Motioner i Andra Kammaren, N:o 298.
1
N:o 298.
Af herr Jk Berg i Stockholm, i anledning af Kungl. Maj:ts propo¬
sition angående statsunderstöd till kommunala och enskilda
läroanstalter.
I Kungl. Maj:ts nyligen till Riksdagen aflämnade proposition n:r 163
angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter upp¬
tages till lösning en skolorganisatorisk fråga, som länge hållits sväfvande
men nu borde vara mogen för afgörande. Den riktning, i hvilken den¬
samma af Kungl. Maj:t sökes löst, är ock i hufvudsak uppenbarligen den
riktiga.
I det anförande till statsrådsprotokollet, hvarmed propositionen moti¬
veras, påpekar statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet (sid. 129),
att i vårt land utgifterna för den af staten bekostade högre undervis¬
ningen äro jämförelsevis dryga, detta naturligtvis väsentligen på grund
däraf, att antalet statsläroverk hos oss är i förhållande till landets folkmängd
särdeles stort.
Icke desto mindre framställes oaflåtligen det krafvel att samma
förmån, som läroverksstäderna åtnjuta, i det staten tillhandahåller deras
barn undervisning af högre och dyrbarare art än folkskolans, måtte be¬
redas äfven alla andra mera betydande orter, helst genom upprättande af
fullständiga läroverk, realskolor eller statssamskolor, men, i fall detta ej
kan utverkas, åtminstone genom beviljande af statsunderstöd åt därstädes
befintliga enskilda eller kommunala »samskolor».
Under de senare årtiondenas ekonomiska uppsving — yttras härom i propositionens
motivering (s. 123) — hafva i samband med landets fortgående industrialisering och
kommunikationsväsendets utveckling uppstått en del stadsliknande samhälligheter, hvilka
i afseende å såväl invånarantal som kommersiell och industriell betydelse för den
kringliggande orten öfverträffa ej så få städer, där allmänt läroverk af ålder varit
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 129 Höft. (N:o 298). 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 298.
inrättadt. Sålunda funnos år 1906, förstadssaluhallen oräknade, omkring 30 köpingar
och municipalsamkällen, som räknade mera än 2,000 invånare, af dessa 5 med ett in¬
vånarantal af 3,000—4,000 och 8 med 4,000 eller därutöfver. Härvid har jag icke
tagit med i räkningen de folkrika samhällen, som fortfarande tillhöra den lands¬
kommun, där de äro belägna.
Det säger sig själft, att å flera af dessa orter behofvet af en skolbildning, som
går utöfver omfånget för folkskolans verksamhet, skall göra sig gällande.
Om det nu måste erkännas, att det bildningsbehof, som sålunda före¬
ligger, och om hvars utomordentligt snabba och starka tillväxt ingen kan
vara i tvekan, krafvel* tillgodoseende från statens sida, erbjuda sig härför
två olika vägar.
Antingen kan man, i enlighet med gammal slentrian och utan tanke
på framtidskonsekvenserna, sträfva att få ifrågavarande behof tillgodosedt
på det sättet, att »samskolor» alltfort inrättas enligt hittills gängse typ,
d. v. s. med parallellklasser till folkskolan och med ett bildningsmål, som
endast i afseende å främmande språk afgjordt öfverskjuter dennas. Men
man kan då ock, såsom ofta blifvit framhållet, bland annat i en vid 1903
års riksdag af undertecknad och hr E. Hammarlund i ämnet väckt motion,
vara förvissad, att utvecklingen icke skall afstanna, förr än man hunnit
därhän, att hela vårt land blifvit öfverspunnet med ett nät af dylika sam¬
skolor, lika dyrbart som vårt nuvarande folkskolesystem, men i olikhet
med detta afsedt icke för alla samhällsklasser utan endast för de mera
bemedlade.
Å andra sidan kan man, ryggande tillbaka för en skolorganisation,
som vore så absolut oförenlig med det demokratiska samhällsskick, vi
dock nu gå till mötes, tänka sig det omnämnda bildningsbehofvet till¬
godosedt icke genom parallellanstalter till folkskolan utan genom öfver-
byggnader på denna.
Det är på den senare af dessa båda vägar, som föreliggande proposi¬
tion om upprättande af kommunala »mellanskolor» slagit in, och det är
härigenom, som den med säkerhet kommer att erhålla en afgörande be¬
tydelse för vår följande skolhistoriska utveckling.
»Den bärande idén i förslaget», yttrar departementschefen i sitt an¬
förande till statsrådsprotokollet (s. 129), »är den, att de ifrågavarande
samhällenas ekonomiska resurser icke skulle splittras på två parallellt med
hvarandra löpande skolformer, utan samlas på en enda läroanstalt. Bättre
än en klent utrustad samskola, delvis jämnlöpande med en klent utrustad
folkskola, är enligt min mening en väl utrustad mellanskola, byggd på
en god folkskola.»
Genom den sålunda gifna motiveringen för de kommunala mellan-
skolorna har grundsatsen »folkskolan som bottenskola» blifvit oåter¬
3
Motioner%i Andra Kammaren, N:o 298.
kalleligen erkänd såsom grundval för vårt skolväsendes fortsatta utbild¬
ning. Visserligen undantages från tillämpningen af denna grundsats det
allmänna läroverket, hvars organisation för närvarande skulle lämnas
däraf alldeles oberörd. Häremot synes emellertid intet vara att invända.
Man kan mycket väl hysa den öfvertygelsen, att i en framtid de sociala
fördomarna skola hafva så försvagats, att de rent pedagogiska synpunkterna
kunna få vid det offentliga undervisningsväsendets ordnande blifva be¬
stämmande, och man kan tro, att den fullständiga tillämpningen af grun-
satsen »folkskolan som bottenskola» då skall komma af sig själf såsom
en utvecklingens mogna frukt. Men just därför kan man godt gifva sig
till tåls, äfven om det nya endast långsamt arbetar sig fram. Den
dualism, som skulle ligga däruti, att vissa till realskoleexamen ledande
undervisningsanstalter vore byggda på tre folkskoleklasser (»realskolorna»),
andra åter på sex (»mellanskolorna»), äger sin fulla motsvarighet på
många andra samhällslifvets områden, där det ju är en vanlig företeelse,
att äldre former stå kvar vid sidan af yngre, tills erfarenheten hunnit
visa, att de senare utan olägenhet kunna ersätta de förra. Tills den tiden
är inne, böra läroverket och folkskoleväsendet stå vid sidan af hvarandra
utan att inkräkta på hvarandras fria utveckling af sina krafter och re¬
surser. Läroverket bör icke beröfvas de nederklasser, hvilka nu anses
nödvändiga såsom dess underlag, och hvilkas borttagande i alla händelser
skulle medföra omfattande rubbningar i deras komplicerade och ännu
knappt fullt genomförda läroplan. Men ännu mindre bör det naturligtvis
kunna ifrågakomma, att den lofvande utveckling uppåt, som folkskole¬
väsendet, trots de' svåraste hinder, småningom lyckats vinna genom sina
öfverbyggnader: »högre folkskolan» och »folkskolans högre afdelning»,
skulle på grund af främmande hänsyn hämmas och stäckas, utan bör af
mångahanda skäl denna utveckling tvärtom i alldeles särskild grad blifva
föremål för statens varma och kraftiga omvårdnad.
Med denna uppfattning säger det sig själft, att man med glädje hälsar
ett regeringsförslag, hvars klart angifna syfte är att bereda vidsträcktare
erkännande och rikligare understöd just åt folkskolans öfverbyggnader,
samt att man med synnerligt intresse tager kännedom om de åtgärder,
som i detta hänseende af regeringen påyrkas.
Det första spörsmål, som man härvid ställer sig, är detta: huru för¬
håller sig den form af folkskolans öfverbyggnader, som i propositionen
ifrågasattes, till de nu bestående?
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 298.
Eu närmare pröfning af detta spörsmål ådagalägger, att förslaget i
sitt utförande icke håller allt hvad den förträffliga motiveringen lofvar.
Det åsyftar — såsom departementschefen i sitt anförande till statsråds¬
protokollet (s. 130) yttrar — »intet annat än en för ifrågavarande orters
behof lämpligare afpassad form för statens understödjande af högre folk¬
skolor. Eller med andra ord, den af mig tilltänkta anordningen är att
anse som det slutmål, i riktning mot hvilket den högre folkskolan å vissa
orter sträfvar att utveckla sig». I öfverensstämmelse härmed finner han
förslagets styrka ligga däruti, att de högre folkskolornas historia (liksom
äfven de statsunderstödda samskolornas) skulle peka hän mot den »kom¬
munala mellanskolan», hvilken följaktligen vore att anse »som en orga¬
nisk utveckling ur de förhandenvarande förhållandena».
Enligt hvad fortsättningen visar, skall detta yttrande emellertid icke
innebära, att högre folkskolan borde enligt departementschefens mening
komma att »duka under i konkurrensen med den kommunala mellan¬
skolan», eller att den förra borde helt och hållet uppgå i den senare
såsom i en högre och fullkomligare utvecklingsform. »Då den högre
folkskolan är en för vissa orter väl afpassad och flerstädes mycket om¬
huldad skolform, torde», heter det tvärtom, »denna farhåga vara ogrundad,
så mycket mera som de villkor, under hvilka de kommunala mellan-
skolorna skulle understödjas af staten, torde lägga hinder i vägen för en
talrikare öfvergång från den ena skolformen till den andra.»
Jag måste tyvärr i detta afseende vara af en motsatt uppfattning.
Visserligen förhåller det sig så, att den högre folkskolan är en för
vissa orter ganska väl afpassad och flerstädes äfven mycket omhuldad
skolform. Men detta lärer ingalunda kunna rädda hennes fortvaro, i fall
den befolkning, som underhåller henne, får klart för sig, att den genom
att förvandla högre folkskolan till en »kommunal mellanskola» skulle
dels säkrare vinna den förmån för sina barn, hvilka så många lifligt
eftertrakta, nämligen tillträde till realskoleexamen, dels för sin skola
erhålla vida rikligare årligt statsbidrag, nämligen intill 4,800 kronor i
stället för som nu intill 2,400 kronor. Skulle föreliggande proposition
om kommunala mellanskolor vinna bifall, utan att de högre folkskolorna
samtidigt komme i åtnjutande af ett lika kraftigt understöd från statens
sida, så lider det intet tvifvel, att de senare skulle inom kort fullständigt
duka under i den ytterst ojämna täflan, som de då finge att utstå.
Redan under hittillsvarande förhållanden har, såsom departements¬
chefen (å ss. 123 och 124) alldeles riktigt påpekat, mångenstädes före-
funnits eu bestämd obenägenhet mot en skolform, hvilken af staten blifvit
utrustad med så få förmåner, som fallet hittills varit med högre folk¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 298.
5
skolan. Det är alldeles obestridligt, att om en fader gör uppoffringar
för att hans son skall erhålla ett högre mått af bildning, så gör han
detta icke enbart af rent bildningsintresse, utan framför allt med tanke
på den större utsikt till framtida bärgning, som sonen genom sina fort¬
satta studier kan vinna. Hvad de ifrågavarande orternas ledande män
främst eftersträfva är därför helt visst en skola, som kan föra sina lär¬
jungar fram till realskoleexamen, detta icke blott därför, att nämnda
examen medför behörighet till inträde i en mängd fackskolor och anställ¬
ning i åtskilliga statstjänster, utan framför allt på grund däraf, att real¬
skoleexamen genom denna officiella värdering erhållit en viss kurs i den
allmänna uppfattningen och därför betraktas som en viktig merit äfven
vid ansökan om enskild tjänst. För min del instämmer jag till fullo i
departementschefens åsikt, att denna tankegång hos de olika orternas be¬
folkning, hvad man än därom må tycka, icke dess mindre är ett faktum,
som man vid lagstiftningen måste taga hänsyn till.
Häraf följer, att om man anser högre folkskolan hafva en uppgift
att fylla, som icke helt kan öfvertagas af den »kommunala mellanskolan»
i dess nu tilltänkta skick, så måste man för den förra öppna samma
möjligheter att erhålla statsbidrag och att föra sina lärjungar till real¬
skoleexamen, som man yrkar för den senare. Gör man detta, kommer
i samma stund den obenägenhet mot högre folkskolan, som i departe¬
mentschefens anförande omnämnts, att förlora sin enda berättigade sakliga
grund. Gör man det åter icke, är utan tvifvel genom propositionen högre
folkskolans dödsdom skrifven. De nuvarande högre folkskolorna komma
då att med allra första ombildas till »kommunala mellanskolor», och om
nya högre folkskolor framgent upprättas, torde de få betydelse endast
såsom ett slags medel att kringgå den i propositionen föreslagna bestäm¬
melsen, att en skola ej skulle kunna i egenskap af »kommunal mel lan¬
skola» erhålla statsunderstöd, innan den under tre år haft minst tre
klasser och i dessa sammanlagdt minst 18 lärjungar. På grund af denna
bestämmelse skulle det för en kommun, hvars ledande män önskade en
läroanstalt med 4,800 kronors statsunderstöd och rätt till anställande af
realskoleexamen, befinnas vara ekonomiskt fördelaktigt att först proviso¬
riskt upprätta en »högre folkskola» med 2,400 kronors statsbidrag och
att därpå, sedan ett dylikt bidrag under de tre föreskrifna vänteåren åt¬
njutits, förvandla densamma till »kommunal mellanskola». Blefve det
till högre folkskolan utgående högsta statsbidraget ökadt från 2,400 kronor
till 3,600 kronor, komme antydda omväg till erhållande af en kommu¬
nal mellanskola med därtill hörande förmåner och rättigheter måhända
att för vederbörande inom kommunerna synas ännu mera lockande. Läm¬
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 298.
nar staten de högre folkskolorna i en sämre ställning än mellanskolorna,
hjälper det sålunda icke, huru omhuldade af sin orts befolkning och huru
väl afpassade för dess behof de förra än må vara; deras undergång är i
alla händelser gifven. Detta antagande är mer än en farhåga, det är en
visshet.
Fråga blir då, om en dylik utgång vore så synnerligen att beklaga.
Vid besvarandet af detta spörsmål gäller det naturligtvis att väl skilja
mellan namn och sate. Benämningen »högre folkskola» äger ålderns före¬
träde och är i sig själf lika lämplig som benämningen »kommunal mel-
lanskola». Mot densamma talar egentligen endast, att ordet »folk» har
en dubbel betydelse: dels af. folket i dess helhet utan hänsyn till stånd och
klass, dels af folkets lägre sociala lager, dess s. k. underklass. Sistnämnda
betydelse, som ännu är den i dagligt tal öfvervägande, har inom vidsträckta
och inflytelserika kretsar framkallat en mer eller mindre medveten
obenägenhet mot hvarje skolform, i hvars namn ordet »folk» ingår såsom
led, och med hänsyn till detta psykologiska faktum hafva tid efter annan
förslag framställts om utbytande af benämningarna »folkskola» och »högre
folkskola» mot andra: »kommunalskola», »mellanskola», »realskola» o. s. v.
Huruvida en läroanstalt heter så eller så, kan dock ej tillmätas nå¬
gon afgörande vikt. Om sålunda den föreliggande propositionens inverkan
på högre folkskolan bestode däruti, att denna skola förlorade sitt gamla
namn men, med bibehållande af sin väsentliga karaktär, komme att un¬
der en ny och kanske för mången mera tilltalande benämning lefva upp
i förbättrad gestalt, skulle ingen hafva anledning att beklaga dess öde.
Hvad som måste undersökas är endast, huruvida den föreslagna skolarten
med det nya namnet verkligen i sak skulle kunna ersätta högre folksko¬
lan och gifva hvad denna förmår samt kanske något däröfver.
I flera afseenden skulle nog så blifva förhållandet. Den i proposi¬
tionen förordade kommunala mellanskolan öfverensstämmer i väsentliga
stycken med den kommunala mellanskola, hvarom förslag första gången
framlades vid 1892 års riksdag genom en motion (n:o 96), väckt af un¬
dertecknad jämte hr E. Hammarlund, och som uteslutande åsyftade att
blifva en organisk utveckling af högre folkskolan i enlighet med en nyare
tids fordringar. Motionen, som med något utförligare motivering ånyo
framlades vid 1893 års riksdag (motion n:o 111), vann då statsutskottets
samt Andra Kammarens godkännande. Den afsåg upprättande af ett nytt
slags undervisningsanstalter, utgörande praktiska öfverbyggnader på folk¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 298. 7
skolan (»realskolor», »mellanskolor», »borgareskolor»), anordnade enligt
följande grunder:
1. Dessa ykolors syfte bör vara att tillgodose de lärjungars bildningsbebof, hvil¬
ka vid 15—16 års ålder skola utgå i det praktiska lifvet.
2. De höra vara tillgängliga för såväl gossar som flickor samt förses med såväl
manliga som kvinnliga lärarekrafter.
3. För de lärjungar, hvilka fullständigt inhämtat skolans kurs, bör anordnas en
särskild afgångspröfning, hvars genomgående medför vissa rättigheter.
4. Fordringarna för inträde i första årsklassen böra vara: fyllda 12 år samt
kännedom af det kunskapsmått, som en väl ordnad folkskola (enligt normalplanen litt.
A) kan bibringa.
5. Undervisningen bör vara afgiftsfri.
6. Folkskollärare eller folkskollärarinna, som, på sätt Kungl. Maj:t genom sär¬
skilda bestämmelser kan finna lämpligt föreskrifva, styrkt sig äga de för undervisning
vid skolan erforderliga kunskaper och färdigheter, må vid densamma kunna vinna an¬
ställning.
7. Kostnaderna för dylik skola böra bestridas dels af staten, dels af kommunen,
detta enligt väsentligen samma grunder, som nu gälla för folkskolan och som af 1882
års läroverkskommitté föreslogos beträffande de då ifrågasatta »kommunalskolorna».
8. Läroverk af detta slag må kunna upprättas på alla sådana orter, där behofvet
af en dylik bildningsanstalt gör sig så kännbart, att vederbörande kommun vill åtaga
sig de på dess del belöpande utgifterna.
Statsutskottet hemställde, att den genomförslaget väckta frågan måtte un¬
derkastas en utredning, hvilken borde utgå från de i motionen angifna
grunderna, dock att i dessa borde inryckas, att i de föreslagna skolorna
skulle meddelas undervisning i ett främmande lefvande språk, hvarjämte
utskottet ansåg, att det äfven, på sätt i motionens motivering blifvit an-
tydt, kunde ifrågasättas, huruvida icke barn från annat distrikt än det,
där kommunal mellanskola vore belägen, borde äga tillträde till densamma
mot erläggande af någon mindre afgift. Statsutskottets utlåtande vann
Andra Kammarens bifall.
Sammanställer man med ifrågavarande förslag till upprättande af
kommunala mellanskolor det nu af Kungl. Maj.-t i samma syfte framlagda,
träder det genast i dagen, att lwfvudkaraktären i stort sedt är densamma.
Enligt det nya förslaget liksom enligt det gamla skulle den kommu¬
nala mellanskolan blifva en öfverbyggnad på den egentliga folkskolan
samt i afseende å inträdesfordringarna förutsätta det kunskapsmått, som
inhämtas i högsta årskursen af folkskola, anordnad enligt gällande nor¬
malplans typ litt. A. Till yttermera visso yrkas i den kungl. propositio¬
nen, att bland villkoren för beviljande af statsunderstöd åt kommunal mel¬
lanskola måtte intagas, att på ort, där sådan skola är upprättad, skall
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 298.
finnas folkskola på dylikt sätt anordnad — en bestämmelse, som innebär
en mycket värdefull förbättring.
Äfven med afseende å målet för den kommunala mellanskolans un¬
dervisning råder i väsentliga stycken öfverensstämmelse mellan det gamla
förslaget ”och det nya. Enligt det förra skulle skolans syfte vara att till¬
godose de lärjungars bildningsbebof, hvilka vid 15—16 års ålder utgå i
det praktiska lifvet, och såsom garanti för att detta syfte vunnes, borde
för de lärjungar, hvilka fullständigt inhämtat skolans kurs, anordnas en
särskild afgångsexamen (en »allmänt medborgerlig bildningspröfning»),
hvars genomgående medförde vissa rättigheter. Förslaget om inrättande
af en dylik pröfning gjordes under de följande åren till föremal för lifligt
meningsbyte, upptogs i modifierad form i den senaste stora läroverkskom¬
mitténs betänkande samt i Kungl. Maj:ts läroverksproposition år 1904 och
blef slutligen förverkligadt i den s. k. realskoleexamen;
Tvärtemot hvad ursprungligen varit afsedt kom denna examen att in¬
nefatta icke ett obligatoriskt främmande språk utan två sådana samt blef
förlagd icke till åldersstadiet 15—16 år utan till ett stadium, som är mer
än e”t år högre. I sitt anförande till statsrådsprotokollet (ss. 126, 127)
erinrar departementschefen visserligen därom, att för kvinnliga lä-rjungar
vid statens samskolor endast ett främmande språk nu är obligatoriskt, att
vid läroverken realskoleexamen kan afläggas med betyget »underkänd» i
ett eller två ämnen, samt att kunskap i två främmande språk icke är er¬
forderlig å samtliga de lefnadsbanor, till hvilka realskoleexamen medför
behörighet, och han förklarar sig på grund häraf vilja taga under ompröf¬
ning, huruvida ej realskoleexamen må kunna afläggas med endast ett främ¬
mande språk. Men äfven om de starka önskningar, som särskildt af måls¬
männen för folkskolans öfverbyggnader blifvit härom uttalade, sålunda
skulle sent omsider vinna beaktande, torde man dock, med hänsyn till
den läggning realskoleexamen i det hela erhållit, knappast böra räkna pa
att mellanskolans lärokurs i allmänhet skall med säkerhet vara inhämtad
på tre år, såsom i förslaget från 1892 och 1893 var förutsatt, och i den
kungl. propositionen har på grund häraf måst antagas, att mellanskolan
skulle komma att bestå af minst tre klasser, sannolikt fyra.
Vidare skall såväl enligt det nya förslaget som enligt det gamla den
kommunala mellanskolan vara afsedd för såväl gossar som flickor. samt
hafva både manliga och kvinnliga lärarekrafter. Af ordalagen i den
kungl. propositionen att döma, skulle emellertid pa viss ort kommunal
mellanskola kunna inrättas såsom uteslutande goss-skola eller uteslutande
flickskola, hvadan det på ifrågavarande ort kunde tänkas inträffa, att i ena
fallet flickorna och i andra fallet gossarna blefve alldeles utestängda från
9
Motioner i Andra Kammaren, N:o 298.
erhållande af mellanskoleundervisning. Lämpligheten af en dylik frihet
torde möjligen kunna medgifvas i fråga om sådana kommuner, som äga
vilja och förmåga att underhålla åtminstone två mellanskolor, en för gos¬
sar och en för flickor, men knappast i fråga om andra.
Slutligen öfverensstämmer det nya förslaget om kommunala mellan¬
skolor med det gamla äfven däruti, att läroanstalter af ifrågavarande art
skulle kunna upprättas på alla sådana orter, där behofvet däraf gjort sig
så kännbart, att vederbörande kommun ville åtaga sig de på dess del
belöpande utgifterna. Enligt förslaget från 1892 och 1893 skulle kost¬
naderna för en kommunal mellanskola fördelas på stat och kommun enligt
väsentligen samma grunder, som gälla för folkskolan. Enligt propositionen
åter skulle statsunderstödet utgå med 1,200 kronor för årsklass, dock lägst
med 3,600 kronor och högst med 4,800 kronor (oberäknadt 600 kronor
såsom särskildt bidrag för undervisningen i huslig ekonomi), hvaremot
kommunen borde vara skyldig att anslå de medel, som utöfver skolans
öfriga inkomster erfordrades, för att skolan under den tid, för hvilken
statsunderstöd sökes, skulle till sitt förfogande hafva tjänliga undervis¬
ningslokaler och erforderlig undervisningsmateriell samt kunna på före-
skrifvet sätt bestrida lärarekrafternas aflöning och bidraga till deras pen¬
sionering. I fråga om statsunderstödets belopp skulle således den nya
kommunala mellanskolan blifva betydligt mera gynnad än högre folk¬
skolan varit.
Om i nu nämnda hänseenden det föreliggande förslaget ganska väl
öfverensstämmer med det för femton år sedan framlagda samt delvis till
och med utgör en förbättring däraf, finnes det å andra sidan vissa punkter,
där alvikelserna, äro särdeles betydande samt tillika i hög grad betänkliga.
Hit höra bestämmelserna om terminsafgifter, om lärarekompetensen och om
skolornas ledning samt i samband härmed anslagets plats i riksstaten.
Terminsafgifterna. I det äldre förslaget hade en af hufvudgrunderna
för de kommunala mellanskolorna följande lydelse: »Undervisningen bör
vara afgiftsfri». År 1893 godkände, såsom redan blifvit nämndt, såväl
statsutskottet som Andra Kammaren denna punkt, dock med tillägg, att
det kunde ifrågasättas, huruvida icke barn från annat distrikt än det, där
en sådan skola vore belägen, borde äga tillträde till densamma mot er¬
läggande af någon lägre afgift. Måhända tala öfvervägande praktiska
skäl för ett dylikt mindre betydande undantag från kostnadsfrihetens
princip, men i öfrigt måste denna orubbligen fasthållas, såvida ej grund-
Bih. till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 129 Höft. g 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 298.
tanken i hela förslaget om öfverbyggnader på folkskolan skall gå förlorad.
Denna grundtanke är nämligen den, att vägen till högre bildning måste,
hvad skolväsendets anordning vidkommer, hållas öppen för hvarje studie-
begåfvadt barn i samhället, alltså äfven för sådana, hvilka till följd af för¬
äldrarnas ringa ekonomiska omständigheter icke kunna begagna sig af
allmänna läroverket, utan äro hänvisade till folkskolan. Svårigheterna för
barn af ifrågavarande art att få följa sin studiehåg och utveckla sina
anlag äro i allmänhet så stora, att för dem, liksom för deras mera gyn¬
nade likar vid läroverken, helst borde inrättas studiestipendier. Att afsikt-
ligt lägga hinder i deras väg genom att afkräfva dem terminsafgifter
borde aldrig sättas i fråga. Vid läroverken och andra högre skolor, där
de verkligt fattiga barnen utgöra ett mindretal, kan det vara någon me¬
ning i att skilja mellan »helbetalande» och »halfbetalande» och »frielever»,
men i folkskolan och dess öfverbyggnader, där begreppet »medellöshet»
äger en annan och vida bistrare innebörd, skulle hvarje afgift, huru obe¬
tydlig den än kunde förefalla den med förhållandena obekante, blifva en
damm, som obarmhärtigt afstängde tillströmningen från det stora sociala
bottenlagret. Täflingen om tillträde till folkskolans öfverbyggnader måste
vara absolut fri; frågan om intagning eller icke-intagning måste här af-
göras uteslutande på grund af de täflandes personliga företräden med
afseende på begåfning, flit och uppförande. Fasthålles icke detta, så är
den kommunala mellanskolan i egenskap af öfverbyggnad på folkskolan
till själfva sitt väsende förfelad.
I betraktande häraf måste det anses som ett särdeles svårt missgrepp,
att bland grunderna för den kommunala mellanskolan blifvit i proposi¬
tionen upptagen en så lydande bestämmelse: »Därest terminsafgifter upp¬
tagas af lärjungarna, äger Kungl. Maj:t bestämma, om och i hvilken om¬
fattning befrielse från eller nedsättning i sådana afgifter skall äga rum».
Härmed skulle vara öfverlåtet åt de inom kommunen styrande att besluta,
huruvida terminsafgifter skulle åläggas lärjungarna eller icke, och det är
fara värdt, att dylika afgifter i många fall skulle af vederbörande befinnas
lämpliga, om icke för annat, så för att hålla tillbaka de barn, som folk¬
skolans öfverbyggnader åsyfta att hjälpa fram. Vill man förhindra, att
den kommunala mellanskolan härigenom göres till något helt annat, än
hon bör vara, måste det gamla krafvel på kostnadsfri undervisning orub¬
badt vidhållas.
Lärarekompetensen. I hög grad ofullständiga äro propositionens upp¬
lysningar om beskaffenheten af de lärarekrafter, hvilka vid de föreslagna
11
Motioner i Andra Kammaren, N:o 298.
mellanskolorna tänkas använda. En af de föreslagna hufvudgrunderna
antyder, att både manliga och kvinnliga lärare borde förekomma. Be¬
träffande de kvinnliga lärarnas kompetens meddelas, att vid mellanslcola
rätt till anställning med lönetursberäkning skulle tillkomma:
den som aflagt de prof, hvilka erfordras för behörighet till ordinarie ämnes-
lärarinnetjänst vid allmänt läroverk;
den som aflagt de prof, hvilka erfordras för behörighet till ordinarie ämnes-
lärarinnetjänst vid folkskola;
den som genomgått af Kungl. Maj:t för ändamålet godkändt enskildt lärarinne¬
seminarium ;
den som på annat sätt än här sägs förvärfvat motsvarande utbildning och därför
af Kungl. Maj:t fått sig tillerkänd ifrågavarande förmån.
Härtill kan läggas, att för uppflyttning i högre lönegrad vid mellan-
skola kvinnlig lärare skulle äga att tillgodoräkna sig tjänstgöring, som
blifvit fullgjord ej blott vid under läroverksöfverstyrelsens inseende ställd
undervisningsanstalt eller vid folkskoleseminarium utan ock vid folkskola.
För bedömande af dessa kompetensfordringars lämplighet torde man
böra sammanställa dem med de numera för högre folkskolan föreskrifna.
Enligt dessa kan vid högre folkskola såsom ordinarie anställas:
den som förvärfvat behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk eller folk¬
skoleseminarium ;
den som erhållit godkändt afgångsbetyg från högre lärarinneseminarium;
den som blifvit genom intyg om genomgången pröfning väl vitsordad för studier
vid universitetet samt antingen med godt vitsord genomgått den praktiska öfnings-
kursen vid ett folkskoleseminarium eller på annat af Kungl. Maj:t godkändt sätt för¬
värfvat sig undervisningsskicklighet;
den som med goda vitsord genomgått folkskoleseminarium samt därefter med
hänsyn till fortsatta studier eller väl vitsordad tjänstgöring vid högre folkskola eller
högre afdelning af folkskola eller annan motsvarande undervisningsanstalt blifvit af
Kungl. Magt förklarad behörig att antagas till ordinarie lärare vid högre folkskola.
Af jämförelsen framgår, att hvad folkskollärarinna angår, kompetensen
för högre folkskola öfvergår och i sig innefattar kompetensen för kom¬
munal mellanskola. Det synes då naturligt, att eu folkskollärare, som
äger samma kompetens för högre folkskola, likaledes borde vara behörig
till anställning vid mellanskolan.
Möjligen är detta ock propositionens mening. Härom är dock svårt
att döma, enär den i det stycket iakttager fullständig tystnad. Inga
kompetensfordringar finnas nämligen angifna för mellan skolornas manliga
lärare. Följaktligen skulle vid dessa skolor kunna »med full tjänstgöring»
anställas lärare, hvilka icke äro behöriga att söka ordinarie plats vid högre
folkskola. Af vissa uttryck i departementschefens anförande till statsråds¬
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 298.
protokollet vill det emellertid förefalla, som om han snarast tänkt sig
mellanskolans manliga lärare (med full tjänstgöring) alldeles likställda
med de nuvarande manliga lärarna vid privatskolorna. I så fall komme
gifvetvis att om mellanskolorna gälla hvad i anförandet (å s. 134) med
rätta yttras om privatskolorna, nämligen att under nuvarande förhållan¬
den anställningen vid dem är för lärarinnorna deras egentliga lefnads-
uppgift och lefvebröd, »för lärarna åter mestadels en öfvergångsplats till
anställning i statens tjänst».
Att mellanskolorna skulle vara val betjänta med en manlig lärarkår
enbart af denna art, synes föga sannolikt. Förmodligen skulle man snart
göra den erfarenheten, att icke ens på detta område de minst framstående
förmågorna inom en högre kompetenskategori äro att föredraga framför
de mest framstående förmågorna inom en lägre, samt att man i allmänhet
knappast har att vänta mera af personer, hvilka ej kunnat vinna befordran
till läroverket och därför måst nöja sig med anställning vid kommunal
mellanskola, än af personer, för hvilka i motsats härtill sistnämnda an¬
ställning i sig själf utgiort eu eftersträfvansvärd befordran.
Här gäller säkerligen samma betraktelsesätt, som tagit sig uttryck r
de ord, hvarmed departementschefen föregående år motiverade de af honom
föreslagna kompetensbestämmelserna för lärare och lärarinnor vid högre
folkskolor.
Att personel- — yttrade han då — som äro behöriga att söka adjunktsbefatt¬
ning vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium, äfven böra vara kompetenta för
här ifrågavarande tjänster, synes mig vara uppenbart. Men jag anser, att det äfven
skulle vara till fördel för den högre folkskolan, särskildt med hänsyn till denna skolas
ställning såsom öfverbyggnad på den egentliga folkskolan, om till lärare vid de högre
folkskolorna kunde förvärfvas de mest framstående hland folkskolans lärare. Hit
skulle räknas sådana lärare, som visat, att de, efter att hafva genomgått folkskole-
seminarium, vidare utbildat sig, vare sig genom fortsatta studier eller under företagna
resor eller ock genom väl vitsordad tjänstgöring vid högre afdelning af folkskola eller
såsom extra ordinarie vid högre folkskola. Frågan om sådana folkskollärares behörighet
till lärarebefattning vid högre folkskola torde emellertid i hvarje särskildt fall höra
blifva föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.
Alldeles samma tankegång låg ock till grund för den bestämmelse i
mellanskoleförslaget af 1892 och 1893, hvilken uttalade såsom önskemål,
att folkskollärare eller folkskollärarinna, som, på sätt Kungl. Maj:t genom
särskilda bestämmelser kunde finna lämpligt föreskrifva, styrkt sig äga de
för undervisning vid mellanskolan erforderliga kunskaperna och färdig¬
heterna, borde vid densamma kunna vinna anställning.
Fasthålles denna tankegång, hvars riktighet svårligen lärer kunna
bestridas, kommer man till den slutsatsen, att viss kompetens måste be¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 298.
13
stämmas för manliga lärare med full tjänstgöring vid kommunal mellan-
skola samt att fordringarna på både manliga och kvinnliga lärare måste
höjas till öfverensstämmelse med dem, som nu gälla för lärare och lära¬
rinnor vid högre folkskola.
Méllanskolans styrelse och ledning. Då förslaget om kommunala mellan-
skolor år 1892 först framkom, var meningen den, att liksom dessa skolor
i allt annat afsågo att vara en organisk utveckling af de högre folksko¬
lorna, så borde de ock i fråga om sin styrelse och ledning närmast jämn¬
ställas med dessa. Härtill syntes så mycket större skäl föreligga, som
högre folkskolan i nämnda hänseende haft att glädja sig åt en frihet, som
man ej borde i onödan kringskära. Denna frihet har ock allt hittills
blifvit åt högre folkskolan bevarad, i det uti gällande föreskrifter endast
tinnes stadgadt, att högre folkskola skall vara försedd med ett af Kung!
Maj:t godkändt reglemente, genom hvars innehåll garanti kunnat vinnas,,
att hvarje dylik skola blifvit underkastad den kontroll och de bestäm¬
melser i öfrigt, som Kungl. Maj:t funnit godt föreskrifva. Att den brist
på sträng uniformitet, som på grund häraf varit rådande, skulle länd!
högre folkskolan till skada, har man icke förnummit. Pröfningen af an¬
sökningar om statsbidrag åt högre folkskolor är som bekant öfverlåten åt
vederbörande länsstyrelser.
För nu ifrågasatta kommunala mulla nskolor föreslår emellertid Kungl.
Maj:t, att de skola stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk. Såsom skäl härför andrages i propositionens motivering (s. 129),'
att på så sätt säkerhet skulle erhållas, »att ingen skola understödjes, med.
mindre den i afseende å resultatet af dess verksamhet är någorlunda lik¬
ställd med statens realskolor».
Om med »resultatet af dess verksamhet» menas det slags resultat,,
som en slutexamen afser att vitsorda, må villigt medgifvas, att enär läro-,
verksöfverstyrelsen är den myndighet, som har att leda och öfvervaka real-
skoleexamen, det ock är i sin ordning, att de kommunala mellanskolorna
med afseende å nämnda examens bedömande ställas under läroverk söfversty-
relsens kontroll.
Men att af denna omständighet ensam draga den slutsatsen, att sam¬
ma skolor då äfven måste i hela sin verksamhet för Öfrigt med nödvän¬
dighet sortera under läroverksöfverstyrelsen, vore att alltför mycket skatta
åt den hos oss gängse öfvervärderingen af examensväsendet och att drifva
konsekvensmakeriet rent af i det orimliga. Det är ju dock för folksko¬
lans öfverbyggnader, som den allmänt medborgerliga bildningspröfning,
hvilken 1904 tog gestalt i »realskoleexamen», först föreslagits; denna exa¬
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 298.
men hade vid dem kunnat komma till stånd, äfven om en läroverksöfver-
styrelse aldrig blifvit beslutad, och visst är, att rättighet till densammas
anställande måste komma att medgifvas skolor, hvilka i öfrigt icke stå och
enligt sakens natur icke heller kunna stå under de allmänna läroverkens
specialstyrelse. Om exempelvis folkskolestyrelserna i Stockholm, Göteborg
eller Malmö skulle såsom öfverbyggnad på egentliga folkskolan inrätta en
mellanskolekurs, hvilken bibringade sina lärjungar de kunskaper och fär¬
digheter, som erfordras för afläggande af realskoleexamen (något som redan
skett eller snart torde komma att ske), så lärer det väl näppeligen från
Kung]. Maj:ts sida blifva ifrågasatt, att de skulle förvägras anställa sådan
examen, lika litet som att de af dem inrättade mellanskolekurserna borde
i annat afseende, än hvad själfva examenskontrollen angår, ställas under
läroverksöfverstyrelsens inseende.
Skulle öfvervakandet af realskoleexamen anses vara af så utomordent¬
lig vikt, att det ovillkorligen måste föra med sig full myndighet öfver
hvarje skola, vid hvilken denna examen aflägges, erhölle folkskolestyrel¬
serna på flera orter snart en mycket egendomlig dubbelställning, i det de
med afseende å skolans och undervisningens anordning komme att lyda
dels (genom folkskoleinspektörerna) under ecklesiastikdepartementets folk-
skolebyrå, dels (genom läroverksöfverstyrelsen) under samma departements
läroverk sbyrå. I längden vore eu dylik dubbelställning naturligtvis omöj¬
lig att uppehålla; alla vänner af ordning och reda skulle inom kort sam¬
las i krafvet på en gemensam ledning för skolväsendet i dess helhet, och
enär den nuvarande läroverksöfverstyrelsen organiserats med alldeles sär¬
skild hänsyn till läroverken och ensamt genom dem är öfverhopad med
arbete, blefve det nödvändigt att för det nya uppdraget göra densamma
vida talrikare och gifva den en betydligt ändrad sammansättning. Känner
man sig icke fullt förvissad, att detta är den enda riktiga vägen för ord¬
nandet af vårt skolväsendes framtida förvaltning, gör man säkerligen
klokast i att tills vidare låta läroverksöfverstyrelsens myndighet öfver
folkskolans öfverbyggnader inskränka sig till öfvervakandet af vid dem
aflagd realskoleexamen.
Anslagets plats i riksstaten. Då enligt departementschefens uttalande
(s. 130) det af honom framlagda förslaget om kommunala mellanskolor
intet annat åsyftar än en för vissa orters behof lämpligare afpassad form
för statens understödjande af högre folkskolor, borde det för de kommu¬
nala mellanskolorna begärda anslaget å 85,000 kronor naturligtvis icke
hafva sammanförts med anslagen för högre flickskolor, enskilda läroverk
och enskilda lärarinneseminarier. Sin rätta plats har det uppenbarligen
Motionen i Andra Kammaren, N:o 298.
15
icke under samma rubrik som dessa anslag, med hvilka det saknar all
inre förvantskap, utan snarare vid sidan af det besläktade anslaget för
högre folkskolor. Af alldeles samma skäl som detta synes det ock rätte¬
ligen böra hafva karaktären af förslagsanslag.
Söker man gå till botten med föreliggande ärende, torde man svår¬
ligen kunna undgå den öfvertygelse!}, att »kommunal mellanskola», »högre
folkskola» och »folkskolans högre afdelning» egentligen endast äro olika
modifikationer af samma sak, och att det riktigaste följaktligen vore att
sent omsider taga under ompröfning, huruvida de ej i betraktande af sin
besläktade natur lämpligen kunde sammanföras i en gemensam grupp och
tillerkännas lika ställning i förhållande till stat och kommun samt ord¬
nas enligt väsentligen öfverensstämmande hufvudgrunder. I alla händel¬
ser synes det, som om hänsyn till nödig varsamhet bort bjuda, att sam¬
tidigt med de kommunala mellanskolornas uppförande å riksstaten den
ändringen i villkoren för bidrag till högre folkskolor vidtagits, att års-
understödet för tre klasser af högre folkskola bestämts till 3,600 kronor
och för fyra klasser till 4,800 kronor. Tyvärr lär efter den ordinarie
motionstidens utgång motion om eu dylik ändring ej kunna väckas, ehuru
den efter min mening måste anses som en nödvändig konsekvens af före¬
liggande proposition.
Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt tillåter jag mig hemställa,
att Riksdagen måtte i anledning af iiungl. Maj:ts
proposition n:o 163
dels å riksstaten under åttonde hufvudtiteln, men
utan samband med de i nämnda proposition äskade an¬
slagen till högre flickskolor, enskilda läroverk och en¬
skilda lärarinneseminarier, uppföra ett särskilt förslags¬
anslag med titel: kommunala mellanskof å 85,000 kronor;
dels godkänna följande grunder och villkor för till¬
delande af understöd från samma anslag:
1. Af anslaget till kommunala mellanskolor må understöd
kunna utgå till skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egent¬
liga folkskolan och i afseende å inträdesfordringarna förutsätta
det kunskapsmått, som inhämtas i högsta årsklassen af folkskola,
anordnad enligt gällande normalplans typ litt. A.
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 298
2. På den ort, där skolan är upprättad, skall finnas folk¬
skola, anordnad enligt gällande normalplans typ litt. A.
3. Skolan skall omfatta minst tre årsklasser utöfver den
egentliga folkskolan och i dessa klasser under de senaste tre åren
haft i medeltal sammanlagdt minst 18 lärjungar.
4. Hvarje årsklass skall i läroämnena åtnjuta skild under¬
visning.
5. Vid skola, däri gossar undervisas, skall finnas minst
en manlig lärare med full tjänstgöring, och vid skola, däri flickor
undervisas, skall finnas minst en kvinnlig lärare med full tjänst¬
göring. Har kommun endast en kommunal mellanskola, skall
denna vara afsedd för såväl gossar som flickor.
6. Undervisningen skall fortgå under minst 36 läsveckor
om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäk¬
nade.
7. För anställning såsom ämneslärare eller ämneslärarinna
vid kommunal mellanskola fordras samma kompetens som för
anställning såsom ordinarie lärare eller lärarinna vid högre folk¬
skola.
8. Kommunen skall anslå de medel, som utöfver skolans
öfriga inkomster erfordras, för att skolan under den tid, för hvil¬
ken statsunderstöd sökes, skall till sitt förfogande hafva tjänliga
undervisningslokaler och erforderlig undervisningsmateriel samt
kunna aflöna de vid skolan anställda lärare och lärarinnor en¬
ligt de i sådant afseende stadgade grunder, hvarjämte kommunen
skall bidraga till lärares och lärarinnors pensionering enligt de
grunder, som framdeles må varda stadgade.
9. Skolan skall vara försedd med ett af Kungl. Maj:tgod-
kändt reglemente. Vid skolan anställd realskoleexamen skall stå
under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk.
10. Undervisningen skall vara afgiftsfri, dock att för lärjun¬
gar från annan kommun än den, som upprättat skolan, afgift må
kunna få uppbäras till belopp som i reglementet föreskrifves.
11. Statsunderstödet till kommunala mellanskolor må kunna
utgå, därest skolan omfattar tre årsklasser utöfver den egentliga
folkskolan, med högst 3,600 kronor och, därest skolan omfattar
flera sådana klasser, med högst 4,800 kronor, hvarjämte skola,
däri flickor undervisas, må kunna erhålla ett särskilt understöd
till undervisning i huslig ekonomi, ej öfverstigande 600 kronor,
allt för år räknadt.
12. Samskola, som för 1908 åtnjutit understöd från an¬
slaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, må, ändock hon
icke utgör öfverbyggnad på den egentliga folkskolan eller i af¬
seende å inträdesfordringarna förutsätter det kunskapsmått, som
inhämtas i högsta årskursen af folkskola, anordnad enligt gällande
normalplans typ litt. A, kunna komma i åtnjutande af understöd
från anslaget till kommunala mellanskolor. Sådant understöd må
17
Motioner i Andra Kammaren, N:o 298.
ock, på de villkor k. m:t äger bestämma, intill utgången af år
1911, tilldelas samskola, som för 1908 åtnjutit understöd från
anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, ändock att här i
punkterna 2—11 stadgade villkor ej till alla delar uppfyllas,
dock under förutsättning att kommunen eller enskilda donatorer
till skolans uppehållande lämna ett bidrag, hvars värde för år
räknadt uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet.
dels godkänna de af Kungl. Maj:t föreslagna grun¬
derna för lärarepersonalens aflöning, dock med det till-
lägg, att hvad däruti föreskrifves angående kvinnliga
föreståndare, ämneslärare, timlärare och öfningslärare
måtte i tillämpliga delar gälla äfven angående manliga.
Stockholm den 22 april 1908.
Fridtjuv Berg.
Bill. till Rilcsd. Prat. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 129 Raft.
3