RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1908. Andra Kammaren. N:o 71.
Onsdagen den 27 maj.
Kl. 11 f. m.
§ 1-
Justerades protokollet för den 21 innevarande maj.
§ 2.
Ordet lämnades härefter på begäran till
Herr Wallis, som anförde: Till följd af en Riksdagens skrifvelse
af den 14 maj 1900 uppdrog Kungl. Maj:t åt medicinalstyrelsen att
låta verkställa en särskildt anordnad sakkunnig undersökning i afsikt
att utröna hela antalet sinnessjuka och sinnesslöa i riket och, så
tillförlitligt som möjligt, huru stor del af dem finge anses vara i
behof af vård å anstalt, samt att inkomma till Kungl. Maj:t med de
förslag, som af undersökningen kunde föranledas.
I sin den 8 december 1902 till Kungl. Maj:t aflämnade berättelse
om denna undersökning visar medicinalstyrelsen, att ett mycket
stort antal af de sinnessjuka inom landet icke kunna erhålla den
vård, deras tillstånd kräfver, och meddelar en plan att under loppet
af omkring 10 år genom utvidgning af redan befintliga och byggnad
af nya hospital afhjälpa denna brist. Enligt denna plan skulle för¬
slag till utvidgning af Piteå och Kristinehamns hospitaler föreläggas
Riksdagen år 1903 samt förslag till nybyggnad af Säters hospital
föreläggas Riksdagen år 1904 och af Västerviks hospital år 1906.
Denna plan har på ett i hög grad berömvärdt och sinnessjukvården
främjande sätt såväl af Kungl. Maj:t som åt Riksdagen fullföljts
med det enda undantaget att förslaget till nybyggnaden af Säters
hospital förelädes Riksdagen och af densamma gillades ett år senare
än tillämnadt var. I planen ingår, som nästa led, nybyggnad af
Östersunds hospital, hvartill förslag skulle varit förelagdt inne¬
varande års riksdag. Då det är mig bekant att fullständigt förslag
till denna nybyggnad uppgjorts af medicinalstyrelsen och den 29
sistlidne januari öfverlämnats till Kungl. Maj:t och att öfverintendents-
ämbetet afgifvit sitt yttrande om förslaget den 28 sistlidne februari,
samt af synnerligen stor vikt för sinnessjukvårdens tillfredsställande
Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 71. 1
Interpellation.
N:o 71. 2 Onsdagen den 27 Maj, f. m.
interpellation, ordnande i riket är, att afvikelse!' från den uppgjorda planen i
(Forts.) minsta möjliga mån måtte förekomma, anhåller jag vördsamt att
till herr statsrådet och chefen för civildepartementet få framställa
följande fråga:
Förefinnas säkra utsikter att förslag till uppförande af hospital
vid Östersund förelägges nästkommande års riksdag?
Denna anhållan bifölls.
Härefter yttrade:
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Ha milton:.
Herr talman, mina herrar! Jag ber att omedelbart få besvara den
gjorda interpellationen. Jag har också ansett, att det varit rätt
beklagligt, att den utveckling af hospitalsväsendet, som af Kungl.
Maj:t och Riksdagen planerats, icke blifvit fullföljd, och att icke
någon proposition rörande Östersunds hospital kunnat till inne¬
varande års riksdag framläggas.
Men förhållandet var det, att då statsverkspropositionen redan
blifvit till sitt innehåll besluten, ifrågavarande ärende ännu icke
föredragits i medicinalstyrelsen. Det var därför svårt att i stats¬
verkspropositionen göra erforderliga beräkningar i ämnet. Seder¬
mera kom, såsom herr Wallis nämnde, ärendet in till departementet
den 29 januari och, sedan det blifvit remitteradt till öfverintendents-
ämbetet, återkom det den 28 februari. Då ansåg jag verkligen,
att det var så långt gånget med Riksdagen, att jag drog mig för
att komma med denna proposition, som ju skulle inverka på budgeten.
De för förslagets genomförande beräknade kostnaderna hade i
medicinalstyrelsen blifvit upptagna till 2,900,000 kronor och blefve
efter den ökning, som öfverintendentsämbetet gjort, fixerade till
2,980,515 kronor, af hvilka medicinalstyrelsen skulle disponera 200,000
kronor för år 1909.
Därjämte var förhållandet, att samtidigt förelåg frågan om
tuberkulossjukvårdens ordnande och jag ansåg mig icke så sent böra
för Riksdagen framlägga två sådana förslag, som skulle ställa så
stora kraf på Riksdagen, och beslöt jag därför, att förslaget nu
endast skulle gälla den sistnämnda frågan. Jag ansåg det nämligen
af skäl, som ej närmare behöfva utvecklas, vara klokare att börja
med frågan om tuberkulossjukvården och låta frågan om hospitalet
i Östersund anstå.
Nu har herr Wallis frågat, huruvida jag med säkerhet kunde
lofva, att förslaget skall komma fram till nästa riksdag. Härpå
kan jag naturligtvis endast svara, att såvidt på mig ankommer och
jag kommer att hafva något med saken att göra, så skall en sådan
proposition framläggas.
Herr Wallis: På samma gång jag ber att få tacka herr stats¬
rådet och chefen för civildepartementet för det gynnsamma svar
3
N.o 71.
Onsdagen den 27 M.nj, f. m.
lian lämnat på min interpellation ber jag att ånyo få framhålla interpellation.
vikten af att (len plan, som Riksdagen antagit efter medicinal- (*orts-'
styrelsens förslag, måtte så snart som möjligt och inom den före¬
slagna tidrymden effektueras. Hittills har, som jag meddelade,
endast ett undantag ägt rum, i det att planen till Säters hospital
bort till Riksdagen inlämnas 1904, men kom först 1905. Hot gynn¬
samma inträffade emellertid, att man tog skadan igen, då nämligen
planen för Västerviks hospital i vederbörlig tid blef inlämnad. Det
skulle vara i hög grad glädjande, om det kunde ske på samma sätt
för framtiden, så att arbetet med kraft kunde bedrifvas. Det återstår
blott ett enda dylikt stort hospital, nämligen det för mälareprovinserna
afsedda, för att planen skall helt och hållet vara realiserad. Och
jag vill säga, att ifall det sker så, har i själfva verket ett mycket
stort och vackert och för svenska folket hedrande arbete därigenom
blifvit utfördt. Det är icke många folk, som kunna vara stolta
öfver att ha genomfört en sådan plan.
Herrarna minnas nog, hur det varit i forna tider, förrän denna
plan blef gillad. Det var så, att oupphörligt till Riksdagen inkommo
förslag till nya hospitals byggande, och de voro fotade uteslutande
därpå, att det var en sådan ytterlig brist på platser för de stackars
sinnessjuka, som nödvändigt behöfde hospitalsvård. Och vi tänkte,
att det aldrig skulle kunna bli något slut på eländet, då man ju
alls icke kunde veta, hur många dylika platser i själfva verket
behöfdes för vårt land. Och då genom en motion ett förslag att
på tillfredsställande sätt ordna vårt hospitalsväsende kom fram, tog
kammaren det för' att man i första rummet skulle fa utrönt, hur
många platser, som verkligen behöfdes, så att man sedan kunde
utarbeta ett förslag och därigenom en gång tillfredsställa behofvet,
Om denna plan en gång blir utförd såsom resultat af en dylik
undersökning, då har ett stort kulturellt arbete blifvit utfördt här
i landet. Och detta bör ske så snart som möjligt. Fördröjes det,
får ett motsvarande antal sjuka sina utsikter att genom rationell
vård återställas förminskade, och de, som vårdas i hemmen, komma
att där vålla bekymmer, oro och sorger.
Jag vill därför uttrycka min tacksamhet för att det nu öppnats
utsikt till att planen på möjligast korta tid skall bli realiserad.
§ 3.
Herr talmannen tillkännagaf, att enligt öfverenskommelse mellan
kamrarnas talmän gemensamma voteringar komme att anställas näst¬
kommande lördag den SO maj angående de voteringspropositioner,
som då vore af båda kamrarna godkända.
§ 4.
Föredrogs statsutskottets memorial, n:o 180, i anledning af
kamrarnas skiljaktiga beslut i frågor rörande anslag under riks-
statens tionde hufvudtitel.
N:o 71.
• Om extra
lönetillägg åt
en del tjänste¬
män och
betjänte m. in.
i Onsdagen den 27 Maj, f. m.
Punkterna l:o)—7:o).
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
Punkten 8:o).
Lades till handlingarna.
§ 5.
Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets memorial och
utlåtande n:is 182 och 183 samt första särskilda utskottets me¬
morial n:o 9.
§ 6.
Till afgörande förelåg statsutskottets utlåtande, n:o 12, angående
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra, tredje, fjärde,
femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarna gjorda fram¬
ställningar om anslag för beredande af extra lönetillägg för år 1908
åt en del tjänstemän och betjänte m. m.
I den af Kungl. Maj:t till Riksdagen den 14 januari innevarande
år aflåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och behof
hade Kungl. Maj:t föreslagit, att till beredande i enlighet med de i
statsrådsprotokollet öfver finansärenden för den 13 i samma månad
angifna grunder, af extra lönetillägg för innevarande år åt en del
tjänstemän och betjänte å extra stat för år 1909 måtte anvisas
såsom förslagsanslag under andra till och med nionde hufvudtitlarna
vissa angifna belopp.
Tillika hade Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under femte
hufvudtiteln, punkten 43, föreslagit Riksdagen att medgifva, att
extra lönetillägg, i enlighet med nyssberörda grunder, finge för år
1908 utgå till tjänstemän och vaktmästare vid flottans pensions¬
kassa.
Utskottet hemställde,
I) att Riksdagen måtte, i anledning af hvad Kungl. Maj:t under
2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 och 9 hufvudtitlarne föreslagit i fråga om be¬
viljande af anslag för beredande af extra lönetillägg för innevarande
år åt en del tjänstemän och betjänte inom de olika departementen
jämte därtill hörande ämbetsverk, kårer och stater, under nedan-
nämnda hufvudtitlar på extra stat för år 1909 anvisa särskilda
förslagsanslag till följande belopp, nämligen:
under andra
|
hufvudtiteln kronor 130,000: —
|
„ tredje
|
11
|
„ 11,500: —
|
„ fjärde
|
|
9,000: —
|
„ femte
|
11
|
„ 22,200: —
|
„ sjätte
|
11
|
„ 440,000: -
|
N:o 71.
Onsdagen den 27 Maj, f. in. 5
under sjunde hufvudtiteln kronor 119,000: —
„ åttonde ,, 90,000: —
„ nionde „ ,, 115,000: —
att utbetalas med iakttagande, att för beräknande af extra löne¬
tillägg skulle gälla följande grunder:
l:o) Extra lönetillägg utgår, där ej sådant fall är för handen,
som under 2:o) sägs,
till tjänsteman, hvilkens tjänstgöring är förlagd till hufvudstaden,
med 15 procent å kontant aflöning, dock icke i något fäll med högre
belopp än 1,000 kronor, och
till tjänsteman, hvilkens tjänstgöring är förlagd till annan ort,
med 12 procent å kontant aflöning, dock icke i något fall till högre
belopp än 800 kronor, samt,
i hvad angår betjänte, med 25 procent å kontant aflöning, om
tjänstgöringen är förlagd till hufvudstaden, men eljest med 20 procent
å sådan aflöning.
2:o) Ingår i afiöningen bostads- eller boställsförmån in natura,
skall det enligt nästföregående moment beräknade lönetillägget minskas
med ett belopp, motsvarande 10 procent af de kontanta aflönings-
förmåner, hvarå tillägget beräknats.
3:o) Från åtnjutande af extra lönetillägg undantagas, förutom
häradshödingarna,
a) de tjänstemän, hvilkas aflöningsförmåner af statstjänst för
innevarande år uppgår till högre belopp än 8,500 kronor;
b) de tjänstinnehafvare, hvilkas inkomster af arbete, det extra
lönetillägget oberälcnadt, under år 1907 af vederbörande taxerings¬
myndigheter uppskattats till högre belopp än 8,500 kronor;
c) de tjänstinnehafvare, hvilkas aflöningsförmåner vid 1901,
1902, 1903, 1904, 1905, 1906 eller 1907 årens riksdagar ny- eller
omreglerats efter andra grunder än dem, som följts vid de äldre
staternas fastställande.
4:o) Extra lönetillägg må allenast tilläggas tjänstemän och
betjänte, hvilkas aflöning blifvit af Konung och Riksdag till siffran
bestämd eller eljest utgår efter af Riksdagen pröfvade grunder.
5:o) Extra lönetillägg beräknas endast å aflöningsförmåner,
hvilka utgå af statsmedel. Där aflöning bestrides dels af statsmedel,
dels ock af andra medel, beräknas extra lönetillägg endast å den del
däraf, som utgår af statsmedel, dock att åt lärare och tjänstemän
vid universiteten extra lönetillägg må beräknas å hela det belopp,
hvartill afiöningen blifvit, på sätt i nästföregående moment sägs,
bestämd att minst uppgå, utan afseende därå att till bestridande af
universitetens utgifter användas jämväl andra medel än statsmedel.
6:o) Extra lönetillägg beräknas å följande slag af aflönings¬
förmåner:
lön;
tjänstgöringspenningar, däri inberäknadt häradsskrifvare till¬
kommande tillägg till deras fasta tjänstgöringspenningar;
kontant bostads- och inkvarteringsersättning;
arfvode;
Om extra
lönetillägg åt
eu del tjänster
män och
betjänte m. in.
(Forts.)
N:o 71.
C
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
Om extra
lönetillägg åt
en del tjänste¬
män och
hetjänte ro. ro.
(Forts.)
med lön likställdt lönetillägg; samt
dagaflöning vid flottan.
7:o) Extra lönetillägg till den, som af statens medel åtnjuter
lön eller arfvode för två eller flera befattningar, utgår endast föl¬
en af dessa, nämligen för den, som medför högsta aflöningen, eller,
därest denna på mer än ett ställe är lika, för den af dem, till
hvilken han först blifvit befordrad; samt
8:o) Extra lönetillägget anses tillhöra lönen.
II) att extra lönetillägg i enlighet med de af utskottet före¬
slagna grunder jämväl må för innevarande år utgå till tjänstemän
och vaktmästare vid flottans pensionskassa.
Vid utlåtandet var fogad reservation af herrar vice talmannen
Pehrson, Persson i Stallerhult, Persson i Tallberg, Sjö, Odqvist,
Wiklund, Larsson i Lund, Pehrsson i Åkarp och Johansson i Aflösa,
hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,
I) att Eiksdagen måtte, i anledning af hvad Kungl. Maj:t under
2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 och 9 hufvudtitlarna föreslagit i fråga om be¬
viljande af anslag för beredande af extra lönetillägg för innevarande
år åt en del tjänstemän och betjänte inom de olika departementen
jämte därtill hörande ämbetsverk, kårer och stater, under nedan-
nämnda hufvudtitlar på extra stat för år 1909 anvisa särskilda
förslagsanslag till följande belopp, nämligen:
under andra hufvudtiteln kronor
„ tredje
att
fjärde
femte
sjätte
sjunde
åttonde
nionde
utbetalas med iakttagande,
att
90,000: —
8,000: —
6.000: —
15,000: —
„ 300,000: —
„ 80,000: —
,, 60,000: —
„ 78,000: —
för beräknande af extra löne¬
tillägg skulle gälla följande grunder:
l:o) Extra lönetillägg utgår, där ej sådant fall är för handen,
som under 2:o) sägs, med 10 procent till tjänsteman och 20 procent
till betjänte, beräknadt å kontant aflöning, dock icke i något fall
med högre belopp än 500 kronor.
2:o) Ingår i aflöningen bostads- eller boställsförmån in natura,
skall det enligt nästföregående moment beräknade lönetillägget min¬
skas med ett belopp, motsvarande 10 procent af de kontanta aflönings-
förmåner, hvarå tillägget beräknats.
3:o) Från åtnjutande af extra lönetillägg undantagas, förutom
häradshöfdingarna,
a) de tjänstemän, hvilkas aflöningsförmåner af statstjänst för
innevarande år uppgå till högre belopp än 7,000 kronor;
b) de tjänstinnehafvare, hvilkas inkomster af arbete, det extra
lönetillägget oberäknadt, under år 1907 af vederbörande taxerings¬
myndigheter uppskattats till högre belopp än 7,000 kronor;
Onsdagen den 27 Maj, f. in.
c) de tjiinstinneliafvare, hvilkas aflöningsförmåner vid 1901,
1902, 1903, 1904, 1905, 1906 eller 1907 årens riksdagar ny- eller
omreglerats efter andra grunder än dom, som följts vid de äldre
staternas fastställande. ..... , ,
4- o) Extra lönetillägg må allenast tilläggas tjänsteman och be¬
tjente, hvilkas aflöning blifvit af Konung och Riksdag till siffran
bestämd eller eljest utgår efter af Riksdagen pröfvade grunder.
5- o) Extra lönetillägg beräknas endast å aflöningsförmåner, hvitna
utgå af statsmedel. Där aflöning bestrides dels af statsmedel, dels
ock af andra medel, beräknas extra lönetillägg endast a den del
deraf, som utgår af statsmedel, dock att åt lärare och tjänsteman
vid universiteten extra lönetillägg må beräknas a hela det belopp,
hvartill afiöningen blifvit, på sätt i nästföregående moment sags,
bestämd att minst uppgå, utan afseende därå att till bestridande åt
universitetens utgifter användas jämväl andra medel än statsmedel.
6:o) Extra lönetillägg beräknas å följande slag af aflönings¬
förmåner:
tjänstgöringspenningar, däri inberäknadt häradsskrifvare till¬
kommande tillägg till deras fasta tjänstgöringspenningar,
kontant bostads- och inkvarteringsersättning;
arfvode;
med lön likställdt lönetillägg; samt
dagaflöning vid flottan. , . ,, . ,
7-o) Extra lönetillägg till den, som af statens medel åtnjuter
lön eller arfvode för två eller flera befattningar, utgår endast för
en af dessa, nämligen för den, som medför högsta aflönmgen, eller,
därest denna på mer än ett ställe är lika, for den af dem, till
hvilken han först blifvit befordrad; samt
8:o) Extra lönetillägget anses tillhöra lönen.
II) att extra lönetillägg i enlighet med de af utskottet föreslagna
grunder jämväl må för innevarande år utgå till tjänstemän och vakt¬
mästare vid flottans pensionskassa.
Sedan till en början afd. I) föredragits, begärdes ordet af:
Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag vill
inskränka mig till att med hemställan om afslag a Kung! Maj:ts
framställning och utskottets därpa grundade hemställan yrka bifall
till den vid "utlåtandet fogade reservationen.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz: Så
länge de nu pågående löneregleringarna icke hade paborjats och
grunderna för de nya lönerna icke blifvit fastslagna, var det he
naturligt, att Riksdagen vid beviljandet af de dyrtidstdlagg,som nu
under flera år utgått och som befunnits vara af beskaffenhet att
böra utgå, hållit sig till en tämligen låg siffra. Det fanns ju sai-
skildt två skäl till ett sådant tillvägagångssätt; det ena var det,
.att man, innan grunderna för de nya lönebeloppen blifvit fastsitta,
N:0 71.
Om extra
lönetillägg åt
eu del tjänste¬
män och
he tjänte m. m.
(Forts.)
N:o 71.
8
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
lönetillägg11 åt Jfke ''i’10 före§riPa Riksdagens handlingsfrihet i det afseende!, och
en del tjänste- det andra var den omständigheten, som spelade in, att man möjligen
■ ■ hoppades, att de dyra tiderna icke alltid skulle blifva beståndande,
Uran mni lnrm n*o fillKol-rrv T 11 *11 « , . . . -
män och x i. / — —j - •• xvu v unuiu orvuxiu um vtt ut)SLclllUäQÖG
betjänte m. m. utan möjligen gå tillbaka, I alla fall ville man afvakta tiden och
QA Till huru n+xr/a/iH mn-nr,
(Forts.)
# o ------——" ■
se till huru utvecklingen blek
Emellertid^ befanns det vid löneregleringarnas verkställande, att
det jar omöjligt att tänka sig en tillbakagång af de dyra tiderna.
och därför lades också de nya lönerna an efter eu väsentligt höo-re
mattstock. ° °
„ I propositionen i fjol angående lönereglering för statskontoret
framhölls det och konstaterades, att lefnadskostnadernas stegring
åtminstone i hufvudstaden uppgått till allra minst 25 procent Och
sedan dess kan man icke tala om att do gått ned. Jag tror i alla
händelser att den angifna siffran är eu minimisiffra. Riksdagen erkände-
detsamma i den skrifvelse, hvarmed Riksdagen för Kungl. Maj:t
anmälde sig hafva godkänt löneregleringen för statskontoret.
Det måste således anses vara erkändt, att en löneförhöjning
af ungefär den omfattningen är af omständigheterna absolut påkalla^
Under sådana förhållanden har ju läget blifvit ett helt annat.
Den omständigheten att det ena verket icke hunnit att få sin stat
omlagd efter de nya metoderna, kan icke på något sätt och vis
fata, det se ut som en akt af rättvisa, att man icke låter, i den
man sadant är möjligt, genom provisoriska åtgärder ämbetsmän och
tjänstemän i dessa verk bli likställda med dem. som utan sin egen
förskyllan kommit i det lyckliga läget, att de fatt sina löner om¬
lagda efter mera tidsenliga former. Det har därför synts Kun°l
Maj:t som eu fordran af oafvislig rättvisa att här söka åttio
mycket som möjligt utjämna olikställigheten mellan dem. som tillhöra
reglerade verk och dem, som stå utanför. Det har icke funnits
något som helst skal, att man skulle låta dem befinna sig i en så
mycket sämre ställning, som de utan ändring af nuvarande förhål¬
landen skulle komma att befinna sig i.
Vid bestämmandet af detta extra lönetillägg har man haft att
taga hänsyn till två saker. Den första är, att det pensionsbidra°-
som enligt pensionslagen skulle utgå för de tjänstemän, som fått
sina löner reglerade, är en utgift, som de. som stå kvar på de
gamla staterna, icke behöfva erlägga för sin pensionering. Sålunda
maste så ställas, att summan af lönen å den gamla staten och det
extra lönetillägget understiger den nya statens lönebelopp med åt¬
minstone ett belopp motsvarande pensionsafgiften.
Den andra omständigheten är, att man också måste taga hän¬
syn till ortstillagget.. Man får naturligtvis vara mycket aktsam, så
att man genom provisoriska åtgärder icke skapar en situation, som
mi förmånligare eller lika förmånlig för vederbörande löntagare
l0I?o„en,kan bli efter en slutgiltig reglering af ämbetsverkens löne¬
förhållanden. Ortstilläggen, hvilka vid löneregleringen för ämbets-
verken i fjol fastslogos såsom något rättvist på grund af olikheten
mellan hufvudstaden och landsorten, spela härvid en ganska stor roll.
Man har sålunda måst taga hänsyn till dessa båda faktorer, på det
Onsdagen den 27 Maj, f. u>.
1)
N:o 71.
att det icke skulle kunna sägas, att tjänstemännen genom det extra 0m e*lr‘\
lönetillägget skulle få det bättre än i framtiden. De beräkningar,
som man därvid utgått från, ha visat, att man för lmfvudstaden män och
skulle kunnat föreslå lönetilläggen till och med högre än Kungl. hd jänta m. m.
Maj:t gjort utan att behöfva befara, att vid framtida lönereglering (Forts.)
förhållandena icke skulle bli ändå förmånligare. Men då man måst
räkna med att i landsorten ortstillägg icke skulle komma i fråga,
och för att skillnaden i afseende på det extra lönetillägget mellan
tjänstemän i landsorten och i lmfvudstaden icke skulle bli för stor,
så satte man något ned lönetillägget för tjänstemän i den senare.
Att en skillnad måste förefinnas betingas af förhållandenas natur
och är en klar konsekvens af de regler, som Riksdagen i fjol fast¬
slog. Nu har emellertid inträffat, att, efter det att donna proposi¬
tion framlades, proposition framlagts angående reglering af lands¬
statens löneförhållanden, och därvid har det befunnits, att de nya
lönerna ha där föreslagits stegrade icke procentvis utan olika på
ett ställe i jämförelse med ett annat. På det sättet skulle det kunna
inträffa, att, om detta extra lönetillägg skulle medgifvas, på ett
eller annat ställe lönetillägget plus nuvarande löneförmåner skulle
bli högre, än lönen skulle bli efter löneregleringen. Med anledning
häraf har utskottet uttalat, att dessa tjänstinnehafvare »icke i
något fall må åtnjuta det extra lönetillägg, hvarom här är fråga,
till högre belopp än att lönetillägget jämte öfriga tjänstinnehafvaren
tillkommande löneförmåner af det slag, hvarå lönetillägget skall
beräknas, motsvara de enligt den föreslagna nya lönestaten honom
tillkommande löneförmåner af enahanda slag, efter afdrag af det
bidrag till kostnaden för tjänstemännens pensionering af statsmedel,
som enligt gällande föreskrifter på grund af omregleringen må åligga
honom att vidkännas».
Jag har för min del icke alls något emot ett sådant uttalande
utan anser till och med, att det skulle vara förmånligt, om detta
uttalande kommit in i klämmen.
Nu ha emellertid reservanterna icke velat medgifva någon höj¬
ning af det hittills utgående dyrtidstillägget. Visserligen har i af¬
seende å en del tjänstemän någon liten förhöjning föreslagits. Men
denna förhöjning synes mig vara af så ofantligt ringa innebörd, att
man verkligen icke; med hänsyn, tagen till sådana omständigheter
som dem, jag nyss tillåtit mig framhålla, kan finna det vara det
rätta, billiga och riktiga mot dem, det gäller, att stanna vid en så
tilltagen förhöjning. Det är, som sagdt, Riksdagen, som fastslagit
som riktigt och rättvist, att förhöjningen vid de definitiva löne¬
regleringarna skulle bestämmas till i medeltal 25 procent, och att
då säga, att ett extra lönetillägg af 10 procent vore tillräckligt,
synes mig icke numera vara hållbart. Att ett sådant beslut icke
gärna kan framkalla annat än ett missmod, som jag för min del
icke kan finna vara alldeles obefogadt, hos dem, som drabbas häraf,
ligger i sakens natur. De äro lika medvetna om sitt ansvar som
statsämbetsmän och sköta sina åligganden lika samvetsgrant som
deras mera välsituerade kamrater, Indika genom Riksdagen fått sina
N:o 7!.
10
Om extra
lönetillägg åt
en del tjänste¬
män och
betjänte m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 27 Mai. f. in.
löner förhöjda. För somliga af dem kommer detta att bli så myek&t
mera kännbart, som det måhända för dem kommer att dröja ganska
länge, innan en genomgripande lönereglering kan äga rum. Detta
torde särskildt blifva förhållandet med det säkerligen icke minst
viktiga verkets tjänstemän, nämligen Kung!. Maj:ts kansli. På grund
af de på dagordningen stående frågorna om omläggning af departe¬
mentsindelningen, hvilka ju föra grundlagsändring med sig. torde
det bli svårt, om icke omöjligt att genomföra en lönereglering annat
än i samband med dessa frågors lösning. Åtminstone föreställer jag
mig, att Riksdagen med den uppfattning om dessa saker, som den
alltid tillförene haft, icke kommer att fastställa någon lönereglering,
innan förhållandena blifvit ordnade för det verk, som löneregleringen
gäller. Under sådana omständigheter skulle kansliråden och byrå¬
cheferna, som bekläda ett bland de allra viktigaste ämbetena inom
statsförvaltningen och som sitta med en aflöning, som för närvarande
utgör 6,400 kronor och med ålderstillägg 7,000 kronor, enligt utskottets
förslag, erhålla ett lönetillägg af 500 kronor, hvarigenom lönen skulle
uppgå till resp. 6,900 och 7,500 kronor. Går jag till de med dem
likställda ämbetsmän, sådana som statskommissarierna i statskontoret,
finner jag, att de genom Riksdagens beslut erhållit en begynnelselön
af 8,100 kronor och en slutlön af 8,700 kronor. Om man därifrån
drager pensionsafgifter, som gå till något öfver 300 kronor, så blir
det i alla händelser en skillnad på omkring 900 kronor i aflöningen
mellan kansliråden å ena sidan och exempelvis statskommissarierna,
kammarrättsråden och kammarråden å den andra, då val äfven de
sistnämnda om en liten stund få sin aflöning fastställd enligt de nya
grunderna. Det synes mig icke endast vara obilligt mot dessa
tjänstemän, som icke ha mindre af dagens tunga och hetta att bära
än dessa af mig omnämnda tjänstemän, utan det kan såväl på när¬
mast ifrågavarande område som på andra verk, där förhållandena
äro likartade, verka till men, till fara för en lämplig rekrytering
af arbetskrafterna.
Jag tror därför, att både rättvisa mot vederbörande individer
och riktig hänsyn till det allmänna bästa fordra, att man går längre,
än hvad reservanterna här velat. Jag kan för min del icke finna
annat än att Kungl. Maj:t haft goda skäl att föreslå förhöjningen
ända upp till 10,000 kronor, såsom skett. Då Riksdagen vid regle¬
ringen af aflöningen inom ämbetsverken höjt aflöningen jämväl för
cheferna, och då här är fråga om att provisoriskt likställa de icke
reglerade ämbetsverkens aflöningsförhållanden med dessa, finnes icke
någon anledning att undantaga cheferna. Emellertid har utskottet
gjort det, och då det i praktiken icke torde komma att utöfva allt¬
för stor inverkan, så skall jag naturligtvis finna mig i denna in¬
skränkning, men jag ber att på det enträgnaste få anhålla, att
Riksdagen ville både ur rättvisans och den allmänna välfärdens
synpunkt gifva sitt bifall till hvad utskottet föreslagit. Den jäm¬
förelsevis obetydliga besparing, som antagandet af reservanternas
förslag i förhållande till ett bifall till utskottets skulle framkalla,
11
N:o 71.
Onsdagen den 27 Maj, 1. in.
är enligt mitt sätt att so af försvinnande betydelse i jämförelse ^^aiägg*åt
med hvad man riskerar genom att icke ga med pa utskottets förslag. ^ tjänste¬
män och
Herr Hammarlund: Herr talman! Med anslutning till det idjäntem. m.
anförande, som vi nyss hörde från statsradsbänken, skall jag be att ( 01
få framställa ett formligt förslag om tillägg till utskottets hem¬
ställan i den föredragna punkten. Nederst på sidan 21 och öfverst
på sidan 22 gör utskottet ett uttalande angående de tjänstemän,
livilkas löner i år blifvit reglerade. Detta uttalande är gjordt sär¬
skild! med tanke på landssekreterare och landskamrerare. till före-
byagande af allt missförstånd torde, på sätt herr statsrådet framhöll,
vara riktigast, att detta kommer in i Riksdagens beslut, hvarför
jag hemställer att efter momentet 8:o) sist under punkten I) insattes
följande mening, som alldeles öfverensstämmer med hvad utskottet
uttalat i motiveringen: ^ „ , ...
»Härvid skall iakttagas, att tjänstinnehafvare, beträffande hvilkens
löneförmåner 1908 års riksdag besluti t ny- eller omreglenng efter
andra grunder än dem, som blifvit följda vid de äldre staternas fast¬
ställande. icke i något fall ma åtnjuta extra lönetillägg till högre
beloop, än att lönetillägget jämte öfriga jjänstinnehafvaren till¬
kommande löneförmåner af det slag, hvarå lönetillägget skall be¬
räknas, motsvara de enligt den beslutade nya lönestaten honom
tillkommando löneförmåner af enahanda slag efter afdrag åt det
bidrag till kostnaden för tjänstemännens pensionering af statsmedel,
som enligt gällande föreskrifter på grund af ornreglerrngen ma alrgga
honom att vidkännas.» ....
För min del har jag i utskotttet vant med om majoritetens
förslag. Det har förefallit mig. som skulle det bli en alltför otill¬
fredsställande lösning af frågan, om man skulle gå med pa det,
förslag, som här framställts af reservanterna, detta särskild! med
hänsyn till de stegrade lefnadskostnaderna och de löneregleringar,
som för andra tjänstemän under de senaste åren blifvit vidtagna.
Jag hemställer under sådana förhållanden om bifall till utskottets
förslag med det af mig nu gjorda tillägget.
Herr Höjer: Vid genomläsningen af de högt ärade reservanternas
reservation föll det mig i tankarna ett bibelspråk, som, om jag icke
missminner mig, lyder ungefär sålunda: »Den som imcket häfver,
honom skall mera gifvet varda; men den som intet häfver, tran
honom skall ock tagas det lian häfver». Det vill såga: fullt sa
långt hafva herrar reservanter icke gått; men de hafva alldeles
direkt sagt, att de som litet hafva, de skola icke få ett enda öre
mer än de för närvarande hafva. .. ... .... , ,
Skulle reservationen gå igenom, sa skulle nämligen förhållandet
blifva exempelvis det, att den lycklige statstjänare, som åtnjuter
6.000 kronor i lön, han får enligt reservationen ett extra lönetillägg
på 500 kronor — och det kan ju synas vara vackert nog, ehuru
jag för min del finner, att det är för litet — men gå vi sa till
första gradens tjänstemän, till dem som olyckligtvis hafva endast
N:o 71.
12
Onsdagen den 27 Maj, f. in.
lönetillägg1 åt Ä ^onor .Y^■ f “ vi' att en sädan tjänsteman, enligt reser-
ea del tjänste- ,. , s toislag, icke far ett öre mer än han för närvarande har
män och nvad har han da för närvarande? Jo, sin lön på 3,000 kronor och
rtlTim' fyrtidstiUagg på 300 kronor, alltså tillsammans 3,300 kronor.
?nnn ha“i ef.1'St reservanternas förslag? Jo, sin lön på
o,000 kiönor, dyrtidstillagget faller bort, och han får i stället ett
extra lönetillägg på 300 kronor. Således blifva hans inkomster
precis lika störa, som de varit förut. Jag kan icke finna, att detta
ai riktigt och med billighet och rättvisa öfverensstämmande.
Jag får bekänna, att när jag först läste reservationen, jag icke
trodde mina ögon. Jag trodde, att det hade händt de ärade reser¬
vanterna samma malör, som för ett par tusen år sedan hände den
gamle hedervärde fader Homerus, nämligen att han tog sig för att
slumra in, då han hade bort vara vaken. Det synes mig, att de
arade reservanterna, hvilkas billighet och rättvisa jag icke vill draga
1 tvifvelsmål, skola vid närmare eftersinnande finna, att det vant
orimligt åt dem att komma med ett sådant förslag som deras,
ilade jag suttit i statsutskottet, så får jag uppriktigt bekänna, att
om jag icke hade kunnat gå Kung!. Maj:ts önskningar till mötes
och oka pa pa bada hållen, både för de stora och för de små, då hade
jag ökat på för de små och låtit de störa vara. »
... ^ ^ . öfrig t synes, som om de högt ärade reservanternas hem-
stallan vittnade därom, att de icke i likhet med Kungl. Majrt haft
ick för en erfarenhet, som är alldeles ovederlägglig, den nämligen
att just pa grund af do existerande löneförhållandena tilloppet till
statstjänsten minskas dag för dag. och att det är ordagrant sant
livad Jyungl. Majrt anfört i sin motivering till propositionen, näm¬
ligen att vi nu dagligdags hafva ganska svårt inom de i Stockholm
förladda ämbetsverken att få vikarier vid inträffande semestrar eller
sjukdomsfall.
Lika litet hafva reservanterna fäst uppmärksamhet vid det
otörnekhga faktum, att det under de senare åren pågått en flykt
åt tjänstemän i alla grader från statstjänsten till enskild tjänst, på
den grund naturligtvis att de enskilda företagen ofta nog hafva råd
att betala sina tjänare afsevärdt mer än hvad staten har råd att
betala sina. Om staten icke kan i sina löneprestationer täfla med
de stora bolagen, så bör. synes mig, staten gå ända till yttersta
gransen af hvad den kan och af hvad som är öfverensstäinmande
med rättvisa och billighet.
j grund af hvad jag anfört, och då jag, som sagdt, icke anser,
att det lyckats reservanterna att träffa den rätta punkten för billig-
het och rättvisa, så ber jag, herr talman, att få ansluta mig till
utskottets förslag och yrka afslag å den vid utlåtandet fogade
reservationen.
Herr Persson i Stallerhult: Det bibelspråk, som den föregående
talaren använde, det har icke tillämpning här på reservationen; ty
vi reservanter hafva icke tagit ifrån någon ett enda öre, såsom han
antydde. Tvärtom hafva reservanterna nu, i olikhet med hvad som
N:0 71.
Onsdagen den 27 Mnj, t', in.
vid föregående års riksdag beslutades, höjt det s. k. dyrtidstillägget, lä^fit^tru Af
fastän reservanterna gifvit det samma namn, som Kungl. Maj:t an- tjännte-
viindt, nämligen extra lönetillägg; men det inverkar ju icke på själfva „ci,
saken. bcljänte in. m.
Då dyrtidstilläggen började att införas, så utgick man ifrån 500 (1 orts-l
kronor såsom högsta belopp för dyrtidstillägget samt från 7,000
kronor såsom högsta aflöning, hvarå dyrtidstillägg skulle beviljas.
1905 års riksdag nedsatte detta dyrtidstillägg, så att det kom att
utgå med högst 300 kronor till och med 5,000 kronors aflönings-
förmåner; och i fjol, när Kungl. Maj:t föreläde Riksdagen sin propo¬
sition om dyrtidstillägg, så innehöll denna för tjänstemännen samma
förslag, d. v. s. 300 kronors maximum för dyrtidstillägget och 5,000
aflöningsmaximum, och blot' detta förslag äfven af Riksdagen bifallet.
Nu hafva reservanterna återfört ifrågavarande maxima till deras
ursprungliga belopp, 500 resp. 7.000 kronor. Reservanterna hafva
alltså ökat högsta beloppet för det extra lönetillägget med 200 kronor
samt flyttat upp gränsen för dem, som skulle erhålla dylikt tillägg,
från 5^000 kronor till 7,000 kronor. Kan man då säga, att reser¬
vanterna hafva tagit något ifrån någon? .lag tror, att detta är en
beskyllning mot reservanterna, som talaren gärna hade kunnat be¬
spara sig.
Nu är det visserligen sant, att utskottet har föreslagit, att det
skulle bli samma villkor för åtnjutande af detta extra lönetillägg
som de, Indika äro gällande i fråga om de nya aflöningarna på åt¬
skilliga stater, som under den senare tiden blifvit reglerade. Men
hvad har man. för garantier härför V Inga alls. Det går väl icke
för sig att utan vidare sätta samma villkor som för de ny regi era de
verken. Om man t. ex. tänker på tiden för tjänstgöring å tjänste¬
rummet, inte kan man väl utan vidare utsträcka den till 6 timmar
dagligen. Man vet ju icke. om alla behöfva tjänstgöra så länge
eller om arbetsmaterialet räcker till för så lång tjänstgöringstid.
Jag tror att herrarna här gifvit sig in på en väg, som man gör
klokast uti att icke beträda.
Nu säger man. att syftet med detta extra lönetillägg är, att i
möjligaste mån utjämna den skiljaktighet i löneförmåner, som eljest
kommer att göra sig gällande mellan de oreglerade verken och de
verk, där löneregleringar under den senare tiden blifvit genomförda.
Men, mina herrar, de enda oreglerade ämbetsverk, hvilkas nya stater
i år blifvit tillämpade, äro statskontoret och arméförvaltningen. Alla
de andra stater, livilka i år blifvit reglerade, de träda ju först nästa
år i kraft: men det lönetillägg, hvarom det nu är fråga, det afser
ju innevarande år. Således kan man icke behöfva att af denna
anledning trösta de oreglerade verkens tjänstemän och säga till dem:
»ja, det är ledsamt, att I nu skola få vänta så länge på det extra
lönetillägget som till nästa år; därför skola vi i år höja det till
1,000 kronor.» Jag tror, som sagd!, icke, att man behöfver göra
det. Sätter man det extra lönetillägget till 500 kronor, såsom reser¬
vanterna gjort, då tycker jag, att man visat tillmötesgående. Det
kan mot detta visserligen svaras, att man i fjol reglerade järnvägs-
N:o 7!.
14
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
Om extra, och telegrafstaterna. Men de båda staterna får man icke jämföra
enäeltjänstc- mecl öfriSa state.r- jJe verken voro ju så säregna, det var s. k.
män och affärsverk, som icke kunna jämföras med andra. Dem får man
hetjänte m. m. således lämna ur räkningen. Jag tror emellertid i alla fall att, om
(Forts.) ett lönetillägg för detta år beviljas med högst 500 kronor, såsom
reservanterna föreslagit, så bör man därmed hafva visat, att man
åtminstone i någon mån velat höja det nu utgående dyrtidstillägget.
Nu har utskottet för tjänstemännen nedsatt det belopp, hvarå
extra lönetillägg må beräknas, från 10,000 kronor till 8,500 kronor.
Jag tror icke, att jag går grannlagenheten för nära, om jag säger,
huru denna siffra kom till. Man har inom utskottet uträknat att
emellan 10,000 kr. och 8,500 kronor träffas ingen af de tjänstemän,
som det här gäller, enär de enligt inhämtade upplysningar hafva så
stora inkomster, att de icke kunna få något lönetillägg.
Jag tror, som sagdt, att reservanterna i hvarje fäll visat, att
de äro benägna att, intill dess att lönestaterna för de återstående
ämbetsverken hunnit att regleras, höja det extra lönetillägget, för att
därmed visa, att man vill höja lönerna äfven på de områden som
ännu icke äro reglerade. Men att nu höja lönetillägget till 1,000
kronor, det få väl herrarna medgifva att det skulle kunna vålla
svårigheter, när det sedan gäller att reglera vederbörande stat. Om
det nämligen då befinnes, att en eller annan tjänsteman nu fått mera
än hvad han skulle få efter den nya löneregleringen, då får man
till denne tjänsteman utbetala särskilt lönetillägg, så länge som
han innehar tjänsten. Ty det går väl icke an att ge honom mindre.
Det säges visserligen, att han icke genom det extra lönetillägget
skall få mera än hvad den reglerade aflöningen skulle utgöra. Ja,
det kan man säga i fråga om de stater, som nu äro reglerade, tv
där vet man det blifvande aflöningsbeloppet; men i fråga om de
stater, som ännu icke äro reglerade, vet man icke, hvilket belopp-
som kommer att fastställas.
Alla skäl tala sålunda för, att reservanterna borde få rätt i
denna fråga, åtminstone inom denna kammare; och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
I detta anförande instämde herrar Ericsson i Älberga, Jansson i
Edsbäcken och Anderson i Hasselbol.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz: Med
anledning af den siste ärade talarens anförande måste jag tillåta
mig att ännu en gång fästa uppmärksamheten på skillnaden, den
principiella skillnaden, mellan de hittillsvarande dyrtidstilläggen och
det af Kungl. Maj:t nu föreslagna extra lönetillägget. Det extra
lönetillägget är afsedt att likställa ämbetsmännen i de oreglerade
verken med ämbetsmännen i de verk, som under detta och föregående
år fått sina stater reglerade; och just därför, att från och med detta
års början Riksdagen fastställt lönerna för åtskilliga verk, så är det
just från och med detta års början, som ojämnheten alltför mycket
skulle spränga i ögonen mellan de verk, som äro kvar i sitt oregle-
N:o 71.
Onsdagen den 27 Maj, t. in. I**
rade skick, och dem, som hafva reglerats, för skridt nämligen man . .......^
icke sökte att råda bot därför. eu del tjänster
Den ärade talaren har också sagt, att om lönetillägget sattes män
till högst 1,000 kronor, man icke kan vara säker på, att icke vederbö- betjente m. m.
rande löntagare kommer upp till en högre inkomst, än hvad vid en ( oitsv
blifvande lönereglering blefve förhållandet. Det liar ju alldeles nyss
framhållits, att en bestämmelse som hide hinder i vägen för en sådan
eventualitet skulle inflyta, och något dylikt behöfver man däiföi
ingalunda befara. Men, säger den föregående talaren, ingen kan veta,
hvad Kungl. Maj:t kommer att föreslå för löner för framtiden^ i de
verk, som återstå att reglera. Tro herrarne då verkligen, att Kungl.
Maj:t kommer att föreslå lägre löner för de verk, som återstå att
reglera, där förhållandena icke alls betinga någon åt varelse. från de
grunder, som Kungl. Maj:t följt vid de nyss genomförda löneregle¬
ringarna? Det är otänkbart. Kungl. Maj:t kommer naturligtvis att
för framtiden lika väl som vid denna riksdag föreslå lönerna eftei
precis samma grunder som de af Riksdagen i fjol fastställda. Under
sådana förhållanden är ju den uttalade farhågan fullkomligt obefogad
och kommer aldrig någonsin att i verkligheten fa sin motsvarighet.
Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Ehuru det icke alls är
behagligt att i denna fråga uppträda till försvar för den mening,
som reservanterna omfattat, skall jag likväl be att få yttra nagra ord.
Som herrarna väl ha sig bekant, har Kungl. Maj:t såväl under
sistlidet år som äfven föregående år inkommit till Riksdagen med
begäran om dyrtidstillägg till ämbets- och tjänstemän. Förlidet år
beviljade vi sådant tillägg med 10 procent på lönen, dock icke i
något fall med högre belopp än 300 kronor. I år äskar Kungl.
Maj:t ett betydligt högre anslag, och.tillägget skall få en annan
benämning och kallas för extra lönetillägg,^ troligtvis därför att,
enligt hvad det synes, dyrtidstilläggen äro på retur. °Kungl. Maj:t
begär nu ett sådant extra lönetillägg af 15 procent på lönen för de
i hufvudstaden stationerade ämbets- och tjänstemännen, hvilket
tillägg skulle få utgå med ända till 1,000 kronor och skulle få åt¬
njutas af tjänstemän med ända upp till 10,000 kronors löneinkomst.
Anse icke herrarna, att detta är alltför mycket tilltaget? I det
öfriga landet skulle tjänstemännen enligt Kungl. Maj:ts och utskot¬
tets förslag få 12 procent på sin lön, dock högst 800 kronor. Minori¬
teten inom utskottet har emellertid ansett, att om man tillstyrkte
icke allenast hvad de ha haft under de näst föregående åren, utan
också att dessa 10 procent finge uppgå till 500 kronor, man däri¬
genom skulle ha tillförsäkrat tjänstemännen något bättre villkor än
hittilldags varit förhållandet.
Man bör härvidlag äfven taga hänsyn till eu annan fråga. V i
veta, att när man reglerat lönerna såväl under senaste år som äfven
i år,’ det har föreskrifvits, att tjänstemännen skola vara tillstädes
på sitt tjänsterum 6 timmar dagligen, ja, jag tror, att vid telegraf¬
verket tjänstgöringstiden är bestämd till 7 timmar. Man har vid
dessa löneregleringar äfven föreskrifvit, att tjänstemännen icke ta
N:o 71.
16
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
Om extra
lönetillägg åt
«n del tjänste¬
män och
■betjänte m. m.
(Forts.)
ataga sig några andra uppdrag, som gifva inkomst. När så är
fallet, är det alldeles gifvet, att många tjänstemän, som sitta på
den gamla staten med sina dyrtidstillägg, föredraga att bibehållas
på den gamla staten framför att ingå på den nya, enligt hvilken
de dels måste sitta på sitt tjänsterum 6 timmar dagligen och dels
äro förbjudna att åtaga sig några privata eller andra uppdrag, utan
skulle helt och hållet ägna sig åt sin statstjänst. Detta är ett
villkor, som kammarens ledamöter icke böra förglömma, när de
skrida till votering om detta anslag.
Då redan en annan ledamot af statsutskottet, som äfven han
är reservant, utförligare motiverat reservationen, skall jag icke tillåta
mig att anföra något vidare, utan ber blott att få yrka afslag på
utskottets hemställan och bifall till den i ämnet afgifna reservationen.
Herr Höjer: Jag skall be att få fästa herr Perssons i Ställ¬
hult uppmärksamhet på, att jag själf modifierade innehållet af slut¬
orden i det bibelspråk, som jag tillät mig att citera. Jag sade ut¬
tryckligen, att herrar reservanter icke hade minskat de förmåner,
som de små löntagarna ha, men att de noga aktat sig för att med
ett enda öre öka dessa förmåner, och därvid står jag. Men nu är
vät att märka — och det hviskade en kamrat i kammaren nyss i
mitt öra — att i själfva verket löntagarna genom den nva pensions¬
lagen fått sina inkomster icke obetydligt reducerade. Om jag tager
som exempel denna löntagare med 3,000 kronors lön, så har lian,
både man sagt mig, fått en ny utgift, nämligen en pensionsafgift
åt 90 kronor, hvilket ju icke är en oväsentlig minskning i de in¬
komster, han redan har. Då de ärade reservanterna icke vilja gifva
honom ett öre mera i inkomst än han hade förut, så blir det, synes
mig, i alla fall så, att i det hela hans inkomster hädanefter bli
mindre än hvad de varit förut.
Herr Petrén: Innan denna debatt afslutas. skall jag be att
fa yttra några ord. Jag vill då förutskicka dels att jag person¬
ligen icke är berörd af frågan om extra lönetillägg, vare sig ut¬
skottets eller reservanternas förslag segrar, och dels att jag icke
ämnar framställa något yrkande.
Min afsikt med att begära ordet var endast att få till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet framfördt ett önske¬
mål från deras sida, som saken här gäller, hvilket önskemål möj¬
ligen torde kunna vinna beaktande, då till nästa års riksdag eu
motsvarande proposition i denna fråga utarbetas.
Här föreligga ju olika förslag om den gräns i fråga om aflöning
af statstjänst eller inkomst af arbete, vid hvilken åtnjutandet af detta
extra lönetillägg icke längre skall komma i fråga. Det föreslås i
den delen af Kungl. Maj:t 10,000, af utskottet 8,500 och af reser¬
vanterna 7,000 kronor.
Jag tror nu visserligen, att hvar denna gräns än sättes man
icke kan komma ifrån, att det blir vissa ojämnheter i förhållandet
mellan dem, som stå nära gränsen, men de för dyrtidstillägg hittills
17
No 71.
Onsdugen den 27 Muj, I'. in.
gällande och för extra lönetillägg nu föreslagna bestämmelserna
medföra eu bestämd olägenhet, som jag tror både kan och bör
öfvervinnas och som bos de däraf drabbade väckt känslor af stark
misstämning. Jag ber att få anföra ett par exempel för att belysa
hvad jag åsyftar; och dä jag bar anledning tro, att reservanternas
förslag kommer att segra i denna kammare, skall jag rikta in dessa
exempel på det af dem framställda förslaget.
Tar jag en tredje gradens tjänsteman i de icke reglerade verken,
så uppgår lians slutaflöning till just den af reservanterna föreslagna
gränssiffran 7,000 kronor. Om nu eu sådan tjänsteman får förord¬
nande att någon tid af året fungera såsom verkets chef, så får han
därigenom en beskattningsbar inkomst, som med exempelvis 100
kronor öfverstiger dessa 7,000 kronor. Detta är ett fall, som ej
så sällan torde återkomma. Hvad blir då följden för denne tjänste¬
man af att hafva mottagit detta chefsförordnande? Jo, af de be¬
stämmelser, som hittills gällt för dyrtidstillägg och nu föreslås för
extra lönetillägg, blir då en följd, att han icke får ett enda öre af
statsverket i tillskott, under det att alla hans kamrater, som icke
haft chefsförordnande, få ett tillskott, som enligt reservanternas
förslag uppgår till 500 kronor. Detta är ju en ohållbar ståndpunkt,
och om denna olägenhet, såsom jag förmenar vara fallet, kan und¬
vikas, så bör den ock undvikas.
Samma förhållande inträder också för eu tjänsteman, hvars
aflöning af statstjänst eller inkomst af arbete närmar sig den gräns,
där man skär af rätten till lönetillägg, om han nämligen på grund
af kommittéuppdrag eller annat offentligt uppdrag får ett mindre
tillskott i inkomster, som flyttar honom öfver gränslinjen. På grund
af att han tagit mot uppdraget blir han då lätteligen flera hundra
kronor sämre ställd än sina kollegor.
Ett annat exempel: två personer med tredje gradens tjänst
sitta med en aflöning af 7.000 kronor hvardera. Efter afdrag för
pensions- samt änke- och pupillkasseafgifter skatta de för cirka
6,800 kronor af aflöningsbeloppet. Om nu den ene har stor familj
eller stora studieskulder och på grund häraf nödgas skaffa sig en
extrainkomst på 300 kronor om året, så får han skatta för 7,100
kronor, och går därigenom förlustig sin rätt till detta lönetillägg,
så att han icke af statsverket får ett enda öre utöfver sin lön.
under det att den andre, som kanske är ogift och förmögen, får
500 kronor i lönetillägg och sålunda kommer upp till större sam¬
manlagd årsinkomst.
Denna olägenhet ligger i själfva verket så i öppen dag, att hittills
faktiskt mången tjänsteman, hvars aflöning jämte annan inkomst af
arbete uppgått till något litet öfver 5,000 kronor, för att icke gå
förlustig dyrtidstillägget tagit tjänstledighet på någon kortare tid i
syfte att därigenom förebygga, att han komme öfver nämnda in¬
komstsiffra, som utgjort gränsen för åtnjutande af dyrtidstillägg.
Detta är naturligtvis ett synnerligen olämpligt förhållande, men
man får efter min uppfattning icke förtänka dessa tjänstemän, att
Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 71. 2
Om extra
lönetillägg åt
eu del tjänste¬
män och
betjäntc m. m.
(Forts.)
N:o 71.
18
Om extra
lönetillägg åt
en del tjänste¬
män och
betjänte m. ?n.
(Forts.)
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
de för att icke gå miste om det tillskott af statsmedel å 300 kronor,
som deras kamrater åtnjutit, afsiktligt ställt så till, att deras in¬
komster pressats ned under gränssiffran 5,000 kronor. •
Jag bär ansett mig hafva så mycket större anledning att röra
vid denna sak med fästadt afseende å nästa års proposition i denna
fråga, som ju färre de verk blifva, hvilkas tjänstemän icke fått sina
löner omreglerade, desto mera framträdande blir olägenheten af det
utaf mig påpekade förhållandet af den anledning, att detta extra
lönetillägg af lätt förklarliga skäl tenderar att ökas för hvarje år,
som omregleringen fördröjes. Det är ju nämligen klart, att, då
motsvarande tjänstemän i de redan reglerade verken sitta med väsent¬
ligt större aflöning, lönetillägget för de oreglerade verkens tjänste¬
män vill tendera att alltmera ökas, i samma män som antalet af
dem, lönetillägget afser, blir färre.
Om jag således förutsätter, att utskottets förslag med dess högre
lönetillägg skulle vinna Riksdagens bifall, så blir förhållandet det,
att om två tjänstemän, tillhörande ännu ej reglerade verk, i fjol
uppskattats, den ene till 8,500 och den andre till 8,600 kronors in¬
komst af arbete — och det är att märka, att, fastän ingen af
aflöningsstaterna för de ej reglerade verken upptager något af dessa
belopp, nämnda inkomster dock kunna helt och hållet utgöras af
statsmedel — följden blir den, att den, som uppskattats till 8,600
kronor, icke i år får ett enda öre i lönetillägg, medan den,
som uppskattats till 8,500 kronor och således under förut angifna
förutsättning får antagas hafva gjort ett mindre värdefullt arbete
åt staten, får i år ett lönetillägg af intill 1,000 kronor allt efter
storleken af hans ordinarie lön och tjänstgöringsort och på så sätt
uppnår en betydligt högre årsinkomst än den mera förtjänte tjänste¬
mannen.
Det är tydligt, att, om detta missförhållande, som jag nu på¬
pekat, kan öfverkommas, så bör det ock rättas. Och det finnes
enligt min uppfattning ett mycket enkelt botemedel härför, och det
är detta: om jag fortfarande håller mig till reservanternas förslag,
så bör, då en tjänsteman i de ej reglerade verken, som har 7,000
kronors aflöning af statstjänst eller inkomst af arbete, anses böra
af statsverket få lönetillägg, så att han kommer upp till 7,500
kronor, det ock vara en enkel gärd af rättvisa, att alla dylika
tjänstemän, som hafva mellan 7,000 och 7,500 kronor i aflöning af
statstjänst eller inkomst af arbete, också genom lönetillägg komma
upp till samma belopp 7,500 kronor.
Med denna enkla åtgärd, som gifvetvis går att tillämpa, hvar-
helst gränssiffran än sättes, är den ifrågavarande olägenheten af-
hjälpt, och rättvisan i görligaste mån tillgodosedd. Jag skulle därför
vilja rikta en vördsam hemställan till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet att vid utarbetandet af nästa års proposition
i ämnet taga under öfvervägande, huruvida icke den af mig nu an¬
gifna omändringen af ifrågavarande bestämmelser skulle kunna vid¬
tagas. Det är visserligen sant, att detta ändringsförslag innebär
en afvikelse från hvad som tillämpats förut i fråga om dyrtids-
19
N:o 71.
Onsdagen den 27 Mnj, f. in.
tilläggen, men är ändringen rättvis, så ser jag intet hinder för dess
genomförande.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Det finnes väl ingen
inom denna kammare och kanske ännu mindre utanför densamma,
som misstänker mig för att intaga någon alltför partisk ställning
till förmån för tjänstemännen. Jag skall emellertid be att i denna
fråga få uppträda till förmån för det förslag, som föreligger från
utskottet.
Anledningen till att detta förslag om extra lönetillägg fram¬
kommit är ju, som vi veta, den, att åtskilliga ämbetsverk redan fått
sin lönereglering fastställd, hvarvid lönerna gjorts mera afmatta efter
de stegrade lefnadsomkostnaderna, och att det är meningen att så
småningom fortgå på denna väg. Därvid löper man, om intet åt-
göres, fara att begå en obillighet mot dem som få vänta. Det före¬
ligger därför talande skäl för att tillmötesgå den framställning, som
är gjord af Kungl. Maj:t och som i hufvudsak tillstyrkts af utskottet.
Det kan ju icke hjälpas, att några verk måste vänta, ty man kan
icke reglera alla på en gång. Detta kan så mycket mindre ske, som
ju Riksdagen och Kung], Maj:t ålagt den kommitté, som är tillsatt
för att utreda löneregleringsfrågorna, att tillse, huruvida icke genom
förenklingar i förvaltningen tillfälle kan beredas till indragning af
tjänster. Detta måste, såsom Kungl. Maj:t också påpekat, ovillkor¬
ligen fördröja löneregleringen i viss mån. Det är då naturligtvis
hårdt för dem, som komma efter, att sitta med vida lägre lön, men
ändock få göra motsvarande arbete, som de i allmänhet få göra.
Men häraf följer också särskilda olägenheter för själfva stats¬
tjänsten. I den kungl. propositionen talas om, och statsrådet har
här i kammaren i dag antydt hvad för öfrigt länge omtalats, näm¬
ligen att tilloppet af dugliga alumner till statens ämbetsverk allt
mer och mer minskas. I viss mån beror detta nog på andra för¬
hållanden, än de löneförmåner staten lämnar sina tjänstemän.
Tilloppet till den med staten i detta afseende konkurrerande industrien
och annan enskild förvärfsverksamhet regleras t. ex. naturligtvis i
viss mån af lagen om tillgång och efterfrågan och fluktuerar därmed.
För min del är jag icke heller så rädd som en del andra för den
minskning, som hittills ägt rum, ty jag tror, att densamma i viss
mån varit välgörande. Jag tror, att tillgången på extra ordinarie
tjänstemän tidtals varit alltför stor, och detta har föranledt sen be¬
fordran och andra olägenheter. Minskningen får emellertid icke
immerbadd fortgå, ty då blir den af ondo. Särskildt är det olägligt,
att tilloppet till ämbetsverken blir ojämt. Det är att antaga, att
tilloppet till de ämbetsverk, som fått lönerna reglerade och där
utsikt alltså finnes till större inkomster, blir större än till andra.
En särskildt oförmånlig ställning intager i detta afseende Kungl.
Maj:ts kansli. Statsrådet säger i statsrådsprotokollet på sidan 12:
»Då den blifvande regleringen för kansliet sannolikt ännu kommer
att dröja åtskillig tid. men det synes föga lämpligt och äfven kan
medföra afsevärd praktisk olägenhet, att kansliets tjänstemän under
Om. extra
lönetillägg åt
eu del tjänste¬
män och
bctjänte m. m.
(Forts.)
N:o 71.
20
Onsdagen den 27 Maj, f. in.
Om extra
lönetillägg åt
en del tjänste¬
män och
betjänte m. m.
(Forts.'
någon längre tid afiönas betydligt sämre än motsvarande befattningar
inom andra centrala ämbetsverk, därifrån en rekrytering för kansliet
till äfventyra under vissa förhållanden kan finnas lämplig, synes mig
jämväl häri ligga ett skäl för de åtgärder, jag i förevarande afse¬
ende ärnar föreslå.» Jag tror icke, att man kan bestrida riktigheten
af detta påstående. Det är olämpligt, att tjänstemännen inom Kungl.
Maj:ts kansli, där man har att pröfva, hvad som kommer från under¬
ordnade myndigheter, skola sitta med afsevärdt mindre inkomster
än tjänstemännen inom de centrala ämbetsverken i den mån dessa
blifvit reglerade tidigare än Kungl. Maj:ts kansli.
Äfven en annan omständighet synes mig äga betydelse. Denna
har visserligen vidrörts af en föregående talare, men han sökte redu¬
cera dess betydelse så mycket som möjligt. Jag syftar på, hvad
utskottet säger i sin motivering på sidan 22 nämligen: »att Kungl.
Maj:t måtte, efter nödig utredning, taga under ompröfning, i hvad
mån de bestämmelser, som i sammanhang med under åren 1907 och
1908 verkställd ny- eller omreglering af löneförhållandena vid vissa
centrala ämbetsverk fastställts att gälla beträffande de till dessa verk
hörande ordinarie tjänstinnehafvares tjänstgöring å tjänsterummet
äfvensom rätt att förena innehafvande tjänst med uppdrag af viss
beskaffenhet eller med annan tjänstebefattning, må kunna erhålla
tillämpning jämväl med afseende å de tjänstinnehafvare, som skulle
komma i åtnjutande af det extra lönetillägget». Häremot har an¬
märkts, att det icke blir detsamma med den ökade arbetstiden, som
om det vore fastställdt såsom lönevillkor. Men man bör väl hysa
den tillförsikt till Kungl. Maj:t — och för min del skulle jag vilja
lägga detta Kungl. Maj:t på hjärtat — att det göres hvad göras
kan för att äfven af dessa tjänstemän utkräfva större arbetsprodukt
än hvad hittills varit fallet. Det är för öfrigt gifvet, att man icke
kan göra anspråk på att bestämmelserna om arbetstid och förening
af tjänster skola gälla i alldeles samma omfattning för dessa tjänste¬
män, som bär äro i fråga, ty äfven med det extra lönetillägget
komma lönerna dock att understiga dem för tjänstemännen i de
ämbetsverk, för livilka ny lönestat blifvit fastställd. Då det extra
lönetillägget dessutom icke kommer på ordinarie stat, torde man
endast kunna begära, att de bestämmelser i detta afseende, som
gälla för tjänstemän, som fått sina löner reglerade, så mycket som
möjligt måtte tillämpas på dem, som skola komma i åtnjutande af
extra lönetillägg. Detta tror jag skulle vara en vinst att få till
stånd, äfven med afseende på icke reglerade ämbetsverk.
Med afseende på beloppet af det extra lönetillägget hafva vissa
anmärkningar framställts. Jag vill, vid bemötande af dessa, först
och främst fästa mig vid de centrala ämbetsverken, hvilka det i
första rummet gäller, och hvilkas tjänstemän skulle få det största
lönetillägget. Det är då visserligen sant, att äfven enligt reservan¬
ternas förslag några af de bättre afiönade tjänstemännen i dessa
verk. hvilka hittills icke uppburit dyrtidstillägg, skulle komma i
åtnjutande af extra lönetillägg. Men alla vaktbetjänte och lägre
tjänstemän, de i första aflöningsgraden och de. som stå nedanför
N:c 71.
Onsdagen den 27 Maj, f. m. 21
dom, få icke, enligt nämnda förslag någon ökning i inkomster, ehuru¬
väl det dock är dessa, som mest äro i behof af en .sådan ökning.
Enligt reservanternas förslag är det sä, att alla de lägre tjänste¬
männen ställas på samma ståndpunkt som nu, och det är detta, som
synes mig vara otillfredsställande. För att visa, det de anmärknin¬
gar, som framställts mot de extra lönetilläggens belopp, äro ogrun¬
dade, vill jag göra en jämförelse mellan aflöningsbeloppcn, sadana
de skulle bli för de tjänstemän, som skulle få extra lönetillägg och
de löner, som beviljades i den stat, som i fjol fastställdes för stats¬
kontoret. Hvad första gradens tjänstemän beträffar, skulle de, olika
för olika lönetilläggsklasser, få 400—550 kronor mindre än enligt
statskontorets stat, eller hvad man kan kalla normalstaten. Andra
gradens tjänstemän skulle komma under med ett belopp af 475—625
kronor och tredje gradens med ett belopp af 700 —740 kronor. Från
dessa belopp skall nu naturligtvis afdragas, hvad de tjänstemän, som
erhålla aflöning enligt normalstaten, få betala i pensionsbidrag, men
dessa bidrag understiga i allt fall vida de belopp, hvarmed de nu¬
varande lönerna plus de extra lönetilläggen understiga aflöningarna
enligt normalstaten. Jag anser sålunda, att det extra lönetillägg,
som föreslagits, icke är för högt tilltaget hvad de centrala ämbets¬
verken beträffar och att man för dem sålunda icke heller löper någon
risk för framtiden i detta afseende. Ett annat förhållande råder
verkligen beträffande landsstaten, men endast i fråga om landssekre¬
terare och landskamrerare; och det är för att dessa tjänstemän icke
måtte genom det extra lönetillägget bekomma högre aflöning än
enligt den nya staten, som herr Hammarlunds förslag framlagts,
till hvilket jag därför vill ansluta mig. Saken gäller för dem i allt
fall endast ett år, så att, om någon skulle tycka att de äfven med
nämnda förslag skulle få för mycket, detta icke spelar någon vidare
roll. För öfriga landsstatstjänstemän förhåller det sig sä, att t. ex.
en landskanslist i andra lönegraden i allt fäll skulle få 1,120 kronor
mindre, än hvad han enligt den nya lönestaten kommer att få, en
länsnotarie i 2:a lönegraden skulle få 800 kronor och en kronofogde
860 kronor mindre. Sålunda en betydlig skillnad. Mig synes alltså,
som om de erinringar, som framställts mot beloppet af det extra
lönetillägget, icke hafva någon betydelse annat än hvad landssekreterare
och landskamrerare beträffar, och icke heller med hänsyn till dem
hafva dessa erinringar någon vidare betydelse. För min del skulle jag
gärna sett, att utskottet kommit med en procentberäkning sådan, att det
blifvit mer för lägre och mindre för högre tjänstemän. Ett sådant
förslag föreligger emellertid icke och någon möjlighet att få fram
ett dylikt förefinnes ej numera, hvarför det enda möjliga och riktiga
är att ansluta sig till utskottets förslag. Ser man på den absoluta
kostnaden, spelar i allt fall hvad som skulle tillkomma de lägre
tjänstemännen till följd af deras ojämförligt större antal den ojäm¬
förligt största rollen och det, som skulle tillkomma de högre tjänste¬
männen, låt vara att de få efter samma procent, har mindre betydelse.
Härmed anser jag mig hafva visat, att det verkligen är med
billigheten öfverensstämmande att gå så långt som utskottet gjort.
Om extra
lönetillägg åt
en del tjänste¬
män och
betjänte in. m.
(Forls.)
N:o 71.
22
Onsdagen den 27 Maj, f. in.
Om extra och att skal föreligga att gorå det redan i år. Den obillighet, man
aiddPäiuU- sö^er hot I)ai blir visserligen större och större ju längre det
en män och * lider, men det är enligt min mening icke därför riktigt att vänta med att
betjäntc m. m. afhjälpa den. Jag fäster mig helt visst mest vid tjänstemännens
(Forts.) billiga kraf att. under det de få vänta på att få sina löner reg¬
lerade, icke nödgas hafva det alltför dåligt. Men för öfrigt tror
jag, att, af skäl, som jag förut anfört, äfven statstjänsten i sin helhet
kommer att hafva förmån af, om vi antaga utskottets förslag. De
tjänstemän, som nu skulle få extra lönetillägg, komma i allt fall i
aflöningshänseende långt under dem, som fått sina löner reglerade.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag med den af herr Hammarlund
föreslagna ändringen.
Häruti instämde herrar Berg i Göteborg och Asker.
Herr Hildebrand: Jag har begärt ordet endast för att göra
ett litet tillägg till herr Widéns enligt min tanke mycket öfver¬
tygande anförande.
Om man räknar ut i procent skillnaden mellan de oreglerade
verkens löner och lönerna i statskontoret inom motsvarande löne¬
grader, så finner man, att den uppgår till 18 å 20 procent. Om
man nu går med på ett extra lönetillägg med ett maximum af 15
procent, så håller man sig i alla fall så pass mycket under hvad
som gifvits åt statskontorets ämbets- och tjänstemän, att det finnes
en marginal, så att man icke behöfver riskera att få nedsätta
lönerna vid en följande lönereglering, då man naturligtvis både kan
och bör utgå ifrån, att statskontorets lönereglering blir normerande.
Den risk, som framhållits såsom förefintlig härvidlag, torde således
icke vara af någon som helst betydelse.
Härtill vill jag endast lägga ett par ord. Det är nog så, att
många, medvetet eller omedvetet, tänka sig, att det här är fråga
om ett barmhärtighetsverk, och att de personer, som uppträda till
förmån för ett något högre extra lönetillägg, se saken endast från
ämbets- och tjänstemännens egen synpunkt. Men detta bör man
icke göra, och göra icke heller, såvidt jag kan förstå, dessa talare,
utan man bör se saken ur statens synpunkt och undersöka, hvad
som kan vara det praktiskt mest lämpliga just ur denna synpunkt.
Då förefaller det mig alldeles afgjordt vara mest praktiskt att draga
försorg om att ämbetsmannarekryteringen blir så god som möjligt
och att man får det bästa materialet. Herr Widén bär sagt, att
enligt hans mening den minskade tillströmningen till statens verk
icke betyder så mycket. Ja, det kan ju hända, att det minskade
antalet icke betyder så mycket, men det ligger en mycket stor risk
för närvarande däri, att de dugligaste af" de unga hellre gå till
enskild tjänst, där de fort kunna komma upp i höga löner, än de
gå till statens tjänst. Det är sålunda icke blott till antalet man
här får se, utan det är äfven till kvaliteten, till förutsättningarna,
och det synes mig vara klart, att det för staten är riktigast och
lämpligast och i längden äfven det billigaste att söka draga till sig
N:o 71.
Onsdagen den 27 Maj, f. in. 23
de bästa arbetskrafterna, äfven om man behöfver något jämka lönerna
uppåt för att lyckas däri. Det dyraste sättet är väl ändå att söka
spara något på lönerna och riskera, att det blir mindre dugande
krafter, som komma och som göra ett sämre arbete.
Inom alla praktiska verksamhetsfält torde man under de senaste
tio åren ha bevittnat en stark löneökning, och jag har blott sett,
hur man på det område, där jag arbetar, till unga, dugande män
får betala löner, som många af reservanterna skulle häpna öfver,
om man här sökt genomföra, och det är det enda möjliga att betala
sådana löner, om man vill ha verkligen duktigt folk. _
Med hänsyn till hvad statsintresset synes kräfva ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Med herr Hildebrand förenade sig herr von Schéele.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till
berörda hemställan med det af herr Hammarlund föreslagna tillägget
och 3:o) afslag å utskottets hemställan och bifall i stället till den
af herr vice talmannen Pehrson med flere vid utlåtandet fogade
reservationen. Herr talmannen fann det under 2:o) angifna yrkandet
vara med öfvervägande ja godkändt. Emellertid begärdes votering,
i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition antagits det under
3: o) upptagna yrkandet, nu uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottet hemställan i
afdelning' I af utskottets förevarande utlåtande n:o 12 med det af
herr Hammarlund föreslagna tillägget, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den af herr vice talmannen Pehrson med flere vid
utlåtandet afgifna reservationen i afdelning I.
Voteringen utföll med 79 ja, men 114 nej; och hade alltså
kammaren bifallit den af lierr vice talmannen Pehrson med flere vid
utlåtandet afgifna reservationen i ifrågavarande del.
Sedan herr vice talmannen öfvertagit ledningen af kammarens
förhandlingar, föredrogs afdelning II; och yttrade därvid
Herr Persson i Tällberg: Med anledning af det nyss fattade
beslutet ber jag att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall
till reservationen.
N:o 71.
24
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
Angående
reglering af
löneförhållan¬
dena m. m. vid
kammar¬
kollegium.
Angående
anslag till
nya byggnader
för armén
m. m.
Vidare anfördes ej. Efter af herr vice talmannen gjorda propo¬
sitioner i ämnet biföll kammaren den vid afdelning II fogade reserva¬
tionen.
§ 7.
Vidare föredrogs statsutskottets utlåtande, n:o 173, i anledning
af Kungl. ®aj:ts proposition angående reglering af löneförhållandena
m. m. vid kammarkollegium jämte i ämnet väckta motioner.
Afd. I.
Mom. a)
Utskottets hemställan bifölls.
Efter föredragning häruppå af mom. b) begärdes ordet af
Herr i Beckman i Linköping, som anförde: Herr vice talman!
I denna punkt ha herr Centerwall och jag väckt en motion angående
kammararkivet. Denna motion har statsutskottet afstyrkt, men den
motivering, hvarmed utskottet beledsagat sitt afslagsyrkande, är så
välvillig, att jag för min del icke kommer att göra något yrkande
om bifall till motionen. Hvad vi med vår motion afsett att vinna,
nämligen dels att kammararkivet skall få en bättre vård än det
hittills haft och dels att dess rika skatter skola komma forskningen
till godo, har blifvit så pass väl tillgodosedt genom den motivering
utskottet gifvit för sitt afslagsyrkande, att vi måste känna oss fullt
tillfredsställda.
På grund häraf kan jag icke framställa något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets i detta moment
gjorda hemställan.
Herr talmannen återtog nu ledningen af kammarens förhandlingar.
Afd. I mom. c)—h) och afd. II.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
§ 8.
Till behandling företogs härefter statsutskottets utlåtande, n:o
175, i anledning af dels Kungl. Maj:ts under punkt 31 af fjärde
hufvudtiteln i statsverkspropositionen gjorda framställning om an¬
visande af medel till nya byggnader för armén, dels ock tre sär¬
skilda rörande samma ämne till Riksdagen aflåtna propositioner.
N:o 71.
Onsdagen den 27 Maj, i. m
25
Under punkt 31 af fjärde hufvudtiteln hade Kungl. Maj:t i den
till Riksdagen innevarande år aflåtna statsverkspropositionen töreslagi
j______°_i.i mu nf lana års Rilrsdair till unnlorande
Angående
anslag till
för
m. m.
(Forts.)
_ witionen ioiesiagit nyabyggnader
Riksdagen” att dels utaf det af 1906 års Riksdag till uppförande af för armén
kasernetablissemang för femton infanteriregementen beviljade anslaget
21.744.000 kronor, å extra stat för år 1909 anvisa ytterligare 850,000
kronor, dels till uppförande af mässbyggnader för underofficerare och
manskap vid vissa truppförband å extra stat för ar 1909 anvisa
500.000 kronor och dels för uppförande af lokaler för krigshögskolan
m. 11. likaledes å extra stat för år 1909 anvisa 2o0,000 kronor
Härjämte hade Kungl. Maj:t i särskilda propositioner föreslagit
Riksdagen itionen 177 att, i enlighet med ofvanstående i årets
statsverksproposition angående fjärde hufvudtiteln under punkt 31
gjorda framställning, utaf det af 1906 ars Riksdag til uppförande
af kasernetablissemang för femton infanteriregementen beviljade an¬
slaget, 21,744,000 kronor, å extra stat for ar 1909 anvisa 8o0,000
kronor. _ -tionen n;Q 13g att tin uppförande af mässlokaler för
underofficerare och manskap vid Hallands och Vastman ands rege¬
menten, Vaxholms grenadjärregemente, Dalregementet, Hälsinge rege¬
mente, Jämtlands fältjägarregemente, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens regementen, Lifregementets dragoner, Lifregementets
husarer, Smålands husarregemente, Vendes artilleriregemente, Norr¬
lands och Boden-Karlsborgs artilleriregementens afdelmngar i Boden,
Bodens ingenjörkår samt Skånska trängkåren, Ostgöta trangkar,
Göta, Svea och Västmanlands trängkarer bevilja l,öo^,000 kronor
och däraf, i enlighet med den i årets statsverksproposition angående
fjärde hufvudtiteln under punkt 31 gjorde framställning, a extra stat
för år 1909 anvisa 500,000 kronor; samt
Öl i propositionen n:o 82 att dels medgifva, att en ny byggna ,
innehållande lokaler för krigshögskolan, krigshofrätten samt chefens
för fjärde arméfördelningen, inspektörens för militärlaroverken, in¬
spektörens för kavalleriet, remonteringsstyrelsens och befalhafvarnas
för Stockholms stads- och landtrullförmgsområden expeditioner matte
få uppföras å kronan tillhörig mark inom kvarteret Kandidaten åt
Hedvig Eleonora församling i Stockholm, dels ock för detta ändamål
bevilja 630,000 kronor och däraf, i enlighet med den i arets stats¬
verksproposition angående fjärde hufvudtiteln under pun gjor a
framställning, å extra stat för år 1909 anvisa 250,000 kronor.
Utskottet hemställde, _ „ T>., , ....
a) att Riksdagen måtte utaf det åt 1906 ars Riksdag till upp¬
förande af kasernetablissemang för femton infanteriregementen be¬
viljade anslaget, 21,744,000 kronor, å extra stat för ar 1909 anvisa
850,000 kronor; , „ , ,
b) att Riksdagen måtte till uppförande af massbyggnader för
underofficerare och manskap vid vissa truppförband bevilja 1,30^,000
kronor och däraf på extra stat för år 1909 anvisa o00,000 kronor;
samt
N:o 71.
26
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
Angående
anslag till
nya byggnader
för armén
m. m.
c) att Kung! Maj:ts framställning i fråga om uppförande af en
byggnad, innehållande lokaler för krigshögskolan m. fl. institutioner
och myndigheter icke måtte för närvarande af Riksdagen bifallas.
(Forts.)
Sedan utskottets hemställan i mom. a) blifvit uppläst, erhölls på
begäran ordet af 1
Herr Thorsson, som yttrade: Herr talman! 1906 års Riksdag
beviljade ett anslag af 21,744,000 kronor till byggande af 15 kasern”
etablissement, t i ha icke, såvidt jag vet, hunnit sätta spaden i
jorden för att taga det första spadtaget till någon af dessa kaserner.
förrän det ligger på Riksdagens bord eu utredning, som visar, att
det begärda anslaget behöfver höjas från 21,744,000 kronor till
3B,26o,000. Häi- se vi, hvart det bär, när beräkningarna skola
göras sa, att de ga i Riksdagen. Det är väl ändå något enastående,
att det byggnadsanslag, som 1906 års Riksdag beviljade och som det
då angafs, ^var fotadt på sjmnerligen ingående detaljberäkningar, vi
redan nu år 1908 få veta, att vederbörande räknat fel på öfver
elfva miljoner kronor. Det är något, jag betonar det ännu en gång,
enastående i hela den här historien. Jag frågar mig, hvar i all
rimlighets namn detta skall sluta. Hur länge tänker vederbörande
fortsätta med en sådan politik och tro, att folket i landet skall under¬
kasta sig en sådan hushållning? Det är ju icke möjligt att tänka
sig att folket^ skall fortfara att vara trogna och tåliga skattdragare,
när det far sådana sorgliga exempel på hur dess medel förvaltas.
Visserligen har Kungl. Maj:t tillsatt en särskild civilkommission
eller byggnadsnämnd, som har korrigerat de af de militära myndig-
heterna uppgjorda beräkningarna, och det är denna civilkommission
eller nämnd som kommit till denna höga siffra af 11,421,000 kronor
utöfver hvad de militära myndigheterna hade uträknat. Ser man
efter, hur denna kommission nått denna siffra, synes det icke ha
varit den ledande principen att göra några besparingar för de skatt¬
dragande, utan den tyckes ha utgått från den synpunkten, att man
bör räkna så att, äfven om man bygger galet, beräkningarna gå ihop.
Af redogörelsen i statsutskottsbotänkandet framgår det, att
nämnden för att få en beräkningsgrund tagit Uppsala som den plats,
hvarifrån kostnadsberäkningar för det hela borde räknas och då har
man kommit till en byggnadskostnad för hvarje kasern som med
nära 200,000 kronor öfverstiger hvad kasernerna i Norrland under
1907 voro utackorderade till genom entreprenadanbud.
Nu finnes det kanske en försvarsgrund, hvarpå man stöder denna
ökning af kostnadsberäkningen, och det skulle möjligtvis då vara
den omständigheten, att man utgår ifrån att underofficerarna skulle
fa ett rum mera än ursprungligen var meningen. Men jag kan väl
icke antaga, att man under år 1907 har byggt efter den gamla
byggnadsplan^ sa att man i kasernerna inredt lägenheter med ett
rum och kök för sergeant samt 2 rum och kök för fanjunkare,
utan man har väl, förmodar jag, byggt efter de nya principerna.
Huru man än räknar fram och tillbaka, så synes det mig, att det
°21
N:o 71.
Onsdagen den C21 Maj, f. in.
är en synnerligen sorglig framtid, som vårt arma skattdragande folk
har att motse i detta land. nyabyggnader
Kungl. Maj:t har som sagt utsett en särskild kasernbyggnads- för armén
nämnd, som nu skall efter alla konstens regler bygga och ordna m. m.
med det här, och har utsett för densamma en chef, åt hvilken enligt (Forts.)
§ 7 uti eu här vidfogad bilaga har bestämts en årslön åt 25,000
kronor, och så har det bestäints, att de ledamöter, som skola vara
med i den kommissionen skola ha 4,000 kronor i ersättning om året.
För dessa 4,000 kronor skola do vara skyldiga att deltaga i 50
sammanträden, men om de deltaga i något sammanträde öfver dessa
50. skola de äga att uppbära 50 kronor extra för hvarje sammanträde.
Betalningen till denna byggnadsnämnd sträfvar således i höjden på
samma oroväckande sätt som byggnadsanslagen till kasernerna.
Kungl. Maj:t har följt samma princip här, som i öfriga statens
ämbetsverk, att den som får största lönen han skall ha den längsta
fritiden. Nu brukar vanligen fritidsbegäret och fritidsbehofvet allra
mest gifva sig tillkänna under den vackraste årstiden. Nu skulle
det vara intressant att vid behandlingen af detta ärende få veta,
huruvida byggnadschefens fritidsbegär och fritidsbehof kunna komma
att visa sig under den vackraste årstiden, ty, om så blir fallet, är
denna eminenta kraft, hvilken anställts för öfvervakande af dessa
byggnadsföretag illa använd, därför att man just bygger allra mest under
den vackraste årstiden. Det förefaller mig märkvärdigt, att Kungl.
Maj:t vill tillerkänna en person, som har en rent tillfällig anställning
för en viss tid *— för den omnämnda byggnadsperioden — en årligen
återkommande ledighet på en och en half månad, då årslönen är så
rundligt tilltagen som 25,000 kronor. Det går nästan för långt.
Jag för min del har därför icke kunnat underlåta att just yttra mig
här i denna punkt. Ty det är väl icke meningen, att, då vi anställde
en civilkommission, vi därigenom skulle åstadkomma ett nytt ämbets¬
verk, som skulle arbeta efter alla de gamla konstiga reglerna, Utan
meningen var väl, att man skulle åstadkomma en institution, där de
gamla olägenheterna i afseende på utnyttjandet af arbetskrafter och
tid skulle vara undanröjda. Därför "kan jag icke finna det vara
rimligt och rätt, att en person anställd i tillfällig statstjänst med
denna lön får en och en half månad i semester; jag finner det synner¬
ligt orättvist, då staten prutar på åtta dagar för en annan stats-
tjänare, kanske bara därför att han har sämre betaldt.
För öfrigt frågar jag mig, hvem skall uppehålla platsen för
denne byggnadschef, när han har denna en och en half månad långa
semestertid? Jo, det skall naturligtvis hans närmaste man, byrå¬
chefen, göra. Huru mycket denne skall ha i lön, kan jag icke nu
för ögonblicket se här af stadgarna, men klart är, att han skall ha
en lön. som någorlunda motsvarar de anspråk man ställer på en
byggnadschef, att han således skall vara kapabel att sköta byggnads¬
chefens plats.
Det folk, som skall betala skatterna, och som måste betala
skatter, därför att det har behof af att lefva, frågar sig naturligtvis,
hvar detta skall sluta. Hufvudsakliga delen af våra skatter äro
N:o 71.
28
Onsdagen den 27 Maj, f. ra.
anslag m P4 ^fattigastefolket, det får bära den största bördan. När
nyabyggnader nu detta fattiga folk far se, huru man räknar och balanserar i det
för armén ena och det andra afseendet och huruledes man efter hvarje rakning
1 Forts”) kommer itl!l hÖgre jmstnadssiffror än raan någonsin förut varit vid”
ar det klart som dagen, att det skall uppstå en viss misstämning
i landet. Jag har i mm ringa mån försökt att vid detta tillfälle -e
uttryck åt denna misstämning beträffande hela denna historia °
Det anslagsäskande, som förekommer i denna punkt -är in
endast ut pa att 850,000 kronor skola utbetalas af det redan be¬
viljade anslaget, och emot detta anslagsäskande har jag därför
ingenting att invända, utan har endast velat anföra dessa ord nu i
konsteai eil( eS ^Ö1S^a behandling, sedan det genomgått den nya räkne-
° duhl|n:1 Da bär i dag ifrån statsutskottet icke förelig-er
något förslag att bevilja en ökning i kostnaderna för uppförande af
byggnader för armén, kunde det vara onödigt att här yttra sig
Jag vill dock uttala mm förvåning öfver att dessa förhöjda kost¬
nader ha kunnat bil så betydande, som de här upptagna. Om jag
möjligen skulle komma att tillhöra Riksdagen, då den kungl propo¬
sitionen om en ökning i anslaget förekommer, så skall jag val då
gorå, hvad pa mig ankommer för att vi måtte få den synad litet
bättre i sömmarna.
, De*,är ju en bekant sak, att, då Riksdagen 1906 beviljade
^ uppförande af 15 nya kasernetablissement för en kostnad
åt 21,744,000 kronor, sa fick man icke i de uppgifter, som då läm-
nades, reda pa samtliga de byggnader, som voro nödvändiga: och
i?}- erkannandet niaste man då gifva åt den nya utredningen att
dan äro upptagna eu hel del nya byggnader, som icke 1906 voro
upptagna.
dfoi min del anser jag emellertid, att med den motivering ut¬
skottet har har lämnat för bifall till det äskade beloppet, Riksdagens
Andra Kammare nu icke har annat att göra, än att bifalla hvad
utskottet har föreslagit, ty da få vi i sinom tid tillfälle att närmare
granska det hela, när det framkommer vid en blifvande riksdag
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Herr talman, mina
herrar Ja nog har det förvanat mången, när man här af den kungl.
propositionon liksom af utskottets betänkande funnit, att det ifrå-a-
satts ett ytterligare anslag på nära 12 miljoner kronor till dessa
kasernbyggnader, och jag får bekänna, att detta belopp kanske icke
forvanade mig minst Det är sant, som den siste ärade talaren
nämnde, att till hvad som förut föreslagits för en del regementen
ha kommit nagra nybyggnader och vi ha också fått en kun-1
proposition om beviljande af anslag för uppförande af en del sådana
hus, som icke i början blifvit uppförda vid de öfriga kasernerna.
Men det ar icke sa störa summor det härvidlag är fråga om, utan
blott omkring 2 miljoner kronor och jag finner icke dessa 2 miljoner
kronor vara ett alltför högt belopp.
29
N:o 71.
Onsdagen den 27 Mnj, f. m.
Sedan frågade den förste talaren, hvad som liar tillkommit, Angående
sedan vi byggde de andra kasernerna. .lo, det som tillkommit, är, nf™byggnader
att vi fått en civil byggnadsnämnd, som gjort upp dessa förslag, för armén
och byggnadsnämnden har förmodligen gjort detta så godt som den m. m.
kunnat. (Forts.)
Det förhåller sig dock icke alldeles, som den förste talaren
nämnde, att chefen skulle ha 25,000 kronor i årlig lön. Han kan
få betydligt mera; ty om han hinner att få byggnaderna färdiga
på kortare tid än fem år, skall han i allt fall få 189,000 kronor.
Men jag tycker icke, att den omständigheten, att han kommer upp
till så betydligt belopp, skall behöfva fördyra byggnaderna så ofant¬
ligt mycket, jämfördt med kostnaderna för de andra kasernerna.
När nu klander riktats mot fortifikationen för hvad den gjort
i fråga om de andra kasernerna, får man i alla fall erkänna, att
byggnadsanslaget i fråga om de byggnader, som fortifikationen upp¬
förde, icke öfverskreds med ett belopp, som är jämförligt med den
nu ifrågasatta ökningen.
Man har emellertid ingenting annat att göra än att bifalla
detta förslag. Det har ju blifvit fullständigt granskadti detalj af
en särskildt tillsatt kommission och jag litar mera på den kom¬
missionens arbete än på byggnadsnämndens. Men jag hoppas också,
att dessa byggnadskostnader icke skola öfverskridas, ty skulle äfven
dessa kostnader komma att öfverskridas, då tror jag, såsom den
förste talaren sade, att det svenska folket icke längre nöjer sig med
att man går till väga på detta sätt.
Jag har intet annat yrkande att framställa än om bifall till
utskottets förslag.
Herr Sandquist: Jag har begärt ordet endast för att till
Riksdagens protokoll få uttala mitt bekymmer öfver hushållningen
med statens medel.
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Malm:
Herr talman, mina herrar! Ja, man kan ju icke neka till att den
summa är stor. som här har blifvit ifrågasatt, och jag försäkrar
kammaren, att det icke var med glädje, som Kungl. Maj:t har nöd¬
gats framkomma med begäran om ett så stort byggnadsanslag.
Emellertid, ehuru denna summa är så pass högt beräknad, är
därmed icke sagdt, att den skall tagas helt och hållet i anspråk.
Jag kan naturligtvis icke afgifva några slags försäkringar i sådant
afseende, men jag ber att få delgifva herrarne sättet för byggnads¬
nämndens kostnadsberäkningar, sådana de muntligen ha blifvit
relaterade för mig.
Ifrån början infordrades ifrån byggmästareföreningar på 8 olika
vidt skilda platser inom riket anbud och uppgifter på byggnads¬
material, byggnadspris o. s. v. Dessa uppgifter gingo till byggnads¬
nämnden, som öfverlämnade dem till en sakkunnig person, hvilken
stod utanför byggnadsnämnden. Denne behandlade och granskade
dessa anbud och uppgifter, hvarefter de i det skick han behandlat
No 71.
30
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
Angående dem, öfverlämnades till byggnadsnämnden, som sedermera ytterligare
nyabyggnader granskade dem, och nedsatte priserna på eu och annan punkt o. s. v.
för armén -Med . lodning af dössa sålunda fastställda och kontrollerad© pris-
m. m. uppgifter gjorde byggnadsnämnden sina beräkningar rörande forti-
(Forts.) fikationens förslag och kom då till en byggnadssätt, som med
mellan 2- å 300,000 kronor öfverskred de kostnader, som fortifika¬
tionen hade beräknat.
Sedermera veta vi, att af åtskilliga anledningar denna summa
ytterligare ökats, bland annat därigenom att generalskommissionen,
som ju granskat byggnadsförslagen jämte tillhörande ritningar, funnit
nödvändigt att gorå åtskilliga tillägg och förbättringar. Jag kan
inom parentes nämna, att dessa nya anordningar nästan uteslutande
afsett att befordra våra unga söners väl och trefnad inom kasernerna.
Efter generalskommissionens förslag skulle kostnaden utgå med
ytterligare 300,000 kronor.
Slutligen skulle på grund af åtskilliga förbättringar, som ytter¬
ligare skulle komma att vidtagas, och med hänsyn äfven till höjda
arbets- och materialpriser med mera sammanlagda kostnaden uppgå
till omkring 2,200,000 kronor pr kasernbyggnad. Detta är ju en
hög summa, det vill jag visst icke bestrida. ^Emellertid är det. som
nämndt, icke sagdt, att hela denna summa kommer att tagas i
anspråk. Yi få väl hoppas, att man icke behöfver gå upp till detta
belopp —.och jag behöfver väl icke försäkra kammaren, att jag
lika innerligt som kammaren önskar, att det icke må blifva fallet.
Jag tillåter mig vidare att i korthet meddela kammaren, huru
man. tänkt sig gången af ifrågavarande byggnadsverksamhet. Vid
åtskilliga tillfällen förut har man iakttagit, att, när det kommit in
anbud på olika byggen, dessa anbud varit högst väsentligt olika,
ehuru de till och med afsett samma plats. Och det kan man
knappast förklara på annat sätt än att på förhand icke varit upp¬
gjorda. fullt tillfredsställande förslag. Eu är det föreskrifvet i in¬
struktionen för byggnadsnämnden, såsom herrarne kanske ha sett,
att dylika förslag skola så noggrant och så detaljeradt som möjligt
på förhand varda uppgjorda. Och skall byggnadsnämnden öfver
uPPgj01;da ritningar och situationsplaner för hvarje särskildt etablisse¬
ment inhämta yttranden från vederbörande arméfördelningschef,
regementschef, fördelningsläkare, regementsintendent och regements¬
läkare. innan de insändas för granskning och fastställelse af Kung!.
Maj:t. Sålunda är det möjligt, att hvarje särskildt byggnadsföretag
kan lämpas efter lokala förhållanden, och Kungl. Maj:t har ju också
ett medel att kunna öfvervaka och följa byggnadsverksamheten
under dess fortgång.
Vidare är i samma instruktion föreskrifvet, att byggnadsnämnden
årligen under mars månad skall till Kungl. Maj:t inkomma med
redogörelse för byggnadsverksamheten. Däri ligger väl också en
möjlighet för Kungl. Maj:t att ytterligare granska användningen af
byggnadsanslaget och följa fortgången af byggnadsföretaget i dess
helhet. Dessutom bör man ju på detta sätt — ej minst i fråga
Onsdagen den 27 Maj, f. in.
31
N:o 71.
om kostnaden — kunna tillgodogöra sig de erfarenheter, man under Angående
byggnadstiden kan vinna. ""bajader
Därest jag är kvar på den post, jag nu innehar, lär jag väl "^örcuméi “
icke försumma att, då diirtill gifves anledning, lämna äfven Jtiks- m. m.
dagen del af byggnadsverksamheten under dess fortskridande. Med (Forts.)
nu angifna förhållanden bör det sålunda vara möjligt äfven för
Riksdagen att under byggnadstiden, som skulle utgöra 7 år, kunna
noggrant följa med dessa stora byggnadsföretag.
Det är vidare stadgadt, att hela byggnadsföretaget, därest Kungl.
Maj:t icke annorlunda förordnar, skall utföras på entreprenad. Det
är också ganska noggrant bestämdt i instruktionen, att inkomna
entreprenadanbud skola granskas med synnerlig omsorg och sak¬
kännedom.
Hvad slutligen angår förvaltningskostnaderna, vill jag erinra
därom, att vid förlidet års Riksdag tillkännagafs i den då aflämnade
kungl. propositionen rörande kasernbyggnaderna, att kostnaden för
byggnadsledningen och förvaltningen med största sannolikhet icke
komme att understiga 4 å 5 procent af byggnadssumman i dess
helhet. Om man har detta i minnet och därmed jämför de kost¬
nader, som nu skulle utgå till byggnadsnämnden m. m., så finner
man, att den angifna summan icke skulle blifva på något sätt
öfverskriden, utan att snarare den beräknade kostnaden i förevarande
fall skulle uppgå till betydligt lägre belopp. Förvaltningskostnaden
skulle, om kasernbyggnaderna blifvit utförda af fortifikationen, gått
till en beräknad summa af sammanlagdt 375,000 kronor. Därvid
bör man dock lägga märke till att det varit af staten aflönadt
folk, som skulle haft byggnadsledningen om hand och öfvervakat
förvaltningsgöromålen. Ehuru den nu beräknade kostnadssumman
förefaller stor, då man ser den isolerad, är den icke afsevärdt större,
än den skulle blifvit, därest man hade låtit fortifikationen bygga.
Beträffande nämndens aflöning och den semester m. m., som
skulle tillkomma byggnadschefen, vill jag blott framhålla, att det
är saker, som äro uppgjorda, innan jag tillträdde mitt nuvarande
ämbete. Men jag vill tillika säga, att man därvidlag naturligtvis
eftersträfvat att ernå det bästa möjliga resultat. Och jag tror mig
utan öfverdrift kunna påstå, att det helt enkelt icke varit möjligt
att kunna skaffa fullt dugligt folk med mindre än att man betalte
dem synnerligen väl. Och detta gäller äfven de villkor i öfrigt,
såsom semester etc., som man måst medgifva. Om jag haft att
uppgöi’a denna sak, är jag fullt öfvertygad om att jag med bästa
vilja i världen icke skulle kunnat åstadkomma detta arrangemang
för billigare pris.
Herr Ju hlin: Herr talman; Då jag sist hade ordet, hade jag
tänkt att yttra något angående frågan om beredande af bostäder
inom kasernerna åt underofficerare, särskildt sergeanter. Utskottet
har också betonat, att det möjligen skulle kunna ifrågasättas, huru¬
vida det icke på vissa platser vore lämpligt, att dessa fingo inkvarte-
ringsersättning i stället för bostad in natura. Jag tror för min del,
N:o 71.
32
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
Angående att det vore synnerligen lyckligt — och det vill jag framhålla
anslag till särskild t bär till herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdeparte-
nyför*armén' mentet — om denna princip kunde tillämpas så långt som möjligt.
m. m. Och då regementena komma att förläggas till städerna, så skulle
(Forts.) man kanske genom en dylik anordning kunna nedbringa byggnads-
kostnaderna icke så obetydligt. Det vore också, ur underofficerarnas
synpunkt sedt, måhända bättre att de fingo välja bostäder själfva
med det antal rum, de ansågo sig kunna ha råd och lägenhet att
ha. Den saken anser jag vara af rätt stor betydelse och det har
också utskottet betonat. Hvarför jag ytterligare velat framhålla
detta är därför att jag ansett, att det bör komma i betraktande
vid uppgörande af ritningar till de ännu icke igångsatta kasern¬
byggnaderna.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Det är väl icke
att undra på att en och annan uttalar sitt beklagande öfver att
de redan uppförda kasernbyggnaderna dragit så stora summor, som
visat sig vara förhållandet. Man borde väl i alla fall erinra sig
frågans förhistoria. Då Riksdagen 1901 och 1902 efter den nya
härordningens antagande anslog medel till uppförande af en del
kasernbyggnader, hade det, om jag icke missminner mig, af Kungl.
Maj:t endast begärts 48 miljoner kronor för detta ändamål. Då
uttalades emellertid med bestämdhet från denna kammares sida, att
det icke vore möjligt, att dessa 48 miljoner skulle vara tillräckliga,
utan att det antagligen skulle komma att gå löst på den i Kungl.
Maj:ts proposition antydda summan af 60 miljoner kronor. När
kammaren då hade den öfvertygelsen, att anslaget icke skulle vara
tillräckligt, kan man väl icke känna sig förvånad, när man nu
kommer och visar, att byggnadskostnaderna efter tidsenliga beräk¬
ningar bort upptagas till ett betydligt högre belopp. Det är att
märka, att det förut beviljade anslaget grundade sig på beräk¬
ningar, som voro uppgjorda för ungefär 10 år tillbaka. Då är det
gifvet, att med den prisstegring, som sedan dess inträdt på alla
områden, man måste komma till helt andra siffror, än man på den
tiden antog. Men icke endast detta. När man ser på förteckningen
öfver antalet byggnader, som voro afsedda att uppföras för det
begärda anslaget, så finner man, att det i själfva verket tillkommit
en ofantligt stor mängd byggnader för hvarje truppförband som
naturligtvis ökat kostnaderna. Mig förefaller det under sådana för¬
hållanden, som om bristen i förut beviljade anslag till kasern¬
byggnader icke kan anses vara så synnerligen öfverraskande. Riks¬
dagen har ju redan förut beviljat anslag till fyllande af den brist,
som uppstått vid uppförandet af de kasernbyggnader, som beslutits
1901 och 1902. Detta anslag uppgick till mellan 3 å 4 miljoner
kronor.
Således, om man frånräknar de betydligt ökade utgifter, som
uppstodo vid uppförandet af kasernbyggnaderna på Oscar-Fredriks-
borg, i förhållande till det anslag, som för detta ändamål ursprung¬
ligen begärts, kan man säga, att de uppgjorda beräkningarna visat
No 71.
Onsdagen den 27 Mai, I'. in. .'53
sig slå in och anslaget sålunda varit tillräckligt; på åtskilliga platser
liar det till och med blifvit öfverskott. Klandret för misshushållning
tror jag således bör i någon mån mildras.
Nu har här uttalats missnöje med de kungliga bref, som äro
bifogade betänkandet. Det är icke värdt att tala om den saken nu.
.lag tror visserligen, att de ha rätt i sin uppfattning, som anse, att
det är något märkvärdigt med afseende på den ersättning, som är
bestämd för den civila nämndens ordförande och ledamöter. Men
vi få komma ihåg, att frågan om inrättande af en dylik kommission
har Riksdagen själf framkallat. I fjol och i förfjol uttalade nämligen
Riksdagen sin misstro mot fortifikationens sätt att bygga, trots det
att det i hufvudsak gått någorlunda ihop därmed. Men Riksdagen
ansåg, att fortifikationen icke vidare kunde få handlägga dylika
saker. Och det var den föregående talaren, herr Juhlin, som satt
i den kommission, hvilken föreslog Riksdagen att tillsätta en särskild
byggnadsnämnd, hvilket ju också har skett. Således får man finna
sig i detta. För min del vill jag icke vara med om att klandra
fortifikationens sätt att gå till väga i detta fall, om man blott bortser
från kasernetablissementet på Rindö. Det är att märka, att det
var tjänstemän på ordinarie stat, som utförde detta arbete. Nu har
i stället tillskapats den här kostsamma kommissionen. Jag är icke
villig att skänka denna kommission mera förtroende än de stats¬
tjänstemän, som voro på ordinarie stat och handlade under tjänste¬
mannaansvar. Jag tror knappast, att privatmannen äro mera ofel¬
bara än tjänstemän, utan jag håller före, att man får ha ett lika
vaksamt öga på dem som på statens tjänstemän. Och om nu den
civila kommissionen i detta fall tager väldet från militärerna, så
att de militära synpunkterna komma till korta, tror jag, att det
skall visa sig vara till nackdel för försvaret i framtiden.
Därför vill jag emellertid hoppas, att kommissionen ej skall
lägga sig i mera än hvad instruktionen innehåller, nämligen att utföra
det tekniska, praktiska och ekonomiska arbetet, och att sedan
militärerna få se till, att det militära ej lider på att civilkommis¬
sionen får göra, hur den vill, äfven i detta afseende.
Jag har intet annat yrkande än bifall till utskottets hemställan.
Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Herr Carl Persson
omnämnde, att 1902 48 miljoner kronor beviljades till kasern¬
byggnader, men att Riksdagen då uttalade, att dessa 48 miljoner
kronor ej kunde räcka till. Ja, det kan väl hända, att det fram¬
hållits under eu diskussion, men det har ej såvidt jag vet fram¬
hållits i något riksdagsbeslut. Hvad jag tycker vara märkvärdigt
är det, att, när Kungl. Maj:t 1906 bar fram en proposition, denna,
som herr Carl Persson säger, var byggd på beräkningar, som gjorts
10 år förut. Det är ägnadt att väcka mer än uppmärksamhet, att
komma till Riksdagen med en proposition, som är byggd på så
gamla siffror och som sålunda har en felaktig utgångspunkt och
slutar med det resultat, som kommissionen här kommit till, nämligen
111 2 miljoner kronor för lågt. Herr statsrådet och chefen för landt-
Andra Kammarens Prot. 1908. N:o 71. 3
Angående,
anslag till
nya byggnader
för armén
m. m.
(Forts.)
N:o 71.
34
Onsdagen den 27 Maj, f. ra.
Angående försvarsdepartementet anförde, att det dock ej är så farligt med
nyabyggnader si.ffrorn£b när man Sår i™ närmare in på lifvet. Det kan dock
för armén ej förnekas, att man 1906 beräknade en kasern byggnadskostnad på
m. m. 1,450,000 kronor och att den nu beräknas till 2,100,000. Det blir
(Forts.) en ökning på 650,000 kronor på en kasernbyggnad af denna om¬
fattning och det bör hinna till som »felräkningsslant». Jag kan
naturligtvis ej förebrås för hvad 1902 års Riksdag gjorde, ty jag
var ej med då. Men jag erinrar mig en annan episod, som rör
kasernbyggnader och som varit föremål för Riksdagens behandling,
sedan jag kom hit, Det var, när det gällde att flytta kasern-
etablissementen från landet till städerna. Då framhölls det i den
kung!, propositionen, att om man förläde etablissementen till städerna
i stället för på landet, skulle de byggas billigare. »Det blefve billigare
kostnader i städerna än på landet», sade Kungl. Maj:t för ett par
år sedan, därför att där lämnade staden jord, vattenledning, gas
och alla de trefliga saker, som vi måste på konstlagd väg åstad¬
komma på landet. Men nu visar det sig i alla fall, att när vi få
kasernerna till städerna, så hållas ej dessa löften. Det var löften,
Kungl. Maj:t gaf för att fn det önskade beslutet igenom. Så har
det gått hela vägen utför. Löfte har gifvits på löfte: sedan besluten
drifvits igenom, ha konsekvenserna kommit med nya kraf. Det
är samma politik, som följts hela tiden.
Herr Juhlin: Herr talman! Med anledning af hvad herr Carl
Persson i Stallerhult sade. skall jag be att få säga några ord. Det
är alldeles riktigt, att jag var med i den kommission, som utarbetade
instruktionen för den kasernbyggnadsnämnd, som skulle handhafva
uppförandet af de ännu återstående etablissementen. Riksdagen
biföll ju i hufvudsak Kungl. Maj:ts förslag i denna del, som var
byggdt på kommissionens betänkande och utlåtande, och jag vid¬
håller fortfarande min åsikt och tror det vara lämpligt, att civila
byggnadsarbeten utföras af civila personer, såframt de äro därtill
skickade och lämpliga. Jag kan ej från den synpunkten se, att
det är något oriktigt. Jag har ej heller för min del klandrat det
och tror ej heller, att det blir dyrare med själfva administrationen,
ty såsom herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
upplyste, så byggde den tjänstemannakår, herr Persson talade om,
ej dessa kaserner för sina löner, utan hade man särskilda extra
kostnader till det, och de uppgingo till ett högst väsentligt belopp.
Jag tror ej. att själfva administrationen skall bli väsentligt dyrare
nu än den blef då. Men hvad jag uttalar mig mot är, att de be¬
räknade kostnaderna skola bli i det närmaste 50 procent dyrare, än
hvad de förut beräknats till. Den saken föreligger ju ej till Andra
Kammarens pröfning nu, utan det få vi i sinom tid taga i närmare
betraktande, då det ärendet föreligger till afgörande. Men jag har
tänkt mig, att man skulle kunna inskränka åtskilligt i byggnadsväg
genom att vidtaga åtskilliga förenklingar, och därigenom att man,
så långt möjligt är, kunde bibehålla en enhetlig byggnadstyp. Ty
det är klart, att om man bereder mycket större fördelar för både
Onsdagen den 27 Maj, l'. in. 35 N:o 71.
manskap och underbefäl m. fl. i de kasernetablissement, som återstå Angående
att bygga, innan vi få förslag om förbättringar för dem, som redan fjäder
äro uppförda, så tar det aldrig någon ända med dessa byggnader, för armén
Det är därför jag vill ytterligare framhålla betydelsen af, att man m. m.
undersöker möjligheten af att ordna det så, att underofficerarna så (Forts.)
långt som möjligt kunna skaffa sig bostäder i städerna, så, som
de själfva önska och finna för sig lämpligast eller om de önska
inkvarteringsersättning. Naturligtvis måste en viss del af dem finnas
inom kasernområdet, det är klart, men ej på långt när alla, som
det varit fråga om bär.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets
hemställan.
Mom b).
Utskottets hemställan bifölls af kammaren. *
Härefter föredrogs mom c); och yttrade därvid
Herr Staaff: Herr talman, mina herrar! Af handlingarna fram¬
går, att den kungl. propositionen i denna punkt afser en byggnad,
som skulle innehålla lokaler bland annat för krigshofrätten, som nu
har lokal i en gammal byggnad, som ej är fullt lämplig och som
för öfrigt med tillhörande tomt är ifrågasatt att säljas. Vid genom¬
läsandet af hvad handlingarne i denna del innehålla har jag funnit,
att ej någon hänsyn synes hafva tagits till frågan om krigshof-
rättens fullständiga ombildning och förändrande till en afdelning af
Svea hofrätt. Nu har visserligen utskottet helt afstyrkt Kungl.
Maj:ts framställning i förevarande fråga, och då denna hemställan
gifvetvis kommer att bifallas, skulle man ju kunna tycka, att det
är onödigt nu upptaga den af mig antydda synpunkten. Men jag
befarar, att då utskottets motivering betonar vissa synpunkter, men
alls ej berör den af mig angifna, så skulle detta kunna leda till
att en ny lokal för krigshofrätten ånyo föreslages af Kungl. Maj:t
utan att behörig hänsyn tagits till möjligheten af, att krigshof-
rättens ombildning kunde fordra en helt annan ordning. Nu vill
jag ej bestämdt påstå, att i den händelse slutet skulle bli, att krigs¬
hofrätten blefve omformad till en afdelning af Svea hofrätt, däraf
nödvändigt skulle följa, att den ej lämpligen kunde ha en egen
lokal. Men jag är ej säker på, att den lokalen i så fall borde vara
så pass långt bort belägen från Svea hofrätt som den nu ifrågasatta
eller den, som i utskottets motivering ifrågasättes.
Jag tillåter mig på denna grund att hemställa, huruvida icke
kammaren skulle vilja ur den försiktighetssynpunkt, jag här fram¬
hållit, göra ett uttalande, som icke på något sätt och i något af¬
seende binder, utan som endast framhåller, att den hänsyn, om
hvilken jag nu talat, också bör få göra sig gällande. Jag vill så¬
ledes hemställa, att Riksdagen med uttalande af den uppfattningen,
N:o 71.
Angående
anslag till
nyabyggnader
för armén
in. in.
(Forts.)
Angående
förändrad
organisation
af förste
landtmätar-
tjänsterna
in. m.
36 Onsdagen den 27 2SIaj, f. m.
att vid frågan om ny lokal för krigshofrätten hänsyn jämväl måtte
tagas till möjligheten af krigshofrättens ombildning, måtte bifalla
hvad utskottet hemställt.
Vidare anförde
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Herr talman, mina herrar!
Som herrarna kunna tänka sig, ha vi icke haft denna fråga under
pröfning i utskottet, men jag kan ej se, att det skulle ligga något
hinder för bifall till herr Staaffs yrkande, och därför skall jag ej
motsätta mig ett sådant förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt herr
talmannen framställt propositioner i ämnet, biföll kammaren det af
herr Staalf under öfverläggningen gjorda yrkandet.
§ 9.
Statsutskottets nu föredragna utlåtande n:o 176, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation af marinförvalt-
ningen m. m., blef af kammaren godkändt.
§ 10.
Vidare förelåg till afgörande statsutskottets utlåtande n:o 177, i
anledning af Kungl. Majrts proposition angående förändrad organisation
af förste landtmätartjänsterna m. m.
Mom. a), angående aflöningsstat för landtmäteristaten i orterna,,
föredrogs. Därvid yttrade:
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Emot själfva den
nu föredragna staten för förste landtmätarne har jag för min del
ingen anmärkning att göra. Däremot är det åtskilliga andra, i sam¬
band med denna stat stående förhållanden, som jag skulle vilja på¬
peka, särskildt med anledning af att jag ser herr statsrådet och
chefen för kungl. jordbruksdepartementet vara närvarande här.
Åtskilliga af kammarens ledamöter torde hafva hört eller eljest
hafva sig bekant, att ej sällan framställas klagomål och anmärk¬
ningar mot det sätt, hvarpå landtmäterikåren för närvarande fun¬
gerar. Att detta icke är så tillfredsställande, låter jämväl landt-
mäteristyrelsen framskymta i sitt i ärendet afgifna yttrande. Åt
den, som vill taga något närmare reda på, hvad man inom detta
verk har för åsikter beträffande denna sak, vill jag dessutom rekom¬
mendera att läsa sekreterarens i landtmäteristyrelsen reservation
vid löneregleringskommitténs betänkande angående landtmäteristyrel¬
sen; af denna reservation framgår nämligen, att i förevarande hän¬
seende icke på långt när allt är så väl beställd!, som det borde
vara.
:i7
N:o 71
Onsdagen den 27 Maj, f. in.
Ändamålet med omorganisationen af förste landtmätartjänsterna
är nu bland annat äfven det, att förste landtmätarne skulle blifva
chefer för landtmätarkåren, enhvar inom sitt respektive län, och
därigenom äfven blifva i tillfälle att, så att säga, rycka upp kåren.
Dessutom skulle de få ett alldeles nytt åliggande i anledning af
beslutet om inrättande af ett jordregister. Detta jordregister skall,
såsom vi veta, vara grundläggande för registreringen af äganderätts¬
förhållandena i hvad fast egendom angår; registret skall bilda grund¬
valen för fastighetsboksväsendet samt såsom sådant tillerkännas
vitsord i fråga om nämnda äganderättsförhållanden. Det är således
af mycket stor vikt. att jordregistret blifver fullt riktigt och till¬
förlitligt. Det gäller då, synes det mig af dessa skäl, att se till,
att man får förste landtinätar-tjänsterna besatta med synnerligt val
kvalificerade personer. Undersöka vi då, hurudant förhållandet i
detta afseende för det närvarande är, så torde jag vara berättigad
att — utan att jag härmed vill hafva uttalat det allra ringaste
klander mot dessa tjänstemäns personliga egenskaper — säga, att
det icke är. som det borde vara. Af herr statsrådets yttrande till
statsrådsprotokollet framgår, att förste landtmätarne, när de erhålla
befordran till denna tjänst, hafva uppnått en ålder af i medeltal 55
år. Detta är uppenbarligen en alldeles för sen ålder för befordran
till en så viktig tjänst som denna med dess viktiga och arbetsamma
uppgift och där man af dess innehafvare dessutom fordrar, att han
skall taga initiativ till förändringar och förbättringar. Genom denna
sena befordran utgör i själfva verket, det må jag säga, förste landt-
mätarbefattningen nu ingenting annat än ett slags pensionerande af
visserligen förtjänta, men på samma gång — åtminstone till stor
del — uttjänta kommissionslandtmätare. På detta område, som på
andra, bör man därför, synes det mig. söka se till att dugligheten
får komma till heders och icke utan vidare börja den gamla principen
att befordra i tur och ordning. Detta anser jag vara en synnerligen
viktig sak.
Så är det också något annat, som jag skulle vilja säga några
ord om. Det är meningen, enligt landtmäteristyrelsens förslag,_ att
förste landtmätarne skola verkställa granskning af landtmäteriför-
rättningar, som verkställts af landtmätare inom deras resp. län och
som för giltighet erfordra fastställelse. I detta hänseende säger
herr statsrådet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet följande:
»Framför allt torde sålunda det af landtmäteristyrelsen starkt be¬
tonade behofvet af, att landtmäteriförrättningar, innan de fastställas,
komma att underkastas granskning äfven i tekniskt hänseende, vara
i högsta grad beaktansvärdt. Afsevärda förluster och olägenheter
skulle säkerligen därigenom kunna besparas respektive jordägare,
särskildt om nämnda granskning, på sätt ifrågasatts, utsträckes att
omfatta äfven kontroll å marken af vederbörande förrättningsmäns
arbete, där så i något särskildt fall skulle finnas erforderligt.» Af
yttrandet till statsrådsprotokollet finner man, att herr statsrådet
härvidlag äfven stöder sig på skiftesstadgekommittén. Denna senare
har till och med ifrågasatt, att denna granskning skulle utsträckas
A utfående
fÖräudrad
organisation
al förste
landtmdtar-
tjänsterna
m. m.
(Korts.)
N:o 7!.
08
Angående
förändrad
organisation
af förste
landtmätare
tjänsterna
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
till att omfatta äfven sådana landtmäteriförrättningar, som icke fordra
fastställelse. Nu tror äfven jag, att det är lämpligt, att det inom
hvarje län finnes en person, som är kompetent att granska skiftes-
eller öfriga landtmäteriförrättningar och skyldig att göra detta, om
så påfordras. Men att göra denna granskning obligatorisk i sådan
utsträckning, som här är ifrågasatt, det tror jag i alla fall kan vara
mindre välbetänkt. Redan nu klagas det — och detta icke utan
fog — att landtmäteriförrättningarna gå för långsamt. Att detta
senare är förhållandet med laga skiftesförrättningar är ju förklarligt
och delvis kanske oundvikligt; men det klagas äfven på långsam¬
heten i andra förrättningar. Särskildt de mindre landtmäteriförrätt¬
ningarna äro ofta af den beskaffenhet, att det är mycket angeläget
att få dem fort verkställda. Om nu t. ex. hvar enda liten afsönd-
rings- eller ägostyckningsförrättning skulle obligatoriskt granskas
af förste landtmätaren, så är jag rädd för — jag tänker härvid
särskildt på förhållandena i Norrland, där jordafsöndringar och ägo¬
styckningar så talrikt förekomma — att det kommer att, till stort
men i handel och vandel, draga ut på tiden; och att det för veder¬
börande, som vilja hafva dessa slags förrättningar verkställda, kommer
att därigenom kännas mycket mindre tillfredsställande, än hvad nu är
fallet, äfven om det också nu skulle kunna hända, att något mer
eller mindre obetydligt fel insmugit sig i förrättningen. Jag är dess¬
utom rädd, att denna föreslagna obligatoriska granskning, om den
på detta vis sättes i system, lätt skall urarta till ett nagelfarande
af en mängd smådetaljer, hvarigenom blott orsakas kostnader utan
motsvarande nytta. Jag tror därför det vara angeläget att gå
fram med försiktighet vid införandet af denna granskningsskyldighet,
ty eljest torde man snart nog finna sig hafva skäl att vara mindre
belåten med detta, än man är med de nuvarande förhållandena.
Hufvudsaken är, att man så att säga flyttar upp landtmätarkåren i
sin helhet på ett högre plan, så att den blir bättre kvalificerad för
sina åligganden. Om gagneligheten af den föreslagna, till alla för¬
rättningar utsträckta granskningen åter tror jag man kan hafva
goda skäl att hysa sina dubier.
Ett åliggande, som förste landtmätarne också skulle få, enligt
statsrådets yttrande till statsrådsprotokollet, är skyldighet att granska
landtmätares arfvodesräkningar, då de därom af allmänheten anmodas.
Detta tror jag vara ett ganska godt förslag. För närvarande är
det verkligen så, att en skiftesdelägare eller annan person, som
anlitat landtmätare, säkerligen icke är i stånd att utöfva en sådan
granskning. Räkningarna äro uppställda efter ett så krångligt system,
att det sannerligen knappast är någon utom landtmätarnes egen
krets, som kan granska riktigheten af desamma. Nu har det upp¬
gjorts förslag till en ny landtmäteritaxa, och jag har i min hand
ett dylikt förslag, uppgjordt 1902 af landtmäteristyrelsen — jag vet
dock icke, om det är det allra sista. Om man nu ser efter i detta
förslag, så tror jag man snart skall finna, att i det hänseende,
hvarom jag nu talar, eller möjligheten för t. ex. en skiftesdelägare
att förstå sig på, huruvida landtmätaren rätt beräknat sitt arfvode
N:o 71.
Onsdagen den 27 Maj, f. in. 39
eller ej, blir det lika illa beställdt som förut. Jag vill, för att klar¬
göra, huru krångligt det verkligen är och allt fortfarande skulle bli,
äfven enligt det nya förslaget, anföra något ur detta. Ersättningen
till landtmätare för en laga skiftesförrättning skall utgå först och
främst i form af reseersättning, hvari ingår först ersättning enligt
resereglemente! för själfva resan, vidare för kost och husrum, men
detta icke efter resereglemente^ utan med vissa belopp per viigkilo-
meter, olika för skjuts och för järnvägs- eller ångbåtsfärd; vidare
ersättning för tidspillan, äfven denna ersättning utgående med vissa
belopp per kilometer och äfven här olika allteftersom skjuts eller
järnväg eller ångbåt begagnats. Än ytterligare gifvas i detta samman¬
hang en hel del detaljbestämmelser. Vidare utgår till landtmätaren
arfvode för ägors mätning, med olika belopp dels allt efter olika
skalor för kartan — åkerskala, tomtskala, skogsskala o. s. v., —
dels efter de olika ägofigurerna på kartan. Detta senare gör — jag
har hört så uppgifvas af landtmätare själfva — att dessa äro ange¬
lägna, helt naturligt för öfrigt, att på kartan få in så många ägo¬
figurer som möjligt, för att på så sätt få betalningen ökad. Att
uppställa en sådan grund för beräknandet af ersättningen synes mig
alldeles olämpligt. — Detta var nu det andra slaget af arfvode.
Vidare skall han ha arfvode för gradering och för jordvärdering;
så får han särskildt arfvode för uträkning af karta, i detta fall efter
de olika skalorna — åkerskala, tomtskala o. s. v. — jämlikt in¬
vecklade och krångliga »tariffer». Vidare arfvode för upprättande
och summering af håfdefafteckning; detta arfvode utgår dels efter
»dagberäkning», dels per sida af förteckningen. Slutligen har han
delning sarf vode, beräknadt särskildt för hvarje ägolott samt för väg,
afloppsdike eller »annat af oskifto afsatt område, som särskildt ut-
brytes» efter pris enligt invecklade tariffer.
Och om man dessutom söker göra sig reda för de närmare
detaljerna i detta taxeförslag, så skall man snart finna, att man
står där med detta förslag i handen lika klok, som innan man läste
någonting alls af taxan, åtminstone såvidt man icke, såsom en
landtmätare ju får lof att gorå, vill underkasta det ett ingående
studium. Jag har naturligtvis icke varit i tillfälle att göra detta;
men jag har genom mitt arbete såsom ledamot af lönereglerings-
kommittén kommit att något taga reda på detta ämne. Därvid har
det synts mig, som om det dock ej borde vara alldeles omöjligt
att gifva taxan sådan uppställning och innehåll, att det för dem,
som anlita landtmätare, blefve någon möjlighet att själfva kunna
något kontrollera den uppgjorda arfvodesräkningen. Detta utesluter
naturligtvis icke, att det kan vara gagneligt, att förste landtmätaren
får skyldighet att på begäran verkställa granskning af arfvodes-
räkningar; det vill jag icke opponera mig emot. Men jag anser,
som sagdt, att det vore synnerligen ömkligt, om arfvodestaxan
kunde omarbetas i en mer förenklad riktning, än hvad som man
synes hafva för afsikt.
Det är detta jag velat säga; för öfrigt har jag icke något
yrkande att framställa.
Angående
förändradl
organisation
af förste
landtmätare
tjänsterna
in. m.
(Forts.)
N:o 71.
40
Onsdagen den 27 Alaj, f. m.
Angående
förändrad
organisation
af förste
landtmätare
tjänsterna
m. m.
(Forts.)
Angående
anslag till en
statsmedicinsk
anstalt m. m.
Horr Persson i Tällberg: Jag tror nog, att det är mycket
nyttigt, att förste landtmätarne få sig ålagdt att verkställa en
granskning öfver skiftesförrättningarna i mycket högre grad än hit¬
tills varit fallet. Om de också hittills haft en viss skyldighet att
granska dylika förrättningar, så hafva de på samma gång själfva
fått verkställa förrättningarna och varit sina egna kontrollanter, och
denna omständighet har gjort, att förste landtmätarnes ställning så¬
som granskare icke kunnat blifva synnerligen stark.
Jag anhåller att till alla delar få instämma med den siste ärade
talaren beträffande hans anmärkning, att landtmäteritaxan är mycket
vidlyftig, sådan den nu är, och att den blir ungefär lika vidlyftig,
om det nya förslaget antages. Jag går så långt, att jag säger, att
det finnes en mängd landtmäteriförrättningar, som äro så enkla, att
till och med jag skulle kunna utföra dessa förrättningar. Men jag
skulle omöjligt kunna skrifva en arfvodesräkning; det är det vid¬
lyftigaste af hela förrättningen. Jag anser således icke lämpligt,
att då vi nu få ett nytt förslag till taxa. göra det lika vidlyftigt
som det nuvarande, och jag anhåller därför att till alla delar få
instämma med den sista ärade talaren.
Häruti instämde herr Johansson i Kälkebo.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Mom. b)—d).
Kammaren biföll hvad utskottet i nämnda moment hemställt.
§ 11.
Statsutskottets utlåtande n:o 178, i anledning af Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under sjätte hufvudtiteln gjorda framställ¬
ning om anslag till en statsmedicinsk anstalt m. m., som härefter
föredrogs, godkändes af kammaren.
§ 12.
Därnäst i ordningen fanns å föredragningslistan uppfördt stats¬
utskottets utlåtande n:o 179, i anledning af Kungl. Maj:ts proposi¬
tion angående inrättande af en veterinär-bakteriologisk anstalt.
I en den 9 april 1908 aflåten, till statsutskottets förberedande
behandling öfverlämnad proposition, n:o 154, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
dels att — med beslutande, att en veterinär-bakteriologisk an¬
stalt skulle upprättas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af
departementschefen till statsrådsprotokollet angifna grunder, och
med godkännande af det af departementschefen framlagda förslag
41
Onsdagen den il Maj, f. in.
N:o 71.
till stat för anstalten för år 1909 — för ifrågavarande ändamål å ^na9åe”^en
extra stat för samma år under nionde hufvudtiteln bevilja ett anslag
af 31,350 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att låta utaf nämnda anstalt m. m.
belopp förskottsvis under innevarande år af tillgängliga medel ut- (Forts.)
anordna 9,150 kronor; ......
dels ock medgifva, att af de medel, som inflöte vid försäljningen
af veterinärinstitutets nuvarande område med därå befintliga bygg¬
nader, finge i mån af behof utgå 13,500 kronor till inrednings- och
byggnadsarbeten för anstalten.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte
1) besluta, att en veterinär-bakteriologisk anstalt skulle upp¬
rättas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet
öfver jordbruksärenden den 9 april 1908 angifna grunder;
2) godkänna följande stat för anstalten för år 1909:
Arfvode till föreståndaren ........................................
„ ,, laboratorn ............................................
Till tillfälliga biträden, vikariatsersättning m. m.
Arfvode till en vaktmästare ....................................
Till hyresersättning åt tre drängar vid veterinär¬
institutet ................................................................
Till beredning af tuberkulin och serum, nyanskaff¬
ning och ombyte af djur in. m.........................
„ instrument, förbrukningsartiklar, reagentier, em¬
ballage, böcker och tidskrifter, skrifmaterial,
telefon m. ..........................................................
„ belysning, bränsle, gas, vatten m. m.............
„ fraktkostnad för insända prof, misstänkta för
tuberkulos m. ..................................................
kronor 7,250: —
4,000: —
„ 2,300: -
„ 1,470: —
„ 600: —
2,400: —
11
11
2,000: —
800: —
11
500: —
Summa kronor 21,320: —
Anm. 1. Af det i staten för föreståndaren upptagna arfvode
skola 2,500 kronor, af arfvodet åt laboratorn 1,400 kronor och af
arfvodet åt vaktmästaren 600 kronor, anses såsom tjänstgörings-^
penningar.
Anm. 2. Därest föreståndaren eller laboratorn åtnjuter fri bo¬
stad eller vaktmästaren åtnjuter fri bostad jämte bränsle, skall af¬
drag göras å arfvodet, för de förstnämnda med 500 kronor och för
vaktmästaren med 2,500 kronor för år räknadt.
Anm. 3. För åtnjutande af de föreslagna aflöningsförmånerna
för föreståndare och vaktmästare skola gälla följande villkor och
bestämmelser, nämligen
att sådan tjänstinnehafvare skall vara underkastad den vid¬
sträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som
kan varda honom i behörig ordning ålagd;
att med befattning af ifrågavarande slag icke må förenas annan
tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat;
att med sådan befattning ej heller må förenas vare sig uppdrag
N:o 71.
•ii»
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
Angående
anslag till en
statsmedicinsk
anstalt m. m.
(Forts.)
såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bola»' som
ar med Ivungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag
legistreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller
bolag eller Annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, såframt
ej, hvad angår föreståndare, Kung], Maj:t, och hvad angår vakt¬
mästare, föreståndaren uppå därom gjord framställning och efter
profning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må
anses inverka ^underligt på tjänstgöringen vid anstalten, finner upp¬
draget eller befattningen kunna få tillsvidare mottagas och bibe¬
hållas:
att föreståndare vid anstalten icke äger att utan medicinalstyrel¬
sens medgifvande utöfva enskild praktik;
att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, be¬
fattningsinnehafvare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester eller
darmed jämförlig ledighet, men skola för den tid, han eljest varit
från tjänstgöring befriad, utgå till den, som uppehållit befattningen;
att den, som af sjukdom hindras att sin befattning förrätta’
ager uppbära hela den del af arfvodet, som icke anses såsom tjänst¬
göringspenningar, men att den, som undfår ledighet för svag hälsas
vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen, dess
utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller i behörig
ordning afsLänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad
att sköta befattningen, kan förpliktas att. utöfver tjänstgörings-
penmngar, afstå så mycket af återstående arfvodet, som för befatt¬
ningens uppehållande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;
att arfvode ej må utgå för tid, hvarunder befattningsinnehafvare
afhalht sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning
erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;
. att- därest befattningsinnehafvare varder afstängd från tjänst¬
göring eller i häkte tagen, den del af hans arfvode, som icke pröfvas
böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden inne¬
hallas, såvida ej pröfvas skäligt låta honom uppbära något häraf-
samt
. att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, ent¬
ledigande eller dödsfall den del af arfvodet, som icke betraktas såsom
tjänstgöringspenningar, utgår till månadens slut;
3) för ifrågavarande ändamål å extra stat för år 1909 under
nionde hufvudtiteln bevilja ett anslag af 30,470 kronor, med rätt
lör Kungl. Maj:t att lata utaf nämnda belopp förskottsvis under
innevarande år af tillgängliga medel utanordna 9,150 kronor; samt
4) medgifva, att af de medel, som inflöte vid försäljningen af
vetei inärinstitutets nuvarande område med därå befintliga byggnader,
finge i mån af behof utgå 13,500 kronor till inrednings- och bygg¬
nadsarbeten för anstalten.
Reservationer hade likväl afgifvits af herrar A. G. L Biiling,
I. Wijk, E. A. G. A. Wijkander och Pehrsson i Akarp, hvilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att Riksdagen måtte
43
N:o 71.
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
1) besluta, att en veterinär-bakteriologisk anstalt skulle upp- AlllffdV',‘fc
rättas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsproto- “^»medicin»*
kollet öfver jordbruksärenden den 9 april 1908 angifna grunder, med anS(ait m. m.
undantag dock däraf att assistenten vid anstalten icke skulle vara (Forts.)
skyldig meddela undervisning vid veterinärinstitutet;
2) godkänna följande stat för anstalten för år 1909:
Arfvode till föreståndaren
„ „ assistenten ............................................
Till tillfälliga biträden, vikariatsersättning m. m.
Arfvode till en vaktmästare....................................
Till hyresersättning åt tre drängar vid veterinär¬
institutet ............................................................
Till beredning af tuberkulin och serum, nyanskaff¬
ning och ombyte af djur m. m.....................
„ instrument, förbrukningsartiklar, reagentier,
emballage, böcker och tidskrifter, skrifmate-
rial, telefon m. m.............................................
„ belysning, bränsle, gas, vatten m. m.............
„ fraktkostnad för insända prof, misstänkta för
tuberkulos m. m.................................................
kronor
7,250
3,000
2,300
1,470
600:
2,400: -
2,000: —
800: —
500: —
Summa kronor 20,320: —
Anm. 1. Af det i staten för föreståndaren upptagna arfvode
skola 2,500 kronor, af arfvode åt assistenten 1,200 kronor och af
arfvode åt vaktmästaren 600 kronor, anses såsom tjänstgörings-
penningar.
Anm. 2. Därest föreståndaren eller assistenten åtnjuter fri
bostad, eller vaktmästaren åtnjuter fri bostad jämte bränsle, skall
afdrag göras å arfvodet, för föreståndaren med 500 kronor, för assi¬
stenten med 300 kronor och för vaktmästaren med 250 kronor för
år räknadt.
Anm. 3. För åtnjutande--till månadens slut,
3) för ifrågavarande ändamål å extra stat för år 1909 under
nionde hufvudtiteln bevilja ett anslag af 29,470 kronor, med rätt för
Kungl. Maj:t att låta utaf nämnda belopp förskottsvis under inne¬
varande år af tillgängliga medel utanordna 9,150 kronor; samt
4) besluta, att med afslag å Kungl. Maj:ts framställning om an¬
visande af ett belopp af 13,500 kronor till inrednings- och byggnads¬
arbeten för anstalten, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida ej vid uppförandet
af de nya byggnaderna för veterinärinstitutet kunde beredas lämpliga
lokaler för såväl den statsmedicinska som ock den veterinär-bakterio¬
logiska anstalten;
af herr II. B. Törnebladh;
af herr Hammarlund, som ansett, att utskottet bort hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke måtte af Riksdagen
bifallas; samt
af herr Larsson i Lund.
N:o 71.
ti
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
Angående
anslag till en
statsmedicinsk
anstalt m. m.
(Forts.)
Efter föredragning af punkten l:o) begärdes ordet af:
Herr Hammarlund, som yttrade: Inom statsutskottet hafva
meningarna rörande denna fråga varit mycket delade, och detta är
ju ej heller att undra på, när man af handlingarna finner, att direk¬
tionen för veterinärinstitutet liksom äfven medicinalstyrelsen bestämdt
uttalat sig mot det förslag, som nu föreligger i Kungf. Maj:ts proposi¬
tion. En liknande mening har ock Svenska läkaresällskapet uttalat
i frågan. Inom statsutskottet utarbetades ett modifieradt förslag,
och det är detta, som här föreligger i herr Billings m. fl. reservation.
Jag får säga, att, om detta förslag haft någon utsikt att gå igenom,
så skulle jag kunna hafva förenat mig om detsamma, men det visade
sig, att det icke kunde vinnas majoritet inom utskottet härför, och
det har också sedan fallit i Första Kammaren. Under sådana om¬
ständigheter _ har jag ansett det vara riktigast att gå på ett rent
afslag. Därigenom att denna fråga uppskjutes ett år är ju ingen
skada skedd. Det är bättre att '.-äntå än att nu lätta ett förhastadt
beslut, som möjligen får i sina grunddrag ändras. Den stora veteri¬
närbyggnaden skall icke vara färdig förrän 1911 och det är således
icke nödvändigt att redan nu afgöra frågan, huru det skall ordnas
med den veterinärbakteriologiska anstalten därstädes.
På de skäl, som jag anfört i min reservation, skall jag tillåta
mig, herr talman, att yrka afslag på Kungl. Majrts proposition och
bifall till min reservation.
Herr Persson i Tallberg: Herr talman, mina herrar! Det är
ju sant, att detta är och har varit en mycket omtvistad fråga, och
det saknas nog icke skäl att komma till samma resultat som det.
till hvilket herr Hammarlund kommit, nämligen afslag på alltsam¬
mans. Men därmed blir frågan icke löst, och jag tror dock, att det
är en så pass viktig fråga, att vi böra vara angelägna om att få
den löst.^ bkola vi vänta tills dess alla fackmän blifvit eniga om
saken, så tror jag, att vi fa vänta i all tid. Olika uppfattningar
hafva uttalats af lärarkollegiet, af veterinärvetenskapens främste
målsman, professor Wennerholm, af direktionen och af kungl. medi¬
cinalstyrelsen. Alla synas hafva olika uppfattning af frågan, men
jag skulle beklaga, om det visade sig. att denna kammare eller Riks¬
dagen i sin helhet hade annan uppfattning af densamma än förlidet
ar. Förra aret uttalade nämligen Riksdagen sin bestämda uppfatt¬
ning, huru frågan borde lösas. Och Kungl. Maj:t har ställt sig
förlidet års riksdagsskrivelse till efterrättelse och framlagt ett
förslag, som står i öfverensstämmelse med de uttalanden, som Riks¬
dagen da gjorde. Jag medgitver gärna, att medicinalstyrelsens ord
i detta fall böra våga tungt, men för en lekman är det natur¬
ligtvis omöjligt att bilaa sig ett säkert omdöme om frågan, och då
har jag tänkt, att man står tryggast, om man litar sig till den främste
malsmannen för veterinärvetenskapen, och dit räknar jag professor
Wennerholm. Tv det gäller här den vetenskapen, och sålunda bör
det vara mera lämpligt, att man ansluter sig till den uppfattning.
Onsdagen den 27 Maj, 1. in.
45
N:o 71.
som uttalats af honom, än till hvad man hör uttalas af personel' J^åe't£\n
})vilka, delvis eller kanske helt och hållet hafva sm utbildning a e ^tatnmedicinsk
iiiiiitXti område. unstciit ?n. ni.
Nu har man ju satt i verksamhet den statsmedicinska anstalten. (Forts.)
som Riksdagen förlidet år beslöt inrätta. Skarpt klander har ut¬
talats mot det sätt, hvarpå denna fråga blifvit löst, men detta klan¬
der synes mig icke böra drabba. Riksdagen utan snarare kungl. me¬
dicinalstyrelsen. Den statsmedicinska anstalten är, såsom de flesta
af herrarna kanske veta, inrymd fyra trappor upp i huset n:r lb
vid Regeringsgatan, och det synes mig vara en mycket olämplig
anordning, såvidt jag kan förstå, om man tänker pa de försöksdjur,
som äfven denna anstalt måste hafva. Följden blir naturligtvis den,
att den måste hafva stall, som är förlagdt pa något hall längre
bort och är jag rädd för att, om man i förevarande fall otverlam-
nade saken åt medicinalstyrelsen, anstalten förlädes någonstädes högt
uppe i luften och att det blefve svårt att få dit försöksdjuren, sär¬
skilt hästar och kor. , . x. ,
Jag tror således, att med hänsyn till de uttalanden, som kung!
Maj't och utskottet gjort, det vore af vikt, att frågan blefve löst
nu. Det är visserligen sant, som herr Hammarlund säde, att bygg¬
naden för det nya veterinärinstitutet icke skulle vara färdig förrän
1911 men jag tror, att det är mycket viktigt, att fragan löses nu,
så att vid anordningarna för byggnadens uppförande hänsyn kunde
ta°-as därtill att den veterinärbakteriologiska anstalten skall mryn1-
inas i denna byggnad. Och då kanske man äfven far söka att ar
inrymma den statsmedicinska anstalten, hvars lokaler icke lära kunna
anses vara i något afseende lämpliga.
Jag skall därför, herr talman, anhålla att i korthet fa yrka
bifall till utskottets hemställan.
Med herr Persson i Tallberg förenade sig herr Andersson i
Västra Nöbbelöf.
Herr Pehr sson i Åkarp: I fråga om detta betänkande har
ian förenat mig med de fyra reservanterna från Första Kammaren,
och skall jag nu bedja att med några ord få klargöra mm stånd¬
punkt i denna fråga. „
Redan då Riksdagen i fjol fattade beslut rörande den ifraea-
varande anstalten, blef jag uppmärksamgjord på denna fråga åt en
af våra förnämsta veterinärer i Skåne. Detta föranledde naturligtvis,
att jag sedermera närmare sökte studera de utlåtanden, som afgimts
i denna sak. Denne person uttryckte nämligen den asikten, att det
beslut, som Riksdagen förlidet år i anledning af statsutskottets för¬
slag fattade, gick i en mindre god riktning, och han klargjorde i
öfrigt också, hvilka skäl han i detta fall hade för sitt påstående.
Sedan jag genomläst alla de myndigheters utlåtanden, som föreligga
i frågan, har jag icke kunnat komma till annan asikt än att den
princip, som från början förelåg, då den statsmedicinska anstalten i
sin helhet blef förelagd Riksdagen, ar den riktiga. Ty den veterinär-
N:o 71.
46
Onsdagen den 27 Maj, f. ra.
<mtlaåemtn bakterioloSiska anstalten har ovillkorligen en stor betydelse och
statsmedicinsk kommer att . en mera omfattande verksamhet än som man kan
anstalt m. m. anse vara förenligt med att förlägga den i samband med veterinär-
(Forts) institutet. Nu har visserligen föredragande statsrådet för denna
gång försökt att gå en medelväg, på förslag af veterinärinstitutets
chef, professor Wennerholm, och jag tror också, att detta förslag,
från en^ sida sedt, till en del fyller de önskningar, som man kan
ställa på den veterinärbakteriologiska anstalten. Men nog har frågan
kommit på en annan poäng än den statsutskottet tänkte sig i fjol,
nämligen att denna anstalt skulle helt och hållet fungera under
veterinärinstitutet och att den skulle inrymmas i det bakteriologiska
laboratorium, som där finnes, och lyda under den professur i bakterio-
logi, som är inrättad vid institutet. Nu är emellertid genom före¬
liggande förslag i alla fall denna anstalt ställd fristående med egen
föreståndare.^ Men granskar man, hvilket inflytande detta förhållande
kan hafva på själfva undervisningen, så kan man nästan komma till
det resultatet, att denna förändring skett på undervisningens bekost¬
nad, ty jag vill fästa uppmärksamheten på att vid veterinärinstitutet
har ämnet bakteriologi, som väl får anses såsom ett af de viktigaste,
förut haft till undervisare en professor. Enligt detta förslag skulle
undervisningen i ämnet skiljas från denna professur och skötas af
den laborator, som är andre man vid den veterinärbakteriologiska
anstalten, och då innehafvare!! af denna plats naturligtvis aldrig
kan blifva stadig på platsen — det måste blifva en öfvergångsplats,
då hans lön endast skulle blifva 3,000 å 4,000 kronor — så blir
följden, att det blir eu lifligare omsättning, än hvad förhållandet
skulle, blifva med en professur i ämnet. Det är således en sak, som
man i detta fall kan hafva sina skäl att ställa sig tveksam till:
huruvida undervisningen i någon mån kan komma att i detta fall
blifva lidande. Men då professorn vid veterinärinstitutet egentligen
är pappa till denna lösning, får man väl hoppas, att någon fara i
detta fall icke bör föreligga.
Då jag nu, med den ståndpunkt, till hvilken jag kommit i saken,
inom statsutskottet fann, att den afdelning, som haft just denna
fråga under förberedande behandling, för sitt förslag afgifvit en
motivering just i den riktning, som den reservation går, hvilken
blifvit undertecknad af herr Billing med flera, så var det ju naturligt,
att jag kom att sluta mig till denna reservation. Ty den ställer
just den veterinärbakteriologiska anstalten fristående, hvadan både
professorn och assistenten eller laboratorn skulle uteslutande hafva
sin verksamhet vid anstalten.
Detta är anledningen till att jag har biträdt denna reservation.
Men, som sagdt, jag^ kan icke finna annat, än att Kungl. Maj:ts för¬
slag har lyckats gå en medelväg, hvarigenom det möjligen i alla
fall, med den utveckling, som, enligt antydningar i motiveringen, är
att vänta, den af Kungl. Maj:t föreslagna lösningen kanske i alla
fall är den riktigaste.
På grund häraf har jag intet yrkande i frågan att göra.
Onsdagen den 27 Maj, f. in.
1-7
No 71
Herr Wawrinsky i Saltsjöbaden: Herr talman, mina herrar!
Ehuru jag naturligtvis är synnerligen intresserad af denna fråga,
hade jag likvisst knappt tänkt taga till orda i densamma, då jag
hade tillfälle att förra året så tydligt lägga i dagen, hvilken mening
jag hyser härvidlag. Och som jag i fjol icke lyckades vinna kamma¬
rens gehör, har jag naturligtvis mycken liten förhoppning att heller
kunna göra det i år. Som sagdt, min mening hade varit att nu
vara tyst i denna fråga och låta saken hafva sin gång, men under
de sista dagarna hafva i tidningarna förmärkts en del artiklar, som
det synes mig vara nödvändigt att här med några ord vederlägga.
Och jag har äfven i en morgontidning sett, att statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet har i Första Kammaren fällt yttranden,
hvilken synas mig icke vara af beskaffenhet att böra förbigås med
tystnad.
Jag vill först framhålla, hurusom regeringen i denna fråga in¬
tagit en mycket egendomlig ställning. Förra året uppträdde stats¬
rådet och chefen för civildepartementet och yttrade sig ifrigt emot
att den veterinärbakteriologiska anstalten skulle förläggas till vete¬
rinärinstitut. Jag vill endast läsa upp ett litet stycke af hvad han
yttrade i frågan. Han sade: »Emot inrättande af det veterinär¬
bakteriologiska laboratoriet har i första rummet anförts, att, då
förra årets riksdag beslöt nybyggnad af veterinärinstitutet, det be¬
stämdes, att stora lokaler skulle anordnas för ämnet bakteriologi,
hvadan därstädes de veterinärbakteriologiska undersökningarna skulle
kunna ske. Emellertid torde alla sakkunniga myndigheter vara ense
därom, att ett laboratorium, som är inrättadt vid eu undervisnings¬
anstalt, bör anordnas uteslutande för undervisning sändamål; och man
kan väl ej begära, att dess lärarepersonal, äfven om den, hvithet
jag är öfvertygad om, mycket snart för ändamålet skulle behöfva
ökas, skulle när som helst kunna vara redo att företaga resor hit
och dit, allra minst under sommarferierna, då det som bäst skulle
behöfvas.»
Ja, så talades från statsrådsbänken i fjol. Huru sägs det nu i
regeringspropositionenV Jo, alldeles raka motsatsen. Nu heter det,
att det icke är någon fara i att en person ålägges undervisnings-
skyldighet samtidigt med att han fullgör anstaltens bakteriologiska
undersökningar; i år går det mycket väl för sig att ställa en laborator
till tjänst åt veterinärinstitutet såsom lärare, ehuru han samtidigt
skall vara tjänsteman i det veterinärbakteriologiska laboratoriet.
Det är egentligen mot denna princip, som jag vill rikta min be¬
stämda anmärkning. Ty jag är fullkomligt öfvertygad om att det
endast är en chimär, att detta skall kunna gå för sig. Den, som
något varit med i verkligheten och sett, huru dessa undersökningar
försiggå, skall ganska snart finna, huru omöjligt det är för en person
att samtidigt sköta undervisning och utföra de praktiska göromål,
hvarom här är fråga samt ständigt och jämt vara så att säga på
resande fot. Följden blir, enligt min öfvertygelse, att här uppstå
ständiga intressekonflikter. Riksdagen kommer möjligen att i år
bevilja detta, jämförelsevis stora anslag till veterinärinstitutets ut-
Angående
anslag till eu
statsmedieinsk
anstalt m. m.
(Forts.)
N:o 71.
48
Angående
anslag till eu
statsmedicinsh
anstalt m. in.
^Forts.)
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
vidgning, men följden blir med all säkerhet, att Kungl. Maj:t om
nagra ai kommer och säger: detta gar icke; den statsmedicinska
anstalten måste hafva sitt veterinärbakteriologiska laboratorium
iörenadt med det medicinsktbakteriologiska laboratoriet; man får
lof att bevilja anslag till en ny anstalt — och så hafva vi två
sådana laboratorier.
Det är icke så, som det har sagts från vissa håll, att för när¬
varande ingen undervisning sker i bakteriologi vid veterinärinstitutet.
Om undervisningen är underhaltig, beror det icke af brist på lokal,
utan på helt andra orsaker. Det är väl heller icke behöfiigt, fastän
undervisningen för närvarande bedrifves på ett mindre rationellt sätt
vid veterinärinstitutet, att man därför skall inrätta en sådan storar¬
tad anstalt, som här är föreslagen.
.Tåg har nyss framhållit, att eu olikhet råder mellan det förslag,
som i år framställts från regeringen, och det förslag, som framställ¬
des i fjol; och jag har ställt den frågan till mig: hvad kan vara
anledningen till en så hastig ändring? Herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet lärer, enligt uppgift i tidningarna, i går i
Första Kammaren hafva yttrat, att det hela mynnar ut i en strid
om makten. Ja, jag har samma mening. Jag tror nästan, att det
dr fråga om en strid om makten. När härom året veterinärerna i
.Skåne sa godt som enhälligt beslutade uttala den mening, att det
veterinärbakteriologiska laboratoriet ovillkorligen borde förenas med
den statsmedicinska anstalten, så var det ingen, som egentligen ytt¬
rade sig emot den saken, men vid nästa möte — jag tror det var
i Göteborg — uppträdde föreståndaren för veterinärinstitutet och
talade emot^ en sådan sammanslagning af de två anstalterna. Hvad
både han da för skäl? Ja, det var många. Och de skälen hafva vi
äfven nu sett uttalade i en af de dagliga tidningarna. Men då an¬
sats också ett särskilt skäl, som just gifver mig anledning tro, att
här hufvudsakligen är fråga om makten. Han sade nämligen så
här: är det verkligen meningen, att vi veterinärer fortfarande skola
gå i ledband hos läkarne, äro vi icke tillräckligt själfständiga att
sköta oss själfva och hafva vår egen administration; om vi binda
fast den veterinärbakteriologiska anstalten vid den statsmedicinska
anstalten, blir följden, att vi få mycket svårt att komma ifrån den
och det är ju hvad vi sträfva efter. Jag vill icke påstå, att
detta, var ord för ord hvad han sade, men det var dock andemenin¬
gen i hans yttrande. Och detta antyder för mig åtminstone, att
det i förevarande fall icke är så mycket fråga om själfva saken.
Nu framhålles vidare, att det skulle vara stor svårighet att
anordna veterinärundervisningen, för så vidt man icke får labora¬
toriet till stånd inom veterinärinstitutets område, bland annat därför,
att man maste taga materialet till undervisningen därifrån, enär det
är svårt att få det från annat håll. Men vi få ju Stockholms slakt¬
hus alldeles bredvid. Hvarför icke använda material därifrån? Som
föreståndaren för veterinärinstitutet lärer hafva påstått, att det
icke finnes erforderligt material att hämta från slakthusen, har det
intresserat mig att se efter, huruvida detta kan vara sant. Jag
N:o 71.
Onsdagen den 27 Maj, !'. in. 40
har här ett par årsrcdogörelser beträffande de större slakthusanstalter,
som nu finnas i Sverige, nämligen Malmö och Göteborg. Af dessa
redogörelser finner jag, att vid Malmö slakthus tagits i beslag under
fjolåret icke mindre än 10,169 kött med mer än 25 olika sjukdomar,
såsom föranledande beslaget. Vid Göteborgs slakthus har samma
antal varit resp. 8,043 och 27. Du måtto man väl ej kunna påstå,
att det saknas material, utan man måste väl tvärtom erkänna, att
det finnes rikligt material att tillgå från dessa slakthusanstalter.
För öfrigt nekar ju ingen till att det material, som kommer till
den statsmedicinska anstalten, äfven får begagnas vid den veterinär¬
bakteriologiska anstalten.
Det har vidare talats om att det lätt kunde uppstå konflikt
mellan den person, som leder undervisningen vid veterinärinstitutet,
och föreståndaren för laboratoriet. Detta är. väl ändå, synes det
mig, att visa en alltför stor skuggrädsla. Är verkligen den ena
eller andra sä klen i sina undersökningar, att man befarar, att han
skall blifva slagen på fingrarna af sin kamrat, så är han icke värd
att bibehållas på sin plats. Då får man skaffa en annan man i hans
ställe, .lag tror emellertid för min del icke på den faran.
Jag har, som sagdt, hufvudsakligen vändt mig mot förslaget
att kombinera undervisningen med laboratorieundersökningama på
det sätt. som här föreslagits. Och jag har ju stöd för denna min
uppfattning från hela svenska läkaresällskapet, som enhälligt för¬
klarat, att den mening jag förfäktar är den enda riktiga. Jag har
äfven stöd för min uppfattning från Karolinska institutet. Då frågan
var före, huruvida icke den statsmedicinska anstaltens andra af del¬
ningar, nämligen den för medicinsk bakteriologi och teknisk hygien,
skulle kunna förläggas till Karolinska institutet, förklarades nämligen
af institutets lärarekollegium, att detta är en sak, som icke alls
hör till undervisningen, utan som måste skiljas från denna och göras
helt och hållet fristående.
Dessa äro mina hufvudskål, hvarför jag anser det vara beklag¬
ligt, om Andra Kammaren skulle stanna vid samma beslut, som
Första Kammaren fattade härom dagen, och således bifalla utskot¬
tets hemställan. Men jag vill därjämte påpeka eu fara, som hittills
mig veterligen icke tillräckligt framhållits.
Meningen är att på veterinärinstitutets tomt bygga ett stall för
ympade djur, således för dyrbara djur, på hvilka under åratal ned¬
lagts kostnader och arbete. Men strax bredvid detta kommer ett
annat stall att ligga, afsedt för sjuka djur, angripna af smittosamma
sjukdomar. Nu kan man ju säga, att detta icke innebär någon fara,
utan att det mycket väl kan gå för sig, om man blott iakttager
nödig försiktighet. Sä sade emellertid icke veterinärinstitutets lärar¬
kollegium vid ett annat tillfälle, ty när år 1894 förslag var å bane
att förlägga en anstalt för tillverkning af animal vaccin till veteri¬
närinstitutets tomt, svarades, att detta icke kunde gå för sig, enär
de smittosamma djur, som vårdades vid institutet, då lätt kunde
smitta ned de kalfvar, som användes vid vaccinationsanstalten. Då
gällde det kalfvar, som kostade 10 kronor per styck i hyra, men
Andra Kammarens Prof 1908. N:o 71. 4
Angående
anslag till eu
statsmcdicinsk
anstalt tn. m.
(Forts.)
N:o 71. 50 Onsdagen den 27 Maj. f. m.
Angående nu galler det djur som kunna stå i värde af 1,000 kronor och där-
anslag till en öfygi'. Men ändå heter det nu från veterinärinstitutet, att fara för
anstalt m. m. smittans spridande icke torennnes. År aet konsekvens i detta?
(Forts.) Jag anser för min del, att ett beslut sådant, som Kungl. Maj:t
föreslagit och Första Kammaren godkänt, skulle vara ett synnerligen
olyckligt beslut, icke blott därför att det i framtiden skulle medföra
betydande kostnader för statsverket, utan äfven därför att det skulle
innebära en olycklig lösning af den stora fråga, som nu ligger före.
nämligen anordnandet af vår statsmedicinska anstalt.
Herr talman! På de skäl, som jag nu framhållit, ber jag att
få instämma i det yrkande, som gjordes af herr Hammarlund.
Herr vice talmannen, som ånyo öfvertagit ledningen af förhand¬
lingarna, lämnade härefter ordet till:
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Alfred
Petersson, som yttrade: Herr vice talman! Äfven om kanske det
mesta af hvad den siste ärade talaren anförde i denna fråga gick
ut på en polemik gentemot representanterna för veterinärinstitutet
och veterinärundervisningen, anser jag mig i alla fall böra bemöta
något af hvad han sade.
Jag vill då först fästa mig vid hans förundran öfver regeringens
ställning. Han tyckte, att den var märkvärdig, emedan regeringen
i fjol, då denna fråga var före, intog den ståndpunkten, att den
statsmedicinska anstalten borde omfatta äfven den veterinärbakterio¬
logiska afdelningen. Ja, det är sant; den frågan förelåg då i det
skicket, på föredragning af chefen för civildepartementet. Men hvad
svarade Riksdagen på den framställningen? Hvad har händt? frågade
medicinalrådet Wawrinsky. Jag vill svara på den frågan: det har
händt, att statsutskottet förra året afstyrkte ifrågavarande fram¬
ställning i hvad den afsåg den veterinärbakteriologiska anstalten;
det har också händt, att Riksdagens båda kamrar enade sig om
statsutskottets hemställan i denna del och sålunda beslöto, att den
veterinärbakteriologiska afdelningen skulle skiljas från den då före¬
slagna statsmedicinska anstalten. Och hvilken motivering använde
statsutskottet och Riksdagen i den delen? Jag skall be att få erinra
därom. Det var hufvudsakligen tre skäl, på hvilka Riksdagen stödde
denna sin uppfattning och detta sitt beslut.
Det första skälet var lokalfrågan. För nya veterinärinstitutet,
till hvilket Riksdagen anslagit rundliga medel, 1,800,000 kronor i
rundt tal, voro lokalerna tilltagna så vidlyftigt, att Riksdagen ansåg,
att denna anstalt kunde där inrymmas och också af andra skäl där
borde inrymmas.
Det andra skälet, som Riksdagen anförde härvidlag, var, att Riks¬
dagen hyste betänkligheter emot att från undervisningen vid veteri¬
närinstitutet undandroges det undersökningsmaterial, som inginge till
institutet, men som enligt förslaget vore afsedt att ingå till anstalten.
Det tredje skälet återigen var kostnadsfrågan, som naturligtvis
i detta afseende delvis sammanfaller med det första skälet, som af-
in.
51
Nt 71.
Onsdagen ilen 21 Maj, f.
såg lokalfrågan. Riksdagen hade nämligen i fjol den uppfattningen,
att det hufvudsakliga arbetet vid denna veterinärbakteriologiska
anstalt borde kunna utföras utaf läkarekraftorna vid institutet. Så
långt har emellertid icke Kungl. Maj:t velat ga, såsom herrarne
finna af propositionen, .lag skall bo att få citera några ord i detta
afseende ur Riksdagens i fjol gjorda uttalande. Det heter där bl. a.:
'Äfven om det skulle visa sig, att med en sådan anordning institutets
lärarepersonal icke mäktar bestrida alla de med den veterinärbak¬
teriologiska afdelningen förenade göromål och till följd häraf eu
eller annan för laboratoriet särskildt afsedd tjänsteman skulle behöfva
anställas, torde i allt fall kostnaden härför blifva obetydlig i jäm¬
förelse med den. som skulle betingas af inrättandet af en särskild
veterinärbakteriologisk afdelning.» Finner kammaren det underligt,
om i en fråga af denna art, där det gäller beviljande af medel, utan
hvilka frågan omöjligen kan lösas, Kungl. Maj:t vid framläggandet
af sitt nya förslag tagit vederbörlig hänsyn till Riksdagens båda
kamrars uttalande förra aret? Jag vill se den regering, som vid
framläggandet af ett sådant förslag som detta alldeles skulle igno¬
rera hvad eu sa godt som enhällig Riksdag förklarat vara sin mening.
Jag skulle sedan vilja något närmare skärskåda de faror, som
nu anses vara förenade med det förslag, som Kungl. Maj:t framlagt.
Det är för mig synnerligen svårt att’ se, att den af Kungl. Maj:t
föreslagna anordningen skulle i sig själf innesluta några märkliga
faror. Redan i fjol har ju Riksdagen beslutat om den statsmedi-
emska anstalten. Denna har ju visserligen ännu icke eget tak öfver
hufvudet — det blir en framtidsfråga och den föreligger icke nu —
men jag vill säga. att frågan om egen lokal för den statsmedicinska
anstalten är eu fråga, som sannolikt kan lösas fullt ut lika bra.
om Riksdagen nu besluta]’, att i det nya veterinärinstitutets byggnad
skall inrymmas äfven den veterinärbakteriologiska anstalt, hvarom
nu är fråga. I den delen kan jag således icke se någon fara föreligga.
Hufvudfaran skulle vara den, hvilken medicinalrådet Wawrinsky
här betonade. Han sade nämligen, att just den del af förslaget,
som. afser, att laboratorn vid denna anstalt skulle bestrida under¬
visning. i bakteriologi vid institutet, var det, som han hufvudsakligen
ville rikta sig emot, och detsamma framhölls äfven i går i Första
Kammaren af dem, som förfäktade samma mening, att på den punk-
f®no var fixerad. Ku framgår af hvad jag nyss citerade ur
fjolårets riksdagsskrivelse uti denna fråga, att man då tänkte sig,
att arbetet vid denna veterinärbakteriologiska anstalt till hufvud¬
saklig del skulle bestridas af dem, som undervisade vid institutet.
Hade så skett, kunde man ha talat om, att krafterna blefve sönder¬
splittrade; da kunde man ha talat om att det vetenskapliga arbetet
vid denna anstalt, hvilket naturligtvis är hufvudsaken, skulle blifva
förvandladt till en bisak och sättas i andra rummet. Huru ligger
däremot saken nu? Jo, så, att här är föreslaget, att afdelningen
skall skötas af en föreståndare, som skall vara ordentligt aflönad
på samma sätt som föreståndaren vid statsmedicinska anstalten.
Han skall vara alldeles fri från undervisning och således kunna ägna
Angåcndt
(utslag till eu
ståts-medicinsk
anstalt m. in.
(Foris.)
N:a 7\.
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
Angående
anslag till eu
statsmcdicinsk
anstalt m. vi.
(Forts.)
hela sin tid och hela sin kraft åt det vetenskapliga forskningsarbetet
och icke beröras af några plikter i undervisningshänseende.
Laboratorn, åt hvilken man äfven velat gifva en så god ställ¬
ning som under förhandenvarande förhållanden varit möjligt, får
också ägna sin hufvudsakliga tid åt det vetenskapliga arbetet vid
anstalten. Han får skyldighet att under närvarande förhållanden
undervisa tre timmar i veckan vid institutet. Kan man verkligen
tala om att detta skulle innebära någon fara för arbetet? Genom
det arbete, som han utför vid veterinärbakteriologiska anstalten,
skaffar han sig de allra bästa förutsättningar och det allra bästa
material för undervisningen. Det kan väl icke gärna förnekas, att
det icke skall ha ett synnerligen godt inflytande på de unga lär¬
jungarna, om de kunna så omedelbart som möjligt njuta frukterna
af de forskningsresultat och de arbeten, som utföras vid anstalten.
Talet om splittring af krafterna och deras dragande från det
vetenskapliga arbetet vid anstalten kan jag sannerligen icke förstå.
Skulle det visa sig, att arbetet vid anstalten växer ut i den grad,
att där kräfves större arbetskraft, än hvad nu står till anstaltens
förfogande, så är det den enklaste sak i världen att afhjälpa detta,
och jag hoppas, att när den stunden kommer Riksdagen icke skall
säga nej därtill; man får då antingen befria laboratorn från under¬
visning eller sätta till flera krafter, så att undervisningen fortfarande
kan bestridas. Den saken möter således efter mitt förmenande icke
några oöfverstigliga svårigheter.
Skulle man nu ha en uppfattning motsatt den, Riksdagen i fjol
uttalade, och nu rygga tillbaka för att fullfölja det beslut, som
i fjol fattades, samt säga, att denna anstalt icke får förläggas till
veterinärinstitutet, utan måste förläggas tillsammans med den andra
anstalten och att för dem på något sätt måste byggas en gemensam
lokal, så är det ju gifvet, att den lokal, som man nu afsett för
denna anstalt, måste inredas och tagas i anspråk af det laboratorium,
som i alla fall är nödvändigt för undervisningen vid institutet, ty¬
rann kan där icke vara utan ett sådant. Då skulle man alltså ha
ett dylikt laboratorium på två håll och det kan ju icke bli annat
än dyrare än man nu tänkt sig.
Direktionen för veterinärinstitutet, i hvilken äfven ett medicinal¬
råd sitter, nämligen medicinalrådet Kjerrulf, har tydligen en annan
uppfattning om saken än den som nyss uttalades af medicinalrådet
Wawrinsky här i kammaren, tv denna direktion har föreslagit, att
den anstalt, hvarom nu är fråga, i hvarje fall bör förläggas till
veterinärinstitutet, och den har tänkt sig. att man skulle kunna dela
itu lokalerna, så att man finge utrymme både för anstalten och det
laboratorium, som är nödvändigt för att bestrida undervisningen.
Att detta blir ganska svårt att utföra är lätt att se. För det första
torde det vara ganska problematiskt, huruvida lokalerna vore till¬
räckliga för att fylla anspråken på utrymme med afseende å de två
laboratorier, hvarom då skulle bli fråga.
Medicinalrådet Wawrinsky tyckes icke vilja höra talas om något
förläggande till veterinärinstitutet af den nu ifrågavarande afdelningen,
r»:?
W:o 71.
Onsdagen den 27 Maj, f. in
utan tog afstånd från tanken därpå. Jag finner det i hvarje fall
mera konsekvent att ställa sig på den ståndpunkten. Direktionen
för veterinärinstitutet har i sitt förslag hemställt, att anstalten skall
förläggas till institutet, men att ingen af personalen vid denna an¬
stalt skall få någon sysselsättning med undervisning. Kungl. Maj:t
har däri endast gjort den ändringen — och detta i praktiskt S3rfte
för att i möjligaste mån förenkla saken och jag har för min del på
samma gång varit öfvertygad om att det hela skulle på det sättet
funktionera bättre — att laboratorn må bestrida undervisningen i
bakteriologi. Tro herrarne, att det ligger någon fara däri? Jag
tror det icke. Men, såsom jag förut sagt och såsom medicinalrådet
Wawrinsky också erkände, här har uppstått eu strid mellan olika
riktningar, å ena sidan en del representanter för den medicinska
vetenskapen och å andra sidan representanter för veterinärintressena
och de ha fört striden ganska hetsigt — det fick man till och med
en liten känning af här för eu stund sedan.
Jag tror, att det vore lyckligast för hela denna sak, om kam¬
maren ginge med på det förslag, som Kungl. Maj:t här framlagt och
hvilket utskottet också förordat, och jag hoppas, att kammaren äfven
skall bifalla detsamma.
Angående
andag till en
statsmedicinsk
anstalt m. m.
(Forls.)
Herr Kjellberg: Herr vice talman! Det är ju alldeles klart,
att denna fråga måste förefalla för de flesta ytterst invecklad, då
man ser de olika meningar, som ge sig tillkänna i handlingarna. Jag
måste naturligtvis gifva herr statsrådet och chefen för jordbruks¬
departementet rätt i afseende därpå att regeringen handlat i öfver¬
ensstämmelse med Riksdagens skrifvelse förra året. Men detta är
ju icke den enda synpunkten, som bör anläggas, då Riksdagen har
att afgöra ärendet.
Det kan för utomstående se ut, som om det här vore en strid
mellan läkare och veterinärer, men så är icke förhållandet, ty äfven
inom veterinärkretsar ha meningarna om hur denna sak skall ordnas
varit, delade. Svårigheten ligger däri att de olika myndigheter, som
afgifvit utlåtanden, lagt i dagen så högst väsentligt olika meningar.
Nu har åtskilligt af hvad som borde sägas i den riktning jag
företräder redan blifvit sagdt, men jag anser frågans betydelse —
hur den än löses — kräfva, att vissa synpunkter framhållas under
debatten nämligen de, som gjorts gällande för den statsmedicinska
anstalten såsom en enhet. Jag anser, att dessa synpunkter böra
vara förhärskande, då det ligger i landets intresse, att de uppgifter,
som äro bundna vid den statsmedicinska anstalten, tillgodoses i första
rummet och veterinärinstitutets intressen i andra rummet.
Det är Henne frågor, som böra betraktas i detta sammanhang,
nämligen lärarfrågan, den lokala frågan och administrationsfrågan.
I afseende på hvad Riksdagen framhöll i sin skrifvelse förra året
uttalades särskild!, att man hoppades, att kostnaderna skulle ned¬
bringas, men framtiden torde utvisa, att detta icke blir fallet med
det nu föreslagna arrangemanget.
N:o 71.
Onsdagen den 27 Maj, f. in.
anslag nu eu JIv,ad b®tr«^ar förhållandet lärarne emellan kan det icke nekas.
statsmedicinsk att det att, såsom herr statsrådet framhöll, föreståndaren får
anstalt m. m. cri sjelfständig ställning genom att befrias från undervisningen han
(Forts.' beröfvas en del af det stöd, som lian borde äga i laboratorn, och ä
andra sidan kommer onekligen denne laborator både i afseende på
•sin undervisningsverksamhet och i förhållande till sina båda chefer
att ständigt slitas åt olika håll.
Hvad angår de lokala förhållandena har redan framhållits faran
åt att lägga denna anstalt, som beträffande desinfektion och isolering
fordrar så ytterst noggranna åtgärder, på en plats, där djur med
smittosamma sjukdomar vårdas, helst då denna på samma gång skall
stå i liflig kontakt med undervisningen, hvadan kan sättas i fråga,
huruvida man kan vinna garanti för tillräcklig noggrannhet i af-
seende på de immuniserade djurens skötsel och de vetenskapliga
experimentens framgångsrika företagande. Således, det är icke fråga
om huruvida man lägger dessa anstalter nära intill hvarandra; man
kunde mycket val lägga den statsmedicinska anstalten strax utanför
det område, som är afsedt för veterinärinstitutet, men mellan detta
och anstalten bör undvikas trafik, som kan bli ganska ödesdiger.
Hvad administrationsfrågan beträffar ha veterinärer på flera håll
uttalat önskvärdheten af att stå direkt under en särskild veterinär¬
styrelse. sorterande under jordbruksdepartementet. Frågan om medici¬
nalstyrelsens omorganisation lär emellertid, efter hvad jag erfarit,
ganska snart bli aktuell och då kommer också frågan om veterinär-
administrationen före, hvarför jag anser den synpunkten nu icke böra
inverka.
Hade man kunnat hoppas på att den af herr Billing med flere
afgifna reservationen blefve Riksdagens beslut, tror jag. att från den
synpunkt jag förfäktar man icke kunnat göra någon invändning, men
da hans medreservant inom denna kammare icke gjort något yrkande,
torde det väl icke finnas någon utsikt för att denna reservation skall
bifallas.
Jag anser sålunda, att man skall se denna fråga ur synpunkten
åt den statsmedicinska anstaltens uppgift och ändamål, som ju var
hufvudfrågan förra riksdagen. Det kan icke nekas, att frågan nu
kommit i ett betänkligt läge, hvilket gör, att det om några åt¬
kommer att kräfvas eu genomgående förändring.
Denna min uppfattning, hvilken delas af många, har just blifvit
framhållen af herr Hammarlund i hans reservation, i hvilken uttalas
nödvändigheten af en växelverkan och ett samarbete mellan den
humanbakteriologiska och den veterinärbakteriologiska anstalten
och framhalles betydelsen åt att dessa olika institutioner icke slitas
åt olika håll, vare sig i administrativt eller i andra hänseenden, utan
att de verkligen arbeta såsom en enhetlig institution.
Jag är öfvertygad om att dessa synpunkter, framhallna i herr
Hammarlunds reservation, äro fullkomligt riktiga och jag tror för
min del, att, om utskottets förslag här bifalles, det med all säkerhet
om några år kommer att visa sig, att sådana genomgående föränd-
r>:>
N:o 71.
Onsdagen ilen 27 Maj
r.
ringa.- böra vidtagas, att kostnaderna för deras genomförande bety-
3i<rt öfverstiga hvad man tilläfventyrs tänkt sig. statsmeditinsk
På grund af hvad jag anfört ber jag att få yrka bifall till den „nstait
af lierr Hammarlund afgifna reservationen.
Häruti instämde herrar Petrén och Warburg.
Herr Larsson i Lund: Herr vice talman! Jag liar låtit vid
detta betänkande anteckna min reservation utan särskildt yrkande,
detta beroende därpå att vid ärendets behandling inom utskottet det
för mig blef ganska tydligt, att det verkligen har kunde ifragasattas,
om icke i det läge, hvari ärendet nu befinner sig,o detta borde göras
till föremål för ytterligare utredning, särskildt ifråga om den veteri-
närbakteriologiska utdelningens förhållande till den statsmedicinska
äDStältGll
Jag kunde däremot icke känna mig öfvertygad om att saken
var så brådskande, att man borde vidtaga åtgärder i den riktning,
som angifves i den af herr Billing med flere afgifna reservationen
Emellertid ville jag ställa mig afvaktande, pa det jag matte af
ärendets behandling i kammaren möjligen komma till någon klarhet
om hvilkendera vägen vore den riktiga. Och af hvad nu liar före¬
kommit har jag blifvit öfvertygad om att ett bifall till utskottets
förslag säkerligen skulle innebära ett misstag, som for tram tiden
kunde medföra högst väsentliga olägenheter.
Och då det icke, såsom herr Kjellberg antydde, finnes någon
utsikt att ens få herr Billings reservation antagen i denna kammare
måste iag, borr vice talman, i sakens nu befintliga skick yrka bifall
till den af herr Hammarlund vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Wall is: Då jag förra året yttrade mig i denna fråga,
anser jag det vara min plikt att äfven donna gång gorå det. Fragan
har, såsom herr statsrådet och chefen för jordbruksmimsteriet fram¬
höll, kommit i ett alldeles nytt läge genom Riksdagens förra aret
fattade beslut. Jag finner det icke allenast mycket naturligt, utan
jag finner det tillbörligt, att Kungl. Maj:t inkommit till denna Riks¬
dan med en proposition innehållande anslagskraf för anordnande åt
eu veterinärbakteriologisk afdelning vid den statsmedicinska anstalten
Det finnes en mängd talande skäl för att den skall anordnas sa snålt
som möjligt, hvarför jag icke beliöfver ingå pa den saken Jag
finner det dessutom tillbörligt, att regeringen inkommit med.denna
framställning, därför att ingen af de myndigheter vetennarinstitutets
lärarkollegium, veterinärstyrelsen eller medicinalstyrelsen, som i amnet
blifvit tillfrågade, haft något att invända mot att laboratoriet för¬
lädes till veterinärinstitutet. Jag vill icke heller vara den, som sägen
att denna viktiga fråga nu borde falla,_ därför att vetennarinstitutets
lärarkollegium delvis fått genomförd sm önskan att fa använda det
vid detta laboratorium befintliga stora undersökningsmaterialet för
undervisningsändamål.
(Forts.l
N:o 71.
Onsdagen den 27 Maj, f.
Angående
anslag till ol
st åt smedicin sk
anstalt m. m.
t samarbete mellan denna del af den statsmedicinska anstalten och
• te!'1 ri il i' i 11 s t i t u t e t. Jag finner den invändningen icke vara befogad.
Man säger, att det skulle visa sig omöjligt att få till stånd ett
(Forts.) Ktt sadant samarbete har försiggått i hundra år mellan serafimer-
lasarettet och Karolinska institutet och i tjugu år mellan Sabbats-
bergs sjukhus och Karolinska institutet och i en mängd år mellan
medicinska fakulteter, barnbördshuset, barnhuset, sjukhuset S:t Göran
äfvensom tre stora hospital. Det har icke visat sig omöjligt att få
ett kordialt samarbete till stånd mellan dessa anstalter.
i°C-n ^ är den enda itändning man kan göra, att denne laborator,
föi hvilken 4,000 kronor begäres i anslag, skulle få så mycken tid
upptagen för undervisningsändamål, att han icke kunde sköta sin
plats vid denna statsmedicinska anstalts veterinärbakteriologiska
laboratorium. Ja, det är möjligt cell det får framtiden utvisa. Men
i sa fall är det icke värre än att man, såsom herr statsrådet antydde,
far komma med ett nytt anslagskraf på en assistent åt föreståndaren
töi „donna veterinärbakteriologiska anstalt. Jag ser icke, att det
utgöi något hinder för att man skall försöka få eu lösning på denna
stora och ytterst viktiga fråga.
Jag har sålunda från den synpunkten icke något skäl att yrka
anslag, men jag vill, då jag har ordet, tillägga något och det är
för framhafvande af den viktiga synpunkt, som framhållits i herr
Billmgs med fleres reservation, och hvilken också jag betonade förra
niet i mitt anförande, nämligen den intima samhörigheten mellan
den statsmedicinska anstaltens tvenne bakteriologiska laboratorier.
Det är så att i alla länder dylika laboratorier samarbeta och det
af helt naturliga skal. De ha samma forskningsområde och gripa
in i hvarandra. Därtill kommer, att det väsentligaste för deras
forskningar^ är användandet af experiment å djur, hvilkas underhåll
och vard just kan vid ett sådant veterinärinstitut lättast åstad¬
kommas, och däraf följer som en konsekvens, hvilket jag för min
del vill ha antecknadt till protokollet, att jag anser en af den stats¬
medicinska anstaltens viktigaste uppgifter vara att få den medicinsk¬
bakteriologiska afdelningen af denna institution förlagd till samma
anstalt, där den veterinärbakteriologiska anstalten blir förlagd, ifall
Riksdagen gillar Kungl. Maj:ts proposition. Det är en ytterst viktig
uppgift för^ att denna statsmedicinska anstalt skall kunna realisera
de stora mål, till Indika den sträfvar. Det är hvad jag vill ha an¬
tecknadt till protokollet och ber jag alltså att som konsekvens af
hvad jag yttrat få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Herr Vahlquist instämde häruti.
Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen af förhandlingarna,
erhölls ordet af: °
Herr Wawrinsky i Saltsjöbaden, som anförde: Herr talman! Jag
skall endast be att få yttra några ord med anledning af herr statsrådets
anförande. Han framhöll, att laboratorn vid anstalten endast tre
57
No 71.
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
timmar i veckan skulle vara sysselsatt med undervisning. Mig veter¬
ligen finnes ingenting i det alseendet bestämdt. Han kan bli syssel¬
satt tio eller tjugu timmar i veckan, det är en sak, som ligger i
vida fältet. Det har ingen talat om hur mycken undervisning han
.skall få, och att döma af do nuvarande förhållandena och klagomålen
däröfver lär det icke stanna vid ens tre gånger tre gånger tre timmar.
Jag vill vidare inlägga en gensaga mot herr statsrådets antydan,
att jag skulle af något slags maktlystnad uppträdt i denna fråga.
Det är så långt ifrån fallet, att jag lika väl i år som i fjol, såsom
jag då framhöll i kammaren, tvärtom önskar, att veterinärväsendet
måtte med första skiljas frän medicinalstyrelsen, och så nyligen som
i början af detta år har jag varit med om att i en skrifvelse till
Kungl. Maj:t framställa det önskemålet, att det måtte utredas, huru¬
vida icke medicinalstyrelsen kunde befrias från veterinärärendena,
som det för närvarande åligger styrelsen att behandla öch som vi
anse oss icke direkt ha med att göra.
Slutligen ber jag att mot herr statsrådet och chefen för jord¬
bruksdepartementet äfvensom mot den senaste talaren få framhålla,
att de gjorde sig skyldiga till ett misstag, då de påstodo, att direk¬
tionen för veterinärinstitutet samt medicinalstyrelsen i år skulle till¬
styrkt laboratoriets förläggande till veterinärinstitutets tomt. Det
är visst icke så. Direktionen hade fått i uppdrag att besvara frågan,
hur laboratoriet skulle anordnas under förutsättning att det förlädes
till veterinärinstitutet, hvarpå den svarade såsom skett. Och medicinal¬
styrelsen för sin del framhöll ånyo med bestämdhet, att det fort¬
farande var styrelsens åsikt, att anstalten icke borde förläggas till
veterinärinstitutets tomt.
Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Hammarlund: Herr talman! Med anledning af det an¬
förande vi nyss hörde af herr Wallis ber jag få säga, att jag har
stödt min reservation på bland annat det uttalande herr Wallis hade
i fjol här i kammaren. Han sade då, att vi icke böra lägga denna
stora börda att fabricera vacciner och sera på veterinärinstitutets
axlar, utan låta den ligga där den skall ligga, nämligen på en sär¬
skild uteslutande för praktiskt ändamål anordnad institution. Och
han tilläde: »Skola vi nu kunna hoppas, att veterinärinstitutet skall
fylla den uppgift, som är detsamma förelagd, nämligen att sköta
undervisningen i första rummet och den vetenskapliga forskningen i
andra rummet, på bästa möjliga sätt, då skola vi hvarken upptaga
dess krafter eller dess lokaler med detta nya arbete. Det är i själfva
verket ett arbete, som icke hör institutet till, utan bör bedrifvas på
en särskild anstalt.»
Det är just samma tankegång, som återfinnes i min reservation.
Kungl. Maj:t har däremot nu föreslagit, att denna anstalt skall för¬
enas med veterinärinstitutet. Det förefaller mig, som om det sanner¬
ligen här skulle kräfvas en ytterligare noggrann och allsidig utredning.
På de skäl, som af herr Wallis i fjol anfördes, ber jag att få vid¬
hålla mitt yrkande.
Angående
anslag till eu
slatsmedirinsk
anstalt m. m.
(Forts.)
N:o 71.
58
Onsdagen den 27 Maj, f. in.
Angående Herr Kjellberg: Herr talman! Jag både aldrig trott, att jag i
'statsmedicinsl den fråga, som föreligger skulle opponera mig mot min gamle lärare,
anstalt m. m. professor Vt allis. Men jag får saga, att jag är ganska förvånad
-'Forts.) öfver hans yttrande här, då han i detta ärende drager fram till
jämförelse förhållandena i afseende på undervisning och undervis¬
ningsmaterial vid Sabbatsbergs sjukhus, Serafimerlasarettet och Karo¬
linska institutet. Undervisningen där rör sig ju på helt andra om¬
råden och under andra förhållanden. Här är det däremot frågan,
huruvida, därest den veterinärbakteriologiska anstalten nu förlägges
till veterinärinstitutet, äfven med sedermera ökade anslag för till
äfventyra ökade kraf på tjänstemän, det då blir så lätt att få till
stånd den enhetlighet mellan den humanmedicinska och den veterinär¬
medicinska anstalten, som äfven herr Wallis önskar. Jag tror, att,
om man från början ställer dessa anstalter i sär, det sedan icke skall
lyckas att få ihop dem. Det är icke blott anslags- och lokalfrågan
utan äfven administrationsfrågan, som jag fortfarande tror bli svåra
att lösa.
Jag ber nu att till kammarens protokoll få anföra den resolution,
som rörande denna fråga nyligen fattades af svenska läkaresällskapet.
Jag anför det på grund af hvad herr Wallis nyss yttrade. Resolu¬
tionen lyder sålunda: »Svenska läkaresällskapet, som vid samman¬
komsten den 28 april till diskussion förehaft spörsmålet om lämplig¬
heten af att förlägga den statsmedicinska anstaltens veterinär-
bakteriologiska afdelning till veterinärinstitutet, uttalar såsom sin
mening, att under nuvarande förhållanden den för landet mest för¬
delaktiga lösningen af frågan är, att den statsmedicinska anstaltens
enhetliga anordning upprätthålles och att sålunda nämnda afdelning
icke förlägges skild från anstaltens öfriga afdelningar».
Jag har ansett, att denna resolution borde inflyta i kammarens
protokoll, och jag vill endast tillägga, hvad jag redan förut nämnt,
att det icke gäller en strid mellan läkarintresse och veterinärintresse,
ty i denna fråga äro meningarna delade äfven bland veterinärerna.
.Tåg ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Wallis: Den resolution, som nyss upplästes, innehöll just
precis det jag poängterade vara det viktigaste, då det gällde den
statsmedicinska anstaltens slutliga ordnande, nämligen att de två
bakteriologiska afdelningarna måtte ordnas tillsammans och gemen¬
samt arbeta, och jag kan för min del icke se något skäl, hvarför
icke det skulle kunna försiggå vid veterinärinstitutet. Vi veta, att
detta har en stor tomt och att det lätt kan ordnas så att den stats¬
medicinska anstaltens medicinskbakteriologiska afdelning där får
plats. Får den icke det, har staten till sin disposition tomter liggande
omedelbart invid veterinärinstitutet. Möjlighet finnes sålunda att
ordna saken pi’ecis så som läkaresällskapet och äfven jag vill ha
den ordnad.
Med anledning af det herr Hammai-lund uppläste ber jag att få
göra den anmärkningen, att jag står precis vid hvad jag sagt förra
året. Jag anser, att det vore en stor olycka, om veterinärinstitutets
59
N.o 71.
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
lärarkår skulle åtaga sig hela denna fabrikation af sera, vacciner
otc., hvilken utgör en af do viktigaste af det veterinärbakteriologiska
laboratoriets uppgifter; det skulle i hög grad förrycka dess arbete
och minska möjligheten för detsamma att ägna sig åt undervisning
och forskningsarbete.
Men det kommer icke på tal här; det är alls icke föreslaget.
Att en af de herrar, som anställas vid denna bakteriologiska anstalt
utom sin tjänst vid anstalten skulle ha sig ålagdt att undervisa,
det är föreslaget och ingenting annat. Visar det sig, att undervis¬
ningsarbetet är för stort för hans arbetskapacitet, återstår att skaffa
en assistent till hjälp vid den veterinärbakteriologiska anstalten.
Veterinärinstitutets lärare komma alls icke att ha någonting med
denna bakteriologiska anstalt att göra och ändå kommer anstaltens
undervisningsmaterial veterinärinstitutet till godo.
För närvarande är det så att den, som skall undervisa i bakterio-
logi, dessutom är professor i patologisk anatomi och histologi. Denne
har ensamt att på sina axlar uppbära ett undervisningsarbete, som
fullgöres af tre professorer och två laboratorer vid Karolinska institutet.
Hvar och en af herrarne kan förstå, att det är absolut nödvändigt
att lätta hans arbete och här tinnes en möjlighet att göra detta
genom att låta den bakteriologiska undervisningen, som är honom
pålagd, öfverflyttas till denne laborator vid veterinärbakteriologiska
anstalten. Mig synes det, att, då denna framställning utgår från
veterinärinstitutet själft, det är en rimlig önskan, att vi skola göra
ett försök att på det viset lösa en fråga, som ovillkorligen måste
lösas, och jag kan ej saga, att jag på något vis gillar herr Kjell¬
bergs yttrande, att ovillkorligen svårigheter skulle uppstå mellan de
samarbetande myndigheterna, veterinärbakteriologiska anstalten,
laboratorn och veterinärinstitutets lärarkår. Det föreligger ju precis
samma förhållande, som länge varit föreliggande vid Karolinska
institutet och de sjukhus, med hvilka samarbete äger rum. Dessa
lärare äro icke ensamt lärare vid institutet utan dessutom läkare
vid de särskilda sjukhusen. De hafva två uppgifter, alldeles som
denne laborator skulle få, och sköta desamma på fullt tillfredsstäl¬
lande sätt och utan att slitningar hittills visat sig.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Chefen för j ordbruksdepartementet, herr statsrådet AlfredPeters-
son: Herr talman, mina herrar! Hvad angår den omständigheten, som
herr Wallis nyss nämnt, nämligen att därest icke denne laborator
snarligen kan öfvertaga undervisningen uti bakteriologi vid institutet,
det torde blifva absolut nödvändigt att inrätta en ny professur, vill
jag understryka hans uttalande härvidlag genom att meddela, att
föreståndaren för institutet icke en gång utan flera gånger för mig
framhållit, att en dylik professurs inrättande torde inom en mycket
snar framtid blifva absolut nödvändigt. Detta skulle sålunda blifva
en följd af afslag å Kungl. Maj:ts proposition — jag vill nu icke
säga att detta är något i och för sig afgörande skäl — långt därifrån.
Herr Kjellberg sade, att det icke alls är så att meningarna
Angående
anslag till en
statsmedicinsk
anstalt m. m.
(Forts.)
N:o 71.
60
Onsdagen den 27 Maj, f'. in.
^Angående£ bland veterinärerna äro öfverensstämmande eller att alla bland dem
statsmedicinsk äro ense, om att detta vore den rätta lösningen, men det är ju icke
anstalt m. m. heller så att läkarne äro ense om att denna proposition bör afslås
(Forts.i — det vittnar öfverläggningen bär i kammaren lyckligtvis om.
Hvad veterinärernas oenighet beträffar, skall jag be att få peka
på det förhållandet, att såvidt jag känner ställningen är man mycket
emot den tanken, att föreståndaren för veterinärbakteriologiska af-
delningen skulle bestrida undervisningen vid institutet. Så länge
frågan alltså rörde sig om en sådan anordning, fanns det oenighet
och kanske funnos rätt många inom veterinärkåren, som ansågo, att
en sådan lösning var olycklig. Däremot har jag ifråga om den
kung!, propositionen, hvarigenom frågans läge blir ett helt annat,
då det däld endast föreslås, att det skall vara laboratorn, som skall
bestrida undervisningen, icke hört talas om någon oenighet inom
veterinärkåren.
Det har blifvit sagdt af någon talare, jag minns ej hvilken, att
det ej vore nödvändigt att detta år afgöra frågan. Jo, mina herrar,
det är verkligen ett trängande behof, att denna fråga blir afgjord
så fort som möjligt. Jag kan icke här framhålla alla de störa
veterinära frågor, som ännu stå olösta och på hvilkas lösande just
en sådan anstalt som den ifrågavarande borde inrikta sin verksamhet.
Det är frågor af den allra största vikt och betydelse för hela den
svenska husdjursskötseln, och hvad husdjursskötseln betyder för
landets ekonomi, det känna herrarno väl till. Det har sagts mig af
på detta område fullt initierade personer, bland andra af föredragan¬
den i medicinalstyrelsen för veterinärärenden, att vi, som förhållan¬
dena nu äro, nödgas att gång på gång vånda oss till utlandet, till
Köpenhamn t. ex., för att få sera. när vissa sjukdomar uppstå, det
må nu vara i södra Sverige eller längre norrut. Det vore väl önsk-
värdt att så fort som möjligt komma ifrån ett sådant sakernas
tillstånd.
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Herr talman, mina herrar!
Det kan ju icke vara lämpligt för mig att gifva mig in på det
vetenskapliga området, då vetenskapsmännen själfva stå så skilda
i detta fall.
Men för min del kan jag icke finna det vara annat än lämpligt,
att Riksdagen vidhåller det beslut Riksdagen fattade i fjol. Ja.
jag kan icke se, att de herrar, som bestämdt motsätta sig utskottets
förslag, varit så konsekventa i år som i fjol. 1 fjol yttrade medicinal¬
rådet Wawrinsky, att man i det nya veterinärinstitutet hade så stor
plats, så många rum, att man borde utnyttja dem. I år är han af
helt annan mening. Han anser, att man icke bör flytta dit denna
veterinärbakteriologiska anstalt. Jag kan ej fatta, att, när man
det ena året har en åsikt i en fråga, man det andra året skall
hafva en annan. Jag kan icke heller se, att den undervisnings-
skyldighet, som laboratorn skulle få härvidlag skulle så olyckligt
inverka på hans vetenskapliga utbildning och hans vetenskaps ut¬
veckling, och skulle det hända, att han skulle få större undervisnings-
Onsdagen den 27 Maj, 1. in.
No 71.
til
skyldighet än några timmar i veckan, sä vore väl det värsta, som
kunde inträffa, att man finge tillsätta en assistent. Och, mina herrar, Jatsmedicillsl;
vårt veterinärväsende står nog högt, men det fordras med den dyr- ({nstalt m. m.
bara kreatursstam, som vi äga här i landet, att veterinärerna komma (Forts,
att stå på höjden af vetenskaplig bildning, och jag tror ej, att vi
böra rygga tillbaka, om det också kostar något att komma därhän.
Det kan nog vara bra att få in mycket åskådningsmateriel frän
slakthusen, men jag tror, att det bestämdt är lämpligare och vik¬
tigare att kunna skicka till laboratorn en dol undervisningsämnen,
som han kan få preparera och demonstrera för eleverna. Efter de
för frågans bedömande föreliggande omständigheterna kan jag icke
fatta annat än att statsutskottets förslag är det riktigaste.
Allt som allt, det lämpligaste torde vara, att Riksdagen vid¬
håller sin mening, men jag tror. att det är olämpligt i alla hän¬
seenden. när nu ena aret bägge kamrarna enhälligt förklara, att
man vill hafva saken ordnad på ett visst sätt och så får ett ändå
bättre förslag än som begärts, hvilket här erkänts blifva fallet,. att
då säga: nej. nu har det blifvit bättre än förut, nu vilja vi ej ha
det så. Det torde väl vara en orimlighet.»
Jag anhåller, herr talman, om bifall till utskottets förslag.
Herr Wawrinsky i Saltsjöbaden: Jag vill endast svara på
hvad herr Andersson nyss nämnde, att jag icke skulle vara konse¬
kvent, då jag i fjol talade om att paviljongerna voro för stora och
nu ansåge, att de oj vore tillräckliga. Det har jag aldrig sagt. I
fjol sade jag, att de voro alldeles för stora för det dåvarande ända¬
målet och detta vidhåller jag äfven i år utan att yttra mig angående
möjligheten att inom desamma få plats för statsanstaltens labora¬
torium. Hvad jag sagt är, att lokalen icke bör användas på det
sätt, som statsutskottet tillstyrkt: och det är fortfarande min mening.
Här yttrades nyss, att oenighet rådde såväl mellan veterinärer
och läkare som mellan läkare sins emellan i denna fråga. Det tycks
verkligen så i dag. Månne icke detta är ett ytterligare. skäl att
hålla på herr Hammarlunds afslagsyrkande? Det brukar ju sägas,
att i tvifvelaktiga förhållanden bör man icke fatta beslut.
Herr Persson i Tallberg: Jag tycker det är litet obehagligt,
när jag skall tala i vetenskapliga frågor, men då vetenskapsmännen
själfva och medicinarne i synnerhet börja kurera hvarandra, så börjar
jag också fatta mod och törs använda mitt vanliga bondförstånd.
Ja, nu säger herr Wawrinsky, att han är konsekvent, men detta
påstående förefaller mig ganska underligt. Jag förstår ej den konse¬
kvensen. Ty förra året talade han om att Riksdagen blifvit narrad
att besluta bygga för stora lokaler vid veterinärinstitutet, men nu
när det är fråga om att använda dessa, då är det omöjligt då
duger det ej att använda dem. Jag skall be att få läsa upp några
ord af hvad han yttrade i frågan förra året: »Beträffande den
veterinärbakteriologiska afdelningen påminner sig lyckligtvis stats¬
utskottet, att Riksdagen i fjol beviljade anslag till ett nytt veterinär-
N:o 71.
62
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
Ain9åTu institut och darvid bland annat lab förmå sig att anslå medel till
sZZediänTk fn.Pavii->0I!g,f°r. Paföfögifk anatomi och bakteriologi på 45 rum, af
anstalt m. m. hvilka ^flertalet icke pa 10 å 20 ar kan komma till någon användning.
(Forts.) Nu maste statsutskottet i ar finna ut någon användning för de
öfverflödiga rummen och af detta skäl anses det lämpligt att hän¬
visa medicinalstyrelsen till att åka på snålskjuts hos en annan insti¬
tution, som styrelsen icke för öfrigt har något att skaffa med; och
så säger utskottet: nu får ni reda er bäst ni kan. Utskottet slår
genom detta förslag två flugor i en smäll. Det skyler öfver fjol¬
årets — hvad skall jag säga — lättsinne, då statsutskottet lät narra
sig att tillstyrka veterinärinstitutets luxuösa anstalt, och får på
samma gång briljera med sin storartade sparsamhet gentemot
medicinalstyrelsen.»
Nu har han sagt i dag och det med rätta, att dessa båda
anstalter, den statsmedicinska och veterinärbakteriologiska, skulle
samarbeta. I fjol sade medicinalrådet Wawrinsky, att de icke hade
något att beställa med hvarandra, då han talade om att »åka på
snålskjuts». Huru skall man förstå denna hållning? Jag tror det
är bäst att lösa fragan med vanligt bondförstånd och yrkar därför
bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr talmannen
proposition först pa bifall till utskottets hemställan och vidare på
bifall till den af herr Hammarlund afgifna reservationen; och för¬
klarade herr talmannen sig finna svaren hafva utfallit med öfver¬
vägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes emellertid,
i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs denna om-
röstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i första punkten af utskottets förevarande utlåtande n:o 179, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herr Hammarlund
afgifna reservationen.
Voteringen utvisade 130 ja mot 66 nej; och hade alltså kam¬
maren bifallit utskottets hemställan.
Punkterna 2:oJ — 4:o).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
N:o 71.
K!
§ 13.
Härefter företogs till behandling lagutskottets utlåtande n:o 76,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa
industriella företag jämte i ämnet väckta motioner.
Genom en den 3 april 1908 dagtecknad proposition, n:o 156,
hvilken af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, hade
Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagdt, i statsrådet
fördt protokoll, inhämtat Riksdagens yttrande öfver ett i proposi¬
tionen intaget förslag till förordning angående förbud mot kvinnors
användande till arbete nattetid i vissa industriella företag, hvar-
jämte omförmälts, att Kungl. Maj:t efter emottagande af Riksdagens
svar ville företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och
om författnings utfärdande i ämnet förordna.
I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till be¬
handling förehaft två i anledning af densamma inom Andra Kam¬
maren väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:
n:o 310, af herr S. II. Kvarnzelius, som hemställt, att den
författning, som Riksdagen med anledning af Kungl. Maj:ts ifråga¬
varande proposition n:o 156 kunde komma att godkänna, måtte af
Riksdagen för dess del antagas såsom lag, beroende af Riksdagens
och Kung). Maj:ts samfälda lagstiftning; och
n:o 333, däri af herr C. A. Lindhagen föreslagits, att Riks¬
dagen — med förklarande, att ifrågavarande proposition ej kunde
i sin nuvarande affattning bifallas — måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsammast möjligt låta ut¬
reda, i hvad mån inom industriella och därmed närbesläktade arbets¬
områden män och kvinnor sysselsättas med nattarbete på ett för
hälsan skadligt sätt, samt därefter vidtaga de åtgärder, som kunde
vara ägnade att afhjälpa berörda missförhållande under behörigt
skyddande tillika af de arbetandes utkomstmöjligheter.
Utskottet hemställde,
l:o) att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke måtte af
Riksdagen bifallas;
2:o) att den i herr Kvarnzelius’ förevarande motion gjorda fram¬
ställning måtte anses besvarad af utskottets hemställan under l:o);
samt
3:o) att herr Lindhagens förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet funnos emellertid reservationer afgifna af:
herrar Widén, Jansson i Edsbäcken och Persson i Malmö,
hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen måtte
såsom lag för sin del godkänna det genom förevarande proposition
framlagda författningsförslaget; samt
Angående
förbud mot
kvinnors
användande
till arbete
nattetid.
N:o 71.
Onsdagen den 27 Maj, f. in.
Angående
förbud mot
kvinnors
användande
till arbete
nattetid.
(Forts.)
G4
af lierr Lindhagen, som föreslagit, att Riksdagen — med för¬
klarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke kunde i sin
nuvarande affattning bifallas — måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta utreda, i hvad män inom industriella och därmed besläktade
arbetsområden män och kvinnor sysselsättas med nattarbete på ett
för hälsan skadligt sätt samt därefter vidtaga de åtgärder, som
kunde vara ägnade att afhjälpa berörda missförhållande under be¬
hörigt skyddande tillika af de arbetandes utkomstmöjligheter.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af:
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz, som
yttrade: Skyldigheten att för Riksdagen frambära det förslag, som
innefattas i den proposition, hvilken nu föredrages till afgörande här
1 kammaren, har jag fått i arf från min företrädare i ämbetet. Det
är dock icke med någon motvilja, som jag har fullgjort den skyldig¬
heten;. tv jag har för min del till fullo omfattat den grundåskådning
som vid ärendets förberedande behandling inom regeringen gjort sig
gällande.
Såsom af propositionen framgår, är ursprunget till denna fram¬
ställning att söka först i ett preliminärt beslut, fattadt vid en kon¬
ferens i Bern den S maj 1805, hvilken konferens var sammankallad
pa föranstaltande af den internationella föreningen för lagstadgadt
arbetarskydd, l id denna konferens antogos vissa grundlinjer till
en konvention beträffande två frågor. Den ena rörde förbud mot
användande af hvit fosfor vid tändsticksfabrikationen och den andra
förbud mot industriellt nattarbete för kvinnor.
Sedan dessa konferensens förslag underställts de respektive
regeringarnas pröfning, förklarade, hvad Sverige beträffar, den svenska
regeringen, sedan den hört myndigheterna, att den med hänsyn till
industriens kraf icke kunde vara med om förbud mot användande
af hvit fosfor inom industrien, men att däremot svenska regeringen
vore villig att biträda beslutet om lagstadgadt förbud mot kvinnors
användande i arbete nattetid. Detta beslut fattades i konselj den
2 december 1905.
I öfverensstämmelse med svenska regeringens hållning sändes
ett ombud till den konferens i Bern, som sammanträdde i september
1906, och dår de vid den föregående konferensen uppdragna grund¬
linjerna skulle undergå slutlig behandling. Det ombud, som Sverige
ditskickade, fick då i enlighet med regeringens uttalande till förbunds¬
rådet i Bern — det var detta, som å konferensens vägnar hade in¬
hämtat de respektive regeringarnas ställning till de på den första
konferensen föredragna frågorna — i uppdrag att å svenska regeringens
vägnar biträda förslaget angående förbud mot kvinnors nattarbete,
hvilket förslag sedermera naturligtvis skulle underställas Riksdagens
pröfning. Uti denna senare konferens deltogo nästan alla Europas
makter. Det var endast Ryssland, Balkanstaterna och Norge, för
Indika representanter icke voro närvarande. Från snart sagdt alla
makter, Indika genom ombud deltogo i denna konferens, har nu
Onsdagen don 21 Maj, I. m.
N:u 71.
t>.">
meddelande ingått därom, att konventionen blifvit af dessa makter
ratificerad; och, där så ännu icke är förhållandet, såsom t. ex. är
fallet med Danmark, lärer det icke finnas någon anledning att antaga,
att icke i sinom tid ratifikation kommer att lämnas.
Det hade ju icke varit underligt, om man under sådana för¬
hållanden hade kunnat tro, att jämväl från Sveriges Riksdag ett
godkännande af denna konvention skulle hafva lämnats. Men så
har nu icke blifvit förhållandet och kan ju icke heller längre blifva
förhållandet, då Första Kammaren redan har afslagit Kung!. Maj:ts
förslag i den delen. Då emellertid denna konvention har framgått
ur upprepade underhandlingar och konferenser mellan de mest sak¬
kunnige på det, föreliggande området, och då det resultat, till hvilken
konventionen kommit, har rönt anslutning ifrån alla de andra i
konferensen deltagande länderna, så måste man ju däruti finna ett,
tydligt bevis för att vederbörande myndigheter inom hvart och ett
af dessa andra länder hafva varit därom ense, att lagbestämmelsen
hade varit af behofvet påkallad och hade varit snart sagdt nödvändig
för bevarande af samhällets verkliga intressen. Det är ock utan
allt tvifvel det uppslitande användande i industriens tjänst, särskild!,
nattetid, som uti de andra länderna har kommit kvinnan till del
mera än här, som uti ifrågavarande länder har framkallat dessa er¬
farenheter. Här hos oss säges det nu emellertid: »vi behöfva icke gå
med på detta; ty förhållandena här i landet äro helt annorlunda och
mycket bättre; dessutom vilja icke de, som denna lagstiftning när¬
mast gäller, vara med om den*>.
Jag undrar för min de], huruvida dessa skäl verkligen äro sä
hållbara, som de till en början kunnat förefalla en och annan. Först
och främst ha vi den invändningen, att vi icke behöfva en sådan
lag. Ja, hvarför behöfva vi den icke? Jo, därför att användandet
af kvinnor i industriellt arbete nattetid ännu är så ringa och därför
att, där det förekommer, det i allmänhet är förenadt med bättre
aflöning än annat arbete för kvinnor. Ja, båda dessa saker äro
fullkomligt riktiga; och under sådana förhållanden skulle man ju
möjligen kunna säga, att, om vi hade garanti för att allt framgent
stå kvar på den ståndpunkt där vi nu stå, saken icke vore så nöd¬
vändig. Men utskottet har själf framhållit, hurusom användandet
af kvinnor inom industrien ökas år från år och i samband därmed
också detta arbete nattetid för kvinnor. Och därom torde vi väl
vara ense litet hvar, att, om detta arbete nattetid för kvinnor skulle
taga en synnerligen stor omfattning, detta väl icke gärna kan vara
för släktets framtida bestånd och förkofran af någon nytta utan att
det tvärtom kommer att hafva sina mycket skadliga följder.
Min öfvertygelse är, att den tid kommer också för oss, när vi
blifva tvingade att, af samma grunder som de större industriländerna
nu hafva funnit sig nödsakade att göra det, slå in på en lagstiftning
af den beskaffenhet, hvarom förslag här har förelegat. Jag har för
min del trott, att det skulle vara lämpligare och bättre att öfvergå
till införande af en sådan lagstiftning mera i preventivt än i kura-
tivt syfte. Jag kan icke föreställa mig annat än att operationen,
Andra Kammaren^ Prat. 1908. N:o 71.
Ant) åt nile.
förbud mut
/.'vinn oru
användande
till arbete
nattetid.
(Förbi.)
N:0 71.
Angående
förbud mot
kvinnors
användande
till arbete
nattetid.
(Forts.)
66 Onsdagen den 27 Maj, f. na.
när den eu gång blir nödig att företaga, skall kännas så mycket,
smärtsammare, i män som den drabbar flera föremål och går ut
öfver flera individer. Därför bär jag ansett, att det skulle vara
lyckligt att stämma i bäcken, innan man måste göra det i ån.
Det skälet, att kvinnorna själfva icke vilja vara med om detta,
kan jag för min del icke tillmäta den betydelse, som ifrån åtskilliga
håll därvid har blifvit lagd. Jag kan icke tillmäta individen rättig¬
het att, när det gäller frågor om det helas väl, sätta sin vilja
absolut öfver det allmännas bästa, utan måste individens vilja då
underordnas under det allmännas väl. Ur den synpunkten finner jag
icke den opposition, som från kvinnornas sida blifvit väckt, vara af
beskaffenhet att nödvändigtvis böra vinna gehör.
Jag vill också säga det, att eu .sådan opposition har på andra
håll, lika väl som här, vid föregående tillfällen, då sådana frågor
vant å bane, blifvit gjord. Jag vill särskildt nämna, att, då det.
var fråga om den nya fabrikslagen i Danmark 1900—1901, det
väcktes en mycket _ kraftig opposition mot denna, mest från de
bildade kvinnornas sida, Indika icke själfva direkt skulle drabbas af
dessa bestämmelser, och det saknas nu icke motstycken härtill äfven
hos oss. Kvinnornas talan fördes då i danska riksdagen af eu
mycket intresserad förespråkare, Sven Högsbro. Han har emellertid
nu såsom medlem af den danska regeringen varit med om att gifva
de danska ombuden vid konferensen i Bern år 1908 instruktion att
arbeta för införande af förbud mot kvinnors nattarbete. Det vill
således synas, som om i Danmark äfven de, som från början af en
eller annan anledning omfattat den meningen, att man icke borde
åstadkomma någon olikställighet mellan män och kvinnor, hade blifvit
visare af under tiden inhämtade erfarenheter och funnit, att det
dock är tvång att för det helas väl härvidlag intaga en annan
ställning.
Min öfvertygelse är därför att det här i landet kommer att
blifva precis samma förhållande. Man kommer att förr eller senare
inse, att det är nödvändigt att vidtaga lagstiftningsåtgärder uti den
anda och i den riktning, som det föreliggande förslaget innebär, och
man kommer därför också att vidtaga dessa åtgärder. Men då är
det i alla. fall vid en tidpunkt, då man har försuttit tillfället att
uppträda i samklang med öfriga nationer. Man har då försummat
det tillfälle, då man hade kunnat bidraga till det internationella
arbetet på detta område, och därmed har man nog också i viss
mån låtit distansera sig i frågor om andra lagstiftningsåtgärder,
särskildt på detta område, hvilka icke torde komma att uteblifva.
Denna konvention måste nämligen ratificeras före detta års utgång,
eljest anses från de länder, där så icke skulle bli förhållandet,
nekande svar ingått. Man har då ställt sig utom kretsen af dem,
som önska få en internationell lagstiftning till skydd för kvinnan
och det uppväxande släktet till stånd.
Ku är frågan visserligen redan, som sagdt, genom Första Kam¬
marens beslut fallen och det kan icke hjälpas: vi få här från
Sveriges sida förklara, att vi äro ännu icke färdiga att deltaga i
N:n 71
Onsdagen den 27 Maj, f. in.
arbetet på don humanitära lagstiftning, som alla de andra i kon¬
ferensen deltagande makterna ha funnit sig böra biträda, f denna
situation befinna vi oss x-edan och jag kan icke neka till att jag
finner detta ur många synpunkter icke vara för Sveiige förmånligt.
Men det kan som sagdt icke hjälpas. Dock tror jag, att det skulle
vara af stor vikt och betydelse att, för den händelse Andra Kam¬
maren delar de synpunkter, som jag här sökt gifva utti-yck åt,
kammaren genom att biträda Kungl. Maj.ts förslag lämnade sin
sanktion åt riktigheten af dessa synpunkter.
Angående.
förbud mot
kvinnors
användande
till arbete
nattetid.
(Forts.')
Herr VVidén: Hen- talman! Som herrarne redan sett har jag
jämte två lindra ledamöter af lagutskottet reserverat mig mot
utskottets hemställan. Jag skall därför be att få yrka bifall till
den af oss afgifna reservationen, att Riksdagen måtte såsom lag
för sin del godkänna det genom förevarande proposition framlagda
författningsförslag. Såsom skäl för detta mitt yikande har jag icko
så särdeles mycket att tillägga till hvad som redan från stadsiåds-
bäuken anförts. Jag vill dock ytterligare fästa uppmärksamheten på
och stryka under att på frågan, huruvida en inskränkning i kvinnors
nattarbete i industrien vore gagnelig eller ej, har icke gifvits mer
än ett svar eller titt en sådan inskränkning vore gagnelig och
önskvärd. Den fråga, man hufvudsakligen sysselsatt sig med, har
varit, huruvida eu dylik inskränkning borde fastställas ensamt för
sig eller först i förening med en samtidigt skeende inskränkning i
männens nattarbete. Vi torde emellertid icke vara den senare saken
så nära, och dessutom är det enligt min uppfattning nog mera
angeläget att i detta hänseende få en lagstiftning till stånd rörande
kvinnornas nattarbete.
Det har påståtts och det återkommer i utskottets betänkande,
att kvinnan står ut lika väl med nattarbete som mannen. Den
frågan finner jag för min del icke vara afgörande för förevarande
spörsmål. Huruvida mannen eller kvinnan står ut med nattarbete
bättre eller sämre är nog till det mesta individuellt, denna förmåga
är mycket olika hos olika män och olika hos olika kvinnor. Här
galler att se frågan i dess förhållande till staten, till det allmänna.
Hot är enligt min mening i detta afseende mera angeläget att skydda
kvinnan än mannen, och jag anser, att därför gifvits fullgoda skal.
Detta torde väl också framgå däraf att, såsom statsrådet antydde,
man inom de allra flesta europeiska länder anslutit sig till den här
ifrågasatta lagstiftningen. I eu del af dessa länder existerar för
öfrigt sedan längre tid tillbaka en sådan lagstiftning och nu tillträda
flertalet europeiska länder den ifrågavarande konventionen. Mig
synes, att detta är ett ganska starkt bevis för att man insett lag¬
stiftningens nödvändighet.
Nu har man som skäl häremot anfört, att kvinnorna själfva
icke vilja vara med om detta, hufvudsakligen därför att en sådan
lag skulle förminska deras förvärfsmöjligheter. Beträffande detta
kan jag emellertid för min del icke värja mig från den tanken, att
hvad som innerst ligger under motståndet dock är krafvet på absolut
N:o 71.
Angående
förbud mot
kvinnors
cnvändtwde
till arbete
nattetid.
(Förty.)
*•8 Onsdagen och 27 Maj. f. ni.
likställighet med mannen. Det är nu visserligen möjligt, att lagen
skulle minska kvinnans förvärfsmöjlighet i någon mån, men jag har
icke funnit, att man anfört bevis för detta. Man liar kommit med
påståenden, men icke med några bevis; åtminstone liar jag för min
del icke funnit något sådant. Jag räknar nämligen icke som bevis
sådana exempel, som det som anfördes af eu holländsk dam pa
kvinnokongressen i Berlin 1904. att när en dylik skyddslag 1902 —
jag tror det var det året — infördes i Frankrike inom typografyrket
icke mindre än 5,000 kvinnliga typografer förlorade den anställning.
de haft, och fingo vända sig åt annat håll. Det. är nog så att, när
man dröjer alltför länge att lagstifta om förbud mot kvinnligt arbete
nattetid, det blir, såsom i detta fall, en svår operation, som kommer
att kräfva en del offer, när lagstiftningen skall genomföras — jag
förutsätter ej annat än att uppgiften är riktig, ehuru den cj kunnat
af mig kontrolleras. Men för att kunna bedöma, huru lagstiftningen
i dess helhet slagit ut, borde man ha eu statistik rörande det
kvinnliga arbetet i Frankrike, som visade, huru det ställt sig för
kvinnorna i fortsättningen och hurudana löneförhållandena i det
kvinnliga arbetet blifvit. ty eljest kan man icke säga, att kvinnornas
förvärfsmöjlighet har minskats, då man icke känner, huru många af
dessa kanske endast öfvergått från eu bransch till en annan.
Jag har, som sagdt, icke funnit någon tillfyllestgörande bevisning
i detta hänseende, utan endast suppositioner. Nu är det så att hos
oss det kvinnliga nattarbetet endast existerar i ringa omfattning:
det är endast inom typografyrket det äger ram i någon afsevärd
man. Enligt de uppgifter, som meddelas i Kung! Maj:ts proposition,
går deras antal inom detta yrke dock icke upp till mera än 125 a
150 stycken, och det är ju icke fullt säkert — åtminstone tingo vi
inom utskottet den uppattningen — att ens för dem skyddslagens
införande skulle medföra förlust af den anställning, som de ha. Men
det är just, såsom herr statsrådet anförde, ett starkt skäl för att
nu skrida till verket, innan kvinnornas nattarbete hinner att tagas
i anspråk i högre grad än för närvarande.
Det är obestridligt, att häremot från kvinnornas sida rests ett
starkt motstånd, från början utgånget frän de bildade kvinnorna,
men med anslutning onekligen, åtminstone i Stockholm, äfven från
arbetarklassens kvinnor. Jag anser emellertid, att man har att ingå
i saklig pröfning af frågan, äfven fastän från vissa kvinnliga samman¬
slutningar motstånd yppas. Då det var fråga om lönereglering och
omorganisation inom ämbetsverken, måste man ju, oafsedt missnöjet
tran ämbetsmännens sida med förslagen, pröfva desamma efter ens
egen åsikt om hvad som för staten var gagneligt. På samma sätt
anser jag, att man är tvungen förfara äfven här. Jag tillmäter
visserligen en ganska stor betydelse åt den mening, som gör sig
gällande hos kvinnorna i detta fall, men jag kan omöjligen tillmäta
den så stor betydelse, att jag därför skulle vara beredd att afslä
ett förslag, som. jag anser vara i sak riktigt.
Det skäl, som emellertid förnämligast föranledt mig att nu
intaga en tran utskottsmajoritetens afvikande ståndpunkt, är, att
IV. I
No 71.
Onsdagen den 37 Maj, f. in.
jag allhet det vara angeläget, att Sverige ansluter sig till eu början
till en rationell lagstiftning på detta område, till hvilken man nu
bjuder handen. .Tåg tycker, att det vore ganska olämpligt att icke „,u-anåamU
redan nu ansluta sig till detta lagstiftningsarbete, ty jag är, liksom till arbete
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, öfvertygad om vatten'/
att vi dock eu gäng måste göra det. 1 <n,s'-
På dessa skäl skall jag, herr talman, bo att få yrka bifall till
den af mig jämte tvenne andra ledamöter af lagutskottet afgifna
reservationen, och sålunda att detta förslag måtte som lag, stiftad
af Riksdag och Konung gemensamt, antagas af Andra Kammaren.
Häruti instämde herr ./annan i Edsbäcken.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! .lag är öfver¬
tygad om att litet hvar af oss gjort samma erfarenhet under
riksdagstiden som jag, att under hvarje Riksdag förekommer ett
eller annat ärende, elär man har mycket svårt att fatta position.
Slumpen har gjort, att i dag två ärenden å rad förekomma, där det
varit mycket svårt att bestämma sin ställning.
Hvad nu detta ämne beträffar, har jag däri varit mycket tveksam
och det är ju mindre underligt, dä man betänker, att den kommitté,
som behandlat frågan, visat samma tveksamhet. Nu skall jag villigt
erkänna, att de skäl, som i den kungliga propositionen förebragts,
äro mycket starka, ja, så starka, att, då jag först läste propositionen,
jag ansåg, att slutet skulle bli, att jag skulle komma att biträda
densamma. Sedermera har emellertid under ärendets handläggning
visat sig, att just från kvinnorna, som saken rör, uppstått en mycket
stark opinion mot förslaget. Detta är ju icke i och för sig en sak,
som bör inverka, men man får i alla fall taga hänsyn till de skäl,
som från det hållet anförts. Det har då betonats, att denna lag
visserligen skulle från nattarbete skydda eu hel del kvinnor, men v
att det vore just de kvinnor, som i allmänhet hade den bästa
aflöningen, under det att andra kvinnor, som både sämre aflöning,
skulle nödgas fortsätta med sitt nattarbete. Man har i sådant fall
pekat på uppasserskor, städerskor på restauranter och arbetslokaler,
kvinnor, anställda i verkstäder med mindre än tio arbetare, för att
uu icke nämna sjuksköterskor, för hvilkas vidkommande nattarbete
ju är oundvikligt.
Vidare har det påpekats, att genom antagande af förslaget en
svårighet skulle för kvinnorna uppstå i konkurrensen. Man har
ytterligare sagt, att en skyddslagstiftning, som endast berörde eu
ilel af arbetarstocken, på grund af den ödesdigra verkan den i visst
hänseende medförde, icke borde tillgripas förrän ett oafvisligt behof
förelåge och sådant har icke ansetts här i Sverige förefirmas.
Slutligen har uppmärksamheten fästats på att, om denna lag
skulle visa sig vara oändamålsenlig, den vore svårare att ändra än
en annan lag, då den tillkommit genom diplomatisk uppgörelse och
man sålunda afskurit för sig möjligheten att ändra densamma.
N;0 71.
70
Angående
förbud mot
kvinnors
användande
till arbete
nattetid.
(Forts.)
Onsdagen den 27 Maj, f. m.
Dessa skäl synas mig i och för sig vara också de, ganska stärka,
och just den omständigheten, att de utgått från de personer, hvilka
lagen afser att skydda, har gjort, att jag, ehuru med stor tvekan,
ansett, att jag icke borde ansluta mig till propositionen. Hade det
varit så, att man kunnat medgifva ett undantag för de kvinnor,
som just för närvarande befinna sig i dylik anställning och sålunda
ha eu sysselsättning, som de själfva önska behålla, då tror jag, att
det vant lättare att gå in på förslaget. Men nu lägger ju den
internationella öfverenskommelsen hinder i vägen för ett sådant
undantag.
Nu vill jag såga, att jag, som den förste talaren nämnde, kan
komma att bli visare, men i närvarande stund har jag icke uppnått
detta mått af vishet och kan därför för närvarande icke annat än
hemställa om bifall till utskottets förslag.
Herr Först: Herr talman, mina herrar! Det föreliggande lag¬
förslaget rör sig på ett område, som står i allra närmaste samband
med den verksamhet, jag utöfvar, och anser jag det därför vara
lämpligt att angifva min ställning till detsamma, sä mycket hellre
som jag har en från utskottets afvikande mening.
•lag kan icke annat än beklaga, att genom Första Kammarens
beslut detta lagförslag fallit, och detta speciellt ur den synpunkten,
att därigenom Sveriges deltagande i kommande internationella kon¬
ferenser för arbetarlagstiftning blir, om icke förhindrad, så åtminstone
betydligt försvårad. Jag har vid genomläsandet af utskottets moti¬
vering icke kunnat finna annat än att de skal, som utskottet anför
mot lagförslaget, äro synnerligen svaga, och jag vill därför upptaga
till bemötande ett par af dessa skäl, dem, som jag anser vara de
förnämsta.
Utskottet säger på sid. 26: »I hvad mån samhället bör reglerande
ingripa till skydd för arbetaren inom de industriella yrkena, måste
emellertid bero af de faktiska förhållandena. Dessa gestalta sig
naturligtvis olika i olika länder och hvad som är erforderligt eller
lämpligt i ett land, är gifvetvis därmed icke passande i ett annat.»
•lag har försökt att tyda, hvad utskottet med denna punkt menat,
och har då icke kunnat finna annat, än att utskottet häri skulle 1m
inlagt, att de faktiska fölhållandena inom industrien i Sverige och
utlandet skulle vara af såvidt skild natur, att eu enhetlig eller
gemensam lagstiftning på de hufvudgrundprinciper, som här äro
föreslagna, men med olika detaljer för de olika länderna, icke skulle
vara möjlig. Jag vet icke, hvar utskottet samlat sin erfarenhet
rörande de faktiska förhållandena inom utlandets och den svenska
industrien. Själf har jag om desamma sedan många år ganska
stor erfarenhet, från Sverige genom praktisk verksamhet dels inom
industrien och dels som yrkesinspektör, från utlandet genom upp¬
repade resor och besök vid flera hundra fabriker. Jag har funnit
enligt min uppfattning så ensartade förhållanden rådande inom indu¬
strien, att man mycket väl och med alla skäl kan gå till eu enhetlig
lagstiftning, hvad gäller hufvudprinciperna, medan däremot eu del
Onsdagen den i!7 Maj, t. in.
7)
N:o 71.
smärre detaljer naturligen måste rättas efter de olika ländernas
förhållanden, .lag kan således icke se annat än att eu sådan lag¬
stiftning bör kunna liga ruin. Jag vill särskild!, ha poängterat detta,
så att det icke må kunna dragas fram såsom ett skäl, att Riksdagen
vid ett sådant utslag, som från Första Kammaren föreligger, har
uttalat såsom sin mening, att eu internationell lagstiftning på gemen¬
samma principer icke skulle kunna äga ruin.
Utskottet erkänner längre fram i sitt yttrande, att nattarbete
ofta kan vara menligt, men säger, att kvinnan är underlägsen mannen
i kroppsstyrka. Sedermera söker utskottet trösta sig genom att för¬
klara på sid. 28, att hennes arbete i allmänhet icke tages i anspråk
i de fall, där sådan styrka behöfves. Uti detta yttrande, att större
styrka skulle vara behöflig för att bättre kunna motstå arbetet, tror
jag icke man kan gifva utskottet rätt. Jag vill häremot ställa,
hvad som yttrats af Tysklands förnämste yrkeshygieniker professor
Sommerfeld i hans arbete »Handbuch der Gewerbekrankheiten».
Man säger där på sid. 39: »öfveransträngningen kan vara eu följd af
antingen ett öfver liöfvan ansträngande arbete eller en för långt
utsträckt arbetstid, utan att det enskilda arbetsgreppet ställer någon
afsevärd fordran på muskelkraft. I bägge fallen inställa sig dock
under tidens lopp mer eller mindre lika följder, så mycket säkrare
och förr, ju farligare yrket varit äfven på grund af annan yrkesfara.
ju ungdomligare och motståndssvagare organism och ju sämre social
ställning arbetaren har. »Jag tror. att man kan gifva honom rätt
uti, att det icke är på muskelkraften eller styrkan, som hälsan eller
de skadliga inverkningarna af industrien bero, utan dessa bero
på andra förhållanden, nämligen en för långt utsträckt arbetstid,
ohygieniska förhållanden m. m. Ingen torde väl kunna förneka,
att kvinnan i allmänhet har svagare kroppsbyggnad, en motstånds-
svagare organism än mannen. Visserligen uttalar herr Lindhagen i
sin reservation några härifrån afvikande synpunkter, då han säger,
att det icke finnes bestämdt angifvet, att kvinnan mer än mannen
skadas af arbete. Men äfven mot detta har professor Sommerfeld
just angifvit sin ståndpunkt, som jag tror man kan tillmäta mycket
stor betydelse. Han säger rörande denna sak, att den kvinnliga
organismen icke är ägnad för fabriksarbete och att de i hvarje
fabrik skadliga inflytelserna alltid inverka häftigare på kvinnan än
på mannen.» Härvid, anser han, spela de månatliga perioderna eu
väsentlig roll. Största delen af de kvinnliga arbetarna, särskildt de
yngre, lider af blodbrist och bleksot och till en hög procent af kronisk
katarr i luftrören och lungorna, hvartill efter längre eller kortare
tid tillstöter lungtuberkulos. Orsaken härtill är arbetet i slutna rum,
inandningen af damm och speciellt den olämpliga ställningen vid
arbetet. Hvarje sådant skadligt inflytande förlorar en del af sin fara,
om det icke fortgår allt för länge utan afbrott, om kroppen eller de
ansträngda organen unnas en regelbunden hvila. Denna hvila anse]'
professor Sommerfeld är för kort för kvinnorna också vid den
vanligast förekommande arbetstidens slut, emedan för kvinnorna
efter det de återvändt till hemmen efter fabriksarbetet ännu åter-
Angående
förbud mai
kvinnorh
användande
till arbete,
nattetid.
(Forts)
N:o 71
Angående
förbud mot
kvinnors
användande
till arbete
nattetid.
(Forts.)
7- Onsdagen den 27 Maj, I'. in.
stål' eu mängd ansträngande uppgifter och en lugn hvila eller vistelse
i fria luften sällan unnas dem. Dessa ogynnsamma förhållanden
förvärras dock naturligtvis då härtill ännu kommer nattarbete,
hvarigenom ansträngningen blir större och hvilan mindre. Såsom
hygieniker fördömer han kvinnornas nattarbete obetingadt och i hvarje
fall. I utlandet finnes en hel del statistik, som visar, att kvinnorna
äro sämre hygieniskt ställda än männen. Äfven i Sverige hafva vi
en sådan uti den af kommerskollegii arbetsstatistiska afdelning utgå fna
berättelse öfver registrerade sjukkassors verksamhet. Granskar man
de kassor, i Indika finnas endast yrkesarbetare, är det sammanlagd!,
12_ af dessa, som hafva ungefär lika stort antal män och kvinnor,
hvilket man kan säga betyder, att mannens och kvinnans arbete är
ungefär jämställdt. Ser man på denna berättelse finner man, att
per 100 medlemmar inträffar det 33 sjukdomsfall för manliga arbetare
och 38 b , för kvinnliga, att antalet sjukdomsdagar per fall utgör
20u j0 manliga och 22 810 kvinnliga, medan pa hvarje man komma
0 710 fall och på hvarje kvinna 8 * Det är således alltigenom
en betydligt större sjukdomsfrekvens hos kvinnan än hos mannen.
Gär man härifrån till en specialundersökning, som gjorts, men hvars
utarbetande för närvarande pågår, nämligen den af kommerskollegii
arbetsstatistiska afdelning vidtagna undersökningen af tryckeriindu¬
strien eller just den industri, hvars kvinnliga medlemmar väckt den
största oppositionen mot lagen, finner man af denna undersökning,
som omfattar samtliga tryckerier inom Sverige, att bland typograferna
1 medeltal inträffa 17 2 ju sjukdomsfall för män per 100 medlemmar
medan samma siffra för kvinnorna är 22 3/IC, att antalet dagar per
sjukdomsfall utgör för män 27 s Ia och för kvinnor 28 ,0, medan
sjukdagarna för hvarje medlem äro 4 8 för män och C 4 ]0 för
kvinnor. Således förefinnes det en betydligt ökad frekvens hos
kvinnorna, som icke är mindre än 30 8 ,0 % beträffande sjukdomsfall
och 33 3/10 % beträffande sjukdomsdagar. Ännu mera märkbar blir
denna skillnad, om man icke uteslutande utgår från medeltalssiffran
utan ser, huru det ställer sig för do olika åldersklasserna. Inom
åldersklassen mellan 20—30 är, i hvilken åldersklass finnas 1,880
manliga och 450 kvinnliga arbetare, inträffa 16 sjukdomsfall bland
manliga och 2ä bland kvinnliga per 100 arbetare. Antalet sjukdoms¬
dagar per medlem är 4 1 j0 för män och 8 för kvinnor, således nära
dubbelt så stort. Under denna åldersgräns finnes det största antalet
arbetare, men uppe i en högre ålder blir antalet arbetare mindre,
och detta förrycker i viss män medeltalssiffran.
Det har också här framhållits, att kvinnan själ! ställt sig i
opposition mot denna lag, och såsom skäl för denna opposition har
bland annat anförts, att det föreliggande lagförslaget icke skulle
bidraga till att lösa frågan om bevarandet af kvinnans hälsa för
att bäst främja släktets intresse. Jag tror, att kvinnorna icke
själf ha reda på, huru saken förhåller sig. Vid den undersökning,
som gjorts af professor T. Weyl i Charlottenburg, i hvilken han
sammanställt sifferuppgifter från sjukkassor i Berlin, Indika hafva
ett mycket stort antal medlemmar, har det visat sig, att medan för
N: o 71.
Onsdagen den 27 Maj, f. m. 7:t
den allmänna sjukkassan i Berlin det under år 1904 inträffat 1 Vio
fall per 100 kvinnor af tidig nedkomst, ha bland typograferna
inträffat icke mindre än 2 1/,0 sådana fall, eller sålunda nära dubbelt
så mycket. Häraf visar sig tydligt, att speciellt typografyrket,
hvars medlemmar genom denna lag skulle i viss mån hindras i
utöfningen af sitt yrke, väl är i behof af att denna lagstiftning
blir genomförd. Dessutom kan jag gentemot de kvinnor, som föra
talan mot lagen, ställa ett uttalande af en engelsk kvinna i företalet
till »Women’s Work». Hon säger nämligen: »I betraktande af det
ansvar och de plikter, som samhället ålägger kvinnan, är det icke
blott förnuftigt utan också nödvändigt, att i det allmännas intresse
en förändring inträder i afseende å riktningen af dessa reformer
(beträffande kvinnoarbetet m. m.). Att påstå, att sådana reformer
under inga villkor skola taga hänsyn till könsskillnaden är att fäkta
mot odisputabla fakta och kunde leda till för oss mycket ofördel¬
aktiga följder. Det utgör ingen fara för samhället, att de bägge
könen tillerkännas samma rättigheter, om vi också äro beredda att
erkänna skillnaden i deras förmåga, ty förhållandet mellan man
och kvinna, deras funktioner i familjen och staten, måste ytterst
bestämmas med hänsyn tagen till naturens lagar — huru litet detta
än må behaga de ifrigaste kvinnliga anhängarne af reformer.»
Häraf ser man, huru kvinnorna i England ställa sig till denna sak
och äfven kvinnorna i Tyskland intaga en afvisande ståndpunkt.
Vid en konferens i Berlin för befordran af de kvinnliga arbetarnas
intressen uttalade sig dessa kvinnor i en resolution, hvilken utgick
från förutsättningen, att kvinnan var i behof af särskildt skydd.
Jag tror mig med detta tillräckligt hafva motiverat den ståndpunkt
jag intager gentemot föreliggande lagförslag och anhåller att få
yrka bifall till den af herr Widén m. 11. vid utskottets betänkande
fogade reservation.
Som flera talare anmält sig för yttrandes afgifvande, men tiden
nu var långt framskriden, uppsköts den vidare behandlingen af före¬
varande utlåtande till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt
utfärdadt anslag skulle fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,2 4 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Angående
förbud mot
kvinnors
användande
till arbete
nattetid.
(Forts.)
Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 71.
6