Motioner i Andra Kammaren, N:o 299.
1
N:o 299,
Af herr J, Widén, i anledning af Kungl Maj:ts proposition
angående reglering af löneförhållanden m. in. vid kam¬
markollegium.
Ett utmärkande drag hos den svenska centralförvaltningen har
varit och är allt fortfarande våra så kallade centrala ämbetsverk med
deras i viss mån själfständiga ställning och förvaltningsmyndighet i
förhållande till regeringen, en själf ständighet, som tillkommer ej blott
sådana verk, hvilka, såsom styrelserna för post, järnvägar, telegraf med
flere, behöfva en alldeles speciell ledning och därför äfven i andra
länders förvaltningsväsen merendels gifvits en mera fristående ställning
till regeringen, utan äfven sådana, hvilka, såsom statskontoret, kammar¬
kollegium och kammarrätten, till stor del hafva att upptaga ärenden,
som höra till förvaltningen i allmänhet och därför annorstädes meren¬
dels, såvidt angår centralförvaltningen, förlagts till byråer inom eller
sorterande direkt under regeringen.
Denna de centrala ämbetsverkens fristående och själfständiga
ställning, grundlagd redan vid deras första inrättning genom Gustaf II
Adolf och Axel Oxenstjerna samt sedan bibehållen under alla statsskickets
växlingar, har, såsom jag i en uppsats rörande »den svenska central-
förvaltningens organisation i 17:de seklet» (Statsvetenskaplig Tidskrift
1906 i häfte 1 och 2) sökt påvisa, i full enlighet för öfrigt med upp-
hofsmännens afsikter, i väsentlig mån betingat den svenska central-
förvaltningens fasthet och styrka. Försök hafva upprepade gånger
gjorts att ställa denna förvaltning i mera omedelbart beroende af veder-
Bill. till RiJisd. Prof.. 1908. 1 Sami. 2 Afd, 2 Band. 130 Käft. (N;o 299.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N;o 299.
börande departementschefer genom ämbetsverkens inflyttande såsom
byråer under departementen; men dessa försök hafva hittills alltid
strandat. Det är ock utom allt tvifvel, att denna ämbetsverkens fristående
ställning i förening’ med ämbetsmännens däraf betingade sjelfständighet
och opartiskhet i hög grad bidragit till att betrygga såväl eu sakkunnig
och sjelfständig beredning af allmänna ärendena som ett oväldigt och
samvetsgrant handhafvande och verkställande af landets lagar och
regeringens bild, samt därigenom utgjort och utgör ett värn för den
medborgerliga friheten. Detta är företräden hos vår centralförvaltning,
som icke höra offras; och det är i full insikt härom, som vid de nu
igångsatta löneregleringarne det icke blifvit ifrågasatt, att de allmänna
förvaltningsformer, som under loppet af århundraden utvecklat sig i
vårt land och funnits för oss ändamålsenliga, skulle undergå omstöpning.
Men å andra sidan får denna centralförvaltning icke heller, om
den fortfarande skall fylla måttet af en duglig förvaltning, undandraga
sig de reformer, som med bibehållande i hufvudsak af det historiskt
utvecklade förvaltningsskicket kunna och därför äfven höra vidtagas.
Detta är till och med, enligt min mening, ett lifsvillkor för att denna
centralförvaltning må kunna för framtiden i ofvan angifna former
bestå. Och då ämbetsverken själfva, med den hos dem af nödvändighet
inneboende tröghetslagen, icke vidtaga eller vilja vara med om refor¬
mer, måste samhällsmakten tillse, att do varda genomförda. Hvad som
alldeles särskild! därvidlag är af nöden, är, att en större snabbhet
genomföres i ärendenas behandling och. afgörande, likasom äfven en
större koncentration af arbetet och däraf följande större arbetsprodukt.
Den nyare tid, som håller på att draga in äfven hos oss, är än mindre
än den gångna belåten med den ärendenas tågordning, som man hittills
visst icke varit nöjd med, men dock nödtorfteligen funnit sig uti; och
den bör sannerligen ej heller ådagalägga en dylik belåtenhet.
Det synes vara gagneligt att ställa framför sig dessa allmänna
synpunkter äfven då det gäller detaljerna af ett ämbetsverks orga¬
nisation och formerna för dess arbete — ja, framför allt då, emedan det
är i detaljerna reformarbetet skall utföras.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 299. 3
I viss män sammanhängande med de centrala ämbetsverkens själt-
ständiga ställning, ehuru ingalunda nödvändigt betingad af denna, är
den arbetsmetod, som kännetecknas af den kollegiala formen för ären¬
denas behandling. Ursprungligen sammanhörde detta arbetssätt med
den dömande verksamhet, som i stor omfattning tillkommit de centrala
ämbetsverken. »Men man ansåg nog ock i allmänhet, och med skäl, detta
arbetssätt innebära garantier för ärendenas säkra gång och riktiga be¬
handling äfvensom kontroll mot felaktiga och förhastade beslut och åt¬
gärder.»0) Behofvet af skyndsamhet i ärendenas handläggning var ock
vid ämbetsverkens tillkomst mindre än nu. Denna kollegiala form har
emellertid i allmänhet kvarstått ända till på senare tider. Den har till
och med visat sig så kraftig, att den i ett ämbetsverk som statskon¬
toret, där den icke från början införts, dock i allt fall i praktiken gjort
sig gällande och i ett århundrade tillämpats, innan den genom kung],
brefvet den 22 december 1848 — ett förordnande, som man med skäl
kan säga kom post festum — uttryckligen föreskrefs.
Förutom med afseende å de så kallade kommunikationsverken,
där enligt sakens natur den kollegiala formen icke lämpligen låter sig
användas, har man emellertid äfven inom andra verk på senare tid
frångått densamma. Den administrativa domsrätten har under det senast
gångna århundradet blifvit allt mer och mer inskränkt. Därest det nu
ifrågasatta borttagandet af de så kallade kommunikationsmålen från
kammarkollegium varder en verklighet, är det egentligen endast kammar¬
rätten, som i någon mera afsevärd omfattning utöfvar en dömande
funktion. Den kollegiala formen borttogs alltså redan vid löneregle¬
ringen 1876 för statskontoret; och vid regleringen 1891 skedde det¬
samma äfven för kommerskollegium. Då förfarandet med afseende på
kommerskollegium är synnerligen typiskt för det sätt, hvarpå reformer
i ämbetsverken komma till genomförande, må här anföras några data
därom. Som bekant, stod under 1870- och 80-talen frågan om kommers¬
kollegiets indragning på dagordningen. I det kommittébetänkande rörande
detta ämne, som afgafs den 12 mars 1884, föreslogs, bland annat, kolle¬
giets utbytande mot ett styrelseveivk med en chef, som i alla frågor
utom vissa särskildt angifna skulle äga beslutanderätt. Härom yttrade
kollegium i sitt den 27 mars 1884 afgifna utlåtande, bland annat, att
eu sådan förvaltningsskicklighet och kännedom om ärendena, som eu
dylik anordning skulle kräfva hos eu person, svårligen torde kunna,
påräknas; »och», fortsattes det, »då kommitterade såsom hufvudsakligt
*) Se ofvan eif. uppsats,
4
Motioner i Andra Kammaren, N;o 299.
skal till den föreslagna ombildningen af kollegium till en styrelse fram¬
hållit olämpligheten af kollegial behandling af eu mängd hos kollegium
förekommande mål, men på samma gång erkänt, att många andra ären¬
den, som där handläggas, fortfarande böra kollegialt behandlas, kan
kollegium icke underlåta att anmärka, det ämbetsverket likaväl kunde
såsom kollegium framgent kvarstå, om blott vissa ändringar i dess in¬
struktion särskildt just med hänsyn till behandling af ärenden af först
omförmälta art vidtoges, som att det enkom för handläggning af dessa
i allmänhet mindre viktiga mål behöfde till en styrelse ombildas».
Kollegium framhåller vidare, att det redan vidtagit en del förenklingar
i behandlingssättet och att flera dylika kunde vidtagas, »så att den
afsedda vinsten i tid genom det monokratiska behandlingssättet för¬
visso blefve för göromålens gång högst ringa, om ens någon». Hvem
känner ej här igen den tankegång, som uttalar sig å sid. 39 i propo¬
sitionen om kammarkollegium; det är, så att säga, ämbetsverkens gemen¬
samma tankegång. Emellertid genomfördes den föreslagna omorgani¬
sationen, hvarigenom kommerskollegium blef ett i detta hänseende, så
att säga, blandadt verk, ungefär på samma sätt som löneregleringskom-
mittén föreslagit angående kammarkollegium, dock med styrelseformen
som regel. Uti instruktionen af den 30 oktober 1891 har detta kommit
till uttryck. Det är så långt ifrån att styrelseformen under den tid
den sedermera varit i tillämpning i kommerskollegium funnits medföra
olägenheter, att det tvärtom nu, då eu omarbetning af kollegiets in¬
struktion är i fråga, af ämbetsverket föreslås att utsträcka den. Härom
yttrar till kollega protokoll för den 13 november 1906 generaldirek¬
tören, att bland förenklingar i syfte att bidraga till att påskynda ären¬
denas afgörande och, såvidt möjligt, lätta arbetsbördan för kollega leda¬
möter han ville »främst påpeka angelägenheten af att minska antalet
af de ärenden, som skola afgöras af kollega chef och ledamöter gemen¬
samt». Och i det förslag till förnyad instruktion, som för närvarande
är föremål för Kungl. Maj:ts pröfning, hafva förändringar föreslagits i
det af generaldirektören sålunda antydda syfte.
Det synes, som förhållandet med kommerskollegium borde vara
särdeles belysande äfven med afseende på kammarkollegium, helst det
är just en sådan blandad styrelse- och kollegial form, som lönereglerings-
kommittén afsett äfven för kammarkollegium, med den förra som det
regelmässiga. Att det sista har eu mycket stor betydelse visar just
erfarenheten från kommerskollegium, och det ligger för Girigt i sakens
natur, att det bekvämare arbetssättet, blott det får tillfälle därtill, skall
allt mer och mer arbeta sig fram. Såväl kammarkollegii majoritet som
Motioner i Andra Kammaren, N:o 299. 5
äfven den reservant, som i öfrigt i denna del ställt sig på kommitténs
sida, hafva gjort gällande, att den för ämbetsverkens chef föreslagna
rätten att till afgörande i plenum hänskjuta mål, angående Indika han
funne sådant skäligt, skulle göra hvad kommittén afsett som undantag
lika mycket eller mera till regel. En dylik utveckling skulle emellertid
alltför mycket strida mot voderbörandes eget intresse, åtminstone såvidt
tjänstemännens antal i verket afpassas efter det verkliga behofvet, och
för öfrigt mot utvecklingens egen lag. En vaken chef skulle snart nog
komma underfund med den vinst i tid och arbetsprodukt, som genom
undvikande af den kollegiala formen kunde vinnas; och det är att antaga,
att ledamöterna själfva äfvenledes snart nog komme att göra samma
erfarenhet.
Beträffande nödvändigheten i öfrigt att bibehålla den kollegiala
formen såsom regel för ärendenas behandling i kammarkollegium vill
jag i hufvudsak inskränka mig till att åberopa uttalandena af löne-
regleringskommittén, af verkets representant i denna kommitté, kammar¬
rådet Nehrman, jämväl reservant mot kollega yttrande i detta stycke,
samt hvad jag vid remissen af den kungl. propositionen framhöll. Det
må blott ytterligare erinras, hurusom eu blick på ärendenas antal och
beskaffenhet, sådana de framgå af den i kommitténs betänkande (sid.
52—57) meddelade uppgift, bör gifva vid handen, att den ojämförligt
största delen af dessa är af beskaffenhet att icke tarfva någon kollegial
handläggning. En granskning af verkets diarier och registratur — en
sådan lät kommittén för åtskilliga år verkställa — leder till samma
resultat. .lag har redan i mitt remissanförande erinrat om de så kallade
jordeboksärendena, af Indika flertalet är af den beskaffenhet och betydelse,
att det är slöseri med tid att behandla dem kollegialt. Det synes också
egendomligt, att, under det frågor rörande de statens fasta egendomar,
som stå under domänstyrelsens förvaltning, Indika frågor torde i vikt
och betydelse för såväl enskilda personer som det allmänna mäta sig
med om ej öfverträffa dem, som behandlas af kammarkollegium, icke
kräfva kollegial behandling, detta skulle vara fallet med de sistnämnda.
Huru den omständigheten, att kollega befattning med dylika frågor i
regel är mera inskränkt — i många fall alltså är allenast utredande —
kunde föranleda till en dylik olikhet, är svårt att förstå. För öfrigt
lärer den egentliga utredningen väl icke kunna ske kollegialt, utan måste
ligga på föredraganden. Man kan ej värja sig från den tanken, att om
de ärenden angående statens fasta egendomar, som nu handläggas af
domänstyrelsen, men förr handlades af kammarkollegium och då natnr-
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. ' 130 Höft. 2
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 299.
ligen kollegialt, ännu vore kvar där, så skulle de anföras som exempel
på ärenden, som fordrade kollegial behandling och nödvändiggöra den¬
sammas bibehållande i kollegium.
Det är uppenbart, att en reform af sådan beskaffenhet som den
nu ifrågavarande måste, om den skall gå fram, tagas om hand af
regeringsmakten. Själfva formen för ärendenas handläggning inom ett
ämbetsverk är ju regeringens sak att fastställa. Beträffande antalet och
aflöningen af de tjänstemän, som erfordras, är det däremot Riksdagens
sak att bestämma. Jag döljer emellertid ingalunda för mig, att det
måste möta betänkligheter att mot ämbetsverkets och vederbörande
statsråds mening till exempel fastställa antalet ledamöter mindre, än
dessa anse behöflig!. Det är ju endast praktiken, som i detta stycke
kan afgifva ett fullt tillförlitligt bevis. Såsom jag i remissanförandet
framhållit, är det dock för mig intet tvifvel, att hvad lönereglerings-
kommittén föreslagit i detta afseende är fullt tillräckligt, och att verkets
anordnande med tre byråer, i likhet med statskontoret, skulle visa sig
synnerligen ändamålsenligt.
I alla händelser har jag velat till Riksdagens bepröfvande och
behjärtande framhålla tidsenligheten och genomförbarheten af den reform,
som löneregleringskommittén velat la till stånd inom det nu ifråga¬
varande ämbetsverket. Och tillåter jag mig därför vördsamt hemställa,
att Riksdagen, vid godkännande af ny stat för
kammarkollegium, måtte, med afseende på chefen och
ledamöterna i kollegium, i görligaste måtto taga hänsyn
till de synpunkter och förslag, som i lönereglerings-
kommitténs till Riksdagen öfverlämnade betänkande
innehållas och här ofvan jämväl framhållits, samt i
öfverensstämmelse därmed besluta.
Stockholm den 23 april 1908.
Johan Widén.
STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG. 1908.