Motioner i Andra Kammaren Ko 287.
1
N:o 287.
Herr J. Widén, i anledning af Kungi. Maj:ts proposition
angående lönereglering för landsstaterna i länen m. m.
Till löneregleringskommitténs betänkande angående reglering af
löneförhållanden in. m. vid landsstaten af den 27 februari 1906 fogade
undertecknad en så lydande reservation:
»I enlighet med landtpoliskommitténs förslag förordnades genom
kung!, kungörelsen den 17 juni 1904, bland annat, att kronofogde och
länsman skola erhålla ersättning, enligt vissa grunder, för tjänsteresor,
som företagas
för verkställande af undersökning, hvarom förmäles i 16 § 1 mom.
af förordningen om nya strafflagens införande in. m. den 16 februari
1864, eller
för brottslingars efterspanande och gripande eller utredning med
anledning af sådan öfverträdelse af lag och allmänna stadganden, som
utgör föremål för allmän åklagares beifran, eller ock
för lösdrifvares anhållande.
I fråga härom har löneregleringskommittén, som infordrat uppgifter
från länsstyrelserna rörande de belopp, som i ofvanberörda afseende utan-
ordnats under tiden från och med januari till och med oktober 1905, in¬
skränkt sig till det uttalandet, att, af dessa uppgifter att döma, för år
1905 mindre belopp torde hafva utgått, än det af landtpoliskommittén för
ändamålet beräknade, men att, då sådant kunde tänkas i viss mån hafva
sin grund i anordningens nyhet, ännu någon tids erfarenhet torde böra
vinnas, innan af sådan anledning ändring vidtages i afseende å beloppet
af det anslag, hvarifrån denna ersättning utgår.
På sätt löneregleringskommittén antyder, torde från dessa uppgifter
någon säker slutsats icke kunna dragas angående det belopp, hvartill stats¬
verkets utgifter för detta ändamål kunna antagas komma att uppgå. Eu
granskning af uppgifterna synes mig emellertid snarast göra det sannolikt,
att det beräknade beloppet 32,000 kronor ganska snart skall komma att
Bill. till Riksd. Prof. 1903. 1 Smil. 2 Afd. 2 Band. 122 Haft. (Ko 287.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren N:o 287.
visa sig för lågt. Oaktadt endast 253 länsmän, eller ej fullt halfva an¬
talet, uppburit ersättning, uppgår dennas belopp för de första 10 måna¬
derna till i rundt tal 11,500 kronor. Det torde kunna antagas, att en
stor del af de länsmän, till Indika ersättning ej utgått, äro sådana, som
antingen velat afvakta med att begära ersättning till dess året gått till
ända, eller af andra skäl dröjt med att ingifva räkning, eller som af
oföretagsamhet ej ännu satt sig in i den nya författningen och dess till-
lämpning. Särskild! betecknande är, enligt min mening, att ersättnings¬
beloppet för ej mindre än 76 länsmän under den nämnda tiden uppgått
till mer än 50 kronor åt hvarje samt för 3 till mer än 250 kronor —
och dessa tre samtliga från sydligare delar af riket, där afstånden äro
jämförelsevis mindre betydande. Detta gifver en antydning om de belopp,
hvartill dessa ersättningar torde komma att uppgå, när författningen hun¬
nit, så att säga, arbeta sig in i vederbörandes föreställning och dessa fått
fullt klart för sig de förmåner, den kan medföra.
Ehuru den af landtpoliskommittén behandlade frågan i denna del
ej remitterats till löneregleringskommittén, som förty ansett sig sakna an¬
ledning därpå vidare ingå, har jag likväl, i anseende till detta ämnes nära
samband med kronofogdarnas och länsmännens aflöningsförhållanden,
velat ägna detsamma någon uppmärksamhet.
Erfarenheten torde hafva ådagalagt, att sådana löneförmåner, hvilka,
såsom sportler och reseerättningar, det i viss mån ankommer på lön¬
tagaren själf att utmäta, kunna för olika tjänstemän, under jämförliga
förhållanden i öfrigt, uppgå till olika belopp, alltefter den enes eller
andres större eller mindre benägenhet att utnyttja det tillfälle till ut¬
tagande af dylika förmåner, som gällande föreskrifter medgifva. Den
rättvisa och likhet i förmåner emellan tjänstemän af samma ställning, man
genom denna form af aflöning tror sig vinna, blifva därför — såvidt den
ej kan begränsas till noggrant bestämbara fall — alltid i mer eller min¬
dre mån endast en likhet på papperet, men ej i verkligheten. Och orätt¬
visan framträder här på ett sådant sätt, att den med så mycket större skäl
bör undvikas, som densamma beror icke på ett lika för alla utmätt belopp
i en lönestat, utan på den enskilde tjänstemannens vilja eller förmåga att i
detta stycke se sig mer eller mindre till godo. De faktorer och egen¬
skaper, som här få tillfälle att spela in, äro gemensamma för alla om¬
råden af mänskligt handlande och kunna ej undgå att göra sig gällande
äfven inom en tjänstemannakår, om än så framstående i öfrigt.
Denna form af löneförmån bör därför enligt min mening begränsas
till hufvudsakligen sådana fall, då antingen de utgifter, som skola ersättas,
äro så sällan förekommande eller eljest af sådan beskaffenhet, att till dem
Motioner i Andra Kammaren, N:o 287.
3
icke kan tagas någon hänsyn vid lönens utmätande, eller ock ett stats¬
ändamål oundgängligen kräfver, att denna form af tjänstemannens af¬
lönande väljes för att sporra eller understödja hans nit.
I nu föreliggande fall utgöra resorna ett sätt för själfva tjänstens
utöfvande och det bör därför vid lönebeloppets utmätande tagas hän¬
syn till kostnaderna för desamma. Hvad statsändamålet angår, torde
detta icke fordra, att man i fråga om ersättning för resor för polisändamål
går längre än att gifva länsmännen ersättning för resor för gröfre brotts
upptäckande samt efterspanande och gripande af förbrytare i sådana fall.
Däremot synes det icke ur sistnämnda synpunkt påkalladt att gifva dem
reseersättning med afseende på ringare brott och förseelser. I regel torde
sådana icke erfordra någon särskild undersökning af länsmannen, utan
åtalas på grund af angifvelse eller anmälan af fjärdingsman eller annan
underordnad polismyndighet; och att genom lämnande af reseersättning
uppmuntra till företagande af en i dylika fall onödig resa synes ej vara skäl.
I många fall, såsom vid förseelser mot författningarna angående försälj¬
ning af sprit- och maltdrycker m. fl., där undersökning torde kräfvas, har
åklagaren tillagts andelar i böterna, just i ändamål att sporra honom till
nit och vaksamhet. Hvad angår lösdrifvare, stadgar gällande lag, att an¬
hållen lösdrifvare skall inställas till förhör inför kronofogde eller länsman;
det lärer då ej böra uppmuntras, att t. ex. länsman i stället reser till den
plats, där lösdrifvaren uppehåller sig, för att anställa förhöret. Och om
länsmannen på en resa, som han företager i annat ärende, påträffar eu
lösdrifvare, torde han få antagas göra sin plikt, äfven om han ej är be¬
redd tillfälle att under form af ersättning för lösdrifvarens anhållande
taga betaldt för denna resa. Fall, då anhållande af lösdrifvare verkligen
kräfver en särskild resa af länsmannen, torde endast undantagsvis före¬
komma. Af något statsintresse synes ej heller påkalladt att tillägga
länsman ersättning för resa, som föranledes af sådan undersökning, som
omhandlas i 16 § 1 mom. i promulgationslagen till strafflagen.
Till det anförda kommer slutligen, att, efter hvilka grunder än er¬
sättningen bestämmes, statsverkets utgifter för ändamålet dock i allmän¬
het komma att öfverstiga den verkliga kostnaden för tjänstemannen,
hvilken merendels torde vara i tillfälle att i större eller mindre grad
fortskaffa sig för billigare kostnad än den i resereglementet upptagna.
På grund af dessa skäl, hvilka, då det gäller eu princip, af bety¬
delse jämväl på andra områden än det förevarande, här blifvit något
omständligare utvecklade, samt med hänvisning jämväl till det af Konun¬
gens befallningshafvande i Södermanlands län den 31 december 1902 af-
gifna yttrande öfver landtpoliskommitténs förslag, har jag ansett, att
4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 287.
rätten till ersättning för tjänsteresor för polisändamål bör tillkomma
endast länsmännen vid resor för gröfre brotts upptäckande samt förbry¬
tares efterspanande och gripande i dylika fall. För öfriga resor i polis¬
ändamål bör jämväl, i anslutning till hvad bemälde Konungens befall¬
ningshafvande hemställt, länsmännen i stället beredas godtgörelse genom
ökning af expensmedlen med belopp, som, med hänsyn till den ringa
omfattning de här förordade ersättningarna torde erhålla, lämpligen torde
kunna bestämmas att motsvara det, som beräknats för bestridande af de
ifrågavarande ersättningarna i sin helhet. Hvad åter kronofogdarne an¬
går, synes någon godtgörelse till dem i vare sig den ena eller andra
formen icke vara af förhållandena påkallad.»
Denna reservation biträddes jämväl af herr Carl Persson i Stallerhult.
I reservationen instämde äfven kommitténs ledamot revisorn Henrik
Schultzberg så till vida, att han ansåg, att den genom kung!, kungörelsen
den 17 juni 1904 kronofogdar och länsmän gifna rätten till rese- och
traktamentsersättning kunde komma att på ett och annat håll miss¬
brukas och torde böra något inskränkas. Han ifrågasatte därför, huru¬
vida icke äfven för dylika resor bestämmelserna i kungl. kungörelsen
den 22 september 1899 borde gälla.
I den nådiga propositionen om lönereglering för landsstaterna be-
röres icke denna fråga, hvaraf torde få anses framgå, att Kungl. Maj:t
anser, att ofvanberörda 1904 års kungörelse bör lämnas oförändrad.
Tvärtom föreslås i propositionen för länsmännen en betydlig utsträckning
af rätten till reseersättning, så att denna skulle omfatta äfven resor,
som på Kungl. Maj:ts befallningshafvandes kallelse företagas till och
från länsresidensstaden, resor för ordinarie och extra vägsyner samt
resor till och från ting; och skulle denna ersättning utgå ej blott för
resekostnaden, utan äfven med dagtraktamente enligt resereglemente!,
hvilket sistnämnda utgör en utvidgning af hvad nu gäller enligt kungl.
kungörelsen den 22 september 1899 angående kostnadsersättning till
landsstats- m. fl. tjänstemän för en del resor inom tjänstgöringsdistrikten.
Då nu senast berörda fråga emellertid genom propositionen är lagd
under Riksdagens ögon, må den här lämnas å sido.
Genom förstnämnda kungl. kungörelse af den 17 juni 1904 stad¬
gades äfven,' att kronofogde eller länsman äger åtnjuta ersättning af
statsmedel för utgift, som han, utöfver kostnader för eget behof, måst
vidkännas för behörigt verkställande af sådan åtgärd, undersökning eller
utredning, som i författningen afses. Detta stadgande afsåg att fylla
Motioner i Andra Kammaren, N:o 287.
det berättigade ändamålet, att dessa tjänstemän för sina åtgärder till
brotts upptäckande samt brottslingars efterspanande och gripande icke
måtte drabbas af direkta utgifter. Emellertid bär detta lagrum i stor
omfattning användts till att af statsmedel skaffa ersättning åt s. k.
vittnen, d. v. s. personer, som anmodats närvara vid en af länsmannen
föranstaltad undersökning; och då någon taxa i detta hänseende ej finnes,
har denna ersättning af länsmännen utmätts skäligen godtyckligt.
Ofta lärer ock härigenom beredts tillfälle till inkomst åt personer, hvilka
af tjänsteplikt eller eljest ändock varit vid tillfället tillstädes, såsom
fjärdingsmän in. fl. I vissa fall, såsom t. ex. då det gällt fjärdings¬
man, torde Konungens befallningshafvande hafva ingripit till förekom¬
mande af nämnda förhållande; men i de flesta fall torde nämnda myn¬
dighet på grund af författningens ordalydelse icke ansett sig kunna
vägra ersättningens utbetalande, då utgiften varit medelst kvitto styrkt.
Att författningen afsett något sådant, som ofvan angifvits, torde dock
knappast kunna antagas.
livad i ofvan intagna reservation anförts, synes mig fortfarande äga
giltighet. Då statens utgifter i detta afseende äro i räkenskapen samman¬
förda med sådana, som utgå till andra ändamål, är jag visserligen
icke i tillfälle att styrka den i reservationen uttalade uppfattningens
riktighet, att därför beräknade utgifter snart skulle visa sig vara för
lågt upptagna, ehuruväl sådant nog är sannolikt. Men härmed må för
(ifrigt vara huru som helst, den i reservationen uttalade uppfattningen
synes i allt fall riktig.
Då nu genom en lönereglering kronofogdars och länsmäns löner
föreslås att väsentligt höjas, synes tiden vara inne att åstadkomma
rättelse i ofvan berörda förhållande, så mycket hellre som det torde
kunna med tämligen stor visshet antagas, att hänsynen till länsmännens
dåliga aflöning var en kraftigt medverkande faktor till att frågan om
ersättning för polisresor 1904 så lätt löstes på föreslaget sätt. I viss
män lärer dock hvad i detta afseende bör göras blifva beroende af huru
frågan om länsmännens rese- och traktamentsersättning i allmänhet löses.
Åtminstone synes emellertid ett bifall till den af herr Schultzberg på¬
yrkade ändringen vara befogadt.
I sammanhang härmed torde äfven böra något åtgöras för rättande
af det missförhållande, hvartill den i 1904 års kungörelse stadgade
rätten till ersättning för utgifter, enligt min uppfattning, gifvit upphof.
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 122 Haft. 2
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 287.
Det sistnämnda torde t. ex. kunna ske genom att i nyssberörda författ¬
ning bestämdare utsäga, att ersättning utgår allenast för sådan särskild
utgift, som för åtgärdens m. m. behöriga verkställande varit oundgäng¬
ligen nödig; detta skulle för Konungens befallningshafvande innebära
både behörighet och tillika en kraftig anmaning att vägra ersättning
för obehöriga utgifter al det slag, som ofvan berörts.
•På grund häraf tillåter jag mig vördsamt föreslå,
att Riksdagen vid godkännande af ny lönestat
för kronofogdar och länsmän måtte i afseende å den
nämnda tjänstemän tillkommande ersättning för polis¬
resor besluta,
dels att ersättning till kronofogde för sådana
resor, som omförmälas i kungl. kungörelsen den IT
juni 1904, icke må vidare utgå;
dels att dylik ersättning till länsman skall an¬
tingen begränsas till resor för gröfre brotts upptäc¬
kande samt förbrytares efterspanande och gripande
eller ock inskränkas till att omfatta allenast reseersätt¬
ning i öfverensstämmelse med kung], kungörelsen den
22 september 1899; och
dels att den i nyssnämnda författning stadgade
rätt till ersättning för särskild utgift, som kronofogde
eller länsman måst vidkännas, måtte angifvas till att
omfatta allenast sådan utgift, som för behörigt verk¬
ställande af i författningen omförmäld åtgärd, under¬
sökning eller utredning varit oundgängligen nödig.
Stockholm den 4 april 1908.
Johan Widén.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1908.