Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
1
]*:o 5®.
Ank. till Riksd. kansli den 7 april 1908, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående öfvervakande af villkorligt dömda och
villkorligt frigifna förbrytare m. m.
Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 149, har herr Jakob Pettersson i Södertälje anfört följande:
»Vår gällande strafflag af den 16 februari 1864 innebar helt visst
på sin tid ett stort framsteg framför äldre tiders hårda och grymma straff¬
lagar. Emellertid kan det nog ej förnekas, att äfven 1864 års strafflag
i sin tur nu har hunnit blifva i flera afseenden föråldrad. Den bärande
tanken i den kritik, som i våra dagar riktas mot strafflagen, är den, att
lagen ej i så hög grad som önskligt vore lämnar tillfälle att vid straff¬
domars fastställande taga hänsyn till brottslingens egenart. Straffet be¬
stämmes hufvudsakligen eller nästan uteslutande med hänsyn till det före¬
liggande brottet: brottslingens person är härvid en omständighet af mycket
underordnad betydelse. Reformsträfvandena på detta område gå därför
till väsentlig del ut på att möjliggöra en sådan behandling af förbrytaren,
som i främsta rummet är afpassad efter hvarje brottslings personlighet och
ägna.d att rätta densamma, för så vidt rättelse synes möjlig.
Ett viktigt steg till dylik individualisering i straffrättskipningen togs
genom de år 1906 af Riksdagen antagna lagarna om villkorlig frigifning,
om villkorlig straffdom samt om straffskärpning. Enligt lagen om vill¬
korlig straffdom kan domstolen, när giltiga skäl därtill äro, förordna, att
med verkställigheten af kortvariga frihetsstraff skall anstå och att på vissa
villkor skall bero, huruvida straffet skall gå i verkställighet. Förutsätt-
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 47 Haft. (N:o 50.) 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o SO.
ningarna för att villkorlig dom må kunna meddelas äro i hufvudsak, att
den tilltalade icke under de 10 år, hvilka närmast föregått brottet, blifvit
dömd till straffarbete eller fängelse eller under samma tid undergått dy¬
likt straff, som blifvit honom tidigare ådömdt. Härvid skall enligt lagen
tillses bland annat, om tillfälle finnes till uppfostran eller handledning för
den, som däraf är i behof, och i öfrigt göras afseende å den tilltalades
tidigare vandel, hans uppförande samt hans lefnadsförhållanden.
Det är stora fordringar, som tillämpningen af denna lag ställer på
underdomaren. Lagberedningens ordförande framkastade under den debatt,
som föregick lagens antagande i Första Kammaren, den frågan: »Besitter
den svenske underdomaren, den svenska domstolsorganisationen förutsätt¬
ningarna för den fina människopröfning, som den villkorliga domen kräf-
ver?» Han tilläde: »Jag vågar icke besvara den frågan med obetingadt
ja.9 För min del tror jag, att man måste gå ett steg längre och besvara
frågan med nej. Äfven i de fall, där domstolens ledamöter eller ord¬
förande äro i besittning af erforderlig människokännedom och skarpt om¬
döme, saknar domstolen dock nästan alltid det material, som erfordras för
att kunna erhålla en bestämd uppfattning, huruvida förutsättningarna för
meddelande af villkorlig dom föreligga eller ej. Den undersökning af den
tilltalades »ålder och hufvudsakliga lefnadsomständigheter», som nu vid
domstolarna förekommer, är uppenbarligen alltför ytlig och bristfällig för
att kunna utgöra grund för ett tillförlitligt omdöme härutinnan. Å andra
sidan torde domstolens tid i de flesta fall ej medgifva att i nämnda af¬
seende verkställa grundliga och mera omfattande undersökningar. Det
skulle därför vara i hög grad önskvärdt, om domstolen, när den skall
meddela sin dom, hade till sitt förfogande resultatet af en särskild för¬
undersökning rörande den tilltalades personliga förhållanden, verkställd af
därför särskildt lämpliga och därtill särskildt utsedda personer. Med hjälp
af en dylik förundersökning skulle det vara för domstolen möjligt att
bilda sig ett tillförlitligt omdöme i den här omhandlade frågan.
De personer, åt hvilka verkställande af dylika personliga förunder¬
sökningar anförtroddes, borde emellertid äfven erhålla en annan, kanske ändå
viktigare uppgift, nämligen öfvervakande af villkorligt dömda personer.
Enligt lagen om villkorlig straffdom gäller, att det anstånd med straffets
verkställande, som den villkorliga domen innebär, är förverkadt, om den
villkorligt dömde inom 3 år efter domen begår brott af vissa slag. I
detta afseende yttrade den kungliga kommitté, som utarbetat förslaget till
ifrågavarande lag, att det kunde sättas i fråga, huruvida icke härutinnan
Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
3
den dömdes uppförande i sin helhet borde komma i betraktande, men
kommittén afvisade detta alternativ med en erinran, att detsamma förut¬
satte, att den dömdes uppförande komme att öfvervakas genom polis¬
myndighet eller särskild tillsyningsman, hvilket åter skulle medföra prak¬
tiska svårigheter samt möjligen lända till skada för den dömdes sociala
ställning. Detta kommitténs resonemang torde vara riktigt, för så vidt
fråga är om polisuppsikt: att ställa en villkorligt frigifven person under
sådan skulle helt visst i många fall kunna verka mer till skada än till
gagn. Men ett dylikt öfvervakande kan äfven anordnas på ett annat sätt.
Om öfvervakaren i första rummet erhåller karaktären af ett slags råd¬
gifvare till stöd och hjälp för den dömde, och om de personer, som be¬
klädas med dylikt uppdrag, äro verkligt besjälade af dess vikt samt takt-
fulla vid dess handhafvande, borde institutionen kunna blifva till varaktigt
gagn för dem, hvilka det härvid gäller att öfvervaka, stödja och leda.
Utan en dylik ledning händer det tyvärr alltför lätt, att de karaktärssvaga
människor, om hvilka här är fråga, icke beakta den varning, som den
villkorliga domen är afsedd att meddela dem, utan snart nog återfalla i
brott. En sådan farhåga bestyrkes af förhållandena i Nordamerikas För¬
enta stater, där man sedan många år tillämpat institutet villkorlig dom
både med och utan övervakning, och där man kommit att betrakta vill¬
korlig dom utan öfvervakning af den villkorligt dömde allenast som en
annan form för ett fullständigt frikännande.
Man kan tänka sig de uppgifter, om hvilka här talats, öfverlämnade
antingen åt frivilliga oaflönade medhjälpare eller åt aflönade tjänstemän.
Utan en föregående utredning af saken är det vanskligt att afgöra, hvilken
af dessa bägge utvägar är att föredraga. Dock vill det redan nu synas,
som om uppgifterna skulle vara tillräckligt kräfvande för att man, åtmin¬
stone i de större städerna, måste delvis begagna sig af aflönade tjänstemän
för deras uppfyllande på ett tillfredsställande sätt. Möjligen skulle det
vara lämpligt att, såsom skett på fattigvårdens fält, vid sidan af ett fåtal
tjänstemän anställa ett större antal oaflönade »vårdare» för ändamålet.
Det lifliga sociala intresse, som under de senare åren gifvit sig till känna
inom vida kretsar af vårt folk, borde för öfrigt med fördel kunna utnytt¬
jas äfven för nu ifrågavarande syfte.
Ett öfvervakningssystem, sådant som det här ofvan skisserade, skulle
emellertid behöfvas ej blott i fråga om villkorligt dömda, utan äfven
i fråga om villkorligt frigifna personer. Enligt lagen om villkorlig fri¬
gifning må villkorlig frigifning äga rum i fråga om en till straffarbete
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
på viss tid eller fängelse på längre tid än 2 år dömd person, hvilken
undergått två tredjedelar af straffet, dock minst två år, därest omständig¬
heterna göra sannolikt, att den dömde på fri fot skall förhålla sig väl.
Den villkorligt frigifne skall under så lång tid, som vid frigifningen åter¬
står af straffet, men i hvarje fall minst ett år, vara underkastad särskild
tillsyn, som i regel utöfvas af länsman eller stadsfiskal; därjämte är han
förpliktigad att under samma tid icke allenast föra ett ostraffligt lefverne,
undvika skadligt umgänge samt bemöda sig om utväg till försörjning på
lofligt sätt, utan äfven ställa sig till noggrann efterrättelse de särskilda
föreskrifter, som vid frigifningen eller därefter meddelas honom af fängelse¬
myndighet eller tillsyningsman. Det synes uppenbart, att samma erinran,
som strafflagskommittén själf framställt mot att ställa de villkorligt dömde
under polisuppsikt, äfven är på sin plats gentemot polisuppsikt öfver de
villkorligt frigifne. Också yttrade en erfaren ämbetsman vid lagförslagets
behandling i Första Kammaren år 1906: »Det vill förefalla, som om på
det sätt, hvarpå tillsynen blifvit enligt förslaget anordnad, man velat för¬
sätta den villkorligt frigifne i samma ställning, som enligt den gamla
lösdrifvarestadgan intogs af lösdrifvare, som varit straffade för brott.
Nämnda stadga tillkom på 1840-talet, då intresset för humanitära åtgärder
till de straffades återupprättelse icke ännu var synnerligen stort. Det
visade sig därför, att dess bestämmelser lade stora hinder i vägen för
detta intresse, då det längre fram sökte göra sig gällande.»
Dessa betänkligheter mot polisuppsikten öfver de villkorligt frigifne
delades inom Första Kammaren af chefen för fångvårdsstyrelsen. I själfva
verket torde det ej heller kunna förnekas, att polismännen i många fall ej
äro rätta männen att taga hand om de villkorligt frigifne och leda dessa
under den vanskliga tid, som följer närmast efter frigifningen. Helt visst
skulle det med den villkorliga frigifningen åsyftade resultatet bättre kunna
vinnas, om öfvervakningen af de frigifna öfverlämnades åt därför särskildt
kvalificerade personer, i regel tagna utom polistjänstemännens krets, d. v. s.
åt sådana, som tillika innehade uppdrag att biträda domstolarna med
förundersökningar i brottmål samt med öfvervakande af de villkorligt
dömde.
I händelse bötesstraffet, såsom är att hoppas, inom en ej aflägsen
framtid kommer att grundligt omläggas, så att exempelvis möjlighet införes,
att göra afbetalningar å ådömda böter, skulle de personer, som utsetts att
biträda med dylika förundersökningar samt öfvervakande af villkorligt
dömda och frigifna, äfven kunna biträda med upptagande af sådana af-
Lagutskottets Utlåtande N:o 50. 5
betalningar, hvarigenom tillämpningen af en sådan anordning i väsentlig
mån skulle underlättas.
Mot de här ofvan framställda förslagen kommer möjligen att invändas,
att de ej alls eller endast med största svårighet och alltför dryga kost¬
nader kunna genomföras. Till bemötande af en dylik invändning tillåter
jag mig emellertid redan här åberopa, att en anordning i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med den jag här ofvan framställt såsom önskvärd redan
finnes i flera af Nordamerikas Förenta stater samt där visat synnerligen
tillfredsställande resultat. Min kännedom härom har jag hämtat dels ur
ett tryckt arbete »Om barndomstolar, anteckningar från en med understöd
af svenska staten företagen studieresa i Nordamerikas Förenta stater» af
t. f. stadsnotarien vid Stockholms rådstufvurätt Harald Salomon och dels
ur ett ännu otryckt arbete af samma författare »Om förbrytares behand¬
ling i Nordamerikas Förenta stater». Då en kortfattad redogörelse för
organisationen af öfvervakningssystemet vid en amerikansk domstol bäst
kan åskådliggöra, huru ett dylikt system bör vara anordnadt, tillåter jag
mig att såsom en bilaga till denna motion bifoga ett utdrag af herr
Salomons sistnämnda arbete.
Oaktadt jag är lifligt öfvertygad om gagnet af de åtgärder, som här
ofvan förordats, inser jag till fullo, att saken tarfvar ytterligare utredning,
innan den är mogen för framställande af ett positivt förslag; och då en
dylik utredning endast genom Kungl. Maj:fs försorg torde kunna verk¬
ställas, hemställer jag, att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kung]. Maj:t
anhålla: att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, dels huruvida
icke till fullständigare ernående af de syften, som afsetts med lagarna
angående villkorlig straffdom och villkorlig frigifning, kunde anordnas sär¬
skild övervakning af villkorligt dömda och villkorligt frigifna förbrytare,
antingen genom för sådant ändamål särskildt antagna och aflönade tjänste¬
män eller genom oaflönade förtroendemän, utsedde af domstolarna eller
på annat sätt, dels ock huruvida icke åt de sålunda utsedde personerna
kunde uppdragas att vid behof biträda domstolarna med verkställande af
den del af förundersökningen i brottmål, som afser de tilltalades person¬
liga förhållanden; samt att Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga
de förslag, hvartill utredningen kan föranleda.»
Genom de år 1906 vidtagna ändringar i strafflagen, afseende bland utskottets ytt-
annat vissa skärpningar af frihetsstraff, samt de samma år antagna lagarna ra>u e'
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
om villkorlig dom och villkorlig frigifning blef tillfälle beredt att i långt
större utsträckning än förut taga hänsyn till brottslingens personliga egen¬
art såväl vid meddelande af straffdom som vid verkställande af ådömdt
straff. Ett betydelsefullt steg blef därigenom taget till möjliggörande af
en rättvisare och efter olika fall bättre afpassad straffrätfskipning: klarare
än förr blef det framhäfdt, att staten i sin straffande verksamhet äger att
taga hänsyn ej blott till den genom brottet förorsakade objektiva kränkningen
af rättsordningen utan äfven till brottslingens person, så att straffet i
hvarje särskildt fall noga bestämmes efter hvad som kräfves för att brotts¬
lingen däraf skall låta sig rätta.
Den omfattning, i hvilken ett godt resultat skall uppnås vid den
praktiska tillämpningen af de nya lagarna om villkorlig dom och vill¬
korlig frigifning, torde i icke ringa grad vara beroende däraf, att för dom¬
stolen föreligger ett tillräckligt material för bedömande af frågan, huru¬
vida omständigheterna äro sådana, att en brottsling lämpligen bör erhålla
anstånd med straffets verkställande, äfvensom däraf, att den villkorligt
frigifne och, när så finnes nödigt, jämväl den villkorligt dömde af för
ändamålet särskildt lämpade personer erhåller stöd och hjälp i sin sträf-
van att åter blifva en laglydig medborgare. I sin nu föreliggande fram¬
ställning har motionären gjort gällande, att i nämnda hänseenden förefinnas
stora brister, hvilka vålla, att ifrågavarande lagar icke uppfylla sitt ända¬
mål så fullständigt, som vid deras stiftande afsågs. Till afhjälpande af
dessa brister har motjpnären ifrågasatt, att för ufvervakande af omförmälda
slag af brottslingar måtte tillsättas därför särskildt kvalificerade personer,
hvilka jämväl skulle äga att tillhandagå domstolen med en förberedande
undersökning af de tilltalades personliga förhållanden, där dessa äro af
natur att böra inverka på straffmätningen.
Beträffande först den ifrågasatta öfvervakningen af villkorligt dömde
tillåter sig utskottet erinra, att enligt 1 § i lagen om villkorlig straffdom
den 22 juni 1906 vid pröfning, om skäl äro till anstånd med straffets
verkställande, främst skall komma under öfvervägande, huruvida antagas
kan, att den tilltalade skall därförutan låta sig rättas; och skall därvid
tillses, om tillfälle finnes till uppfostran och handledning för den, som
däraf är i behof, och i öfrigt göras afseende å den tilltalades tidigare van¬
del, de omständigheter, som drifvit honom till brottet, hans beredvillighet
att erkänna detsamma och godtgöra skada, hans uppförande i öfrigt samt
hans lefnadsförhållanden. Såsom framgår af lagrummets ordalydelse, kan
domstolen, äfven då öfriga skäl för meddelande af villkorlig straffdom äro
Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
7
för handen, icke gärna bevilja anstånd med verkställighet af straffet, då den
brottslige är i behof af uppfostran och handledning men tillfälle därtill
icke finnes. Enligt det kommittébetänkande, som ligger till grund för
ifrågavarande lagstiftning, har föreskriften rörande uppfostran och handled¬
ning för den brottslige upptagits i det af kommittén utarbetade och i
denna del oförändrade förslag till lag endast med hänsyn till ungdomliga
förbrytare. I likhet med motionären anser emellertid utskottet det böra
tagas under allvarligt öfvervägande, huruvida icke detta stadgande må
kunna utvidgas därhän, att, då tillfälle till uppfostran och handledning
icke finnes men öfriga förutsättningar för meddelande af villkorlig dom
föreligga, domstolen skall kunna lämna anstånd med straffet samt i före¬
kommande fall äga att, äfven då den dömde uppnått mogen ålder, för¬
ordna lämplig person, som är därtill villig, att gifva honom det stöd till
förbättring, hvaraf han kan vara i behof. Om öfvervakaren är en person,
som är intresserad af sin uppgift och som med allvar och takt fullgör sitt
uppdrag, torde han kunna blifva till god hjälp för den dömde genom att
försätta denne i en annan omgifning, skaffa honom tjänligt arbete m. m.
Det förefaller utskottet,, som om icke oväsentliga fördelar skulle vinnas
genom en dylik anordning. Användandet af villkorlig dom skulle kunna
i någon mån utvidgas och därigenom förekommas den nedbrytande, demo¬
raliserande inverkan, som ett frihetsstraff tvifvelsutan i flera fall skulle
medföra. En vaksam och vägledande tillsyn öfver den dömde synes äfven
vara ägnad att i någon mån minska möjligheten af ett återfall. Det torde icke
kunna förnekas, att i åtskilliga fall den faran ligger nära, att den allvarliga var¬
ning, som ligger i den villkorliga domen, snart kommer att förflyktigas och den
dömde betrakta sig såsom frikänd från det begångna brottet. I sådana fall synes
det kunna blifva till gagn, att en lämplig person utan onödig inblandning i
den villkorligt dömdes personliga angelägenheter lämnar honom det bistånd,
han kan behöfva: den dömde får därigenom en kraftig erinran om sitt
felsteg, han påminnes om att det finnes en makt öfver honom, som han
måste lyda, på samma gång som han känner, att samhället vill hjälpa ho¬
nom att försona hvad han brutit. I åtskilliga fall synes detta skola kunna
väcka hans själfverksamhet och hederskänsla till lif och sporra honom att
göra hvad som står i hans förmåga för att vinna åter hvad han genom
brottet satt på spel. Det torde emellertid icke vara lämpligt att, såsom
motionären synes ifrågasätta, en övervakning anordnas i alla de fall, då
domstol meddelar villkorlig straffdom. Det gifves nämligen tvifvelsutan
personer, för hvilka den villkorliga domen är en fullt tillräcklig maning
8
Lagutskottets Utlåtande N:o SO.
att vända om till ett oförvitligt lif. För dessa skulle den ifrågasatta an¬
ordningen måhända snarare leda till skada än gagn genom att försvaga
deras motståndskraft och känsla af ansvar. Det synes därför böra stå
domstolen öppet att efter förekommande omständigheter afgöra, huruvida
en villkorligt dömd person är i behof af vägledande och stödjande över¬
vakning eller det kan öfverlåtas åt honom att därförutan genomgå pröfvo-
tiden.
Det är gifvet, att den, som förordnas att med råd och dåd bistå en
villkorligt dömd person, måste, om syftet därmed skall uppnås, utöfva sitt
uppdrag med mycken grannlagenhet och på ett sådant sätt, att tillsynen
för andra blifver så omärklig som möjligt. Det synes nämligen kunna för
den dömdes anseende och hans sträfvan att återupprätta sig verka hind¬
rande, om det blir bekant, att han står under uppsikt. Från denna syn¬
punkt sedt, torde det icke vara lämpligt, att öfvervakningen utöfvas af polis¬
tjänstemän. Såsom skickade att handhafva ett dylikt uppdrag vill utskottet
i stället ifrågasätta på landet vederbörande kyrkoherde, ordföranden eller
ledamot i kommunalnämnden samt i stad sådana enskilda personer, som af
intresse för uppgiftens människovänliga syfte äro villiga att åtaga sig den¬
samma och som därtill af domstolen pröfvas lämpliga. Af motionären har
uttalats den förmodan, att uppgiften att öfvervaka villkorligt dömda och
villkorligt frigifna personer skulle vara tillräckligt kräfvande för att man,
åtminstone i de större städerna, delvis måste begagna sig af aflönade tjänste¬
män. I hvad mån en dylik anordning kan vara behöflig och lämplig, då
villkorlig dom och frigifning komma att i större utsträckning tillämpas,
är svårt att på förhand afgöra. Det vill emellertid synas utskottet, som
om det kunde befaras, att dessa speciella tjänstemän i den allmänna me¬
ningen snart skulle få karaktären af ett slags ordningspolis samt det till
men för den villkorligt dömdes ställning blifva allmänt kändt, att han stode
under öfvervakning.
Enligt lagen om villkorlig frigifning skall den, som före strafftidens utgång
utsläppes från fängelset, under så lång tid, som vid frigifningen återstår af
straffet, men i hvarje fall minst ett år, vara underkastad särskild tillsyn och
skall under denna tid vara pliktig att icke allenast föra ett ordentligt och
ostraffligt lefverne, undvika skadligt umgänge samt bemöda sig om utväg till
försörjning på lofligt sätt, utan äfven ställa sig till noggrann efterrättelse de
särskilda föreskrifter, som vid frigifningen eller därefter på grund af nämnda lag
honom meddelas. För den villkorligt frigifne skall af fångvårdsstyrelsen utfär¬
das frihetspass, däri, såvidt icke i beslutet om frigifningen är annorlunda stad-
Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
9
gadt, honom förelägges: att begifva sig till den ort, inom hvilken han skall äga
att under pröfvotiden vistas, och efter framkomsten till påteckning uppvisa
passet hos den, som skall öfver den frigifne utöfva tillsyn, allt i enlighet
med de närmare föreskrifter, som i passet meddelas; att hos tillsynings-
mannen göra anmälan om bostad samt ombyte däraf; att vid påfordran
inställa sig hos tillsyningsmannen samt angående sin sysselsättning och öfriga
förhållanden lämna de upplysningar, som af denne äskag; samt att ej utan
särskildt skriftligt medgifvande uppehålla sig utom den anvisade vistelse¬
orten. Tillsyningsman öfver villkorligt frigifne är på landet länsman och
i stad polismästare eller, där sådan ej linnes, stadsfiskal; dock må i stället
annan tjänlig person kunna för viss ort eller, därest det af frigifningsbeslut
eller eljest af omständigheterna föranledes, för visst fall af Konungens be¬
fallningshafvande förordnas.
För att det institut, som genom sistnämnda lag införlifvats med vår
rätt, må medföra så goda verkningar som möjligt, är det uppenbarligen
af den största vikt, att ändamålsenliga anordningar vidtagas i syfte att för
den villkorligt frigifne underlätta öfvergången från det i allo reglerade
lifvet inom straffanstalten till den fria verksamheten ute i lifvet. I ännu
högre grad än den villkorligt dömde torde han vara i behof af stöd och
vägledning för att motstå de frestelser, som därvid möta honom, och för
att lyckas i sina bemödanden att blifva en nyttig och rättskaffens med¬
borgare. Den övervakning öfver villkorligt frigifne, som genom lagen an¬
ordnats, har otvifvelaktigt varit afsedd att tillgodose äfven denna synpunkt.
Det vill emellertid synas utskottet, som om öfvervakningen af villkorligt fri-
gifna borde anordnas på i hufvudsak- enahanda sätt, som utskottet här ofvan
för vissa fall förordat beträffande villkorligt dömde. Enligt lagen skall
tillsynen öfver de förre i regel utöfvas af polistjänstemän. Då det äfven
för den villkorligt frigifne är af synnerlig vikt, att öfvervakningen göres
så omärklig som möjligt för utomstående, så att onödiga svårigheter icke
beredas honom bland annat i hans sträfvan att genom arbete förtjäna sitt
lifsuppehälle, finner utskottet det vara önskvärdt, att den närmare tillsynen
öfver villkorligt frigifne icke i regel utöfvas af polismän utan af andra, för
uppgiften särskildt lämpade personer. Någon svårighet att i förekommande
fall finna sådana, som äro villiga att åtaga sig detta uppdrag och äfven
äro skickade att på ett fullt tillfredsställande sätt utföra det, lärer, enligt
hvad erfarenheten gifvit vid handen, icke förefinnas. Att alldeles utesluta
polismän från att taga befattning med öfvervakning af villkorligt frigifne
är enligt utskottets uppfattning icke lämpligt, utan synes den frigifne, då
Bih. till Biksd. Prot. 1908. 7 Samt. 47 Häft. 2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 50.
han ankommit till den ort, inom hvilken han äger att under pröfvotid en
vistas, böra anmäla sig hos vederbörande polistjänstemän, som då i flertalet
fall skulle hafva att, med bibehållande af en viss rätt till kontroll, hänvisa
honom till den person, som har att utöfva tillsyn öfver den frigifne.
Hvad slutligen beträffar motionärens förslag att de personer, som kunna
blifva utsedda att tillhandagå och utöfva tillsyn öfver villkorligt dömde och
villkorligt frigifne, jämväl skulle vara särskildt ägnade att verkställa en
förberedande undersökning, rörande för brott tilltalades personliga förhållan¬
den af den natur, att de äro af betydelse särskildt för ett närmare bedö¬
mande af frågan, huruvida förutsättningarna för meddelande af villkorlig
dom föreligga eller ej, finner utskottet sig icke böra förorda hvad motio¬
nären härutinnan ifrågasatt. Några bestämmelser röi’ande förundersökning
i brottmål i allmänhet finnas för närvarande icke i den svenska process¬
rätten. En preliminär utredning angående såväl det begångna brottet som
äfven brottslingens personliga förhållanden af beskaffenhet att böra inverka
på straffmätningen verkställes dock faktiskt i regel genom vederbörande
polismyndighets eller åklagares försorg. Utskottet vill villigt medgifva, att
den utredning, som vid ett brottmåls afdömande föreligger rörande brotts¬
lingen och de faktorer, som verkade därhän, att han föröfvade den brotts¬
liga gärningen, i många fall lämnar åtskilligt öfrigt att önska. Då emel¬
lertid motionären egentligen synes ifrågasätta en dylik förberedande under¬
sökning blott i de fall, då anstånd med straffets verkställande kan förekomma,
men villkorlig dom får användas endast när det ådömda straffet är relativt
lågt, skulle, om motionärens förslag härutinnan vunne bifall, den af motio¬
nären förordade förundersökningen rörande den brottslige blifva förebragt
endast då brottet vore af lindrigare beskaffenhet. Med afseende å de svå¬
rare följder, ett gröfre brott drager med sig för brottslingen, torde det dock
vara af vida större vikt att, då ett groft brott blifvit begånget, åstadkomma
en bättre och mera ingående utredning i förevarande hänseende än nu kan
anses åvägabragt genom kungl. förordningen den 11 juli 1758. Det före¬
faller dessutom utskottet vara riktigare att söka utvidga den nuvarande
polisundersökningen till att omfatta en närmare utredning angående brotts¬
lingens personliga egenart, de förhållanden, hvarunder han lefvat m. m.,
än att, såsom motionären föreslagit, öfverlämna en del af förundersökningen
till enskilda personer och bibehålla utredningen beträffande själfva brottet
hos polismyndigheten.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
Lagutskottets Utlåtande N:o SO,
11
att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t, till fullständigare ernående af syftet med
lagarna angående villkorlig straffdom och villkorlig fri¬
gifning, låta verkställa utredning, dels huruvida och i
hvad mån en öfvervakning öfver villkorligt dömde lämp¬
ligen må anordnas, dels ock huruvida en ändring af
gällande föreskrifter rörande tillsynen öfver villkorligt
frigifne är af behofvet påkallad, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill denna utredning kan gifva
anledning.
Stockholm den 7 april 1908.
På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.
Herrar Budebeck, Gustaf Andersson, Fahlén och Widén hafva begärt
få här antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom
utskottet.