RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1908. Andra Kammaren. N:o 29.
Fredagen den 20 mars.
Kl. J/2 3 e. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 13 innevarande mars.
§ 2.
Föredrogos Kungl. Maj:ts å kammarens bord hyllande propo¬
sitioner; och hänvisades därvid till lagutskottet Kungl. Maj:ts pro¬
position med förslag till lag, innefattande ändring i lagen angående
Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på af delningar den 20
juni 1905.
Vid föredragning härefter af Kungl. Maj:ts proposition an¬
gående reglering af löneförhållandena m. m. vid kammarkollegium
begärdes ordet af
Herr Widén som yttrade: Herr talman, mina herrar! Innan
denna kung], proposition öfverlämnas till statsutskottet, anhåller jag
att få taga herrarnes tid något i anspråk. Som det vid propositio¬
nen fogade utdraget af statsrådsprotokollet utvisar, är utgångspunk¬
ten för denna proposition löneregleringskommitténs betänkande af
den 18 november 1903 med förslag till reglering af löneförhållan¬
dena m. m. vid kammarkollegium. Jag säger icke — ty det skulle
vara orätt — att propositionen grundar sig på detta kommittébetän¬
kande, ty för att göra det afviker densamma från betänkandet i
alltför många stycken.
Det är löneregleringskommitténs förstlingsförslag, som nu trä¬
der fram för Riksdagen. Nära fyra och ett hälft år hafva gått
sedan detta förslag afgafs, och man kan sålunda icke annat än vara
regeringen tacksam för, att förslaget ändtligen en gång kommit på
Riksdagens bord. Att det är kommitténs förstlingsförslag torde nog
den, som närmare studerat detsamma, äfven kunna finna däraf,
att kommittén, så att säga »med fräjdigt mod» uti detta förslag
Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 29. 1
Remiss af en
proposition.
K:o 29. 2 Fredagen den 20 Mars.
Remiss af en gått att lösa den delen af sin uppgift, som innefattas i följande af
proposition, gtatsrådet och chefen för finansdepartementet i hans yttrande till
(Forts.) statsrådsprotokollet vid kommitténs tillsättande begagnade ord, att
nämligen »taga under öfvervägande, huruvida genom förenklingar
i förvaltningen tillfälle kunde beredas till indragning af tjänster,
som genom förändrade anordningar kunde undvaras». Kommittén
tog den delen af sitt uppdrag på fullaste allvar; dén besjälades
af en allvarlig öfvertygelse, att förenklingar i förvaltningen både
behöfde och kunde göras, en öfvertygelse, som förresten huf¬
vudsakligen delades äfven af verkets representant i kommittén.
Kommittén hade då ingen föreställning om den stora makten hos
det motstånd, som skulle komma att resas mot kommitténs för¬
slag, om all den förtydning och allt det personliga obehag, som
skulle möta i anledning af kommitténs arbete, och ej heller om de
synnerligen små utsikterna att mot ämbetsverkens mening få nå¬
gonting igenom. Visserligen hade äfven de omorganisationsförslag,
som af 1870-talets stora löneregleringskommitté framlagts, rönt ett
synnerligen kraftigt och samfäldt motstånd från ämbetsverkens sida,
och särskildt var detta då fallet med kammarkollegium och stats¬
kontoret. Men detta hjälpte icke, utan de föreslagna förändringar¬
na, hvilka i mångt och mycket voro mera ingripande än de nu
ifrågasatta, blefvo af regeringen trots ämbetsverkens protester med
kraftig hand genomförda. Då Riksdagen år 1901 med ganska stor
bestämdhet uttalat sig för förenklingar och regeringen 1902, såsom
jag nyss nämnt, anslutit sig härtill, kunde man hoppas, att det nu
skulle gå på samma sätt som på 1870-talet I hvad mån hafva då
dessa förhoppningar uppfyllts? Det som jag härefter kommer att
säga skall i viss mån lämna ett svar på denna fråga.
Hvad kammarkollegium angår hade kommittén, i sammanhang
med borttagande af kollegium såsom andra instans i en hel del
mål, också föreslagit en betydande omorganisation af verket. Den
kollegiala formen skulle i hufvudsak upphöra; verket skulle orga¬
niseras på byråer, tre till antalet, med hvar sitt kammarråd som
byråchef; chefens benämning och ställning skulle förändras så, att
han i stället för att vara president med motsvarande löneförmåner
skulle bli generaldirektör — en förändring, som för öfrigt 1876
genomförts beträffande statskontoret och åtskilliga år senare be¬
träffande kommerskollegium, fastän detta senare verk fortfarande
fått behålla sin benämning af kollegium; kammarrådens antal
skulle minskas från sex till tre; notarierna blifva sex i stället för
tio; och äfven de extra ordinarie tjänstemännens antal skulle min¬
skas. Hvad har nu blifvit af allt detta? Jo, det har föreslagits,
att kammarkollegium skulle tagas bort såsom andra instans i eu
hel del mycket viktiga mål, väg- vch flottningsmål, i allmänhet de
s. k. kommunikationsmålen, jämte en del andra såsom angående
viss kommunal byggnadsskyldighet m. m. Hvad som drifvit fram
dessa reformförslag är angelägenheten af att få fram regeringsråd
Fredagen den ‘20 Mars.
3 N:o 20.
ten. Det Hr nog flen, som gjort att kammarkollegii motstånd å Remiss af en
denna punkt icke afgått med seger. Men det vill synas som om proposition.
man bort kunna taga steget fullt ut, att det fått omfatta äfven (Forts.)
sådana mål, som nu skola stanna kvar hos kollegium såsom andra in¬
stans, nämligen t. ex. om prästerskapets och kyrkobetjeningens på
landet aflöningsrättigheter m. fl. dylika. Af dessa senare frågor gå
nu de, som röra stad, direkt från Kungl. Majrts befallningshafvande
till Kungl. Maj:t, sålunda eu snabbare procedur, under det att de,
som röra landet, gå genom eu instans till, nämligen kammarkolle¬
gium. För min del är jag öfvertygad om, att, därest dessa mål
komma att gå till regeringsrätten, man mycket väl kan undvara
kammarkollegium såsom andra instans. Tolkningen af gällande
konventioner, hvilket i de flesta fall torde vara tvistens innebörd,
är icke värre än att den kan verkställas af regeringsrätten utan fö¬
regående behandling af kammarkollegium. För öfrigt föreligger ju
redan nu förslag till ändring i afseende å prästerskapets löneför¬
måner, och efter genomförandet af en sådan komme ifrågavarande
måls egenskap af kammerala väl att i väsentlig mån upphöra.
Det, som sålunda gjorts, är dock, det måste man erkänna, eu
verklig reform. Här gällde emellertid, såsom jag nyss antydt, att
få förslaget om regeringsrätten acceptablare, och detta var sålunda
eu häfstång. Då denna icke längre fanns, har ämbetsverket fått
råda. Antalet kammarråd skall visserligen minskas, dock icke till
tre, såsom kommittén föreslagit utan till fyra och antalet notarier
till sex. Men den kollegiala formen, för ärendenas behandling i
kammarkollegium bibehålies fortfarande, och därmed sammanhänger,
att äfven presidenten sitter kvar såsom president med högre löne¬
förmåner och högre rang och att kammarråden, som sades, blifva
fyra i stället för tre. De skäl, som uti statsrådsprotokollet anföras
för bibehållande af den kollegiala formen kan jag för min del icke
finna tillfyllestgörande. Tiden medgifver icke nu att ingå på ett
närmare bemötande af dessa skäl. Jag vill blott erinra om, att
liknande frågor, som de, som anföras såsom skäl för bibehållandet
af den kollegiala formen i kammarkollegium, också.förekomma i
andra ämbetsverk, där man icke ansett den kollegiala formen behöflig,
såsom till exempel statskontoret, kommerskollegium, domänstyrelsen
och landtmäteristvrelsen. Det skulle utan allt tvifvel mycket val gå för
sig att, helst på det sätt som kommittén föreslagit, äfven här undvara
den kollegiala formen. Jordeboksärenden anföras t. ex. såsom sådana
synnerligen betydande ärenden, att de skulle fordra kollegialt afgö¬
rande. För min del kan jag dock icke inse, att jordeboksärenden
i allmänhet behöfva vara så invecklade. Det samma gäller om en
del andra frågor. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att den leda¬
mot från kammarkollegium, som satt såsom bisittare i kommittén,
för sin del i detta stycke var skiljaktig från majoriteten i kollegium,
och ansåg, att den kollegiala formen saklöst kunde upphöra. Han
yttrade därom: »Under förutsättning att, såsom kommitténs förslag
N:o 29. 4
Fredagen den 20 Mars.
Remiss af en innebär, kungl. kollegium genom afskiljande från dess befattning
proposition. af flet stora flertalet besvärsmål i hufvudsak skulle förlora sin
(Forts.) karaktär af administrativ domstol, kan jag icke finna anledning till
bibehållande för ämbetsverket af den kollegiala formen för ärendenas
föredragning och afgörande i vidare mån än kommittén hemställt.»
Mig synes det, som om det skulle ha funnits full anledning att i
det hänseendet följa reservanten, som ju genom sitt ledamotskap i
kommittén särskildt hade haft tillfälle att sätta sig in i denna fråga
ur annan synpunkt än den rent ämbetsmannamässiga. Jag vill nämna,
att det var kammarrådet Nehrman, som afgaf denna reservation.
Af den kollegiala formens bevarande betingas, att chefen såsom
president skulle erhålla eu 1,000 kronors högre lön och i viss mån
äfven att kammarrådens antal måste blifva större. I afseende på
det sistnämnda vill jag dock icke fördölja, att äfven reservanten
ansett, att det skulle behöfvas fyra kammarråd. Han var visserligen
från början ense med kommittén om att kammarråden kunde blifva
tre och reserverade sig icke mot kommitténs betänkande i den delen.
Men då han sedermera deltog i kammarkollegii utlåtande, öfvergick
han till den meningen, att deras antal borde blifva fyra. För min
del kan jag emellertid icke inse, att den gjorda utredningen, som
är meddelad i statsrådsprotokollet, om den arbetsbörda, som skulle
falla på hvar och en af dessa kammarråd, gifver vid handen, att
det skulle behöfvas mer än tre sådana, särskildt om hänsyn tages
till det lättare arbetssätt som vinnes med ett byråsystem. Det är
nämligen icke blott en minskning i utgifter som borttagandet af den
kollegiala formen skulle medföra, utan kommittén har därmed äfven
afsett en större lätthet och en raskare fart i arbetet. Säkert synes
mig, att lika väl som de tre byråcheferna i statskontoret hinna med
att bereda den stora arbetsböda, som hvilar på statskontoret, lika
väl skulle, om byråsystem infördes, det arbete som åligger kammar¬
kollegium godt kunna utföras af tre kammarråd. Af den saken har
det emellertid icke blifvit någonting, utan kollega majoritet har här¬
vidlag afgått med segern.
Detta är den stora organisationsfrågan för kammarkollegium.
I det stora hela har, kan man säga, denna reform knutit sig i
växten. Så är ju för öfrigt förhållandet så mången gång, då man
vill inom förvaltningen åstadkomma reformer; då det gäller att
komma »from sounds», — fråndeallmännatalesättenomattman »måste
arbeta bort byråkratism» m. m. — »to things,» till genomförande
af ett verkligt reformarbete i detaljerna.
Jag vill nu äfven beröra några andra punkter, som dock äro
af mindre vikt. Dit hör bland annat kammarkollegii och statskon¬
torets befattning med landsstatstjänster. Detta har sin egen historia,
och den är verkligen ganska betecknande för huru det kan gå med
en reform på administrationens område. Hvad det gäller är frågor
om tillsättande af samt i vissa fall tjänstledighet och förordnande
för vissa landsstatstjänstemän, nämligen landskamrerare, landtränt-
Fredagen den 20 Mars.
5 Nio 2!).
mästare, kronofogdar och häradsskrifvare. Frågor härom gå nu
från Konungens befallningshafvande, i vissa fall, såsom då det gäller
landskamrerare- och kronofogdetjänster, till kammarkollegium och
statskontoret, som behandla ärendet gemensamt, i andra fall, såsom
då fråga är om landträntmästaretjänster, till statskontoret, och åter
i andra fall, såsom i fråga om häradsskrifvaretjänster, till kammar¬
kollegium; och först från dessa myndigheter till Kung!. Maj:t. Redan
den kommitté, som år 1858 var tillsatt för att afgifva förslag om
förenklingar i förvaltningen, — hvilken kommitté bland sina leda¬
möter räknade så pass betydande män på det administrativa områ¬
det som dåvarande generaltulldirektören Johan Fredrik Fåhneus,
landshöfdingen Munthe, krigsrådet Forsberg, kammarrättsrådet Kin-
mansson och dåvarande borgmästaren, sedermera landshöfdingen
Asker, — föreslog att dessa frågor borde fråntagas kollegierna. Den
yttrar härom, att då det i allmänhet syntes kunna antagas, att
Konungens befallningshafvande säkrast vore i tillfälle att bedöma
skickligheten och lämpligheten hos de personer, som anmälde sig
såsom sökande till lediga landsstatstjänster, samt det dåmera med-
gifvits Konungens befallningshafvande att bevilja tjänstledighet i
vissa fall, dessa frågor skulle kunna gå kollegierna förbi. Detta
förslag föranledde emellertid icke till någon åtgärd. Det upptogs seder¬
mera af 1874 års löneregleringskommitté, som, med erinran därjämte
om att frågor rörande tillsättande af landssekreterare från Konungens
befallningshafvande gingo direkt till Kungl. Maj:t, föreslog upp¬
hörande af kammarkollegii befattning med ifrågavarande tjänster.
Kammarkollegium motsatte sig mycket bestämdt detta förslag. Då¬
varande finansministern Forssell yttrade därom i statsrådsprotokollet
den 7 december 1877, att då denna fråga ägde samband med åtskil¬
liga andra på Kungl. Maj:t pröfning beroende ärenden, densamma
torde för det dåvarande lämnas oafgjord. Att man emellertid var
tämligen säker på, att denna mellaninstans skulle tagas bort, fram¬
går däraf, att .dessa mål icke omnämnas i den 1876 utfärdade
instruktionen för statskontoret, hvilket ämbetsverk förut blifvit före¬
mål för reglering. Emellertid synes frågan sedan ha kommit i
glömska, så att, då instruktion år 1879 utfärdades för kammarkolle¬
gium, den paragraf, hvari dessa mål omnämnas, fortfarande fick
stå kvar.
Nu har löneregleringskommittén återigen tagit upp denna gamla
fråga och föreslagit, att dessa ärenden skulle få gå direkt från
Konungens befallningshafvande till Kungl. Maj:t. Den här gången
hade kammarkollegium icke något att erinra mot förslaget. Det
torde dock observeras, att kammarkollegium var den myndighet,
som först afgaf sitt betänkande öfver löneregleringsförslagen; då
hade motståndet mot dessa förslag icke ännu hunnit växa sig så starkt
som det sedan blef. Då längre fram statskontoret hade att afgifva
yttrande öfver enahanda förslag i afseende å behandling af frågorna
om vissa landstjänsters tillsättande m. m., motsatte sig statskontoret
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
Nio 29. 6
Fredagen den 20 Mars.
Remiss af es
proposition.
(Forts.)
»detsamma, åtminstone principiellt. Det medgaf visserligen, att de
värsta orimligheterna i afseende härpå finge bortfalla, men då det
gällde fråga om tjänsternas tillsättning, hemställde statskontoret, att
den gamla bestämmelsen skulle bibehållas; och den kungliga pro¬
positionen följde statskontoret i den delen. Emellertid var Riks¬
dagen icke belåten härmed, utan yttrade i siu skrifvelse rörande
regleringen af statskontoret, att »det icke syntes Riksdagen behöfligt
att, på sätt departementschefen ifrågasatt, föreskrift fortfarande bibe-
liölles om statskontorets skyldighet att ensamt eller gemensamt med
kammarkollegium afgifva yttrande angående tillsättningen af lediga
landskamrerare-, landträntmästare- och kronofogdetjänster». Den
likformighet, som i detta afseende ansågs behöflig, borde lika väl
kunna vinnas hos Kungl. Maj:t, och. därest Kungl. Maj:t ansåge
saken tvistig, kunde ju Kungl. Maj:t inhämta yttrande af ämbets¬
verket. — Emellertid finner man, att i den instruktion, som Kungl.
Maj:t sedermera utfärdat för statskontoret, saken står kvar såsom
statskontoret har velat hafva den. De skäl, som därvid gjort sig
gällande, angifver statsrådsprotokollet till den föreliggande proposi¬
tionen på följande sätt: »Då Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke
kunna förutsättas alltid äga tillräcklig kännedom om andra sökandes
kompetens och skicklighet än deras, som tjänstgjort inom länet, har
det nämligen med hänsyn till önskvärdheten af ett likformigt och
rättvist befordringssystem för hela riket, ansetts icke vara utan be¬
tydelse, att ett centralt ämbetsverk, som har tillfälle att åtminstone i viss
mån» — observera i viss mån — »följa förhållandena inom förvaltningen
å förevarande område inom riket i dess helhet, i hithörande ärenden af-
gifver yttrande, innan desamma förekomma till afgörande inför Kungl.
Maj:t.» Detta låter ju riktigt; men vill man öfversätta det på ett
annat språk, skulle det kunna göras så, att statskontoret här kom¬
mer att sitta vakt öfver pappersmeriterna, så att dessa komma till
siu heder ■— ofta nog kanske på bekostnad af den verkliga duglig¬
heten och lämpligheten. Det har åtminstone hittills visat sig, att
det just är pappersmeriterna, som ämbetsverken hufvudsakligen fästa
afseende vid. Det skulle kunna anföras flera exempel — särskild!
känner jag till sådana i fråga om häradsskrifvaretjänster —- på att
personer, som varit alldeles odugliga, hafva befordrats mot länssty¬
relsens önskan på grund af kollegiets tillstyrkan, endast på grund
af pappersmeriter. Nu har i öfverensstämmelse härmed också,
ehuru kammarkollegium varit beredt att i denna del gifva med sig,
Kungl. Maj:t ifråga om häradsskrifvaretjänsterna föreslagit, att frå¬
gor om dessas tillsättande skola gå genom kammarkollegium.
Af hvad 1858 års kommitté i denna del föreslagit har sålunda
efter femtio år visserligen en liten, men också endast en liten
del gått igenom. Man kan fråga sig: när skall det förslag, som
Fåbneus och den stora kommittén af 1885 framlade, blifva moget
att helt och hållet genomföras?
Vidare föreslog som bekant löneregleringskommittén en hel
Fredagen den 20 Mars.
7 N:o 20.
mängd förändringar uti arbetssättet m. in. inom ämbetsverken, inom
statskontoret, kammarrätten och framför allt inom kammarkollegium.
Härom säger nu statsrådsprotokollet, att förslaget i många afseen-
den är beaktansvärdt och att hänsyn därtill skall tagas vid utfär¬
dandet af verkets instruktion. Ja, härför får man vara tacksam
och hoppas på att förändringar göras. Ett liknande yttrande fäll¬
des i fjol i fråga om statskontoret. Ser man till, huru detta seder¬
mera realiserades, så finner man nog, att det är åtskilligt, som man
därvidlag torde kunna anmärka. Det heter t. ex. i statskontorets
nya instruktion § 10 mom. 4: »Närmare bestämmelser om de göro¬
mål, som tillhöra en hvar af tjänstemännen och särskildt dem inom
byråerna, äfvensom om sättet och ordningen för göromålens bestri¬
dande intagas i verkets arbetsordning». Arbetsordningen utfärdas
som bekant af verket själft, och då beror det alltså på hvad verket
kan vilja göra. I den samtidigt tillkomna instruktionen för armé¬
förvaltningen finnes emellertid i § SO mom. 2 följande bestämmelse:
»Såväl vid utarbetandet af omförinälda arbetsordning som allt fram¬
gent skall iakttagas, att sådana förändringar i arbetsfördelningen
och arbetssättet, som kunna finnas erforderliga och ändamålsenliga,
skola i största möjliga utsträckning vidtagas, samt att fullgörandet
af enklare göromål icke uppdrages åt personal med större kompe¬
tens än arbetets beskaffenhet kräfver. I den mån sådant ändamåls¬
enligt ske kan, bör utförandet af viss del af diarieföring, utskrif-
vandet af anmälningar, siffergranskning och andra dylika arbeten öfver-
lämnas åt kvinnliga biträden». Detta är nu en vida fullständigare
föreskrift, och det synes mig hafva varit önskvärdt, att en liknande
bestämmelse hade meddelats i instruktionen för statskontoret.
Beträffande underskrifvandet af expeditioner framhölls af kom¬
mittén, att det mångenstädes försigginge vida omständligare än
nödigt vore, i det att expeditionerna underskrefves af för många
personer; och kommittén ansåg, att det i eu hel del fall, åtminstone
vid skrivelser till underordnade myndigheter, kunde vara nog, om
de undertecknades af verkets chef jämte eu annan person i verket,
sekreterare, föredragande eller annan. I detta hänseende stadgas
emellertid i statskontorets instruktion, — såvidt jag nrinnes, i likhet
med förut, — att expeditionerna skola underskrifvas af alla, som i
ärendets behandling deltagit. Däraf följer, att i en hel del ärenden
lärer komma att erfordras icke mindre än fyra namnunderskrifter
utan afseende å expeditionernas beskaffenhet.
Kommittén påpekade vidare, att beträffande statskontoret det
torde vara lämpligt, att bland kompetensvillkoren också stadgades
viss förfarenhet i bokföring. Bestämdare ansåg sig kommittén då
icke kunna afgifva förslag härom. Liknande förslag gjordes seder¬
mera af den kommitté, som hade att yttra sig angående arméför¬
valtningens omorganisation. Och i arméförvaltningens instruktion
står också, att för inträde såsom civil tjänsteman hos arméförvalt¬
ningen erfordras, utom aflagda examina, att »hafva erhållit sådant
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
N:o 20. 8
Fredagen den 20 Mars.
Remiss af en vitsord om kunskap i bokföring, som af armé förvaltningens plenum
proposition, pröfvas tillfyllestgörande». Men i statskontorets instruktion finnes
(Forts.) ingenting om denna sak, oaktadt man väl kunde tänka sig, att bok¬
föring behöfdes likaväl i statskontoret som i arméförvaltningen.
Det hade varit så mycket större skäl, synes det, att äfven i stats¬
kontorets instruktion inrycka en sådan föreskrift, som Kungl. Maj:t
i årets statsverksproposition just föreslagit åtgärder, syftande därhän
att undervisning i bokföring skall meddelas vid universiteten.
I fråga om protokollet, för hvilket tillförne i statskontoret varit
anställd en särskild tjänsteman, notarien, föreslog kommittén, att
detsamma skulle, liksom redan skett i en hel del andra ämbetsverk,
t. ex. kommerskollegium och kommunikationsverken, borttagas utom
i vissa undantagsfall och utbytas mot föredragningslista, hvarigenom
arbetet ansågs skola i detta afseende väsentligen förenklas. Detta
motsatte sig statskontoret, och det föreslogs icke heller i propositio¬
nen. Jag tillät mig att vid behandlingen här i kammaren af löne¬
regleringen för statskontoret fästa uppmärksamheten på denna sak
och på att det borde leda till förenkling och mindre kostnad, om
föredragningslistor användes i statskontoret, låt vara att protokollen
där, såsom det uppgafs, icke fördes särdeles omständligt. Men
härtill togs icke någon hänsyn. Nu fäster jag ånyo uppmärksam¬
heten på detta, därför att samma förslag af kommittén gjorts i
fråga om kammarkollegium, och kammarkollegium icke motsatt sig
detsamma. Det skulle väl nu vara ganska märkvärdigt, om man
skulle bibehålla äfven för kammarkollegium förandet af protokoll
med däraf nödvändig tjänstepersonal, ehuru kollegiet själft upp-
gifvit det.
Vidare vill jag fästa mig vid bestämmelserna om åtal mot
verkens tjänstemän för ämbetsfel. I afseende härå hade löne-
regleringskommittén fäst uppmärksamheten på, att det vore så olika
ordnadt i olika instruktioner, särskildt i fråga om åtal mot de öfver-
ordnade tjänstemännen. Under det att t. ex. generaldirektör och
byråchefer i generalpoststyrelsen och likaså i järnvägsstyrelsen och
telegrafstyrelsen m. fl. verk skola för tjänstefel åtalas i Svea hof¬
rätt, är för statskontoret, som också har generaldirektör, föreskrifvet,
att mot honom och mot statskommissarierna åtal skall anställas
inför högsta domstolen. Nå, detta är ju en mindre viktig sak, men
det synes väl vara lämpligt, att likhet infördes. Kommittén hade i
sin allmänna del påpekat saken, och det synes mig, att det, om
man tagit kännedom därom, varit synnerligen lätt att åstadkomma
en ändring. Men ingenting har blifvit åtgjordt. Instruktionen för
statskontoret innehåller i denna del detsamma som förut. Detta
med afseende på instruktionerna.
Slutligen vill jag erinra om en annan sak, som rör speciellt
kammarkollegium. Vid 70-talets lönereglering utkämpades en stor
strid, huruvida de ferier, som förut åtnjutits af tjänstemännen i
kammarkollegium i likhet med hvad som var förhållandet inom
Fredagen den 20 Mars.
0 N:o 20.
kammarrätten och hofrätterna, skulle upphöra och tjänstemännen i Remiss af en
stället erhålla ledighet i form af semester. Sådana ferier åtnjötos proposition.
på sommaren under någon tid; men dessutom åtnjöts viss ledighet (Forts.)
vid årsskiftet och veckan efter påsk. Kungl. Maj:t och Riksdagen
gingo den vägen, att det icke vidare skulle blifva några ferier i
kammarkollegium, utan i stället där införas semester; hvaraf synes
bort följa, att äfven ledigheterna vid årsskiftet och påsk, om Indika
ej heller talades i instruktionen, bort bortfalla. Emellertid blef i
den arbetsordning, som sedermera utfärdades af presidenten, för
kammarkollegium föreskrifvet, att tjänstemännen, förutom den fast¬
ställda semestern, skulle åtnjuta ledighet från divisionssammanträden
b veckor på nyåret, under det, såsom det heter, rotlar och listor
skola af vederbörande uppgöras, äfvensom under en vecka efter
påsk, där ej angelägna ärenden påkallade annat förhållande. Löue-
regleringskommittén gjorde nu anmärkning häremot och föreslog,
att det skulle tagas bort. Angående denna sak säger kammar¬
kollegium i hufvudsak ungefär så: ja, för all del, det kan nog tagas
bort; men under dessa ledighetsveckor har plägat hittills undangöras
arbete med ärenden, som i så mycket större antal föredragits under
den nästföregående tiden, så att det icke varit någon verklig ledighet
under denna tid. Och så fortsätter kollegium: »Med borttagande
af ett sådant rådrum måste de föregående divisionsföredragningarna,
äfven med fullt arbetsmått, gifva så mycket ringare utbyte, och
någon vinst i fråga om arbetsprodukten vore fördenskull "icke att
af den föreslagna förändringen emotse.» Det vill med andra ord
säga: Vi skola släppa af denna ledighet, men något mera arbete
kunna vi dock icke utföra. — Nu är det så, åtminstone inom de
flesta ämbetsverk, som jag känner till — och det är rätt många —
och särskildt hos Konungens befallningshafvande, att man vid års¬
skiftet får bedrifva ett synnerligen intensivt arbete. Det är då eu
hel del ärenden från det gamla året, livilkas föredragning man på¬
skyndat. Utarbetandet af dessa får då lof att gå in på de första
veckorna af det nya året; men man får därför icke låta det löpande
arbetet i någon mån ligga nere, utan måste bedrifva det jämsides,
hvilket gör, att man de sista veckorna af det gamla året och de
första veckorna eller den första månaden af det nya har, jag kan
säga, ^ dubbelt så mycket arbete som eljest. Man kan ju göra
anspråk på, att det skall tillgå på samma sätt äfven inom andra
ämbetsverk. Om man nu ser till, huru statsrådsprotokollet behandlar
denna sak, så säges där: »Den af kommittén sålunda föreslagna
förändring synes mig böra kunna medföra någon, om ock med
hänsyn till de af kollegium berörda förhållanden icke så synnerligen
stor ökning i verkets arbetsprodukt.» Alltså, förändringen genom¬
föres, men i stället för att reagera mot kollegiets uppfattning, gifver
statsrådsprotokollet kollegiet rätt och understöder snarare dess mening,
att en förändring ej tjänar något till.
Jag har med hvad jag här i dag anfört — jag vill säga detta
Andra Kammarens Prat. 1908. N:o 29. 2
N:o 29. 10
Fredagen den 20 Mars.
Remiss af en för att undvika missförstånd — icke velat påstå, att ej äfven under
proposition, nuvarande förhållanden ett mycket godt arbete utföres af kammar-
(Forts.) kollegium. Jag har för min del tvärtom en mycket hög uppfattning
om det arbete, som där för närvarande bedrifves. Men jag har
velat påvisa, att genom ytterligare förenkling af formerna för detta
arbete, särskilt genom borttagande af den kollegiala formen, ären¬
denas behandling skulle kunna gå fortare och än mera arbete ut¬
rättas, samt därmed äfven flera tjänster kunna borttagas än hvad
som nu föreslås.
Jag har med detta också — på samma gång jag tagit löne-
regleringskommitténs förslag i försvar — velat fästa statsutskottets
uppmärksamhet på angelägenheten af att göra allt hvad göras kan
för att utaf de förenklingsförslag, som Riksdagen själf begärt och
hvilkas utarbetande Kungl. Maj:t anbefallt, må blifva så mycket
som möjligt. Jag vill erinra om, att detta icke allenast är viktigt
för ämbetsverkens egen skull — ty det är äfven för dem godt, att
enkla former för deras arbete genomföras — utan att det äfven för
statsförvaltningen och landets utveckling i det hela är af vikt att
inom statsförvaltningens område komma till så enkla och snabba
former, som någonsin är möjligt, på samma gång som billiga och
tidsenliga.
Jag anhåller, att detta yttrande må få åtfölja remissen.
Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att öfverlämna ifråga¬
varande proposition jämte det i anledning af densamma nu afgifna
yttrandet till statsutskottet.
Till statsutskottet remitterades likaledes Kungl. Maj:ts proposi¬
tion angående pension för konservatorn vid naturhistoriska riks¬
museum Anders Svensson.
§ 3-
Häruppå föredrogos hvardera för sig de på kammarens bord
liggande motionerna; och hänvisades därvid herr N. Larssons i
Klagstorp motion, n:o 266, till lagutskottet och herr E. O. Magnus¬
sons m. fl. motion, n:o 267, till statsutskottet.
§4.
Föredrogos, men bordlädes ånyo statsutskottets utlåtande n:o
10 samt lagutskottets utlåtanden n:is 30 och 31.
§ 5-
Ordet lämnades härefter på begäran till herr vice talmannen,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, det kamma-
Fredagen den 20 Mars.
11 N:o 29.
ren behagade besluta, att de två gånger bordlagda ärendena på
föredragningslistan för morgondagens plenum må uppföras i föl¬
jande ordning: konstitutionsutskottets utlåtande n:o 5, konstitutions¬
utskottets utlåtande n:o 6, lagutskottets utlåtande n:o 31, statsut¬
skottets utlåtande n:o 10, lagutskottets utlåtane n:o 30, Andra
Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 18 och Andra
Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 19.
Denna hemställan bifölls af kammaren.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 20, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående undervisning om de smittosamma och
ärftliga sjukdomarnas natur och verkningar.
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr F. Söderbergh i Karlshamn under den 21 mars,
» A. Asker under 4 dagar fr. o. m. den 21 mars,
» J. Erlansson »5 » » » 24 » och
» P. M. Olsson i Blädinge » 2 » » » 23 »
Kammarens ledamöter åtskildes häruppå kl. 3,22 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.