RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1908. Första Kammaren. N:o 11.
Lördagen den 15 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.
Herr statsrådet grefve Hamilton aflämnade Kungl. Maj:ts nedan-
nämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående anordnande af en särskild för fiskare afsedd för¬
säkring mot skada till följd af olycksfall;
2:o) angående statsanslag till nationalföreningen mot emigratio¬
nen ; och
3:o) angående anslag för deltagande i de olympiska spelen i Lon¬
don år 1908.
Herr statsrådet Swartz aflämnade Kungl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen, i anledning af tillägg till den å internationell konfe¬
rens i Bryssel den 5 mars 1902 antagna konventionen angående be¬
skattningen af socker m. m.
Upplästes följande ingifna läkarintyg:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, v. häradshöfdingen
och kommendören m. m. H. Behm sedan en kortare tid är säng¬
liggande sjuk till följd af akut gikt, och på grund af denna sjukdom
tills vidare är oförmögen att infinna sig vid Riksdagen, intygar
Arboga den 12 februari 1908.
J. G. W. Hartelius,
2:e stadsläkare.
Justerades protokollet för den 8 i denna månad.
Första Kammarens Prot. 1908. N:o 11-
1
fi:o 11. 2
Lördagen den 15 Februari.
Sedan anmäldt blifvit, att f. d. universitetskanslern herr Gustaf
Fredrik Gilljam, hviken den 17 februari 1906 af Riksdagen förordnats
att vara en af kommitterade för tryckfrihetens vård, den 17 januari
detta år aflidit, samt Första Kammaren i anledning däraf besluta,
att en kommitterad i den sålunda uppkomna ledigheten skulle utses,
företog kammaren för nämnda ändamål val af tolf valmän; och be-
funnos, efter valförrättningens slut, därtill hafva blifvit utsedde:
herr Berg, Gustaf Axel,
» Berg, Lars, ...........
» Blomberg.................
» af Ekenstam...........
» Ékströmer..............
» Fahlbeck.................
friherre Falkenberg........
herr Lilliesköld..............
» v. Mentzer..............
» Nyström, J. F.,.....
» Säve .......................
friherre Tamm, Gustaf,
med 79 röster,
> 79 »
» 79 »
» 79 »
» 79 »
»79 »
» 79 »
» 79 »
» 79 >
» 79 »
» 79 »
. »79 »
Anställdes val af tre suppleanter för de af kammaren utsedde val¬
män, hvilka skola äga att i ledigheten efter f. d. universitetskanslern
Gustaf Fredrik Gilljam utse en kommitterad för tryckfrihetens vård;
och befunnos, efter valförrättningens slut, hafva blifvit till suppleanter
utsedde:
herr Ljungberg ............................................................... med 63 röster,
» Fahlén..................................................................... » 63 »
» Carlberg .................................................................. »63 » ,
sedan ordningen dem emellan blifvit genom lottning bestämd.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 12 och 14 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 7, an¬
gående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte hufvudtitel,
innefattande anslagen till civildepartementet.
Punkterna 1—5.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 6 och 7.
Lades till handlingarna.
Punkten 8.
Mom. 1.
Lördagen de» 1C Febrnari
3 N:o II.
Under punkten 8 åt föreliggande hufvudtitel hade Kung!. Maj:t. Föreslagen
föreslagit Riksdagen bland annat att medgifva, att hvad i § 4 mom. l:o ändrin9 *
i aflöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket åt' den 11 ok
tober 1907 tunnes stadgadt rörande vaktmästare finge för tiden från tjänsteman
och med den 1 januari 1909 gifvas den ändrade lydelse, statsråds- vid telegraf-•
protokollet öfver civilärenden den 13 januari 1908 innehölle, samt att verket m■ m-
de vid samma aflöningsreglemente fogade allmänna grunder till af-
löningsförhöjning för icke provisionsberättigad tjänsteman måtte, hvad
anginge vaktmästare, likaledes för tiden från och med den 1 januari
1909, ^ erhålla den ändrade lydelse nämnda statsrådsprotokoll angåfve.
Utskottet både i nu förevarande moment på andragna skäl hemställt,
att Kungl. Maj.-ts förslag om ändring i § 4 mom. l:o i aflöningsregle¬
mentet för tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907 samt
de vid samma aflöningsreglemente fogade allmänna grunder till af-
löningsförhöjning för icke provisionsberättigad tjänsteman icke måtte
af Riksdagen bifallas.
Vid momentet hade reservation afgifvits af friherre C. H. Falken¬
berg och herr K. St arbäck, hvilka yrkat, att utskottet måtte hemställa,
»att Riksdagen må, med bifall till Kungl. Majrts förslag, med¬
gifva, att hvad i § 4 mom. l:o i aflöningsreglementet för tjänstemän
vid telegrafverket af den 11 oktober 1907 finnes stadgadt rörande vakt¬
mästare må för tiden från och med den 1 januari 1909 gifvas den
ändrade lydelse, statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 13 januari
1908 innehåller; att de vid samma aflöningsreglemente fogade allmänna
grunder till aflöningsförhöjning för icke provisionsberättigad tjänste¬
man ma, hvad angår vaktmästare, likaledes för tiden från och med
den 1 januari 1909, erhålla den ändrade lydelse nämnda statsråds¬
protokoll angifver».
Friherre Falkenberg: Då jag icke haft samma uppfattning som
statsutskottet i denna punkt, har jag tagit mig friheten att däremot
reservera mig. Kungl. Maj:t har här begärt en löneförhöjning för tele¬
grafstyrelsens vaktmästare i form af ålderstillägg. De hafva för när¬
varande en begynnelselön af 1,140 kronor med ett ålderstillägg efter
tre ar på 120 kronor och ett andra ålderstillägg efter sex år, äfven
på 120 kronor, så att deras slutaflöning uppgår till 1,380 kronor, be-
klädnadsersättningen på 120 kronor icke inräknad. Nu begär Kungl.
Maj:t, att dessa personers aflöning skall förbättras så till vida, att de
erhålla ytterligare två ålderstillägg, det ena efter nio år på 120 kronor
kronor och det andra efter 12 år på 150 kronor, så att slutafiöningen
skulle uppgå till 1,650 kronor.
De skäl, som anförts för Kungl. Maj:ts framställning, äro, att
vaktmästarne i telegrafstyrelsen äro fullt likställde med vaktmästarne
i järnvägsstyrelsen, och att de hafva, precist som dessa, sju timmars
daglig tjänstgöring. Järnvägsstyrelsens vaktmästare hafva för när¬
varande en slutlön på 1,650 kronor, men dessutom hafva de ett dvr-
ortstillägg på 60 kronor, beklädnadsersättningen äfven här icke in¬
begripen. Järnvägsstyrelsens vaktmästare kunna således, ehuru de äro
fullt likställde med telegrafstyrelsens, komma upp till en slutlön, som
öfverstiger telegrafstyrelsens vaktmästares med 330 kronor.
N:o 11. 4
Föreslagen
ändring i
aflöning sregle¬
mentet för
tjänstemän
vid telegraf¬
verket m. in.
(Forts.)
Lördagen den 15 Februari.
Såsom skäl mot framställningen anför utskottet, att båda verkens
vaktmästare lingo sina löner reglerade vid sistlidet års riksdag till de
nu utgående något olika beloppen, och att denna olikhet icke kan
utgöra tillräckligt skäl att nu ändra förra årets beslut. Jag kan icke
gå in på att uttrycket »något olika belopp» är berättigadt vid eu
skillnad på 330 kronor, då man handskas med och jämför sådana
siffror som 1,380 kronor och 1,710 kronor. Tvärtom anser jag, att
denna olikhet är högst väsentlig. Jag vill gärna medgifva, att det är
obehagligt att upprifva ett af nästföregående års Riksdag fattadt be¬
slut, men om man i den då rådande brådskan begick en orättvisa,
anser jag det vara klokare af Riksdagen att nu genast erkänna detta
misstag och rätta det, det må nu ligga i att telegrafstyrelsens vakt¬
mästare fingo för litet, eller att järnvägsstyrelsens vaktmästare fingo
för mycket. I alla händelser är det bättre, anser jag, att nu ingå på
Kung! Maj:ts förslag. Det bör, synes det mig, vara aptitligare för
kammaren att göra det nu än att nästa år, då jag är öfvertygad om
att det skall frambäras motioner i denna riktning, man skall tvingas
gä med på en sådan.
Jag anhåller således, herr vice talman, att få yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.
Herr B il lin g: Det är ju både naturligt och — nästan rörande,
att hvar och en sörjer för de sina, och att således nu fullmäktigen i
telegrafstyrelsen vill befordra sina vaktmästares bästa, och det kan ju
alltid vara en mycket oviss sak, hvilken siffra för aflöning åt den ene
och den andre är den riktigaste. Man kan också säga, att det icke
betyder mycket på vår häpnadsväckande budget på öfver 200 miljoner
kronor, om man höjer dessa vaktmästares aflöning. Men så snart fråga
är om lönereglering, är ingen fråga obetydlig, tv hvarje bestämmelse
har med sig stora konsekvenser. Och jag tror, att man allra minst
nu bör underlåta att tänka på konsekvenserna, ty som herrarne
nog veta, lefva vi just nu i löneregleringarnas epok. Endast på den
afdelning af statsutskottet, där jag är ordförande, hafva vi t. ex. i år
icke mindre än 13 löneregleringar. Jag vill då ej räkna sådana små¬
saker som t. ex. att på tullstaten uppförts 96 nya platser och att på
en oräknelig massa håll löneförändringar föreslås. Yi hafva under
detta löneregleringarnas skede redan genomleft en epok och kommit
in i den andra. Den första epoken begynte år 1904 med läroverks-
lärarnes lönereglering, ty under åren 1905 och 1906 åberopades alltid
den löneregleringen såsom norm för hvarje ny lönereglering. Med år
1907 har den nya epoken börjat. Den kan jag kalla för statskontorets
epok. Öfverallt i årets statsverksproposition yttras det, att, efter det
omreglerats så för statskontoret i fjor, bör det regleras på samma sätt
nu för den och deu kåren, äfven om man ej kan upptäcka någon
likhet mellan statskontoret å ena sidan och den kår, hvilkens löner
nu skola regleras, ä den andra. Det är nu regel, att man vid hvarje
ny lönereglering yrkar på sättande af de högsta löner, som blifvit be¬
stämda någon gång förut. Så inom alla grader. Därför tror jag, att
man skall vara försiktig, när man bestämmer dessa aflöningar, och att
det är mycket hälsosamt, att Riksdagen håller fast vid två regler: den
Lördagen den 16 Februari.
5 N:o 11.
(?na; att man icke far vara alltför konsekvent, sa att, därför att en Föreslagen
lön en gång blifvit beviljad på ett verks budget, man nödvändigt anser ändrin9 •
sig böra bevilja samma aflöning för ett annat verk, och den andra,'^ZHr'
s°m val icke är mindre viktig, att, när man gjort en lönereglering, HjZLlZ
man icke skall omedelbart därefter rifva upp den. När nu dessa vakt- vid idegraf-
jnästares löner reglerades i fjor, kan det väl ej vara skäl att begynna ve,Let m•
att ändra eu sii nyss gjord lönereglering. Skola vi i riksdagen icke (Fort8-)
blott balja oupphörligt nya löneregleringar, utan också till på köpet gå
rundt, sa att, när en Riksdag lastställt en lönereglering, vi följande
riksdag skola begynna på ny bog, blir det verkligen mycket bekym¬
mersamt.
Jag anhaller därför, att Riksdagen vidhåller sitt beslut från i fjor,
och yrkar bifall till utskottets förslag.
Friherre Beck-Friis, Jolian: Herr vice talman, mina herrar!
Ben föregående ärade talaren har väl rätt i hvad han sagt, men om
man ställer hans frågor på litet annat sätt, skulle de kunna komma
att leda till helt andra svar, särskild! i den punkt, som här föreligger.
Han sade, att man icke får vara alltför konsekvent, när man sätter
löner. Ja, men det var just det, som statsutskottet var i fjor, när det
bestämde lönerna för vaktmästarne i telegrafstyrelsen. Kungl. Maj:t
framlade vid förra riksdagen helt ny lönestat för telegrafverket, såsom
herrarne torde erinra sig. Bland de löner, som statsutskottet föreslog
till ändring, var denna vaktmästarelön, och skälet, hvarför utskottet ville
ändra den, var just, att utskottet ville vara alltför konsekvent och hålla
sig till samma lön, som Riksdagen några dagar förut satt för stats¬
kontorets vaktmästare. Jag vill minnas, att i det betänkande, som ut¬
skottet då aflämnade, yttrades, »att slutaflöningen må bestämmas till 1,380
kronor, hvilket med hänsyn till den längre tjänstgöringstiden i telegraf¬
styrelsen något öfverstiger hvad Riksdagen nyligen bestämt för mot¬
svarande _ beta ttningshafvare i statskontoret». Såsom synes har utskottet
i detta sitt yttrande endast tänkt pa någon olikhet i tjänstgöringstiden.
Jag tog mig i fjor vår, när vi behandlade frågan om lönerna för
statens järnvägars personal, friheten här säga, att man skall vara för¬
siktig med att lösrycka en lön och på grund af en tillfällig jämförelse
höja eller sänka den, da den blifvit framlagd i ett fullständigt, först
af sakkunniga personer och sedan af Kungl. Maj:t omsorgsfullt ut-
arbetadt förslag. Fn sådan utbrytning för ofta med sig något bakslag,
därför att man kanske icke hunnit tänka på alla faktorer, som inverkat
vid lönebeloppets bestämmande, eller på de • konsekvenser ändringen
kan draga med sig. Hade man blott att tänka på, att telegrafstyrelsens
vaktmästare hafva något längre arbetstid än statskontorets, skulle jag
icke i dag hafva velat yttra mig i denna fråga. Men det finnes andra
skål, hvarför telegrafstyrelsen begärt och Kungl. Maj:t kommit att
föreslå högre lön för vaktmästarne i telegrafstyrelsen. Bet se vi här¬
på sid. 20 i propositionen, där det stål-, att till vaktmästare i telegraf¬
styrelsen i regel icke kunna tagas utomstående personer, enär vissa
af vaktmästarne hafva åligganden, som fordra någon kännedom i tele¬
grafförhållanden, hvarför det är ömkligt att till vaktmästare i telegraf¬
styrelsen kunna befordra stationsmästare (deras högsta lön är nu i
Ji:o 11.
Föreslagen
ändring i
aföningsregle-
mentet för
tjänstemän
vid telegraf¬
verket m. m.
(Forts.)
6 Lördagen den 15 Februari.
Stockholm 1,950 kronor) eller stationsbiträden (deras högsta lön är nu
i Stockholm 1,638 kronor). Före omorganisationen fanns det en sär¬
skild funktionär, som hette förrådsvaktmästare, hvilken hade uppsikt
öfver en del apparater och sådant. Den befattningen är numera struken.
Förut fanns det äfven olika grader bland vaktmästarne. De olika gra¬
derna äro också strukna. Nu finnes det ej mer än en sorts vakt¬
mästare, och för dem hade Kungl. Maj:t i fjor föreslagit en lön af
1,140—1,650 kronor. Men på grund af den ändring, som statsutskottet
föreslog och denna kammare beslöt, sattes lönen till högst 1,380 kronor.
I medkammaren, där denna fråga gaf anledning till diskussion, blef
utgången en annan. Andra Kammaren biföll det af Kungl. Maj:t före¬
slagna högre beloppet. Vid gemensam votering blef det emellertid
det lägre.
Sedan är det också en annan sak, som naturligen frammanat vakt-
mästarnes särskilda anhållan hos Kungl. Maj:t. Det är, att Riksdagen
ej gjorde ändring i de af Kungl. Maj:t föreslagna lönerna för vakt¬
mästarne i järnvägsstyrelsen, hvilka telegrafstyrelsens vaktmästare anse
sig stå närmare än vaktmästarne i statskontoret, och med hvilka tele¬
grafstyrelsens vaktmästare därför anse sig jämförliga i löneafseende.
Orsaken, hvarför jag yttrat mig i denna fråga, är, att jag förliden
höst hade särskild anledning att sätta mig in i hithörande förhållanden
och därvid funnit, att det varit flera och tyngre vägande skäl än en
timmes längre arbetstid i telegrafstyrelsen, som gjorde, att Kungl.
Maj:t i fjor begärde så pass mycket högre lön för vaktmästarne i tele¬
grafstyrelsen än i statskontoret.
Herr vice talman, jag ber att fä yrka bifall till den vid betän¬
kandet fogade reservation.
Herr Törnebladh: Det är ju tämligen klart, att, om man ser
blott på statens intresse för att väl aflöna en kår, som ju har samma
anspråk som andra att få en rättvis och god aflöning, man gärna skulle
vara med om den af Kungl. Maj:t begärda förhöjningen. Men i detta
fall gäller det dock att afvika från ett så nyligen som i fjor fattadt
beslut, och det har sina betänkligheter med sig, hvarför man måste se
mera på det hela och på konsekvenserna än på den särskilda punkten.
Nu var det så, att frågorna om både telegrafverkets lönereglering
och järnvägens lönereglering kommo in ganska sent till Riksdagen,
och bland de olägenheter, som sådana sent aflämnade kungl. proposi¬
tioner hafva med sig, är också, att ärendena ej hinna behandlas med
tillräcklig varsamhet eller grundlighet, och då kan man ju säga, att
ett misstag lätt kan blifva begånget. Nu förhåller det sig så, att tele-
grafvaktmästarnes löner bestämdes af kamrarne före järnvägsvaktmä-
starnes. Kamrarne stannade i olika beslut, men sedan järnvägsvakt-
mästarnes löner hade godkänts i båda kamrarne, anställdes gemensam
votering af Riksdagen den 29 maj. Då hade Riksdagen klart för sig,
att det var eu olikhet mellan telegrafvaktmästarnes och järnvägsvakt-
mästarnes löner. Således handlade Riksdagen med full medvetenhet
om att den satte telegrafvaktmästarnes löner lägre än järnvägsvakt-
mästarnes. Nu vill jag i det fallet ej fästa vikt vid hvad jag har mig
bekant, att telegrafvaktmästarne hafva extra förtjänst genom ett
Lördagen den 15 Februari. 7
icke obetydligt anslag för städning. Det kan hända att så är äfven
vid järnvägen — det vet jag ej — så att jag håller icke på denna
omständighet, men jag vet, att så är i telegrafstyrelsen; jag har det'
från fullt pålitligt håll. Men jag fruktar, att, om man gör ändringen,
därför att fjorårets beslut i nu ifrågavarande punkt auses mindre
lyckligt, man lätt skall åter komma i valet att göra sådana ändringar
af andra mindre lyckliga beslut. Jag vill nämligen vädja till herrarne,
huruvida de beslut, som fattades i afseende på telegrafstyrelsens
och järnvägsstyrelsens löneregleringar, i allo voro lyckliga. Men det
finnes väl ej möjlighet att i år ändra dem. Därför tror jag, att det
är klokare att hålla fast vid hvad utskottet föreslagit i denna punkt,
hvartill jag yrkar bifall.
Grefve Taube: Det är ju gifvet, att många gånger kan ändring
i ett fattadt beslut vara önskvärd, och ingen skulle högre än jag önska,
att det beslut blefve ändradt, som Riksdagen i fjol fattade i fråga om
järnvägarnes och dess styrelses organisation, och jag skulle icke heller
hafva tvekat att redan vid denna riksdag väcka förslag i det syftet,
om jag icke ansett, att, då Riksdagen så nyligen fastställt denna orga¬
nisation, det ej vore lämpligt att redan i år ifrågasätta ändring i den¬
samma. Och likväl håller jag före, att den ändringen vore vida mera
af behofvet påkallad än den, hvarom nu är fråga. Jag vill dessutom
särskildt fästa uppmärksamheten därå, att anledningen till att järnvä¬
gens vaktmästare fingo högre aflöning än den, hvarom vi nu skola be¬
sluta, var den, att dessa hade så stor lön förut och den ville man ej
sätta ned. Huru detta kom till vill jag ej besvära kammaren med att
ens redogöra för; allt nog, Riksdagen ansåg sig, som sagdt, ej böra
sätta ned den lön, dessa järnvägsvaktmästare förut fatt åtnjuta, så myc¬
ket mindre som i och med den nya löneregleringen deras tjänstgöring
ökades.
Jag tror att vi böra akta oss för att så där helt plötligt göra
sådana här ändringar, ty klart är väl, att dessa draga med sig många
andra, som i sin tur uppträda med sina förhoppningar och sina pre¬
tentioner. Yi komma att under Riksdagen få vara med om flera så¬
dana fall, bland annat under fjärde hufvudtiteln, där det ej ifrågasät-
tes ens närmelsevis så höga löner som de af utskottet nu föreslagna
för vaktmästarne hos telegrafstyrelsen. Men det är väl klart, att nästa år
kommer det att låta så: »ha dessa fått det bättre, hvarför skola ej då
vi också få det lika bra».
Jag tror att vi göra klokast uti att något litet se tiden an och
ej genast börja med att söka korrigera en möjlig orättvisa utan låta
därmed anstå tills vi få se, om icke flera sådana fall dyka upp. Jag
föreslår därför att ej vidtaga någon ändring i afseende å dessa vakt¬
mästare vid telegrafverket, angående hvilka jag för öfrigt ej kan finna,
att de framför andra äro särskildt att beklaga.
Herr Heiiman: Frågan gäller 1,440 kronor för år 1909. Stats¬
utskottet låter det af Kungl. Maj:t för ändamålet begärda anslaget
stå kvar, men säger i anledning af den ifrågavarande kungl. proposi¬
tionen, att detta anslag icke skulle få användas för 1909 med 1,440
N:o 11.
Föreslagen
ändring i
iflöningsregle-
mentel för
tjänstemän
vid telegraf¬
verket m. m.
(Korta.)
fl:o 11. 8
Lördagen den 15 Februari.
Föreslagen kronor till sex, säger sex, vaktmästare hos telegrafstyrelsen såsom ål-
ändring i derstillägg efter 9 å 12 års tjänstgöring. För närvarande komma
mente!r}år Messa vaktmästare, om man undantager deras till 120 kronor uppgå¬
ngerna» ende beklädnadsersättning, till en slutaflöning af 1,380 kronor, och för
vid telegraf- detta äro de skyldiga tjänstgöra sju timmar dagligen och måste dess-
verket m. m. ufcom besitta en särskild kompetens för att vara något inne uti tele-
(Forts.) grafförhållandena, och styrelsen själf har förklarat, att det skulle blifva
fullständigt omöjligt att skaffa dugliga vaktmästare vid telegrafverket,
om Kungl. Maj:ts nu för andra gången framlagda förslag till löneför¬
bättring skulle af Riksdagen afslås.
När vi nu, mina herrar, för några minuter sedan och utan att
ett ord därvid yttrades, beviljat tusentals kronor till högre ämbetsmän,
— och detta med rätta — anse herrarne då, att det skulle taga sig bra
ut, om vi nu, när det gäller dessa små statstjänare med en slutaflöning
af endast 1,380 kronor, skulle pruta på hvad Kungl. Maj:t nu för
andra gången för dem begärt. Andra Kammaren fattade redan i fjol
sitt beslut i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag. Skall och bör ej då
äfven denna kammare gå med därpå, då det gäller ett så ringa belopp
och pengarna finnas? Genom den erfarenhet jag äger från min berö¬
ring med församlingsmedlemmar vet jag, att i våra dagar med sina
höga bostadshyror blir det, äfven om det blott gäller eu lägenhet på
ett rum och kök, svårt för dessa vaktmästare att reda sig. Deras lilla
lön är otillräcklig och de hänvisas följaktligen till att efter slutad dags-
tjänstgöring i verket söka skaffa sig tillfälle till någon extra förtjänst
på annat håll. Men då de blott hafva kvällarna att härför disponera,
kunna de knappt åtaga sig annan sysselsättning än såsom kypare och
uppassare med tjänstgöring långt in på nätterna, hvilket å andra sidan
ej kan annat än verka till otrefnad för och upplösning af familjelifvet.
Men de måste skaffa sig denna tillökning i sina små inkomster, om
de eljest skola kunna existera, ifall ej Kungl. Maj:ts framställning bi¬
fall es. Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition.
Friherre Beck-Friis, Johan: Ett par föregående talare hafva
varnat för att bifalla Kungl. Maj:ts förslag under denna punkt därför
att en ändring vore farlig; en ärad talare antydde till och med, att
då skulle man lika gärna kunna ifrågasätta ändringar uti de vid förra
riksdagen beslutade organisationerna för statens järnvägar eller för
telegrafstyrelsen. Men jag tror, att man gör sig skyldig till en stor
öfverdrift, då man jämför dessa två saker med hvarandra. En annan
ärad talare yttrade, att det vore så farligt att göra ändringar. Ja,
men ändringen i denna lönesats gjorde vi väl förra året. Om herrarne
äro lika på det klara som jag med att förra årets beslut var mindre
lyckligt, så synes mig det ej farligt utan rättvist att nu acceptera
Kungl. Maj:ts förslag.
Jag vill i detta sammanhang påpeka, att utskottet säger själffc på
sid. 12 i betänkandet: »Då emellertid den föreslagna löneförhöjningen
afser allenast ålderstillägg för ett förhållandevis ringa antal tjäuste-
innehafvare, lärer någon nedsättning i den af Kungl. Maj:t beräknade
9 Ji:o ll.
Lördagen den 15 Februari.
ökningen, 6,310 kronor, i telegrafstyrelsens anslag, och mot hvilken föreslagen
utskottet i öfrigt ej har något att erinra, icke böra ifrågakomma». ändring i
Alltså — ändringen är så obetydlig, att utskottet ej ansett sig ens mentefför'
böra göra någon ändring i anslaget i dess helhet, antingen Riksdagen tjänstemän
nu ansluter sig till Kungl. Maj:ts eller utskottets förslag. vid telegraf¬
väg vidhåller mitt yrkande på bifall till reservationen. verket m. m.
(Forts.)
Herr Billing: Jag kan icke underlåta att med anledning af
hvad de båda nästföregående talarne yttrat påpeka, att det är na¬
turligtvis ej riktigt att påstå, att här är fråga blott om 1,440 kronor,
utan här är det i själfva verket fråga om vida mer. Jag vill blott
till dessa herrar framställa den frågan, om de hafva gifvit akt på
statsverkspropositionen och räknat efter på huru många ställen det
åberopas såsom skäl för löneförhöjningar, att vaktmästarne i. det eller
det verket böra blifva lika aflönade med vaktmästarne i statskontoret
och hos järnvägsstyrelsen.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, att i afseende på föreliggande moment yrkats, dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, att kammaren skulle
afslå utskottets hemställan och antaga det förslag, som innefattades i
den af friherre Falkenberg och herr Starbäck vid detta moment af-
gifna reservation.
Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställau vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten 8 mom.
1 af sitt utlåtande n:o 7, röstar
J a ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den af friherre Falkenberg och herr Starbäck vid
detta moment afgifna reservation.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 72;
Nej — 32.
Mom. 2—8.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 9.
Lades till handlingarna.
N:o 11. 10
Lördagen den 15 Februari.
Punkterna 10—18.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 19.
Lades till handlingarna.
Punkterna 20—37.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
ifr&gasatt bi- Punkten 38.
drag till an-
s‘alter. fBT , I en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottets förbere-
U e'm.mVar dande behandling remitterad motion, n:o 72, ha herrar K. A.
Tengdahl och E. Blomberg föreslagit, »att Riksdagen måtte besluta
att för år 1909 ställa till Kungl. Maj:ts förfogande dels ett belopp af
kronor 266,450 att användas till driftkostnadsbidrag för af kommuner,
landsting eller enskilda upprättade anstalter för tuberkulosvård, med
beräkning af att bidraget sättes till 50 öre pr dag och patient, under
iakttagande af att statens bidrag ej gifves för mer än en säng pr
1,000 invånare eller till belopp utöfver halfva totalkostnaden för re¬
spektive anstalters drift, dels ock ett belopp af kronor 1,081,000 att
användas till amorteringalån mot o1/., procents ränta för uppförande
af sådana tuberkulosvårdanstalter, som ofvan nämnas, med rätt för
låntagarne att ha lånen räntefria under byggnadstiden, dock högst två år.»
Utskottet hade på anförda grunder hemställt, att herrar Teng-
dahls och Blombergs förevarande motioner icke måtte af Riksdagen
bifallas.
Grefve Hamilton Raoul: Jag kan mycket väl förstå, att ut¬
skottet icke kunnat komma till något annat resultat än det nu före¬
liggande, och det är icke min afsikt att på något sätt söka åstad¬
komma en annan utgång af frågan. Men jag kan likväl icke under¬
låta att understryka en af utskottet uttalad mening och därvid uttrycka
den förhoppningen, som hyses inom vida kretsar af vårt land, näm¬
ligen att den utredning, som omförmäles uti utskottets utlåtande, ma
ske så skyndsamt, att innevarande års Riksdag blir i tillfälle att pröfva
det förslag, hvartill denna utredning kan föranleda.
Jag behöfver icke för eder, mina herrar, skildra de härjningar,
tuberkulosen gör bland vårt folk, i synnerhet dess medelålder, den
kraftigaste delen af folket, och jag behöfver knappast för eder fram¬
hålla, i hvilket dåligt tillstånd vårt sanatorieväsen befinner sig.
Sjuka anmäla sig för att få vård vid sanatorierna, men erhålla det
svaret, att plats kan beredas om ett, möjligen ett hälft år. Det är
ju under sådana förhållanden förklarligt, att de blifva obotligt sjuka,
och att de i hemmen, där de kvarstanna, sprida smitta, blifva till
skräck för andra och föra den allra sorgligaste tillvaro. Kommitté-
Lördagen den 15 Februari.
li N:o il.
förslaget, af hvilket vi hade det nöjet att erhålla del förlidet år, in- ifrågasatt bi¬
göt hos oss den förhoppningen, att redan innevarande års Riksdagdra9 tiU an'
skulle kraftigt understödja bekämpandet af tuberkulosen. På den grund^^^fJ.j
hafva, på initiativ af enskilde och landstingen, vidtagits förberedande m. m.
åtgärder för att få sanatorier till stånd på landsbygden. Om Riks- (Korta.)
dagen icke under innevarande år blir i tillfälle att understödja dessa
förberedande åtgärder, kommer naturligtvis intresset att slappas, och
hvad som redan gjorts kan gå om intet.
Jag har därför ansett mig böra vid detta tillfälle —• isynnerhet
som jag ser hans excellens herr statsministern i statsrådsbänken — ut¬
tala den förhoppningen, att Riksdagen måtte i år få pröfva ett för¬
slag, som afser att kraftigt understödja tuberkulosens bekämpande.
Häri instämde herrar West er och Herdin.
Herr Rudebeck: Jag ber att få på det lifligaste instämma i
ett uttalande som gjordes af den föregående ärade talaren. Förhål¬
landet är nämligen, att i det län, jag tillhör, har gjorts och göras fort¬
farande mycket stora ansträngningar för att åstadkomma tuberkulos¬
hem; landstinget har därtill lämnat sin medverkan och enskilda
personer och bolag hafva synnerligen kraftigt bidragit. Man har lyc¬
kats åstadkomma ett sådant hem i Ångermanland, och fråga föreligger
nu att anordna ett dylikt äfven i Medelpad, Den uppoffring, som en¬
skilda och bolag därvid lagt i dagen, är synnerligen stor och värd ett
varmt erkännande. Under pågående åtgärder för ordnande af det
andra hem, man nu hoppas snart få till stånd, hafva de, som fått frå¬
gans föregående behandling sig anförtrodd, gjort framställningar till
kommuner inom provinsen, att de skulle lämna sin medverkan i an¬
slag icke blott till hemmets uppförande utan äfven till bestridande af
framtida driftkostnader. Af de hittills ingångna svaren har det visat
sig, att kommunernas intresse och offervillighet för denna sak mån¬
genstädes äro mycket stora. Man har dock icke kunnat underlåta att
i framställningarna till kommunerna om bidrag till driftkostnaden
framhålla och bygga på den förhoppningen, att äfven från statens sida
medverkan bör kunna påräknas till bestridandet af dessa kostnader.
Både tuberkuloskommitténs betänkande och utlåtandena af de myndig¬
heter, som yttrat sig öfver detsamma, hafva gifvit stöd för en sådan
förhoppning, hvars berättigande väl icke heller kan förnekas.
Med detta har jag velat säga, att det skulle vara mycket bekym¬
mersamt, om ett dröjsmål i denna fråga uppstode, ty därigenom skulle
kunna äfventyras ett lyckligt slutförande af det hittills framgångs¬
rika arbete, som påbörjats. Det är därför enligt min liksom den före¬
gående talarens mening att varmt önska, att denna Riksdag måtte
kunna uttala sig i frågan och för sin del besluta att medverka. Det
skulle vara synnerligen bekymmersamt, om den verkliga offervillighet,
som visat sig inom kommunerna, och det lifligt intresse för frågan,
som nu gör sig gällande hos den stora allmänheten, icke skulle från
Riksdagen erhålla det understöd, som verkligen behöfves, då frågans
innebörd af alla erkännes och måste erkännas vara af den största be¬
tydelse. Med dessa ord har jag endast velat uttala den förhoppningen,
No 11. 12 Lördagen den 15 Februari.
ifrågasatt bi- att frågan redan under denna riksdag må få komma till behandling
drag till Qgh verksamt stöd af Riksdagen, och framhålla önskvärdheten af
tuberkuiosvård^ detta stöd snart varder kommunerna tillförsäkradt.
in. m.
(Forts.) Grefve Wachtmeister, Axel: Jag ber att få på det lifligaste
instämma med föregående talare. I det län, som jag representerar,
blir ett tuberkuloshem färdigt att öppnas i sommar. På grund af det
välvilliga mottagande, tuberkuloskommitténs ytterst förtjänstfulla be¬
tänkande rönt hos alla landets landsting, har man hos oss tagit för
afgjordt, att dess förslag snart skall bli realiseradt. Därför har det
statsbidrag, som enligt förslaget skulle komma hvarje patientsäng till
del, tagits med i beräkningen af den nu ifrågavarande anstaltens blif¬
vande inkomst- och utgiftsstat. Sådan har nog tankegången varit vid
beräkningen af driftkostnader äfven vid andra påbörjade sanatorier.
Nu låter detta bidrag kanske vänta på sig, och i likhet med föregå¬
ende talare vill jag därför uttala eu liflig förhoppning, att redan till
denna Riksdag måtte från Kung! Maj:t inkomma förslag i ämnet.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskot¬
tet i förevarande punkt hemställt.
Om an- Punkten 30.
slag till hafs■
kuranstalten j en jnom Andra Kammaren väckt, till statsutskottets förbere-
° ‘ tyrs°' dande behandling remitterad motion, n:o 121, hade herr K. G. Karls¬
son i Göteborg föreslagit, att Riksdagen måtte å extra stat för år 1909
bevilja ett anslag af 10,000 kronor till bestridande af kostnaderna för
vård af mindre bemedlade skrofulösa barn vid bafskuranstalten å Styrsö
i Göteborgs skärgård.
Utskottet hade af angifna skäl hemställt, att herr Karlssons före¬
varande motion icke måtte af Riksdagen bifallas.
Vid punkten hade reservation anförts af herrar I. Wijk, P. Sö-
rensson, grefve A. F. C:son Wachtmeister, G. Bos, E. A. G. A.
Wijkander, JO. Persson, E. Hammarlund, K. Starbäck och A. Wik-
lund, livilka ansett, att utskottet bort hemställa, »att Riksdagen i an¬
ledning af förevarande motion må, under förutsättning att Göteborgs
stad lämnar ett bidrag af lägst 15,000 kronor samt att vård å anstal¬
ten beredes för minst 12 utom Göteborgs stad boende patienter, till
bestridande af kostnaderna för vård af mindre bemedlade skrofulösa
barn vid bafskuranstalten å Styrsö i Göteborgs skärgård å extra stat
för år 1909 bevilja ett anslag af 10,000 kronor att utgå under de vill¬
kor i öfrigt, Kungl. Maj:t må pröfva lämpligt bestämma».
Herr Wijkander: Här föreligger det egendomliga förhållandet,
att den ifrågavarande anstalten blifvit väl vitsordad af alla myndig¬
heter, som yttrat sig om densamma, och att den förklarats både af
förlidet och detta års statsutskott vara väl förtjänt af statsunderstöd.
Ja, att statsutskottet förra året ansåg den lika väl förtjänt af under¬
stöd som en annan anstalt af liknande natur, hvilken fick ett anslag af
Lördagen den 15 Februari.
13 N:o II.
200.000 kronor, men att detta oaktadt utskottet icke ansett sig kunna Om an
tillstyrka det begärda anslaget. ala9 ‘‘it hafi-
De skäl, som i detta afseende halva varit bestämmande, äro af för-
moll, ja formalistisk jiatur. Förra årets statsutskott stödde sig därpå, (Porto
att då icke förelåg eu noggrant utarbetad räkenskapsplan. Nu kan ' °F *’
icke detta skäl anföras, dä inför utskottet framlagts en sådan plan,
utvisande, att till anstalten donerats inemot 300,000 kronor, att anstal¬
tens tillgångar uppgingo vid årsskiftet till ett värde af 325,000 kronor,
att inkomsterna under förra året voro i årsafgifter af dem, som stödja
anstalten, 2,346 kronor, i gåfvor ungefär 5,400 kronor och i räntor
omkring 7,150 kronor, sålunda tillhopa omkring 15,000 kronor. Detta
visar sålunda, att älven om anstalten med stor framgång kunnat uppe¬
hållas såsom sommarsanatorium, finnes dock ingen' möjlighet att ut¬
sträcka verksamheten vidare med nu tillgängliga medel.
Af den framlagda berättelsen framgår vidare, att vid anstalten
med stor omsorg och för en kostnad af närmare 200,000 kronor upp¬
förts ett nytt sanatorium för vintern. Det torde sålunda blifva nöd¬
vändigt att erhålla statsbidrag för att kunna uppehålla verksamheten
i den utsträckning, som är påtänkt.
Af innevarande års statsutskott har icke kunnat anföras samma
skäl som förut mot anslagets beviljande, utan utskottet åberopar, att
medicinalstyrelsen icke för närvarande velat tillstyrka anslag, då ännu
icke blifvit fastslaget, efter hvilka principer anslag till anstalter af
ifrågavarande slag böra utgå af stat, kommun och enskilde. Möjligen
kunde ^ detta skäl åberopas, då ärendet var före hos medicinalstyrelsen,
men såsom saken nu ligger, kan man icke stödja sig därpå, ty nu är
det upplyst, att inom Göteborgs stadsfullmäktige väckts motion därom,
att anstalten skulle få ett anslag åt 15,000 kronor. Denna motion är
icke behandlad, och svårt är att säga, hvilken utgången blir — min
öfvertygelse är dock, att detta anslag kommer att beviljas. — Reser¬
vanterna tillstyrka också statsanslags beviljande under villkor, att nyss-
berörda anslag ^ af Göteborgs stadsfullmäktige anvisas. Under denna
förutsättning måtte väl den fördelning af anslag, som medicinalstyrel¬
sen åsyftar, icke från Riksdagens sida utgöra en betänklighet mot an¬
slagets beviljande. Anstalten har erhållit i donationsmedel bortemot
300.000 kronor, räntan på detta utgör 15,000 kronor, staden Göteborg
tillskjuter 15,000 kronor, ett par landsting hafva redan anvisat smärre
belopp, och slutligen kan man beräkna gåfvor af enskilde. Det ifråga¬
satta anslaget å 10,000 kronor skulle sålunda icke uppgå till mera än
1/4 V5 at> iieJa inkomsten. Jag vädjar till kammaren, om det är
sannolikt, att manga tuberkuloshem i landet komma att byggas på
sådana ekonomiska principer, och frågar, om icke detta vittnar om eu
storartad frikostighet. Enskilda personer gifva allt som behöfves för
anstaltens upprättande, kommuner och enskilda bestrida 3/4 eller ♦/. af
den årliga driftkostnaden. Under sådana förhållanden mätte det val
icke kunna åberopas såsom skäl, att man icke nu fastslagit de allmän¬
na principerna för anslagens fördelning. Här föreligger ju ett fall, då
man ställt fordringen pa statskassan betydligt mindre än som med all
sannolikhet kommer att^ ske beträffande andra anstalter. Jag vågar
hoppas, att framdeles älven till denna anstalt eu mycket större pro-
?5:o 11.
Om an¬
slag till hafs-
kuranstalten
å Styr so.
(Forte.)
14 Lördagen den 15 Februari.
portion måtte utgå af statsmedel än bär är föreslaget, men det nu be¬
gärda anslaget är tillräckligt för att få vintersanatoriet i gång.
Det andra skälet, som statsutskottet omnämnt, är, att en annan
myndighet, tuberkuloskommittén, yttrat, att ännu icke fullständig plan
utarbetats, efter hvilken anstalter för skrofulösa och tuberkulösa skola
upprättas, och att den anstalt, som här är i fråga, behandlar sådana
fall, som icke äro så smittsamma som många audra. Det är, mina
herrar, mycket svårt för mig, som icke är läkare, att yttra mig i denna
fråga, men jag undrar icke på, att anstaltens högst förtjänte läkare
studsade, då han fick se detta resonemang. Han upplyser ju, att på
denna anstalt behandlas barn med sådana tuberkulösa sjukdomar, som
äro i hög grad smittsamma och farliga. När man ser dessa öppna
sår och tuberkulösa fistlar, från hvilka ständigt var flyter, kan man
inse, huru svårt det skall vara inom de fattiga klasser, till hvilka
barnen höra, att behandla dessa sjukdomar i hemmen; de sängkläder,
på hvilka barnen ligga, och deras gångkläder kunna ju sprida smitta
i vidsträckta lager." Jag föreställer mig, att det icke skall behof vas
någon vidare utredning, för att man skall förstå, att de sjukdomar,
som behandlas på denna anstalt, äro i hög grad smittsamma. Jag
åberopar vidare, att förra årets Riksdag visade en likartad anstalt, näm¬
ligen den vid Skelderviken, eu storartad offervillighet genom det an¬
slag på ett par hundra tusen kronor, som då beviljades. Således kan
icke det sist anförda skälet åberopas mot beviljande af det nu begärda
anslaget åt 10,000 kronor.
Herr talman, saken ligger på följande satt: Här har en stor tids¬
enlig anstalt upprättats genom enskildes offervillighet, men kan icke
sättas i gång utan anslag af allmänna medel. Kan det tilltala denna
kammare att på nyss anförda formella skäl säga, att tidpunkten är icke
nu kommen att bevilja detta anslag, man måste vänta, tills kanske
inom ett par månader frågan ånyo kommer in till kammaren tillika
med en redogörelse för principerna? Det kan dock hända, att vi få
vänta på regeringsproposition till nästa år. Skola då alla dessa tuber¬
kulösa barn under tiden vänta på behandling ett år, därför att man
icke nu har principen fastslagen? Jag tror icke, att ett sådant resone¬
mang skall finna någon genklang i kammaren.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Nyström, Carl: Jag kan icke inse annat än att kammaren
bör utan vidare bifalla reservanternas förslag och sålunda bevilja det
begärda anslaget. Först och främst är ändamålet otvifvelaktigt både
stort och godt. En mängd skrofulösa barn förhjälpas till hälsa och
frälsas från förtidig död, detta är utomordentligt viktigt icke blott
för deras egen utan ock för deras omgifnings skull. Det har anmärkts,
att det icke nu går an att bevilja medel till hjälp mot skrofulosen,
emedan det finnes andra former af tuberkulosen, som äro farligare,
och därmed menar man väl närmast den öppna tuberkulosen. Detta
må vara sant, men det är tillräckligt farligt, att det finnes ett så
stort antal skrofulösa barn. De kunna och måste hjälpas. Huru skall det
ske? Jo, så, att, sedan genom storartade uppoffringar enskilda ställt sina
Lördagen den 15 Februari.
15 N:o 11.
samlade skatter till förfogande, beviljas en ringa fyllnad af statsmedel,
för att austalten skall kunna motsvara de kraf, som ställas på den¬
samma. ° Det synes mig verkligen lika oförnuftigt att vägra detta lilla
anslag å 10,000 kronor som att, om man hade ett dyrbart maskineri,
icke vilja sätta in däri ett litet kugghjul, utan hvilket maskinen icke
kan gå. Skall maskinen verkligen stå stilla eller kanske gå sönder,
därför att man icke vill gifva detta ringa tillskott, som behöfves?
Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Sörensson: Förra året förelåg en liknande motion af samma
motionär, men därjämte i samma ämne en annan motion om beviljande
af 200,000 kronor till Skeldervikens sanatorium. Den senare motionen
bifölls, under det att motionen om anslag till Styrsö afslogs. Jag var
lifligt intresserad af att anslaget till Skelderviken skulle beviljas, och
jag skulle hafva önskat framgång äfven åt motionen om anslag
till Styrsö, men då var utredningen så bristfällig, att det från stats-
utskottssynpunkt ansågs nödvändigt att afslå motionen.
I år föreligger en mycket bättre utredning. Nu visar det sig,
att vintersanatoriet är inredt och att det kan rymma 60 å 70 barn.
Dessutom finnes ett sommarsanatorium för omkring 50 barn. Detta
är således en ganska storartad anstalt för hejdande af tuberkulos-
sjukdomarne.
Nu menar man, att det icke skulle vara lämpligt att anslå medel
till detta sanatorium förr än tuberkuloskommitténs betänkande blifvit
behandladt och förslag från regeringen inkommit. Kanske blir det
denna riksdag, som regeringens förslag inkommer, och kanske blir det
först senare; därom vet man intet. Men hvad man vet är, att dessa
stackars barn, som skulle blifva hulpna vid Styrsö, skulle få vänta på
denna hjälp och under tiden kanske blifva icke blott obotliga utan
äfven sprida smitta omkring sig på många håll.
Då nu villkoret om att å sanatoriet plats skall beredas äfven för
patienter, som bo utom Göteborgs stad, blifvit intaget i reservationen,
så anser jag att denna bör bifallas. Det är icke fråga om huruvida
hjälp behöfves eller icke; därom råder blott en mening. Nöd före¬
ligger här, och jag hemställer, om det icke vore Riksdagen värdigast
att söka afhjälpa denna nöd så snart som möjligt. Jag är viss om
att det aldrig kan blifva fråga om ett mindre anslag än det som här
begäres. Och hvad skulle för öfrigt hindra Riksdagen att, om sana¬
torier komma att inrättas länsvis eller på annat sätt, nedsätta detta
anslag eller bestämma nya villkor för detsamma? För närvarande
gäller det emellertid endast att kunna sätta i gång den nya anstalten,
som åstadkommits genom enskildes storartade uppoffringar, och att
kunna sätta den i gång så snart som möjligt.
Jag anser att detta anslag är i hög grad behjärtansvärdt och får
därför yrka bifall till reservationen.
Herr Billing: Som herrarne se, hafva hos statsutskottet menin¬
garna i denna fråga varit ganska delade. På grund af hvad som här ytt¬
rats af ett par talare, hvilka framställt detta ärende som om de talade
med hjärta för dessa sjuklingar och som vi andra icke skulle hafva
Om anslag
till hafs-
kuranstalten
ä Styrsö.
(Forts.)
N:o 11. 16
Om anslag
till hafs-
kuranstalten
å Styrsö.
(Forts.)
Lördagen den 15 Februari.
hjärta för dem, vill jag uttala den förhoppningen, att herrarne ej^tro,
att icke vi, som tillhöra pluraliteten i statsutskottet, behjärta frågan
lika mycket som reservanterna. De där känsloskälen kunna vi alltså
o-öra äfven oss till godo. Det är icke tal om att icke hvad som här
begärts är behjärtansvärdt; det vill ingen förneka. Jag skall icke
ens försöka att i någon mån afpruta på det intryck, som framställningen
kan hafva gjort, ehuru man har sagt mig, att det kan vara tvifvel
underkastadt, huruvida Styrsö verkligen är eu lämplig plats för vinter¬
sjukvård för dessa barn. Men jag antager att det är så, och jag är
alldeles viss om att denna anstalt kommer att få statsanslag. Här
är icke tal om huruvida anstalten skall understödjas eller icke, utan
här är, såsom ock blifvit uttryckligen sagd! och betonadt af alla
de myndigheter, som yttrat sig i frågan, liksom ock i statsutskottets
utlåtande, endast fråga om huruvida anslag skall ^ beviljas nu eller
möjligen senare vid denna riksdag eller i alla händelser alldeles sä¬
kert vid 1909 års riksdag. Därom är fråga och icke om något annat.
Statsutskottet har såsom skäl för sitt afstyrkande åberopat hvad
medicinalstyrelsen anfört därom, att de allmänna principerna för för¬
delning af kostnaderna för tuberkulossjukvården på staten, landstingen
och de enskilda ännu icke blifvit fastslagna. Nu bär man sagt, att i
fråga om Styrsö det icke råder något tvifvel om att man där upp¬
fyllt de villkor, som kotnme att uppställas, och att man till och med
gjort mer än hvad som komme att kräfvas. Häremot kan jag visser¬
ligen invända, att reservanterna tämligen godtyckligt uppställt sina
siffror. De hafva sagt, att Göteborgs stad skall lämna minst 15,000
kronor och att plats skall å anstalten beredas för minst 12 utom Göte¬
borgs stad boende patienter. Det kan ju hända, att dessa sifiror icke
äro riktiga; de äro nog tagna på en höft. Jag antager emellertid
att Göteborgs stad och enskilda komma att väl fylla de villkor, som
till äfventyrs nästa år framställas i den kungl. propositionen. * Men
äfven under förutsättning att detta blir fallet, hafva vi ändock icke
ansett oss böra nu tillst37rka bifall till motionen, och detta af det enkla
skälet, som åtminstone förr i världen brukade tala här i Riksdagen,
att då man bestämdt vet, att ett ärende är föremål för Kung!. Maj:ts
pröfning, man icke utan i alldeles särskilda nödfall går denna pröf¬
ning och utredning i förväg. Man brukar iakttaga den försiktigheten,
för att icke säga visa den höfligheten, att man dröjer med sitt beslut,
till dess den kungl. propositionen framkommer. _
Härtill kommer nu det skäl, som naturligtvis för oss varit det
mest betydande. Här finnas två myndigheter — jag kan kalla dem
sä — hvilka äro alldeles speciellt intresserade för tuberkulossjukvården;
den ena är medicinalstyrelsen och den andra år tuberkuloskommittén.
Nu skall icke någon kunna säga, att icke dessa båda myndigheter äro
sakkunniga på detta område och mera sakkunniga än vi äro. Vidare
skall icke heller någon kunna förneka, att dessa tva myndigheter äro
intresserade för saken och visat den ett större intresse än nagra andra.
När nu såväl medicinalstyrelsen som tuberkuloskommittén, hvilka bada
äro sä lifligt intresserade för saken och båda nog äro öfvertygade om
att Styrsö bör få anslag, dock det oaktadt yrka att sådant icke för
närvarande måtte lämnas och såsom skäl därför åberopa, att här före-
Lördagen den 15 Februari.
17 Nso 11.
ligger eu hel plan för dessa anordningar och att man icke hör före¬
gripa denna plan genom några detal j föreskrifter utan att bestämmel¬
serna rörande Styrsö böra komma i sammanhang med bestämmelserna om
tuberkulossjukvården i allmänhet — kan det då verkligen vara riktigt
att Riksdagen, mot medicinalstyrelsens och tuberkuloskommitténs af¬
styrkande och under det att Kung]. Majt:t häller på att pröfva ären¬
det, skulle besluta i strid mot hvad dessa bäst sakkunniga och mest
intresserade förorda? Icke bör man låta locka sig därtill af hvad som
sagts därom, att dessa stackars barn icke skulle blifva vårdade eller att,
såsom min .gode vän herr Nyström yttrade, maskineriet skulle nödgas
stå stilla. Är det någon, som tror att maskineriet skall stå stilla, om
man uppskjuter med beviljandet af detta anslag till nästa år? Det
tror icke han själf och icke jag heller.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
. Herr Wijk, Ivar: Jag tror, att statsutskottet har i denna fråga
varit alltför försiktigt. Utskottet grundar sitt afstyrkande på tuberkulos¬
kommittén och medicinalstyrelsen. Sistnämnda myndighet har såsom
skäl anfört, att man saknar allmänna principer för fördelning af kost¬
naderna för tuberkulossjukvården på staten, landstingen och de en¬
skilda. Men, mina herrar, man måste väl anse, att Riksdagen under¬
känt detta skäl för afslag, då Riksdagen förra året till eu likadan
anstalt beviljade 200,000 kronor. Tuberkuloskommittén åter vill icke
erkänna, att denna anstalt är af den art, att den skulle hämma tuber¬
kulossmittan. Det är dock märkligt, att detta skäl icke framdragits
af medicinalstyrelsen, som väl skulle vara auktoritet på detta område.
Jag kan icke finna annat än att Riksdagen genom det anslag, som
förra året beviljades, redan har underkänt dessa båda skäl.
Hvad är det här fråga om? Jo, 10,000 kronor till en anstalt, på
hvilken enskilda personer offrat 2- å 1300,000 kronor. Tron I, mina
herrar, att, då regeringen kommer med sitt förslag och denna fråga i
dess helhet skall ordnas, staten kommer undan på billigare villkor?
Jag tvifla!' därpå; jag tror tvärtom, att man måste släppa till mera
penningar. Det vore då högst märkvärdigt, när enskilda personer göra
en sådan uppoffring just för det mål, som alla sträfva efter, om denna
framställning nu skulle mötas med afslag.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Nyström, Carl: Blott ett ord eller två till svar på mot¬
ståndarens häftighet. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att
han uttryckligen gått i borgen för att efter kort väntetid få vi allt
detta. Ja, men om vi nu kunna genom ett beslut med detsamma
hjälpa ett visst antal barn, så är detta faktum onekligen väsentligt
starkare såsom skäl än alla påminnelser om hvad som möjligen kan
komma att ske.
Så säger den ärade talaren, att man måste helt och hållet lita på
de auktoriteter, som uttalat sig i frågan. Ja, naturligtvis skall man
göra det. Men när de nu säga t. ex., att man icke sirall taga emot
dessa penningar, därför att det kan finnas och finnes ännu farligare
smittor, så hvilar detta uttalande på den grundsatsen, att man skall
Första Kammarens Prof. 1908. N:o 11.
Om anslag
till hafs-
kuranstalten
& Styrsö.
(Forts.)
2
Lördagen den 15 Februari.
I*:o 11. 18
Om anslag börja med att sköta alla sjukdomar nedifrån, att man först skall bota
till hafs- (]e,n som g,ro farligast och därvid låta de andra vara samt först seder-
kuranstaiien mera gfvergå till de mindre farliga sjukdomarna. Men något sådant
"f Forts) är uppenbarligen orimligt. Mau får väl se till, att de sjuklingar, som
°r * kunna botas, blifva botade utan afseende på att det på andra håll
finnas ännu starkare kraf. Man måste tillgodose såväl den farligare,
öppna tuberkulosen — det är på den tuberkuloskommittén syftat —
som de skrofulösa sjukdomarna. Båda hafva rättighet till vårt ingri¬
pande, och båda hafva rättighet därtill så snart som möjligt utan
väntan på några kommande välgärningar.
Grefve Ilamilton, Raoul: Statsutskottets ärade ordförande ytt¬
rade, att det icke vore tvifvel underkastadt, att Styrsö kommer att en
gång erhålla understöd af staten. Under sådana förhållanden förvånar
det mig verkligen, att statsutskottet har kommit till det resultat, som
här föreligger. Jag skall icke vidröra några känsloskäl, utan jag skall
följa utskottets ordförande och blott tala om de praktiska skälen. De
praktiska skälen för ett bifall till framställningen äro tre. Det första
är, att när en så allmännyttig anstalt tillkommit, densamma bör hafva
tillräckliga medel för att upprätthålla sin verksamhet. Det andra
skälet är, att när gifmildheten vant så stor, att man kunnat åstad¬
komma denna anstalt, de enskildas uppoffringar böra gifva anled¬
ning till understöd från statens sida. Och det tredje skälet är, att
därest staten kommer att lämna bidrag till denna anstalt liksom till
andra dylika anstalter, man icke kan tänka sig, att bidraget skall utgå
med lägre belopp än 10,000 kronor. Allt synes mig tala för att Riks¬
dagen nu bör bevilja dessa 10,000 kronor och icke låta de formella
skälen med sådan kraft tala mot ett anslag, som kan vara sä gagneligt
som det här föreliggande.
Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till dem, som yrkat bifall
till reservationen.
Friherre Tamm: Jag har icke begärt ordet för att uttala mig i
hufvudfrågan, men då motionen är åtföljd af en promemoria, som synes
mig vara mycket vilseledande, måste jag yttra några ord. Jag hade
icke ämnat gorå det, då statsutskottet icke låtit införa denna prome¬
moria i sitt betänkande, men den har delvis blifvit åberopad af två
talare, och jag anser mig därför skyldig mot den tuberkuloskommitté,
i hvilken jag har äran vara medlem, att yttra mig i frågan.
Denna promemoria, som är uppsatt af öfverläkaren vid Styrsö,
vänder sig först mot medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen försvarar
sig nog själf. Men vid jämförelse af vederhäftigheten hos de två ställer
jag medicinalstyrelsen framför, och den ärade öfverläkaren får ursäkta,
att jag sätter honom i andra rummet. Jag gör det så mycket hellre,
som' i den fråga, jag närmast känner till, hans uttalanden dels icke
äro riktiga och dels icke uppburna inom landets läkarekår af den
vederhäftighet, som skulle erfordras för att han skall kunna kvarstå
såsom auktoritet.
Med afseende först å jämförelsen mellan de båda anstalterna
Skelderviken och Styrsö ber jag att få bemärka, att när anslag läm-
Lördagen den 15 Februari.
19
nades till Skelderviken, var det icke fråga om bidrag till den årliga
underhålls- och driftkostnaden, utan det gällde ett bidrag till upp¬
förande och fullbordande af byggnaderna vid Skelderviken.
I promemorian förebrås tuberkuloskommittén för att den yttrat,
att sjukhuset vid Skelderviken vore »det första i sitt slag af någon
afsevärd omfattning i vårt land». Detta öfversätter promemorians för¬
fattare med att det skulle vara »det första i sitt slag i vårt land».
Vi ha sagt, att det är det första eif någon afsevärd omfattning, och
det torde nog vara riktigt, ty intill den dag, da frågan om Styrsö
uppkom, hade man där icke mer än 50 å 60 patienter till endast
sommarvård.
Vidare uppgifver promemorians författare, att tuberkuloskommittén,
då yttrande afgafs angående Skelderviken, redan hade sitt betänkande
färdigt. Det är oriktigt, det är icke sant. Detta yttrande afgafs näm¬
ligen ett år innan tuberkuloskommitténs betänkaude blef färdigt, och
det var just under den tiden, som kommittén kom till klarhet om de
framställningar, som kommittén ville göra.
I samma promemoria citeras tuberkuloskommitténs yttrande rö¬
rande Styrsö sålunda: »För att kampen mot tuberkulosen skall blifva
fullt verksam, är det emellertid framförallt af vikt, att det sii snart
som möjligt i landets olika delar anordnas vårdanstalter för sådana
arter af de tuberkulosa sjukdomarna, som innebära en direkt smitt-
fara». Så koinmer ett litet transumtionstecken, och därefter fortsattes
citatet: »Med hänsyn härtill synes frågan om statsanslag» böra anstå,
hvadan kommittén afstyrka- framställningen. I kommitténs betän¬
kande finnes emellertid en hel lång mening mellan dem, som i pro¬
memorian citerats, och detta »med hänsyn härtill» har följaktligen
afseende på något helt annat än hvad som framgår af promemorian.
Denna mellanmening lyder så: »Genomförandet med afseende på sist¬
nämnda sjukdomsarter af en hela riket omfattande plan för tuberkulos¬
sjukvårdens ordnande, hvartill kommittén afgifvit förslag i sitt ofvan-
nämnda betänkande den 1 juli 1907, kommer att medföra afse värda
kostnader för staten», och det är med hänsyn härtill, som kommittén
nu afstyrker framställningen. År det månne så orätt af kommittén
att säga, att Styrsö bör behandlas på samma sätt som de andra an¬
stalterna och att Styrsö därför bör kunna någon tid vänta, till dess
att Kungl. Maj:t och Riksdagen beslutat om hvilket understöd skall
lämnas till tuberkulosanstalter i allmänhet?
Jag kommer så till en fråga, som också blifvit här i dag berörd.
Det sades af en talare på skaraborgslänsbänken, att tuberkuloskom¬
mittén icke vill erkänna, att de sjukdomsformer, som behandlas vid
Styrsö, äro smittosamma. Jo bevars, det har kommittén alldeles be¬
stämdt erkänt, men den har också sagt, att de andra formerna äro
mera smittosamma än de, som förekomma vid Styrsö, och detta just
till följd af patienternas upphostningar. Det skulle vara förmätet af
mig att här vilja tala om graden af smittofara, men de läkare, som
inom kommittén dels suttit såsom ledamöter, dels varit särskildt till¬
kallade, liksom ock det stora flertalet af våra läkare öfverhufvud, tror
jag bestämdt skola erkänna, att det är större smittofara vid lungsot
än det är vid bentuberkulos.
N:o 11.
Om anslag
till hafs-
huranstalten
å Styrsö.
(Forts.)
fl:o 11. 20
Om anslag
till hafs-
Jcuranstallen
å Styrsö.
(Forts.)
Lördagen den 15 Februari.
Jag har ansett mig vara skyldig mot tuberkuloskommittén att
anföra ”detta, på det att denna promemoria, som dock är intagen i
riksdagshandlingarna och hvilken jag finner innehålla oriktiga upp¬
gifter, icke må kvarstå obesvarad. I öfrigt ber jag att få tillstyrka
bifall till utskottets hemställan.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
vice talmaunen i enlighet med de därunder framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt
hemställt samt vidare därpå att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle antaga det förslag, som innefattades i den af herr
Ivar Wijk m. fl. vid punkten afgifna reservation; och förklarade herr
vice talmaunen sig finna den förra propositionen, hvilken förnyades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten 39 af
sitt utlåtande n:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och autages det förslag,
som innefattas i den af herr Ivar Wijk m. fl. vid punkten afgifna
reservation.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 64;
Nej — 38.
Punkterna 40—47.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 48.
.Lädes till handlingarna.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 12 och 14 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 24, angående
riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit sedan an¬
svarsfrihet senast tillerkändes fullmäktige i nämnda kontor.
Lördagen de» 15 Februari.
21 N:o 11.
Punkterna 1 och 2.
Lädes till handlingarna.
Punkten 2. Ang. ett lån
för anläggning
I nu föredragna punkt hade utskottet omförmält, hurusom östra “jrlZTtn-
centralbanans järnvägsaktiebolag, hvilket under åren 1899—1902 från köping till
riksgäldskontoret utbekommit ett lån å 1,710,000 kronor att användas Vimmerby.
för anläggning af järnväg från Linköping öfver Rimforssa och Kisa
till Vimmerby, af anförda anledningar icke förmått fullgöra förfallna
annuitetslikvider å ifrågavarande statslån.
Herr Fränekel: Som herrarne af betänkandet finna, har ut¬
skottet på samma sätt som statsrevisorerna stannat vid att endast om¬
förmäla detta förhållande rörande östra centralbanan för Riksdagen.
Men det torde kanske vara på sin plats att här — i synnerhet för de
framtida åtgärder, som i detta fäll kunna förekomma — beröra frågan
något närmare än hvad utskottet gjort i föreliggande betänkande.
Kammaren behagade finna, att östra centralbanans järnvägsaktiebolag
fatt ett statslån på 1,710,000 kronor och att nämnda bolag på ett
högst ofullständigt sätt fullgjort sina förpliktelser till staten och för
detta anfört åtskilliga skäl. Det första skäl, som bolaget anfört, är
att, oaktadt kostnadsförslaget stannade vid 3,285,000 kronor, banan
kostat något öfver 5,000,000. Om man då går tillbaka till de villkor,
som Riksdagen vid flera tillfällen fastställt för erhållande af statslån
för järnvägsanläggningar, torde herrarne påminna sig, att beviljande
af så beskaffade statslån till halfva beloppet af kostnadssumman icke
kan ske med mindre än att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom
något sitt ombud granskat kostnadsförslaget. Hvad skall man tro om
en granskning af ett kostnadsförslag, som slutar på 3,285,000 kronor,
men somj verkligheten går löst på 5,290,000 kronor. Man måste
således fråga sig, huruvida väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — vare
sig styrelsen själf eller det tekniska ombud styrelsen tillsatt för denna
granskning — fullgjort sin plikt på sådant sätt, att Riksdagen med
stöd af denna granskning verkligen med fullt förtroende kan öfver-
lämna åt Kungl. Maj:t att lämna lån till halfva kostnaden. Jag tror
således, att den differens, som här föreligger, ytterligare är ett gif akt
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att, om den har så svaga ombud
för bedömande af kostnadsförslag, för framtiden lägga sig mera vinn
om att inom styrelsen ytterligare granska kostnadsförslagen.
Detta var den ena delen af saken. När nu detta bolag, på sätt
som skett, hade, låt vara utan eget förvållande, kommit in på en
kostnadssumma, som så betydligt öfverskred hvad man först tänkt sig,
kunde man ju tro, att bolaget skulle, så långt möjligt var, söka eko¬
nomisera inom sin blifvande förvaltning och trafik, så att bolaget,
ehuru för sent, dock så småningom skulle kunna uppfylla sina för¬
pliktelser till staten. Hvad inträffar då? Jo, bolaget går in till Kungl.
Maj:t och hemställer, huruvida det icke kan fä köpa eu järnväg till,
N:o 11. 22
Lördagen den 15 Februari.
Ang. eu lån för att trafiken på denna må kunna bära upp affären. Det kan ju
för anläggningYar^ ur trafiksynpunkt ganska klokt att så skedde, men när man
“friZun- icke bar pengar och icke kan få lån och icke kan fullgöra sina för¬
köp,”,, till pliktelser till staten för redan ingångna lån, synes det mig dock att
Vimmerby. man får låta bli att köpa nya järnvägar. Kungl. Maj:t både visser-
(Forts.) ligen försiktigtvis remitterat ärendet till riksgäldskontoret med för¬
frågan, huruvida riksgäldskontoret för sin del kunde anse det vara klokt
att järnvägen i fråga finge inköpas. Riksgäldskontoret såg naturligtvis
framför sig ett bolag, af hvilket det hade mycket små förhoppningar
att få ut sina räntor, och sade till Kungl. Maj:t: Ja, det är ju klokt
att köpa denna järnväg, ty med detta köp torde trafiken kunna något
förbättras och man kan då hafva förhoppningar, att bolaget någon gång
skall kunna fullgöra sina förbindelser till staten. Men i den fråga,
som här föreligger, synes mig det principiellt viktigaste för Riksdagen
vara: huruvida det verkligen kan anses vara i Riksdagens intresse, att
Kungl. Maj:t genom beslut den 26 april 1907 medgaf ett sådant in¬
köp »utan Riksdagens hörande». Det tillkommer icke mig och icke
heller kammaren att genom ett beslut klandra Kungl. Maj:ts åtgörande
i detta fall, men jag har ansett det vara min plikt att fästa uppmärk¬
samheten på till hvilka konsekvenser man kan komma, om ett järn¬
vägsbolag, hvilket icke ens närmelsevis uppfyllt sina förbindelser till
staten, »utan Riksdagens hörande» tillåtes inköpa andra järnvägar,
de må vara hur nyttiga som helst i öfrigt för banans trafik. Här står
i betänkandet, såsom herrarne finna, att för detta köp måste användas
sådana medel, som vore ämnade till afbetalning af skuld och räntor.
Hvad tjänar det till att Riksdagen här bestämmer, huru stora lån som
få beviljas till enskilda järnvägar, om dessa på detta sätt på omvägar
utan Riksdagens hörande blifva berättigade att använda förfallna ränte-
medel till inköp af andra järnvägar?
Det som nu har skett har skett och att Riksdagen skulle vidtaga
åtgärder i syfte att få till stånd en ändring i detta fall är icke min
mening att föreslå, men jag tror att prejudikatet är af den beskaffen¬
het, att det är af vikt att sådana öfverträdelser, som jag kallar detta,
för framtiden undvikas.
Efter härmed slutad öfverläggning lades förevarande punkt till
handlingarna.
Punkterna 4 och 5.
Lades till handlingarna.
Punkten 6.
Hvad utskottet tillstyrkt bifölls.
Lördagen den 15 Februari.
23 N:o 11.
Föredrogs ånyo statsutskottets den 12 och 14 innevarande februari ^"0- l&n f6r
bordlagda utlåtande n:o 25, i anledning åt' Kungl. Maj:ts proposition “'i
angående beredande af lånemedel för år 1908 för fortsatt utveckliug^J^',,.
af statens telefonväsende. väsende.
Med föranledande af Kungl. Maj:ts i proposition den 31 december
1907 därom gjorda framställning hade utskottet i nu föredragna ut¬
låtande hemställt, att Riksdagen måtte bemyndiga riksgäldskontoret
att tillhandahålla telegrafstyrelsen för fortsatt utveckling af statens
telefonväsende ett lånebelopp för år 1908 af 5,000,000 kronor att, i
män af behof och sedan detta för hvarje gång blifvit af Kungl. Maj:t
pröfvadt, af telegrafstyrelsen i riksgäldskontoret lyftas och jämte ränta,
motsvarande den ränteutgift, som genom berörda belopps öfverläm-
nande till telegrafstyrelsen förorsakades riksgäldskontoret, inom tjugu
år från första lyftningsdagen återgäldas medels afbetalning»!-, i den
mån telegrafverkets medel därtill lämnade tillgång, dock sä, att dylika
afbetalningar borde en månad förut af telegrafstyrelsen för riksgälds¬
kontoret tillkännagifvas.
Herr Jonsson: Herr talman, mina herrar! Utan att jag anser
mig kunna göra något yrkande om ändring i utskottets hemställan,
anser jag likväl lämpligt att vid detta tillfälle göra några erinringar
mot den åskådning, som ligger till grund för framställningen ifrån
vederbörande telegrafstyrelse och Kungl. Maj:t äfvensom, såvidt jag
kan finna, sedermera från statsutskottet.
Det är alldeles gifvet, att telegrafstyrelsen har utgått ifrån att
den raska utvecklingen i handel och vandel och samfärdsel, som har
rådt under de senaste åren, äfven för den närmaste framtiden skall
komma att fortfara och att med anledning däraf styrelsen har begärt
lika stort belopp för nästa år, som Riksdagen föregående år beviljade
att utgå för detta år. Jag vill dock erinra om, att erfarenheten har
gifvit något helt annat vid handen i det fall, att efter en uppåtgående
period i affärer och handel och vandel följer eu afmattande nedåt¬
gående period, hvarunder järnvägar eller dylika kommunikationsanstalter
på långt när icke tagas lika mycket i anspråk, som när allting florerar.
Vi stå uppenbarligen inför en nedåtgående period, som icke kan hjälpas,
ty den har sin naturliga gång och har äfven sin mission att fylla.
Att då under sådana förutsättningar man likafullt låter det fortgå och
icke tycks låtsas om alls att taga hänsyn till de tider, som förestå,
synes mig vara nära nog farligt ur statshushållningssynpunkt. Här
gäller det ett belopp på 5,000,000 kronor, som riksgäldskontoret under
nästa år skall ställa till telegrafstyrelsens disposition. Af dessa fem
millioner kommer eu ganska betydande del att utgå för sådan materiel,
som måste importeras, nämligen koppartråd och andra kablar, som
icke kunua tillverkas här. När man nu vet, hvilka svårigheter landet
bar att reda sig med den utländska betalningsbalansen, borde det
hafva varit på sin plats att man tagit någon hänsyn till detta och sökt
begränsa lånebeloppen mera än hvad som skett. Därtill kommer en
annan omständighet, När riksgäldskontoret skall skaffa sig medel för
att tillhandahålla vederbörande dessa belopp, så kan man icke räkna
på att för närvarande någon afsättning af obligationer inom landet
>’:o 11. 24
Lördagen den 15 Februari.
Ang. lån för kan äga ruin på annat sätt än till mycket ogynnsam kurs och kanske
vidare ut- j a]ja fa|i till ytterst begränsadt belopp. Följden blir således, att här
statens”elefon-^r man dels bereda sig på att öka den utländska skuldsättningen för
väsende, att skaffa de medel, som för ändamålet i fråga behöfvas, och därjämte
(Forts.) att man får ge ut en eller annan million i likvid till utlandet för
samma materiel som här skall begagnas. Allt detta bidrager icke att
förmildra svårigheterna, utan tvärtom att öka dem, och vill icke
Kungl. Maj:t och Riksdagen taga hänsyn till huru landet ligger i
detta fall, utan man skall fortgå på samma sätt som hittills, vill jag
lofva herrarne, att den tid snart kommer, när faran blir större än den
synes i dag.
Med hvad jag nu sagt vill jag uttala den förhoppning, att stats¬
utskottet i afseende å liknande anslag, som nu återstå att bevilja, och
Kungl. Maj:t härefter mera måtte taga hänsyn till huru i själfva
verket landet ligger i detta fall.
Ofverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren biföll
hvad utskottet g föreliggande utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 12 och 14 i denna månad
bordlagda betänkande n:o 6, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående särskild skatt å majs, använd vid
tillverkning af stärkelse.
Herr Cavalli: I afseende å föredragningen af bevillningsutskottets
betänkande n:o 6 hemställes:
att det i betänkandet omförmälda författningsförslaget föredrages
paragrafvis med slutmening och rubrik sist samt därefter utskottets
hemställan;
att, därest en eller annan del af författningsförslaget återremit¬
teras till bevillningsutskottet, detta må äga befogenhet att äfven före¬
slå de ändringar i ej återremitterade delar, som kunna äga samman¬
hang med eller anses vara en följd af återremissen;
att i afseende å nummerbeteckning af paragrafer och moment ut¬
skottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas af kamrarnas
beslut;
samt att af förslagets text ej må behöfva uppläsas andra delar än
sådana, beträffande hvilka uppläsning begäres.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall, hvarefter vid ärendets före¬
tagande till afgörande i nu beslutad ordning utskottets förslag till
författning i ämnet godkändes och utskottets i betänkandet gjorda
hemställan förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande bevillnings¬
utskottets den 12 och 14 innevarande månad bordlagda betänkande
Lördagen den 15 Februari.
25 N:o 11.
n:o 7, i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande
brännvinsförsäljningsförordning.
Inom Andra Kammaren både väckts, bland andra, följande, till
bevillningsutskottet remitterade motioner, åsyftande ändringar i gäl¬
lande förordning angående försäljning af brännvin, nämligen:
n:o 22 af herr J. J. Byström om ändring af 26 § 1 mom. i för¬
ordningen; och
n:o 183 af densamme jämte fyra andra ledamöter af kammaren
om ändring af 29 § 4 mom. i förordningen.
Punkten 1. 0m iiUMnd
af närmaste
Utskottet både i denna punkt erinrat, hurusom 26 § 1 mom. i grannar såsom
gällande förordning den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin'’®*0'- för
lydde sålunda: r“4,f
»Försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller jörsäijningr
torg.» ställe.
I förenämnda motion, n:o 22, hade herr Byström hemställt, att
Riksdagen måtte besluta, att ifrågavarande moment skulle erhålla föl¬
jande lydelse:
»Försäljningsställe, som får inrättas först sedan närmaste grannar
blifvit hörda och gifvit sitt bifall, skall vara beläget vid öppen gata,
väg eller torg.»
Utskottet hade pa anförda skäl hemställt, att förevarande motion
om ändring^ af 26 § 1 mom. brännvinsförsäljningsförordningen icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Herr von Mentzer: Det har sitt intresse att iakttaga, att ut¬
skottet här i detta betänkande upptagit särskild! två motioner, som
hafva ett gemensamt drag. Den ena motionen är den, som nu före¬
dragits, och den andra är den, som står sist i betänkandet. I den
första motionen har yrkats, att de, som bo i närheten af eu plats, där
man har afsikt att öppna en brännvinsförsäljningslokal, skola få myn¬
dighet att vägra försäljning. Man begär ro och fred åt dem så godt
som oafbrutet under veckans alla dagar. I den andra motionen be-
gäres också ro och fred, men det är endast för en eller ett par
timmar under veckan; och det är dessa önskningar herr Hammarlund
framfört. Nu vill jag allra minst i detta sammanhang yttra mig om
den sista punkten, da den icke är föredragen; men jag kan icke under¬
låta att framhålla, huruledes det är en egendomlig konsekvens af ut¬
skottet att da de, hvilkas önskningar herr Hammarlund framfört, be¬
gära ro och fred under en eller två timmar i veckan, blir det förord
för en sådan framställning, men då det begäres ordning och stillhet
för hela veckan, sa sättes det upp vissa hinder. Hindren äro visser-
ligen icke absoluta, utan det öfverlämnas till de kommunala myndig¬
heterna och Konungens befallningshafvande att afgöra i det fallet.
N:0 11. 26 Lördagen den 15 Februari.
Om tillstånd Men hvarför kan man icke fastslå i det ena som det andra fallet en
a/allmängiltig regel?
arannar såsom Utskottet bär såsom skäl i sitt utlåtande framhållit, att den para-
”'räLtZndTaf gmf, som blifvit föreslagen, skulle visa sig synnerligen svår att prak-
brännvins- tiskt tillämpa. Jag vill visst icke förneka, att motionären kanske icke
försäljnings- funnit de lyckligaste ordalagen, när han framställt sitt förslag, men
,mu- jag är fullt öfvertygad om att lagskipningen många gånger knäckt
(Forts.) svårare kasus än denna paragraf skulle komma att lägga före.
Af dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till mo¬
tionen.
Herr Heliman: Jag kan nu icke biträda herr Byströms motion,
men jag tar mig friheten att fästa vederbörandes på regeringsbänken
uppmärksamhet på ett yttrande af utskottet, som jag sannerligen
tycker det är på tiden, ätt det verkligen kommer fram och blir före¬
mål för icke blott Riksdagens utan ock regeringens uppmärksamhet.
Det var härom året — det är inte mer än fem eller sex år sedan —
då det gjordes framställning till öfverståthållarämbetet, att man måtte
få anlägga en krog alldeles bredvid Adolfs Fredriks församlings folk¬
skola och helt nära dess kyrka. Församlingen försökte göra allt den
kunde för att freda sina minderåriga medlemmar från att dagligen
hafva dessa förförande exempel för ögonen, att se den ene efter den
andre, ja ibland själfva föräldrarna, gå in på krogen. Det ingafs
petitioner från församlingen, kyrkorådet och skolrådet till Kungl.
Maj:t att, trots öfverståthällarämbetets tillstyrkande af att de, som vore
i styrelsen för brännvinsbolaget i Stockkolm, måtte få bifall till sin
framställning, denna dock, på grund af att det föreslagna stället läge
så nära eu församlings kyrka och skola, måtte afslas. Detta drabbar
icke denna regering och icke heller de närmast föregående, utan det
var på den tiden, då Boström var chef för regeringen. Han uttalade
själf personligen för mig, att han bebjärtade på det högsta de fram¬
ställningar, som gjorts af församlingsmedlemmarna, men han kunde
icke få regeringen att så behjärta den, att man vågade gå förbi öfver-
ståthållarämbetets förord. Nu har dock utskottet på sid. 3 sagt:
»Hvad åter beträffar den moraliska fara, som kan uppstå genom grann¬
skap till ett brännvinsförsäljningsställe, torde fall hafva förekommit,
då nödig varsamhet icke iakttagits vid valet af plats för sådant för¬
säljningsställe, såsom då dylikt inrättats i närheten af kyrka eller skola.»
Jag hoppas att Första Kammaren med bifall till utskottets hem¬
ställan! punkten 1 också skall förena ett bifall till motiveringen, så
att för framtiden kan här i staden undvikas den stora förförelse, som
ligger däri, att tätt bredvid eu skola anlägges en krog.
Herr Hedenlund: Jag hade knappast trott, att någon i denna
kammare skulle yrka bifall till den föreliggande motionen, ty icke ens
utskottets mest enragerade absolutister — och jag kan försäkra herrarne
att det finnes sådana — ansågo sig kunna tillstyrka hvad här yrkas,
nämligen att »försäljningsställe, som får inrättas först sedan närmaste
grannar blifvit hörda och gifvit sitt bifall, skall vara beläget vid
öppen gata, väg eller torg», utan erkände att förslaget skulle visa sig
Lördagen den 15 Februari.
27 N:o 11.
synnerligen svart att genomföra i praktiken. Inom utskottet fram- Om tillstånd
hölls också med skärpa, att den föreslagna bestämmelsen endast vore af närm“tle
ett försök att få fram ett lagförbud på omvägar, och något dylikt^""”^*^™
torde väl knappast vara lämpligt. rättande af
Hvad den senaste talaren, herr Ileumau, yttrade, bar jag tydligtvis bråmvint-
ingenting att invända emot, men tillåter mig dock att yrka bifall till för»äijnings-
utskottets bär föreliggande hemställan oförändrad. »talte.
(Forts.)
Herr Cavalli: Herr talman, mina herrar! Endast några få ord!
Den siste ärade talaren, min kamrat i bevillningsutskottet, har
redan fast kammarens uppmärksamhet därpå, att utskottets beslut i
förevarande fråga är alldeles enhälligt, trots det att utskottet bland
sina ledamöter — såsom han också framhöll •— räknar personer, om
hvilkas renlärighet ur nykterhetssynpunkt tvifvel icke kan råda. Äfven
dessa personer hafva således, som sagdt, funnit här omhandlade motion
icke vara förtjänt af uppmuntran.
Anledningen till att jag begärde ordet var egentligen närmast
att jag ville bemöta ett yttrande af herr von Mentzer, nämligen då
han beklagade, att bevillningsutskottet i sitt nu föredragna betänkande
icke tycktes hafva följt allmängiltiga regler, såsom han sade. Det
kan ju hända att den anmärkning han sålunda riktade mot bevill¬
ningsutskottet har något skäl för sig, men detta kan ju hafva sina
orsaker. Jag är icke elak af mig, men eljest skulle jag kunna säga,
att de motioner, som här föreligga, sannerligen icke heller kunna sägas
följa allmängiltiga regler; vederbörande få väl därför icke undra på
att »som man ropar i skogen, så får man svar».
Herr talman, jag anhåller om bifall till bevillningsutskottets hem¬
ställan i förevarande punkt.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med därunder
framställda yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i förevarande punkt hemställt samt vidare därpå att kammaren, med
afslag å utskottets hemställau, skulle bifalla den i ämnet väckta mo¬
tionen; och förklarades den förra propositionen, hvilken förnyades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
Funlctcn 2.
Ang. begräns¬
ning af rätten
I motionen n:o 183 hade af herr Byström jämte inedmotionärer
föreslagits, att Riksdagen ville besluta, att 29 § 4 mom. i brännvins-
försäljningsförordningen måtte få följande lydelse:
»Där särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning eller utsträckning, äger Konungens befallningshafvande
att på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats eller
kommunalnämnds hörande därom förordna, dock må utskänkningstiden
ej utsträckas längre än till kl. 12 midnatt.»
att utsträcka
tiden för
utskänkning
af brännvin.
Utskottet hade på angifua grunder hemställt, att förevarande
motion om ändring af 29 § 4 mom. brännvinsförsäljningsförordningen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
>:o 11. 28
Lördagen den 15 Februari.
Ang. begräns- Herr von Mentzer: Af såväl den massa tidningsartiklar, bvilka
"att utsträcka^11'*0 var^ synliga i denna fråga, som motionen torde kammaren
"tiden r(föra mycket väl vara inne i de skäl, som blifvit anförda till förmån för
uiskänkning motionen, flufvudskälen äro ju, såsom motionärerna kort och godt
af brännvin, framhållit, att man icke vill vara med om en klasslag, så att de s. k.
(Forts.) fina krogarna skulle få skiljas från andra krogar, och att man vill
skydda de krogbesökandes ekonomi och det allmänna hälsotillståndet.
Trots den af bevillningsutskottets aktade ordförande här nyss
gjorda antydan, att i förevarande motioner det skulle saknas allmän¬
giltighet, vågar jag vidblifva, att de af motionärerna anförda skälen
äro af så allmängiltig beskaffenhet, att de efter min uppfattning hade
bort gifva utskottet anledning att förorda motionen.
Då jag intar den ställning, åt hvilken jag sålunda velat gifva
uttryck, är det klart att jag för min del ber att få yrka bifall till
motionen.
Herr Ekman: För min del hyser jag den öfvertygelsen, att det
skulle vara gagneligt, ifall utskänkningstiden i allmänhet kunde in¬
skränkas, så att iskänkning efter klockan 12 på natten icke vore
tillåten annat än i särskilda undantagsfall: det är således ungefär
samma tanke som tagit sig uttryck i reservationen.
Jag har emellertid intet yrkande.
Herr Hedenlund: Herr talman, mina herrar! Det synes mig,
som om den föreliggande frågan ingalunda är en nykterhetssak i
egentlig mening, utan snarare eu ordningsfråga, som bör lämpa sig
efter de på respektive orter existerande vanor och öfriga förhållanden.
År den uppfattningen riktig — och nuvarande förordningar peka på
att så är fallet — då måste också stadgandena om stängningstidens
utsträckning vara elastiska, ty hvad som passar för en by eller småstad
i landsorten torde t. ex. visa sig vara synnerligen olämpligt för hufvud-
staden, hvarom senaste tidens erfarenheter nogsamt bära vittnesbörd.
Då stängningstiden alltså är en lokal fråga, torde väl också de kom¬
munala myndigheterna vara bäst skickade att afgöra, hvad förhållan¬
dena å hvarje ort kräfva, och numera torde väl knappast någon risk
förefinnas för att icke inom de kommunala myndigheterna nykterhets-
intressena skola kunna göra sig både hörda och förstådda. Mot miss¬
bruk från de kommunala myndigheternas sida utgör för öfrigt det
från Konungens befallningshafvande nödiga förordnandet en den yp¬
persta säkerhetsventil.
Såsom framgår af utskottets förevarande betänkande, sid. 13, hafva
reservanterna icke heller ansett sig böra tillstyrka motionen oförändrad,
utan hafva uttalat, att »det kan dock tänkas fall förekomma, då en
sträng tillämpning af ett sådant stadgande på vissa orter och under¬
visa förhållanden kunde anses något hårdt». De hafva också därför
inom utskottet påyrkat den hemställan, som de nu reservationsvis fram¬
lägga, nämligen
»att Riksdagen ville besluta, att 29 § 4 mom. i kungl. förord¬
ningen den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin skall hafva
följande lydelse:
Lördagen den 15 Februari.
29 N:o II
Där särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens Ang. begrans-
in sk rank ni n g eller utsträckning, äger Konungens befallningshafvande”'"? °/ råUtn
att på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats eller aU.“t,tr*cka
kommunalnämnds hörande därom förordna, dock att för tid efter kloc- ^iskänkning
kan tolf tillåtelse till utsklinkning endast medgifves festliga samkväm af brännvin.
inom lokaler, till hvilka allmänheten under tiden icke äger tillträde». (Forts.)
Ett dylika stadgande anser jag för min del vara i hög grad onödigt,
ty det skulle utmynna i just hvad som praktiseras på de allra flesta
platser i vårt land. Det torde dessutom vara farligt, ty på sådana
platser som t. ex. hufvudstaden eller därmed jämförliga orter, där
teaterföreställningar och andra förhållanden nödväudiggöra en senare
stängningstid, skulle deu föreslagna bestämmelsen vålla mycken för¬
argelse och så småningom blifva en mer eller mindre död bokstaf.
Då jag, herr talman, anser, att endast sådana restriktiva åtgärder
böra godkännas, som väcka förståelse, icke förargelse, har jag äran
yrka bifall till utskottets hemställan om afslag.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med därunder framställda yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande punkt hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle afslå utskottets hemställan och bifalla den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, hvilken upp¬
repades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkten 3.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande bevillnings¬
utskottets den 12 och 14 i denna månad bordlagda betänkande n:o 8,
i anledning af väckta motioner om skrifvelser till Kungl. Maj:t an¬
gående förbud mot försäljning af brännvin in. m.
Punkten 1. Ifrågasatt
förbud mot
I en inom Andra Kammaren af herr J. A. Jonsson i Ilökhult f"rsåljnia'J
jämte ytterligare 38 af nämnda kammares ledamöter väckt motion, af brannvln-
n:o 27, hade föreslagits, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta utreda
och för Riksdagen framlägga förslag till ett sådant reglerande af rus-
dryckshandteringen i riket, att, efter eu lämplig öfvergångstid, all
försäljning af brännvin blefve förbjuden till annat än medicinskt, tek¬
niskt eller vetenskapligt ändamål».
Utskottet hade af anförda skäl hemställt, att förevarande motion,
n:o 27, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förbud mot försäljning
af brännvin, icke måtte af Riksdagen bifallas.
?i:o 11. 30
Lördagen deu 15 Februari.
Ifrågasatt
förbud mot
försäljning
af brännvin,
(Forts.)
Herr von Mentzer: Den motion, som behandlas i nu föredragna
moment var, som kändt är, framme äfven i fjol, och bevillnings¬
utskottet bar icke brytt sig om att i sitt utlåtande väsentligen göra
något annat än åberopa hvad fjolårets bevillningsutskott anförde.
Då jag i fjol hade förmånen att söka anföra de hufvudskål, som
kunde finnas emot bevillningsutskottets utlåtande, skall jag icke trötta
herrarne med att upprepa några motskäl och skall i öfrigt också, föl¬
jande bevillningsutskottets taktik, icke bry mig om att framhålla de
nya ytterligare skäl som förvisso finnas till förmån för motionen.
Jag skall med anledning häraf inskränka mig till att endast be
att få yrka bifall till motionen.
Herr Hedenlund: Herr talman, mina herrar! Det är egent¬
ligen en både otacksam och oangenäm historia att uppträda i dessa
nykterhetsfrågor, äfven om man icke ställer sig afvisande till ganska
långt gående nykterhetskraf, ty så snart man icke blindt ansluter sig
till de allra längst gående absolutistiska sträfvandena, får man lätt
sken af att bekämpa hela nykterhetsrörelsen. För att fritaga mig från
denna misstanke ber jag att först som sist få instämma i bevillnings¬
utskottets uttalande, att »i nykterhetsfrågan så starka sociala intressen
spela in, att till motarbetande af rusdrycksmissbruket äfven restriktiva
åtgärder, som otvifvelaktigt innebära en inskränkning af den personliga
friheten i förevarande hänseende, kunna vara befogade».
Nej, det är ingalunda mot själfva nykterhetssaken jag vänder
mig! Och ej ens mot berättigade kraf på restriktiva åtgärder, utan det
är mot de hänsvmslösa öfverdrifterna inom nykterhetsrörelsen som jag
vill uttala mig,” och om någonsin öfverdrifna kraf framställts, så är
det väl i föreliggande herr Jonssons i Hökhult motiouer. Det är vis¬
serligen sant, att i desamma endast begäres en skrifvelse till Kungl.
Maj:t, men hvad är innebörden af denna skrifvelse? Jo, en hemställan
om ett totalförbud, d. v. s. en omyndighetsförklaring för hela vårt
folk, en fattigdomsförklaring, att samma vårt folk icke är tillräckligt
moraliskt starkt att själf afgöra hvad det vill förtära eller icke vill
förtära — och detta just i en tid, då nykterhetssaken dag för dag
vinner terräng och vårt folk, det får man väl ändå hoppas, tillväxer i
moralisk och sedlig kraft.
Det är möjligt, att jag har en något för ljus syn på tingen, men
jag vågar hoppas, att nykterhetssaken fortfarande såsom hittills skall
på öfvertygelsens, upplysningens och sedlighetens väg gå framåt, men
icke genom tvångsbud, och under dessa intryck yrkar jag, herr talman,
bifall till utskottets förevarande hemställan.
Herr Cavalli: Herr talman, mina herrar! Jag har icke kunnat
åhöra herr von Mentzers yttrande utan att därpå gifva svar. Han
riktade en anmärkning mot bevillningsutskottet, därför att det icke
skulle hafva kommit fram med nya skäl, hvarigenom det sökte mot-
bevisa de nya ytterligare skäl, som enligt hans uppfattning funnos,
hvilka talade för motionen. Men, mina herrar, hvad gäller frågan
nu? Jo, motionärerna säga: vår afsikt är sålunda »att väcka förslag
om införande af ett fullständigt tillverknings-, försäljnings- och import-
Lördagen den lo Februari.
31 >':o 11.
förbud sif rusdrycker». Hvad bar herr von Mentzer för nya skäl för
detta kraf, som nu år efter år upprepats?
Här gäller det principer, det gäller ytterst den stora frågan
— såsom den föregående ärade talaren uttryckte sig —, huruvida ett
helt land, ett helt folk skall förklara sig i omyndighetstillstånd eller
om det skall ha rätt att svara för sina handlingar. Mig synes som
om utskottet haft fog för sin åtgärd att skrifva af de skäl utskottet
anfört i fjol.
Mina herrar, det är sannerligen en tröttsam sak att sitta i be¬
villningsutskottet vid behandlingen af dessa nykterbetsfrågor, ty hvar
och en som icke går fullt så långt som någonsin kräfves från nykter-
hetshåll, han stämplas som fiende till nykterheten, och man generar
sig förvisso icke för att i nykterhetspressen pådyfla honom personliga
motiv för hans ord och gärningar af den art och beskatfenhet, att
motiven drabba den anonyme artikelförfattaren och icke den, som med
ansvar öppet handlar.
Herr talman! För min del har jag intet annat yrkande att göra
än om bifall till bevillningsutskottets hemställan.
Herr Wieselgren: Det har sagts åt någon af de föregående
talarne, att brännvinsförbuds utfärdande i ett land skulle bevisa det
landets omyndighetstillstånd.
Jag tror icke det är riktigt att draga den slutsatsen; ty om ett
land i detta stycke utfärdar förbudslagar och kan genomföra dem, då
säger jag, att det ger sig ett vackert bevis på att vara ett myndigt
folk eller ett folk, som vet, hvad det vill, och som också förstår att
genomföra sin vilja. Men kan hos oss försöket lyckas? Det är därpå
det hänger. Kan ett land såsom värt, där man beräknar, att folket
hvarje år utger mer äu etthundra millioner kronor för spritdrycker,
kan det landet anses ha hunnit därhän i sedlig mognad, att det är i
stånd till att icke blott besluta utan också genomföra en förbudslag?
Att förutsätta det är, vågar jag påstå, en orimlighet. Om en sådan
förbudslag utfärdades här i vårt land, skulle man ganska snart finna
— äfven dessa varmhjärtade nykterhetsifrare, som lägga fram motioner
i detta syfte år efter år — att det i grunden icke vore fråga om för¬
bud för rusdryckskonsumtion, utan att frågan inskränkte sig till, huru¬
vida man i vårt gamla Sverige ville föredraga en kontrollerad rus-
drycksförsäljning framför en okontrollerad. För närvarande hafva vi
en kontrollerad. Jag är öfvertygad, att en förbudslag skulle visa ganska
hastigt, att vi sedermera fått en okontrollerad. Ty så länge flertalet
inom folket icke hyser de uppfattningar och icke har de vanor, som
de helt afhållsamma bland nykterhetsfolket hafva, så är det alldeles
klart, att flertalet skulle anse rusdrycksförbndet som ett svårt intrång
på sina »mänskliga rättigheter», och det skulle på ett eller annat vis
skaffa sig hvad det ansåge sig hafva blifvit orättvist förnekadt af lag¬
stiftningen. Sådan har erfarenheten förut varit i vårt land, ty vi ha
haft brännvinsförbud åtskilliga gånger. Och jag vill påminnaom ett
yttrande, som jag vill minnas förekommer i ett betänkande af sekreta
handels- och manufakturdeputationen vid 1747 års riksdag, där det
sägs, att under den då tilländagångna förbudstiden saknade krögarne
Ifrågasatt
förbud mot
försäljning
af brännvin.
(Forts.)
N:o 11. 32
Lördagen den 15 Februari.
Ifrågasatt
förbud mot
försäljning
af brännvin.
(Forts.)
aldrig brännvin för dem, som ville sådant konsumera. Så skulle det
förvisso gå hädanefter också.
Det har ju funnits förbudsdistrikt i vårt land för icke så länge
sedan; och man har där gjort precis samma erfarenhet.
Det är sålunda på den grund, att vi icke ha hunnit till den sed¬
liga mognad, som skall sätta oss i stånd att kunna både besluta och
genomföra en förbudslag, som jag anser, att bevillningsutskottets afslags-
yrkande är fullkomligt befogadt; men det är icke på den grund, att
Vi genom en förbudslag, därest vi skulle kunna genomföra den, skulle
förklara oss omyndiga. Det vill jag bestrida.
Herr Cavalli: Jag begärde ordet på grund af ett yttrande af
herr Wieselgren i början åt hans anförande, men med anledning af
det slut, hvartill han kom, har jag nu ingenting att tillägga.
Herr von Mentzer: Jag hörde, huru den ärade talaren på göte-
borgsbänken anslöt sig till utskottets yrkande, under förklaringen, att
hans motiv var det, att vårt folk ännu icke står på den ståndpunkt,
att det är moget för ett sådant förbud, som det ifrågasatta, och han
åberopade därvid erfarenheten.
Äfven jag vågar i detta fall åberopa min erfarenhet.
Jag skall be att få erinra om, att det här är fråga om införande
af rusdrycksförbud successivt under tjugu år med minskning så små¬
ningom, och det är min öfvertygelse, att i stort sedt det svenska folket,
d. v. s. den del däraf, som har behof af en uppfostran i denna rikt¬
ning, under denna tid också skall kunna uppfostras.
Jag sade, att jag vågar åberopa erfarenheten. Jag vet platser,
där det förr var full brännvinsutskänkning. Hade någon dä satt i
fråga, att den borde helt och hållet indragas, så hade invånarna på
platsen rest sig och nära nog som en man svarat: sker detta, blifva
vi olyckliga, ty då få såväl vi enskilda som kommunen ekonomien
fördärfvad. En massa sådana skäl hade de då kommit med. Men så
har det inträffat, att brännvinsutskänkningen på platsen successivt in¬
skränkts. Den har inskränkts till vissa månader om året. Hvad har
man då sagt? Ja, när det nu gått eu tid, under hvilken först ut-
skänkningen endast varit tillåten vissa månader, men sedan helt och hållet
bortfallit, och någon då frågat folket på platsen: vill ni ha utskänk-
ning nu? Då har ingen velat hafva den. Man har nämligen sett, huru
välgörande och bra det verkat att icke ha någon utskänkning.
Jag har den förhoppningen, att det svenska folket i sin helhet
mycket väl skulle kunna genomgå eu sådan kurs.
Så sade generaldirektör Wieselgren, att det faktum alltid skulle
komma att stå kvar, att de, som ville ha brännvin, de komma också
att skaffa sig det trots förbud. Ja, det kan ju hända, att de gamla,
inbitna aldrig komma att lämna det, utan skaffa sig det i alla fall,
men det är den vinsten bär, att har man tagit bort brännvinet, så äro
ock de snaror, som ligga ute för de odeciderade, därmed borttagna.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med där¬
under framställda yrkanden propositioner, först på bifall till hvad ut-
Lördagen den 15 Februari. 33
skottet i förevarande utlåtande hemställt samt vidare därpå att kam¬
maren, med afslag a utskottets hemställan, skulle bifalla den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, hvilken för¬
nyades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkterna 2 och 3.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
•
Vid föredragning af bevillningsutskottets under gårdagen bord¬
lagda memorial n:o 9, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut be¬
träffande bevillningsutskottets betänkande n:o 3, i anledning af väckt
motion om ändring af gällande bestämmelser angående stämpel å ut-
nämningsbref för riddare och kommendörer af Kungl. Maj:ts ordnar,
godkändes den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.
Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran banko-
utskottets nästlidne dag bordlagda memorial n:o 2.
Hans excellens herr statsministern Lindman aflämnade Kungl.
Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående täckande af brist i
extra ordinarie anslag till uppförande af nya byggnader för armén.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts denna
dag aflämnade nådiga propositioner till Riksdagen:
1:°) angående anordnande af en särskild för fiskare afsedd för¬
säkring mot skada till följd af olycksfall;
2:o) angående statsanslag till nationalföreningen mot emigrationen;
3:o) angående anslag för deltagande i de olympiska spelen i Lon¬
don år 1908; och
4:o) angående täckande af brist i extra ordinarie anslag till upp¬
förande af nya byggnader för armén.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts
under sammanträdet aflämnade nådiga proposition till Riksdagen, i
anledning af tillägg till den a internationell konferens i Bryssel den
5 mars 1902 antagna konventionen angående beskattning af socker m. m.
N:o 11.
Första Kammarens Protokoll. N:o 11.
3
NSO 11. 34
Lördagen den 15 Februari.
Anmäldes och bordlädes:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 1. i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af §§ 7, 9, 11, 12,
28, 32, 33, 86 och 105 regeringsformen samt § 38 mom. 2 riksdags¬
ordningen ;
bevillningsutskottets betänkande, n:o 10, i anledning af väckt motion
om nedsättning af tullen å »ehopped äpples»;
lagutskottets utlåtande, n:o 6, i anledning af väckta motioner om
ändring af 8 § i förordningen angående lagfart å fång till fast egen¬
dom den 16 juni 1875 m. m.; äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 1, i anledning
af väckt motion om åtgärder för införande af förenklade bestämmelser
i fråga om anteckning i kyrkobok rörande svenskar, som från utlandet
återinflytta till Sverige.
Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst pa före¬
dragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,18 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, Ivar Haeggströms Boktr. A. B., 1908.