Riksdagens Skrifvelse N:o 130.
3
tf:0 130.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 19 maj 1908.
— — — — Andra Kammaren den 20 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen angående inskränkning i tiden
för jakt ä älg ro. ro.
(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 16.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 5) utlåtande n:o 24.)
Till Konungen.
<*
I en inom Riksdagen väckt motion har föreslagits sådan ändring i
gällande jaktstadga, att tiden för rätt till älgars dödande eller fångande
måtte förkortas till en vecka, och att den tillåtna tiden förlädes till
oktober månad, samt att fångande eller dödande af årskalfvar efter älg
blefve under hela året förbjuden.
De skäl, som till stöd för motionen anförts, äro ej mindre älg¬
stammens bevarande än äfven och framför allt den så ytterst värdefulla
lingonskördens tillgodogörande.
Enligt hvad Riksdagen inhämtat, lärer älgjakten i vissa orter inom
landet hafva en mycket menlig inverkan på lingonskörden, i det att
lingonplockare utsättas för fara att träffas af jägares skott. Och äfven
om de olycksfall, som af sådan anledning inträffat, äro tämligen fåtaliga,
så ligger det dock nära till hands, att lingonplockare hellre än att ut¬
sätta sig för risken att skadas uthålla sig från plockningsarbete, så länge
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 130.
tiden för älgjakten räcker. Den lämpligaste tiden för lingonskörden kan
därigenom komma att förspillas och den härtillgång, som, i rätt tid upp¬
samlad, kunde gifva mången ett värdefullt bidrag till lefnadsbekofven, att
förfaras, hvilket otvifvelaktigt blifver kännbart, särdeles för den mindre
bemedlade befolkningen i de orter, där lingonplockning för export tagit
stor spridning. Om än i andra orter, där tillvaratagandet af skogsbären
icke ännu är synnerligen lifligt, olägenheterna af älgjakten icke framträdt
i någon högre grad, låter det dock tänka sig, att i dessa trakter älgjakten
om den får pågå såsom nu, skall verka hindrande eller hämmande på
uppkomsten och utvecklingen af den för allmogen värdefulla binäring,
hvartill skogens bärrikedomar lämna medel.
En fordran på förskjutning eller förkortning af tiden för jakt å älg
med hänsyn till lingonskörden anser Riksdagen därför förtjänt af beaktande.
I södra och mellersta delarna af vårt land sjmes en framflyttning
af jakttiden, till dess bärplockningen afslutats, mycket väl låta sig göra
utan men för jaktutöfningen eller jaktvården. Huruvida den från in¬
tresserade kretsar föreslagna jakttiden, 15 oktober—1 november, är den
lämpligaste, eller om annan tid bör väljas, vågar Riksdagen icke yttra sig
om, helst åsikterna i detta fall synas vara ganska delade bland de sak¬
kunniga. Den sålunda föreslagna tidsperioden torde dock icke vara
passande för de norra länen. Där mogna nämligen till följd af klimatiska
omständigheter lingonen tämligen sent, så att bärplockningen i allmänhet
icke kan börja förr än mot medlet af september, då jakttiden är öfver
eller i det närmaste slut. Om äfven i undantagsfall bärplockningen skulle
börja något tidigare, så torde knappast någon större våda för bärplockarne
uppstå af älgjakten vid det förhållande, att bärplockningen vanligen äger
rum å skogsmarker i närheten af hemmen, men älgjakten däremot till
det mesta bedrifves å mera aflägsna marker. Ännu lärer icke heller bär¬
plockning för export hafva tagit starkare fart i de norra länen. En för¬
flyttning af jakttiden inom de norra länen till dess lingonskörden af¬
slutats och älgens brunsttid är öfver, eller till medlet eller slutet af
oktober, skulle sannolikt icke blifva till gagn för älgstammens bevarande,
emedan snöfall då möjliggör en förödande jakt på spårsnö. De, som nu
ägna mesta omtanke om jaktvården och jaktens rätta utöfvande, komme
troligen i så fall att i anseende till den sena jakttiden och häraf här¬
flytande besvärligheter afstå från jakten. Densamma komme i stället att
fälla nästan uteslutande i händerna på jägare utan annat intresse än att
fälla så många djur som möjligt. Efterfrågan på jaktarrenden, däraf
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 130.
markägare nu hafva en afsevärd och välbehöflig inkomst, skulle såmedelst
minskas och jaktvården blifva sämre tillgodosedd än nu.
Klimatiska och andra förhållanden, hvilka böra komma i betraktande
vid en förändring af tiden för jakt å älg, äro så växlande i olika delar
af landet, att de bestämmelser, som kunna väl fylla en orts önskningar
och behof, icke äro tjänliga för en annan ort. Det torde därför icke låta
sig göra att uppdraga några allmängiltiga linjer, efter hvilka inom hela
landet tiden för älgjakt bör tillmätas från synpunkten af bärplockningens
främjande, utan lärer det icke kunna undvikas att hafva särstadganden
för större delar eller områden af vårt land. Goda skäl synas dock tala
för att man icke stannar inför svårigheterna utan skrider till handling
för att den inkomstkälla, som lingonplockningen under senare tider blifvit,
må kunna utnyttjas utan väsentligt hinder af jakten.
Hvad åter angår förbud mot fångande eller dödande af årskalf efter
älg, så stå i detta afseende åsikterna ganska skarpt mot hvarandra. A
ena sidan anföres mot förbud, att årskalfven, sedan modern bortskjutits,
i vissa fall skall hafva svårt att lifnära sig och därför antingen dukar
under eller blifver så svag, att det kan medverka till en degeneration af
älgstammen. Ä andra sidan påstås, att den moderlösa älgkalfve i regeln
kan sköta sig själf och utvecklas så, att någon nedsättning af älgstammen
till kvaliteten icke, såvidt utrönts, är att befara, hvarför kalfven bör
skyddas, så att den genom tillväxt får högre värde och blifver mera
lönande för jakt ett annat år. Däremot torde ej någon meningsskilj¬
aktighet råda därom, att, därest jakttiden framflyttas till senare hälften
af oktober, älgkalfven genom att få följa modern en längre tid skall efter
moderns fällande kunna väl föda sig själf. Därmed skulle det väsentligaste
skälet för borttagande af rådande fridlysning af älgkalf också hafva förlorat
sin styrka, och någon egentlig betänklighet mot älgkalfvens fredande icke
förefinnas. I de trakter af de norra länen, där en framskjutning af jakttiden
på samma sätt, som för de mellersta och södra delarna af vårt land ifråga¬
satts, skulle blifva förenad med betydande olägenheter utan motsvarande
gagn för bärplockningen, ställer sig frågan om fridlysning för årskalfvarna
mera tvifvelaktig. Men då, enligt hvad från med jaktvård och älgarnes
lefnadssätt i de norra orterna förtroget håll uppgifvits, älgkalfven vid
jakttidens början vanligen lärer hafva så utvuxit, att han, efter det modern
fällts, kan reda sig samt brukar sälla sig till äldre djur och erhålla skydd
af dem, anser Riksdagen, att det gällande förbudet icke bör borttagas, utan
snarare utsträckas till andra orter, där förbud nu icke finnes. Innan
beslut i ena eller andra riktningen fattas torde emellertid ett noggrant
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 130.
öfvervägande af skälen för och emot böra ske. En utredning om allmän
fridlysning af årskalf kan enligt Riksdagens mening lämpligast äga rum
i sammanhang med pröfning af förslaget om ändring eller förkortning
af tiden för jakt å älg.
Algen är vårt lands förnämsta och värderikaste villebråd. Dess
tillvaro bör därför betryggas och gifvas det skydd mot starkt förföljande,
som med en god jaktvård är förenligt och som kan ske utan egentligt
hinder för befolkningens sysselsättningar eller förvärf i öfrigt.
Riksdagen får på grund häraf hemställa, det täcktes Eders Kungl.
Maj:t taga under öfvervägande, huruvida gällande bestämmelser angående
tiden för jakt på älg må kunna ändras genom jakttidens framflyttning
eller förkortande, så att lingonskörden till följd af älgjakten icke äfven-
tyras, samt huruvida fångande eller dödande af årskalfvar efter älg ej
bör förbjudas, och därefter vidtaga de åtgärder i detta syfte, till Indika
omständigheterna föranleda.
Stockholm den 20 maj 1908.
Med undersåtlig vördnad