Motioner i Första Kammaren, R:o 14.
1
■tf
N:o 14.
Af grefve Hainilton, Raoul, om öfverflyttning på staten
afl kostnaderna för det allmänna vägunderhållet på
landet.
Såsom jag uti en vid 1907 års Riksdag väckt motion (n:o 46 i
Första Kammaren) käft tillfälle påvisa, är den svenska landsbygden i hög
grad betungad af skatter, särskildt för kommunala och kyrkliga ändamål
samt för vägunderhållet. Enligt Sveriges officiella statistik utgjorde de på
hvarje fyrk i landskommunerna debiterade kommunalskatterna år 1904 i
medeltal 54,8 öre (motsvarande 5 kronor 48 öre per bevillningskrona — en be-
villningskrona är som bekant lika med 10 fyrkar) — i stadskommunerna voro
samtidigt de debiterade kommunalskatterna, innefattande i det närmaste alla där
utgående skatter, ej obetydligt lägre eller i medeltal 4 kronor 7 3 öre per be¬
villningskrona. Af prästlöneregleringskommitténs tabeller framgår, att de
för jordbruksfastigheter debiterade afgifterna till prästerskapet för eckle¬
siastikåret 1896—1897 i medeltal uppgått till 27,3 öre per fyrk (= 2
kronor 73 öre per bevillningskrona) för landsbygden. Af en genom kungl.
jordbruksdepartementets försorg nyligen af trycket utgifven statistisk tabell,
angifvande för hvarje väghållningsdistrikt och län de allmänna vägarnes
längd och kostnaden för väghållningen m. m. för år 1906, framgår, att
vägskatten sistnämnda år uppgått till i medeltal 9,89 öre per vägfyrk å
jordbruksfastighet med vägunderhåll in natura och 30,58 öre per vägfyrk
å öfriga beskattningsföremål. Den sammanlagda kostnaden för vägunder¬
hållet för i mantal satt jord motsvarade således en utdebitering af omkring
5 kronor per bevillningskrona. (På eu bevillningskrona kommer nämligen
162/3 vägfyrkar för i mantal satt jord.) Kommunalskatten, afgifterna till
Bill. till liiksd. Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 10 Käft. (Ris 14—16). 1
2
Metioner i Första Kammaren, :o 14.
prästerskapet och vägskatten kunna således berä as uppgå till i medeltal
omkring 13 kronor 20 öre för i mantal satt jor .
Enligt Sveriges officiella statistik utdebiterades år 1904 å den i
mantal satta jorden öfver 1 krona per fyrk inom icke mindre än 236 af
rikets samtliga 2,386 landskommuner och mellan 76 öre och 1 krona i
468 sådana kommuner, å jordbruksfastighet utan mantal öfver 1 krona
per fyrk inom 202 och mellan 76 öre och 1 krona i 416 kommuner, å
annan fastighet öfver 1 krona i 231 och mellan 76 öre och 1 krona i
452 kommuner samt å alla öfriga beskattningsföremål öfver 1 krona i
193 och mellan 76 öre och 1 krona i 424 kommuner. Samtidigt utde¬
biterades öfver 7 kronor per bevillningskrona, lika å fast egendom samt
å inkomst af kapital och arbete, i endast 3 af landets 93 städer, nämli¬
gen i Örebro, Yadstena och Marstrand, med respektive 7 kronor 25 öre,
7 kronor 55 öre och 7 kronor 65 öre. Icke i någon af landets 20
köpingar öfversteg utdebiteringen 6 kronor per bevillningskrona med un¬
dantag af Eigeholms köping i Kalmar län, där bevillningen för fast egen¬
dom uppgick ända till 16 kronor 70 öre per bevillningskrona (men för
inkomst blott till 4 kronor 70 öre). I de största städerna var utdebite¬
ringen per bevillningskrona ganska måttlig: i Stockholm växlande mellan
4 kronor 53 öre och 5 kronor 15 öre inom de olika församlingarna, i
Göteborg 5 kronor 64 öre, i Malmö 5 kronor 39 öre och i Norrköping
5 kronor 50 öre.
De lämnade siffrorna torde bekräfta det kända förhållandet, att skat¬
terna i allmänhet äro större på landet än i stadssamhällena. Därtill kom¬
mer, att stadsbefolkningen ofta bar bättre tillgång på medel att betala
sina skatter, bvilka således där jämväl ur den synpunkten verka mindre
tyngande än för landtbefolkningen.
Nu angifna förhållanden leda helt naturligt därtill, att de rörliga
skatteobjekten draga sig till städerna, särskildt de största. Omkring hälf¬
ten af Sveriges förmögenhet torde vara samlad i de fyra största städerna
Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Folkökningen fortgår ock
där i allmänhet vida hastigare än annorstädes. Så bar folkmängden i
dessa fyra städer under 3O-årsperioden 1875—1905 ökats från 277,052
till 582,558 personer, eller med 110,2 %, medan folkmängden i riket för
öfrigt under samma tid stigit från 4,106,239 till 4,612,327 personer eller
med endast 12,3%. Vid slutet af år 1890 bodde 81,2 ^ af rikets in¬
vånare på landsbygden och 18,8 % i städerna, däraf 5,15 % i Stockholm;
vid slutet af år 1904 voro motsvarande procenttal 77,39, 22,61 och 6,04.
Då den jordbrukande befolkningen, svårt nedtyngd af skatter, under
Motioner i Första Kammaren, N:o 14.
nuvarande förhållanden icke är i stånd att gifva sina arbetare så goda af-
löningsförmåner som industriidkarna, har följden blifvit den, att arbetarna
öfvergifva jordbrukets tjänst och strömma i allt större skaror till de stora
industricentra eller emigrera till Amerika. Endast åldringar och mindre
arbetsföra personer stanna kvar i landet, och följden häraf visar sig snart
i jordbrukets tillbakagång och ökade utgifter för fattigvården. På detta
sätt försvåras ytterligare jordbrukarnas redan förut dåliga ställning och
deras belägenhet blir slutligen rent af förtviflad.
För att afhjälpa dessa missförhållanden och åter draga arbetskrafter
till jordbruket är det af vikt att på allt sätt söka göra det möjligt för
jordbrukarna att bereda sina arbetare en aflöning som svarar mot in¬
dustriarbetarnas. Någon anledning hvarför aflöningsförmånerna för jord¬
bruksarbetare skulle vara sämre än för industriarbetare synes icke före¬
ligga.
Ett nära till hands liggande medel att i någon mån bringa jord¬
bruket hjälp står gifvetvis att finna uti ett lindrande af skattebördan, och
har jag därvid i första hand tänkt mig, att staten skulle öfvertaga kost¬
naden för underhållet af de allmänna vägarna på landet. Redan i det
föregående har jag lämnat några siffror för att belysa huru dryg väg¬
skatten i allmänhet är. Men därtill kommer ock, att den är synnerligen
ojämnt fördelad ej blott inom olika delar af landet utan jämväl inom olika
väghållningsdistrikt i samma landsända. I sådant afseende vill jag lämna
några uppgifter från år 1906, hämtade från ofvan omförmälda statistiska
tabell.
Den största vägskatten stod att finna i våra nordligaste län. Så ut¬
gick den i ett väghållningsdistrikt inom Norrbottens län med 127,7 öre
per vägfyrk (motsvarande 21 kronor 28 öre per bevillningskrona) och i ett
annat med 126 öre (=21 kronor per bevillningskrona) medan den i ett
tredje distrikt inom samma län stannade vid 30 öre (motsvarande 5 kronor per
bevillningskrona); inom Västerbottens län uppgick den till 121,4 öre i ett
distrikt och till endast 17 öre i ett till det förra gränsande distrikt; eu
i sanning högst afsevärd ojämnhet. Men äfven i andra trakter af landet
förefunnos betydliga växlingar. I Jönköpings län hade ett väghållnings¬
distrikt att uppvisa 98 öre per vägfyrk, ett annat allenast 7 öre, inom
Kopparbergs län utdebiterades i ett distrikt 64 öre, i ett annat ingen
vägskatt alls, inom Kristianstads län utgick vägskatten högst i ett distrikt
med 81 öre, lägst i ett annat med 25 öre, i Älfsborgs län fanns ett
distrikt med en vägskatt af 66 öre, medan ett par andra hade endast 14
öre, allt per vägfyrk. Medeltalet af vägskatt per vägfyrk var högst i
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 14.
Norrbottens län med 76,59 öre, därnäst i Jämtlands län med 58,17 öre
och lägst i Örebro län med 14,44 öre.
Som bekant lämnas numera af statsmedel 3/2o af uppskattade kost¬
naden för underhållet af allmän väg, bro och färja, i riksstaten upptaget
såsom ett förslagsanslag å 1,000,000 kronor. För hvartenda af åren 1907
och 1908 har Riksdagen dessutom anvisat 150,000 kronor till understöd
åt synnerligt betungade väghållningsdistrikt. Jämväl statsverkspropositionen
till årets Riksdag upptager för år 1909 såväl berörda förslagsanslag å
1,000,000 kronor som ett belopp af 150,000 kronor såsom understöd åt
synnerligt betungade väghållningsdistrikt. Att ett belopp af 150,000
kronor om året är alldeles otillräckligt för att kunna i någon högre grad
utjämna de stora olikheterna i vägskatt inom olika distrikt är uppenbart.
Anslagets ändamål är ju också endast att lämna »understöd åt synnerligt
betungade väghållningsdistrikt». Detta framgår så mycket tydligare, då
man betänker, att år 1906 kostnaden för själfva vägunderhållet i hela riket
uppgick till 8,332,016 kronor 31 öre och kostnaden för vägbyggnader,
förvaltning m. m. till 2,741,590 kronor 54 öre. Af det förra beloppet
föll på de väghållningsskyldige 7,687,333 kronor 26 öre och endast
664,683 kronor 5 öre utgick såsom statsbidrag enligt 60 § väglagen eller
eljest. Af kostnaden för vägbyggnader, förvaltning m. in. drabbade
1,909,843 kronor 23 öre de väghållningsskyldige och resten, 831,747
kronor 31 öre, inflöt såsom statsbidrag eller annorledes. Genom de vid
1905 års riksdag beslutade, sedermera i lagen den 20 juni 1905 intagna
förändringar i väglagen har visserligen statens bidrag till vägunderhållet
från och med den 1 januari 1907 i någon mån ökats, men dock så obe¬
tydligt, att det ej kan anses hafva i nämnvärd grad lättat på vägskatte-
bördan.
Med hänsyn till i det föregående berörda omständigheter, har jag
funnit det vara på tiden, att staten träder emellan för att lämna vår af
skatter nedtryckta landtbefolkning eu verklig och varaktig hjälp genom
att helt och hållet påtaga sig kostnaderna för underhållet af de allmänna
vägarna. Detta torde dock ej böra ske i ett slag, ritan synes saken
kunna ordnas så, att staten, som nu såsom ofvan är nämndt bidrager
med 3/20 eller 15 % af uppskattade kostnaden för underhållet af allmän
väg, bro och färja, ökar detta bidrag med nya 15 % om året under 5
år och med återstående 10 % det sjätte året. På så sätt skulle hela
kostnaden för underhåll af de allmänna vägarna under loppet af 6 år
vara Överflyttad på staten. Denna ökning i statsutgifterna torde ej
komma att verka synnerligen betungande på budgeten, helst man genom
Motioner i Första Kammaren, N:o 14.
o
en dylik öfverflyttning har att motse ett afsevärdt ekonomiskt uppsving
på landsbygden i flera riktningar, minskad emigration och en stegrad
egna-hem s-rörelse.
Det kan möjligen synas innebära en orättvisa, att städerna, som
hafva att själfva bekosta nnderhållet af sina gator, sålunda indirekt jäm¬
väl skulle bidraga till vägunderhållet på landet. Emellertid skall landt-
befolkningen allt fortfarande underhålla de enskilda vägarna och detta
torde i stort sedt motsvara gatuhållningen i städerna. För öfrigt kan
erinras, att det allmänna vägunderhållet på landet bekostas af staten i
flera af våra grannländer, såsom i Tyskland, Danmark och Norge.
Endast kostnaden för vägunderhållet skall emellertid åligga staten.
På de särskilda väghållningsdistrikten skall det sedan ankomma att —
mot ersättning af statsmedel — ombesörja, att vägarna hållas i fullgod!
stånd. Detta bör lämpligen ordnas på det sätt, att vägunderhållet inom
ett helt väghållningsdistrikt eller delar däraf utbjudes på entreprenad för
viss tid. Erhålles därvid intet antagligt anbud, få de väghållningsskyl-
dige själfva ombesörja underhållet, till dess ett antagligt entreprenad¬
anbud inkommer.
Ett fullständigt genomförande af en dylik öfverflyttning på stats¬
kassan af kostnaderna för det allmänna vägunderhållet på landet förut¬
sätter gifvetvis eu del ändringar och tillägg till gällande väglag. Då
emellertid den föreslagna öfverflyttningen är afsedd att ske efter hand,
torde vid denna riksdag endast i 60 § väglagen någon ändring behöfva
vidtagas. Därom kommer jag att väcka särskild motion. Jag har därför
tänkt mig, att, under förutsättning af bifall till nu förevarande förslag,
Riksdagen skulle hos Kung!. Maj:t anhålla om utarbetande och fram¬
läggande för Riksdagen af förslag till de ytterligare ändringar i eller til¬
lägg till väglagen, hvartill förhållandena må föranleda.
Vid utarbetande af ett dylikt förslag synes mig jämväl böra
komma i betraktande ett af herr P. Ö. Lundell vid 1905 års riksdag inom
Andra Kammaren väckt förslag till ändring i grunderna för vägskattens
beräkning (motionerna n:is 206 och 222). Herr Lundells förslag innebar
hufvudsakligen, att hela väghållningskostnaden såväl för vägunderhållet in
natura som eljest inom ett distrikt skulle sammanslås i en summa; att
hvad däraf efter afdrag för statsbidraget och andra tillgängliga inkomster
återstode såsom brist att fylla skulle utdebiteras såsom vägskatt lika för
alla vägfyrkar; samt att en hvar väghållare in natura skulle genom af¬
räkning vid uppbörden af hans vägskatt och öfriga allmänna utskylder
bekomma full ersättning för värdet af den honom åliggande naturapresta-
6
Motioner i Första Kammaren, N:o 14.
tionen, sådan den blifvit af särskilda nämnden uppskattad. Dessa grunder
synas mig böra tillämpas under tiden till dess staten helt och hållet öfver-
tagit vägunderhållet.
Under åberopande af hvad sålunda anförts, tillåter jag mig vördsamt
hemställa,
att Eiksdagen ville besluta, att hela kostnaden
för underhållet af allmän väg, bro och färja på landet
skall på ofvan angifvet sätt efter hand öfvertagas af
staten; samt
att, vid bifall till punkt 1, Eiksdagen behagade
i skrifvelse till Ivungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta utarbeta och för Eiksdagen framlägga för¬
slag till de ändringar i eller tillägg till gällande väg¬
lag, hvartill förhållandena må föranleda.
Stockholm den 24 januari 1908.
B. G. Hamillon.