Riksdagens Skrifvelse N:o 55.
1
\:o 55.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 april 1908.
_ — — — Andra Kammaren den 8 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Muff angående skyldighet för
staten att erlägga skatt till kommun för staten tillhörig
fastighet eller industriell anläggning.
(Lagutskottets utlåtande n:o 32.)
Till Konungen.
Uti en vid innevarande års riksdag afgifven motion har väckts för¬
slag om föranstaltande af utredning i fråga om skyldighet för staten att
erlägga skatt till kommun för staten tillhörig fastighet eller industriell
anläggning.
Den sålunda väckta frågan har flere gånger i större eller mindre
omfattning varit föremål för behandling inom riksdagen. Yid dessa till¬
fällen och senast år 1898 har Riksdagen, frånsedt 1892 och 1898 års
Riksdagars beslut rörande kommunalutskylder för kronoparker, uttalat sig
emot ett sådant utvidgande af statens skatteplikt till kommun, som där¬
vid satts i fråga.
Enligt gällande förordning om kommunalstyrelse på landet är staten
tillhörig jordbruksfastighet underkastad beskattning till kommun. Hvad
sålunda stadgats angående jordbruksfastighet skall enligt lag af den 2
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 28 Höft. (N:is 55-58.) 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 55.
april 1898 jämväl gälla kronopark, som bildats af mark, som åt kronan
inköpts efter 1874 års början, eller af staten tillhörig jordbruksdomän
eller del af sådan. Härutöfver är staten fri från utgörande af kom-
munalutskylder.
Emellertid må erinras, hurusom staten enligt lagen angående väg-
hållningsbesvärets utgörande på landet är pliktig deltaga i byggande och
underhåll af allmän väg, icke blott för staten tillhörig jordbruksfastighet
med hvad därtill räknas utan äfven för annan fastighet, för så vidt in¬
komst däraf dragés.
Såsom skäl för den frihet från kommunalskatt, som staten sålunda
i regel åtnjuter, har hufvudsakligen anförts, att de inkomster och för¬
delar af annat slag, som tillkomme kommun däraf, att staten dit förläde
och där utöfvade viss verksamhet, nämligen dels i form af skatter från
den i statens tjänst anställda personalen, dels ock genom förökad om
sättning och rörelse inom kommunen, vore af den betydenhet, att skatt¬
skyldighet ej borde ifrågakomma. Hänsyn till dessa fördelar — hvillca
ej ansetts vara för handen i fråga om statens jordbruksfastigheter —- i
förening med det förhållande, att, då staten drif ver viss industriell eller
ekonomisk rörelse, detta merendels sker ur andra synpunkter och för
andra ändamål, än som för den enskilde äro bestämmande, hafva för
Eiksdagen förut varit afgörande vid bedömande af frågan om statens
skatteplikt gentemot kommun.
Eiksdagen kan för sin del icke finna annat, än att den sålunda
godkända principen om statens ställning i förevarande hänseende fort¬
farande bör uppehållas. Ett frångående af denna princip skulle, såsom
förr äfven framhållits, medföra vidtgående konsekvenser och pålägga
staten inskränkningar i dess verksamhet, som skulle verka hämmande
och betungande. Hvad särskildt beträffar statens stora kommunikations-
inrättningar, skulle kommunal skatteplikt i fråga om dem föga öfverens¬
stämma med kommunernas och deras invånares stora fördel och intresse
just af dessa inrättningar, intressen, som ofta taga sig uttryck i vidt¬
gående uppoffringar och bidrag för dylika inrättningar från de kommuners
sida, som blifva däraf berörda.
En följd af Eiksdagens nu uttalade uppfattning är, att Eiksdagen
icke heller kan godkänna deras mening, som förfäkta, att i de fall, där
staten genom inköp förvärfvat viss egendom eller rörelse, för hvilken i
föregående ägares eller innehafvares hand komnmnalskatt utgått, staten
bör vidkännas kommunal skatteplikt för egendomen eller rörelsen. Oafsedt
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 55.
de äfven här, såsom eljest, med olika styrka i olika fall gällande prin¬
cipiella skälen för statens skattefrihet, torde en sådan skillnad i fråga
om samma slag af statens egendom eller innekaf, som en dylik skatteplikt
skulle innebära, icke blifva rättvis. Ofta skulle den icke heller kunna
utan stora svårigheter i praktiken genomföras.
Härmed har Riksdagen ingalunda velat förneka, att, då staten för-
värfvat fastighet eller öfvertagit rörelse, som i enskild ägo lämnat be¬
tydande skattebidrag till en kommun, men såsom statsegendom icke är
underkastad kommunala utskylder, ganska afsevärda rubbningar kunna
ske i kommunens inkomster. Ju mera statens verksamhet i industriellt
och ekonomiskt afseende utvecklas, desto större blir utsikten för sådana
rubbningar. I vår tid, då stora kraf ställas på staten i olika afseenden
och dessa kraf ofta anses fordra statens ingripande på nya ekonomiska
områden, synes det Riksdagen föreligga en fara, att dylika rubbningar,
där de inträffa, skola kunna få en för den enskilda kommunens ekonomi
verkligt tyngande karaktär.
Ehuru Riksdagen icke kan förorda bifall till ifrågavarande fram¬
ställning, för så vidt den afser statens likställande i vissa fall, beträf¬
fande kommunala skyldigheter, med enskilda medlemmar af en kommun,
anser sig därför Riksdagen äga skäl ifrågasätta, huruvida ej åtgärder
kunna och böra vidtagas, för att icke kommunerna på grund af principen
om statens frihet från kommunalskatt i särskilda afseenden oskäligen
betungas. Eör sådant ändamål synes det Riksdagen, som om lämpliga
bestämmelser skulle kunna meddelas, hvarigenom de kommuner, inom
hvilka staten äger annan inkomstgifvande fastighet än jordbruksfastighet
eller drifver ekonomisk verksamhet, däruti dock i regel icke inberäknadt
järnväg, post och telegraf eller annan därmed jämförlig kommunikations-
inrättning, tillförsäkras efter förekommande fall lämpade bidrag från staten
för bestridande af vissa kommunala utgifter. Härvid bör naturligen
väl beaktas, att bidragen icke få öfverstiga hvad som kan anses billigt
eller nödigt, samt att, såvidt möjligt, de särskilda ekonomiska fördelar
för kommun, som i olika fall vinnas af statens verksamhet inom den¬
samma, tagas i beräkning. Skulle vid öfvervägande häraf i ett eller
annat undantagsfall bidrag verkligen befinnas böra utgå äfven för någon
sådan staten tillhörig kommunikationsinrättning, som nyss nämnts, synes
däremot icke vara något att erinra.
En bidragsplikt för staten till kommunala utgifter, jämförlig med
den af Riksdagen nu ifrågaställda, kan för visst ändamål förekomma
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 55.
redan enligt gällande lag. I sådant afseende vill Biksdagen erinra om
den enligt 31 § 1 mom. af knngl. förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871 staten åliggande plikt att i vissa fall bekosta fattig¬
vård för manskap inom armén ock sjöförsvaret samt för arbetare och
handtverkare vid kronans varf och verkstäder jämte familjer. Äfven
har blifvit ifrågasatt, huruvida ej staten skulle kunna drabbas af den
i 34 § af samma förordning stadgade skyldighet för vissa egendoms-
innehafvare, som förorsaka fattigvårdssamhälle betungande utgifter, att
vidkännas särskildt tillskott till samhällets fattigvård.
På grund af hvad sålunda förekommit, får Biksdagen härigenom
anhålla, det täcktes Eders Knngl. Maj:t låta utreda, under hvilka för¬
utsättningar och i hvad mån kommun, inom hvilken staten förvärfvat
fastighet eller industriell anläggning, må kunna tillerkännas bidrag från
staten för bestridande af vissa kommunala utgifter, samt för Biksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.
Stockholm den 8 april 1908.
Med undersåtlig vördnad.