Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
1
1
N:o 302.
Af herrar J. E. Centerwail och K. V, Beckman i Linköping,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående regle¬
ring af löneförhållandena m. m. vid kammarkollegium.
I Kungl. Maj:ts proposition n:o 101 angående reglering af löne¬
förhållandena m. in. vid kammarkollegium framhålles (sid. 52), be¬
träffande kammararkivet, att i senare tid fråga väckts därom, att detta
arkiv skulle i en eller annan form sammanslås med riksarkivet och
ställas under dess vård och inseende.
»Frågan om en dylik sammanslagning», heter det i departements¬
chefens motivering, »hvilken emellertid visat sig vara förenad med vissa
svårigheter, bland annat af den anledning, att kammarkollegium ansett
sig för sin ämbetsverksamhet behöfva ständig tillgång till åtminstone
vissa delar af kammararkivet, sammanhänger ock i viss mån med frågan
om möjligheten att bereda en rymligare och lämpligare lokal för kammar¬
arkivet eller de delar af detsamma, som eventuellt skulle till riksarkivet
öfverflyttas. Sistberörda spörsmål är för närvarande under utredning, men
ovisst torde -vara, huruvida detsamma under den närmaste tiden kan erhålla
sin lösning. Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag mig icke
för närvarande böra föreslå uppförande å kamin arkollegii stat af någon
ny ordinarie tjänsteman å kammararkivet, utan torde frågan härom
böra anstå till dess frågan om detta arkivs ställning till riksarkivet
hunnit afgöras.»
Yttrandet är närmast föranledt af ett inom löneregleringskommittén
under vissa förutsättningar framställdt förslag, att den nuvarande aktuarie-
befattningen i kollegiet skulle förvandlas till en biträdande arkivarie-
befattning, och ligger sedermera äfven till grund för Kungl. Maj:ts
beslut att icke biträda ett af kollegiet framburet yrkande om anställande
af en andre ordinarie vaktmästare i kammararkivet.
Bih. till Biksd. Prot. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 133 Höft. (N:o 302.) 1
Förslag om
kammararki¬
vets förening
med riks¬
arkivet.
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
Den princip, som sålunda liäfdats — principen att nya tjänste-
innehafvare icke böra uppföras å kammararkivets nya lönestat, då dess
totala omgestaltning för närvarande står på dagordningen — synes
emellertid med skäl böra utsträckas att gälla äfven om nuvarande be¬
fattningar vid kammararkivet. Däremot torde ej kunna invändas, att
en sådan bestämmelse kunde vara obehöflig, eftersom såsom generellt
villkor för hela kammarkollegiets lönereglering skall gälla, att befatt-
ningsinnehafvare därstädes skola vid en möjligen inträdande förändrad
organisation af ämbetsverket eller dess afdelningar — däri inbegripet
äfven öfverflyttande af vissa dess göromål till annat verk — vara plik¬
tiga att, med bibehållande af lön och tjänstegrad, underkasta sig för¬
ändringar i tjänstgöringsskyldighet. Eu eventuell omorganisation kan
nämligen mycket väl tänkas inträda, utan att vid dess genomförande
de gamla befattningarna skulle blifva behöfliga med just samma tjänste¬
grad och aflöning som förut. Endast genom att vid den nu föreslagna
löneregleringen icke slå fast platser i arkivet i en viss bestämd form
vinner man alltså garanti att vid den eventuella ombildningen — här
den ifrågasatta föreningen af riks- och kammararkiven — kunna röra
sig med största möjliga frihet och, obunden af andra hänsyn, kunna
reglera förhållandena uteslutande efter sakliga grunder. Genom ett
motsatt förfaringssätt åter skulle man hafva bundit sin handlingsfrihet
på ett sätt, som vid en eventuell omreglering kan verka hämmande.
Vid öfriga i senare tid föreslagna löneregleringar har ock den princip
tillämpats, att platser, hvilkas ombildning samtidigt varit ifrågasatt,
icke uppförts å den nya staten med där eljes tillämpade lönebelopp.
Det synes på denna grund skäligt, att jämväl vid nu föreslagna löne¬
reglering för kammarkollegium kammararkivariebefattningen vare sig
uppföres å indragningsstat eller 1 om så anses lämpligare, uppföres å
staten endast med nuvarande lönebelopp, i hvilket sistnämnda fall,
därest sådant befinnes skäligt, för dess nuvarande innehafvare i stället
på extra stat kunde beviljas ett lönetillägg, motsvarande skillnaden
mellan hans nuvarande löneinkomster och dem, som enligt den nya
staten skulle tillkomma honom.
Med de mera formella skäl, som tala för en sådan åtgärd, förena
sig i detta fall äfven reella grunder af synnerligen tungt vägande be¬
skaffenhet. Det är nämligen af största behof påkalladt, att den ifråga¬
satta föreningen af kammararkivet med riksarkivet snarast möjligt lufver
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302. 3
en verklighet. Den kräfves både af omsorgen om en ytterst viktig stats¬
egendom, af berättigade fordringar på förståndigt användande af statens
tillgångar, af hänsyn för den med historisk och ekonomisk forskning
sysslande allmänheten och jämväl för underlättande af de utredningar,
staten själf för sina intressen kan behöfva.
Frågan om en sådan sammanslagning är icke ny. Åtgärden för¬
ordades sålunda redan år 1875 i det betänkande angående lönereglering
m. m. för kammarkollegium, som den 9 juni 1875 afgafs af den år 1873
förordnade löneregleringskommittén. Kommittén, bland hvars ledamöter
funnos så erfarne och sakkunnige ämbetsmän på området som presi¬
denterna både i statskontoret och kammarrätten, afgaf därom enhälligt
följande uttalande, som i mycket kan anses fullt tillämpligt än i dag,
och i hvilket flera af skälen till den föreslagna åtgärden äro på ett
belysande sätt framhäfda:
»De i historiskt hänseende synnerligen viktiga handlingar, som finnas
i kammararkivet samlade, hafva föranledt, att detta arkiv, i jämbredd med
det stigande intresset för historiska forskningar, allt mera anlitats i veten¬
skapliga ändamål och för enskild upplysning, hvaremot de officiella och
skriftliga förhandlingarna emellan kollegium och arkivet minskats till den
grad, att t. ex. år 1874 arkivkontoret aflat till kollegium endast två me¬
morial och af de mål, som kollegium det året afgjorde, blott fyra under¬
gått förberedande behandling i arkivkontoret. Bet har nämligen funnits
enklast och för ärendenas behandling mest ändamålsenligt, att kollega
ämbets- och tjänstemän vid förefallande behof af upplysningar från arki¬
vet själf va begifva sig dit och omedelbart ur dess handlingar, efter anvis¬
ning af kontorets tjänstemän, hämta nödig kännedom om äldre kamerala
förhållanden. Sålunda har arkivkontoret i väsentlig mån förlorat sin
hufvudsakliga egenskap af ett särskildt, för underlättande af kollega äm¬
betsverksamhet afsedt kontor. Och då det i allmänhet är fördelaktigt, att
offentliga samlingar af likartad beskaffenhet såvidt möjligt förenas till
ett helt, har det synts kommittén ändamålsenligt, om kammararkivet, hvars
nuvarande förvaringsrum dessutom till en del äro föga lämpliga för hand¬
lingarnas behöriga vård, blefve öfverflyttadt till och förenadt med riks¬
arkivet, detta så mycket hellre som den vanliga tjänstgöringen inom kam¬
markollegium icke är ägnad att utbilda de särskilda egenskaper, som böra
finnas hos en arkiv tjänsteman, hvarför det skulle kunna möta svårighet
för kollegium att, vid yppad kamrer arledighet i arkivkontoret, inom ämbets¬
verket finna lämplig person för platsens återbesättande. Någon nämnvärd
svårighet synes icke böra genom en sådan öfverflyttning uppstå för kollega
tjänstemän att göra erforderliga undersökningar, enär redan nu kammar¬
Frågans be¬
handling 187o.
Riksdagens
skrifvelse år
1901 i arkiv¬
frågan.
4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
arkivet är beläget utanför kollega ämbetslokal och det härförinnan ofta
inträffat, att utlysning ar måst inhämtas i riksarkiv et.»
Att institutioner i det längsta söker motsätta sig inskränkningar
i sin organisation, är emellertid en allbekant sak; och kammarkollegium
utgjorde intet undantag i detta hänseende samt afstyrkte alltså den
föreslagna åtgärden. Det erkände dock därvid riktigheten af kommit-
terades uppgift, att remisserna till arkivet väsentligt minskats och att
undersökningarna i stället företagits af kollegiets öfriga tjänstemän,
men det framhöll, att för sådana undersökningar måste jordeböcker och
de egentliga kronoräkenskaperna »vara på samma ställe att tillgå»,
och om då kammarrättens räkenskaper, som dittills öfverlämnats till
kammararkivet, skulle kvarstanna i kammarrätten, under det att det
hufvudsakliga af arkivet öfverflyttades till riksarkivet, medan åter vissa
äldre jordeböcker och handlingar funnes i kollegiets provinskontor,
skulle kammararkivet blifva så söndradt, att undersökningarne skulle
försvåras eller nästan omöjliggöras. Till en belysning af halten hos
dessa skäl, tillämpade på nuvarande förhållanden, skall framdeles åter-
kommas.
Här må endast påpekas det egendomliga sätt, hvarpå i denna
bevisföring användes krafvet på att jordeböcker och kronoräkenskaperna
skulle »vara på samma ställe att tillgå». Då nämligen detta »ställe»,
såsom redan 1875 års kommitté framhållit, icke var beläget i samma
byggnad som kollegiets ämbetslokaler, där åter provinskontorens hand¬
lingar förvarades, utan i eu helt annan byggnad, så kunde det natur¬
ligtvis ur denna synpunkt vara alldeles likgiltigt, om det gemensamma
samlingsstället för jordeböckerna och kronoräkenskaperna förlädes i
kammarrättens eller i riksarkivets byggnad. För dessa kammarkollegii
grunder förföll emellertid för den gången förslaget.
Frågan om ett förenande af kammararkivet med riksarkivet blef därpå
år 1901 närmare berörd och belyst i en af undertecknad Centerwall inom
Andra Kammaren väckt motion (n:o 85), som anknöt sig till ett af Kungl.
Maj:t då framlagdt förslag om ett extra anslag å 24,000 kronor för
fortsatt ordnande af kammararkivets handlingar — för ändamålet hade
nämligen för åren 1897—1900 beviljats tillsammans 21,500 kronor.
Denna motion utmynnade i två yrkanden, det ena ett förslag om skrif¬
velse till Kungl. Magt med anhållan om dels fackmässig inspektion af
i hufvudstaden befintliga ämbetsverks samlingar af arkivalier, dels
åtgärder i öfrigt i syfte att högsta vården om rikets offentliga arkiv
5
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
skulle uppdragas åt riksarkivet såsom central öfverstyrelse, det andra
ett kraf på att vid det nyssnämnda anslaget skulle knytas såsom villkor,
att arbetet verkställdes efter sådan plan, att nödig enhetlighet vunnes
mellan riksarkivets och kammararkivets samlingar.
Då motionens motivering innehåller flere viktiga synpunkter för
sammanslagningsfrågans bedömande, anhålla vi få hänvisa till de i den¬
samma framlagda skälen för en dylik åtgärd; i vissa hänseenden torde
till dem intet behöfva tilläggas.
Motionen vann, särskildt till sin första del, ett mycket gynnsamt
mottagande. Statsutskottet fann, i öfverensstämmelse med det af motio¬
nären åberopade uttalandet af 1888 års Riksdag, »att bättre hand¬
hafvande af de på spridda håll förvarade offentlige arkiven vara synner¬
ligen behöflig£». °) Det påpekades, att genom stadgan angående vissa
offentliga arkiv af den 31 decémber 1900 visserligen förbättringar i åt¬
skilliga hänseenden ernåtts eller syntes komma att vinnas, men fram¬
hölls, att genom dessa åtgärder olägenheterna vid de centrala ämbets¬
verkens arkiv i hufvudstaden icke blefve afhulpna, enär dessa vore från
nämnda stadga undantagna, och i samband därmed berördes de förbe¬
redande åtgärder, som samtidigt vidtagits för åvägabringande af förslag
till anordnande af sakkunnig inspektion af offentliga arkiv — åtgärder,
som i förbigående sagdt, omsider den 12 oktober 1906 burit frukt i ett
bemyndigande för riksarkivarien att utöfva inspektion öfver flertalet
offentliga arkiv. Därpå fortsatte utskottet:
»Genom en dylik inspektion, som icke innebär någon systemför¬
ändring i afseende på de centrala ämbetsverkens arkivs förvaring och
förvaltning, torde visserligen åtskilliga förbättringar i de nuvarande
förhållandena kunna åvägabringas. Bet synes dock, på grund afl fl, er a,
delvis af motionären framhållna orsaker, som om en verksam anordning
till det bättre alltid måste blifva svår att genomföra, så länge det nu¬
varande systemet bibehålies, enligt hvithet ämbetsverken själfva hos sig
förvara sina arkiv afl äldre handlingar och hålla vården om desamma.°)
En förändring i detta hänseende torde därför böra tagas under öfver¬
vägande. Men innan frågan om en dylik mera genomgripande system¬
förändring kan upptagas till pröfning, torde en sådan sakkunnig undersök¬
ning af de befintliga ämbetsverksarkiven i hufvudstaden, som motionären
företagit, vara erforderlig, och önskligt är att den så snart som möjligt
företages. Därigenom skulle, bland annat, frågan om möjligheten och
lämpligheten af att ställa större eller mindre delar af dessa arkiv under
:) Kursiveradt af motionärerna.
Arhivunder-
sokningen
1901—1902.
6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
riksarkivariens högsta vård och inseende eller måhända att till och
med sammanföra dem i gemensam arkivlokal vinna erforderlig belys¬
ning.» Därjämte uttalade utskottet, att dock de yngre delarne af
nämnda arkiv, hvilka kunde antagas vara för ämbetsverkens arbete i
afsevärd mån behöfliga, borde vid ämbetsverken bibehållas.
Motionärens senare yrkande — att fortsatt anslag för kammar¬
arkivets ordnande endast skulle beviljas under villkor af att arbetet
verkställdes efter sådan plan, att nödig enhetlighet vunnes mellan riks¬
arkivets och kammararkivets samlingar — tilltrodde sig utskottet däremot
icke att tillstyrka af farhåga att därigenom ordningsarbetets oafbrutna
fortgång skulle kunna äfventyras, men uttalade sig i allt fall för önsk¬
värdheten af att det måtte tillses, om ej en närmare samverkan kunde
åstadkommas mellan kammararkivet och riksarkivet vid ordnandet af lik¬
artade samlingar. Det skall sedan visas, att utskottets återhållsamhet i
detta stycke tyvärr varit att beklaga. Det fortsatta anslaget begränsades
emellertid till 20,000 kronor.
Utskottets betänkande vann, utan någon gensaga, båda kamrarnes
bifall, och Riksdagen aflät i fullständig öfverensstämmelse därmed den
29 maj 1901 skrifvelse till Kungl. Maj:t. Med anledning af densamma
uppdrog Kungl. Maj:t den 18 oktober 1901 åt riksarkivarien att låta
med riksarkivets krafter verkställa en sådan undersökning af de centrala
verkens arkiv som den i skrifvelsen förordade. Undersökningen utfördes
därpå under åren 1901 och 1902 och gaf till resultat, att ämbetsverkens
arkivalier i många fall gingo tillbaka till 1600 och 1700-talen, ja, i ett
par fall till 1500-talet, att de allra flesta verkens arkiv icke dess mindre
både alldeles otillräckliga och ofta äfven annorledes otillfredsställande,
i åtskilliga fall mycket dåliga lokaler, och att flertalet af ämbetsverken
i följd däraf också gärna önskade att få till en med riksarkivet förenad
central arkivdepå öfverlämna sina äldre arkivalier, hvarvid tidsgränsen
för hvad verken önskade behålla i allmänhet varierade mellan de 10—50
sista åren och endast i några fall sträckte sig tillbaka till 1800-talets
första hälft. Följder af den af Riksdagen framkallade undersökningen
blefvo ock dels, att i en hel del fall verken läto ordna sina äldre arki¬
valier, dels att på grund af det otillräckliga och otillfredsställande ut¬
rymmet i de ursprungliga lokalerna betydande serier af sådana arkivalier
blifvit på begäran af verken såsom depositioner öfverlämnade åt riks¬
arkivet, där de sålunda för närvarande befinna sig under vida bättre
lokala förhållanden än tillförene. Särskildt hafva högst omfångsrika
sådana depositioner verkställts från kommerskollegium, statskontoret,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
7
kammarrätten och Svea hofrätt. Till beredande af ökadt utrymme för
sådana depositioner, i hvad de afsett handlingar, som icke behöfva med
nödvändighet förvaras i hufvudstaden, har ock som bekant efter beslut
vid 1906 års riksdag en reservdepå för äldre arkivalier upprättats vid
landsarkivet i Uppsala, hvaremot frågan om utvidgning af riksarkivet
för anordnande i förbindelse med detsamma af den i Riksdagens skrifvelse
omnämnda »gemensamma arkivlokalen» för ämbetsverkens öfriga äldre
handlingar ännu ej kunnat vinna sin lösning. Såsom i viss mån följder
af arkivundersökningen kunna jämväl betraktas de viktiga och väl-
behöfliga kung!, förordningarna af den 22 maj 1903 angående allmänna
grunder för ordnande af offentliga arkiv och af den 12 oktober 1906
om inspektion genom riksarkivarien af offentliga arkiv.
Det ligger i sakens natur, att vid nämnda arkivundersökning
jämväl synnerlig uppmärksamhet riktades på kammararkivet, hvars otill¬
fredsställande skick särskild! uppmärksammats i den motion, som för¬
anledde Riksdagens skrifvelse. Undersökningen konstaterade ytterligare
kammararkivlokalernas dåliga tillstånd, likasom den redan i motionen
berörda oredan i dess samlingar, i det att där funnes vissa delar af
åtskilliga myndigheters äldre arkivserier, medan åter andra delar af
samma serier funnes annorstädes, exempelvis i stor utsträckning i riks¬
arkivet. Den konstaterade äfvenledes, att kammararkivet ingalunda om¬
fattar samtliga de genom kammarkollegii verksamhet tillkomna arkiva-
lierna, utan att det tvärtom till sina hufvudsakligaste delar är ett
arkiv för dels den svenska finansförvaltningen under tiden innan kam¬
markollegium vid 1600-talets slut upprättades, dels de af kammarrätten
intill senaste tid reviderade kronoräkenskaperna, medan däremot kammar¬
kollegiets arkivalier, d. v. s. de under dess verksamhet allt sedan dess
tillkomst uppkomna arkivserierna, till allra största delen förvaras icke
i det i kammarrättens hus befintliga kammararkivet, utan i kammarkollegii
egna ämbetslokaler, hvadan således äfven efter en förening af kammar¬
arkivet med riksarkivet kammarkollegium skulle hos sig behålla så
godt som alla de genom dess verksamhet uppvuxna arkivalieserierna
med begynnelse från 1600-talets slut. Under hänvisning till dessa för¬
hållanden föreslog då riksarkivarien kammararkivets förening med den
gemensamma centraldepå under riksarkivets vård för öfriga ämbets¬
verks äldre arkiv, hvilken riksdagsskrifvelsen ifrågasatt böra ersätta
det hittillsvarande otillfredsställande system, enligt hvithet ämbets¬
verken själfva haft att hos sig bevara äfven sina äldre arkivalier.
Tillika framhölls, hvad ordningsarbetet i kammararkivet anginge, att
Kammar¬
arkivet vid
arkivunder-
sokning-en.
Kritik af
skälen mot
kammararki¬
vets förening
med riksar¬
kivet.
8 Motioner i Andra Kammaren, N;o 302.
det förmodligen skulle medföra icke alldeles förkastliga fördelar, om
den därvid följda planen blefve meddelad riksarkivet, hvars erfarenhet
i sådant fall gärna skulle stå till tjänst.
I olikhet mot flertalet andra arkiv ställde sig emellertid kammar¬
arkivet i båda dessa hänseenden i stort sedt afvisande gentemot de
förslag eller önskemål, som framställts från det svenska arkivväsendets
mest erfarna och sakkunniga myndighet. Beträffande ordningsarbetet
framhöll det sålunda, att detta visserligen i kammararkivet påginge
efter ett system, som afveke från det, som vore »i allmänhet användt
inom arkiven i Europas kulturländer» och som ock vore »teoretiskt
bättre», men att kammararkivet för sin del funne sitt eget system för¬
delaktigare samt därför ej ansett sig böra frångå detsamma. Det fram¬
höll vidare, att arbetet pågått så länge, att äfven af detta skäl något
ombyte af system ej borde ifrågakomma. Att under sådana förhållan¬
den någon samverkan vid ordnandet ej kom till stånd, behöfver knappt
sägas. Hvad åter angick kammararkivets förening med riksarkivet, så
afstyrktes detta nu såsom tillförene med mycken bestämdhet både af
kammararkivet och kammarkollegium.
Skälen härtill voro de gamla: i ett ej ringa antal fall af de mål,
som hörde under kollegii handläggning, vore kamerala utredningar af
nöden, som måste sträckas vida längre tillbaka i tiden, än kollegiets
egna handlingar nådde, och flertalet af kammararkivets handlingar vore
därför ännu länge en nödvändig förutsättning för kollegiets egen verk¬
samhet; i vissa fall kräfde dessutom dessa utredningar en så grundlig
kunskap om arkivets handlingar, att den endast kunde förvärfvas genom
ett längre studium af desamma. Tillika påpekades såsom ett viktigt
skäl mot förslaget, att kammarkollegium genom dess realiserande skulle
mista den förskola för tjänstgöring hos kollegium, som arbete i arki¬
vet medförde.
Denna argumentering hvital- emellertid, såsom vid flere tillfällen
påpekats, uteslutande på en oriktig sammanblandning af å ena Isidan
undersökningar i arkivalier eller andra akter, å andra sidan vård af
arkivalier. Undersökningar i aktstycken förekomma dagligdags i obe¬
räkneligt antal öfverallt inom hela administrationen, men icke dess
mindre har man öfverallt- i möjligaste mån genomfört den arbetsför¬
delning, att ärendenas beredning verkstäMes af vissa därtill utbildade
ämbetsmän, under det att akternas förvaring, så snart någon större
mängd sådana föreligger, plägar vara öfverlämnad åt andra. På denna
princip hvila!- all organisation af både arkiv- och biblioteksväsen, och
9
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
den liar därvid genomförts ej blott ur en yttre arbetsfördelnings syn¬
punkt, utan framför allt emedan erfarenheten visat, att för en tillfreds¬
ställande arkivalievård. kräfva^ både särskild tid och särskilda kvalifi¬
kationer, hvilka visst icke alltid stå den med de löpande förvaltnings¬
arbetena . sysselsatte till buds1). Ur denna erfarenhet hafva alla den
senare tidens riksdagsskrifvelser och regeringsbeslut om åtgärder för
bättre arkivvård vuxit fram, och om kammarkollegium skulle vilja skjuta
fram sitt behof af utredningar såsom en stötesten i vägen för hvad
kammararkivets verkliga vård klöfver, så ställde det sig blott stick i
stäf mot all modern utveckling, på området. Däremot är det själfklart,
att en verkligt god arkivvård i högsta grad främjar utredningsarbeten
af skilda slag, eftersom blott därigenom arkivalierna kunna hållas lätt
tillgängliga, väl bevarade och väl ordnade. Från denna synpunkt sedt,
skulle kammararkivets ställande under riksarkivet alltså endast öka
kammararkivaliernas möjlighet att tjäna kollegiets egen verksamhet.
Giltigheten af det sagda förringas ingalunda af hvad som från
kollegiets sida framhållits därom, att i vissa fall undersökningarna kräfde
ett längre och mera grundligt studium af arkivets handlingar. Likasom
omsorgsfull omvårdnad om ett bibliotek eller ett arkiv icke försvårar
men väl underlättar ett grundligare studium af där förvarade litteratur¬
alster . eller akter, .skulle kammararkivets ställande under bättre vård
naturligtvis icke i minsta mån förhindra men väl underlätta för kammar-
kollegii tjänstemän att däråt ägna allt det studium de kunde önska.
Lokalitetshänsyn skulle härvid ingen synnerlig inverkan utöfva,
eftersom kammararkivet icke befinner sig i samma byggnad som kammar¬
kollegiet, och kollegietjänstemännens besök i arkivet således redan nu
kräfva en vandring utomhus. Äfven om kammararkivets ställande under
riksarkivet också skulle innebära dess förflyttning dit, skulle vägen
blifva föga längre; kammarkollegiet har dessutom själf för ej länge
sedan föreslagit en betydligt aflägsnare lokal för arkivet. Riksarkivet
å sin sida har däremot med styrka betonat, att »kammararkivet, förenadt
med riksarkivet, komme att blifva lika för att icke säga mera till¬
gängligt för. kollegiets medlemmar och tjänstemän än förut», och att
från riksarkivets sida skulle göras allt för att kollegiet skulle i det
nya kammararkivet äfvenledes utan hinder komma i åtnjutande af den
förskola, som för tjänstgöringen i densamma kunde vara erforderlig.
fl Jfr det ofvan citerade yttrandet af 1874 års kommitté: »Den vanliga tjänst¬
göringen inom kammarkollegium är icke ägnad att utbilda de särskilda egenskaper, som
böra finnas hos en arkivtjänsteman.»
Bih. Ull Biksd. Prot. 1908. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 133 Höft.
2
Kammarkolle¬
giets använd¬
ning af kam¬
mararkivet.
10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
Hvad. denna s. k. »förskola» beträffar, må dessutom erinras, att
den betydelse, den kan hafva, naturligtvis framför allt beror på de
forskningar, som vederbörande däri företager, men icke på om han sam¬
tidigt har eller icke har den arkivtekniska vården om händer. Enbart
anställning inom arkivet lärer aldrig spelat någon synnerlig roll på
vägen till kammarkollegii förnämligare platser, utan det har tvärtom
varit regel, att kammarkollegium på främsta platsen — arkivariebefatt-
ningen — i denna sin s. k. förskola placerat eller åtminstone sökt placera
personer, som det icke ansett lämpliga att vidare befordra till sina
rådsämbeten, och kammararkivarierna ha icke heller sedermera, trots
all sin arkivtjänstgöring, plägat nå vidare avancement. Däremot finnas
från kollegiets historia lysande exempel på personer, hvilka gjort sig
bemärkta såsom mycket framstående kamerala forskare, men däremot
aldrig tjänstgjort i arkivet.
Äfven rörande själfva kammararkivaliernas betydelse för kollega
ämbetsverksamhet torde nog på månget håll råda alldeles öfverdrifna
föreställningar, likasom därom mer än en gång fällts mycket öfver¬
drifna uttalanden. Först måste härvid än eu gång fastslås det faktum,
att kammarkollegium i sina egna ämbetslokaler, skilda från kammar¬
arkivet, bevarar så godt som alla akterna från sin egen verksamhet
med serier ända sedan 1600-talets slut, och att det naturligtvis är i
dessa, som det äger det egentliga arkivmaterialet för sina ämbets-
ärendens handläggning. I dessa 200-åriga serier — hvilka skulle lämnas
orubbade i kollegiets vård äfven vid hela kammararkivets förening med
riksarkivet — har kollegiet mer än tillräckligt material för den ojäm¬
förligt största delen af alla sina mål, och behöfver för deras skull all¬
deles icke tillita kammararkivet. Detta sker däremot, såsom här skall
ådagaläggas, endast i ett mindretal fall.
För anlitande af kammararkivet kan kammarkollegium använda
tre utvägar, remisser till arkivet, lån af arkivalier ur arkivet samt
personliga besök i arkivet. Användningen af dessa utvägar har varierat
och synes i viss mån bero på skön. I fråga om remisserna framhöll
sålunda, såsom ofvan nämnts, 1875 års kommitté, huru deras antal då
för tiden starkt nedgått, och angaf äfven orsaken härtill. »Det har
nämligen», sade den, »funnits enklast och för ärendenas behandling mest
ändamålsenligt, att kollegii ämbets- och tjänstemän vid förefallande behof
af upplysningar från arkivet själfva begifva sig dit och omedelbart ur dess
handlingar, efter anvisning af kontorets» (= arkivéts) »tjänstemän, hämta
nödig kännedom om äldre kamerala förhållanden». På den tiden an-
11
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
sågos sålunda de personliga besöken i alla hänseenden förmånligast.
Från midten af 1880-talet ökades emellertid remissernas antal högst
väsentligt på grund af de undersökningar rörande skattefrälseräntor,
som blefvo en följd af 1885 och 1888 års förordningar om inlösen af
skattefrälseräntor eller ersättningar för sådana m. m. Efter att den
väsentliga floden af sådana mål aftagit, började dock mot 1890-talets
slut åter remisserna betydligt aftaga. Sedan emellertid detta faktum
påpekats i den bekanta striden år 1897, om kammararkivariebefatt-
ningen borde besättas med en kameralist utan arkivteknisk utbildning
— kollegii mening — eller med arkivaliskt meriterade personer — den
för arkivets vård intresserade allmänhetens åsikt, hvilken ock följdes af
Kungl. Maj:t — och därvid remissernas relativa fåtalighet framhållits
såsom ett argument mot kollegiets sträfvanden att skjuta arkivvårds-
synpunkterna å sido, lära remisserna ånyo börjat växa i omfattning.
Man kan nog understundom frestas till tvifvelsmål, om utrednings-
mödan verkligen alltid stått i rimligt förhållande till det vunna resultatet,
och om icke tid och krafter i statens tjänst kunnat lämpligare användas.
Därmed må emellertid vara hur som helst, faktum är i allt fall, att
äfven under denna senare tid remissernas antal är ytterst obetydligt i
jämförelse med hela antalet af kollegium handlagda mål. Frånräknas,
såsom tillbörligt är, sådana remisser, som röra arkivets egna ärenden
(dess lokal, personal, ordnande o. d.), ställer sig nämligen under tioårs¬
perioden 1898—1907 siffrorna på till arkivet ankomna remisser på
följande sätt: 1898: 17; 1899: 24; 1900: 28; 1901: 30; 1902: 41;
1903: 30; 1904: 61; 1905: 41; 1906: 32; 1907: 29; eller i medeltal
per år 33 remisser. Af löneregleringskommitténs tabell öfver hela
antalet till kammarkollegium inkomna mål och ärenden åren 1901—1902
befinnes åter dessas antal hafva utgjort: 1900: 2,539, 1901: 2,461 och
1902: 2,628, eller i medeltal per år 2,542, hvaraf således de till arkivet
remitterade blott utgjort närmare 1 Vs procent. Och äfven denna lilla
bråkdel gäller då sådana fall, som 1875 års kommitté ansåg kunde
»enklast och mest ändamålsenligt» skötas genom personliga besök i
arkivet, ej genom remisser.
Äfven de personliga hesöJcen och lånen visa inga imponerande
resultat i fråga om kammarkollegiets användning af kammararkivet.
Hvad båda delarne beträffar, är för öfrigt att beakta, att de uppgifter,
som stå till buds, visa i själfva verket högre siffror än de, som här
rätteligen borde tagas i beräkning. Det är nämligen ej ovanligt, att
tjänstemän i kammarkollegium, vid sidan af sina egentliga befattningar,
erhållit särskilda uppdrag — t. ex. i kommittéer o. d. — och det inträffar
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
ej sällan, att de för dylika uppdrag, som alldeles ligga på sidan om
kollegiets verksamhet, vare sig verkställa lån ur kammararkivet eller
där göra personliga besök eller lån, som sålunda ingenting ha att göra
med kollegiets användning af arkivet. Då emellertid den härför nödiga
reduceringen af uppgifterna svårligen låter sig verkställas, får man taga
dem sådana de föreligga, ehuru, såsom nämnts, under betonande af att
de äro för höga.
Hvad då törst angår antalet lan, som af tjänstemän i kammar¬
kollegium verkställts i kammararkivet, sa växlade det under tioårs¬
perioden 1898 1907 mellan lägst 25 och högst 75 per år och utgjorde
sammanlagdt under perioden 439 eller i medeltal 44 per år. Härmed
bör jämföras, att samtidigt under perioden 1900—1907 lånen till kammar¬
kollegium från riksarkivet voro per år lägst 78 och högst 192 samt
under denna åttaårsperiod sammanlagdt 968 eller 121 per år. I detta
hänseende hafva sålunda riksarkivets samlingar visat sig nära tre gånger
så betydelsefulla för kammarkollegiets verksamhet, som kammararkivets;
och om det påståendet vore riktigt, som stundom drifvits, att kammar¬
kollegium måste under sin vård hafva alla de handlingar, hvilka det
kan behöfva .begagna, för sin verksamhet, så skulle konsekvensen blifva
den fullkomligt orimliga, att riksarkivet skulle förläggas under kammar¬
kollegium.
Att åter ett förläggande af kammararkivet under riksarkivet på
intet sätt skulle försvåra för kammarkollegium att fortfarande erhålla
alla för dess verksamhet behöfliga lån, behöfver här ej ens sägas, då
det följer af riksarkivets instruktion och är för öfrigt från riksarkivets
sida uttryckligen betonadt.
Att kammarkollegiets användning af kammararkivet icke är synner¬
ligen omfattande framgår slutligen äfven af de uppgifter, som stå att
erhålla angående personliga besök af kammarkollegiets tjänstemän i
kammararkivet. Här. måste man dock röra sig med något mera sväf¬
vande uppgifter än i fråga om lånen och remisserna på grund af en
rätt egendomlig episod i kollegiets historia.
Den anknyter sig till den ofvan berörda striden 1897 om kammar-
arkivariebefattningen och till de erinringar, som därunder förekommit
— för öfrigt i öfverensstämmelse med hvad redan 1875 års kommitté
antydt — om att kammararkivet alltmer hölle på att blifva ett arkiv
för allmänhetens forskningar i historiska och enskilda syften, men där¬
emot icke i synnerlig grad frekventerades af kollegiets egne tjänste¬
män. Sedan striden, såsom ofvan nämnts, slutats med kollegiets neder¬
lag, och då för första gången ett diarium skulle uppläggas öfver be¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302. 13
sökande i arkivet, så bifölls visserligen af kollegium den nye arkivariens
hemställan härom, men med det tillägg, att,' såsom kollegiets proto¬
kollsutdrag den 14 januari 1898 upplyser, den dåvarande »herr presi¬
denten, efter öfverläggning inom kollegium bestämde, att liggaren öfver
besökande endast skulle afse andra än kungl. kammarkollegii och kungl.
kammarrättens tjänstemän». Det officiella diariet skulle alltså endast
delvis få lämna upplysningar öfver besökande i arkivet, och öfver för¬
hållandet mellan allmänheten och kollegiitjänstemännens användande af
detsamma ingen vägledning därur vara att hämta.
Emellertid biel vid sidan af det officiella diariet redan året därpå
i arkivet öfver besökande från de nyssnämnda verken upplagd en sär¬
skild liggare, som i det stora hela torde vara tillförlitlig, och man
saknar sålunda ej allt materiel för jämförelse. Enligt denna liggare
har under åren 1899—1908 antalet besök af kollegiets tjänstemän upp¬
gått till sammanlagdt inemot 1500 ^ d. v. s. omkring 165 om året,
medan åter enligt det officiella diariet allmänhetens besök under samma
tid varit närmare 10,280, eller i medeltal 1,142 pr år. Att arkivet i
detta hänseende har sin hufvudsakliga betydelse såsom arkiv för den
forskande allmänheten, lider alltså intet tvifvel. Frekvensen åter af
kollegiitjänstemännens besök därstädes, 165 pr år, motsvarar, såsom
synes, blott ungefär ett besök hvarannan dag; och om man då erinrar
sig, att enligt löneregleringskommitténs utredning kammarkollegiet år
1903 hade, utanför arkivet, anställda 20 ordinarie ämbetsmän, 9 amanu¬
enser med fast arfvode samt dessutom åtskilliga extra ordinarie amanu¬
enser, d. v. s. sammanlagdt en personal af åtskilligt öfver 30 personer,
så kommer på hvarje tjänsteman årligen på sin höjd 5 (fem) besök i
arkivet, öfriga 295 dagar af årets cirka 300 söckendagar har han intet
behof af att besöka arkivet. * 2)
9 För att belysa kollegiets användning för sina ämbetsgöromål af arkivet, är siffran
för hög, enär dels, som ofvan nämnts i densamma äfven ingår sådana besök af kollegii-
tjänstemän, som skett i andra ärenden än kollegiets, dels personer, som tjänstgjort i på en
gång kammarkollegium och kammarrätten, här räknats till kammarkollegium. Besöken ha
mestadels företagits af tjänstemän i de lägre graderna.
2) Till jämförelse kan meddelas, att åren 1902—1904 besöken af kammarkollegiets
eller kammararkivets tjänstemän i riksarkivet voro sammanlagdt öfver 550, d. v. s. i medel¬
tal 185 pr år. Det är möjligt, att härvid inverkat någon extra tillströmning, men om¬
kring 100 pr år torde antalet äfven eljes vara.
14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
Att kammararkivets handlingar i långt mindre utsträckning, än
på åtskilliga håll antagits, påkallas för kammarkollegiets ämbetsverk¬
samhet, torde härmed vara till full evidens ådagalagdt. De användas i
själfva verket vid densamma i ganska ringa omfattning, och hvad som
stundom yttrats om motsatsen beror på misstag. Och då i den kungl.
propositionen bland de svårigheter, som yppat sig i fråga om en för¬
ening af kammararkivet med riksarkivet, i första rummet anföres, att
»kammarkollegium ansett sig för sin ämbetsverksamhet behöfva ständig
tillgång till åtminstone vissa delar af kammararkivet», så är detta så¬
ledes en svårighet af i verkligheten ganska ringa räckvidd, och fram¬
för allt ingalunda af den art, att den rimligtvis bör få hindra en eljes
nyttig förening. Själfva tillgången till arkivet vare sig genom lån eller
personliga besök biefve ju för öfrigt lika fri och öppen äfven efter för¬
eningen. Aterstode remissutredningarne, hvilka emellertid redan 1875
års kommitté, såsom nämnts, försäkrat kunna »enklast och ändamåls¬
enligast» skötas genom personliga besök af kollegiets tjänstemän i
arkivet. Med den vana kollegiet bör kunna förutsättas äga vid kame¬
rala utredningar och med den stab af tjänstemän, som det äfven efter
den nu föreslagna regleringen skulle behålla — utanför arkivet 14
ordinarie tjänstemän och 6 amanuenser eller biträden med fasta arfvoden,
summa 20, medan exempelvis hela utrikesdepartementet icke disponerar
öfver mer än 17 fast anställda tjänstemän — borde det helt visst icke
heller nu för kollegiet möta någon svårighet att följa exemplen från
1870-talet och till dessa utredningar förordna fullt lämpliga personer,
hvilkas arbeten därmed till på köpet skulle underlättas genom att de
icke, såsom för närvarande arkivarien, behöfde samtidigt ägna sin tid
äfven åt den tekniska arkivvården.
Äfven 1902 års löneregleringskommitté har tydligen icke varit
främmande för tanken, att en förening af kammararkivet med riks¬
arkivet skulle med fördel kunna låta sig verkställas. Sedan den om¬
nämnt, att det därom väckta förslaget vid tiden för kommitténs arbeten
vore föremål för särskild behandling och att kommittén i följd däraf
ej fann sig äga anledning ingå därpå, fortsätter den nämligen: »Därest
vården om kammararkivet kommer att fortfarande tillhöra kammar¬
kollegium» etc. — ett uttryck, som synbarligen åsyftar att antyda den
motsatta möjligheten såsom minst lika tänkbar. Kommittén har för
öfrigt gjort några belysande uttalanden rörande den systemlöshet, som
hittills rådt i fråga om fördelningen af de under kammarkollegium i
dess helhet hörande handlingarna.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302. 15
Föreningstankens framförande just nu är så mycket lämpligare,
som under den senaste tiden kammarkollegiets forna motstånd mot den¬
samma synes afsevärdt ha minskats. Saken sammanhänger med den
skadegörelse af insekter, som på våren förlidet år konstaterades i arkivet,
och som nödgade till ögonblickliga åtgärder. Därvid utarbetades näm¬
ligen af kammarkollegium, i samråd med riksarkivet, ett förslag till en
slags, kompromissuppgörelse, af hvilken framgår, att kammarkollegium
numera anser att af dess till 8,820 hyllmeter beräknade arkivalier cirka
1,000 meter äro af den art, »att de utan större olägenhet kunna för¬
flyttas utom Stockholm eller fortfarande förvaras i någon mera aflägsen
eller svårtillgänglig lokal i hufvudstad en», och att dessutom cirka 4,730
meter »äro mindre oundgängliga för kollegium än de öfriga» och torde
»utan svårare olägenheter kunna förvaras i annan lokal än de öfriga»
samt »ingå i en med riksarkivet förenad administrativ arkivdepå».
Anspråket på hvad kollegiet skulle behålla har sålunda nedgått till
cirka 3,090 meter, eller omkring 35 procent af arkivet, och de tidigare
fordringarna på, att allt måste behållas, äro definitivt öfvergifna. *)
En närmare granskning af uppgörelseförslaget visar emellertid
äfven det vara förknippadt med en ganska egendomlig innebörd. När
Riksdagen i 1901 års skrifvelse talade om ämbetsverksarkivens samman¬
förande till en gemensam arkivlokal, förutsatte den, att icke dess mindre
de yngre delarne af arkiven, som vore för ämbetsverkens arbete i af-
sevärd mån behöfliga, skulle vid verken behållas. Så har också natur¬
ligtvis skett vid de öfver flyttningar till riksarkivet, som redan nu ägt
rum från olika verk, och så skulle man därför vänta äfven vore meningen
vid kammararkivet. Det visar sig emellertid ingalunda vara förhållandet.
Hvad kammarkollegiet vill behålla, är tvärtom nästan uteslutande hand¬
lingar för perioden 1539—1809, d. v. s. arkivets allra äldsta och äldre
arkivalier, och af det, som skulle öfverflyttas till riksarkivet, skulle där¬
emot den allra största delen, eller cirka 5,100 meter af de 5,730, utgöras
af länsräkenskaper för tiden efter 1809, d. v. s. arkivets allra yngsta
serier, medan blott 630 meter skulle utgöras af arkivalier från äldre tid.
En tämligen fullständig omvändning, åtminstone efter förslagets orda¬
lydelse, af de af Riksdagen uttalade och eljes tillämpade principerna!
J) Siffrorna afse nuvarande hyllängd och skilja sig i följd däraf i vissa fall från
de i uppgörelseförslaget befintliga, som än afse nuvarande längd, än densamma ökad
med 10 procent. De 5,730 meter, som skulle afstås (1,000 4,730), återfinnas därför
i förslaget, ökade med 10 procent, såsom 6,300.
Förenings¬
tankens
aktualitet.
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
Tillika skulle enligt förslaget äfven de af kammarrätten årligen granskade
nyaste länsräkenskaperna allt framgent förenas med riksarkivet, som
sålunda skulle bli det alltjämt växande räkenskapsarkivet för den moderna
kammarförvaltningen, medan det lios kammarkollegium behållna kammar¬
arkivet skulle göras till en afslutad samling för tiden 1539—1809, hvars
serier alltså för hvarje år skulle alltmer aflägsna sig från den aktuella
förvaltningen. Äfven detta sålunda ett förryckande af den allmängiltiga
regeln, att det är de äldre arkivalierna, som framför allt skola ställas
under rationell arkivvård, medan däremot de nyaste serierna kunna, om
så är nödvändigt, någon tid stanna vid de förvaltande verken! Jämväl
i öfrig! vore det naturligtvis en abnormitet, både med hänsyn till stats¬
förvaltning och arkivvård, att vid ett förvaltande verk, där, enligt 1875
års kommitté, tjänstgöringen »icke är ägnad att utbilda de särskilda
egenskaper», som kräfvas för arkivvård, fästläsa ett dyrbart historiskt
arkiv, hvars serier skulle omfatta 1500—1700-talen, men sluta minst
100 år före den nuvarande tiden.
Ett dylikt arrangemang skulle fullständigt strida mot hela den
moderna utveckling, som i senare tider både i vårt land och i utlandet
försiggått på hithörande områden.
Det skulle för öfrigt också ganska illa hänga tillsamman med
den argumentation, som kammarkollegium använde, då det, som ofvan
nämnts, yttrade sig mot 1875 års kommittéförslag om kammararkivets
förening med riksarkivet. Såsom redan erinrats, framhölls nämligen
därvid, att arkivundersökningarna skulle försvåras eller nästan omöjlig¬
göras, om en tredelning af arkivalierna inträdde på det sätt, att
det dåvarande kammararkivet, däribland hufvudmassan af jordeböcker,
flyttades till riksarkivet, medan samtidigt å ena sidan de från kammar¬
rätten kommande kronoräkenskaperna kvarstannade hos kammarrätten,
å andra sidan vissa jordeböcker och handlingar kvarblefvo i kammar¬
kollegiets olika kontor. Nu åter föreslås, att kammararkivet skulle delvis
öfverflyttas, delvis kvarstanna, men att bland de kvarblifvande delarna
skulle befinna sig hufvudmassan af jordeböcker, medan däremot bland
de flyttade just skulle ingå alla från kammarrätten efter 1809 komna
kronoräkenskaper, vidare att alla framdeles därifrån kommande räken¬
skaper likaledes skulle flyttas till riksarkivet, samt slutligen att kontorens
handlingar fortfarande skulle bli orubbade, d. v. s. med andra ord, en
anordning föreslås, som i sak skulle innebära just en likartad tredelning
som den då kritiserade. Denna inkonsekvens i kollegiets argumentationer
är ju icke ägnad att stödja deras värde.
17
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
I detta sammanhang må jämväl framhållas hurusom uppgörelse¬
förslagets tillvaro i sig själf är ägnad att ytterligare understryka vikten
af att kammararkivariebefattningen icke uppföras på den nya lönestaten.
När 1902 års löneregleringskommitté yttrade sig i frågan och, »därest
vården om kammararkivet fortfarande kommer att tillhöra kammar¬
kollegium», berörde organisationen i arkivet, skedde detta under förut¬
sättning, att arkivet skulle i stort sedt behålla sin nuvarande omfattning
eller till och med ökas med från kollegium öfvertagna nya arkivserier,
men sakläget blir naturligtvis ett helt annat, om, enligt uppgörelse¬
förslaget, arkivet skulle inskränkas till cirka 35 procent eller en tredjedel
af sin nuvarande omfattning. Det bör ock erinras att den undersökning,
som ofvan verkställts rörande kammarkollegiets nuvarande, verkliga¬
användning af kammararkivet, utgår från det nuvarande arkivet, och
att således huru låga siffrorna därvid än befunnits vara, säkerligen
ännu mycket lägre siffror skulle yppa sig, därest arkivet minskades till
en tredjedel. Uppgörelseförslaget är alltså ur alla synpunkter ägnadt
att stödja krafvet på, att steget tages fullt ut genom kammararkivets
fullständiga förenande med riksarkivet.
Att eu sådan åtgärd endast skulle vara en naturlig konsekvens af
hvad hittills passerat på området och särskild! af Riksdagens skrifvelse
år 1901, torde genom ofvanstående redogörelse för frågans utveckling
intill nuvarande sakläge vara ådagalagdt. Likaledes torde ohållbarheten
af de skäl, som anförts mot förslaget, vara påvisad genom nu verkställda
kritiska granskning af desamma. Återstår slutligen att här ytterligare
betona vissa af de grunder, som afgörande tala för förslaget.
Bland dessa grunder har inledningsvis redan anförts önskvärdheten
att underlätta de utredningar staten själf kan för sina egna intressen behöfva.
Redan 1875 års kommitté påpekade såsom förut citerats, hvad beträffar
till kammarkollegium hörande undersökningar, att det redan på den
tiden »ofta inträffat, att upplysningar måst inhämtas i riksarkivet».
Ofvan bär genom siffror från de senaste åren styrkts, i hvilken stor
utsträckning detta numera äger rum både genom lån och personliga
besök. Det kan tilläggas, att jämväl remisserna till arkivet visst icke
alltid kunna besvaras endast genom undersökningar i arkivets handlingar,
utan äfven kunna föranleda sådana både i riksarkivet och annorstädes.
Det är emellertid tydligt, att hvarje sådan undersökning — den må verk-
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Samt. 2 Afd, 2 Band. 133 Höft. 3
Afgörande
skäl för
föreningen.
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
ställas för kammarkollegii räkning- eller af andra ämbetsmyndigheter ■*—
i högsta grad underlättas, ju mer undersökningsmaterialet befinner sig på
ett och samma ställe; endast därigenom kunna t. ex. omedelbart jämföras
hvarandra kompletterande akter eller aktserier, och de uppslag, som gifvas
pa ett hall, utan tidsutdräkt fullföljas på ett annat. Nu förvaras, som
bekant, i regel alla handlingar i regeringsärenden i riksarkivet, och i
exempelvis ett kameralt mål finnas sålunda därstädes icke blott statsråds¬
protokoll ^ och regeringsbeslut, utan äfven de handlingar från enskilda
eller i målet hörda myndigheter, hvilka varit föremål för föredragningen
hos Kungl. Maj:t, däribland t. ex. också kammarkollegii skrifvelser i
saken; och det är då själfklart att, för så vidt kammararkivets akter
äfven innehålla någon upplysning i saken, undersökningen skulle väsentligt
underlättas, om äfven detta material funnes på samma håll tillgängligt.
Därtill kommer ock att, såsom redan i 1901 års motion i ämnet betonats,
i en hel del fall viktiga serier äro splittrade mellan riks- och kammar¬
arkiven, stundom såsom blad eller häften i samma bok, och att i dessa
fall sammanhanget ovillkorligen krafvel- ett samtida begagnande af båda.
Aiven från kammararkivet hafva för öfrigt, likasom från statskontoret
och kammarrätten, under den senare tiden betydande depositioner eller
öfverflyttningar till riksarkivet ägt rum. Slutligen bör ock beaktas,
att medan riksarkivet äger ett synnerligen omfattande och förträffligt
handbibliotek i olika grenar af svensk historia och förvaltningsväsen,
är kammararkivet i detta hänseende ganska vanlottadt och kan således
däri ej erbjuda samma hjälpmedel som riksarkivet.
Det bör i detta sammanhang kanske också betonas, att den ad¬
ministrativa eller ekonomiska karaktär, som i följd af nyss berörda för¬
hållanden utmärker flera af riksarkivets både egna samlingar och
depositioner, naturligtvis också inom dess tjänstemannakår fort med sig.
förtrogenhet med handlingar af dylik beskaffenhet. Hvad särskildt
svensk föivaltningshistoria angår, äro som bekant mycket betydande
arbeten på området utgifna af personer, som tillhört detta arkiv. Under
de senaie åren hafva ock därstädes alltid funnits anställde flere personer,
som förut tjänstgjort vare sig i kammarkollegium eller kammararkivet,
och de fortgående ytterst omfattande öfverflyttningarna till riksarkivet
af arkivalier från förvaltande verk med ekonomiska funktioner — bergs¬
kollegium, kommerskollegium, statskontoret, kammarrätten, riksgäld s-
kontoret m. fl. hafva nödvändiggjort ett ytterligare inträngande i
dithörande serier. Äfven vid universiteten har som bekant under senare
tid särskildt intresse yppat sig för studier af Sveriges förvaltningsväsen
och ekonomiska historia, och våra yngre historia sakna sålunda inga¬
19
Motioner i Ändra Kammaren, N:o 302.
lunda vägledning på området. Det lider sålunda intet tvifvel, att riks¬
arkivet både nit äger och framdeles utan svårighet kan erhålla på detta
område fullt kvalificerade krafter. Skulle för (ifrigt därutöfver i något
fall en särskild, mera speciellt kameral utbildning vara önskvärd, skulle
säkerligen utan svårighet äfven det önskemålet kunna tillgodoses.
Af liknande grunder, som de med hänsyn till de officiella ut-
redningarne nyss anförda, påkallas kammararkivets förening med riks¬
arkivet jämväl af hänsyn för dem, som syssla med historisk och ekonomisk
forskning. Det har ofvan anförts hvilken utsträckning dessa forskningar
i kammararkivet tagit under senare tid. Det finnes emellertid helt säkert
ingen af dem, som där sysslat åtminstone med mera ingående forskningar,
som icke, trots allt personligt tillmötesgående, haft anledning att beklaga,
att iclce redan 1875 kammararkivet förenades med riksarkivet, enär i sådant
fall hän säkerligen undsluppit många af de svårigheter, af Indika nu
arbetet hindrats eller försenats, såsom t. ex. ofullständighet i serierna,
bristen på litteratur, saknaden af förteckningar, svårigheter att påträffa
önskade handlingar eller att en andra gång återfinna dem o. s. v. Det
skulle vare lätt att äfven ur tryckta arbeten citera olika bevis härpå.
Här må blott ett exempel anföras, nämligen det yttrande som den 18
mars 1897 fälldes i Riksdagens Andra Kammare af den nitiske och
förtjänte hembygdsforskaren, riksgäldsfullmäktigen Johansson i Noraskog,
hvilken då tagit initiativ till särskilda åtgärder för arkivets ordnande:
»Bland de offentliga arkiv, som finnas i vårt land, är det väl knappast
något, som är till den grad vanlottad! i jämförelse med sin betydelse som just
kammararkivet. Det är vanlottadt icke allenast med hänseende till lokal och ut¬
rymme utan kanske ännu mer med afseende å den tillsyn och vård, som ett så
pass viktigt arkiv som detta borde äga. Jag vill påstå, att med hänsyn till landets
inre historia har man knappast på något ställe — icke ens i riksarkivet —- så
pass rikhaltigt material samladt som just i detta. Då nu det ställer sig på sådant
sätt, att handlingar, som jag t. ex. för 25 år sedan sett därborta, under tiden
försvunnit, så att man icke vet, om de finnas kvar i arkivet eller man alldeles
förlorat dem; då det vidare visat sig, att det är svårt nog för vederbörande tjänste¬
män att kunna gå vare sig forskare eller ämbetsmän tillhanda, är det helt naturligt,
att jag, med hänsyn till det intresse, jag haft för ett och annat af hvad detta
arkiv innehåller, framkommit med en sådan anhållan som jag gjort.»
Liknande erfaren])eter har tyvärr mången forskare på vår inre
historias område fått gorå. Att härutinnan få det bättre ställdt är
emellertid ej blott ett enskildt önskemål. Ty för såvidt det äfven är
af allmännare intresse, att Sveriges inre historia någon gång blir
skrifven, är det också ett allmänt intresse, att de alltid mödosamma
förarbetena härtill icke försvåras, utan i möjligaste mån underlättas.
20
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
Kammararkivets förening med riksarkivet påkallas vidare för
ett förståndigt användande af statens medel. I detta hänseende erinrades
redan i 1901 års motion, att vanvård af offentliga arkiv lätt kan draga
nya kostnader med sig, och att deras räddning och framtida bevarande
säkerligen blir billigare, om de centraliseras, än om de skola hvar på
sitt håll upphjälpas och förses med drägliga lokaler. Det framhölls
ock, hurusom det i regel blir ett slöseri med både tid och kraft att
för utförande af ett visst arbete använda personer som i dylika ting
icke äga fackutbildning och öfning. Riktigheten af dessa uttalanden
ligger för öppen dag. De ha ock, just hvad kammararkivet angår,
mer än en gång bekräftats. Tidigare vanvård har förorsakat stats¬
verket dryga kostnader, och bristande fackutbildning hos vid arkivet
anlitade krafter ha åsamkat andra. Hvad särskildt de personliga kraf¬
terna angår, så kommer dessutom gifvetvis den afsevärda reduceringen
i kammarkollegiets tjänstemannakår, som det nu framlagda löneregle-
ringsförslaget innebär, att föröka de svårigheter, som redan 1875 års
kommitté framhöll såsom eu följd af det faktum, att tjänstgöringen
hos kollegium ej var ägnad att utbilda arkivmannaegenskaper, svårig¬
heten nämligen för kollegium att vid yppad ledighet i arkivet, »inom
ämbetsverket finna lämplig person för platsens återbesättande». Här
gäller emellertid framför allt att skaffa garantier för en ständig, sak¬
kunnig vård, och huru en sådan skall ernås har Riksdagen själf påpekat
i 1901 års skrifvelse, då den uttalat att genom eu blott inspektion
visserligen åtskilliga förbättringar torde kunna vinnas men att »e» verk¬
sam anordning till det bättre» svårligen kunde genomföras utan en
brytning med det rådande systemet att »ämbetsverken själfva hos sig
förvara sina arkiv af äldre handlingar och hafva vården om desamma».
Saknas den ständiga, sakkunniga vården, kan en inspektion visserligen
påpeka, men ej förebygga bristerna.
Hvad slutligen lokalfrågan angår, gäller naturligtvis om den¬
samma, hvad Riksdagen den 9 sistlidne april uttalade såsom allmän
princip, då den på grund af statsrevisorernas berättelse framhöll vikten
att vid byggnader för statsverkets räkning toges under öfvervägande,
huruvida icke genom ett och samma byggnadsföretag flere offentliga
institutioners behof af nya lokaler kunde blifva tillgodosedda. Det är
själf k larf, att de byggnadsbehof, som kunna uppstå med hänsyn till
vården af de centrala ämbetsverkens arkivalier, kunna vinna en vida
billigare lösning genom deras sammanförande under riksarkivets vård i
en gemensam arkivlokal, än om flere särskilda moderna arkivlokaler
skulle på olika håll uppföras eller inredas.
21
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
Kammararkivets förening med riksarkivet nödvändiggöres slutligen
äfven af omsorgen om en ytterst viktig statsegendom. Om kammararkivets
betydelse i sådant hänseende ur rent historisk synpunkt torde här ej
behöfva talas, då denna från alla håll är erkänd, men val kan måhända
böra erinras, att dess akter äfven äro ytterst viktiga dokument för både
statens och enskildes äganderättsförhållanden. På deras omsorgsfulla
bevarande kunna alltså bero ekonomiska värden af synnerlig omfattning.
Nu är det emellertid ett faktum, att kammarkollegium icke mäktat
gifva kammararkivet den vård, det bort hafva och att detta dyrbara
arkiv därför varit i hög grad missvårdadt. Såsom bevis härför kunde
måhända vara tillräckligt att hänvisa till 1897 års statsrevisorers ytt¬
rande och. det uttalande, som med anledning däraf afgafs af stats¬
utskottet vid 1898 års riksdag, däri utskottet talade om »det af reviso¬
rerna anmärkta, vanvardade och oordnade skick, hvari de i kammararkivet
bevarade arkivalierna befinna sig». Då i denna motion emellertid just
med hänsyn till hittillsvarande missförhållanden föreslås eu afvikelse
från en kungl. proposition i ämnet — en afvikelse, som för motionärerna
framstår såsom oundgänglig, om kammararkivet skall för framtiden kunna
erhålla ett bättre öde än hittills — torde ytterligare upplysningar i
saken icke vara ur vägen. Därvid må dock framhållas — likasom det
skedde i 1901 ars motion i ämnet — att dessa upplysningar icke afse
att innebära några anmärkningar mot de personer, på Indika den
bristande vården eller missgreppen berott. Det finnes intet skäl att
betvifla, att de handlat i bästa afsikt och god tro, och om resultaten
blifvit underhaltiga, har detta berott på det obarmhärtiga system, som
lagt arkivarievård på myndigheter eller ämbetsmän, hvilka därtill ägt
hvarken utbildning eller tid.
Det egendomliga med den vanvård, för hvilken kammararkivalierna
varit utsatta, är, att den egentligen härjat värst under de senaste hundra
aren. Tidigare höll man dem i god både ordning och vård — flere
af kammararkivets än i dag mest användbara och använda förteckningar
äro från 1700-talet — och motsatte sig af hänsyn till framtidens dom
deras förstöring eller förskingring, så framt ej både Kungl. Maj:t och
Riksdagen därtill gifvit sitt samtycke. Denna förståndiga grundsats
blef dock efter hand utbytt mot en alldeles motsatt princip, enligt
hvilken respektive arkivarie^ subjektiva omdöme, icke om handlingarnas
allmänna historiska betydelse, utan uteslutande, om de kunde antagas
vara behöfliga för kammarkollegiets remisser, blef normerande för så
väl deras som kollegiets dom, huruvida de borde fortfarande bevaras,
eller såsom »oduglige», »onyttige» eller »onödige», vare sig- förskingras
22
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
till in- eller utländska myndigheter eller konsumeras såsom patron¬
papper, ett öde, till hvithet ifrån denna synpunkt sådana handlingar
ansågos närmast, som nått den högsta åldern. En rent af dominerande
tillämpning erhöll denna grundsats, särskild! i början af 1800-talet, då
från såväl kammararkivet som från kammarkollegiets öfriga samlingar
de allra rikaste bidrag framburos till patrontillverkningens främjande,
hvarvid, arkivarie]! ansåg sig hafva tillräckligt skäl att förklara sådana
arkivalier »umbärliga)', ur hvilka lian ej kunde minnas, att under hans
tjänstetid »kollegiet någon enda gång anbefallt någon undersökning»,
äfven om han måste erkänna, att de en och annan gång blifvit af en¬
skilde forskare använda. Från den tiden kvarstod vid kammararkivets
förvaltning den principen länge förhärskande, att därifrån saklöst kunde
förskingras, hvad arkivarierna icke ansågo behöflig! för besvarande af
kollegiets remisser, och från den tiden bevarades och i vissa af arkivets
lokaler ända till slutet af 1890-talet icke så få buntar med beteckningen
»odugliga handlingar» eller »handlingar utan värde», hvarmed då blott
afsågs, att de ej plägade användas vid kollegiets remisser.
Eu vändning till det bättre syntes ett ögonblick inträda i början
af 1820-talet, då Kungl. Maj:ts uppmärksamhet blef riktad på kammar¬
arkivet i anledning af eu befordringsfråga, vid hvilken om kammar-
arkivarieplatsen täflade flere kameralister, hvilka stöddes af kollegiets
majoritet, samt eu bekant dåtida historiker och arkivman. Sedan
kollegiimajoriteten försäkrat, att en del ogranskade handlingar inom
arkivet, för hvilkas vård arkivmännens insikter ansetts behöfiiga, »icke
borde göra något synnerligt föremål», enär de voro »genom förmult¬
ning till en del skadade och stodo svårligen att iordningbringas», blef
ock en af kameralisterna utnämnd, men Kungl. Maj:t lät samtidigt på
tillstyrkan af en af sina rådgifvare, den för historisk forskning alltid
varmt nitälskande statsministern för utrikes ärendena, grefve Lars von
Engeström, förordna, att den nya arkivarien skulle »sedan arkivets
alla handlingar blifvit granskade och i ordning bragta, däröfver för¬
fatta ett noggrant och fullständigt register», äfvensom att kollegiet
skulle »öfver verkställigheten häraf hålla behörig hand». Man kunde
sålunda haft rätt att under den närmaste tiden vänta ett ifrigt ord¬
nings- och registreringsarbete, som skulle besparat många senare obehag
och kostnader. Däraf blef dock så godt som intet. Innan två år för¬
gått, hade nämligen kollegiet på eget bevåg helt enkelt låtit inställa
den af Kungl. Maj:t påbjudna registreringen. Ordnandet åter lyckades
man också snart afskudda sig och delvis skjuta öfver på den nyss¬
nämnde, vid platstillsättningen kasserade arkivmannen-historikern, hvilken
23
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
därvid snart fick tillfälle konstatera, att bland de handlingar, som
kollegiet nyss förut_ förklarat betydelselösa och ur stånd att ordna och
från hvilka arkivarien å sin sida anhållit att få arkivet »befriadt», be-
ann sig, bland mycket annat af synnerligt värde, exempelvis också
grundstommen till riksarkivets nuvarande ytterst viktiga De la Gardie-
samling.
1 å en likartad värdesättning och behandling af viktiga arkivalier
finnas äfven från eu långt senare tid märkliga exempel från dem som
både kammararkivet under sin vård. Hit hör t. ex. det memorial på
1ö 50-talet, i hvilket den dåvarande arkivarien om en samling räkenska¬
per, som för närvarande torde utgöra eu viktig del i det af konuno-
Oscai II upprättade slottsarkivet, framhöll att, enär de voro »alla af
den ålder, att någon upplysning där af numera ej är att hämta,(!) desammas
bibehållande är utan allt ändamål», samt alltså föreslog, att då de i
»öfver 100 års tid varit förvarade i ej fuktfria hvalf» och alltså ej
vore användbara till patronpapper, hvartill eljes dylika handlingar plägat
afiämnas, »annan anstalt för desammas förstörande måtte komma att
vidtagas». Framställningen blef emellertid icke bifallen.
-Til l samma årtionde hänför sig förmodligen den skildring af till¬
ståndet i kammararkivet, som ledamoten af Riksdagens Första Kammare
filherre Klinkowström, den 13 mars 1897 gaf i kammaren, och i hvilken
han om den del af arkivet, som förvaras i det gamla »tornet» i det
s. k. kungshuset på Riddarholmen bland annat meddelar följande:
»Denna tornbyggnad bär jag till stor del genomgått.
i UCI seuuiugaw,. Där funnos dyrbara
hufjudeocker for kronans räkenskaper under Gustaf II Adolf. Jag fick med iärn-
spett bryta los dem från kasematthvalfven, där de lågo halfruttna. Där funnos
hela bogar af bara lump och förstördt papper, som sedan på pråmar fördes ut och
sanktes i Malaren».
Skildringen bör kompletteras med uppgiften, att detta tornhvalf
först år 1823 togs i besittning af kammararkivet, och då af arkivarien
förklarades »stort, rymligt och torrt» samt »tjänligt att däruti inlägga
bocker». Arkivialievården under 1823—1850-talet låter häraf lätt be¬
döma sig. Från samma debatt, den 13 mars 1897, kan äfven förtjäna
att citeras ett yttrande af en annan forskare i kammararkivet, general
ijjörlin, hvilken där arbetat vid en vida senare tidpunkt:
På
»Handlingarna äro nu kanske något mera tillgängliga än för några år sedan,
den tiden jag forskade där, voro de större delen af året fullständigt otillgäng-
typt *y, få, k™de man icke med någon fördel forska i arkivet förrän i*3juli månad
da det biet sa torrt, att man kunde skilja pappersbladen åt »
24
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
Äfven under 1860- och 1870-talen finnas från kammararkivaliernas
behandling ganska egendomliga episoder att anteckna. Sålunda tog
sig exempelvis principen, att arkivet saklöst kunde göra sig af med,
hvad som ej syntes direkt behöfligt för kollegiets remisser, under denna
tid bland annat uttryck i olika förslag att få till utländska arkiv öfver-
lämna handlingar, rörande den svenska kronans förvaltning af forna
svenska besittningar. Man tillstadde t. ex. en finsk forskare att själ! i
arkivet uppgöra en förteckning på handlingar, som han ansåg lämpligare
böra förvaras i finska arkiv; och när han därpå återvände med en
diplomatisk framställning om deras utlämnande, mötte man honom
själfmant med en ny förteckning på arkivalier, som likaledes utlämnades.
Man inskränkte sig' därvid ej ens till handlingar rörande Finland, utan
medtog äfven sådana rörande Ingermanland, för hvilkas placerande i
ett finskt arkiv inga skäl kunde tala, och man gick till och med därhän
i nitet att befria arkivet från handlingar, att då en af dessa, riksrådet
Erik Flemings jordebok öfver sina gods — en handling alltså af rent
privat natur — befanns innehålla åtskilliga uppgifter jämväl angående
dennes gods och arfsförhållanden i Sverige, så sattes svenska statens
tjänstemän i kammararkivet att för dess räkning afskrifva dessa upp¬
gifter för att originalet i dess helhet skulle kunna sändas ur landet.
Under sådana förhållanden förvånar det icke så mycket, att några år
senare på eget bevåg från arkivet utan vidare till Finland på begäran
helt enkelt »skänktes» en samling markegångstaxor för tiden före 1808,
hvilka det finska statsarkivet på annat sätt ej lyckats förskaffa sig. Att
»tornet» under samma decennier åtminstone vid ett tillfälle uppläts till
autografs andande, är då icke heller så förvånande.
Hufvudsakligen under samma årtionden tillkommo i kammararkivet
ock de s. k. Sandbergska samlingarna, för hvilkas inlösen till arkivet
staten efter hand utbetalat sammanlagd! 13,225 kronor. De bestå, som
bekant dels af moderna anteckningar och afskrifter rörande äldre finansiella
förhållanden — och i sådana fall kan ju eu inlösen hafva varit moti¬
verad — men dels ock af en mängd i arkivet här och hvar hopplockade
originaldokument ända från medeltiden, och i sistnämnda fall har staten
alltså till arkivet inlöst sina egna där förvarade arkivalier. Till ytter¬
mera visso lät kollegiet under åren 1879—1891 för eu kostnad af något
öfver 1,300 kronor slutordna och inbinda dessa ytterst heterogena samlingar,
utan att därvid mer än delvis uttaga ens de dit förlagda original-
handlingarna, hvilka alltså så sent som 1891 genom denna inbindning
blefvo fastlåsta här och hvar midt bland de moderna anteckningarna.
Det är således ej underligt att om den metod, hvarefter dessa samlingar
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302. 25
tillkommit, måst framhållas, att den »tillämpad på originalhandlingar»
står i opposition till hvarje rationell plan för ett offentligt arkivs
ordnande».
Under 1890-talat visade sig emellertid på olika håll hos den
historiskt intresserade allmänheten ett allt starkare intresse för kammar¬
arkivet. Och 1897 framträdde det äfven i Riksdagen i den motion, genom
hvilken herr Johan Johansson i Noraskog tog initiativet till särskilda
åtgärder från statens sida för kammararkivets ordnande. Tanken vann
statsmakternas bifall, och under åren 1897 och 1898 anslogos för ända¬
målet sammanlagdt 21,500 kronor att utgå under åren 1897—1901 —
det största extra anslag, som i Sverige någonsin beviljats för ordnande
af ett arkiv. Kammarkollegium däremot utkämpade just under år 1897
sin ofvanberörda ehuru genom Kungl. Maj:ts beslut fruktlösa strid för
att på den lediga kammararkivariebefattningen sätta den person, som
kollegiet önskade. Man kunde emellertid ha väntat, att, när det nu
blef fråga om att sätta i gång det stora ordningsarbetet i ett så oordnadt
och i följd däraf svårbeliandladt arkiv som kammararkivet, de omsorgs¬
fullaste åtgärder skulle hafva vidtagits för att åt detsamma bereda en
så noggrann planläggning och ett så godt utförande som möjligt. Man
kunde exempelvis hafva väntat, att hänvändelse skulle skett till den
institution, där den största sakkunskapen på arkivväsendets område
förefanns, nämligen riksarkivet, i fråga om uppgörande af arbetsplan
och anskaffande af arbetskrafter. Något sådant ifrågakom dock icke.
I de beräkningar, som lågo till grund för anslagsbeviljandet, hade fram¬
hållits, att arbetet borde kunna utföras under viss tid af ett visst antal
»därtill lämpliga personer.» Den närmare organisationen blef emellertid
sådan, att inga mera erfarne arkivmän därvid kunde reflektera på det¬
samma. Befattningarna anslogos i stället lediga till ansökan och kommo
i följd däraf att sökas af personer, af livilka ingen då hade någon
längre arkivvana, låt vara att bland dem sedermera utbildat sig verkligt
åtagande arkivmän. Kammararkivets egen personal blef däremot, enligt
arkivets memorial den 19 september 1900, så strängt tagen i anspråk
af andra tjänsteåligganden, att den »ytterst sällan kunde ägna någon
tid» åt ordningsarbetet. Att det under sådana förhållanden ej kunde
utföras på beräknad tid, är ej underligt; och vid 1901 års riksdag
blefvo därför ock till dess fortsättande beviljade ytterligare 20,000 kronor.
Någon verklig plan i detta ords egentliga bemärkelse blef emellertid
icke utarbetad, men väl i regel principer följda, hvilka, såsom ofvan
nämnts, af arkivet själf erkänts afvika från det system, som är både
»teoretiskt bättre» och det »i allmänhet använda inom arkiven i Europas
Bill. till Biksd. Prof. 1908. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 133 Höft. 4
26 Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
kulturländer», och som för öfrigt äfven är det för de svenska arkiven
i Kung!. Maj:ts stadga af den 22 maj 1903 fastställda. Att nämnda
principer numera äfven i kammararkivet icke mera lära finna försvarare
och att undantag förekommit, kan ej göra det gjorda ogjordt; den från
början bristfälliga planläggningen har vållat missgrepp under utförandet,
hvilka nu torde omöjliggöra rättelser eller åtminstone göra dem vida
svårare, än om man på ett rationellt sätt kunnat börja från början,
och dessutom är hela anslaget användt. Men att sålunda dessa 41,500
kronor blifvit använda på ett sätt, som af flere arkivmän anses såsom
ett till afsevärd del bortkastadt och i vissa fall till och med skadligt
arbete, och af inga sakkunniga bedömare skulle i sin helhet kunna
godkännas, är ett ytterligare bevis för nödvändigheten att befria kammar¬
kollegium från ansvaret för kammararkivet. Till jämförelse kan anföras,
att andra ämbetsverk, som under de senare åren låtit ordna sina arki-
valier, varit vida lyckligare, och att exempelvis ett kammarkollegium
så närastående verk som statskontoret före sitt motsvarande ordnings-
arbete lät med tillhjälp af sakkunnige på ett synnerligen omsorgsfullt
sätt utarbeta och stadfästa eu plan för arbetet, hvilken skulle kunna
tjäna såsom mönster för hvithet arkivordningsarbete som helst
Till de kammararkivets olägenheter, som kammarkollegium icke
mäktat att lösa, hör också som bekant dess lokalfråga. Det skall vil¬
ligt erkännas, att försök och framställningar ej saknats — låt ^vara att
de i flera fall tillkommit på grund af impulser eller direkta frågor uti¬
från — men resultaten hafva likväl alltjämt blifvit negativa. Och man
kan ej värja sig för tanken, att tillståndet skulle varit annorlunda, om
bakom framställningarna stått eu myndighet, för hvilken arkivvården
vant hufvu din tresset; de skulle i sådant fall säkerligen framburits oftare
och i större samklang med det öfriga arkivväsendets önskemål och
behof. Nu har kammarkollegium kastat sina blickar än hit, än dit,
såsom t. ex. till den gamla Frimurarelogen (d. v. s. Generalstabens
nuvarande byggnad), f. d. Veterinärinstitutets tomt, Strömsborg o. s. v.,
lokaler samtliga belägna längre bort från kollegiet än riksarkivet, men
för att sträcka handen dit, d. v. s. gå den ur både lokal och arkivalisk
synpunkt mest näraliggande vägen, har ingalunda samma intiesse föie-
funnits, ofta snarare motvilja. I hvarje fall är det säkert, att, om kam¬
mararkivet 1875 förenats med riksarkivet eller om det eljest stått under
eu myndighet med arkivvård såsom hufvuduppgift, förvaringslokalerna föi
dess arkivalier icke skulle hafva befunnit sig i det dåliga skick, som nu
fios dem vid skilda tillfällen konstateras, alltifrån friherre Klinckowströms
besök på 1850-talet och intill nu. Ett sådant tillstånd är icke möjligt
27
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
hos någon arkivvårdande myndighet, som verkligen förtjänar det nam¬
net, och torde icke heller ha sitt motstycke i något nutida arkiv under
verkligt sakkunnig styrelse.
Huru dåligt emellertid under denna utvecklingsperiod tillståndet
efter hand blifvit, kan, bland annat, framgå af den beaktansvärda skrif¬
velse med anledning af en inspektion af kammararkivets lokaler, som
riksarkivarien den 14 mars 1907 aflat till chefen för finansdepartemen¬
tet, och ur hvilken några utdrag här må meddelas:
»På de låga och trånga hyllorna äro volymerna placerade liggande icke på
sidan utan på framkanten, ofta med bladens framsida i direkt beröring med hyll-
brädet, hvilket gifvetvis framkallar nötning och, när yttre marginal icke finnes,
skadar skriften; och plats saknas för en systematisk uppställning.
Olägenheter af ännu allvarsammare art hafva emellertid gjort sig gällande.
Golfvet å arkivets nedersta botten består af tämligen glest lagda plankor, mellan
hvilka borggrunden på större eller mindre djup framskymtar. Utanför uti väster
vidtager snart den genom pålningar och utfyllningar bildade Pdddarholmshamnen.
Vid högt vattenstånd lärer vatten tränga in under den nedersta botten och upp-
gifves vid det stora vårflödet för ett par år sedan ha gått nästan upp till plan¬
korna. Följden häraf, liksom af läget i allmänhet, har blifvit, att framför allt den
nedersta bottnen i hög grad besväras af fukt. Vid mitt besök hängde mögel i
tjocka flak på väggarna, böckerna kändes fuktiga eller dåfna, och under islossnings¬
tiden lära väggarna drypa af väta. Några buntar, i senare tid bildade och in¬
slagna, som nyligen lämnats till riksarkivet och som råkat någon tid få ligga på
golfvet i nedersta bottnen, hade fått icke blott omslag, utan äfven en god del af
själfva papperet förstörda af fukt.
En följd af skymningen och fukten torde ha blifvit den rika utveckling af
djurlifvet, som kammararkivets bottnar förete. Röda spindlar och vanliga bok-
malar äro måhända af jämförelsevis oskyldig art, om än deras förekomst icke kan
anses vara arkivmässig. Betänkligare är, att larfverna till en skalbagge börjat
uppträda i massor och med förkärlek vända sig till allt, som är af skinn eller trä,
utan att därföre försmå papper. Alla hyllbräden voro icke lika angripna, men
vissa voro det i så hög grad, att de smulades sönder vid minsta beröring med ett
finger eller en knif. Skinnbanden åter voro, den ena hyllraden efter den andra, genom¬
borrade af insektsgångar, ryggarne hade lossnat, ett fint mjöl silade sig fram vid
beröringen och i åtskilliga fall hade gångarna utsträckts till papperet. Det är icke
fråga om skadegörelse från längre tider tillbaka, i hvarje fall icke ensamt. Band
från 1870-, 1880- till och med från 1890-talet befunnos vara svårt angripna» o. s. v.
Med anledning af denna skadegörelse fia ock alldeles särskilda
åtgärder måst vidtagas. Sålunda liar ett anslag af 6,000 kronor af
Ivungl. Maj:t den 4 juni 1907 beviljats för eu desinfektion af arkiva-
lierna, hvilken ock för närvarande pågår, hvarefter emellertid desamma
tills vidare icke ansetts kunna åter uppläggas i de gamla insektssmittade
lokalerna, utan i stället för närvarande lära uppradas och upptrafvas i
vissa lokaler i det forna riksbankshuset. Med anledning af inspektio¬
28 Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
nen liar riksarkivarien i nyssnämnda skrifvelse för öfrigt ock framhållit,
att äfven med hänsyn till lokalfrågan kammararkivets förening med
riksarkivet vore den bästa lösningen, ett uttalande, som icke af någon
fackman lärer kunna jäfvas.
Äfven i den kungl. propositionen framhålles, såsom ofvan nämnts,
att ett visst sammanhang råder mellan föreningsfrågan och lokalfrågan.
Då emellertid det vill förefalla, som om tanken på detta sammanhang
understundom velat draga med sig den uppfattningen, att förenings¬
frågan äfven skulle vara beroende af lokalfrågan, så att den förra icke
skulle kunna lösas utan den, senare, och en fullständig utredning af
lokalfrågan alltså nödvändigtvis böra föregå föreningsfrågans lösning, så
måste här betonas, att en sådan uppfattning icke håller streck. Det
finnes på grund af kammararkivets från kammarkollegium skilda läge
intet, som hindrar att oberoende af lokalfrågan besluta, att kammar¬
arkivet äfven i dess nuvarande lokaler skall höra under riksarkivet, i
stället för under kammarkollegium. Från kammararkivets sida skulle
detta endast betyda, att dess vårdare framdeles finge söka sina direktiv,
i stället för hos kollegium tvärs öfver en gata, hos riksarkivet tvärs
öfver ett torg; och för riksarkivet betydde det blott, att detta, som redan
har en del af sina handlingar uti en stor depå i hvalf under det kungl.
slottet och — om man så vill — en annan del uti den nya depån
i slottet i Uppsala, finge ytterligare en depå uti kammararkivet, intill
dess dettas lokalfråga vore löst. Tillståndet vore visserligen ej idealiskt,
men för kammararkivaliernas vård ojämförligt mycket bättre, än hvarje
förlängning af det nuvarande.
Det ofvan anförda torde innebära mer är tillräckliga bevis för
nödvändigheten af kammararkivets förening med riksarkivet.
En åtgärd i denna riktning är i själfva verket också intet annat
än den naturliga konsekvensen af Riksdagens föregående åtgöranden i
arkivfrågan, sådana de tagit sig uttryck i dess bekanta skrifvelser om
bättre arkivvård åren 1888 och 1901. Något hållbart skäl för ett längre
uppskof i ärendet lärer ej heller kunna anföras. Tvärtom är den nu¬
varande tidpunkten särskildt lämplig, eftersom kammararkivets desinfi-
cering för närvarande i viss mån satt det ur verksamhet, i det att det
måst stängas för forskare, och dess arkivalier måste inrymmas på skilda
håll; det befinner sig alltså i ett upplösnings- och öfvergångsstadium,
29
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
som lämpligen borde efterträdas af nyorganisationen. Äfven regerings¬
rättens föreslagna införande manar till frågans afgörande snarast möjligt.
Tillräckliga motiv synas sålunda vara framlagda för att Riksdagen
äfven denna gång fortsätter sina välgrundade initiativ i fråga om vårt
lands arkivväsen och alltså dels vid behandlingen af kammarkollegiets
lönereglering fattar sina beslut på sådant sätt, att en blifvande förening
af kammararkivet med riksarkivet i möjligaste mån underlättas, dels
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller om framläggande för Riksdagen
af förslag till en sådan förening.
I det förra hänseendet synes det önskligt, att dels kammararkivarie-
befattningen icke uppföres å den nya lönestaten men väl dess innehaf¬
vare, om så anses lämpligt, å extra stat beredes det lönetillägg han
skulle erhållit, därest äfven hans plats nu reglerades, dels jämväl den
för arkivet afsedda amanuensbefattningen likaledes uppföres å extra stat,
hvaremot vaktmästarebefattningen ej synes behöfva undergå någon
ändring, då densamma under alla förhållanden torde blifva i oförändrad!
skick nödig för arkivet. I det senare hänseendet .åter torde, därest
Kungl. Maj:t tillmötesgår Riksdagens anhållan, genom Kungl. Maj:ts
försorg utredning lättast kunna åvägabringas om de detaljbestämmelser,
Indika vid föreningens genomförande kunna vara nödiga.
På grund häraf hemställes,
att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts
proposition n:o 101 angående reglering af löneförhål¬
landena in. m. vid kammarkollegium icke kan oför¬
ändrad bifallas, måtte besluta
l:o) att å stat uppföra kammararkivariebefatt-
ningen med hittillsvarande lönebelopp, samt därjämte
å extra stat för år 1909 för dess nuvarande innehaf¬
vare bevilja ett lönetillägg, motsvarande skillnaden
mellan hans nuvarande lön och det lönebelopp, som vid
löneregleringen kan varda bestämdt för innehafvare af
motsvarande plats (advokatfiskalsbefattningen) i kam¬
markollegium ;
2:o) att å extra stat för år 1909 till arfvode för
en amanuens vid kammararkivet bevilja 1,800 kronor;
3:o) att nedsätta det af Kungl. Maj: t å ordinarie
stat äskade anslaget till vikariatsersättnings-, renskrif-
nings- och tryckningskostnad, arfvoden åt amanuenser
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 133 Käft. 5
30
Motioner i Andra Kammaren, N:o 302.
och flitpengar vid kammarkollegium med 1,800 kronor,
eller från 23,300 kronor till 21,500 kronor; samt'
4:o) att i skrifvelse till Kungl. Maj: t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riks¬
dagen snarast möjligt framlägga förslag om kammar¬
arkivets förening med riksarkivet.
Stockholm den 23 april 1908.
Julius Centenvall.
K. Beckman,
Linköping.
STOCKHOLM, ISÅAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1908.