
arbete, instämmer kollegium i den af kommittéledamoten Byström uttalade
åsikten,1 att genom allmänt stadgande bör fastslas, att den, som tillhör
dissenterförsamling och i öfrigt fyller gifna villkor, skall vara befriad
från skatt till statskyrkan till så stor del, som anses ^skäligt. I
fråga om lindringens storlek framhåller kollegium, att da det allt
fortfarande måste anses vara eu dissenters åliggande medborgerlig plikt
att jämte öfriga statsborgare bidraga till upprätthållande af statskyrkans
verksamhet, dissenters’ kvarstående skattskyldighet icke bör utmätas
allenast efter det gagn, dissenters för egen del kunna anses hafva af de
statskyrkliga inrättningarna. Då kommittén till grund för sina beräkningar
i frågan lagt allenast nyttighetssynpunkten, kunde det därför ifrågakomma
att begränsa nedsättningen under hvad kommittén tänkt, sig; men har
likväl kollegium, som ansett att skattelindringens storlek icke bör göras
beroende häraf, huruvida den främmande församlingen äger eller saknar
rätt till egen bokföring, förklarat sig icke hafva något att erinra mot att
halfva utskyldsbeloppet uppställes såsom maximum för skattelindringen.
Då nu enligt kollegii mening skattelindring icke ovillkorligen bör få
tillgodonjutas, utan rätten till lindring skall vara beroende däraf, att dis¬
senters med afgifter understödja det trossamfund, de tillhöra, och da af-
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlutande N:o 4. gg
giftens storlek bör vara i viss mån afgörande för skattelindringens storlek
oinmer kollegium till det resultatet, att den nedsättning i skattskyldig¬
heten till statskyrkliga ändamål, som för inkomst af kapital och arbete må
medgilvas främmande trosbekännare, bör bestämmas till ett belopp mot¬
svarande den afgift, hvarmed den främmande trosbekännare!! understödjer
det trossamfund, han tillhör, dock att lindringen ej må öfverstiga hälften
a det belopp, som skolat honom påföras i afgifter till berörda ändamål.
Sedermera anförde departementschefen för egen del:
»Af den redogörelse, jag lämnat för dissenterskattekommitténs utlåtande elements-
framgar att kommittén ur flera olika synpunkter belyst frågan om lin- ±
dnng i främmande trosbekännare* skattskyldighet för statskyrkliga ända-
mai. _ Enligt mm mening är väl icke någon af dessa synpunkter ensam
T fgo, afg°rande, in en förenade hänvisa de på nödvändigheten af att
något atgores för lösningen af denna fråga.
De af kommittén angifna hufvudgrunderna för en lagstiftning i ämnet
synas mig kunna i allt väsentligt godkännas. Dock anser jag mig höra
föreslå nagra afvikelser från dessa grunder.
• J,n°n] kommittén har, såsom jag förut nämnt, skiljaktighet yppat
sig beträffande formen för den ifrågasätta skattelindringens genomförande.
i va ledamöter af kommittén hafva nämligen ansett, att det borde
ölverlämnas åt. de särskilda församlingarna att hvar för sig besluta om
den skatte]ludring, som kunde anses rättvis och lämplig, hvaremot den
tredje ledamoten, redaktören Byström, uttalat sig för meddelandet af ett
Jagstadgande i syfte att den, som tillhör dissenterförsamling och i öfrigt
upp kyller de af kommittén föreslagna villkoren, skulle för inkomst af ka-
pital eller arbete deltaga i utgifterna för statskyrkliga ändamål endast med
liaitten åt det belopp, som eljest skolat honom påföras.
* likhet med kammarkollegium anser visserligen äfven jag, att kom¬
mitténs majoritet anfört beaktansvärda skäl för den af densamma före¬
slagna anordningen. Dock synes det mig icke kunna förnekas, att, genom
ett ofyerkmnande åt församlingarna af rätten att besluta icke blott be¬
rättande fragan, huruvida skattelindring öfver hufvud skall medgifva*
utan . äfven angående lindringens omfattning, en viss ojämnhet i rättens
utöfning skulle följa, på sätt reservanten inom dissenterskattekommittén
järnväg framhalht. Jag finner därför lämpligast, att genom lag meddelas
föreskrift darom att viss lindring i skattskyldigheten för statskyrkliga
ändamål skall komma sadana främmande trosbekännare till o-0do som
afses i kommitténs förslag.
Angående storleken af denna lindring har kommitténs majoritet ut-
40 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
talat den meningen, att de främmande trosbekännare borde befrias från
halfva utskyldsbeloppet, när de icke hafva rätt till egen kyrkbokformg,
eljest från tre fjärdedelar af samma belopp. Reservanten åter hyser ren
unn fattningen att lindringen alltid bör fixeras till hälften af utskylds-
beioppet, och ’ har i denna sin uppfattning vunnit tillslutning åt atskilbga
ortsmvndigheter. Icke heller jag anser tillräckligt vägande skal föreligga
för medgifvande af större skattenedsättnmg åt medlemmar af främmande
församling med egen kyrkbokföring än åt andra främmande trosbekännare.
Olikf meningar hafva inom kommittén gjort sig gällande äfven be¬
träffande frågan, i hvilken utsträckning ersättning af statsmedel bor be¬
ddas till betäckande af den i följd af skattelindringen uppkommande bri¬
sten i de kyrkliga kommunernas inkomster. Reservantens anspråk här¬
utinnan gå något längre än kommitténs, i det att enligt hans asikt ersätt
nino- böiS till fullo utgå, så snart det belopp, för hvilket befrielse inom
församlingen åtnjutes, under året uppgår till sammanlagdt minst femtio
kronor hvaremot kommittémajoriteten anser, att godtgorelse icke boi åt
njutas 'med mindre än att bristen uppgår till etthundra kronor eller mera,
och då endast med bristens halfva belopp. ■
Till belysning af denna fråga har jag med ledning af uppgifterna i
kommitténs tabellverk gjort några beräkningar, som jag torde la meddela.
För år 1904 skulle samtliga främmande trosbekännare, vare sig e
kvarstodo inom svenska kyrkan eller icke, under de afinkomst af
förutsättningar för beräkningarna härutinnan, hafva af de för inkomst åt
kapital ochg arbete till statskyrkliga ändamål utgående afgifterna betalat
tillhopa 84,419 kronor 17 öre. Tages emellertid hänsyn endast till de
främmande trosbekännare, för hvilka jag nu är sinnad ^
lindring; framgår af kommitténs tabellverk, att dessa af berörda algi:tter
skulle hafva erlagt 32,148 kronor 48 öre. Det beiopp, med hvi e
frielse skulle af dem åtnjutas, kan alltså antagas uppgå till sammanlagdt
16 074 kronor 24 öre. I följd häraf skulle, med den af kommittén före¬
slagna begränsningen af statsbidragets storlek, a de svenska kyrkoforsam-
Warna komma en ökad skattebörda af 9,324 kronor 58 öre och af s a te-
verket tillskjutas 6,749 kronor 66 öre. Medgåfves lull ersättning af stats¬
medel när i en församling bristen uppgmge till etthundra kronor eller
mera 'skulle å församlingarna belöpa 2,574 kronor 92 ore och a stats¬
verket 13,499 kronor 32 öre. Om däremot, såsom reservanten foreslagn,
full ersättning af statsmedel beviljas redan när bristen uppgår till femtio
kronor, komme församlingarna att fa vidkännas en okad skattebörda åt
1,422 kronor 46 öre, under det att statsbidragets storlek skulle uppgå till
14,651 kronor 78 öre.
41
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
Antalet svenska kyrkoförsamlingar, där till skattelindring berättigade
främmande trosbekännare vid 1904 års utgång funnos, var 151. Inom 14
af dessa församlingar skulle vid en skattelindring till halfva utskylds-
beloppet bristen hafva uppgått till etthundra kronor eller däröfver; till
femtio kronor eller mera i 30 församlingar, däraf 11 landsförsamlingar
och 19 stadsförsamlingar.
De meddelade siffrorna gifva vid handen, att äfven om ersättning af
statsmedel beredes de svenska kyrkoförsamlingarna efter den af reservan¬
ten Byström uppställda måttstocken, statsverkets kostnad för genomförandet
af skattelindring åt främmande trosbekännare i den af mig angifna om¬
fattning likväl icke skulle blifva synnerligen betungande. Om, såsom ju
kan antagas, de främmande trosbekännare -vid en reform af dissenter-
skattelagstiftningen komma att i större antal, än nu är förhållandet, ut¬
träda ur statskyrkan, blir naturligtvis kostnaden icke obetydligt större.
Denna kostnad skulle dock, såvidt nu kan bedömas, icke uppgå till något
mera afsevärdt belopp. Härtill kommer, att det otvifvelaktigt kan in¬
träffa, att, för den händelse statsbidrag lämnas endast till betäckande af
hälften .af den genom skattelindringen uppkommande bristen, en eller
annan till svenska kyrkan hörande mindre församling finge vidkännas en
val betungande ökning i skattebördan. Med hänsyn till anförda omstän¬
digheter lärer statens mellankomst kunna med fog påkallas i den större
omfattning, som reservanten föreslagit, eller således närhelst skattelindrin¬
gen inom en församling för året uppgår till sammanlagdt minst femtio
kronor.»
.Slutligen anmälde departementschefen, att efter samråd med cheferna
för justitie- och civildepartementen — på, hvilkas föredragning frågorna
om vissa, af de ifrågasatta lagändringarna berodde — hade på grundvalen
af kommitténs förslag och i enlighet med de af departementschefen ofvan
uttalade asikter blifvit inom vederbörande departement utarbetade följande
författningsförslag, n ämligen:
l:o) förslag, till lag angående lindring i främmande trosbekännares
skattskyldighet till. svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning;
2:o) förslag till lag angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862;
3:o) förslag till lag angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 novem¬
ber 1863;
4:o) förslag till lag angående byggnad och underhåll af kyrka med
hvad därtill hörer så ock af särskild sockenstufva;
Bill. till Biksd. Prat. 1908. S Samt. 1 Afd. 4 Höft.
(j
42
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande Nio 4.
5:o) förslag till lag angående skyldighet att deltaga i kostnaden för
byggnad och underhåll af prästgård;
6:o) förslag till lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen
angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster den 2 november
1883;
7:o) förslag till lag angående sättet för organistlöns utgående;
8:o) förslag till lag angående ändrad lydelse af 13 § i förordningen
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober
1873;
9:o) förslag till kungörelse angående ändrad lydelse af 1 § i kungl.
förordningen angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättig¬
heter här i riket den 30 juni 1838;
10:o) förslag till kungörelse angående ersättning af allmänna medel
åt svenska kyrkan tillhörande församling med anledning af främmande
trosbekännare tillkommande lindring i skattskyldigheten till svenska kyr¬
kan samt hennes prästerskap och betjäning;
samt att dessutom inom ecklesiastikdepartementet utarbetats ett för¬
slag till ändrad lydelse af § 16 i det af prästlöneregleringskommittén
framlagda förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning,
i syfte att uti omförmälda paragraf skulle meddelas hänvisning till den
särskilda lagstiftningen angående lindring i främmande trosbekännares
skattskyldighet för statskyrkliga ändamål.
Vid förnyad föredragning af ärendet inför Kungl. Maj:t den 6 mars
1908 anförde departementschefen bland annat följande:
»Vid föredragning inför Eders Kungl. Maj:t den 6 sistlidne december
af de författningsförslag, som utarbetats på grundvalen af dissenterskatte-
kommitténs den 29 augusti 1907 afgifna underdåniga utlåtande och för¬
slag angående ändrade bestämmelser i fråga om främmande trosbekännares
skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning,
tillät jag mig erinra därom, att de lagar, i hvilka de under mom. 4:o)
och 5:o) i sagda protokoll upptagna lagförslagen skulle medföra ändring,
torde böra undergå ytterligare ändring, därest den vid 1907 års riksdag
under viss förutsättning beslutade kommunala rösträttsreformen kommer
till stånd. Vid sådant förhållande synes med dessa bägge lagförslags
framläggande för Riksdagen böra tills vidare anstå.
Oberoende häraf kunna emellertid de i protokollet för den 6 decem¬
ber 1907 under mom. l:o), 2:o), 3:o), 6:o) och 7:o) upptagna, på min
föredragning beroende författningsförslagen för den nu samlade Riksdagen
framläggas; och anser jag detta så mycket hellre böra ske, som vissa af
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
43
dessa förslag, pa sått jag förut haft tillfälle påpeka, äga samband med
det förslag till omreglering af prästerskapets aflöning, som är afsedt att
föreläggas denna Riksdag.
Såsom jag förut tillåtit mig nämna, bör, enligt min tanke, ersättning
af statsmedel beredas till betäckande af den i följd af skattelindringen
uppkommande bristen i de kyrkliga kommunernas inkomster, så snart
denna brist inom en församling för året uppgår till minst femtio kronor.
Sammanlagda beloppet af hvad statsverket sålunda skulle tillskjuta har
af mig beräknats till 14,651 kronor 78 öre. Ehuru något anslag af här¬
för behöfliga medel^ icke nu erfordras, alldenstund den ifrågasatta skatte¬
lindringen först från och med 1910 års början skulle tillämpas, — och
då endast beträffande afgifter, som icke äro grundade på nu gällande
löneregleringar eller äldre öfverenskommelser — torde likväl frågan om
åtagande för statsverket att gälda berörda kostnad och villkoren” därför
höra. underställas Riksdagen i sammanhang med senast omförmälda för-
fattningsförslag.»
Därjämte meddelade departementschefen, att i det under mom. 3:o) i
protokollet för den 6 december upptagna lagförslaget gjorts den ändring,
att i inom. 3 åt däri af sedda paragraf uttrycket »de Förenade rikenas
beskickningar hos utländska makter» utbytts mot »Sveriges beskickningar
hos utländska makter».
De skäl, Indika, pa sått af den lämnade redogörelsen framgår, anförts
till stöd för yrkandena om lindring i främmande trosbekännares skatt¬
skyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjänin^
synas utskottet i allmänhet värda beaktande.
Ehuru de frågor af enahanda eller likartad! syfte, som tillförene varit
föremål för Riksdagens pröfning, icke tillvunnit sig Riksdagens gillande,
har likväl, efter hvad af förhandlingarna inom Riksdagen inhämtas, själfva
tanken mer och mer rönt erkännande. Detsamma framgår jämväl af
de yttranden, som ° öfver dissenterskattekommitténs ofvan berörda betän¬
kande afgifvits af saväl konsistorier som andra myndigheter.
Med hänsyn härtill och då lindringen enligt Kungl.|Maj:ts förslag
skall beräknas allenast för de afgifter, som utgå för inkomst af kapital och
arbete, samt tillgodokomma endast medlemmar af sådan i riket befintlig
församling . af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken
äger rätt till offentlig religionsöfning, har utskottet funnit sig böra biträda
hufvudgrunderna för samma förslag; och som utskottet ej heller haft
någon erinran vare sig mot förslagens detaljer eller mot hvad Kung!. Maj:t
Utskottets
yttrande.
44 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
föreslagit i fråga om ersättning i visst fall af allmänna medel för den
minskning i inkomst, som genom den ifrågasatta lindringen kan uppstå
för till svenska kyrkan hörande församling, hemställer utskottet,
att Riksdagen må
l:o) antaga de i den kungl. propositionen fram¬
lagda, ofvan återgifna förslag till
a) lag angående lindring i främmande trosbekännares
skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes präster¬
skap och betjäning;
b) lag angående ändrad lydelse af § 35 i förord¬
ningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862;
c) lag angående ändrad lydelse af § 37 i förord¬
ningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i
Stockholm den 20 november 1863;
d) lag angående ändrad lydelse af § 5 i förord¬
ningen angående allmänt ordnande af klockarnes löne¬
inkomster den 2 november 1883; samt
e) lag angående sättet för organistlöns utgående;
2:o) lämna medgifvande därtill att, när inom någon
till svenska kyrkan hörande församling medlemmar af
sådan i riket befintlig församling af främmande kristna
eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offent¬
lig religionsöfning, böra, i enlighet med hvad därom i
den föreslagna lagen angående lindring i främmande
trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt
hennes prästerskap och betjäning är stadgadt, komma i
åtnjutande af lindring vid utgörande af de afgifter till
svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning,
som å dem belöpa för inkomst af kapital eller arbete,
och det afgiftsbelopp, från hvilket befrielse sålunda at-
njutes, för året uppgår till sammanlagdt minst femtio
kronor, den till svenska kyrkan hörande församlingen
må af allmänna medel undfå ersättning med motsvarande
belopp.
Stockholm den 11 maj 1908.
På utskottets vägnar:
C. A. SJÖCRONA.
Riksdagens Särskilda XJtskotts (N:0 1) Utlåtande N:o 4.
45
Reservationer:
l:o) af herr Sjöcrona, som anförde:
»Utskottets hemställan i punkten 2:o) har jag icke kunnat biträda.
Jag har nämligen, med bästa vilja, icke kunnat finna något giltigt skäl,
hvarför staten skulle anses pliktig till en kommun gifva ersättning för ett
afgiftsbelopp, som kommunen enligt gällande af statsmakterna i vederbörlig
ordning antagen beskattningslag icke är berättigad åtnjuta,
På grund häraf hemställer jag, att Riksdagen måtte finna Kungl.
Maj:ts framställning i denna del icke kunna bifallas.»
2:o) af herr Petersson, Lorents, som ansåg, att den ifrågavarande lind¬
ringen i skattskyldighet till svenska kyrkan borde tilldelas de lagligen
erkända främmande trossamfunden på det sätt en af de hörda myndig¬
heterna föreslagit, att, sedan alla skatter för statskyrkliga ändamål er! agts
såsom hittills, en partiell restitution skedde genom statsverket till dessa
samfund i förhållande till hvad medlemmarne förut faktiskt utbetalt; och
att lindringen, som visserligen kunde bestämmas till hälften af de till stats¬
kyrkan erlagda beloppen men icke finge öfverstiga det belopp, som med¬
lemmarna erlagt till det egna samfundet, torde böra beräknas icke blott
för hvad å inkomst af kapital och arbete utan äfven för hvad å fastighet
till statskyrkliga ändamål uttaxerats.