Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.
3
N:0 91.
Af herr E. liiif, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående be¬
rusade personers förhindrande att resa med statens järn¬
vägar.
Bekvämlighet, luftväxling, human och tjänstvillig tågpersonal torde
göra en järnvägsresa i vårt vackra land till en af de angenämaste i hela
Europa. I ett fall är dock en resa å våra järnvägar nästan outhärdlig:
då man får ett större eller mindre antal berusade personer i ressällskap.
Och, så långt min erfarenhet sträcker sig, är antalet sådana fall både
flera och mycket ledsammare än i något annat land.
Under det jag icke kan påminna mig hafva blifvit besvärad af
sådant sällskap på alla mina ganska många resor å de brittiska öarna
eller Kontinenten med undantag af en resa i Belgiens största grufdistrikt,
där resenärerna i en tredje klass vagn icke utmärkte sig för nykterhet
och hyfsning, så är det däremot i vissa delar af vårt land något sällan
man vid passerande af en stad får vara obesvärad af ett större eller
mindre antal rusiga eller halfrusiga personer. Och det hjälper icke alltid
ens att resa i andra klass. Ej många år sedan reste jag till Stockholm
på andra klassens sofplats. Då jag lagt mig till hvila på en öfre plats
inträdde trenne till synes svagt nyktra personer, som emellertid snart till
den grad berusade sig, att de mera påminde om vilda djur än människor.
Deras uppkastningar in. in. hade ej förstört blott mina kläder utan äfven
golf och väggar samt framför allt luften i kupén, då jag vaknade och
försökte komma ifrån detta förstklassiga sällskap i andra klassens sofkupé.
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.
Jag anmälde saken för tjänstgörande inspektören på Stockholms
Centralstation. Det uppgafs sedermera för mig, att en af »hjältarna»
hade anställning vid statens järnvägar och förlorade sin befattning för
den resan.
Emellertid får man ju vara glad, då man i dylika fall slipper undan
öfverfall, ty sådant är ej heller] så alldeles uteslutet i vare sig andra
eller tredje klassens vagnar.
Men hvad jag i alla fall allra egentligast syftar på, det är det
ganska allmänna förhållandet, att man vid passerandet af städer och andra
platser, där rusdrycker kunna erhållas, vanligen får in en eller flera berusade
personer i tredje klassens kupéer. Sina medresande visa de sedan all
möjlig men obehaglig uppmärksamhet. An bjuda de på brännvin, än på
oförskämdt och ruttet tal, än på svordomar i långa banor, än på vis-sång
som dryper af orenlighet o. s. v. Och skulle man anmärka något emot
deras »sätt att vara», så bjuda de på stryk. Andra akten brukar blifva,
att de i bästa fall hänga hufvudet mellan sina knän, eller luta sig emot
närmaste granne eller lagga sig på något annat, föremål och somna. För
den passagerare, som lyckas få plats vid samt se och andas genom ett
fönster, är bachihjälten sedermera tämligen oskadlig. Men alla passagerare
äro ej så lyckliga. Den, som gjort en längre nattresa i dylikt sällskap,
vet, hvad det vill säga att resa i svenska järnvägars andliga och fysiska
kloakkupéer.
Den invändningen, att tågbefälhafvaren eller konduktörerna i dylika
fall icke gjort eller göra sin plikt, är i kanske några fall berättigad. Men
i många fall, som jag själf bevittnat, hafva dessa visst gjort sin plikt och
kanske skulle till och med hafva låtit stoppa tåget och kastat ut de berusade,
om någon i bestämda ordalag fordrat något sådant. Besinnar man hvad
detta kan innebära, blir man dock i många lull betänksam emot en sådan
åtgärd. Det innebär ju, att den stackars rusiga människan först offrat
af sina penningar, sitt förstånd och sin fysiska kraft på af staten god¬
kända rusdrycksaltaren. Slutligen har han lyckats skaffa sig en järnvägs¬
biljett och komma in på ett tåg. Men som han nu är i saknad af både
förstånd och fysisk kraft ryckes eller kastas han under stor brådska ned
ifrån tåget och lämnas fullständigt hjälplös. Om personens ärende var
än så angeläget, om han bröt en arm eller ett ben i fallet, om han blir
öfverbörd af nästa tåg, om höstregn, snöslask eller bitande köld ödelägger
den stackarens hälsa eller tar lifvet af honom ja, allt detta får man ej
taga någon hänsyn till.
Jag vill under sådana förhållanden icke vara orsak till att en dylik
Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.
o
stackars människa utkastas; då lider jag hellre nästan hvad som helst.
Och vore jag konduktör, så skulle jag sannolikt hellre lägga ned min
befattning än under nu antydda förhållanden kasta ut en öfverlastad person
ifrån ett järnvägståg.
Och skulle han vara så pass stark, att han kan röra sig, men vild
och oregerlig, så blir han ju en fara för de människor han utkastas till
och som sakna både polisbevakning och arrestlokal.
Det är ej lätt att råda bot för dessa ledsamheter på våra järnvägar,
så länge man ej vill klämma efter krögaren. Ty han vore värd att bära
ansvaret för såväl sina kunders genom ruset äfventyrade hälsa och lif
som också för den risk de medföra för andra personer och hela samhället.
Då kanske han vore något försiktigare med utöfvandet af sitt lagligen
skyddade yrke att utskänka brännvin i sedlighetens intresse.
Att slå upp regler i järnvägsvagnar och gifva konduktörer regier
och föreskrifter, det har man försökt. Och dessa försök hafva visat, att
de äro ungefär lika misslyckade som välmenade.
Vill man allvarligt beifra saken, så måste man därför tillgripa andra
och effektivare åtgärder. Och alldenstund rusdryckshandteringen anses
tillföra staten och kommuner så stora förtjänster, så behöfver man ju ej
vara så nogräknad på styfvern i fråga om undanröjande af de obehag,
som denna handtering medför för nyktra och anständiga medborgare.
Redan hafva damerna sina särskilda kupéer och herrarna sina, rökare
sina och icke rökare sina. Tar man så behörig hänsyn till de olika
klasserna, I, II och III, så kan det sägas, att vi redan hafva minst sju
olika slags kupéer eller vagnar utom sofkupéerna. Det torde dock vara
mindre lämpligt begära äfven suparevagnar för olika klasser. Dessutom
kunde ett sådant arrangement lätt gifva dem föreställningen, att man
tolererade supiga passagerare. Tanken på något sådant kan därför knappast
realiseras.
Ifrågavarande ledsamheter med rusiga personer på våra järnvägståg
torde därför icke kunna afhjälpas på annat sätt än genom att utan någon
som helst mannamån emot ena eller andra klassens passagerare anlita
något eller några af följande eller ännu effektivare medel.
I samhällen, där rusdrycker försäljas, torde vid hvarje ingång till
stationsområdet böra posteras vederbörlig polisvakt med uppgift att icke
insläppa synbarligen något »ankommen» person.
Vidare torde portvakterna böra åläggas att hafva skarp kontroll i
väntsalarna och i bestämda rapporter notera hvarje för bristande nykterhet
misstänkt fall. På plattformen torde slutligen böra posteras en polis¬
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.
konstapel med uppgift att hindra någon onykter eller oregerlig person,
som möjligen undgått förutnämnde polis- eller stationsvakts uppmärk¬
samhet, att afresa med tåget, hvarjämte han bör vara pliktig att i be¬
stämda rapporter notera alla dylika fall.
Genom sådana försiktighetsåtgärder är det sannolikt, att vi på våra
järnvägståg skulle slippa bevittna mycket af den uselhet, som vi nu få
se och lida utaf. Och i hvarje fall skulle det väl få anses såsom nästan
omöjligt för redlöst öfverlastade personer att inkomma på ett persontåg.
Men om, oaktadt alla dessa försiktighetsåtgärder, någon mindre
nykter person skulle smyga sig in och möjligen i någon vrå fylla på
sin florshufva eller också någon vid påstigningen nykter under resans
lopp blifva berusad, så bör åt sådan person finnas reserverad någon sär¬
skild afskrankning eller hytt, där han inlåses, tills slutstation för hans
resa eller station med polisbevakning passeras, då han utföres ur tåget
för att omhändertagas af andra människor eller vederbörande polis.
Det bör i dylikt fall åligga konduktören att i bestämda rapporter
noggrant notera, hvad som passerat.
Slutligen torde i hvarje järnvägsvagn eller annars å tåget böra finnas
en anteckningsbok, däri passagerare kunna anteckna sina anmärkningar
emot medpassagerares uppförande under resan. Dessa anmärkningar torde
dock icke anses böra föranleda något i annat fall än där den, som gjort
anteckningen i fråga, äfven gifver sina anmärkningar tillkänna för tjänst¬
görande järn vägsinspektör å station under samma resa eller också seder¬
mera anmäler saken för högre befäl vid samma järnväg eller järnvägar.
Afskrift af rapporter från polisman, portvakt och konduktör torde
böra aflämnas till polismyndigheten i det samhälle, hvarifrån den rusige
löst sin järnvägsbiljett. Därigenom kunde man kontrollera, om veder¬
börande polis- eller stationsvakt »sett emellan fingrarna» eller varit vårds¬
lös vid bevakningen.
Ett dylikt verkligt system af bevakning emot rusdrycksbruk och
berusade personer samt deras ord och handlingar under järnvägsresor
skulle helt säkert göra det mycket behagligare för både konduktör och
resande samt förlägga hufvudparten af ansvaret dit det bör läggas,
nämligen till det samhälle, som lämnat ruset och samma samhälles
poliskår.
Med dessa anvisningar till praktiska åtgärder och ej blott anslag
af diverse »underrättelser och råd för resande» får jag härmed anhålla,
det Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.
7
att Kung!. Maj:t måtte gifva Kungl. järnvägs¬
styrelsen i uppdrag att vidtaga åtgärder, hvarigenom
berusade personer i möjligaste mån hindras att resa
med statens järnvägar.
Stockholm den 24 januari 1908.
E. Räf.