Motioner i Andra Kammaren, N:o 271.
1
N:o 271.
Af herr K. A. Stillt 11, i anledning af Kungl. Majds proposition
med förslag till strafflag för krigsmakten m. rn.
Med anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 67 med förslag till
strafflag för krigsmakten in. m. tillåter jag mig väcka följande motion.
1 § 3:o.
Den kungl. propositionen afviker från kommittéförslaget därutinnan,
att enligt propositionen värnpliktige alltid, därest de uppträda i militär
tjänstedräkt, skola hänföras till krigsmän, medan åter kommittéförslaget
begränsar detta förhållande till att gälla under tjugofyra timmar, innan
de värnpliktige med anledning af förestående tjänstgöring skola ställas
under militärbefäl och under lika lång tid sedan de efter afslutad tjänst¬
göring upphört att stå under sådant befäl.
Efter min tanke är kommittéförslaget i denna punkt att föredraga
framför den kungl. propositionen. Det är redan i viss mån betänkligt att
föreskrifva krigslagarnas tillämpning å värnpliktige vid en tidpunkt, då det
öfvervägande antalet af dem naturligtvis saknar all kännedom om dessa
lagars innehåll. Men med hänsyn till de praktiska fördelar, som stå att
vinna, må ju detta dock kunna godtagas. Att däremot gå så långt, att
man icke ens begränsar förhållandet till en viss tidsperiod före värnplik¬
tens början och efter dess slut, synes ingalunda tillrådligt. Med dessa
perioder sålunda tilltagna, som skett i kommittéförslaget, afses naturligt¬
vis, att den värnpliktige å ena sidan först då han står så omedelbart nära
sin tjänstgöring, att han iklädt sig uniform just för detta ändamål, å andra
sidan ej längre efter slutad tjänstgöring, än att han ännu kan antagas
hafva uniformen kvar efter den, skall på grund af sin klädsel blifva under¬
kastad krigslagarna. Att däremot, om en värnpliktig några år efter tjänst-
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 2 Ajd. 2 Band. 112 Höft. (N:o 271). 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 271.
göringens afslutande drager fram sin uniform ur garderoben och ikläder
sig den t. ex. för någon teaterföreställning eller för annat ändamål, som
ej har ringaste att göra med värnplikten, han skulle komma under krigs¬
lagen med de påföljder detta händelsevis — t. ex. vid någon tvist med
en militär befälsperson — kunde medföra, synes uppenbart absurdt.
4 §•
Kommittéförslaget, som upptager de positiva ändamål, för hvilka
krigsmakten skall vara ställd på krigsfot för att anses mobiliserad i krigs¬
lagarnas _ mening, synes vara vida att föredraga framför kungl. propositio¬
nen, enligt hvilken krigsmakten skulle vara att anse såsom mobiliserad »då
den för annat ändamål än öfning ställes eller är ställd på krigsfot». Koin-
mittéförslagets ordalag ansluta sig ordagrant till uttryckssättet i 74 §
regeringsformen, där det bestämmes under hvilka förutsättningar Konun¬
gens rätt till rekvisitioner skall inträda. De reservanter vid 1893 års
riksdag, som påyrkat en sådan lydelse af paragrafen, yttra i sin motive¬
ring: »Vi hafva yrkat, att 74 § borde så redigeras, att den tydligt uttryckte,
att, om svenska folket genom sina representanter åtager sig den tunga
börda, soin i kraft af en rekvisitionslagstiftning kan åläggas det, och i
Kungl. Maj:ts hand öfverlämnar en högst betydande, ny maktbefogenhet,
detta sker uteslutande i afsikt att skydda neutraliteten, om den vid krig
mellan andra makter skulle hotas, och afvärja ett angrepp, men icke för
att underlätta en politik, som kan leda därtill, att riket af annan anled¬
ning invecklas i krig.»
Mig synes, att enahanda synpunkter kunna och böra gälla, när det
gäller öfvergången från vanliga krigslagsbestämmelser till de extraordi¬
nära, som i vissa fall skulle inträda för mobiliserad afdelning.
33 §. 2 mom.
På de af justitiekanslern E. Sjöberg i hans reservation till kommitté¬
förslaget anförda skäl förmenar jag, att den ändring i nu gällande lag,
som kommitténs majoritet förordat och som den kungl. propositionen jäm¬
väl upptager, saknar fog. Enligt denna ändring skulle en officer eller
underofficer, som för försummelse vid fartygs manövrering eller navigering
anses förfallen till flera månaders fängelse, vara befriad från skyldighet
att ersätta kronan den genom försummelsen uppkomna skadan. Nuvarande
lag befriar honom från skadestånd allenast då hans fel är så lindrigt, att
det anses kunna försonas med disciplinstraff.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 271.
3
78 §.
Kommittén hade föreslagit, att ur §:en skulle utgå orden »om otill¬
räckligheten af lön, beklädnad eller underhåll». Den kungl. propositionen
återupptager ur nuvarande lagen dessa ord. I statsrådets yttrande moti¬
veras detta med tre skäl: l:o) att då detta exempel är upptaget i nu gäl¬
lande lag, en uteslutning däraf måste förefalla betänklig, 2:o) att om krigs¬
folk finge hålla sammankomster för öfverläggning om ifrågavarande äm¬
nen, denna rättighet kunde komma att missbrukas för befrämjande af
syften af annan art, samt 3:o) att om anledning vore till klagomål beträf¬
fande lön, beklädnad eller underhåll, utvägar dessutom icke saknades för
de missnöjda att gifva sina klagomål tillkänna och uti tilläfventyrs be¬
fintliga missförhållanden vinna rättelse utan att härför erfordrades hål¬
lande af sammankomster för rådplägning i frågan.
Det första skälet är synnerligen svagt, då konsekvenserna af den
däri uttryckta mening ju skulle blifva, att huru i och för sig berättigad
en lagändring än vore, skulle den likväl i vissa fall ej kunna någonsin
företagas, emedan själfva ändrandet vore betänkligt. Lika ohållbart är det
andra skälet. Om en befogad frihet ej skall medgifvas, därför att det ej
är »otänkbart», att den kan missbrukas, huru mycken frihet skulle då
existera? Hvad det tredje skälet angår, visar erfarenheten, att för dem,
som befinna sig i en svagare ställning, samråd till vidtagande af lämpliga
åtgärder för denna ställnings förbättrande är ett ofta ovillkorligen nöd¬
vändigt medel för att vinna något. De facto torde nog sådana samman¬
komster för inbördes rådplägning om framställningar rörande bättre aflöning
o. s. v. under nu rådande lag vara ganska vanliga — hvilket i förbigående
sagdt bort visa, att rättigheten i fråga icke är så »betydelselös», som i
statsrådsyttrandet förmenas. Kan det vara riktigt och ändamålsenligt, att
sådana till intet ondt syftande rådplägningar måste ske på sidan om lagen
och, om det faller en befälhafvare in, skulle kunna föranleda straff för
deltagarne? Kan det finnas fog för att, medan alla civila tjänstemän utan
något hinder kunna hålla sammankomster i sådant syfte, skola t. ex.
underofficerarne vara lagligen förhindrade att göra det? Jag kan ej
finna detta.
Fastmera synes det mig, som om kommittéförslaget borde utvidgas
genom borttagande jämväl af uttrycket »om förmans förhållande eller åt¬
gärder». Ty om en förman visar sig gång på gång illa behandla sin trupp,
kan det väl ej vara något orätt eller farligt i att manskapet på en fristund
samlas och samråder om rätta sättet att däri vinna ändring.
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 271.
83 §.
Om en öfverordnad genom missbruk af sin myndighet eller elies
genom otillbörligt eller ovärdigt beteende retat underordnad till sådan gär¬
ning, hvarom i 80, 81 eller 82 §§ förmäles, synes det föga riktigt att med¬
gifva straffets nedsättande men ej under några förhållanden dess bortfallande.
Sådant kan förmannens beteende hafva varit, att det öfverstiger all vanlig
mänsklig själfbehärskning att emottaga det med fullständig undergifven"
het. Men för sådana undantagsfall bör man ock kunna medo-ifva straff¬
frihet.
90 §.
Kommittéförslaget synes vara att vida föredraga framför den kunol
propositionen. Det är ej för hårdt, att officer eller underofficer, som en
gång blifvit straffad för vald eller annan misshandel å underordnad krigs¬
man ^ i eller för dennes ämbete eller tjänst, kan dömas till afsättning, om
han ånyo begär sådant brott och pröfVas hafva genom sitt förfarande för-
spint den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning. Miss¬
handel å underordnad har inom den svenska armén förekommit i långt
större utsträckning än allmänheten haft aning om. Men den bör och
måste hindras.
97 §.
Detta lagrum var inom kommittén föremål för vidlyftig öfverlägg¬
ning och man var ganska allmänt ense därom, att en bestämmelse af så
mångtydig. och sväfvande natur för sin tillämpning borde förutsätta dom¬
stols pröfning, ja detta betraktades från flera håll såsom ett gifvet villkor
för att bestämmelserna skulle få kvarstå.
Bland de ämnen strafflagen för krigsmakten behandlar framstår frå¬
gan om disciplinstraffens rätta ordnande såsom ett af de allra viktigaste.
Men denna fråga har enligt min mening ingalunda erhållit en tillfredsstäl¬
lande lösning i den kungl. propositionen.
Denna uppfattning gäller för det första själfva straffen. I Riks¬
dagens skrifvelse den 1 juni 1901 angående revision af krigslagarna ifråga¬
sattes, huruvida sträng arrest borde bibehållas eller icke. Den för revi¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 271.
5
sionen tillsatta kommittén uttalade sig för bibehållande af detta slag af
disciplinstraff, men väl att märka med en kraftig begränsning i fråga om
dess användning. Detta straff, som efter kommitténs förslag endast skulle
få begagnas såsom skärpning, skulle nämligen ej få i något fall åläggas
annat än då synnerlig råhet, groft trots mot föreskrifven eller eljest gäl¬
lande ordning eller inrotad vanart genom förbrytelsen ådagalagts och med
hänsyn till af den skyldige förut utståndna bestraffningar för brott emot
krigslagen eller hans uppförande i öfrig! det icke kunde antagas, att lin¬
drigare straff skulle å honom öfva tillbörlig verkan. Samma begränsning
skulle gälla i fråga om användande af hardt nattläger såsom skärpning.
Nuvarande chefen för generalstaben uttalade sig emellertid såsom ledamot
af kommittén för fullständigt afskaffande af den stränga arresten. Häri
instämde två af kommitténs civila ledamöter, bland dem undertecknad.
Bland myndigheter, som afgifvit yttranden öfver förslagen, hafva en armé-
fördelningschef och en regementschef anslutit sig till samma åsikt, öfriga
militära myndigheter, hvilka yttrat sig öfver förslagen, samt krigshofrätten
hafva däremot ansett nödvändigt att bebehålla den stränga arresten.
I den kungl. propositionen bibehålies den stränga arresten, dock icke
såsom särskild straffart utan såsom straffskärpning. Såsom förutsättningar
för åläggande af denna skärpning har allenast upptagits, att med hänsyn
till af den straffskyldige förut utståndna bestraffningar för brott mot
strafflagen för krigsmakten eller omständigheterna i öfrigt det icke finnes
antagligt, att vaktarrest, verkställd i vanlig ordning, skulle å honom öfva
tillbörlig verkan. Äfven blott en dags vaktarrest skulle enligt förslaget
kunna skärpas genom mörkt enrum likasom enligt nuvarande lag sträng
ai’rest kan på samma tid åläggas.
Efter min mening har genom den kungl. propositionens bestämmelser
om den stränga arrestens användning icke någonting vunnits. Allt blir
vid det gamla, d. v. s. hvarje regementschef kan ungefär efter godtycke
använda den stränga arresten, i hvilken utsträckning han behagar. Ty
det är ju tydligt, att då sträng arrest får användas så snart det »med
hänsyn till omständigheterna» icke finnes antagligt, att vanlig vaktarrest
skulle öfva tillbörlig verkan å den som begått en förseelse, så lär det i
de allra flesta fall vara omöjligt att ställa eu befälhafvare tillrätta, som i
obehörig utsträckning ålägger denna straffskärpning. »Omständigheterna»
är nämligen ett så obestämbart, så tänjbart begrepp, att det subjektiva
godtycket där kan finna nästan obegränsadt spelrum. Kommitténs förslag
innehöll åtminstone verkligt objektiva grunder, så att en befälhafvare
måste i händelse lian ålagt sträng arrest kunna påvisa någon af dessa
grunder för att själf undgå ansvar.
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 271.
Hvilket skäl har då Kungl. Maj:t haft att mot kommitténs åsikt för¬
orda den stränga arrestens bibehållande i den form som skett? Såvidt jag
af statsrådsprotokollet kunnat finna allenast ett enda. Detta skulle vara,
att genom den af kommittén föreslagna begränsningen straffet skulle
erhålla en strängare karaktär än som därmed torde åsyftats och blifva
nära nog vanärande. , , „
Lämnande därhän för närvarande hvilken betydelse som ma till¬
mätas detta skäl, tillåter jag mig framhålla, att Kungl. Maj:t efter min
tanke, då det ansågs betydande, icke borde hafva återgått till det gamla
utan fasthellre tagit steget fullt ut och föreslagit upphäfvandet åt all
straffskärpning. Väl hafva i vår allmänna lagstiftning införts vissa straff¬
skärpningar för undantagsfall, men detta synes knappast behöfva leda till
att upptaga sådana jämväl såsom disciplinstraff, hvilka ju afse jemförelse¬
vis ringa förseelser, under det att den allmänna lagstiftningen förbehållit
skärpningarna för svåra förbrytelser.
Efter min åsikt vore det alltså i alla afseenden fördelaktigast, om
all straffskärpning helt och hållet finge utgå.
Riksdagen ifrågasatte i sin skrifvelse af 1901, huruvida icke till
vinnande af större garanti för den lagenliga behandlingen af disciplin¬
målen i afgörande! af dylika mål borde jämte vederbörande befälhafvare
deltaga eu rättsbildad person med domareansvar för därvid meddelade
beslut, därest han icke reserverat sig.
Kommittén fann sig icke böra tillstyrka en sådan anordning och tiar
den icke heller förordats i propositionen. De af kommittén anförda skälen
voro följande. , „ „ „ •.
1. På grund af sakens natur måste befälhafvaren vara den, som
bure ansvaret för krigslydnadens och ordningens upprätthållande inom
truppen. Det syntes då ock vara riktigast, att äfven ansvaret för det
sätt, hvarpå de disciplinära bestraffningar, hvilkas åläggande utan rannsak-
nino- och dom lagen tillstädjer, blifva använda, odeladt hvilade på honom.
° 2. Det ojämförligt stora flertalet af de mål, hvilka enligt kommitténs för¬
slag likasom enligt gällande lag, kunde ifrågakomma till befälhafvarens afgö¬
rande i form af disciplinmål, vore till sin beskaffenhet synnerligen enkla
och ingalunda sådana, att de för sitt lagenliga bedömande och afgörande
kunde anses fordra särskilda juridiska insikter. Gifvet vore visserligen att
äfven i de enklaste fall bestämmande af straffets art och mått alltid måste
öfverlåtas åt den myndighet, som hade att utöfva bestraffningsrätten,
Motioner i Andra Kammaren, N:r 271.
7
men detta vore en sida af saken, som befälhafvaren med den kännedom
han äger om sina underlydande, i de flesta fall borde kunna bedöma lika
bra om ej bättre än andra. En sådan behandling åt disciplinmålen skulle
därför vara en för den stora massan af fall fullkomligt onödig apparat,
som endast skulle verka tyngande, utan motsvarande nytta.
3. Den ifrågasatta anordningen skulle icke, utan att ändamålet med
den disciplinära bestraffningsrätten skulle blifva mer eller mindre förfe-
ladt, kunna under alla förhållanden genomföras. Detta skulle nämligen
förutsätta, att den lagfarne ämbetsman, som jämte befälhafvaren skulle
deltaga i handläggningen af målet, alltid funnes tillgänglig å den plats,
där den disciplinära bestraffningsrättens utöfning kunde. ifrågakomma.
Men detta skulle tydligen icke utan alltför stora uppoffringar från det
allmännas sida kunna förverkligas. Såsom exempel på de svårigheter som
skulle uppkomma nämner kommittén, att lagfaren person i regel icke kan
påräknas åtfölja fartyg på sjötåg. Vid mångfaldiga tillfällen i fält skulle
stora stundom oöfverstigliga svårigheter möta. Äfven eljes kunde det
icke gärna gå för sig att på hvarje ort, där någon del af krigsmakten
funnes förlagd eller eljest hade sin tjänstgöring, för ändamålet anställa
särskild lagfaren ämbetsman. Detta kunde särskildt ej gå för sig där,
utan att något större truppförband funnes på platsen, eu fristående skola
eller kommendering eller allenast ett detachement hade sin förläggnings¬
ort. Skulle äfven i dylika fall vederbörande befälhafvare vara pliktig att
i disciplinmål inhämta yttrande af en lagfarsen ämbetsman, som icke funnes
å platsen tillgänglig, blefve detta uppenbarligen i många fall ytterst otjänligt.
4. Icke heller syntes det förenligt med befälhafvarens ställning
och nödiga auktoritet att förbjuda honom att inför samlad trupp eller
eljest då en ringare förseelse försigginge inför hans ögon, utan att först
höra annan person, ålägga en disciplinär bestraffning.
Kommittén fann dessa skäl tillräckliga för att ådagalägga, att den
ifrågasatta ordningen för handläggningen af disciplinmål i hvarje fall svår¬
ligen skulle kunna genomföras, utan att man nödgades göra en mängd
delvis mycket omfattande undantag, hvarigenom värdet af hela anord¬
ningen skulle i hög grad förringas.
Att med insikt om nödvändigheten af alla dessa undantag ändock
föreskrifva, att det omförmälda förfarandet, då så lämpligen kunde ske,
skulle iakttagas, ansåg kommittén icke heller vara att anbefalla. Före-
skrefves detta sådan regel, vore det att befara, att befälhafvarnes myndig¬
het i andra fäll, då förfarandet icke kunde iakttagas, skulle mista en del
af den auktoritet, som borde tillkomma densamma. Utan tvifvel skulle
det ock framstå såsom en oegentlighet om, såsom sannolikt vore, före¬
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 271.
skriften i regel blefve tillämplig endast å de högre befälhafvarne, hvilka
ju i allmänhet ha sin expedition å platser, där ett eller flera truppförband
funnes förlagda och ett juridiskt biträde kunde antagas vara anställdt, men
däremot i allmänhet blefve utan betydelse i fråga om lägre befälhafvare för
mindre kommenderingar å andra orter eller på sjön, oaktadt just de yngre,
mindre erfarna befälhafvarne måste anses företrädesvis vara i behof af den
juridiska rådgifvarens stöd eller kontroll.
Hela detta resonemang synes mig alldeles ohållbart. Med afseende
på det första skälet behöfver blott anmärkas, att befälhafvarens befogenhet
att ålägga disciplinstraff ju skulle bibehållas odelad hos honom, Hvad
han i sådant hänseende bestämmer, det skall ju gälla. Hans »ansvar för
krigslydnaden och ordningens upprätthållande» blir således alldeles det¬
samma som förut. Skillnaden blir blott den, att jämväl en annan, hans
juridiska rådgifvare, blir ansvarig, därest han underlåtit reservera sig mot
en felaktig åtgärd af befälhafvaren.
Det andra skälet är lika litet bindande. Det är för det första inga¬
lunda så visst, att det ojämförligt stora flertalet af disciplinmål äro så
enkla, att ingen rådgifvare behöfves. Att de kunna bedömas påfallande
olika är klart redan däraf, att vid olika regementen bedömandet af ena¬
handa mål ofta nog är mycket växlande. Det är vidare ett faktum, att
befälhafvare bedömt till utseendet ganska enkla mål alldeles felaktigt.
Hvad angår kommitténs tredje skäl får man efter min tanke icke
låta det bästa vara till den grad fiende till det goda i detta fall, att man
låter de jämförelsevis obetydande fall, då regeln icke skulle kunna till-
lämpas, blifva till hinder för uppsättande af själfva regeln. Om reformen
genomföres, blifver den ock effektiv i fråga om det alldeles öfvervägande
antalet fall.
Kommitténs fjärde skäl är enligt den kungl. propositionen icke
längre tillämpligt, enär i densamma föreslagits upphäfvande af befälhaf-
vares rätt att ålägga disciplinstraff på stående fot.
Hvad slutligen angår kommitténs ordande om de konsekvenser, som
skulle uppstå i händelse man likväl beslöte sig för att genomföra reformen,
där den kunde genomföras, det vill i korthet säga hufvudsakligen vid alla
regementsförläggningar och flottstationerna, så torde dessa utan vidare
kunna betraktas såsom ren konstruktion. En befälhafvare, som icke kan
hafva tillgång till rådgifvare, måste fortfarande döma ensam, såsom kom¬
mittén ansett lämpligt, att alla med disciplinär straffrätt utrustade befäl¬
hafvare skola göra — det är hela saken.
Den synnerligen stora betydelsen af den reform, som här är ifråga,
kan icke förnekas. Den innebär i korthet sagdt, att en sakkunskap i rätts¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 271.
9
ligt hänseende och ett supplementärt domareansvar skulle ställas bredvid
befälhafvarens militära sakkunskap och militära ansvar. Den gör disciplin-
bestraffning till hvad den efter min mening bör vara: eu till sin karaktär
rättslig åtgärd om ock med ett af nödvändigheten föreskrifvet ytterst sum¬
mariskt förfarande. Jag måste därför i allo vidhålla önskvärdheten af
denna verkligt störa förbättring.
Emellertid kan eu dylik reform icke genomföras annat än i samman¬
hang med den militära rättegångsreformen och under förutsättning att i
denna upptages kommitténs förslag om tillsättande af krigsfiskaler, hvilka
då skulle kunna erhålla jämväl nu ifrågavarande uppgift. Att öfver-
lämna den åt auditörerna är af lätt insedda skäl alls icke lämpligt.
Jag måste för den skull begränsa mig till att hemställa om en
skrifvelse i saken, men anser att kamrarnas sammanstämmande beslut om
aflåtande af dylik skrifvelse bör göras till förutsättning för strafflagens
antagande.
På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig vördsamt
hemställa:
l:o) att Riksdagen under förutsättning af Riks¬
dagens bifall till yrkandet under 2:o) här nedan måtte
antaga Kungl. Maj:ts proposition till ny strafflag för
krigsmakten, dock med de modifikationer,
att lydelsen af 1 § 3:o, 4 §, 90 och 97 §§ ändras
till likhet med hvad krigslagskommitténs förslag inne¬
håller ;
att straff skärpning vid disciplinstraff bortfaller och
följaktligen de §§, som innehålla föreskrifter om sådan
skärpning eller verkställigheten däraf omarbetas;
att 33 § 2 mom. förändras till likhet med mot¬
svarande bestämmelse i nuvarande lag;
att Ti § ändras så till vida, att uttrycken »för¬
mans förhållande eller åtgärder» samt »lön, beklädnad
eller underhåll» utgå;
att 83 § ändras sålunda att efter orden »följa
bort» tilläggas orden »eller helt och hållet bortfalla».
2:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t i samband med
framläggande för nästa års Riksdag af förslag till ny
rättegångsordning för krigsmakten jämväl framlägga
förslag 'till sådana bestämmelser angående den discipli-
plinära bestraffningsrätten, att denna bestraffningsrätt,.
Bih. till Rikad. Prof. 1908. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 112 Käft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 271.
då så ske kan, skall utöfvas af vederbörande befäl¬
hafvare i samråd med rättsbildad person, hvilken, därest
han icke reserverat sig mot befälhafvarens beslut, är
underkastad domareansvar för detsamma.
Stockholm den 21 mars 1908.
Karl Staaff.
Stockholm 1908. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
781
08