4
Motioner i Första Kammaren, N:o 3.
N:0 3.
Af herr von Möller, med förslag till ändrad lydelse af vissa
paragrafer i förordningen om kyrkostämma samt kyrko¬
råd och skolråd den 21 mars 1862.
Vid förra riksdagen väckte jag motion, »att Riksdagen ville i skrif¬
velse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till ändringar, som kunna finnas
erforderliga, i kungl. förordningen 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd samt därmed sammanhängande lagrum och författningar, för
uppnående af de önskemål, som af mig i motiveringen blifvit antydda.»
På lagutskottets tillstyrkan afslog Riksdagen motionen. Beträffande
den del af motionen, som afsåg kyrkorådets sammansättning, åligganden
ocli befogenhet i vissa afseenden, ansåg utskottet, att, »då dessa bestäm¬
melser grunda sig på eller stå i samband med stadgande*! i den allmänna
civillagen och kyrkolagen, hvilka stadgande*! alltså för vinnande af det
i motionen angifna syftemål skulle erfordra förändringar, men så nyligen
som år 1905 inom Riksdagen väckt förslag i fråga om revision af sist¬
nämnda lag icke vunnit Riksdagens godkännande, anser utskottet, hvad
motionären i berörda hänseende anfört icke böra föranleda bifall till
motionen». Riksdagen 1905 afslog visserligen eu revision af kyrkolagen
i dess helhet, emedan Riksdag och kyrkomöte antagligen icke skulle
kunna enas om eventuellt föreslagna mera vidtomfattande ändringar, men
detta torde väl ej få hindra försök till partiella reformers införande.
Under hänvisning till den motivering, jag anförde föregående år,
anser jag mig ånyo för Riksdagens pröfning höra framlägga en ny motion
i mera begränsad form om vissa ändringar i kungl. förordningen om kyrko¬
stämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.
Motioner i Första Kammaren, N:o 3. 0
Man torde kunna vara enig därom, att en lagtext bör vara så kort
och exakt som möjligt, samt att den i möjligaste mån bör afmattas sa,
att dess uttryck eller tolkning ej så att säga inbjuda till godtycke och
ojämnhet vid tillämpningen, allra helst då den skall handhafvas af perso¬
ner, som i allmänhet äro i saknad af tillräcklig juridisk bildning.
§ 23 innehåller, att »ledamöter i kyrkorådet äro församlingens
kvrkovärdar samt så många i kyrkostämma valde för gudsfruktan och nit
kände män, som församlingen finner lämpligt utse».
1843 års förordning innehöll i stället orden välfrejdade män, och
uti § 24 af 1862 års kung!, förordning bestämmes ju, att »ledamot i
kyrkoråd eller skolråd kan ej vara» — — hvilket väl borde kunna
anses tillräckligt. Det är faktiskt omöjligt för kyrkostämman att vid
val af kyrkorådsledamöter med betryggande resultat afgöra, om den före-
slagne är känd för gudsfruktan och nit eller icke.
En persons gudsfruktan är väl en dess inre egenskap och tillhörig¬
het samt af så grannlaga natur, att den icke bör få tillåtas utgöra ett
diskussionsämne i en offentlig församling. Den gudsfruktan, som ligger
på ytan och mest faller i ögonen, är väl oftast hyckleri, och en persons
flitiga kyrkobesök äro förvisso ett otillförlitligt kriterium på hans hjärtas
gemenskap med Gud.
Enligt en tidningsuppgift »valdes i eu församling i Skara stift i
december 1906 eu frireligiös man till medlem af kyrko- och skolråd,
hvilket val blef öfverklagadt och af domkapitlet upphäfdt på den grund,
att den valde ej låtit i svenska kyrkan döpa sina barn. Domkapitlet
ansåg nämligen, att detta ej var förenligt med det nit’ om kyrkan,
som bör finnas hos kyrkorådsledamot. Vid anförda besvär häröfver har
nu Kungl. Maj:t undanröjt domkapitlets beslut och fastställt valet».
Beträffande skolråd finnes endast föreskrifvet, att därtill skola väljas
för nit om skolväsendet kända män eller kvinnor, och dock åligger det ju
skolrådet att öfva tillsyn äfven öfver religionsundervisningen. Då emellertid
på landsbygden kyrko- och skolråd oftast bestå af samma personer, ligger
det nära till hands, att kandidatens ortodoxa kvalifikationer kornme att be¬
aktas såsom de viktigaste och hans lämplighet, hans insikter i undervis¬
ningsfrågor tillmätas mindre betydelse, ehuru det torde vara uppenbart, att
tillsynen om skolväsendet är af bra mycket större vikt för kommunen och
dess skolungdom än kyrkopolisens renlärighet. Man torde väl ej kunna
godkänna det skäl, hvilket af en ledamot vid debatten i Första Kammaren
20 mars 1907 anfördes, »om icke dessa ord, gudsfruktan och nit, stodo
11 Motioner i Första Kammaren, N;o 3.
i kyrkostämmoförordningen, så vore det val icke så stor skada därmed,
men när de en gång stå där, så kan jag icke finna något skäl, hvarför
man skulle utesluta dem.»
Då orden »för gudsfruktan och nit» ej kunna innebära några verk-
liga garantier, men väl leda till olämpliga och motbjudande tvister, böra
de saklöst kunna utgå.
§ 22 innehåller, hvad »kyrkorådet tillkommer». Att dessa ålig¬
ganden äro i vissa fall svåra att klart specificera, i andra åter otids¬
enliga och olämpliga, torde väl ej kunna bestridas.
Det bör vara ganska vanskligt för ett kyrkoråd att klargöra paragrafens
räckvidd beträffande vakandet öfver »gällande författningars» efterlefnad,
»i afseende på hvad till religionens och sedernas vård hör». Brytes här¬
vidlag mot strafflagens bestämmelser, tillkommer det ju allmänna åkla¬
garen att ingripa. Visserligen lär nog ett kyrkoråd med anspråk på
vanligt förnuft ej i våra dagar understå sig att kalla och varna någon
i fråga om försummandet af gudstjänsten, uteblifvande från läsförhör eller
olydnad mot föräldrar, men bibehållandet af dessa antikverade bestäm¬
melser kunna dock vålla förvirring och obehag, som framgår af kung!,
resolutionen 1898. »Kyrkorådet i Q. hade inkallat två makar att varnas
för uteblifvande från husförhör. Kung!. Maj:t resolverade, att kyrkorådet
ej bort kalla dem till inställelse, hvadan begärd handräckning för deras
inställande afslogs.»
hår paragrafen i oförändradt skick kvarstå, kan detta lätt lämna
enfalden och fanatismen vapen i händerna mot personer af cn liberalare
uppfattning i kyrkliga och religiösa frågor.
Att uppdraga koncisa gränser mellan vårdslösad eller icke vårdslösad
barnauppfostran torde icke vara lätt, men kan leda till allvarliga miss-
och Övergrepp. Beträffande försummelse af skolgång tillhör det ju skol¬
rådet att ingripa.
Men än vanskligare torde det vara för kyrkoråd att vaka öfver att
»Spridande af vilseförande- läror förekommes och kyrklig tvedräkt och
söndring förhindras.»
Grundlagens och kyrkolagens uppfattning om hvad som menas med
den rena evangeliska läran har ännu ej bragts i full öfverenstämmelse,
och det torde väl ej af ett kyrkoråd kunna begäras betyget godkänd om
försvarlig kunskap rörande innehållet i Uppsala mötes beslut, Augsbur-
giska bekännelsen eller Concordieboken — det skulle kanske ofta nog
ej ens för ordföranden själf vara lätt att klara sig i eu dylik examen.
7
Motioner i Första Kammaren, N:o B.
Så länge våra teologier och kyrkans präster ha så stridiga uppfatt¬
ningar rörande kyrkans fundamontaldogmer, om treenigheten, om Jesus
bör betraktas såsom en person i gudomen eller som blott människa,
om den blodiga försoningen genom Jesu offerdöd, om arfsynden, rättfär-
diggörelsen, den eviga fördömelsen, om dopet och nattvarden, underverken,
verbalinspirationen in. in., torde det väl ej med fog kunna begäras af
ett kyrkoråds ledamöter allra helst på landsbygden, oftast med endast
folkskolebildning, att afgöra, om eu lära bör betraktas som vilsefarande
eller ej.
Bibehållandet af dessa bestämmelser i paragrafen torde sålunda vara
minst sagdt olämpligt, praktiskt outförbart och alltför lätt ledande till
trakasserier, Övergrepp på privatlifvets och religionsfrihetens område
och odiösa kätterimål, Indika minst af allt kunna gagna kyrkan, hvilken,
såsom förkunnande kärlekens och fridens evangelium, väl borde söka
på annat och bättre sätt än genom polismakt och böter häfda sitt an¬
seende och ställning.
Då kyrkovaktmästaren väl torde vara tillräcklig för att upprätthålla
ordning och skick i kyrkan, så länge gudstjänst där pågår, kan det väl
vara ganska öfverflödigt att bekläda församlingens kyrkoherde och öfriga
ledamöter i kyrkorådet med fiskals eller polismäns befattningar.
De i naivt välmenande syfte föreskrifna patriarkaliska varningarna
i den 46 år gamla förordningen hafva i våra dagar en alltför stark
bismak af medeltidens kyrkliga supremati för att längre böra fördragas.
Denna prästerliga inkvisitionsanordning är till sin sammansättning föga
skickad att beklädas med en så vidsträckt befogenhet som den att kalla
inför sig, hötfälla och med ordningsmaktens bistånd tvinga fria med¬
borgare till inställelse, för att emottaga varningar och tillrättavisningar
i fråga om handlingar inom privatlifvets områden eller för deras religiösa
åsikter och uttalanden, inför en nämnd bestående af en prästman och
några bisittare, valda på grund af deras skända gudsfruktan och nit»,
Indika äro föga tillfredsställande garantier för omdöme och hänsynsfullhet.
Dessa paragrafer strida så uppenbart mot religions- och den person¬
liga frihetens grundsats och gagna ingalunda att stärka kyrkans ställ¬
ning, att deras bibehållande icke af några slags kyrk opolitisk a orsaker
kan försvaras.
Kan kyrkan icke genom kärlek och sanningens makt hålla sig uppe,
lär hon icke vinna något genom envist fasthållande vid en föråldrad
kyrkotukt, böter och andra yttre maktmedel.
8
Motioner i Första Kammaren, N:o 3.
I ett fall måste dock kyrkorådets rätt kvarstå att kalla och i nödfall
med tvångsmedel inställa, nämligen i fråga om varnings tilldelande åt
oeniga äkta makar. Här är det ej kyrkorådet, som själf tar initiativ,
det fullgör blott en motbjudande rättsplikt, som kyrko- och civillagen
ålagt detsamma.
För att ej utsätta motionen för samma invändning, som vid förra
riksdagen framställdes, nämligen att den var för vidtomfattande, har jag,
som synes, inskränkt mig att föreslå ändringar i vissa paragrafer af
kungl. förordningen den 21 mars 1862, och äger ju lagutskottet rätt att,
om det så anser behöfligt, omredigera den föreslagna ordalydelsen.
På grund af det anförda föreslår jag vördsamt, att Riksdagen måtte
besluta,
att i kungl. förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 §§ 22, 23,
28 och 29 måtte erhålla följande ändrade lydelse:
§ 22. Kyrkorådet tillkommer: att i afseende
på — — — — författningar; att upptaga frågor om
oordning och oskick vid gudstjänsten, vid oenighet
i äktenskap samt att vårda kyrkans angelägenheter.
Skolrådet tillhör — — — — af kyrkostämman in¬
fordras.
§ 23. Kyrkoherden, — — — stämman till¬
städes. Ledamöter i kyrkorådet äro församlingens
kyrko värdar samt så många i kyrkostämman välde
män, som församlingen finner lämpligt utse. Till
ledamöter i skolrådet — — - — —- suppleanter för
ledamöterna i skolrådet.
§ 28. Kyrkorådet må i frågor, som omförmälas
i § 22, ej annorledes än -— —■ — — författningar
öfverensstämmer.
§ 29. Kallar kyrkorådet någon, som inom för¬
samlingen bor, till inställelse för att erhålla sådan
varning, som i giftermålsbalken 14 kap. 1 § sägs,
är han pliktig kallelsen hörsamma — — — — lita
Kungl. Maj:ts befallningshafvande till.
Stockholm den 20 januari 1908.
A. v. Möller.
STOCKHOLM, NYA. TRYCKERI-AKTIEBOLAGET 1908.