Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
1
N:o 44.
Ank. till Biksd. kansli den ö april 1908, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående vissa ändringar i sjölagen m. m.
Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra
Kammaren af herr C. G. Lindley afgifven motion, n:o 152, uti hvars
syfte herrar Hj. Branting, Aug. Nilsson, Ernst Blomberg, N. E. Lind¬
berg, Viktor Larsson, Bernh. Eriksson, Nils Persson, A. C. Lindblad,
A. J. Christiernson, Värner Bydén, L. J. Carlsson, E. C. Kropp, F. W.
Thorsson, E. A. Leksell och K. A. Tengdahl instämt. Motionen är af
följande lydelse:
»Redan på 1870-talet började röster höjas i vårt land på att få en
reformering af då gällande sjölag, hvilken i mångt och mycket ansågs
ofullständig samt stridande mot dåtida rättsbegrepp. År 1882 tillsattes
af Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att i förening med liknande
kommittéer från Norge och Danmark revidera sjölagen med hufvudsak-
ligt aktgifvande på att åstadkomma lika lydande sjölagar för de tre
nordiska länderna. I den till Konungen aflämnade skrifvelsen anför
kommittén, att den antagit, »att, om än yrkanden — såsom vid 1882 års
riksdag—framkommit om revision af 1864 års sjölag, det kommittén
lämnade uppdraget likväl mindre föranledts af behofvet att af hjälpa
förefintliga bristfälligheter i gällande sjölagstiftning än af önskan att
genom fortskridandet på den väg, för hvilken Riksdagen i sin under¬
dåniga skrifvelse den 9 maj 1876 uttalat sig, ytterligare utvidga om¬
rådet för den gemensamma skandinaviska handelslagstiftningen. Kom-
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 41 Höft. (N:o 44.) 1
2 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
mitten har därför ansett det vara sin förnämsta uppgift att söka vinna
öfverensstämmelse med de norska och danska förslagen.»
Häraf följer, att den viktiga frågan om sjölagens modernisering i
human och för den personliga säkerheten betryggande anda fått vika
för frågan om att åstadkomma en lika lydande sjölag i Sverige, Norge
och Danmark. Bristfälligheterna ha fått kvarstå och kvarstå i när¬
varande stund samt böra därför föranleda en snar revision.
Dessa bristfälligheter äro förvisso af flerfaldiga slag, berörande
såväl redare, befälhafvare, assuradörer och köpmän som ock det å
fartygen anställda manskapet. I all synnerhet har den sistnämnda kate¬
gorien en hel rad af befogade anmärkningar att göra mot gällande
sjölag.
Sjölagens bestämmelser spela äfvenledes en betydligt större roll
för sjöfolket, än hvad motsvarande lagar göra för de ilandvarande yrkes¬
grupperna, ty sjölagen innehåller sådana föreskrifter, som binda sjö¬
folkets rörelsefrihet och som moraliskt göra staten till sjöfolkets för¬
myndare.
På grund häraf är det statens plikt och skyldighet att skydda
och bevaka sjöfolkets andliga och materiella välbefinnande, men däri
tyckes staten hafva brustit på ett beklagansvärdt sätt.
Vi behöfva endast hänvisa till den fullständiga saknaden af pre¬
ventiva skyddslagar — den s. k. Plimsollslagstiftningen — och torde
enbart genom denna uraktlåtenhet ett mycket stort antal sjöfolk ha
njutit en förtidig död. I arbetareförsäkringskommitténs betänkande af
år 1888 angifves det genom olycksfall aflidna sjöfolket uppgå till 48,5
procent å hela antalet aflidne. Dessa siffror äro synnerligen talande
och borde enbart af denna anledning ha framkallat omedelbara åtgärder
från statsmakternas sida. Att i en officiell rapport ha konstaterat, att
närapå hvarannan person, som går till sjös, måste bereda sig på en
våldsam död och att sedermera lämna en sådan rapport utan afseende,
är mer än en underlåtenhetssynd från förmyndarens sida. Icke fullt så
ohyggliga, men dock tillräckligt grymma äro de uppgifter, som lämnas i
utlåtandet af den tillsatta kommittén för utredning angående förbättradt
pensioneringssätt. för sjömän och hvars verkställda undersökning omfattar
femårsperioden 1895—1899 samt angifver procentantalet till 38,G procent
för de genom olycksfall aflidne. Hela antalet aflidet sjöfolk af alla
grader, med frånräkning af f. d. yrkesutöfvare och fiskare, uppgår under
denna femårsperiod till 2,634 och af dessa ha 1,017 aflidit genom olycks¬
fall, mestadels genom drunkning, eller 875 personer af hela antalet.
Det duger icke här att skylla på försynen, ty det är icke en försynens
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
skickelse, om ett fartyg förliser, då det kanhända liar gått till sjöss,
dåligt utrustadt, dåligt bemannadt, öfverlastadt eller läckigt.
Vid 1899 års riksdag väcktes af lierr A. Johansson i Möllstorp
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utarbetande
och framläggande inför Riksdagen af förslag till ändring i och tillägg
till vissa delar af gällande sjölag. Som bekant afstyrktes motionen af
lagutskottet, som understöddes af Första Kammaren. Ar 1901 gjordes
en liknande framställning af herr E. Smith, Stockholm, med resultat att
kamrarne godkände, att en skrifvelse afläts till Kung!. Maj:t i berörda
syfte. Först i slutet af 1906 blef det emellertid något åtgjordt i denna
fråga genom tillsättandet af den s. k. sjöfartskommittén. Detta var
ingen dag för tidigt, snarare motsatsen, ty under tiden hade England
ånyo tagit ett betydande steg på sjölagstiftningens område till skydd
för dem som å fartygen måste söka sin utkomst och härtill beslutat
att äfven tillämpa dess bestämmelser på till England kommande fartyg
af utländsk nationalitet, hvars länder icke äga motsvarande skyddslags-
bestämmelser, som den engelska lagen innehåller.
Härigenom har vårt land tillfogats förödmjukelsen att ställas
länder förmynderskap af ett annat lands lagstiftning. Det torde ännu
vara för tidigt att yttra sig om resultatet af den tillsatta kommitténs
arbete. Kommitténs uppdrag är dock af en begränsad karaktär, som
hufvudsakligen afser att skapa betryggande bestämmelser i fråga om
säkerhetsanordningarne ombord å fartyg. Men vid sidan häraf finnes
en hel del andra missförhållanden, som kräfva lagstiftningens hjälp för
deras snara undanröjande. Säkerheten till lif och lem för vårt sjöfolk
är onekligen den mest viktiga frågan och kräfver betydligt arbete för
att få praktiska och nöjaktiga bestämmelser om fartygs konstruktion,
bemanning, lastlinje, däcklastbestämmelser m. m. samt säkerhetskontroll
på fartygs sjövärdighet genom en fortlöpande inspektion. Vid sidan
häraf behöfs emellertid en genomgripande revision af bestämmelserna
om besättningens logerande samt en tillfredsställande sundhetsinspek-
tion. Vidare behöfs en modernisering af manskapets spisförordning
jämte kontroll å skeppsprovianten samt en revidering af de i många
fall rent antika sjölagsbestämmelserna, som reglera sjöfolkets ställning
till redaren och befälhafvaren. Beträffande de två första frågorna, så
beröra de den nu sittande sjöfartskommitténs uppgift, ty sjöfolkets
hälsa och välbefinnande, vare sig den är orsakad af ohälsosamma
skansar eller af dålig kost, masta gifvetvis inverka på fartygets sjö¬
värdighet, liksom att frågan om arbetstidens längd och häraf följande
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
öfveransträngning måste sättas i samband med bemanningsfrågan. Men
något definitivt uppdrag förefinnes likväl icke för kommittén att utreda
dessa spörsmål utöfver hvad som ingår i fartygs sjövärdighet. Att detta
icke blir till fyllest torde nedanstående utvisa. Som betänklig brist i
nuvarande sjölag framstår obefintligheten af någon som helst bestäm¬
melse om de ombordvarandes logerande. Enda bestämmelse härom
som finnes är i den af Kungl. Maj:t utfärdade förordningen om skepps¬
mätningen som lyder:
§ 14. Sedan totala dräktigheten af ett fartyg blifvit på ofvan
beskrifna sätt utrönt, skola därifrån, för bestämmande af fartygets af-
giftspliktiga dräktighet, afdrag göras för följande i den totala dräktig¬
heten inberäknade rum, nämligen:
a) rum, som uteslutande äro inrättade för befälhafvarens be¬
gagnande ;
b) hvarje för besättningen eller för befälliafvaren och besätt¬
ningen gemensamt uteslutande inrättadt rum, under eller ofvan däck.
hvilket har en rymd af minst 2,4 kubikmeter för hvarje man och har
ett ytinnehåll, mätt på durken, af minst 1,11 kvadratmeter likaledes för
hvarje man, rummet är afsedt att inhysa; dock under villkor tillika att
sådant rum befinnes vara väl drifvet och tätadt, hvad däck, tak, durk
och skott beträffar, samt starkt byggdt, väl förbundet och försedt med
nödiga inrättningar för luftväxling och vattenaflopp; äfvensom att, när
fråga är om svenskt fartyg, öfver ingången, dörren eller däcksbalken
med orden »00 man det största antal personer, som uti rummet får
enligt ofvanstående bestämmelser inrymmas» ;
I denna förordning förefinnes således icke någon bestämmelse om
skyldighet för skeppsredaren att uppföra bostad åt de ombordvarande,
icke heller förbud mot manskapets inhysande i därtill otjänliga eller
små lokaler; det enda som i denna förordning stadgas är, att dessa
lokaler skola vara af föreskrifven storlek och skick för att undandragas
fartygets afgiftspliktiga dräktighet. Denna förordning verkar emellertid
som normgifvande vid beräknandet af skeppsskansarnes storlek, i all¬
mänhet dock snarare öfver än under. Detta torde äfven vara mer än
behöfligt! Man behöfver endast tänka sig hvad tvä kubikmeter luft¬
utrymme betyder för en människa att däri ha sin bostad och i samma
utrymme härbärgera sina kläder och öfriga förnödenheter; och vidare
tänka sig, att sjöfolkets kläder som oftast äro våta och smutsiga genom
intim beröring med last och vatten samt att, då annat torkrum i all¬
mänhet saknas, skansen måste användas till detta ändamål och att man
sedermera nödgas ligga i samma rum och insupa de ohälsosamma
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
ångorna. Ventilationsanordningarne är o äfven merendels synnerligen
underhaltiga, där de ens finnas. På ett stort antal fartyg finnas inga
andra ventilationsanordningar än genom den öppna dörren, luckan eller
sidportarne — ja man kan här inom själfva hufvudstaden påträffa
ångare med skansar så inrättade att besättningen omöjligen kan få eld
på en tändsticka, efter att ha vistats en natt i skansen, utan att först
någon tid haft luckan öppen för frisk lufts inträngande.
Den kungl. förordningen berör dock luftväxlingen, men nämner
icke ett ord om skansarnas uppvärmning. Många fartyg, i synnerhet
smärre segelfartyg, ha icke heller några anordningar, hvarigenom man-
skapslogementen kunna uppvärmas och ha flerfaldiga olyckor inträffat
genom primitiva eldningsåtgärder, som ha slutat med ihjälosning. Yt¬
innehållet är äfvenledes som oftast alldeles otillräckligt. På många
ångfartyg exempelvis så är det omöjligt för besättningen att kunna
kläda sig samtidigt, utan måste en del ta reträtten till sina kojer för
att där i liggande ställning söka praktisera sig i kläderna. Samma
förhållande gör sig äfven gällande, då besättningen gemensamt skola
intaga sina måltider.
De som icke få rum på durken måste med sina matportioner
praktisera sig i kojen för att där på ett obekvämt sätt intaga sin
föda. Skansarnas belägenhet och öfriga inredning lämna äfvenledes
åtskilligt att önska. Skansar under däck äro merendels mörka och
fuktiga; kommer så härtill svettning från oklädda järnbalkar, läckigt
tak, afdunstningar från kabelgatt eller från i samband med skansarna
befintliga olje- och lamprum samt klosetter, så får man en bild af de
missförhållanden, som i allmänhet vidlåda manskapets logement.
I det af pensioneringskommittén afgifna betänkandet finnes bland
annat en tabell utvisande dödsorsakerna bland det aflidna sjöfolket som
förut blifvit berörd, dära.f framgår att af de som ljutit en naturlig död
har cirka en femtedel af alla aflidna sjömän dödt tillföljd af bröstsjuk¬
domar — hufvudsaklig ast lungsot. Äfven om man icke har fog för påstå¬
endet att dessa personer skulle ha ådragit sig sjukdomarne till följd af
dessa allmänt dåliga skansar, så torde det icke vara möjligt att förneka
utan att de haft en ogynnsam inverkan på sjukdomarne och dessutom
utgöra dessa små mörka och fuktiga skansar en synnerligen fördelaktig
jordmån för spridandet af tuberkulösa sjukdomar.
I en bok angående fångvårdsväsendet här i Sverige finnes ett
uttalande, som är värdt att här återgifvas:
»Den penitentiära vetenskapen har, stödd på erfarenheten, stannat
vid den uppfattningen att en blott för natten afsedd cell bör vara af
6
Lagutskottets Utlåtande N:ö 44-
16 km. storlek, under det att celler, där fångar förvaras både natt ock
dag, böra vara af minst 25 km. storlek-» Således: en förbrytare, som
förvaras i ett hygieniskt renligt och i allmänhet väl ventileradt fängelse
behöfver mellan 16 och 25 km. luftutrymme, medan en sjöman eller
eldare anses kunna afspisas med 2: o 4 km. luftutrymme.
Hvad som här kräfves är icke enbart lagbestämmelser om skansars
luftutrymme och golfyta, jämte bestämmelser om nödig uppvärmning,
belysning och ventilation, utan äfven bestämmelser om en fortlöpande
sundhetsinspektion från myndigheternas sida.
Kosthållet har under alla år varit en källa till ständiga misshällig-
heter ombord å fartygen. Grundorsaken härtill torde tillskrifvas den
enformighet, som i allmänhet gör sig gällande i fråga om skeppskosten.
Under gångna tider, innan de nyare konserverings- och matberednings-
metoderna voro kända, voro sjöfarande uteslutande hänvisade till att
lifnära sig af salta eller torkade födoämnen, undantagandes de tillfällen,
då färsk proviant från land kunde anskaffas. Nu återigen föreligger intet
hinder för att ombord å fartyg kunna medtaga alla de proviantartiklar
som ingå i den ilandvarande befolkningens bruk och sedvänjor. Sjölagen
föreskrifver, att befälhafvaren skall tillse, att besättningen erhåller god
och tillräcklig kost i enlighet med den för besättningar å svenska handels¬
fartyg fastställda spisförordningen. Sjöfolket anser emellertid denna af
Kungl. Maj:t senast år 1896 reviderade spisförordning icke vara tillfreds¬
ställande eller i öfverensstämmelse med de nutida kraf, som arbetare i
allmänhet och äfven de i små omständigheter anse sig ha rätt att kräfva.
Vid en första granskning af denna spisförordning får man ett
intryck af, då man ser de fastställda kvantiteterna af kött och fläsk,
att sjöfolket ingalunda är dåligt 1 ottadf vid jämförelse med hvad som
i allmänhet kommer andra arbetare till godo, men gör man sig mödan
att studera hela spisförordningen, så skall man snart finna, att detta är
nästan det enda sofvel som bestås och hvilket följaktligen fördeladt på
alla måltiderna ingalunda kan anses såsom öfverflöd utan snarare som
otillräckligt för att stilla de kroppsliga krafven på näringsämnen. De
som haft tillfälle att följa sjömanskallet veta alltför väl hvilken skillnad
som uppstår mellan den tid då köttet eller fläsket upptages ur sin salt¬
lake, tills det hamnar i sjöfolkets skans. Frånräknadt ben, senor och
kanhända en del oätbart fett, blir den för hela dygnet afsedda fläsk
eller köttportionen per man i vanligheten icke större än att den ledigt
kan konsumeras till middagsmåltiden. Fördelaktigt verkar därför den
på senare tider tillkomna bestämmelsen, som reducerar köttransonerna
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
med en sjättedel, men i utbyte fastställer 150 gram salt sill; härigenom
slipper sjöfolket att åtminstone för ytterligare en måltid vara utan sofvel
till de hårda skeppsskorporna. Emellertid kan icke denna eller de öfriga
små förändringarne i 189G års spisförordning upphäfva den till leda
gränsande enformighet, som vidlåder kosthållet ombord.
Ännu värre blir förhållandet i varma klimat, då besättningen och
i all synnerhet eldarne formligen plågas genom denna olämpliga spis¬
ordning, som med undantag af bestämmelsen om, att hvar och en vid
maskinen anställd skall äga rätt att utfå lämplig kvantitet hafremjöl
för att blandas med dricksvattnet, icke tager någon som helst hänsyn
till klimatiska förhållanden. Kommer så härtill, att födoämnena icke äro
af prima beskaffenhet utan just inköpta på grund af sin prisbillighet,
kanhända beroende af att besättningens kosthåll på entreprenad öfver-
tagits af befälhafvaren eller af restauratrisen och därtill kanske tillagade
af en undermålig kock. Denna funktion utöfvas som oftast å våra
segelfartyg af en minderårig pojke, som icke äger de ringaste begrepp
om matlagning, och torde besättningens vantrefnad under dylika för¬
hållanden ingalunda vara förvånansvärd. Redan för 15 år sedan infördes
i England en födoämne-inspektion å den proviant och vatten, som var
afsedt att medtagas vid längre sjöresor och enligt den förlid et år genom¬
förda sjölagsreformen i samma land skall hvarje skepp af 1,000 gross-
tonnage eller däröfver anställa examinerade kockar. Samtidigt tillfördes
den där i landet gällande spisförordningen en del fördelaktiga förbätt¬
ringar och bland annat fastslås att margarin icke får utportioneras i
stället för smör.
Enligt den svenska spisförordningen kan icke allenast margarin
utlämnas i stället för smör, utan till och med olivolja är där fastställdt
som lämpligt surrogat; likaså kan socker få utbytas mot sirap. Äfven
här i landet behöfver spisförordningen reformeras åtskilligt i modern
anda och därjämte behöfs äfven att införas såväl examination för kockar
som inspektion å födoämnen.
Ingen yrkesklass lefver i vårt land under så hårda lagbestämmelser
som hvad sjöfolk nödgas göra. Deras rörelsefrihet och personliga
själfständighet är på alla sidor kringskuren och hämmad af drakoniska
straffparagrafer. Den föråldrade legohjonsstadgan i land är en liberal
företeelse i jämförelse med de sjölagsparagrafer som reglera sjöfolkets
ställning till sina arbetsgifvare, och dock betraktas legohjonsstadgan
numera så pass föråldrad, att den icke längre är fullt tillämplig för
dem som den afser att omfatta. De i många hänseenden efterblifna
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
landtarbetarne lia börjat undandraga sig legohjonsstadgan genom att icke
låta städja sig, men sjöfolket saknar alla dylika möjligheter, då de vid
alla utländska resor måste »mönstra» genom undertecknandet af en
förbindelse enligt af myndigheterna utfärdadt formulär, hvari den på¬
mönstrade binder sig till de i sjölagen fastställda bestämmelserna.
Sjöfolkets ofria ställning framgår tydligt i början af sjölagens
fjärde kapitel, som handlar om besättningen och hvars § 75 lyder:
»Underlåter sjöman, som blifvit påmönstrad eller som skriftligen
förbundit sig till inställelse å viss dag, eller bevisligen erhållit del af
skriftlig kallelse att å viss dag iakttaga inställelse, att i rätt tid infinna
sig ombord, eller går sjöman därifrån utan befälhafvarens tillstånd, eller
kommer sjöman, som efter erhållet tillstånd gått i land, icke tillbaka i
rätt tid, äge befälhafvaren rätt att till hans inställande i tjänsten anlita
vederbörande polismyndighet. De kostnader, som uppstå för sjö¬
mannens inställande i tjänst, må afdragas å hans hyra.»
Att efter mönstringen icke infinna sig ombord utgör här en för¬
seelse af sådan art att den berättigar till arresteringsåtgärder. Visser¬
ligen kan det ju sägas, att denna uraktlåtenhet att infinna sig är lik¬
tydig med ett aftalsbrott och följaktligen straffbart, men för sjöfolkets
del blir skillnaden den, att detta göres till eu kriminell förbrytelse i
stället för att medföra civilrättsligt ansvar.
I England räknas icke ens vägran att efter mönstring medfölja
fartyget som någon förseelse, då återbud har lämnats i så pass god tid
att annan person kunnat anskaffas. Man har där utgått från att på-
mönstradt sjöfolk i allmänhet icke haft tillfälle att vidare noggrant studera
det fartyg, å hvilket de blifvit påmönstrade, och har man därför medgifvit
för den påmönstrade att komma ifrån en måhända riskabel anställning.
I Amerika har därvarande lagstiftande församling beslutat att
helt upphäfva alla sådana bestämmelser, enär de stodo i strid med den
i Amerikas Förenta stater antagna författningen, som säger: »Vare
sig slafveri eller tvångstjänst, med undantag af straff för begånget brott,
för hvilket personen i fråga må vara lagligen dömd, får existera inom
de förenade staterna eller å ort som står under dess domvärjo.»
Några större olägenheter ha icke försports från dessa länder, i
följd af mera humana rättsbestämmelser. Tvärtom tyckas just dessa
länder ha blifvit så öfverlupna med svenskt och andra nationers sjöfolk,
att man ansett sig böra uppställa skärpta villkor för deras inflyttning.
I nära samband med ofvan åberopade § stå vidare sjölagens §§
106, 107, 297, 298, 299 och 300, hvillca handla om rymning. Enligt
den första af dessa paragrafer äger redaren att vid eventuell rymning
9
Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
beslagtaga och för egen del behålla eventuellt kvarlämnade effekter
eller innestående hyra. Lagstiftarne hafva här, helt visst, aldrig tänkt
sig möjligheten för denna paragrafs utnyttjande till vinst för fartygets
ägare, genom det i en del länder praktiserade systemet att »drifva ut»
besättningen genom hårdt arbete och dålig kost, för att på så sätt
komma i besittning af deras under längre resor intjänta lön. 1’å'grund
af den ringare sjöfarten, som från vårt land har bedrifvits på dessa
aflägsnare farvatten, har denna fråga icke haft någon större betydelse,
men den kan få.
Frågan om rymning är för öfrigt ett spörsmål, som tarfvar en
grundligare utredning. Ju mera man hindrar en med sitt fartyg eller
befäl missnöjd person från rätten att få afmönstra, ju starkare växer
tanken på att genom rymning undandraga sig det obehagliga. Rymning
af svenskt sjöfolk från svenska fartyg i svensk hamn borde aldrig få
förekomma, då lagarne borde vara så formulerade, att rätt till upp¬
sägning och afmönstring vore en oförytterlig sak. Sedda från dessa
synpunkter, måste man medgifva, att följande sjölagsparagrafer äro allt
annat än tillfredsställande:
§ 107. Förekommer anledning att rymning tillämnas, må befäl -
liafvaren, så länge faran för rymning fortvarar, hålla besättningens till¬
hörigheter under särskildt förvar. Beträdes sjöman med försök till
rymning eller gripes förrymd sjöman, äge befälhafvaren hålla honom i
fängsligt förvar, ombord eller i land, till dess fartyget afseglar.
§ 297. Underlåter sjöman att inställa sig i tjänst i vederbörlig
tid, straffes med böter, högst femtio kronor. Tager sjöman hyra å
fartyg för tid, under hvilken han på grund af äldre liyresaftal är pliktig
att tjäna å annat fartyg, straffes med böter, högst tvåhundra kronor.
§ 298. Rymmer sjöman ur tjänsten, straffes med fängelse i högst
tre månader. Rymma flere af besättningen i förening eller efter före¬
gående aftal, dömes till fängelse i högst sex månader. Rymmer hela
besättningen eller största delen däraf, eller sker rymningen under
sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till följd
af rymningen utsattes för fara, må till fängelse i högst ett år eller till
straffarbete på lika tid dömas.
§ 299. Hvar, som förleder sjöman att rymma eller med råd eller
dåd främjar rymningen, straffes med böter eller med fängelse i högst
tre månader.
§ 300. Underlåter sjöman, som inmönstrats å fartyg, att inställa
sig ombord före fartygets afgång från den ort, där resan börjar, eller
blifver sjöman borta från skeppsbord mer än tjugufyra timmar utan lof
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 41 Höft. 2
10 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
eller utöfver erhållet lof, straffes såsom rymmare, där ej af omständig¬
heterna pröfvas, att lian icke haft för afsikt att afvika ur tjänsten.
Lagen frågar här ytterst litet efter motiven, den endast konstaterar
faktum och tillmäter straffen. Huru oförnuftigt och brutalt dessa lag¬
bestämmelser kunna verka, visas bl. a. af följande fall:
En matros E. G. Andersson mönstrade 1898 i Kalmar å skonerten
»Competitor» men rymde i Karlskrona, blef häktad och ställd under
åtal. Fartyget hade under tiden gått förloradt. På förfrågan, hvarför
han rymt, uppgaf han, att »skutan läckte så mycket, att han fruktade
att den skulle gä till botten». »Hvarför då icke begära besiktning»,
tillfrågades han af rättens ordförande, hvarpå Andersson genmälte, »att
sådan erhålles ej på en mans begäran; öfver halfva antalet af besätt¬
ningen skall häri vara ense.»
Andersson dömdes likvisst till en månads fängelse, därför att han
olofvandes hade frälst sitt lif! Under sin anställningstid är sjöfolket
dessutom så godt som i fängsligt förvar, ty befälhafvaren kan, om han
så finner lämpligt, till och med i hemorten, neka en å fartyget anställd
rätt att få gå i land, och då fartyget är privat egendom, kan han
äfvenså neka släktingar och bekanta från att få gå ombord. Rätten till
fritid, öfver hvilken sjöfolket själf kan disponera, är ganska problematisk
till följd af formuleringen i sjölagens § 78, som lyder:
»Enhvar af besättningen åligge att i hamn och till sjöss, ombord
och i land, noggrant åtlyda förmans befallningar angående tjänsten,
sorgfälligt vårda fartyg och gods samt i öfrigt med omsorg och nit
fullgöra tjänsten, vare sig natt eller dag, helg eller söckendag. All
skada och förlust, som genom sjömans fel eller försummelse i tjänsten
uppkommer, vare han pliktig att ersätta.
Råkar fartyget i sjönöd, skall besättningen göra allt, hvad i dess
makt står för att rädda fartyget, och må ej utan befälhafvarens till¬
stånd före honom öfvergifva detsamma.»
Häremot vore intet att invända, om tillämpningen af denna para¬
graf inskränkte sig till att af sjöfolket fordra lydnad och plikttrohet i
deras tjänsteåligganden. Hvad vi här rikta oss emot är, hvad som vid
åtskilliga tillfällen blifvit konstateradt, nämligen att ifrågavarande §
blifvit utnyttjad på ett för manskapet synnerligen ofördelaktigt sätt.
Paragrafen får emellertid sin fulla belysning, då den sättes i samband
med sjölagens §§ 101, 102, 303, 304 och 305, som är afföljande lydelse:
§ 101. Vägrar sjöman att hörsamma gifven befallning eller är
eljest motvillig i tjänsten, äge befälhafvaren eller, vid hans frånvaro
eller förfall, den, som i hans ställe förer befälet, medelst tvång skaffa
11
Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
sig lydnad. När fartyget är stadt i fara eller myteri visar sig bland
besättningen eller eljest, när nöden kräfver, äge befälhafvaren bruka
allt det våld, som för framtvingande af lydnad eller återställande af
ordningen är nödvändigt; och åligge enhvar af besättningen att i ty
fall, jämväl utan särskild anmaning, lämna befälhafvaren nödigt bistånd.
Får den, som vägrade lydnad, skada, vare gärningsmannen saklös,
där ej pröfvas, att större våld brukas, än nöden kräfde.
§ 102 fastställer ett antal löneafdragsstraff, som befälhafvaren äger
rätt att ådöma besättningen, vid i paragrafen uppräknade förseelser.
§ 303. Sätter sig sjöman upp mot befälhafvaren och vägrar honom
lydnad, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader, eller, där
omständigheterna äro synnerligen försvårande, med straffarbete i högst
ett år.
§ 304. Öfverfaller någon af besättningen med våld eller hot om
våld befälhafvaren i tjänsten eller för att honom till någon tjänsteåt-
gärd tvinga eller därifrån hindra eller för att å honom för sådan åtgärd
hämnas, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse. Äro om¬
ständigheterna synnerligen mildrande, må till böter dömas.
§ 305. Sätter sig sjöfolk tillsamman och lägger det uppsåt å
daga att med förenadt våld bemäktiga sig ledningen af fartyget eller
tvinga befälhafvaren till någon åtgärd i tjänsten eller att för sådan
åtgärd å honom hämnas eller att i förening göra våldsamt motstånd
mot åtgärd, som befälhafvaren anbefallt, men vända deltagarne i my¬
teriet af egen drift eller på befälhafvarens befallning åter till lydnad
eller ordning, utan att våld å person eller egendom blifvit öfvadt; då
skola anstiftare eller anförare dömas till fängelse i minst sex månader
eller straffarbete från och med sex månader till och med två år och
annan deltagare till fängelse i högst sex månader.
Yända deltagarne i myteriet ej åter till lydnad och ordning, utan
visa trotsighet mot befälhafvarens befallning, dömes anstiftare eller an¬
förare till fängelse i minst ett år eller till straffarbete från och med ett
till och med fyra år, och annan deltagare till fängelse i minst 3 må¬
nader eller straffarbete från och med 3 månader till och med två år.
Ofvas vid myteriet våld å person eller egendom, straffes anstiftare eller
anförare med straffarbete från och med två till och med sex år och
annan deltagare i myteriet med fängelse i minst sex månader eller
straffarbete från och med sex månader till och med tre år.
För våld eller annan brottslig gärning, som vid myteri begås,
varde ock gärningsmannen straffad efter ty i 4 kap. 1 § strafflagen
skils.
12 Lagutskottets Utlåtande N:o 4i.
Det ursprungliga syftemålet med ofvan åberopade lagparagrafer
torde ha varit att åstadkomma disciplin samt därigenom garantera far¬
tygets säkerhet, när det befinner sig på resa. Erfarenheten har emeller¬
tid visat, att dessa paragrafer ofta blifvit skandalöst missbrukade, såsom
t. ex. när en besättning för en tid sedan blef åtalad vid Pitea råd¬
stufvurätt, emedan de hade vägrat att stiga upp kl. half fem f. m. för
att börja lastningsarbetet (de hade kvällen förut nödgats arbeta till
kl. 7 e. m.), och åtalades enligt sjölagens § 305, hvarigenom de riske¬
rade från sex månaders till två års fängelse eller straffarbete. Endast
detta fall torde ge en klar belysning åt, hvilka förfärande straff som
kunna tillmätas de å fartyg anställde vid de minsta förseelser. Med
en smula god vilja kan en befälhafvare utan vidare svårigheter, tack
vare dessa sjölagsparagrafer, konstruera fram en anklagelse för myteri.
Belysande för detta är den s. k. Magdalarättegången:
Under det att fartyget låg i East London i Sydafrika blef det
en smula bråk i skansen en söndag, till följd af förtäring af spirituösa.
Befälhafvaren Österlund blef då uppretad samt öfverföll en af bråk-
makarne med slag och sparkar. En i skansen sofvande matros Nahl-
man, hvilken haft vakt hela natten och som följaktligen behöfde sofva,
enär han äfven följande natt skulle ha nattvakt, gick därpå akterut för
att anföra klagomål mot oväsendet, men blef äfven han i själfva kajutan
mottagen med hugg och slag af befälhafvaren, samtidigt som styrmän¬
nen höllo personen för att gifva befälhafvaren tillfälle att slå. Nahlman
blef sedermera slagen i bojor, som förorsakade en sådan uppsvällning
å handlederna att bojorna icke kunde aftagas utan maste filas af. Här¬
igenom uppstod benröta, hvarför matrosen vid ankomsten till svensk
hamn sökte myndigheternas bistånd genom att anhängiggöra åtal. Pro¬
cessen pågick öfver ett år och kunde endast fullföljas tack vare kam¬
raters ekonomiska bistånd, men resulterade endast i att befälhafvaren
fick bota 75 kronor samt 25 kronors skadestånd. Men Nahlman själf
blef samtidigt dömd till 20 kronors böter och undgick endast med
knapp nöd den mot honom riktade anklagelsen för delaktighet i myteri.
Den 2 oktober 1906 inkom ångfartyget Duo till Sundsvall. Om¬
bord fanns samtidigt en 17-årig norsk yngling, hvilken å resan hade
råkat att skada sin fot, hvadan han icke längre var fullt arbetsför. Vid
ankomsten dit sökte därför befälet ombord att blifva befriade från den
sjuke ynglingen genom att förmå honom att underteckna afräkningen
och från fartyget afmönstra, utan att erhålla den i sjölagen föreskrifna
sjukvården. Detta ansåg besättningen vara en orättvisa, hvarför båts¬
mannen ombord tog den sjuke i land för att uppsöka en jurist, som
Lagutskottets Utlåtande N:o 44. 13
kunde åtaga sig hans sak. Följden af detta partitagande blef, att äfven
båtsmannen ilandkördes, hvarpå den öfriga delen af däckbesättningen
förklarade sig solidarisk med båtsmannen och slutade sitt arbete. Befäl-
hafvaren lät därpå genom polisens försorg häkta besättningen samt
yrkade ansvar å båtsmannen för anstiftan till myteri och emot de
öfriga för vägran att utföra gifna befallningar. Allmänna åklagaren
instämde samt yrkade ansvar enligt 303 § i sjölagen. Lyckligtvis intog
domstolen en förståndig ståndpunkt i det den vägrade att godkänna
de åberopade lagrummen samt försatte de häktade på fri fot.
Många dylika fall skulle här kunna framdragas, men torde de
här återgifna vara tillräckliga för att belysa den grad af personlig ofri¬
het, som sjöfolket nödgas finna sig i. Med fullt fog vågar man här
påstå, att staten icke har bevakat dessa sina medborgares intressen på
ett för dem fullt tillfredsställande och rättvist sätt.
Med stöd af hvad som här blifvit anfördt få vi hemställa, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville efter verkställd utredning för Riksdagen framlägga förslag till:
dels bestämmelser uti sjölagen i hvad som bör stadgas beträffande
fartygens logement;
dels sådan ändring uti sjölagen att sjöfolk gifves rätt att, med i
lag bestämd uppsägningstid, afmönstra i inhemsk hamn;
dels sådana ändringar uti sjölagens §§ 101, 102, 303, 304 och
305, som i socialpolitiskt hänseende jämställa sjöfolket med den iland-
varande arbetarebefolkningen;
dels ock de öfriga föreskrifter, till hvilka hvad i motionen anförts
kan gifva anledning.»
Uti sin förevarande framställning har motionären i flera afseenden
föreslagit ändringar i gällande sjölag och i samband därmed stående
författningar. Det syfte, som därvid ledt motionären, synes hafva varit
att i största möjliga utsträckning åstadkomma öfverensstämmelse mellan
de förhållanden, under hvilka besättningarna å fartyg tillhörande han¬
delsflottan utföra sitt arbete, och dem, som gälla för arbetarbefolk¬
ningen i land.
Hvad först angår motionärens förslag om införande i sjölagen af
bestämmelser rörande åtgärder för ett bättre tillgodoseende af hygie¬
nens fordringar med afseende å logementen å handelsfartyg, äro onek¬
ligen de föreskrifter angående ombord å fartyg befintliga besättnings-
Utskottets
yttrande.
14 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
rum, som för närvarande finnas och som upptagits i kungl. förord¬
ningen angående skeppsmätning den 10 november 1880, § 14, föga
tillfredsställande. De hafva ock meddelats i ett helt annat syfte än
det, hvarom nu är fråga. Det ligger i öppen dag, att på grund
af fartygens begränsade utrymme mycket stora eller rent af oöfver-
vinneliga svårigheter skola möta att i den utsträckning, som annars
kunde synas önskvärd, bereda besättningen rymliga sofplatser och
andra för dess begagnande afsedda lokaler. Å de större fartygen, sär-
skildt å dem, som äro afsedda för transoceanisk fart, torde emellertid
rederierna redan på grund af svårigheten att annars kunna hålla be¬
sättningen fulltalig i regel låta sig angeläget vara att vidtaga åtgär¬
der för att tillmötesgå alla rimliga anspråk på anordningar för besätt¬
ningens trefnad och således äfven sörja för att logementen blifva till¬
räckligt stora samt försedda med goda uppvärmnings- och ventilations¬
anordningar. I flera fall gäller detta äfven om fartyg af mindre dräk¬
tighet. Å andra sidan kan det enligt utskottets uppfattning icke be¬
stridas, att i icke få fall, i synnerhet å äldre fartyg samt å fartyg af
ringa storlek, besättningen nödgas hålla till godo med logement, mot
hvilka berättigade anmärkningar kunna riktas. Det må vara sant,
att det friska och härdande lif sjömännen föra är ägnadt att göra dem
mera motståndskraftiga mot de skadliga inflytelser, som må uppkomma
däraf, att de för besättningen afsedda rum ombord äro för små och
för dåligt ventilerade för att medge tillräckligt luftutrymme åt dem,
som däri hafva sina sofplatser. Utskottet vill i detta sammanhang
särskildt erinra, att, då väl i regel endast ungefär halfva besättningen
samtidigt kan vara ledig från tjänstgöringen ombord, logementen i
själfva verket icke äro så otillfredsställande, som det med hänsyn till
besättningens storlek vid första påseendet kan fimefalla. Att dock de
mångenstädes förekommande trånga och osunda skansarna vålla besätt¬
ningen obehag och otrefnad och äfven kunna i sin mån bidraga till
spridande af sjukdomar och till förvärrande af redan ådragna sådana,
finner utskottet ingalunda osannolikt. Det vill därför synas, som om
giltiga skäl förelåge för vidtagande af åtgärder i syfte att förekomma
de olägenheter, som med fog kunna anses härflyta af logementens
mindre goda skick, i den mån detta är möjligt utan att kräfva alltför
stora uppoffringar af fartygets ägare. Det har af motionären ifrågasatts,
att i sjölagen skulle inryckas stadganden, som dels förpliktade fartygets
ägare att sörja för att logementen med afseende å storlek samt
anordningar för luftväxling, uppvärmning och belysning uppfyllde
15
Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
vissa i lagen uppställda fordringar, och dels anordnade kontroll å
dylika bestämmelsers efterlefnad. Äfven utskottet håller före, att ett
försök till åstadkommande af lagbestämmelser i denna riktning bör
göras. Förvisso bör dock vid meddelande af föreskrifter rörande loge¬
mentens storlek nödig försiktighet iakttagas, så att icke redarens
berättigade intressen komma att lida intrång. I regel torde nämligen
logementen vara förlagda på ett sådant sätt, att i samma mån som
en större del af fartygets utrymme för dem tages i anspråk, i samma
mån minskas den del, som kan användas för intagande af last, och
följaktligen äfven det utbyte redaren kan erhålla af fartyget. I synner¬
het bör det enligt utskottets uppfattning icke ifrågasättas, att ägare
af redan befintliga fartyg skulle tillförbindas att verkställa en förändring
af fartygen endast för åstadkommande af större logement, då sådan
förändring skulle medföra afsevärda kostnader. Beträffande nybyggda
fartyg böra enligt utskottets åsikt ej heller de ifrågasatta bestäm¬
melserna gifvas ett sådant innehåll, att de blifva alltför kännbara för
redarne. Det är nämligen fara värdt, att, om icke nödig varsamhet
iakttages vid meddelande af ifrågakomna lagbud, de till förfång jämväl
för sjömännen kunna medföra en ofördelaktig inverkan på sjöfarten
samt försätta vår ännu föga starka rederinäring i en alltför ogynnsam
ställning vid konkurrensen med utlandet. Innan några lagbud rörande
storleken af logement ombord å handelsfartyg lämpligen kunna gifvas,
bör därför en utredning förebringas. — Beträffande öfriga förut omför-
mälda anordningar för logementens försättande i tillfredsställande skick,
nämligen för åstadkommande af nöjaktig luftväxling, uppvärmning och
belysning, kunna uppenbarligen ofvan framhållna betänkligheter antingen
icke alls eller endast i ringare grad komma i betraktande.
En annan fråga, som beröres i den föreliggande motionen, synes
utskottet i detta sammanhang jämväl vara förtjänt af uppmärksamhet.
Det förefaller nämligen utskottet, som om den för handelsflottan gäl¬
lande spisordning af den 17 april 1898 icke skulle vara i tillräcklig
grad anpassad efter de olika förhållanden, till hvilka det blifvit allt¬
mera nödvändigt att hänsyn tages, sedan vårt land börjat i större ut¬
sträckning taga del i den stora transoceaniska sjöfarten. Det torde
visserligen vara oundvikligt, att kosthållet ombord under längre resor
blifver något enformigt, men å andra sidan är det af vikt, att rimlig
omväxling i kosthållet beredes och att den erhållna maten är af god
beskaffenhet. De mot nu gällande spisordning riktade anmärkningar
lära, såvidt utskottet kan döma, vara åtminstone i någon mån be¬
16
Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
rättigade, i synnerhet som det numera onekligen möter mindre svårig¬
heter än på den tid spisordningen tillkom att åstadkomma omväxling
1 matordningen å fartygen. Det vill därför synas utskottet, att an¬
ledning icke saknas till att jämväl taga under öfvervägande, huruvida
1896 års spisordning bör underkastas någon revision. Att emellertid
de af motionären uppställda anspråken icke därvid kunna tillfreds¬
ställas, ligger i öppen dag.
Utskottet öfvergår härefter till den ojämförligt mest vidtgående
delen af motionärens framställning, nämligen den, som afser att bereda
sjömännen en lika fri och själfständig ställning gentemot redare och
befälhafvare, som tillkommer den ilandvarande arbetarbefolkningen
gentemot dess arbetsgivare. För uppnående af detta syfte har motio¬
nären, utan att dock härför anföra några närmare motiv, till en början
föreslagit, att sådana ändringar måtte vidtagas i sjölagen, att sjöfolk
gifves rätt att, med i lagen bestämd uppsägningstid, afmönstra i
inhemsk hamn. Med anledning häraf vill utskottet erinra, att, jämlikt
2 § i kungl. förordningen angående sättet och ordningen för sjöfolks
på- och afmönstring samt utfärdandet af sjömansrulla den 4 juni 1868,
sådan denna paragraf lyder enligt kungl. kungörelsen den 31
december 1891, besättning må påmönstras antingen för resa till viss
ort eller till viss ort och vidare eller ock för viss tid eller för segla-
tionstiden under ett kalenderår. Naturligtvis åligger det i regel sjö¬
mannen att kvar stanna i tjänsten under den tid det ingångna aftalet
afser. I vissa, i 82—88 §§ sjölagen omförmälda fall äger emellertid
sjöman påfordra att redan före aftaistidens utgång varda entledigad
från sin anställning å fartyget. Dessa fall äro följande:
Är sjöman förhyrd för viss resa och ändras denna innan fartyget
afgått från förhyrningsorten, äger han där erhålla entledigande; sker
förändringen under resan, skall han åtfölja fartyget till resans slut,
såvida icke, till följd af förändringen, fartyget kommer att gå till
utländsk hamn i stället för inländsk eller till hamn utom Europa i
stället för europeisk hamn, i hvilka fall sjömannen äger rätt till befri¬
else från vidare tjänstgöring å fartyget i första hamn, som efter för¬
ändringen anlöpes (82 §)* Har sjöman efter sista påmönstringen varit
i tjänst å fartyget två eller, i vissa fall, tre år, äger han, oberoende
af hvad i liyresaftalet må vara stadgadt, rätt att erhålla entledigande
å första ort, som för lossning eller lastning därefter anlöpes (83 §).
Visar sjöman, antingen att han kan få fartyg att fora, eller, där han
är förhyrd i ringare ställning, att han kan erhålla anställning såsom
17
Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
förste styrman eller ansvarsmaskinist samt sätter annan duglig karl i
sitt ställe, eller utbryter krig, hvilket medför fara för fartygets upp¬
bringning, eller försälj es fartyget till utländsk man eller uppkör annor¬
ledes att vara svenskt, är lian berättigad att blifva befriad från an¬
ställning ombord (85, 88 §§). Har befälkafvaren mot honom öfvat grof
misshandel eller underlåtit att mot sådan misshandel, som af annan
ombord föröfvats, gifva honom påkalladt skydd, eller har befälhafvaren
förhållit honom försvarlig kost, äger han jämväl rätt till entledigande
(86 §). Är fartyget icke i sjövärdigt skick för den resa, som därmed
skall företagas, och underlåter befälhafvaren att vidtaga den åtgärd,
som för dess försättande i sjövärdigt skick erfordras, äfvensom då befäl¬
hafvaren icke efterkommer af minst halfva besättningen gjord fram¬
ställning om verkställande af besiktning af fartyget — där framställ¬
ningen göres först efter det last intagits dock endast under förutsätt¬
ning att styrman eller maskinist i densamma deltager — äger han
äfven rätt att erhålla afsked (87 §).
Om under andra omständigheter än ofvan nämnts sjöman påkallar
att före utgången af den tid, som blifvit vid påmönstringen fastställd,
lösas från sina förpliktelser enligt aftalet, lärer befälhafvaren i vanliga
fall tillmötesgå denna hans önskan, såvida annan besättningskarl kan
i hans ställe erhållas. Att medgifva en ensidig och ovillkorlig rätt
för sjöman att i strid med ingånget aftal när som helst efter förut¬
gången uppsägning afmönstra i inhemsk hamn, synes emellertid utskottet
kunna medföra mycket betänkliga konsekvenser. Det gifves nämligen
tillfällen, då befälhafvaren för att icke de, å hvilkas vägnar han äger
att handla, skola tillskyndas synnerligen betydande förluster, måste
påfordra, att förhyrd sjöman kvarstannar i tjänst hela den tid, hvarom
öfverenskommelse träffats. Skulle flere af besättningen på en gång-
begagna sig af rätten att frånträda anställningen ombord och icke
kunna med andra ersättas — hvilket med nu rådande brist på sjöfolk
ingalunda vore osannolikt — skulle resan törhända icke kunna i rätt
tid fortsättas utan fartyget fördröjas så länge, att ingångna förpliktelser
icke kunde uppfyllas. Den omständigheten att andra länder, hvilkas
sjöfart drifves under bättre ekonomiska betingelser än fallet är med
den svenska, i sina sjölagar upptagit stadganden i den riktning motio¬
nären i förevarande hänseende föreslår, kan enligt utskottets uppfatt¬
ning icke innebära giltig anledning att inrycka en dylik bestämmelse i
vår sjölag. I vissa fall -—- af hvilka det ojämförligt viktigaste torde
vara det, då anledning finnes till farhåga att fartyget icke är i sjö-
Bih. till Biksd. Prof. 1908. 7 Sami. 41 Höft. 3
18
Lagutskottets Utlåtande N:o 44-
värdigt skick men minst hälften af besättningen icke förenar sig i
begäran om verkställande af besiktning utaf fartyget — torde sjöman
visserligen kunna anses äga ett berättigadt intresse att erhålla sitt
entledigande. Då emellertid frågan om meddelande af betryggande
bestämmelser angående fartygs sjövärdighet och i samband därmed
stående ämnen, efter af Riksdagen gjord framställning, för närvarande
är under utredning, lärer genom den lagstiftning, som må föranledas
af denna utredning, detta skäl för införande i sjölagen af en före¬
skrift utaf den innebörd motionären ifrågasatt komma att bortfalla.
I de öfriga fall, då det kan vara af större vikt för sjöman att erhålla
entledigande, torde det, såsom utskottet redan framhållit, endast undan¬
tagsvis förekomma, att sådant varder honom förvägradt.
Det ligger i sakens natur, att stadgandena rörande påföljden för
rymning och underlåtenhet att vederbörligen inställa sig i tjänstgöring
stå i ett nära samband med bestämmelserna angående rätt till af¬
mönstring. Beträffande de påföljder, som i nämnda hänseende finnas
föreskrifna i vår sjölag, har motionären såsom sin åsikt framhållit, att
de skulle vara alltför stränga, men såvidt utskottet kan finna, hafva
de af motionären härutinnan framställda anmärkningar icke fog för
sig. Berörda stadganden äro i hufvudsakliga delar icke strängare än
livad man i några oss närstående länder ansett sig böra uti ifråga¬
varande afseende föreskrifva. Vår nuvarande sjölag hvilar som bekant
på ett kommittéförslag, som blifvit af svenska, norska och danska
kommitterade gemensamt utarbetadt. Den öfverensstämmer ock i alla
väsentliga delar med de sjölagar, som i början af 1890-talet antogos
i Danmark och Norge, dock att, frånsedt andra afvikelser, straffbestäm¬
melserna i den norska lagen i åtskilliga fall voro något mildare än
de, som upptogos i vår sjölag. I den nya norska allmänna strafflagen
af den 22 maj 1902 hafva emellertid de i den norska sjölagen intagna
straffbestämmelserna ersatts med andra, hvilka äfven i förhållande til
den svenska rätten innebära en afsevärd och i vissa fall mycket bety¬
dande förhöjning af straffen för i sjöfart sförhållanden begångna förbry¬
telser. De i Tyskland gifna lagbestämmelserna rörande dessa förhål¬
landen öfverensstämma dessutom i väsentliga delar med vår lags stad¬
ganden i ämnet. Det må vara sant, att den engelska och amerikan¬
ska sjörätten intager en mildare ståndpunkt, men därvid bör icke förbi¬
ses, att den praxis i fråga om sjöfolkets behandling, hvilken utbildat
sig å handelsfartyg tillhörande dessa länder, lärer vara afsevärdt strän¬
gare än hvad gällande lag ger vid handen. Hvad särskildt beträffar
19
Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
den i 75 § af vår sjölag befälhafvare medgifna rätt att, där sjöman
efter påmönstring icke i rätt tid inställer sig ombord eller går där¬
ifrån utan befälhafvares tillstånd, eller, efter erhållet tillstånd att gå
i land, icke kommer tillbaka å utsatt tid, till hans inställande anlita
vederbörande polismyndighet, återfinnes enahanda bestämmelse i norsk
och dansk sjölag. Om sjöman efter påmönstring utan giltig orsak
undandrager sig att börja eller fortsätta tjänstgöringen ombord, kan han
äfven enligt tysk sjörätt på framställning af befälhafvaren därtill tvingas
vare sig genom sjömanshusets eller, där sådant ej finnes, genom veder¬
börande polismyndighets försorg. Jämväl enligt engelsk rätt kan rym¬
mare i vissa fall genom polismyndighet återföras till fartyget för att
fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet ombord.
Hvad slutligen angår motionärens förslag att sådana ändringar
måtte vidtagas i sjölagens 101, 102, 303—305 §§, som i socialpolitiskt
hänseende jämställa sjömän med den ilandvarande arbetarbefolkningen,
förbiser detsamma fullständigt, att sådana säregna förhållanden råda
och måste råda ombord å fartyg, att där en kraftig disciplin och en¬
hetlig ledning måste upprätthållas. Om icke de ombordvarandes säker¬
het samt de stora ekonomiska värden, som ligga i fartyg och last,
skola vedervågas i långt större utsträckning än oundgängligt är, måste
befälhafvaren tillerkännas rätt att tillgripa alla de medel, som erfordras,
för att i tjänsten göra sin vilja gällande. Ohörsamhet mot gifna be¬
fallningar och i ännu högre grad våld mot befälhafvare samt myteri
måste på grund af de stora intressen, som därigenom sättas på spel,
anses vara gärningar af så allvarsam natur, att de böra strängt be¬
straffas. Gifvet är, att delade meningar kunna förekomma, huruvida
de i gällande sjölag fastställda straffen för förbrytelser af ifrågavarande
art äro väl afvägda för de olika fallen. Såvidt utskottet kan finna,
äro de icke för stränga. Ett stöd för denna sin uppfattning hämtar
utskottet däraf, att såväl dansk som tysk sjörätt för brott mot discip¬
linen fastställa straff, hvilka icke förete större afvikelser från vår sjö¬
lags stadganden, äfvensom däraf, att man i Norge, såsom förut på¬
pekats, funnit sig föranlåten att i den nya allmänna strafflagen betyd¬
ligt skärpa straffen äfven för nu ifrågavarande slag af förbrytelser.
20 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
På grund af livad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Riksdagen, i anledning af herr Lindleys
förevarande motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd ut¬
redning, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, som må finnas erforder¬
liga, rörande storlek och inrättning i öfrigt af be-
sättningsrum å handelsfartyg.
Stockholm den 23 mars 1908.
På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER,
Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
21
Reservationer:
af herrar Zetterstrand, Widén, Jansson i Edsbäcken och Er sson,
hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att Riksdagen, i anledning af herr Lindleys
motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t,
dels efter verkställd utredning, låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
som må finnas erforderliga, rörande storlek och in¬
rättning i öfrigt af besättningsrum å handelsfartyg,
dels ock taga under öfvervägande, huruvida en
omarbetning i det i utskottets utlåtande angifna
syfte må äga rum af den för handelsflottan gällande
spisordning.
af herr Lindhagen, som anfört:
»Ämnet för motionärens framställning berör de stora principerna
i socialpolitiken. Frågan gäller de stridiga motsättningarna mellan
människorätt och penningeintresse samt mellan individuell frihet och
samhällstvång. Motionären vill framhålla, att sjöfolkets människorätt
och individuella frihet i svenska sjölagstiftningen icke vunnit tillbörligt
beaktande.
Vid denna frågas bedömande får man först erinra sig, att sjölagen
utgör en undantagslag, som ansetts böra på ett särskildt sätt begränsa
sjöfolkets medborgerliga friheter med hänsyn till de vanskliga förhållan¬
den, under hvilka verksamheten på detta område äger rum. I detta
afseende är den närmast jämförlig med krigslagstiftningen. Då Riks¬
dagen år 1901 begärde en revision af den senare framhölls emellertid,
att den ledande synpunkten därvid borde vara, att krigslagstiftningen
såsom en undantagslagstiftning icke finge afvika från den allmänna lag¬
stiftningen i större mån än som vore oundgängligen nödigt. Detsamma
måste sägas äfven om sjölagstiftningen. Motionären fodrar här till och
22
Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
med, att sjöfolket skall, såsom han uttrycker sig, i socialpolitiskt hän¬
seende jämnställas med den ilandvarande arbetarebefolkningen. Om man
gifvetvis ej kan gå så långt under nuvarande förhållanden och särskildt
med hänsyn till människorna sådana de för närvarande äro, har i alla fall
motionären onekligen genom denna anvisning gifvit ett rättesnöre för
sjölagstiftningens tidsenliga ordnande i förevarande del.
Det lider nu intet tvifvel, att ledmotivet för gällande sjölagstift-'
ning varit icke så mycket en sträfvan att i fråga om sjöfolkets rätts¬
ställning göra undantagslagen så litet afvikande från allmän lag som
möjligt, utan mera den förutfattade från gamla tider nedärfda meningen,
att här gäller det särskildt se till, att det ej kommer att fattas undan¬
tagsbestämmelser och stränga bestämmelser. Detta gäller helt visst
äfven de flesta andra länders sjölagstiftning. Då utskottet därföre
ibland åberopar, att den svenska lagen på detta område i stort sedt icke
är strängare än andra länders motsvarande lagar, bevisar detta icke så
mycket. Ännu mer på villovägar kommer man, ifall många och stränga
undantagsbestämmelser för sjömäns arbetsförhållanden anses erforderliga
af hänsyn till rederinäringens penningeintresse. Ett visst skattande
äfven åt denna synpunkt framlyser understundom i iitskottets fram¬
ställning. 1 denna antydes till och med att en mindre hänsyn än i
vissa andra länder till jämväl berättigade kraf kan hos oss vara på
sin p>kits på grund däraf, att den svenska sjöfarten skalle drifvas under
sämre ekonomiska betingelser. Den svenska rederinäringens uppgifna
svårigheter, hvilka dock ingalunda bestyrkas af dess synnerliga upp¬
sving just under senaste åren, afhjälpas säkerligen icke genom att söka,
i strid mot nutidens åskådningssätt upprätthålla onödigt stränga lagar
om sjöfolkets arbetsförhållanden.
Att nu få till stånd en revision af sjöfolkets rättsställning ur ofvan
framhållna synpunkter lär dock icke vara möjligt. Det skulle ju också
betyda, att Sverige bland nationerna ginge i spetsen för ett betydelse¬
fullt reformsträfvande, en ärelystnad, som gemenligen icke eftersträfvas.
Erfarenheterna från krigslagstiftningen visa också, huru de mest upp¬
riktiga och löftesrika anlopp mot dylika undantagslagar falla vanmäk¬
tiga tillbaka, när det kommer till utförandet.
Emellertid bör ett bättrande på sjölagstiftningen i angifven rikt¬
ning möjligen kunna räkna på något tillmötesgående äfven för när¬
varande, i den mån det hela inskränker sig till att med fasthållande af
det bestående systemet afslipa en och annan kantighet i detsamma.
Till detta torde också den med så många förhoppningar motsedda revisio¬
nen af krigslagstiftningen synbarligen komma att i utförandet begränsa sig.
23
Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
Utskottet har sålunda med fog hemställt om lagbestämmelser, som
må finnas erforderliga rörande storlek och inrättning i öfrigt af besätt-
ningsrum å handelsfartyg.
Äfvenledes bör, på sätt utskottet i sin motivering förordat, kunna
ifrågasättas en omarbetning af den för handelsflottan gällande spis¬
ordning i syfte att förbättra kosthållet, för hvilket ändamål torde böra
öfvervägas icke blott bestämmelser om matens beskaffenhet utan äfven
lämpligheten af någon inspektion särskildt å proviant, som medtages
för längre sjöresor. Äfven torde böra komma under bedömande, huru¬
vida ej å större fartyg afsedda för långturer må såsom kockar anställas
allenast personer, som kunna förete vitsord om någon kompetens i mat¬
lagning, hvilket yrkande i motionen utskottet dock synes vilja redan
nu hafva tagit afstånd ifrån. Dessutom synes utskottets förordande af
spisordningens omarbetning böra på sedvanligt sätt komma till något
uttryck äfven i utskottets slutliga hemställan.
I motionen har vidare påkallats rätt för sjöfolk att med i lagen
bestämd uppsägningstid afmönstra i inhemsk hamn. Denna framställ¬
ning grundar sig på det faktiska förhållandet, att med stöd af författ¬
ningarna och häfdvunnen praxis sjömannens anställning merendels om¬
fattar en afsevärdt lång tid. Särskildt vanligt lär vara, att anställning äger
rum för ett år. Under sådana förhållanden har, såsom utskottet anmärkt,
redan i gällande sjölag fastslagits vissa fall, då sjöman äger rätt att
blifva entledigad från sin anställning redan före aftalstidens utgång.
Dessa medgifvanden taga dock mycket litet hänsyn till hans personliga
önskningar i allmänhet. Under en anställning kunna vunna erfarenheter
om fartygets beskaffenhet och det behandlingssätt, som där bestås, upp¬
kommen sjuklighet och mångahanda personliga förhållanden utgöra sär¬
deles berättigade skäl för sjömannen att få på vissa betingelser lämna
tjänsten. Då utskottet invänder häremot, att detta ej borde få tillåtas
i strid med ingånget aftal, förbiser utskottet, hur föga frihet i detta fall
den anställde har att själf bestämma tiden för anställningen. Utskottets
hänvisning till, att befälhafvaren lärer vanligen tillmötesgå en sådan
önskan, är icke heller tillfyllestgörande. Detta visar blott, att man anser
en dylik önskan befogad, men då bör så mycket mer ett tillmötesgående
af densamma vara sjömannen tillförsäkradt i lag och ej beroende på enskild!
godtycke. En tidsenlig utvidgning af lagens medgifvanden i förevarande
afseende torde sålunda vara af förhållandena påkallad. Ett öfvervägande
bör därför komma till stånd, huruvida och under hvilka betingelser den af
motionären i sådant hänseende förordade rätten för sjöman att få af¬
mönstra i inhemsk hamn må kunna förverkligas. Till stöd för detta
24 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
förslag har motionären äfven kunnat hänvisa till förebilder från andra
länders sjölagar, hvilka utskottet dock synes ansett förtjänta att åbe¬
ropas endast när de kunna tjäna till stöd för ett fasthållande af nu
gällande svenska sjörättsliga stadganden.
I motionen har vidare berörts de straff och andra påföljder, som
enligt sjölagen kunna drabba sjöfolket på grund af deras förhållande
i tjänsten. Man kan vara ganska förvissad om, att här liksom i straff¬
lagen för krigsmakten mycken gammal surdeg är tillfinnandes. Natur¬
ligtvis är det omöjligt att här öfverskåda hela detta ämne. Några
exempel må dock framhållas med anslutning till motionärens egen fram¬
ställning i ämnet.
Sålunda saknas i mycket på detta område, hvad som ock blifvit
anmärkt mot krigslagstiftningen, nämligen likställighet inför lagen
mellan befäl och manskap.
Enligt 78 § af sjölagen är sjöman underkastad förmans befallningar
och arbetsanvisningar under alla förhållanden eller såsom det säges, i
hamn och till sjös, ombord och i land, såväl natt och dag som helg
och söckendag. Jämlikt 101 § äger befälhafvaren i alla dessa fall medels
tvång skaffa sig lydnad. Eu så obegränsad befogenhet måste ju mången
gång kunna leda till missbruk och det måste ju också, särskildt om dylika
missbruk kunna saklöst utöfvas, uppmuntra till otyglad brutalitet från
mången befälhafvares sida. Gifvet är, att ordning och disciplin måste
råda på ett fartyg, men den för sådant ändamål nödiga myndigheten
måste också rimligtvis och rättvisligen omgärdas med garantier. Sådana
gifvas dock icke alls eller ej i erforderlig måtto. De påföljder, som
kunna drabba besättningen, ifall den förgår sig emot befälhafvaren, äga
icke sin motsvarighet i lika omfattande och verksamma påföljder för de
fall, att befälhafvaren förgår sig mot någon af besättningen.
På grund af 102 § äger befälhafvare till och med rätt att ådöma
besättningen böter i form af mistning af hyra ofta för afsevärdt lång tid.
I gällande disciplinstadga för krigsmakten tinnes visserligen också tillagd
förman rättighet att i disciplinväg utdöma ett liknande förmögenhets¬
straff ehuru till vida mindre belopp, och detta har upptagits äfven i
det för innevarande Riksdag framlagda förslaget till strafflag för krigs¬
makten. Men emot en dylik anordning ha från olika håll befogade
anmärkningar blifvit framställda.
Uti 303 § af sjölagen straffas olydnad mot befälhafvaren med straff
från böter till straffarbete i högst ett år. Det kan dock ifrågasättas,
huruvida ej en skillnad borde i själfva lagen göras för de fall, att far¬
tyget vore till sjös eller läge i hamn, samt då olydnaden gäller fartygets
säkerhet eller andra fall.
25
Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
Under alla förhållanden straffas enligt 304 § besättning om'
den med rätt eller orätt tvingar befälhafvaren till någon tjänsteåtgärd
eller hindrar honom därifrån. Om sålunda befälhafvare, hvarpå exempel
gifvas, seglar vidare från en man, som fallit öfver bord, blott för att
ej uppehålla fartyget eller om han i onyktert tillstånd äfventyrar far¬
tygets och besättningens säkerdiet, skall besättningen åtminstone enligt
lagens bokstaf straffas, om den på något sätt ingriper häremot. Eu
human och rättrådig lagstiftning borde väl på något sätt angifva, att
besättningen icke vore endast ett viljelöst redskap, hvilket säkerligen
skulle äfven verka hälsosamt på förhållandet mellan besättning och
befälhafvare.
En särskild granskning förtjänar säkerligen också själfva straff¬
måtten. En grundlig revidering af desamma förhindras visserligen, så
länge allmänna strafflagen i detta afseende ej undergått en likaledes behöf¬
lig omarbetning. Men utrymme för skäliga nedsättningar af sjölagens extra
ordinära bestraffningar gifves i alla fall lika väl, som dylika nedsätt¬
ningar i någon mån ifrågasatts i vissa punkter af det nya förslaget
till strafflag för krigsmakten. Såsom förebilder kunna här tjäna de
engelska och amerikanska sjölagstiftningarna, hvilkas straffbestämmelser,
enligt hvad äfven utskottet vitsordat, äro mycket mildare än de svenska.
I sammanhang med revision af sjölagens förenämnda straffbestäm¬
melser borde äfven lämpligen komma under eventuellt öfvervägande de af
motionären påyrkade lindringarna i påföljden för rymning och underlåten¬
het att inställa sig i tjänstgöring, i hvilket afseende åberopats den mildare
ståndpunkt, som därutinnan lärer intagas af den engelska och ameri¬
kanska sjörätten. Särskildt synes ett återbud i så pass god tid, att
annan person kunnat anskaffas, till äfventyrs böra godtagas.
På grund af hvad sålunda anförts och med erinran, att den svenska
rederinäringens stora uppsving under senaste åren på den stora frakt¬
fartens område utgör en ytterligare anledning att tillse det lagens be¬
stämmelser om besättningens rättsställning äfven följa med sin tid,
hemställes:
att Riksdagen i anledning af förevarande motion
ville anhålla, att Kung]. Maj:t måtte taga under öfver¬
vägande:
a) hvilka lagbestämmelser må finnas erforder¬
liga rörande storlek och inrättning i öfrigt af besätt-
ningsrum å handelsfartyg;
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sand. 41 Häft.
4
26 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
b) huruvida en omarbetning i ofvan angifna
syften må kunna äga rum af den för handelsflottan
gällande spisordning;
c) huruvida och under hvilka betingelser sjö¬
folk må medgifvas rätt att före anställningstidens ut¬
gång afmönstra i inhemsk hamn; samt
d) i hvad mån sjölagens stadganden om de straff
och andra påföljder, som kunna drabba sjöfolk på
grund af deras förhållande i tjänsten må jämte därmed
sammanhängande bestämmelser kunna ur ofvan angifna
synpunkter underkastas nödig omarbetning.
af herr Petterson i Södertälje, som instämt i den uti herr Lind-
ragens reservation gjorda hemställan.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1908.