Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
1
N:o 75.
Ant. till Riksd. kansli den 3 april 1908, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1907 församlade revi¬
sorers berättelse angående verkställd granskning af stats¬
verkets jämte därtill körande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1906.
(I. A.)
Statsutskottet, till hvars förberedande behandling ofvannämnda
revisionsberättelse jämte de i anledning däraf från vederbörande ämbets¬
verk och myndigheter till Kungl. Maj:t afgifna utlåtanden och för¬
klaringar blitvit hänvisad, får, efter tagen kännedom af dessa handlin¬
gar och inhämtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga
upplysningar, underställa Riksdagens pröfning de af revisorerne gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kom¬
mande utskottet att därvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen
blifvit iakttagen. .
Fångvårdsstyrelsen.
§ I-
(Rev. ber. pag. 30—31 och 476; uti. pag. 582—584 och 690—695.)
Med förmälan att fångarna vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö Ang. Svartsjö
hufvudsakligen sysselsättas med att hugga gatsten och bereda makadam
Sih. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 43 Höft. (N:o 75.) 1 tv&ngsarbet*■
anstaltens it
Svartsjö behof;
förutvarande
skötseln af
denna domän.
2
Statsutskottet Utlåtande N:o 75.
men äfven till någon del i jordbruk, sedan af det anstalten enligt
kungl. brefvet den 1 maj 1896 tillagda jordområde från Svartsjö kungs¬
ladugård, omkring 24 hektar åker och ängsmark, blifvit för sådant
ändamål taget i anspråk, hafva revisorerne, som besökt denna anstalt,
ifrågasatt, huruvida icke dessa fångar borde i betydligt större utsträck¬
ning sysselsättas med jordbruksarbete. Uti eu i detta ämne till Kungl.
Maj:t den 26 maj 1907 afbiten skrifvelse hade, enligt hvad revisorerne
meddelat, fångvårdsstyrelsen anfört, bland annat, att det visat sig synner¬
ligen önskvärd! att kunna utvidga det af tvångsarbetsfångarna å Svartsjö
nu bedrifna jordbruket, hvilket af dem, som därtill använda, blifvit
omfattadt med intresse och visat sig äga en uppryckande verkan äfven
å de genom lättja och dryckenskap ganska försoffade. Det vore där¬
jämte ägnadt att höja tvångsarbetarnes förmåga af själfförsörjning.
På grund af fångvårdsstyrelsens cirkulär den 13 maj 1907, enligt
hvilket alla till tvångsarbete dömda män, som vore fullt arbetsföra,
skulle sändas till tvångsarbetsanstalten å Svartsjö, hade fångantalet
därstädes betydligt ökats och hade vid revisorernes besök uppgått till
255, med plats för ytterligare 45.
Den utarrenderade kungsladugårdens område utgjorde
åker, tomter och dylikt under hufvudgården 242,2 6 60 har
» » » » » torP ............... 60,7780 »_ 303,04 40 har
äng under hufvudgården ................................. 65,05 7 0 har
» » torP ............................................. 2,8030 )) 67,8 600 J>
odlingsmark ............................................................................... 1,2 7 30 »
skogs- och hagmark ........................................................... 291,4060 »
Summa 663,58 30 har.
Det jämlikt ofvannämnda kungl. bref den 1 maj 1896 till tvångs¬
arbetsanstalten upplåtna område utgjorde
åker........................................... 13,7 5 50 har
äng ................................................ 9,9040 »
afrösningsjord ....................... 16,6340 » 40,2 9 30 har.
För beredande af möjlighet att i vidsträckt mån använda arbets¬
styrkan å Svartsjö i jordbruksarbete syntes önskligt, att Svartsjö kungs¬
ladugård vare sig till större del än hittills eller i sin helhet upplätes
för tvångsarbetsanstalten. Därest endast en del af det utarrenderade
området skalle behöfvas för anstalten, syntes hinder för dess undan¬
tagande från arrendet icke möta, enär enligt 16:de punkten i gällande
arrendekontrakt af den 19 februari 1897 arrendatorn vore skyldig att,
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
3
där sådant för allmännyttigt ändamål å kronans vägnar fordrades, afstå
egendomen tillhörig mark äfvensom inkomstgifvande lägenhet mot åt¬
njutande af minskning i arrendeafgiften, motsvarande den förlust honom
tillskyndades.
Revisorerne ansåge emellertid, att lämpligast vore, att egendomen
blefve i sin helhet för ifrågavarande ändamål till fångvårdsstyrelsen
upplåten. Härigenom skulle denna styrelse blifva i tillfälle att i större
utsträckning träffa anordningar för fångarnes sysselsättning med jord¬
bruksarbete, hvilket, enligt hvad fångvårdsstyrelsen vitsordat, hade ett
synnerligen välgörande inflytande på fångarna och därjämte främjade
möjligheten för fånge att efter frigifningen vinna anställning på lands¬
bygden, där många af städernas frestelser till återfall icke förekomme.
Äfvenledes borde en sådan anordning kunna medföra ekonomisk
fördel för statsverket, då riklig tillgång på arbetskraft och god produkt,-
afsättning skulle möjliggöra ett intensivt och lönande landtbruk. Och
vid det förhållande att, på sätt å annat ställe i revisionsberättelsen om-
förmäldes, arrendatorn till betydliga belopp häftade för vanhäfd och icke
fullgjord byggnadsskyldighet samt följaktligen kunde antagas icke vara
obenägen att blifva befriad från arrendet, syntes egendomens öfver-
tagande af fångvårdsstyrelsen icke böra vara förenadt med afsevärda
svårigheter.
Vid besöket å tvångsarbetsanstalten å Svartsjö hade revisorerne,
enligt hvad de vidare anfört, gjort sig underrättade om förvaltningen
af den därintill belägna kronoegendomen Svartsjö kungsladugård n:o 1
jämte underlydande lägenheter. Denna domän, som, efter att under
föregående arrendeperiod hafva betingat ett arrende af 7,800 kronor,
från den 14 mars 1897 utarrenderats på tjugo år för ett arrendebelopp
af endast 4,460 kronor, syntes vara i hög grad vanvårdad. Särskild!
hade revisorerne funnit liufvudgårdens stall- och ladugårdsbyggnader
samt äfven byggnaderna för statfolket vara i så förfallet skick, att de
knappt vore för sitt ändamål användbara. Anledningen till byggnadernas
dåliga beskaffenhet syntes till en del bero på bristande effektiv tillsyn
från vederbörandes sida, i hvilket afseende revisorerne särskildt velat
framhålla, att, enligt uttalande från domänintendenten i länet, vid 1896
års af- och tillträdessyn, då kronan tillträdt egendomen, kronans rätt
icke blifvit behörigen bevakad. Enligt hvad revisorerne inhämtat, hade
domänintendenten i länet, efter att vid en år 1906 anställd besiktning
hafva bemärkt, att arrendatorn föga åtgjort till förbättrande af bygg¬
naderna, utsatt ny besiktning att hållas år 1908, då, för den händelse
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Fångvårds¬
styrelsens
utlåtande.
att arrendatorn ej vidtagit kraftiga åtgärder för egendomens försättande
i god häfd, laga syn å egendomen skulle komma att påyrkas.
Att egendomens byggnader fått på angifvet sätt förfalla syntes
revisorerne vara så mycket mera anmärkningsvärdt, som det enligt
arrendekontraktet, förutom skyldigheten för arrendatorn att underhålla
egendomens byggnader i fullgod! stånd, ålåge honom att till erforderlig
ny- eller ombyggnad årligen afsätta ett belopp af 680 kronor. Dessa
belopp hade emellertid, så vidt revisorerne inhämtat, icke blifvit till
någon del under de tilländagångna tio åren af arrendetiden genom
byggnad af arrendatorn redovisade.
Beträffande frågan huruvida icke fångarna vid tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö borde i betydligt större utsträckning, än nu är fallet, syssel¬
sättas med jordbruksarbete har i ett den 17 januari innevarande år
afgifvet utlåtande fångvårdsstyrelsen med åberopande af de skäl, styrel¬
sen i sin af revisorerne afsedda skrifvelse den 26 mars 1907 framhållit
för utvidgande af jordbruket vid ifrågavarande anstalt, erinrat, hurusom
styrelsen i nämnda framställning begränsat sin anhållan om ytterligare
markupplåtelse till allenast ett jämförelsevis obetydligt område af något
mer än 18 hektar, samt vidare anfört följande.
»Härvid leddes styrelsen dels af hänsynen till den höga ersättning,
som, att döma af arrendatorns anspråk beträffande omförmälta obetyd¬
liga område, kunde antagas komma att af honomSkräfvas för afstående
af hela egendomen före kontraktstidens slut, dels ock af tanken att
genom en allenast småningom skeende utvidgning af jordbruket bereda
anstaltens direktör och öfriga vederbörande tillfälle att efter hand för¬
värfva erfarenhet så väl i fråga om ledningen af en allt större fång¬
personal ute på fria fältet som beträffande lämpligaste sättet för arbetenas
anordnande och jordens användning. Men styrelsen hyste samtidigt
afsikten att efter utgången af tiden för arrendatorns kontrakt den 14
mars 1917 söka för anstalten få öfvertaga hela kungsladugården, hvar¬
till styrelsen trodde sig lättare kunna utverka nådigt tillstånd, sedan
styrelsen enligt sin förhoppning vunnit goda resultat af förutgången
mindre tillökning af jordbruket.
När nu emellertid revisorerne, oafsedt att Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i länet och vederbörande domänintendent funnit sig
icke böra tillstyrka styrelsens omförmälta framställning, ansett sig kunna
förorda öfverlåtande till styrelsen af hela egendomen, finner styrelsen
häri ett stöd för snarare genomförande af den uppgjorda framtidsplanen.
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
5
För att redan vid fardagen den 14 mars nästinstundande år öfver¬
taga kungsladugården i dess helhet tala särskildt följande skäl.
Det är naturligen för det omfattande jordbrukets skötande medelst
fångar af allra största vikt, att de hufvudsakligaste ekonomibyggnaderna
såsom ladugårdar och stall finnas förlagda i nära grannskap till tvångs-
arbetsanstalten, där fångarna äro inlogerade, och inom dess bevaknings-
område. Annat förhållande skulle föranleda praktiska svårigheter af
mångahanda slag och ökade kostnader för tillsynen och arbetsledningen.
Nu har direktören vid anstalten i afgifvet utlåtande meddelat, att
arrendatorn för att innan kontraktstidens slut kunna fullgöra honom
åliggande byggnadsskyldighet ämnar redan innevarande år påbörja om¬
byggandet af de för närvarande i nära nog oanvändbart och fallfärdigt
skick befintliga bostads- och jordbruksbyggnaderna vid kungsgården.
Men härigenom antingen fastläses den hufvudsakliga jordbruksförvalt-
ningen vid sin nuvarande plats på omkring en och en half kilometers
afstånd från anstalten eller ock blifva de kostnader, som af arrendatorn
å husen nedläggas, till väsentlig del bortkastade.
Om däremot fångvården före ombyggnadernas verkställande kommer
i besittning af gården, undvikes nämnda olägenhet och fångvården
blifver i tillfälle att själf uppföra husen, där det bäst passar.
Hvad arrendatorn genom befrielsen från byggnadsskyldighetens
fullgörande vinner, torde lämpligen kunna inberäknas i den ersättning,
honom onekligen måste tillkomma, därest han i förtid afträder gården.
Sådant har ock af arrendatorn föreslagits i det härvid fogade erbjudande,
som styrelsen i anledning af den nådiga remissen från honom inför¬
skaffat.
Häri förklarar arrendatorn sig villig att den 14 mars 1909 afträda
gården hufvudsakligen på de villkor, att fångvården öfvertager all
arrendatorn åliggande husröta och byggnadsskyldighet samt utgifver
lösen med 10,000 kronor för de vid gården befintliga öfverloppshus,
som arrendatorn för samma pris inköpt, jämte ersättning för verkställdt
höstutsäde m. m.
Detta erbjudande synes styrelsen antagligt såsom grund för vidare
underhandling, om sådan skulle af Eders Kung}. Maj:t anses böra
äga rum.
I händelse revisorernes framställning och hvad nu till ytterligare
stöd därför anförts skulle gifva anledning till kungsgårdens upplåtande
till fångvården redan den 14 mars 1909, torde icke därigenom nöd¬
vändiggöras, att hela jordarealen då genast lägges under anstaltens
eget bruk, Titan lärer hvad densamma icke då lämpligen själf kan
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
sköta kunna af fångvården utarrenderas på sådana villkor, att anstalten
äger successivt återtaga den mark, som finnes önsklig.
Genom ett sådant förfarande vinnes, att de erforderliga nybygg¬
naderna icke behöfva på eu gång och i så fall kanske hufvudsakligen
genom legda arbetare uppföras utan kunna med vida mindre kostnad
verkställas genom fångar efter hand som dessa hinna till sådant arbete
uppläras eller byggnadskunnige finnas tillgängliga. Äfven kunna in¬
köpen af inventarier på detta sätt inskränkas, i det att den ökade
ladugårdsbesättning, som måste följa af den större jordarealen, små¬
ningom kan på gården uppfödas likasom äfven större delen af de nödiga
redskapen lära kunna af fångar tillverkas. Då härtill kommer, att
maskinkraft bör vinna allenast ringa användning, i det fångarna böra
vänjas vid ett jordarbete under enkla former samt uppfostras till själf-
arbete, torde kostnaderna för det vidgade gårdsbrukets uppsättande
kunna inskränkas inom måttliga gränser.
Styrelsen tillåter sig slutligen påpeka, att arrendatorn såsom villkor
för omnämnda erbjudande uppställt, att beslut i saken skall vara honom
delgifvet senast den 1 maj innevarande år.»
Vidkommande frågan om skötseln af Svartsjö kungsladugård har
domänstyrelsen till Kungl. Maj:t öfverlämnat infordrade yttranden från
egendomens arrendator, vederbörande domänintendent samt Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i länet, och har styrelsen såsom eget utlåtande åbe¬
ropat hvad domänintendenten i sitt förenämnda yttrande anfört.
Domänintendentens yttrande är af följande lydelse:
Domän¬
intendentens
utlåtande.
»Vid år 1896 den 14 juli och följande dagar förrättad laga af- och.
tillträdessyn mellan förutvarande arrendatorn August Widegren, afträdare,
och Kungl. Maj:t och kronan, tillträdare, blef den då befintliga husröte-
bristen uppskattad till följande belopp, nämligen 1,508 kronor 28 öre
för byggnader, 228 kronor för diken och 269 kronor 9 öre för hägnader
eller tillsammans 2,005 kronor 37 öre. Af det för byggnadernas för¬
bättring beräknade beloppet belöpte sig 118 kronor 50 öre å byggnader,
som undantagits från arrendet, då återstoden 1,389 kronor 78 öre
utgjorde hela det sammanlagda belopp, hvartill bristerna blifvit upp¬
skattade å hufvudgårdens samtliga af arrendatorn öfvertagna byggnader
samt åbyggnaderna vid 21 underlydande torp och lägenheter. Häraf
skulle med fullt skäl kunna dragas den slutsats, att kronoegendomens
åbyggnader vid synetillfället i allmänhet befunnits i ett särdeles godt
skick. Då emellertid vid mitt första besök å kronoegendomen fem år
7
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
därefter nämnda byggnader, hvilka i allmänhet äro mycket gamla, be-
funnos i ungefär samma bristfälliga skick, som för närvarande är för¬
hållandet, och de svårligen kunnat på så kort tid förfalla, synes det
som. om vid 189G års syn de å egendomen då befintliga brister icke
blifvit beräknade till sitt verkliga omfång, hvilket äfven synes framgå
af den omständighet, att vid nämnda syn ingen anmärkning förekommit
beträffande egendomens häfd utöfver några brister å en afloppskanal
och tvenne diken, ehuru, enligt ett arrendatorns underdåniga yttrande
bifogadt intyg, utfärdadt af sex i orten boende nämndemän, af Indika
tvenne tjänstgjort såsom nämndemän vid ofvannämnda syneförrättning,
kronoegendomen vid tiden för den nuvarande arrendatorns tillträdande
af arrendet »till sin häfd nästan låg i fullkomlig lägervall». Dessa för¬
hållanden torde äfven lämna förklaring, hvarför antagligt arrendeanbud
icke kunnat erhållas vid de tillfällen, då arrendet af kronoegendomen
blef i vederbörlig ordning utbjudet till den högstbjudande. Den om¬
ständigheten, att åbyggnaderna vid arrendetidens början uppenbarligen
befunnit sig i betydligt sämre skick, än som synes framgå af syne-
instrumentet, och att desamma icke torde hafva i någon afsevärd grad
ytterligare förfallit under de år, som gått af den nuvarande arrendetiden,
fritager emellertid ej arrendator!! från det ansvar, som åligger honom
på grund af arrendekontraktets bestämmelse att han skall städse under¬
hålla byggnaderna i fullgodt skick, och uppenbart är, att arrendatorn.
gjort sig skyldig till försummelse i sådant hänseende. Att med anled¬
ning af den första besiktningen ingen åtgärd vidtagits från min sida
beror därpå att arrendatorn, som då ännu var fullt upptagen med arbete
på åkerjordens förbättrande, förklarade sig hafva för afsikt att, så snart
han hunnit fa jorden i ordning, taga itu på allvar med byggnadernas
upprustande. Så har emellertid ej skett, och efter förnyad besiktning
är IDOG vidtog jag med anledning däraf den åtgärd, som i revisorernes
ofvannämnda skrifvelse omförmäles, därvid arrendatorn lämnades någon
tids anstånd, innan allvarligare åtgärder eventuellt skulle komma att
vidtagas, dels emedan anmälan om vanhäfd och däraf föranledd hem¬
ställan om förordnande af laga syn synes mig vara en åtgärd, som
endast i nödfall bör tillgripas, dels emedan, enligt den erfarenhet jag
hittills vunnit, dylik varning plägat medföra önskadt resultat utom i
ett fall, där arrendatorn sedermera efter i vederbörlig ordning förrättad
laga syn och anhängig]ordt åtal blifvit skild från arrendet. Beträffande
arrendatorns nybyggnadsskyldighet stadgar arrendekontraktet, att han,
om kungl. domänstyrelsen det påfordra!-, skall under arrendetiden verk¬
ställa nybyggnad inom en kostnad af 680 kronor för hvarje arrendeår
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
eller tillsammans 13,600 kronor eller, om nybyggnad icke uppföres,
kontant gälda nämnda belopp vid arrendetidens utgång, hvadan det
sålunda icke, såsom arrendatorn synes förmena, är öfverlämnadt till hans
fria val angående sättet för byggnadsbeloppets redovisande. Emellertid
har från min sida någon hemställan om åläggande för arrendatorn att
verkställa nybyggnad hittills icke gjorts, dels, hvad hufvudgården be¬
träffar, emedan jag ansett att befintliga byggnader, vederbörligen under¬
hållna, borde kunna motsvara egendomens behof under den nuvarande
arrendeperioden, och ovisst är, huru kronoegendomen därefter kan
komma att disponeras och om följaktligen under arrendetiden uppförd
nybyggnad kan vara till gagn för framtiden, dels, beträffande torpen
af enahanda skäl, enär desamma i allmänhet äro så belägna, de flesta i
närheten af sjöstrand, att de med fördel böra kunna frånskiljas och för¬
säljas, då, om så sker, nybyggnad, beräknad efter behofvet för ett vanligt
torp, säkerligen icke skulle motsvara blifvande köpares anspråk och
sålunda icke heller komma till någon egentlig nytta för längre tid än
den återstående delen af den nu löpande arrendeperioden.»
utskottets Utskottet delar revisorernes uppfattning om att Svartsjö kungs-
ytti ande. ]ac}ug;!rc[ lämpligen bör upplåtas till fångvårdsstyrelsen för att, i den
mån sådant af förhållandena påkallas, bereda ökadt tillfälle till de å
Svartsjö tvångsarbetsanstalt intagna fångarnas sysselsättande i jordbruk.
Åtgärder i berörda syfte äro emellertid, såsom ofvan meddelats, redan
vidtagna. Med afseende härå och då antagas kan, att vid en blifvande
uppgörelse med arrendatorn af egendomen tillbörlig hänsyn kommer att
tagas till den ersättning, arrendatorn bör erlägga för egendomens'vanhäfd,
har utskottet endast velat hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen
omförmäla.
Postverket.
§ 2.
(Rev. ber. pag. 150—151; uti. pag. 602 — 613.)
Ang. förbise- Revisorerne hafva vidare meddelat, att generalpoststyrelsen i skri!-
ende af VISS » o J- «/
bestämmelse i velse den 20 november 1905, med bifogande af en utaf f. d. förste in-
vägiagen vid tendenten hos öfverintendentsämbetet F. G. Å. Dahl uppgjord eskissrit-
uppgörande af x
plan för ny
postbyggnad
vid Lilje¬
holmen.
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
9
ning och kostnadsberäkning, hos Kungi. Maj:t hemställt, att i post¬
verkets stater för år 1907 måtte uppföras särskildt byggnadsanslag å
00,000 kronor för uppförande af posthus i Liljeholmen å ett af järnvägs¬
styrelsen upplåtet, invid Liljeholmens järnvägsstation beläget område,
som funnes utmärkt å en skrifvelsen jämväl bilagd ritning.
Sedan proposition i öfverensstämmelse härmed aflåtits, samt fram¬
ställningen af 1906 års riksdag bifallits, hade Kungl. Magt, efter det
såväl öfverintendentsämbetet som järnvägsstyrelsen afgifvit infordrade
utlåtanden beträffande byggnadsförslaget, med godkännande af den öfver-
lämnade eskissritningen bemyndigat generalpoststyrelsen att gå i för¬
fattning om uppförande af ett posthus å nyssnämnda område i enlighet
med sagda ritning. På grund däraf hade generalpoststyrelsen upp¬
rättat kontrakt med antagen entreprenör angående posthusets uppför¬
ande, och hade arbetet de första månaderna af år 1907 tagit sin början
med utförande af bergsprängning och jordschaktning samt uppförande
af undergrund och källarmurar.
Då emellertid enligt den fastställda planritningen posthuset vore
afsedt att uppföras i en bergsluttning omedelbart intill allmänna lands¬
vägen, hade vederbörande länsman hos entreprenören gjort erinran
därom att jämlikt väglagen byggnad ej iinge utan länsstyrelsens till¬
stånd uppföras utmed väg på mindre afstånd än 3,5 meter från vägens kant.
I anledning däraf hade generalpoststyrelsen anhållit om tillstånd
till byggnadens uppförande å den därför å planritningen angifna plats,
men både berörda anhållan af länsstyrelsens afslagits och generalpost¬
styrelsens öfver länsstyrelsens resolution anförda besvär genom kammar -
kollegii, af Kungl. Maj:t fastställda utslag, ogillats.
Sedan härefter generalpoststyrelsen låtit uppgöra en kostnadsbe¬
räkning rörande den ökning i kostnaderna för bygget, som skulle blifva
en följd af byggnadens indragande 3,5 meter från vägens kant, enligt
hvilken kostnadsökningen beräknats uppgå till 20,000 kronor, samt
styrelsen med åberopande af denna beräkning hos Kungl. Maj:t anhållit
om bemyndigande att låta fortsätta arbetet med posthusets uppförande,
hade från civildepartementet meddelats styrelsen, att posthus ej Lomme
att uppföras vid Liljeholmen, i anledning hvaraf styrelsen enligt kon¬
trakt den 28 september 1907 förhyrt lokal för postkontoret därstädes
för en tid af tio år, från och med den 1 oktober samma år.
Beträffande den kostnad, som föranledts af de i och för bygg¬
naden redan verkställda arbetena, hade generalpoststyrelsen i lämnad
uppgift meddelat, att hittills utbetalats 9,221 kronor 10 öre, samt att
Bill. till Rikscl. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 43 Höft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Generalpost-
styrelsens ut¬
låtande.
därtill komme skulder till ett belopp af 2,132 kronor 35 öre, hvadan
sammanlagda kostnaden uppginge till 11,003 kronor 45 öre.
Det hade väckt Revisorernes uppmärksamhet att vederbörande
myndigheter, som handlagt ifrågavarande ärende, förbisett väglagens
ofvan omförmälda bestämmelse, hvarigenom statsverket tillskyndats afse-
värd kostnad utan nytta.
I häröfver afgifvet utlåtande af den 18 januari 1908 har general¬
poststyrelsen anfört följande:
»Redan år 1903 upptogs till behandling frågan om uppförande
af ett nytt posthus i Liljeholmen. Efter förhandling med vederbörande
bandirektör vid statens järnvägar anmälde postinspektören i östra
distriktet till generalpoststyrelsen, att han funnit tvenne å statens järn¬
vägars område anvisade tomtplatser kunna lämpa sig för en eventuell
posthusbyggnad. I anledning däraf uppdrog generalpoststyrelsen den
3 november 1903 åt f. d. förste intendenten i öfverintendentsämbetet,
professoren m. in. F. G. A. Dahl att i samband med bemälde postin¬
spektor undersöka berörda tomtplatser samt uppgöra förberedande för¬
slag till användning af den utaf de föreslagna tomterna, som vid under¬
sökningen befunnits för ändamålet lämpligast samt att tillika uppgöra
approximativ kostnadsberäkning.
Den 16 november 1903 albit generalpoststyrelsen förfrågan till
järnvägsstyrelsen, huruvida järnvägsstyrelsen vore villig att utan er¬
sättning till postverket upplåta för en posthusbyggnad erforderligt ut¬
rymme å den af de ifrågavarande, å uppgjord ritning närmare angifna
tomterna, hvilken generalpoststyrelsen funnit kunna för ändamålet an¬
vändas. Efter inhämtande af vederbörande distriktsförvaltnings vid
statens järnvägar yttrande i ämnet meddelade järnvägsstyrelsen, att
nämnda styrelse vore villig att vid Liljeholmens station kostnadsfritt
för antydt ändamål till postverket upplåta å öfverlämnad ritning när¬
mare betecknadt område.
Sedan nådigt beslut om öppnande den 1 februari 1904 af post¬
kontor i Liljeholmen meddelats, förhyrdes åt postverket en erbjuden
lägenhet, som ansågs kunna motsvara beliofvet för de närmaste åren.
Med anledning däraf blef frågan om posthusbyggnaden tills vidare
skjuten å sido.
Emellertid framträdde med allt större tydlighet otillräckligheten
af den sålunda förhyrda lokalen, hvadan frågan om anskaffande af
lämplig och rymlig lokal för Liljeholmens postkontor ånyo under år
1905 bringades på dagordningen. De upprepade försök, som i sådant
syfte gjordes, kröntes dock icke med framgång. Vid sådant förhållande
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
11
ansåg generalpoststyrelsen, att enda ntvägen för beredande af lämplig
lokal åt postkontoret i fråga yore att postverket själft läte uppföra
byggnad för inrymmande af dylik lokal. Sedan frågan framskridit så
långt, att generalpoststyrelsen funnit sig böra i statförslaget för år 1907
hemställa om uppförande af posthusbyggnad, hänvände sig generalpost¬
styrelsen ånyo den 1 november 1905 till järnvägsstyrelsen för erhållande
af upplysning, huruvida det förut erbjudna området kunde på angifna
villkor få af postverket tagas i anspråk; och aflämnade f. d. förste in¬
tendenten Dahl, efter därom erhållet uppdrag, af honom utarbetade
eskissritning och approximativt kostnadsförslag till posthusbyggnad,
åtföljda af afvägnings- och profilritningar rörande det berg, som funnes
å den upplåtna tomten, i samband hvarmed Dahl föreslog, att tomt och
byggnad måtte flyttas längre västerut, än förut varit ifrågasatt, enär
genom flyttningen ifrågakommande sprängning skulle blifva billigare
och det kvarvarande berget söder om byggnaden mindre högt och
skymmande.
I sitt den 20 november 1905 afgifna förslag till postverkets ut-
giftsstater för år 1907 gjorde generalpoststyrelsen underdånig framställ¬
ning om uppförande af posthusbyggnad vid Liljeholmen å nyss om för¬
mälda tomt.
Vid besvarandet den 18 december 1905 af general poststyrelsens
ofvanberörda skrifvelse af den 1 november 1905 hemställde emellertid
järnvägsstyrelsen, under vidhållande af sitt åtagande att upplåta om¬
rådet i fråga för posthusbyggnaden, att, förrän de ritningar, som
skulle lända till efterrättelse vid byggnadens uppförande blefve fast¬
ställda, järnvägsstyrelsen måtte sättas i tillfälle att granska desamma.
På generalpoststyrelsens sålunda gjorda hemställan äskade Eders
Kungl. Maj:t uti den till Riksdagen den 13 januari 1906 aflåtna nådiga
proposition angående statsverkets tillstånd och behof, under rubriken
oförutsedda utgifter, ett belopp af 60,000 kronor för uppförande af post¬
hus å det af järnvägsstyrelsen upplåtna, å en af generalpoststyrelsen
öfverlämnad ritning särskilt utmärkta område invid Liljeholmens järn¬
vägsstation, i enlighet med jämväl bifogad, af Dahl uppgjord eskiss¬
ritning och kostnadsförslag.
Riksdagen biföll hvad Eders Kungl. Maj:t sålunda föreslagit,
hvarefter Eders Kungl. Magt genom nådigt bref den 22 juni 1906 för
postverket fastställt stater för år 1907, enligt hvilka för oförutsedda ut¬
gifter uppförts ett belopp af 180,000 kronor, däraf beräknats för ifråga¬
varande byggnadsföretag en summa af 60,000 kronor.
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Efter det ej mindre öfverintendentsämbetet än äfven järnvägs¬
styrelsen afgifvit infordradt underdånigt utlåtande beträffande förslaget
till posthusbyggnad i Liljeholmen, fann Eders Kungl. Maj:t genom
nådigt bref den 31 augusti 1906 godt, med godkännande af den utaf
generalpoststyrelsen öfverlämnade eskissritningen, bemyndiga general¬
poststyrelsen att gå i författning om uppförande å omförmälda, statens
järnvägar tillhöriga område invid Liljeholmens järnvägsstation af ett
posthus i öfverensstämmelse med berörda ritning och med rätt för
generalpoststyrelsen att vidtaga de ändringar, som kunde visa sig
behöfliga eller lämpliga och icke ökade kostnaderna utöfver det be¬
räknade beloppet 60,000 kronor. Därjämte medgaf Eders Kungl. Maj:t,
att arbetena för berörda posthus finge redan under år 1906 påbörjas
och att därför under nämnda år uppkommande kostnader finge af gene¬
ralpoststyrelsen förskjutas af omhänderhafvande postmedel.
I anledning däraf och efter att under hand hafva meddelat Dahl
uppdrag i ämnet beslöt generalpoststyrelsen den 24 september 1906
anmoda Dahl att beträffande posthusbygget i fråga uppgöra arbets-
beskrifning, hufvudritningar äfvensom kontraktsförslag samt formulär
till prislista, hvilka samtliga handlingar erfordrades för att kunna in¬
förskaffa täflande anbud å arbetets utförande i dess helhet — således
äfven sprängnings- och grundläggningsarbetena.
Efter det Dahl fullgjort berörda uppdrag, utfärdade generalpost¬
styrelsen kungörelse angående afgifvande af anbud på uppförande af
ett posthus af sten i närheten af Liljeholmens järnvägsstation i två
våningar jämte källare och vind. Enär emellertid samtliga de anbud,
som med anledning däraf inkommo, öfverstego det af Kungl. Maj:t för
ändamålet anslagna belopp, förkastades samtliga anbuden, och beslöt
generalpoststyrelsen, då antagligt vore, att bättre anbud vare sig genom
förnyad kungörelse eller auktion ej skulle kunna erhållas, att anbud å
byggnadens uppförande skulle under hand infordras från vissa kompetente
fackmän.
Härefter lät generalpoststyrelsen under hand från byggmästaren
C. V. Andersson i Katrineholm infordra anbud å byggnadsarbetet,
hvilket anbud skulle omfatta byggnadens uppförande dels i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med den ursprungliga arbetsbeskrifningen, dels med
vissa till följd af den prisstegring, som inträdt, sedan det ursprungliga
kostnadsförslaget år 1905 uppgjorts, nödvändiga inskränkningar och
förändringar i byggnadssättet.
Enär emellertid det för byggnaden disponibla beloppet, 60,000
kronor, skulle utom till byggnadsentreprenaden äfven lämna tillgång till
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
13
andra utgifter, såsom för vatten- och afloppsledningar, tomtens in¬
hägnad m. in., Indika utgifter beräknades uppgå till omkring 5,000
kronor, återstodo endast omkring 55,000 kronor för den del af arbetet,
som skulle till entreprenad af byggmästare utbjudas. Af denna an¬
ledning ansåg sig generalpoststyrelsen böra antaga det lägsta af de
tvenne af bemälde byggmästare alternativt afgifna anbuden, hvithet
anbud slutade å ett belopp af 54,900 kronor.
Enligt det med Andersson i öfverensstämmelse härmed den 6
december 1906 upprättade kontrakt skulle han å byggnadstomten verk¬
ställa nödig bergsprängning och grundläggning samt uppföra ett posthus
af sten under plåttak, innehållande en bottenvåning och en öfvervåning
jämte vind och källare. Bland de inskränkningar, som vid entreprenad¬
kontraktets upprättande gjorts i den ursprungliga byggnadsplanen, kan
nämnas, att huggen sten till vissa fasadpartier uteslutits och ersatts
med rappning eller gips, att de yttre tegelmurarna i bottenvåningen
skulle göras af en och en half i stället för två stenars tjocklek, att
gårdsplanen skulle grusas i stället för att asfaltbeläggas, att ett riks¬
vapen af sten, afsedt att anbringas å husets norra fasad, uteslutits
m. m., hvilka förändringar dock ansetts kunna vidtagas, utan att husets
utseende däraf skulle komma att lida eller dess bestånd äfventyras.
Den 19 december 1906 uppdrog generalpoststyrelsen åt Dahl att
bestrida kontrollantskapet öfver byggnadsarbetet i fråga.
I början af år 1907 tog entreprenadarbetet sin början med ut¬
förande af bergsprängning och jordschaktning samt uppförande af under-
grund och källarmurar.
Nu inträffade emellertid att kronolänsmannen i orten hos entrepre¬
nören framställde erinran därom, att, jämlikt lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, byggnad ej
finge, utan Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvandes tillstånd, uppföras
utmed väg på mindre afstånd än 3,5 meter från vägens kant.
Med anledning häraf och för erhållande af upplysning rörande
anledningen därtill, att berörda fråga icke blifvit i förväg af Dahl
anmäld för generalpoststyrelsen, infordrade generalpoststyrelsen yttrande
i ämnet från Dahl; och anförde Dahl i skrifvelse den 3 april 1907,
efter att hafva närmare redogjort för området för posthuset, följande:
»Då detta område har en bredd af endast 17 meter, från lands¬
vägen till den höga bergväggen, och byggnadens bredd, inberäknadt
yttertrappan, enligt eskissen är c:a 13 Va meter, inses tydligen, att
byggnaden enligt de gillade ritningarna ej kunnat inflyttas 3 Va meter,
utan att med hela ena långsidan komma ända inpå bergväggen.
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Enär fritt utrymme måste finnas mellan byggnaden och berget,
bar byggnadens framsida enligt plankartan lagts i gränslinjen mot lands¬
vägen, hvilken linje nyligen utstakats af baningenjören kapten H. Olsson
och en landtmätare, hvilken senare särskild! framhöll, att hinder ej
borde möta mot byggnadens förläggande enligt plankartan, då lands¬
vägen midt för posthuset har en bredd af 13 meter och posthuset i
färdigt skick ej inkräktar på denna bredd.
Hvad beträffar det dike, som går söder om landsvägen med lutning
österut, måste detta midt för posthuset ersättas med tillräckligt grofva
underjordiska rör, försedda med rensningsbrunn i västra ändan af post¬
tomten, hvithet arbete torde af postverket bekostas.
Det vatten åter, som samlar sig i rännstenen utanför trottoiren,
kan fortfarande som hittills rinna till den brunn, som finnes i gränsen
mellan körbanan och trottoiren något österut från posttomten.»
Då emellertid den inflyttning från vägens kant af byggnaden,
som vid tillämpning af den utaf kronolänsmannen åberopade bestämmelsen
skulle blifva nödvändig, komme att så väsentligt öka bergsprängnings-
arbetet och kostnaden därför, att byggnaden ej skulle kunna uppföras
för de anslagna medlen, samt postkontorslokalen ej heller skulle kunna
blifva färdig till den 1 oktober 1907, såsom afsedt varit och i entreprenad-
kontraktet jämväl bestämts — hvilket åter skulle för postverket med¬
föra högst afsevärda olägenheter — anhöll generalpoststyrelsen med
anledning af kronolänsmannens förberörda erinran i skrifvelse till Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län den 5 februari 1907
om tillstånd till byggnadens uppförande å den därför å planritningen
angifna plats.
Öfver denna framställning hördes vederbörande kronofogde och
kronolänsman samt väghållningsdistriktets vägstvrelse, hvilka samtlige
afstyrkte det begärda tillståndets medgifvande. I häröfver afgifna på¬
minnelser anförde generalpoststyrelsen bland annat, att ett bifall till
hvad sagde vederbörande hemställt i fråga om läget af posthuset skulle
lägga hinder i vägen för genomförande af Eders Kungl. Maj:ts beslut
den 31 augusti 1906 om uppförande af ett posthus i Liljeholmen, men
har nämnda befallningshafvande, under anförande att det af general¬
poststyrelsen åberopade nådiga brefvet icke kunde anses beröra frågan
om det blifvande posthusets belägenhet i förhållande till allmän väg,
icke funnit skäl bifalla generalpoststyrelsens anhållan om tillstånd att
förlägga posthusbyggnaden på mindre afstånd än 3,5 meter från all¬
männa landsvägen.
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
15
Med anledning' af Eders Kungl. Maj:ts befallningsliafvandes så¬
lunda meddelade afslag samt då den af järnvägsstyrelsen upplåtna tomten
vid sådant förhållande vore för liten för posthusets uppförande, anhöll
generalpoststyrelsen i skrifvelse den 13 april 1907 hos järnvägsstyrelsen
om upplysning, huruvida hinder från järnvägsstyrelsens sida mötte för
ytterligare bortsprängning på postverkets bekostnad af berget till så
stor del, att posthuset komme att ligga på 3,5 meters afstånd från lands¬
vägens södra kant. Järnvägsstyrelsen förklarade den 17 i samma månad,
att hinder härför icke mötte.
Emellertid anförde generalpoststyrelsen i vederbörlig ordning besvär
hos Eders Kungl. Mapts och rikets kammarkollegium öfver Eders Kungl.'
Mapts befallningshafvandes ofvanberörda resolution.
Generalpoststyrelsen trodde sig därjämte böra vidtaga åtgärder,
som — under förutsättning att den öfverklagade resolutionen fastställdes
och att byggnaden sålunda måste indragas 3,5 meter från vägens kant
— syntes generalpoststyrelsen erforderliga för fullföljande af byggna¬
dens uppförande. Jämte det nämligen generalpoststyrelsen, på sätt nyss
nämnts, utverkade sig tillstånd från järnvägsstyrelsen att genom fort¬
satt sprängning söderut i det berg, som sträcker sig in på det ifråga¬
varande tomtområdet, bereda erforderlig plats för posthuset, lät general¬
poststyrelsen genom Dahl uppgöra en kostnadsberäkning rörande den
ökning af kostnaden för posthusbygget, som skulle blifva en följd af
byggnadens eventuella förläggande 3,5 meter från vägens kant. I det
ursprungliga kostnadsförslaget hade kostnaderna för all erforderlig berg¬
sprängning och jordschaktning upptagits till 7,000 kronor. I den af
Dahl uppgjorda tilläggskostnadsberäkningen upptogos emellertid äfven
kostnader för utförande af en del af de arbeten, som, enligt hvad ofvan
sagts, af hänsyn därtill, att det anvisade beloppet på grund af inträffad
prisstegring visade sig otillräckligt, måste vid det förutvarande entre¬
prenadkontraktets uppgörande uteslutas, men hvilka ingått i den ur¬
sprungligen uppgjorda planen för posthusets uppförande.
Nämnda tilläggskostnadsberäkning upptog följande belopp, näm¬
ligen :
för bergsprängning söder om posthuset: 672 kbm.
å 7 kr........................................................................ kronor 4,704: —
,, bergsprängning för källarebottnen: 120 kbm. å 7 kr. „ 840: —
„ ,, vid östra ändan af tomten, där
berget eljest skulle skymma byggnaden: 328
kbm. å 7 kr.....................................'............................ „_2,296: —
Transport kronor 7,840: —
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Transport
för tillökning' i vatten- och afloppsledningar utöfver
i kostnadsförslaget upptagna 1,000 kr...................
„ asfaltbeläggning å gårdsplanen framför och bakom
byggnaden samt i rännstenarna utmed berget,
inberäknadt betonunderlag: 421 kvm. å 7 kr. ...
„ ersättning för redan verkställda arbeten: sehakt-
ning (107 kbm. å kr. 5: 7 5) ............ kr. 6.15: 2 5
undergrund (45 kbm. å 8: 7 5) ......... „ 393: 7 5
källarmurar (18 kbm. å 10 kr.) ...... „ 180: —
samt oförutsedda utgifter .................................................
kronor 7,840: —
„ 1,200: —
„ 2,947: —
„ 1,189: —
„ 6,824: -
Summa kronor 20,000: —.
Om denna sak samt de därmed sammanhängande omständigheter
ansåg sig generalpoststyrelsen böra den 17 april 1907 hos Eders Kungl..
Maj:t göra underdånig anmälan, enär posthusets förläggande på 3,5
meters afstånd från vägens kant skulle, på sätt ofvan förmälts, nöd¬
vändiggöra ytterligare sprängnings arbete å tomtområdet och sålunda
föranleda därtill, att det af Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen anvisade
beloppet för byggnadens uppförande icke skulle blifva tillräckligt. I
detta sammanhang anförde generalpoststyrelsen vidare i ärendet:
Erforderliga medel för täckande af nämnda utgiftsökning för post¬
huset kunde, enligt generalpoststyrelsens förmenande, lämpligen beredas
ur den s. k. fonden för posthusbyggnader. Af denna fond, utgörande
öfverskottsmedel å poströrelsen, hvilka på grund af Riksdagens med¬
gifvande finge, jämlikt nådiga brefvet till generalpoststyrelsen den 26
maj 1899, disponeras för uppförande af posthus i Stockholm, Malmö
och Helsingborg, återstode den 1 januari 1907 304,836 kronor 64 öre,
hvarifrån dock för nya posthuset i Malmö afginge ett belopp af 220,000
kronor, som af postverket förskotterats af omhänderhafvande medel.
Sålunda återstode af posthusbyggnadsfonden för det dåvarande ett belopp
af 84,836 kronor 64 öre jämte från nämnde 1 januari upplupen ränta,
utgörande omkring 3,000 kronor.
Då för nämnda posthus fonden icke vidare behöfde anlitas, torde
det för posthuset i Liljeholmen ytterligare erforderliga beloppet 20,000
kronor kunna tagas af samma fond, för så vidt Riksdagen därtill läm¬
nade sitt medgifvande.
Därest detta generalpoststyrelsens underdåniga förslag vunne Eders
Kung!. Maj:ts godkännande,, vore det i hög grad önskligt att, med hän-
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
17
syn till sakens brådskande beskaffenhet, nådig proposition i ärendet fram¬
lades redan till 1907 års Riksdag.
På grund af hvad sålunda anförts, tillät sig generalpoststyrelsen
i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte i proposition
till nämnda Riksdag föreslå, att Riksdagen ville medgifva, att — under
förutsättning af, att tillstånd ej komme att efter vederbörlig pröfning
erhållas till posthusets i Liljeholmen uppförande å förut bestämd plats
— till täckande af den däraf föranledda ökningen i kostnaden, för post¬
husets i Liljeholmen uppförande finge af fonden till posthusbyggnader
utgå ett belopp af högst 20,000 kronor.
Genom nådigt beslut den 8 maj 1907 fann emellertid Eders Kungl.
Maj:t icke för det dåvarande skäl lämna bifall till framställningen, men
förklarade Eders Kungl. Maj:t tillika, att generalpoststyrelsen ägde, sedan
ofvanberörda på kammarkollegii pröfning beroende fråga om plats för
posthuset blifvit slutligen afgjord, att, därest förhållandena dåmera där¬
till föranledde, till Eders Kungl. Maj:t inkomma med förnyad framställ¬
ning i förevarande ämne.
Sedan kammarkollegium genom utslag den 2 maj 1907 icke funnit
skäl att göra ändring i Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ofvan¬
berörda resolution, samt generalpoststyrelsen däröfver i underdånighet
besvärat sig, har Eders Kungl. Mapt genom resolution den 28 juni 1907
förklarat, att Eders Kungl. Maj:t icke funnit skäl att göra ändring i
kammarkollegii utslag.
I anledning däraf underställde generalpoststyrelsen i skrifvelse den
31 juli 1907 ånyo ärendet Eders Kungl. Mapts pröfning och anförde
därvid bland annat följande:
Det med byggmästaren C. V. Andersson i Katrineholm kontra-
herade arbetet med ifrågavarande byggnads uppförande, hvilket arbete
var afsedt att så bedrifvas, att postkontoret i Liljeholmen skulle kunna
inflytta i husets bottenvåning den 1 oktober 1907 — då det om för¬
hyrandet af förutvarande postkontorslokalen afslutade kontrakt, på grund
af uppsägning å hyresvärdens sida, upphörde att gälla — både natur¬
ligen på grund af det mellankomma hindret måst afbrytas och hade allt
sedan tidigt på våren legat nere. Följden häraf hade blifvit, att general¬
poststyrelsen måst gå i författning om anskaffande af en tillfällig lokal
för inrymmande af nämnda postkontor under tiden 1 oktober 1907—
30 september 1908. På grund af bristen på för ändamålet lämpliga
lokaler i Liljeholmen hade ej någon fullt tillfredsställande lägenhet för
postkontoret kunnat erhållas, utan hade postverket måst åtnöjas med
en lokal, som endast nödtorftigt fyllde de fordringar med afseende å
utrymme in. in., som borde uppställas för posttrafikens behöriga skötsel.
Bih. till Rikscl. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 43 Höft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Med hänsyn härtill äfvensom för de ökade kostnader för postverket,
som ett sådant förhyrande medförde, vore det för postverket synnerli¬
gen angeläget, att det afbrutna byggnadsarbetet finge med det snaraste
återupptagas.
I annat fall torde heller icke, enligt hvad meddelats af byggmästa¬
ren Andersson — som emellertid förklarat sig under sådant förhållande
villig att på grund af det med honom ingångna entr epr en ad kontrakt
omedelbart gå i författning om arbetets fortsättande — kunna påräknas,
att postkontorslokalen skulle kunna hinna blifva färdig ens till den 1
oktober 1908. Följden däraf blefve åter den, att arbetet inom post¬
kontoret under ytterligare ett år måste förläggas till den nämnda otill¬
fredsställande provisoriska lokalen, till olägenhet för såväl allmänheten
som för postverket.
Därest Eders Kung!. Maj:t medgåfve, att arbetet med posthusets
uppförande omedelbart upptoges på den genom posthusets indragning
3,5 meter från vägens kant i någon mån förändrade tomten, förklarade
generalpoststyrelsen sig emellertid ej för det dåvarande vara i behof af
något ökadt anslag för ändamålet, enär af det för posthusbygget an¬
visade anslaget, 60,000 kronor, dittills disponerats allenast ett mindre
belopp, men skulle generalpoststyrelsen i så fall icke underlåta att fram¬
deles hos Eders Kung!. Maj:t göra den underdåniga framställning om
anvisande af medel för posthusbyggnadens fullbordande, som af om¬
ständigheterna kunde påkallas, och anhöll generalpoststyrelsen, det Eders
Kungl. Maj:t måtte bemyndiga generalpoststyrelsen att omedelbart låta
fortsätta arbetet med uppförandet af eu posthusbyggnad i Liljeholmen
i öfverensstämmelse med den af Eders Kungl. Maj:t därför fastställda
ritning, men med rättighet för generalpoststyrelsen att i afseende å
byggnadsarbetet vidtaga de förändringar, som betingades af byggnadens
indragning 3,5 meter från allmänna landsvägens kant.
Genom nådigt bref den 8 november 1907 förklarade emellertid
Eders Kungl. Maj:t, att Eders Kungl. Maj:t med hänsyn till i ärendet
vunna upplysningar funnit godt anbefalla generalpoststyrelsen att låta
helt och hållet inställa arbetet med posthusbyggnaden, livarjämte Eders
Kungl. Maj:t förständigade generalpoststyrelsen, att med anledning däraf
vidtaga erforderliga åtgärder på sätt stadgades i § 29 af nådiga för¬
ordningen angående statens upphandlings- och entreprenadväsende m. in.
den 17 november 1893.
I anledning däraf förhyrde generalpoststyrelsen enligt kontrakt
den 28 september 1907 lokal för postkontoret i Liljeholmen för en tid
af 10 år från och med den 1 oktober samma år mot en hyra af i
medeltal 2,360 kronor per år.
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
19
Beträffande den kostnad, som föranledts af de i och för bygg¬
naden redan verkställda arbetena, bär, såsom af generalpoststyrelsen
meddelats revisorerne, utbetalats dels 9,221 kronor 10 öre, dels ock ett
belopp af 1,733 kronor 70 öre, hvartill förut uppgifna skuldbeloppet
2,132 kronor 35 öre nedgått. Sammanlagda kostnaden utgör alltså
10,954 kronor 80 öre.
Utöfver hvad sålunda blifvit i underdånighet anfördt har general¬
poststyrelsen icke något att tillägga i vidare mån, än att styrelsen
anser sig böra i underdånighet fästa uppmärksamheten därå, att den
kostnadsökning, som skolat blifva en följd af byggnadens indragande
3,5 meter från vägens kant icke, såsom revisorerne anfört, uppgår till
20,000 kronor, utan, såsom af generalpoststyrelsen ofvan framhållits och
på sätt närmare framgår utaf bilagda, af f. d. förste intendenten Dahl
afgifna yttrande i ärendet, allenast till omkring halfva detta belopp.»
Hvad revisorerne i förenämnda afseende meddelat, anser utskottet
vara ägnad t att ådraga sig särskild uppmärksamhet, då det måste före¬
falla synnerligen anmärkningsvärd!, att, såsom beträffande omförmälda
byggnadsföretag ägt rum, genom vederbörandes förbiseende af allmän lags
bestämmelser statsverket ådragits afsevärd kostnad utan ringaste nytta.
Utskottet hemställer emellertid
att Riksdagen må vid hvad i detta ärende före¬
kommit låta bero.
Telegrafverket.
§ 3.
(Rev. ber. pag. 158; uti. pag. 614.)
Med anledning af besök å telegraf- och telefonstationen i Öster¬
sund hafva revisorerne meddelat att dessa lokaler, inrymda i två sär¬
skilda byggnader, syntes vara synnerligen otidsenliga och olämpligt
belägna. Enligt hvad revisorerne inhämtat, hade emellertid, jämlikt
1906 års Riksdags medgifvande, en byggnadstomt i staden inköjDts för
telegrafverkets räkning, å hvilken tomt, som betingat ett pris af 38,000
kronor, skulle uppföras en byggnad för så väl telegraf som telefon.
Ang. gemen¬
samma bygg¬
nader för
olika stats¬
institutioner.
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Telegraf¬
styrelsens
utlåtande.
Utskottets
yttrande.
Med afseende härå och då för postverkets räkning i Östersund
förhyrts lokaler, hvilka vid revisorernes besök uppgåfvos vara alltför
små och obekväma, hade revisorerne velat framhålla önskvärdheten däraf,
att i den byggnad, som telegrafverket ämnade uppföra i Östersund,
anordnades tillräckliga lokaler ej allenast för telegraf och telefon utan
äfven för postverkets behof.
i afgifvet- utlåtande af den 10 januari innevarande år angående
revisorernes anmärkningar rörande telegrafverkets förvaltning under år
1906 har telegrafstyrelsen i detta ämne anfört, att ritningar till byggnad
för telegraf- och telefonstation i Östersund komme att uppgöras i början
af innevarande år, och hade telegrafstyrelsen i skrifvelse till general¬
poststyrelsen den 15 oktober 1907 bland annat anhållit om meddelande,
huruvida generalpoststyrelsen önskade få i nämnda byggnad inrymda
lokaler äfven för postverkets behof, i hvilket fall den arkitekt, som
erhölle i uppdrag att uppgöra ritningarne, syntes lämpligen böra sam¬
råda med vederbörande postinspektor angående postlokalernas storlek
och inredning. På denna skrifvelse hade svar ännu icke erhållits.
Jämte meddelande att enligt hvad utskottet inhämtat, telegraf¬
styrelsens ofvaunämnda skrifvelse den 15 oktober 1907 till generalpost¬
styrelsen fortfarande är föremål för behandling inom sistnämnda ämbets¬
verk, får utskottet ansluta sig till revisorernes anförda uttalande om
önskvärdheten af att i den af revisorerne omförmälda byggnaden till¬
räckliga lokaler anordnas för såväl telegraf och telefon som post-
Arerkets behof.
Utskottet vill emellertid åt sitt uttalande i detta ämne gifva eu
större omfattning, i det att utskottet anser, att äfven vid andra byggnads¬
företag än dem, som afse anordnande af lokaler för telegraf och telefon
samt post, bör tagas hänsyn till huruvida icke inom samma byggnad
må kunna, förutom för den ursprungligen afsedda statsinstitutionen,
beredas utrymme för en eller flera andra allmänna inrättningar, som
äro i behof af att tillgodoses i berörda afseende. Utskottet föreställer
sig nämligen, att afsevärd besparing ofta skulle kunna vinnas för stats¬
verket, om vid uppförande af byggnader för det allmännas räkning
uppmärksamheten alltid vore fästad på, huruvida samtidigt andra byggnads¬
behof skulle kunna på lämpligt sätt blifva aflmlpne. Detta ämne anser
utskottet vara af den betydelse, att utskottet finner Riksdagens åsikt i
densamma böra en gång för alla uttalas och i skrifvelse till Kungl. Maj:t
framföras. Utskottet får därföre med anledning af revisorernes före¬
liggande framställning hemställa,
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
21
att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl Maj:t
fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på vikten däraf,
att vid fråga om uppförande af byggnader för stats¬
verkets räkning tages under öfvervägande, huruvida
icke genom ett och samma byggnadsföretag flera
offentliga institutioners behof af nya lokaler må kunna
tillgodoses.
§ 4.
(Rev. ber. pag. 158—159; uti. pag. 614 — 616.)
I sammanhang med berättelse angående verkställd granskning af
telegrafverkets räkenskaper hafva revisorerna meddelat, att af telegraf¬
styrelsens berättelse angående dess förvaltning under år 1906 framginge,
att kostnaderna för telefonanläggningar under året uppgått till 2,871,859
kronor 50 öre.
Sedan år 1897 hade den årliga kostnaden för dylika anläggningar
i allmänhet ej understigit 2,000,000 kronor.
Enligt hvad revisorerne inhämtat, hade nu nämnda anläggningar
tillförene utförts med antingen fast eller tillfälligt anlitad personal, men
under de senaste åren hade ackordsystemet börjat härutinnan till någon
del tillämpas, därvid vissa af verkets egna funktionärer åtagit sig ut¬
förandet af olika delar af arbetet.
Då emellertid telefonanläggningar komme att allt framgent i stor
omfattning utföras, ville revisorerne ifrågasätta, huruvida ej, vid ut¬
förandet af dessa arbeten, entreprenadsystemet, som i allmänhet skulle
användas vid statens byggnadsarbeten, borde, där så lämpligen ske
kunde, komma till användning, helst kostnaderna för telefonanläggnin¬
garna varit så olika, att de enligt revisorerne meddelade uppgifter
exempelvis utgjort per kilometer för linjen Stockholm—Dalarö 91 kronor
59 öre, under det att de uppgått till för linjerna Göteborg—Borås 201
kronor 94 öre, Smögen—Strömstad 266 kronor 22 öre och Uddevalla—
Gräbbestad 212 kronor 98 öre.
Telegrafstyrelsen har i utlåtande den 10 januari innevarande år
i anledning af hvad revisorerna sålunda anfört till en början erinrat, att,
såsom äfven i eu af vederbörande byråchef den 18 november 1907 till
kamreraren hos Riksdagens revisorer aflåten skrifvelse, jämte därvid
Ang. använ¬
dande af
entreprenad¬
systemet vid
utförcmde af
statens tele¬
fonanläggnin¬
gar.
Telegraf-
styrelsetts ut¬
låtande.
22
Statsutskottets Utlåtande, N:o 75.
fogad detaljerad promemoria framhållits, olikheten i kostnaderna för de
i Riksdagens revisorers berättelse upptagna ledningarna berodde på
ledningarnas sins emellan olika beskaffenhet. Så hade nämligen lednin¬
gen Stockholm—Dalarö utförts af 3 mm. järntråd, hvilken tråd kostade
omkring 30 kronor per kilometer dubbelledning, under det ledningarna
Göteborg—Borås, Smögen—Strömstad och Uddevalla—Gräbbestad ut¬
förts af 3 mm. koppartråd, hvilken per kilometer dubbelledning kostade
175 å 250 kronor allt efter kopparprisets variationer. Ehuru kostnaden
för uppläggningen af sjkifva ledningstråden alltid beräknades lika för
samma sorts tråd, vore det dock tydligt, att kostnaden för hela arbetet
ökades högst betydligt, därest ny stolplinje måste uppföras för lednin¬
gen i jämförelse med om densamma kunde uppläggas på förut befint¬
liga stolpar. Slutligen inverkade också andra omständigheter, såsom
uppsättandet af stolpreglar, anordnandet af spänn- och säkerhetsstag-
ning in. m. på kostnaden, hvilket allt hade till följd att kostnaden per
kilometer måste blifva väsentligt olika för olika ledningar.
Vidare har telegrafstyrelsen i berörda utlåtande anfört följande.
»Ackordsarbete förekommer numera vid linjearbetena i ganska stor
utsträckning. Det är härvid allenast arbetarna, som erhålla ackordser¬
sättning i stället för dagaflöning, under det såväl befäl som underbefäl
uppbära fast aflöning; detta för att kontrollen å arbetena icke skall
lida. Telegrafstyrelsen kan icke anse det rådligt att för telegrafverkets
linjearbeten gå längre i afseende på ackordssystemets genomförande,
än som hittills skett, och ännu mindre att öfverlämna dylika arbeten
åt utomstående på entreprenad. Dessa arbeten äro nämligen icke ett
sammanhängande arbete, utan en samling från hvarandra fristående,
öfver hela landet spridda större eller mindre arbeten och skilja sig så¬
lunda i väsentlig grad från sådana statens arbeten, som vanligen pläga
utbjudas på entreprenad. Denna omständighet gör, att kontrollen öfver
arbetena blir synnerligen svår, och att telegrafverket icke kunnat i
ännu vidsträcktare grad än som redan skett använda ackordssystemet
vid arbetenas utförande.
Ett stolpsättningsarbete måste till exempel kontrolleras under arbe¬
tets fortgång, ty man kan annars icke säkert afgöra, om stolparna ned¬
satts tillräckligt djupt i marken, och om de ordentligt fastkilats med
sten. De flesta nya ledningar uppläggas på förut befintliga stolplinjer.
Störningar i pågående trafik äro ofta mycket svåra att undgå, stundom
oundvikliga, och kunna inskränkas endast genom användande af öfvadt,
väl disciplineradt manskap och befäl.
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
23
Då eu fullt effektiv kontroll öfver arbetena är svår att åstadkomma
redan nu, då desamma utföras af verkets egen personal, är det uppen¬
bart, att denna kontroll skulle blifva ännu svårare, i vissa fall kanske
outförbar, om arbetena öfverlämnades till utom verket stående personer.
Ett mycket stort antal af de tjänstemän, som nu äro sysselsatta med
såväl ledningen af arbetena som öfvervakandet af desamma, skulle er¬
fordras uteslutande för att kontrollera arbetenas ordentliga utförande
och hindra trafikens störande eller omöjliggörande. Kostnaderna härför
skulle blifva så afsevärda, att de säkerligen komme att öfverstiga de
eventuella besparingar, som genom arbetenas utförande på entreprenad
kunde beräknas uppstå. Därtill komme de förluster, som föranledas af
de ökade störningar i trafiken, indika oundgängligen blefve en följd af
användandet af entreprenörer. Dessa måste ju helt naturligt främst
vara intresserade af, att arbetet för dem medförde största möjliga eko¬
nomiska vinst.
Ett annat förhållande, som kräfver noggrant beaktande, är, att
telegrafverkets linjearbeten till stor del utföras på främmande mark.
Redan nu har det visat sig, att trots stränga föreskrifter och ett nog¬
grant öfvervakande från befälets sida, det icke alltid kunnat undvikas,
att genom ovarsamhet eller oförstånd hos personalen ohägn förorsakats
å enskild egendom. Tydligt är, att sådant ohägn skulle, äfven med
den mest omsorgsfulla kontroll, i hög grad ökas, därest arbetena skulle
utföras af annan personal, än verkets egen, hvilket för staten skulle
medföra ytterligare kostnader i form af skadestånd äfvensom åtskilliga
olägenheter för telegrafverket.
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt anser telegrafstyrelsen att
entreprenadsystemet icke lämpar sig för telegrafverkets iinjearbeten utan
skulle komma att medföra afsevärda olägenheter för telegrafverket och
den korresponderande allmänheten samt ökade kostnader för verket».
Med erinran att inom Riksdagen ofta framhållits vikten af att, vid
fråga om arbetens utförande för statens räkning, det må, så vidt om¬
ständigheterna medgifva, tillses, att arbetenas ombesörjande varder ut¬
bjudet på entreprenad, därom ock förordning blifvit af Kungl. Maj:t
utfärdad, och under uttalande af önskvärdheten af att entreprenadsystemet
må i större utsträckning än hittills komma till användning vid de
arbeten, som utföras för telegrafverkets räkning, får utskottet hvad i
detta ärende förekommit för Riksdagen
Utskottets
yttrande.
omförmäla.
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Ang. stats¬
banan genom
Bohuslän.
J ärnvägsstyr elsen.
§ 5.
(Rev.'ber. pag. 176—186; ntl. pag. 617—626 samt 628—658).
Beträffande statsbanan genom Bohuslän hafva revisorerne anfört
följande:
»I december månad 1903 öppnades för allmän trafik norra delen
af statsbanan genom Bohuslän, nämligen bandelen Uddevalla—Skee,
och i juli månad innevarande år södra delen af nämnda statsbana,
bandelen Uddevalla—Tingstad. Hvad beträffar förbindelsen vid Udde¬
valla mellan dessa bandelar är denna provisoriskt anordnad, intill dess
en vägport invid stationsplanet på norra sidan om staden blifver färdig;
och trafiken mellan Göteborg och Tingstad uppehälles för närvarande
genom en för ändamålet förhyrd ångare.
Med bifall till Kungl. Maj:ts framställning beslöt 1906 års Riksdag
att för eu köpeskilling af 600,000 kronor till staten inlösa Strömstad—Skee
järnväg att af staten tillträdas den 1 januari 1907. En direkt ehuru
delvis provisorisk förbindelse finnes alltså nu upprättad mellan Göteborg
och Strömstad.
Kostnaden för den af 1898 års Riksdag beslutade längdbanan
genom Bohuslän var i den kungl. propositionen beräknad till 13,091,000
kronor, och under nämnda förutsättning blef till påbörjande af denna
bana för år 1899 anvisadt ett belopp af 750,000 kronor. Omförmälda
kostnadsberäkning visade sig emellertid ganska snart vara alldeles för
låg, hvarför ytterligare anslag begärdes, och hade till 1906 års utgång-
anvisats sammanlagdt 17,225,600 kronor. Detta belopp grundade sig
på beräkningar verkställda under år 1902. Emellertid uppgjordes i
februari månad innevarande år ny beräkning å sammanlagda kostnaden
för banan, slutande å 18,113,411 kronor 43 öre. På grund häraf an¬
mälde järnvägsstyrelsen den 20 juni innevarande år hos Kungl. Maj:t,
att förutom förut beviljade 17,225,600 kronor erfordrades för banans
fullbordande 887,811 kronor 43 öre, med anledning hvaraf Kungl. Maj:t
den 6 sistlidne september bemyndigade järnvägsstyrelsen att af tillgäng-
25
t Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
liga medel förskottera högst 888,000 kronor. Häraf hafva redan den
2 nästlidne oktober 600,000 kronor tagits i anspråk. Slutligen har
under berörda oktober månad ny beräkning verkställts rörande kost¬
naderna för ifrågavarande bana, och utvisar denna beräkning en slut¬
summa af 18,314,744 kronor 76 öre. I enlighet med denna beräkning
erfordras alltså ytterligare ett belopp af 201,333 kronor 33 öre, hvari¬
genom således den ursprungligen beräknade summan 13,091,000 kronor
kommer att öfverskridas med tillhopa 5,223,744 kronor 76 öre, oberäknad!
räntor å de för banbyggnaden utanordnade medlen. Beaktas bör och,
att i sistnämnda summa icke ingå kostnaden vare sig för de slutliga
arbetena vid banken vid Ryk eller för förvärf af erforderlig mark och
vatten eller skadeersättningar, i den mån desamma icke till utgifvande
åläggas Göteborgs och Bohus läns landsting, likasom ej heller kostnaden
för en i en nära framtid erforderlig viadukt af järn vid Olskroken.
Härförutom må nämnas, att staten redan fatt vidkännas kostnader för
kompletteringsarbeten å den inköpta bandelen Strömstad Skee.
De detaljerade beräkningar, som legat till grund för 1898 års
beslut, hafva för revisorerne icke varit tillgängliga..
Beträffande senare verkställda kostnadsberäkningar få revisorerne
hänvisa till nedanintagna, af vederbörande arbetschef uppgjorda samman¬
ställning:
Bill. till 2iksd. Prof, 1908. 4 Sami. 1 Åfd. 43 Höft.
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
i
Linjen Skee— Uddevalla—Bratteröd—Svenshögen—Bita—
Ytterby— Olskroken.
1
|
I
Enligt 1902
års beräk¬
ningar.
|
A
Enligt beräk¬
ning i febr.
1907.
|
B
Enligt beräk-
"ning i okt.
1907.
|
Ökning
skillnad
mellan A. o. B.
|
| Terrassering ...................................
|
6,111,550
|
ll
|
6,544,095
|
72
|
6,595,179
|
SO
|
51,084
|
08
|
| Broar, kulvertar och viadukter .........
|
2,245,829
|
6 4
|
2,322,092
|
84
|
2,437,099
|
98
|
115,007
|
14
|
' Afloppstrummor ooh bäckomgräfningar
|
873,848
|
66
|
882,769
|
06
|
897,769
|
06
|
15,000
|
—
|
Vägkorsningar och vägomläggningar...
|
464,420
|
89
|
804,969
|
21
|
804,969
|
21
|
—
|
—
|
Korsning af järnvägar .....................
|
68,039
|
98
|
64,180
|
25
|
64,180
|
25
|
—
|
—
|
Stängsel.........................................
|
187,847
|
—
|
163,522
|
68
|
163,522
|
68
|
—
|
—
|
j Öfverbyggnad och ballastning............
|
3,091,726
|
72
|
2,930,286
|
91
|
2,930,286
|
91
|
■ —
|
—
|
i Bangårdar.......................................
|
833,327
|
94
|
1,061,163
|
09
|
1,061,163
|
09
|
—
|
—
|
i Banbevakningsbostäder .....................
|
379,919
|
14
|
477,918
|
63
|
477,918
|
63
|
—
|
—
|
1 Telegraf och signaler ......................
|
58,966
|
62
|
55,465
|
52
|
55,465
|
52
|
—
|
—
|
| Arbetets ledning och förvaltning, under-
|
|
|
|
|
|
|
|
|
sökningai', förrådsomkostnader, arbe-
|
|
|
|
|
|
|
|
|
tares resor, sjukvård, bostäder m. m.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
samt oförutsedda utgifter ...............
|
2,050,123
|
SO
|
1,914,771
|
65
|
1,924,771
|
65
|
10,000
|
—
|
Rullande materiel .........................
|
860,000
|
—
|
860,000
|
-
|
860,000
|
—
|
—
|
_i
|
Anordningar för provisorisk trafik ......
|
_
|
—
|
32,175
|
87
|
42,417
|
98
|
10,242
|
il
|
Summa kronor!
|
17,225,600
|
—
|
18,113,411 43
|
18,314,744
|
76
|
201,333
|
3 3 (
|
Göteborg- den 2 november 1907.
Ad. Norberg.
Beträffande de för banan under tiden den 1 januari 1900—den
30 juni 1907 utanordnade medel jämte de i räkenskapen under samma
tid affärda anläggningskostnader meddelas nedanstående af öfveringen-
jören C. Westerman upprättade uppgifter:
«
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
27
Uppgift
å för statsbanan genom Bohuslän under de olika byggnadsåren
utanordnade medel.
-4
|
Förskotterade
af tillgängliga
trafikmedel.
Kronor.
|
Lyftade i
kungl. stats¬
kontoret.
Kronor.
|
Lyftade i
riksgälds¬
kontoret.
Kronor.
|
Summa.
Kronor.
|
|
Under år 1900 ............... ..............
|
_
|
_
|
750,000
|
_
|
1,000,000
|
—
|
1,750,000
|
|
|
» » 1901 ................................
|
—
|
—
|
—
|
—
|
3,000,000
|
—
|
3,000,000
|
—
|
» » 1902 .................................
|
—
|
—
|
—
|
—
|
2,000,000
|
—
|
2,000,000
|
—
|
» » 1903 ................................
|
—
|
—
|
l) 1,000,000
|
—
|
2,000,000
|
—
|
3,000,000
|
—
|
» » 1904 .................................
|
—
|
—
|
2) 1,000,000
|
—
|
2,000,000
|
—
|
3,000,000
|
—
|
» 1905 .................................
|
—
|
|
—
|
—
|
—
|
—
|
3,000,000
|
—
|
» » 1906 ....'............................
|
—
|
|
—
|
—
|
—
|
—
|
1,475,600
|
—
|
» » 1907 till och med 30 juni ...
|
200,000
|
|
—
|
—
|
—
|
—
|
200,000
|
—
|
Summa
|
|
_
|
—
|
—
|
—
|
_
|
17,425,600
|
—
|
Uppgift
på i räkenskapen afforda anläggningskostnader för statsbanan genom
Bohuslän, specificerade å de olika byggnadsåren.
Kostnad under år
11
|
ii
|
11
|
11
|
ii
|
ii
|
11
|
ii
|
ii
|
ii
|
ii
|
ii
|
ii
|
ii
|
ii
|
ii
|
ii
|
ii
|
ii
|
ii
|
ii
|
1900 ..............................
1901 .............................
1902 ..............................
1903 ..............................
1904 ..............................
1905 ..............................
1906 .............................
1907 intill den 1 juli
............. 885,219: 2 0.
............. 2,435,350:4 1.
.............. 2,561,895: 98.
.............. 2,797,998:83.
.............. 1,771,310: 52.
.............. 3,035,723:31.
..........:... 2,076,768: 37.
.............. 799,285: 45.
Kronor 16,363,552: 07.
*) Såsom förskott å af Riksdagen till utgående från riksgäldskontoret för år 1904 anslagna
3.000. 000 kronor.
ä) Såsom förskott å af Riksdagen till utgående från riksgäldskontoret för år 1905 anslagna
4.000. 000 kronor.
28 Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
%
Till de sålunda utanordnade medlen böra jämväl läggas järnvägen
å bankräkning under åren 1900—1905 tillgodoförda räntebelopp, ut¬
görande enligt räkenskaperna
år 1900 ................................................ kronor 18,362: 50.
„ 1901 .....................:..........................., 26,526: 94.
„ 1902 ................................................ „ 17,222: so.
„ 1903 ........................................... „ 19,249: 72.
., 1904 ................................................ „ 34,213:45.
„ 1905 .............................. „ 46,154: 27.
eller tillhopa kronor 161,729: 38.
Med anledning af de anmärkningar i fråga om statsbanelinjen
Uddevalla—Skee, hvilka framställts inom Riksdagen och i öfrigt blifvit
uttalade, ägnade 1905 års revisorer särskild uppmärksamhet åt för¬
hållandena vid denna järnvägslinje. Revisorerne hade emellertid då
icke tillfälle att genom rön och iakttagelser på ort och ställe granska
de öfverklagade förhållandena, utan grundade revisorerne sitt omdöme
i frågan på af distriktsförvaltningen föreslagna, sedermera vidtagna om¬
fattande åtgärder till skydd för trafiken å banan, särskildt reparationer
af de högst betydliga skador på linjen, hvilka uppstått under trafikens
gång.
Med stöd af hvad sålunda förekommit yttrade revisorerne bland
annat följande:
»Ehuruväl, utan tvifvel, ledningen för järnvägsbyggnaden haft
att kämpa med stora svårigheter på grund af de säregna terräng- och
grundförhållanden, som äro rådande i Bohuslän, hvilka förhållanden,
ingalunda obekanta för ortbefolkningen, dock varit af beskaffenhet att
hafva genom förutseende kunnat öfvervinnas, hafva revisorerne velat
framhålla, att därest en noggrannare undersökning, än som synes hafva
föregått byggnadsarbetet, ägt rum, samt större omsorg och planmässig¬
het vid arbetets utförande, gjort sig gällande, de upprepade ras och
sättningar i bankar och byggnader, som nu förekommit, synas hafva
kunnat i väsentlig mån förebyggas. Därigenom skulle utan tvifvel de
för skydds- och kompletteringsarbeten efter banans öppnande för trafik
erforderliga utgifter, hvilka utgått delvis af anslagsmedel och delvis af
trafikmedel, kunnat till stor del undvikas.»
I sitt med anledning af revisorernes berörda framställning afgifna
utlåtande lämnar järnvägsstyrelsen till en början en utförlig beskrifning
på den metod, hvilken vid järn vägsundersökningar öfver allt här i landet
användts och fortfarande användes för utrönande af markons bärighet,
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
29
förklarande styrelsen därvid bland annat, att den definitiva utstakning
af linjen, som föregått byggnadsarbetet, jämväl omfattar eu noggrann
undersökning af markens beskaffenhet samt att därvid intet försummats
för att gifva linjen det bäst tänkbara läge i plan och profil.
Slutligen fann styrelsen af hvad styrelsen i sin förklaring påvisat
det vara till fullo ådagalagdt, att de undersökningar, hvilka blifvit
verkställda såväl före arbetenas å bandelen Uddevalla—Skee påbörjande
som ock under dessas fortgång, ingalunda kunde betecknas såsom ofull¬
ständiga eller mindre noggranna; och ansåge sig för den skull styrelsen
— som vore lifligt öfvertygad därom, att arbetsbefälet vid byggnads¬
arbetets utförande nedlagt den största möjliga omsorg och att vid ett
allsidigt bedömande af ledningen af arbetena å bandelen, hvilka oveder¬
sägligen varit af särskildt svårartad och enastående natur, befogade
anmärkningar därutinnan icke syntes rättvisligen kunna göras — be¬
rättigad att på det bestämdaste bestrida revisorernes påstående i afseende
å de för definitivt bestämmande af banans sträckning verkställda under-
sökningarnas beskaffenhet samt å arbetets ledning och utförande, helst
som detta påstående icke syntes vara grundadt på rön och iakttagelser,
gjorda vid besök å de platser utefter bandelen, där för järnvägsbyggnad
med de för längdbanan genom Bohuslän gällande bestämmelser be¬
träffande maximilutning och minimiradier för vårt land alldeles excep¬
tionellt stora svårigheter yppat sig.
Itevisorerne hade jämväl framhållit, att de upprepade ras och
sättningar, som förekommit, syntes hafva kunnat i väsentlig mån före-
byggas, om, bland annat, större planmässighet vid arbetets utförande
gjort sig gällande. Ett gendrifvande af detta uttalande funne styrelsen
icke vara möjligt, då revisorerne icke angifvit än mindre visat, i hvilka
afseenden planmässighet saknats.
Revisorerne hafva den 28 och den 29 nästlidne oktober företagit
en besiktniugsresa å den ifrågavarande statsbanelinjen från Göteborg
till Strömstad.
Såsom redan blifvit nämndt, uppehälles trafiken mellan Gö teborg
och Tingstad med en för ändamålet förhyrd ångare. Brobyggnaden
öfver Göta älf samt viadukten till Olskroken äro nämligen ännu icke
färdigbyggda och enligt upplysning af vederbörande beräknas arbetet
därmed icke vara fullbordadt förr än tidigast mot slutet af nästkommande
år. Då uppenbarligen trafiken å Göteborg är af stor betydelse för den
ifrågavarande järnvägen, är det ägnad t att väcka förvåning, att icke i
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
tillräckligt god ticl åtgärder vidtagits för åstadkommande af sådana an¬
ordningar, att äfven förbindelseleden mellan Göteborg och Tingstad
kunnat göras färdig samtidigt med bandelen Uddevalla—Tingstad.
Enligt hvad revisorer^ erfarit, utsändes först år 1905 en ingenjör till
Holland med uppdrag att därstädes inhämta kännedom om brobyggnader
på botten af samma beskaffenhet som den i Göta älf, och aftal om
leverans af svängspannet med tillhörande maskiner till bron har träffats
först under innevarande månad. Hvad angår banans inledande till
Olskroken, hafva så vidt framgår af ett utaf vederbörande arbetschef
nyligen upprättadt kostnadsförslag upptagits: en provisorisk viadukt åt
trä till Olskroken för en kostnad af 170,456 kronor, permanent viadukt
öster om Göta älf för en kostnad af 185,000 kronor, en dylik viadukt
väster om älfven för 93,000 kronor, bro öfver älfven för 355,750 kronor
samt slutligen bangårdsanordningar vid Olskroken för en kostnad af
85,470 kronor, eller arbeten för en sammanlagd kostnad af 889,676
kronor. Den provisoriska viadukten måste emellertid säkerligen i sinom
tid ersättas med en fast sådan af järn, därför några kostnader ännu
icke beräknats.
Olägenheterna af att brobyggnad och uppförande af erforderliga
viadukter så afsevärdt försenats torde för öfrigt vara så mycket mera
kännbara, som den provisoriskt anordnade ångbåtsförbindelsen mellan
Göteborg och Tingstad ingalunda tillfredsställer trafikens behof. Ånga¬
ren i fråga torde nämligen icke vara för sitt ändamål tillräcklig och
ifrågasättas kan, om den är i stånd att möta de svårigheter, som under
vintern kunna uppstå för en regelbunden trafik. Vid större tillopp af
resande måste för öfrigt särskild! förhyrda bogserbåtar anlitas äfven för
befordran af passagerare, och hvad godstrafiken beträffar synes själf-
fallet, att med hänsyn till befintliga resurser denna icke kan nämnvärdt
uppdrifvas. Naturligt är, att under sådana förhållanden större delen af
godstrafiken mellan Göteborg och Bohuslän ännu går öfver Herrljunga-
och Bergslagsbanorna eller sjöledes.
Det har vidare ådragit sig revisprernes uppmärksamhet, att under
banans byggande icke tillräckliga anstalter träffats för att bereda fram¬
tida tillgång till grus och vatten för järnvägens behof.
Under arbetets fortgång anlades från trakten vid Vallens hållplats
till Gössby i Spekeröds socken ett spår af 4 kilometers längd i syfte
att för järnvägens räkning utnyttja därstädes befintligt grus. Hvad
angår kostnaderna för anläggningen af detta spår, äro uppgifterna därom
olika, varierande mellan 25,000 och 70,000 kronor, däraf 10,000 kronor
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
31
falla på länets landsting i och för inlösen af jord. Några fullt tillför¬
litliga uppgifter i detta afseende hafva icke kunnat erhållas. Det visade
sig emellertid snart, att det vid G öss by befintliga gruset icke kunde
med fördel tillgodogöras. Däraf lärer emellertid hafva inköpts för endast
omkring 3,000 kronor, hvarefter grus måst anskaffas från annat håll.
Det anlagda spåret blef vid sådant förhållande upprifvet. Efter hvad
revisorerne inhämtat, ställa sig förhållandena med afseende å inköp af
grus numera mycket ogynnsamma. En naturlig följd häraf är, att
staten icke blott redan åsamkats utan äfven kommer att få vidkännas
stora utgifter, hvilka genom förutseende, omsorg och planmässighet vid
järnvägens anläggning kunnat undvikas eller åtminstone i afsevärd mån
nedbringas.
Vissa delar af linjen hafva till följd af markens beskaffenhet måst
under arbetets fortgång omläggas och torde sådan omläggning säkert
hafva bort förekomma i ännu större utsträckning, därest icke arbetet
redan fortskridit så långt, att arbetsledningen måst uppgifva tanken på
en dylik åtgärd och i stället utnyttja redan gjorda anläggningar. Upp¬
repade ras och sättningar hafva som bekant inträffat.
Järnvägsstyrelsen har i sin förklaring erinrat om åtskilliga platser,
där dylika ras och sättningar förekommit, nämligen Kasen, Sörviks-
gärdet, Kärra, Grytingen, Smedseröd, Saltkärran, Bråland, Korndalen,
Bräcke och Nedanberg.
Dessutom har, enligt hvad revisorerne inhämtat, vid Tannam i
Tanums socken under byggnadsarbetet inträffat dylika sättningar i ban¬
vallen, hvilkas upprepande måste förebyggas medels anbringande af
tryckbankar. Vid Orrekläpp och Litsleby, där bankarna ändock knappast
nådde till en meters höjd, erfordrades stora mängder af fyllnadsämnen.
Sättningarna vid Groheds station söder om Uddevalla liknade i mycket
dem vid Orrekläpp och Litsleby. Och bankarna vid sjön Hällungens
stränder visade betydande sättningar. Vidare må i fråga om skärnin¬
garna i banan framhållas det stora jordskredet vid Säm i västra slänten
af en mindre skärning, hvarvid hela den angränsande, högre belägna
trakten hotade att mellan två berg tränga fram öfver banan, hvilket
hade måst förhindras genom särskilda anordningar. I skärningen vid
Hud förekomma ras såväl under byggnadstiden som efter det banan
öppnats för allmän trafik.
Med afseende å sättet för banans anläggande har ifrågasatts, att
man, i stället för att gå fram endast på bankens bredd å den bärsvaga
marken och riskera att bryta igenom den jämförelsevis tunna öfre jord¬
skorpan, bort, ledd af den under byggnadsarbetet vunna erfarenheten,
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
genom att gå fram på större bas medelst utfyllning åt sidorna hafva
tillvaratagit jordskorpans bärkraft och stärkt den genom tryckbankar,
innan järnvägsbanken anlades. Endast en del af de på sina ställen
ända till 100,000 å 200,000 kubikmeter uppgående grusfyllningarna på
djupet hade då sannolikt varit tillräckliga att åt järnvägsbanken bereda
det jämnviktsläge, som nu först med fara för trafiksäkerheten och med
stora kostnader och olägenheter genom upprepade grusfyllningar och
skyddsarbeten ernås.
Norra delen af banan, hvilken såsom nämndt redan år 1903 öpp¬
nades för allmän trafik, är ännu icke fullt färdig. Exempelvis i Korn¬
dalen, ungefär halfvägs mellan Uddevalla och Strömstad, har järnvägs¬
banken ännu icke kunnat uppläggas i sin bestämda lutning; och vid
Sörviks gärde strax norr om Uddevalla verkställdes ännu vid tiden för
revisorernes besök utfyllning af den långa banken. A sistnämnda
plats fästes uppmärksamheten därå, att en trumma nedlagts under ban¬
ken, där marken var mest sank. Den hade upprepade gånger sjunkit
i djupet samt påbyggts, så att dess botten nu enligt uppgift låg på ett
djup af 13 meter, å plats, där fast botten påträffats först vid 42
meters djup.
Här liksom närmare Uddevalla vid Kasenbukten hvilar banken på
en synnerligen osäker grund. Såsom redan blifvit nämndt, hafva också
betydliga sjunkningar och sidoförskjutningar ägt rum. De upprepade
sjunkningarna föranledde undersökning äfven af andra linjer särskild!
en högre mot norr, till större delen Infilande på berggrund. Reviso-
rerne hade tillfälle att taga del af plan- och profilritningar öfver den
sålunda föreslagna nordligare sträckningen och ifrågasättas kan, huru¬
vida icke denna linje varit att föredraga. Järnvägsstyrelsen ansåg emel¬
lertid på sin tid, under uttalande bland annat, att grunden befunnits
icke vara fastare därstädes än i Kasenbukten, att med denna sträckning
af banan ingen fördel varit att vinna. Hvarken af styrelsens eget ut¬
talande eller af i öfrigt tillgängliga handlingar framgår emellertid, på
hvilka närmare undersökningsåtgärder styrelsen stödt sin berörda upp¬
fattning. Den nordligare riktningen af banan torde dessutom väl hafva
låtit förena sig med en annan sträckning förbi staden Uddevalla. Banan
omsluter nu staden i öster och norr i en halfcirkel, afskärande alla för¬
bindelser med omgifvande trakt. Innan arbetet bär påbörjades, hade
på landstingets bekostnad en linje undersökts, hvilken tänktes dragen
öfver stadens västra del på en viadukt till det nuvarande stationsplanet
från södra sidan i nordvästlig riktning; antagligen hade åtminstone
icke markens beskaffenhet behof! afhålla från att åt banan gifva en dylik
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
33
sträckning. Å mark af liknande beskaffenhet, Gullbergsvass, har näm¬
ligen västkustbanan på en viadukt framdragits till Göteborg. För Udde¬
valla stad hade sannolikt den ifrågavarande linjen haft ej obetydligt
företräde framför den sedermera utstakade, och vidare hade kostnaden
för den dyra tunneln genom Kålgårdsberget undvikits, där som bekant
under senare hälften af år 1905 ett synnerligen ödesdigert ras inträffade.
Så vidt revisorerne kunnat finna, synes icke genom en fullständig och
noggrann undersökning af linjens riktning i och omkring Uddevalla
hafva ådagalagts, att den valda linjen varit den bästa möjliga. Och
hvad beträffar de hinder, som mött från Uddevalla—Herrj ungabanans
sida i afseende å den sålunda ifrågasatta linjen, torde dessa icke hafva
varit större, än att de bort kunna öfvervinnas, då öfverenskommelse i
hvarje fall träffats rörande den sedermera beslutade linjen.
Två tunnlar strax söder om Uddevalla, nämligen de, som anlagts
genom bergen vid Vadbacken, tilldrogo sig revisorernes uppmärksamhet.
Hvad angår den nordligare af dessa båda tunnlar, iakttogs vid ena
mynningen af tunneln ett utskjutande klippblock. Att detta icke bort¬
sprängts, synes vara så mycket mer betänkligt, som vederbörande ban-
ingenjör lärer gjort framställning därom, och hvad beträffar den andra
af omförmälda tunnlar, synas klokhet och omtanke hafva bjudit att i
stället för de dyrbara skydds- och förstärkningsarbetena vid norra
änden af tunneln låta bortspränga denna del af berget. I detta samman¬
hang må vidare nämnas, att järnvägsstyrelsen indragit en å södra sidan
af staden anlagd anhaltstation, där persontrafiken lärer hafva varit be¬
tydande.
Vidkommande bangårdsförhållanden m. m. vid Uddevalla iakttogs
i öfrigt, att godsmagasinet, som, mot stadens önskan, ursprungligen
uppförts på norra sidan, sedermera flyttats. Fn trumma under stations-
planet hade om- och tillbyggts för ej obetydliga kostnader. Vidare
både anlagts ett förbindelsespår mellan den närbelägna tändsticksfabriken
och dess upplag, hvilket spår dock icke kunnat användas af fabriken.
Kompletteringsarbeten hafva på denna bana spelat en stor roll.
Ensamt på linjen Uddevalla—Skee hafva, allt sedan bandelen år 1903
öppnades för trafik, dylika arbeten intill den 1 nästlidne oktober dragit
en kostnad af 271,398 kronor 58 öre. Och motsvarande kostnader för
den södra linjen äro ej obetydliga. Banken på Hessleröds myr norr om
Grohed har kraft mer än 40,000 kbm. grus, hvarjämte sättningar där¬
städes gång efter annan hämmat trafiken.
Trots de olägenheter för trafikens drift, som på detta sätt upp¬
stått, har densamma på ett förtjänstfullt sätt uppehållits, och vid in-
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 4 Samt. 1 Afd. 43 Höft. 5
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
träffade ras och sättningar har linjens återställande i trafikabelt skick
alltid verkställts med erkännansvärd raskhet och duglighet.
Banan har ett anmärkningsvärdt stort antal kurvor under 600
meter, ända ned till 225 meter, och flera lutningar under 1: 100, men
trafikhastigheten synes ej lida inskränkning däraf.
Revisorerne hafva tagit del af infordrade anbud äfvensom proto¬
koll rörande antagande af anbud å leveranser för banan. Huruvida de
revisorerne tillställda afskrifter af dessa handlingar omfatta samtliga
sådana anbud, har icke kunnat bedömas.
Ledningen af järnvägsbyggnaden har otvifvelaktigt här haft att
kämpa med exceptionella svårigheter. Terrängen uti ifrågavarande del
af Bohuslän består, såsom kändt är, af mindre bergåsar och kullar,
mellan livilka marken i dalgångar och på slätter till stor del utgöres
af s. k. såplera, ofta af 50 till 60 meters djup, täckt af en jordskorpa
af 1 till 2 meters tjocklek. Banans norra del går i allmänhet fram på
sådan terräng, särskildt där den löper invid kusten.
Af verkställda undersökningar synes framgå, att på flera ställen,
där de största svårigheterna mött, en östligare sträckning af linjen skulle,
hvad grunden beträffar, hafva varit gynnsammare än den valda. Så
exempelvis förbi det farliga passet vid Korndalen. Men järnvägsstyrel¬
sen lärer härvid hafva varit bunden däraf, att banan skulle ledas fram
till de af Kungl. Maj: t fastställda stationerna vid Orrekläpp, Tanum,
Kragenäs och Öfverby.
Några af de jordskred och sjunkningar, som ägt rum, torde må¬
hända ej hafva kunnat förutses.
De svårigheter, som sålunda mött för banans byggande, voro
emellertid i allmänhet på förhand kända eller anade, och ortbefolkningen
lärer ej heller hafva försummat att delgifva ingenjörerna sina omdömen,
grundade på rika erfarenheter från väganläggningar och andra stora
byggnadsföretag. Man kunde däraf hafva väntat sig, att åt undersök¬
ningen redan från början ägnats en alldeles särskild omsorg. Så har
emellertid uppenbarligen ej skett. Erfarenheten gifver, såsom visats,
onekligen stöd åt en dylik uppfattning. Vid undersökningar af markens
och grundens beskaffenhet användes en metod, »hvilken vid järnvägs-
undersökningar öfver allt här i landet användts och fortfarande användes
för utrönande af markens bärighet». Först efter det flera sorgliga er¬
farenheter gjorts, skärptes metoden. Järnvägsstyrelsen erkänner, att
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
35
ledaren af de under år 1896 utförda undersökningarna »vid kostnads-
förslagets upprättande underlåtit att vid vissa platser å den undersökta
linjen beräkna kostnad för banksjunkningar, fastän markens beskaffen¬
het utan tvifvel bort hafva gifva anledning därtill», och att samme
ledare vid det sorgligt ryktbara Kärra »förbisett befintligheten därstädes
af en med jord (lera) fylld 18 å 19 meter djup gryta eller håla i berget,
hvilken på en sträcka af 50 meter nedtränger genom taket i den här
af undersökningsledaren föreslagna tunneln».
När sedan under arbetets utförande, upprepade ras och sjunk-
ningar i stor skala inträffade, kunde man med skäl hafva väntat, att
erfarenheten bort leda till rättelse. Så synes emellertid icke hafva
varit fallet. Samma äfventyr upprepades gång efter annan under lik¬
nande omständigheter.
Järnvägsstyrelsen åberopar, att liknande missöden inträffat vid
Hell—Sunnanbanan i Norge. Men jämförelsen med Uddevalla—Lelången-
banan och banan Uddevalla—Vänersborgs—Herr ljunga synes ligga när¬
mare till hands. Vid dessa banors anläggning hafva, så vidt kändt är,
ej några missöden, liknande dem vid statsbanans byggnad, ägt rum.
Och dock gå dessa banor delvis fram i en terräng af samma slag som
statsbanans, lokalbanan från Munkedal till kusten på alldeles enahanda
terräng. Äfven om svårigheterna varit vida större vid statsbanans
byggnad, vill det synas revisorerne, som om med den utveckling, väg-
och vattenbyggnadskonsten i våra dagar uppnått, öfverraskningar af
den betänkliga art, som här upprepade gånger inträffat, icke bort i så
afsevärd omfattning, som nu skett, ifrågakomma.
Med anledning af hvad revisorerne sålunda iakttagit rörande denna
banbyggnad vilja revisorerne särskildt framhålla nödvändigheten, att
vid framtida järnvägsanläggningar för statens räkning åt de förberedande
undersökningarna ägnas större omsorg och noggrannhet än hvad här
varit fallet.»
I fråga om hvad järnvägsstyrelsen med anledning af denna fram¬
ställning anfört får utskottet, till undvikande af för stor vidlyftighet,
hänvisa till styrelsens vid den tryckta revisionsberättelsen fogade ut¬
låtande med bilagor.
Af hvad i detta ärende förekommit anser utskottet otvetydigt
framgå, att de undersökningar, som föregått byggandet af längdbanan
genom Bohus län, varit synnerligen otillfredsställande. Likaledes före¬
ställer sig utskottet, att de olägenheter, som föranledts däraf, att bro-
byggnaden öfver Göta älf så fördröjts, att järnvägen under lång tid
Utskottets
yttrande.
36
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Ang. den
ofullbordade
bandelen
Umeå—Stor¬
sandskär.
trafikerats utan att vara inledd till Göteborg, bort kunna genom förut¬
seende förebyggas.
Under uttalande af att sådana förhållanden som de af revisorerna
anmärkta måtte vid det fortsatta järn vägsbyggandet inom vårt land för
framtiden undvikas, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må vid hvad i detta ärende före¬
kommit låta bero.
§ 6.
(Rev. ber. pag. 186—191; uti. pag. 626—628.)
I berättelsen angående järnvägsstyrelsen hafva revisorerne vidare
anfört följande:
»1895 års Riksdag beviljade för anläggning af en bibana från
norra stambanan vid Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär samt
denna banas utrustande med trafikmateriel äfvensom för uppmuddring
af Umeå älf utmed kajen vid Storsandskär ett belopp af 2,600,000 kronor.
I det yttrande till statsrådsprotokollet, som föregick Kungl. Maj:ts
proposition i ärendet, både departementschefen bland annat yttrat:
»Hvad beträffade upptagandet af en djupare segelränna från Storsand¬
skär till Storfjärden, hvilken fråga järnvägsstyrelsen i sin underdåniga
skrifvelse den 22 februari 1894 berört, så torde genom hvad Kungl.
Maj:ts befallningshafvande anfört, vara utredt, att några vidlyftiga
arbeten i detta afseende icke på länge erfordrades, och för öfrigt torde
hela denna fråga i första hand vidkomma Umeå stad.»
. I sin berättelse hafva 1898 års statsrevisorer rörande denna bana
anfört bland annat, att arbetena å banan påbörjats i juni 1895 och
bandelen Vännäs—Umeå öppnats för allmän trafik den 29 september
1896, att bandelen Umeå—Storsandskär däremot ännu ej vore fullbordad,
att den i förslaget upptagna bron öfver norra älfgrenen vore färdig¬
byggd och järnvägsspåret utlagdt fram till Storsandskär, där jämväl
kajbyggnad påbörjats, men att arbetena å bandelen dock afbrutits, enär
desammas fullföljande tillsvidare vore utan ändamål, då älfven ännu ej
uppmuddrats på sätt förslaget förutsatt.
Såväl 1900 som 1901 års statsrevisorer hafva sedermera framhållit
de stora kostnader, som vore förenade med bibehållandet af den öfver
norra älfgrenen uppförda brobyggnaden.
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
37
Med anledning af hvad 1898 års statsrevisorer anfört, hade emeller¬
tid Riksdagen i skrifvelse den 10 maj 1899 anhållit, att Kungi. Maj:t
måtte dels låta verkställa utredning angående vattenförhållandena i Ume
älf, i hvad de kunde inverka på öppenhållandet af en segelränna från
Storsandskär till hafvet, samt därefter bringa till stånd en bestämd
öfverenskommelse med Umeå stad angående en sådan rännas upptagande
och underhållande, dels ock meddela föreskrift, att arbetena å bandelen
Umeå—Storsandskär icke finge återupptagas, förrän berörda utredning
och öfverenskommelse åvägabragts. I anledning häraf förordnade Kungl.
Maj:t den 30 juni 1899, att arbetena å nämnda handel icke finge åter¬
upptagas, förrän Kungl. Maj:t, på framställning af järnvägsstyrelsen,
därtill lämnat särskild! tillstånd. Samtidigt erhöll väg- och vatten¬
byggnadsstyrelsen i uppdrag att låta verkställa sådan undersökning
angående vattenförhållandena i Ume älf, som i Riksdagens omförmälda
skrifvelse afsåges, hvilken utredning sedermera, jämlikt Kungl. Maj:ts
särskilda medgifvande den SO december 1899, omfattat äfven sträckan
af älfven mellan Umeå och Storsandskär.
Af nu införskaffade upplysningar hafva revisorerne inhämtat,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 11 januari 1902 — med
öfverlämnande tillika af ett på styrelsens föranstaltande af d. v. distrikts-
chefen Wijnblad utarbetadt förslag till i Riksdagens skrifvelse omför¬
mälda farledsreglering, upptagande en kostnad af 2,360,000 kronor,
däraf 595,000 kronor för sträckan Umeå—Storsandskär och 1,765,000
kronor för sträckan Storsandskär—hafvet — till Kungl. Maj:t afgifvit
ett af styrelsen förordadt, modifieradt förslag till dylik reglering, beräk-
nadt till en kostnad af 1,363,000 kronor, hvaraf 490,000 kronor för
sträckan Umeå—Storsandskär och 873,000 kronor för sträckan Storsand¬
skär—hafvet;
att Umeå stadsfullmäktige, med hvilka Umeå stads magistrat in¬
stämt, i skrifvelse den 12 september 1902 anfört, bland annat, att för¬
slaget rörande förläggandet af banans slutpunkt till Storsandskär till¬
kommit utan någon som helst framställning från Umeå stads sida; att
Storsandskär vid den tiden ej legat inom stadens hamnområde, att Umeå
stad först efter det Storsandskär bestämts som järnvägens slutpunkt
ingått med anhållan om hamnområdets utvidgande, så att Storsandskär
skulle komma att ligga inom detsamma, att Umeå stad ej varit represen¬
terad eller kunnat göra sin talan gällande vid uppgörandet af de under¬
sökningar och beräkningar som legat till grund för förslaget om banans
utsträckande till Storsandskär, att någon skyldighet beträffande farledens
uppräkning å sträckan Storsandskär—Storfjärden hvarken ålagts eller
38
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
ålåge Umeå stad, men att Umeå stad likväl vore villig att till förfogande
för ett muddringsarbete ställa vissa mnddringsmaterial äfvensom att
Umeå stad tillförbunde sig, under förutsättning af lämpliga hamn- och
muddringsafgifter, det framtida underhållet af såväl den upptagna segel¬
rännan som hamnplatsen samt att staden för sin del biträdde det af
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordade förslaget till farledsreglering;
att Kungl. Mapts befallningshafvande i Västerbottens län i skrifvelse
den 31 oktober 1902 under meddelande, att Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i hufvudsak icke hade något att erinra mot väg- och vatten-
byggnadsstyrelsens meromnämnda förslag, såsom sin mening uttalat,
att Umeå stad icke kunde åläggas att på egen bekostnad utföra ifråga¬
varande regleringsarbeten;
att järnvägsstyrelsen, på anmodan, i skrifvelse den 28 september
1903 meddelat, att arbetena å sträckan Umeå—Storsandskär, hvilka på
grund af Kungl. Maj:ts här ofvan omförmälda beslut den 30 juni 1899
efter denna tidpunkt endast bestått i för brons öfver Norrån bestånd
nödvändiga åtgärder, hade fortskridit så långt att anläggningen vore i
det stora hela färdig men att vissa arbeten med afseende å stickspåret
vid Storsandskär, bron öfver Norrån, uppförandet af byggnader å Stor¬
sandskär, kajen, lastningsbryggan å Storsandskär, telegrafledningar in. in.
ännu återstode; att kostnaderna för nu omförmälda arbeten beräknades
till ungefär 35,000 kronor samt att den kostnad för uppmuddringen
af Ume älf vid Storsandskär utmed nyssnämnda kaj och lastningsbrygga,
som i det ursprungliga förslaget upptagits till eu kostnad af 36,000
kronor, komme att kräfva en afsevärdt högre kostnad;
att järnvägsstyrelsen i samma skrifvelse tillika framhållit, att, då
äfven det modifierade förslag till reglering af Ume älf, som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen framlagt, skulle komma att medföra mycket
afsevärda kostnader, och då clen möjlighet icke torde vara utesluten,
att farledsregleringen, utförd enligt detta förslag, icke skulle blifva
fullt effektiv, och då Umeå stad icke kunde åläggas att på egen be¬
kostnad utföra regleringsarbetet samt det slutligen icke kunde förutses,
i hvad man de beräknade kostnaderna kunde komma att öfverskridas
i följd af vederbörande strandägare tillerkända skadeersättningar, det
syntes järnvägsstyrelsen vara erforderligt, att, innan ärendet företoges
till slutligt afgörande, en noggrann undersökning genom järnvägs¬
styrelsens försorg verkställdes för utrönande, om Vännäs—Umeåbanan
kunde för mindre kostnad framdragas till lämplig plats vid hafvet;
att Kungl. Maj:t den 6 maj 1904 uppdragit åt järnvägsstyrelsen
att, efter utredning ej mindre på hvad sätt och för hvilken kostnad
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
39
statsbanan Vännäs—Umeå kunde framdragas till lämplig plats vid hafvet,
än äfven hvilka fördelar af en sådan utsträckning af banan vore att
vänta samt hvilken afkomst en järnväg från Umeå till hafskusten kunde
beräknas gifva, till Kungl. Maj:t inkomma med förnyadt utlåtande inne¬
fattande jämväl yttrande, huruvida anledning förefunnes för staten att
framdraga berörda statsbana till hafskusten;
att järnvägsstyrelsen den 31 december 1904 afgifvit förslag till
en statsbana mellan Umeå och hafvet vid Holmsund jämte grenbana
till lastageplats^! vid Djupvik, enligt hvilket förslag den 19,740 meter
långa banan, som å linjen Umeå—Norrån sammanfölle med den delvis
färdigbyggda banan Umeå—Storsandskär, skulle från Norrån fortsätta
utefter stranden af Ume älf och Osterfjärden förbi Löfö by, Iiolmsunds
kyrka och Patronviken öfver Vedkastudden till Stormskär, med gren¬
banan till Djupvik dragen från en påtänkt bangård 1 kilometer nordost
om Holmsunds kyrka;
att järnvägsstyrelsen i sammanhang med nyssnämnda förslag
öfverlämnat ett eget förslag till farledsreglering å sträckan Storsand¬
skär—hafvet, beräknadt till en kostnad af 1,846,000 kronor äfvensom
meddelat, att den sammanlagda kostnaden för en fullbordad bana från
Umeå till Storsandskär och reglering af Ume älf, grundad på styrelsens
förslag härutinnan, skulle belöpa sig till c:a 2,554,000 kronor, inbe-
räknadt de redan nedlagda kostnaderna 361,257 kronor 93 öre, under
det att statens utgift för en statsbana från Umeå till hafvet vid Holm¬
sund med rullande material, bispår, kajer och upplagsplatser skulle
blifva, med inberäknande af sistnämnda kostnader, 1,739,246 kronor
15 öre; livarjämte styrelsen omförmält att en behållning af 59,642
kronor 28 öre ännu förefunnes af de medel, Riksdagen anvisat för
statsbanan Umeå—Vännäs;
att järnvägsstyrelsen tillika anfört, att beräkningarna angående
banans Umeå—Holmsund ekonomiska bärighet visserligen lämnat ett
mindre tillfredsställande resultat — en afkomstprocent af i det allra
närmaste 1 — men att, då Umeå af i öppen dag liggande skäl icke
kunde blifva ifrågavarande banas slutpunkt, styrelsen icke tvekade att
tillstyrka banans framdragande till hafvet enligt det öfverlämnade
förslaget; samt att enligt styrelsens förmenande förläggningen af slut¬
punkten till Holmsund i stället för till Storsandskär skulle medföra
följande fördelar, nämligen: afsevärdt mindre kostnad för staten, till¬
räckligt vattendjup vid Holmsunds hamn för de största fartyg, som
kunde tänkas trafikera Bottniska viken, under det att endast 5,2 meter
djupgående fartyg kunde framföras till Storsandskär, äfvensom möjlig¬
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
heten att tämligen noggrant beräkna den årliga underhållskostnaden,
hvilket däremot icke ens närmelsevis torde låta sig göra vidkommande
den reglerade älfsträckan Storsandskär—hafvet, till hvilka fördelar ock
komme, att genom slutpunktens förläggande till Holmsund dels åstad¬
kommes upprätthållande året om af den lifliga persontrafiken mellan
Umeå och de industriella anläggningarna vid Holmsund äfvensom
transporten af lifsmedel från upplandet till samma anläggningar, dels ock
vinsten af en omkring 4 å 5 veckors längre seglationstid i hamnen
vid banans ändpunkt;
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i skrifvelse den 28 februari
1905 mot vissa af järnvägsstyrelsen föreslagna hamnanordningar vid
banans slutpunkt vid hafvet afgifvit åtskilliga erinringar, hvilka af
järnvägsstyrelsen bemötts i skrifvelse den 23 juni 1905;
att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län i skrifvelse
den 25 september 1905 uttalat sitt lifliga tillstyrkande af järnvägs¬
styrelsens förslag om banan Umeå—Holmsund;
att chefen för generalstaben i skrifvelse den 12 oktober 1905,
under omförmälande att han ej ansåge den ifrågasatta banan äga synner¬
ligen stor betydelse för försvaret, tillstyrkt sistberörda förslag;
att järnvägsstyrelsen i affordradt utlåtande den 16 februari 1906
efter att till en början hafva ifrågasatt, huruvida — då såväl Väster¬
bottens läns landsting som Umeå stads åtaganden i afseende å mark¬
upplåtelse för en bana Umeå—Storsandskär afgifvits under förutsättning
af banans framdragande till Storsandskär — staten kunde underlåta
att utsträcka banan till någon ur sjötrafikens synpunkt lämplig plats
vid hafvet, tillika anfört, att från statens sida intet borde åtgöras för
fullbordande af bandelen Umeå—Storsandskär, därest ej reglering af
farleden i Ume älf skulle komma till stånd, och icke heller, därest ej
statsbanan anlades från Umeå till hafvet vid Holmsund; att därest ban¬
delen Umeå—Storsandskär skulle fullbordas, vidlyftiga arbeten såväl
å själfva banan som vid hamnen å Storsandskär vore erforderliga; att
därest älfregleringen icke komme till stånd, bron öfver Norrån till
Stors andskär jämte de å Storsandskär utlagda järnvägsspåren borde
borttagas, men spåret från Umeå till norra stranden af Norrån bibe¬
hållas särskildt med hänsyn därtill, att detsamma sedermera kunde ingå
såsom ett led i den förbindelse mellan Umeå och hafvet, som förr eller
senare måste bringas till stånd, därest det med bibanan Vännäs—Umeå
afsedda ändamålet skulle till fullo vinnas; samt att det, med hänsyn
till de icke obetydliga kostnader, som vore förenade med brons under¬
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
41
håll, vore önskvärd!, att beslut snarast fattades, huruvida Storsandskär
skulle blifva slutpunkt för Umeåbanan;
att järnvägsstyrelsen i skrifvelse den 29 november 1906 till Kungl.
Maj:t framhållit, att då det torde dröja länge, innan frågan vare sig om
anläggning af den utaf styrelsen föreslagna bibanan från Umeå till
Holmsund eller om utförande af den ifrågasatta regleringen af farleden
i Ume älf blifvit slutligen afgjord, styrelsen funne det vara nödigt
att den öfver Norrån uppförda bron tillika med hamnbryggan och spåren
å Storsandskär oförtöfvadt borttoges, och har järnvägsstyrelsen i skrif-
velsen tillika meddelat, att kostnaden för dessa åtgärder skulle belöpa
sig till 9,500 kronor och värdet af de vid upptagningen erhållna materia-
lierna till 34,741 kronor;
samt att af skrifvelse den 24 september innevarande år från Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län framginge, att för den till¬
tänkta järnvägssträckans framdragande enligt järnvägsstyrelsens förslag-
ända fram till stranden af Stormskär med mötesspår vid Sofiehem och
bispår från Holmsund till Djupvik, staten icke behöfde vidkännas någon
utgift för vare sig inlösen af mark eller kostnader för flyttning al
byggnader in. in. samt att Stormskär i sin helhet upplåtits åt staten.
Revisorerne hafva under året besökt den ofullbordade bandelen
Umeå—Storsandskär och funnit, att det med bandelens anläggande
afsedda ändamålet alls icke vunnits. Enligt inhämtade upplysningar
hafva underhållskostnaderna för bron öfver Norrån, däri inbegripet dels
förstärkningsarbeten, dels isning kring brons pålok, uppgått till
för tiden intill den 28/9 1903 ............... kronor 16,112: 16
under tiden 279 1903—37lä 1904 ................................... „ 2,946: 31
„ „ 7i 1905—-”Va 1906 .................................... „ 2,728: 9 3
„ „ 3%i 1906—21Ao 1907 .............................. „ 3,458: 3 2
Summa kronor 25,245: 7 2.
Då sålunda den öfver Norrån uppförda bron och de å Storsandskär
för järnvägen gjorda anläggningarne utan motsvarande nytta medföra
väsentliga kostnader för staten, anse revisorerne, att desamma böra
ofördröjligen borttagas.
Å linjen Umeå—Norr ån hafva under tiden 1897 till och med sist-
lidne september månads utgång, enligt uppgift, såsom bandelens enda
trafikinkomster influtit för vagnuttagning 16,234 kronor.
Revisorerne, som icke anse sig böra ingå i pröfning, huruvida äfven
den till Norrån byggda banlinjen bör upprifvas eller om banan bör
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Åfd. 43 Höft. 6
42
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Järnvägs¬
styrelsens
utlåtande.
framdragas till hafvet, hafva dock velat framhålla vikten af att denna
fråga snarast möjligt bringas till afgörande samt ifrågasätta, huruvida ej,
i händelse banan framdrages till hafvet, de industriella anläggningar, som
äro närmast berörda af banans tillkomst, böra i vidsträcktare män än
som blifvit utfäst bidraga till anläggningskostnaden.»
Rörande denna punkt i revisionsberättelsen har järnvägsstyrelsen
i utlåtande den 18 januari innevarande år anfört följande.
»Sedan styrelsen, såsom revisorerne i sin berättelse omnämnt, den
31 december 1904 afgifvit underdånigt förslag till en statsbana mellan
Umeå och hafvet vid Holmsund äfvensom förslag till farledsreglering å
sträckan Storsandskär—hafvet, hvilken reglering skulle erfordras, om
banan från Umeå till Storsandskär fullbordades, samt Eders Kungl.
Maj:t genom nådigt bref den 22 december 1905 anbefallt styrelsen att
i ärendet ånyo inkomma med underdånigt utlåtande och däri, under
förutsättning att reglering på statens bekostnad af farleden i Ume älf
icke komme till stånd och ej heller statsbana från Umeå till liafvet vid
Holmsund komme att anläggas, afgifva förslag till de åtgärder, som
med afseende å den ofullbordade bandelen Umeå—Storsandskär borde
från statens sida lämpligen vidtagas, har styrelsen uti underdånig skrif¬
velse den 16 februari 1906 afgifvit förslag till åtgärder i nyss omför-
mälda hänseenden. Såsom framgår af berörda underdåniga skrifvelse,
för hvars hufvudsakliga innehåll redogörelse återfinnes i revisorernes
berättelse och af hvilken transumt härmed öfverlämnas, har styrelsen
framhållit önskvärdheten af, att beslut snarast möjligt måtte fattas,
huruvida Storsandskär skulle blifva slutpunkt för Umeåbanan, samt
påpekat, att, därest så skulle blifva förhållandet, bron öfver Norrån
borde utan tidsutdräkt borttagas för undvikande af de icke obetydliga
kostnaderna för den isning omkring brons pålok, hvilken måste före¬
tagas till förekommande af pålokens skadande genom isens åverkan vid
vattenytans höjning och sänkning.
Därefter har styrelsen uti underdånig skrifvelse den 29 november
1906 ånyo hänskjutit frågan om borttagande af förenämnda bro öfver
Norrån till Eders Kungl. Maj:ts nådiga afgörande, därvid styrelsen i
underdånighet anhållit, det Eders Kungl. Maj:t täcktes dels bemyndiga
styrelsen att — under förutsättning af Västerbottens län landstings
medgifvande — låta borttaga ej mindre ifrågavarande bro än äfven det
från norra stranden af Norrån till den ifrågasatta hamnen vid Storsand¬
skär utlagda spåret jämte å Storsandskär befintliga sidospår och påbör¬
jade hamnbryggan, dels ock medgifva, att, sedan de vid borttagandet
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
43
af berörda anläggningar erhållna materialier blifvit åsätta det värde,
samma materialier vid upptagandet kunde hafva, efter afdrag för kost¬
naden för upptagningen, beloppet finge godtskrifvas Vännäs—Umeå-
banans ännu icke afslutade räkenskap.
På grund af hvad styrelsen sålunda hittills åtgjort i ärendet, finner
styrelsen hvad revisorerne anfört i fråga om bron öfver Norrån och
anläggningarna å Storsandskär äfvensom bandelen Umeå—Storsandskär
icke föranleda vidare yttrande.
Hvad beträffar frågan, huruvida ej, i händelse banan framdrages
till hafvet, de industriella anläggningar, som äro närmast berörda af
banans tillkomst, böra i vidsträcktare mån än som blifvit utfäst bidraga
till anläggningskostnaden, är från styrelsens sida icke något häremot
att erinra.»
Då statsbanans framdragande till Storsandskär måste, för att lända utskottets
till nytta, med nödvändighet föranleda så kostsamma uppmuddringar i vttrandc-
Umeå älf, att järnvägens framförande till Holmsund komme att blifva
betydligt billigare, anser utskottet, att bansträckningen Norrån—Storsand¬
skär icke bör fullbordas och att sålunda bron öfver Norrån samt å
nämnda bansträcka befintliga järnvägsspår böra, till undvikande af
onödiga underhållskostnader, borttagas. Men då, enligt hvad järnvägs¬
styrelsen upplyst, denna fråga är föremål för Kungl. Maj:ts pröfning,
har utskottet, som velat uttala förhoppning om frågans snara afgörande,
endast velat hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen
omförmäla.
§ 7.
(rev. ber. pag. 191 och 192; uti. pag. 061—662.)
Under den resa, som revisorerne år 1907 företagit i Norrland, Ang. omby g g-
hade det, enligt hvad revisorerne vidare meddelat, ådragit sig deras ^gsbron^fler
uppmärksamhet, att tågen vid passerandet af statens öfver Ångerman- Ångerman-
älfven uppförda bro framfördes med synnerligen ringa hastighet. Revi-
sorerne hade därför ansett nödigt att inhämta närmare upplysningar
rörande denna bro och dess konstruktion och ville i dessa afseenden
lämna följande upplysningar.
Brobyggnaden ifråga, som uppförts under åren 1887—1888, hade
fem spann, nämligen ett å 24,3 meter, ett å 44,8 meter, två å 51,8
44
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
meter samt ett midtspann af 76,4 meters längd. Farbanan å bron vore
förlagd 40,5 meter öfver älfvens högvattenyta. Enär man vid tiden
för brons byggande byst den uppfattningen, att rörelsen å statsbanan
från Långsele norrut skulle komma att blifva af ringa omfattning och
att därför relativt lätt materiel skulle för trafikens ombesörjande fram¬
föras öfver bron, både flertalet af brons spann konstruerats endast föl¬
en så låg, jämt fördelad rörlig belastning som 3,500 kilogram per meter,
en belastning, som väsentligen understege den för öfriga broar med
motsvarande spännvidder å linjen Långsele—Boden beräknade. På grund
af brons stora böjd och då bron konstruerats för uppbärande af relativt
lätta fordon, hade för trafikens upprätthållande med tyngre lokomotiv
än hvad till en början förutsatts, det ansetts lämpligt utfärda föreskrift
dels därom att tågen vid passerandet af bron icke finge framföras med
större hastighet än 20 kilometer i timmen, dels och att i trafik öfver
bron skulle användas jämförelsevis lätta lokomotivtyper, af hvilka det
tyngsta för godstågen använda, lokomotiv Litt. Ke, hafva ett hjultryck
af 5,8 ton samt totalvikt af 55,5 ton och det tyngsta för persontågen
i bruk tagna, lokomotiv Litt L, ett hjultryck af 6 ton samt eu total¬
vikt af 78,5 ton. Af lokomotiv Litt. Ko tillätes två sammankopplade
framföras å bron, men lokomotiv Litt. L finge icke öfver bron framgå
koppladt med annat lokomotiv. De påkänningar, som dessa lokomotiv
jämte tåg åstadkomme i bromaterialet, vore så pass stora, att lokomotiv
med större hjultryck och totalvikt än de här nämnda icke borde fram¬
föras å bron i fråga.
Revisorerne hade ytterligare inhämtat, att trafiken öfver bron
likasom å hela banan Långsele—Boden visserligen vore relativt ringa,
men att med hänsyn till banans byggnadssätt — starka lutningar och
skarpa kurvor — det dock vore högeligen önskvärd!, att tyngre loko¬
motiv än de nuvarande kunde komma till användning, särskild! för
godstågens framdragande. Den jämförelsevis ringa dragkraften hos de
banan nu trafikerande godstågslokomotiven föranledde nämligen dels
insättning af många extratåg, dels och användning i stor utsträckning
af två lokomotiv för tågs framförande. Så hade förstärkningslokomotiv
under tiden 1 januari—30 september 1905 användts 741 gånger, mot¬
svarande ungefär 990 gånger om året. Därest lokomotiv med större
dragkraft skulle komma till användning, skulle dylika lokomotivkopp¬
lingar äfvensom extra tåg, åtminstone med trafikens nuvarande omfatt¬
ning, högst sällan behöfva ifrågakomma, hvarigenom driftkostnaden
skulle kunna högst väsentligt nedbringas. Af genom järnvägsstyrelsens
försorg verkställd utredning hade framgått, att, därest 8-kopplade gods-
Statsutskotieis Utlåtande N:o 75.
45
tågslokomotiv hade användts år 1905 å linjen Lång-sele—Boden, behof
af förstärkningslokomotiv icke skulle hafva ifrågakommit, hvarigenom
en besparing i driftkostnaden af omkring 130,000 kronor skulle hafva
uppstått enbart å maskinafdelningens konto. De 8-kopplade lokomotiv
af modell Ditt. E med hjultryck af 6,2 5 ton och en totalvikt af 82,7
ton, som under de två senaste åren inköpts för statsbanorna i Norrland,
Unge icke framföras öfver förenämnda brobyggnad.
Då sålunda en mera bärkraftig järnvägsbro öfver Ångermanälfven
än den nuvarande syntes revisorerne vara af behofvet påkallad, ansåge
sig revisorerne böra framhålla önskvärdheten häraf, att åtgärder snarast
möjligt vidtoges i ändamål att de fordringar, som ställdes på ett ut-
veckladt kommunikationsväsen, måtte varda med afseende å nämnda
brobyggnad behörigen tillgodosedda.
I häröfver afgifvet utlåtande af den 18 januari 1908 har järnvägs¬
styrelsen meddelat, att styrelsen i underdånig skrifvelse den 11 december
1907 rörande behof af nya byggnader och anläggningar vid statens
trafikerade banor omförmält, bland annat, den af revisorerne omskrifna
brobyggnaden öfver Ångermanälfven vid Forsmo samt hemställt, att
frågan om denna brobyggnad måtte bringas under 1908 års Riksdags
bepröfvande för beviljande af erforderligt extra anslag till påbörjande
redan samma år af arbeten "med uppförande af ny bro.
Jämte erinran att innevarande års Riksdag till påbörjande af upp¬
förande utaf en ny järnvägsbro öfver Ångermanälfven vid Forsmo, hvars
anläggning i sin helhet beräknats kosta 953,000 kronor, anvisat på
extra stat för år 1909 400,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att
förskottsvis af tillgängliga medel däraf under år 1908 utanordna 200,000
kronor, har utskottet velat hvad därjämte i detta ärende förekommit för
Riksdagen
omförmäla. *
Medicinalstyrelsen.
§ 8.
(rev. ber. pag. 204; uti. pag. 665—670).
Revisorerna hafva meddelat, att de med anledning af de upprepade
rymningar, som förekommit vid Stockholms hospital, hade besökt
Järnvägs¬
styrelsens ut¬
låtande.
Utskottets
yttrande.
Ang. vården
af kriminal¬
dårar vid ri¬
kets hospital.
46
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Medicinal¬
styrelsens ut¬
låtande.
denna anstalt, hvarvid revisorerne iakttagit, att de forna cellerna i
allmänhet förvandlats till rum genom gluggarnas nedhuggning till
fönster. Endast i de fyra så kallade stormcellerna hade bibehållits
dylika gluggar, från hvilka dock gallren borttagits, en åtgärd hvar¬
igenom rymning underlättats. Kriminaldårarna vårdades numera till¬
sammans med de öfriga sinnessjuka, hvilken anordning revisorerne
icke ansåge betryggande eller i öfrigt lämplig.
För att omedelbart kunna bereda vård åt sådana personer, hvilka
blifvit för begångna brott förklarade otillräkneliga, hade år 1906
öppnats en kriminalasyl i Växjö. De brottslingar, som under straff¬
tiden blefve sinnessjuka, förvarades däremot i fängelserna, intill dess
att plats på något hospital kunde beredas dem. Förvaringen af brotts¬
lingar å hospital vore emellertid förenad med störa svårigheter. Cell¬
systemet vore i det stora hela afskaffadt å sinnesvårdanstalterna, hvilka
numera vore inrättade snarare som sjukhus än som fängelser, och de¬
samma syntes ej förfoga öfver de säkerhetsanordningar, som vore er¬
forderliga för vården af kriminaldårar. Det kunde alltså, enligt revi-
sorernes mening, ifrågasättas, huruvida icke vid något eller några af
rikets hospital åtgärder borde vidtagas i ändamål att där måtte kunna
interneras sinnessjuka straffångar, så länge desamma vore farliga för
den allmänna säkerheten.
Rörande denna fråga har medicinalstyrelsen i utlåtande den 15
sistlidne januari jämte åberopande af infordradt yttrande från direktionen
för Stockholms hospital erinrat, hurusom vården af kriminalpatienter
under senaste decenniet varit föremål för ganska mycken uppmärk¬
samhet från myndigheters sida, samt vidare anfört följande. »Med an¬
ledning af Riksdagens framställning den 9 maj 1900, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida allmänna föreskrifter borde
utfärdas om förvarande af sådana häktade och för brott tilltalade
personer, hvilka på grund af sinnessjukdom förklarats otillräkneliga för
begångna brott, afgaf medicinalstyrelsen, hvars yttrande infordrats,
underdånigt förslag till uppförande af den sedermera tillkomna afdel-
ningen för kriminalpatienter vid Växjö hospital. Enligt medicinal¬
styrelsens förslag skulle denna afdelning emottaga dels för brott till¬
talade, otillräkneliga förklarade sinnessjuka, dels sådana för brott till¬
talade personer, hvilkas sinnesbeskaffenhet kräfde noggrannare observation,
del slutligen sinnessjuka straffångar, hvilka uttjänat sina straff eller
hvilka på grund af särskilda omständigheter under strafftiden ej utan
svårare olägenhet kunde inom fängelserna vårdas. Nämnda kriminal-
Statsutskottets Utlåtande N:o 75. 47
aldelning är inrättad för 100 manliga sjuka. Emellertid gjordes vid
utarbetandet af planen för densamma en beräkning angående behofvet
af platser åt manliga kriminalpatienter för riket i dess helhet, som
lesulterade i, att 200 sådana patienter behöfde vård å särskilda afdel-
nmgai. Blott hälften kunde således få plats å Växjö hospital. För
det återstående 100-talet tänkte man sig, att en liknande afdelning
kunde anordnas vid ett nytt hospital för öfre delen af landet. Vid
planläggningen af denna anstalt, för hvilken platsen sedermera blef
bestämd till Säter, syntes det emellertid betänkligt att, innan någon
erfarenhet ännu vunnits angående Växjöafdelningen, fullfölja den ur¬
sprungliga . planen, desto mer som i utlandet uppförda afdelningar för
kriminalpatienter i allmänhet ej voro beräknade för ett så stort antal
sjuka,_ som. här af ekonomiska skäl hade skett. Sedan ifrågavarande
afdelning vid Växjö hospital nu under 2 år varit i bruk, har det också
visat sig vara förenadt med afsevärd risk att i en byggnad och på en
sj uk var ds anstalt hopa allt för stort antal af dessa i många fall mycket
farliga och svårskötliga patienter. Smärre starkt byggda afdelningar,
beräknade för högst SO sjuka och förlagda invid olika hospital, skulle
säkerligen .bättre fylla sitt ändamål. När därför under förra året kom-
mitterade från Kopparbergs läns landsting hos medicinalstyrelsen gjorde
förfrågan angående villkoren för tillstånd att för landstingets räkning-
få uppföra en °upptagningsanstalt, för 30 sinnessjuka från länet å Säters
hospitals område, framhöll medicinalstyrelsen uti sitt svar den 7 sist-
lidne augusti, med hänvisning i öfrigt till de af Eders Kungl. Maj:t
och Riksdagen förut i dylika fall meddelade bestämmelser och då större
utrymme för så kallad fri behandling anslagits vid Säter än vid något
förut byggdt hospital här i riket, att en paviljong för länets räkning,
för att af medicinalstyrelsen kunna tillstyrkas, borde uppföras i form af
en sluten, starkt byggd paviljong för 30 sjuka, innehållande celler och
isoleringsrum, fördelade i 4 å 5 afdelningar. Enligt hvad medicinal¬
styrelsen har sig bekant, har landstinget numera besluta, att i öfver¬
ensstämmelse med styrelsens förslag gorå underdånig framställning om
tillåtelse att uppföra en dylik paviljong å Säters hospitals område.
Vinner denna framställning Eders Kungl. Maj:ts och Riksdagens bifall,
beredes således därigenom möjlighet att å för ändamålet särskilt an¬
ordnad afdelning å detta hospital anbringa ytterligare 30 kriminal-
patienter. Länets sjuka, som ej tillhöra denna kategori, skulle, som
vanligt, inhysas på andra afdelningar af anstalten.
Att vårda kriminalpatienter tillsammans med hospitalens öfriga
patienter medför emellertid i alla händelser stora svårigheter, särskildt
48 Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
när det gäller sinnessjuka straffångar. Erfarenheten har nämligen visat,
att de från fängelserna till hospitalen öfverförda patienterna ofta äro
af en indiscinabel, opålitlig eller våldsam karaktär, och att deras när¬
varo å hospitalen för dessa utgör en tunga; de verka där såsom ett
band på hospitalens utveckling. Å andra sidan kan straffånge, som
drabbas af sinnessjukdom, ej inom fängelset erhålla lämplig vard;
fängelsets resurser äro i detta afseende mycket små och dess utrust¬
ning synnerligen dålig, hvilket förhållande i alla händelser kan med¬
föra stort men, eftersom väntetiden å hospitalsplats med den nuvarande
platsbristen vanligen blifver ganska lång. Dessa olägenheter skulle
kunna öfvervinnas genom uppförande vid de centrala fängelserna af
särskilda sinnessjukafdelningar, ställda under ledning af psykiatriskt
utbildade läkare. Genom sådana afdelningar blefve hospitalen befriade
från individer, -som ej lämpa sig för friare vård, och den inom fäng¬
elset insjuknade fången kunde där beredas fullgod vård. Ett uppslag
i dylik riktning har fångvårdsstyrelsen uti skrifvelse den 12 juni 1900
meddelat medicinalstyrelsen för yttrande, och har medicinalstyrelsen uti
skrivelser till fångvårdsstyrelsen den 17 oktober 1900 och den 20
september 1901 ställt sig gynnsam till förslaget och inbjudit fångvårds¬
styrelsen till fortsatt samarbete för ett detaljeradt förslags utarbetande.
Tillkomsten af Växjö hospitals kriminalafdelning synes emellertid hafva
förorsakat uppskof med förslagets vidare bearbetning. Medicinal¬
styrelsen har sig också bekant, att psykiatriska föreningen under sist¬
lidet år hos fångvårdsstyrelsen gjort framställning om åtgärders vid¬
tagande från nämnda styrelses sida för inrättande af hospitalsafdelningai
vid en eller flera af rikets större straffanstalter.
Med anledning särskild! af statsrevisorernes uttalande i fråga om
otillräckliga säkerhetsåtgärder för kriminalpatienters vård å hospitalen
vill medicinalstyrelsen i underdånighet erinra därom, att anmärkningar
tidigare gjorts i motsatt riktning. Så framhöllo Riksdagens revisorer
i sin den 30 november 1897 afgifna berättelse med anledning af besök
å Kristinehamns hospital bland annat, att fönstren i isoleringsrummen
vore så små, att dessa rum gjorde intryck att vara fängelseceller, hvadan
fönstren syntes böra upphuggas och förstoras, så att de komrne att införa
mera ljus. En liknande erinran gjorde Riksdagens revisorer för år 1904,
i det de uttalade önskvärdheten däraf, att vid samtliga hospitalen upp¬
huggning af cellfönstren måtte vidtagas i så stor utsträckning, som
lämpligen kunde ske. Cellernas förändring till rum med fönster i vanlig
höjd har sedermera visserligen i stor utsträckning ägt rum vid rikets
samtliga anstalter, men medicinalstyrelsen har dock städse haft sin
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
49
uppmärksamhet riktad på, att sådan förändring ej skulle ske i större
utsträckning, än att för rymning benägna eller på annat sätt svår-
handterliga sjuka kunde kvarhållas på hospitalen.
Revisorernes anmärkning från besöket på Stockholms hospital att
gallren skulle borttagits från de så kallade stormcellerna och att rymning
därigenom skulle möjliggöras, beror uppenbarligen på någon missupp¬
fattning, såsom framgår af anstaltens öfverläkare professor Gadelius’ i
ämnet lämnade förklaring, hvilken åberopats i direktionens för Stock¬
holms hospital ofvan omnämnda yttrande. Hvarken i dessa celler eller
några motsvarande på andra hospital hafva nämligen gallren aflägsnats.»
Ofverläkarens vid Stockholms hospital, af hospitalsdirektionen åbe¬
ropade yttrande af den 8 sistlidna januari är, hvad förevarande ämne
beträffar af följande lydelse.
»Att kriminalpatienter vårdas tillsammans med andra sjuka har
aldrig å Stockholms hospital lika litet som å andra hospital kunnat
undvikas. Det vore emellertid för vissa fall synnerligen önskvärdt att
å en mindre, fastare och mot rymnings försök tryggad afdelning kunna
isolera samhällsvådliga sjuka, framför allt sådana tillhörande kriminal¬
patienternas kategori.
Beträffande vissa till denna kategori hörande, nämligen sinnessjuka
straffångar, till hvilka en från Stockholms hospital under senare tid
ofta rymd person hörde, tillgodoses samhällets säkerhet bäst genom
inrättandet af smärre fängelsehospital i samband med våra central¬
fängelser. Därigenom skall äfven en för straffången ofta rätt uppenbar
orättvisa, att icke få i strafftiden medräkna den tid han vårdats som
sinnessjuk, undvikas.»
Utskottet, som delar revisorernes mening om vikten af att till¬
fyllestgörande åtgärder vidtagas för kriminaldårars afskiljande från
öfriga patienter å rikets hospital och deras internerande på sådant sätt,
att de icke blifva farliga för den allmänna säkerheten, får dock, då så
väl fångvårdsstyrelsens som medicinalstyrelsens uppmärksamhet är fästad
å förevarande angelägenhet och ett samarbete mellan dessa ämbetsverk
för frågans lösning kan emotses, hemställa,
att revisorernes ofvan nämnda framställning för
närvarande icke må till någon Riksdagens åtgärd för¬
anleda.
Bih. till Riksd. Prat. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 43 Höft.
Ofverläkarens
vid Stockholms
hospital
yttrande.
Utskottets
yttrande.
7
50
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Ang. kon¬
trollen öfver
hospitals-
medlens för¬
valtning.
§ 9.
(rev. ber. pag. 204—207; uti. pag. 668—670).
Efter att hafva lämnat en redogörelse för de hufvudsakliga be¬
stämmelserna i gällande instruktioner för tjänstemännen vid statens kur-
ocb vårdanstalter för sinnessjuke den 30 december 1885 äfvensom för
vissa i kungl. stadgan angående sinnessjuke den 14 juni 1901 gifna
föreskrifter både, enligt hvad revisorerne erinrat, 1906 års revisorer
framhållit, att de kontrollföreskrifter, som där meddelats beträffande
redovisningen af de till hospitalsvården börande penningemedel m. m.
icke syntes vara tillfyllestgörande och att en effektiv kontroll öfver
sysslomännens förvaltning icke alltid utöfvades. Revisorerne ansågo
därför erforderligt, bland annat, att den genom hospitalsdirektionerna
utöfvade kontrollen skärptes genom att mera ingående inventeringar
anställdes särskildt genom tillsyn att kassajournalerna behörigen verifi-
cerades och öfverensstämde med afräkningarna. Därjämte uttalade
revisorerne såsom sin mening, att vid de anstalter, där trädgårdsskötsel
och jordbruk förekomme i så stor utsträckning att förråd af dessas alster
förefunnes, äfven dessa förråd borde i räkenskaperna redovisas och på
samma sätt som andra hospitalsförråd inventeras, äfvensom att redo¬
görelserna för hospitalens proviantförråd borde åtföljas af såväl afskrift
af den fastställda utspisningsstaten som ock en uträkning, visande, att
till de utspisade portionerna åtgått de såsom utgifter upptagna proviant¬
artiklarna. I detta sammanhang erinrade revisorerne jämväl om före¬
gående års statsrevisorers uttalande i fråga därom, att vissa vid hospitalen
befintliga förråd — proviant-, material- och bränsleförråden — borde
undergå vederbörlig inventering och däröfver upprättadt instrument
bifogas räkenskaperna.
Medicinalstyrelsen har enligt hvad revisorerne vidare meddelat,
genom cirkulär till samtliga hospitalsdirektioner i riket den 6 november
1907 utfärdat följande föreskrifter angående skärpt kontroll vid den
ekonomiska förvaltningen:
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
51
Cirkulär
till samtliga hospitalsdirektioner i riket angående skärpt kontroll
vid den ekonomiska förvaltningen.
Stockholm den 6 november 1907.
Af förekommen anledning- och till fullständigande af föregående
föreskrifter angående hospitalens ekonomiska förvaltning har medicinal¬
styrelsen aktat nödigt att fastställa följande föreskrifter:
A. angående rekvisitioner och varors betalning.
Då förnödenheter, hvilka icke äro att hänföra till proviant, skola
från leverantör rekvireras, skall rekvisitionen affattas på blankett i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med bifogade formulär. Kan öfver-
läkarens godkännande af rekvisitionen icke erhållas före dess afsändande
till leverantören, bör den på hospitalskontoret kvarblifvande dubbletten
af rekvisitionen snarast möjligt för honom uppvisas för att förses med
hans påskrift om eventuellt godkännande. Den person tillhörande
anstalten, hvilken mottagit varan, skall bestyrka detta genom påskrift
å den å hospitalskontoret kvarblifvande dubbletten. Rekvisitionen skall
såsom verifikation till anstalten åtfölja räkningen och jämföras med den
å kontoret kvarvarande rekvisitionsdubbletten, innan räkningen af öfver-
läkaren attesteras.
B. angående verifikationer.
Uti medicinalstyrelsens cirkulär den 15 oktober 1880 föreskrifves,
att kassain- och kassautbetalningsjournalerna böra åtföljas af f ullständiga
inkomst- och utgiftsverifikationer, de senare i stadgad ordning med
påskrift om godkännandet försedda. Denna bestämmelse förutsätter
bland annat,
att hvarje inbetalning, utom patientafgifter, som verificeras på
annat sätt, skall åtföljas af reversal å det inbetalade beloppet,
att hvarje räkning skall, i den mån sådant låter sig göra, vara
försedd med öfverläkarens påskrift om godkännande, innan den, i enlighet
med direktionens beslut angående ordningen för räkningars betalande,
likvideras.
52
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Dessa föreskrifter skola fördenskull hädanefter iakttagas och blan¬
ketter till förenäxnnda reversal på hospitalskontoren tillhandahållas.
C. angående inventering af hospitalens förråd.
De nu gällande bestämmelser angående inventering af anstalternas
förråd (jfr instruktion för sysslomannen den 30 december 1885 § 5,
medicinalstyrelsens cirkulär den 27 november 1891 och 17 januari 1906)
skola i tillämpliga delar hädanefter gälla äfven beträffande material¬
förråden samt, där trädgård och jordbruk förekomma, i den mån sådant
är möjligt, jämväl för förråden af trädgårds- och jordbruksprodukter.
1). angående redovisning för proviantförrådet.
Till denna redovisning skall för hvarje års lista kvartal fogas
ett exemplar af gällande spisordning med angifvande af möjligen till¬
komna förändringar.
Kungl. medicinalstyrelsen.
Härefter hafva 1907 års revisorer anfört, att hvad de i detta
cirkulär föreskrifne inventeringar vidkomme, det vore anmärknings-
värdt, att ingen föreskrift lämnats angående inventering af proviant¬
förråden. Enligt revisorernes mening borde dylik inventering alltid
kunna äga rum, därest proviantförrådet ordnades med hänsyn härtill.
Föreskriften, att inventering af trädgårds- och jordbruksprodukter
skulle äga rum »i den mån sådant är möjligt» syntes revisorerne allt¬
för mycket ägnad att leda till en inskränkning af sistnämnda inven¬
terings omfattning. Revisorerne ansåge sig äfven böra framhålla, att
det sätt, hvarpå hospitalens »trädgård och jordbruk» nu redovisades,
icke möjliggjorde en noggrann och effektiv kontroll. Att en verklig
kontroll i detta hänseende infördes, vore så mycket angelägnare, som
inkomsterna för dessa anstalters trädgårdsrörelse och jordbruk uppgått
till betydande belopp, exempelvis för år 1905 till 100,959: 19 kronor.
Utgifterna i dessa hänseenden hade under samma år utgjort 92,757: 7 5
kronor. Den sålunda uppkomna nettobehållningen, kronor 8,201: 44,
kunde betraktas såsom relativt obetydlig med hänsyn ej mindre till
det stora värde dessa jordbruk och trädgårdar representerade än äfven
till de gynnsamma förhållanden — såsom delvis kostnadsfri arbets¬
kraft m. m. — hvarunder nämnda jordbruk och trädgårdsskötsel
bedrefves. För denna gren af hospitalens ekonomiska förvaltning läm-
Statsutskottets Utlåtande N:o 75-
53
nades ingen särskild redovisning, utan inkomsterna uppdebiterades an¬
tingen i kassajournalen på ett sätt, som i de flesta fall omöjliggjorde
en verklig revision, eller ock, därest produkterna användes för anstaltens
eget behof, i redovisningen för proviantförrådet. Revisorerne hölle före,
att för den vid hospitalen bedrifna jordbruks- och trädgårdsrörelsen
borde afgifvas särskilda redovisningar, så uppställda och verificerade,
att vid en revision kunde ådagaläggas, dels hvad detta jordbruk och
denna rörelse faktiskt inbringade i form af spannmål, ladugårdspro-
dukter, trädgårdsalster m. m. dels ock utgifterna härför — oberäknadt
patienternas dagsverken.
Beträffande redovisningen för proviantförrådet hade medicinal¬
styrelsen i ofvan åberopade cirkulär utfärdat föreskrift därom, att till
denna redovisning skulle för hvarje års första kvartal fogas ett exem¬
plar af gällande spisordning. Däremot hade icke föreskrifvits, att sådan
uträkning angående de utspisade portionerna, som funnes omförmäld i
1906 års revisorers berättelse, skulle åtfölja sistnämnda redovisning.
En dylik uträkning, som vore nödvändig för en effektiv gransk¬
ning af redovisningen i fråga, kunde blott med de största svårigheter
verkställas af den kontrollerande revisorn, hvaremot sådan uträkning
lättare kunde åvägabringas af redogöraren. En effektiv kontroll rö¬
rande äfven denna gren af hospitalens ekonomiska förvaltning syntes
vara så mycket mera nödvändig som utspisningskostnaderna vid rikets
hospital uppginge till betydande belopp — för år 1906 till 1,299,924
kronor 85 öre.
De i medicinalstyrelsens förenämnda cirkulär meddelade bestäm¬
melser syntes i öfrigt vara väl ägnade att befordra afsedt ändamål —
under förutsättning likväl att de verkligen efterlefdes vid de olika hospitalen.
öfvervakandet häraf förefölle emellertid otillräckligt.
Till slut ville revisorerne framhålla, att de regelbundet, på förut
bestämda tider återkommande kassainventeringarna icke visat sig utgöra
en fullt betryggande kontroll. Sålunda hade, enligt hvad 1906 års
revisorer meddelat, vid Stockholms hospital upptäckts en till mer än
40,000 kronor uppgående kassabalans; och hade det nu visat sig, att
under år 1907 äfven vid Göteborgs hospital förekommit kassabalans,
denna uppgående till omkring 50,000 kronor.
De intyg, som rörande förenämnda inventeringar skulle afgifvas
af vederbörande ledamot af hospitalsdirektionen, innekölle dessutom upp¬
gift endast om den vid granskningsfältet befintliga kontanta behåll¬
ningen men ej huruvida kassaverifikationerna efter granskning befunnits
öfverensstämmande med de olika kassaposterna.
54
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Med anledning af livad revisorerne sålunda yttrat liar medicinal¬
styrelsen, i utlåtande den 15 sistlidne januari anfört följande.
Medicinal¬
styrelsens
utlåtande.
»Hvad först beträffar en anmärkning, att ingen ny föreskrift lämnats
angående inventering af hospitalens proviantförråd, så har medicinal¬
styrelsen i underdånig skrifvelse den 17 januari 1906 med anledning
af en liknande anmärkning framhållit, att proviantartiklar till hospitalen
levereras till största delen endast i mån af åtgång och delvis från förråd,
som leverantörerna för sin räkning få nedsätta i hospitalens förvarings¬
rum, hvarför relativt små förråd af staten tillhörande råvaror finnas
inneliggande. Vid ett inför medicinalstyrelsen sistlidna höst hållet möte
af öfverläkarna och vissa syssloman vid hospitalen gjorde medicinal¬
styrelsen sig ytterligare underrättad om denna angelägenhet och er¬
höll den upplysningen, att så fortfarande är förhållandet, hvadan medi¬
cinalstyrelsen icke ansåg nödigt utfärda bestämmelse om nu omhandlade
inventering.
Revisorerne hafva vidare funnit det amnärkningsvärdt, att före¬
skrift icke gifvits, att till redovisningen angående proviantförrådet skall
fogas en uträkning, som visar, att till de utspisade portionerna åtgått
de såsom utgifter upptagna proviantartiklar. Med anledning häraf får
medicinalstyrelsen i underdånighet anföra, att en sådan uträkning knappast
kan anses tillhöra bokföringen, samt att räkenskapernas revisor lika
lätt som redogöraren kan med tillhjälp af gällande utspisningsstat och
leveranspris verkställa en sådan uträkning. Härigenom vunnes för öfrigt
ytterligare kontroll på sysslomannen, som ju kunde tänkas utföra en
felaktig räkning för att dölja underslef. Önskar vederbörande revisor
en på hospitalen utförd dylik beräkning, så har han endast att därom
framställa begäran, i hvilket fall vederbörande syssloman icke lära under¬
låta ställa en af dem utförd uträkning till disposition.
Angående inventering af trädgårds- och jordbruksförrådet så finna
revisorerne medicinalstyrelsens föreskrift, att sådan inventering skall ske
endast i den mån det är möjligt, för otillräcklig. Skälet till inskränk¬
ningen är emellertid, att en del af de till dessa förråd hörande pro¬
dukter såsom rotfrukter och dylikt på vissa orter plägar förvaras uti i
jorden uppgräfva gångar, täckta med halm och jord, så kallade »stibbor»,
hvilka sedan öppnas endast i mån af åtgång. Inventering af dessa
förvaringsrum lärer ej kunna ske, utan att betäckningen till stor skada
för produkterna borttages. Med hänsyn härtill ansåg medicinalstyrelsen
nödigt föreskrifva, att inventering skall ske i den mån sådan är möjlig.
Beträffande redovisning för inkomsten af trädgård och jordbruk torde
för öfrigt den i medicinalstyrelsens cirkulär den 6 november 1907 upp-
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
55
tagna bestämmelsen om reversal för hvarje inbetalning vara ägnad att
öka kontrollen.
Hvad slutligen angår revisorernes anmärkning att öfvervakandet
öfver de gifna bestämmelsernas efterlefnad förefaller otillräcklig och att
kassainventeringar å förut bestämda tider icke utgöra eu fullt betryg¬
gande kassakontroll, får medicinalstyrelsen i underdånighet erinra, att
medicinalstyrelsen i underdånig skrifvelse den 17 maj sistlidet år gjort
framställning om bemyndigande att anställa särskild kontrollant för
hospitalens ekonomiska förvaltning. Godkännes förslaget om en sådan
tjänsteman, vill medicinalstyrelsen med hans tillhjälp söka få till stånd
bland annat en mera likformig och tillfredsställande redovisning för den
del af hospitalsförvaltningen, som rör anstalternas trädgård och jordbruk
och som hittills ofta lämnat rum för erinringar i den ena eller andra
riktningen.» gigg
Med bifall till Kungl. Maj:ts af utskottet förordade förslag har
innevarande Riksdag till arfvode för en kontrollant af hospitalens eko¬
nomiska förvaltning på extra stat för år 1909 beviljat ett anslag af
5,800 kronor. Beträffande detta anslag anförde utskottet i punkt 28 i ut¬
låtandet angående riksstatens sjätte hufvudtitel, bland annat, att en effek¬
tivare kontroll af hospitalens ekonomiska förvaltning än den som för
närvarande kunde åstadkommas syntes utskottet vara i hög grad af
behofvet påkallad. En dylik kontroll borde, enligt utskottets förmenande,
på lämpligaste sätt kunna vinnas genom anställande af en utom hospitalen
stående tjänsteman med hufvudsaklig uppgift att, under ofta återkom¬
mande, för hospitalsförvaltningarna icke i förväg kända besök, vid de
särskilda hospitalen anställa inventeringar och i öfrigt vidtaga åtgärder
till utrönande, huruvida de för hospitalens förvaltning gällande före¬
skrifter vid anstalterpa behörigen efterlefdes.
Om hvad sålunda förekommit har utskottet ansett sig, i samman¬
hang med redogörelsen för revisorernes ifrågavarande framställning, böra
erinra.
Trollhätte kanal- och vattenverk.
§ 10-
(Rev. ber. pag. 219; uti. pag. 675 — 678.)
I den af 1905 års Riksdag fastställda aflöningsstat för styrelsen
och tjänstemännen vid Trollhätte kanal- och vattenverk är, enligt hvad
Utskottets
yttrande.
Ang. beräk¬
ningen af
verkställande
direktörens
tantiéme.
56
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Styrelsens för
Trollhätte
kanal- och
vattenverk
utlåtande.
revisorerne, erinrat, bland annat, föreskrifvet, att såsom pensionsafgift
skall å det för verkställande direktören bestämda arfvodet afdragas och
till statsverket ingå ett belopp af 360 kronor samt att, intill dess ny
allmän författning angående civila tjänsteinnebafvares rätt till pension
trädt i kraft, skola å de bestämda löneförmånerna för en hvar af kanal-
och vattenverkets tjänstemän afdragas och till statsverket ingå vissa
angifna belopp. Enligt hvad revisorerne vid granskning af kanal- och
vattenverkets räkenskaper för år 1906 funnit, hade emellertid dessa
pensionsafgifter icke för räkenskapsåret inlevererats till statskontoret
utan upptagits såsom verkets inkomster, i följd hvaraf verkställande
direktören, som enligt förenämnda aflöningsstat ägde uppbära viss tantiöme
å nettobehållningen af kanalverkets rörelse, tillgodoförts sådan tantieme
jämväl å pensionsafgifterna.
Beträffande dessa pensionsafgifter hade det vidare ådragit sig
revisorernes uppmärksamhet, att desamma, enligt hvad räkenskaperna
utvisade, afdragits kvartalsvis å vederbörande funktionärers aflöningar
och icke månadsvis vid dessa aflöningars utbetalande.
Såsom inkomst, därå verkställande direktören tillgodoförts tantieme
hade under året upptagits ett belopp af tillsammans 10,899 kronor 27
öre, utgörande restituerade bevillningsbelopp, kommunalutskylder, lands-
tingsmedel, tingshusmedel och pastorialer, hvilket belopp, för så vidt
revisorerne funnit, på sin tid erlagts af Nya Trollhätte kanalbolag och
utan tvifvel icke kunde anses såsom en inkomst af kanal verkets rörelse.
I ett den 8 januari 1908 afgifvet utlåtande har styrelsen för Troll¬
hätte kanal- och vattenverk i anledning häraf anfört följande.
»Vid uppgörande af kanalverkets bokslut har styrelsen dels låtit
sig angeläget vara att bringa detsamma i så nära Öfverensstämmelse
som möjligt med de principer, som härutinnan tillämpas vid privata
affärsföretag, dels tagit till ledning den utgifts- och inkomststat, som
uppgjorts af de för afgifvande af förslag till förvaltningens ordnande
tillsatta kommitterade, och som, åberopad i det Kungl. Maj:ts proposition
n:o 90 till 1905 års Riksdag vidlagda statsrådsprotokollet den 10 mars
1905, jämväl finnes intagen i statsutskottets utlåtande n:o 85 vid 1905
års Riksdag sid. 21 och följande. I denna utgifts- och inkomststat upp¬
tages bland inkomsterna under rubriken »pensionsafgifter» ett belopp
af 400 kronor, motsvarande pensionsafgift för öfverdirektören (numera
verkställande direktören) och för kassören, under det att kommitterade
icke upptagit andra pensionsafgifter af det angifna skäl, att det vore
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
57
oafgjordt, Indika af tjänstemännen komme att ingå på den nya lönestaten.
I ofvanberörda utgifts- och inkomststat är vidare verkställande direk¬
törens tantiem förslagsvis beräknad till 3,740 kronor, och har för be¬
räkningen legat till grund en nettobehållning, hvari jämväl pensions-
afgifterna inberäknats. Emot denna uppställning framkom ingen an¬
märkning vid frågans behandling i regeringen eller i Riksdagen, hvar¬
för styrelsen icke haft någon anledning verkställa därifrån afvikande
bokslut. Visserligen föreskrifves — såsom Riksdagens revisorer på¬
pekat — i den af Eders Kung!. Maj:t och Riksdagen fastställda aflönings-
stat för verket, att pensionsafgifterna skola å löneförmånerna afdragas
och till »statsverket» ingå, men då ifrågavarande aflöningsstat i mot¬
svarande delar är fullständigt likalydande med ofvanberörda kommittera-
des förslag, och dessa, som förut visats, tydligen upptagit pensionsaf-
giften bland verkets inkomster, har styrelsen funnit sig böra tolka af-
löningsstatens bestämmelser så, att med »statsverket» i detta fall afsåges
den del af statskassan, som styrelsen närmast är satt att förvalta. Styrel¬
sen har i öfverensstämmelse härmed äfven tänkt sig, att motsvarande
pensioner skola bokföras bland verkets utgifter, och detta så mycket
hellre, som i utgiftsstaten finnes upptagen en särskild rubrik med be¬
nämningen »pensionsstat», under hvilken föras icke allenast de pensioner,
till hvilkas utbetalande staten förbundit sig genom det med Nya Troll-
hätte Kanalbolag den 31 maj 1904 afslutade köpekontraktet, utan äfven
de pensioner, som styrelsen efter statens öfvertagande af kanalverket
beviljat förmän, vakter m. fl. Skola pensionsafgifterna afdragas vid
tantiemberäkningen borde rättvisligen sådant äfven ske med pensionerna,
så snart de utbetalades af verkets medel.
Annorlunda blir gifvetvis förhållandet om och när den nya lagen
angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension, gifven den 11 okto¬
ber 1907, kommer att tillämpas, enär pensionsafgifterna enligt densamma
skola ingå till en allmän pensionsfond. För att erhålla fullständig klar¬
het om den nya lagens tillämpning på tjänsterna vid verket, har sty¬
relsen emellertid deuna dag till Eders Kungl. Maj:t ingifvit särskild
underdånig skrifvelse.
Det anförda torde, enligt styrelsens mening gifva tillräckliga skäl
för att i verkets bokslut pensionsafgifterna förts bland inkomsterna,
trots det att verkställande direktören därigenom fått uppbära tantiem å
berörda afgifter till ett belopp af 14 kronor 90 öre.
Riksdagens revisorer hafva vidare anmärkt, att pensionsafgifterna
afdragits kvartalsvis och icke månadsvis. Detta har skett till förenkling
Bih. titt Biksd. Prof. 1908. 4 Samt. 1 Afd. 43 Höft. 8
58
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
af bokföringen, och för att icke behöfva göra afdrag till jämförelsevis
små belopp med ojämna tal. Någon olägenhet för verket har därigenom
hittills icke nppstått. Styrelsen har emellertid gifvit order, att pen-
sionsafgifterna från och med 1908 skola månadsvis afdragas.
I afseende på den framställda anmärkningen, att kronor 10,899: 27,
utgörande restituerade skattemedel, hvilka på sin tid erlagts af Nya
Trollhätte Kanalbolag, icke kunna anses såsom en inkomst af verkets
rörelse och sålunda icke bort ingå i den nettobehållning, å hvilken
tantiem åt verkställande direktören skall beräknas, får styrelsen med¬
dela, att den icke ansett sig böra utföra någon sträng bokstaflig gransk¬
ning af hvad under uttrycket »kanalverkets rörelse» kan rymmas eller
icke, utan funnit det enklast och klarast att beräkna nettobehållningen
såsom en skillnad mellan kanalverkets faktiska inkomster och utgifter
under året; endast med den själfklara inskränkningen att mera betydande
värdeökningar till följd af behållning i materialier och inventarier samt
af byggnader icke hänförts till utgifter för årets rörelse. Den ifråga¬
varande skatterestitutionen är en gifven följd af det med Nya Troll-
hätte Kanalbolag upprättade köpekontraktet, liksom å andra sidan skyl¬
digheten att utbetala vissa pensionsbelopp samt att ansvara för åtskilliga
ersättningar och onera och andra bolagets åtaganden. Minskas de häri¬
genom uppkommande utgifterna, genom dödsfall bland pensionstagarne
eller af andra orsaker, inverkar detta jämväl till höjning af verkställande
direktörens tantiem, men då en sådan höjning väl rimligtvis icke kan
bortreduceras, borde med nödvändighet följa, att andra mer eller mindre
oförutsedda tillfälliga inkomster skola ingå i den nettobehållning, hvarå
tantiem beräknas. I detta afseende må särskildt påpekas, att i perpe-
tuellt arrende till kronan för förränta egendomar och Lilla Edets sluss
samt i jordersättning till det under styrelsens egen förvaltning ställda
hemmanet Stallbacka måst under 1906 erläggas sammanlagdt kronor
3,461, ehuruväl denna för kanalbolaget gällande utgift aldrig förut¬
setts i statsförslagen, utan ansetts böra försvinna, sedan staten själf
blifvit ägare till kanalverket. Denna opåräknade utgift, som verkar
till minskning af tantiemen, är påtagligen i liknande art med den opå¬
räknade inkomsten af restituerade skattemedel, hvilken har en motsatt
verkan.
Skall för öfrigt en noggrann tydning af begreppet »kanalverkets
rörelse» för hvarje fall verkställas, så kunna ur boksluten framdragas
åtskilliga afsevärda utgiftsposter, som strängt taget icke äro hänförliga
tunder detta begrepp. Såsom exempel må följande nämnas. Till styrel¬
sens ledamöter (utom verkställande direktören) och protokollsföraren ut-
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
59
betalas årligen af kanalverkets medel sammanlagdt 6,600 kronor, och
till kamreraren och kassören ntgingo år 1906 kontant kronor 7,200.
I betraktande af det betydande arbete, som motsvarande personer hafva
för handläggning af vattenverkets och andra inför styrelsen kommande
ärenden, borde rätteligen endast en del af nyssnämnda belopp föras
nnder utgifterna för »kanalverkets rörelse». Liknande är förhållandet
äfven med andra aflöningar. En annan grupp utgifter, som med stort
fog kunde föras på annat sätt än bland de årliga utgifterna, är den
som återfinnes under rubriken »förbättringsarbeten vid kanalen». Under
år 1905 må särskildt påpekas en post på kronor 4,261:0 8 för anord¬
nande af »lux»- belysning vid Ströms kanalstation; under år 1905 och
1906 omkring 3,000 kronor för ny fyr i Göta älf och år 1906 kronor
3,635:6 7 för själfregistrerande peglar vid Vänern och Trollhättan, hvilka
enare i hufvudsak tillkommit i ändamål att underlätta studiet af kraft-
uttagningsproblemet. Om kostnaden för dessa »^/byggnader fått öka
verkets jämförelsevis låga bokförda värde, torde ingen hafva med skäl
kunnat anmärka något däremot. Vidare må erinras, att bland vanliga
årets utgifter under åren 1905 och 1906 förts dels kronor 29,913:19,
som utgifvits för ombyggnad samt anordning af nya lokaler och af
fullständig värmeledning i den så kallade förvaltningsbyggnaden, dels
år 1905 kronor 6,034: 6 7, utgörande ersättning åt arrendatorn af hem¬
manen Stora och Lilla Hoijum samt Stafvered för förbättringsarbeten,
verkställda under en arrendetid, som tog sin början den 1 oktober 1898
och på grund af särskild öfverenskommelse slutade den 1 oktober 1905.
Af det förstnämnda beloppet kan en afsevärd del betraktas som en
värdeökning och den tillfälliga ersättningen åt arrendatorn torde säker¬
ligen kunnat undantagas från årets utgifter för »kanalverkets rörelse»
och är i mångt och mycket af samma natur, som den ofvan berörda
tillfälliga inkomsten af restituerade skattemedel samt det perpetuella
arrendet till kronan, i det den uppkommit till följd af förhållanden,
som voro rådande före statsverkets öfvertagande af kanalverket. Till
sist vill styrelsen anmärka, att de kronor 3,136: o6, som år 1906 ut¬
gifvits för undersökningar för kanalens ombyggning på grund af Eders
Kungl. Maj:ts nådiga remiss den 26 januari 1906, strängt taget icke
kunna anses vara betingade af kanalverkets rörelse.
Flera exempel kunna framdragas, men styrelsen anser sig med
de redan anförda hafva gifvit skäl för sin åsikt, att en noggrann un¬
dersökning icke allenast af inkomsternas, utan äfven af utgifternas be¬
skaffenhet sannolikt skulle visa, att de till verkställande direktören ut-
60
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
UUkottets
yttrande.
Ang. ’tillämp¬
ningen af
gällande be¬
stämmelser
rör. begräns¬
ning af pro¬
vision vid
stämpelför-
säljning.
betalade tantiembeloppen snarare varit för lågt än för högt beräknade.
Vid sådant förhållande och då den hittills tillämpade metoden för netto¬
behållningens och tantiemens beräkning synes styrelsen besitta för¬
månen af större öfverskådlighet och enkelhet, tillåter sig styrelsen för¬
orda, att någon ändring härutinnan icke måtte föreskrifvas.
Såsom af ofvan anförda utlåtande framgår, anser styrelsen för
Trollhätte kanal- och vattenverk, att någon ändring icke bör göras i
det af revisorerne anmärkta bokföringssättet i hvad det inverkar på
beräkningen af de till verkställande direktören utgående tantiembeloppen.
Därest styrelsens räkenskaper fortfarande komma att uppställas i enlighet
med styrelsens omförmälda uppfattning men denna uppfattning icke
skulle vara med gällande föreskrifter öfverensstämmande, lärer utan
tvifvel vederbörande revisor inom kammarrätten komma att framställa
de anmärkningar, hvartill förhållandena må befinnas föranleda; och har
utskottet med afseende härå endast velat hvad i detta ärende före¬
kommit för Riksdagen
omförmäla.
Stämpeluppbörden.
§ 11-
(Rev. ber. pag. 246—248; uti. pag. 679.)
Under ofvanstående rubrik hafva revisorerne i förevarande be¬
rättelse anfört följande.
»Enligt Öl § i gällande förordning angående stämpelafgiften den
2 juni 1899 äger stämpelförsäljningsman såsom ersättning för besvär
och kostnader räkna sig till godo i Stockholm och länsresidensstäderna
tre procent samt i öfriga städer och å landet fyra procent af det belopp,
för hvilket stämplar försålts, till och med en årlig försäljningssumma
af 20,000 kronor. För Överskjutande belopp till och med 200,000
kronor må provisionen beräknas efter två procent och för belopp ut¬
öfver 200,000 kronor efter Vio procent.
I sin till 1902 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse fäste justitie¬
ombudsmannen uppmärksamheten på vissa förhållanden, hvilka inverkade
förryckande på den i anförda § stadgade begränsning af provisionen
vid försäljning af stämplar. Dels kunde nämligen hinder för eller in-
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
61
skränkning i den föreskrifna reduktionen af denna provision inträda,
när en med stämpelförsäljning förenad tjänst under samma år utöfvades
af flera personer ock dels kunde samma verkan uppkomma genom
sådana överenskommelser och åtgöranden i fråga om stämpelförsälj¬
ningen, för hvilka justitieombudsmannen i berättelsen närmare redogjort.
Exempelvis visade justitieombudsmannen, hurusom staten på ett vikariat
kunde sägas hafva förlorat 1,684 kronor. Justitieombudsmannen fäste
Riksdagens uppmärksamhet på angelägenheten däraf, att dessa miss¬
förhållanden i fråga om beräkning af stämpelprovisionen blefve så vidt
ske kunde, undanröjda.
Med anledning af denna framställning uttalade Riksdagen i skrifvelse
den 2 maj 1902 (n:o 57), att det visserligen icke kunde anses tillfreds¬
ställande eller med statens intresse förenligt, att den omständigheten,
att en tjänst, hvarmed stämpelförsäljning vore förenad, under samma
år utöfvades af flera personer, skulle kunna medföra, att statens utgift
för stämpelförsäljningen blefve större, än om tjänsten under hela aret
föreståtts af endast en person, och hvad anginge det af justitieombuds¬
mannen anmärkta förhållande, att mellan personer, som under olika
delar af året förvaltat samma ämbete eller tjänst — eller, hvilket äfven
förekomme, mellan innehafvare af likartade, med stämpelförsäljning
förenade tjänster — träffats öfverenskommelse i syfte att genom en
konstlad fördelning af stämpelförsäljningen undgå eller minska reduk¬
tionen af stämpelprovisionen, vore det enligt Riksdagens mening otvifvel¬
aktigt, att dylika överenskommelser, äfven om de icke kunde anses
och straffas som tjänstefel, likväl icke ägde något som helst stöd i
förordningen och kunde vara af sådan beskaffenhet, att det väl kunde
sägas, att de folio utom de legitima transaktionernas område. Riks¬
dagen fann alltså, att de af justitieombudsmannen anmärkta miss¬
förhållandena vore värda att uppmärksammas och uttalade den mening,
att åtgärder till deras förekommande borde ju förr desto hellre vid¬
tagas. Denna fråga vore emellertid af grannlaga natur och svårigheter
kunde nog uppstå, på hvilket sätt man än sökte lösa densamma. Riks¬
dagen anhöll emellertid, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, hvilka åt¬
gärder lämpligen kunde vidtagas till förekommande af de utaf justitie¬
ombudsmannen omförmälda missförhållanden med afseende å beräkningen
af stämpelprovisionen samt till näst därpå följande Riksdag inkomma
med det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.
Detta ärende, i hvilket statskontoret efter inhämtade yttranden
från rikets hofrätter afgifvit utlåtande, är ännu på Kungl. Maj:ts pröf¬
ning beroende.
62
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Vid granskning af redovisningen öfver stämpeluppbörden för revi¬
sionsåret hafva revisorerne iakttagit, att sådana missförhållanden i fråga
om den med stämpelförsäljningen förenade provisionen som de af justi¬
tieombudsmannen anmärkta äfven under detta år ägt rum.
Sålunda uppgick exempelvis försäljningssumman för de vid Stock¬
holms städs rådhuskansli år 1906 försålda stämplar till 1,625,881 kro¬
no^ 25 öre, hvarför stämpelprovisionen, om endast en tjänstförrättande
registrator ombesörjt fösäljningen, skulle hafva uppgått till 5,625 kronor
88 öre. Nu sålde emellertid den ordinarie registratorn stämplar för ett
belopp af 1,221,981 kronor 25 öre och två tillförordnade registratorer
föi resp. 251,400 kronor och 152,500 kronor. Försäljningsprovisionen
sprang härigenom upp till 12,723 kronor och 38 öre, hvarigenom staten
tillskyndades en ökad utgift af 7,097 kronor 50 öre.
Genom ett liknande förfaringssätt vid Stockholms stads förmyn¬
darekammare, där dock endast två personer omhänderhade stämpelför¬
säljningen, fick staten under år 1906 vidkännas en ökad utgift af 1,470
kronor 84 öre.
Revisorerne hafva gjort sig förvissade om, att förenämnda till-
vägagående fortfarande och i ännu större omfattning förekommer hos
omförmälda myndigheter. Sålunda hafva, enligt hvad revisorerne in¬
hämtat, från innevarande års början intill den 24 oktober ej mindre än
fem pesoner, den ordinarie registratorn och fyra tillförordnade tjänste¬
män, omhänderhaft stämpelpapper sförsäljningen vid Stockholms stads råd¬
huskansli med den följd, att stämpelprovisionen för den då gångna delen af
året sprungit upp till 20,035 kronor 30 öre. Om endast en tjänstförrät¬
tande registrator haft försäljningen om hand, skulle provisionen hafva be¬
gränsats till 5,388 kronor 10 öre. Under samma tid hafva i Stockholms
städs förmyndarekammare stärbhusnotarien och två tillförordnade tjänste¬
män ombesörjt stämpelförsäljningan med eu provision af tillsammans
10,034 kronor 21 öre. Till en försäljare skulle denna provision hafva
belöpt sig till allenast 4,499 kronor 21 öre. Det sätt, hvarpå stämpel-
försäljningen inom . dessa båda kommunala verk bedrifvits, har alltså
under omförmälda tid af knappt tio månader ådragit statsverket en ut¬
gift af 20,182 kronor 20 öre utöfver hvad som skolat utgå därest endast
en person på hvartdera stället tagit befattning med försäljningen.
Då statsverket sålunda fått vidkännas afsevärdt större kostnader
för stämpelförsäljningen än hvad som kan anses öfverensstämmande
med syftet med nu gällande stadganden om begränsning af den till
stämpelförsäljningsman utgående provisionen för försålda stämplar, och
då det är af vikt, att åtgärder i den riktning, som redan 1902 års Riks-
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
63
dag angaf, varda ofördröjligen vidtagna till undanrödjande af ifråga¬
varande missförhållanden, hafva revisorne ansett sig böra härå fästa
uppmärksamheten.
I sammanhang härmed hafva revisorerne velat erinra, att ett för¬
ryckande af den stadgade begränsningen i provisionen vid stämpelpap-
persförsäljningen äfven kan föranledas däraf, att alltför många stämpel¬
försäljare anställas inom samma ort: och hafva revisorerne med afseende
härå velat fästa uppmärksamheten på att stämpelförsäljarnes antal inom
Göteborgs stad år 1906 uppgick till 15.»
Statskontorets i anledning häraf den 16 januari innevarande år
afgifna utlåtande är af följande lydelse.
»I anledning af revisorernes erinran beträffande det stora antalet
stämpelförsäljningsmän inom Göteborgs stad år 1906 anser sig stats¬
kontoret böra framhålla, att de allra flesta af dessa »försäljningsman»
synas hafva varit ämbets- och tjänstemän, hvilka begagnat sig af den
i 35 § stämpelförordningen dem medgifna rätt att mot ställd säkerhet
hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande direkt uttaga de vid deras tjänste-
utöfning erforderliga stämplar, och att således hela det i revisionsberät¬
telsen omförmälda antal icke varit af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
såsom stämpelförsäljare inom Göteborgs stad anställda.»
Såsom revisorerne erinrat, anhöll Riksdagen i skrifvelse till Kungl.
Maj:t den 2 maj 1902, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, hvilka åtgär¬
der lämpligen kunde vidtagas till förekommande af de utaf Riksdagens
justitieombudsman omförmälda missförhållanden med afseende å beräk¬
ningen af stämpelprovisionen samt till därpåföljande Riksdag inkomma
med det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.
Detta ärende, i hvilket, sedan rikets hofrätter däröfver blifvit
hörda, statskontoret den 3 februari 1903 afgifvit utlåtande, är på
Kungl. Maj:ts pröfning beroende, och lärer, enligt hvad utskottet inhämtat,
proposition till innevarande Riksdag om ändrade bestämmelser i för¬
ordningen angående stämpelafgifterna i ofvan angifvet syfte vara att
emotse.
Hvad i detta ärende förekommit, har utskottet emellertid ansett
sig böra för Riksdagen
Statskontorets
utlåtande.
Utskottets
yttrande.
omförmäla.
64
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Ang. de åt
Stockholms
stads och
läns kurhus
upplåtna
tomterna vid
Handtverkar-
gatan i
Stockholm.
Öfverintendentsämbetet.
§ 12.
(Rev. ber. pag. 258 och 259; vitl. pag. 680—683.)
I sin år 1901 afgifna berättelse anförde statsrevisorerne, i fråga
om de i kvarteret Bryggaren vid Handtverkaregatan å Kungsholmen
här i staden belägna, till begagnande för den gemensamma kurhus-
inträttningen för Stockholms stad och län, upplåtna tomter, i areal inne¬
hållande 112,410 kvadratfot eller 9,908,9 kvadratmeter, att då otvifvel¬
aktigt vore, att äganderätten till dessa välbelägna tomter icke blifvit
kronan afhänd och då vidare kurhusinrättningens behof af utrymme
kunde tillgodoses genom dess förläggande till annan mindre dyrbar,
men för dess ändamål lämpligare plats, hade det synts revisorerna kunna
ifrågasättas, huruvida icke kronans intresse borde tillgodoses genom att
dispositionen af ifrågavarande tomter af kronan återtoges, utan att de
rättigheter, som möjligen kunde hafva blifvit Stockholms stad och län
i förevarande afseende medgifna, därigenom blefve kränkta, och hade
revisorerne med anledning häraf velat uttala önskvärdheten af, att ut¬
redning angående ifrågavarande förhållanden måtte åstadkommas.
Efter det direktionen för Stockholms stads och läns kurshus i detta
ärende afgifvit utlåtande, yttrade statsutskottet vid 1902 års Riksdag,
att af hvad i ärendet förekommit framginge, att kronans äganderätt
till ifrågavarande tomter vore oomtvistlig. Någon åtgärd för tillgodo¬
görande af denna äganderätt borde emellertid för det dåvarande icke
ifrågakomma. Däremot ansåge statsutskottet, att vid framdeles före¬
kommande uppgörelser mellan kronan och Stockholms stad i fråga om
utbyte af mark, det icke borde lämnas obeaktadt, att äfven i förevarande
afseende en reglering af rättsförhållandena borde komma till stånd.
Med afseende härå hemställde utskottet, att revisorernes förenämnda
framställning då icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. —
Hvad utskottet sålunda hemställt blef af Riksdagen bifallet.
Statsutskottets Utlåtande N:o 75. 65
Efter att hafva erinrat härom, anföra revisorerne vidare, att, då
ifrågavarande, synnerligen välbelägna tomter fortfarande ingalunda ut¬
nyttjades på ett sätt, som tillnärmelsevis motsvarade deras nuvarande
värden, hafva revisorerne, som tagit fastigheten i skärskådande, velat
ånyo upptaga frågan om dessa tomters tillgodogörande för statsverkets
behof.
Allt sedan egendomen den 1 oktober 1816 tillträddes af kurhus¬
direktionen, hade den uteslutande varit använd för det med dess upp¬
låtande afsedda ändamål; och hade åtskilliga byggnadsarbeten där¬
städes verktällts för tillgodoseende af det ökade behofvet af sjukvård
hvar jämte ej ringa kostnader nedlagts på tomternas planering och
plantering.
Det för Stockholms kommun med anledning af befolkningens till¬
växande ökade behofvet af sjukvård för veneriskt smittade hade emeller¬
tid föranledt anläggandet af en från kurshusinrättningen fristående
sjukvar dsans tält å stadens mark i Stadshagen; och användes stadens
sjukhus å statens tomter vid Handtverkaregatan numera uteshitande för
vård af veneriskt smittade prostituerade kvinnor, hvadan det icke syntes
vara för kommunen af någon särskild vikt, att detta sjukhus fortfarande
bibehölles på ifrågavarande dyrbara tomter.
Länets sjukvård för veneriskt sjuka vore visserligen uteslutande
förlagd till sjukhus å dessa tomter; men äfven denna anstalt syntes
kunna utan olägenhet förläggas till vida mindre värdefull plats, helst
de af länet disponerade byggnaderna inom kurhusinrättningen icke vore
synnerligen värdefulla.
Då det väl icke kunde ifrågasättas, att staden och länet skulle
utan ersättning frankännas besittningsrätten till ifrågavarande tomter
så länge de användes för det med upplåtelsen afsedda ändamål, skulle
statens återtagande af besittningsrätten till desamma visserligen vara
förenad med någon kostnad; men revisorerne hölle före, att det i allt
fall skulle vara för statsverket synnerligen fördelaktigt att kunna
disponera ifrågavarande dyrbara områden. Revisorerne ansåge sig där-
före böra ifrågasätta, huruvida icke underhandlingar borde inledas med
staden och länet om de villkor, på hvilka de kunde befinnas villiga att
flytta sjukvården för veneriskt smittade från statens tomter vid Handt-
verkargatan, på det att statsverket snarast möjligt måtte återfå dispositions¬
rätten till dessa tomter.
Bill. till BiJcsd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Åfd. 43 Höft.
9
66
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Direktionens j anledning häraf har direktionen öfver sjukhuset Sira, Stockholms
g£a(jg ock j^ng sjukhus, i utlåtande den 14 januari 1908 med åberopande
tandc. af ett den 10 januari 1902 i samma ämne afgifvet utlåtande anfört
följande.
»Beträffande särskilt revisorernes nu gjorda framställning om in¬
ledande uti ifrågavarande hänseende af underhandlingar med staden och
länet, kan direktionen så mycket mindre hafva något att däremot erinra,
som själfva den omständigheten, att revisorerne ifrågasatt förhandlingar
med länet och staden, lärer innebära, att kurhusinrättningen endast mot
fullgodt vederlag skulle afhändas besittningsrätten till tomterna, och
revisorerne i allt fall förutsatt, att förhandlingarna skulle inledas, ej med
direktionen, utan med dess principaler, länet och staden, som sålunda
komma i tillfälle att själfva bestämma omfånget af den ersättning för
tomternas afträdande, som de anse lämpligen böra af dem ifrågasättas.»
XJtskotlets Såsom revisorerne erinrat, har statsutskottet i ett vid 1902 års
yttrande. Riksdag afgifvet yttrande med anledning af 1901 års statsrevisorers
framställning i samma ämne som det nu föreliggande anfört, att af
hvad i ärendet förekommit framginge, att kronans äganderätt till ifråga¬
varande tomter vore oomtvistlig. Någon åtgärd för tillgodogörande af
denna äganderätt borde emellertid icke vidtagas, hvaremot utskottet
ansåg, att vid framdeles förekommande uppgörelser emellan kronan och
Stockholms stad i fråga om utbyte af mark, det icke borde lämnas obe-
aktadt, att äfven i förevarande afseende en reglering af rättsförhållan¬
dena borde komma till stånd.
Med anslutning 1 ill hvad statsutskottet vid 1902 års Riksdag så¬
lunda i detta ärende uttalat, får utskottet hemställa,
att revisorernes ofvannämnda framställning för
närvarande icke må till någon Riksdagens åtgärd för¬
anleda.
§ 13.
Hvad i öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har ut¬
skottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfver¬
vägande vid behandlingen af de utgiftsanslag, revisorernes framställning
berört, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara af vederbörandes
utlåtande nöjaktigt förklarad!;, dels ej vara af den vikt, att, oaktadt
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
67
förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd
bort af förhållandena föranledas, dels slutligen icke hafva varit af be¬
skaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande; hvilket ut¬
skottet skolat för Riksdagen
anmäla.
Stockholm den 3 april 1908.
På statsutskottets vägnar:
G. BILLING.
68
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Reservationer:
vid § 4 (angående användande af entreprenadsystemet vid utförande
af statens telefonanläggningar),
af herrar E. Fränekel, H. B. Törnébladh, I). Persson, K. Starbäck,
J. T. Larsson och P. O. Lundell, hvilka ansett, att utskottets yttrande
bort hafva följande lydelse:
»Med erinran — — — — utfärdad och då af den i förevarande
fråga afgifna förklaringen synes framgå, att telegrafstyrelsen vid ofvan-
nämnda arbetens utförande begagnat sig af entreprenadsystemet i den
utsträckning, som med arbetets solida utförande kunnat vara förenlig,
får utskottet hemställa, att vid hvad i detta ärende förekommit må
bero.
vid § 5 (angående statsbanan genom Bohus län),
af herrar grefve C. O. Taube och H. B. Törnebladli.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKESI-AKTIEBOLAG, 1908.