RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1908. Första Kammaren. N:o 46.
Lördagen den 2 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 25 nästlidne månad.
Föredrogs, men
sammansatta stats-
memorial, n:o 12.
bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
och lagutskottets under gårdagen bordlagda
Foredrogs anyo konstitutionsutskottets den 29 sistlidne april
och den 1 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 13, i anledning
a m°tioner angående ändrade bestämmelser i fråga om den
pohtiska rösträtten m. m.
Konstitutionsutskottet hade till behandling förehaft, bland andra
en åt herr C. A. Sjöcrona mom Första Kammaren väckt motion’
n:o 46 hvari hemställts, att Riksdagen måtte för sin del besluta
att nedannämnda delar af det år 1907 antagna grundlagsändringsför-
slaget skulle om samma förslag slutligen godkändes, erhålla följande
andrade lydelse: J
Regeringsformen.
§ 31.
borgmästaretjänst i stad äge i stadens allmänna angelägen¬
heter röstberättigade invånare att föreslå tre behöriga personer då
Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles med rådmans-
och magistratssekreteraresysslorna i Stockholm.
Första Kammarens Prof. 1908. N:o 46.
1
N:o 46.
Lördagen den 2 Maj.
2
Riksdagsordningen.
§ 16.
Valrätt tillkommer enhvar välfräjdad svensk medborgare, såväl
man som kvinna, från och med kalenderåret näst efter det, hvar¬
under han uppnått tjugufyra års ålder, dock ej:
a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;
b) gift kvinna, som ej vunnit boskillnad och hvilkens man är i
konkurstillstånd;
c) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller
sistförfluten kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats understöds-
tagaren själf eller dennes hustru eller minderåriga barn;
d) gift kvinna, hvilkens man häftar för understöd, som under
löpande eller sistförfluten kalenderåret tilldelats henne eller makarnes
minderåriga barn;
e) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförfluten
kalenderåren *
f) gift kvinna, som ej vunnit boskillnad och hvilkens man häftar
för honom påförda utskylder till stat och kommun, hvilka förfallit
till betalning under de tre sistförfluten kalenderåren;
g) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med ut¬
gången af sistförfluten kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.
Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, pa
sätt i vallagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas på för¬
hållandena vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring
före valet inträffar.
Vid föredragning af utlåtandet begärdes ordet af
Herr Blomberg, som yttrade: Beträffande föredragningssättet
hemställer jag, att betänkandet föredrages punktvis, men att vid
föredragningen af punkten l:o) diskussionen måtte få omfatta alla de
förslag rörande politisk rösträtt och valbarhet för kvinnor, som
innefattas i samtliga i detta betänkande behandlade motioner.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Punkten a).
Om politi»i: Utskottet hade i denna punkt af anförda skäl hemställt,^ att
rösträtt för herr Sjöcronas ofvannämnda motion icke måtte föranleda någon
kvinnor. Riksdagens åtgärd.
Herr Sä ve: Då jag inom utskottet uttalat mig för den af herr
Staaff m. fl. framlagda motionen, till hvilken jag äfven här, herr grefve
och talman, yrkar bifall, anhåller jag att få säga några ord, ehuru
I.Oi-clugcn den i! Ma j. ;;
null .ståndpunkt i den föreliggande frågan sedan föregående riksdagar
nog ar för kammaren känd. Men jag anhåller, att särskildt nu få
yttra mig, därför att min öfvertygelse är, att i rösträttsfrågans nu¬
varande läge det är af största vikt, att de af kammarens ledamöter
som hysa sympatier för den kvinnliga rösträttsfrågan, äfven uttala
sig, pa det att den kvinnliga rösträttsrörelsens ledare måtte se, att
de hafva ett stöd för sig äfven i denna kammare. I annat fall
maste de söka detta stöd inom vänstern, och detta skulle vara att
ten framtiden i icke ringa grad skada de konservativa intressena.
.‘1 uao°t sa när följt med kvinnofrågans utveckling under don
sista tiden och som sett, hvilket energiskt arbete nedlagts för att
åt kvinnorna bereda den politiska rösträtt, som af dem uppställes
såsom ett oafvisligt önskemål, den torde ock hafva klart för si o-
att detta arbete icke kommer att upphöra, förrän det stora målet
slut ligen vunnits.
... Kvinnoemancipationsarbetet i vårt land har fortgått hittills i
tämligen .sakta tempon. Det är nu mer än 60 år sedan det första
steget togs genom införandet af den lika arfsrätten och det är m cl¬
an 50 ar sedan Fredrika Bremer i sin »Herta eller en själs historia»,
fiamlade det forsta sväfvande programmet i kvinnofrågan. Steg för
l.eg!. ,nien ,efter långa mellanrum, hafva kvinnorna därefter lyckats
förvärfva s.g de naturliga rättigheterna af myndighet vid viss ålder
lätt för myndig kvinna att vara sin egen giftoman, tillträde till
univeisiteten för att bereda sig högre undervisning och rätt att till¬
träda vissa i allmänhet lägre befattningar i statens tjänst. Men
ännu kvarsta höga skrankor, som åtskilja de båda könen i rättsligt
afseende, och man kan icke lindra på. att tänkande kvinnor skota
s,.!^lI .. . dessf skrankor undanröjda såsom förödmjukande för sin
sjelfkänsla och sitt människovärde. Och så har man kommit därhän
att kvinnorna massvis börjat resa på sig. Äfven de säga till hvar¬
andra nu hvad det tredje ståndets män tillropade hvarandra före
„ en.,.sv,ra friska revolutionen: »Hvarför äro vi så små? Jo. det
ar derför att vi ligga på knä. Låt oss därför stiga upp.» Och så
betrakta de L ancien régime såsom afslutad äfven för dem. Så har
:!tv®n under adl'a sista tiden kvinnorörelsen fått en helt annan fart
an torr. •
• DeVlf/°nmca/e,J 119,02 som den första kvinnliga rösträttsföre¬
ningen bildades i Stockholm. Den följdes omedelbart af liera nya
ocli sa sammanslötos dessa föreningar som bekant 1903 till en all¬
män landsforenmg. Denna räknade vid fjolårets slut 112 lokalföre-
mngar fördelade på rikets alla län, och, enligt hvad som meddelades
pa mötet pa Grand Hötel i förrgår, lärer antalet föreningar, om ja-
icke hörde orätt, i närvarande stund uppgå till icke mindre än 124
Korelsen har således börjat antaga karaktären af en lavin. För
oss oor det vara klart, att det icke längre går för sig att hejda
den Den kommer att gå fram oemotståndligt, men är det så, att
tunder mot densamma uppställas från högerns sida, kommer den att
ga oanathgt fram mot vänster, och då skall den för de följande
aren följa eu riktning som skall gifva ökad styrka åt de politiska
N:o 46.
Om politisk
rösträtt f ör
kvinnor.
(Forts.)
4
N:0 46.
Om politisk
rösträtt för
kvinnor.
(Forts.)
Lördagen den 2 Maj.
element i vårt land, inom hvilka högern räknar sina principiella
motståndare. Den skall alltså helt och hållet förändra sin nuvarande
neutrala karaktär. .
Utskottet har afstyrkt den af mig förordade motionen med åbe¬
ropande af de skäl, som framhöllos förlidet år af det särskilda ut¬
skottet emot yrkandena på kvinnornas rösträtt. Ser man på dessa
skäl, voro de egentligen två. Det ena var, att frågan om utvidg¬
ning af rösträtt för män visat sig så svårlöst, att den icke borde
fördröjas genom kombination med politisk rösträtt för kvinnor. Detta
skäl hör väl icke hafva sa stor betydelse numera, då Riksdagen
redan fattat sitt beslut med afseende å männens rösträttsfråga. Det
andra skälet var, att Riksdagen anhållit om verkställande af en full¬
ständig och allsidig utredning i fragan och framläggandet af förslag
i ämnet. En sådan fullständig utredning har ännu icke blifvit Riks¬
dagen delgifven. Detta skäl kan jag första. Det teir sitt fulla be¬
rättigande, och jag undrar visst icke pa. om åtskilliga inom denna
ärade kammare, som sympatisera med den kvinnliga rösträttsfrågan
vilja, innan de fatta “sitt definitiva beslut, afvakta denna allsidiga
utredning. Men för mig åtminstone står det efter den sista Riks¬
dagens beslut i rösträttsfrågan klart, att det icke längre behöfs en
så beskaffad utredning. Förra Riksdagen har ju nämligen bestämdt
fixerat sin ståndpunkt. Den har godkänt principen åt allmän röst¬
rätt. Och den har med denna princip fastslagit en annan, den om
de proportionella valen, för att därmed söka bereda ett säkert skydd
för minoriteterna. Men nu synes det mig vara alldeles uppenbar,
att med principen om allmän rösträtt later det icke förena sig att
undantaga öfver hälften af landets medborgare från denna rösträtt.
Och det skydd de proportionella valen skulle gifva minoriteterna
lärer väl blifva illusoriskt, när det icke ens skall komma hälften af
nationens medlemmar till del. Detta har. pa sista tiden ideligen
upprepats, ja, så ofta upprepats att det blifvit banalt, men det ar
därför icke mindre sant. Och sant lärer väl ock vara att, i fall
man anser det vara en rätt för mannen att fa politisk rösträtt, böi
det väl ock vara en rätt för kvinnan. Nu har jag för min del
visserligen den uppfattningen, att det icke är individens sa kallaoe
rätt, som bör vara normerande för samhället, då det gäller att ut¬
dela rösträtt. Hvad som bör vara normerande är någonting annat.
Det är samhällets behof att få den bästa möjliga representation,
som kan blifva ett någorlunda säkert uttryck för de olika intressen
som röra sig inom samhället. Men denna uppfattning har icke gjoit
sig gällande hos Riksdagen, utan när Riksdagen fattade sitt beslut
förlidet år var det personlighetsprincipen som för den var den be¬
stämmande normen; men har nu Riksdagen fastslagit personlighets¬
principen, bör den ock, synes det mig, icke kunna utan att brista
emot logikens lagar bortse från densamma, när det blir fråga om
kvinnorna. . ,
Jag talade om den bästa möjliga representation. Maae Riks¬
dagen antagit 1902 års konstitutionsutskotts rösträttsförslag, tioi
jag, att vi skulle fått eu ganska god representation. Om man hade
N:0 46.
l.ordagen den i2 Maj.
lätt det förslaget igenom, torde det icke hafva mött svårigheter att Om politisk
tillämpa dess bestämmelse äfven på de kvinnor som fylla de villkor, rösträtt för
hvilka ^förutsattes såsom villkor för mannens valbarhet. För mig kvinnor
och många andra i denna kammare är det fortfarande att beklaga, °' S‘
att detta konstitutionsutskottsförslag icke blot af Riksdagen antaget.
Emellertid skulle icke jag påyrka utsträckning af rösträtten
äfven till kvinnorna, om det icke vore min fasta öfvertygelse, att
sådant skulle lända till samhällets bästa. De sociala frågorna fä
en allt större betydelse i våra dagar än förr. De tränga sig på
oss, de komma oss allt närmare in på lifvet, och det dröjer helt
säkert icke länge, innan de komma att ställas allra främst på den
politiska dagordningen. Se vi nu närmare på (lossa frågor, så finna
vi emellertid, att en stor del af dem stäf i det intimaste samband
med hemmets förhållanden, men när sä är, är det tydligt att hem¬
mens vårdarinnor, kvinnorna, också böra utöfva inflytande vid dessa
iragors lösning; och detta allra helst som de i många fall synas
hafva — kanske i högre grad än männen — förutsättningarna härför.
Detta gäller åtminstone sådana frågor som röra barnavård, barna-
uppfostran, sjukvård, fattigvård, lagstiftning för nykterhet, sedlighet,
kvinnors och barns arbete, in. fl.
_ Man klagar öfver att vår tid är en materialistisk tid och att
de ideella intressena mer och mer skjutas åt sidan. Det är nog en
sanning, men om så är och då visst är att kvinnorna hafva mer
intresse för de ideella synpunkterna än männen, hvarför då undan¬
skjuta kvinnorna från de sociala frågornas behandling och hvarför
beröfva^ den lagstiftande församlingen dessa ideella inflytelser som
den i så hög grad är i behof af? Men ännu viktigare än detta: de
störa arbetarfrågorna närma sig oss allt mer. Det för icke vara
svårt att förutse, att den tid snart skall komma — ja, den nya
riksdagsordningen kommer utan tvifvel att påskynda den — då den
stora striden skall utkämpas mellan eu samhällsbevarande bögel',
som vill söka befrämja samhällets utveckling med bevarande af
sambandet mellan det närvarande och det förflutna, och en social¬
demokratisk vänster, som just vill afskära alla förbindelser mellan
nutiden och förgångna dagar och som vill omstörta de gamla grund¬
valar, på livilka samhället hvilar, för att därigenom lättare kull¬
kasta detsamma. Grundvalarna för det nuvarande samhället äro
religionen, familjen och äganderätten. Främst af de tre står religio¬
nen. Men nu är det visst, att kvinnorna i högre grad än männen
äro fästa vid de rent religiösa intressena. Detta inse också .social¬
demokraterna, för hvilka religionen alltid varit en stötesten. Därför
kunde också en af socialdemokratiens främste ledare i vårt land för
icke så synnerligen många år sedan såsom skäl emot att bevilja
kvinnorna rösträtt på ett möte utropa: »det är ju kvinnorna som
befolka bönehusen». Att en kvinna gaf honom till svar: »det är ju
männen som befolka krogarna» lärer knappast hafva ändrat hans
åskådning då. Att den ändrats nu och att äfven hans namn står
under en af de motioner om politisk rösträtt för kvinnor, som in-
N:o 46.
6
Om politisk
rösträtt för
kvinnor.
(Forts.)
Lördagen den 2 Maj.
lämnats till detta års Riksdag, torde hafva sin förklaring i rent
valtekniska skäl.
Att kvinnorna i egenskap af hemmens vårdarinnor och barnens
mödrar med sin själs starkaste fibrer äro fästade vid familjen, och
att de med sin sparsamma, ordningsälskande natur med särskild
hänsyn till hemmen måste hålla på äganderätten, anser jag också
vara uppenbart. Men då så är, då tror jag också, att det är för
oss en viktig sak att tänka på huru vi i blifvande sociala strider
skola kunna i kvinnorna förskaffa oss pålitliga och säkra bunds¬
förvanter.
Man har sagt, att kvinnans synvidd i kommunala och politiska
frågor är mer begränsad än mannens. Det för nog hafva sin san¬
ning hvad beträffar de högre samhällslagren, inom livilka männen
tidigt tränats för en verksamhet i det allmännas tjänst genom ut¬
bildning i högre skolor, universitet och andra högre fackutbildnings-
anstalter. För kvinnorna har en dylik utbildning i allmänhet icke
hittills stått till buds. Men däremot undrar jag, om detta kan
sägas med afseende å de lägre klasserna. Jag tror t. ex. att våra
redbara, sparsamma, arbetsamma och förståndiga allmogekvinnor
hafva samma mognad i omdömet, samma praktiska syn på de ting,
hvilka falla inom områdena för deras erfarenhet, som deras män.
Och områdena för deras och männens erfarenhet fora vara ungefär
desamma.
Min ärade vän och kamrat i konstitutionsutskottet, herr Johan
Fredrik Nyström, yttrade för ett par år sedan vid en debatt om
den kvinnliga rösträttsfrågan i denna kammare, att »allt stort som
utförts här i världen utförts genom män, och att ingen stor man
varit kvinna». Han betraktade själf detta yttrande som en paradox,
men någon sanning för väl han liksom måhända också andra hafva
velat inlägga i detsamma. Ja, menar man med en stor man, såsom
jag förmodar att han menade, en stor personlighet, och inlägger
man i begreppet eu stor personlighet betydelsen af att kunna för
sig uppställa stora och adla mål och att gifva sig helt och hållet
åt dessa måls förverkligande, då tror jag dock, att kvinnorna kunna
inom sina led uppvisa många stora och framstående personligheter.
Eller är det icke så, att vi litet hvar under vår lefnad gjort be¬
kantskap med ädla kvinnor, som just förstått den konsten att för
sig uppställa höga och ideella samhällsuppgifter och som med egen
själfuppoffring helt och hållet gått upp i dessa? Hvad säga för öfrigt
icke häfdernas vittnesbörd. Ännu så långt tillbaka i tiden som i
Gamla Testamentets Domarebok möter oss bilden af Debora, profetis¬
san, hvilkens segersång ännu ljuder för oss, hon som befriade sitt
folk från kananiternas förtryck. Hur rördes vi icke, då vi voro
unga, af berättelsen om kartaginensiskorna, som afskuro sitt hufvud¬
hår att användas till strängar i kastmaskinerna vid försvaret af
deras fädernestad i dennas sista strid! Ännu fortlefver minnet åt
den ädla Comelia, typen för en romersk matrona, åt hvilken redan
i hennes lifstid det tacksamma romerska folket uppreste en ärestod
med påskriften: Åt Gracchernas moder! Hvad skola vi säga om
7
N:o 46.
I.ördagen den 2 Maj.
martyrernas kristinnor som hellre läto sig sönderslitas af de vilda °m politisk
djuren på arenan iin de sveko sin tro? Medeltiden både sin Orloanska r"^7n«or '
jungfru, i hvilken det franska folket ännu ser den skäraste personi- (Forts.)
fikationen af don renaste fosterlandskärlek. England ställer i främsta
ledet af sina regenter drottning Elisabet, Österrike sin Maria Teresia.
Våra Karoliners glänsande hjältesaga skulle ännu i denna stund
vara oskrifven, om icke deras mödrar tidigt lärt dem plikten, att
när så kräfdes, villigt gifva sitt lif för konung och fosterland.
Det skulle vara en lätt sak för mig att uppvisa hela gallerier
af framstående kvinnor som antingen tagit en lysande del i förvalt¬
ningen af statsangelägenheter eller ock förvärfvat sig berömmelse
såsom vetenskapsmän och konstnärer; men jag vill icke trötta kam¬
maren med långa historiker. Hvad jag velat säga med detta är,
att stora uppgifter frammana stora personligheter. Och är det nu
så — för att nu röra oss inom mera hvardagliga förhållanden —
att kvinnorna, som kanske djupare än männen känna ansvaret af
de förpliktelser hvilka åligga dem, om de komma till delaktighet af
den politiska rösträtten, äfven måste känna detta ansvar djupt, så
är det uppenbart, att rösträtten måste höja deras medborgarsinne.
Därmed skulle också vårt folk få en ansenlig förstärkning i med-
borgarkraft, betydelsefull i stormiga tider, då talet om nationell
samling i stället för att vara en blott tom fras på valmötena, måste
blifva en verkligt samlande lösen för hela vårt folk.
Herr Trygger: När man läser konstitutionsutskottets utlåtande
och de skäl utskottet anfört till stöd för sitt afstyrkande af samt¬
liga de väckta motionerna angående politisk rösträtt för kvinnor,
kan man icke underlåta att erkänna, att de anförda skälen — näm¬
ligen att frågan är föremål för en allsidig utredning samt att den
icke bör få fördröja den slutliga lösningen af frågan om utvidgning
af rösträtten för män — förefalla så afgörande, att därmed det slut
hvartill utskottet kommit skulle kunna anses berättigad!. Särskild!
det sista skälet är af synnerligen stor vikt. Vore det så, att ett
tillmötesgående redan vid denna riksdag af kvinnornas kraf på politisk
rösträtt skulle äfventyra lösningen af männens rösträttsfråga, borde
hvar och en, äfven den som ej är någon vän af det hvilande röst¬
rättsförslaget, hysa stor betänklighet mot att godkänna förslaget
om rösträtt för kvinnor.
När man närmare tänker på saken, lär man dock finna, att en
dylik risk i fråga om det hvilande rösträttsförslaget icke är förenad
med hvarje medgifvande af rösträtt till kvinnor. Allt beror på inom
hvilka gränser vid denna riksdag rösträtt gifves kvinnan. Hvad
därefter den utredning angår som håller på att verkställas beträf¬
fande den kvinnliga rösträtten, torde äfven den endast i det fallet
böra utgöra hinder för att nu tillmötesgå kvinnornas rösträttskraf.
att rösträtt gifves kvinnor i en sådan omfattning, att man, utan att
se resultatet af utredningen, skulle vara ur stånd att bedöma verk¬
ningarna af den kvinnliga rösträttens införande — såvidt öfver
N:o 46. 8 Lördagen den 2 Maj.
Om politisk hufvud taget eu föregående utredning någonsin kan i nämnda hän-
rÖkvinnor°r seen(^e gifva något säkert resultat.
(Forts.) Då samtliga motionärer föreslagit, att kvinnan skulle tillerkännas
rösträtt till Andra Kammaren i samma omfattande utsträckning
som män, samt de flesta af motionärerna därjämte äro villiga att
medgifva kvinnan valbarhet icke blott till Andra utan äfven till
Första Kammaren, synes det därför berättigadt, att utskottet icke an¬
sett sig kunna tillstyrka antagandet af någon af motionerna oför¬
ändrad.
Men äfven mera sakliga skäl utgöra enligt min mening hinder
för att gifva kvinnan den rösträtt som blifvit föreslagen för män,
och dessa skäl växa i styrka, då det gäller att tillerkänna kvinnan
valbarhet till Riksdagens kamrar. Då jag nu ber att få i korthet
anföra dessa för mig bestämmande skäl, torde jag icke behöfva
förutskicka den anmärkningen, att jag ingalunda ställer mig fientlig
mot kvinnans kraf på att inom samhället i dess helhet, det må vara
fråga om staten, kommunen eller familjen, erhålla en annan ställ¬
ning än den hon för närvarande intager med större möjlighet för
henne att göra sin personlighet och sina rika krafter gällande.
Principiellt erkänner jag kvinnans likställighet med mannen; i
många stycken står hon visserligen under honom, men i andra är
hon i stället honom öfverlägsen. Men trots detta erkännande, måste
man dock enligt min mening fasthålla, att han är man, hon är
kvinna, och vår tids man och kvinna hafva en syn på tingen och
samhället som är olika icke blott på grund af deras olika kön, utan
äfven på grund af det manliga och kvinnliga släktets skilda upp¬
gifter under sekler och deras olika uppfostran äfven i våra dagar.
Att med ett slag politiskt likställa kvinnan med mannen, samtidigt
som man lämnar den politiska makten åt män som icke hafva vana
och kanske ej förmåga att till samhällets bästa utöfva den, vore
ett experiment, som åtminstone för en konservativ uppfattning
måste te sig som en fara för samhället.
Man skall gifva kvinnan hvad henne tillkommer, men öfver
både män och kvinnor står samhällets ovillkorliga kraf därpå, att
dess väl ej äfventyras genom svag eftergifvenhet för den ena eller
andra tidsströmningen.
Sverige är stolt öfver att vara ett af de land, där folket tidigast
fått deltaga i ledningen af nationens öden. Men denna folkets makt
har utöfvats af män, och i fråga om dessas politiska rösträtt ha
gällt inskränkningar som man först nu är i färd med att i det
väsentligaste upphäfva. Och då skulle man våga i ett enda tag ge
kvinnorna, gifta och ogifta, unga och gamla, allt, innan de fått
någon erfarenhet i allmänna angelägenheter, innan de ens inom
kommunen fått tillfälle att mera än i relativt obetydlig grad visa
huru genomträngda de äro af statsintresset, hvilken förmåga de äga
att icke blott upptäcka samhällsbristerna, utan äfven förstå de
lämpliga och möjliga medlen för deras botande, hvilken varsamhet
och klokhet de äro mäktiga af i politiska frågor.
Jag ger dem som arbetat för den kvinnliga rösträtten fullkorn-
Lttningcn den c2 Maj. «)
ligt lätt dill i, att kvinnan visat sig äga ett stort ocli lifligt intresse
iör mänga viktiga samhällsfrågor, för religionen, för sedligheten,
uppfostran, nykterheten, icke att förglömma den sä viktiga mindre
ekonomien. Men jag fruktar, att kvinnan, innan hon mera deltagit
i det, offentliga litvet, skall med förtjusning omfatta den — tyvärr
i vår tid äfven bland åtskilliga män härskande — uppfattningen att
lagstiftningen är det förnämsta medlet att göra människorna bättre,
lyckligare och mera välmående. Det ligger något berusande i att
få ett sä kraftigt medel som lagstiftningen i sina händer, som för
den oei turné måste te sig som en trollstaf, hvilken är i stånd att
förvandla allt till guld — åtminstone på papperet, Den som varit
utesluten från detta underbara medel, måste vara benägen att öfver¬
skatta dess betydelse. Faran för skadliga verkningar af detta öfver¬
skattande kommer säkert att tydligen visa sig efter den stora ut¬
sträckning af männens rösträtt som blifvit af Riksdagen preliminärt
godkänd : denna fara skulle väsentligen ökas, om massan af kvinnor
pa en gång bereddes politiskt inflytande, kanske politisk öfvermakt.
I. sammanhang härmed vill jag fästa uppmärksamheten på ännu
en olägenhet af att gifva kvinnorna på en gång en vidsträckt politisk
rösträtt. Därigenom skulle otvifvelaktigt de mera bildade, mera
sansade, mera skolade kvinnorna skjutas åt sidan af de kvinnor, som
i språk, vanor och åsikter motsvarade de stora massornas smak och
oreflekterade önskningar. Skola kvinnorna kunna gifva samhället
allt det goda hvaraf de äro mäktiga, måste det vara de bästa, de
insiktsfullaste ocli mest dugande kvinnorna som beredas möjlighet
att leda och uppfostra de öfriga, och i samma mån denna uppfostran
lyckas, har man att utsträcka den begränsade rösträtt, som man
tran början gifvit kvinnorna. Detta är icke blott för samhället utan
äfven för kvinnorna den lyckligaste anordningen, ty historien bär
manga vittnesbörd därom, att en utsträckning af den politiska makten
till större lager af befolkningen icke blir beståndande, om den politiska
makt som gifvits icke kunnat bäras upp af dem som erhållit densamma.
Men fränsedt hvad nu sagts, äfven om kvinnorna på det mest
förträffliga sätt, ja rent af bättre än männen, kunde utöfva folkets
statsmakt, vårda rikets angelägenheter, vore det förenadt med fara
att utan vidare ge kvinnan det politiska inflytande som deras antal,
därest rösträtten bestämdes lika för dem och männen, skulle förläna
dem. Ingen lär vill kunna bestrida, att en stat, styrd efter de grund¬
satser, som i våra dagar omfattas af kvinnor, skulle styras annor¬
lunda än om männen vore de som hade ledningen. Ja, en stat, där
kvinnor hafva om icke det afgörande, dock ett stort inflytande,
komme efter all sannolikhet att erbjuda åtskilliga egendomligheter,
i fall man jämför den med stater, där männen äga det ojämförligt
större politiska inflytandet. Nu är det så, att ingen suverän stat,
savidt jag vet, lämnat kvinnorna samma politiska rösträtt som
männen. Skulle vårt land gå i spetsen med en dylik reform, kunde
det lätt inträffa, att detta medförde faror för vår ställning i för¬
hållande till andra stater. Den hänsynslöshet som utmärker äfven
var tids politik staterna emellan, den brutalitet som oftast bör mötas
N:o 46.
Om politisk
rösträtt för
kvinnor.
(Forts.)
N:o 46.
Om politisk
rösträtt för
kvinnor.
(Forts.)
10 Lördagen den 2 Maj.
endast med brutalitet, den trolöshet, som kan paralyseras blott genom
att ej från egen hederlighet sluta till andras, har varit större än
att de svenska männen med sitt veka sinnelag, jämfördt med andra
nationers, alltid kunnat däremot värja sig. Hur skulle det då gå
med den svenska kvinnan, om hon, innan hon tätt tillräcklig erfarenhet,
skulle lotsa det svenska statsskeppet mellan dessa farliga skär.
För hvarje stat äro experiment med den politiska maktens för¬
flyttande farliga, såväl inåt som utåt, för små stater är risken störst,
ty hvad som där står på spel är icke blott det inre lugnet utan
ofta den yttre själfständigheten.
Mycket vore att tillägga: jag vågar dock ej alltför länge taga
kammarens tid i anspråk. Det sagda ma vara nog för att förklara,
hvarför jag ej kan gifva kvinnorna hvarken samma politiska rösträtt
eller valbarhet till Riksdagens kamrar som männen. Därmed har
jag dock icke kommit till konstitutionsutskottets slut — afslag utan
vidare på alla motionerna. .
Enligt min mening böra vi redan nu gifva ett otvetydigt bevis
på, att vi värdera kvinnans insats i samhällslifvet, äfven det politiska.
Vi böra i gärning erkänna, att många viktiga sociala och ekonomiska
spörsmål — af Indika en del rent af uteslutande beröra kvinnan —
erhålla en bättre utredning och eu lyckligare lösning, om kvinnorna
sä att såga officiellt inbjudas att däri uttala sin mening. Vi böra
ock visa. att det ej är ett underskattande af kvinnans förmåga, utan
eu fordran på utbildning och erfarenhet lios henne i allmänna värf,
som gör att vi ej kunna redan nu i politiskt afseende gifva henne
samma ställning som männen. Detta sker därigenom, att vi gifva,
liksom tidigare åt vissa män, nu åt på visst sätt kvalificerade kvinnor
politisk rösträtt, och då erbjuder sig helt naturligt den kommunala
rösträtten som en lämplig förutsättning för kvinnans politiska röst¬
rätt. Därmed hafva vi ock beredt kvinnorna möjlighet att få ut¬
bildade de ledare, som hafva att föra kvinnosaken vidare framåt, då
den därför blir mogen.
Man kunde ifrågasätta att gifva den kommunalt röstberättigade
kvinnan äfven valbarhet till kamrarna, när hon uppfyller öfriga för
män stadgade villkor. Nödig försiktighet och de hänsyn som förut
framhållits torde dock mana till att låta kvinnans första steg på
den politiska banan stanna vid rösträtten.
Utan gensaga torde man ock kunna säga, att någon allmännare
mening inom landet icke kan anses förefinnas för att kvinnor ledan
nu skola få säte inom representationen.
I fråga om valbarheten instämmer jag därför med herr Sjöcrona,
som i sin motion icke föreslagit rätt för kvinna att väljas till riksdags¬
man, utan begränsat sig till valrätt för kvinnan till Andra Kammaren.
Af skäl jag förut gjort gällande, måste jag dock ställa mig afvisande
mot herr Sjöcronas förslag i fråga om förutsättningarna föi\kvinnans
valrätt samt yrka bifall till motionen blott med den begränsning åt
valrätten, att endast kommunalt röstberättigade kvinnor skola äga
rösträtt vid val till Andra Kammaren. Herr Sjöcronas förslag be-
liöfver för nämnda ändamål endast undergå — frånsedt en redak-
11
N:o 46.
Lfirdagpn (ten 2 Maj.
tioncll förändring i ingressen att orden »om samma förslag slutligen
godkännes» strykas — den förändring att första stycket i 16 f
riksdagsordningen får följande lydelse: » Valrätt tillkommer en hvar
välfrejdad svensk man, så oek välfrejdad svensk kvinna, som är i
kommuns allmänna angelägenheter röstberättigad, från och med kalender¬
året näst. efter det hvarunder de uppnätt tjugufyra års ålder, dock ej etc.»
Till herr Sjöcronas motion med dessa förändringar ber jag därför
att få yrka bifall.
Herr talman, man har velat göra gällande, att politisk klokhet
vi hörde något i den vägen nyss — borde föranleda denna
kammare att biträda det af herr ötaaff väckta förslaget om lik¬
ställighet mellan man och kvinna i fråga om politisk rösträtt och
valbarhet och man har såsom skäl åberopat, att om kvinnorna finna
högern såsom motståndare mot deras politiska fordringar, de skola
ställa sig på vänsterns sida i den politiska striden, ja rent af upp¬
fostras till att blifva vänstermän, när de en gång beredas större
Politiskt inflytande. Härpå vill jag svara, att vår svenska höger,
lika litet som andra länders, kan bevara sin ställning och gagna sitt
fosterland genom att på den politiska marknaden söka öfverbjuda
vänstern i dess massorna smekande program. Högerns styrka är
och förblir beroende af dess trohet mot de stora konservativa idéerna.
Och för öfrigt hvad förevarande fråga särskildt angår, om jag hyste
den uppfattningen, att kvinnorna skulle i fråga om sin politiska stånd¬
punkt låta sig bestämmas af tacksamhetens känslor för egna fördelar,
men se bort ifrån hvad af dem ansåges för vårt fosterland bäst och
lyckligast, vore de enligt min mening så outvecklade, att jag skulle
ställa dem på tillväxt, innan jag gåfve dem någon rätt att deltaga
i statens stora angelägenheter. Men — till lycka för vårt land —
är det ej så: den svenska kvinnans fana bär inskriften: »allt för
fosterlandet» och därför förstår hon, därför bedömer hon det rätt,
om vi af omvårdnad för ett älskadt fosterland nu endast partiellt
gifva henne det politiska inflytande, som vi hoppas en gång kunna
gifva henne fullt.
Herr Sjöcrorm: Frågan om politisk rösträtt för Sveriges kvinnor
har under flera år stått på dagordningen. Den har tack vare kvinnornas
energiska arbete numera tillkämpat sig en sådan ställning, att den
trots allt obotfärdigt förhinder måste lösas.
Det bär under de senare åren talats och skrifvits mycket om
denna fråga, ja så mycket, att det gärna må anses vara nog och
öfver nog. Man har måhända på bägge sidor gjort sig skyldig till hvarje¬
handa öfverdrifter, vare sig det nu gällt att förringa eller att upp¬
höja betydelsen af kvinnans deltagande i samfundslifvet. Jag skall
icke alls inlåta mig på något vältalighetsförsök för att skildra
kvinnans förtjänster i hennes verksamhet vid hemmets härd och vid
arbetet uti samfundslifvet. Icke heller skall jag köra fram med de
statistiska uppgifternas artilleri. Dessa uppgifter äro enligt min
uppfattning af den föreliggande frågans innebörd här utan betydelse.
^ i veta alla, hvad vi i detta hänseende behöfva veta, nämligen att
Om politisk
rösträtt för
kvinnor.
(Forls.)
N:o 46.
Om politisk
rösträtt för
kvinnor.
(Forts.)
12 Lördagen den 2 Maj.
i vårt land finnas kvinnor, som uppnått 24 års ålder och däröfver,
och detta till och med i större antal än man i samma ålder. Huru
dessa kvinnor fördela sig i åldersgrupper, i gifta och ogifta, i själl-
försörjande och icke själfförsörjande, i fattiga och rika, det är utan
inflytande på frågans bedömande. Någon upplysning om huru kvinnorna
skulle komma att begagna sin rösträtt kan naturligtvis icke åstad¬
kommas.
Jag bär tillåtit mig att säga, att denna fråga måste lösas, lösas
snart. ^Hvarför detta? Jo därför, att ett medgifvande af rösträtt
för kvinnan alldeles icke är någon männens hyllningsgärd utan endast
och allenast ett uppfyllande af rättfärdighetens kraf. För 50 till
60 år sedan utgjorde de kvinnor, som erlade skatt till stat och
kommun ett försvinnande fåtal. Inom de s. k. bildade klasserna
försörjde sig de kvinnor, som saknade förmögenhet eller underhåll
af föräldrar, hufvudsakligen med illa aflönad sömnad eller också
arbetade de såsom privatlärarinnor. Arbetsklassens kvinnor voro väl
till allra största delen sysselsatta i hemarbete eller i det med hem-
lifvet nära förenade jordbruket. Förhallandena äro numera helt
annorlunda. Vi veta alla, att kvinnor i storartad omfattning an¬
vändas i statens, kommunernas och enskilda bolags tjänst, och att
de få alla erlägga skatt till stat och kommun lika väl som männen.
De äro därför numera i samma mån som männen beroende af sam-
hällslifvets verkningar, af samhällets lagar och författningar. Huru
är det möjligt, att, då så är förhållandet, neka kvinnorna rätten att
deltaga i val af de ombud, som hafva att pålägga skatterna och
stifta lagarna? Mina herrar! En sådan vägran får icke längre vara
möjlig, ty den vore orättfärdig, och all orättfärdighet bör, så snart
ske kan/ undanröjas. Huru kan man väl tala om, att vi nästa år
skola här i landet införa allmän rösträtt, om mera än hälften af
Sveriges medborgare skola vara från rösträtt uteslutna?
Konstitutionsutskottet vid 1906 års riksdag yttrade: Att från
direkt politiskt inflytande utestänga kvinnan fann utskottet näppeligen
förenligt med införandet af en vidsträckt valrätt för män. Hon
hade nämligen lika stora intressen som mannen att tillvarataga i
samhället och borde därför sättas i tillfälle att genom deltagande i
de politiska valen göra dem tillbörligt beaktade. Härtill komme att
kvinnan på grund af sina särskilda egenskaper vore ägnad att öfva
ett gagneligt inflytande isynnerhet på den sociala lagstiftningens område.
Detta är ju obestridligen riktigt och sant! Men härefter fram¬
kom utskottet med förslag om eu skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
gående utredning, hvilken hemställan bifölls af Riksdagen. 1907 års
särskilda utskott erkände äfven det berättigade i kvinnans anspråk
på rösträtt, men utskottet sköt undan frågan för den där utredningens
skull, det vill säga utskottet ville icke ha denna fråga inblandad i
den stora frågan om rösträtt för män. Nåväl, detta undanskjutande
kunde ju verkligen ha något skäl för sig, och jag för min del väckte
ej heller sistlidet år någon motion i ämnet, hvilket jag däremot
gjort tre föregående riksdagar. Men nu kan ju männens rösträtts¬
fråga anses vara löst, ty det lider väl intet tvifvel, att det hvilande
N:o 46.
Lördagen den 2 Muj. i;{
grundlagsändringsförslaget blir godkändt af nästa års riksdag. Skälet Om politisk
för undanskjutande af kvinnans rösträttsfråga liar således bortfallit, rösträtt f°r
och att uppskjuta densamma för eu väntad utrednings skull är enligt
hvad jag förut antydt alldeles onödigt.
Nu är det nog en och annan, som ändå tror, att om man i år
fattade beslut angående rösträtt för kvinnan, så skulle detta kunna
menligt inverka på behandlingen af rösträttsfrågan nästa vår. .lag
är lifligt öfvertygad därom, att de, som så resonera misstaga sig
storligen. Det är ju uppenbart, att om Riksdagen nu fattar beslut
om införande af rösträtt för kvinnor, och detta beslut blir hvilande
för grundlagsenlig behandling till nästa år, kommer då hvardera af
dessa frågor att för sig behandlas af Riksdagen. Det finns således
alldeles icke något hinder att då antaga det redan nu hvilande
grundlagsändringsförslaget, och om man så vill afslå det andra. De
äro icke på något sätt förbundna. Den första frågan är icke be¬
roende af den andras afgörande. Men att undanskjuta frågan om
rösträtt för kvinnan, det kan däremot — och det bär föregående
talare redan antydt — ha ett ganska menligt inflytande, ty det är
val alldeles visst, att om nu vid denna riksdag rösträtt icke beviljas
åt kvinnan, så kommer frågan därom att spela en högst betydande
roll vid agitationen under höstens kommande val.
Jag har, såsom kammarens ledamöter nogsamt veta och kunna
inhämta af min motion, och såsom herr Trygger redan har erinrat,
icke föreslagit valbarhet för kvinna. Jag är för min del mycket
tveksam, huruvida sådan valbarhet någonsin bör ifrågakomma. Skulle
den beviljas, så . borde väl naturligtvis de gifta kvinnorna i .första
rummet komma i fråga att väljas till representanter, emedan de
representera hemmen i landet. Men naturens ordning är nu en gång
sådan, att en gift kvinna kan vara förhindrad att fylla ett sådant
uppdrag, och det finnes något som är ett ännu mycket viktigare
skäl emot att kvinnan skall vara valbar, ty den gifta kvinnan har
högre plikter mot fäderneslandet och samhället än den att represen¬
tera i Riksdagen. Hon har uppgiften att vårda hemmet, att upp¬
fostra det uppväxande släktet och att i de ungas hjärtan nedlägga
frön till spirande fosterlandskärlek, till gudsfruktan och laglydnad,
och jag anser det vara mycket viktigare, att hon fyller denna upp¬
gift, att hon fullgör dessa plikter än att hon vistas i Riksdagen.
Men i hvarje fall har jag för min del ansett, att valbarhet för
kvinna åtminstone icke bör beviljas, förrän hon har i alla hänseenden
så långt som möjligt blifvit likställd med mannen icke blott i rättig¬
heter utan äfven i skyldigheter och ansvar.
Nu har. herr Trygger först och främst hemställt om eu ute¬
slutning ur ingressen af min motion utaf orden »om samma förslag
slutligen godkännes». Jag har intagit dessa ord för att därmed tydligen
utmärka, att jag naturligtvis icke påyrkade rösträtt för kvinnan, om
icke förslaget om utsträckt rösträtt för mannen blir antaget. Men
jag måste medgifva, att det kan ju vara olämpligt, att dessa ord
stå kvar, och därför biträder jag herr Tryggers yrkande om att
dessa ord må ur ingressen uteslutas.
N:0 46.
Om politisk
rosträtt för
kvinnor.
Forts.)
14 Lördagen den 2 Maj.
Hvad åter angår det ändringsförslag, som herr Trygger fram¬
ställt, så ber jag att få erinra därom, att jag i min motion yttrat:
» Visserligen hade det varit önskligt, att politisk valrätt åtminstone
till en början tillkommit endast kommunalt röstberättigade kvinnor.»
Då så är förhållandet, skall jag naturligtvis med glädje hälsa, om
kammaren skulle vilja i anledning af min motion bifalla det yrkande,
som här framställts af herr Trygger. Men jag har ansett mig icke
rätteligen kunna i min motion inskränka mig till ett sådant yrkande,
sedan Riksdagen såsom hvilande antagit ett förslag om allmän röst¬
rätt för män.
Vid sådant förhållande är jag som sagdt visst icke emot, att
kammaren bifaller herr Tryggers yrkande. För att emellertid sätta
kammaren i tillfälle att välja mellan bägge, skall jag tillåta mig att
yrka bifall till min motion med den af mig förut nämnda ändringen
i ingressen.
Herr Bergström: För några dagar sedan anordnades af styrelsen
i föreningen för kvinnans politiska rösträtt ett möte, till hvilket
samtliga Riksdagens ledamöter voro inbjudna, och vid detta möte
antyddes industrialismens inflytande på kvinnans ställning. Jag kan
icke vara af den föregående talarens mening, att statistiken i detta
afseende är utan betydelse på frågans bedömande, och jag skall
därför taga mig friheten att anföra några siffror, hvilka belysa denna
sida af saken. De äro hämtade ur den sista officiella statistik, vi
äga .tillgänglig.
Det är nog allmänt bekant, att för icke många decennier sedan
till exempel allt arbete som rör textilindustrien, och som samman¬
hänger med bageriyrkets utöfvande, förrättades i hemmet. Ser jag
då på statistiken hvilka produktionsvärden industrien nu på dessa
områden har beröfvat hemmet, kommer jag till det resultatet, att
dessa värden under år 1905 uppgå till ett belopp af 155,600,000
kronor. Industrien inom båda dessa produktionsgrenar skapar så¬
lunda ett värde, som icke oväsentligt öfverstiger vår underbalans i
det internationella handelsutbytet. Det är visserligen sant, att i
denna siffra ingår en hel del råmaterial — kanhända ingå där också
värden på vissa ställen två gånger — men motvägande detta äga
vi förutom ofvannämnda egna produktion en import från utlandet,
som i det närmaste uppgår till 67,000,000 krono]- under nämnda
år. Då vi dessutom icke importera mera bomull —• som ju är den
hufvudsakliga råvaran hvilken vi äro tvingade att importera för
textilindustrien, — än som representerar ett värde af omkring
20,000,000 kronor, kommer enligt min åsikt denna summa, 155,000,000
kronor, att tämligen nära och i så hög grad, som kan vara er¬
forderligt för vårt bedömande af saken, motsvara beloppet af värdet
hos det arbete, som blifvit beröfvadt hemmen.
Den frågan uppställer sig då, om det på det kvinnliga området
tinnes ledig arbetskraft, som nu skulle kunna prestera ett dylikt
produktionsvärde. Undersöker man detta, finner man i statistiken
följande uppgifter: vuxna, ogifta kvinnor utgjorde år 1904 i Sverige
N.o 46.
Lördagen den i! Maj. IT,
ett antal af 996,589. Bland dessa funnos familjemedlemmar utan yrke
eller anställning till ett antal af 471,116. Om jag nu skulle kunna
tänka mig, att åt dessa kvinnor hvar och en åstadkomna; ott produk¬
tionsvärde af 500 kronor om året — och denna beräkning torde i
allmänhet icke vara för hög, emedan tillräcklig verksamhet tinnes
där kvinnor öfver hufvud taget skulle kunna ersätta män, och jag
lägger detta belopp till grund för en beräkning, visar det sig, att
de kvinnor, som nu enligt statistiken synas vara lediga, skulle
kunna åstadkomma ett produktionsvärde af 235,000,000 kronor
årligen. Vi kunna sålunda från detta värde göra ett tämligen be¬
tydande afdrag och ändå icke komma längre ned än till 155,000,000
kronor.
Nu gör man sig i allmänhet den föreställningen, att det är
ett mycket stort antal kvinnor sysselsatt med verksamhet såsom
lärarinnor, läkare, sjukvårdsbetjäning, apotekare, barnmorskor, hand¬
lande, bokhållare, bank- och försäkringstjänstemän och betjänte eller
som anställts vid post, telegraf och järnväg. Summan af alla dessa
kvinnor uppgår emellertid icke till mera än omkring 35,000 stycken,
således till knappt en tiondedel utaf antalet af dem, som nu enligt
statistiken synes vara utan egentlig verksamhet.
Vi veta huru vi i vår lagstiftning hafva anordnat möjligheten
för kvinnan att inträda i produktionens tjänst. Lagarna hindra henne
på många håll och under många förhållanden; hon är här icke
jämställd med mannen.
Här vore mycket att göra då frågan synbarligen är af större
betydelse än till och mod emigrationen, som vi nu ägna så mycken
uppmärksamhet, bland annat på grund däraf att emigranterna ej
behöfva klädas och födas i Sverige.
Pa det nämnda kvinnomötet var det som denna fråga fram¬
kastades. Att så skett är ett bevis för att kvinnorna själfva hafva
blicken öppen för frågans nationalekonomiska betydelse, och det
bevisar äfven, att vi måhända behöfva kvinnans hjälp för att komma
till en rätt uppfattning härom och få lämpliga åtgärder vidtagna.
Det är ett annat område vidt skildt från det, jag nu berört,
som också det otvifvelaktigt är värdt uppmärksamhet med hänsyn
till föreliggande fråga, och det är det inflytande som det har på
hela nationens intellektuella ståndpunkt, att kvinnan icke har samma
rättigheter och ansvar som mannen. De af Darwin först framlagda
och bevisade lagarna om ärftlighet och anpassning torde väl nu
vara erkända af en hvar, som något djupare inträngt i de lefvande
organismernas historiska utveckling. Ja, till och med hos allmän¬
heten äro dessa lagar både kända och erkända, och våra stats¬
makter ha sanktionerat dem genom de anslag, som lämnats till
utsädesföreningar för spannmålsförädling och till afvelsföreningar
för djur. Dessa lagar lära oss, att hvarje organ, hvarje förmögenhet
hos en lefvande organism — människan inberäknad — som icke
vidare har bruk eller kommer till användning degenereras ja, kan
helt försvinna. Det måste således ligga en stor fara i att undantränga
Om politisk
rösträtt för
kvinnor.
(Forts.)
N:0 46.
Om politisk
rösträtt för
kvinnor.
(Forts.)
16 Lördagen den 2 Maj.
kvinnorna från verksamhetsområden hvilka som helst, som kräfva
intelligens och energi, och denna fara sträcker sig äfven till mannen,
emedan efter ärftlighetens lag förslöandet af kvinnans förmögenheter
äfven fortplantar sig på den manliga afkomman. Hela nationens
intellektuella nivå regleras således i viss mån häraf. För de gamla
kulturfolken var denna sats känd och erkänd. De uttalade den
meningen, att okunnighet var den bästa häfstången för att hålla
ett folk i slafveri. Vi se också af historien i senare tid, hur de
mest upplysta folk, hos hvilka konst, vetenskap och religion intagit
en synnerligen hög ståndpunkt, redan efter några århundradens för¬
tryck och slafveri bragts i ett helt annat tillstånd. En framstående
historieforskare, ledamot af denna kammare, har förklarat, att stora
män ärft just de egenskaper som gjort dem stora af sina mödrar.
Allt detta häntyder på, hur viktigt det är att låta kvinnan intaga
samma ställning som mannen, men det ger också en antydan om,
på grund af det långa omyndighetstillstånd som kvinnan hittills
hos oss hållits uti, att det nu vore olämpligt att utsträcka hennes
rösträtt så långt som motionärerna föreslagit. På sätt som förut
här så klart och tydligt framhållits och som jag icke vill upprepa,
är det därför äfven enligt min mening det riktigaste ur stats¬
intressenas synpunkt att medgifva kvinnan rösträtt endast i den
utsträckning, som justitierådet Trygger här föreslagit.
Jag ber därför, herr grefve och talman, att få ansluta mig till
det af justitierådet Trygger gjorda yrkandet.
Herr Wennberg: Jag skulle kunna ansluta mig i hufvudsak
till mycket i herr Tryggers ingående anförande i denna fråga, men
jag ber dock att få anföra följande.
Det må vara en riksdagsmans skyldighet att befordra framåt¬
skridandet under den starka utveckling, som betecknar vår tid.
Riksdagen har också antagit ett djupgående rösträttsförslag, som
nästa år skall slutbehandlas. Om verkningarna af detta förslag
sväfva vi i den allra största okunnighet. För min del vill jag icke
dölja, att jag hyser stor fruktan för att det skall medföra vådor.
Här föreligger ett ännu större förslag, en rösträttsreform ännu mera
vidtgående än den förstnämnda, ity att kvinnovalkåren skall bli
cirka 13 procent större än männens hela valkår, ehuru den förra
icke innesluter inom sig mera än 8 procent af landets skattskyldige.
Vi veta icke, huru stor procent af den nya manliga valmans-
kåren, som är politiskt mogen, ännu mindre veta vi, om ens en
procent bland kvinnorna är det. Det enda, vi i det fallet veta, äf
att det finnes ett fåtal kvinnliga agitatorer — af en kamrat har
det sagts mig, att man kan räkna cirka sex stycken, som äro
verkliga apostlar för rörelsen — som uppträda på skilda orter och
egga upp sinnena. Enligt motionen skulle emellertid af detta följa,
att hela kåren är fullt mogen.
Därest denna fråga gällt endast valrätt, skulle jag hafva kunnat
ställa mig något annorlunda till densamma.
Tillsvidare ber jag få yrka afslag å de föreliggande motionerna.
17
Lördagen ilen 2 Maj.
Herr von Möller: .lag bohöfvor icke besvära kammaren med
nagra deklamationer 'öfver mina sympatier i donna, fråga, livilka
kammaren känner från föregående tillfällen. Jag anser, att kammaren
sjall genom det beslut, som den fattade år 190b, uttalat sig för
fiagan, när den anhöll om en utredning. Jag förenade mig då uti
denna anhållan, emedan det icke fanns någon möilighet att fä frågan
genomförd. IN u är ställningen en annan.
Hvad är det då, man önskar vinna med denna utredning? Jag
b01' fr lu fästa kammarens uppmärksamhet på att, hvad den
statistiska delen af saken beträffar, så förefinnes den redan. Den
hai jag bär uti min hand. Jag vet icke, huru många af herrarne,
som ha tagit kännedom härom, den finnes emellertid här, och det
torde vara don viktigaste delen af denna sak.
Man säger, att det är den formellt juridiska sidan af saken,
man vill hafva klarhet om genom en utredning, särskildt beträffande
mannens malsmanskap. Ja, i hvad mån den utredningen skall inverka
pa själ!va rösträttsfrågan, det torde kanske icke vara sä lätt att
säga. Jag her att få åberopa åtminstone en auktoritet som ian-
hoppas, att herrarne godkänna. Det är eu före detta statsminister
och nu motionär i frågan. Herr Staaff säger nämligen:
»Ej heller den formellt juridiska delen af utredningen lärer
kunna lämna material till konstruerandet af några extra »streck»
utöfver dem, som uppdragits till begränsande af männens rösträtt
Tv sistnämnda del af utredningen skulle väl så godt som ute¬
slutande komma att. behandla frågan, huruvida gift mans målsman¬
skap. öf\ei hustrun kan anses utgöra ett hinder för den senares
politiska myndighet, och för denna frågas besvarande torde någon
\idigfrig;ne utledning ej vara erforderlig. Redan nu bär praxis
alltmer utvecklat sig i den riktningen, att mannens målsmanskap
anses innefatta hufvudsakligen endast rätt att förvalta hustruns
egendom jämte de befogenheter som däraf kunna härledas». Det
torde väl ingen gärna kunna bestrida, att han är en auktoritet
så. god som någon annan, en före detta statsminister och en erkändt
skicklig jurist. Och som vi nyss hafva hört, sa bär hvad han
sagt blifvit af en annan framstående jurist upprepadt och pointeradt
Hvad säger däremot den nuvarande statsministern? Han sä°er
“varken ja eller nej. Han tiger. Det kan jag också förstå, från
hans ståndpunkt. En af regeringens medlemmar har något dra-it
åt sidan den isisslöja, som täckt den nuvarande regeringens anlete
i denna fråga, vid tal om den kommunala rösträtten. Han uttalade
som sin åsikt, att rösträtten var icke blott en rättighet, utan ock
en skyldighet, och att den kommunala rösträtten sålunda vore en
skyldighet som borde åläggas kvinnan lika väl som mannen Som
konsekvens häraf följde ju att detta äfven bör gälla i fråga om den
politiska rösträtten. Kammaren bär ju, som nyss nämndes, genom
att begära en utredning uttalat sina sympatier för denna sak, och
ett steg tillbaka ifrån den ståndpunkten torde icke vara tänkbart.
Jag är af den uppfattning, att om man på grund af detta
tormella skäl önskar att uppskjuta den kvinnliga rösträttsfrågan.
Första Kammarens Prof. 1908. N.o 46. o
N.o 46.
Om politisk
rösträtt för
kvinnor.
(Forts )
N:o 46.
18
Lördagen den 2 Maj.
Om politisk
rosträtt för
kvinnor.
(Forts.)
så kommer uppskjutandet ovillkorligen att tydas eller misstydas
som det halmstrå, 'hvarefter de drunknande vilja gripa för att skjuta
allt åt sidan. Det kommer ovillkorligen att tydas i den riktningen,
och jag hoppas, att kammaren i dag matte fatta ett positivt beslut
för att främja denna segslitna frågas slutliga lösning, där det endast
handlar om att gifva den rätt åt halfva delen af svenska befolkningen,
som den andra delen genom förra årets riksdagsbeslut fått sig fullt
tillerkänd. .
Hvad begär man att utredningen skall visa? Man kan väl icke
påstå, att man af densamma kan få reda på^ huru partigrupperingen
skall kunna ställa sig och huruvida rösträtt åt kvinnorna skall blifva
till förmån för det konservativa partiet eller för vänsterpartiet. Det
är ju själfklart, att något sådant kan icke genom en utredning
vinnas. Jag tror, att om kammaren bifaller det af herr Trygger fram¬
ställda förslaget, kommer det visserligen att blifva ett uttalande af
sympati, men jag fruktar, att det i realiteten blir ett väl platoniskt
uttalande. .
Från fullt trovärdigt håll har meddelats mig, att om första
Kammaren i dag bifaller herr Sjöcronas motion, lär det vala utsikt,
att äfven Ändra Kammaren skänker sitt bifall åt densamma. Clör
kammaren det icke, utan följer utskottet, tror jag, för min del, att
det blir kammaren omöjligt att sedan reparera detta strategiska
missgrepp. Jag tror, att rösträttshistorien visar oss en följd utaf
för högerpartiet förlorade positioner, och jag befarar, att om kammaren
såsom°jag nämnde, följer utskottets anvisning, det vill säga går på
rent af slag, kommer ett sådant beslut att inregistreras som ett
ytterligare misstag, som ännu en förlorad strategisk position, som
kammaren aldrig kommer i tillfälle att atereröfra. Jag antagei, att
då kommer vänsterpartiet att skrifva på sitt program icke blott
den kvinnliga rösträtten, utan ock kvinnans valbarhet. Och hvad
vill Första Kammaren sedan göra, när detta orubbligen fastslagits
på det liberala programmet? Det är sålunda icke blott ur lätt¬
färdighetens synpunkt, som jag i dag hoppas, att kammaren måtte
fatta ett positivt beslut i denna fråga, utan det är äfven för kammarens
egen och för högerpartiets skull som jag hoppas, att kammaren
måtte fatta beslut i den riktning, jag angifvit.
.lag anhåller därför att få yrka bifall till herr Sjöcronas förslag
på det sätt, att Riksdagen må såsom hvilande för vidare grund¬
lagsenlig behandling antaga ett förslag till grundlagsändring af ena¬
handa lydelse med det år 1907 såsom hvilande antagna förslag om
den politiska rösträtten, med den ändring att 31 § It. F. och 16 §
R, O. komma att lyda såsom herr Sjöcrona föreslagit. Jag gissar,
att herr talmannen icke önskar, att jag skall uppläsa paragraferna.
Herr Blomberg: Det är för mig mycket lätt att förstå, att
de män, hvilka under eu längre tid itrat för att tillförsäkra äfven
kvinnan politisk rösträtt och hvilka lifvas af en varm öfvertygelse
därom, att ett dylikt införande af kvinnan uti det aktiva politiska
I.(inlagen den ‘i Maj. j<|
lifvet skall gagna foster!andel;, skola känna sig manade att ansluta
sig till hvarje nytt förslag, som afser att omedelbart realisera den
reform, som de .sålunda anse nödig och nyttig. Jag inser äfven full
val, att våra rösträttsifrande kvinnor, som under .senare in-sä kraf¬
tigt samlat sig för att arbeta för utvecklingen af dessa sträfvande!!
och hvilkas leder därunder så starkt tillväxt, skola hafva synnerligen
brådt, då det gäller att nå det mål, som de ställt för sig. För den
enskild»' gä åren nämligen mycket fort, och dessa kvinnor, som nu
känna sig val rustade och ägnade att ta del i det politiska arbotet,
rakna som förloradt hvarje år, som går, innan de få till foster¬
landets gagn utnyttja sin intelligens, sina insikter och sina samlade
• i fai onhetei, och de vilja därför sa fort som möjligt gorå sina vanna
religiösa, humanitära och nationella intressen gällande. Men annor¬
lunda ställer sig frågan utan tvifvel för oss, som äro satta att efter
mogen ompröfning träffa afgöranden uti föreliggande frågor. För
oss ställer det sig så, att vi måste räkna några fä år som eu obe¬
tydlig del al den langa tidrymd, för hvilken lagstiftningen skall
gifvas. Det gäller för oss att bryta af deri utveckling, som fortgår
och af hvilken vi känna innebörden, och att träda in uti ett nytt
utvecklingsskede, som icke kan blifva kortvarigt, utan måste komma
att löpa igenom långa tider. Vi skola fatta beslut, som få bety¬
delse och en genomgripande betydelse för samhällets framtid. Då
kan det icke blifva tal om annat än att det är en mycket kort tid
som förflytei mellan ett par trearsvalperioder till Andra Kammaren
För oss måste uppgiften egentligen blifva den: beslutet måste fattas
efter noggrann pröfning och utredning, med moget öfvervägande, så
att icke den förbättring, man söker genomföra, i själfva verket
snart befinnes vara ett mycket farligt tilltag, som snart hotar sam¬
hället på ett eller annat sätt.
Härtill kommer också en annan sak, som jag i detta samman¬
hang vill påpeka, nämligen att vi maste se till, att vi med omsor0-
iakttaga vanliga förmer, och icke gå ifrån den ordning, som i all¬
mänhet är bestämd för dylika frågors afgörande. Detta bör äfven
tillämpas på föreliggande fråga. Riksdagen bär efter det frågan om
kvinnans rösträtt blifvit i vederbörlig ordning väckt, tagit upp ärendet
till behandling. Riksdagen har, sedan konstitutionsutskottet afgifvit
framställning i denna riktning, funnit, att ärendet behöfde under¬
sökning och pröfning och att uti denna fråga äro inväfda sä många
viktiga och ömtåliga spörsmål, att den icke kan afgöras enkelt och
lättvindigt genom en omröstning, sedan man i mer eller mindre all¬
männa ordalag talat om kvinnans likställighet med mannen och om
kvinnans rätt att rösta, därför att man i allmänhet velat utsträcka
rösträtten för män. Riksdagen hade pröfvat nödigt att få veta
något närmare om de omständigheter och förhållanden, som beröras
af' denna fråga. Riksdagen beslöt därför under uttalande af sina
bestämda sympatier och under erkännande af att denna fråga var
vard all uppmärksamhet, att hos Ivungl. Maj:t begiira, att han skulle
bita verkställa en allsidig utredning i frågan och framlägga förslag
i ämnet för Riksdagen. Men kanske detta Riksdagens beslut ligger
N:o 46.
Om politi sk
rits trätt för
kvinnor.
(Forts.)
N o 46.
Om politisk
rösträtt för
kvinnor.
(Forts.)
20 Lördagen den 2 Maj.
så långt bort i tiden, att man kan anse, att vi vuxit ifrån hvad yi
då uttalat, så att vi nu kunna säga, att vi icke äro skyldiga att
afvakta det förslag, som regeringen har af oss bhfvit inbjuden att
lämna oss. Nej, ingalunda! Det är icke mer än två ar sedan den
framställningen gjordes af oss till Kungl. Maj:t. Det synes mig
då vara att tråda vanlig ordning allt för nära, om vi icke lata
Kungl. Makt få fullborda den utredning af ärendet, som han pa
grund af Riksdagens skrifvelse redan har inledt, och fullfölja den
till det mål, som Riksdagen själf för Kungl. Maj:t utstakat, nämligen
att utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i ämnet. Redan
detta är för mig fullkomligt tillräckligt för att afstyrka hvarje
positivt förslag i frågan för närvarande. Aktningen för kammarens
och Riksdagens eget beslut vid 1906 års riksdag, aktningen ten
Kungl. Majd, till hvilken Riksdagen vänd! sig och som har tagit
frågan om hand, fordrar detta af kammaren. .
Men jag vill till detta lägga ännu ett par erinringar, bedan
1906 års riksdag hafva vi bragt rösträttsfrågan uti ett nytt läge,
i det att vid förlidet års riksmöte ett bestämdt förslag till en
mycket genomgripande utsträckning af rösträtten lios oss blitwt
förklaradt livilande, och detta väntar på att blifva definitivt genom-
fördt. Och förra årets rösträttsutskott uttalade. den meningen, som
ock gillades af Riksdagen, att man ej ville inblanda fragan om
kvinnans rösträtt uti den reform, som då beslöts, utan att man ville
hålla frågorna särskilda och afvakta den utredning, som skulle
komma rörande kvinnans politiska rösträtt. Enligt mitt förmenande
skulle det vara för den rösträttsfråga, som hvital*, synnerligen
ödesdigert, om man nu bringar äfven detta spörsmål om kvinnans
politiska rösträtt och valbarhet in under samma afgörande, lj det
lär väl icke kunna undvikas, att i alla händelser i detta tvisteämne,
— spörsmålet om kvinnans rösträtt och den därmed förbundna
frågan om valrätt för kvinnan — ovillkorligen ligger en mycket
stor möjlighet, att därigenom en farlig sten kan kastas i vägen tor
den redan Infilande stora rösträttsfrågan, så att denna kan bringas
på fall och vi återigen kastas in i de störa och ödeläggande poli¬
tiska strider om rösträtten, genom hvilka vi lidit så mycket under
föregående år. Äfven från synpunkten af det livilande rösträtts¬
förslagets lyckliga lösning synes det mig sålunda vara en mycket
farlig åtgärd att nu upptaga kvinnornas rösträttsfråga till positivt
afgörande. _ , , .... o
Jag vill vidare påpeka, att, då man här har sagt, att tragan
är så klar. att man icke behöfver afvakta någon utredning och att
man icke behöfver något närmare öfvervägande, de ärade talare,
som ordat därom, själfva grundligt vederlagt sina påståenden. Den
ene har nämligen yrkat ett, den andre ett annat och den tiedje
har formulerat ett tredje yrkande. Allesammans hafva gjort uttalanden,
som mer eller mindre stå i strid med det förslag, som är framställdt
af reservanterna och som väl närmast torde liaf\ a att v äntå an¬
slutning inom Andra Kammaren. Den siste talaren var modig nog
att säga, att det af herr Sjöcrona väckta förslaget var eu framtids-
N:o 46.
I.iinlageu den 2 Muj. 21
tanke, som redan nu kunde realiseras, enär det hade utsikt att ®nl politisk
vinna bifall i Andra Kammaren. Jag är i tillfälle att i det hän- rösträtt för
seendet lämna en liten upplysning, som torde vara vägledande. Herr (Forts!)
Sjöcronas förslag är redan af Andra Kammaren afslaget. Hvarje
tanke på att kunna åstadkomma ett Riksdagens beslut om ett
hyllande förslag, byggd! vare sig på den grund, herr Sjöcrona an-
gifvit, eller enligt herr Tryggers framställning, är sålunda fullkomligt
tillintetgjord. Vi kunna sålunda icke tänka oss annat positivt
resultat, än att ett förslag antages af den ena kammaren, under
det att ett annat förslag bifalles af den andra kammaren; eller
ock få vi upplefva, att man i båda kamrarne afslår de nu fram¬
ställda förslagen.
Jag vill för öfrigt framhålla, att det synes mig vara ganska
vanskligt att på rak arm besluta ändringar i grundlagsparagrafer,
som omedelbart under en debatt i kammaren framlagts, helst då de
äro af den betydelse som det här föreliggande förslaget. Man be¬
traktar i allmänhet grundlagens föreskrifter såsom viktiga och under¬
kastar dem en särskild och noggrann ompröfning äfven i formellt
hänseende. Jag vill därför icke hafva sagt, att jag har att göra
någon väsentlig invändning mot det Tiggerska förslagets formule¬
ring, men jag förmenar, att det redan ur synpunkten af varsamhet
med hänsyn till grundlagsfrågor är betänkligt att nu antaga det¬
samma.
Jag vill blott till sist betona såsom hufvudsaken i hvad jag
sagt, att det synes mig som om Riksdagens egen värdighet krafvel
att. Riksdagen icke bör glömma, hvad den själ! gjort, när den
skrifvit till Kungl. Maj:t och begärt utredning, att Riksdagen icke
bör fatta positivt beslut i en så viktig fråga, som den föreliggande
utan att den i vederbörlig ordning erhållit nödig utredning, ej heller
innan det utskott som har dessa frågors behandling sig anför¬
trodd, haft tillfälle att granska och pröfva resultatet af utredningen,
samt att slutligen ingen grundlagsparagraf i kammaren gärna bör
antagas, utan att den äfven med afseende på den formella alfatt¬
ningen varit föremål för en sådan pröfning.
Jag yrkar bifall till utskottets betänkande och afslag på herr
Sjöcronas motion.
Friherre Gripenstedt: Jag skulle kunna inskränka mig till
att instämma i herr Tryggers yrkande, men jag skall dock för min
del tillägga några ord. Jag kan icke undgå att därvid äfven något
komma att tala om det, som redan är preliminärt afgjordt, nämligen
den politiska rösträtten för män. Men jag kan försäkra kammaren,
att det är ingalunda min mening att nu rifva upp någon diskussion
om den saken, ej heller tror jag, att någon afser att med före¬
liggande fråga, såsom den föregående talaren antydde, kasta en
sten i vägen för det hyllande grundlagsförslaget, äfven om man
från början icke gillat detsamma.
Jag har länge, kanske längre än många här i kammaren, varit
för en utsträckt, ja en ganska långt utsträckt rösträtt för män.
N:o 46.
Om politisk
rösträtt för
kvinnor.
(Forts.)
22 Lördagen den 2 Maj.
Men jag har icke velat vara med om allmän rösträtt, när man
därmed °menar sådan rätt utan några skyldigheter. Jag har alltid
ansett, att rättighet borde motsvaras af skyldighet. Det tinnes för
män två direkta skyldigheter mot samhället, dels att erlägga skatt,
dels att fullgöra sin värnplikt. Det kommunala rösträttsstrecket, som
hvilar på direkt skatteskyldighet till staten, höll jag på i det längsta,
och jag tror, att det var oriktigt, att man frångick detsamma 1902.
jan bär äfven sedermera vid de riksdagar, då herr Sjöcrona väckt
sin° motion, baserad på kommunalstrecket, det var åren 1904, 1905
och 1906, röstat för hans motion, men den kom i minoriteten, och
har jag som andra fått taga de konsekvenser, som kammarens
tidigare beslut fört med sig. Jag skulle emellertid, beträffande den
kommunala rösträtten såsom villkor för den politiska, velat gorå
en ändring för män, såtillvida att de, som visserligen icke varit
ålagda skatt, men fullgjort sin värnplikt, äfven skulle hafva fått
rösträtt, men åtminstone endera af dessa skyldigheter skulle mannen
hafva fullgjort för att få utöfva rösträtt. Den däremot som, äfven
på grund af befrielse, hvarken betalt skatt eller fullgjort någon
värnplikt, den borde enligt min uppfattning icke hafva rösträtt.
Hvad kvinnan beträffar, kan icke någon värnplikt för henne
komma i fråga. Hennes motsvarande kvalifikation är skattepresta-
tionen, men jag anser då ock, att den kvinna, som är kommunalt
röstberättigad, äfven bör ha politisk rösträtt. Hittills har det varit
ett fåtal kvinnor, som haft kommunal rösträtt, men efter det
beslut, som riksdagen fattade i ett beskattningsärende i onsdags,
blir det för framtiden ett allt större antal. Det blir nog allt flera
och flera.
Jag tror äfven, att inånga andra skäl tala för att stanna, livad
kvinnans rösträtt beträffar, vid det kommunala strecket. Detta har
af herr Trygger och äfven af andra talare blifvit framfördt, och
denna begränsning lär ju finnas äfven i en del andra länder. Hvar¬
för kunna vi då icke stanna vid densamma? Men dit finnes det
enligt min åsikt fullgoda skäl att nu taga ut steget.
Det är sagdt, att man kan uppskjuta med afgörandet och en
föregående talare nämnde, att några år härvidlag spela ingen roll.
Ja. det kan så vara, men om vi tänka på den manliga rösträtts¬
frågans historia, så hafva allt några år spelat en ganska stor roll.
Först sade man nej till allt. Sedermera hafva några år gått. Da
blef man led på allt, och slutligen sade man liksom i åtskilliga
andra fall ja till allt. Detta är något som vi konservativa i främsta
rummet få taga åt oss, ty det finnes andra, som säga ja till allt
redan från början. Jag finner emellertid hvarken det ena eller det
andra sättet riktigt, utan jag anser, att man bör iakttaga mått¬
fullhet och för öfrigt begagna det rätta ögonblicket, när det är inne.
och icke låta detta gå förbi. Det hafva vi tyvärr gjort i äfven
många andra frågor.
"lag skall icke längre uppehålla kammarens tid, utan ber för
min del endast att få yrka bifall till herr Tryggers förslag.
N:o 46.
i.Ordagen den 2 Maj. 2d
Herr filason: Don föreliggande frågan är ju icke uteslutande Om politi»/:
eu konstitutionsutskottsfråga i egentlig mening, utan den är också röatrutt för
eu samhällsfråga af den mest vidtomfattande innebörd, och då jag (Forts')
eu liar begärt ordet för afl yttra mig i densamma, är det sålunda
icke uteslutande för att söka belysa frågans samband med den eller
den grundlagsparagrafen eller med do principer, som i vår konstitu¬
tion gjort sig gällande rörande den politiska rösträtten. Med an¬
ledning af åtskilligt, som förefallit under den senare tidens diskussion
i denna fråga, kan jag emellertid icke underlåta att äfven be att få
beröra ett par fakta af don art, som gemenligen plägar falla inom
konstitutionsutskottsärendenas område.
Det bär understundom under debatterna i frågan, liksom äfven
bär i dag, framhållits, att den kvinnliga rösträtten skulle betingas
af eu nationalekonomisk omhvälfning, som skulle i mycket stor ut¬
sträckning känneteckna vår tid. Denna omhvälfning skulle bland
annat yttra sig däri, att i motsats mot hvad som var fallet under
äldre^ tiders näringslif en ofantligt stor mängd kvinnor nu kastats
ut på arbetsmarknaden, där de då skulle vara hänvisade till att
kämpa sig fram med samma vapen som männen, och af dessa vapen
skulle det främsta vara den politiska rösträtten. Jag lämnar nu
alldeles därhän, om denna verkligen är till för att vara ett vapen
på arbetsmarknaden, eller om den är det bästa vapnet där, men
hvad jag måste framhålla är, att detta tal om en nationalekonomisk
omhvälfning, låt vara att det har en viss grund, dock måste väsent¬
ligt reduceras till sina proportioner; åtminstone måste man reducera
de. illustrationer till detta tal, som man från de rösträttskräfvande
kvinnornas sida ibland får höra. Man brukar exempelvis i det fallet
saga, att statistiken numera skulle uppvisa mer än 400,000 själf-
försörjande kvinnor eller nära en tredjedel af Sveriges kvinnor öfver
25 år, och det tager man såsom exempel på huru förhållandena
hafva utvecklat sig i denna riktning. Går man emellertid till primär-
uppgifterna, Indika äro då dessa 400,000 själfförsörjande kvinnor?
Dit höra först och främst mer än 100,000, som äro fästa vid jord¬
bruket, vare sig såsom ägare af hemman eller lägenheter, såsom
torpare eller såsom tjänstefolk i jordbruksanställning: alltsammans
sålunda kategorier, som i alla tider eller åtminstone mycket lång
tid förefunnits. och beträffande hvilka, hvad angår den sista af dem,
det kan sägas, att sannolikt den kvinnliga arbetskraften numera
minskats mot hvad den varit förut. Det är således öfver 100,000.
Ett godt stycke öfver det andra hundratusentalet kommer man genom
att taga följande grupper: änkor utan uppgifvet yrke (65,000) och
inhyseshjon (öfver 50.000). Det måtte väl icke heller vara nya kate¬
gorier, som skulle beteckna någon nationalekonomisk omhvälfning i
näringslifvet eller vara bevis för att vi behöfde skapa nya politiska
former. Detta var det andra hundratusentalet. Så hafva vi också
en tredje grupp, som representeras af tjänstefolk på andra områden
än jordbruket (öfver 50,000), och fattighjon (bortåt 40,000). Det är
ju också gamla välkända kategorier. Vi komma således upp ett
godt stycke öfver 300,000 med idel gamla kategorier, och vi finna
N:0 46.
Om politisk
rösträtt för
kvinnor.
(Forts.)
24 Lördagen den 2 Maj.
för öfrigt äfven bland de återstående åtskilliga, som icke heller äro
uteslutande den nyare tidens produkter. Talet om en national¬
ekonomisk omhvälfning måste alltså reduceras till mycket mindre
proportioner, än det plägar framföras med, och det har således i
denna fråga icke alls den räckvidd som man har velat gifva däråt.
En annan siffra, medan vi äro inne på siffror! Man möter oss
stundom med talet om den ofantligt stora anslutning, den kvinnliga
rösträttsrörelsen skulle hafva vunnit under senare tid i vårt land.
Jag vet icke, om man såsom bevis därpå vill taga den s. k. röst¬
rättspetitionen. De som veta, huru det går till att samla namn på
petitioner, kunna nog hafva sina tvifvelsmål i den vägen, och så
äfven, om man känner till, huru det gått till vid denna. Jag vill
endast inskränka mig till att säga, att det finnes namn under denna
petition på personer — jag känner till sådana —• som skrifvit under
därför att, såsom de säga, »hon bad mig så mycket därom», men
som själfva äro afgjorda motståndare till den kvinnliga rösträtten,
och det finnes här ännu flera bestämda motståndare till att den nu
skulle drifvas fram. Men om man också toge dessa siffror, hvart
komme man då? Jo, till att 8 % af kvinnor öfver 18 år nu kunna
förmås att underteckna petitionen. Hvar stå de öfriga 91 å 92
procenten? Eller om man tager en annan siffra, som väl egentligen
är vida mer betecknande i afseende å hvilka som äro rörelsens
verkliga, ifriga och öfvertygelsetrogna anhängare, siffran å dem,
som äro med i de kvinnliga rösträttsföreningarna — den är något
öfver 10,000. Jag vet icke, hvilken åldersgräns man där räknat
med, men räknar man dit personer öfver 20 år, blir det något öfver
1 2 % af kvinnorna öfver den åldern. Hvar stå de öfriga 99 % ?
Men det är också en tredje siffra, som man ock borde räkna
med. Hvad skulle denna rösträttsutvidgning betyda? Den senaste
utvidgningen af rösträtten för män innebär såsom bekant, att an¬
talet af röstberättigade skulle ökas från 400,000 å 500,000 till om¬
kring 1,000,000, således en ökning på 5- ä 600,000. Nu åter skulle
det vara fråga om att, innan denna reform är genomförd, därtill
ytterligare kasta in eu skara på 12- ä 13-hundratusen, ty det är
hvad det här skulle gälla: 12- å 13-hundratusen, af hvilka mellan
1 2 och 1 % äro så intresserade för saken, att de tillhöra de kvinn¬
liga rösträttsföreningarna. De äro tillsammans vida fler än samtliga
män i hela riket, som numera skulle hafva rösträtt, och deras antal
skulle i samtliga valkretsar, med ett par undantag, öfverstiga de
valberättigade männens, äfven efter den nya rösträttsutvidgningen.
Jag undrar, om man med fog kan säga, att en sådan förändring
skulle vara »högst nödig och nyttig». Det är ju bekant, att det var¬
med en viss tvekan, som man på åtskilliga håll gick med på den
förra utvidgningen, de 600,000. Men där hade man i alla fall att
göra med folk, som voro vana att röra sig i det offentliga lifvet,
som i kommunerna eller i sina fackföreningar eller i det dagliga
lifvet i öfrigt rörde sig på det offentligas område, och som sålunda
förut hade en utåt riktad verksamhet, en utåt riktad tankevana.
Här åter vill man kasta in nya massor, som till större delen rört
N:o 46.
Lflrdagcn den 2 Maj. ^>5
på ett helt annat område, varit riktade inåt, pa det husliga lifvet <>ui politisk
och sådant. Dem vill man plötsligt kasta in i statslifvet, icke på /v"
prof, icke efter förberedelser i andra offentliga värf, utan i ett enda frvts >
slag och under sådana förhållanden, att de skulle kunna taga hela 1
makten, -lag tror icke det voro klokt att gå in på något sådant.
Nu har under debatten framkommit ett medlingsförslag eller
hvad jag skall kalla herr Tryggers förslag. Jag skulle då först vilja
såga, hvad man redan förut betonat, att det dock vore något egen¬
domligt att på rak arm i en konstitutionell fråga taga ett förslag,
hvars ordalydelse icke ens pröfvats. Och jag kan med så mycket
starkare skål såga det, som detta förslags ordalydelse numera bli tv i t
där })å herr talmannens bord förändrad, sedan det först framlades
inför kammaren. En annan sak: vi hafva ingen utredning, huru
detta förslag skulle gestalta sig, vi veta alls ingenting i den vägen.
Vi kunna icke rätta oss efter de siffror om de kommunalt röstbe¬
rättigade kvinnorna, som vi förut hafva till hands, tv kammaren
har för ett par dagar sedan fattat beslut om en väsentlig omläggning
af kvinnornas kommunala rösträtt, hvars räckvidd vi icke hafva
någon idé om. Men dessutom finnas här enligt min uppfattning all¬
deles bestämda principiella betänkligheter. Hvad skulle förslaget
innebära? Det innebär exempelvis, att en kvinna, som har varit
sj altför sörjande i den ena eller andra riktningen — det kan ju finnas
oändligt många fall: hon kan ha stått i någon affär eller varit'fabriks-
arbeterska eller kanske varit tjänarinna i sådan ställning, att hon
enligt det nya förslaget om kommunal rösträtt kunde fä sådan röst¬
rätt och därmed politisk — det innebär att, om hon gifter sig och
gifter sig med en man i sådan ställning, att hennes arbetskraft utom¬
hus icke behöfver vidare anlitas, skulle hon enligt det förslag herr
Trygger framlagt beröfvas den politiska rösträtt hon förut hade,
beröfvas den, just då hon kommit i en ställning, som enligt min
åsikt är mest ägnad att utveckla de egenskaper, egenskaperna så
som^ maka och moder, Indika just sätta henne, om jag så får säga,
i stånd att bättre än någonsin fylla sin uppgift i samhället. Herr
T_rygger sade. att man skulle börja sakta och skulle börja på det
viset, att man toge de bästa kvinnorna först. Jag hemställer, om
det \ore att ga den vägen, om man, då en hel dol kvinnor konmie
i denna ställning, den bästa, mest utbildande ställningen, skulle säga
till dem: nu få ni icke rösträtt längre? Jag påpekar dessutom, att
en sådan begränsning i realiteten är alldeles ohållbar; den måste
naturligtvis efter ett par år efterföljas af något annat.
Dessa skäl. som jag nu anfört, äro för mig alldeles tillräckliga
för att motsätta mig det framlagda förslaget, men jag ber att ytter¬
ligare äfven få säga något om hela denna saks principiella sida.
Den kvinnliga rösträttens förkämpar pläga möta oss med ropet
pa medborgarrätt, och säga oss, att vi utestänga halfva nationen från
medborgarrätten. .Jag får säga, att jag förstår icke riktigt det där
talet. »Medborgare» är för mig genus maskulinum, och om kvinnorna
klaga öfver att de icke äro »medborgare» i den bemärkelse det här
gäller, så kunde de enligt min uppfattning med ungefär lika mycket
N:o 46.
.>C, Lördagen den 2 Maj.
Om politisk skal klaga öfver att de icke kunna blifva män eller fäder. Men
rösträtt för jgj. är icke vårt, icke lagstiftningens fel. Och det ar icke blott
min uppfattning, att »medborgare» i denna bemärkelse, är genus
( 1 maskulinum, utan det är nog den uppfattning, som i regel statt sig
genom historien sedan äldsta tider; och äfven om jag gar tillbaka
till de tider och länder, där medborgarkronan lyste klarast eller
medborgarenamnet skattades högst, till det gamla Grekland, till Korn.
hvars medborgare skapade en statsmakt utan like, till den franska
revolutionens Frankrike, då medborgarnamnet uttalades med en
dittills oanad klang, eller till våra dagars kraftigaste och mest ut-
vecklingsifriga stater, sådana som England och Tyskland, möter oss
öfverallt medborgarskapet i just samma bemärkelse. _ Men jag be-
höfver icke erinra därom, att, fast kvinnan i dessa länder icke betraktas
såsom »medborgare» i den bemärkelse, det här gäller, det dock ner-
städes på dessa håll funnits och finnes en mycket hög uppskattning
af kvinnan såsom medborgarinna och såsom medborgarens maka och
moder. Och om nu den svenska kvinnan också skulle fa nöja sig
med att vara detta och icke »medborgare» med politisk rösträtt, så
befunne hon sig alltså i mycket godt sällskap från eu mängd fram-
stående stater.
Det har här under debatten erinrats om kvinnor, som i det offentliga
lifvet visat sig framstående eller utöfvat stort inflytande. Det äi
ju alldeles riktigt, men, så vidt jag vet, hade de kvinnor, som den
talaren påminde om, icke politisk rösträtt, och de begärde det icke
heller, ty de voro medvetna om att de kunde utöfva sitt inflytande
alldeles utan denna rätt. .lag ber dessutom att gent emot detta ta
också få erinra, att det icke skulle vara svart att äfven visa exempel
på kvinnor, som. när de dragits ut i det offentliga lifvet, därjamvai
* utöfvat ett inflytande i en mycket fördärflig riktning.
Men när på detta sätt naturen skilt man och kvinna åt och
icke gjort kvinnan till »medborgare» i nyss antydd bemärkelse, beror
det enligt min tanke icke blott pa den åtskillnad, som närmast liggei
i daCTen, på mannens ställning såsom fader och make och hennes
såsom moder och maka, utan det beror också på en annan omstän¬
dighet, som på det närmaste sammanhänger med statslifvets betydelse
såsom sådant, alltså just med det politiska medborgarskapet, ly
statslifvets yttersta grund är helt enkelt rättsordningens upprätt¬
hållande inåt och utåt, mot yttre och inre fiender. Men rättsord¬
ningens upprätthållande både i det ena och det andra afseendet
hvilar ytterst icke på papperstraktater eller paragrafer, utan hvital-
på mannens kraft. Där är det mannens plikt att inskrida. Det ar
han. som har att emot våld skydda hustru och barn, icke tvärtom;
men därför är det också, som den offentliga rättsordningens upprätt¬
hållande och statslifvets angelägenheter företrädesvis äro hans sak.
Jag kan i detta sammanhang icke neka mig att berätta en liten
anekdot, som är rätt belysande. Det hände, helt nyligen för resten.
vid en diskussion om den kvinnliga rösträtten, att man tillspoide
en ifrig rösträttskvinna rörande konsekvenserna på en eller annan
N:o 46.
f.firdngru den 2 Maj. 27
punkt af den af henne så lifligt åtrådda valrätten och valbarheten.
I)å tillfrågades hon också: »Nä, skulle ni vilja stå inför nödvändig¬
heten att lösta mellan krig och fred?» »Nej», säde hon, »det skulle
jag icke kunna, .lag kan förstå, att ögonblick kunna inträffa i eu
stats lif, dä man måsto välja äfven det värsta, men jag skulle icke
vara i stånd till ett sådant val;» och jag tror att där var det nog
icke kvinnans naturliga vekhet och blödighet, som yttrade sig, utan
att det var något annat: känslan af att man icke skall åtaga sig
eu börda, som man icke är skapad att lyfta.
Men,. säger man, det är förödmjukande för kvinnan att icke
hafva politisk rösträtt, man gör henne orätt och förödmjukar henne
genom atr icke gifva henne den. Jag bestrider det bestämdt. Icke
är det förödmjukande, att den ene passar bättre för en uppgift och
• lön andre för en annan. Och om jag nu skulle djärfvas påstå, att
kvinnan i allmänhet icke passar lika väl som mannen t. ex. till att
tvista pa. valmöten eller skrifva lagar eller att upprätthålla den yttre
rättsordningen och dylikt, som hör till det politiska lifvet, så förstår
jag icke, hvarför det skulle vara mera förödmjukande för henne, än
om dot säges om mig, att jag icke kan koka eller sy eller baka
eller sköta hushåll eller föda barn eller åtskilligt annat.
^en ^dir ligger naturligtvis också en af kärnpunkterna i frågan.
Man säger, att alla kvinnor äro lika intresserade att få politisk
rösträtt, de vilja, allesamman hafva den. Jag nödgas säga, att detta
är icke riktigt, icke sant. Det finnes tusentals kvinnor, de räknas
säkerligen i tiotusental och kanske i hundratusental, som icke vilja
hafva den, och när de icke vilja hafva den, är det därför, att de
anse, att de hafva en annan uppgift, som är minst lika hög. Man
kan gifva denna uppgift olika namn, kalla den att fostra det kom¬
mande släktet, att vaka öfver hem och härd, att skydda folkets inre
lif. men huru många kvinnor har jag icke träffat under dessa röst¬
rättsstridens dagar, som sagt mig: »Där är vår uppgift, och den är
så hög och så stor och så omfattande, att alla våz-a krafter knappast
förslå till den. Men det är i alla fall vår uppgift, i hvilken ni,
män, icke kunna ersätta oss, och för hvilken vi därför skola an¬
stränga alla våra krafter att göra vårt bästa. Men kom icke då
och lägg på oss andra sysslor från ert område: varen så goda och
sköten edra åligganden själfva! Yi hafva alldeles nog med våra,
med deras plikter och ansvar; vi tro nog, att ni ibland begån dum¬
heter i det politiska lifvet, men äfven på vårt område, ungdomens
fostran, hemmens vård, folksjälens bevarande i renhet och kraft,
vår egen, våra medsystrars och våra döttrars fostran till allt kraf¬
tigare arbete i denna riktning, återstår ännu så mycket ogjordt, att
vi icke behöfva gå utom detta område för att hjälpa samhället.»
Det är sådana kvinnor, som finnas ibland de 99 procenten af svenska
kvinnor, Indika icke tillhöra rösträttsföreningarna, och det är sådana
kvinnor, som i fullaste öfvertygelse uttryckt den önskan, att kamma¬
ren i dag skall bifalla utskottets betänkande, hvartill jag ber att få
yrka bifall.
Om politisk
rösträtt för
kvinnor.
(Forts.)
N:o 46.
Om politisk
rösträtt för
kvinnor.
(Forts.)
28 Lördagen den 2 Maj.
Herr Nyström, Carl: Det budskap, som tillkännagifvits för oss
om hvad som skett i medkammaren, har betydligt förenklat denna
saks behandling. Nu tyckas här icke finnas mer än tvenne förslag,
det ena utskottets och det andra herr Tryggers, och vi hafva så¬
ledes att välja mellan dessa två. Båda två hafva sina stora för¬
delar. och jag erkänner, att valet icke är sa alldeles lätt, men föi
min del vill jag rösta för utskottets förslag, och det af följande skäl.
Det lyckades 1906 — den viktigaste insatsen i hela den kvinnliga
rösträttens senare historia hos oss — att förmå Första Kammaren
att i princip erkänna riktigheten af kvinnornas rösträttsanspråk.
Kammaren gjorde detta genom att ställa under vidare utredning
yrkandet i denna väg. Och yrkandet gällde — jag kan icke nog
accentuera denna sak — för den gifta, kvinnan i alldeles samma
män som för den ogifta. Den gifta kvinnan skall också vara med
om den nya frigörelsen, och herrarne kunna vara öfvertygade^ om
att vi där få en bundsförvant, som duger. Den. som har några
tvifvelsmål, han bör gå öfver på var sida, da han besinnar, att den
oifta kvinnan också bör vara med om denna ökade medborgeiliga
makt och befogenhet. Alltnog, det var 1906, som förslaget gick
fram i utskottet och sedan antogs i båda kamrarne. Det gällde
naturligtvis en begäran om utredning. Men sedermeia hai från
regeringen kommit en förklaring, att problemet är sa inveckladt och
utredningen är förknippad med så pass störa s\ arigheter och sa
kinkig, att den krafvel' betydligt arbete samt att man därför icke
kan begära, att den skall vara färdig, jag vill minnas, på 1 å 2 år.
Nåväl, det kan väl hvar och en förstå, att en utredning, som afser
ett så ytterst djupt ingripande i politiska och sociala förhållanden,
skall vara tidsödande, men också, mina herrar, hur vill man gå fram
utan att hafva denna utredning? Eller höra vi stryka ett streck
öfver utredningen och med bindel för ögonen besluta äfven i de
ganska invecklade frågor, som sta i samband med den gifta kvin¬
nans rösträtt? Men man handlar icke på detta sätt i en fråga,
som gäller halfva Sveriges befolkning. -lag anser således riktigt,
att utredningen skall hafva sin gång, och att vi få vänta, tills dess
vi kunna fatta beslut på reella grunder och icke efter fördom och
gissning, som det annars blefve. Det är ju en viktig sak det hela,
det kan icke nekas, och vi äro bättre försvarade, om vi är o veder¬
börligen förberedda. Det är val bättre att grundligt bereda den
nya ordningen och sedan besluta, da man kan öfverse hvad man
förbinder sig till, än att nu besluta, med utsikt att sedan se sig
tvungen till oupphörliga ändringar, allt efter det de svårigheter yppa
sig, som den nu började undersökningen afser att på förhand undanröja.
Det har ju sagts åtskilligt i denna sak, som kanske vore af
beskaffenhet, att det borde bemötas, men tills vidare är ingenting
annat att göra än att yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Trygger: Kammaren torde tillåta mig att med några
ord bemöta de anmärkningar, som äro gjorda mot det af mig fram¬
ställda förslaget.
N:o 46.
bfSrdugen 2 Maj. 29
Min ärade väll, konstitutionsutskottets ordförande, gjorde gäl- 0,n
laude, att aktningen för kammarens beslut, dä kammaren afiåtit eu r"fji?lt,tlof.°r
skrifvelse om utredning i denna fråga år 1906, borde föranleda kam- (Forts!)
maren att afslå samtliga förslag, som nu äro före. Jag kan icke
finna, att denna hans uppfattning är riktig. Här föreligger åtmin¬
stone för närvarande den statistiska utredningen — den är tryckt
är 1908 — och följaktligen har det för den, som velat sätta sig in
i saken, icke saknats tillfälle att med ledning af statistiken bestämma
sin mening. Men för öfrigt, äfven om kammaren skulle frångå sitt
förra beslut, vore detta sannerligen icke någon nyhet, utan det
händer till och med icke så sällan, att kammaren efter ett par år
är med om att ändra eu utfärdad lag, som kammaren tidigare har
godkänt.
Hvad åter beträffar det ytterligare skäl, som konstitutions¬
utskottets ordförande gjorde gällande, att aktningen för Kung]. Maj:t
skulle på något sätt lida intrång, ifall vi nu ginge Kungl. Maj:ts
förslag i förväg, så tror jag för min del, att Kungl. Maj:t icke
skulle så uppfatta Riksdagens beslut.
Men viktigare skäl anfördes. Konstitutionsutskottets ordförande
sade, att utskottet icke haft tillfälle att pröfva det förslag, som nu
af mig framställts. Det förefaller mig vara ett bra egendomligt
påstående. Skulle verkligen konstitutionsutskottet och framför allt
konstitutionsutskottets ordförande vara i okunnighet om att den
frågan har många gånger varit före, huruvida man icke borde be¬
gränsa den kvinnliga rösträtten till att gälla så, att endast de
kommunalt röstberättigade skulle erhålla politisk rösträtt? En dylik
begränsning har debatterats äfven i afseende på män vid många
tillfällen. Skulle detta vara konstitutionsutskottet obekant? Och
för öfrigt, konstitutionsutskottet sitter väl icke för att säga blott
ja eller nej till framlagda förslag, utan grundlagen, som gifvit
konstitutionsutskottet så stort initiativ, har tvärtom tänkt sig, att
konstitutionsutskottet icke skulle begränsa sig till att förbättra
framställda förslag, utan borde se till, om icke konstitutionsutskottet
kunde hitta på något nytt med anledning af de väckta förslagen.
Herr Clason gjorde en anmärkning, att det skulle vara farligt
för kammaren att taga en formulering, som var så dålig, att den
till och med under debatten behöft göras om. Herr ('lason har i
viss man rätt. Det föreslagna stadgandet är delvis i redaktions-
afseende förbättradt, men det var från början så bra, att till och
med konstitutionsutskottet skulle kunnat godkänna detsamma. Så¬
ledes kan jag icke finna, att något skäl förefinnes för att man
icke skulle kunna antaga det af mig framställda förslaget. Kunna
icke våra jurister här i kammaren formulera en så liten enkel sak.
där formuleringen i själfva verket redan finnes i vår gällande grund¬
lag, ja, mina herrar, då är det bäst, att vi gå hem. Och jag har
för min del visst icke tilltrott mig själf att kunna gifva en formu¬
lering, som var absolut säker, utan jag har frågat de bästa krafter,
just i formulering af lagparagrafer, som vi hafva här i kammaren,
N:o 46.
30
Lördagen den 2 Maj.
Om politisk
rösträtt för
kvinnor.
(Forts.)
och det får konstitutionsutskottet ursäkta mig, att jag hyser tvifvel
om att konstitutionsutskottet skulle vara i stånd att göra en bättre
formulering.
Herr Clason hade en saklig anmärkning mot mitt förslag, och
jag erkänner, att det var en anmärkning, som jag icke har så lätt
att komma ifrån. Han sade nämligen, att mitt förslag föranleder
därtill att, om eu kvinna, som har politisk rösträtt, gifter sig, så
förlorar hon den politiska rösträtten, trots det att hon, sedan hon
gift sig. är lika duglig och kanske dugligare, enligt herr Clasons
mening, att utöfva den politiska rösträtten. Nåväl, för det första
är det alldeles icke säkert, att hon förlorar sin rösträtt, utan det
kan mycket vill hända, att hon, fastän hon är gift, har kvar sin
kommunala rösträtt. Men om det förra är fallet, är det tråkigt, men
det får hon finna sig i, och hon får försöka att genom diskussion
med sin man göra fruktbringande den erfarenhet, som hon förut kan
hafva vunnit i politiskt afseende. Men detta, att kvinnan genom
giftermål förlorar en rätt, är icke någon egendomlighet bara för
detta fall, utan det är åtskilliga fall, där kvinnan genom att gifta
sig förlorar rättigheter, som hon förut ^ haft. Jag vill erinra om
att det är vissa platser, som kvinnan måste^ lämna, därför att hon
aifter sig, men jag har icke hört någon pasta, att man borde vägra
den ogifta kvinnan dessa platser, därför att hon förlorar dem, om
hon skulle gifta sig.
Vidare kom en viktig saklig anmärkning från herr Clason, som
framställdes i form af en liten berättelse om en tilldragelse, som
han upplefva!, och som skulle visa, att kvinnan är så svag, att vi
icke kunna våga anförtro henne att besluta i allmänna angelägen¬
heter, framför allt icke i rikets angelägenheter. Han talade om, att
han träffat en kvinna, som sagt, att ifall det vore fråga om att
afföra om krig eller fred för fäderneslandet, hon icke kunde fatta
något beslut. Ja. det var hennes uppfattning, men jag är säker om
att i fall herr Clason ginge omkring bland männen och letade med
lykta, såsom han tyckes hafva gjort bland kvinnorna, så skulle han
också finna åtskilliga män, som skulle svara ungefär på samma sätt.
Det finnes säkerligen människor, både män och kvinnor, som hafva
svårt att fatta beslut, äfven när det gäller långt mindre viktiga
frågor än frågan om krig eller fred för fosterlandet.
Till sist har det anmärkts mot mitt förslag, att ifall vi a,ntoge
det och det blefve Riksdagens beslut, skulle därigenom det hvilande
grundlagsändringsförslaget äfventyras. Det vore ödesdigert, säger
konstitutionsutskottets ordförande, om man bringade dessa bägge
spörsmål, nämligen spörsmålet om utvidgad politisk rösträtt för män
och den kvinnliga rösträttsfrågan, under, såsom han sade, samma
afgörande. Ja, jag vet icke, huru konstitutionsutskottets ordförande
har tänkt sig, att man skulle gå till väga vid nästa riksdag, om båda
dessa frågor skulle då afgöras, men icke kan jag tänka mig, att
man skulle bringa dessa frågor under samma afgörande, utan man
finge väl först afgöra det nu hvilande grundlagsförslaget och seder¬
mera, om det gånge igenom, gå till frågan om kvinnans rösträtt.
N:o 46.
Lfinlngen den 2 Muj. 31
Dit dessa förslag icke stå i strid med hvarandra, bör det icke vara Om politisk
något hinder att först taga det, som förklarades hyllande i fjol, och r0*trätt 1ur
så detta, som utgör ett tillägg till det förra. (Forts/i
För att icke någon tvekan skall uppstå angående hvad jag
yrkat, skall jag be att få läsa upp mitt ändringsyrkande rörande
herr Sjöcronas förslag: »att Riksdagen må såsom hållande för ridare
grundlagsenlig behandling antaga ett förslag till grundlagsändring af
enahanda lydelse med det år 1907 såsom liv ilande antagna förslaget
om politisk rösträtt, med den ändring, att nedannämnda paragrafer
komma att lyda sålunda: och så lika med herr Sjöcronas förslag;
och vid 16 §: Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk man och
eu hvar välfrejdad, i kommuns allmänna angelägenheter röstberättigad
svensk kvinna från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder
mannen eller kvinnan uppnått tjugufgra års ålder, dock eg etc., lika
med herr Sjöcronas förslag; och jag ber att vördsamt få yrka bifall
till detta förslag.
Herr Törnebladh: Då den första punkten särskilt behandlar
herr Sjöcronas motion, är det ju lämpligt att först nämna några
ord om den, särskildt i den formulering, som den nyss fått genom
herr Trygger, men då diskussionen får omfatta frågan i dess helhet,
kan jag icke underlåta att äfven gifva mig in på den i större om¬
fattning, särskildt därför, att det är svårt att skilja det ena från
det andra, då det förhåller sig så, att argumenten ofta gripa in i
hvarandra.
Hvad nu först beträffar den stora frågan, så vill jag af skäl,
som jag sedermera skall upprepa, förutskicka den anmärkningen, att
jag tror, att den är för stor att nu tagas med ens. Då skulle man
kanske vara mer benägen att ansluta sig till herr Tryggers förslag,
och det har i själfva verket åtskilligt, som talar för sig; ty om
rösträtt skall beredas åt kvinnor, så är det väl mera skäl att göra
det någorlunda successivt än att på en gång kasta in lida den hit¬
tills orepresenterade mängden, och då är otvifvelaktigt herr Tryggers
förslag ett steg på vägen. Men jag vill erinra därom, att innan
man är på vägen, är det kanske icke riktigt skäl att taga steget.
Det är nämligen bäst, att man är på vägen först, och det äro vi
icke. Det är ju mycket möjligt, att den föreslagna förändringen
skulle kunna behandlas på det sättet vid frågans slutliga afgörande,
att mai] först loge det ena förslaget och sedan det andra. Jag har
dock mina tvifvelsmål därom. Det går för sig, då förslaget är
hyllande, men jag är icke alldeles säker, om det går för sig, när
förslaget från att vara hvilande öfvergått till att blifva definitivt.
Och om man då litat för mycket härpå, skulle man känna sig
desillusionerad eller känna, att man gjort en missräkning, om man
i förhoppning om möjligheten af någonting sådant nu skulle bifalla
förslaget.
Vidare bär förslaget en erinran mot sig, som redan är gjord,
och jag skall icke länge uppehålla mig därvid, det är, att den gifta
kvinnans rätt därigenom kommer att, om icke förverkas, åtminstone
N:o 46.
Om politisk
rösträtt för
kvinnor.
(Forts.)
32 Lördagen den 2 Maj.
förminskas. Det är sant att. därför att man icke alltid kan bibe¬
hålla en gift kvinna vid en anställning, det icke är behöfligt att
neka den "åt eu ogift. Men det är dock något olika, och särskildt
är det olika i det fall, då det är fråga om att gifva kvinnan hvad
henne enligt åtskilligas påstående tillkommer i medborgarrätt. Da
är det nog icke så alldeles korrekt att börja med att gorå en
åtminstone i praktiken delvis gifven skillnad mellan gifta och ogifta,
och om jag icke misstager mig alltför mycket, hai det af en fram¬
stående statsman, jag tror det var Gladstone, uttalats den upp¬
fattningen. att man i afseende a den politiska rösträtten icke skulle
göra någon skillnad mellan den gifta och den ogifta^ k\ innan. Jag
anser således, att man, huru mycket godt än må ligga i herr
Tryggers förslag, nu ändå icke bör inlåta sig på att antaga det.
.tåg kommer då till frågan i dess större omfattning. Det har
blifvit offentligt uttalad!, att frågan på sista tiden har gjort ett
visst bestämdt framåtskridande och kännetecknas af tre drag. Det
första draget är den snabba fortgången i intresse för frågan. Det
nekar jag icke till. Huruvida återigen detta är ett drag till förmån
för densamma, lämnar jag därhän, ty fragans snabba fortgång äi
till stor del åstadkommen genom agitation och upparbetande och
mindre måhända genom allsidigt öfvervägande.
Det andra skulle vara det, att i denna rösträttssträfvan det
icke försports någon verklig klasskillnad, utan den på samhälls¬
skalan högre stående kvinnan har där stått sida vid sida med den
på samhällsskalan lägre stående kvinnan — jag menar naturligtvis
icke i moraliskt afseende utan i socialt. Det kan nog hända, att
dessa båda krafter hålla ihop, så länge det gäller det där gemen¬
samma målet, och att båda tva halla idéns fana högt, men^när det
sedan blir fråga om att taga frukten af det vunna målet, då händer
det. att de båda krafterna draga åt mycket olika håll, och hvilken
som då blir den egentligen vinnande, det blir måhända svårt nog
att säga, men nog misstänker jag, att det blir flertalet som vinner.
Det tredje är, att kvinnorna äro hågade och kallade att i sam¬
hällets tjänst verka för det goda — det tvifla!- jag icke alls på, jag-
hoppas det och är öfvertygad, att de äro därtill hågade och kallade.
och att de också göra det redan nu. Huruvida de skulle komma
att i det hela taget göra det mera efter rösträtts erhållande än
före den. det må åter vara en annan sak, och där behöfver jag
endast hänvisa på hvad jag nyss sade om gemensam sträfvan för
målets vinnande, men skillnad i sträfvan, efter det malet är vunnet.
Gifvet är ju, att ganska många kvinnor skulle kunna utöfva och komma
att utöfva en gagnande verksamhet inom representationen. Det tviflan
jag icke på, tv jag vill icke begå det i denna fråga sa vanliga felet att
generalisera och säga, att mannen ensam är född till lagstiftare ocn
att kvinnan icke duger därtill. Det vore orätt, det är ganska
många kvinnor, som skulle kunna användas därtill. Jag misstro!
icke alls åtskilligas duglighet, men här är icke egentligen fråga om
enskilda personligheter, som göra sig gällande, utan det är fråga
om den stora mängden och dess inflytande på samhällets angelägen-
LOrdagen den 2 Maj. ;i;j N:o 46>
heter, och da kan man möjligen för sig ställa den något tveksamma Om politisk
frågan: kan den stora mängden verkligen utöfva ett så gagnande rost,'ätt f"r
inflytande, som man utan tvifvel i bästa mening tror och hoppas?
ar jaS i°ke alls säker på. Det exempel, som är taget från de v °r s-'
själfförsörjande kvinnorna och deras arbete, det gäller nog blott i
viss män. Eu talare har nyss försvagat betydelsen däraf, därigenom
att häri visade, att det stora antalet själfförsörjande kvinnor, som
nu finnes, i verkligheten innefattar åtskilliga, som hafva varit det
förut. Men det Hundratal af själfförsörjande kvinnor, som skulle
kunna göra en god insats i samhällsarbetet, det mindretalet be¬
rättigar naturligtvis icke till att med ens utsträcka samma rättig¬
heter till alla kvinnor, om man nämligen anser, att man skulle
kunna hysa tvifvel om betydelsen och gagnet för samhället däraf.
Da säger man ^ det är orättvist mot kvinnan. Ja, det är jag icke
alldeles säker pa. Till samhällets vårdande hör också, såsom redan
är antyda försvaret,_ och i försvaret hafva kvinnorna icke deltagit.
År det någon orättvisa mot dem därigenom begången? Nej, det är
det icke. Oaktadt man utan tvifvel kan påstå — och exempel
finnes därpå att kvinnan äfven i krigstjänsten kunnat uträtta ganska
mycket. Men för den stora mängden skulle eu sådan fordran vara
högst olämplig, föreställer jag mig.
Men hvad gör man, om man beviljar rösträtt åt kvinnan? Det
har åt rösträttsrörelsens_ förkämpar sagts och det med rätta, och
jag haller dem fullt räkning därför, att rösträtts beviljande är det¬
samma som åläggande af röstplikt. Och för fullgörande af röst-
plikten skulle otvifvelaktigt hvarje kvinna, som har känsla af ansvar
, 0CVdet. ^ror !aS' de hafva i lika hög grad som männen —
ocirsa försöka att ställa sig så, att hon har förutsättning för att
räi,t utöfva sin rösträtt, och i och med detsamma blir hon, antingen
hon det. vill eller icke, indragen i en annan sfär, än där hon förut
,f. vari^- -^-tt hon kanske skulle sköta sig godt i denna sfär, är
möjligt, men det blir i själfva verket en splittring mellan två olika,
hvad jag skulle vilja kalla, en mera yttre och en mera inre sfär, en
splittring, som för den enskilda icke blir lätt att öfvervinna och
ännu mindre för den stora mängden.
Nu säger man, att hon kanske icke är mogen därtill nu, och
n- , t01'01’ pä hennes uppfostran, men att hon kan uppfostras
därtill. Det kan hända, men på bekostnad af åtskilligt annat, Och
NjS ^ull visst icke påstå, att, med den uppfostran männen fått, det
alltid är säkert, att män kunna bättre utöfva rösträtten än kvinnor,
som icke blifvit därtill uppfostrade. Men vi skola komma ihåg,
atu utvidgningen af männens rösträtt har gått successivt, och der
bär nu pa senaste tiden gått så, att i själfva verket en stor del af
dem, som nu skulle få allmän rösträtt enligt det nya förslaget, i
sjaltva verket till följd af penningens fallande värde eller aflöningens
bety duga. stegring, hafva kommit upp i den ställning, där deras
bättre ställda kamrater förr voro, d. v. s. hunnit upp till census-
gransen. Jag vill icke säga, att censusgränsen är något afgörande,
men hittills har det ansetts, att den innefattar garantier. En stor
Första Kammarens Prof. 1908. N:o 46.
•i
r >
N:0 46.
84
Om politisk
rosträtt för
kvinnor.
(Forts.)
Utvidgningen har
också skett genom
väl blunda för att
Lördagen den 2 Maj.
del af dem, som skulle få rösträtt, äro redan vid eller öfver den
och kunna således antagas uppfylla de villkor, som samhallet an¬
sett sig böra uppställa - med rätt eller orätt, modern,nuen bär
således skett helt naturligt, och uppfostran bär
deltagande i det kommunala lifvet, ty ingen lär , , a ,
den reform, som genomfördes år 186», var i bog grad grundad pa de
nyss tillkomna kommunala författningarna, och man visste, att upp¬
fostran till det politiska lifvet skulle ske genom deltagande i uet
kommunala, Det var för 43 år sedan, som den reformen beslöts
och utom allt tvifvel har den kommunala verksamheten i bog grad
bidragit till att gorå särskilt männen bättre skickade an förut att
deltaga i det politiska lifvet. . . . .. , ...,
Men om man nu tänker sig, att den utvidgning af rostratten
som är preliminärt antagen, skall tillföra ganska stora skaror af
förut rösträttslösa - jag erkänner mycket gärna, skaror, som i manga
fall hafva befogenhet därtill — da skulle genom en utsträckning i
fullt mått till kvinnor, man få en ända större .mangel, man skulle
göra ett verkligt språng in i det okanda, Ja, jag vet icke hyilk
länder egentligen hafva gjort det med ens. Jag känner ett »larm
land men al tr0r icke^att det grannlandet precis haft anledning
att rosa språnget, Och det finnes nog i Australien och i vissa
amerikanska stater, men huruvida forhallanaena dar aro tillämplig
för oss och huruvida det är så bra ställdt i allo som det utmalats
kan jag icke afgöra; jag vill icke neka därtill, men lag vill icke
heller påstå det. Säkert är, att hos oss har man svart att beräkna
inverkan af de nya krafter, som skulle komma, och om man icke
kan beräkna denna inverkan, då begär man en orättvisa. mot sam¬
hället. Ty en orättvisa mot samhallet ar det, om man till ledning
och förvaltning af dess angelägenheter skickar in krafter, hvilkas
verkan man icke kan förutse. Denna orättvisa mot samhallet, de
står högre än orättvisan mot kvinnokönet, om en sådan imnes. Ja,
man skulle möjligen kunna säga, att det vore också eu orättvisa
mot kvinnokönet, om man drefve in dess medlemmar pa ett omiade,
som medförde allvarliga förpliktelser, förpliktelser, hviska såsom jag
nyss sagt icke kunna uppfyllas utan en särskild ansträngning och
slitning af krafterna. Jag tron således att man ,cke har skal att
för en förment orättvisa mot kvinnorna begå en åtminstone anta0li0
orättvisa mot samhället, utan att om man viU bereda kvnmorna
rätt till att deltaga i det politiska lifvet, man maste gra a de.små¬
ningom och möjligen också på det sätt herr Tryggei foies ,
icke nu med ens. . , , •• _+j.
Under närvarande förhållanden har jag icke annat \al an att
yrka bifall till konstitutionsutskottets betänkande.
Herr Sjöcrona: Jag skall anhålla att först få tillkännagifva,
hvad jag redan nämnt för herr talmannen att jag vill biträda dm
af herrar Trygger och von Möller framställda forslaget till ändring
af ingressen * till min motion. Det synes mig vara tämligen hkgi -
tigt, om man antager detta förslag eller antager mitt fou- ag
No 46.
Lördagen den 2 Maj. ;$•>
uteslutande af do omnämnda orden, men för att icke åstadkomma
splittring, vill jag biträda ändringsförslaget. Hvad angår den sak¬
liga ändringen i förslaget bär jag ju redan tillkännagifvit, att jag
.skulle med glädje hälsa ett sådant beslut af kammaren.
Under öfverläggningen har herr Clason framställt såsom eu stor
betänklighet, att do röstberättigade kvinnorna skulle i antal öfver¬
stiga de röstberättigade männen. Ja, det vore obestridligen sanning,
savidt mitt förslag i motionen blefve oförändradt antaget, men det
gäller icke alls om herr Tryggers ändringsförslag; ty det är alldeles
uppenbart, att de kommunalt röstberättigade kvinnornas antal högst
väsentligt understiger antalet af de män, som blifva röstberättigade
enligt det nu hyllande grundlagsändringsförslaget, ifall det, såsom
med säkerhet kan antagas, blir godkändt vid nästa riksdag.
Konstitutionsutskottets ordförande har i ett talangfullt och med
bifall hälsadt anförande häfdat den ståndpunkt, som konstitutions¬
utskottet ar 1906 intog. Men han har alldeles glömt att pa minsta
vis för oss antyda hvad det nu egentligen är för saker, som vi
skulle behöfva utredning om. Enligt hvad jag redan förut tillåtit
mig yttra, kunna vi icke i den väntade utredningen egentligen få
veta något annat än hvad vi alla veta förut.
Hvad ånger den blifvande behandlingen nästa år af det hvilande
grundlagsändringsförslaget och eventuellt af ett antaget förslag om
rösträtt för kvinnor med den ena eller andra utsträckningen, kau
åtminstone icke jag tänka mig, att det kan komma att ga till på
annat sätt, än att kammaren först beslutar öfver det nu hvilande
grundlagsändringsförslaget. Skulle det mot förmodan blifva afslaget.
afslas naturligtvis äfven ett eventuellt antaget grundlagsändrings-
förslag om rösträtt för kvinnor. Antages däremot det förra grund¬
lagsändringsförslaget, företages sedan förslaget om rösträtt för
kvinnor, och då star det enhvar öppet att rösta för bifall eller ut¬
slag- Antages förslaget om rösträtt för kvinnor, kommer konstitu¬
tionsutskottet att anmäla för Riksdagen, att i anledning af de två
besluten komma paragraferna att erhålla den lydelse, som inne¬
fattas i det senare förslaget.
Sa har konstitutionsutskottets ordförande med en viss pondus
talat om för kammaren, att min motion redan blifvit afslagen af
Andra Kammaren. Ja, det må ju vara, att sa är förhållandet, men
jag har mycket stark anledning att antaga, att Andra Kammaren
kommer att antaga herr Staaffs med fleres motion. Har då ett
förslag om rösträtt för kvinnor blifvit här i kammaren antaget,
låter det sig ju göra att få en sammanjämkning till stånd på det
ena eller det andra sättet. Jag håller före. att en sådan samman¬
jämkning kunde underlättas, om man kunde ena sig om att antaga
herr Tryggers förslag och därför skall jag nu för min del också
biträda detta förslag.
Herr von Möller: Jag skall blott be att få instämma i hvad
herr Sjöcrona nyss anfört. Jag tycker liksom han, att det är af
största vikt, om man ville vinna något reellt, att enighet uppnås,
Om politisk
rosträtt för
kvinnor.
Foris.)
N o 48.
Om politisk
rösträtt för
kvinnor.
(Forts.)
38 Lördagen den 2 Maj.
och ingen lär väl kunna tro, att jag frångår min principiella upp¬
fattning, då jag förenar mig med herr Sjöcrona och afstår från mitt
eget yrkande.
Herr Nystöm, Johan Fredrik: De stora principfrågorna äro
redan så grundligt debatterade, att jag ej behöfver gä närmare in
på dem: jag har visserligen försport, att jag själf blifvit kritiserad
i ett anförande, men jag var ej närvarande i kammaren, då det
skedde, och kan därför ej upptaga till bemötande hvad som däraf
möjligen kunde vara värdt att bemöta. Jag kan också sannolikt
lämna det ur räkningen af_ det skälet, att det naturligtvis ej in¬
verkar på herrarnes uppfattning af saken.
Jag vill blott göra ett par speciella anmärkningar mot dem,
som talat för herr Tryggers förslag, och särskildt mot honom själf.
Utskottet och de, som försvarat utskottet, hafva på goda grunder
framhållit, att en sa viktig fråga som denna icke bör afgöras, innan
man någorlunda vet, hvad resultatet kan blifva åt det beslut vi
fatta. När det var fråga om att utvidga rösträtten för män, an¬
sågs det nödvändigt att göra grundliga och vidlyftiga undersök¬
ningar om. huru resultatet skulle numeriskt utfalla; men da fråga
är att gifva kvinnan rösträtt, anses detta vara alldeles öfverflödigt.
Jag frågar, om det finnes någon logik i detta sätt att behandla
frågor. Nu har herr Trygger sagt, att här finnes ett häfte stati¬
stik, som utreder den saken. Nej; det är blott råmaterialet till eu
utredning. Det är någonting helt annat detta, än hvad man menar
med en utredning. En sådan finnes icke. En sådan ha vi begärt,
och en sådan lära vi väl få, om vi vänta. Och vi böra ej före¬
gripa utredningen dels af aktning för oss själfva och för regeringen,
såsom ordföranden i konstitutionsutskottet riktigt framhållit, och
dels äfven för sakens egen vikt och betydelse.
En andra hufvudanmärkning mot herr Tryggers förslag är, att
det är framställdt i dag utan föregående granskning. Den första
formuleringen var, som vi hört sa pass oegentlig, att den maste
göras om. Nu försäkrar visserligen den, som framställde förslaget,
att han rådgjort sig med en mängd jurister här i kammaren, och
att den andra formuleringen skulle vara fullkomligt tillfredsställande.
Ja han själf är ju en framstående jurist, men han kunde dock gorå
ett sådant missgrepp i sitt första förslag, att han sedan måste
korrigera det. Det kan hända, att den andra formuleringen, om
den granskas i sömmarne, också kan vara sa pass olämplig, att den
kan behöfva förbättras och förändras. Det är, såsom herr Trygger
mycket riktigt anmärkte, konstitutionsutskottets uppgift att göra
detta. Man må då ej beröfva utskottet den möjlighet att fullgöra
sin uppgift, som här kunde vara pa sm plats. Jag tror för resten,
att det fullkomligt strider mot vår författnings anda, att man skulle
kunna här under en debatt kasta fram en formulering af en paragraf
i våra grundlagar och få den antagen af kammaren, utan att den
varit före i konstitutionsutskottet. Jag kan icke tro, att någon har
N:o 46.
Lönlagen dm 2 .Maj.
ansett detta vara i öfverensstäminelsö med livad som är rätt och öw politisk
riktigt vid så viktiga frågors behandling. rösträtt för
Det är egentligen dessa två saker, att utredning icke behöls, ^"n.or;
nedi att vi hafva tätt ett visst, formuleradt förslag, som hafva an¬
förts såsom motiv hvarför kammaren nu skulle godkänna detta
förslag. Jag hårsikt visa, att enligt min uppfattning intetdera af
dessa skal bör få gälla, och jag skulle därmed kunna göra punkt.
-iag vill dock säga en sak till. Herr Trygger anförde i sitt första
yttrande, att på den svenska kvinnans fana är inskriften: allt för
fosterlandet! Mine herrar, vi sago i går tusentals svenska kvinnor
vandra genom Stockholms gator, men ingen af de fanor, under
Indika de vandrade, bar den inskriften. Där läste man i stället
sadana inskrifter som: »bort med tronen, altaret oeJi penningpåsen•->!
De många svenska kvinnor, som vandra under den fanan, skola
också få rösträtt enligt detta förslag. Jag tror, att äfven detta
bör mana till försiktighet, åtminstone till den grad af försiktighet,
som jag här föreslagit, att vi åtminstone först taga reda på, huru
många de kvinnor äro, som skola få rösträtt, och ur Indika sam¬
hällslager dessa kvinnor komma att framgå.
Herr Trygger: Ännu ett ord till bemötande af herr Nyström!
Herr Nyström vidhöll trots hvad jag anförde mot herr Clason, att
den första formuleringen skulle vara felaktig. Jag kan inte tänka
mig, att icke herr Nyström kan erkänna, att två formuleringar
bägge kunna vara riktiga, men att man föredrager den ena framför
den andra. Och för öfrigt var det icke blott jag, som granskade
den första, utan det var äfven andra jurister, konstitutionsutskottets
ordförande bland andra. Men om herr Nyström är orolig för att
denna formulering skulle kunna vara felaktig, blir det ju, när saken
kommer till konstitutionsutskottet, tillfälle att pröfva den. Tv sedan
Andra Kammaren förkastat herr Sjöcronas förslag, är det klart, att,
om Första Kammaren antager herr Sjöcronas förslag med den af
mig föreslagna förändringen och Andra Kammaren antager något af
de andra förslagen, utskottet bör om möjligt komma in med ett
förslag till sammanjämkning, och det. förmodar jag, kan ej blifva
något annat, än att utskottet hemställer till endera kammaren att
frånträda sitt beslut och förena sig med den andra. Då är det
tydligt, att, om utskottet skulle finna, att mitt förslag är så dåligt
formuleradt — trots det att det är i stort sedt formuleradt i öfver¬
ensstämmelse med gällande riksdagsordning — att man ej kan god¬
känna det, utskottet, om dess sympatier eljest skulle vara på min
sida, bör förklara, att af nämnda skäl någon sammanjämkning ej
kan af utskottet förordas. Några faror föreligga således ej alls,
utan jag tror, att man i det afseendet kan vara synnerligen lugn!
Herr Sä ve: Då jag i början af denna debatt förordade den af
herr Staaff m. fl. väckta motionen, förordade jag naturligtvis också
därmed kvinnornas valbarhet. Jag gjorde det af flera skäl: först
därför att jag ansåg, att denna deras valbarhet skulle vara till gagn
N:o 46.
Om politisk
rösträtt för
kvinnor.
(Forts.)
38 Lördagen den 2 Maj.
för representationen/ vidare därför att den är en naturlig konsekvens
af rösträtten, och slutligen därför att vi, innan den blifvit kvinnorna
gifven, i vårt land icke få slut på dessa uppslitande rösträttsstrider,
som så länge i så många afseenden hafva förlamat vår handlings¬
kraft. Då jag emellertid nu af den förda diskussionen finner, att
bland dem, som verkligen sympatisera med den kvinnliga rösträtts¬
rörelsen, betänkligheter finnas mot att rösta föi den af herr Staaff
m. fl. väckta motionen, tror jag, att klokhetsskäl bjuda mig att
frånträda mitt yrkande och i stället förena mig i något annat här
i kammaren gjordt yrkande. Närmast skulle jag vilja ansluta mig
till herr Sjöcrona, men da han aterkallat yrkandet pa bifall till sin
motion och denna motion för öfrigt nu i Andra Kammaren lär val a
fallen, anser jag i sakens nuvarande läge ingenting annat återstå
för mig att göra än att förena mig med herr Trygger i det yrkande,
som han här nyss gjort.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att i afseende på föreliggande punkt yrkats, dels
att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Trygger,
att Riksdagen skulle såsom Infilande för vidare grundlagsenlig^ be¬
handling antaga ett förslag till grundlagsändring af enahanda lydelse
med det år 1907 såsom Infilande antagna förslag om den politiska
rösträtten, med den ändring att nedannämnda paragrafer komme att
affattas sålunda:
§ 31 regeringsformen lika med herr Sjöcronas förslag.
§ 16 riksdagsordningen:
»Valrätt tillkommer en hvar välfräjdad svensk man, så ock
enhvar välfrejdad, i kommuns allmänna angelägenheter röstberättigad
svensk kvinna, från och med kalenderaret näst efter det, hval undei
mannen eller kvinnan uppnått tjugufyra års ålder; dock ej:» (o. s. v.
lika med herr Sjöcronas förslag).
Härefter gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa yr¬
kanden och förklarade sig anse propositionen pa bitall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemställt i punkten
1 af sitt utlåtande n:o 13, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, bifalles herr Tryggers yrkande i ämnet.
39
N:o 46.
Lördagen den 2 Maj.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—79;
Nej—49.
Punkterna 2—4.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag före kl. 2 e. m. utfär¬
dats till nu pågående sammanträdes fortsättande kl. 7 på aftonen.
Föredrogs ånyo lagutskottets den 29 nästlidne april och den
1 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 54, i anledning af väckt
motion med förslag till lagstiftning om bevisning inför rätta.
Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 194, hade
herrar Oart Lindhagen, Erik Martin, Jakob Pettersson, Frithiof
Söderbergh, Johan Widén, Sixten Neiglich, G. Kronlund, Bror Petrén,
Th. af Callerholm, Jacob Larsson, B. Lindgren och K. v. Geijer
hemställt, att Riksdagen ville för sin del antaga förslag till
l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;
2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;
3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;
4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar;
5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt
6:o) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars
1899 om handräckning åt utländsk domstol;
samtliga förslagen af den lydelse, lagutskottets utlåtande n:o 34
vid 1907 års riksdag öfver då föreliggande förslag i dessa ämnen
utvisade.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl hem¬
ställt, att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens åt¬
gärd föranleda.
o
Reservation hade afgifvits af herrar Zetterstrand, Widén, Åker¬
lund, Ersson, Jansson i Edsbäcken, Lindhagen och Pettersson i Söder¬
tälje, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen med
anledning af förevarande motion ville för sin del antaga ofvan om-
förmälda särskilda lagförslag; dock att den i de olika förslagen an-
gifna datum för lagarnas trädande i kraft, nämligen den 1 januari
1908, måtte ändras till den 1 januari 1909.
Ifrågasatt
lagstiftning
om bevisning
inför rätta.
M:o 46.
U)
Ifrågasatt
lagstiftning
om bevisning
inför rätta.
Forts.)
Lördagen den 2 Maj.
Herr Berger: Åter föreligga till Riksdagens pröfning det stora
lagförslaget om bevisning inför rätta och ett därmed förbundet för¬
slag till sådan ändring af 23 kap. 2 § rättegångsbalken, att nämnden
ej behöfver vara enhällig för att öfverrösta häradshöfdingen. För¬
slaget innebär, att, om minst tre fjärdedelar af nämndemännen äro
ense, deras mening blir dom. Andra Kammaren fordrar sedan gam¬
malt, att denna ändring i nämndens ställning göres, om Andra
Kammaren skall gå med på det här lagförslaget om bevisning inför
rätta. Första Kammaren däremot har hittills alltid motsatt sig
denna ändring i nämndens ställning. Vid förra riksdagen, då frågan
senast var före, var dock minoriteten i denna kammare mycket
stor. Det var 56 röster mot 64.
Hvad skulle vi då nu vinna, om vi gåfve efter för Andra Kam¬
marens gamla önskan i denna punkt? Jo, vi skulle vinna det, att
vi finge en modern lag om bevisning inför rätta i stället för våra
gamla föråldrade bestämmelser i rättegångsbalken i hithörande hän¬
seende. Utskottet gör rättvisa åt den nya lagstiftningen om bevis¬
ning inför rätta. Utskottet säger: »det nu föreliggande lagförslaget
meddelar åtskilliga bestämmelser till fyllande af luckor i lagstift¬
ningen, i hvilket hänseende särskildt må framhållas dess föreskrifter
om sakkunnige, om utgifvandet af handlingar samt om rätt för
domstol att bestämma skadestånd efter skälig pröfning, när part ej
kan styrka ett bestämdt belopp.»
Utskottet säger vidare, att lagförslaget medför »en icke oväsent¬
lig förbättring af gällande processregler». Jag skulle särskildt i
detta hänseende vilja erinra om. huru detta lagförslag afskaffa!- åt¬
skilliga af de nu förefintliga vittnesjäfven. Det gäller nu bland
annat, att vederdeloman, d. v. s. den, som har rättegång med part,
icke får vittna. Detsamma gäller om uppenbar ovän. Enligt det
föreliggande lagförslaget få dessa personer vittna, men det tillkom¬
mer naturligtvis rätten att bedöma verkan och kraften af deras
vittnesmål. Enligt gällande lag är det förbjudet »eget husfolk» och,
som det heter, »enskilde tjänare, då de i tjänsten äro», att vittna.
Enligt lagförslaget få sådana personer vittna. Dessa förändringar
äro gifna förbättringar i hvad som består. Och en gifven förbätt¬
ring är också, att enligt lagförslaget skola borttagas vissa skyld-
skaps- och svågerskapsjäf. Det är nog ganska säkert, att många
befogade rättegångar förloras därför, att. såsom nu är fallet, en
parts syskonbarn icke få vittna, Denna olämpliga bestämmelse är
meningen att upphäfva enligt det föreliggande lagförslaget. Och
likaledes skulle upphäfvas vissa svågerskapsjäf, som också äro täm¬
ligen olämpliga.
Utskottets hufvudskål mot den föreslagna reformen riktar sig
mot ändringen beträffande nämndens ställning. Men utskottet har
också ett skäl, som hänför sig till förslaget om bevisning inför rätta.
Utskottet säger, att utskottet finner det tveksamt, huruvida lag¬
förslaget »i sin nuvarande affattning står i öfverensstämmelse med
de lagar, som tillkommit under de senare åren». Någon närmare
undersökning i det afseendet säger sig utskottet icke varit i tillfälle
■II
N:o 46
könlagrn ilen ‘l Maj.
att vidtaga, men innan en grundlig undersökning Idifvit förebragf,
i hvad ulan lagförslaget kan innehålla något mot lagstiftningen i
öfrigt .stridande, är det enligt utskottets mening icke tillrådligt, att
lagförslaget varder åt Riksdagen godkändt.
Utskottet lian dock icke kunnat åberopa eu enda inkonsekvens
uti lagförslaget, och under debatten i fjor i denna kammare yttrade
utskottets nuvarande ärade ordförande, att han fann förslaget accep¬
tabelt. Och härtill kommer att reservanterna mot utskottets före¬
liggande betänkande säga att de »icke kunnat finna, att någon lag¬
stiftning. tillkommen under senaste tider, behöfver föranleda någon
ändrad formulering uti lagförslaget», -lag tror därför att man icke
behof ver fästa sig så mycket vid utskottets ifrågavarande betänklig¬
heter, samt att det val går för sig att antaga lagförslaget sådant
det föreligger utan någon veterlig brist eller inkonsekvens.
Utskottets hufvudskål emot den föreslagna reformen är emeller¬
tid att lagförslaget sammankopplats med en utvidgning af nämndens
myndighet. . Jag är ense med utskottet däruti att jag tycker det
varit ensidigt, om lagförslaget fatt antagas utan den ifrågavarande
ändringen beträffande nämnden. Jag kan icke finna någon ändring
härutinnan vara af behofvet påkallad och skulle helst sett, att man
fortfarande fatt behålla det nuvarande stadgandet, att nämnden skall
för att. kunna öfverrösta häradshöfdingen vara enhällig. Men å
andra sidan anser jag, att den här föreslagna ändringen beträffande
nämndens myndighet är tämligen oskadlig samt att den icke inne¬
bär någon våda för vår rättsskipning eller rättssäkerheten inom
samhället. I en del vid våra häradsrätter förekommande mål är
det ganska vanligt att nämnden utöfvar ett rätt stort inflytande på
domsluten genom de inlägg, som nämndemännen göra under öfver-
läggningarna med häradshöfdingarna. och särskild! är det något
ganska vanligt att häradshöfdingen, då det gäller att utmäta straff
i brottmål, fäster mycket afseende vid hvad nämndemännen saga
och rättar sig efter deras omdöme. Men i sådana frågor, för hvilkas
råtta bedömande det mest kommer an på lagkunskap och lagtolkning,
sätter nämnden icke i fråga att fa utöfva något inflytande på dom¬
slutet. Jag skulle vilja såsom ett generellt omdöme uttala, att
nämndemännen för närvarande icke alls öfverskatta sin kompetens
såsom domare.^ De lägga sig ej uti saker, som de icke förstå, och
med afseende å sådana saker, däri de kunna hafva ett verkligt om-
döme, pretendera de dock icke mera än att få vara häradshöf'diligens
rådgifvare och att fa lämna honom upplysningar om personer, om
gällande sedvanor, lokala förhållanden samt hvarjehanda annat,
hvarom de äga kännedom. Och hvad de allra minst tänka på är
att .öfverrösta domaren. Säkerligen finnas många gamla härads-
höfdingar, hvilka aldrig någonsin blifvit öfverröstade af någon nämnd.
Ru händer väl någon gång, att nämnden öfverröstar häradshöfdin¬
gen, men om man närmare granskar förhållandena, skall man säkert
finna, att det nästan aldrig inträffar, att nämnden fäller uppenbart
felaktig dom, utan när nämnden någon gång öfverröstat härads-
// 'råfj åsatt
lagstiftning
un bevisning
inför rätta.
Forls.
N:o 46.
4-.
Lördagen deri 2 Maj.
Ifrågasatt liöfdingen. hav det nog vant ganska tvifvelaktigt, hvem som haft
lagstiftning om cjeL vant häradshöfdingen eller nämnden. _
om bevisnin,, ’Min erfarenhet är sålunda, att det hittills visat sig, att nämnden
i afseende på dess dömande verksamhet förfarit på ett mycket klok
och mycket förståndigt sätt. och efter mm mening finnes det ingen
anledning att antaga, att den ifrågasatta utvidgningen af nämndens
myndighet skulle föranleda, att nämndemännen blefve mindre be¬
tänksamma än de nu äro eller att de skulle förlora den lugna sans
som de hittills ådagalagt. Nämndemännen skulle säkerligen eftei
reformen blifva samma kloka män som de nu äro. och jag vagar
antaga att, om vi nu på papperet gifva nämndemännen eu nag
ökacT myndighet, skola de mycket sällan komma att begagna sig a
denna ökade myndighet och för visso skola de ej missbruka den¬
samma, lika litet framdeles som för närvarande.
På grund af hvad jag anfört, tillåter jag mig yrka bifall till
herr Zetterstrands m. 11. reservation.
Herr Trygger: Kammaren har flera gånger förkastat förslag
om att förändra bestämmelserna om häradsnämndens rösträtt, oc
lag kan icke tänka mig, att kammaren nu skulle fatta ett annat
beslut. Det gäller här eu principfråga, fragan om nämndens enha -
likhet. Det är visst icke därför man fordrar enhällighet, att man
vill hafva ett större antal nämndemän att vara med om hvad so
mot ordförandens mening skall blifva domstolens beslut utan det
liga-er vikt just däruppå att alla aro ense, det ai det som »ifver
kraft åt nämndens uppfattning, så att man pa grund daraf ansei
sio- våga gå ifrån domarens mening. Om man frangar den principen,
så° finnes det rakt ingen princip, utan då glider man sa småningom
öfver till den individuella rösträtten, d. v. s. att hvarje nämndemän
har en röst. Man kommer kanske därhän och det kan ju möjligen
blifva lämpligt att låta lekmännens inflytande inom domstolen blifva
sådant att hvarje ledamot i nämnden har en röst, men ingalunda
duger detta vid våra häradsrätter med deras nuvarande samman¬
sättning. gigte talareu sade> att det var ingen anledning antaga att
icke nämndemännen efter den föreslagna reformens genomfoiande
skulle förblifva lika kloka som de hittills vant. Nej, men det
fordras att de blifva klokare, och det har icke den arade ta aren
visat vara antagligt. Hvad vidare det föreliggande lagförslaget
beträffar, sade den föregående talaren, att det var orätt af laga -
skottet att förklara att det vore möjligt, att detta foislaö, sadant
det nu framträder, ej är af beskaffenhet att utan -dåre kunna
anta°us tv man beliöfde icke, menade talaren, betala att na?ia
rubbningar skett genom den på senare tider til komna lagstift¬
ningen. Ja, det är mycket möjligt, att den siste talaren har ratt.
Ja"- har varit professor i processrätt i 18 ar, men jag ar ic
*äker därpå. Ja" tror nog. att utskottet skulle kunnat genom
undersökning utröna detta förhånande, men utskottet hade ej an¬
ledning vidtaga en sådan undersökning, ty utskottet \ai otvei
N:o 46.
Lördagen den 2 Maj. 43
tygadt om att Första Kammaren skulle fasthålla vid sitt förut
fattade beslut med hänsyn till det villkor, som Andra Kammaren
uppställt för att gå med på denna lag om bevisning inför rätta.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande föreliggande utlåtande yrkats, dels att hvad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle
afslå utskottets hemställan och antaga det förslag, som innefattades
i den af herr Zetterstrand m. fl. vid utlåtandet afgifna reservation.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o 54, röstar
Ju;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den af herr Zetterstrand m. fl. vid utlåtandet af¬
gifna reservation.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—68;
Nej—49.
Föredrogs ånyo lagutskottets den 29 sistlidne april och den 1 ifrågasatt
innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 55, i anledning af väckt ändring i be-
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ersättningen till tämmelserna
vittnen och sakkunnige i rättegångsmål. ZZingL m
vittnen och
Till behandling af lagutskottet hade hänvisats en inom Andra sakk^mga i
Kammaren af herr Carl Lindhagen afgifven motion, n:o 195, hvari ratt^”9S'
hemställts, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om fram¬
läggande för Riksdagen af förslag till särskild lagstiftning om er¬
sättning till vittnen och sakkunnige i rättegångsmål.
N:o 46.
44
Ifrågasatt
ändring i be¬
stämmelserna
angående er¬
sättningen till
vittnen och
sakkunniga i
rättegångs¬
mål.
(Forts.)
Lördagen den 2 Maj.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda grunder
hemställt, att Riksdagen, i anledning af herr Lindhagens förevarande
motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lagbestämmelser rörande ersättning åt vittnen i rättegångsmål, i de
fall då ersättning icke skulle utgå af allmänna medel.
Reservation hade anmälts af herrar Trygger, Ridderbjelke,
Gustaf Andersson och (Jarl Nyström, hvilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att herr Lindhagens förevarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Trygg er: Herr Lindhagens ifrågavarande motion, som
af utskottet delvis tillstyrkts, går ut på att man skulle begära be¬
stämmelser, hvarigenom domstolen skulle begränsas i sin rätt att
tillerkänna visst ersättningsbelopp för vittnes inställelse. Herr
Lindhagen utgår i sin motion därifrån, att för närvarande vittnen
skulle få alldeles oskäliga ersättningar. Emellertid äro lagbestäm¬
melserna tydliga däruti att, endast ifall vittnen och parter ellei
parterna inbördes icke åsämjas, domstolen har att bestämma vittnes-
ersättningarna. Jag har icke hört, och de, som i fråga om undei-
rätterna på landet hafva större erfarenhet ^ än jag, hafva icke
hört, att domstolarna vid denna pröfning gatt utöfver hvad som
varit rättvist och billigt. De stora vittnesersättningai, hvilka
understundom ifrågakommit, ha berott därpå att part folk!aiåt sig
icke göra någon anmärkning emot en begäran om ersättning, lika¬
som höga rättegångskostnader öfver hufvud taget föranledts åt att
den ena parten icke gjort anmärkning mot den andres anspråk pa
rättegångskostnadsersättning, under antagande att denna kostnad
till sist ändock skulle komma att stanna på hans tappande mot¬
part. Men det vore, så vidt jag förstår, att rubba, den grundsats,
hvarpå vår civilprocess hvital’, ifall man skulle hindra partei att
själfva, på sätt de anse lämpligt, i civilprocessen tillvarataga små
enskilda intressen. . .... .... ,
Då alltså detta förslag efter min uppfattning dels ar onodigt
och dels skulle innebära en afvikelse från den inom vår civilprocess
gällande dispositionsprincipen, enligt hvilken parterna själfva kunna
medgifva eller vägra att medgifva yrkanden från motpartens eller
vittnens sida, hafva de flesta ledamöter inom utskottet från denna
kammare förenat sig om att reservera sig och hemställt om utslag
på motionen, och jag anhåller nu att få yrka bifall till denna åt
oss afgifna reservation.
Öfverlä0,"ningen ansågs härmed slutad, hvarefter hen talmannen
yttrade, att T afseende på förevarande utlåtande annat yrkande ej
förekommit, än att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle antaga det förslag, som innefattades i den af herr 1 rygger
m. fl. vid utlåtandet afgifna reservation.
4.'.
N:o 46.
Lftrdagen den 2 Maj.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad ut¬
skottet i föreliggande utlåtande hemställt samt vidare på godkän¬
nande af berörda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den ^29 nästlidna april och den 1 innevarande maj bordlagda utlåtande
n:o 56, i anledning af väckta motioner om dels ändring i lagen angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom
den 4 maj 1906 m. in., dels ock åtgärder mot bolags äfvensom
enskilda industriidkares och skogsspekulanters jordförvärf i södra
och mellersta delarna af riket.
Lagutskottet både till behandling i ett sammanhang förehaft.
utom annat, tva särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner,
n:is 129 och 205, afseende dels utsträckt tillämpning af och tillägg
till lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärfva fast egendom den 4 maj 1906, dels oek åtgärder mot
bolags äfvensom enskilda industriidkares och skogsspekulanters jord¬
förvärf i mellersta och södra delarna af riket.
Uti motionen n:o 129 hade herrar Karl Staaff, Karl Starbäck,
J. Bromée, Joh. Ström, Ad. Wiklund, G. Lindgren i Islingby, Jakob
Pettersson, S. H. Kvarnzelius, Th. af Callerliolm, Ang. Henricson,
Victor Moll, K. G. Karlsson, Johan Ericsson, G. Jansson, Fridtjuv
Berg och Ernst Beckman hemställt;
l:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta om sådan utvidg¬
ning af lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906, att densamma komme
att vinna tillämpning för hela Gäfleborgs län;
2:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t så snart ske kunde låta verkställa fullständig
utredning rörande omfattningen af bolags jordförvärf i de mellersta
och södra delarne af riket samt vidtaga de åtgärder, som med an¬
ledning af denna utredning kunde föranledas.
. Uti motionen n:o 205 hade herrar Carl Lindhagen, Ollas A.
Ericsson, Öl. Olsson i See, Rob. Karlsson, J. Andersson i Baggböle.
S. J. Enander, Fr. Berglund, C. G. Soedén, E. Sundin, Alfr.
Jonsson, A. A. Eriksson, Karl M. Lindh, P. Hörnsten och Joh.
Johansson i Kälkebo hemställt:
att Riksdagen ville
o l:o) för egen del antaga ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom den 4 maj 1906 i syfte att lagen måtte vinna tillämp¬
ning i hela Gäfleborgs län;
N:o 46.
46
Ifrågasätta
ändringar i
'ngen ang.
förbud för
Inlag att för¬
värfva fast
egendom.
Lördagen den 2 Maj.
2:o) hos Kung!. Maj:t anhålla om framläggande till nästa riks¬
dag af förslag till sådant tillägg till nämnda lag, att, da aftal om
förvärf enligt 3 § ägt rum, staten eller den kommun, där den för-
värfvade jorden Vore belägen, berättigades på vissa villkor inlösa
densamma.
Punkten 1.
Utskottet hade i förevarande punkt på anförda skäl hemställt
att Riksdagen, med anledning af den under 1) i herrar Staaffs m. fl.
förevarande motion samt den i herrar Lindhagens m. fl. motion n:o
205 under 1) gjorda framställning, måtte för sin del besluta, att
1 och 3 §§ i lagen den 6 maj 1906 angående förbud i vissa fall
för bolag och förening att förvärfva fast egendom skola erhålla
den ändrade lydelse, utskottets utlåtande utvisade.
1 §■
För denna § hade föreslagits följande lydelse:
Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas för¬
värfva fast egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller
Väster-Dals fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken i Koppar¬
bergs län eller inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Väster¬
bottens eller Norrbottens län. — Å fastighet i köping eller å annan
ort, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall
iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.
Herr Trygger: De förevarande motionerna gå i denna del ut
på att 1906 års lag angående förbud i vissa fall för bolag och
föreningar att förvärfva fast egendom skulle tillämpas icke blott,
såsom i lagen stadgas, inom vissa socknar i Gäfleborgs län utan
inom hela länet. Denna fråga har vant före hos norrlandskommittén,
och majoriteten stannade då vid att tillstyrka hvad som sedermera
blef lag, därvid åberopande att det i afseende å de öfriga socknarna
inom länet icke funnes samma skäl till dylik lagbestämmelse, som
o-allde för de socknar, Indika föresloges att komma under lagens
stadganden. På grund däraf likställdes de undantagna socknarne i
förevarande hänseende med det öfriga Sverige. Sedermera hafva
motioner framställts i enahanda riktning som de nu föreliggande,
men då denna kammare alltid afvisat hvarje dylikt förslag och något
nytt icke tillkommit, kan jag icke föreställa mig annat än att
kammaren vill biträda den reservation, som är afgifven vid betän¬
kandet af mig och åtskilliga andra ledamöter i utskottet från denna
kammare. „ , T. „ ,.
Jag hemställer alltså, att herrar Staaffs och Lindhagens motio¬
ner i denna punkt måtte afslås.
Herr Magnuson: Genom annat maktpåliggande arbete hindrad
få närvara i utskottet vid behandlingen af förevarande motioner,
47
N:o 46.
Lördagen den 2 Maj.
som af lagutskottet tagits i ett sammanhang, liar jag således icke
fatt tillfälle höra de skäl, som anförts för eller emot desamma. Da
jag likväl icke kan förena mig med utskottet i de fall, där detsamma
yrkat bifall till vissa delar af motionerna, ber jag härmed i korthet
få angifva skäl därför.
1 fjol, då motioner i samma syfte som nu förelågo till afgörande
i denna kammare, yttrade lagutskottets dåvarande ärade ordförande,
att då Riksdagen år 1901 beslöt att i fråga om jordförhållandena i
Norrland aflåta en skrifvelse till Kung!. Maj:t, denna kammare ställde
sig mycket tveksam om befogenheten och följderna af en dylik skrif¬
velse. Det torde vara fullt fog att påstå, det kammaren ej var
mindre tveksam, då densamma år 190b gick med på den af 1901
års skrifvelse framkallade förbudslagen för bolag eller förening att
i norra delen af Dalarne, i norra delen af Gäfleborgs län samt i det
öfriga Norrland förvärfva fäst egendom.
Det har med skäl blifvit sagdt om denna lag, att den lika mycket
är en försökslag, som den är en undantagslag, och detta är nog det
mildaste man kan säga om en lag, hvilken i likhet med förbuds¬
lagen af år 1906 så helt och hållet bryter med hvad dittills varit
lag och sedvänja i fråga om den fria rätten att sälja och köpa äfven
fast egendom i detta land. Jag hade därför väntat, att, då äfven i
år man trodde sig om att framkomma med förslag ej mindre om
lagens territoriella utsträckning än äfven om dess skärpning i fråga
om § 3, förslaget eller förslagen skulle stödjas af åtminstone några
bevis, hämtade från lagens tillämpningsområde, som ådagalade, att
den varit till nytta, och att den motsvarat de förhoppningar man
speciellt för jordbruket och den jordbrukande befolkningen i Norr¬
land fästat vid densamma. Men häraf förekommer intet i motio¬
nernas motiveringar.
Förutom herr Lindhagens kända statssociala jordpolitik, hvilken
han vill utsträcka att snarast möjligt gälla för hela landet och som
fortfarande går igen i hans motioner, synes mig, att herr Staafi,
hvars namn står främst på motionen n:o 129, hämtar sitt starkaste
stöd för lagens utsträckning endast från den omständigheten, att,
som orden falla, »motionen öfverensstämmer med Andra Kammarens
förut intagna ståndpunkt». Att de förkättrade bolagen och deras
representanter icke med särdeles blida ögon se på förbudslagen af
år 1906, behöfver ju i och för sig icke vara det ringaste bevis för
att lagen icke är god och ändamålsenlig, men det förspörjes redan
nu uttalanden äfven från den andra parten, den, som blef förbjuden
att sälja fast egendom till något bolag, att lagen äfven på det hållet
ej motsvarat förväntningarna. I allt fall, innan man utsträcker en
undantagslag, lik den af år 1906, bör man hafva rätt fordra, att
erfarenheten fått i någon mån visa, huru den verkat. Detta kan
emellertid icke hafva skett på den korta tiden af knappa två år.
Att därför redan nu utan tungt vägande skäl utsträcka lagen
att omfatta äfven södra delen af Gäfleborgs län för att nästa år
låta den omfatta äfven södra delen af Dalarne eller hvarför icke —
aptiten växer, medan man äter — på en gång hela mellersta Sverige,
Ifrågasatta
and ringar i
tagen ang.
förbud för
bolag att för¬
värfva fäst
egendom.
(Forts.)
N:o 46.
Ifrågasatta
ändringar i
lagen ang.
förbud för
bolag att för¬
värfva fast
egendom.
(Forts.)
48 Lördagen den 2 Maj.
kan icke vara rätt eller välbetänkt, för såvidt man ej gillar den
konsekvens, som motionärerna Öppet åsyfta, eller att lagen fortast
möjligt bör göras gällande för hela riket utan undantag. _
Herr grefve och talman! Då jag obetingadt ställer mig pa
samma sida som reser van ter na från denna kammare, hemställer jag
beträffande punkten 1 — jag skulle äfven vilja inbegripa punkten 2,
men nu rör det sig ju endast om punkten 1 — om afslag på ut¬
skottets framställning och bifall till reservanternas.
Herr Hägglund: Dä jag beträffande denna punkt med min
röst i utskottet bidragit till det slut, hvartill utskottet kommit, så
torde det vara min skyldighet att angifva de skäl, som ligga till
grund för denna min åtgärd att rösta för den föreliggande motionen.
Som bekant beslöto Riksdagen och regeringen år 1906 att an¬
taga en lag om förbud för bolag att förvärfva jord i Norrland.
Detta beslut grundade sig på utredningar, som blifvit verkställda af
den så kallade norrlandskommittén. I det ursprungliga förslag, som
norrlandskommittén uppgjorde, inkorporerades inom förslagets ram
hela Gäfleborgs län, men i det slutliga förslaget, som kommittén
framlade, uteslötos en del socknar, nämligen den här ifrågavarande
delen af Gäfleborgs län. Då Konungens befallningshafvande i Gäfle-
borgs län hade att afgifva sitt yttrande öfver norrlandskommitténs
betänkande, tillstyrkte Konungens befallningshafvande, att lagen
skulle omfatta hela länet.
Ser man då på förhållandena i Gäfleborgs län och jämför dem
med förhållandena i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens
län, så iinner man att kustsocknarna, de längst mot hafvet liggande
socknarna, hafva ringa tillgång pa skogsmark, att hufvudsakligen
jordbruk där bedrifves och att beträffande trakten omkring Storsjön
i Jämtland samma förhållande är rådande. Men icke desto mindre
ansågo både Riksdagen och regeringen nödigt, att hela Västernorr¬
lands, hela Jämtlands, hela Västerbottens och hela Norrbottens län
skulle omfattas af förbudslagen. Hvad däremot beträffar Gäfleborgs
län, tog man bort en del socknar. Men, mina herrar, det är icke
endast kustsocknar, som äro borttagna. Det är ett. såsom mig synes,
mycket godtyckligt streck uppdraget, och bland de socknar inom
Gäfleborgs län, som nu icke drabbas af förbudslagen, finnas mänga
stora skogssocknar. Jag ber att få nämna exempelvis Ljusdal.
Såsom af utskottets betänkande framgår, har inom denna^ socken
under perioden 1885—1900 bolagens jordförvärf ökats från 12,2
procent till 41,i procent. Häraf torde framgå, att bolagens begär
att få förvärfva jord inom dessa trakter är afsevärdt stort.
De skäl, som här åberopats för att från förbudslagens verk¬
ningar utesluta denna del af Gäfleborgs län, synas mig % ara sa svaga,
att man icke bör vidhålla dem.
Jag ber därför, herr grefve och talman, att fa yrka bifall till
utskottets förslag med erinran tillika, att under riksdagarna från
och med 1905 hafva representanter i Andra Kammaren just från
fjfirdugen den 2 Maj.
ti)
»fnna Jo1 aJ Jiiuot Påyrkat, att förbudslagen skulle komma att milla
äfven den ifrågavarande länsdelen. ö a
Kmberg: Då jag varit ledamot af norrlandskommittén
anser jag mig hora i denna fråga nämna några ord. ’
m ot ar,Ja su’ att genom förbudslagen af den (i mai 190G stats
mena?^1^ ““ »PPMh&S i norrlandSgan --tt
S +°? d?n. plågande, jordbrukande befolkningens ställ-
nmg gentemot de r denna befolknings näring så djupt grinande
joidfoi varf ven från trävaruindustrins sida. Det är ju' da icke under
RiHrW naI’ statsmakterna efter uPPeepade framställningar inom
\ ö,e,n &anS att denna befolkning behöfver stödet af
en lag till skydd mot detta jordförvärf - det är, sä-er fao då icke
också ^ att de’o,SOno sta utanför lagens tillämpningsområde nu
WW a°ra anSprak pa ,att komma i delaktighet af hvad lamell’ er-
srund i f™}, "nran5iar ’ 0C1 detta 1 aI1 synnerhet som kraf vet'har sin
Strednirf framläder’ T T ^ efter det uorrlandskommitténs
till utsfettä SskiS ÄÄ S*- f al!
iÄÄft,}f \!k
runnes inom hinet i dess helhet. Af hvad motionärerna och utskottet
inom d^nSfaTftf1!"1^ f verty°ad därom att behofvet finnes
mom flen norra delen af knot, d. v. s. inom Hälsingland Däremot
ioi jag icke pa behofvet af skydd för den jordbrukande befolk
ningen i länets södra del, nämligen Gästrikland? .lag vet att dessa
olh Saiai'tro dS°r?ttlär äl'° myCkiet °lika ti]I s- beskaffenhet?
utan ^särskild till ^ la°en,_ om den bör utsträckas, dock icke
GÄstriSSdldSaTpnlSmS atminSt°ne b8r utsträckas äfven till
S ltÄ dV kaken foldrar nog en närmare utredning än hvad man
nfomf viktnde^tt111 °t därfT har jag, herr talman, icke
ledamot ii k d t* 8°-ra' JaS har endast velat såsom kommitté-
ledamot klargöra dels mm ställning till frågan i allmänhet och dels
tilltnd st sk af llnetmittéj? inskränkte laSGns tillämplighetsområde
narna 1 J f 11 socknar’ uamligen de så kallade skogssock-
Ir)e* var pa, eu utredning om jordförhållandena år 1900 som
mitt&r^nT1!!?10!11 huf,vudsakligen grandade sitt betänkande. Kom-
boiideständcts Llffr, då gjordes’ atfc nåSon fara för
Donaestandets och för jordbruksnäringens framtid icke förelä" inom
den egentliga jordbruksbygden af Gäfleborgs län Hvad menas då
^edp;flmd?ohden “i0™ ?äfleb°rg8 t än? Jo, kommittén stödde
af de feolofn 8 i hai;utinnan hade utredt. Man både på grund
sträcktegsf"S n fil,llHf'SOkTnr;Ua fimnit’ att jordbruksregionen
herrarna känna fnör d, ,fa kaLade manna gränsen, hvilken, såsom
nuvarande nivå’ All? “ gar ungGar20° meter öfver hafvets
nuvarande mva. Alla de socknar, som till sm odlingsbara del Harm
för SbrukeT iT f turen b]ifvit bättre utrustfde
/S r Irallar dem därför för jordbruksregionen, och
Motstå Kammarens Prof. 1908. N:o 46. 4
N:o 46.
Ifrågasätta
ändringar i
tagen ang.
förbud för
bolag att för¬
värfva fast
egendom.
(Forts.)
N:o 46.
Ifrågasatta
ändringar i
lagen ang.
förbud föi-
bolag att för¬
värfva fast
egendom.
(Forts.)
5P
Lördagen den 2 Maj.
kommittén ansåg sig icke böra indraga denna jordbruksregion inom
tillämpningsområdet för lagen. ., . ,
Ja då skulle man ju kunna tänka sig, att det bär vant jord¬
månens’ och möjligen klimatets bättre beskaffenhet, som allena fullt
utslaget. Men så var icke förhållandet, utan härtill bidrog ock det
faktum att inom denna jordbruksregion hemmanen fått ett vida
mindre’ skogsanslag än i öfriga delar af länet. Därför ansågos de
då vara mindre begärliga för sågverksindustrin. Nu har emellertid
blifvit upplyst, att de inom Hälsingland blifvit ganska begärliga för
trävaruindustrin och att till följd däraf jordföryärfvet allt fortfarande
där pågår. Därför har jag sympatier för att lagen matte utsträckas
till Hälsingland, men däremot icke till Gästrikland.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att beträffande lydelsen af förevarande paragraf yrkats,
dels att utskottets förslag skulle godkännas, dels ock att torslaget
skulle afslås.
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarades propositionen på utslag å utskottets förslag vara
med öfvervägande ja besvarad.
3 §.
Denna § hade i förslaget följande lydelse:
Bolag eller förening må förvärfva den del af ett hemmans
afrösningsjord med impedimenter, hvilken i den ordning 5 § stadgar
pröfvas ej vara att hänföra till stödskog eller odhngsomrade enligt
hvad nedan sägs; skolande hvad sålunda förvärfvas från hemmanet
afskiljas genom jordafsöndring.
Till stödskog skall hänföras: .. ..
a) inom de norrländska länen sa mycken till skogsboi d dugli,,
och i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som pa hem¬
manet belöper efter en areal för helt mantal af:
1 500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens lans lapp¬
marker ofvan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens,
Offerdals, Kalls, Åre, Undersåkers, Storsjo, lannas, Hede, Vem-
dalens, Klöfsjö, Linsells och Lillherrdals socknar i Jämtlands lan;
1 200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens lans lapp¬
marker nedom odlingsgränsen samt inom Muomonalusta, Pajala,
Tärendö och Korpilombolo socknar i förstnämnda långsamt
1 000 hektar inom de öfriga delarna af Norrbottens, Vaster -
bottens och Jämtlands län äfvensom inom Västernorrlands cell
^ sk ofan de, då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger
ett åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen hojas med en
fjärdedel, dock ej till mera än hvad på ett åttondels mantal belöper,
bj inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs lan hvad vid
verkställdt storskifte betecknas såsom hemskog och fabodskog.
IM:0 46.
Lördagen den 2 Maj.
51
och Im]rRdl!Xn3äd° ??Ia hänföras ti]1 0(llinS tjänliga myrmarker
och andra odlingslagenheter, som i anseende till läge, omfattning
SbJuk eller Saft^het ,ägna sig fÖr upptagande af ^ständig!
jordbruk. lampligen kunna sammanläggas med förutvarande
ändring ?7Sger: Kammarens förra beslut medför, att äfven för¬
ställa yrkande 1 paragraf bör afsläs’ hvai'°m jag ber att få fram-
a.elSmdefSag.SlUla<I *M<® k™™ utskottets
Utskottets i punkten (/jorda hemställan.
ninaIÖ?!iradeS besvarad genom kammarens beslut vid föredrag¬
ningen af de särskilda paragraferna.
Punkten 2.
nnl.„iUtSk0tre<i had? * denna punkt hemställt, att Riksdagen med
0'b rd 'f8 affdn11-1 henlar Lmdhagens m. 11. motion, n:o 205, under 2)
Kun-? fM^falntf “atte 1 fkrifv7e tiU KungL Maj:t anhålla, att
daTen'frS" taC?eS, snarast möjligt låta utarbeta och för Riks-
aSnde föfd -0rS ag td ,sadant tilläSS till lagen den 6 maj 1906
an aende förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
7 egejadonL att, da aftal om förvärf enligt lagens 3 § ägt rum,
staten eller den kommun, där den förvärfvade jorden vore belägen
berättigades pa vissa villkor inlösa densamma.
för denna puifkt861" J&S Vagar pakalIa hammarens uppmärksamhet
det St,lnrfÖrbudSiafFtning föreslogs för Norrland, betonades
ntvpM.t]tQ y^kMen’i atit det var lordhruket> som man ville stödja och
utveckla i Norrland, men att jordbruket icke kunde existera, utan
o jordagaren‘ också hade skog. Därför bestämdes i § 3 af 1906
are jag, att förbudet för bolag att förvärfva fastighet inom dessa
nraden skulle gälla jorden och så mycket skog, som ansågs be-
rnndrSfSaSOm stodskog för jordbruket. Man tog därvid till ganska
7?n n iN faS01!1 hei™rne se i § 3, där det gäller 1,000, 1,200 å
1,500 hektar skog. Resten, hvad som icke var stödskog, skulle trä-
varmndustrin fa förvärfva. Och det är väl icke något orimligt, att,
7LI1 J?fva ®n trävaruindustri i landet, hvilken är af enorm be-
fo,r. var„t ekonomiska lif, denna trävaruindustri fortfarande
förderf i sk°g den behöfver, när skogen icke är er¬
forderlig foi det jordbruk, som man vill skydda i Norrland.
Men darmed nöjer sig numera herr Lindhagen icke. Bolagen
bo! a enligt hans mening icke hafva någon ovillkorlig rätt att för¬
värfva den del af skogen, som icke behöfves för jordbruket, utan
N:0 46.
52
Lördagen den 2 Maj.
beläsen skola vara underkastade den inskränkningen, att hvad de
vilja förvärfva skall stat eller kommun hafva rättighet att inlösa
Herr Lindhagen har nämligen föreslagit, att då ett bolag gjort ett
aftal skulle staten eller den kommun, där den förvärfvade jorden
är belägen, vara berättigad att på vissa villkor inlösa densamma.
Därom vill han nu att Riksdagen skall affärda en skrifvelse.
Mina herrar, när man förlorar fästet, gör man rörelser, som
äro egendomliga. Så länge motionären höll sig till jordbruket i
Norrland, kunde man förstå honom, men när han nu oberoende åt
jordbrukets intressen vill inskränka trävaruindustrins möjlighet att
förvärfva hvad den behöfver, synes han mig vara fullkomligt obe-
& ^ .lag hemställer om afslag på utskottets hemställan i denna punkt.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på nu föredragna punkt endast yrkats, att hvad utskottet
hemställt skulle afslås. „ ... , , ,, ,
. Härefter gjordes propositioner, först pa bifall till utskottets
hemställan samt vidare på afslag därå, och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.
Punkten 3.
Utskottets hemställan bifölls.
Ifrågasatt
utredning
rörande kom¬
munernas fri¬
görande frän
ekonomiskt
beroende af
rusdrycks-
handteHngcn.
Föredrogs ånyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 29
sistlidne april och den 1 innevarande maj bordlagda utlåtande, n:o lo,
an °ående utredning rörande statens, kommunernas, landstingens och
hushållningssällskapens frigörande från deras ekonomiska beroende
af de från rusdryckshandteringen härflytande medel.
Sedan Andra Kammaren på framställning af sitt andra tillfälliga
utskott för sin del beslutat, att Riksdagen med anledning af herr
S. IL Kvarnzelius motion, n:o 159, i skrifvelse till Kungl. Maj-t
anhölle, det Kungl. Maj:t måtte genom en kommitté låta verkställa
en allsidig utredning rörande statens, kommunernas, landstingens och
hushållningssällskapens frigörande från deras ekonomiska beroende
af från rusdryckshandteringen härflytande medel samt för Riksdagen
framlägga resultatet af denna utredning med de förslag hvartill
samma utredning kan föranleda, hade detta beslut delgifvits Forsta
Kammaren, som hänvisat ärendet till behandling af sitt andra till¬
fälliga utskott; och hade sistnämnda utskott i nu föredragna ut¬
låtande på angifna grunder hemställt, att Första Kammaren ville sa
till vida biträda Andra Kammarens beslut i frågan, att Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhölle, det täcktes Kungl. Maj:t lata
på lämpligaste sätt verkställa en allsidig utredning rörande kom¬
munernas frigörande i större eller mindre omfattning från deras
Lördagen den 2 Maj. ->;{
ekonomiska beroende a i irån rusdryckshandteringen härflytande
medel samt för Riksdagen framlägga resultatet af denna utredning
med de iorsiag, hvartill densamma möjligen kunde föranleda.
'!cn; <!ll,valJ1: Det är, om jag icke tagit fel, tre år i råd,
som förslag framlagts för Riksdagen med begäran om en utredning
, Rimgl. Maj:t genom en kommitté rörande statens, kommunernas
landstingens och hushållningssällskapens frigörande från allt ekono¬
miskt beroende af de från rusdryckerna härflytande medlen samt
framläggande för Riksdagen af denna utredning jämte förslag i
ämnet. Det liar icke vid någon af do föregående riksdagarna lyckats
att vinna Riksdagens bifall till denna hemställan, och man skulle
således hafva kunnat tillika, att det skulle dröja någon tid, innan
ett nytt förslag i samma riktning framlades. Så har icke skett
och det ar ju icke heller underligt, då ju nykterhetsvännerna i all-
manhet fa hvad de begära, i synnerhet om de upprepa sina fram¬
ställningar nagra gånger.
Det nu föreliggande betänkandet är betecknadt med siffran 13
som ju anses vara ett olyckstal, och jag förmenar att betänkandets
siffra gor skal för hvad don anses innebära, om nämligen betänkandet
varder af Forsta Kammaren bifallet.
Den fråga, som här föreligger, är mindre en nykterhetsfråga
an en finansiell fråga, och det är därför, som jag har vågat falla
kammaren besvärlig med att yttra några ord.
Vid något sammanträde, som förlidet år hölls af ombud från
eu del nykterhetsorgamsationer inom landet, förelåg, om referatet i
pressen ar riktigt, för detta förbundsmöte att afgöra, huruvida en
u ledning af denna art borde verkställas af nykterhetsorganisationerna
eller genom eu af Kung!. Maj:t tillsatt kommitté. Förbundsmötet
öeslot, att det borde ske genom en af regeringen tillsatt kommitté.
Och. man ma ju icke förvåna sig öfver detta mötets beslut, ty det
ar ,JU aljtld bekvämt att få den utredning, som ett parti önskar,
verkställd af andra partier och delvis på andras bekostnad.
Mina herrar, det tjänar ingenting till att sticka under stol med
att nykterhetsorganisationerna äro ett politiskt parti, och om ni
ehofver bevis därför, så ber jag att få erinra om i hvilken form
nykterhetsvännerna deltaga i valstriderna och huru de äro organi-
serade. Det ma stå i deras konstitutioner huru mycket som helst
att de aro fria från politisk åskådning, så tala dock deras hand¬
lingar ett annat språk. *
J.ay . förmena!, att- det hade ankommit på dessa nykterhets-
orgamsationer att själfva verkställa denna utredning, och jag mot¬
sätter mig meo vot-o, att densamma sker på statskassans bekostnad
och genom regeringens initiativ.
...... Det^ är ganska märkvärdigt, att detta yrkande just aldrig åt¬
följes, savidt jag vant i tillfälle att finna, af någon antydan om
huru de afsevarda belopp, som man vill afskrifva, skola ersättas,
hor någon tid sedan fick jag emellertid mottaga en broschyr, i
hvilken man föreslog ett sätt för bristens fyllande. Man föreslå
N o 46.
Ifrågasatt
utredning
rörande kom¬
munernas fri¬
görande från
ekonomiskt
beroende af
rusdrycks¬
handteringen.
(Forls.)
N:0 46.
Ifrågasatt
utredning
rörande kom¬
munernas fri¬
görande från
ekonomiskt
beroende af
rusdrycks-
kandteringen.
(Forts.)
54
Lördagen den 2 Maj.
en ny grundskatt på fast egendom. Jag vet icke från huru veder¬
häftigt håll inom nykterhetslägret detta förslag kommit, men nar
lag läste det. tyckte jag ändå, att det var egendomligt, att man
nu tänkte på att införa en ny grundskatt å fastighet, lat vara
under ett annat namn och för ett annat syfte än tillförene, daman
tämligen nyligen efter långa strider lyckats få de andra grund¬
skatterna afskrida. Det må emellertid vara med detta förslag huru
som helst, jag tillmäter det icke så stor betydelse. Men hvad som
är säkert, mina herrar, det är att i den mån dessa medel varda
afiyftade, kommer ersättningen att utkräfvas på den direkta be¬
skattningens väg. Därom råder icke något tvifvel. Hela skatte¬
lagstiftningen i detta land pekar därhän. Det kan da vara för¬
månligt, att, när man går att bifalla detta utskottets utan reserva¬
tion afgifna betänkande, man bär en säker antydan om hvarifrån
medel skola tagas.
Nu har jag talat om de allmänna förslag, som hafva förelegat
och äfven denna riksdag föreligga, och jag bär härefter att öfvergå
till den inskränkning i dessa förslag, som af Första Kammarens
tillfälliga utskott blifvit föreslagen. Ty det har naturligtvis icke
undgått någon af kammarens ledamöter, att utskottet gjort en at-
sevärd inskränkning. Utskottet har icke velat att den blifvande
kommittén skall utreda statens, landstingens och hushållningssäll¬
skapens frigörande, utan endast kommunernas frigörande, i större
eller mindre omfattning, från deras ekonomiska beroende åt rus-
dryckshandteringen. .. , .
Ja" vill då mot utskottet till en början göra den anmärkningen,
att utskottets uttryck rusdryckshandteringen är mindre lyckligt
valdt Ty mig veterligen hafva kommunerna ingå andra inkomster
af rusdryckerna än den, som uppkommer genom rusdrycksförsalj-
ningen. All skatt på tillverkningen går till staten, och den skatt,
som finnes på försäljning af punsch, går också till staten i form åt
stämpel. Om utskottet velat exakt säga hvad saken galler, borde
utskottet sålunda icke hafva begagnat ordet rusdryckshandtering,
utan ordet rusdrycksförsäljning. Försäljmngsafgifterna ga nämligen
delvis till kommunerna. ....
Nu vill jag till kammarledamöternas öfvervägande framställa
den frågan: om°staten, landstingen, hushållningssällskapen och kom¬
munerna skola frigöras frän — det är ett väl funnet uttryck i stallet
för beröfvas — inkomsten af dessa medel. _ hvem bor i framstå
rummet hafva denna inkomst och hvem bör i sista rummet berotvas
denna inkomst? Jo, just kommunerna. Ty denna handtering för
obestridligen med sig vissa olägenheter, och dessa ^lägenheter di abba
alldeles icke hushållningssällskapen, i underordnad grad landstingen
och endast i andra rummet staten, men i första och omedelbara
rummet kommunerna, Indika äfven för tillsynen öfver denna för¬
säljning hafva att vidkännas utgifter för polis etc. Dä ar det egen¬
domligt, att, när man här vill reformera, det är kommunerna, som
man i första rummet vill beröfva denna inkomst. Jag ser härut-
N:o 46.
Lördagen den 2 Maj. 55
innan i (urslaget, en orättvisa, inför hvilken i och för sig jag måste
reagera.
Men när man genomläser detta betänkändc, så bohöfver man
enligt min åsikt. icke litsa det länge eller med någon större kritik
för att finna, att i detsamma föreligger en afsevärd lucka. Det före¬
faller mig, som om utskottet icke velat eller måhända icke kunnat
se, till Indika konsekvenser utskottets förslag för. Jag skulle vilja
begagna det uttrycket, att utskottet har icke tänkt ut tanken
till slut.
Meningen med utskottets förslag får väl anses vara den. att
do kommuner, i Indika alkoholhaltiga drycker nu försäljas, .skulle fa
någon kompensation för den inkomst de på detta sätt skulle förlora.
Nåväl, vi antaga att så sker. Till alla de kommuner, i Indika rus-
dry ^försäljning nu äger rum, lämnas sålunda kompensation. Hvar¬
för? Jo, därför att försäljning icke skall vidare där förekomma.
Något annat syfte kan det icke vara. Men i samma stund, som
alla kommuner fått ersättning för att försäljning i dem icke längre
ägor rum, är det också slut med försäljningen af spritdrycker och
eo ipso med tillverkningen af dem, tv icke lärer man tillverka dessa
drycker, utan att man får försälja dem. Exportera dem kan man
icke, därför att hvarje land har omgifvit sig med skyhöga tullar för
att behålla detta skatteobjekt för sig själf. Det är således, såvidt
jag förstår, en fiktion, då man i detta betänkande skilt på det
ena och det andra. Dessa båda saker gå så in i hvarandra, att
man icke kan skilja dem åt. Genom att taga detta betänkande har
man principiellt förklarat sig stå på det absoluta rusdrycksförbudets
ståndpunkt. Aro herrarna beredda att taga det steget?
Då jag sålunda hos herr talmannen hemställer om afslag på
utskottets hemställan och samtidigt på den i ämnet väckta motionen,
så ber jag att därtill få foga några ord af allmännare art. Under
de debatter och öfverläggningar, som förekommit i pressen, enskilde
emellan och i Riksdagen angående utsträckning af den politiska
rösträtten i vårt land, har vid mer än ett tillfälle framställts den
frågan, huruvida icke Första Kammaren, som ju i afsevärd grad
dragits in i den författningsrevision, hvilken vi provisoriskt antagit
och helt visst äro beredda att definitivt antaga — det har, säger jag.
framkastats den tanken, att man borde inskränka Första Kammarens
befogenhet därhän, att Första Kammaren endast hade ett suspensiv!
veto i° lagstiftningsfrågor. När jag hört och sett detta förslag, har
jag frågat mig själf: skall det verkligen vara behöflig!? Första Kam¬
maren är numera, synes det mig, icke sällan så välvillig, att den,
när den förkastat ett förslag ett par gånger, den tredje gången i
allmänhet är beredd att taga förslaget. För min del tillhör jag icke
dem, som låta påverka sig af opinionens flyktiga vindar. Har jag
min mening, så bibehåller jag den, därest jag icke på goda grunder
blifvit öfvertygad om dess oriktighet, och det är därför, som jag
icke tillhör den gruppen, för hvilken det suspensiva vetot kan vara
tilltalande. Jag intager en position och jag står kvar i densamma.
Ifrågasatt
utredning
rörande kom¬
munernas fri¬
görande från
ekonomiskt
beroende af
rusdrycks-
handteringen.
(Forts).
N:o 46. 56
Lördagen deri 2 Maj.
Ifrag åsatt
utredning
rörande kom¬
munernas fri¬
görande från
ekonomiskt
beroende af
rusdrycks-
handteringen.
(Forts.)
Jag är icke rädd att försvara den, äfven om jag såsom i dag be¬
farar ett nederlag emot ett enhälligt utskott.
Jag yrkar anslag å utskottets betänkande.
Herr Wennberg: Den förre talaren yttrade, att han såg neder¬
laget framför sig. Jag kan icke underlåta att tillkännagifva, att
jag i själfva saken är af alldeles motsatt mening mot honom och
att jag är öfvertygad om att det icke skall dröja länge, förrän vi
hafva en sådan utredning verkställd, som nu är i fråga, äfven om
icke denna Kiksdags beslut utfaller i sådan riktning. Jag hade helst
sett, om utskottets hemställan varit affattad i samma ordalag som
Andra Kammarens beslut, men då så icke skett, får jag vara belåten
med hvad som nu föreligger. Dock skulle jag hafva önskat, att
utskottet hade inflätat de ord, som motionären säger på sid. 5 i
betänkandet, då han nämligen uttrycker den önskan, att denna ut¬
redning måtte verkställas genom en kommitté, bestående af för
frågans lösning i angifven riktning intresserade personer. Detta
torde dock vara af mindre betydelse, då jag hyser fullt förtroende
till Kungl. Maj:ts regering därutinnan, att, om en kommitté kommer
till stånd, den kommer att bestå af sådana personer, som äro in¬
tresserade för att frågan skall blifva utredd, på sätt motionären
önskar.
Jag tillägger blott, att jag för min del önskar bifall till utskot¬
tets förslag, och jag förklarar på förhand, att jag kommer att be¬
gära votering för att se, huru många jag har med mig.
Herr Benedicks: När jag åhörde herr Cavallis föredrag, så
kan jag icke neka till att jag önskade att själf hafva kunnat hålla
detta föredrag, ty med undantag af slutet gifven jag honom rätt i
allt, åtminstone i det allra närmaste. Jag tror, att det beror på
en missuppfattning af hvad utskottet verkligen här föreslagit, då
han kommit till den slutledning, som han här framlagt. Han har
själf talat om att utskottet har totalt frångått motionärens förslag
att undersöka dessa förhållanden, i hvad de röra staten, landstingen
och hushållningssällskapen, men däremot upptagit förslaget, i hvad
det åsyftar en undersökning rörande kommunerna, och därvidlag vill
jag säga, att dessa andra vederbörande hafva bra obetydligt att
göra med saken direkt; den gäller, såsom herr Cavalli sade, i första
rummet kommunerna.
Men hvad är då meningen med en undersökning endast rörande
kommunerna? Jo, detta sammanhänger helt enke]t med det allmänt
kända förhållande, att enligt den lag, som stiftades för 3 år sedan,
har en kommun större eller mindre inkomster af den brännvins-
försäljning, som förekommer just inom flen kommunen. Detta gör
att kommunernas ombud — om jag så må kalla dessa spritbolag
inom kommunerna — äro direkt intresserade af vinsten hvar och
en för sin kommun. Det är helt enkelt för att råda bot på detta
missförhållande, som jag varit med om det utlåtande, hvilket till¬
fälliga utskottet n:o 2 har framlagt.
N o 46.
LOidagcn den 2 Mitj.
r»7
, Xä.r ,nu‘u).,fri'1 England hit utsändt deputationcr för att taga
reda pa torhallamiena med rusdryckshandteringen inom Sverige så
hafva dessa deputationcr icke undgått att observera denna så'att
saga sjuka punkt i institutionen. Jag vill till och med saga att
man liar gjort det med en viss förtjusning, ty engelsmännen vilja
ju icke antaga något system från andra länder, som de icke kunna
sutta sm prägel på. När det nu hos oss heter Göteborgssystemet
sa omdöpes det i England till Wilsons eller Watsons system, eller
hvad som helst, och da är det bra, då är det utmärkt. Jag känner
icke huru denne mr Wilson eller Watson har lyckats att taga bort
det intresse, hvarom jag förut nämnt, men hvad jag vet är, att
detta är ett fel, som vidlåder det nuvarande systemet, och det är
detta fel jag vill hafva bort.
Pet är därför, som jag velat vara med om att inskränka under¬
sökningen till att röra enbart kommunerna. Jag gör det så mycket
hellre, som jag anser det vara skäl, att Sverige, som i detta fall
liksom i sa många andra har gått i spetsen för utvecklingen, äfven
i detta hänseende bör bibehålla sin plats i spetsen. Jag hörde en
af våra kamrater, hvilken är den kanske mest kompetente domaren
i dessa saker, säga, att från Amerika kommit utskickade, som bär
studerat rusdrycksförhållandena, och de hade kommit till det resul¬
tatet, att de siffror, med Indika man rörde sig, bär äro i alla af-
seenden bättre.
Då det nu rör en sådan sak som att åstadkomma större nykter¬
het, så tänker jag, att Första Kammaren skulle kunna vara nöjd
med att uti denna del antaga Andra Kammarens förslag, och det
är därför herr grefve och talman, som jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Jfragata! I
utredning
rörande k:om-
■munernas fri¬
görande från
ekonomiskt
beroende af
rusdrycks-
handteringen.
(Forts.)
IJerr Ekman: Jag skall endast be att få säga några ord. Då
jag inom utskottet deltagit i detta ärendes behandling, anser jao’
mig nämligen vara pliktig att yttra något till försvar för det före¬
liggande förslaget.
Utskottets utlåtande är så moderat, att hvilken som helst bör
kunna ga med på detsamma. Utskottet vill icke någon orättvisa
mot kommunerna, men utskottet har ställt sig inför det faktum, att
inkomsterna^ af ifrågavarande slag komma att minskas. Hvad städerna
beträffar, så är redan genom öfvergångsbestämmelserna i 1905 års
brännvinsförsäljningsförordning fastslaget, att deras inkomster af
brannvmsförsäljmngen skola under loppet af 12 år successivt ned¬
bringas i ganska väsentlig man. I fråga om landsbygden åter in¬
träder ju visserligen att börja med en ökning, men man får väl
antaga, att, om nykterhetsarbetet får fortgå, detsamma omsider skall
bära frukt, och detta kan icke resultera i annat än minskade in¬
komster för kommunerna. Den statistik, som är meddelad i utskot¬
tets^ utlåtande, visar att, livad brännvin och därmed likställda drycker
aiigar, omsättningen under perioden 1901—1906 minskats med icke
mindre än 12 7, miljoner liter. Under sådana förhållanden tror jag
att det är finansiellt klokt att i tid börja tänka pa huru de bort-
N:o 46.
58
Lördagen den 2 Maj.
Jfväg åsatt
utredning
rörande koin-
munernas fri¬
görande från
ekonomiskt
beroende af
rusdrycks-
handteringen.
(Forts.)
fallande inkomsterna skola ersättas, och redan ur denna synpunkt
är en utredning önskvärd.
Nu skall det emellertid icke förnekas, att äfven ett varmt
nykterhetsintresse ligger under utskottets hemställan. Ty om det
visar sig, att kommunerna kunna undvara inkomsterna af denna
försäljning för reglerandet af sin ordinarie budget, så kan man väl
antaga, att de skola mera intressera sig för att motarbeta drycken-
skapen. Detta hindrar icke att inkomsterna i alla fall, så länge de
äro att påräkna, kunna komma till användning för ändamål, som
äro nyttiga för kommunerna, men som icke göra den ordinarie bud¬
geten beroende af dessa inkomster. Det skulle vara just en uppgift
för en blifvande utredning att peka på dylika utvägar att använda
medlen utan att på något sätt ånyo liksom indirekt fastlåsa dem
vid den ordinarie budgeten genom deras användande för sådana
ändamål, som, en gång satta i verket, måste upprätthållas, °äfven
om dessa medel minskas. Jag skulle kunna anföra exempel på huru
brännvinsmedlen redan nu användas på sådant sätt. Man har i dessa
dagar äfven sett förslag därom, att kommunerna skulle fondera
dessa medel samt använda dem till inköp af skogsmark för att där¬
igenom så småningom bilda sockenallmänningar, från hvilka inkomster
kunde beredas till ersättning för brännvinsmedlen.
Enligt min mening är således det af utskottet föreslagna ut¬
talandet påkalladt både af en sund kommunal finanspolitik och af
ett sundt praktiskt nykterhetsintresse, och just en sådan politik och
ett sådant nykterhetsintresse har jag trott skola kunna påräkna
intresse af denna kammare.
För öfrigt. hvad utredningen af denna sak beträffar, anser jag
det vara fördelaktigt, att den icke blir ensidig, utan att äfven andra
än de, som hafva intresse i viss riktning, få hafva sitt ord med vid
utredningens anordnande.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr von Möller: Jag uppträdde i denna fråga i fjor, och jag¬
ar ledsen öfver att behöfva göra det i år också. Den som upp¬
kallade mig var emellertid min gamle vän och motståndare från i
fjor, herr Cavalli.
Jag kan icke neka till, att det skulle hafva varit först och
främst för mig, men måhända äfven för honom själf angenämare,
om han anslagit en mera allvarlig ton och litet mera sparat det hån,
som nu ganska rikligt flödade ur hans mun mot ett parti, ^som väl
ingen gärna borde förebrå att det eftersträfva!' ett etiskt mål. främ¬
jandet af nykterhet, hvaraf vi väl ändå äro i stort behof i vart land.
Herr Cavalli sade, att han vore säker om ett nederlag, och
ingen skulle vara gladare än jag, om det visade sig, att han i den
punkten finge rätt. Han nämnde också, att nykterhetsvännerna i
allmänhet få allt hvad de begära. Ja, mina herrar, den, som liksom
jag under en lång följd af år bevittnat denna kammares ståndpunkt i
dylika frågor, torde väl ändå kunna vittna om motsatsen. Jag kan
icke förstå, huru man på fullt allvar kan säga att nykterhetsvännerna
N:o 46.
Lördugen ilen 2 Maj. 59
i allmänhet la hvad de begära åt oss. Hafva de någon gång lått
hvad do begärt, har detta då berott pa deras egen energi och seghet,
och Första Kammaren — jag vill gärna gifva den den rätt, som
den tillkommer — har ju någon gäng efter långvarigt motstånd
gifvit efter. Förra gången afstyrkto det tillfälliga utskottet hvad
motionären då begärde, i år är situationen en annan. Här har man
knappat af på hvad Andra Kammarens tillfälliga utskott föreslagit,
nämligen att göra staten, hushållningssällskapen och landstingen
oberoende af rusdrycksmedlen, och begränsat sig till en hemställan
om utredning, huruvida kommunerna kunde frigöras från beroendet
af dessa medel.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten på en sak, som åtmin¬
stone ur kulturhistorisk synpunkt är af intresse, äfven om herrarna
icke gilla den jämförelse, som jag anställer mellan denna sak och
inkomsterna af rusdryckshandteringen. Uti »Geschiehte der öffent-
lichen Sittlichkeit» af W. Kudeck finner man pag. 41 — 2 ordnings¬
regler för ett lupanarium i Nördlingen för år 1472. De börja så¬
lunda: Då den heliga kristenhetens moder för att förekomma ett
större ondt tillåter, att man i en kommun får hafva hus »mit freien
Töchtern» 0. s. v. Detta hus betalte afgifter till biskopar och
andliga stift.
Påfliga skattkammaren i Rom hade själi inkomster af dylika hus.
På 1600-talet lära de emellanåt uppgått till 20,000 dukater årligen.
I Frankfurt betalte rådet ännu år 1561 en grundränta till Leonards-
stiftet för ett dylikt hus, samt till 1526 för ett dylikt till Carme-
literne samt (obekant årtal) till Dominikanerne.
I Beedbuch 1388 visar sig huset rent af som Leonardsstiftets
egendom, och om ett annat hus heter det »item das alte H— --haus
ist der Pfaffen zu sante Lenharte.»
Ärkebiskopen af Mainz hade år 1442 det mod att beklaga sig
öfver att staden gjorde honom förfång »an den gemeinen Frauen
lind Töchtern und an der Buhlerei». År 1457 belönade han gref-
varne von Henneberg »mit dem Frauenhause am Schölderplatz».
Biskop Johan i Strassburg inrättade 1309 ett dylikt hus. Enligt
ett länsbref 1395 var ett dylikt hus i Wien Hertig Albrechts IV af
Österrike egendom. Med talrika exempel visas att städerna upp¬
buro inkomster från otuktshusen, 0. s. v.
I våra dagar kan man knappast fatta möjligheten af att kloster,
påfvar, biskopar och världsliga furstar icke hade försyn för att
uppbära inkomst af en sådan last, men ännu år 1908 generar sig
icke heller det moderna samhället att taga för sig, och det ganska
rundligt, af en annan last, som åstadkommer så mycken skada ocli
elände, nämligen superilasten. Jag sade det i fjol och säger det i
år och kommer att säga.det, så länge jag tillhör Riksdagen: det
är en skam för oss och vårt samhälle.
Dessa förkättrade och försmädade nykterhetsvänner begära
nu, att vi fyrkägare skola uppoffra oss därhän, att vi tillåta, det
våra debetsedlar höjas med säkerligen afsevärda belopp, men att vi
på samma gång kunna stå fria inför våra samveten i det hänseendet,
lfrugasatt
utredning
röra))de kom¬
munernas fri¬
görande från
ekonomiskt
beroende af
rusdrycks¬
handteringen.
(Forts.)
N:o 46.
60
Ifrågasatt
utredning
rörande kom¬
munernas fri¬
görande från
ekonomiskt
beroende af
rusdrycks-
1 t andtering en.
(Forts.)
Lördagen den 2 Maj.
att vi icke draga direkt inkomst af en sådan handtering med allt
det elände, den medför. Jag har tillåtit mig att draga fram denna
drastiska jämförelse här i kammaren för att med skarpaste möjliga
färg understryka, att det är orättfärdigt att vi tolerera något sådant
blott för egen fördels skull.
Det vore bedröfligt, om vi icke gå till mötes en så pass rimlig
begäran, som det tillfälliga utskottet formulerat. Jag blundar icke
för de möjliga konsekvenserna. Jag föreställer mig, att det kommer
att kosta hvar och en af oss betydligt ökade skattesiffror. Men
jag ber få säga, att jag sannerligen icke af koketteri för nykterhets-
vännerna, utan därför att jag anser det vara mitt samvetes bud och
min plikt, talat på detta sätt.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Grefve Hamilton, Raoul: Talet tretton tyckes hafva ett visst
inflytande öfver den förste ärade talaren, eftersom det förmådde
honom utmåla denna lilla fråga till ett spöke, som till och med
afskräckte mig, men som vid ett närmare skärskådande befanns
allenast vara ett fantasifoster. Han framhöll med skärpa, att Riks¬
dagen förut afslagit liknande förslag som det nu här föreliggande.
Men då gällde det frågan, om brännvinsmedlen borde indragas från
staten, landstingen, hushållningssällskapen och kommunerna. Han
talade äfven om rusdrycksförbud och frågade herrarna, om ni ville
vara med därom. Ja på det sättet han utmålade frågan, skulle jag
kunna biträda honom. Men den måste reduceras till hvad den verk¬
ligen är, det gäller ju bara en utredning om indragning af bränn¬
vinsmedlen, icke till staten, landstingen eller hushållningssällskapen
utan allenast till kommunerna, på det att dessa sistnämnda, i synner¬
het stadskommunerna, icke måtte hafva något intresse af försälj¬
ningens utöfvande i högre grad.
Han talade äfven om den statsfinansiella sidan af frågan. Men,
mina herrar, statens finanser skulle till och med kunna förbättras,
därest denna utredning kommer till det resultat, att de cirka 10
miljoner kronor, hvilka gå till kommunerna, i stället ginge till staten.
Sålunda behöfver man icke ur stat sfinansiell synpunkt frukta för
denna utredning. Han framhöll vidare, att de kommuner, hvilka nu
hafva inkomst af brännvinsmedel, behöfva få en kompensation i
dessas ställe. Det är möjligt, men i allmänhet höra de kommuner,
som hafva större inkomst af brännvinsmedel, till de bärkraftigaste,
och där äro skatterna minst. Hvad de svagare landtkommunerna
beträffar, uppgå deras andel till ringa belopp.
Frågan är tämligen liten, utredningen gäller allenast de medel,
som tillfalla kommunerna, och jag tror, att det är ganska lämpligt
att gå nykterhetsvännernas önskningar till mötes, när nu Första
Kammarens utskott har reducerat frågan till dess lilla omfång.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Bergendahl: Det förefaller mig, som om utskottet intoge
en helt annan ställning än motionären. Deras ståndpunkter äro så
N.o 46.
Lördagen lira ‘i Maj.
lil
långt aflägsna, från hvarandra, att jag icke ser någon möjlighet att
slå en brygga mellan dem. Visserligen faller utskottets förslag
formellt inom ramen för motionens hemställan, men till sin verkan
och sin innebörd är utskottets hemställan fullkomligt annorlunda,
och jag tror icke, att nykterhetsvännerna skola vara mycket tack¬
samma för ett förslag med sådan begränsning, som utskottet ifråga¬
satt och hvarigenom motionärens syfte icke vinnes.
I motionen upptages eu ny fråga, nämligen den att borttaga
brännvinsmedlen från staten, landstingen, hushållningssällskapen och
kommunerna, i det uppenbara syftet, att man på det sättet måtte
bereda jordmånen för ett totalt rusdrycksförbud. Men utskottet
däremot har upptagit eu mycket gammal fråga, nämligen om in¬
dragning af brännvinsmedlen från kommunerna till statsverket. Men
har icke den frågan varit föremål för utredning, och är den icke
afgjord genom 1905 års förordning? Behöfves ytterligare utredning
i detta hänseende? Rubbar man de bestämmelser i 1905 års för¬
ordning, som föreskrifva, huru brännvinsmedlen skola fördelas, tror
jag, att man äfventyrar icke så litet. Man äfventyra!- helt visst
att förstöra hvad som varit sä utmärkande för den svenska bränn-
vinshandteringen, nämligen Göteborgssystemet. Ty brännvinsmedlens
indragande till statsverket torde ha till följd, att bolagssystemet
öfvergifves och utskänkningsrättigheterna i stället komma att ut¬
bjudas på auktion, och följden däraf, tror jag, blir synnerligen oför¬
delaktig, ty genom bolagens verksamhet tillgodoses bäst ordningens
och nykterhetens intressen. Och skulle stadskommunerna beröfvas
dessa medel, finge nog helt visst staten tänka på att bekosta deras
domstolsväsen, exekutionsväsen och kronouppbördsväsen in. m., hvilka
inrättningar nu icke äro verksamma för något kommunalt behof
utan fylla rena statsuppgifter.
På grund häraf kan jag icke finna det vara klokt att följa ut¬
skottets förslag. Vore det fråga om eu utredning i den omfattning,
som motionären föreslagit, skulle man genom "ett bifall tillfreds¬
ställa ett mycket stort uykterhetsintresse, men en sådan utredning-
synes mig icke vara af mycket praktiskt värde. Jag måste reso¬
nera på det sättet, att i fall man kommit därhän, att det på allvar
kan blifva fråga om ett rusdrycksförbud, måste ett mycket stort
flertal af svenska folket vara villigt att underkasta sig ett sådant
förbud. Men detta förutsätter, att afhållsamheten nått en mycket
stor utbredning, och konsumtionen i högst betydande grad minskats,
och om så skeft, hafva brännvinsmedlen också gått ned och torde
vara så små, att de utan föregående utredning kunna afskrifvas. I
och med det att nykterhetsverksamheten vinner utbredning, regleras
på rent automatisk väg brännvinsmedlens afskrifning, och frågan
varder löst utan anlitande af den väg, motionären föreslagit.
Då det icke framställts något yrkande i den riktning, motionären
ifrågasatt, och jag anser hvad utskottet föreslagit icke" i något hän¬
seende vara till gagn, ber jag att få yrka afslag å utskottets förslag.
lfragasatt
utredning
rörande kom¬
munernas fri¬
görande frun
ekonomiskt
beroende af
r u sdryck s-
h midt er ing m.
(Forts.'
Häri instämde herr Herdin.
N:o 46.
02
Ifrågasatt
utredning
rörande kom¬
munernas fri¬
görande från
ekonomiskt
beroende af
rusdrycks-
handtering en.
t Forts.)
Lördagen den 2 Maj.
Herr Berg, Lars: Den furste ärade talaren tog till orda under
det antagandet, att denna fråga hufvudsakligen vore af finansiell
natur och icke enbart en nykterhetsfråga. Men detta är ett misstag,
ty utskottet har helt och hållet behandlat densamma som en nykter¬
hetsfråga. Emellertid kan ju den förste ärade talaren trösta sig
med, att hans anförande såsom alltid verkat lifgifvande och be¬
fruktande på den diskussion, som här förts.
Utskottet liar nämligen helt och hållet tagit afstånd från alla
tankar på en förbudslagstiftning och i det hänseendet uttryckligen
ställt sig på den sidan, som Första Kammaren och dess tillfälliga
utskott i fjol intog, men på samma gång har utskottet ansett det
vara önskvärdt och till och med nödigt att få utredt, huruvida och
på hvad sätt denna rusdrycksh andel — eller handtering — skulle
kunna skiljas från kommunerna. Såsom kändt är, hafva kommunerna
icke blott själfva ett mycket stort intresse af denna handtering utan
äfven en stor makt och afgörande inflytande härpå genom sina direk¬
tioner för dessa bränn vinsbolag. Yi veta också, att på flera håll
med fog klagats öfver att hela nykterhetslagstiftningens både anda
och bokstaf trädts för nära just af dessa institutioner, som af ovist
nit befrämjat inkomsterna i stället för nykterheten. Det vore där¬
för just ur nykterhetssynpunkt af stor vikt att få denna utredning
verkställd, och att genom att bringa frågan på tal framhålla för
kommunerna, att om den nuvarande anordningen missbrukades, kunde
måhända vinstmedlen fråntagas dem. Utredningen skulle således
från början verka som ett memento mori, som säkerligen skulle blifva
gagnande för lagens efterlefnad i nykterhetens intresse. Därför torde
det icke hafva varit mera beliöfligt att fråga än för mig att svara
på den frågan, som den förste talaren framställde, nämligen hvar¬
ifrån medlen skulle tagas för att ersätta staten och särskildt kom¬
munerna förlusten af rusdryckshandteringens miljoner. Utskottet
har redan i sin ingress utsagt, att det icke åsyftar någon ändring
i statens ställning till och inkomst af rusdryckerna och att det där¬
för ej heller är af något intresse att undersöka dess så kallade »fri¬
görelse», tjr äfven om man skulle kunna förutsätta, att rusdrycks-
handteringen upphörde genom allmän nykterhet, eller att absolut
förbud en gång skulle införas, inflyta ju alltid åtskilliga spritmedel
i form af tullar på sprit, eter in. m. till tekniskt och medicinskt
bruk och dessutom dröjer det säkerligen så länge, innan samhället
kan tåla ett dylikt förbud, att vi icke nu kunna bedöma de för¬
hållanden, som då kunna inverka på statens behof och tillgångar.
Och slutligen veta vi mycket väl, utan all utredning, hvarifrån den
eventuella ersättningen åt statskassan skulle tagas, ty det finnes
icke någon patentmedicin, som hjälper i dylikt fall, utan det åter¬
står endast att öka skatterna och sparsamheten samt^ först och
främst höja arbetsintensiteten. Om den saken kan man således icke
för närvarande behöfva vidare förhandla.
Det yttrades vidare, att kommunerna enligt förslaget skulle
beröfvas dessa sina inkomster. Utskottet har också tydligt antydt,
att utskottet icke velat ingå på frågan, huruvida, om kommunerna
N:o 46.
Lördaguu dun 2 Maj. Öl!
skola frigöras från brännvinshandoln, detta skall ske med eller utan
ersättning. Inom utskottet voro vi alla ense om att detta naturligt¬
vis icke kunde ske, utan att ersättning måste lämnas kommunerna,
och att i det hänseendet borde någon tvekan eller bekymmer icke
uppstå, ty debet och kredit skulle för stat och kommun förblifva
tämligen oförändrade. Vidare gjordes en något skolmästerlig an¬
märkning, som nog är ganska onödig och olämplig, nämligen att
utskottet skulle hafva begagnat en oriktig ordform uti ordet »bränn-
vinshandtering». Detta har emellertid sin orsak däri, att om man
mot riksdagens slut ville främja antagandet i Riksdagen af ett i
Andra Kammaren fattadt beslut, bör man om möjligt instämma i
detta Andra Kammarens beslut oförändradt, och man ändrar ej gärna
ordalagen blott af klåfingrighet och ordrytteri, helst då de, såsom i
detta fall, äro fullt tydliga och enliga med språkbruket. Utskottet
har i hela sitt utlåtande för öfrigt benämnt denna sak, som Andra
Kammarens utskott betecknat med »brännvinshandtering», hvilket
enligt språkbruket är ett vidsträcktare begrepp, med den tekniska
term, som dess förslag närmast gäller, nämligen brännvinshandeln,
men denna ingår jämväl i och inverkar på brännvinshandteringen.
Detta är således en enkel nykterhetsfråga, som det därför vore
skäl att ägna sitt varmaste intresse. Kammaren har hittills kon¬
sekvent stått emot deras frieri, som begagna nykterhetsintresset till
popularitets- och valfiske, och jag delar i det stora hela denna
ståndpunkt, men man låter sig för sitt afslag måhända lätt påverkas
af den oriktiga föreställningen, att detta utskottets förslag förbereder
ett börjande rusdrycksförbud eller en inskränkt brännvinsskatt. Det
rör sig icke därom, men vi veta icke när frågan därom kommer
fram, i alla händelser sker detta oberoende af det föreslagna beslutet
här i dag. Kommer detta förbud, såsom en talare sade, sedermera,
så är det icke därför att man nu begär och skall tillåta en utred¬
ning, utan till följd af en missriktad opinion. Förslaget bör enligt
utskottets mening bifallas, oaktadt nykterhetsvännerna hafva intagit
en sådan ståndpunkt och användt ett så våldsamt språk mot oss,
såsom deras och nykterhetsarbetets motståndare, att det verkligen
ligger nära till hands att svara med en negation. Om man tänker
på formen, förtjänar verkligen icke framställningen något annat än
afslag, men därför höfves det Första Kammaren att, oberoende af
denna förolämpning, objektivt bedöma frågan och således so bort
från såväl obetänksamheten och öfvermodet hos den ena parten som
misstaget om den finansiella inverkan hos den andra. Jag menar
sådana uttryck i motionen som dessa:
»Hvad först angår utskottets ställning till förbudskrafvet, så var
det ju att förutse, att från detta håll icke kunde väntas stor för¬
ståelse för ett sådant kraf.»
»Nykterhetsrörelsen är en folkrörelse, som hufvudsakligen upp-
bäres af de fattigare samhällsmedlemmarne, dessa som lida mest af
rusdryckshandteringens följder.»
»Först på sista åren har denna rörelse börjat beaktas äfven af
några få bättre ekonomiskt situerade, hvarjämte icke så få läkare
Ifra tjusa it
utrednintj
rörande kom¬
munernas fri¬
görande från
ekonomiskt
beroende af
rusdrycks-
handtering en,
(Forts.)
N:0 46.
Ifrågasatt
utredning
rörande kom¬
munernas fri¬
görande från
ekonomiskt
beroende af
rusdrycks¬
handteringen.
(Forts.)
64 Lördagen den 2 Maj,
och andra lärde män under senare åren gifvit denna rörelse sitt
kraftiga stöd. I stort sedt torde man dock kunna saga. att de i
samhället lyckligare lottade åtgjort mycket litet för att främja denna
rörelse och att de följaktligen också äro tämligen främmande för
densamma.»
Emellertid hafva just de högre klasserna mot de lägres mot¬
stånd genomdrifvit den stora reformen med husbehofsbränningens
afskaffande och alla stora reformer sedan dess, och således är denna
beskyllning orättvis. Men det oaktadt bör framställningen icke
afslås, utan jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets förslag.
Herr von Mentzer: Emedan jag icke har samma utgångspunkt
som den föregående ärade talaren, anser jag mig skyldig att säga
några ord. Jag hyllar den af herr von Möller uttalade meningen,
att det är en skam att draga vinst af personers svaghet och förfall,
hvilket sker, då man tager inkomst af rusdryckshandteringen. Men
jag stannar icke vid det utan är öfvertygad om, att liksom det visat
sig i det enskilda lifvet, att det medför förbannelse för den enskilde
att ägna sig åt denna handtering — ty det är en känd sak, att
brännvinspengar föra alltid förbannelse med sig — så gäller detta
för staten också. När utskottet säger, att det icke vill hafva ett
allmänt rusdrycksförbud, därför att man ännu icke sett, huru det
verkar på annat håll, så synes det mig ligga nära till hands att äfven
här göra en jämförelse med förhållandena beträffande den enskilde.
Om en enskild person förfallit till missbruk af ett skadligt gift och
därvid blir allt sjukare och sjukare samt tillrådes af någon att in¬
skränka bruket eller upphöra därmed, är det oklokt af honom att
icke göra någonting, emedan en annan säger, att det är bättre att
fortsätta. Om icke andra än oomtvistade läkemedel skulle användas,
komme icke många läkemedel i bruk.
Såvidt jag uppfattade den förste ärade talaren rätt, hade han den
anmärkningen mot utskottet, att det talat om att det här gällde att
söka befria kommunerna från beroendet af de från »rusdryckshand¬
teringen» härflytande medel. Det skulle enligt herr Cavallis mening
hafva hetat: af »brännvinsförsäljningen» beroende etc.; men jag
tänker, att rusdryckshandteringen beräknas medföra en ekonomisk
vinst för enhvar enskild, som idkar den; och denne blir sålunda ett
beskattningsföremål för kommunen, hvadan ordet » bränn vinshand-
teringen» i detta fall tyckes låta försvara sig.
Sedan ville herr Cavalli betona, att hvad man åsyftade var ett
absolut rusdrycksförbud. Men det är icke så. Det uttalas i be¬
tänkandet med all tydlighet, att det gäller befriande i större eller
mindre omfattning från beroendet af rusdryckshandteringen.
Herr Bergendahl menade, att nykterhetsvännerna icke skulle
vara tacksamma, om de vunne det, som är föreslaget af utskottet,
men såvidt jag känner dem rätt, äro de tacksamma och benägna
att taga ett steg i sänder i rätta riktningen.
Dessutom förespeglade oss herr Cavalli det farliga uti en in¬
skränkning i rusdryckshandteringen. Detta för ovillkorligen tanken
Lördagen den 2 Maj. C5
till det samhälle, hvarest en sådan inskränkning är genomförd, och
jag vill i detta hänseende hänvisa till de uppgifter, som finnas från
Amerika. Där hafva de förbudslagstiftning på åtskilliga områden;
den är visserligen ofullständig, men verkar på sitt sätt.
»Staterna Kansas och Nebraska ligga intill hvarandra; äro båda
hufvudsakligast åkerbruksstater, hafva båda en stor invandrad be¬
folkning och äro hvarandra i mångt och mycket lika. Lincoln,
hufvudstaden i Nebraska, har 40,109 innevånare och Topeka, hufvud-
staden i Kansas, 33,608 innevånare enligt senaste folkräkningen. En
jämförelse mellan dem bör därföre vara af intresse.
Lincoln, Nebraska.
Krogarnas antal 40. Skatt 1,000 dollars om året, således statens
hela inkomst på dem 40,000 dollars om året. Talrika lönnkrogar existera.
Lincolns befolkning förklarar, att den måste hafva inkomsten
från krogarna för att kunna underhålla sina skolor.
Lincoln betalar sin skolinspektör och rektorn vid högskolan
årligen 4,200 dollars.
Lincoln betalar lärarna vid högskolan öfverhufvud taget 75
dollars i månaden.
Lincoln betalar föreståndarne vid de lägre skolorna 70: 33 dollars
i månaden.
Lincoln betalar lärarna vid de lägre skolorna öfver hufvud taget
52: 73 dollars i månaden.
Lincoln upptager en skolskatt af 2 dollars på hvarje 1,000
dollars taxeringsvärde och en allmän skatt af 37 V2 dollars.
Topeka, Kansas.
Inga lagliga krogar sedan 25 år. Inga olagliga sedan flera år.
Ej en cents inkomst från krogar. Förbudslagen så väl tillämpad
som kan ske. ’
Topekas befolkning förklarar, att den ej behöfver eller vill
hafva krogarnes blodspengar hvarken för skolornas underhåll eller
något annat ändamål.
Topeka betalar skolinspektören och rektorn vid högskolan årligen
4,300 dollars.
Topeka betalar lärarne vid högskolan öfver hufvud taget 83: 33
dollars i månaden.
Topeka betalar föreståndarne vid de lägre skolorna 89: 19 dollars
i månaden.
Topeka betalar lärarne i de lägre skolorna öfver hufvud taget
57: 23 dollars i månaden.
Hela Topekas skatt är 30 dollars på hvarje 1,000 dollars
taxeringsvärde.»
Dessa siffror visa, tycker jag, tydligt nog, huru genom en för-
budslagstiftning statens allmänna välstånd stiger, så att man icke
har mycket att frukta af det spöke, herr Cavalli hållit fram.
Jag skall icke trötta herrarna vidare utan ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Första Kammarens Prof. 1908. N.o 46. 5
N.o 46.
Ifrågasatt
utredning
rörande kom¬
munernas fri¬
görande från
ekonomiskt
beroende af
rusdrycks-
handteringen.
(Forts.)
N;o 46.
Ifrågasatt
utredning
rörande kom¬
munernas fri¬
görande från
ekonomiskt
beroende af
rusdrycks-
h andtering en.
(Forts.)
66 Lördagen den 2 Maj.
Herr Oavalli: Jag ber om ursäkt, att jag påkallar herrarnas
uppmärksamhet, men jag skall bli kort, kortare än vanligt. Jag kan
naturligtvis icke låta denna diskussion sluta utan att säga några ord.
Mot den ärade talaren, som representerar Kristianstads län, ber
jag få säga, att han bör vara snäll och höra på, när jag talar om
statens finanser eller om finanser i allmänhet, tv jag talar icke alltid
om statens finanser.
Det har här yttrats, att det här gällde bara en utredning, och
därför skulle förslaget bifallas. Jag har hört det talet så länge, att
jag icke tror på det vidare, ty jag ser en fara i den konsekvens,
som ovillkorligen fordrar, att emedan Riksdagen begärt en utredning,
skall den också bifalla det förslag, som af denna utredning kan bli
en följd.
Vidare sade en talare, att jag målade ett spöke på väggen,. ty
här vore icke fråga om ett rusdrycksförbud. Ja, fråga den siste
ärade talaren, nog var det hans syfte, att vi skulle komma därhän.
Så har man förebrått mig, att jag icke ville gå nykterhets-
vännerna till mötes, då jag var nog hjärtlös att yrka utslag å be¬
tänkandet. Men cn annan talare har förklarat, att nykterhetsvännerna
icke äro tacksamma för utskottets förslag.
Till sist vill jag uttala några ord i anledning af den vänliga
erinran, som jag fått af en ärad ledamot af kammaren för Hallands
län. Han sade, att jag användt eu hånfull ton. Det är väl ingen
i kammaren, som känner mig, som kan påstå, att jag användt en
hånfull ton. Men när anmärkning skall göras mot någon, som anses
använda eu hånfull ton, så måste jag medgifva, att varningen från
den talarens sida kom från rätt håll.
Herr Almgren: Blott några få ord, men såsom representant för
den stad, som säkerligen i främsta rummet skulle drabbas af följderna
af dessa yrkanden, kan jag icke underlåta att yttra mig. °
Jag ber för min del att få instämma i yrkandet på afslag å
utskottets hemställan, och jag gör det i väsentlig män på de grunder,
som anförts af herr Bergendahl. Jag inser icke, hvad en utredning
beträffande kommunerna skulle kunna omfatta. Om vi hade en annan,
mera invecklad lagstiftning än den nuvarande, såsom t. ex. för
städerna i Tyskland, skulle jag kunna förstå förslaget. Men om
kommunerna undandragas det stöd de nu ha i ifrågavarande afgifter.
hvad hafva de då att taga i betraktande vid eu eventuell förändring
i förhållandet sådant det nu är? Jo, antingen att minska sina ut¬
gifter eller att öka sina skatter, det är det enda, som kan bli före¬
mål för utredning.
Jag vill äfven med afseende på ett yttrande af herr von Möller
uttala, att jag icke kan förstå, att det är mindre demoraliserande.
om afgifterna utgå till staten eller landstingen, än till kommunerna.
Vid det exempel, som han anförde, förutsattes nämligen, att afgifterna
fortfarande skulle utgå till staten.
Jag inskränker mig till att yrka afslag å utskottets hemställan.
ar
N:o 46.
Ltirdagen (lön 2 Maj.
Herr von Möller: Gentemot herr Almgren vill jag säga, att
jag i fjol klargjorde min ståndpunkt i frågan. Jag sade då, att
samtliga dessa medel borde strykas och att hvarken staten eller
kommunen borde ha någon inkomst af dem. Men eftersom det för¬
slaget icke föreligger i år, vet jag icke, hvarför jag på den grund
skulle yrka utslag i denna fråga. Den i vissa ögon måhända drastiska
jämförelse jag framhållit, hänför sig icke blott till kommunen utan
äfven till staten. Jag är icke den, som skrifvit utskottets betänkande;
men hade jag fått bestämma utskottets hemställan, hade den gått i
annan riktning, ehuru jag hellre tar något än intet och därför går
med på hvad som här föreslagits.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder framställts,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på afsteg därå, och förklarade sig anse den
förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja
besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemställt i utlåtande n:o 13, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—27;
Nej—87.
Vid ånyo skedd föredragning af Första Kammarens tillfälliga
utskotts den 29 nästlidne april och den 1 innevarande maj bord¬
lagda utlåtande n:o 14, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående utredning, huru s. k. moderskapsförsäkring
må genom statens försorg kunna beredas barnaföderskor, biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Ifrågasatt
utredning
rörande kom¬
munernas -fri¬
görande från
ekonomiskt
beroende af
rusdrycks-
handteringen.
(Forts.)
N:o 46.
Interpellation
angående
en fana i ett
demonstra¬
tionståg.
68 Lördagen den 2 Maj.
Då tiden var långt framskriden och endast ett ärende nämligen
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15 återstod på
föredragningslistan, beslöt kammaren, på framställning af herr tal¬
mannen, att behandlingen af detta utlåtande skulle uppskjutas till det
sammanträde, som komme att hållas onsdagen den 6 innevarande maj.
Friherre Åkerhielm erhöll på begäran ordet och yttrade: Med
anledning af den för Sverige och det svenska konungahuset betydelse¬
fulla tilldragelse, som kommer att äga rum den 3 innevarande månad,
tillåter jag mig hemställa, att kammaren måtte uppdraga åt herr
talmannen att till Hans Kungl. Höghet Hertigen af Södermanland
och hans brud framföra kammarens lyckönskningar.
Till denna hemställan lämnade kammaren sitt enhälliga bifall.
Härefter lämnades ordet på begäran till grefve Wachtmeister,
Fredrik, som yttrade: Jag anhåller att till hans excellens herr
statsministern få rikta en vördsam fråga: vet eders excellens, att
vid gårdagens stora demonstrationståg burits en fana med inskriften:
»ned med tronen och altaret», utan att Stockholms stads ordnings¬
makt ansåg sig böra inskrida?
Detta förhållande har med rätta väckt en ytterst pinsam upp¬
märksamhet, isynnerhet som under de senare åren i vårt fosterland
pågått en öppen strid mot staten, religionen och samhället. Men
icke någonsin har dock en uppmaning till omstörtning af våra be¬
stående institutioner framkommit så öppet och utan protest. Då jag
icke kan finna annat än att toleransen härvidlag drifvits till en
höjd, som verkar stötande för de lojala och frestande för den obe¬
tänksamma ungdomen, har jag ansett mig böra rikta denna fråga
till eders excellens. Jag vill endast tillägga den frågan: har möj¬
ligen regeringen redan vidtagit eller ämnar regeringen vidtaga åt¬
gärder för att beifra hvad som skett och förebygga dess förnyande?»
Hans excellens herr statsministern Lindman: Då den ärade
interpellanten för en stund sedan gifvit mig del af den interpellation,
han ämnade framställa, ber jag att omedelbart få besvara densamma
och uttala, att jag i likhet med honom anser det högst beklagligt,
att ett sådant olämpligt uppträdande vid detta tillfälle förekommit.
Civilministern har också i dag på morgonen vidtagit åtgärder för
att undersöka det af interpellanten omnämnda förhållandet. Det torde
icke vara lämpligt att på grund af de muntliga upplysningar, som han
har erhållit, lämna någon redogörelse eller yttra sig om dessa upp¬
lysningars innebörd. Regeringen har emellertid infordrat skriftlig
rapport om förhållandet. Lika litet kan naturligtvis något i saken
åtgöras förrän denna rapport inkommit. Jag behöfver knappast
(><)
N:o 46.
Lördagen den 2 Maj.
tillägga, att regeringen naturligtvis kommer att vidtaga de åtgärder,
hvartill denna rapport kan gifva anledning.
Afgåfvos följande motioner:
n:o 69, af herr Clason m. fl., i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående folkskoleväsendet i vissa
städer m. m.; och
n:o 70, af herr af Eken slam, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående postverkets utgiftsstater för år 1909 m. in.
Dessa motioner föredrogos och hänvisades, n:o 69 till lagut¬
skottet och n:o 70 till statsutskottet.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial och utlåtanden:
mo 91, i anledning af verkställda gemensamma voteringar i
frågor rörande anslag under riksstatens femte liufvudtitel,
n:° 92, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen an¬
gående anslag till en internationell fredskongress i Stockholm år 1909,
n:o 93, i anledning af Kungl. Maj:ts i punkt 13 under fjärde
hufvudtiteln af statsverkspropositionen gjorda framställning om god¬
kännande af ny stat för ridskolan,
n:o 94, i anledning af Kungl. Majrts proposition till Riksdagen
angående ändrings- och ny byggnadsarbeten vid ridskolan å Strömsholm,
n:o 95, i anledning af Kung], Maj:ts proposition angående täckande
af brist i extra ordinarie anslag till uppförande af nya byggnader
för armén,
n:o 96, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående om¬
organisation af sjökrigshögskolan,
n:o 97, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående försäljning af de s. k. Fredrikshofstomterna i Stockholm
samt uppförande af bageri och hafremagasin m. fl. byggnader å
Karlsborg och i Boden,
n:o 98, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående inköp
för statsverkets räkning af vissa byggnader, att användas till bo¬
ställe för tillsyningsmannen vid Borgholms slottsruin,
n:o 99, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående an¬
visande af anslag till anordnande af värmeledning i länsresidenset
och landsstatshuset i Malmö,
n:o 100, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående ytter¬
ligare anslag för ny inredning af gamla biblioteksbyggnaden vid
universitetet i Lund in. m.,
nro 101, med anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till arfvode åt en extra lärare i elektroteknik vid tekniska
högskolan,
n:o 102, i anledning af Kungl. Majrts proposition om ändring i
vi Ikoren för ett till restaurering af gråbrödraklostret i Ystad be-
viljadt anslag,
Första Kammarens Prof. 1908. N:o 46.
6
N:o 46.
70
Lördagen den 2 Maj.
n-o 103 i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde’ hufvudtiteln gjorda framställning angående ny aflömngs-
stat för landtmäteristyrelsen, o
n-o 104 i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående an¬
visande af medel till odlingslånefonden samt en i ämnet väckt motion,
n-o 105 i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående an¬
visande af ytterligare medel till norrländska nyodlmgsfonden samt
en i ämnet väckt motion, „
n-o 106 i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
hörande af vissa från TroUhätte kanal- och vattenverk utgående
afgifter, . anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af en till Skällnora kungsgård n:o 1 om 3 3/8 mantal med
kronohemmanet V, mantal Fantebol n:o 1 i Stockholms län hörande
n-o 108, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående för¬
säljning af lägenheter från förra militiebostället Hjelmshult n:o 1 med
Myren samt kronolägenheten Horsahagen n:o 1 i Malmöhus lan, och
n:o 109 i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
med begäran om utredning och förslag i fråga om anordnande af
uppvisningsfält för jordbruksändamal;
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 13, i anled¬
ning af Kungl. Maj:ts proposition angående visst villkor beträdande
löne- och pensionsregleringen för lärarpersonalen vid småskolor
m. m.; äfvensom
lagutskottets utlåtande n:o 57, i anledning af väckta motioner
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående expropriation af vattentall.
Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst pa föredrag¬
ningslistan till nästa sammantiäde;
° hvar jämte, likaledes på hemställan af herr talmannen, kammaren
medgaf, att de anslag, som utfärdats till nu pågående sammantrades
fortsättande på aftonen, finge nedtagas.
Kammaren åtskildes kl. 4,5 2 e, m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-aktiebolag, 1908.