Lagutskottets Utlåtande N:o 4.
1
N:o 4.
Ank. till Riksd. kansli den 6 februari 1908, kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
ändring af vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen.
Uti sin till innevarande Riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade
ämbetsberättelse har justitieombudsmannen hemställt, att Riksdagen måtte
för sin del antaga följande
Lag
om ändrad lydelse af vissa paragrafer i 24 kapitlet strafflagen.
Härigenom förordnas, att 1, 5, 6, 8, 9, 10, 11 och 14 §§ i 24 kap.
strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:
1 §. Hvar, som olofligen bygger, gräfver, plöjer, sår eller planterar
å annans jord eller å egen jord, hvartill annan innehar nyttjanderätt, eller
deraf något intager, straffes med böter. Det, som sådt eller planteradt
är, vare förverkadt till den, som jorden lagligen innehafver.
5 §. Delägare i samfälld skog eller mark, som olofligen därå svedjar
eller verkställer torf- eller ljungbränning; böte från och med tjugo till
och med tvåhundra Riksdaler.
Lag samma vare, där ägare af skog eller mark, hvartill annan inne¬
har nyttjanderätt, genom svedjande eller torf- eller ljungbränning kränker
nyttjanderättshafvarens rätt.
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 4 Höft. (N:o 4.)
1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 4.
6 §. Säljer delägare i samfälld skog eller mark därifrån olofligen bort
något af hvad i 8 eller 4 § nämndt är, eller missbrukar han eljest sin
rätt i sådan samfällighet; straffes med böter.
Lag samma vare, der ägare af skog eller mark, hvartill annan inne¬
har nyttjanderätt, å skogen eller marken vidtager åtgärd, som kränker
nyttj anderättshafvarens rätt.
8 §. Släpper någon med uppsåt olofligen kreatur på annans ägor
eller på sina ägor, då annan till desamma innehar nyttjanderätt; böte från
och med tio till och med tvåhundra Riksdaler. Missbrukar man rätt i
samfälldt bete; vare bot högst etthundra Riksdaler.
9 §. Den, som genom försummelse i den vård om egna eller andras
kreatur honom åligger, eller på annat sätt vållar, att kreatur olofligen
inkommer på ägor, hvarom i 8 § sägs; böte högst femtio Riksdaler.
10 §. Bryter eller nedkastar någon olofligen hägnad eller grind, böte
högst tjugo Riksdaler, där ej gärningen, efter 19 kap. 20 §, med högre
straff beläggas bör.
11 §. Tager någon oloflig väg eller gångstig öfver tomt, åker, äng,
plantering eller andra ägor, hvilka däraf kunna skadas; böte högst femtio
Riksdaler.
14 §. Den, som olofligen fiskar å annans fiskeområde eller sätter ut
fast fiskeredskap i vatten, der fiskerätt tillkommer hvarje svensk undersåte,
eller genom gräfning eller annorledes drager till sig annans fiske eller
genom stängsel eller fiskeredskap afhåller fisk från annans fiskeområde,
dömes till böter. Missbrukar man rätt i samfälldt fiske; vare bot högst
etthundra Riksdaler.
Till stöd härför har justitieombudsmannen anfört följande.
»Uti 3 och 4 §§ af 24 kap. strafflagen åro straffbestämmelser med¬
delade dels för den, som olofligen fäller, syrer eller bläcker träd å annans
skog eller mark, i uppsåt att trädet eller något däraf sig eller annan
tillegna, eller som olofligen tager där växande gräs, torf eller, af växande
tråd, ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter, dels och för den,
som olofligen tager vindfälle eller annat sådant, som ej till bruk upphugget
eller beredt är.
Därefter stadgas i G §: 'Säljer delägare i samfälld skog eller mark
därifrån olofligen bort något af hvad i 3 eller 4 § nämndt är, eller miss¬
brukar han eljest sin rätt i sådan samfällighet, straffes med böter.’
Beträffande sistnämnda lagrums tolkning har i visst afseende stor
osäkerhet yppats i domstolspraxis. Jag syftar härvid på det fall, att den,
som till annan upplåtit skog till afverkning eller eljest till nyttjande eller
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 4.
nyttjanderätt till mark, å skogen eller marken vidtager åtgärd, som kränker
nyttjanderättshafvarens rätt till hvad sålunda upplåtits.
Enligt en mening skulle en dylik åtgärd vara straffri, till stöd hvarför
åberopas lydelsen af förenämnda lagrum, där allenast talas om åverkan å
'annans’ skog eller mark, samt åverkan af 'delägare’ i samfälld skog eller
mark.
Denna mening har segrat i följande rättsfall:
J. Andersson och A. Nilsson instämde P. Olsson med yrkande, att som
Olsson olofligen tagit torf å ett område till sin hemmansdel 13/512 mtl
n:r 6 Ry, där Andersson och Nilsson såsom ägare till 6/82 mtl n:r 1 och
s/32 mtl n:r 3 Ry enligt bestämmelse vid laga skifte i Ry by ägde rätt till
torftäkt, Olsson måtte dömas till ansvar härför. Underrätten yttrade, att,
som det blifvit utredt, att vid ett den 22 mars 1842 fastställdt laga skifte
i Ry by ägarne till de Andersson och Nilsson nu tillhöriga hemmanen 5/32
mtl n:r 1 och 3/32 mtl n:r 3 Ry tillförsäkrats rätt till den torf, som kunde
skäras å ett delvis inom gränserna för Olssons nuvarande hemman i n:r
6 Ry beläget område af en mosstrakt, kallad Stora Kärr, samt det tillika
vore utredt, att Olsson, oaktadt han afvetat, att torftäkten ä samma om¬
råde af Andersson och Nilsson utöfvades, år 1902 därstädes inom grän¬
serna för sitt hemman skurit torf till en myckenhet af sex fjädervagnslass,
dömdes Olsson att för åverkan, jämlikt 24 kap. 3 § strafflagen, bota 25
kronor. Hofrätten fann skäl ej hafva förekommit, ledande till ändring i
underrättens beslut. Kungl. Maj:t utlät sig emellertid i utslag den 13
december 1905, att, enär Olsson själ/ vore ägare af den hemmansdel, hvarå
ifrågavarande myckenhet torf upps/curits, blefve, med ändring af domstolar¬
nas beslut, Olsson befriad från de honom ådömda böter. Tre justitieråd
funno, med tillämpning af 24 kap. 6 § strafflagen, ej skäl att i hofrättens
utslag göra ändring. (Nytt juridiskt arkiv 1905, sid. 549.)
Den mening, som således omfattades af högsta domstolens pluralitet
i nyss anmärkta rättsfall, gjorde sig äfven gällande i ett af Kungsgården-
Mariebergs aktiebolag mot N. Norström anhängiggj ordt mål, hvari bolaget
— som under viss tid ägde att å en Norström tillhörig skogsmark afverka
träd af vissa dimensioner med rätt dock för Norström till husbehofsvirke —
yrkat, att Norström måtte dömas till ansvar och förpliktas utgifva ersätt¬
ning, för det han afverkat skog till afsalu. I detta mål, afgjordt af högsta
domstolens afdelningar samfälldt och antecknadt i högsta domstolens minnes¬
bok, meddelade nämligen Kungl. Maj:t den 4 februari 1907 ett så lydande
utslag: 'Enär af den i målet förebragta utredning framgår, att Norström,
innan tiden för Kungsgården-Mariebergs aktiebolags afverkningsrätt enligt
åberopade kontraktet gått till ända, å ifrågavarande skog afverkat träd af
4
Lagutskottets utlåtande N:o 4.
sådana dimensioner, att bolaget på grund af kontraktet varit berättigad!
tillgodogöra sig dem, samt att Norström efter afverkningstidens utgång af
det sålunda afverkade virket till Dals ångsågsaktiebolag försålt åtminstone
29 timmer, värda tillhopa minst 35 kronor 93 öre; ty och som Norströms
uppgift, att han verkställt afverkningen i afsikt att använda virket till
husbehof, får anses vara genom omständigheterna i målet vederlagd; men
Norström, hvilken vid tiden för afverkningen själf var ägare af skogsrå,arken
i fråga, icke genom sitt omförmälda förfarande gjort sig förfallen till an¬
svar, pröfvar Kungl. Maj:t lagligt gilla domstolarnas beslut, såvidt det
mot Norström framställda ansvarspåstående lämnats utan bifall, men, med
ändring af samma beslut i öfrigt, förplikta Norström att till Kungsgården-
Mariebcrgs aktiebolag utgifva ersättning för det försålda virket med — —
Inom högsta domstolen uttalades emellertid flera skiljaktiga meningar, del¬
vis beroende på olika uppfattning i bevisfrågan. Sju justitieråd ansågo,
under åberopande i öfrigt af den segrande motiveringen, att Norström,
jämlikt 24 kap. 6 § strafflagen, äfven borde dömas att bota 25 kronor
»för missbruk af rätt i samfälld skog». (Nytt juridiskt arkiv 1907, sid. 65.)
Däremot har i följande, likaledes i högsta domstolens minnesbok an¬
tecknade rättsfall pluraliteten inom högsta domstolen omfattat den me¬
ningen, att stadgandet i 24 kap. 6 § strafflagen är uti ifrågavarande fall
tillämpligt.
Aktiebolaget Iggesunds bruk, som enligt särskilda kontrakt innehade
rätt till afverkning af skog utaf vissa dimensioner å ett bröderna P. Eriks¬
son och J. Eriksson tillhörigt hemman, instämde bröderna Eriksson med
yrkande, att, enär de af skog, som af bolaget utstämplats, afverkat vissa
myckenheter, de måtte härför fällas till ansvar och förpliktas utgifva skade¬
stånd. Underrätten likasom hofrätten fann, att bröderna Eriksson varit
oberättigade att företaga ifrågavarande afverkning och dömde dem förty,
jämlikt 24 kap. 6 § strafflagen, att »för missbruk af rätt i samfälld skog»
höta hvardera 200 kronor samt förpliktade dem att godtgöra bolaget värdet
af det afverkade. Sedan målet föredragits inför högsta domstolens leda¬
möter samfälldt, fann Kungl. Maj:t (elfva justitieråd) i utslag den 5 april
1906 ej skäl att i domstolarnas beslut göra ändring. Nio justitieråd voro
emellertid af den meningen, att bröderna Erikssons förfarande icke vore
af beskaffenhet att för dem föranleda ansvar, då de vid tiden för afverk¬
ningen ägde det hemman, hvarå afverkningen skett. (Nytt juridiskt arkiv
1906, sid. 253.)
Enahanda blef utgången i följande rättsfall.
Sedan från ett hemman i Yg sålts afverkningsrätt till skog under
villkor om rätt för hemmansägaren till husbehofsvirke, instämde Hudiks¬
5
Lagutskottets utlåtande N:o 4.
valls trävar uaktiebolag, såsom innehafvare af afverkningsrätten, ägaren af
ifrågavarande hemman P. Berg med yrkande, att, som denne al skog, till
hvilken afverkningsrätten tillkomme bolaget, för afsalu afverkat timmer,
han måtte härför fällas till ansvar och förpliktas utgifva skadestånd. Under¬
rätten ogillade bolagets talan, enär bolaget icke genom den i saken å dess
sida förebragta bevisning kunde anses hafva mot Bergs bestridande ådaga¬
lagt, att ifrågavarande af Berg huggna timmerparti afverkats till afsalu
elfer varit afsedt till annat ändamål än husbehof. Hofrätten kom till
samma slut, och nedre justitierevision en hemställde om fastställelse af
hofrättens dom. Efter sakens föredragning i högsta domstolen förklarade
två justitieråd, att, då den mening, som vid öfverläggning till beslut gjort
sig gällande, syntes vara stridande mot den rättsgrundsats, som tillämpats
i Kungl. Maj:ts förenämnda utslag den 4 februari 1907 på besvär af
Kungsgården-Mariebergs aktiebolag, borde saken hänskjutas till afgörande
af högsta domstolens afdelningar samfälldt. Högsta domstolens flesta leda¬
möter funno däremot saken icke böra hänskjutas till plenum. I seder¬
mera den 25 juli 1907 utgifven dom yttrade Kungl. Maj:t (fyra justitieråd),
att genom hvad i saken förekommit vore styrkt, att Berg såsom ägare af
ifrågavarande fastighet under år 1901 låtit å en till fastigheten hörande
skogstrakt, hvarå bolaget hade afverkningsrätt, afverka 2,349 timmer af
träd, som uppnått eller kunnat under kontraktstiden uppnå de dimensioner,
afverkningsrätten omfattade, samt att timret sedermera blifvit användt för
annat ändamål än fastighetens husbehof; och emedan hvad Berg invändt
därom, att timret varit afsedt till fastighetens husbehof, och att Berg icke
vore ansvarig därför, att timret användts för annat ändamål, enär, sedan
Berg afträdt sin egendom till konkurs, timret af konkursförvaltningen för¬
sålts tillsammans med fastigheten, desto mindre förtjänade afseende, som
Berg erkänt, att efter berörda försäljning timret åter kommit i Bergs ägo
eller under hans disposition, pröfvade Kungl. Maj:t lagligt att, med ändring
af domstolarnas beslut, döma Berg, jämlikt 24 kap. 6 § strafflagen,, att
bota 200 kronor samt förplikta honom att utgifva skadestånd. Ett justitie¬
råd var ense med pluraliteten utom därutinnan, att, då Berg vid tiden
för afverkningen var ägare af den fastighet, hvarå afverkningen skett, och
vid detta förhållande hans förfarande icke vore af beskaffenhet att för
honom föranleda ansvar, domstolarnas beslut, såvidt därigenom bolagets
ansvarsyrkande ogillats, af justitierådet fastställdes. Två justitieråd biföllo
nedre revisionens hemställan. (Nytt juridiskt arkiv 1907, sid. 281.)
Beträffande skälen för den mening uti ifrågavarande afseende, som
omfattades af högsta domstolens pluralitet i de två sist anmärkta rätts¬
fallen, tillåter jag mig åberopa följande särskilda yttrande, afgifvet af ett
6
Lagutskottets Utlåtande No 4.
justitieråd i målet emellan aktiebolaget Iggesunds bruk samt P. Eriksson
och J. Eriksson: I)å lagstiftaren i 24 kapitlet strafflagen stadgat straff
för åverkan å annans skog eller mark, har han därmed uppenbarligen
afsett att bereda skydd icke blott för äganderätten till skogen eller marken
utan äfven för laglig nyttjanderätt till densamma. Sålunda har ock lag-
koinmittén, från hvars förslag i ämnet bestämmelserna i sagda kapitel
väsentligen äro hämtade, angifvit begreppet »åverkan» till »olofligt ingrepp
i annans nyttjanderätt till fast egendom i ändamål att därmed bereda sig
själf nytta». Rätten till afverkning af skog å annans mark måste, särdeles
då denna rätt är utsträckt till en längre följd af år och innehafvaren af
samma rätt således för trädens tillväxande äger draga nytta af jordens
alstringskraft, hänföras under begreppet »nyttjanderätt. Om nu den, som
upplåtit afverkningsrätt å sin egendom till annan person, i egennyttigt
syfte gör ingrepp i nämnda rätt, har jordägaren därigenom gjort sig skyl¬
dig till åverkan och hans brott måste, när han själf har viss nyttjande¬
rätt till samma skogsmark, såsom rätt att begagna marken till bete eller
att därå taga virke för sitt husbehof, och han således med den andre
delar nyttjanderätten till marken, bedömas enligt stadgandet i 6 § af 24
kap. strafflagen.’
Enligt min uppfattning lärer det emellertid kunna ifrågasättas, om
dessa skäl äro fullt tillfredsställande.
Väl är det obestridligt, att lagstiftaren med de i 24 kapitlet straff¬
lagen meddelade straffbestämmelser för åverkan å annans skog eller mark
afsett att bereda skydd icke blott för äganderätten till skogen eller marken
utan äfven för laglig nyttjanderätt till densamma. Men häraf följer natur¬
ligtvis icke med nödvändighet, att innehafvare af nyttjanderätt till skog
eller mark skulle vara sålunda skyddad jämväl gent emot skogens eller
markens ägare. Fastmera synes, bland annat, följande omständighet tala
för ett motsatt förhållande.
Om ägare af skog, hvartill annan innehar viss afverkningsrätt, vore
hemfallen till straff enligt 6 §, i händelse han till förfång för inne¬
hafvaren af afverkningsrätten för egen del verkställer afverkning, skulle
naturligtvis — och något annat har mig veterligen ej heller blifvit ifråga¬
satt jämväl ägare af jordbruksfastighet, som utarrenderats med rätt
för arrendatorn till viss afverkning å fastighetens skog, böra dömas till
ansvar enligt samma lagrum, därest han genom egen afverkning kränker
den till arrendatorn upplåtna afverkningsrätten.
Nu förutsätter emellertid, såsom nämnts, 6 § för sin tillämpning, att
delägare i samfälld skog därifrån olofligen säljer bort något af hvad i 3
eller 4 § nämndt är eller eljest missbrukar sin rätt i sådan samfällighet.
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 4.
Häraf följer, att ägare af jordbruksfastighet, som enligt ifrågavarande lag¬
rum dömes till ansvar, måste beträffande den till fastigheten hörande
skog, hvari afverkningsrätt tillkommer arrendatorn, i förhållande till
denne betraktas såsom delägare. Men då måste å andra sidan tydligen
arrendatorn beträffande samma skog vara delägare i förhållande till jord¬
ägaren, i följd hvaraf straffbestämmelsen uti 6 § äfven skulle tillämpas
å arrendatorn, där han öfverskrede sin afverkningsrätt. Men detta är icke
förhållandet. Å arrendatorn skall i stället tillämpas den strängare straff¬
bestämmelse, som är fastställd i 3 §. I 7 § är nämligen stadgadt: 'Svedjar
brukare eller verkställer torf- eller ljungbränning olofligen å legd jord,
eller gör han derå annan åverkan; vare lag, som i 2, 3 eller 4 § sägs.
Säljer han från legd jord bort något af hvad i 3 eller 4 § omtalas, eller
öfverträder eljest sin nyttjanderätt; varde straffad efter ty i samma
§§ skils.’
Genom motsvarande sammanställning af bestämmelserna i 5 och 7 §§
torde man äfven kunna hämta bevis för oriktigheten af ifrågavarande
mening.
Denna leder för öfrigt konsekvent till en synnerligen afsevärd oegent¬
lighet.
Bestämmelserna i 7 § afse endast brukare af legd jord, i följd hvaraf
de icke äro tillämpliga å den, som allenast innehar afverkningsrätt till
skog. Afverkar denne andra träd, än hans rätt omfattar, måste alltså —
under förutsättning att ägare af skogen ådrager sig ansvar enligt 6 § för
kränkning af den upplåtna afverkningsrätten genom egen afverkning —
äfven i fråga om innehafvaren af afverkningsrätten straffbestämmelsen i
6 § komma till användning.
Denna konsekvens har också dragits af högsta domstolen i följande
rättsfall. A. Svensson instämde O. P. Öfvergren med yrkande att, enär
Öfvergren, hvilken på grund af kontrakt ägde rätt att å ett till Svenssons
hemman hörande skogsskifte afverka träd af vissa dimensioner, låtit å skiftet
afverka träd, som ieke uppnått dessa dimensioner, öfvergren måtte härför
fällas till ansvar äfvensom förpliktas utgifva skadestånd. Underrätten
fann det vara utredt, att Öfvergren låtit å Svenssons ifrågavarande skifte
afverka och därifrån bortföra timmer af ett antal träd, som icke uppnått
den i kontraktet angifna minimidimension, samt dömde förty och på i
öfrigt anförda skäl Öfvergren, jämlikt 24 kap. 6 § strafflagen, att för miss¬
bruk af rätt i samfälld skog bota 150 kronor och att utgifva skadestånd.
Hofrätten utlät sig i utslag, att enär, på sätt underrätten yttrat, Öfvergren
vore förvunnen att hafva under omstämda tiden låtit å Svenssons ifråga¬
varande skogsskifte afverka och därifrån bortföra 1,093 undermåliga träd,
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 4.
samt Öfvergren mot Svenssons bestridande icke visat, att berörda träd
helt eller delvis afverkats för sådana ändamål, för hvilka enligt kontraktet
afverkning af undermåliga träd varit tillåten, funne hofrätten, jämlikt 24
kap. 3 § strafflagen, ej skäl att göra ändring i den af underrätten stadgade
straffbestämmelsen, hvarjämte hofrätten på visst sätt ändrade underrättens
beslut i ersättningsfrågan. Kungl. Maj:t pröfvade i utslag den 22 maj
1906 rättvist att, jämlikt 24 kap. 6 § strafflagen, fastställa hofrättens
utslag i ansvarsfrågan samt fann ej heller skäl att i öfrigt göra ändring i
hofrättens utslag. (Nytt juridiskt arkiv 1906, sid. 305.)
Genom att på ifrågavarande sätt bedöma den, som öfverskrider honom
tillkommande rätt till afverkning, kommer man till det resultat, att den,
som i samband med arrende af jordbruksfastighet fått sig tillerkänd viss
rätt till afverkning i fastigheten tillhörande skog, skall för obehörig af¬
verkning bedömas enligt ett annat, strängare lagrum än den, som obe¬
hörigen verkställer afverkning i skog, hvari han utan samband med arrende
af jordbruksfastighet erhållit viss rätt till afverkning. Att en dylik oegent¬
lighet varit af lagstiftaren afsedd, lärer man dock icke kunna antaga.
Med afseende å frågan, huru ifrågavarande lagrum skall tolkas, till¬
låter jag mig slutligen att åberopa Carléns kommentar till strafflagen, hvari
vid 24 kap. 6 § yttras: Till delägare kan ej räknas den, som af jordägaren
fatt på sig öfverlåten t. ex. afverkningsrätten till träd af vissa dimensioner.
Öfverskrider han sin afverkningsrätt och hugger andra träd, straffas han
efter 3 §.’ Af detta uttalande lärer indirekt framgå, att, enligt Carlén,
ägaren af skog, hvartill afverkningsrätt blifvit upplåten, ej heller kan be¬
traktas såsom 'delägare’. Då följaktligen ej 6 §, och naturligtvis än mindre
3 §, kan vara lämplig, i händelse jordägaren genom skogsafverkning å eget
område kränker till annan upplåten afverkningsrätt, måste ett dylikt för¬
farande vara strafflöst.
Med hvad nu yttrats, har jag icke afsett att från lagstiftningssynpunkt
bestrida lämpligheten däraf, att ägare af skog eller mark, hvartill annan
innehar nyttjanderätt, enligt 6 § dömes till ansvar, i händelse han å skogen
eller marken vidtager åtgärd, som kränker nyttjanderättshafvarens rätt.
Tvärtom synes mig den allmänna rättskänslan kräfva en lagändring i dy¬
likt syfte.
Genom ett särskildt tillägg af angifna innehåll till 6 § skulle därjämte
vinnas den beaktansvärda fördelen, att det visserligen indirekt men ändock
med tillfyllestgörande tydlighet blefve utsagdt, att denna paragraf icke så¬
som 'delägare’ betraktar innehafvare af afverkningsrätt.
För öfrigt synes det mig vara desto önskvärdare, att den af mig här¬
med förordade lagändringen kommer till stånd, som det nuvarande osäker-
Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 9
hetstillståndet, hvilket väl får antagas hafva ytterligare skärpts, sedan båda
de motsatta principerna kommit att inflyta i högsta domstolens minnesbok,
tydligen kan hafva menlig inverkan å hela rättsskipningens anseende, och
vill jag i samband härmed framhålla, att mål af ifrågavarande slag är o
synnerligen ofta förekommande.
Ett tillägg till 6 § i enlighet med hvad jag ofvan föreslagit påkallar
tydligen ett motsvarande tillägg till 5 §.
Följdriktigheten lärer emellertid äfven kräfva, att 1, 8, 9, 10, 11 och
14 §§ undergå jämkning i nu antydd riktning.
Till stöd för samtliga ifrågasatta lagändringar vill jag till sist åberopa
den jämkning, som 13 § undergick genom lagen den 5 juli 1901. Före
denna lags tillkomst lydde första stycket af sistberörda lagrum sålunda:
’För oloflig jagt å annans mark, som ej till jagtpark eller djurgård in¬
hägnad är, bötes — — —.’
I det förslag, som låg till grund för nyssnämnda lag, var uti stad¬
gandet, frånsedt straffbestämmelsen, ej annan ändring vidtagen, än att ordet
'mark’ utbytts mot 'område’.
Vid granskning inom högsta domstolen af förslaget jämte andra där¬
med sammanhängande lagförslag yttrades:
»Med det på flera ställen i förslagen förekommande uttrycket 'annans
område’ afses, enligt hvad föredragande departementschefens yttrande gifver
vid handen, den mark eller det vattenområde, hvarå jakträtten tillkommer
annan. Nämnda uttryck kan emellertid förstås såsom betecknande det
område, som af annan äges eller med nyttjanderätt innehafves. 1 de fall,
då jakträtten och äganderätten eller nyttjanderätten icke tillkomma samma
person, skulle därför tvekan vid lagtillämpningen kunna uppstå. Ett tyd¬
ligare uttryck synes därför böra väljas.’
I anledning af denna anmärkning ändrades uttrycket 'annans område’
till 'annans jaktområde’.»
Af hvad justitieombudsmannen här ofvan anfört, finner utskottet vara
till fullo ådagalagdt, att de bestämmelser i 24 kap. strafflagen, hvilka
föranledt ifrågavarande framställning, icke kunna anses tillfredsställande.
De brister, som vidlåda berörda bestämmelser, hafva ej heller blifvit af-
hjälpta genom en fast domstolspraxis. Fastmera har, såsom framgår af
de i justitieombudsmannens framställning refererade rättsfallen, tolkningen
af hithörande lagrum varit synnerligen vacklande. Då vidt skilda me¬
ningar angående den rätta innebörden af stadgandena rörande åverkan
kunnat inom en så kort tidsperiod, som skett, vinna pluralitet inom högsta
domstolen, kan förvisso däraf anses fulltygadt, att sådana luckor finnas i
Bill. till Riksd. Prot. 1008. 7 Sami. 4 Höft. 2
Utskottets
yttrande.
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 4.
gällande lags bestämmelser i ämnet, att det bör vara lagstiftaren angeläget
att utan dröjsmål vidtaga åtgärder för att få dem utfyllda.
Det förslag till undanröjande af den nu rådande osäkerheten i afse¬
ende å tolkningen särskild! af 24 kap. 6 § strafflagen, hvilket blifvit af
justitieombudsmannen afgifvet, synes utskottet väl värdt beaktande och an¬
gifva den riktning, i hvilken en omarbetning af ifrågavarande stadganden
bör företagas. Sålunda torde det allmänna rättsmedvetandet med nödvän¬
dighet påkalla, att straffpåföljd drabbar ägare af skog eller mark, hvartill
annan har nyttjanderätt, i händelse han, med kränkning af nyttjanderätts-
hafvarens rätt, å skogen eller marken vidtager åtgärd, som uti nämnda
lagrum omförmäles. På grund af det nära samband, som måste finnas
mellan de särskilda stadganden, som behandla brott af enahanda typ, finner
utskottet, i likhet med justitieombudsmannen, följdriktigheten fordra att,
om ändring företages i det lagrum, hvars bristande fullständighet närmast
föranledt justitieombudsmannens framställning, jämväl åtskilliga andra
paragrafer i 24 kap. strafflagen böra underkastas jämkning. Vid den
granskning utskottet ägnat justitieombudsmannens framställda förslag har
det emellertid synts utskottet tveksamt, huruvida samtliga dess detaljbestäm¬
melser äro så nöjaktigt affattade med hänsyn till den rättsliga ställning,
hvilken tillkommer jordägaren, samt stå i sådant förhållande till straff¬
lagens principer rörande egendomsbrott i öfrigt, att detsamma kan af Riks¬
dagen godkännas. Enligt utskottets förmenande kunna erinringar i an¬
märkta afseenden riktas redan mot det föreslagna tillägget till 1 §.
Vid nu angifna förhållanden och då utskottet icke varit i tillfälle att
ägna justitieombudsmannens framställning en så ingående pröfning, att ut¬
skottet kunnat själf framlägga formulerade förslag till förändrad lydelse
af ifrågavarande lagrum, synes det utskottet böra göras till föremål för
vidare utredning, i hvad mån en omarbetning af hela 24 kap. strafflagen
kan vara erforderlig; och först sedan ett på grundvalen af en dylik om¬
fattande undersökning utarbetadt förslag blifvit för Riksdagen framlagdt,
lär en slutlig pröfning af frågan böra vidtagas. Vid en sådan utred¬
ning — om hvilken endast Kungl. Maj:t lämpligen kan föranstalta — torde
därjämte böra komma under öfvervägande, huruvida och i hvilken omfatt¬
ning det må vara lämpligt att bringa bestämmelserna i 24 kap. i större
öfverensstämmelse med strafflagens stadganden rörande egendomsbrott, som
hafva afseende på andra än de i detta kapitel behandlade förmögenhots-
rättiffheter.
O
Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 11
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Riksdagen, med anledning af justitieombuds¬
mannens förevarande framställning, måtte i skifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t föran¬
stalta om utredning, i hvad mån en omarbetning af 24
kap. strafflagen i den af justitieombudsmannen angifna
riktning kan vara af behofvet påkallad, samt för Riks¬
dagen framlägga det förslag till lag, hvartill en dylik
o OO O o7 J
utredning må gifva anledning.
Ö O o
Stockholm den 6 februari 1908.
På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.
Reservationer:
af herr Lindhagen, hvilken ansett, att i motiveringen äfven bort fram¬
hållas, att vid det af utskottet förordade öfvervägandet borde lämpligen
komma under behandling den i vissa delar af riket mycket brännande
frågan, att innehafvare af rätt till husbehofsvirke från skog, som äges eller
disponeras af annan, må kunna erhålla skydd gentemot en afverkning,
hvilken äfventyrar eller omintetgör berörda förmåns uttagande ur skogen;
af herr Zetterstrand, som instämt med herr Lindhagen.