RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1908. Andra Kammaren. N:o 16.
Måndagen den 24 februari,
kl. 1/2 3 e. m.
§ I-
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts på
kammarens bord hyllande propositioner:
angående anslag till fortsättning af statsbanorna. Morjärv—
Lappträsk, Bastuträsk—Skellefteå —Kallholms-f järaen, Östersund—
Ströms vattudal (Ulriksfors) samt Järna—Norrköping m. m.; och
angående försäljning af ett soldattorp under stomhemmanet
Vällersten Norregård n:o 5 i Värnamo socken.
§ 2.
Herr A. P. Risbergs å kammarens bord hyllande motion, n:o
242, blef hänvisad till kammarens tillfälliga utskott n:o 1.
§ 3.
Efter föredragning bordlädes åter konstitutionsutskottets utlå¬
tande n:o 2 och statsutskottets utlåtande n:o 8.
§ 4.
Statsutskottets memorial, n:o 29, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag under riksstatens
sjätte hufvudtitel, föredrogs härefter, och blefvo de i detta memorial
föreslagna voteringspropositionerna af kammaren godkända.
§ B.
Statsutskottets utlåtanden n:is 30 och 31, bevillningsutskottets
betänkande n:r 12, lagutskottets utlåtanden n:is 14, 15 och 16,
Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 16. 1
N:o 16. 2
Måndagen den 24 Februari.
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4 samt
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 5, 6
och 7, hvilka härefter föredrogos, blefvo åter bordlagda.
§ 6.
Härefter lämnades ordet till
Herr vice talmannen som yttrade: Herr talman! Jag ber
att få hemställa, att kammaren ville besluta, att bland två gånger
nu bordlagda ärenden statsutskottets utlåtande n:o 31 må uppföras
först å föredragningslistan för morgondagens plenum.
Denna hemställan blef af kammaren bifallen.
§ 7.
*
Till bordläggning anmäldes:
lagutskottets utlåtanden:
n:o 17, i anledning af väckt motion om ändring af 25 § för¬
ordningen angående försäljning af vin och Öl; och
n:o 18, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående förbud mot försäljning af vin och Öl;
Andra Kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande
förtydligande af vissa bestämmelser i förordningen angående expe¬
ditionslösen; samt
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 10,
angående utredning rörande lämpligaste sättet att fullständigt fri¬
göra staten, kommunerna, landstingen och hushållningssällskapen
från deras ekono miska beroende af från rusdryckshandteringen här¬
flytande medel.
§ 8.
Interpella- Herr talmannen lämnade härefter på begäran ordet till
tion.
Herr Carlsson i Malmberget, som anförde: Herr talman!
Redan tidigt under hösten förra året kunde man läsa i en del
pressorgan meddelanden om, att befolkningen i Västerbottens lapp-
markssocknar på grund af felslagen skörd hyste fruktan för nöd
under den kommande vintern. Någon vidare uppmärksamhet till¬
drogo sig dock ej dessa meddelanden, då saken ej framställdes
genom vederbörande myndigheter. Men pressuttalandena blefvo
Måndagen den 24 Februari.
3
N:o 16.
talrikare och skarpare i formen. Det påpekades, att det myckna
regnet hade lakat ur kraften ur' fodret, hvilket på många ställen
ej kunnat inbärgas, då myrängarna stått under vatten. Och det
hö, man lyckats få upp i hftssjorna, ruttnade bort. Kornskörden
slog fel. Pengar saknades, blaud annat på grund af föregående
svagår. Tillfällen till arbetsförtjänster voro få, och skogsafkast-
ningen hafva bolagen slagit under sig. Allt som allt, folket stod
inför en svälttid.
Den 29 december i fjol beslöt kommunalstämman i Stensele —
hvilken socken jämte Sorsele och Vilhelmina synas värst drabbade
af hårdåret — att till länsstyrelsen i Västerbottens län ingifva en
rapport om dessa förhållanden och hemställa om åtgärder till lind¬
rande af hårdårets verkningar. Stämman utsåg en hemmansägare
G. A. Granberg att verkställa detta uppdrag, hvilket äfven full¬
gjordes så fort görligt var. Något svar å nämnda framställning
väntades förgäfves.
Länsstyrelsen, som väl troligen på vissa håll sökt skaffa sig
underrättelser om förhållandena, synes ha fått den uppfattningen,
att nöden ej var så öfverhängande, som Stensele sockenbors utsedde
förtroendeman uppgifvit, utan ansåg förhållandena vara mindre
svåra.
Trött på den lönlösa väntan på svar från länsstyrelsen reste då
herr Granberg till Stockholm för att söka göra sig hörd inför stats¬
myndigheterna. I hufvudstadens press publicerades intervjuer med
de nödlidandes taleman, där tillståndet skildrades i starka, men,
som det sedan med önskvärd tydlighet visat sig, i fullt verklighets¬
trogna färger. Chefen för civildepartementet, som gifvit herr Gran¬
berg företräde, lofvade ägna frågan uppmärksamhet, men kunde då
för närvarande ingenting göra.
Till chefen för civildepartementet hade ingått officiell rapport
från landshöfdingeämbetet i Umeå, hvari karaktäriserades det eko¬
nomiska läget i lappmarkssocknarna såsom beroende på »svagår»,
ej på »nödår», och ämbetet ansåg, att något ingripande från statens
sida ej var af behofvet påkalladt.
Herr landshöfding Biörklund har sedermera i en intervju väsent¬
ligt korrigerat sina uppgifter i nämnda officiella utlåtande därhän,
att nöd verkligen är för handen.
Först den 17 februari ansåg sig länsstyrelsen böra påkalla in¬
gripande från statens sida, således cirka 1 1/2 månad efter det
framställning om hjälp inkommit från kommunalstämman i en
socken, som tungt lider under nödens verkningar.
Från personer, som rest inom nöddistriket, har publicerats
skildringar om, under hvilka eländiga förhållanden det svältande
folket lefver, skildringar, som skulle verka öfverdrifna, om de ej
kommit från tillförlitligt håll och kunna stödja sig på intyg från
sockenmyndigheterna.
Under sådana förhållanden, som de förenämnda bör det vara
Interpella¬
tion.
(Förta.)
N:o 16. 4
Måndagen den 24 Februari.
Interpella¬
tion.
(Forts.)
samhällets plikt att hjälpande ingripa, då felslagen skörd gjort det
omöjligt för afsevärda delar af befolkningen i aflägsna karga trakter
af vårt land att erhålla sin bärgning.
Förr stöddes jordbruket i dessa trakter af skogen, men nu är
den hufvud sakligast i bolagens våld. Därför bör sådant ingripande
nu ske snart, utan dröjsmål genom ändlösa utredningar. Att folket
svälter, saknar bröd för dagen, synes beklagligtvis vara ett konsta-
teradt faktum, och då bör ej hjälpen fördröjas genom utredningar,
till dess det är för sent att hjälpa.
På grund af hvad jag ofvan anfört får jag anhålla om kamma¬
rens tillstånd, att till herr statsrådet och chefen för kung! civil¬
departementet få framställa följande spörsmål:
l:o) Anser herr statsrådet, att sådan nöd förefinnes inom Väster¬
bottens lappmarkssocknar, att omedelbart ingripande från det all¬
männas sida påkallas?
Och i så fall:
2:o) Har herr statsrådet redan vidtagit eller ämnar vidtaga
skyndsamma åtgärder för nödens afhjälpande?
Herr Carlssons i Malmberget ifrågavarande anhållan bifölls af
kammaren.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. Åkesson under 9 dagar från och med den 27 februari
och herr C. A. Danielsson under 8 dagar från och med den 27
februari.
Kammarens ledamöter åtskildes härpå kl. 2,41 e m.
In fidem
Herman Palmgren.
Tisdagen den 25 Februari.
5 N:o 16.
Tisdagen den 25 februari,
kl. y2 3 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 18 innevarande februari.
§ 2.
Upplästes ett till kammaren ankommet, så lydande läkarebetyg:
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr Axel Lund¬
blad i följd af svaghetstillstånd efter influensa är oförmögen att
fullgöra sitt mandat och således i behof af en tids befrielse från
verksamhet som riksdagsman, varder härmed på heder och samvete
intygadt.
Stockholm den 21 febr. 1908.
Gideon Edlund.
Leg. läkare.
§ 3.
Herr statsrådet m. m. Å. H. Hammarskjöld aflämnade Kungl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen:
med förslag till lag angående kommuns skyldighet i fråga om
anställande af barnmorska; och
angående beredande af ålderdomsunderstöd åt äldre barnmorskor.
De kungliga propositionerna blefvo på begäran lagda på bordet.
§ 4.
Härefter föredrogs, men bordlädes åter lagutskottets utlåtanden
n:ris 17 och 18, Andra Kammarens femte tillfälliga utskotts utlå¬
tande n:o 8 samt Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts ut¬
låtande n:o 10.
§ B.
Efter föredragning af statsutskottets utlåtande, n:o 31, i anled¬
ning af väckta motioner om nedläggande af en minneskrans vid
konung Carl X Gustafs sarkofag, begärdes ordet af:
N:o 16. 6
Tisdagen den 25 Februari.
Om
nedläggandet
af en minnes-
kransvidCarl
X Gustafs
sarkofag.
Herr Branting, som yttrade: Herr talman! Det är lätt
förklarligt att bland de kretsar i vårt land, hvilka anse sig särskilt
kallade att vårda den historiska kontinuiteten, förslaget om att
högtidlighålla 250-årsdagen af den fred, som bragte Sverige natur¬
liga gränser i söder och väster, måste möta rätt stark anklang. Och
det må äfven medgifvas, att, sedan detta i folkmedvetandet ganska
undanskymda minne från gångna tider nu förts fram, det kunde ha
varit ägnadt att missförstås, om Riksdagen afböjt att officiellt del¬
taga i en dylik minnesfest.
Emellertid har saken äfven andra sidor, hvilka vi socialdemo¬
krater ansett det vara både en plikt mot vår öfvertygelse och till
gagn för landets sanna intresse att vid detta tillfälle antydningsvis
framhålla.
Ehuru formellt ett fredsminne firas, är det dock i realiteten
den sällsynta vapenlyckan hos en af våra krigarkonungar som blir
föremål för det nutida Sveriges tacksamma hyllning. Det kan med
allt fog sättas i fråga, om detta är en fullt lycklig tanke från ett folk,
som ännu i år erhåller, genom ett hundraårsminne, vida närmare
liggande påminnelser om vapenlyckans obeständighet och hvars hela
nuvarande ställning i världen hänvisar oss till att undvika allt, som
kan ens få sken af hyllning åt vapnens och den starkares rätt samt att
i stället betona folkens och folkdelarnes själfbestämning snitt som
grundvalen för vårt eget nationella oberoende.
Härtill kommer, att enligt sakens natur ett mycket starkt fram¬
häfvande af dessa gamla ofreds- och eröfringsminnen knappast
kan undgå att i det skandinaviska broderland, mot hvilket våra vapen
då vändes, framkalla stämningar och känslor ägnade att ytterligare
skilja de nordiska frändefolk, hvilka det efter vår öfvertygelse tvärtom
bör vara en verkligt framsynt svensk statskonsts uppgift att åter
allt närmare sammanföra, till inbördes stöd, på grundvalen af en
obrottslig freds- och neutralitetspolitik.
Hufvudsakligen af dessa skäl, herr talman, kommer den social¬
demokratiska riksdagsgruppen att för sin del afhålla sig från del¬
tagande i det nu planerade högtidliga firandet af detta 250-års-
minne.
Beträffande det nu ifrågasatta anslaget till minneskrans åt
Carl X Gustaf har jag intet yrkande att framställa.
Herr Lindhagen: Herr talman! Då kammaren sistlidne
lördag skulle begå en särdeles viktig handling, ägnad att ådagalägga
utåt vår fullständigt eniga svenska uppfattning om en hotande fara
österifrån, blef denna akt af vice talmannen förmodligen med tal¬
manskonferensens begifvande inledd med ett förspel, hvilket såvidt
jag förstår icke alls passade till stycket.
Det föreslogs, att kammaren officiellt skulle deltaga i det föran¬
staltade firandet af Roskildefreden och därmed gifva detta firande
ett större uppseende och en ökad betydelse. Man inskränkte sig
Tisdagen den 25 Februari.
7 N:o 16.
icke till ett enkelt meddelande att de kammarens medlemmar som så
önskade voro välkomna att deltaga i det privat anordnade festtåget
eller kunde teckna bidrag till kransen på eu framlagd lista. Kam¬
maren skulle såsom sådan besluta sitt deltagande och därmed gifva
detta deltagande skenet af en statshandling.
Det plägar dock enigt framhållas att Sverige nu mer än någon¬
sin måste vinnlägga sig om en förståndig utrikespolitik. En veder¬
häftig yttring däraf var kammarens solidariska uppträdande i Ålands¬
frågan. Men hvar och en bör förstå, att detta icke endast är en svensk
fråga. Faran är ett hot mot hela den skandinaviska kulturen och
mot åtskilligt annat för öfrigt också. En svensk solidaritet på
detta område måste röra sig mot bakgrunden af en skandinavisk
solidaritet. Här har svensk utrikespolitik en oafvislig och nära
liggande uppgift.
Allt talrikare allvarsröster från Danmark och äfven från Norge
tyda på, att man har vaken blick för situationens betydelse. År det
då klokt att här möta denna förståelse med att göra den största möj¬
liga affär af en stor svensk vapenlycka i ett bleknadt förflutet öfver
vårt danska frändefolk, eller är det öfverhufvudtaget under några
förhållanden klokt eller manligt att ifra för en dylik tillställning?
Misstämningen däröfver är i stigande uti Danmark, och det upp-
gifves med bestämdhet, att danska ministern i Stockholm kommer
att lämna staden under de så kallade festligheterna. Så mycket
måste dock hädanefter fordras af svensk utrikespolitik, att ingen
vare sig dansk eller norsk minister af den ser sig uppfordrad att lämna
vår hufvudstad.
Väl veta vi, att en verklig solidaritet mellan de skandinaviska
folken en gång skall komma. Den skall då också bli varaktig, därför
att den hädanefter omsider måste byggas »ej af vapnen, men af den
fria öfvertygelsen». Men väntan kan blifva för lång, om vi först
skola afvakta, att 1905 års svenska och norska generationer ha dött ut.
Med det sagda har ingalunda bestridts, att Roskildefreden var
en för Sverige särdeles betydelsefull tilldragelse, och en hvar bör stå
fritt att ägna den sin hågkomst. Svårligen lär det dock lyckas att
nu uppväcka en folkstämning för firandet af en grå forntids vapen¬
skiften. Snarare kunde förefinnas utsikter därtill inför bragder i
vår inrikespolitik såsom Gustaf Vasas och Carl XI:s reduktioner.
Men dessa senare anses ej behöfva ihågkommas med några jubileer.
Under sådana förhållanden är det så mycket mindre behöfligt
att i den nuvarande utrikespolitiska situationen väcka någonting
till lif, som är riktadt mot enigheten bland de skandinaviska folken.
Då man nu vill tvinga alla att inom Riksdagen såsom representanter
taga position för en dylik politik, kan man ej underlåta att uttala sin
afvikande mening.
Särskildt måste i denna sak frågas: hvar står den interparla-
mentariska fredsgruppen? Skola äfven vi låta, jag kan nästan säga,
Om
nedläggandet
af en minnes¬
krans vid Carl
X Gustafs3
sarkofag.
(Forts.)
N:o 16.
Om
nedläggandet
af en minnes¬
kransvid Carl
X Oms tafs
sarkofag.
(Forts.)
8 Tisdagen den 25 Februari.
kommendera oss, att demonstrera skandinavisk söndring i ett all¬
varligt ögonblick, som kräfver endräkt på alla händer?
Kammaren bör väl dessutom noga se till, att den ej lånar sig
till hvad som helst. Visst icke alla, men en och annan af dem,
som söka göra det mesta möjliga af festligheterna, lära antyda, att de
icke ogärna däri se en revansch för uttalanden till Norges förmån,
som under unionskrisen skulle kommit till synes i vissa danska tid¬
ningar. Jag känner ej hvari dessa uttalanden bestått. Men så
mycket veta vi: icke gjorde danska riksdagen då några uttalanden mot
Sverige.
Propositionen, att kammaren skulle besluta att officiellt deltaga
i festtåget, kom förliden lördag så oförberedt att jag ej hann så¬
som jag bort för min del yrka afslag. Nu äro fatalierna därtill
försutna. Att i stället begära afslag å den nu föreliggande hem¬
ställan står visserligen öppet. Men denna berör en mindre och
rimligare sak. Därför inskränker jag mig till att på sätt nu skett
ha tillkännagifvit min mening.
Herr Hammarlund: Den fråga, vi här i dag skola afgöra, är
den om nedläggande af en minneskrans vid konung Carl X Gustafs
sarkofag, och beträffande denna fråga, ber jag att få taga afstånd
från hvad de två föregående talarne anfört. Jag finner det fullkom¬
ligt på sin plats att vid ett tillfälle, sådant som detta, Riksdagen enigt
uppträder och nedlägger en dylik minneskrans. Men då nu en debatt
i denna fråga här uppstått, har jag icke kunnat uraktlåta att begära
ordet för att yttra mig i en sak, som på det allra närmaste samman¬
hänger med det föreliggande utskottsutlåtandet. Då ett så i ögonen
fallande exempel nu föreligger, har jag velat begagna tillfället för
att påpeka, huru långt på formalismens väg vi här i Riksdagen
kommit.
Vi fordra, och detta med rätta, reformer inom ämbetsverken, vi
önska ett enklare sätt för affattande af ämbetsskrifvelser m. m., men
vi böra också då i sanning föregå med godt exempel. Här talas ock
i dessa dagar så mycket om lättnader i riksdagsarbete — själf håller
jag för resten på med att skrifva en motion i detta ämne, hvilket gjort
att min uppmärksamhet kommit att riktas på åtskilliga inrotade miss¬
förhållanden. Vi hafva nu här en utmärkt illustration till, under
hvilka tunga och föråldrade former vi här i Riksdagen arbeta. Det
är fråga om en minneskrans och därmed förenade kostnader af 100
kronor. För att slutföra detta ärende har ansetts nödigt att väcka
två motioner, en i hvardera kammaren, hvilka motioner blifvit tryckta
och till oss utdelade. Statsutskottet har haft ett extra sammanträde
för att fatta sitt beslut, och äfven dess utlåtande har till oss blifvit
utdeladt. Slutligen har det varit ett extra plenum i hvardera af
Riksdagens kamrar. Allt detta har tagit tid, visserligen icke många
minuter för hvarje moment, men riksdagsledamöternas alltför dyr¬
bara tid har dock blifvit splittrad, och detta till ingen nytta.
Tisdagen den 25 Februari. 9
Men det är icke nog med att tid förlorats, utan detta ärende har
också medlört åtskilliga kostnader. Föreliggande motioner och ut¬
skottsutlåtande hafva blifvit tryckta och jag har tagit reda på, att
hvarje sådan lapp kostat Riksdagen omkring 18 kronor 50 öre, livil-
ket gör en summa af 55 kronor 50 öre för detta riksdagstryck,' allt
förutom papperskostnaderna. Annonser angående de af Riksdagen
hållna extra plena för behandling af detta ärende hafva varit införda
i alla Stockholms tio dagliga tidningar, och jag har erfarit, att dessa
annonser kosta Riksdagen ungefär 26 kronor. På det sättet komma
vi upp till en kostnad af öfver åttio kronor, och detta, mina herrar,
för att besluta en utgift på hundra kronor. Det är sannerligen forma¬
lismen i all sin glans!
Hur mycket enklare skulle det icke hafva varit, om kammaren
nöjt sig med att besluta att låta nedlägga en sådan minneskrans
— och sedan intet vidare om den saken. En krans hade beställts, det
hade kommit en räkning på densamma, talmännen hade attesterat
räkningen, och så hade riksgäldskontoret betalat densamma. Då
hade vi sluppit alla dessa sammanträden och alla dessa extra kostna¬
der. Riksdagskostnaderna är 1906- uppgingo till icke mindre än
833,000 kronor, däraf för diverse utgifter för kamrarne, utskotten,
klubben o. s. v. 78,000 kronor. Då förefaller det verkligen egendom¬
ligt, att man skall sätta så stor apparat i gång för dessa hundra
kronor.
Då nu en debatt i denna fråga i alla fall uppstått, har jag velat
fästa uppmärksamheten på denna sida af saken, och särskilt har jag
velat vända mig med en anmodan till konstitutionsutskottet, att
då det om några veckor går att taga i öfvervägande den stora och vik¬
tiga frågan om förenklingar i Riksdagens arbetssätt, det äfven måtte
rikta sin uppmärksamhet på denna angelägenhet och se till, om icke
här en förenkling kan åstadkommas.
Jag har i den föreliggande frågan intet annat yrkande att fram¬
ställa än om bifall till utskottets hemställan.
Herr Staaff: Herr talman, mina herrar! Den andre af de
talare, som nyss uppträda vädjade bland annat till ledamöterna af
den interparlamentariska fredsgruppen i denna kammare. Jag till¬
hör den interparlamentariska fredsgruppen, men jag måste bekänna,
att detta alldeles icke skall hindra mig från att i morgon deltaga och
af fullt hjärta deltaga i firandet af det stora och ovanskliga historiska
minne, dagen innebär. Här talades om, att denna högtidlighet
skulle utgöra ett firande af och en hyllning åt vapenlyckan. Ja,
man kan ju säga så, men jag tror dock, att det är något för litet sagdt.
Ty det är dock icke, tror jag, blott för att bringa en hyllning åt vapen¬
lyckan, utan vida mera för att hugfästa och uti en samlad högtidlig¬
het fira minnet af den tidpunkt, då vi, såsom den förste talaren ut¬
tryckte sig, erhöllo naturliga gränser för vårt land, som denna fest
skall firas. Jag tror icke, att mycket afseende bör fästas vid sådana
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 16.
Nto l(i.
Om
nedläggandet
af en minnes¬
krans vid Carl
X Gustafs
sarkofag.
(Forts.)
2
N:o 16. 10 Tisdagen den 25 Februari.
Om uttryck som en grå forntids vapenskiften och dylikt, ty efter min öfver-
nedläggandet tygelse får man icke bedöma den forntida eröfrarepolitiken, som så
krans ^vidCarl småningom lade grundvalen för fördelningen af de områden, på hvilka
X Gustafs Europas nuvarande nationaliteter bygga och bo, efter vår tids mora-
sarkofag. liska och folkrättsliga uppfattning. Det, som vi med stort skäl skulle
(Forts.) fullständigt fördöma, om det bände i vår tid, hafva vi icke samma
rätt och samma skäl att fördöma när det hände för 250 år sedan.
Man kan icke så helt och hållet lösrycka sig från sin tidsperiod och
sin omgifning, och vi äga fullständig rätt att, då vi bedöma de män,
som hafva fört fram den svenska nationaliteten, sätta dem in i ra¬
men af den tids förhållanden, hvari de lefde.
Jag tror också, att det icke är fullt riktigt att, såsom den förste
talaren gjorde, säga, att det ej skulle vara ett fredsminne, som vi i
morgon fira. Om man ser närmare på saken och tänker på samma
talares uttryck om de naturliga gränserna, tror jag nog, att han skall
förstå, hvad jag menar, då jag säger, att hvad som skeddeiRoskilde,
utgjorde en af de viktigaste häfstängerna till en möjlig och så små¬
ningom varaktig fred mellan de nordiska länderna.
Jag önskar lika mycket som den ärade talaren bakom mig, att
framtidsutvecklingen må gå i den riktningen, att fred och vänskap be-
hålles och utvecklas mellan de nordiska rikena. Men jag måste be¬
känna, att jag icke precis skulle vilja tänka mig, att ett sådant för¬
hållande utvecklas på det sätt, att hvarje land ej skulle äga full rätt
att inom sig och utan något slags utmanande karaktär fira de störa
historiska minnen, som hafva uppbyggt själfva landet och nationa¬
liteten.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 6-
Justerades protokollsutdrag.
§ 7.
Herr C. J. Ödman aflämnade en af honom med flere under¬
tecknad motion, n:o 243, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående anordnande af en särskild för fiskare afsedd försäkring
mot skada till följd af olycksfall.
Motionen blef på begäran bordlagd.
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr O. A. Ericsson i Ofvanmyra under 10 dagar fr. o. m. den
Tisdagen den 25 Februari.
11
N:o 16.
27 februari, och herr C. R. Johansson i Jönköping under 6 dagar
fr. o. in. den 26 februari.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,5 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.