Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
1
W:© 38,
Ank. till Eiksd. kansli den 2 april 1908, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående revision af gällande bestämmelser om
bötesstraffet m. m.
Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kam¬
maren af herr Frithiof Söderbergh väckt motion, n:o 150, uti hvars syfte
herrar J. M. Julilin, S. II. Kvarnzelius, B. Lindgren, Edvard Wavrinsky,
K. Joh. Larsson, Th. Furst, K. v. Geijer, Jakob Pettersson och G. Krön-
lund instämt. Denna motion är af följande lydelse:
»Uti en inom Andra Kammaren vid 1903 års riksdag väckt motion
hemställde herr G. A. E. Kronlund om skrifvelse till Kungl. Maj:t med
anhållan om ändring i gällande begtämmelser angående bötesstraffet, i
syfte att detsamma måtte kunna såvidt möjligt varda afpassadt efter den
brottsliges betalningsförmåga.
Lagutskottet ansåg ett stadgande af sådant innehåll hvarken behöfligt
eller lämpligt. Vid straffmätningen borde uppmärksamheten ägnas åt
allt, som vore af betydelse för bedömande af den tilltalades brottslighet
och beskaffenheten af det straff, som kunde erfordras för att utöfva åsyf¬
tad inverkan på den brottsliga viljan; och lika väl som den tilltalades
personliga förhållanden i öfrigt, hans bildningsgrad, föregående vandel och
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 7 Samt. 36 Eäft. (N:o 38). 1
2
Lagutskottets TJtlätande N:o 38,
dylikt härvid borde blifva föremål för beaktande, kunde och borde utan
särskildt stadgande hänsyn tagas till hans förmögenhetsställning i den
mån densamma vore för rätten känd och medförde, att ett högre eller
lägre straffmått vore erforderligt och rättvist. Däremot ansag lagutskottet,
att vid flera bland de förseelser, där bötesstraff förekomme, högsta
gränsen för detsamma vore satt allt för lågt för att man särskildt vid
upprepade förseelser skulle kunna inskrida så kraftigt, som vore önsk-
värdt. En förhöjning af vissa böteslatituder syntes utskottet lämplig, och
äfven en förhöjning i större omfattning, afseende såväl de särskilda bötes-
latituderna som den allmänna latituden i 2 kap. 8 § strafflagen, kunde
förtjäna att komma under öfvervägande. Redan det förhållande, att pen¬
ningvärdet icke oväsentligt fallit efter tiden för strafflagens tillkomst,
talade onekligen härför. Motionen blef emellertid för det dåvarande af
lagutskottet afstyrkt.
I enlighet med en vid utskottets betänkande fogad reservation beslöt
Andra Kammaren att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, i hvad mån gällande bestämmelser om
bötesstraffet lämpligen borde ändras i syfte, att detsamma matte kunna,
såvidt möjligt vore, afpassas efter den brottsliges betalningsförmåga, samt
därefter för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill en utredning i äm¬
net kunde gifva anledning.
Vid frågans behandling i Första Kammaren vitsordades af kamma¬
rens främsta juridiska auktoritet det framställda krafvets principiella berätti¬
gande och utlät sig denne tillika om olägenheterna i fråga om de gäl¬
lande böteslatitudernås snäfhet. Han ansåg emellertid, att frågan ännu
någon tid borde få hvila i afvaktan på lösningen af andra till Kungl.
Maj:ts öfvervägande hänskjutna straffrättsfrågor. Utskottets hemställan
blef af denna kammare bifallen.
Vid 1905 års riksdag upptog herr Kronlund frågan om bötesstraffets
reformering ånyo och hemställde uti sin denna gång väckta motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t ville lata verk¬
ställa en omarbetning af gällande bestämmelser angående bötesstraffet, i
syfte dels att vidga de förefintliga böteslatituderna och dels att vid be¬
stämmande af bötesbeloppen särskild hänsyn skulle tagas jämväl till den
brottsliges förmögenhetsförhållanden, och för Riksdagen framlägga det för¬
slag, hvartill en sådan omarbetning kunde föranleda.
Lagutskottet fann visserligen »åtskilligt af hvad i motionen anförts
värdt att taga under ompröfning», men ville icke heller för det dåva¬
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 88.
rande understödja densamma af farhåga att därigenom bidraga till att
de frågor, hvilkas utredning Riksdagen i tidigare skrifvelser påkallat,
skulle längre än nödigt vänta på sin lösning, hvadan utskottet hemställde,
att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
De skrifvelser, hvartill utskottet såmedelst hänvisade, vore dels en
af den 10 maj 1894 med hemställan om utredning, huruvida i vår lag¬
stiftning kunde införas föreskrift om så kallad villkorlig frigifning, och
dels en af den 13 maj 1898, däri Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t
ville taga i öfvervägande, ej mindre huruvida villkorlig straffdom lämpli¬
gen kunde vid ringare brott och förseelser i den svenska rätten införas,
än äfven huruvida i de fall, där enligt gällande lag enkelt fängelse an¬
tingen ådömdes omedelbart på kortare tid eller sattes i stället för bötes¬
straff, andra mera affliktiva frihetsstraff borde komma till användning, vare
sig såsom allmän regel eller då domstol därom förordnade, och huruvida
sådana eller andra affliktiva straff borde särskildt stadgas för brott emot
person, vid iteration eller eljest försvårande omständigheter, när straffarbete
likväl ej ansåges böra å brottet följa, samt, om förhållandena därtill föran¬
ledde, för Riksdagen framlägga förslag till de förändrade lagbestämmel¬
ser, som för vinnande af sålunda angifna syften kunde erfordras.
Fyra af lagutskottets ledamöter från Andra Kammaren anförde i af-
gifven reservation, att det visserligen varit ganska lämpligt, om de af
motionären ifrågasatta ändringarna i strafflagen kunnat utredas i sam¬
manhang med de straffrättsliga frågor, hvarom ofvan förmälts, men då
så emellertid icke skett och den af motionären väckta frågan vore en
sak för sig samt ett bifall till motionärens förslag hvarken behöfde eller
borde föranleda uppskof med lösningen af de andra viktiga spörsmålen,
hemställde reservanterna om bifall till berörda förslag.
Båda kamrarna beslutade i enlighet med utskottets afstyrkande hem¬
ställan.
Nu föreligger emellertid frågan i ett annat skede.
Förenämnda riksdagsskrifvelser föranledde tillsättandet af en kommitté,
som den 17 maj 1902 till Kungl. Maj:t aflämnade förslag till lag an¬
gående ändring i vissa delar af strafflagen, lag angående straffarbetes och
fängelsestraffs verkställande i enrum, lag angående villkorlig frigifning,
lag angående villkorlig straffdom samt lag angående ändrad lydelse af
vissa paragrafer i lagen om straffregister den 17 oktober 1900.
I 2 kap. 10 § strafflagen heter det: »Saknas hos den, som blifvit
till böter fälld, tillgång till deras fulla gäldande, skola böterna förvänd-
4
Lagutskottets Utlåtande N:e 38.
las till fängelse», och i påföljande 11 § i samma kapitel: »Vid sådan
förvandling, som i 10 § sägs, svare tre dagars fängelse mot böter icke
öfverstigande fem riksdaler, fyra dagars fängelse mot böter utöfver fem
till och med tio riksdaler, samt hvarje följande dags fängelse mot tio
riksdalers böter, dock med iakttagande, att fängelsestraffet ej må sättas
öfver sextio dagar.»
Strafflagskommittén, som bland annat hade att upprätta förslag om
skärpning af de korta frihetsstraff, som åläggas såsom förvandlingsstraff
för böter, erinrade i sådant sammanhang i det af kommittén afgifna be¬
tänkande, hurusom antalet af de personer, som i Sverige intogos i fän¬
gelserna för att undergå fängelse såsom förvandlingsstraff för böter, vore
årligen synnerligen stort och att i de ojämförligt flesta fallen fängelse¬
tiden inskränkte sig till högst få dagar. Hos alltför många af dem, som
sålunda underginge straffet, torde obehaget af frihetens förlust för så kort
tidrymd, att vistelsen i ensamhet knappast komme att innebära något
kännbart lidande, i det närmaste uppvägas af tillfället till hvila från
verkligt ansträngande arbete och tillgodonjutande under tiden af fritt
underhåll i fängelset. Hetta intryck spredes till det samhällslager, den
straffade tillhörde, och fara uppstode, att bland befolkningen fruktan för
fängelsestraffet såsom ett ondt efter hand aftoge. I talrika fall förekomme,
att personer, som ej saknade utväg att betala dem ålagda böter, föredroge
att undergå förvandlingsstraffet. Kommittén hade ansett, att i främsta
rummet borde undersökas, huruvida såsom verkställighetsform för bötes¬
straff kunde för den, som saknade tillgång till böternas gäldande, införas
förrättande af arbete för det allmännas räkning.
En anordning med böters aftjänande genom arbete vore ingalunda
främmande för vår äldre svenska rätt. Redan i de gamla landskapslagarna
funnos bestämmelser, enligt hvilka förbrytare, som ej orkade bota med
penningar, skulle i svårare fall böta med kropp, men i lindrigare fall
öfverlämnas åt målsäganden för att aftjäna böterna med arbete. Enligt
1734 års lag kunde ock i vissa fall arbete träda i stället för böter, hvilka
ej betaltes, och skulle hvarje dagsverke motsvara visst belopp af böterna.
I kungl. förklaringen den 23 mars 1807 stadgades, att då någon af löst
folk fälldes till sådana böter, som i 10 kap. utsökningsbalken omförmältes,
och saknade tillgång till deras gäldande, ägde den, som därtill vore hågad,
frihet att utbetala böterna och därefter låta den bötfällde arbeta hos sig,
intill dess den utbetalta summan blifvit gulden; och skulle dagspenningen
beräknas till en tredjedel af markegångsvärdet å ett drängedagsverke, men
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
den, som förskjutit böterna, förse den sakfällde med föda. Enligt kungl.
förordningen om skogarna i riket den 1 augusti 1805 skulle böter för
skadegörelse å planterade träd vid bristande betalning aftjänas genom ar¬
bete hos målsäganden, därest denne sådant åstundade; och böter, som en¬
ligt 62 § i nämnda förordning ådömdes för åverkan å kronopark, skulle,
om den sakfällde ej orkade bota, aftjänas med dagsverken å kronoparken
efter markegång.
I de sedermera utarbetade särskilda förslagen till ny kriminallag före¬
kom ej anordning med böters aftjenande genom. arbete.
Vid sådan anordning, att arbete för det allmännas räkning skulle
träda i stället för böter, kunde man tänka sig, antingen att detta arbete
blefve fullkomligt frivilligt eller att den bötfällde till aftjänande af böter
hölles till arbete genom tvång, därvid hans personliga frihet måste blifva
i större eller mindre grad inskränkt. Med hänsyn till vissa olägenheter,
som ifrågavarande anordning ansågs innebära, syntes det emellertid kom¬
mittén lämpligare att låta böterna genom förvandlingsstraff aftjänas i en¬
rum uti redan ordnade fängelseinrättningar.
Därest, med bibehållande af vanligt fängelse såsom förvandlingsstraff,
strafftiden för bötesfången icke obetydligt utsträcktes, skulle straffet utan
tvifvel kunna därigenom göras i högre grad verksamt, men en sådan för¬
ändring skulle ej kunna vidtagas utan ansenlig utvidgning af fängelserna
samt afsevärd ökning i fångvårdskostnaderna. Ej heller syntes anordnin¬
gen vara i och för sig lämplig. Enär fången vore under strafftiden urstånd-
satt att sörja för dem, hvilkas uppehälle kunde vara beroende af hans
arbete, skulle, strafftidens förlängning ofta nog komma att drabba före¬
trädesvis andra än den brottslige själf, möjligen genom framkallande af
nöd föranleda nya förbrytelser. Förlängd frånvaro från det vanliga arbetet
kunde ock för den förut medellöse öka svårigheten att vid frigifvandet
åter finna arbetstillfälle.
Såsom medel till afhjälpande af den öfverklagade bristen hos för-
vandlingsstraffet i dess nuvarande form ansåg kommittén företrädesvis böra
anlitas den skärpning, som kunde åstadkommas genom fångkostens an¬
ordnande på ett sätt, hvarigenom viss grad af lidande eller obehag för
fången uppkomme, utan att hans hälsa skadades. Kommittén föreslog
därför till införande såsom allmänt förvandlingsstraff för böter ett fängelse¬
straff på minst tre och högst trettio dagar med benämning »fängelse vid
inskränkt kost» och så inrättadt, att fångkosten, som borde lämnas till er¬
forderlig myckenhet, däremot vore inskränkt på det sätt, att från och med
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
dagen näst efter den, från hvilken strafftiden räknades, fången konime att
tilldelas, utom vatten till dryck, allenast bröd jämte salt samt därtill
dagligen, efter förloppet af fem dagar, en enda hvarje dag lika anrättning,
hvari skulle ingå animalisk ägghvita och fettämne. Den som ej kunde
utan våda för hälsan undergå fängelse vid inskränkt kost, skulle i stället
hållas i annat fängelse under dubbelt antal dagar.
Slutligen framhöll kommittén, att, där ett kortvarigt fängelsestraff
måste nyttjas såsom förvandlingsstraff för böter, detta vore att betrakta
såsom en nödfallsutväg, som anlitades på det att den, som ej kunde eller
ej ville betala honom ålagda böter, icke måtte till skada för rättsordnin¬
gen lämnas alldeles strafflös.
Vid behandlingen i högsta domstolen af samtliga de utaf strafflags-
kommittén upprättade lagförslag, däruti, i fråga om förslaget till lag an¬
gående ändring i vissa delar af strafflagen, viss jämkning dessförinnan
blifvit af vederbörande departementschef vidtagen, afgåfvos rörande sist¬
nämnda lagförslag i dess helhet samt dess allmänna grunder särskilda
yttranden, hvarur jag skall tillåta mig att här anföra följande.
Ett justitieråd framhöll till en början, hurusom våra korta frihetsstraff
icke kunde anses motsvara sitt ändamål, och att man syntes numera all¬
mänt vara ense därom, att något måste göras för afhjälpande af detta
missförhållande. Strafflagskommittén hade såsom botemedel mot dessa
straffs ringa effektivitet föreslagit, att de skulle kunna förenas med vissa
skärpningar, men vore justitierådet öfvertygadt, att ej heller denna utväg
skulle befinnas leda till målet och att det förr eller senare komme att
visa sig, att det enda verksamma botemedlet vore att ur straffsystemet
— med vissa undantag —■ bannlysa de kortvariga frihetsstraffen och
öfvergå till frihetsstraff endast på längre tid och i förening med verkligt
tungt arbete.
»Bötesstraffet», fortsätter sedermera justitierådet, »har man — såsom
mig synes med rätta —- anmärkt, är ett förmögenhetsstraff, ådömdt i fall
där den strängare straffarten, frihetsstraff, ansetts ej böra komma till an¬
vändning. Men då måste det innebära en orättvisa, att den bötfälide, som
vill men ej kan betala böterna, i stället får undergå ett straff af strängare
art, ett frihetsstraff. Man bör därför först och främst tillse, att själfva
bötesstraffet rätt afpassas efter den dömdes antagliga betalningsförmåga, i
det att dels böterna bestämmas på ett sådant sätt, att det aldrig kan på
förhand anses omöjligt att gälda dem, dels ock åt domaren lämnas sådan
frihet i fråga om bötesbeloppet, att straffet för enahanda förseelse kan
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
drabba den mera och den mindre bemedlade med en för hvardera lika
kännbar förmögenhetsförlust. Sedan bötesstraffet sålunda blifvit på ett
rättvist sätt utmätt, bör verkställandet däraf blifva, så vidt möjligt, lämpadt
efter den dömdes betalningsförmåga, så att, där så erfordras, anstånd med¬
delas och afbetalningar mottagas. Blifva oaktadt dessa lättnader böterna
ej erlagda, bör exekution i den dömdes tillgångar företagas till uttagande
af böterna i sin helhet eller så långt möjligt är. För hvad som sedan
återstår oguldet bör tillfälle beredas den dömde att genom frivilligt arbete
åt stat eller kommun bereda det allmänna en motsvarande godtgörelse.
Fullgöres ej sådant arbete, har man — med undantag för det ringa antal
fall, då den dömde ej är i stånd att verkställa något som helst arbete,
och för dessa lärer förvandlingsstraffet så som det nu är anordnadt kunna
bibehållas — att göra endast med de samhällselement, som ej vilja under¬
kasta sig straffet utan söka trotsa staten i dess rättsskipning. För dessa
åter är det rätta korrektivet tvångsarbete, mindre såsom medel att bereda
det allmänna ersättning för bötesbeloppet än såsom den riktiga och konse¬
kventa påföljden mot den, som undandrar sig att på den väg, som an¬
visats honom, lämna sådan ersättning. Denna användning af tvångsarbete
är redan nu ej främmande för vår rätt, i det den enligt fattigvårdsför-
ordningen följer på familjeförsörjares tredska att medelst frivilligt arbete
godtgöra fattigvårdssamhälle dess utgifter för den tredskandes familj.»
Då den sålunda beskrifna anordningen af bötesstraffet och dess verk¬
ställande enligt justitierådets öfvertygelse vore den rätta, förklarade han
sig icke kunna biträda kommitténs förslag i berörda del.
Ett annat justitieråd anförde, hurusom mot användande af straffarten
fängelse såsom förvandlingsstraff för böter kunde anmärkas, att då fängelse
skulle anses vara och jämväl till sin natur vore en svårare straffart än
böter, den bötfällde, som saknade tillgång till böternas gäldande, i anseende
till sin medellöshet komme att umgälla sitt brott med ett straff, som till sin
art vore svårare än det, hvarmed lagstiftaren ansett samma brott i och för sig
kunna försonas; att fängelsestraffs användande äfven å de ringaste förseelser
ej kunde undgå att så småningom betaga straffet den infami, som i allmänhet
borde vara förbunden med ett frihetsstraff, och således väsentligen minska be¬
folkningens fruktan för fängelsestraffet; samt att då den tidsutsträckning, som
kunde gifvas åt fängelse såsom förvandlingsstraff, rimligen ej kunde blifva
synnerligen stor, detta förvandlingsstraff komme att lida af samma fel som
kortvariga frihetsstraff öfver hufvud, eller bristande effektivitet.
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
Slutligen erinrade ett tredje justitieråd, vidkommande skärpt fängelse
såsom förvandlingsstraff för böter, att förslagets bestämmelser härutinnan
skulle blifva tillämpliga ej allenast på böter, ådömda enligt strafflagen för
handling eller underlåtenhet, som däri såsom brottslig stämplats, utan äfven
på böter, ådömda i alla de oräkneliga fall, då sådana genom administra¬
tiva författningar stadgades för förseelseer, ofta af den beskaffenhet, att
den, som därtill gjort sig skyldig, icke i någon mån förverkat rätten att
anses för och behandlas som en fullt oförvitlig och aktningsvärd medbor¬
gare; och att i sådant fall tillämpa ett affliktivt och nedsättande straff
torde vara absolut förkastligt. Väl torde vara sant, att det nuvarande
förvandlingsstraffet för en del med böter belagda förseelser, som i allmän¬
het begingos af mer eller mindre förfallna subjekt, vore alldeles för litet
kännbart och att i dylika fall en skärpning vore behöflig och komme att
verka välgörande; men skärpningen borde i dylika fall likasom vid de
omedelbart ådömda frihetsstraffen bero på pröfning af omständigheterna
och behofvet i hvarje särskildt fall. Det hade framhållits önskvärdheten
af en reform af hela bötesstraffet såväl beträffande grunderna för dess
ådömande och utmätande som ock i fråga om dess verkställande. Blefve
en reform i sådan riktning genomförd och tvångsarbete stadgadt för den,
som lämnade obegagnadt honom beredt tillfälle att med penningar eller
frivilligt arbete utgöra bötesstraffet, torde detta kunna innebära ett för¬
vandlingsstraff af tillräcklig effektivitet.
De sålunda framställda anmärkningarna och i ifrågavarande hänseende
gjorda uttalandena vunno i hufvudsak instämmande jämväl från de öfriga
i ärendets behandling deltagande justitieråden.
Vid anmälande i statsrådet den 2 februari 1906 af ifrågakomna lag¬
förslag och högsta domstolens däröfver afgifna utlåtande förklarade departe¬
mentschefen till en början, att, på grund af de inom högsta domstolen
framkomna anmärkningar i fråga om införande af nytt förvandlingsstraff
för böter, förslagen i denna del och hvad därmed ägde sammanhang an¬
setts böra förfalla, men att de sålunda ej upptagna frågorna, efter det
fullständig utredning förebragts angående samtliga erforderliga reformer
af bötesstraffet, under en snar framtid borde blifva föremål för lagstift¬
ningens uppmärksamhet.
De återstående delarna af lagförslagen med några däri ytterligare
gjorda jämkningar blefvo därefter för Riksdagen framlagda och i nästan
oförändradt skick antagna samt resulterade i de den 22 juni 1906 utfär¬
dade lagarna angående ändring i vissa delar af strafflagen, angående vill¬
9
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
korlig straffdom, angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i
enrum samt angående villkorlig frigifning.
Härigenom hade de straffrättsliga frågor, hvarom 1894 och 1898 års'
Riksdagar aflåtit skrifvelser, i det allra mesta, utom i fråga om bötesför-
vandlingsstraffets omdaning, erhållit sin lösning och till sina verkningar
helt visst betydelsefulla reformer vunnits på ifrågavarande områden.
Men krafvet på bötesstraffets reformerande, ej mindre rörande grun¬
derna för böternas ådömande och utmätande ån äfven beträffande bötes¬
straffets verkställande, står fortfarande kvar lika oundgängligt och i hög
grad trängande som någonsin. Af den föregående redogörelsen med de
särskilda framställningarna och uttalandena från de mest sakkunniga och
vederhäftiga håll torde med ovedersäglig tydlighet framgå, hur otillfreds¬
ställande, otidsenliga och olämpliga gällande bestämmelser angående bötes¬
straffet äro i vår svenska straffrätt.
Det af 1905 års lagutskott anförda skäl till afstyrkande af herr
Kronlunds ofvanberörda motion föreligger icke längre. Men enligt min
åsikt bör reformkrafvet icke begränsas allenast till den af honom gjorda
framställning. Visserligen skulle åtskilligt vinnas redan genom vidgandet
af de nu förefintliga böteslatituderna och genom sådana bestämmelser,
som ålade domaren att vid fastställande af bötesbeloppet i hvarje särskildt
fall taga hänsyn till bland annat den brottsliges förmögenhetsförhållanden,
men med den nödiga reformeringen af bötesstraffet sammanhänger framför
allt en genomgripande ändring af reglerna för straffets verkställande.
Bötesmaximum i vår strafflag är som bekant i allmänhet 500 kro¬
nor, endast i 7 eller 8 fall uppgår maximigränsen till 1,000 kronor eller
tillämpas andra beräkningsgrunder, medan den i andra fall ej går längre
än till 20 kronor, såsom för sabbatsbrott, eller till 50 kronor, såsom i
fråga om fylleriförseelser, eller till 100 kronor för öfverdådig framfart
eller för förargelseväckande beteende å allmän plats, eller till 200 kronor,
såsom för deltagande i upplopp eller för underlåtenhet att hörsamma myn¬
dighets bud vid angifna tillfällen o. s. v. I den norska strafflagen af
år 1902 är det vanliga bötesmaximum 10,000 kronor, i dansk lag är det
2,000 ä 4,000 kronor, i den tyska lagen går det upp till 6,000, i vissa
fall ända till 15,000 mark, i Frankrike uppnår det 5,000 francs, i Ita¬
lien 10,000 lire. I Holland finnes icke ens något allmängiltigt bötesma¬
ximum föreskrifvet.
Enligt den norska lagen skall vid böters ådömande synnerlig hänsyn
tagas till den åtalades förmögenhetsvillko? och hvad han efter sina lef-
Bih. till Biksd. Prot. 1908. 7 Sami. 36 Käft. 2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
nåd sförhållanden kan antagas gå ut med. Den innehåller härförutom be¬
stämmelser därom, att böter kunna betalas terminsvis eller ock aftjänas i
statens eller kommunens tjänst. Betalas eller aftjänas icke böterna, skola
de indrifvas, såvida icke den bötfälldes ekonomiska ställning eller näring
synes därigenom komma att lida kännbart afbräck. Först därefter skall
bötesförvandling ifrågakomma, men då, efter ett visst i domen på förhand
angifvet mått, till straffarbete intill flere månader. Den norska lagen sö¬
ker sålunda utesluta från fängelsestraff alla som kunna antagas vilja ge¬
nom arbete vare sig för egen eller det allmännas räkning betala sina bö¬
ter; mot den, som tredskas med böternas erläggande i den ena eller den
andra formen, visas däremot, såsom rätt och tillbörligt är, intet undseende.
Klart är att genom böteslatitudens ringa omfattning i vår strafflag
föga kan uträttas till brottslighetens bekämpande å de områden, där bö¬
tesstraffet gemenligen har sin tillämpning, likasom det möter synnerlig
svårighet att vid bötesbeloppets bestämmande taga den hänsyn till den
åtalades betalningsförmåga, som vore skälig. Man kan säga, att bötesstraf¬
fet i de flesta fall medför alltför ringa effekt gentemot dem, hos hvilka
böterna verkligen kunna uttagas, och i fråga om dem, som icke kunna
förmås erlägga böterna, förvandlar det sig i ett kortvarigt fängelsestraff,
om hvars vanmakt och förkastlighet meningarna ju icke äro delade.
En i straff lagskommitténs ofvanomförmälta betänkande intagen ta¬
bell utvisar, att under tidsperioden 1893—1900 antalet bötesfångar upp¬
gått till den ansenliga siffran af 125,936, att mer än 2/s af männen varit
yngre än 38 år och således tillhört den mest arbetskraftiga åldern, under
det att kvinnorna varit något äldre, dock endast till ett antal af inemot
Vs öfver 4:7 år, samt att nära 3/a af männen och 2/s af kvinnorna tillhört
det ogifta ståndet. Ur fångvårdsstyrelsens berättelse för år 1904 inhäm¬
tas, att vid läns- och kronocellfängelserna summan af alla där intagna
fångars underhållsdagar utgjorde 522,511 och att däraf belöpte å bötes¬
fångar icke mindre än 111,374, att antalet nykomna fångar uppgick till
22,873 män och 2,799 kvinnor, tillhopa 25,672 personer, samt att af
dessa voro 14,851 män och 901 kvinnor eller sammanlagdt 15,752 bö¬
tesfångar.
De anförda siffrorna uppgå till en sådan höjd och äro för öfrigt af
den natur, att enhvar lätteligen torde inse, hvilken allvarlig och sam-
hällsviktig fråga här föreligger.
Nu förhåller det sig så, att domaren, då han enligt strafflagens be¬
stämmelser ådömer en tilltalad ett bötesstraff, i de allra flesta fall måste
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
11
ha det plågsamma medvetandet, att det i själfva verket icke är denne,
som af straffet drabbas. Bötesstraffet blir i dessa fall intet »förmögen¬
hetsstraff», ty något slag af »förmögenhet» äger icke denne tilltalade. Det
blir i stället staten, som får betala, ity att staten skall tillförbindas att
upplåta husrum, att föda och i regel äfven bekläda den sakfällde, utan
att, väl att märka, denne kommer att prestera något arbete af värde, mot¬
svarande den summa som skulle afskrifvas för hvarje dag, han erhåller sitt
underhåll i fängelset. »Sådant bidrager afsevärdt», säger en fängelseföre-
ståndare i en skrifvelse», till ett folks demoralisering, och de, som »sitta
inne», le i mjugg sitt breda hånlöje åt en sådan lagstiftning». Vårt
bötesstraff blir i praktiken intet annat än ett kortvarigt fängelsestraff
utan hvarje spår af effektivitet. Det visar sig också, huruledes otaliga
individer komma och komma igen till fängelset efter korta tiders förlopp;
några dagars vistelse därstädes förmår långt ifrån afskräcka dem och nå¬
got slags straffiidande känna de däraf icke. För hvarje ny gång mista
de alltmer af den tilläfventyrs ursprungligen förefintliga respekten för
fängelset, och helt naturligt delgifva de sina intryck och erfarenheter åt
andra, som snart skola finna saken lika enkel och lättvindig. Men där¬
med undergräfves alltjämt i betänklig grad respekten för gällande lagar
och förordningar i det hela, för domaremakt och laga myndighet i öfrigt.
En fängelsepredikant vid ett af våra största fängelser har på föl¬
jande sätt utlåtit sig i detta ämne: »Det är dystert att tänka på, att det
stora dyrbara fängelsemaskineriet vid ett större länsfängelse skall till öf¬
vervägande största delen upptagas med denna klass fångar (bötesfångar),
det är dystert att tänka på, att så litet vinnes med de summor, som år¬
ligen utgå till dessas underhåll, sorgligt att tänka på ett straffsätt,
som ger den fangne frihet att sofva eller åtminstone slöa bort dag efter
dag på det allmännas bekostnad. Jag menar, att arbete borde presteras
af honom, motsvarande den summa, han ådömts att erlägga. Då kändes
kanske detta som straff och kunde hålla tillbaka från fortsatta förseelser.
Då kunde böters aftjänande kanske verka i någon mån såsom en fostran.
Och kommun och stat finge en godtgörelse, motsvarande i någon mån
hvad som ådömts».
Med stöd af hvad jag sålunda åberopat och anfört, vågar jag för¬
mena, att en fullständig reformering af bötesstraffet, såväl i fråga om
grunderna för dess ådömande som beträffande formerna för dess verkstäl¬
lande, ofördröjligen bör bringas å bane. Och till en sammanfattning af
det ofvan sagda får jag såsom önskemålen för en sådan reformering angifva:
12
Utskottets
yttrande.
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
en ansenlig vidgning af böteslatituderna, hvarigenom tillräckligt ut¬
rymme skulle lämnas åt domaren för utmätande af ett, såvidt möjligt,
fullt skäligt bötesbelopp i hvarje förekommande fall;
uttryckliga bestämmelser, som ålade domaren att vid böternas ådö-
mande taga noggrann hänsyn till den åtalades samtliga kända lefnads-
omständigheter, hans betalningsförmåga, hans personliga förhållanden i
öfrigt eller annat, som i detta fall kunde anses vara af betydelse;
bestämmelser, enligt hvilka anstånd kunde för kortare tid lämnas den
dömde med böternas betalande eller hvarigenom tillfälle kunde beredas honom
att i mindre poster efter lägenhet inom viss begränsad tid erlägga sina
böter eller, därest han därtill skulle alldeles sakna förmåga, att genom ut¬
förande af arbete umgälla sin skuld till det allmänna; samt slutligen
mot dem, som trots allt ville tredskas, en mera respektingifvande,
för den dömde mera kännbar och för det allmänna mindre betungande
anordning än det nuvarande förvandlingsstraffet, antingen i form af tvångs¬
arbete utom fängelset, vare sig i för ändamålet särskildt inrättade arbets-
anstalter eller i annan ordning, eller ock i ett, såvidt möjligt, effektivt
straffarbete i de redan befintliga fängelserna,
Först efter nödig utredning och noggrant öfvervägande af alla där¬
vid framkommande omständigheter torde det emellertid vara möjligt att
bestämma, huru långt steg, som måste tagas, och till hvilken omfattning
reformen bör sträcka sig.
Jag får alltså hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke
gällande stadganden rörande såväl själfva bötesstraffet som ock i fråga om
bötesförvandlingsstraffet borde i här ofvan angifna syften ändras, samt,
därest förhållandena skulle därtill föranleda, för Riksdagen framlägga för¬
slag till de förändrade lagbestämmelser, som för vinnande af dessa syften
kunde erfordras.
Under den senaste tiden har det blifvit alltmer allmänt erkändt, att
den svenska rättens bestämmelser rörande bötesstraffet äro i hög grad otill¬
fredsställande. Skarpast hafva bristerna framträdt i fråga om förvandlings¬
straffet, men äfven i andra afseenden lämna de nuvarande stadgandena i
ämnet rum för befogade anmärkningar. I sin förevarande framställning
har nu motionären uppställt åtskilliga önskemål -i fråga om bötesstraffets
reformering. De af motionären framförda synpunkter finner utskottet väl värda
att tagas under närmare skärskådande, då de synas utskottet i väsentliga
Lagutskottets Utlåtande N:o 38. 13
delar angifva den riktning, i hvilken en ändring af de nuvarande bestämmel¬
serna bör vidtagas.
Vid tillämpning af bötesstraffet liksom af hvarje annat straff bör det
gifvetvis eftersträfvas, att straff måttet i de olika fallen så fastställes, att de,
som gjort sig skyldiga till samma förseelse, af straffet lika kännbart beröras.
Till fullo kan detta visserligen icke uppnås, då det ej är möjligt att i
hvarje fall bedöma, huru straffet påverkar den, som däraf drabbas. I den
mån det kan ske, bör det dock vara lagstiftaren angeläget att gifva sådana
föreskrifter, som möjliggöra, att vid lagens tillämpning äfven i detta af¬
seende må åstadkommas likhet inför lagen. Det torde emellertid med fog
kunna sägas, att de nuvarande stadgandena rörande böteslatituderna icke
bereda domstolarna tillfälle att i den grad, som är möjlig och önskvärd,
fastställa böternas belopp med hänsyn jämväl därtill, att det ådömda straffet
må något så när lika träffa personer i olika ekonomisk ställning. Det
synes icke kunna vara något tvifvel underkastadt, att såväl den allmänna
böteslatituden i 2 kap 8 § strafflagen — hvilket lagrum fastställer det
högsta belopp, hvartill böter i allmänhet få ådömas, till 500 kronor —
som äfven de vidare böteslatituder, som i några fall förekomma, äro allt
för snafva. I likhet med motionären anser därför utskottet det vara af
stor vikt för möjliggörande af en rättvisare tillämpning af bötesstraffet,
att böternas maximibelopp ansenligt höjes ej blott i det allmänna stad¬
gandet i 2 kap. 8 § strafflagen, utan äfven i de särskilda böteslatituderna.
Det torde nämligen ligga i öppen dag, att för den, som lefver i goda
ekonomiska villkor, ett bötesbelopp, som för en person i tryckta ekonomiska
omständigheter kan vara ett synnerligen kännbart straff, ofta nog icke blif-
ver i afsevärd mån betungande. Visserligen hafva domstolarna redan nu
att vid bestämmandet af böternas belopp taga hänsyn, förutom till andra
omständigheter i målet, jämväl till den dömdes ekonomiska ställning, men
i regel torde denna faktor blott i alltför ringa grad beaktas vid utmätandet
af bötesstraff. För att densamma må komma i betraktande i den ut¬
sträckning, som är erforderlig för uppnående af ett rättvist resultat, är det
därför enligt utskottets uppfattning nödigt, att i vår allmänna strafflag, i
likhet med hvad redan skett i några främmande länders strafflagar, införes
bestämmelse därom, att vid ådömande af bötesstraff domstolen har att
fastställa bötesbeloppet med hänsyn tagen jämväl till den dömdes för¬
mögenhetsförhållanden. Äfven vid andra smärre brott än dem, som afhand-
las i allmänna strafflagen, kan visserligen denna beräkningsgrund för böternas
belopp anses böra komma till användning, men enligt utskottets förmenande
14
Lagutskottets Utlåtande No 38.
är det icke lämpligt, att den tillämpas vid alla slag af smärre förseelser.
Det torde äfven kunna med skäl ifrågasättas, huruvida tillämpandet af
nämnda princip skulle medföra ett rättvist resultat vid vissa slag af
brott mot allmänna strafflagen. Yid tillämpande af den föreslagna prin¬
cipen bör det enligt utskottets förmenande icke ifrågasättas, att domstolen
skulle vara ovillkorligen skyldig att ingå på en närmare undersökning, till
hvilket belopp den sakfälldes inkomster uppgå, detta redan på den grund,
att därigenom i regel kunde föranledas uppskof med målets afgörande. För
nu ifrågvarande ändamål torde det nämligen vara fullt tillräckligt, att dom¬
stolen utgår ifrån att den tilltalade äger den förmögenketsställning, som
allmänt antages.
Till sin natur äro böter ett förmögenhetsstraff, afsedt för sådana
brott och förseelser, som äro af den lindriga art, att de icke anses
böra umgällas med frihetsstraff. Så som förhållandena hafva utvecklat
sig i vårt land, har emellertid fällandet till böter i ett synnerligen stort
antal fall faktiskt varit en omväg för ådömande af frihetsstraff. Till
följd af nu gällande bristfälliga bestämmelser i ämnet, har nämligen en
oproportionerligt stor del af de bötfällde till följd af medellöshet fått um¬
gälla sitt brott med strängare straff än det, hvarmed lagen anser samma
brott kunna försonas. För att undvika att den, som gjort sig saker till
böter för mindre brott eller förseelse, vid straffets förvandling till fängelse
slipper undan med en så kort förlust af friheten, att, såsom mången gång
är fallet, karaktären af straff nästan helt och hållet bortfaller, torde det
till och med icke sällan förekomma, att, där den skyldige kan antagas icke
vara i stånd att gälda de böter, brottet eller förseelsen skäligen anses för¬
skylla, dessa blifvit satta till ett högre belopp, än eljest skulle blifvit fallet.
Då förvandlingsstraffen i regel äro af mycket kort varaktighet, hafva de
svåra olägenheter, som vidlåda de kortvariga frihetsstraffen, gjort sig sär-
skildt kännbara med afseende å bötesfångarna. Genom användande af
fängelsestraff vid de lindrigaste förseelser undergräfver man dessutom i
mycket stor utsträckning fruktan för detta straff och minskar den känsla
af skam, som bör åtfölja frihetsstraff.
Att antalet af dem, som aftjäna ådömda böter medelst frihetsstraff, är
så stort i vårt land, torde visserligen i någon mån bero därpå, att i flera
fall föreskrifna åtgärder för böternas indrifvande icke vidtagas, utan äfven
personer, som skulle vara i stånd att genast gälda böterna, få undergå för-
vandlingsstraff. Det synes emellertid utskottet, som om den hufvudsakliga
grunden till det öfverklagade missförhållandet läge däri, att nu gällande
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
15
föreskrifter rörande uttagande af böter icke för den dömde underlätta böter¬
nas erläggande. Från alla synpunkter sedt måste det anses lämpligast, att
förvandlingsstraffets förekomst i möjligaste mån inskränkes och de till böter
dömda i stället tillhållas att inbetala de ådömda beloppen. Enligt utskottets
uppfattning är det därför i hög grad af behofvet påkalladt, att åtgärder
vidtagas i detta syfte; och synes det utskottet i likhet med motionären
vara i sådant afseende ändamålsenligt, att lagbestämmelser meddelas, enligt
hvilka anstånd skulle kunna för viss tid lämnas den dömde med böternas
betalande, eller genom hvilka tillfälle bereddes honom att i mindre poster
efter lägenhet inom viss begränsad tid erlägga sina böter. Såsom motio¬
nären erinrat, har äfven den af Kungl. Maj:t tillsatta kommitté, med upp¬
drag att upprätta förslag om skärpning af förvandlingsstraffen och de på
kort tid ådömda frihetsstraffen m. m., uti sitt den 17 maj 1902 afgifna
betänkande, i fråga om reformering i vissa afseenden af bötesstraffet bland
annat föreslagit, att i allmänna strafflagen måtte införas stadganden af den
innebörd ofvan ifrågasatts.
Uti sin förevarande framställning har motionären vidare föreslagit, att
den, som blifvit dömd till böter, skulle, där han icke kunde på annat
sätt betala dem, berättigas att genom utförande af arbete umgälla sin skuld
till det allmänna. Utskottet kan icke godkänna en dylik rätt för den
bötfällde, som skulle motsvaras af en plikt för det allmänna att för ifråga¬
varande ändamål bereda honom arbete. Därtill kommer, att stora svårig¬
heter skulle möta mot medgifvande af en dylik rättighet. Då det arbete
staten kunde tillhandahålla i regel måste blifva af mycket enkel beskaffen¬
het och följaktligen äfven arbetsförtjänsten blifva relativt ringa, skulle det
gifvetvis för den dömde, därest han verkligen ville genom arbete intjäna
bötesbeloppet, vara vida fördelaktigare att göra detta genom fritt arbete i
sitt eget yrke. Skulle han aftjäna sina böter genom arbete för det all¬
männas räkning, borde detta antingen ske i särskilda af staten upprättade
anstalter eller ock bestå i vissa lämpliga slag af friluftsarbeten. De böt¬
fällde måste då sammanföras till gemensamt arbete, hvarvid alltid den
olägenheten kunde uppstå, att de sämre elementen komme i tillfälle att
utöfva ett skadligt inflytande å arbetskamraterna. Under den tid den
bötfällde utförde arbete för det allmännas räkning borde han tydligen själf
bekosta sitt underhåll. Den tidrymd, som skulle åtgå, innan böterna blif¬
vit till fullo guldna, blefve därigenom sannolikt betydligt längre, än som
kan anses vara lämpligt vid förvandlingsstraff. Den dömde skulle dessutom
blifva urståndsatt att sörja för dem, som möjligen vore beroende af hans
16 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
arbete, hvarigenom dessa törhända komrae att lida nöd eller falla fattig¬
vården till last.
Därest, på sätt ofvan antydts, ändrade bestämmelser kunde blifva
meddelade beträffande sättet för bötesstraffets verkställande, synas så stora
lättnader vara medgifna, att det icke torde möta några större svårigheter
att erlägga böterna för den, som verkligen vill göra det och är i stånd
att arbeta. Är den dömde oförmögen till allt arbete eller kan han där¬
med ej förtjäna mera än som åtgår till hans eget underhåll, synes förvand-
lingsstraffet i sin nuvarande form kunna bibehållas i hufvudsak oföränd-
radt. Beträffande åter sådana personer, som väl kunna genom arbete in¬
tjäna det ålagda bötesbeloppet, men som icke äro därtill villiga, böra uppen¬
barligen strängare åtgärder vidtagas. Det trots mot statens straffande verk¬
samhet, som ligger i en dylik vägran, är, såsom motionären framhållit, full¬
giltig anledning till att den tredskande drabbas af ett mera respektingifvande,
för honom mera kännbart och för det allmänna mindre betungande straff än det
nuvarande förvandlingsstraffet. Motionären har i sådant afseende föreslagit,
att personer, om hvilka nu är fråga, eventuellt skulle tvingas att utföra
tvångsarbete utom fängelserna. Såsom utskottet ofvan påpekat, torde det
emellertid möta stora svårigheter att så anordna dylikt arbete, att icke
öfvervägande olägenheter däraf uppkomme. Därest det skulle visa sig
lämpligt och utförbart, synes emellertid äfven tvångsarbete utom fängel¬
serna böra komma i betraktande för nu ifrågavarande slag af bötfällde.
I regel torde dock dessa fortfarande få aftjäna böterna inom fängelsets
murar, men synes rättvisan därvid kräfva, att samtliga dessa bötesfångar,
såvidt möjligt, hållas till ett mera effektivt arbete eller att förvandlings¬
straffet på annat sätt skarpes. På hvad sätt en dylik förändring af för¬
vandlingsstraffet med hänsyn till alla på frågan inverkande omständig¬
heter lämpligast bör vidtagas, kan uppenbarligen icke afgöras på frå¬
gans nuvarande stadium. Af ett uttryck i den föreliggande motionen synes
framgå, att motionären ansett, att den, som tredskades med erläggande af
böter, borde åläggas straffarbete. Då emellertid böterna ådömts för ett
brott af så lindrig beskaffenhet, att det icke ansetts förskylla frihetsstraff,
kan det enligt utskottets förmenande icke vara lämpligt att för dess sonande
kräfva ett så strängt straff som straffarbete.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att Biksdagen, i anledning af förevarande motion,
må i skrifvelse till Kung! Maj:t anhålla, det täcktes
17
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke gäl¬
lande stadganden rörande såväl själfva bötesstraffet som
bötesförvandlingsstraffet böra ändras i de afseenden
utskottet här ofvan angifvit, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill detta öfvervägande kan gifva an¬
ledning.
Stockholm den 2 april 1908.
På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.
Reservation:
af herrar Trygger, Rudebcck, Ridderbjelke och Carl Nyström, mot viss del
af utskottets motivering.
Herr Lilliesköld har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i
detta ärendes behandling inom utskottet, samt herrar af Ekenstam och
Fahlén, att de icke deltagit i den slutliga handläggningen däraf.
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 36 Raft.
H