Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
1
Ht® 55.
Ank. till Riksd. kansli den 27 april 1908, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj;t angående ersättningen till vittnen och sakkunnige
i rättegångsmål.
Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kam¬
maren af herr Carl Lindhagen afgifven motion, n:o 195, af följande
lydelse:
»Uti 17 kap. 5 § rättegångsbalken stadgas att den, som vittne på¬
kallat, skall betala vittnets resekostnad och täring 'efter dess värdighet'.
Sämjas de ej därom, skall domaren lägga dem emellan, som skäligt
pröfvas.
Denna gammalmodiga uppfattning, att vittne skall ha betaldt efter
sin värdighet, gör sig jämlikt lagens föreskrift fortfarande gällande på ett
sätt, som verkligen icke är upplyftande hvarken för vittnena, parterna
eller domstolen. Vid domstolens pröfning af vittnesersättningar tagas
ganska allmänt hänsyn till vittnets rang och i synnerhet förmögenhets-
ställning. En gammal domstolspraxis är, mångenstädes åtminstone, att ett
vittne, hvars anspråk blifvit bestridt såsom för högt, tillfrågas om be-
Bih. till Bifcsd. Prot. 1908. 7 Samt. 52 Häft. (N:o 55.) 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
loppet af sin taxering såsom en värdig mätare på vittnets värdighet.
Lagens bestämmelse har också verkat demoraliserande på den allmänna
uppfattningen i denna fråga. Ett förmöget vittne vet ofta knappast, hur
högt han skall uppskatta sitt inställelsebesvär. Att afläggande af vittnes¬
mål är en af lagen påbjuden medborgerlig plikt, har nästan fallit i
glömska. En ganska vanlig föreställning är att man, åberopad som vittne,
bör tillåta sig att passa på tillfället och göra en liten affär.
Parterna komma vidare på detta sätt att obehörigen betungas. Det
drabbar dessutom orättvist, då den, som måste åberopa ett förmöget vittne,
får vidkännas en dryg utgift, under det att den, som har turen att kunna
åberopa ett fattigt vittne, slipper undan vida billigare.
Parterna blifva också alltmer utan skydd mot öfverdrifna ersättnings¬
anspråk från vittnen. Det börjar nämligen bli sed bland sakförarne att
ej vid domstolen framställa någon anmärkning mot de af motparten eller
af vittnen fordrade ersättningar för inställelse vid domstolen. Rättegångs-
kostnaden ökas på detta sätt afsevärdt.
En välgörande motsättning till detta oefterrättlighetstillstånd möter i
Tyskland, där i rättegångsmål, civila såväl som brottmål, vittnesersätt-
ningen enligt lag skall, oberäknadt resekostnad, i regeln utgå med minst
10 pfennige högst 1 mark per använd timme, dock ej för längre beräknad
tid än tio timmar under en dag. Högsta ersättningen för en vanlig in¬
ställelse är således 10 mark. Taxan för sakkunnige är dubbelt så hög.
Närmare bestämmelser meddelas om ersättningens utmätning inom latitu¬
derna samt om reseersättning.
Uti det ofta på Riksdagens bord hvilande förslaget till ny lagstift¬
ning om bevisning inför rätta är visserligen i fråga om vittnesersättning
hänvisningen till vittnets värdighet borttagen samt bibehållen endast be¬
stämmelsen, att domstolen skall bestämma ersättningen efter hvad som
pröfvas skäligt. Detta utgör dock intet hinder för ett fullföljande af nu¬
varande praxis, hvilken en gång rotfästad nog kommer att hålla sig vid
lif så länge som möjligt. En reglering i lag däremot af vittnesersätt-
ningsbelopp skulle i ett slag föra domstolarnes praxis in på de rätta
vägarne samt genom sin tillvaro äfven blifva vägledande för de frivilliga
öfverenskommelserna mellan parter och deras vittnen.
I lagen den 4 juni 1886 angående ersättning af allmänna medel till
vittnen i brottmål, bland hvilka äfven inbegripas personer, som af åklagare
eller domstol inkallats för att upplysningsvis höras, har beloppet för själfva
inställelsen fixerats till visst maximumbelopp, nämligen högst tre kronor.
Lagutskottets Utlåtande N:o 55. 3
Om detta belopp åter kan man numera säga, att det utan tvifvel är för
lågt. Allmänt klagas af vittnen, som skola enligt nämnda lag erhålla
ersättning af statsmedel, att de ej få sina effektiva utgifter betäckta.
Frånvaro af rätt till reseersättning om våglängden ej uppgår till fulla fem
kilometer uppväcker också ofta missnöje (den tyska lagstiftningen upp¬
drager gränser vid två kilometer). Å andra sidan är det naturligtvis af
vikt att spara på statens hårdt anlitade kassa. Men nog förtjänar det
ett öfvervägande, huruvida ej i dessa dyra tider någon lönereglering kan
bestås äfven dessa vittnen. Åtminstone bör hänsyn kunna få tagas till
vissa fall, såsom då ett vittne kan styrka, att det nödgats i sin anställ¬
ning leja någon för sig mot högre ersättning än vittnet skulle få upp¬
bära o. s. v.
Äfven om reglerna för vittnesersättning skulle i anledning af mo¬
tionen n:o 194 med förslag till bevisningslag blifva fastslagna på sätt i
nämnda förslag ifrågasatts, bör detta ej få hindra en särskild framställ¬
ning om en mera ingående revision af lagstiftningen i denna del och i
sammanhang därmed äfven af bestämmelserna i 1886 års lag.
I en dylik utredning bör inbegripas äfven frågan om reseersättning,
hvarom i allmänhet ej gifvas några vägledande regler, samt godtgörelse
till personer, som inkallas för att utan ed höras upplysningsvis, äfvensom
till sakkunnige, för den händelse förenämnda förslags bestämmelser om
bevisning genom sakkunnige blir antaget.
Grundsatsen bör vara, att vittnen och sakkunnige skola ha tillräck¬
ligt men måttligt betaldt och icke såsom nu hos oss i vissa mål otill¬
räckligt och i andra godtyckligt och ofta omättligt. Anses ingen höjning
böra ske i de enligt 1886 års lag utgående ersättningarne, är i alla fall
skäl att, på sätt i nämnda författning skett, något reglera ersättningen i
andra mål.
Jag hemställer alltså, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla
om framläggande för Riksdagen af förslag till särskild lagstiftning om
ersättning till vittnen och sakkunnige i rättegångsmål.»
Det allmänna stadgandet rörande skyldighet för den, som är kallad
till vittne, att inställa sig inför domstolen äfvensom om vittnes rätt till
ersättning återfinnes i 17 kap. 5 § rättegångsbalken och är af följande
lydelse: »Ej må någon, som till vittne nämnd varder, draga sig vittnes¬
målet undan; gör han det, hafve domaren våld att hålla honom därtill
genom vite eller fängelse, där lian ej orkar höta, Den vittne påkallat,
Utskottets
yttrande.
4 Lagutskottets Utlåtande N-.o 55.
betale ty sin resekostnad och täring efter dess värdighet. Sämjas de ej
därom; lägge dem domaren så emellan, som skäligt pröfvas.» Enligt
hvad lagrummets ordalydelse gifver vid handen, har lagstiftaren afsett
att tillerkänna vittne endast rese- och traktamentsersättning. Såsom motio¬
nären erinrat, har emellertid, med undantag för de fall, då vittnesersätt-
ning, jämlikt hvad därom är särskildt stadgadt, utgår af allmänna medel,
vid domstolarna utbildat sig en praxis, som går utöfver dessa lagens stad-
ganden. Sålunda torde, äfven då lätten har att yttra sig öfver vittnes-
ersättningsanspråk, vittne, som befinner sig i mindre goda ekonomiska
omständigheter, så godt som undantagslöst, efter därom framställd begäran,
för sin inställelse inför rätten tillerkännas ett belopp, hvilket utgör skälig
godtgörelse icke blott för resekostnad och täring utan äfven för tids¬
förlust och därigenom förorsakad förlust af inkomst, för vikariatsersättning
och dylikt. Yid åtskilliga domstolar lärer praxis till och med förete en
så stor afvikelse från gällande lag, att äfven vittnen, hvilkas ekonomiska
ställning är mycket god, tilldelas ett rundligt tilltaget belopp, hvari då
ingår ersättning jämväl för tidsförlust m. m. Såvidt utskottet har sig
bekant, torde det dock vara mera sällan, som vittnets förmögenhetsför¬
hållande fått vara normerande för det vittnet tilldömda beloppets storlek.
Såsom framgår af det åberopade lagrummet, har domstolen att yttra
sig rörande vittnesersättning endast då enighet därom icke kan uppnås.
Det ofta och alltmera allmänt öfverklagade missförhållandet, att rätte¬
gångskostnaderna och däribland vittnesersättningarna i flera fall utgå med
allt för höga belopp, lärer mera sällan förekomma, då domstolen varit i
tillfälle att vid bristande öfverensstämmelse mellan parterna eller mellan
dem och vittnet därom uttala sig. Fastmera torde de mången gång oskä¬
ligt höga rättegångskostnaderna bero därpå, att parterna eller deras om¬
bud förklara sig icke hafva något att erinra mot de ersättningsbelopp,
som af vittnen eller motparten begäras. Tvifvelsutan bidrager härtill ofta
den förhoppningen, att vid målets slutliga afgörande dessa kostnader skola
stanna å vederparten. Såvidt utskottet kan döma, förekommer det emel¬
lertid icke i så stor utsträckning att oskäliga ersättningsbelopp blifva ut¬
dömda, när parterna sjulfva utföra sin talan, enär dessa hafva större in¬
tresse än ombuden däraf, att rättegångskostnaderna så mycket som möjligt
begränsas, och följaktligen äro mera benägna att hänskjuta de framställda
ersättningsanspråken till domstolens pröfning.
Det torde icke vara något tvifvel underkastadt, att den praxis, som
sålunda vunnit insteg och som synes hota att alltmera gripa omkring sig,
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
skall vara ägnad att bortskymma gällande lags uppfattning af vittnesplikten
såsom en allmänt medborgerlig skyldighet, hvars fullgörande visserligen
bör kunna medföra ersättning, men endast med belopp, som skäligen kan
anses motsvara vittnets utgifter för inställelse inför rätten. Yisserligen står
det part öppet att vädja till domstolens afgörande gentemot öfverdrifna
ersättningsanspråk af vittnen och att, om han ej åtnöjes med domstolens
beslut, däröfver föra talan i högre rätt, men, om icke något åtgöres för
att förhindra den praxis i omförmälda hänseende, hvilken uppkommit vid
sidan af gällande lag, är det fara värdt, att parterna i allt mindre om¬
fattning skola anse sig befogade att framställa någon erinran mot oskäliga
anspråk och därigenom rättegången blifva förenad med onödigt stora kost¬
nader. I likhet med motionären finner därför utskottet anledning före¬
ligga för meddelande af lagbud, hvilka fastställa de gränser, inom hvilka
domstol äger att utdöma godtgörelse åt vittne.
Såsom angifvits i förevarande motion, har man i Tyskland sett sig
föranlåten att genom en förordning af den 30 juni 1878 med däri den
17 maj 1898 vidtagna ändringar bestämma vissa latituder för ersättning
åt vittnen och sakkunniga i rättegångsmål. För vållad tidsförlust äger
vittne utfå ersättning med ett belopp, växlande mellan 10 pfennige och
1 mark för hvarje timme. Dylik ersättning bestämmes med hänsyn till
den sysselsättning vittnet nödgas försumma genom sin inställelse och ut¬
går för en tid af högst 10 timmar för dag. Personer i mindre lycklig
ekonomisk ställning erhålla ofvan angifna minimiersättning, äfven om de
genom inställelsen icke förlorat någon arbetsförtjänst. Reseersättning, upp¬
gående, där vittnets personliga förhållanden eller yttre omständigheter för¬
anleda användande af transportmedel, till belopp, som innebär skälig godt¬
görelse för vittnets därigenom åsamkade kostnader, och i öfriga fall till
5 pfennige för hvarje påbörjad kilometer, kan tilldelas vittne, som är bo¬
satt på ett afstånd af minst 2 kilometer från domstolslokalen. Nödgas
vittnet för sin inställelse inför domstolen begifva sig utom sin hemort,
kan vittnet därjämte tillerkännas traktamentsersättning, hvilkens storlek
bestämmes efter hvad med afseende å vittnets personliga förhållanden kan
anses påkalladt, dock ej med högre belopp än 5 mark för hvarje dag och
3 mark för hvarje nattkvarter.
I likhet med motionären finner jämväl utskottet, att föreskrifter i
den riktning, som angifves i berörda tyska förordning, lämpligen bör
meddelas äfven i vårt land. Det synes dock därvid vara erforderligt att
göra latituderna för de olika slagen af vittnesersättningar något vidare,
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
för att ett vittne i hvarje fall må kunna erhålla skälig godtgörelse för
sin inställelse. Med vittne bör uppenbarligen i nu ifrågavarande hänse¬
ende likställas person, som inkallats för att utan ed af domstol upplys¬
ningsvis höras.
Uti sin förevarande framställning har motionären jämväl ifrågasatt,
att föreskrifter måtte meddelas rörande ersättning åt sakkunnige i rätte¬
gångsmål, för den händelse det förslag till lag angående bevisning inför
rätta, hvilket vid innevarande riksdag ånyo framlagts till pröfning, varder
af Riksdagen antaget. Då utskottet uti annat, denna dag afgifvet utlå-
låtande hemställt, att nämnda lagförslag icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, kunde utskottet anses sakna anledning att närmare ingå
på denna fråga. Utskottet vill dock erinra, att, om ersättningen till vittne
på ofvan antydt sätt begränsas, särskilda bestämmelser rörande godtgörelse
1 vissa fall åt sakkunniga vittnen blifva erforderliga. Såsom motionären
angifvit, har hänsynen till de sakkunniges särskilda ställning tagit sig
uttryck i ofvan omförmälda tyska förordning, i det att domstolen kan
tillerkänna i rättegångsmål hörd sakkunnig godtgörelse för åsamkad tids¬
förlust med dubbelt så högt belopp som tillkommer vittne eller med högst
2 mark i timmen och 20 mark per dag. Beträffande rese- och trakta-
mentsersättning gälla däremot samma regler som ofvan angifvits i fråga
om vittnen. Dessutom kan den sakkunnige tilldelas ersättning för de
kostnader, som föranledas af förarbetena för det utlåtande, som skall af
honom afgifvas. Yid svårare undersökningar och utredningar kan han
därjämte på begäran erhålla ersättning för sitt arbete med belopp, som
enligt gängse förhållanden kan anses skäligt.
Motionären har vidare ifrågasatt, att bestämmelser måtte meddelas,
enligt hvilka högre ersättning än nu kan utgå jämlikt lagen angående
ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål den 4 juni 1886 må
kunna af domstol tillerkännas personer, hvilka af allmän åklagare eller
domstolen inkallats att såsom vittnen eller upplysningsvis höras i brott¬
mål, däri allmän åklagare å tjänstens vägnar för talan. Den ersättning
nämnda personer äga åtnjuta enligt ifrågavarande lag utgöres dels af högst
3 kronor till uppehälle för hvarje dag, som för resan och vistandet vid
domstolen erfordras, dels ock, därest vederbörandes hemvist är beläget på
minst 51 kilometers afstånd från det ställe, där domstolen sammanträder,
af skjutspenningar för en häst fram och åter eller, där järnvägs- eller
ångbåtslägenhet kan för resan eller för någon del däraf begagnas, afgift
för billigaste plats å bantåg eller ångbåt.
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
Såvidt utskottet kunnat finna, kan det icke anses vara ådagalagdt,
att en höjning af ersättningen till omförmälda personer är af behofvet på¬
kallad. Stadgandena om ersättning af allmänna medel åt vittnen i brott¬
mål torde hafva tillkommit för att skydda obemedlade personer mot att
fullgörandet af deras medborgerliga vittnesplikt blifver ekonomiskt alltför
kännbar. Om vittnet är bosatt å den ort, där domstolen sammanträder
eller i nära grannskap därintill, förefaller det utskottet, som om en godt-
görelse utgående med belopp intill 3 kronor pr dag skulle vara för ända¬
målet tillräcklig. Äfven för de mindre bemedlade vittnen, som bo så
långt ifrån den ort, där vittnesförhöret hålles, att de för att kunna iakt¬
taga inställelse nödgas ådraga sig kostnader för uppehälle och nattkvarter
utom hemmet, synas nu gällande bestämmelser vara på det hela taget till¬
fredsställande. Utskottet har sig ej heller bekant, att något allmännare
missnöje med ifrågavarande bestämmelser gifvit sig till känna. Det synes
därjämte förtjäna erinras, att maximibeloppet för traktamentsersättningen
åt vittnen i brottmål så sent som år 1900 höjdes från 1 krona 50 öre
till 3 kronor för dag. Då därtill kommer, att en ytterligare höjning
sannolikt skulle vålla statsverket afsevärda kostnader icke minst därigenom,
att beloppet för den ersättning, som därefter i regel blefve vittnen till¬
erkänd, tvifvelsutan komme att icke oansenligt ökas, har utskottet ansett
sig icke böra förorda motionärens förslag i denna del.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Riksdagen, i anledning af herr Lindhagens
förevarande motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser rörande
ersättning åt vittnen i rättegångsmål, i de fall då er¬
sättning icke skall utgå af allmänna medel.
Stockholm den 27 april 1908.
På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
Reservationer:
af herrar Trygger, Ridderbjelke, Gustaf Andersson och Carl Nyström,
hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att herr Lindhagens förevarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
af herr af Ekenstam, som anfört:
»Det slut, till hvilket utskottet kommit, har synts mig i dubbelt af¬
seende oriktigt. En höjning af latituden för ersättningsbeloppen till vitt¬
nen i brottmål är möjligen befogad, och skulle jag, om utskottet därom
enat sig, ej ansett mig hafva anledning däremot reservera mig. Men att
å andra sidan göra den hemställan, utskottet nu föreslagit, kan jag icke
finna vare sig nödigt eller ens principiellt riktigt. Något behof af de
föreslagna lagbestämmelserna förefinnes efter min uppfattning icke, enär
det torde vara endast få domstolar, som tillämpat en sådan praxis som
den utskottet omförmält. I allmänhet torde nog domarens processledning
kunna fullt supplera de afsedda lagbestämmelserna. Och där möjligen
denna processledning väl mycket blundat för framkomna otillbörliga an¬
språk, torde en erinran, sådan som kan gifvas af t. ex. detta utskotts¬
betänkande, vara vida riktigare än en lag.
Däremot torde det alltför mycket strida mot vår rättspraxis i öfrigt,
att icke det skulle kunna stå i parternas skön att, där sådant efter mo¬
get öfvervägande sker, kunna genom gemensam öfverenskommelse be¬
stämma lönen åt ett vittne.
På grund af det anförda har jag ansett,
att förevarande motion icke må till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda»;
af herrar Rudebeck och Lilliesköld, hvilka i hufvudsak instämt med
herr af Ekenstam;
9
Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
af herr Lindhagen, som yttrat:
»Emot vissa delar af utskottets motivering i de två första styckena
får jag anmäla reservation, nämligen särskild! i anledning af de mot verk¬
liga förhållandet stridande påståendena, dels att enligt praxis företrädesvis
endast mindre bemedlade vittnen pläga tillerkännas ersättning för tidsför¬
lust och dels att det endast mera sällan skulle förekomma, att vittnes-
ersättningarna utgå med allt för höga belopp, då domstolen varit i tillfälle
att vid bristande öfverensstämmelse mellan parterna eller mellan dessa och
vittnet därom uttala sig.
Beträffande utlåtandet i hvad det afser den påyrkade revisionen af
redan lagstadgad begränsning af vittnesersättningar, som skola utgå af
allmänna medel, tillföllo motionens yrkande i denna del vid afgörandet
6 röster, men då någon annan reservation i form af yrkande häremot ej
anmälts till det justerade betänkandet, skall jag låta äfven mitt i motionen
därom framställda påstående förfalla.»
Herr Widén har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i
detta ärendes behandling inom utskottet, och herr Fahlén, att han icke
deltagit i den slutliga handläggningen däraf.
Bih. till JRiksd, Prot. 1908. 7 Sami. 52 Häft.
2