8
Motioner i Andra Kammaren, N;o 78.
JS:o 78.
Af herr E. G. H. Åkerlund, om skrifvelse till Kung}. Maj:t an¬
gående upplåtande af nödig skog och betesmark för jord-
brukslägenheter, hvilka inom Norrland och Dalarne bildas
af inägojord från skog saktiebolag tillhöriga fastigheter.
Visserligen torde eu stor del af Sveriges folk hafva svårt att fatta
det lämpliga uti att »slå så hårdt på trumman», som man på vissa håll
nu gör, för våra nordliga provinsers förvandling till jordbruksland,
ehuru jordbruket där uppe vida osäkrare lämnar skälig utkomst än i
Sveriges mellersta och södra delar, hvarest ännu, såväl å kronans och
boställens ägor som annars, betydliga vidder af god odlingsmark ännu
ligga obrutna; men trots detta må villigt medgifvas det välbetänkta
däri att äfven söka bereda befolkningen i Norrland och Dalarne till¬
fällen att, om den så önskar, inom hembygden kunna förvärfva den
själfständiga ställning, ägandet af jordbruk bereder. Det är ock med
all rätt man framhållit nödvändigheten att för ernående af detta syfte
tillhandahålla de ifrågasatta nybyggarne inom dessa provinser ej allenast
inägojord, utan jämväl erforderlig skog och betesmark.
Jag vågar dock hålla före, att de åtgärder, som för detta ända¬
måls vinnande föreslagits, icke varit lyckligt funna, allraminst då man
genom undantagslagar vill ålägga skogsbolagen inom ifrågavarande lands¬
ändar — hvilka likväl med statsmakternas goda minne förvärfvat sina
egendomar — att afstå betydliga skogsarealer såsom villkor för att få
afyttra sin inägojord eller att i annat fall bruka denna jord under polis¬
uppsikt, för så vidt de icke kunna eller vilja utarrendera densamma på
Motioner i Andra Kammaren, N:o 78.
9
säkerligen förlustbringande villkor, under det en mängd jordägande
aktiebolag inom öfriga delår af landet — af bvilka åtskilliga därtill be¬
sitta stora områden rekognitionsskogar, utan att ens fullgöra de små
prestanda, som utgjorde villkoren för deras upplåtande från staten —icke
i någon mån skulle komma att beröras af lagstiftningen i fråga, änskönt
åtminstone de aktiebolag, hvilka inom våra folkrikaste bygder slå under
sig jordområden, säkerligen inom en nära framtid skola finnas vida
hinderligare för en sund utveckling än skogsbolagen i Norrland och
Dalarne.
Beklagligt är för visso, att stora delar af vårt land fått och ännu
få förvärfvas och besittas af kosmopolitiska konsortier, men skall de
stora jordägande aktiebolagens välde här i landet stäckas, så bör val
detta ske genom förbud för aktiebolag att förvärfva större jordområden
och genom beskattning af do fördelar, som äro dem förunnade framför
enskilda jordägare, men ingalunda genom att förneka dessa bolag rätt
att handla med och häfda sina egendomar i likhet med landets öfriga
jordägare; detta så mycket mindre, som Riksdagen, trots gjorda fram¬
ställningar därom, icke velat vara med om att förhindra aktiebolag att
förvärfva svensk jordegendom eller att på dem tillämpa gällande för¬
fattning, att utländsk undersåte icke utan Kung!, Maj:ts begifvande äger
besitta svensk fast egendom.
Jag vågar ock uttrycka den meningen, att man af de ifrågasatta
s. k. norrlandslagarna icke bör förvänta någon synnerligen märkbar
effekt i fråga om inskränkning af »bolagsväldet». Hvad häfdelagen
vidkommer, skulle densamma blifva temligen obehöflig för sitt ändamål
att ersätta en expropriationslag, därest, såsom det uppgifves, skogs¬
bolagen i allmänhet skulle finnas mycket villiga att afstå dem tillhöriga
inägor, blott de själfva därvid ej nödgades tillsläppa utägor, utan detta
blefve statens sak. Men i alla händelser synes det mig ingalunda lämp¬
ligt att för Norrland och Dalarne stifta en lag, hvilken, en gång kommen
till stånd, ganska snart skulle utsträckas att gälla för hela landet, för
att på ett ypperligt sätt anvisa vägen för dem, hvilka i frihetens namn,
men väl mest för egen vinning, söka få landets alla näringar under
sitt förmynderskap. Härtill kommer, att denna lag förvisso i mångt
och mycket skulle blifva en lag endast på papperet, eftersom ju ingen
norm kunde uppställas för jordens bättre eller sämre häfd inom områden
af den utsträckning som de norrländska länens med deras mångskif¬
tande naturförhållanden, hvadan följaktligen de personliga tyckena hos
den tillärnade jordbrukspolisens medlemmar, för hvilkas duglighet och
Bill. till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 21 Käft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 78.
praktiska omdömesförmåga ingen vidare garanti gifves, uteslutande
skulle blifva afgörande.
I fråga om samtliga de föreslagna »norrlandslagarnas» effektivitet
torde man ock hafva rätt att hysa starka tvifvelsmål, då väl hädanefter
— som understundom hittills — internationella hänsyn skulle mana till
en ytterst varsam tillämpning af lagarna i fråga gent emot de bolag,
hvilkas intressenter till någon större del utgjordes af utländingar, hvaraf
ock måste följa enahanda behandling af uteslutande svenska bolag,
eftersom väl äfven här lagen bör gälla lika för alla, som af den beröras.
Därest sådana undantagslagar, som de för Norrland och Dalarne
vid 1907 års riksdag föreslagna af statsmakterna antoges, skulle det
för visso icke heller dröja länge, förrän de uti jordbruks- och landt-
manuaförhållanden i allmänhet praktiskt oförfarna personer, hvilka slagit
sig på att lösa den s. k. »jordfrågan», äfven skulle göra allt, hvad de
förmådde, för att dessa lagar så snart som möjligt måtte komma att
efterföljas af andra liknande, i syfte att öfver'hufvud inskränka och
kränka den privata ägande- och brukningsrätt till jordegendom, hvarpå
vårt folk i gemen och ej minst landets småbrukare med rätta sätta så
stort värde, vida utöfver hvad som vore erforderligt för att hindra upp¬
komsten åt* alltför stora egendomar.
En gifven följd af den omhandlade lagens genomförande vore
dock den, att vår för normala förhållanden redan nu oerhörda budget
än mera skulle svälla ut för uppehållande af en skara tjänstemän,
hvilka med all rätt skulle ställa sina pretentioner höga, då ju icke alle¬
nast omutlig redbarhet utan äfven goda ekonomiska förhållanden, prak¬
tisk erfarenhet och synnerlig moderation måste vara till finnandes hos
de personer, hvilka blefve tillsatta för att öfvervaka efterlefnaden af
förordningar, riktade mot storkapitalistiska konsortier, af hvilka åtmin¬
stone _ en god del öfverallt i världen plägat ådagalägga eu förvånande
skicklighet att vid kinkiga förhållanden reda sig »ur knipan».
Emellertid kunde det ju finnas nödigt att åtminstone pröfva,
huru eu lagstiftning sådan som den föreslagna skulle slå ut, därest
ingen annan lämplig utväg stode till buds för ernående af det med den
afsedda syftet; men jag vågar hålla före, att man handlade vida betänk¬
sammare och rättfärdigare och hade på samma gång utsikt att hastigare
kunna komma till målet, därest man dessförinnan toge i öfvervägande,
huruvida icke staten själf, utan större svårigheter och kostnader, kunde
tillgodose den själfständiga jordbrukarebefolkning, vi önska å nyo se
uppkomma inom bolagens ägovälden i Norrland och Dalarne, med dess
behof af skog och betesmark på skäliga villkor, samt under förutsätt¬
11
Motioner i Andra Kammaren, N;o 78.
ning att skog och inägor ej vidare åtskildes eller försåldes till bolag,
och att den upplåtna skogen väl vårdades samt ställdes under statens
uppsikt.
Att direkt från statens domäner afsöndra skogslotter med lämplig
belägenhet för den inägogjord, bolagen kunde afhända sig, kunde natur¬
ligtvis endast i undantagsfall ifrågakomma; men jag är öfvertygad där¬
om, att, där så ej kunde ske, dessa bolag, hällre än att utsätta sig för
obehaget af sådana lagar som de ifrågavarande, skulle finnas villiga att
vid försäljning af inägogjord afstå jämväl för dennas själfständiga bruk¬
ning erforderlig skog och betesmark, blott staten å andra håll lämnade
dem åter skog och mark till enahanda värden.
Några större svårigheter för sådana ägobyten mellan staten och
skogsbolagen vore väl i allmänhet ej att befara, då nog de allra flesta
skogsbolag i Norrland och Dalarne hafva ägor, hvilka på någon punkt
beröra statens.
Möjligen kunde väl åtskilliga formella svårigheter yppa sig för
trågans lösning på sätt, jag här föreslår, eftersom utmark till lägen¬
heterna skulle komma att upplåtas af en ägare och inägorna af en
annan; men, därest vid de föreslagna uppgörelserna med bolagen den
öfverenskommelsen träffades, att såväl dessa som staten skulle äga lika
förmånsrätt för ogulden köpeskilling uti lägenheternas samtliga ägor,
vore väl näppeligen några större förluster för staten att befara^ för så
vidt icke oskäligt högt pris betingats för inägojorden, i hvilket fall det
dock för visso icke skulle gagna, om staten på något sätt trädde hjäl¬
pande emellan.
Genom vidtagande af här ifrågasatta åtgärder skulle ju visserligen
staten få vidkännas kostnader för värderingen ägo by ten m. m. samt
jämväl gå i mistning af en del skog och skogsmark, men en för veder¬
börande nybyggare god och snar lösning af åtminstone en synnerligen
viktig punkt uti den i våra dagar så brännande norrlandsfrågan torde
vara värd uppoffringar, hvilka dock ej torde blifva särdeles kännbara,
eftersom alla likvider för den från staten sålda skogsmarken naturligtvis
skulle tillfalla statsverket, och därjämte skogstillgångarna å samma
mark för framtiden blifva betryggade.
På grund af hvad jag här ofvan anfört, får jag vördsamt hem¬
ställa,
att Riksdagen uti skrifvelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida
de jordbrukslägenheter, hvilka kunna bildas inom
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 78.
Norrland och Dalarne genom försäljning af hufvudsak¬
ligen inägojord från skogsaktiebolag tillhöriga egen¬
domar, i allmänhet skulle kunna tillgodoses med nödig
skog och betesmark genom statens försorg, samt att
Kung!. Maj:t ville för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill en sådan utredning kan gifva anledning.
Stockholm den 16 januari 1908.
o
E. Åkerlund.
I