RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1908. Första Kammaren. N:o 63.
Fredagen den 29 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 22 i denna månad.
Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Hans Maj:t Konungen ingår, såsom kändt är, den 16 juni i sitt
* 51:a lefnadsår. Då jag är förvissad om att Riksdagens Första
Kammare gärna vill på denna betydelsefulla dag gifva uttryck
för sina varma känslor för landets Konung, tillåter jag mig hem¬
ställa, att Kammaren behagade besluta att utse delegerade att
på nämnda dag till Hans Maj:t Konungen framföra Första Kam¬
marens vördnadsfulla och hjärtliga lyckönskningar.
Denna hemställan bifölls enhälligt.
Friherre Akerhielm: Jag tillåter mig hemställa, att kam¬
maren behagade besluta att till delegerade för det ändamål, som
nyss nämndes, utse sin talman och vice talman, under förutsätt¬
ning att enahanda beslut fattas i Andra Kammaren.
Detta förslag antogs.
Vid föredragning af statsutskottets nästlidne dag bordlagda
memorial n:o 189, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut
angående Kungi. Maj ds i statsverkspropositionen under andra,
tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde hufvud-
titlarna gjorda framställningar om anslag för beredande af extra
lönetillägg för år 1908 åt en del tjänstemän och betjänte m. m.
godkändes den i detta memorial föreslagna voteringsproposition
Första Kammaren* Prof. 1908. N:o 63.
N:o 63. 2
Fredagen den 29 Maj.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtanden n:is 190—193.
Föredrogs ånyo statsutskottets den 27 och 28 innevarande
Ifrågasatt månad bordlagda utlåtande n:o 181, i anledning af Kungl. Majt.s
upplåtelse till proposition angående upplåtelse till landtförsvaret af en del utaf
jTSS^kungsladugården Vall.
gården Vall. Uti en (len 27 mars 1908 till Riksdagen aflåten, till stats-
utskottet för förberedande behandling öfverlämnad proposition
(n:o 150) hade Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag
af protokollet öfver landtförsvarsärenden för samma dag, före¬
slagit Riksdagen medgifva, att de å en vid samma protokoll fogad
karta med litt. A, Aa och Ab betecknade, till förra landshöfdiDge¬
bostället kungsladugården Vall hörande områden äfvensom de med
litt. Ha och Hb angifna områden, därest de genom laga skifte
komme att tilläggas nämnda kungsladugård, finge, de förstnämnda
områdena den 14 mars 1909 och de sistnämnda, då de efter skiftet
finge tillträdas, öfverlämnas till landtförsvaret för att användas till
öfningsfält för Hälsinge regemente.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl
hemställt, att Kungl. Maj:ts förevarande framställning för när¬
varande icke måtte af Riksdagen bifallas.
Herr statsrådet Malm: Herr talman, mina herrar! Innan
kammaren fattar sitt beslut i den föreliggande frågan, anhåller
lag att få lämna följande upplysningar.
Före beväringsskolans början år 1909 skall Hälsinge rege¬
mente inflytta i sitt nya kasernetablissemang vid Häfte.
Den öfningsterräng, som nu står till buds för regementet, är
Do) den af Galle stad upplåtna kaserntomtén till den del,
som ej är bebyggd, ett område, hvilket är alldeles otillräckligt, samt
2:o) Gäfle stad tillhörig utmark, hvilken dock, enligt aftalet
med staden, är afsedd att endast tillfälligtvis tagas i anspråk och
då med skyldighet för staten att ersätta genom öfningarna upp¬
kommande skada. Det är sålunda ett område af samma natur
som hvilket annat som hälst i riket, med den skillnad, att man
en gång för alla skaffat sig tillträdesrätt till detsamma.
Det är därför nödvändigt, att erforderlig del af kungsladu¬
gården "Vall för ändamålet upplates senast nästkommande år.
Någon skjutbana för regementet finnes ej. Visserligen har
volontärskolan i Gäfle en skjutbana, men den är för liten för
regementet. Skjutbanan skulle anläggas å kungsladugården Valls
ägor i trakten af det å kartan upptagna torpet Stenhammar.
För att den skall hinna anläggas och blifva användbar under
3 N:o 63.
Fredagen den 29 Maj.
1909 års beväringsrekrytskola, måste arbetena därmed förut på¬
börjas, efter öfverenskommelse med arrendator^ hvilkens arrende¬
rätt ej utgår förr än den 14 mars 1909.
Om därför statsutskottets hemställan skulle af Riksdagen
bifallas, är det högst nödvändigt, att arbetena med skjutbanans
anläggande det oaktadt få påbörjas. I annat fall skulle rege¬
mentet stå utan användbar skjutbana.
Det är sålunda högeligen önskligt, för att icke använda
starkare uttryck, att krigsstyrelsen så snart som möjligt i behöflig
mån får tillträde till ifrågavarande kungsladugård för att icke
under nästkommande år öfningarna må blifva mer eller mindre
ofruktbara.
Herr Wijk, Ivar: Med anledning af de upplysningar, som
af hr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet nu
lämnats, torde det väl vara nödvändigt, att utskottets motivering
något förändras genom ett tillägg, på det att Hälsinge regemen¬
tes skjutöfningar icke måtte omöjliggöras. Jag skall sålunda
bedja att till hvad som står på sid. 8 efter orden »ej torde inne¬
bära någon våda» få föreslå följande tillägg: »helst hinder icke
torde möta att, därest någon del af egendomen skulle redan dess¬
förinnan vara för regementets öfningar erforderlig, öfverens¬
kommelse träffas med vederbörande om en tillfällig markupp¬
låtelse».
Jag ber att få yrka bifall till denna förändring.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att i afseende på föreliggande utlåtande, förutom
beträffande motiveringen, hvartill han ville återkomma efteråt
endast yrkats, att utskottets hemställan skulle bifalla.,»*.
På härefter gjord proposition biföll kammaren hvad ut¬
skottet i förevarande utlåtande hemställt.
Beträffande sedermera motiveringen yttrade herr talmannen,
att i afseende därpå annat yrkande ej förekommit, än af herr
Wijk, Ivar, att näst efter de å sid. 8 i det tryckta betänkandet
förekommande orden »ej torde innebära någon våda» skulle till¬
läggas följande: »helst hinder icke torde möta att, därest någon
del af egendomen skulle redan dessförinnan vara för regementets
öfningar erforderlig, öfverenskommelse träffas med vederbörande
om en tillfällig markupplåtelse».
På gjord proposition biföll kammaren ifrågavarande yrkande.
Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 27 och 28
innevarande maj bordlagda memorial n:o 185, angående beviljande
för innevarande riksdag af ökadt belopp till gratifikationer åt
Ifrågasatt
upplåtelse till
landtförsvaret
af en del utaf
kungsladu¬
gården Vall.
(Forts.)
>:* 68. 4
Fredagen den 29 Maj.
tjänstemän hos statsutskottet, biföll kammaren hvad utskottet i
detta memorial hemställt.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 27 och 28 i denna månad bordlagda utlåtande, n:o
186, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande af postverkets utgiftsstater för år 1909 m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.
Punkten a).
Utskottets hemställan bifölls.
Föreslagna Punkten b),
utgiftsstater
förpostverket. j en till Riksdagen aflåten proposition, n:o 168, af den 9
april 1908 hade Kungl. Maj:t under åberopande af bifogadt ut¬
drag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag,
föreslagit Riksdagen, bland annat,
att — under förutsättning att Kungl. Maj:t beträffande
nu utgående sportelinkomster meddelar bestämmelser i enlighet
med de i statsrådsprotokollet af departementschefen förordade
grunder — godkänna af Kungl. Maj:t nu framlagda förslag till
utgiftsstater för postverket, att tillämpas under år 1909, och till
aflöningsreglemente för tjänstemän vid postverket jämte till detta
reglemente hörande öfvergångsbestämmelser samt på grund häraf
bestämma postverkets anslag, förslagsvis, till 20,300,000 kronor,
att utgå direkt af postmedlen.
Utskottet hade i nu föredragna punkt af anförda skäl hem¬
ställt, att Kungl. Maj ds förevarande proposition icke måtte i vidare
mån af Riksdagen bifallas, än att Riksdagen i anledning ^af den¬
samma bestämde postverkets anslag, förslagsvis, till 19,520,000
kronor, att utgå direkt af postmedlen.
Friherre Beck-Friis, Johan: Herr grefve och talman, mina
herrar! Det är visserligen icke mer än sex år sedan Riksdagen
antog ny lönestat för postverket, men denna lönestat blef ej en
löneförbättring, utan för hundradetals posttjänstemän blef det i
stället en inkomstminskning, till följd däraf att Riksdagen ej
biföll Kungl. Majds framställning, att då utgående dyrtidstillägg
finge fortfara. För att afhjälpa det missförhållande, som här¬
igenom inträdde, föreslog Kungl. Maj:t 1904 års Riksdag att ställa
till generalpoststyrelsens förfogande ett visst belopp för att såsom
extra lönetillägg lämnas de tjänstemän, som lidit löneminskning.
Riksdagen gaf icke härtill sitt bifall. Vid 1906 års riksdag be-
Fredagen den 20 Haj.
5 N:o 08.
gärde Kungl. Maj:t, att dyrtidstillägg ånyo skulle få utgå till Föreslagna
postverkets personal. Riksdagen afslog äfven då den kungl. utgiftsstatar
propositionen, och samma svar har Riksdagen gifvit på de årligen^0 ver * '
framkomna motionerna angående löneförbättringar i olika former orts'
för postverkets personal. Motivet för afslag har ständigt varit
detsamma: att då Riksdagen så sent som år 1902 antagit ny
lönestat för postverket, vide icke Riksdagen några år därefter
lappa på denna lönestat. I november 1906 aflat generalpost¬
styrelsen till Kungl. Maj:t förslag till lönestat för år 1908 och
framhöll då i en synnerligen kraftig skrifvelse ånyo det nödvän¬
diga i, att på något sätt lönerna blefve reglerade för personalen
i postverket. På grund af denna skrifvelse beslöt Kungl. Maj:t
att för 1907 års Riksdag framlägga ny förbättrad lönestat för
postverkets betjänte, och samtidigt beslöt Kungl. Maj:t att tillsätta
en kommission, som fick i uppdrag att utarbeta förslag till full¬
ständig lönereglering för postens tjänstemän, och, om så behof des,
äfven omorganisationsförslag för verket. Såsom herrarna torde
erinra sig, beviljade 1907 års Riksdag löneförbättring för post¬
betjänterna, och nu vid årets riksdag har Kungl. Maj:t framlagt
förslag till såväl ny lönestat som delvis omorganisation för post¬
verket. Huru den kungl. propositionen blifvit af statsutskottet
behandlad, framgår af utskottets yttrande å sid. 22 i utlåtandet.
A sid. 23 säges: »Utskottet har därför ansett sig böra, utan
att i vidare mån ingå på någon specialisering af postverkets
anslag för år 1909, hemställa, att detta anslag må, förslagsvis
beräknadt, bestämmas till nyss angifna belopp, 19,520,000 kronor.
Vid bifall till denna hemställan torde postverkets behof af ökade
arbetskrafter för år 1909 böra tillgodoses genom uppförande å
extra stat af erforderligt antal befattningar.» Jag har för min
del den bestämda uppfattningen, att statsutskottet icke tillförene
föreslagit Riksdagen att bevilja anslag i nyss sagda form; jag
anser det ej heller lämpligt, och är detta ett af mina skäl att ej
biträda utskottets hemställan.
Om tiden medgåfve det, skulle jag gärna vilja redogöra för
det föreslagna aflöningsreglementet och genomgå öfvergångsbe-
stämmelserna för att därigenom bevisa, att de föreslagna aflö-
ningarna och bestämmelserna för deras åtnjutande blifvit så långt
möjligt lämpade efter de beslut, Riksdagen förut fattat beträffande
statens öfriga kommunikationsverk, detta icke endast hvad själfva
lönesatserna angår utan äfven i afseende å hvad som föreslagits
i fråga om indragandet af såväl provisioner som sportler vid
postverket. Jag vågar således bestämdt påstå, att det föreslagna
aflöningsreglementet är en konsekvens af föregående riksdags¬
beslut. Då jag därtill är fullt förvissad om det stora behofvet
för postverket af att denna lönereglering blifver fastställd så snart
som möjligt, är detta mitt andra skäl, hvarför jag i denna punkt
måst afgifva min reservation.
>’:o 63. 6
Fredagen den 29 Maj.
Föreslagna
utgiftsstater
för postverket.
(Forts.)
Angående den föreslagna omorganisationen vill jag endast
påpeka, att civilministern sagt, att den »är ägnad att öppna
vägen för gagneliga reformer inom postverket». Utredningen har
visat »nödvändigheten af decentralisation inom postverkets sty¬
relse». Departementschefen säger: »För närvarande inkomma
och diarieföras hos generalpoststyrelsen årligen mer än 20,000
ärenden, och dessa ärenden handläggas, äfven då de äro af obe¬
tydligaste beskaffenhet, med få undantag af de fem byråcheferna.
Med hänsyn till postverkets ändamålsenliga drift torde det därför
vara angeläget, att en genomgripande omläggning af de nuvarande
arbetsmetoderna, särskildt i ändamål att lätta generalpoststyrelsens
arbetsbörda, snarast möjligt bringas å bane.» Denna decentralisa¬
tion, som här talas om, skulle åstadkommas därigenom, att nu
befintliga t. f. postinspektörer skulle blifva distriktschefer och
skulle få rätt att inom vissa gränser besluta i löpande lokala
frågor, d. v. s. intet ärende skulle komma att handläggas i högre
instans, än ärendets beskaffenhet föranleder. Den viktigaste före¬
slagna förändringen angående generalpoststyrelsens tjänstemän
är att, i stället för att nu det ovillkorligen fordras akademisk
examen för att erhålla anställning i generalpoststyrelsen, framdeles
ett visst antal platser skulle kunna besättas med därtill lämpliga,
postalt utbildade personer, d. v. s. man vill, att rekryteringen af
generalpoststyrelsens personal skall afpassas efter arten af det
arbete, som skall af denna personal utföras.
Angående personalen inom distrikts- och lokalförvaltningen
är egentligen endast den ändringen gjord, att en del platser ökats
för att bereda säkrare kontroll öfver tjänstens gång.
Herr grefve och talman! Då jag är öfvertygad om, att då
den utredning, som föreligger i fråga om postverkets organisation
och lönereglering för verkets personal, är fullständig, att det i
Kungl. Maj:ts proposition framlagda organisationsförslaget, hvilket
i allt öfverensstämmer med postkommissionens och generalpost¬
styrelsens uttalanden, är väl betänkt, och då de föreslagna aflö-
ningarna och bestämmelserna för deras åtnjutande blifvit så vidt
möjligt lämpade efter de beslut, Riksdagen förut träffat angående
statens kommunikationsverk, skulle jag naturligtvis helst vilja
yrka bifall till den af mig afgifna reservationen, men under de
förhållanden, som här föreligga, anser jag mig icke böra göra en
sådan hemställan, utan skall bedja att få sluta mitt anförande
med att uttala den önskan, att den kungl. propositionen måtte
återkomma till Riksdagen i nästa års statsverksproposition med
om möjligt de ändringar, som anvisas i den af mig afgifna
reservationen vid detta betänkande, men framför allt med den
önskan, att i de då framlagda öfvergångsbestämmelserna sådant
tillägg måste göras, att postverkets tjänstemän åtminstone icke
må blifva lidande på det dröjsmål, som nu uppkommit, därigenom
7 N:o 63.
Fredagen den 29 Maj.
att statsutskottet ansett sig icke hafva käft tillräcklig tid att Föreslagna
. , ii i r » utqittsstater
behandla denna fråga. förpostverket
Grefve Wachtmeister, Fredrik: Det förvånar mig alls (Förta.)
icke, att den föregående talaren, som var med i den kommission,
han talade om, icke är fullt belåten med det sätt, hvarpå stats¬
utskottet behandlat föreliggande kungl. proposition. Det är ju
naturligt, att, när man såsom han satt sig in i detta svåra orga¬
nisationsarbete, man finner saken ganska enkel, och att han
tycker, att statsutskottet, då det hade så god auktoritet, gärna
kunnat taga den kungl. propositionen sådan den var. Jag kan
ju icke neka till, att äfven jag är af den åsikten, att de principer,
som denna kommission utgått ifrån, och på Indika den kungl.
propositionen är baserad, i det stora hela äro mycket goda, men
det är min bestämda öfvertygelse, att det är statsutskottets skyl¬
dighet att noga nagelfara ett sådant organisationsförslag,. en sådan
genomgående omorganisation som den ifrågavarande, innan det
kan gifva sitt tillstyrkande för detsamma. Jag har ett så tråkigt
minne af fjolårets riksdag i detta afseende, huru hastigt det gick
vid pröfningen af de stora förslagen om ny organisation för
järnvägarna och telegrafverket, och för min del anser jag ett
sådant exempel böra för framtiden vara afskräckande. Det är
därför statsutskottet tagit saken på sådant sätt, som det gjort.
Friherre Beck-Friis har förklarat, att i Riksdagens annaler icke
finnes exempel på, att en så stor klumpsumma som 19 å 20
millioner på en gång blifvit ställd till Kungl. Maj:ts disposition,
och han fann det märkvärdigt. Jag tror detta var det. enda
riktiga sätt, hvarpå statsutskottet hade att gå tillväga, ty. friherre
Beck-Friis vet nog, huru denna klumpsumma tillkommit. Den
har tillkommit på sådant sätt, att utskottet gått igenom de gamla
staterna och endast gjort tillägg för utgifter, som ansågos nöd¬
vändiga på grund af postverkets fortgående utveckling. Men det
skulle icke ha sett bra ut, om nu från Riksdagen till. Kungl.
Maj:t öfversändts en fullständig stat. En sådan stat bör ju gärna
ha varit pröfvad af Kungl. Maj:t, och detta skulle i sådant fall
icke hafva varit förhållandet.
Det har emellertid funnits en sida af denna fråga, som
för statsutskottet synts mycket beklaglig. Det är nämligen ovill¬
korligen så, att en stor del af postverkets talrika personal är i
största behof af en löneförbättring. Denna personal skulle hafva
fått löneförbättring, om vi tagit den kungl. propositionen, för
nästa år, men genom det förslag, som nu här föreligger, får
denna personal icke förbättrade löneförmåner eller något bestämdt
löfte därom. Man hade ju kunnat tänka sig — och vi hafva
nog tänkt på det — att föreslå för postpersonalen lönetillägg med
10 ä 15 % å till densamma utgående löner, men vi funno det
omöjligt af det skäl, att en del af denna personal icke behöfver
N:o 63. 8
Fredagen den 29 Maj.
Föreslagna löneförbättring, därför att den har stora inkomster af sportler.
för postverket Nu hafva lierrarna af statsutskottets betänkande sett, att general-
J (F t ) Post<rirektören riktat ett bref till vederbörande afdelningsordförande
or s'' i statsutskottet, i hvilket bref han sagt, att det vore styrelsens
mening att under återstående delen af året noga undersöka dessa
förhållanden och att mot slutet af året ingå till Kungl. Maj:t
med anhållan, att Kungl. Maj:t ville framlägga förslag inför 1909
års Riksdag om behöfliga löneförbättringar för 1909. Statsutskottet
har här uttalat sig mycket välvilligt om detta generalpostdirektö¬
rens yttrande, och det är väl, får man hoppas, alldeles säkert,
att 1909 års Riksdag kommer att infria det löfte, som jag anser
ligga i detta statsutskottets välvilliga omnämnande af generalpost¬
direktörens uttalande.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Grefve Taube: Jag vill i mångt och mycket gifva kom¬
missionen ett erkännande för det arbete, den nedlagt på om¬
organisationen af postverket. Det är ju några små punkter här¬
vidlag, man skulle kunna fästa sig vid, men när det yrkas afslag
på det hela, är det icke värdt att mycket gå in på den saken.
Här är dock föreslaget en sak, som jag icke vill förbigå. Det
är i fråga om införande af distriktschefer, och detta är taget, på
grund af att dylika befattningar finnas vid järnvägen. Jag för
min del tror, att förhållandena härvidlag icke äro fullt jämförliga,
och jag är icke heller beredd att säga, huru det skulle vara.
Men detta sättet att här införa distriktschefer är icke detsamma
som vid statens järnvägar. Statens järnvägars distriktschefer
hafva under sig en styrelse med reservationsrätt, och dessa äro
således råd, som tillsammans med chefen kunna afgöra en del
ärenden. Här åter är fråga om att till distriktschefens disposition
ställa en eller två kontrollörer. Distriktschefen blir således enligt
min uppfattning en väl mycket enväldig härskare på snart sagdt
hela området, och jag är icke öfvertygad, att ärendena äro så
beskaffade, att de icke kunde skötas, såsom nu äger rum, med
en utveckling af det nuvarande systemet. Att statsutskottets
medlemmar hafva ställt sig afvisande härvidlag bör icke förvåna,
ty detta är en blandning, som kommit till här sedan förra året.
Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet på, att vid orga¬
nisationen af telegrafverket sades det: här skall det vara byrå¬
chefer med relativt hög aflöning, därför att det finnes inga
distriktschefer. Och det blef Riksdagens beslut. När man sedan
kom till järnvägen, sade man: här behöfvas ingå afdelningschefer,
ty vi hafva distriktschefer. Det var ett nytt sätt att se saken.
Här vid denna organisation behöfs det både byråchefer och
distriktschefer. Det är icke att undra på, om man ställer
sig litet spörjande i detta fall. Dåvarande civilministern förkla
rade, att järnvägskommitténs svagaste punkt var, då den för
9 N;o 63,
Fredagen den 29 Maj.
ordade bibehållande af afdelningscheferna. Han sade äfven det, Föreslagna
att bibehållandet häraf vore farligt för enheten inom verket. Här utgiftsstater
tyckes denna rädsla icke mer förefinnas, och det gläder mig, tyJurPostverket-
jag tror icke heller på den faran. Det gläder mig äfven, att <.Forts-)
generalpoststyrelsen nu har funnit det felaktiga i järnvägsstyrel¬
sens organisation, hvilken af förra årets civilminister så varmt
förordades, och att den därför vill komma till en helt annan och
bättre organisation, än den som järnvägsstyrelsen fick. Dess
organisation med 16 stycken byrådirektörer, den var icke lycklig,
det är fortfarande min öfvertygelse. Dessa 16 tangenter, på hvilka
det skall spelas, det blir nog vid samspelet en ganska dålig musik.
Förra årets civilminister förklarade äfven, att bibehållande af
dessa afdeluingschefer skulle blifva en skön tillställning. Orden
återfinnas visserligen icke i protokollet, men de yttrades i alla
fall och hafva på något för mig oförklarligt sätt förkommit. Nu
synes det, som om en annan åsikt skulle hafva gjort sig gällande,
och det är jag den första, som lyckönskar till. Men kammaren
bör icke finna underligt, om efter dessa, om jag så får uttrycka
mig, svängningar hit och dit, man finner sig härvidlag tveksam
och tycker, att det är bäst, att saken får ligga till sig något och
äfven ett och annat ändras. Jag erkänner visserligen, att det
kan vara ganska beklagligt för många, men för det hela, för
organisationen i sin helhet tror jag, att statsutskottet kommit
till det enda rätta, hvarför jag yrkar bifall till statsutskottets
hemställan.
Herr statsrådet grefve Hamilton: Jag hade af flera skäl
icke tänkt deltaga i denna diskussion. Jag hade trott, att det var
bäst att så skedde, då ju jag egentligen icke kan yttra mig om
statsutskottets förslag, hvilket ju icke varit föremål för någon
Kungl. Maj ds pröfning. Jag hade därför tänkt att, då stats¬
utskottet här slagit in på en hittills ny väg, nämligen att, kan¬
hända med fullt skäl, säga: det har varit för mycket att göra
under riksdagen, och därför måste denna organisation uppskjutas,
— jag hade tänkt, säger jag, att jag finge finna mig i detta sätt
att behandla frågan och, som sagdt, icke säga något. Men här
har inträffat något, som jag aldrig tänkt mig kunna inträffa och
som icke kan vara lämpligt, nämligen att, sedan statsutskottet
ställt sig på den positionen och beslutat att icke ingå i någon
särskild pröfning af frågan utan låta den anstå till nästa riksdag,
så har man från statsutskottsledamöter fått höra anmärkningar
mot förslaget i dess detaljer. Man söker med andra ord nu i
diskussionen fastslå en viss uppfattning och åsikt angående detta
förslag, som icke blifvit af utskottet pröfvadt. Det sättet att be¬
handla frågan — det måste väl dock medgifvas — kan icke vara
lämpligt.
N:o 63. 10
Fredagen den 29 Maj.
Föreslagna
utgiftsstater
för postverket.
(Forts.)
Herr Juhlin: Den ärade talaren på norrlandsbänken har
klandrat och berört den organisation, som skedde vid statens järn¬
vägar förra året. Den ändring, som Kungl. Maj:t då vidtog i
järnvägskommitténs förslag, är för en stor mängd folk obekant.
Den har skildrats med antydningar, men man har icke klart för
sig, hvar det stora felet i denna organisation skulle ligga. Strids¬
frågan var ju den, huruvida öfverdirektörerna skulle bibehållas
eller om man skulle införa afdelningschefer, som skulle få något
mindre befogenhet än öfverdirektörerna eller huruvida afdelnings-
chefsbefattningarna helt och hållet skulle slopas. Ja, mina herrar,
om det skulle komma att visa sig nödvändigt för järnvägsstyrelsen
att hafva afdelningschefer, då må det vara tid att sätta till dem.
Det rubbar icke något i organisationen. Men min ståndpunkt
var den, att man i första hand behöfde ett annat slag af öfver-
direktörer, öfveringenjörer, afdelningschefer eller hvad man vill
kalla dem. Det behöfs först och främst en sådan afdelningschef
för bangårdsbyggnaderna. Det behöfs en afdelningschef för den
elektriska driften, i fall den skall komma till stånd. Det behöfs
en sådan för banbyggnaderna. Men dylika afdelningschefer af-
lönas icke, såsom det har föreslagits, med 1,500 kronor extra.
Min öfvertygelse är, att, om sådana chefer behöfvas, man först
skall se till, om man kan få tag i lämpliga personer. Har man
klart för sig, att detta lyckas, är jag viss, att Riksdagen också
kommer att bevilja medel till deras aflöning. Jag har vid förra
årets riksdag i Andra Kammarens protokoll antydt en sådan väg,
som jag fortfarande anser vara den råtta. Således icke en anord¬
ning med öfverdirektörer eller afdelningschefer, hvartill personer
efter ålder och tur skulle flyttas upp. Det är verkligen mycket
viktigt, att man söker få tag i lämpliga personer, som kunna
genomföra den och den saken. Jag har tillåtit mig antyda sär¬
skilt tre sådana afdelningschefer, som i första hand behöfvas.
Ehuru det talats och skrifvits mycket om organisationen af
postverket, vill jag dock nu ej ingå i några detaljer, men jag anser
mig berättigad och skyldig att i stora drag beröra den föreslagna
omorganisationen af postverket. Det förslag, som postkommissionen
framlagt till omorganisation, visar verkligen, mina herrar, att
kommissionen haft en säker blick för hvad som i den hittills
varande organisationen visat sig vara förvuxet och hindersamt
för en rationell skötsel och ledning. Yi böra komma i håg, att
postverket särskildt under de senaste åren haft en ofantligt stor
utveckling. Det framgår tydligt däraf, att på de sista tio åren
hafva dess inkomster fördubblats. De uppgå nu till omkring 20
millioner kronor. Också har det för alla, som varit närmare
initierade i förhållandena, klart framstått, såsom kommissionen
i sitt betänkande uttalar, att de former, under hvilka postverket
arbetar, i flera hänseenden icke äro ändamålsenliga eller med nu¬
tida uppfattning öfverensstämmande, och att reformer äro nöd-
Fredagen den 29 Maj.
11 N:o 63.
vändiga, för att icke postverkets tidsenliga utveckling måtte Föreslagna
hämmas. Mot de ledande principer och allmänna synpunkter, utgijtsstater
från livilka kommissionen vid utarbetandet af sitt förslag utgått/ . .
hafva icke gjorts och torde icke heller kunna göras några egent- '
liga invändningar. Dessa af kommissionen uttalade synpunkter
återfinnas på sid. 9 i Kungl. Maj:ts proposition. Jag behöfver
ju icke läsa upp den. Också har icke blott Kungl. Maj:t utan
äfven generalpoststyrelsen samt så godt som hela posttjänstemanna-
personalen i stort sedt funnit det af kommissionen framlagda för¬
slaget välbetänkt, tidsenligt och välbehöfligt.
I hufvudsak hafva endast två anmärkningar blifvit gjorda,
nämligen rörande revisionen af medelsredovisningen och rörande
behandlingen af straffrågor. Både generalpoststyrelsen och Kungl.
Maj:t hafva härutinnan vidtagit ändringar i kommissionens
förslag.
Emellertid har från de extra ordinaries och vissa ordinarie
tjänstemäns sida inom generalpoststyrelsen rests ett ganska häftigt
motstånd mot organisationsförslaget, ett motstånd, som tagit sig
uttryck i en hel del tidningsartiklar. Detta motstånd finner jag
väl begripligt och naturligt, ehuru jag icke kan erkänna, att det
1 den stora frågan bör eller får spela någon afgörande roll. För
att förstå detta motstånd torde det vara tillräckligt, att jag på¬
pekar, att sista kvartalet 1907 funnos i generalpoststyrelsen an¬
tagna 47 ordinarie tjänstemän och icke mindre än 79 extra ordi¬
narie, af hvilka 46 voro mera fast anställda. Af dessa 79 hade
75 aflagt akademisk examen, och af dessa 75: 19 juris kandidat¬
examen, 33 hofrättsexamen, 14 kansliexamen, 1 den s. k. prillan,
2 filosofie licentiatexamen och G filosofie kandidatexamen. De
mera fast anställda af de extra ordinarie hafva ju i allmänhet
haft en aflöning af omkring 1,200 till 1,600 kronor. Härför hafva
de måst arbeta i postverket omkring 31/* timmar hvarje söckendag.
Men klart är, att dessa personer icke kunnat reda sig på en dylik
aflöning, utan de hafva måst springa mellan två eller flera verk
för att söka skrapa hop medel till ett nödtorftigt uppehälle. Så-
vidt jag har kunnat utröna hafva af dessa 79 på dylikt sätt 16
lyckats förskaffa sig en inkomst af mer än 4,000 kronor och 12
mer än 3,000 kr. När man nu betänker, att det inom general¬
poststyrelsen för närvarande finnes 47 tjänstemän af högre grad
än l:a postexpeditör, och att denna siffra af kommissionen redu¬
cerats till 29 och af generalpoststyrelsen och Kungl. Maj:ts satts
till 34, kan man väl förstå det missnöje, som måste råda bland
de extra ordinarie och särskildt bland de ordinarie tjänstemännen
af l:a lönegraden, som ha ringa utsikter att komma med bland
dessa 34.
Jag vill nu icke upptaga tiden med att närmare ingå på det
beklagliga extra-ordinariesystemet, som ju fått taga alltför stor
utsträckning, och hvarigenom icke blott de extra ordinarie utan
K:« 63. 12
Fredagen den 29 Maj.
Föreslagna äfven staten blir lidande. Klart är, att extra ordinarie tjänste-
förpostverket.alltid komma att i viss mau behöfvas, men högeligen att
(Fort») beklaga är, att extra-ordinariesystemet tagit sådana dimensioner,
och jag hoppas, att statsmakterna snarligen måtte vidtaga åtgärder
för att hålla det inom rimliga gränser. Ehuru jag sålunda lifligt
beklagar den svåra ställning, som en hel del extra ordinarie hafva,
måste jag dock, när det gäller ett så stort och viktigt kommunika-
tionsverk som postverket, hålla före, att den omständigheten, att
för en hel del extra ordinarier icke kunna beredas platser i post¬
verket, icke kan eller får utgöra hinder för en såsom tidsenlig,
välbetänkt och välbehöflig allmänt erkänd organisation af verket.
Det torde väl icke vara omöjligt för statsmakterna att uti verk,
där juridiskt utbildade personer uteslutande behöfvas, bereda fasta
anställningar åt en hel del af de extra ordinarie, och båda parterna
skulle helt visst vinna härpå.
Uti ett kommunikationsverk sådant som posten, som står i
den intimaste kontakt med allmänheten och befinner sig i snabb
utveckling, måste man något lätta på de byråkratiska formerna
och arbetsmetoderna. När man betänker, att antalet diarieförda
mål i generalpoststyrelsen på de sista tio åren ökats med öfver
60 procent och senaste året utgjorde öfver 20,000, måste man
verkligen instämma uti hvad kommissionen yttrar — det som
återfinnes på sid. 10 i den kung!, propositionen — att det är
nödigt vidtaga sådana ändringar, att arbetet för byråcheferna och
chefen något lindras. Därför har också kommissionen föreslagit,
att en del enklare mål skola direkte afgöras i distriktsförvalt-
ningarna. Jag vill nu påpeka, att distriktsförvaltningarna funuos
förut och alls icke äro någon nyhet, som nu skulle införas, ty
de hafva existerat ända sedan år 1893. Distriktschefen kallas
postinspektor och är visserligen på extra ordinarie stat. Men de
äro nödvändiga, och hvar och en bör kunna förstå, att icke general¬
poststyrelsen, när det gäller inrättande af en eller annan post¬
station eller af en ny landtbrefbärarlinje o. d., kan få frågan ut¬
redd på annat sätt än genom personer på de olika platserna, som
resa till ort och ställe och taga reda på förhållandena. Genom
att man åt dessa distriktschefer öfverlämnar afgörandet af en del
enklare mål, lättas ju generalpoststyrelsens och särskildt byrå¬
chefernas och generaldirektörens arbetsbörda i hög grad. Nu kan
man verkligen säga, att de drunkna i löpande göromål. Jag be-
höfver blott nämna, att en af byråcheferna, som allt emellanåt
lämpligen bort resa ut på inspektion, ej kunnat komma ifrån under
de sista 20 åren.
Men äfven inom själfva styrelsen skulle det behöfva vidtagas
en decentralisation. En sådan har också på senare tider vidtagits
därutinnan, att byråcheferna själfva få afgöra eu del enklare mål
utan att behöfva inför generaldirektören föredraga desamma. Nu
vore det meningen, att detta skulle än vidare utvecklas, men att
Fredagen den 29 Maj.
13 N:o 63.
äfven en del biträdande tjänstemän skulle kunna få direkt afgöra Föreslagna
enklare mål, detta för att undvika onödiga skrifverier och onödiga utoift**tater
föredragningar. Det andra och kanske ett af de viktigare för- . e'
slagen, som postkommissionen framlagt, är, att i styrelsen skulle (
intagas en del praktiskt skolade posttjänstemän, nämligen 16 förste
postexpeditörer och 32 postexpeditörer, därutaf 20 kvinnliga. Detta
förslag har naturligtvis på sina håll väckt förargelse. Men genom
en sådan åtgärd skulle man kunna åstadkomma en liflig och väl¬
görande växelverkan mellan centralförvaltningen, å ena sidan, samt
distrikts- och lokalförvaltningarna, å den andra. Så tillgår det
i andra länder. Här skulle nu en förflyttning af tjänstemän kunna
äga rum från centralförvaltningen ut till distrikten och tvärtom.
Det är detta för öfrigt välbetänkta förslag, som på sina håll helt
naturligt väckt missnöje.
Hvad beträffar omorganisationen af distrikts- och lokalför¬
valtningarna, går den i hufvudsak ut på, kan man säga, att stärka
kontrollen genom att öka antalet kontrollerande och ledande tjänste¬
män. Att missförhållanden här förefinnas torde hvar och en,
som vill studera saken, lätteligen kunna få klart för sig. I allt
fall torde några siffror här vara ganska belysande. År 1877 funnos
236 öfverordnade, som hade att leda och kontrollera 781 biträ¬
dande tjänstemän och 706 betjänte, men år 1907 funnos 243
öfverordnade, som hade att leda och kontrollera 1,433 tjänstemän
och 2,935 betjänte, d. v. s. de arbetandes antal har ökats med
2,881, under det att ledarnes och kontrollanternas antal ökats med
7 på 30 år.
Nu kan man fråga sig, hvar orsaken ligger till ett dylikt
missförhållande. Härpå torde kunna svaras, att egentliga skälet
är att söka i tillvaron af uppbörds- och frimärksprovision samt
sportler, hvilka just tillkomma de ledande och kontrollerande
tjänstemännen. Många fattiga posttjänstemän inom verket hafva
också på grund af bristande kontroll fallit offer för frestelsen och
begått oegentligheter, som förstört deras framtid och äfven kostat
postverket afsevärda summor. Vi få komma i håg, att postverket
är ett penningförvaltande verk, där inkomsterna uppgå till om¬
kring 20 millioner om året, och för att blott nämna ett exempel,
hafva af posttjänstemännen under år 1906 behandlats mellan 5
6 millioner postanvisningar med ett sammanlagdt värde af 168
millioner kronor. Det är därför enligt min åsikt statsmakternas
oafvisliga plikt att söka anordna en effektivare kontroll och an¬
ställa flera ledande och kontrollerande tjänstemän inom postverket.
Hvad aflöningsförhållandena beträffar, vill jag nu ej ingå
i några detaljer. Jag vill blott påpeka en större reform, som är
föreslagen, nämligen indragning af provision och afskrifning af
sportler. Redan 1899 års post- och telegrafkommitté var betänkt
på att föreslå indragning häraf, men stannade vid att med vissa
inskränkningar bibehålla uppbörds- och frimärksprovisionerna samt
N:o 63. 14
Fredagen den 29 Maj.
Föreslagna sportlerna. Nu har 1907 års postkommission föreslagit, att pro-
visionen skulle borttagas och sportlerna afskrifvas, och det anser
(Forts) "iaS vara ett mycket klokt och välbetänkt förslag.
r ' Då utskottet emellertid afstyrkt den kungl. propositionen,
vill jag endast med några ord understryka hvad utskottet sagt i
sitt utlåtande. För en mycket stor del af posttjänstemännen är
verkligen den ekonomiska ställningen ytterst bekymmersam, och
förutom på grund af de dyra tiderna, har förhållandet i år för
dem blifvit ännu sämre på grund af den nya pensionslagen, och,
de nya bestämmelserna för civilstatens änke och pupillkassa. Det
är därför högeligen att beklaga, att icke något beslut i afseende
å postverkets lönereglering kunnat fattas vid innevarande riksdag.
Men jag vågar uttala den varma önskan och den lifliga förhopp¬
ning, att 1909 års statsutskott och Riksdag måtte välvilligt upp¬
taga och behandla en kommande framställning om välbehöflig
löneförbättring redan från 1909 års början för tjänstemännen
inom postverket. Och jag kan så mycket hellre uttala eu sådan
förhoppning, som jag är viss om, att Riksdagens ledamöter i likhet
med mig äro besjälade af samma öfvertygelse, hvarom utskottet
i sitt utlåtande talar.
Jag har intet yrkande att göra.
Grefve Taube: Civilministern yttrade sin förundran öfver
att jag bär hade tagit till orda, då utskottet som motiv för sitt
afslagsyrkande anfört, att utskottet ej hunnit sätta sig in i frågan.
Jag ber då att få meddela statsrådet, att jag för min del verk¬
ligen läst den kungl. propositionen, och jag trodde dessutom, att
det kunde vara en ledning till nästa år, att här yttrades några
ord om densamma, om ej för annat, på det att man icke då skall
mötas med ett: hvarför sade ni icke det i fjol, då denna fråga
var under diskussion!
Hvad själfva saken beträffar, att jag yttrat mig nu, tillåter
jag mig förklara, att jag för min del anser, att då en kungl.
proposition ligger till behandling inför Första Kammaren, så, och
äfven om utskottet i sin motivering sagt, att det icke hunnit gå
igenom förslaget och jag suttit som medlem i samma utskott,
torde den omständigheten icke kunna förringa min grundlags-
enliga rätt att yttra mig i frågan.
Herr Wieselgren: Jag har begärt ordet endast för ätt ut¬
tala min uppfattning, att det föreliggande betänkandet icke med-
gifver mer än två alternativ, det ena att godkänna utskottets för¬
slag och det andra att återremittera det; att ingå i någon pröf¬
ning af förslaget under de förhållanden, söm nu äro för handen,
synes mig vara fullständigt olämpligt. Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Fredagen den 29 Maj. 15 N:o Git
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll
kammaren hvad utskottet i föreliggande punkt hemställt.
PunJctertia c)—f).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Föredrogs ånyo statsutskottets den 27 och 28 innevarande Angående
månad bordlagda utlåtande n:o 187, i anledning af dels Kungl.
Maj:ts proposition angående inköp för statens räkning af aktining af aktie¬
bolaget Svappavaara malmfält tillhöriga grufvor m. in., dels ock bolaget
inom Riksdagen väckta motioner i ämnet. Svappavaara
malmfält till-
I proposition af den 9 april 1908 hade Kungl. Maj:t, under hänga graf-
åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet vor m- m-
öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet med berörda
statsrådsprotokoll bilagdt förslag till aftal mellan svenska staten,
å ena, samt aktiebolaget Svappavaara malmfält, å andra sidan,
med nämnda bolag för statens räkning afsluta köp angående de
i samma förslag omhandlade fastigheter samt grufvor, grufve-
andelar m. in.;
dels för nämnda ändamål bevilja ett anslag af fem miljoner
kronor samt bemyndiga Riksgäldskontoret att, i mån af behof
och efter Kungl. Maj:ts beslut, från och med den 1 juli 1908
tillhandahålla Kungl. Maj:t nämnda belopp;
dels ock, under förutsättning att förenämnda köpeaftal mellan
svenska staten, å ena, samt aktiebolaget Svappavaara malmfält,
å andra sidan, blefve af Kungl. Maj:t godkändt, bemyndiga Kungl.
Maj:t att å statens vägnar med Loussavaara—Kiirunavaara aktie¬
bolag och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund träffa öfver¬
enskommelse angående ökad brytning och ^fraktning af malm
m. m. i enlighet med statsrådsprotokollet bilagdt förslag till
sådan öfverenskommelse.
I anledning af denna proposition hade följande motioner
blifvit väckta:
l:o) af herr G. Boman motionen n:o 63 i Första Kammaren
med hemställan, att Riksdagen måtte dels besluta att icke bifalla
Kungl. Maj:ts proposition n:o 176, i hvad den afsåge aftal med
Loussavaara-Kiirunavaara aktiebolag, dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att afsluta köp med aktiebolaget Svappavaara malmfält af nämnda
bolags fastigheter samt grufvor, grufveandelar m. m. enligt aftal
den 9 april 1908, dels för nämnda ändamål bevilja ett anslag af
8,500,000 kronor samt bemyndiga Riksgäldskontoret att i mån af
behof och efter Kungl. Maj:ts beslut från och med den 1 juli
1908 tillhandahålla Kungl. Maj:t nämnda belopp;
N:» 63. 16 Fredagen den 29 Maj.
Angående 2:o) af herr S. Nordström motionen n:o 312 i Andra Kärn¬
stål?» räk- maren med hemställan, att Riksdagen, med afslag å den före-
-ning af aktie- Aggande kungl. propositionen, behagade i skrifvelse till Kungl.
bolaget Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t, efter förutgången fullständig
Smppavaara undersökning och utredning, för nästkommande års Riksdag fram-
Mrigagruf. lägger förslag om statens förvärf af äganderätten till Svappavaara
vor m. m. m- malmfält utan att därigenom bereda Grängesbergs aktie-
(Forts.) bolag ytterligare förmåner eller rättighet till ökad malmutförsel; och
3:o) af herrar L. J. Carlsson och K. IL Uran ting motionen
n:o 325 i Andra Kammaren med hemställan, att Riksdagen, med
afslag å Kungl. Maj:ts proposition n:o 176 i hvad den afser ny
öfverenskommelse med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag och
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, måtte ställa till Kungl
Maj.ts förfogande nödiga medel för inköp för statens räkning af
aktiebolaget Svappavaara malmfälts grufvor m. m.
Utskottet hade i förevarande utlåtande på angifna grunder
hemställt, att Riksdagen, med afslag å ofvan omförmälda, af herr
Roman, herr Nordström samt herrar Carlsson och Branting väckta
motioner, måtte på det sätt bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, att Riksdagen
a) bemyndigade Kungl. Maj:t att angående de fastigheter
samt grufvor, grufveandelar m. m., som omhandlades i det vid
statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 9 april 1908 fogade
förslaget till aftal mellan svenska staten, å ena, samt aktiebolaget
Svappavaara malmfält, å andra sidan, med nämnda bolag för
statens räkning afsluta köp på de i berörda förslag till aftal inne¬
fattade villkor, dock med följande ändringar:
att köpeskillingen för fyndigheterna inom Svappavaara,
Tansari och Salmivaara malmfält bestämdes till sammanlagdt
3,475,000 kronor och för fyndigheterna inom Leveäniemi malm¬
fält till 5,000,000 kronor;
att sistnämnda köpeskillingsbelopp 5,000,000 kronor jämte
ränta därå från den 1 juli 1908 skulle erläggas först sedan de af
A. G. Rådell gjorda inmutningarna inom Leveäniemi malmfält
genom laga kraft ägande dom förklarats ogiltiga eller annorledes
upphört att vara gällande, eller ock all på mutsedlama grundad
rätt blifvit å staten öfverlåten;
samt att, om ofvannämnda i fråga om Rådells inmutningar
uppställda villkor icke blifvit uppfyllda före den 1 januari 1913,
Kungl. Maj:t och Riksdagen skulle äga bestämma, att köpet i
hvad det afsåge fyndigheterna inom Leveäniemi malmfält skulle
återgå;
b) för nämnda ändamål beviljade ett anslag af fem miljoner
kronor samt bemyndigade Riksgäldskontoret att, i mån af behof
och efter Kungl. Maj:ts beslut, från och med den 1 juli 1908
tillhandahålla Kungl. Maj:t nämnda belopp; och
17
N:o C3.
Fredagen den 29 Maj.
c) under förutsättning, att det i mom. a) omförmälda köpet Angående
blefve afslutadt, bemyndigade Kungl. Maj:t att å statens vägnar inköp för
med Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och trafikaktiebolaget 8!a*ena rijje~
Grängesberg—Oxelösund träffa öfverenskommelse angående ökad ^bolLet
brytning och- utfrågning af malm m. in. i enlighet med stats- Svappåvaara
rådsprotokollet bilagdt förslag till sådan öfverenskommelse. malmfält till¬
höriga gruf-
Reservation både anförts af bland andra, herr G. Boman, vor m‘
hvilken likväl ej framlagt sin mening. (Forts.)
På framställning af herr talmannen beslöts, att punkterna
a)—c) skulle företagas till afgörande i ett sammanhang.
Punkterna a)—c).
Herr Boman: Då jag antecknat mig som reservant vid
det nu föreliggande betänkandet, ber jag att få klargöra min
ställning till frågan samt söka motivera densamma.
Jag erkänner då redan genast, att efter de förbättringar,
som det med Svappavaarabolaget afslutade köpekontraktet under¬
gått, finner jag detta kontrakt antagligt. Icke för det att jag
tror att köpet är så särdeles gynnsamt — staten kan ju i regeln
aldrig köpa billigt — men jag tror, att det icke är någon farlig
affär, och jag finner det klokt, att staten gör detta förvärf.
År jag nu ense med utskottet i denna del, är jag så mycket
säkrare i min uppfattning att detta köp bör komma till stånd
fristående genom statens egen kapitalutbetalning utan samman¬
blandning eller sammankoppling med de båda grufbolagen ige¬
nom ett nytt aftal. Motivet för sammankopplingen är angifvet
af regeringen och upptaget af utskottet sålunda: »Genom denna
anordning vinnes å ena sidan, att statens omedelbara kapital¬
utlägg för ifrågavarande affär inskränkes till 5 millioner kronor,
medan å andra sidan staten genom de inflytande royaltyafgifterna
beredes tillfälle att återbekomma nämnda kapitalutlägg jämte ränta».
Vill man något närmare undersöka detta påstående, tror jag, att
det är ganska ohållbart, och för att bedöma frågan torde det
vara nödigt att draga sig till minnes en kärnpunkt i förra årets
kontrakt med de båda grufbolagen, den bestämmelsen nämligen,
att svenska staten år 1937 blifver ägare till hälften af alla Luos-
savaara-Kiirunavaaraaktiebolags egendomar. Stamaktier och prefe¬
rensaktier i bolaget blifva då likställda och staten blifver, som
sagdt, ägare till hälften. Vidare bestämde förra årets kontrakt
noga, huru mycket malm, som skulle få tagas ut ur grufvorna
intill denna tid, minnes jag rätt var det 90 millioner ton i
Kiruna och 22x/2 millioner i Gellivare. Staten är sålunda verk¬
ligen genom förra årets aftal år 1937 hälften-ägare till all
malmen, minus dessa 11272 millioner ton. Nu är fråga om att
Forsla Kammarens Prof. 1908. N:o 63. 2
N:o 68. 18
Angående
inköp för
statens räk¬
ning af aktie¬
bolaget
Svappavaara
malmfält till¬
höriga gruf-
vor m. m.
(Forts.)
Fredagen den 29 Maj.
medgifva grufbolaget att bryta ytterligare 9 millioner ton sådan
malm, hvari staten enligt förra årets kontrakt äger hälften.
Rimligt vore väl då, att staten också tillerkändes hälften af den
vinst, som denna malms exploaterande kan medföra. För båda
parterna är det ju lika fördelaktigt att utfå sin vinst tidigare.
Icke heller kan jag finna något skäl hvarför statens vinstandel
skall begränsas och begränsas till 3 kronor, hvilket Kung! Maj:t
finner vara en fördel, ty detta vore just den royalty, som skulle
amortera kapitalutlägget. Jag anser sålunda, att detta långt ifrån
att innebära eu fördel är en uppoffring från statens sida. Om
man erinrar sig det motstånd och uppseende det väckte, då en¬
skild motionär föreslog, att i fjolårets kontrakt skulle intagas en
bestämmelse, som fixerade grufbolagens vinst till 3 kronor
då gällde det således att göra denna fixering till statens fördel
— så ter det sig nu något egendomligt, när man i år i stället
till statens nackdel vill fixera vinsten till 3 kronor och är beredd
att gå in därpå. Nog tror jag, att statens kapitalutlägg, det må
nu vara 5 eller 81/, millioner, kan fullt förräntas och amorteras
af blifvande inkomster från malmfälten, men man bör val akta sig
för att genom förändringar och tillägg uti det så nyligen upp¬
gjorda kontraktet fuska bort statens vinst. Nog kan man
tänka sig, att under de 30 år, kontraktet med graf bolagen varar,
staten mången gång får utgifter medförande stora kapitalutlägg:
skall man då för att minska dessa i stället göra nya tillägg till
1907 års kontrakt, är fara för att man genom de nya aftalen
plottrar bort de rikedomar, som eljest finnas där för statens
räkning.
Det var äfven en annan bestämmelse i fjolårets kontrakt,
hvarom jag vill erinra, nämligen den att 1932 inträder första
gången statens lösningsrätt till aktierna. Jag har redan påvisat
i min motion, hurusom villkoren för denna lösningsrätt komme
att lida men genom det ifrågasatta nya aftalet, och jag har vid
en beräkning af att detta skulle medföra eu ökad vinst af 5 öre
per ton kommit till det resultat, att lösesumman skulle höjas
med något öfver 21/4 million. Det påvisas i reservationen äfven
en annan verkan, nämligen den att malmbolagen genom att helt
och hållet afstånga konkurrensen sattes i tillfälle att behärska
hela marknaden för Norrbottensmalmen, Skulle man uppskatta
den vinst, som däraf blefve en följd t. ex. till 25 öre per ton,
finner man att det blir ett tiotal millioner eller ännu mer, hvar¬
med lösesumman skulle höjas. Utskottet vederlägger ej dessa
påståenden, utan säger endast, att malmkonjunkturerna blifva
naturligtvis afgörande för vinsten. Ja, det är sant, men af min
motion och af reservationen framgår, att konkurrensfriheten
kommer gifvetvis alltid att verka som ett plus. Säger man sedan,
att denna invändning ej har giltighet annat än i det fall, att
staten skulle begagna sig af sin lösningsrätt, och sådant kan ju
19 N:o G3.
Fredagen den 29 Maj.
ej ifrågakomma, så vill jag svara, att (let är nog icke så lätt att Angående
veta hvad Sveriges Riksdag kan göra på 1930-talet, det sker och inköp för
händer redan nu saker, som man nog ansåg mera otänkbara för 8{atena rfjk;
30 år sedan, och om äfven staten ej skulle begagna sin lösnings- nmfbolaget **
rätt, utan man, såsom under diskussionen i fjol uttalades, tänker Svappavaara-
sig, att det nu löpande kontraktet skulle utbytas mot ett annat, malmfält till¬
gå. är det ju alldeles uppenbart att betingelserna för lösnings- 9rwf-
rätten blifva afgörande för de mer eller mindre gynnsamma kon- vor m-
traktsbestämmelser, som man kan få i stället. (Forts.)
Den kanske största olägenheten af det nya kontraktet är
dock den stipulationen, att staten ej får bryta malm annat än
för att tillgodose Sveriges egen järnhantering, ty denna bestäm¬
melse kommer med säkerhet att verka därhän, att i själfva verket
alldeles ingen brytning kan äga rum. Enligt den erfarenhet vi
hafva från de andra lappländska malmfälten förekommer den
mera fosforfria malmen och den starkare fosforhaltiga i sådan
blandning med hvarandra, att praktiskt taget en brytning af den
ena malmen är omöjlig, om man ej samtidigt får taga äfven
den andra. Erfarenheten från Tuollavaara tror jag äfven visar,
att där brytes mera än dubbelt så mycket för export, som man
träffar på malm, som de svenska verken kunna tillgodogöra sig.
Huru skall man nu kunna anordna en ekonomisk brytning, om
malmen anträffas på sådant sätt? Det är ingen fördel, att få
en dylik brytningsrätt och staten lägger endast en död hand på
malmfälten.
Antag äfven, såsom det säges och som undersökningarna
tyckas gifva vid handen, att i Leveäniemi de olika slagen af
malm förekomma skilda åt, så att man där skulle kunna tänka
sig en brytning af enbart fosforfri malm, så är det antagligt, att
denna brytning komme att ske i en så liten skala att den blefve
omöjlig att sätta i gång, därför att transporten af denna malm
blefve för obetydlig för att kunna förränta en järnvägsanläggning,
som naturligtvis måste vara en förutsättning för malmbrytning.
Då jag på grund af hvad jag sålunda anfört finner de för¬
menta fördelarna af samarbetet med de båda grufbolagen vara inga,
men däremot tror mig hafva påvisat betydliga olägenheter af detta
samarbete, anhåller jag att få yrka bifall till punkten a) i be*
tänkandet, och att punkten b) bör få denna ändrado lydelse:
»för nämnda ändamål bevilja ett anslag af 8,500,000 kronor samt
bemyndiga riksgäldskontoret att, i mån af behof och efter Kungl.
Mapts beslut, från och med den 1 juli 1908 tillhandahålla Kungl.
Maj:t nämnda belopp», och att punkten c) måtte utgå.
-J
Herr Bergström: Jag skulle kunna inskränka mig att i
hufvudsak instämma i den siste talarens yttrande i dess helhet,
men det finnes några synpunkter, som han icke berört och som
jag icke anser vara ur vägen att något litet framhålla. Jag vill
N;o 63. 20 Fredagen den 9 Maj.
Angående ej inlåta mig i någon kritik öfver det sätt, hvarpå utredningen
inköp för af malmtillgångarna skett, och jag anser priset för grufvorna i
^ng^af aktie-alla händelser vara lågt sedt i förhållande till dess verkliga värde.
bolaget Utredningen har nämligen visat, att priset på malmen ställer sig
Svappavaara- emellan 25 och 50 öre per ton, och det anser jag vara ett pris,
malmfält till-som gjuten kan betala. Och jag anser dessutom det vara en
h°vor mfmi fördel, att staten får grufvorna i sin hand, emedan detta bereder
(Forts) ' möjlighet att utestänga en konkurrens på marknaden, som utan
tvifvel skulle sänka malmpriset. Meningen är väl nämligen att
reglera och och på hufvudsakligen ett enda bolag öfverföra malm¬
exporten, hvarigenom den prisökning, som naturligtvis utlandet
får betala för malmen, mot om konkurrens funnes, enligt min
mening bör kunna bli så stor, att denna prisskillnad, sedt stats-
ekonomiskt, under blott ett par år och med den nu pågående
exporten bör lämna full ersättning i förbättrad handelsbalans för
hvad staten betalar för Svappavaarafälten. Med afseende å malm¬
prisen, som staten kommer att få erlägga vid inlösen af de olika
malmfälten, kan jag icke annat än vara utaf en motsatt åsikt
mot statsutskottet angående omvärderingen, som utskottet gjort
mellan grufvorna, och måste jag häri biträda Kungl. Maj:ts mening.
Man behöfver icke vara mycket hemmastadd i grufförhållandena
för att kunna tänka sig, att brytningen af malmen i Leveäniemi
måste blifva någon krona dyrare än brytningen i Svappavaara
öfver järnvägens nivå, och när man då köper malmen till ett
pris af mellan 25 och 50 öre, är det tydligt, att brytningspriset
inverkar så väsentligt på tillgångarnas värde, att det pris rege¬
ringen har föreslagit måste anses vara riktigare än det statsut¬
skottet har kommit till. Det kan invändas emot detta, att Svappa-
vaaramalmen är mera fosforhaltig än Leveäniemis och att sålunda
den förstnämnda malmen skulle hafva mindre värde. Detta är
en sak, som jag dock icke gärna kan gå in på på grund af
redan vunnen erfarenhet, att malmen vid tillgodogörande medelst
elektricitet lär vara oberoende af fosforhalten, så att man af fosfor¬
rika malmer kan framställa järn af fullt samma goda kvalitet som
af fosforfattiga. Hvad återigen det beträffar att nu samman¬
blanda köpet af Svappavaara med en uppgörelse med Kiiruna-
bolaget så, som föreslagits, anser jag, i likhet med den föregående
talaren, detta vara mycket olämpligt, icke blott därför att i kon¬
traktet härom nu intages en öfverenskommelse om utsträckt export,
utan också på den grund, att öfverenskommelsen är träffad vid
on tidpunkt, som från statens sida sedt är synnerligen olämplig.
Yi hafva nu nedgående konjunkturer och sådana förhållanden
kunna inträffa, ja, råda redan, att staten behöfver begagna sig af
konjunkturerna och dessa inverka med afseende på malmens för¬
delaktiga försäljning icke obetydligt. Såvidt jag har mig be¬
kant, var malmpriset beräknadt vid förra årets uppgörelse med
Kiirunabolaget till ungefärligen 8 kronor såsom medium för
21 Nso 63.
Fredagen den 29 Maj.
export. Men samtidigt hörde jag af någon utaf bolagets direk- Angående
törel-, att detta sålt malm till ett pris af c:a 20 kronor per ton, inköP för
och vi förstå då hvad det kan innebära att under ogynnsamma
förhållanden träffa uppgörelser angående malmpris och royalty bolaget
och att det bör vara fördelaktigare att dröja med en dylik upp- Svappavaara-
görelse tills bättre och gynnsammare förhållanden inträda. Detta malmfält till-
spelar en så ofantligt stor roll, att det synes mig oförsvarligt att höri9a 9ru
nu träffa uppgörelse på sätt som föreslagits. 'Tf™! 7
Nu bar det sagts, att detta gör sanitet, emedan den ökade °r 8‘
malmexporten ej skulle utgöra mer än 2 procent af tillgångarna,
som finnas i Kiiruna. Ja, det egendomliga inträffar med afse¬
ende å den saken, mina herrar, att de 872 millioner, som vi
skulle betala för Svappavaara, också utgöra ungefär 2 procent af
vår obligationsskuld för närvarande. Man kan då tänka sig, att,
om vi skulle kunna göra upp om den del af Kiiruna med ens!
som ligger öfver järnvägens nivå, vi skulle kunna blifva af med
hela vår obligationsskuld. Det är dock ej praktiskt detta, och
det låter sig t. o. in. nog ej göra — det måste erkännas —, men
det är lika litet sagdt, att det är praktiskt att afstå de 2 procenten
för tillfället. Vi kunna för öfrigt ju tänka oss möjligheten af
en utökad järnhandtering. Nu representerar dessa 2 procents
export omkring 70 millioner kronor. Förvandlade i järn, skulle
de representera 500 millioner kronor, och det är eu skillnad, som
kan vara skäl i att något tänka på. Emellertid har jag med
hvad jag yttrat naturligtvis ej velat lägga hinder i vägen för en
utökad malmexport inom närmaste tid. En sådan kan ju ändock
komma till stånd och t. o. in. vara fördelaktig i ekonomiskt af¬
seende. Jag har blott ansett tiden för en uppgörelse med Kiiruna
nu ytterst olämplig, och tror, att många utredningar stå efter,
som borde vara gjorda, innan beslut fattas härom.
Under sådana förhållanden anhåller jag att få ansluta mig
till den föregående talarens yrkande.
Grefve Wachtmeister, Fredrik: De båda föregående
talarne hafva yrkat, att staten skall inköpa dessa malmfält, men
de hafva ej velat gå med på det förslag, som Kung! Maj:t fram¬
lagt i afseende å likviden. Då utskottets majoritet har biträdt
den kung! propositionen därvidlag, skall jag be att få säga med
några ord, hvarför vi hafva gjort det.
Det är visserligen sant, att, då Grängesbergsbolaget gått
in på eu sådan uppgörelse, som det nu gjort, med staten, bolaget
anser, att det därmed, gör eu god affär, ty annars skulle det na¬
turligtvis icke gått in därpå. Men å andra sidan innebär den
affär, som regeringen här gjort upp med detta bolag, att staten
får äganderätt till de stora malmfälten Svappavaara och Leveä-
niemi, och detta utan något kontant utlägg, kan man säga. Det
är visserligen sant, att staten genast får lägga ut 5 miljoner
N:o 63. 22
Angående
inköp för
statens räk¬
ning af aktie¬
bolaget
Svappavaara
malmfält till¬
höriga gruf-
vor m. m.
(Forts.)
Fredagen den 29 Maj.
kronor, under det att bolaget ej betalar mer än 3 1/2 miljoner
kronor, men dessa 5 miljoner kronor få vi igen med ränta på
ränta och mera till genom den royalty, som skall betalas af
Grängesbergsbolaget för hälften af de 9 miljoner ton, som det
skall få rätt att bryta efter år 1915.
Det har nu sagts af en föregående talare, att detta sätt att
gå till väga icke är lämpligt, därför att det inverkar så menligt
på det pris, som enligt föregående års kontrakt man skall räkna
med för att få den lösesumma, som staten möjligen skall betala
för dessa aktier år 1932, ifall man vill begagna sig af inlösnings-
rätten då. Nu må jag säga i det afseendet, att jag ej tror myc¬
ket på, att staten kommer att begagna sig af denna inlösnings-
rätt, men jag kan ju icke neka till, att i det afseendet herr Bo¬
man har rätt i sin kritik: jag tror, att det pris, som staten då
skulle få betala, nog kommer att blifva något högre till följd af
denna transaktion. Men då han talar om, att det skulle komma
att ökas så mycket som med mellan 2 och 3 miljoner kronor,
tror jag, att han har orätt. Jag tror, att han räknadt med för
stora siffror. Jag tror, att ökningen blir ganska obetydlig.
Herr Boman har, synes det mig, i sin kritik litet för myc¬
ket bagatelliserat, att man kan göra denna affär utan något kon¬
tant utlägg. Han har sagt, att det är mycket bättre, att staten
betalar ut dessa 8 1/2 miljoner kronor. Men, mina herrar, äro vi
då så rika, att vi kunna göra ett sådant utlägg och blott lägga
ränta på ränta och ej begagna dessa malmfält? De båda före¬
gående talarne sade, att staten bör hafva dispositionsrätt öfver
malmfälten. Men ifall vi nu betala ut 8 1[2 miljoner kronor, tro
herrarne, att vi skulle börja bryta malm själfva och bygga järn¬
väg? Nej, mina herrar, jag tror ej det, utan jag föreställer mig,
att staten skulle låta dessa malmfält ligga, och det blefve för
staten en fasligt dålig affär.
Nu har herr Boman talat om, att det är en mycket ledsam
sak med de kontrakt, som staten här gjort upp angående malm¬
fälten, i synnerhet Leveäniemi, att man visserligen kan få bryta
malm där för konsumtion inom landet, men att man ej kan få
sälja något på export, Ja, det är nog sant, och han talade om
de tråkiga erfarenheter, som man ovillkorligen haft i afseende
på Luossavaara. Där är det så, att fosforrik malm och fosfor-
fattig malm äro blandade om hvarandra, och denna blandning
gör ju, när, som herrarne väl minnas från fjolårets kontrakt,
man icke får sälja den fosforrika malmen, utan endast den fos¬
forfattiga, att brytning där antagligen icke kommer att kunna
ske med något ekonomiskt godt resultat. Här är dock förhållan¬
det det, att enligt alla undersökningar, som man hittills gjort vid
Leveäniemi, det är helt olika konsistens i detta malmfält mot i
Luossavaara och Tuollavaara. I Leveäniemi synes förhållandet
vara, att där ligga stora flak malm, som är fosforfattig. Det
Fredagen den 29 Maj.
23 N:o C3.
finns också delar af Leveäniemi stora malmfält, där det icke är Angående
förhållandet. Där ligger en fosforrik malm samlad på ett ställe. in]wP för
Nu säger herr Boman, att, ifall man nu skulle börja att ning af aktie-
bryta den fosforfattiga malmen i Leveäniemi, det naturligtvis bolaget
blefve en sådan ringa frakt därifrån, att det icke kunde löna sig Svappavaara
att bygga en järnväg. Ja, mina herrar, det var då ett ganska rnalmfält till-
förvånande uttalande detta, därför att, om man skulle börja bryta ^or
den fosforfattiga malmen vid Leveäniemi, orsaken naturligtvis (Förta)
vore den, att i mellersta Sverige den fosforfattiga malmen börjat
tryta, och att man därför behöfde den malm, som finnes i Leveä¬
niemi. När det en gång blir så sorgligt, att den fosforfattiga
malmen här nedåt börjar tryta, blir det nog eu ganska stor bryt¬
ning i Leveäniemi, och den kommer att ensam för sig kunna
mycket väl bära kostnaden för en järnväg.
Herr Bergström har yttrat några ord, som synas mig vilja
nedsätta behofvet för Sverige af att äga Leveäniemi som en reserv
för sin järnhandtering. Jag tror icke, att herr Bergström har rätt
i hvad han sagt. Han har talat om, att Svappavaara är mer
värdt än Leveäniemi. Det är möjligt. Jag tror, att han har rätt
i, att som handelsvara nu Svappavaara är mer värdt, men Leveä¬
niemi är af ofantligt stort värde för Sveriges järnindustri att äga
som en säkerhet, som en reserv.
Nu. säger herr Bergström, att man hittat på andra metoder
i afseende å järntillverkningen, så att det numera ej är så farligt,
om malmen är fosforrik. Det vet jag, att man försökt, och man
har kanske äfven till viss grad lyckats, men säkert är, att, för
att göra vårt svenska kvalitéjärn med träkol, vi i eu lång fram¬
tid komma att behöfva fosforfattig malm, och det är därför, som
det är så ofantligt viktigt för oss att äga detta Leveäniemi.
På dessa skäl, som jag nu anfört, anser jag, att statsut¬
skottet gjort eu mycket riktig och god gärning, när det vältat
om prisen på Leveäniemi och Svappavaara. Tv enligt den kung],
propositionen skulle man ju kunna tänka sig, att, ifall de Rå-
dellska inmutningarna visat sig vara af värde, vi skulle kunnat
gå miste om Leveäniemi och stå där med Svappavaara, som vi
skulle betalt 7 miljoner för. Nu är det ju klart från min syn¬
punkt, att ett sådant resultat vore ytterligt litet tillfredsställande.
Som det nu är skrifvet i statsutskottets förslag, blir det ju i
stället så, att, om de Rådellska inmutningarna skulle visa sig
vara valvabla, hvilket jag icke tror, den öfriga delen af öfverens-
kommelsen äger full verklighet och vi få vår stora royalty och
få Svappavaara för 3 1/2 miljoner kronor, och det blir ju som
affär eu alldeles utmärkt god sådan.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.
Herr Berggren, Emil: Då denna fråga ganska intimt
N:o 63. 24
Fredagen den 29 Maj.
Angående
inköp för
statens räk¬
ning af aktie¬
bolaget
Svappavaara
malmfält till¬
höriga gruf-
vor m. m.
(Forts.)
berör öfre Norrland, ber jag att äfven få yttra några ord i saken.
Utom jordbruket och skogsbruket har ju äfven bergsbruket börjat
spela eu ganska viktig roll i det öfre Norrlands utveckling, och
vi hafva sett, hurusom samhällen vuxit upp i de trakter, där
malmfält börjat bearbetas, såsom i Gellivare och Kiruna. På
grund häraf hafva stora förhoppningar uppstått, att äfven andra
delar af länet, där malmfält finnas, skulle gå en betydelsefull ut¬
veckling till mötes, i den mån en bearbetning af dem komme till
stånd. Kungl. Majrts föreliggande proposition till Riksdagen att
för statens räkning inköpa Svappavaara m. fl. gruffält har därför
hos befolkningen inom ifrågavarande trakter väckt oro och be¬
kymmer, att den utveckling, de hoppats gå till mötes inom en
snar framtid, därest gruffälten finge bearbetas, nu för oberäknelig
framtid skulle komma att uteblifva. Och det kan ju icke nekas,
att, sedan denna kungl. proposition bifallits i öfverensstämmelse
med utskottets förslag, man har att motse en stagnation i utveck¬
lingen för denna trakt för en ganska lång framtid. Man har där
hoppats bland annat på en järnväg, och vi veta hvilken dyrbar
fördel en sådan är för ett lands eller en landsändas utveckling
icke blott för den industri, som den närmast är afsedd att gagna,
utan äfven i alla andra hänseenden, för jordbruket och för indu¬
strien i allmänhet.
Dessa anförda omständigheter må vara af en mera lokal
natur, men det finns äfven omständigheter, som böra vara af vikt
för hela landet att beakta vid afgörandet af denna fråga. Därest
Riksdagen nu går in på detta förslag, blir det att monopolisera
ett bolag på andra eventuella bolags bekostnad. Det blir att gifva
ett bolag stora företräden, som icke kunna beredas något som
helst annat bolag, som man skulle kunna tänka sig vilja komma
till stånd. Men icke nog med det, utan Riksdagen och regeringen
binda sina händer för en lång tid framåt, så att bergsbruket icke
får tillfälle att utveckla sig på ett sätt, som i en framtid möjligen
skulle kunna anses önskvärdt. Om vi tänka oss år 1938 eller
den tid, då det blir frågo om, huruvida staten skall inköpa malm¬
fälten där uppe: det heter, att staten har halfva antalet aktier,
d. v. s. disponerar hälften af alla lotter och är den bestämmande;
— men så blir naturligtvis icke fallet, då staten icke själf kan
öfvertaga brytningen, och det icke heller finnes något annat bolag,
som kan konkurrera med det nuvarande och möjligen öfvertaga
brytningen. Det blir det nuvarande bolaget, som fått allt på
hand, som kommer att bestämma villkoren, och staten måste finna
sig i dessa villkor utan att kunna göra någonting, hvarken fram
eller åter.
Mot förslaget skulle ju åtskilliga anmärkningar kunna göras,
men jag vill endast understryka den egendomligheten, att ut¬
skottet tillåtit sig ändra den summa, som begärts för ett malm¬
fält, till en helt annan, vida högre, än säljaren begärt. Saken har
25 N:o <S8.
Fredagen den 29 Maj.
visserligen förklarats af en statsutskottsledamot, men egendom- A"?äe,l?e
ligheten kvarstår. statens räk-
För min del och för de trakter där uppe, som beröras af denna n{n(J af
fråga, skulle jag hafva önskat, att koncession beviljats det bolag, bolaget
som sedan många år sökt en dylik koncession. Jag tror, att det Suappavaara
varit för utvecklingen gynnsammare och det icke endast för den gnlf-
landsändan, utan för staten i dess helhet. Det har framhållits, VPr m. m.
att det sökande bolaget ej fullgjort koncessionsvillkoren, men jag (porta.)
tillåter mig påpeka, att villkoren för koncessionen skärpts undan
för undan och gjorts efter mitt förmenande onödigt svåra. Och
nu, då det äfven inom regeringen anses omöjligt att längre vägra
koncession, så föreslås malmfälten till inköp.
Jag kan icke finna, att någon riksfara skulle uppstå, om
koncession beviljades detta bolag på vanliga villkor med nödiga
hänsyn till trafikmöjligheter. Med litet god vilja och genom att
icke lämna alla fördelar åt ett bolag borde äfven ett annat bolag
kunnat få uppstå, och i en framtid, då det blir fråga om att in¬
lösa eller på annat sätt förvandla egendomen, hade det varit för¬
delaktigt att hafva icke blott ett bolag att göra med, utan två
och kanske tre bolag.
Som en följd af hvad jag här yttrat ligger närmast till
hands, att jag skulle yrka afslag, ty jag kan ju icke gå med på
någotdera af de framställda förslagen, men då jag ej kan hafva
någon förhoppning, att ett afslagsyrkande går igenom här, skall
jag icke göra något yrkande alls.
Herr Bergström: Med anledning af hvad grefve Wacht-
meister yttrat om Leveäniemimalmens stora betydelse för den in¬
hemska järnhandteringen, vill jag fästa lierrarnes uppmärksamhet
därpå, att Leveäniemimalmen ej gärna kan komma till använd¬
ning i mellersta och södra Sveriges järnhandtering, d. v. s. den
befintliga järnhandteringen, på grund af de långa järnvägstrans¬
porterna, som göra malmen för dyr på förbrukningsplatsen.
Tuollavaara, som ligger i närheten af Kiiruna och således jäm¬
förelsevis nära kusten, kan jämt och nätt leverera malm till en
del af södra Sveriges järnverk. Svappavaaramalmen ligger onek¬
ligen sämre till med afseende å transportförhållandena, och åt¬
minstone jag för min del kan som sagdt icke se någon möjlighet
för dess användning i mellersta och södra Sveriges järnhandtering.
Om det önskemål vi väl alla vilja sträfva för, att få en utökad
svensk järnhandtering — om detta önskemålet skall kunna i
någon mån tillgodoses —, måste vi tänka oss en järnhandtering
i Norrland, en järnhandtering, grundad på den där befintliga
vattenkraften och användning af elektricitet. Under sådana för¬
hållanden är, som jag nyss nämnde, Svappavaaramalmen af full¬
komligt samma värde som Leveäniemimalmen, och det är på
grund däraf, som jag hade mitt yrkande nyss. En utökad järn-
N:o es. 26
Fredagen den 29 Maj.
Angående handtering måste ju tänkas i konkurrens med utlandets billigare
statem räk- tillverkmngar, och för en sådan är det alldeles nödvändigt, att
ning af aktie- transportkostnaderna för de norrbottniska malmerna nedbringas
bolaget till det minsta möjliga.
Svappavaara
liöriga\ruf- Grefve Wachtmeister, Fredrik: Blott ett par ord! Det
vor m. m. är alldeles förvånande, att eu person som herr Bergström, som
(Forts.) kanske mer än någon annan här i kammaren är intresserad för
inlandsbanan, i sina resonemang här ej tänker på den. Det är
ju alldeles naturligt, att, när inlandsbanan en gång kommer till,
frakten från de trakter, som här äro i fråga, kommer att blifva
billigare ned till mellersta Sveriges järnindustricentra, och när,
som han själf säger, det går att taga ned malm från Tuollavaara
med de transportmöjligheter, som vi nu hafva, skall det väl gå
bättre, när vi få inlandsbanan färdig.
Herr Odelberg, Theodor: Jag skall visst icke förlänga
diskussionen, men då jag inom statsutskottet gjorde samma yr¬
kande, som här är framställdt af herr Boman, ber jag att få in¬
stämma med honom. Jag är visst icke mot, att Svappavaara
inköpes för statens räkning — tvärtom tycker jag, att det är
mycket välbetänkt, i synnerhet med den förändring af villkoren,
som af statsutskottet är gjord. Men har staten råd att betala 5
miljoner kronor kontant, synes mig, att staten ej .skall gå till ett
enskildt bolag och låna 3 1/2 miljoner kronor, utan att alla de
8 V2 miljonerna kunna betalas af staten. Hela transaktionen före¬
faller mig egendomlig. Den påminner mig om spekulations- eller
terminsaffärer, i hvilka staten ej bör inlåta sig.
Här har sagts, att Svappavaara skulle blifva obegagnadt
och mycket dyrbart. Det behöfver det icke bli. Staten kan ju,
om konjunkturerna blifva förmånliga, medgifva större brytnings¬
rätt åt Kiirunabolaget och på så sätt skaffa sig ersättning för den
utlagda summan utan att binda sig genom ett kontrakt, som skall
tillämpas först om 7 år. Men jag kan ej förstå, hvarför vi redan
nu skola inlåta oss i ett kontrakt, som skall tillämpas år 1915,
då man ej vet, huru förhållandena gestalta sig.
Jag skall be att få yrka bifall till herr Bomans yrkande.
Herr Enhörning: Herr grefve och talman! Jag kan för
min del icke annat än sympatisera med herr Bomans förslag, ty
fördelarna blifva helt säkert betydligt större därigenom. Det för¬
slag, som utskottet här framlagt, skänker visserligen staten ägan¬
derätten till dessa malmfält, men endast äganderätt utan någon
som helst nyttjanderätt. Man är enligt § 2 i en lång framtid
hindrad från att utnyttja malmtillgångarna, och det synes mig
icke vara på sin plats, än mindre riktigt, att Riksdagen nu
binder sig för en sådan oöfverskådligt lång framtid. Det är
27 N:o 63.
Fredagen den 29 Maj.
bättre, synes det mig, att staten inköper malmfälten och betalar
det äskade beloppet 8 l/2 miljoner kronor och medgifver — utan ^tms räk-
att binda sig för så lång framtid — eu ökad malmexport från de ning „f aktie-
fält, som därtill bäst lämpa sig. Staten har då fria händer, och i bolaget
händelse af lyckligare och bättre konjunkturer, som utan tvifvel
inom malmbranschen komma att yppa sig, kan då staten utnyttja gruf.
detta på ett fördelaktigare sätt, än den nu föreslagna uppgörelsen vor m m.
med malmbolagen synes lämna staten. När så är lämpligt, kan (Forts.)
ock staten, då tidpunkten är inne, bygga en järnväg fram till
dessa malmfält, och innan vi då komma till anno 1932, har staten
därigenom säkerligen inhämtat sådana erfarenheter, att den kan
lättare afgöra, huruvida det är ekonomiskt fördelaktigare att själf
öfvertaga och bryta alla de lappländska malmfälten, som nu skötas
och dirigeras uteslutande af Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag
jämte dess systerbolag än att göra det i sambruk med andra
bolag. På grund däraf tager jag mig friheten, herr grefve och
talman, att yrka bifall till herr Bomans framställning.
Herr Håkanson: Då jag begärt att få yttra några ord,
innan denna fråga afgöres, ber jag få tillkännagifva, att jag icke
här ämnar uttala något klander öfver den uppgörelse mellan sta¬
ten och de malmexporterande bolagen, som kom till stånd i fjol.
Jag gör detta tillkännagifvande, emedan de ledamöter af denna
kammare, som förra året tillhörde densamma, möjligen erinra sig,
att jag icke var fullt belåten med det resultat, till hvithet Riks¬
dagen då kom; och jag gör det också därför, att, då man skall
tala om det föreliggande förslaget, man icke kan helt och hållet
underlåta att tala om det, som hände i fjor.
Af föregående talare och i utskottets betänkande är det klar-
gjordt hvad det nya förslaget innebär, att likviden skall ske dels
kontant, dels genom en förnyad uppgörelse med Luossavara—
Kiirunavaara aktiebolag och Grängesbergsbolaget. Jag är full¬
komligt ense med alla, som anse, att Svappavaarafrågan har
kommit i ett sådant läge, att den bör på ett eller annat sätt
lösas, och jag tror också, att köp af dessa fält är för staten en
god lösning. Jag har heller ingenting att säga om det föreslagna
priset. Men hvad likviden beträffar, håller jag liksom några mo¬
tionärer före, att direkt köp utan förnyad inblandning af Luossa¬
vaara—Kiirunavaara aktiebolag är för staten det lyckligaste. Säga
hvad man säga vill om den uppgörelse, som kom till stånd i fjol,
så innehåller den dock åtskilliga punkter, som fortfarande äro
höljda i djupt dunkel och sannolikt förblifva så under en lång
framtid. Jag tror icke, att särdeles många äro fullt på det klara
med, att det, som då gjordes, var det för staten lyckligaste och
kanhända icke heller för bolaget. Jag tror nämligen icke, att
bolaget är i stånd att skåda längre in i framtiden än andra
dödliga.
N:o 63. 28
Fredagen den 29 Maj.
Angående
inköp för
statens räk¬
ning af aktie¬
bolaget
Svappavaara
malmfält till¬
höriga gruf-
vor m. rn.
(Forts.)
Jag framhöll detta vid sistlidna riksdag, och jag föreslog
då ett medel, hvarmed man skulle kunna justera möjligen be¬
gångna misstag. Jag kan icke förstå, hvarför man icke nu kan
vänta med att utvidga samarbetet med malmbolagen, till dess
klarhet i vissa punkter uppstår. Och framför allt tycker jag, att
man kunde vänta, till dess man finge visshet om järnvägens
räntabilitet. Jag vet väl, att bolaget har garanterat utgifterna
för drift och underhåll af järnvägen, och att det dessutom har
garanterat en viss ränta på det i järnvägen nedlagda kapitalet.
Men man får icke glömma, att de exceptionellt låga fraktsatser,
spm bestämdes för transporten till Riksgränsen och framför allt
till Svärson, voro grundade pa de löneförhållanden, som voro gäl¬
lande vid stats järn vägarna före år 1907. Att de nya förhållan¬
den, som inträdt därigenom att lönerna blifvit så väsentligt för¬
höjda, hafva inverkan pa järnvägarnas ekonomi, därom torde
icke behöfva talas, och det skulle säkert sätta kammarens tåla-
mod för hardt pa prof att i dag höra något därom. Hela denna
fråga är, efter^ hvad jag kan förstå, synnerligen outredd, i synner¬
het järnvägsfrågan. Järnvägsstyrelsen säger i sitt utlåtande med
afseende på sjkifva banbyggnaden, att om malmtransporten be¬
hof de ytterligare ökas, så skulle man icke nu kunna »bestämma,
livad^ i detta hänseende borde göras, då ännu ingen erfarenhet
förelåge, huru dessa stora transporter skulle på det mest praktiska
och ekonomiska sätt ordnas». Detta är egentligen det viktigaste,
järnvägsstyrelsen säger. Järnvägsstyrelsen anför, att man kan
egentligen icke säga, huru man skall gå till väga eller hvilka för¬
ändringar, som skulle erfordras. Det nämnes dessutom alternativt
endast någon summa till erforderlig materiel och dylikt.
Jag har mycket stort förtroende för den nuvarande rege¬
ringen, men jag kan icke värja mig för den känslan, att den
emellanåt handlar väl raskt. Så pass delade, som meningarna äro
om det i fjol upprättade aftalet, anser jag, att man kunde hafva
väntat med att vidare bygga på detta, till dess direkt anledning
förelegat, och jag kan icke finna, att direkt anledning därtill nu
föreligger. Tider kunna komma, då det gjorda kan önskas ogjordt,
och tider kunna också komma, då förändringar kunna af båda
parterna anses önskvärda.
Jag kan heller icke se något ondt däruti, att staten äger
malmfyndigheter i Norrbotten, hvilka icke ingå såsom moment i
någon uppgörelse med enskilde. Tvärtom tror jag, att det vore
lyckligt, om staten hade sådan enskild, ograverad egendom.
Här har af en talare sagts: äro vi då så rika, att vi kunna
gifva ut dessa 8 */, miljoner? Ja, jag är icke alldeles på det klara
med att icke det andra sättet att uppgöra saken möjligen kommer
att ställa statskassan på ännu hårdare prof, fastän kanhända icke
för ögonblicket. Och för öfrigt kan jag icke förstå, att det egent-
ligen skulle vara någon brådska med uträkning om, huru dessa
Fredagen den 29 Maj.
29 Nso 68.
penningar skola ränteras och huruvida de kunna ränteras, om
man gör på det ena eller andra sättet. Den saken kan man
lämna för närvarande.
Af det anförda torde framgå, att jag kommer till samma
slut som herr Boman, och jag ber att få instämma i det af ho¬
nom här gjorda yrkandet.
I | I j il i i j I i '1 i | I ' i : i i I : | ! 1 i
Grefve Wachtmeister, Fredrik: Den siste ärade talaren
fällde ett yttrande, mot hvilket jag måste opponera mig. Det var
när han talade om, att han visserligen hade mycket stort förtro¬
ende för den nuvarande regeringen, men att han ansåg, att den
ibland handlade väl raskt och att den så hade gjort i detta ärende.
Han sade, att det finnes intet skäl, hvarför man nu skulle taga
upp denna fråga, utan den kunde ju ligga till sig.
Jag anser, att han har alldeles orätt i nämnda påstående,
och detta af det skälet, att Svappavaarabolaget redan år 1899
ingick till regeringen med anhållan att få koncession på en järn¬
väg mellan Svappavaara och Kiiruna. Detta ärende behandlades
af 1901 års Riksdag, och 1901 års Riksdag uttalade alldeles be¬
stämdt, att Riksdagen icke ansåg, att en statsbana borde där
anläggas, men däremot var af den meningen, att en koncession
gärna kunde gifvas åt enskilde. Sedan yttrade sig järnvägssty¬
relsen — jag tror det var år 1902 — och anförde därvid, att
styrelsen intet hade emot saken, men att bolaget borde visa, att
det hade penningar för att bygga banan.
Nu kom detta bolag in i början af år 1907 och förklarade,
att bolaget hade penningar och ville bygga banan. Det är detta,
som har tvungit fram det föreliggande förslaget och som har
tvungit regeringen att fatta position i detta ärende. Ty ifall
Riksdagen nu skulle afstå propositionen, så finnes det, åtminstone
såvidt jag kan se, ingen möjlighet för Kungl. Maj:t att vägra
bolaget denna koncession.
Man säger nu: det gör ju ingenting, om enskilde få exploa¬
tera dessa malmfält. Det kan ju vara sant, men det tråkiga är,
att det blir ju, antagligen åtminstone, utlänningar, som blifva
ägare af malmfälten och som komma att taga vinsten från dem.
Därpå kan svaras, att Riksdagen år 1901 förklarade, att man icke
ville hafva några utlänningar såsom aktieägare i dessa bolag och
icke heller i järnvägsbolaget. Det är nog sant, men vi veta, att
det finnes många sätt att kringgå eu sådan bestämmelse. Ett sätt,
som, enligt hvad jag hört omtalas, därvidlag varit påtänkt, är att
helt enkelt utarrendera malmbergen och järnvägen till utlänningar.
Jag kan icke annat än finna, att den af regeringen före¬
slagna åtgärden är den bästa, och jag har icke blifvit rubbad i
denna uppfattning af de inlägg, som gjorts mot Kungl. Maj:ts
förslag. Jag ber därför att fortfarande få yrka bifall till stats¬
utskottets hemställan.
Angående
inköp för
‘ statens räk¬
ning af aktie¬
bolaget
Svappavaara
malmfält till¬
höriga gruf-
vor m. m.
(Forts.)
N:o 63. 30
Fredagen den 29 Msj.
Angående
inköp för
statens räk¬
ning af aktie¬
bolaget
Svappavaara
malmfält till¬
höriga gruf-
vor m. m.
(Forts.)
Herr Boman: Den ärade ordföranden på riksgäldsafdel-
ningen inom statsutskottet uttalade i sitt första anförande, att lian
biträdde den uppfattningen, att statens kapitalutlägg på 5 miljo¬
ner kronor förräntas och amorteras genom royaltyn. I mitt före¬
gående anförande bar jag sökt visa, att denna royalty egentligen
icke erhålles genom det nu föreliggande kontraktet, utan genom
fjolårets kontrakt. Men äfven om jag vill följa årets kontrakt
och räkna med de inkomster, som på papperet tillföras staten
genom bestämmelserna i detta kontrakt, så finner jag, att staten
icke får ett öres inkomst såsom bidrag till förräntningen af dessa
5 miljoner förrän år 1915. Detta är det första året, då royalty
skall erläggas. Sålunda borde staten med mycket lugn och utan
ringaste uppoffring kunna sätta sig och vänta till år 1912 eller
1915 utan att lida den ringaste ekonomiska förlust.
Jag är säker om, att man i allmänhet i affärer står sig
mycket bättre, om man har trumfen på hand och kan blifva
uppsökt af den andre kontrahenten, än om staten, såsom nu är
i fråga, i samma slag skall säga: om jag gör detta, så får jag
detta. Man får sämre villkor i en affär, som är så hopkopplad
som denna, och då, såsom jag förut sagt, någon årlig inkomst
icke inträder förr än är 1915, så finnes ingen anledning att nu
sluta något aftal.
Det är en annan synpunkt, som här icke har blifvit berörd.
Man säger, att det är helt naturligt, att Grängesbergsbolaget vill
för sin risk fordra ersättning i form af vinst. Jag för min del
vill icke gifva bolaget sådan ersättning, därför att jag vill icke,
att bolaget skall stå någon risk; jag vill icke sluta något aftal
med bolaget. Men om man talar om denna risk och erkänner,
att en sådan finnes i den formen, att man icke kan beräkna,
hvilken inkomst uppkommer på malmbrytningen, så vill jag erinra
därom, att de på malmpriset inverkande faktorer, som äro variabla
och kunna befaras växa, nämligen kostnaderna för brytning och
transport, dessa faktorer äro alltid gynnsammare för ett sådant
bolag, som har att bryta malmer med så hög järnbalt som de
norrbottniska, där siffran öfverstiger 60 X- Ett bolag, som äger
sådana malmrikedomar af denna kvalité, bör alltid stå sig bättre
i konkurrensen än andra, som hafva malmer med lägre järnbalt.
Samme talare, som förde utskottets talan, påpekade — på
samma gång han erkände riktigheten af de uttalanden, som äro
gjorda i motionen -—• att jag hade alldeles öfverdrifvit siffrorna,
när jag kommit till 2 miljoner. Jag tror, att denna siffra är
ganska blygsamt tilltagen, men då bevis icke kunna anföras å
någondera sidan, så anser jag mig böra för tillfället åtnöja mig
med att säga, att jag tror, att mina siffror kunna hafva väl så
mycket fog för sig som några andra. Jag tror, att de snarare
äro för låga än för höga.
Jag har ingen anledning att frånträda mitt yrkande.
Fredagen den 29 Maj.
31 N:o fi!i.
Herr Hägglund: Jag anhåller att få yttra några ord för Angående
att tillkännagifva, att jag lifligt sympatiserar med de uttalanden,
som äro gjorda af herr Boman och af dem, som understödt hans ning af aktie-
förslag. Jag anser, att regeringen har handlat rätt, när den fram- bolaget
lagt detta förslag, och att således icke någon anmärkning kan Svappayaara
riktas mot att förslaget framkommit. Jag är sålunda med 0111^ '\!*r'
att malmfälten inköpas, men det bör ske för statens räkning. vor m m
Jag kan icke finna, att det är tillbörligt, att staten ingår en sådan (p0rts.)
förbindelse, som innefattas i 2 § af det med Grängesbergsbolaget
uppgjorda aftalet.
Här har man frågat, om staten är så rik, att man kan köpa
dessa malmfält. Jag tror, att staten är så rik, att den kan köpa
dem och att detta är en god affär. Att det är en god affär,
därför borgar den omständigheten, att ett enskildt bolag kan ingå
i affären och betala 3y2 miljoner kronor.
Jag hyser den uppfattningen, att det nog är sista gången,
som staten har tillfälle att inköpa dessa malmfält. Skulle Riks¬
dagen denna gång afstå regeringens förslag härutinnan, så kan
regeringen, enligt mitt förmenande, icke längre förhindra bolaget
att få koncession på järnvägen, och får bolaget koncession, komma
nog malmfälten icke vidare att erbjudas staten, åtminstone icke
med den vinst, som staten kan göra enligt det föreliggande
kontraktet.
Jag ber således att lifligt få ansluta mig till det yrkande,
som har gjorts af herr Boman.
Herr statsrådet grefve Hamilton: Åtskilliga talare, som
här hafva instämt med herr Boman, hafva låtit påskina, att det
vore så godt, att frågan nu folie och att sålunda med dess af¬
görande linge anstå. Till och med herr Boman ansåg, att ett
bestämdt fel läge därutinnan, att man hade handlat alldeles för
raskt. Grefve Wachtmeister har redan framhållit skälen, hvarför
den nuvarande tidpunkten varit särdeles lämpad för att komma
fram med detta förslag. Jag vill emellertid nästan säga, att man
knappast kunnat stå till svars med att dröja längre.
Men jag undrar, mina herrar, om det icke finnes äfven
andra skäl, som göra, att man bör akta sig för att här dröja.
Det finnes, såsom herrarne veta, reservanter från Andra Kam¬
maren, hvilka mot Kungl. Maj ds förslag gjort den invändningen,
att någon verklig, grundlig utredning angående malmtillgången
särskild i Salmivaara och de andra malmfälten där uppe, utom
de två förnämsta, icke alls har blifvit gjord. Skulle frågan nu
falla, lärer man heller icke kunna undgå att göra en sådan ut¬
förlig undersökning, och dessa reservanter tyckas ju hysa den
tron, att man då skulle komma till det resultat, att priset borde
sättas mycket lägre. Men jag undrar, om man icke snarare
skulle riskera att få sätta priset betydligt högre. Oafsedt detta,
tf so 63. 32
Angående
inköp för
statens räk¬
ning af aktie¬
bolaget
Svappavaara
malmfält till
höriga gruf-
vor m. m.
(Forts.)
Fredagen den 29 Maj.
hafva vi nog lärt oss, såväl med afseende å Svappavaara som
beträffande andra malmfält, att icke blifva de billigare med tiden.
Man bör, såsom man säger, icke köpa grisen i säcken, och det
är väl detta, som föresväfvat dessa reservanter från Andra Kam¬
maren, ty de påyrka en utredning, men för min del tror jag
'verkligen, att det finnes tillfällen, då man både bör köpa grisen
i säcken och köpa den så fort som möjligt, ty annars blir
han alltför dyr, när man ändtligen beslutar sig för att öppna
säcken.
Jag tror därför, mina herrar, att ni böra kunna vara eniga
med regeringen därom, att denna fråga icke bör undanskjutas. Och
till min glädje har jag kunnat konstatera, att blott en enda röst
bär yttrat sig för, att man icke alls borde förvärfva dessa malm¬
fält för statens räkning. Det var herr Berggren, som förklarade,
att han helst skulle vilja yrka afslag.
De synpunkter, som hafva legat till grund för regeringens
åtgöranden, hafva varit, att det är eu stor nationell angelägenhet
att förhindra såväl ett slösaktigt förfarande med dessa malmtill¬
gångar där uppe i norden som att ett utländskt inflytande med
afseende å dem får göra sig gällande. Och regeringen har haft
den uppfattningen, att detta icke kan till fullo vinnas, med mindre
än att staten får en mycket skarp kontroll öfver fälten, helst
äganderätt. Jag hade verkligen trott, att åtminstone i Första
Kammaren denna uppfattning skulle vara allmän, och jag vågar
fortfarande hoppas, att åtminstone majoriteten inom kammaren
hyser samma uppfattning härutinnan, som förestafvat regeringens
handlingssätt.
Nu tyckas herr Boman och herr Bergström och de andra,
som biträda deras ståndpunkt, anse, icke blott att det icke gör
något, om man uppskjuter saken, utan att det framför allt är af
vikt, att man icke etablerar någon samverkan med Kiirunabolaget.
De vilja, att man skall betala ut summan helt och hållet af stats¬
medel. De synas anse det vara otillbörligt — ehuru de visser¬
ligen icke hafva sagt det — att detta enskilda bolag får så stor
vinst, och dessutom tyckes bakom deras uppfattning ligga det¬
samma, som reservanterna från Andra Kammaren mycket skarpt
betonat, eller att det är orätt, att staten skall för så lång tid
binda sig i sitt förhållande till malmexporten.
Ja, hvad beträffar detta tal om vinst för bolaget, så är det
klart, att om bolaget icke finge någon vinst, skulle det icke vara
med på affären. Och när man så mycket talar om bolagets
aktionärer, så skall man dock komma ihåg, att dessa aktionärer
äro svenska män, och att det icke blott är de, som draga fördel
af vinsten, utan att det äfven är en massa arbetare, som blifva
delaktiga af densamma. Det är svenska aktionärer och det är
arbetare, som vinsten tillfaller; det kan icke bestridas.
Fredagen den 29 Maj. 33
Hvad beträffar don invändningen, att det skulle vara orätt
af staten att för viss tid frånsåga sig rätten att idka export af
malm, så ber jag först och främst att få säga, att jag för min
del hyser mina dubier, huruvida kammaren vill vara med om att
staten skall handla med malm. Men för öfrigt vill jag betona
och framhålla, att denna inskränkning ju icke är något annat än
en fullföljd och en tillämpning af hvad som redan i fjor fastslogs.
Jag hade verkligen trott, att regering och Riksdag voro fullkomligt
ense härutinnan och att sålunda denua fråga skulle få anses så¬
som afgjord.
Jag hör emellertid, att åtskilliga hafva den tanken, att det
kanske icke vore så tokigt, att staten hade fria händer där uppe
och där byggde en statsbana samt antingen själf exploaterade
dessa malmfält eller också ställde om att de så snart som möjligt
komme under exploatering. Jag kan verkligen icke förstå, huru
dessa önskningar och dessa funderingar kunna hafva någon gen¬
klang i denna kammare. De hafva först uttalats i en motion,
som i Andra Kammaren väckts af herr Branting, och i det sam¬
manhang, hvari de där förekomma, äro de alldeles förträffliga.
De passa alldeles utmärkt i stycke med hela hans resonemang.
Han resonerar som så, att det är alldeles på tok att gifva sig
in på hvad han kallar nybrytning, d. v. s. att man koncentrerar
brytningen af exportmalm till ett gruffält och bryter där, så länge
det räcker, samt under tiden ha de andra i reserv. Det är på
tok, säger herr Branting, därför att då tager man slut på detta
gruffält, och sedan är det också slut med grufsamhället. Och
huru skall det då gå med de arbetare, som där bosatt sig? Hvart
skola de taga vägen, skola de flytta till det nya grufsamhället?
Han medgifver visserligen, att på detta sätt får man billigare
kostnader, men det betyder, anser herr Branting, ingenting; huf-
vudsaken är att man får många arbetstillfällen.
Därför påyrka dessa motionärer precis hvad som tyckes
hafva här föresväfvat lierrarne. Staten skall hafva dessa malm¬
fält, bygga statsbanor och ställa om att malmfälten blifva exploa¬
terade. Då, säga dessa motionärer, vinner man den fördelen, att
malmfälten äro ställda under uthållighetsbruk. Men det är blott
ett talesätt, och bakom detsamma ligger den där vackra tanken,
att i stället för ett grufsamhälle får man i Norrland en hel mängd
sådana, och det skulle vara en fördel. För min del tror jag, att
det skulle vara i hög grad olyckligt.
Jag kan, mina herrar, icke finna annat, än att det förslag,
som af Kungl. Maj:t har framlagts, måste anses hafva företräde
framför herr Bomans förslag. Det har dock den störa fördelen,
att därigenom icke kommer att ständigt ligga öfver Kungl. Maj:t
liksom en mara denna fordran, att köpesumman 8x/2 miljoner
skall på något sätt göras räntebärande. Staten skulle enligt min
tanke genom detta förslag få mycket friare händer, blifva mycket
Första Kammarens Frot. 1908. N:o 63. 3
63.
Angående
inköp för
statens räk¬
ning af aktie¬
bolaget
Svappavaara
malmfält till¬
höriga gruf-
ror m. m.
(Forts.)
N:o Ga. 34
Fredagen den 29 Maj.
Angående
inköp för
statens räk¬
ning af aktie¬
bolaget
Svappavaara
malmfält till¬
höriga gra¬
vor fn. m.
(Forts.)
mera obunden och mycket mindre utsatt för påtryckning, än om
herr Bomans förslag bifalles.
Jag slutar med att yrka bifall till statsutskottets hemställan.
Herr Jonsson: Jag kan icke rätt förstå herr statsrådets
resonemang om att frågan här gäller, huruvida staten själf skall
bygga järnvägen och bryta malmen eller ej, ty i båda fallen
måste det ske. Frågan gäller blott, om det skall ske förr eller
senare. Och icke vet jag heller, hvarför det varit nödvändigt
att här polemisera mot afslag på köpet, ty såvidt jag vet, har
ingen yrkat något sådant, utan meningsskiljaktigheten har gällt,
huruvida man skall betala 8Vs miljoner eller huruvida, på sätt
utskottet föreslagit, Grängesbergsbolaget skall genom ökad brytning
amortera eller erlägga, om man så vill, 3V-, miljoner, som enligt
herr Bomans yrkande staten eljest skulle direkt erlägga. Det är
icke så lätt för en utomstående att göra eu säker beräkning om
hvilketdera af dessa två alternativ kan vara fördelaktigare, men
nog vill det förefalla mig, som om den frihet, som staten i det
ena fallet skulle få, och det band, som lägges på staten i det
andra fallet, kunna vara värda åtminstone att tala om och tänka
på. Och om jag nu antager, att Andra Kammaren exempelvis
skulle taga statsutskottets förslag, såsom det föreligger, och Första
Kammaren bifölle herr Bomans yrkande, så kan jag icke finna,
att det icke skall vara möjligt att ordna denna fråga, så att i
alla fall icke ett afslag på köpet däraf bör följa. Ty finnes det
icke något annat sätt, kan det alltid, när båda kamrarna äro
ense om att affären bör göras upp, gå så till, att den ena kam¬
maren gifver med sig och tager den andra kammarens beslut.
Några svårigheter behöfva således här icke uppkomma.
Jag har för min del på grund af hvad som har förekommit
i dag under öfverläggningen och genom undersökning i hand¬
lingarna kommit till den uppfattningen och öfvertygelsen, att det
vore klokast, om kammaren bifölle herr Bomans yrkande, och
jag ber därför att för min del få instämma i detta hans yrkande.
Herr Gezelius: Herr statsrådet och chefen för civildeparte¬
mentet antydde, af hvilka skäl staten öfver hufvud taget har in¬
låtit sig på de lappländska grufföretagen. Ja, det har staten
gjort för att såvidt möjligt bevara sin handlingsfrihet. Det är
ett skäl, som bör beaktas i en fråga sådan som den förevarande,
men det bör heller icke glömmas. Det skälet kan öfvertyga mig
om lämpligheten af att inköpa de gruffält, som nu äro föreslagna
att förvärf vas af staten, ehuru jag gifvetvis måste lita mig till
auktoritetstro i fråga om huruvida det är för mycket betaldt eller
skäligt. Men sker det för att bevara statens handlingsfrihet, så
förstår jag knappast, hvarför man i samma andetag skall binda
denna handlingsfrihet. Ty den friheten, mina herrar, den måste
Fredagen den 29 Maj.
35 N*:o 03.
staten hafva gentemot utländskt inflytande, hvarom herr stats¬
rådet erinrat — herr statsrådet har också talat om herr Uran ting —-
och jag tillägger — äfven gentemot andra intressen. Att staten
inlåter sig i ett ifrågasatt rent privat-ekonomiskt aftal med de
två grufbolageu synes mig öfver hufvud taget icke kunna för¬
svaras, med mindre än att statsskäl tala därför. Men några
sådana skäl hafva här icke ens åberopats, utan det skäl, som
anförts, är detta: är Sverige så rikt, att vi böra afvisa den möj¬
lighet, som här gifves att slippa verkställa en utbetalning af så
och så mycket? Jag vill svara: är Sverige så fattigt, att Sverige
för att undgå utbetalning i kontant af detta relativt obetydliga
belopp bör binda sin handlingsfrihet? Det blir ett starkt band,
och vi böra icke binda kommande tider därmed utan mycket
öfvertygande skäl. Och skälen här kan jag i stort sedt rubricera
såsom »torde? och »det synes», öfver hufvud taget blott an¬
taganden.
På dessa grunder synes det mig, som om konsekvensen
bjöde, att Riksdagen icke inlåter sig på den del af förslaget, som
afser aftalet med Grängesbergs- och Kiirunabolagen, men väl
accepterar herr Romans förslag om inköp af gruffälten. Jag-
yrkar alltså bifall till herr Bomans förslag.
Herr Fränekel: Inom denna kammare tyckas åsikterna
vara alldeles eniga därom, att Svappavaara med hvad därtill
hörer bör af staten förvärfvas. De olika meningar, som i detta
afseende gjort sig gällande, röra frågan: bör staten inköpa och
betala direkt, eller bör staten förbinda detta köp med ett aftal
med de redan existerande malmbolagen? Jag ber de herrar, som
förfäkta den åsikten, att staten bör köpa direkt, betänka konse¬
kvenserna af ett sådant förslag. I parentes kan jag nämna, att
på grund af dessa konsekvenser, hvilka också framhöllos inom
utskottet, de reservanter, som herrarna här se nu icke vilja vara
med på utskottets förslag, hellre yrkat rent afslag än ett direkt
köp. Det kan jag förstå.
Hvad är meningen, om staten nu förvärfvar Svappavaara
med hvad därtill hörer och betalar S1/^ miljoner kronor? Jo,
naturligtvis att staten vill, på samma sätt som skett med Luossa-
vaara, behålla den malmtillgång, som här finnes, för sitt eget
behof, eller att de här förefintliga malmerna, hvilka i hufvudsak
äro särdeles lämpliga för vår svenska järnhandtering, böra såsom
lager förvaras, ty det kan väl icke vara herrarnas mening, som
vilja köpa direkt, att staten skall först utbetala 81/, miljoner
kronor, sedan bygga en järnväg och börja med brytning af en
malm, som icke lämpar sig för skeppning, utan för egna behof
i framtiden. Jag hemställer då till herrarna, huruvida icke det
aftal, som föreligger, gestaltar sig både ekonomiskt och praktiskt
mycket fördelaktigare.
Angående
inköp för
statens räk¬
ning af aktie¬
bolaget
Svappavaara
malmfält till¬
höriga gruf-
ror m. m.
(Forts.)
03. 30
Angående
inköp för
statens räk¬
ning af aktie¬
bolaget
Svappavaara
malmfält till¬
höriga gruf-
vor m. m.
(Forte.)
Fredagen den 29 Maj.
Hvad är det jag gör, om jag går in på statsutskottets för¬
slag? Jo, jag förvärfvar Svappavaara därigenom att jag upp¬
offrar 4x/2 miljoner ton mera ur Grängesbergsbolagets grufvor, än
jag förut tänkt. Jag har direkt icke att göra med hvilka summor
jag betalar för Svappavaara och Leveäniemi, utan jag får betala
detta på det sätt, att jag medgifver 4x/2 miljoner af de 9 miljoner,
bolaget skulle få ytterligare bryta på de förut upptagna fälten.
Nu säger man, att staten lämnar från sig sin handlings¬
frihet. Kan det verkligen vara herrarnas mening, att staten
skulle förvärfva Svappavaara utan att aftal göres angående bryt¬
ning af malmen därstädes och sedan utskeppar Svappavaara-
malm i konkurrens med de existerande bolagen? Meningen är
väl icke att sätta ned priset på malmen för utlänningarna?
Samma mening yttrades i fjol, det ansågs då såsom ett hufvud¬
skål, hvarför man genom det nya kontraktet medgaf en större
brytning, att staten skulle få inkomst på den malm, som expor¬
terades. Detta vore just ett sätt att bereda inkomst åt staten,
om den själf uppträdde som konkurrent! Sannolikt är, att ett
af hufvudskälen, hvarför Gellivarebolaget ville vara med om ett
så beskaffadt aftal — jag kan icke bedöma i hvad mån vinsten
är stor eller liten — var den omständigheten, att man fruktade
för konkurrens, och att denna fara blefve undanröjd genom
aftalet.
Jag ber herrarna betänka, huru mycket dyrare en likvid
med 81/2 miljoner kontant blir än detta aftal. Man skulle lägga
ned dessa 8x/2 miljoner i gruffälten, men ej vara berättigad att
bryta samt förränta dessa 8x/2 miljoner förrän vid den tid, då
våra malmer i mellersta Sverige tagit slut, så att man behöfver
förstärkning från dessa grufvor. Med ränta på ränta kommer
man då upp till SO miljoner. Anse herrarna det vara klokt att
under närvarande förhållanden öka annuiteterna å våra utländska
lån med sådana belopp? Herrarna veta, på hvilken ståndpunkt
jag stod i fråga om det förra förslaget. När jag läst detta för¬
slag, fann jag det vara mycket lyckligt hopkommet, och jag tror
således, att vill man allvarligt förvärfva dessa malmfält, vill man,
att staten skall hafva fria händer, bör man godkänna stats¬
utskottets förslag.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Håkanson: Den siste ärade talaren frågade, hvad
meningen var, om man skulle utbetala dessa 81/, miljoner kronor
och hafva malmen på lager. Därpå yttrade han ungefär det¬
samma, som herr statsrådet förut sagt, eller att det förmodligen
vore meningen att bygga en järnväg och bryta malm. Jag har
icke hört någon af dom, som hafva samma åsikt som jag, säga,
att här vore fråga om att bygga någon järnväg till Svappa¬
vaara. Vi hafva endast uttalat, att då det dröjer många år, innan
37 \:o 63.
Fredagen den 29 Maj.
malmbolagen kunna bryta och utfrakta de malmkvantiteter, som
de enligt förra årets aftal äro berättigade att bryta och utfrakta,
så brådskar det icke med att gifva dem ökade rättigheter. Huru
frågan om malmbrytningen vid Svappavaara skall lösas, det är
eu sak, som nu icke behöfver afgöras.
Herr Wallenberg: Sysslande med grufaffärer har ett för¬
underligt inflytande på folk. De bli alldeles som berusade. Eu
annan företeelse är också påfallande, nämligen att i dylika frågor
uppträder alltid ett stort antal sakkunniga. Den sistnämnda om¬
ständigheten gör, att äfven jag dristar att yttra mig i frågan.
Jag vill först meddela kammaren, att svenska regeringen
äger i detta ögonblick inom sig en person, så sakkunnig och
hemma i affärer, att, när jag tänker tillbaka, jag icke kan på¬
minna mig, att svenska regeringen någonsin förut har haft eu
sådan förmåga. När han en gång afgår, kommer det att dröja
länge, innan man ånyo får en så kvalificerad person inom rege¬
ringen. Jag menar hans excellens statsministern. Han lyckades
i fjol efter otaliga strider och efter då föreliggande omständighe¬
ter lösa den norrbottniska malmfrågan på ett för svenska staten
särdeles lyckligt sätt. Det är visserligen sant, att jag för min
del icke i allo gillade den princip, som där applicerades, ty det
hette icke då: »do, ut des», utan det var endast fråga om att
taga. Den gamla häfdvunna äganderätten träddes på ett ganska
betänkligt sätt för nära. Emellertid kan det icke bestridas, att
icke aftalet var mycket fördelaktigt för svenska staten. Rege¬
ringen har i det aftal, som nu föreligger, tillämpat samma prin¬
cip, nämligen att göra en god affär för svenska staten utan att
det skulle kosta staten något nämnvärdt.
Alla tyckas vara ense om, att svenska staten skall köpa
dessa gruffält, meningarna skilja sig endast i afseende å betal¬
ningssättet. Det betalningssätt, som regeringen föreslagit, förstår
jag, och det tilltalar mig, ty genom att använda detta betalnings¬
sätt vet svenska staten precis hvad den betalar för dessa malm¬
fält, eller i det närmaste ingenting. Dessutom vinner man den
fördelen, att man i de tider, som nu äro, icke behöfver öka vår
statsskuld och betala ut en årlig annuitet utan att få en mot¬
svarande inkomst. Man slipper att låna för ett ändamål, som
möjligen i framtiden blir produktivt, men för närvarande icke
är det. Annuiteten på do 81/2 miljonerna efter 4 procent ränta
och en half procent amortering blir 380,000 kr. om året, och den
skall utgå, utan att motsvarande belopp ingår till statskassan.
De skäl, som tala för, att denna affär skall göras, äro dels
det beslut, som Riksdagen fattade år 1901 att för sin del med¬
gifva koncession å järnväg mellan statsbanorna och Svappavaara
malmfält, och dels att, som vi alla veta, utlänningar hafva afse-
värda fordringar hos detta malmbolag.
Angående
inköp för
statens räk¬
ning af aktie¬
bolaget
Svappavaara
malmfält till¬
höriga graf-
vor m. m.
(Forts.)
>';• 63. 3S
Angående
inköp för
statens räk¬
ning af aktie¬
bolaget
Svappavaara
malmfält till¬
höriga grvf-
vor m. fn.
(Forts.)
Fredagen den 29 Maj.
Vi kunna i detta land lagstifta äfven i den riktningen, att
den enskildes äganderätt trädes för nära, men vi ha icke hunnit
så långt, att vi kunna tillintetgöra den utländska äganderätten.
Jag misstänker, att utlänningarna komma att häfda sin ägande-
och fordringsrätt alldeles oberoende af svenska lagar och för¬
ordningar. Ett ytterligare skäl, hvarför vi böra biträda det för¬
slag, som KunglMaj:t framlagt, är, att det väl icke är meningen,
att svenska staten skall börja idka grufdrift eller lämnar den till
andra än dem, som nu hafva grufdriften i Norrbotten om hand,
för att etablera en konkurrens, hvars följd naturligtvis blir en
nedsättning af malmpriset. Hvem får lida däraf? Jo, landet i
sin helhet genom minskad export och staten, som delägare i Norr¬
bottens malmfält.
Jag tillåter mig att yrka bifall till statsutskottets förslag,
hufvudsakligen på de skälen, att här veta vi, hvad affären kostar
oss, för denna åtgärd behöfver icke staten vidkännas någon im¬
produktiv annuitet, och vår export kommer under för öfrigt nu
ogynnsamma förhållanden att ökas.
Herr Boman: Blott några ord med anledning af den siste
talarens yttrande. Jag tror tvärtom, att man mera säkert vet,
hvad 81/* miljoner äro än hvad man vet om 5 miljoner plus
den fördel, som grufaktiebolagen skulle få. Den siste talaren,
som ju är en framstående finansman, sade, att just vid dessa
konjunkturer vore det gynnsamt att icke få en stor annuitet.
Jag undrar, om det icke vid nuvarande konjunkturer skulle vara
önskligt att åstadkomma en utländsk upplåning af hela beloppet,
8V2 miljoner, då ju en stor del af dessa penningar åter skulle
gå ut ur landet, så att det skälet, som den ärade talaren åbe¬
ropade, tror jag icke är så klart.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Törnebladh: Då jag inom utskottet deltagit i den
sista behandlingen af detta ärende, skall jag be att få säga
några oord.
Åtskilliga af herrarna hafva med skäl framhållit, att svenska
staten bör bevara sin handlingsfrihet. Detta kommer staten att
göra så till vida, att dessa malmfält bevaras i orubbadt skick åt
staten och med full nyttjanderätt efter en tid. Men svenska
staten bevarar sin handlingsfrihet äfven därutinnan, att det i
närvarande stund är lättare att göra upp med Grängesbergsbo-
laget än det blir, efter det staten har köpt malmfälten. Tv
Grängesbergsbolaget påverkas nu af fruktan för konkurrensex¬
port och den kan icke undvikas, om koncession medgifves. Kon¬
cession kan icke nekas, om icke staten köper. När nu staten
köpt, kommer Grängesbergsbolaget att resonera på följande sätt:
Staten har nog fältet, men staten bygger icke banan, det aktar
39 N:o 63.
Fredagen den 29 Maj.
sig nog staten för, ty den vill icke konkurrera med oss; då sätta Angående
vi våra villkor på helt annat sätt än nu. Jag tror därför, att inköp för
det är klokast att göra upp affären nu. ning^f aktie-
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag. bolaget
■ ' ' ' ■ '• III'! MM ■ ■ Svappavaara
Herr Cavalli: Det var verkligen min afsikt, då jag gick 'malmfält till¬
it i dag, att icke yttra mig i den föreliggande frågan, men
diskussionen bär tagit en sådan riktning, att jag tror mig icke (Forts)
böra underlåta att säga några ord.
Från denna plats bär nyss, om jag bort rätt, förklarats det
vara synnerligen önskvärdt, om i närvarande stund verkställdes
en utländsk upplåning, och att det är mycket förmånligare att
låna 81/2 miljoner än 5 miljoner kronor. Det är allt si och så
med den saken. Ett är att låna och ett annat att betala igen.
Jag bar på sista tiden till följd af yttranden i diskussioner och
i pressen börjat tro, att man alldeles eller åtminstone väsentligen
lämnar å sido den senare delen af frågan. Det är, mina herrar,
för oss af yttersta vikt att ställa så till, att vi hafva medel för
att täcka annuitetema på de utländska statslån, som vi redan nu
hafva och kunna komma att taga upp. Hvad kan det då vara
för fördel med att öka vår statsskuld med 3'/2 miljoner kronor
utöfver hvad som är nödigt?
Nu har jag hört, att detta skall vara ett relativt ringa be¬
lopp. Ja, nuförtiden är ju allting i penningväg så ytterligt ringa;
hvad som för några år sedan ansågs för stora summor är numera,
snart sagdt, utan betydelse. »Vi hafva ingen rädsla alls för att
sätta oss i skuld», säges med största pondus och framhålles t. o. m.
såsom höjden af finansiell vishet. »I hvarje fall ha vi ingen rädsla
för att upptaga utländska lån.» Javäl, men när vi skola betala
ut våra annuiteter, ställer sig saken något annorlunda.
»Dessa 31/, miljoner mer eller mindre spela ingen roll.»
Men hvad är det, som spelar en roll? I ena fallet köper staten
en affär, som den skall omhändertaga, och i det andra fallet får
staten göra upp med ett bolag, som tar hela risken. Staten riskerar
i senare fallet ingenting och får dessutom en säker inkomst, på
sätt af kontraktet tydligt framgår. Det vill därför synas mig, som
man gjorde klokt uti att något tänka sig för, innan man skuld¬
sätter sig mer än hvad som är oundgängligen nödvändigt.
Icke förnekar jag, att vi för produktiva ändamål behöfva
upptaga lån, jag har endast velat varna för att med gladt mod
beträda lånevägen, när det icke kräfves. Hvar och en, som tagit
del af detta kontrakt, måste säga, såvidt jag förstår, att statens
intressen här blifvit tillvaratagna och på ett skickligt sätt tillgodo¬
sedda, då staten endast beredts fördelar utan någon risk. Det är
den yppersta affär man kan göra. Kan någon af herrarna säga
mig en bättre affär? En förståndig affär gör man, om man
X:o «S. 40
Fredagen den 29 Maj.
Angående accepterar detta förslag. För mig vill det synas, som om alla
inköp för g|-ä[ tala för att godkänna statsutskottets hemställan, till hvilken
ning af aktie- 3a5 yrkar bifall.
bolaget
Svappavaara Herr Håkanson: Jag vill endast med anledning af den
malmfält till-ara(je talarens anförande säga, att jag förmodar, att de o1/2
vor m. m. miljoner, som han talade om, väl i hvarje fall måste upplånas.
(Forts.) Jag kan icke se, att det blir stor skillnad för staten, om ett
enskildt bolag, i hvilket staten är delägare, lånar dem i utlandet
eller om staten själf lånar. Det har på senare tider skarpt klandrats,
att den enskilda låneförmedlingen gått direkt till utlandet i stället
för att gå genom riksbanken eller riksgäldskontoret, och man finge
enligt vårt förslag en garanti i detta hänseende.
o o o
Herr statsrådet grefve H amil ton: Blott några ord med
anledning af hvad herr Håkanson yttrade, icke i det sista, men
i det näst sista anförandet.
Jag tillät mig framhålla, att jag kunde icke tro annat, än
att de ärade herrar, som yrka på, att staten nu skall betala ut
dessa 81/* miljoner, i själf va verket stå på samma ståndpunkt
som herr Branting och hans medmotionär. De önska, att banan
så snart som möjligt bygges till Svappavaara och att malmen
där skall exploateras. Herr Håkanson säger, jag ber få fästa
uppmärksamheten därpå, att »ingen i denna kammare, som står
på herr Bomans sida, har yrkat på, att banan skall byggas till
Svappavaara, vi vilja endast, att staten icke skall binda sina
händer.»
Hvad är meningen med att tala på det viset? Om staten
icke bygger banan till Svappavaara, så är det ju staten alldeles
likgiltigt, om den binder sina händer med afseende å exporten
därifrån. Nej, det hänger icke ihop, utan anledningen måste vara
en annan. Den kan icke vara en annan än den, att herrarna
anse det vara olämpligt att använda Kiirunabolaget som mellan¬
hand. Ni, mina herrar, som yrka på detta, vilja ovillkorligen,
att staten skall föra en sådan malmpolitik, att den tager upp och
exploaterar dessa grufvor, Mertainen, Svappavaara och Salmivaara,
och på det sättet visar, att staten bär fria händer. Men icke skall
man tala om, att staten icke skall binda sig, och på samma gång
protestera mot, att man bygger en bana till dessa malmfält.
Herr Cavalli: Jag måste svara den ärade representanten
för Älfsborgs län, som gaf mig ett svar. Jag framhöll, som det
förefaller mig, tämligen tydligt, att det finnes två moment i en
låneaffär. Det ena är att låna och det andra att betala igen.
I den replik jag fick, talade han endast om att låna, men glömde
bort den senare delen. Jag torde måhända icke hafva tillräckligt
It N:o GS.
Fredagen den 29 Maj.
tydligt uttryckt mig första gången, men det gifves en liten skillnad Angående
i herr Håkunsons och min tankegång. I det ena fallet, nämligen Jatens^räJc-
om bolaget lånar dessa 3Va miljoner — om det lånar dem frhnning af aktie-
utlandet eller kan skaffa inländska penningar, vet icke jag, den bolaget
ärade representanten tycks ha bättre reda på det än jag — blir Svappavaam
det bolaget, som får betala annuiteterna, i det andra fallet blir 'kf^^gruf-
det herr Håkanson och jag och öfriga skattdragande, som 1'å betala vgr m
dem, ända till dess att affären ger inkomster. (Forts.)
Herr Enhörning: Herr grefve och talman! Herr statsrådet
och chefen för civildepartementet yttrade under sitt nästföregående
anförande, att de, som följa herr Boman, skulle gärna se, att
frågan folie, ålen så är icke förhållandet. Vi hafva ju tydligt
uttalat oss för ett inköp af dessa malmfält, och vi hafva ett så
stort förtroende för regeringen, att vi vilja lämna regeringen
fullmakt in blanko för detta inköp, under förmodan, att regeringen
sedermera inkommer med något förslag, som den kan finna lämpligt
för tillgodogörande af dessa rikedomar utan årlig ränteförlust för
staten. Det är från min synpunkt icke alldeles omöjligt att upp¬
taga eu bana till Svappaväara och de andra malmfälten, när tiden
därför kan vara inne, och under tiden är det ju ej något, som
hindrar att medgifva Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag rätt
till större export för att på så sätt täcka den årliga räntan och
annuiteten å det nya lånet. Jag ser icke någon förfärligt stor
fara däruti, att det blir tvenne stora exportörer af malm från
Norrbotten. Konkurrenterna skulle då bli staten och de med
staten nu samverkande bolagen, af hvilka staten redan äger hälften,
och under dylika omständigheter förefinnes ju icke den minsta
anledning till oro för någon som helst konkurrens på den utländska
malmmarknaden. Huru förhåller det sig väl med trävaruexporten?
Det finnes öfver ett hundratal trävaruexportörer, utan att från
statens sida någon fruktan däröfver försports. Om staten nu
öfverlämnar dessa malmtillgångar i ett enskildt bolags händer
och således monopoliserar så godt som all malmexport från Norr¬
botten, kan staten likaväl öfverlämna sina skogar åt trävaru¬
bolagen för att på ett förnuftigt sätt exploatera dem.
Doktor Cavalli hade en viss rädsla för att vidtaga några
ytterligare låneoperationer. För min del kan jag icke finna, att
vi behöfva vara så synnerligt rädda därför äfven i dessa tider —-
då vi göra det för ett produktivt ändamål. Rädda gossar äro vi
icke, och allra minst tyckes mig den ärade ordföranden i bevill¬
ningsutskottet vara det. Eljest stode han icke i spetsen för riks-
gäldskontoret, som nu kraf ver en man med framsynt blick för
de finansiella krafven.
Jag yrkar fortfarande, herr grefve och talman, bifall till herr
Bomans förslag.
N:o 63. 42 Fredagen den 29 Maj.
Angående Herr Magnuson: Jag skall bedja att i korthet, särskild1
statens räk- på grund .af det sista anförandet, få såga, att jag obetingad1
ning af aktie- ansluter mig till utskottets förslag. Jag både icke tänkt att upp-
bolaget träda i denna fråga, men vill nu hafva utsagdt, att jag visserligen
Svappavaara icke var någon beundrare af den transaktion, som i fjol gjordes
iSaqruf'1 fråga om ?rufköI)en> och att jag delvis af samma orsaker icke
vor m. m. heller nu vill vara med om att utvidga statens grufmköp med
(Forts.) utsikt, att staten uppträder som industriidkare och exportör på
detta område. Men jag tror, att så blir händelsen, om herrarna
bifalla herr Bomans förslag.
Den kombination, som gjorts beträffande detta köp, anser
jag dock vara ganska lyckligt funnen. För mig ställer sig frågan
på detta sätt. Svappavaara får ligga obrutet tills vidare. Eu
mot köpet delvis svarande kvantitet malm får däremot brytas och
exporteras från andra under arbete varande malmfält. Staten
förvärfvar Svappavaara och Leveäniemi för 41/, miljoner ton
malm, som få exporteras från Kiirunavaara eller Gellivare malm¬
fält. Köpeskillingen för de förstnämnda malmfälten erlägges
sålunda till stor del af Luossavaarabolaget. Detta är obestridligen
för staten ekonomiskt fördelaktigt, och vidare — hvilket jag under
nuvarande förhållanden och med hänsyn till den rådande pen¬
ningställningen anser vara alldeles riktigt — slippa vi att anlägga
ännu eu dyr och lång järnväg i Norrbotten, åtminstone under de
närmaste åren.
Mot den utsträckta brytningen vid Kiirunavaara —- en ökning
af 9 miljoner ton under den långa perioden 1915—1932 — har
jag alls inga betänkligheter hvarken såsom jämtillverkare eller
god svensk patriot, och jag hoppas att bli ansedd såsom sådan,
oaktadt jag nu ansluter mig till regeringens och utskottets förslag
och därmed vill bidraga till att vi betala detta köp med export
af ytterligare malm från Kiirunavaara eller Gellivare.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande punkter yrkats, dels
att hvad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, af herr
Boman, att kammaren skulle bifalla utskottets hemställan i
punkten a) oförändrad och i punkten b) med den ändring, att
orden Hem miljoner» utbyttes mot »åtta och eu half miljoner»,
samt af slå utskottets hemställan i punkten c).
Sedermera gjorde herr talmannen proposition jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse proposition på bifall till hvad
utskottet hemställt vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Fredagen den 29 Maj.
43 N:o 03.
I)en, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i sitt utlå¬
tande n:o 187, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Angående
inköp för
statens räk¬
ning af aktie¬
bolaget
Svappavaara
malmfält till¬
höriga gruf-
vor m. m.
(Forts.)
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan i punkten a) oför¬
ändrad och i punkten b) med den af herr Boman föreslagna änd¬
ring samt afslås utskottets hemställan i punkten c).
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—78;
Nej—25.
Föredrogs ånyo statsutskottets den 27 och 28 i denna månad 1/rågasatl
bordlagda utlåtande n:o 188 i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående förvärfvande för statsverkets räkning af Strömsholms strömsholms
kanal m. m. kanal m. m. I
I en till Riksdagen den 27 mars 1908 afiåten proposition,
n:o 123, hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen
bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma
dag, föreslagit Riksdagen:
att, med godkännande af det i statsrådsprotokollet intagna
förslag till kontrakt angående förvärfvande för Kungl. Maj:tsoch
kronans räkning af Strömsholms kanal och viss annan Ströms¬
holms nya kanalbolag tillhörig egendom, medgifva, att Kungl.
Maj:t ägde i enlighet med samma kontrakt träffa öfverenskom¬
melse med kanalbolaget om förvärfvande för statsverkets räkning
af den i kontraktet angifna egendom, med rätt för Kungl. Maj:t
att i kontraktet vidtaga de formella ändringar, som kunde finnas
påkallade;
att bemyndiga riksgäldskontoret dels att till kanalbolaget i
enlighet med kontraktet utbetala köpeskillingen, 323,400 kronor,
dels att till handels- och sjöfartsfonden öfverlämna ett belopp af
54,000 kronor, motsvarande bolagets återstående skuld till denna
fond, dels ock att inlösa bolagets återstående obligationslån 22,000
kronor;
K:o 63. 44
Ifrågasatt
förvärfvande
åt staten af
Strömsholms
kanal m. m.
(Forts.)
Fredagen den 29 Maj.
att medgifva, att statskontoret finge öfvertaga förvaltningen
af kanalens reparationsfond, och att för sådant ändamål de värde¬
handlingar, hvari fonden vore placerad, från riksgäldskontoret
öfverlämnades till statskontoret;
att besluta, att kanalverkets årliga nettobehållning skulle
öfverlämnas till statskontoret för att ingå bland statsverkets in¬
komster; samt
att medgifva, att kanalen och den öfriga egendom, med
undantag af omförmälda reparationsfond, som genom kontraktet
af staten förvärfvats, finge, intill dess annorlunda blefve beslutadt.
stå under den förvaltning Kungl. Maj:t bestämde, äfvensom att
kostnaderna för kanalens förvaltning och underhåll m. m. finge
bestridas af kanalverkets inkomster.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på angifna grunder
hemställt, att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke måtte
vinna Riksdagens bifall.
Herr statsrådet grefve Hamilton: Herr talman, mina
herrar! Statsutskottet är ju enhälligt i afseende å den förelig¬
gande frågan, och det lider mot riksdagens slut, så kammaren
kanske kunde hafva det anspråket på mig, att jag toge mitt
nederlag med tystnad. Jag skall icke heller säga många ord, men
jag har dock velat framhålla, att det jag beklagar är icke så
mycket själfva afslaget som dess mer den form, under hvilken
det skett, i det att utskottet totalt underkänt såväl värdet af mitt
omdöme som värdet af mina beräkningar och att utskottet så att
säga sökt alldeles omöjliggöra, att denna fråga åter må komma
fram i någon form. Det är detta jag anser vara skada. Här är
dock förhållandet i korthet det, att staten skulle betala icke fullt
400,000 kronor. För detta skulle staten erhålla icke mindre än
317,033 kronor 33 öre i fullgoda värdepapper, 56,500 kronor i
inventarier, redskap och materialier och därjämte 3 egendomar,
taxerade till 100,500 kronor, allt detta således sammanlagdt be¬
tydligt mer än hvad staten skulle betala. Dessutom skulle staten
på köpet, så att säga, få hela kanalen med slussverk och bygg¬
nader, Borgås hamn och lastageplats samt Borgås bro äfvensom
åtskilliga ganska värdefulla vattenfall. Jag har ansett det vara
en riktig princip att staten söker blifva ägare af vattenkommu-
nikationsleder, icke så mycket för att därmed göra affär som för
att hålla dem uppe.
Här är det ju fråga om en gammal segelled af ganska stor
betydelse för de orter, i hvilka den går fram. Den kan på grund
af föreliggande förhållanden faktiskt icke drifvas med fördel af
de enskilda ägarna. Men däremot kan det hända, att kringlig¬
gande järnvägsbolag finna med sin fördel förenligt att förvärfva
kanalen — för att lägga ned den och på så sätt få hela frakten
Fredagen den 29 Maj.
4ö
N:o C3.
på järnvägarna. För min del har jag ansett, att det vore stor
skada, om så skulle ske, och därför har denna proposition fram¬
lagts, som ju faktiskt, om man icke ser på de förhållanden ut¬
skottet berört, ovillkorligen måste anses föreslå en ganska god
affär, ja, rent af en present till staten, kan man säga.
Nu hafva de värderingsman, som afgifvit yttrande häröfver
— och de äro fullt sakkunniga personer — vitsordat, att kanalen
iir väl underhållen, att där lagts ned mycket och hvad som är
fullt behöflig!, så att det icke beliöfver göras något vidare med
den. De hafva likväl framhållit såsom önskvärdt, att man vid¬
tager en ytterligare förstärkning af vissa kanalbankar samt för¬
stärkning af kanalsidorna under vatten i de gräfda kanaldelarna
medelst stenskoning äfvensom att åtskilliga upprensningar före¬
tagas. Kostnaden härför, hvilken emellertid icke behöfver ske
för närvarande, hafva de värderat till 120,000 kronor.
Jag har låtit en annan också mycket sakkunnig person
efteråt granska dessa siffror, och han har sagt, att det är utan
tvifvel för högt beräknadt. Det kan gå för mycket billigare.
Men 120,000 kronor är nu den siffra man härvidlag har att
röra sig med.
Nu säger emellertid utskottet, att förslaget bör icke bifallas,
tv i olikhet med departementschefen tror utskottet, att man kan
vara alldeles öfvertygad om »att, i händelse kanalen kommer i
statens hand, ej blott förvaltningskostnaderna skulle blifva afse-
värdt högre än nu, utan ock anspråk på kanalledens försättande i
fullt tidsenligt skick komme att framställas och äfven göra sig
gällande». Och så afstyrker utskottet propositionen under åbe¬
ropande af och med varning för de betydande utgifter och stora
uppoffringar, som härigenom skulle ådragas statsverket. Jag be-
tviflar nu icke alls, att, om kanalen kommer i statens hand, man
naturligtvis kraftigare skall påyrka farledens upprensning, och
möjligen kan den lilla kår af tjänare, som är anställd vid kanalen,
framställa litet större anspråk på lön, men hur man i all rimlig¬
hets namn behöfver så starka ord som »betydande utgifter» och
»stora uppoffringar», kan jag icke förstå. Äfven om utskottet
skulle hafva alldeles rätt, är det säkerligen icke stora summor det
gäller. Staten bör låta sig angeläget vara, tror jag, att denna
för kringliggande orter nyttiga, uråldriga farled uppehälles. Jag
tillåter mig därför, herr talman, yrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till nu på¬
gående sammanträdes fortsättande kl. 7 på aftonen.
Friherre Palmstierna: Herr statsrådet och chefen för
civildepartementet har visserligen redan framhållit betydelsen af
Kungl. Maj:ts förslag och hemställt om bifall till detsamma, men
Ifrågasatt
förvärfvande
åt staten af
Strömsholms
kanal tn. m.
(Forts.)
>':o C3. 46
Ifrågasatt
förvärfvande
åt staten af
Strömsholms
kanal in. m.
(Forts.)
Fredagen den 29 Maj.
då jag tror, att frågan nu borde ordnas, skall jag anhålla att
också få yttra ett par ord.
Såsom herr statsrådet redan framhållit, säger utskottet, att
det i motsats mot departementschefen hyser »den uppfattningen,
att förvärfvandet af kanalen skulle, ur ren affärssynpunkt be-
traktadt, visa sig vara för staten förlustbringande». Ja, affären
är, såsom också nyss nämndes, ungefärligen i runda tal den, att
staten skulle betala ut nära 400,000 kronor och få valuta för
500,000 kronor! Det vill säga i den valutan är inberäknad en
reparationsfond på 300,000 kronor i värdepapper, som förvaras i
riksgäldskontoret, äfvensom dessa inventarier, redskap och mate-
rialier för 50,000 kronor samt jordvärden till 100,000 kronor och
vattenfallen. Vattenfallen äro nu utarrenderade för 16,000 kronor,
och man vet, huru dessa framdeles komma att stiga i värde. Allt
detta skulle man nu få förutom kanalen.
Då är frågan: bär sig kanalen eller icke? Nu amorterar
den i alla fall 13,000 kronor om året, 9,000 på ett håll och 4,000
på ett annat. Besiktningsmännen hafva också sagt, att in¬
komsterna torde kunna beräknas till ungefär 65,000 kronor och
utgifterna till 45,000 kronor; således kunde kanalen rendera om¬
kring 20,000 kronor om året, eller om man låter reparations¬
fonden vara kvar, skulle den i alla fall gifva 6,000 kronor om
året till reparationer mer än vanligt.
Herr statsrådet framhöll också, att det påpekats, hurusom
kanalen kan anses vara väl underhållen. Frågan blir då, hvar¬
för vilja aktieägarna sälja företaget, hvarför hemställa de till
staten att köpa kanalen? De hafva flera skäl härtill. Ett af
dessa är, att där är samlad en reparationsfond på 300,000 kronor,
som staten genast skulle kunna få för att betala köpet med, men
som aktieägarna själfva icke få röra, förrän mycket stora repara¬
tioner påfordras. Detta har nu icke behöft ske, och därför ligger
nu denna fond där, som de visserligen få ränta på, men som i
alla fall är fastlåst för dem.
När det nu ligger 9 stycken stora bruk utefter kanalen,
Indika i många år haft den allra största fördel af densamma, hur
kan det då komma sig, att kanalen icke bär sig? Jo, detta beror
därpå, att fem järnvägar sökt upp bruken, och några af dessa
järnvägar gå rent af öfver kanalen på broar. En bro användes
icke blott för tågens framförande öfver kanalen, utan t, o. m.
växling^ äger rum på densamma, så att kanaltrafiken icke får mer
än 4—5 timmar om dygnet till sitt förfogande. Detta har staten
tillåtit. Jag vill därför påstå, att staten har stora förbindelser till
kanalbolaget, när staten utan ersättning till bolaget tillåtit, att så
många järnvägar gå icke blott utefter, utan rent af tvärt öfver
kanalen, så att de hindra kanalfarten. Och hur skötes nu för
resten dessa järnvägar! Jo, under sommaren, då kanaltrafiken
pågår, sänka järnvägarna frakten från bruken, hvilket gör, att
Fredagen den 29 Maj.
47 N:o (tf.
kanalbolaget också måste sänka trakten, men så fort det fryser Ifrågasatt
till, höja järnvägarna taxan. Skulle nu kanalen slås ihjäl, så-^j
finge bruken nog lära sig att betala frakt! Sedan den femte järnvägen strömsholms-
år 1899 tillkommit, bär kanalbolagets inkomst på 4 år sjunkit kanal m. m.
med 60 %. Detta har dock inträffat på grund af att staten till- (Forts.)
låtit dessa järnvägar gå fram där, utan ersättning för kanalen och
utan att förbehålla sig, att taxorna skulle blifva jämna.
Nu säger utskottet, att det blir så stora pretentioner på
staten, ifall den skulle öfvertaga kanalen, så att det blefve för
dyrt; man kunde väl eljest tänka sig, att staten skulle hafva någon
rygg, så att den icke precis behöfde falla undan för alla preten¬
tioner, som komma fram!
Staten har, enligt min uppfattning, således genom att släppa
fram alla dessa järnvägar därstädes utan någon ersättning för
kanalbolaget och genom att tillåta järnvägarna att ställa sina
taxor huru som helst, så att de under sommaren, som sagdt, kon¬
kurrera med låga fraktsatser, medan de taga igen det på vintern
med höga fraktsatser, stor skuld i bolagets nuvarande svårigheter.
Då härtill kommer, att den kungl. propositionen är tillstyrkt af
alla myndigheter som nu haft med saken att göra, och de äro
icke så få, samt att Riksdagen redan beslutat inrättandet af eu
vattenfallsstyrelse, som skulle hafva hand om kanalerna, hemställer
jag, herr grefve och talman, om bifall till Kungl. Maj:ts propo¬
sition, eller hoppas jag åtminstone, att, om den blir afslagen, den
må komma igen till nästa år.
Grefve Lewenhaupt: Herr talman, mina herrar! Det är
mycket beklagligt, att utskottet ägnat denna fråga eu så lätt be¬
handling, som det gjort. Man märker också tydligt, att utskot¬
tet icke haft att tillgå någon i egentlig mening sakkunnig leda¬
mot, som kunnat upplysa utskottet om den stora betydelse, som
den ifrågavarande kanalleden har för hela den kringliggande
orten, för Västmanlands bergslag och för Dalames bergslag likaså.
Som vi alla veta, har denna kanal synnerligen gamla anor.
Redan i midten af 1700- talet började man att göra förarbeten
för den ifrågavarande kanalen. Först byggdes den ju i ganska
anspråkslös skala, men den utvidgades sedermera till sin nuva¬
rande storlek.
Vid början af 1840-talet blef denna trafikled genom sär¬
skilda privilegier och statsunderstöd garanterad den hjälp, som
den då fick, och utfördes i enlighet med det upprättade byggnads-
förslaget, så att den i början af 1850—talet stod färdig. På den
tiden funnos inga järnvägar i Bergslagen. Norbergs järnväg var
den första, som byggdes där, och den byggdes, vill jag minnas,
i midten af 1850-talet; anlades för att frakta ned malm från
Norbergs grufvor till kanalen för vidare befordran.
Behofvet vid de stora bruken voro på den tiden mycket
S:o 63.
Ifrågasatt
förvärfvande
åt staten af
Strötnshotms
kanal m. m.
(Forts).
48 Fredagen den 29 Maj.
små och anspråkslösa mot hvad sedermera blifvit förhållandet
beträffande behofvet af malm, och kanalen kunde på den tiden
fullgöra alla de funktioner, på hvilka man billigtvis kunde hafva
anspråk. Så började emellertid de stora järnvägsföretagen i
mellersta Sverige. ‘År 1876 blef Stockholm — Västerås — Bergs¬
lagens järnväg färdig att förbinda Köping med Stockholm och
Tillberga med Norbergs gruffält. Det kan man säga var det
första kraftiga grundskott, som kanalen fick, i det att rentabili-
teten då började aftaga. Efter byggandet af denna järnväg blef
det i midten af 1890-talet beslutadt, att en ny järnväg skulle anläg¬
gas mellan Krylbo och Örebro, hvarigenom en högst väsentlig
trafik afieddes ifrån kanalen. Sålunda erhöll Fagersta med flera
bruk på denna väg sitt malmbehof, som förut fraktats på kanalen.
Så kom ytterligare för några år sedan ett nytt järnvägsföretag
till stånd, nämligen Engelsberg — Ludvika — Björbo-banan,
som Stockholm —• Västerås -— Bergslagsbolaget byggde. Detta
nya företag konkurrerade så kraftigt med kanalen, att kanalens
trafikinkomster gingo ned på ett oroväckande sätt efter denna
järnvägs fullbordande. Under de senaste åren har kanalen haft
att kämpa med svårigheter, och staten har ju själf genom sina
järnvägsanläggningar i högsta grad bidragit till att kanalen icke
kunnat uppträda konkurrerande. Det vore väl också därför logiskt
rätt resoneradt, att staten på något sätt borde gifva denna kanal¬
led något soulagement för den stora förlust den lidit genom statens
ingripande på trafikområdet dels direkt genom Krylbo Norberg,
dels indirekt genom koncessioners beviljande till enskilde.
Det är ju alldeles klart och tydligt, att om det fortsätter på
detta vis, dröjer det troligen icke länge, förrän kanalens styrelse
icke ser sig i stånd att upprätthålla trafiken, därför att omkost¬
naderna vilja genom konkurrensen växa inkomsterna öfver hufvu-
det. Man vet ju alltid, att i en konkurrensstrid den svagare
parten till slut blir utmattad och dödad, om den icke på något
sätt kan stödjas; och om icke särskildt gynnsamma omständig¬
heter inträffa, blir den slutligen tvungen att gifva tappt.
Nu har kanalstyrelsen vändt sig till staten och föreslagit,
att staten skulle inköpa kanalen. Som vi veta, är kanalen af
ganska stor betydelse för den ort, hvilken den genomlöper, särskildt
för den nordligaste delen af Västmanlands och södra delen af
Dalarnas bergslag, där kanalen har sin ändpunkt, nämligen vid
Smedjebacken. Utefter hela denna kanalled har uppstått det
ena större äfvensom mindre industriella företaget efter det andra,
och de stora bruken hafva utvidgat sin rörelse, så att äfven de
fortfarande behöfva anlita kanalen, fastän i mindre skala. Vi
hafva t. ex. en pappersmassefabrik längst ned bland de stora
anläggningarna, vid Sörstafors. Åtskilliga stora tegelbruk ligga
också där omkring invid kanalen och hafva sin trafik på den.
De stora järnbruken hämta icke allenast malm till någon del på
49 N:o 63.
Fredagen den 29 Mnj.
kanalen allt fortfarande, utan äfven kol från Smedjebacken och Ifrågasatt
från Norrland, hvilka stundom lastas om vid kanalens andra förvärfvande
ändpunkt, Strömsholm. Om kanalen nedlägges, kommer detta såle- aströmsholms
des att hafva en mycket ödesdiger följd för icke så få orter i kanal m. m.
Västmanland, hvilka hafva sin trafik på densamma. Då jag är (Forts.)
representant för Västmanlands län, kan jag därför icke underlåta
att påpeka detta befarade förhållande, på det att Första Kam¬
maren bör förstå, att det resultat, till hvilket utskottet kommit,
icke alls har, som man säger, någon anslutning inom den ort,
därifrån jag är, utan tvärtom följes där denna fråga med bekym¬
mer för framtiden, därest kanalleden skulle upphöra.
Jag tycker för öfrigt också, att utskottets motivering är
ganska mager. Den upptar egentligen blott kanalens rentabilitet,
men om vi se på den utredning, som finns i det afgifna utlåtan¬
det från Kung], Maj:t och kanalbolagets styrelse, visar det sig ganska
tydligt, att staten skulle få skälig ränta: 4 procent beräknas på
den inköpssumma, hvilken staten skulle erlägga. Tar man hänsyn
till andra omständigheter, så stärkes man ännu mer i tron på den
vikt, som bör fästas vid kanalens betryggande för framtiden. Ut¬
skottet nämner här t. ex., att det icke är något stort allmänin¬
tresse förbundet med kanalen; men hela denna betydande ort
från Dalarne, från sjön Barken och ända ned till Mälaren måtte
väl kunna sägas hafva ett allmänt och stort intresse af företaget.
Där hafva vi dels den stora fabriksbefolkning, som lefver på
arbetet vid fabrikerna, dels landtbefolkning, som också har in¬
tresse af att fabrikerna hållas i gång, emedan de ha afsättning
af råmaterial, till fabrikerna och lifsmedel till arbetarne. Kan
nu kanalen icke upprätthållas, är det mycket tvifvelaktigt, om
fabrikerna kunna drifvas i den stil, som nu är förhållandet, ty
de måste till stor del taga sitt råmaterial på kanalen.
Dessutom är att märka, att staten byggt andra kanaler.
Staten har t. ex. byggt Trollhätte kanal, fastän den sedan öfver-
lämnade företaget till ett bolag. Staten har byggt och upprätt¬
håller trafiken på Väddö kanal. Hvad läge då närmare till hands
än att staten ville träda emellan här, när ett så stort intresse före¬
finnes, och taga hela denna kanalangelägenhet om hand, där
staten kan erhålla företaget till sådant pris, att staten alls icke
bör gorå någon förlust, men betryggar förslaget för framtiden.
Utskottet slutar sitt yttrande med orden, att staten icke
bör träda emellan för kanaldriftens uppehållande ”och däri¬
genom underkasta sig stora uppoffringar”. Detta uttryck tror
jag är mycket öfverdrifvet, ty det har alldeles tydligt med
gjorda uträkningar påvisats, att staten skulle få 4 X på det
kapital, staten skulle lägga ut. Jag kan således icke ansluta mig
till hvad utskottet sagt hvarken i motiveringen eller i klämmen.
Jag tillåter mig därför, herr talman, yrka afslag på utskot-
Första Kammarens Prat. 1008. K:o 63.
4
X;o 63. 50
Ifrågasatt
förvärf oande
åt staten af
Strömsholms
kanal m. m.
(Forts.)
Fredagen den 29 Maj.
tets hemställan och bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposi¬
tionen.
Herr Clason: Äfven jag skall i största korthet be att få yrka
bifall till Kungl. Maj:ts proposition. Det gäller ju här obestrid¬
ligen en för de orter företaget berör synnerligen viktig trafikled,
hvilkens åvägabringande och upprätthållande alltid hittills ansetts
vara ett statsintresse, så att staten för den sakens skull gjort
betydande utlägg. Det är vidare konstateradt, att det är staten
själf, som genom att lämna koncession åt andra trafikleder, hvilka
här icke blott verka konkurrerande, utan direkt hindrande, har
gjort situationen för kanaldriften numera mindre gynnsam, ehuru
det på samma gång icke lider något tvifvel, att den i statens
hand fortfarande skulle kunna med fördel bedrifvas.
Men det är också en annan omständighet, som här för mig
verkar bestämmande, den nämligen att det enligt min uppfattning
ur nationalekonomisk synpunkt är en mycket riktig tanke, att man
så mycket som möjligt befrämjar vattenkommunikationerna i riket
— en sak, hvilkens betydelse för öfrigt väl torde framträda vid
jämförelse mellan förhållandena hos oss och åtskilliga andra länder
— medan det däremot synes mig vara synnerligen olämpligt, om
det skulle gå därhän att förut befintliga vattenkommunikationer
skulle behöfva nedläggas.
Under sådana förhållanden vill jag som sagdt yrka bifall till
den kungl. propositionen, och jag finner ett ytterligare skäl därtill i
det faktum, att just under senare tid staten vid olika tillfällen
gifvit mycket kraftiga handtag till förmån för gamla vattenkom¬
munikationers upprätthållande.
Grefve Klingspor: Herr statsrådet och chefen för civil¬
departementet har jämte andra talare påpekat vikten och betydelsen
af denna kommunikationsled och vikten för staten att äga den¬
samma. Dessa talare hafva äfven påpekat den synnerligen för¬
delaktiga affär, som staten skulle göra, ifall staten inköpte Ströms¬
holms kanal.
Det pris, som staten skulle betala, skulle ju, som herrarna
se af den kungl. propositionen, vara 399,000 kronor, och för detta
pris skulle, såsom nyss påpekades, staten få synnerligt stora för¬
delar, som skulle uppgå till väl samma värde. Visserligen är
beräknadt, att driftkostnaderna sKulle gå till 45,000 kronor och
inkomsterna till 65,000 kronor, hvadan således skulle uppstå ett
öfverskott för staten af 20,000 kronor; men nu är det ju vanligen
så att, när staten öfvertager dylika företag, pretentionerna komma
att höjas hos dem, som skola sköta verket i fråga, rätt väsentligt.
Detta synes ock af den kungl. propositionen. Det är redan fråga
om att öka aflöningen för ett par personer äfvensom att tillsätta
en ny tjänst, och det kommer alldeles gifvet icke att stanna därvid,
51 N:o 68.
Fredagen den 29 Maj.
utan i stiillet för de 45,000 kronor, som beräknats till underhålls- Ifrågasatt
och driftkostnader af företaget, komma dessa med säkerhet att förvärfvande
väsentligt ökas, kanske med 10- ä 15,000 kronor. Dessutom är strömsTolms
det eu sak, som påpekas i den kungl. propositionen, nämligen kanal m. m.
att kanalen icke är i fullt tidsenligt skick. Den är visserligen i (Forts.)
godt skick, men den behof ver hjälpas upp och när statsverket
får hand om underhållet af en farled, är det gifvet, att staten
vill underhålla den på ett fullt tidsenligt sätt. Då blifva om¬
kostnaderna för kanalens sättande i stånd vanligen dyrare än
man beräknat. Detta vet man af erfarenhet från flera före¬
gående fall.
Herr statsrådet nämnde bland annat, att det var en riktig
princip att slå in på för staten att köpa sådana här företag som
denna kanal, som man befarar eljest skall nedläggas. Jag befarar,
att om staten skall fortgå på den principen, skall det blifva ganska
dyrbart. Det finnes flera kanaler, som lida af konkurrens med
järnvägar, och då skulle staten vara skyldig att köpa in äfven
dem. Det skulle blifva ännu sämre affär än denna. På samma
sätt kan man tänka sig, att, om staten lämnar koncession till en
järnväg och denna skadar en annan järnväg, skall staten vara
skyldig att inlösa den senare järnvägen. Det vore, som sagdt,
ganska farliga konsekvenser, som skulle följa af eu dylik princip.
Vidare sade herr statsrådet, att kanalen var af stor betydelse;
men det kan man väl icke säga, att denna lilla kanal är. Den
kan vara af betydelse för de bruk, som ligga däruppe, men om
herrarna se på kartan, skola herrarna finna, att järnvägen går
alldeles utefter kanalen och om kanalleden icke funnes, skulle
man komma att använda järnvägen; och man skulle hafva fika
mycket nytta af järnvägen, som man förut hade af kanalen.
Vidare sades det, att kanalen icke med fördel kunde drifvas
af enskilda, men jag tror för min del, att den kan drifvas med
större fördel af enskilda än om staten skulle köpa in den.
Det talades vidare om att det skulle vara för att reglera
fraktsatserna, som man skulle köpa in kanalen. Sedan sjöfarten
kommit i gång, sätta järnvägarna ned sina fraktsatser för att
konkurrera med kanalen, men så fort det fryser igen, sätta de
upp dem. Att staten skulle reglera dessa förhållanden tror jag
blefve ganska kinkigt och skulle alldeles säkert blifva ganska
dyrbart för staten, kläde staten kanalen i sin hand, skulle det
sannolikt framställas ytterligare anspråk på nedsättning, som ju
alldeles gifvet skulle medföra förlust.
Det har sagts af några talare, att detta skulle vara en så
fördelaktig affär och att, om staten öfvertoge kanalen, skulle detta
blifva för staten mycket lukrativt, men det erkändes af talaren
på västmanlandsbänken, att inkomsterna troligen icke skulle räcka
till att betäcka utgifterna. Således erkändes det från det hållet,
som man väl får tänka sig har ganska noga reda på denna
N:o 63. 52
Fredagen den 29 Maj.
Ifrågasatt kanalväg, att man redan nu kan räkna med att inkomsterna icke
förvärfvande förslå till utgifterna. Om staten köper kanalen, kunna herrarna
‘strömsTolms vara öfvertygade om, att det inom några få år kommer att visa
kanal m. m. sig, att staten för densamma får rätt dryga utgifter, och därtill
(Forts.) komma dessa konsekvenser, som följa med ett köp såväl af
kanaler som äfven andra kommunikationsleder. Jag tror således,
att det är ganska farligt för Riksdagen att i detta fall gå rege¬
ringens önskan till mötes.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Grefve Taube: Grefve Lewenhaupt nämnde, att det saknats
sakkunskap vid bedömandet af denna fråga. Jag har icke varit
med vid frågans behandling på afdelningen och kan således icke
anse mig träffad, men jag vill nämna, att det funnits mycket
stor sakkunskap på afdelningen, den största som kan presteras
från denna kammare, men denne person är för närvarande icke
här i kammaren. Han är bortrest.
Det är alldeles gifvet att, hvad denna fråga beträffar, herrar
brukspatroner däruppe skola vara intresserade af att få en bra
kanal i stället för en dålig. Det kan man förstå. Hvilka är det
då, som från början nedpressat priset på denna kanal? Jo, herrar
brukspatroner. Jag har äfven litet erfarenhet och känner till
förhållandena däruppe. Det var de, som började med nedpress-
ningarna. yidare nämndes, att kanalen skulle lida så förfärligt
mycket på Örebro—Krylbobanan. Det skulle vara bra roligt att
få reda på detta. Järnvägen går öfver i närheten af Fagersta,
men detta bar såvidt jag kunnat finna — jag har varit distrikts-
chef där i många år — icke åstadkommit någon förlust för trafiken.
Kanalen är en härligt vacker turistled, det är icke fråga om den
saken, men hafva vi råd att offra hundratusentals kronor på att
göra kanalen i ordning för den sakens skull? Det förefaller mig
alldeles omöjligt. Öfver hvad kanalen skulle kosta har gjorts
mycket vackra beräkningar, och jag vill visst icke neka till att
man kan räkna på det viset, men för att få kanalen i trafikabelt
skick, om den blir en statsinstitution, kommer man enligt min
uppfattning icke att nöja sig med att lappa på den gamla, utan
det blir nog att bygga om kanalen vissa sträckor och förändra
slussar o. d. Det är kolossala summor, som erfordras för detta.
Därtill kommer, att hela den materiel, som går på denna kanalled
är af den beskaffenhet, att den går nu, men blefve kanalen statens
egendom, så blefve det andra båtar. Minsann dessa skopor finge
gå där längre då. Det är som sagdt en alldeles för vidlyftig
affär att kasta sig in på hastigt och lustigt.
Det talades om att kanaltrafiken hindras af tåg, men jag
får säga, att icke större trafik än det är på Strömsholms kanal,
så blir det icke, åtminstone där statsbanan skär kanalen, något
vidare hinder, och de hafva för öfrigt varit så pass påstridiga
Fredagen den 29 Haj.
53 N:o 63.
där, att staten fått lägga ut betydliga summor på duc d’alber för
att icke genera dem. Det har redan kostat staten så stora summor,
att staten icke bör kasta sig in i eu så vidtgående affär som denna
kommer att bli, om kanalen blir statens egendom.
Det säges, att vi skola köpa kanalen därför att det uppstått
konkurrens med Yästeråsbanan, och det kan ju ingen förneka,
att så skett, men skola vi taga kanalen, få vi taga Västeråsbanan
också för att icke den skall bli lidande genom konkurrensen med
kanalen.
Jag yrkar således af slag å den kungl. propositionen och
bifall till utskottets hemställan.
Herr Berg, Lars: Det är visserligen redan mycket reso-
neradt i denna sak, och tiden och riksdagsarbetet är oss öfver-
mäktigt, så att vi säkerligen icke alla hunnit att taga del af alla
de långa utlåtandena så noga, som önskligt varit, helst detta
utskottets utlåtande verkligen öfverraskat mig och många andra.
Jag lefde i den öfvertygelsen, att jag icke skulle behöfva taga till
orda i detta ärende, utan att utskottets utlåtande skulle gå i den
riktning jag anser vara den tekniskt riktiga, men då så icke är
fallet, ber jag att få säga några ord.
Utskottet har behandlat frågan till utseendet mycket ytligt
och som motivering, icke mer än framkastat några påståenden,
liksom den siste talaren i första rummet talade om de fruktans-
värdt hotande farorna för de oerhörda summor, som skulle be¬
höfva nedläggas för att kanalen skulle motsvara anspråken på en
kanal i statens hand. Men det är icke fråga om den saken här,
huruvida kanalen skall ombyggas och hvad det kostar. Det hör
icke hit. Kanalen är, som alla veta, och för hvilket här är utför¬
ligt redogjordt, en gammal kanal, och den är icke tidsenlig, men
den äger en riktning och följer ett vattendrag, som gör, att den
är af stor betydelse nu och än mer för framtiden för den tunga
trafiken från två af våra bergslagsprovinser rätt ned på Mälaren
till huf vudstaden och vice versa. Den är således den enda natur¬
liga transportvägen mellan dessa bergslager för en stor tung trafik
för massproduktion och äfven för nya godsslag. Det är just det,
som utgör dess stora betydelse, som icke får förbises. Alla ut-
länska kulturnationer hafva också redan länge insett, att järn¬
vägarna ensamma icke kunna tillfredsställa ett lands behof af
samfärdsmedel, utan dessa måste kompletteras med vattenvägarna.
Järnvägarna, så utomordentliga häfstänger för kultur och handel
de än äro, hafva dock en ganska begränsad radie, själfkostnads-
radien. Utöfver den kommer man icke på järnvägarna. Men
vattenvägarna, för så vidt de göras någorlunda tidsenliga, öfver¬
träffa järnvägarna i 20 till 30 gånger lägre fraktsatser eller själf-
kostnad. På eu 15,000 tons ångare kan man föra t. ex. jord¬
bruksprodukter från de aflägsnaste världsdelar och till Stockholms
Ifrågasatt
förvärfvande
åt staten af
Strömsholms
kanal m. m.
(Forts.)
»so 63. 54
Fredagen den 29 Maj.
Ifrågasatt stad för några öre pr kg. Det har sagts från denna plats förr,
förvärfvande ap man p 0 m fran England transporterat gods till hamnkaj
Strömsholms Bottniska viken för samma pris, som det kostat att köra varan
kanal m. m. 300 meter från samma kaj till stadens torg. Man har insett be-
(Forts.) tydelsen af detta i andra länder och man har till och med i Amerika
och Frankrike tillsatt stora kommissioner för att utreda och jäm¬
föra dessa samfärdsmedel, och man har i det sistnämnda landet
beviljat ända till en milliard till vattenvägar just därför att de
bilda de bästa tillförselleder till redan befintliga järnvägar och
hjälpa dem i deras transportarbete.
Dessutom tillkommer här, och det ber jag herrarna iakttaga,
att hela den omtalade faran för att vi skola behöfva lägga ned
ofantliga kostnader på ombyggnader ligger i vår hand att be¬
stämma och begränsa, när tiden är inne att en sådan stor trans¬
portrörelse, eu sådan industri, kan komma att uppstå, hvilket
säkerligen icke skulle dröja alltför länge. Vi böra till dess åt
staten bevara de af naturen anvisade lägenheterna till dessa ytterst
viktiga och välsignelserika vattenvägar för konkurrensen med
utlandet.
Därtill kommer en gammal historia, och det är de stora
trusternas krig på lif och död med andra mindre mäktiga in¬
tressen, som komma i strid med dessa. Det är en historia, som
visat sig öfver hela världen. Järnvägarna hafva slutligen fler¬
städes kunnat fördärfva, mörda vattenvägarna, exempelvis i Eng¬
land och delvis äfven i Amerika, men nu börjar man göra mot¬
stånd. De hafva efter tariffkrig ruinerat och inköpt samt slut¬
ligen igenfyllt kanalerna för att lägga järnvägar på kanalbankerna
eller lägga chausséer på dem för att med säkerhet kunna begrafva
dem, och för att blifva fria från den farliga, ofta inbillade kon¬
kurrensen. Nu är man på många ställen i dessa länder i färd
med att taga upp dem igen, därför att man icke kan undvara
dem och därför att de äro så utmärkta konkurrenter på samma
gång som hjälpare till järnvägarna.
Denna konkurrens med Strömsholms kanal från järnvägarnes
sida har staten hufvudsakligen på sitt samvete. Den har kon-
cessionerat järnvägar på sådana villkor, att den icke vid taxe-
bestämmelser, hvilka staten haft i sin hand, sett upp eller haft
intresse för kanalen. Likaså har vid fastställandet af bestämmelser
för järnvägsbroar etc. kanalens intressen icke tillvaratagits, såsom
de bort. Att icke nu understödja och öfvertaga denna kanal att
bevaras för framtiden och efterkommande, det bästa medel som
finns att sätta den blifvande industrien i besittning af det billigaste
nutida samfärdsmedel, och att icke hjälpa den svagare konkurrenten
mot den större och starkare, vore ett stort fel, som säkerligen
trots all den sakkunskap, som den siste talaren påstått funnits
inom statsutskottet, skulle väcka en ofantlig förvåning, snart sagdt
Fredagen den 29 Maj.
55 03.
anses som en skandal — åtminstone bland teknikens män — om Ifrågasatt
man skulle få bevittna något sådant i ett annat land. ^åt^tater^af
Statsutskottet har, som vi veta, i alla tider så långt jag ‘strömsholms
minns tillbaka, haft motvilja mot vattenvägar och den har tagit kanal m. m.
sig uttryck icke endast i ett försiktigt afstyrkande af vattenbygg- (Forte.)
naderna, utan nästan i en fientlighet eller skräck för vatten, som
jag hoppas icke måtte smitta kammaren. På den grund anser
jag, att Första Kammaren skulle göra sig väl förtjänt om fädernes¬
landet och dessa gamla bergslagsbygder, om kammaren nu ville
bifalla Kungl. Maj:ts förslag och försäkra sig om denna kanal.
Jag vill icke påstå, att kanalen på något vis är tidsenlig, ty vore
den det, skulle den icke löpa så stor fara att konkurreras ihjäl.
Men äfven om så vore förhållandet, hjälper det icke, i fall järn¬
vägarna äro eniga och hafva tillräckligt stark rygg att under
några år med tariffkrig klämma ihjäl den. Man bör här i första
rummet taga hänsyn till statens intressen och till att orten icke
må komma att lida. Så obetydlig styrka kanalen än besitter att
bära upp konkurrensen, är den dock sådan, att den håller ned
dessa järnvägars frakttaxor på ett hälsosamt vis. Yi hafva icke
reda på i vårt land hvad enskilda intressen i järnvägar och kanaler
verkligen kunna utöfva för förkrossande inflytande på landets
industri. Om icke staten är ägare till en stor del af landets sam-
färdsmedel, blir denna industri snart betungad och utplundrad af
trusterna. Staten måste därför både beträffande järnvägar och
kanaler skaffa sig så mycket i sin hand, att man kan reglera
fraktsatserna till det allmännas bästa, ty detta tillgodoses icke så
lätt, om det beror ensamt af aktieägare, som kanske bo i Frank¬
rike eller London. Våra fäder ha under tunga tider offrat 2
millioner kronor statsanslag på kanalen. År det då en sparsam¬
het, värdig statsutskottet och oss, att nu bortkasta dessa offer och
det verk, det dyrbara statsintresse, som därmed vanns och tills
nu bevarats?!
Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Friherre Åkerhielm: Jag får bekänna, att det var med
någon förvåning, jag tog kännedom om detta statsutskottets ut¬
låtande, ty efter att hafva tagit del af handlingarna i ärendet,
föreföll det mig vara en ganska klar sak, att staten borde inköpa
kanalen.
Utskottets invändningar gå i främsta rummet ut på att
affären skulle vara dålig. Det är inom parentes sagdt ganska
egendomligt, att en talare, som uppträdde å utskottets vägnar,
förklarade, att affären är dålig och att staten icke bör göra den,
men i samma andedrag sade han, att bolaget gärna kan hafva
kvar affären, ty den vär ganska god. Jag vet nu icke, hvilkendera
åsikten han finner bäst ägnad att motivera hans ståndpunkt.
Om man nu ser på hvad staten här verkligen öfvertager, så är
X:* 63. 56
Ifrågasatt
förvärfvande
åt staten af
Strömsholms
kanal m. m.
(Forts.)
Fredagen den 29 Maj.
det, såvidt jag kan förstå, oafsedt själfva kanalleden, tillgångar
som uppgå till icke endast en half utan nästan en hel million.
Staten öfvertager nämligen värdepapper till omkring 318,000
kronor, inventarier, redskap och materialier till 56,500 kronor, tre
stycken egendomar taxeringsvärderade till något öfver 100,000
kronor samt Borgå lastageplats, hamn och bro till ett bokfördt
värde af omkring 58,000 kronor, och så slutligen eu del vatten¬
fall, hvilkas värde icke kan så bestämdt angifvas, men som af
sakkunnige uppskattas till 4 ä 500,000 kronor. Detta gör ungefär
en miljon kronor. Kanalen kommer därtill, och den är tio mil
lång samt försedd med diverse byggnader. Således kan man icke
gärna antaga, att det pris, som staten här skulle betala eller om¬
kring 410,000 kronor, icke skulle komma att motsvaras af hvad
man köper.
Sedan hänför statsutskottet sig till en af värderingsman gjord
beräkning af inkomsten, enligt hvilken kanalen skulle lämna en
behållning, motsvarande 4 procent ränta på inköpssumman och
därutöfver ett belopp af omkring 5,700 kronor. Nu säger man
från utskottets sida, att man icke kan fästa afseende vid denna
kalkyl, ty det är uppenbart, att om staten köper kanalen, utgifterna
skola bli mycket större; då blir det både större administrations¬
kostnader och större fordringar på statens sätt att sköta kanalen,
allt med den påföljd, att utgifterna bli högst väsentligt ökade
och inkomsterna icke tillräckliga att täcka utgifterna.
Jag tror, att det är att måla spöken på väggen och före¬
ställer mig, att staten nog har lika stora möjligheter som enskilda
personer att begränsa sina kostnader. Och man har för öfrigt
icke alls tagit hänsyn till, att i statens hand kanalen borde kunna
gifva åtskilligt bättre inkomst än för närvarande, ty jag förmodar,
att staten icke skulle låta de enskilda järnvägarna behandla staten
på det sätt, hvarpå de nu tillåtits att behandla kanalbolaget.
Sålunda kan man säga, att om man betraktar affären från
kapitalsynpunkt, den otvifvelaktigt är förmånlig. Från inkomsts-
och utgiftssynpunkt bör icke tvifvel finnas om, att den, rätt skött,
icke endast skall betäcka utgifterna och räntorna på köpeskillingen
utan äfven kunna medgifva afsättning af medel, erforderliga för
att kunna göra dessa förbättringar på kanalen, som äro beräknade
till 120,000 kronor.
Nu är här visserligen också sagd!, att staten icke kan nöja
sig med en sådan där mera tarflig kanal, utan kommer den i
statens hand, skola miljoner nedläggas på att göra den till en
alldeles utmärkt kommunikationsled, sådan som kan anstå staten.
Detta resonemang kan jag icke förstå. Staten hör naturligtvis
icke lägga ned större värden på kanalen, än det finns anledning
antaga, att den kan få ränta på, och jag förmodar, att om staten
vill göra så stora utlägg, som det förespeglas, måste man ju i
alla fall därom vända sig till Riksdagen. Jag tror icke, att Riks-
57 X:o <53.
Fredagen den 29 Maj.
(lagen dä skulle bli så släpphänd!, att den utan vidare beviljade
dessa miljoner, som man nu vill skrämma oss med.
Nu är det emellertid ett skäl, som efter mitt förmenande
starkare än alla de andra talar för att staten bör köpa kanalen.
Det är nämligen den omständigheten, att staten tillstadt en sådan
behandling af kanalbolaget, att möjligheten för bolaget att med
fördel sköta affären blifvit högst väsentligt reducerad. Staten har
själf anlagt och tillåtit anläggning af flera järnvägar utmed och
i närheten af kanalen med den påföljd, att trafiken gått ifrån
denna till järnvägarna. Nu säger den ärade talaren från stats¬
utskottet: det är ingenting att fästa sig vid, ty skulle man af
sådana skäl köpa denna kanal, finge man köpa en mängd andra
kanaler. Jag vill då fästa hans uppmärksamhet på, att ingen
kanal finnes i landet, som blifvit så behandlad som denna, i alla
händelser^ ingen kanal af samma betydelse som Strömsholms
kanal. Vidare har staten, när koncession å enskilda järnvägar
medgifvits, icke i tillbörlig mån skyddat kanalbolaget, icke ens i
de fall, då detta uppenbarligen bort skyddas. Staten har tillåtit
brobyggnader af den beskaffenhet, att de äro omöjliga att passera
för fartyg utan att öppnas. Fartygen hafva därför fått ligga i
timtal och vänta för järnvägstrafikens skull, hvilket naturligtvis
först och främst gör, att ail trafik i allmänhet blir mindre god
men därjämte, att den persontrafik, som förut fanns på kanalen,
öfvertagits af järnvägarna.
Man har till och med gått så långt, att järnvägarna fått
använda dessa broar till växling. Det kan ju icke undvikas, att
dessa broar, såsom de äro anlagda, hållas stängda, när tågen pas¬
sera, men nu få broarna äfven användas för växling, och detta
måste anses vara mycket egendomligt.
Slutligen tillåter Kungl. Maj:t ett förhållande fortgå, hvilket
jag måste beteckna såsom rent af illojal konkurrens, nämligen
att järnvägsbolagen få under den tid, som trafik på kanalen är i
gång, sätta ned sina frakter till hvilket belopp de vilja, och det
gorå de med ett sådant resultat, att det blir så godt som omöj¬
ligt för kanalen att konkurrera med järnvägarna. Men när kanal¬
trafiken blifvit slut för året, höja järnvägarna åter sina taxor.
Det är genom nu angifna förhållanden — genom dessa om
jag så får säga underlåtenhetssynder från statens sida — som
kanalbolaget blifvit försatt i den dåliga ställning, det för när¬
varande befinner sig i. Jag måste anse bolagets närvarande
ställning vara dålig, då det är omöjligt för aktieägarne att få
ränta på sina penningar. Det vore därför efter mitt förmenande
en lojal åtgärd från statens sida, om den köpte kanalen.
En talare har åberopat sig på den stora sakkunskap, som
funnits på afdelningen i denna fråga. Jag förstår mycket väl,
på. hvem han i detta afseende syftade, men om det icke är för
mig oriktigt uppgifvet, har just denna person i utskottet yttrat
Ifrågasatt
förvärfvande,
åt staten af
Strömsholms
kanal m. m.
(Forts.)
N:o 63. 58 Fredagen den 29 Maj.
Ifrågasatt sig för att staten skulle inköpa kanalen. Om han sedermera på-
förvärfvande vjsarj hvilka åtgärder enligt hans uppfattning eventuellt borde
Strömsholms vidtagas med kanalen och då anser, att kanalen borde byggas
kanal m. m. om och göras bättre, är det ingenting, som borde inverka på
(Forts.) utskottets afgörande i själfva köpefrågan. När man till och med
går så långt som den åsyftade talaren, att man förutsätter, att
staten skulle köpa de båtar, som trafikera kanalen, kommer man
in på orimligheternas område.
Jag är för min del öfvertygad, att staten icke gör någon
dålig affär genom att köpa kanalen, och att detta köp till följd
af de förhållanden, som inträdt, borde vara en skyldighet för
staten.
Jag ber därför för min del att få yrka bifall till Kungl.
Maj ds förslag.
Grefve Wachtmeister, Fredrik: Jag skall be att få säga
ett par ord till försvar för utskottets här så hårdt angripna ut¬
låtande.
Det har sagts från mer än ett håll, att statsutskottet be¬
handlat hela detta ärende ytterst ytligt. Det framgår, säger man,
af detta betänkande. Jag ber få protestera mot ett sådant
yttrande. På afdelningen ha vi verkligen ganska mycket funderat
öfver denna sak, och det är, såsom grefve Taube anförde, riktigt,
att vi till afdelningens förfogande hade en af de bästa auktori¬
teter i detta afseende, som finnas, en medlem af denna kammare.
Nu har den siste ärade talaren sagt, att han vet, att denne
auktoritet var för inköpet. Det kan ju hända, att han yttrade
sig för detsamma, jag minns blott, att han talade ganska mycket
om hela saken. Han framlade både olägenheterna och de goda
sidorna i fråga om köpet. I alla fall har den omständigheten,
att vi hört honom och haft hans sakkunskap till vårt förfogande,
gjort, att vi tämligen grundligt kunnat sätta oss in i frågan.
Herr Lars Berg har här talat om, att statsutskottet af gam¬
malt skulle ha motvilja mot vattenvägarna. Han gick därvid så
långt, att han ansåg, att statsutskottet, såsom orden folio: »skulle
lida af någon sorts vattuskräck». Jag förstår icke detta. Jag
har aldrig märkt det under den tid, jag varit i statsutskottet.
Jag tror, att herr Lars Berg skall, om lian tänker på det sätt,
hvarpå vi behandlat den stora frågan om inköp af Göta älf,
hvilken fråga Riksdagen nyss gaf sitt erkännande åt, skall taga
tillbaka sitt yttrande om statsutskottets ovilja mot vattenvägarna,
Nu säger civilministern, att detta är en affär, som mycket
väl kan göras, ty det är visserligen sant, att kanalen icke burit
sig vidare bra för bolaget på sin tid, men, säger han, staten har
så mycket mer kraft och förmåga att stå emot konkurrensen med
de enskilda järnvägarne. Det är väl civilministerns icke tydligt
uttalade mening, att han, så snart staten blefve ägare af kanalen,
59 N:o 63.
Fredagen den 29 Maj.
skulle fara hårdhändt med de enskilda järnvägames taxor. Han Ifrågasatt
skulle kanske då som representant för staten hindra dessa järn .förvärfvande.
vägar att sätta ned sina fraktafgifter. Ja, det är ju möjligt, att strömsholms
han skulle kunna göra det, men en dylik åtgärd innebär något, kanal m. m.
som hittills aldrig gjorts förut, och är det sant, såsom herr stats- (Forts.)
rådet säger, att han kan göra det, så förvånar det mig verkligen,
att icke statsrådet eller hans företrädare i ämbetet förut tänkt på
den saken, så att de redan förut kunnat hindra det där, som
nyss kallades för illojal konkurrens från enskilda järnvägars sida
mot denna statsunderstödda Strömsholms kanal.
Men det kan tagas för gifvet, att det finns andra och ganska
starkt drifvande skäl, som göra, att ett statsråd tvekar att slå in
på en sådan väg. Ty jag undrar, om icke förhållandena äro
sådana, att staten såsom ägare af stats järn vägarna förfar på
ungefär precis samma sätt i sin konkurrens med Göta kanal?
Den saken har jag åtminstone ganska bestämdt hört uppgifvas.
Nu har man här velat bagatellisera statsutskottets fruktan
för de stora utgifter, som skulle bli en följd af att staten inköpte
kanalen. Det säges, att det vore märkvärdigt, om icke staten
skulle ha rygg att stå emot de pretentioner, som komma att
framföras af trafikanter, tjänstemän med flera. Ja, det där låter
ju mycket bra, men tänk, mina herrar, på de sista årens riks-
dagshistoria, och jag tror, att herrarne skola gifva statsutskottet
rätt i att staten icke har så god rygg härvidlag. Den erfaren¬
heten ha vi nog fått göra.
Nu sade herr Lars Berg, att det är icke värdt att tala om
hvad det skulle komma att kosta, därest staten måste bygga om
kanalen. Men herr Berg var verkligen så uppriktig, att han gick
med på, att om staten blir ägare af kanalen, blir en ombyggnad
nödvändig. Han erkände, att kanalen var gammal och otidsenlig.
Men när från en af de förnämsta ifrarne för ett statsinköp så¬
dana uttalanden så bestämdt komma, att kanalen måste byggas
om, därest staten får den, så har ju i alla fall statsutskottet fått
rätt i sitt påstående, att högst betydande utgifter blifva följden
af detta inköp.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.
Herr Anderson, Albert: Det är otvifvelaktigt, att den
vattenväg, hvarom här är fråga, har öfvat och öfvar ett ganska
stort inflytande på de orter, den genomlöper. Inom dessa orter
finns det ett stort antal bruksegendomar och fabriksanläggningar.
Industrien är där mycket betydande och den behof ver följaktligen
medel, som underlätta afsättningen. Såsom ett sådant har denna
kanalled tjänat. Nu ha på senare tider flera järnvägar äfven
uppträdt som konkurrenter, och det kan ju i själfva verket icke
vara anuat än fördelaktigt för industrien. Men en järnvägstrafik
N:o 63. 60
Fredagen den 29 Maj.
Ifrågasatt
förvärfvande
åt staten af
Strömsholms
kanal m. m.
CForts.)
faller sig alltid, isynnerhet för tyngre effekter, dyrare än en tra¬
fik medelst båt på vattendrag.
Om nu denna gamla kanal- och trafikled skulle komma att
försvinna, komme detta att efter min öfvertygelse verka mycket
skadligt för industrien i de orter, kanalen passerar. Gentemot
statsutskottets åsikt i detta ärende vill jag ställa den uppfattning,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalat, därvid denna sty¬
relse tillstyrkt inköpet och framhållit, att detta skulle vara ända¬
målsenligt. Man kan väl icke neka till, att äfven inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen existerar sakkunskap. Där torde finnas
lika mycken sakkunskap som hos själfva statsutskottet.
Man har i den propositionen bifogade redogörelsen sett,
huru kanalbolagets rättigheter blifvit för nära trädda genom en
järnvägs åtgöranden vid byggande af broar, hvarigenom trafiken
på kanalen stängts, så att den endast en del af dygnet kunnat
uppehållas.
Nu säger man måhända, att kanalen har så små dimensio¬
ner, att de båtar, som trafikera densamma, icke kunna föra till¬
räckligt med fraktgods. Men då vill jag nämna, att de båtar,
som befara kanalen, kunna frakta gods, vägande ända upp till
80 ton, och detta är väl ungefär lika mycket som ett vanligt
bantåg i mellersta delen af landet kan transportera. Det är så¬
ledes icke så liten trafik, som genom kanalen kan ombesörjas.
Af utredningen framgår i öfrigt, att staten skulle kunna
påräkna 4 proc. på köpeskillingen. Vidare har det af väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen betonats, att staten sannolikt skulle genom
ytterligare utnyttjande af vattenkraften kunna framdeles förvärfva
sig ökade inkomster genom att använda kraften för industriella
ändamål. Jag kan då icke finna annat, än att det är både rätt
och billigt, att staten inköper kanalen, ej heller kan jag inse, att
det kan bli någon för staten dålig affär. Viktigt är, att kanalen
icke försvinner, ty för de orter, den genomgår, utgör den fort¬
farande en mycket viktig trafikled.
Jag instämmer med dem, som yrkat bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.
Herr Berg, Lars: Med anledning af det sista yttrandet af
den ärade afdelningsordföranden i statsutskottet vill jag erinra
honom om, att jag icke påstått, att kanalen skulle behöfva om¬
byggas eller att, om staten blefve ägare däraf, staten skulle
nödgas gå i författning om att bygga om kanalen, utan jag sade,
att när behof här uppstår att få en tidsenlig kanal, framtvingar
en sådan sig själ! Då bör det vara staten synnerligt kärt, det
bör vara statens synnerliga glädje liksom dess plikt, att vare sig
den är ägare af kanalen eller icke, om så behöfves, underlätta
arbetet för dess ombyggnad till en tidsenlig kanal. Staten har
gjort så med anläggningen af alla järnvägar och alla senare
61 N:o 68.
Fredagen den 29 Maj.
tiders landsvägar, som vi hafva, och staten bygger ju äfven
egna banor, och befordrar därmed det helas väl.
Hvad angår det, som jag nämnde om statsutskottets ovilja
eller, rent af dess fientlighet emot vattenvägarne, så hör den
saken egentligen icke hit, men det gäller i alla fall något så
viktigt för staten, att när jag här oförmodadt, ja, onödigt kommit,
att säga denna oförblommerade sanning, och när den blifvit be¬
stridd, torde lierrarne tillåta, att jag nämner ett par, tre exempel,
som bevisa sanningen i denna fråga.
Jag vill då till en början icke gå längre tillbaka än till den
tidpunkt, som omnämnes på sidorna 8 och 9 i detta betänkande.
Där refereras mycket noga den framställning, som jag såsom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens chef gjorde till Ivungl. Maj:t
om att här i landet införa och möjliggöra en klok och tekniskt
riktig kanal- och vattenvägspolitik. Statsutskottet ställde sig, då
frågan af Kungl. Maj:t förelädes Riksdagen år 1900, afvisande
och lyckades äfven förmå Riksdagen att afslå Kungl. Maj:ts be¬
gäran om anslag. Men den motivering, som föregick utskottets
hemställan, innehöll mycket vackra omdömen om kanaler och
vattenvägar, hvilka omdömen dock stå i den skarpaste strid mot
statsutskottets afslagsyrkande såväl å den då begärda utredningen
som nu å Strömsholms kanals inköp. Utskottets ovänlighet mot
vattenvägarne har således betydligt växt, åtminstone om man får
se på ordens form, ehuru kanske icke i sak, ty båda gångerna
förordade utskottet afslag.
Riksdagen yttrade nämligen i skrifvelse af den 7 maj 1900
— såsom jag skulle tro, i enlighet med statsutskottets förslag,
att »frågan om utvidgning och förbättring af de inre vatten¬
vägarne i vårt land otvifvelaktigt vore af den betydelse, att det
måste anses önskvärdt, att genom statens försorg åtgärder vid-
toges för vinnande af den närmare utredning, som erfordrades».
Men Riksdagen tillägger därefter, att eftersom icke utredningen
angående det alternativa förslaget till Trollhätte kanals ombygg¬
nad ännu var färdig, vore lämpligast att vänta, tills detta skett,
och se tiden au, helst Kungl. M:aj:t dessutom har medel att under
hand låta verkställa möjligen behöflig undersökning å någon
viss kanalled och Kungl. Maj:t icke torde underlåta att vidtaga
de åtgärder för eu sådan undersökning, som kunde anses af om¬
ständigheterna påkallade.
Fem år senare eller 1905 utförde statsutskottet det så kallade
»stora attentatet mot de inre vattenvägarnes förbättring» i vårt
land, då utskottet under formen af ett yrkande på nedsättning
af det af Kungl. Maj:t begärda anslaget till en bro öfver Göta
älf vid Göteborg för statsbanan Göteborg—Skee, för att minska
segeldjupet i svängbrons öppning från det af Kungl. Maj:t före¬
slagna 6 till 4 m., i verkligheten själf väckte och sökte genom¬
föra en icke af någon motionerad fråga om djupet i Trollhätte
Ifrågasatt
förvärfvande
åt staten af
Strömsholms
kanal m. m.
(Forts.)
Ro 68. 62
Fredagen den 29 Maj.
Ifrågasatt
förvärfvande
åt staten af
Strömsholms
kanal m. m.
(Forts.)
kanal i under debatten angifvet syfte att förhindra denna kanals
ombyggnad till större djup än 4 in., ehuru förslaget med ritnin¬
gar och utredningar härom icke framlagts för Riksdagen och i
afseende på valet af alternativ icke utredts. Utskottets ordfö¬
rande och hans adjutanter försäkrade då också öppet i debatten,
att yrkandet på nedsättning i järnvägsanslaget, som framställts i
afsigt att få kanalfrågan afgjord, »ingalunda stödt sig på lösa
boliner eller förmodanden» utan på införskaffade utredningar
genom sakkunnige angående hela kanalfrågan och på en grund¬
lig pröfning däraf, som visat, »att en 4 meters kanal är fullkom¬
ligt tillräcklig för långliga tider». Det vore därför bäst att
»knäcka» frågan om hvad djup våra kanaler skola hafva, »ty
hur länge skall denna fråga spöka? Och hur länge »skall Riks¬
dagen vara färdig att städse anordna livilka orimliga belopp som
hälst för byggande af broar öfver vattendrag, för att möjliggöra,
att ett opraktiskt kanalförslag skall kunna genomföras i fram¬
tiden?»
»Genom att nu besluta segeldjupet till 4 in. skulle kanal¬
frågan föras ett stort steg till sitt mål», ty därigenom blefve den
»förd i sådan riktning, att det har sig mycket svårt att komma
fram med något annat förslag till förestående ombyggnad af
Trollhätte kanal än till 4 m. djup».
Visserligen lyckades vi sakkunnige förmå denna kammare
att afslå detta verkliga attentat mot den viktigaste kanalled, som
riket någonsin har haft eller kan få, emedan det är ett synner¬
ligt naturens under, att man för så ringa kostnader kan sätta
Sveriges största och Europas näst största inbaf i förbindelse med
världshafvet. Det lyckades således icke att få denna kammare
med på detta attentat. Men som vid frågan var vidhängd en
anslagsuedsättning på 195,000 kr. till nämnda bro, kom det till
gemensam votering, och i denna segrade planen att försöka stänga
af kanalen och omöjliggöra dess tidsenliga dimensioner. Detta
är ett af de mera talande bevisen för sanningen af mitt yttrande
om statsutskottet.
Sedan kan man äfven använda det af afdelningens ordfö¬
rande själf anförda exemplet, att vi ju köpte Trollhätte kanal.
Ja, men med det förhåller det sig i verkligheten så, att vi visser¬
ligen köpte Trollhättan, utgåfvo dessa många miljoner i främsta
rummet för att möjliggöra Trollhätte kanals ombyggnad, men
huru blef resultatet? Jo, förra året framlades i min frånvaro
för Riksdagen förslag om att stryka ett streck öfver det på Kungl.
Maj ds befallning utarbetade kanalförslaget, utan att detta ens då
framlades för Riksdagen eller på annat sätt skulle få synas.
Miljoner hade härför anslagits för inköp af mark och vatten,
men nu var det endast fråga om att verkställa byggnader för en
kraftstation och ordna sig för vattnets utnyttjande, och då tog
man icke hänsyn till kanalförslaget längre, utan använde den
63 N:o 63.
Fredagen den 29 Maj.
härför köpta marken till tilloppskanaler och byggnader för en
kraftstation så, att man enligt uppfattningen hos kanalförslagets
författare omöjliggjorde och förstörde detta kanalförslag.
Slutligen förekommer i dag utskottets afstyrkande på inköpet,
räddningen af Strömsholms kanal. Behöfves mera vittnesbörd?
Jag skall icke säga mera. Jag står vid mina ord, yttrade
i sanningens och fäderneslandets intresse, att statsutskottet icke
varit sympatiskt eller vänligt, då det behandlat frågan om våra
inre segelleder, men jag hoppas, att statsutskottet icke alltför
länge skall fortsätta med att stå våra kanaler emot. Andra tider,
andra seder, kanske äfven andra män.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna yrkanden proposi¬
tioner, först på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande
hemställt samt vidare därpå att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle bifalla Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning;
och förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i sitt utlå¬
tande n:o 188, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—58;
Nej—42.
Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 26 och
27 innevarande maj bordlagda memorial och utlåtande:
n:o 182, med förslag till lönereglering för tjänsteinnehafvare
vid riksgäldskontoret,Riksdagens bibliotek och Riksdagens hus, samt
Ifrågasatt
förvärfvande
åt staten af
Strömsholms
kanal m. m.
(Forts.)
N:o 83.
64
Fredagen den 29 Maj.
n:o 183, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
användande af viss del af den så kallade Djurgårdsfonden för
utförande af byggnads- och reparationsarbeten vid Haga och
Ulriksdals slott,
biföll kammaren, hvad utskottet i dessa betänk anden
hemställt.
Angående Föredrogs ånyo statsutskottets den 27 och 28 i denna må-
weTAor°e nac^ bordlagda utlåtande n:o 184, i anledning af Kungl. Maj:ts
om skiljedom proposition till Riksdagen angående godkännande af en konven-
rörande Oris- tion med Norge om hänskjutande till skiljedom af frågan om
bådame m.m. viss del af sjögränsen mellan Sverige och detta rike.
e&J* ' 1 1
I en till Riksdagen den 27 mars 1908 aflåten prop osition
(n:o 130) hade Kungl. Maj:t, under åberopande af ett propositio¬
nen bilagdt protokoll öfver ett blandadt utrikes- och civild eparte-
mentsärende för samma dag, föreslagit Riksdagen att läm na sitt
samtycke till den vid berörda protokoll fogade konventi on om
hänskjutande till skiljedom af frågan om viss del af sjögränsen
mellan Sverige och Norge.
I„t ... j ' ' ■ ; I ; : ' I I ' ) ' I ! ! i
Utskottet hade i förevarande utlåtande hemställt, att Kungl.
Maj:ts ifrågavarande framställning måtte af Riksdagen b ifallas.
&»'■:
Vid utlåtandet hade reservationer afgifvits
af herr A. T. Odelberg, friherre J. T. Gripenstedt, grefve
C. O. Taube, friherre C. H. Falkenberg samt herrar Aaby Erics¬
son, C. J. Ödman och C. H. Wallentin, utan framläggande af sin
åsikt, äfvensom
af herrar II. Ii. Törnebladh, E. Hammarlund, K. Starbäck
och J. T. Larsson mot vissa delar af motiveringen.
Friherre Gripenstedt: Det är mycket sällan, jag yttrar
mig utan att komma till något yrkande. Jag skulle i dag ej
heller begärt ordet, såvida icke denna fråga varit behandlad på
statsutskottets första utgiftsafdelning. Vid den ingående behand¬
ling, som afdelningen ägnat denna gränsregleringsfråga, har jag
haft tillfälle konstatera, huru besynnerligt skött den varit ända
från dess början 1897. Jag skall dock icke inlåta mig på någon
detaljerad kritik öfver förfarandet ända sedan dess, då 1904 års
Riksdag ju i någon mån gjorde sig delaktig i det skedda genom att gå
in på regeringspropositionen om skiljedom, ehuru i något modi-
finerad form mot den föreslagna.
Riksdagens medgifvande ledde emellertid ej till någon
påföljd, enär norrmännen ej accepterade ändringen.
Man skulle nu kunnat hoppas, att frågan varit slutbehand-
Fredagen den 29 Maj.
65 N:o 63.
lad och alla ohemula anspråk på, som det synes mig, oomtvist- Angående
liga svenska vattenområden blifvit utvisade. Ännu mer anled- konvention
ning att antaga detta skulle man haft efter unionsupplösningen 0™e''skiljedom
1905, då den undfallenhetspolitik gentemot Norge, som under rörande Gris-
unionstiden möjligen kunde förklaras, om också ej försvaras, ickebädamem.m.
längre hade samma skäl för sig som förut. Det förefaller därför (Forts.)
svårfattligt, att den svenska regeringen 1906 icke, höfligt men
bestämdt, afböjde de norska förslagen om frågans återuppta¬
gande.
Enligt urminnes häfd höra Grisbådarna ostridligt till Bohus¬
län, och om man icke lika lättvindigt som de svenska kommis¬
sarierna af 1907 behandlar 1661 års traktat, utan jämför trak¬
taten med äldre kartor från 1600 talet, som utvisa gränsen mellan
Bohuslän och Akershus län, torde man sannolikt komma till ett
annat resultat, än kommissarierna beträffande Hejan.
Men om det än kan tvistas om Hejan och vattnet därom¬
kring, så synes åtminstone Grisbådarne ostridigt tillhöra Sveriges
territorium och icke böra hemfalla under skiljedom. Nu har
emellertid icke desto mindre af slutats en konvention med Norge
om skiljedom just beträffande Grisbådarne, och regeringen, som,
framlägger konventionen färdig och klar, begär endast Riksda¬
gens ratifikation.
Om endast konventionen skulle komma i betraktande, skulle
jag utan tvekan yrka afslag på den kungi. propositionen, så
mycket mer som jag skulle kunna göra åtskilliga detaljanmärk¬
ningar mot artiklarna 2, 4 och 5. Men det har tillkommit ett
ytterligare moment i denna fråga, nämligen att regeringen gjort
propositionens antagande till kabinettsfråga.
Motivet till regeringens handlingssätt är svårt att till fullo förstå,
men det får väl antagas bero på, att regeringen vill upprätt¬
hålla och stärka sin prestige och sin handlingsfrihet i sina förbin¬
delser till utlandet. För min del kan jag knappast inse, att rege¬
ringens prestige verkligen skulle lida genom att skiljedomsför-
slaget förfölle, men då jag ingalunda vill, att regeringen, som
hyser en motsatt uppfattning, skall löpa någon fara att se sin
ställning i någon mån försvagad, allra minst utåt, måste jag i
stället för att yrka afslag inskränka mig till ett beklagande af
att regeringen, som eljest, såvidt det kan synas, icke utan fram¬
gång tillvaratagit våra internationella intressen, har inlåtit sig på
denna skiljedomsaffär.
Då nu regeringen så gjort och satt in hela sin kraft på
propositionens antagande, måste också regeringen öfvertaga hela
ansvaret för konventionen.
Jag har intet yrkande att göra.
Häruti instämde grefve Taube och friherre Falkenberg.
Föräta Kammarens Prof. 1908. N:o 63.
5
N:o 68. 66
fredagen den 29 Maj.
Angående Herr Ericsson: Då jag varit reservant inom utskottet i
med^o^e ^enna fragai ber jag att med några ord få angifva skälen för
oZ skiljedom min ståndpunkt.
rörande Gris- Jag ber då först att få säga, att det påståendet, som vant
bådarne m. m. synligt i dagspressen, eller att oppositionen emot den föreliggande
(Ports.) kungl. propositionen skulle äga något samband med animositet
mot regeringen på grund af dess uppträdande under föregående
års riksdag i rösträttsfrågan, enligt hvad jag vet, saknar allt spår
till grund.
Nej, frågan i och för sig själf och det sätt, hvarpå den
blifvit behandlad, har nog inneburit ett tillräckligt stort frö till
att åstadkomma det motstånd, som uppstått.
Kungl. Maj:t har hemställt om godkännande af en konven¬
tion med Norge angående hänskjutande till skiljedom af frågan
om viss del af sjögränsen mellan Sverige och detta rike. Om
själfva skiljedomsfrågan tror jag, att någon strid egentligen icke
stått, ehuru många kanske med mindre god min accepterat försla¬
get. Men däremot har den konvention, som blifvit sluten mellan
regeringarna i Stockholm och Kristiania, i sig inneburit sådana
bestämmelser, att de hos många och hos mig mött gensaga samt
en önskan, att denna konvention icke måtte komma att fastslås.
Området där nere i Bohuslän består, såsom vi af den före¬
gående talaren hörde, dels af några undervattensskär, nämligen
Grisbådarna med Sköttegrunden, hvilka båda grund af alla, efter
hvad jag funnit, betraktas såsom svenskt område, och dels af
Hejaskären, hvilka kanske ansetts vara mera omtvistade, men
hvarpå dock Sverige, efter hvad senare års utredningar gifvit vid
' handen, äger ganska talande anspråk. Nu äro emellertid genom
konventionens artikel 2 Hej askären undandragna skiljedomen —
och förlorade för Sverige —.
Nu har man såväl inom Riksdagen som utom densamma,
sagt, att det här gäller en så obetydlig sak, några skär och litet
vatten där nere, hvarom man tvistar. »Icke kan det väl vara
skäl att därför bråka!»
Ja, jag är dock viss på, att såväl regeringen som hvarje
medlem i denna kammare ger mig rätt, då jag säger, att frågan
om afståendet eller endast riskerande af den minsta del af ett
område, som anses vara Sveriges, icke är någon småsak. Och
vidare, mina herrar, vill jag säga, att det gäller icke en förmån,
som skulle ingå till statsverket, utan det gäller inkomsten för
en del fattiga fiskare därnere på bohuslänska kusten på Koster -
skären, hvilken inkomst, hummerfisket vid Grisbådame, i sin
helhet uppskattas till omkring 20,000 kronor om året. Det är
detta, som genom konventionens antagande delvis skulle kunna
riskeras. Denna risk, i den mån den kan förefinnas, är för mig
realskälet, hvarför jag icke velat vara med om ett bifall.
Fredagen den 29 Maj.
67 N:o <58.
Vidare har man sagt, att opinionen i utlandet skulle stämmas Angående
emot oss här i Sverige, om vi icke följde Kungl. Maj:t i denna konvention
konvention, som blifvit afslutad. Jag får uttala, hvad jag hört 0Z skiljedom
sägas förut, nämligen att, jag tror att Sverige i allmänhet icke rörande Gris-
hav förlorat i den allmänna opinionen, då det har visat kraft bådarne m. m.
och själfständighet utan snarare då det visat eftergifvenhet. Och (Forts.)
för öfrigt var det ju Norge, som år 1904 lät saken falla, men
icke hörde man väl något klander därför.
Till sist ber jag få säga — jag har velat uttala det i denna
kammare — att jag hyser den förhoppningen och den förvissningen,
att, om från något håll det skulle framkomma något kraf på
svenskt territorium, detsamma icke af hvilken regering, som än
månde sitta vid Konungens rådsbord, må hänskjutas till skilje¬
dom, utan att i stället svaret må blifva detta: Är det något
I viljen hafva, så kommen och försöken taga det! •
I det läge, hvari frågan nu kommit, har icke heller jag
något yrkande att göra.
Herr Clason: Till hvad jag anfört vid remissen af förelig¬
gande kungl. proposition, skall jag be att här få lägga ytterligare
ett par sakliga anmärkningar.
Om man i 1904 års handlingar, särskildt de för norska
stortinget framlagda, granskar de norska anspråk, som i denna
fråga framställts gent emot Sverige — de anspråk alltså, enligt
hvilka den yttre gränslinjen skulle dragas söder om Grisebådarne
— så finner man, att af 1897 års norska kommissarier såsom
hufvudskål för dessa norska anspråk anfördes, att de icke hyste
tvifvel om att man »blott genom att draga gränsen» — d. v. s.
kartans gränslinje — »vidare i rak linje» efter dess slutpunkt å
1661 års karta skulle följa, hvad 1661 års gränsreglering afsett.
Med anledning häraf tillät jag mig vid remissen påpeka, att den
ifrågavarande kartan vid öfriga skeden af 1897—1904 års gräns¬
reglering alldeles icke från norsk sida tillerkänts bindande vitsord,
utan tvärtom i flera hänseenden öfvergifvits. Den har i själfva
verket af 1897 års norska kommissarier uttryckligen förklarats
vara »i flera punkter mycket Jelaktig», särskildt hvad angår öars
läge, och den har därför också, hvad angår dess sträckning från
Svinesunds mynning till den hittills bestämda slutpunkten, den
bekanta punkten XVIII, vid 1897 års reglering utbytts mot en
serie sinsemellan vinkelböjda linjer, hvilka i stort sedt bilda en
båglinje i alltmer västlig riktning, hvars naturliga fortsättning
alltså vore en ytterligare, uppåtböjande kurva.
Dess fortsättande i rak linje är emellertid äfven af en annan
grund alldeles ohållbart. Granskar man 1661 års karta med
hänsyn till väderstrecken, sådana den å kartan uppritade kom¬
passen angifver dem, finner man, att denna linje icke, såsom vid
Nio SS. 68
Fredagen den 28 Maj.
Angående första påseendet kan synas och såsom de norska kommissarierna
nudlvo^e tyckas hafva uppfattat den, har den riktning från nordost till
om*skiljedom sydväst, som skulle fordras för att med något spår af rimlighet
rörande Orris-%n ytterligare fortsättning däraf i rak linje vore tänkbar, utan
bådamem.m. att den i stället är dragen nästan rakt i norr och söder, hvilket
(Forts.) gör hvarje sådan fortsättning fullständigt orimlig. Gränskartans
egen förutsättning måste tvärtom vara den, att från den nämnda
linjens slutpunkt, hvilken å kartan befinner sig mellan Koster-
öarnas hufvudland och Tistlarne, ett utsträckande af gränslinjen
utåt hafvet måste ske genom en brytning med föregående sträck¬
ning i ganska stark vinkel.
Om sålunda redan kartan icke gifver något stöd åt de
norska anspråken, utan fastmer är ägnad att jäfva dem, så är
detta i än högre grad fallet med sj kifva texten i 1661 års gräns-
regleringstraktat, mellan hvilken och kartan, såsom jag ock an¬
märkte vid remissen, vissa skiljaktigheter förefinnas. Äfven åt
denna sak hafva enligt min uppfattning 1897 års kommissarier
icke ägnat tillbörlig uppmärksamhet. Traktatens uttryckliga ord
att gränsen skall gå »ifrån Kosteröarna emellan Tistlarna, och
emellan Kattholmen och Hvalöarne och in igenom Svinesunds-
fjorden, in uti Idefjorden» o. s. v. hafva de utan vidare tolkat
så, som stode det, att gränsen skall gå »från en punkt midt
emellan Kosteröarna och Tistlarna in emellan Kattholmen och
Hvalöarna» o. s. v., — hvilket dock är något helt annat — och
hafva härvid förmodligen velat stödja sig på kartan. Det är nu
obestridligt, att här vissa svårigheter råda att förlika traktatens
text med kartan, men det synes mig icke öfverensstämmande med
sunda principer för tolkningen af historiska dokument, att lösa
denna eventuella konflikt genom att utan vidare med kartan, som
man eljest förklarar vara synnerligen felaktig, vilja kassera den
uttryckliga ordalydelsen i en traktat, som, låt vara att den äfven
hänvisar till kartan, dock å andra sidan jämväl förklarar, med
hänsyn till den gräns, som »ord ifrån ord, ifrån ställe och till
ställe» däri angifves mellan rikena, att det framdeles skall »faste-
ligen förblifva vid dessa upptecknade råmärken, skillnader och
gränser, som härhos med sina namn och situationer finnas upp¬
tecknade och specificerade, nämligen: ijrån Kosteröarna emellan
Tistlarne, och» etc., en traktat, hvars text därjämte i öfrigt vid
sina gränsbestämningar synes utmärka sig för synnerlig precision
i användningen af uttryckssätt och ortsbeteckningar. Kartans
bristfällighet torde snarare inbjuda till att, om en oförenlig diver¬
gens förelåge, ge traktattexten vitsord mot kartan, icke tvärtom.
Jag har emellertid icke anledning att nu närmare ingå på denna
sak eller på hvad traktaten rimligtvis kan åsyfta med sina ord,
att eu gränslinje skall gå ej blott »mellan Kattholmen och Hval¬
öarna», utan oek »från Kosteröarna mellan Tistlarne»; jag an-
Fredagen den 29 Maj.
69 N:e 63.
märker endast, att man vid tolkning af sistnämnda bestämmelse Angående
naturligtvis bör utgå icke från våra dagars noggrannare vetskap jc°^e^ne
om olika ögruppers belägenhet eller benämning i hithörande skitfedom
skärgård, utan vid de föreställningar därom, som rådde då tråk- rörande Gris-
taten skrefs, att sådana begrepp som t. ex. »Kosteröarna> antag-bådarnem.m
ligen ej blott afse kufvudöarna, utan äfven kringliggande skär (Forts.)
och holmar, samt att för frågans bedömande jämväl böra tagas i
betraktande de upplysningar, som kunna erhållas om, hvad före
1661 års reglering sjögränsen mellan Bohuslän och Aggershus län
ansågs gå.
Att traktattexten lika litet som kartan ger något stöd åt
norska anspråk på en yttre gränslinje söder om Grisebådarne, är
emellertid under alla förhållanden fullt klart, hvilket synts mig
här böra betonas.
» Herr Hammarström: Såsom denna fråga nu ligger, synes
det mig icke tjäna till något att inlåta sig på det spörsmålet,
som eljest skulle ligga nära till hands, huruvida icke i den före¬
liggande konventionen de svenska rättsanspråken inskränkts inom
snäfvare gränser, än som varit önskligt och som kunde hafva
varit påkalladt med hänsyn till det ändrade läge, hvari halföns
bägge folk befinna sig till hvarandra efter år 1905. Jag skall,
som sagdt, icke ingå på den frågan vidare. Jag skall inskränka
mig till att med afseende å konventionens bestämmelser om tviste¬
frågans omfattning och de möjligheter, som i dessa bestämmelser
lämnas till de svenska intressenas bevakande, erinra om och an¬
hålla att få stryka under innebörden i 1904 års statsutskotts
uttalande, då utskottet framhöll vikten af att vid affattningen af
de påståenden, som från svensk sida komme att till den blifvande
skiljedomstolen framställas, bestämd hänsyn toges till de utred¬
ningar och upplysningar, som i fråga om rätta sträckningen af
gränslinjen framlagts af lotskaptenen i Göteborgs lotsfördelning,
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohuslän
samt af lotsstyrelsen. Af den kungl. propositionen finner man
nu, att ytterligare undersökningar och utredningar ägt rum, och
då torde det vara gifvet, att äfven till resultaten häraf kommer
att tagas vederbörlig hänsyn. Innevarande års statsutskott har
ju också, i sitt här föreliggande utlåtande, betonat, att med kraft
bör framhållas allt hvad som kan gifva stöd åt de berättigade
anspråk, som från Sveriges sida kunna och böra framställas.
För min del är jag fullt öfvertygad, att den nuvarande regeringen
icke skall underlåta att ägna all möjlig omsorg åt, att dessa
önskningsmål blifva vederbörligen tillgodosedda; och vid sådant
förhållande anser jag, att det trots allt icke finnes anledning hysa
farhågor för, att Kosteröboames på denna fråga beroende och
därmed sammanknippade ekonomiska intressen skola löpa någon
N:o 63. 70
Fredagen den 29 Maj.
Angående större risk. Detta är naturligtvis en synpunkt, som jag, såsom
konvention representant för Göteborgs och Bohus län, måste fäste särskildt
om skiljedomstort afseende vid.
rörande Gris- Jag skulle kunna inskränka mig till detta uttalande, men
bådame m. m. med anledning af och i anslutning till en föregående talares ytt-
(Forts.) rande skulle jag vilja tillägga, att jag hyser den förhoppning,
att detta måtte vara sista liksom det är första gången, som frågan
om Sveriges territoriella öfverhöghet öfver ett område, som i
sekler varit svensk besittning, dragés under skiljedom.
Hans excellens herr statsministern Lindman: Det är ju
ett obestridligt, faktiskt förhållande, att Norge sedan länge gjort
anspråk på det undervattensgrund, som kallas Grisbådarne. Detta
förhållande medförde ju, såsom herrarne hafva sig bekant, att
det tillsattes en gemensam undersökningskommission med kom¬
missarier från hvardera landet, två från Sverige och två från
Norge, och resultatet af deras undersökningar finnes ju också för
Riksdagen tillgängligt, nämligen de två raka linjer, som dragits
ut, en, den norska, strax söder om Grisbådarne och en
annan, den svenska pretentionslinjen, strax norr om Grisbå¬
darne. Öfver kommissariernas förslag hördes olika myndig¬
heter. De äro nyss uppräknade af herr Hammarström. De
yttrade sig öfver kommissariernas förslag och funno då, att de
svenska kommissariernas linje gick litet för långt sydligt; den
skulle nämligen icke gått strax norr om Grisbådarne, utan strax
norr om Sköttegrundet, hvilket de ansågo höra tillsammans med
Grisbådarne. På grund af hvad då förekommit, framlades en
kungl. proposition till Riksdagen år 1904. Tvisteparkens storlek
utvidgades uti den kungl. propositionen, på grund af nyss an¬
förda yttranden af dessa myndigheter, så att den gjordes obe¬
gränsad. Skiljedomstolen hade rättighet att draga gränslinjen
hvar som hälst vid detta område, och det fanns icke några ytter¬
linjer, som begränsade denna tvistepark. Med anledning af detta
yttrade statsutskottet vid 1904 års riksdag följande, som jag skall
be att få läsa upp: »Det är enligt utskottets mening af synnerlig
vikt, att det uppdrag, som varder öfverlämnadt till skiljedom¬
stolen, blifver noggrann! begränsad! från de olika sidorna, så att
det icke kan obehörigt vare sig inskränkas eller utvidgas». Flera
talare i båda kamrarne yttrade sig i samma riktning och påpe¬
kade nödvändigheten eller önskvärdheten af att det omtvistade
området icke fick vara obegränsadt, utan att en linje på den ena
och en annan linje på den andra sidan skulle uppdragas, inom
hvilka skiljemännen hade att hålla sig vid afgifvandet af skilje¬
domen. Nu vill jag här icke ingå på de saker, som förekommo
vid frågans behandling i Riksdagen och som rörde skiljedomstolens
sammansättning, ty den frågan föreligger ju egentligen icke nu
eller den saknar åtminstone nu intresse. Men jag vill framhålla
71 N:o 68.
Fredagen den 29 Maj.
det, att uti själfva sakförhållandet, d. v. s. uti själfva frågan om
det omtvistade området, gick dock Riksdagen med på statsut¬
skottets förslag vid 1904 års riksdag. För öfrigt framhölls det
af alla talarne, åtminstone af de allra flesta talarne, som yttrade
sig vid 1904 års riksdag, att denna fråga är liten och obetydlig.
En af de talare, som nyss yttrade sig, har fullkomligt rätt
i, att denna sak kan vara liten och obetydlig för landet i dess
helhet, men likväl hafva vi icke velat betrakta den såsom så
obetydlig inom regeringen, ty det gäller likväl utkomsten af fisket
för en del svenska undersåtar, nämligen fiskare på Kosteröarna.
Därför hafva vi ingalunda tagit denna fråga lättvindigt, utan vi
hafva låtit anordna fullständiga undersökningar af alla de kartor
och handlingar, som finnas öfver denna trakt, och vi hafva i
detta, fall insamlat ett ganska stort material, fastän vi naturligt¬
vis icke ansett det lämpligt att framlägga detta material för
offentligheten.
Vidare hafva vi låtit anordna förhör på platsen med en mängd
fiskare och lotsar. Resultatet häraf har varit, att vi kände oss stärkta
i den uppfattningen, att såväl Grisbådarne som Sköttegrundet böra
vara svenskt territorium, men på grund af hvad i frågan förut före¬
kommit, på grund af den proposition, som afgafs till 1904 års Riksdag
och Riksdagens med anledning däraf fattade beslut, på grund af att
norrmännen fortfarande anse sig kunna göra anspråk på grunden
i. fråga och vidhålla den uppfattningen, har regeringen icke ansett
sig kunna underlåta att framlägga proposition till denna Riksdag, ty
frågan måste, mina herrar, på ett eller annat sätt lösas. Då vi beslöto
oss för att framlägga denna proposition, utgingo vi från hvad
som jag tyckte var alldeles naturligt, nämligen att Riksdagen
skulle hafva samma uppfattning år 1908 som år 1904. Och med
anledning däraf hafva vi just fäst afseende vid hvad 1904 års
statsutskott sade om begränsningen af tvisteområdet. Hvad som
emellertid gör, att regeringen har ansett sig böra fästa så stor
vikt vid denna fråga som den gjort, är icke blott önskan, att
man skulle få detta tvisteämne ur världen, utan också den om¬
ständigheten, att vi ansett det vara af vikt, att både regering
och Riksdag intoge samma ståndpunkt nu som år 1904.
Friherre Akerhielm: Det kan enligt min mening icke
förnekas, att, om man tager del af handlingarna i detta ärende,
det sätt, hvarpå denna fråga alltigenom blifvit behandlad måste
väcka missmod. Om man börjar med, när frågan företogs till
behandling utaf de svenska och norska kommissarierna, så begicks
ju då det stora felet att göra detta utan att hafva låtit frågan
förut behörigen utredas och utan att hafva hört de myndigheter,
som måste anses vara i frågan de mest sakkunniga. Resultatet
blef också det, att de svenska kommissarierna framställde ett an¬
språk med afseende på gränsregleringen, som man väl nu måste
Angående
konvention
med Norge
om skiljedom
rörande Gris-
bådame m. m.
(Forta.)
K:o 68. 72
Fredagen den 29 Maj.
Angående anse vara för Sverige i hög grad ofördelaktigt och icke öfver-
medJfor” enss^ämman^e med Sveriges verkliga rätt. Därigenom bragtes
om skiljedom frågan redan från början på sned. Icke heller sedermera har,
rörande Gris- såvidt jag kunnat finna, under de förhandlingar, som förts offi-
bådamem.m. ciellt, åtminstone icke under dem, som föregingo propositionen
(Forts.) till 1904 års Riksdag, några framställningar från svensk sida
gjorts, grundade på de upplysningar, som blifvit meddelade af
vederbörande myndigheter. Det enda, man i detta afseende finner,
är, att i ett sammansatt statsråd, som hölls den 15 maj 1904 uti
Kristiania, de svenska ledamöterna af statsrådet yttrade, »att i
flera i ärendet inkomna utlåtanden framställts förslag till gräns¬
linjens bestämmande sålunda, att denna linje delvis komme att
dragas ännu nordligare, än de svenska kommissarierna föreslagit.»
Nu skulle man ju kunnat hafva anledning att hoppas, att,
när frågan nu åter togs upp på nytt, nya anspråk skulle fram¬
ställts från svensk sida, men såvidt jag kunnat finna, har det
icke skett. Det har näppeligen, såvida af den kungliga proposi¬
tionen framgår, förts andra förhandlingar än om, huru ett skilje-
domsaftal skulle komma till stånd. Det hade enligt min upp¬
fattning varit riktigare, att man sökt att på underhandlingens väg
drifva fram, hvad man ansåg vara Sveriges rätt, innan man inlät
sig på frågan om skiljedomsaftal. Ty enligt min mening blir en
skiljedom af den art, som nu är i fråga, nära nog ett lotteri, och
man hade därför bort först om möjligt sökt klarera frågan genom
öfverenskommelse eller med andra ord uttömt alla medel för att kom¬
ma till en öfverenskommelse, innan man skred till ett skiljedomsaftal.
Om jag sedermera öfvergår till själfva skiljedomsaftalet,
kunde efter min mening det vara åtskilligt att anmärka mot detta
aftal. Särskildt har jag funnit den af hans excellens statsmi¬
nistern omnämnde artikeln 2 icke vara tillfredsställande, ehuru
jag icke vill förneka, att ett visst fog för att begränsa området
för skiljedomen, så som det gjorts, funnits uti det yttrande, som
1904 års Riksdag afgaf. Men för min del tror jag, att det varit
lyckligare för frågans behandling, om man icke begränsat detta
område, såsom nu skett uti det kungliga förslaget, hvilket har
till följd, att alla anspråk, som Sverige ytterligare skulle kunnat
gorå, exempelvis på Hejan, äro undanskjutna.
Det finnes äfven andra bestämmelser i skiljedomsaftalet, som
förefalla mig underliga. Jag skall emellertid icke vidare ingå
därpå, än att beröra ett par bestämmelser. I artikeln 4 stadgas,
att »intill utgången af tredje kalenderåret efter det, hvarunder
skiljedomstolens slutliga beslut meddelas, må, oberoende af den
gränslinje, som genom berörda beslut fastställes, fiske inom det
område, som enligt art. 2 kan vara föremål för tvist, idkas af
hvartdera rikets undersåtar i samma omfattning som under fem¬
årsperioden 1901—05». Det är en rätt naturlig öfvergångsbe-
stämmelse, men hvad jag icke kan förstå är, att i händelse det
Fredagen den 29 Maj.
73 N:o fi8.
omtvistade fiske-grundet skulle blifva tillerkändt Norge, så har
Sverige i art. 5 tillförbundits att bibehålla det nuvarande utan¬
för territorialgränsen utlagda fyrskeppet intill utgången af den i
art. 4 nämnda tiden. D. v. s. om detta område frånkännes
Sverige, skall Sverige dock under ett antal år underhålla ett fyr¬
skepp, som det uppenbarligen åligger den makt att underhålla,
hvilket fått området sig tillerkändt. Nu säges det i den kungl.
propositionen, att det icke ansetts nödigt att stadga förpliktelse
för det rike, som grundet kommer att tillhöra, att sörja för fyr¬
belysningen, då det påtagligen ligger i hvarje rikes intresse att
härvidlag uppfylla sin skyldighet. Däri kan äfven jag instämma,
men då kan jag icke se någon anledning, hvarför en annan stat
skall öfvertaga skyldigheten härutinnan för ett visst antal år.
Såsom frågan nu ligger skall jag icke vidare inlåta mig på
några detaljer, och skall ej heller, såsom jag helst skulle vilja
göra, yrka afslag på den föreliggande propositionen, då i det
läge, frågan nu blifvit bragt, ett sådant yrkande torde sakna all
utsikt till framgång. Jag skall endast inskränka mig till att ut¬
tala den önskan, och jag vågar kanske också tillägga den för¬
hoppning, att då det tyvärr, såvidt jag kunnat finna, icke skett
förut, officiellt åtminstone, inför skiljedomstolen Sveriges berätti¬
gade intressen beträffande ifrågavarande gränssträckning må
komma att i all möjlig utsträckning och med all kraft häfdas.
I sin fulla utsträckning kan ju detta icke ske, sedan Kungl. Maj:t
genom formuleringen af art. 2 i konventionen ställt Hejan utom
området för skiljedomen, men, såsom statsutskottet anfört, böra de
skäl, som tala för, att äfven denna ö är att anse som svensk, åtmin¬
stone få göra sig gällande så långt, att därifrån kan hämtas ytter¬
ligare stöd för Sveriges anspråk i öfrigt.
Herr talman, jag har intet yrkande.
Hans excellens herr statsministern Lindman: Det är ett
yttrande i den siste ärade talarens anförande, som icke kan få
stå utan att med anledning af detsamma ett ord yttras från rege-
ringsbänken. Han sade nämligen, att man borde hafva låtit för¬
handlingar föregå denna sak, innan man träffade detta aftal med
Norge. Jag vill med anledning däraf upplysa honom om, att jag
känner mig i viss grad förvånad öfver, att man kunnat tro, att
sådana förhandlingar icke blifvit drifna förut. Det är alldeles
gifvet, och, mina herrar, jag hoppas, att herrarne skola känna sig
öfvertygade om, att regeringen har naturligtvis i denna sak gjort
allt hvad den efter sin förmåga kunnat göra för att åstadkomma
ett för Sverige så gynnsamt resultat som möjligt.
Jag har endast velat yttra detta, jämte det jag ber att få
tillägga, att herrarne kunna vara öfvertygade om, att vi skola i
regeringen efter måttet af vår förmåga försöka att få den för
Sverige gynnsammaste lösning af frågan, som är möjlig.
Första Kammarms Prot. 1908. N:o 63.
Angående
konvention
med Norr/e
om skiljedom
rörande Qris-
bådarne rn. m.
(Forts.)
6
5:o 63. 74
Fredagen den 29 Maj.
Angående Friherre Akerhielm: Jag är tacksam för den upplysning,
konvention som jlaj)S excellens statsministern lämnade, men jag beklagar,
om*skiljedomatt det af honom omnämnda förhållandet, nämligen att förhand-
rörande Gris- lingar i sak föregått skiljedomsaftalet, icke på något sätt blifvit
bådame m.m. omförmäldt i den kungl. propositionen.
(Forts.)
Herr Wieselgren: Utan svårighet iakttages, att denna fråga
har väckt stor förstämning inom svenska Riksdagen. Det är sant,
såsom herr statsministern erinrade oss, att vi år 1904 allmänt
voro ense om, att frågan var liten. Jag hörde till dem, som
öppet bekände min uppfattning i detta stycke, och jag motiverade
den därmed, att denna fråga i 250 år hade kunnat vänta på sin
lösning. Det kunde icke en stor fråga hafva gjort. Frågan måste
vara liten för att kunna så länge få bida på sin lösning, den vi
då ansågo förestå. Men den förblef dock olöst. Sedan dess har
en vida betydelsefullare och större fråga vunnit sin lösning.
Unionen har nått sin upplösning — och detta, mina herrar, ställer
denna lilla fråga i ett annat läge, än hvad den hade år 1904.
Jag vill emellertid icke upptaga de anmärkningar, som här blifvit
riktade mot frågans behandling. Det förefaller mig vara post
festum. Men jag vill uttala min tacksamhet till den förste talaren,
som angaf som skäl för sin hållning i dag i frågan, att han icke
ville vidhålla sitt yrkande i statsutskottet, enär han icke ville
åstadkomma någon ministärförändring. Jag tror, att det var ett
ord, som borde sägas; annars skulle möjligen motivet för hans
olika hållning hafva kunnat misstydas. Pressen har ju nämligen
bragt oss den underrättelsen, att en man i mycket auktoritativ
ställning i Norge manat det norska folket att lägga ett skarp-
slipadt svärd i gränsen mellan Sverige och Norge. På grund af
den märkvärdiga själfkänsla, som alltjämt i vårt grannland frodas,
skulle man ju där kunna tänka sig, att denna fruktansvärda
hotelse gjort ett sådant intryck på den svenska Riksdagen, att
den icke vågade vidhålla i denna fråga den mening, som den
förut varit böjd att omfatta. Jag tror emellertid icke, att vi få
på annat sätt anse det där uttalandet stå i förbindelse med vårt
beslut i dag, än att vi gärna medgifva, att det här gäller för oss
att bestämma den plats, hvarpå det skarpslipade svärdet å denna
del af gränsen bör läggas, och att göra det kunna vi ju icke ha
något emot.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Trygg er: Jag hade icke tänkt att yttra mig i denna
fråga, men de skäl, som hans excellens statsministern gjorde
gällande till stöd för regeringens förslag, voro verkligen af be¬
skaffenhet, att det är mig omöjligt att underlåta att framställa
ett yrkande om afslag på utskottets hemställan. Jag väntade att
få höra synnerligen starka skäl för Kungl. Maj:ts förslag, men
75 lf:« 63.
Fredagen den 29 Maj.
hvilka skäl var det, som framställdes? Ett berörde mig särskildt Angående
därför, att det var jag, som i viss mån medverkade till det beslut,
som fattades af denna kammare år 1904. Hans excellens stats- om sicnj(,,i<)m
ministern sade, att Kungl. Maj:t hade begränsat området för skil je- rörande Gris-
domstolens bestämmanderätt och att detta skett i öfverensstämmelse bådarne m. m.
med statsutskottets hemställan år 1904, som ju måste anses vara (Forts.)
af Riksdagen godkänd
Emellertid, såvidt jag erinrar mig den begränsning, som då
gjordes, låg denna i ett uttalande af statsutskottet, att när man
hänsköte frågan till skiljedomstol, borde man begränsa området
för skiljedomstolens pröfning, men det bestämdes icke, huru detta
område skulle begränsas.
Svagheten i den konvention, som här är gjord, är just, att
man gjort en begränsning, som för de svenska intressena är
skadlig. Det är tydligen eu väsentligen annan sak.
Men, såvidt jag kan förstå, är hufvudanmärkningen mot
denna öfverenskommelse icke själfva konventionens innehåll, utan
att en öfverenskommelse om ett hänskjutande till skiljedomstol
kommit i fråga.
Nu sade hans excellens statsministern, att hufvudskälet,
hvarför regeringen lade så stor vikt vid att drifva igenom denna
fråga, var, att hans excellens statsministern ville, förmodligen
framför allt med afseende på utlandet, att Riksdagen och rege¬
ringen skulle visa sig stå på samma ståndpunkt nu som år 1904.
Men mot anmärkningen mot detta förslag, att man öfverhufvud
taget hänskjutit frågan till en skiljedomstol, kan man icke åberopa
hvad som skedde år 1904. Man står alldeles gifvet nu icke på
en annan ståndpunkt än år 1904, äfven om man skulle vägra
att hänskjuta frågan till skiljedomstol, ty förhållandena hafva
ändrats i det att unionen, såsom redan påpekats, numera upphört
att existera. För närvarande är det två suveräna stater, som stå
emot hvarandra. Då var det en union af tvenne med hvarandra
förenade stater. För resten, äfven om det vore så, att vi nu
öfvergåfve den ståndpunkt, som regering och Riksdag tidigare
intagit, är detta väl icke något så märkvärdigt, och icke tycker
jag, att det skulle vara tillräcklig anledning till att sätta på oss
en press, som vi vilja undvika, därför att åtminstone de flesta
inom denna kammare sätta stort värde på den nuvarande rege¬
ringen. Ty vi hafva ju sett regeringen själf ändra ståndpunkt i
viktiga frågor till och med under samma riksdag. Skulle det då
böra anses så nedsättande för oss att i en fråga, som gäller ut¬
landet och som gäller ett så viktigt svenskt intresse som vårt
områdes integritet, vi, sedan vi fått bättre faktiska upplys¬
ningar och bättre insikter, lämna en ståndpunkt, med afseende
på hvilken vi obestridligen icke bundit oss? Jag kan för min
del icke finna detta. För mig ligger saken så, att de skäl, som
anförts till stöd för denna konvention, äro långt ifrån tillräckliga,
5:o 68. 76
Fredagen den 29 Maj.
Angående och på grund däraf anser jag det vara min plikt att yrka af slag
konvention ^ utskottets förslag.
rörmvieOris- Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jäm-
bådarnem.m. likt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
(Forts.) till hvad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare
på afslag därpå, och förklarades den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Vid ånyo skedd föredragning af sammansatta stats- och
bevillningsutskottets den 27 och 28 innevarande maj bordlagda
memorial, n:o 19, med hemställan om anvisande af ersättning
åt sammansatta stats- och bevillningsutskottets sekreterare, biföll
kammaren, hvad utskottet i detta memorial hemställt.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarna lagutskottets den
27 och 28 i denna månad bordlagda memorial n:o 78, med för¬
anledande af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande vissa delar
af lagutskottets utlåtande n:o 72, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående folkskoleväsendet i vissa
städer, lag om ändrad lydelse af 1 § i kungl. förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 och
lag om ändrad lydelse af 2 och 28 §§ i lagen angående upp¬
fostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn den
13 juni 1902 samt inom Riksdagen i ämnet väckta motioner,
dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse af 3 och 4 §§ i lagen angående folkskoleväsendet i
Stockholm den 15 maj 1903 och en i anledning af densamma
inom Riksdagen afgifven motion.
Vid förnyad föredragning af andra särskilda utskottets den
27 och 28 innevarande månad bordlagda memorial, n:o 10, an¬
gående aflöning åt dess sekreterare och vaktmästare, biföll kam¬
maren, hvad utskottet i detta memorial hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning af första särskilda utskottets
den 26 och 27 innevarande maj bordlagda memorial, n:o 9, i
anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets
utlåtanden n:is 1 och 2 med anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition, n:o 88, med förslag till lag om reglering af präster¬
skapets aflöning m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition, n:o 84,
med förslag till ecklesiastik boställsordning, dels väckta motioner
i ämnena, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
hemställt.
Fredagen den 29 Maj,
77 N:o (58.
Upplästes och godkändes Riksdagens första särskilda utskotts
förslag till Riksdagens skrifvelser till Konungen:
n:o 190, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag angående lindring i främmande trosbekännares skatt¬
skyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och be¬
tjäning m. m.;
n:o 191, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 13 § i förordningen angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 ok¬
tober 1873;
n:o 192, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående
mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter här i riket
den 30 juni 1838;
n:o 193, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upphörande af det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge
utgående landgille m. m.; samt
n:o 194, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring i grunderna för upphörande af den i Göteborgs och
Bohus län utgående landskyld.
Upplästes och godkändes Riksdagens andra särskilda utskotts
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 195, till Konungen, i anled¬
ning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
af tuberkulossjukvårdsanstalter m. m. äfvensom vissa med för¬
anledande af propositionen väckta motioner.
Justerades tio protokollsutdrag för denna dag.
På hemställan af herr talmannen medgaf kammaren, att
de anslag, som utfärdats till nu pågående sammanträdes fort¬
sättande på aftonen, finge nedtagas.
Kammaren åtskildes kl. 4.36 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Första Kammarens Frot. 1908. N:o 63.
7