Motioner i Andra Kammaren, N:o 248.
1
N:o 248.
Af herr 0. N. Olsson i Heden m. fl., om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående revision af läsår ettsstadgan.
Under en följd af år hafva tidningarna vid olika tillfällen förmält
åtskilligt, som vittnar därom, att förhållandena vid våra lasarett icke
alltid äro sådana, att den lidande, hjälpbehöfvande mänskligheten med
odeladt förtroende kan söka den hjälp vid dessa barmhärtighetsinrätt¬
ningar, som den med rätta af dem kan fordra och vänta.
Ån hafva misshälligheter försports af den anledning, att konflik¬
ter, ej sällan af synnerligt allvarlig art, yppats mellan vederbörande för¬
valtningsorgan, lasarettsdirektioner och läkare, och än af den anled¬
ning, att läkare funnits, som icke iakttagit den humanitet och det till¬
mötesgående emot patienter, som är så nödvändigt på en post sådan en
lasarettsläkare bekläder, och som sålunda ovillkorligen måste fordras.
Att kunna aflägsna alla anledningar till klagomål lärer icke vara möjligt,
helst de många individuella moment, som här spela io, äro oåtkomliga
på lagstadgandets väg, men med god vilja och nitälskan för den viktiga
sak, som här är i fråga, skulle dock åtskilligt kunna åstadkommas, som
särskildt beträffande lasarettsförvaltningarna kunde leda till en bättre
sakernas ordning. Detsamma gäller nog ock beträffande ett och annat,
som kan hafva inflytande på läkares sätt att fatta sin uppgift.
Inom de flesta län hafva dyrbara, moderna sjukvårdsinrättningar
uppförts eller äro under uppförande, men landstingen hafva föga till¬
fredsställelse af sina stora utgifter, om anordningarna af lasarettsväsen-
det icke äro sådana, att sjukhusen fullt kunna fylla sitt ändamål.
Det bör sålunda vara af synnerlig vikt att söka undanröja de
Bill. till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 91 Häft. (N:o 248.) 1
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 248.
anledningar till klagomål, som låtit sig förnimma, och hvilkas befogen¬
het måste erkännas.
Det enda medlet att åstadkomma bättre ordnade förhållanden
uti här ifrågavarande afseende synes vara att företaga en genomgri¬
pande revision af gällande lasarettsstadga, hvilken, ehuru jämförelsevis ny
— af den 18/j0 1901 — likväl är behäftad med stora ensidigheter och
brister, hvilka i många fall leda till konflikter och trassel, som skulle
uteblifva, därest stadgan fullständigades, så att de olika funktionärernas
inom lasarettsdirektion respektive uppgifter mera praktiskt och utförligare
bestämdes.
För att påvisa de mest i ögonen fallande af i lasarettsstadgan
förekommande opraktiska och mindre lyckliga föreskrifter, hvilka vid
stadgans tillämpning varit mest framträdande, tillåta vi oss att före¬
slå ändring företrädesvis i nedan angifna afseende^
Beträffande lasarettsdirektions sammansättning, så är stadgandet
i § 13, att landshöfding alltid är själfskrifven ordförande i lasaretts¬
direktion, opraktisk och, så vidt meningslöst, som landshöfding af sina
många öfriga ämbetsgöromål oftast är hindrad att deltaga i direktio¬
nernas arbeten, särskild! vid de lasarett, som ligga utom residensstaden.
Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke landshöfdings uppgift, så¬
som Konungens befallningshafvandes främste man, enligt § 29 lands-
höfdingeinstruktionen med afseende på lasarettsväsendet bäst fylldes,
om landshöfding icke vore medlem af lasarettsdirektionen. Då det
emellertid icke försports annat än att landshöfdings deltagande i lasa¬
rettsdirektions förhandlingar haft ett godt inflytande därpå, framställes
härmed ingen ändring uti sist anmärkta hänseende.
I först anmärkta afseende är däremot nödigt, att lasarettsdirektion
inom sig väljer såväl ordförande som vice ordförande; och torde det vara
lämpligt att därvid föreskrifva, att landshöfding för ordet då han be¬
vistar direktionssammanträde.
Det praktiska skäl som motiverat detta förslag är, att stadgan nu
tolkas så, att endast den ordinarie ordföranden — landshöfdingen —
och icke den egentligen fungerande — af direktionen enligt stadgan
valde — vice ordföranden i vissa viktiga frågor, såsom de i § 21 mom.
3, § 23 och § 27 mom. 3 omförmälda, är berättigad att vidtaga åtgärder.
Att ett dylikt tillvägagående verkar hindrande och tyngande på dessa
frågors behandling är uppenbart.
Den bestämda föreskriften, att en af direktionens, ledamöter bör
vara läkare, bör antingen utgå eller modifieras, då det visat sig att den
3
Motioner i Andra Kammaren, N:o 248.
icke alltid kan följas. Det har nämligen gifvits exempel på att ingen
läkare velat ingå såsom ledamot af lasarettsdirektiom
I fråga om läkares tillsättning, så är synnerligen önskvärd!, att
den förändring sker, att läkare af direktion kan uppsägas, och bör
sådan uppsägningsrätt vara ömsesidig.
Nu kan direktion icke hindra läkare att lämna sin befattning, men
saknar medel att aflägsna honom, äfven om starka skal därtill förelunnes.
Den ena parten bör icke hafva bättre rätt än den andra i denna del;
och rättvisan fordrar, att äfven allmänhetens intressen gentemot lasaretts-
läkare kunna göra sig gällande. _ .......
Principen om begränsad tid för anställning är för öfrigt redan nu
i gällande stadga fastslagen för underläkare (§ 32 mom. 3 §).
Den allmänhet, som lasarettsläkaren är satt att betjäna, bör bäst
tillgodoses genom en mindre fast anställning af läkaren, och bör detta
vara tillräckligt skäl för den påyrkade ändringen i denna del, då läkaren
från sin sida kan och bör tillse, att han bibehåller det förtroende, som
är nödvändigt för en framgångsrik lasarettsvård.
Beifran af fel eller försummelse hos läkare (§ 26) bör ske
inför domstol, som lämpligen efter befogenhet torde kunna infordra
medicinalstyrelsens yttrande. ^ .
Man saknar ej heller anledning förvänta, att en sådan förändring
skulle gillas af kungl. medicinalstyrelsen; — fall finnas, som visat
olämpligheten af att läkare blifvit så att säga ställda utom lagen.
Paragraf 27 torde tarfva en omredigering. På den nuvarande
lydelsen har läkare grundat den åsikt, att han är lasarettets styresman
i den bemärkelse, att han till och med är direktionens öfverordnade.
Vidare bör läkare icke vara föredragande vid distriktssammanträde,
ty af denna rätt, som riktigt uppfattad är eu skyldighet, har härledts
den uppfattningen, att ordförandeposten, såväl som direktionen i öfrigt,
endast är en dekoration. Genom sin yttranderätt vid direktionssammau-
träden är läkaren i tillfälle att framföra nödiga förslag till direktionens
kännedom och pröfning, och genom hans rätt att få sin mot direktions-
beslut stridande mening antecknad till protokollet blir densamma ock
åt protokollet förvarad.
Denna sistnämnda rätt har emellertid missuppfattats ända därhän,
att läkare ansett mot hans mening stridande direktionsbeslut obehörigt.
Med stöd af samma rätt har läkare ansett sig befogad att gorå fram¬
ställningar och motiveringar till protokollet i sådan utsträckning, att de
icke kunnat inflyta i protokollet utan måst biläggas. Sålunda borde
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 248.
stadgandet i denna del innehålla, att läkares särskilda mening till di-
rektionsprotokoll bör vara kortfattad.
Mot det i § 28 mom. 7 gifna förbud hafva bevisligen många
öfverträdelser förekommit och afskräckt sjuka från lasarett, där läkaren
gjort sig känd för' att anspela på och mottaga hög betalning, särskild!
för operativa fall. Visserligen är ordalydelsen i åberopade moment sådan,
att läkare är oförhindrad att mottaga ett frivilligt erbjudet honorar,
men dels är detta obestridligen en inkonsekvens till bestämmelsen att
lasarettsläkare icke äger att fordra betalning, och dels lärer det icke
vara lämpligt att i en stadga eller författning legalisera godtycke. Dess¬
utom finnas exempel på att fattige, som icke förmå att »honorerat) å
dem ägnad vård, icke alltid röna samma omhuldande som de förmögnare.
Alltså bör patient eller hans målsman antingen åläggas betalningsskyl¬
dighet efter en fastställd taxa, som icke får öfverskridas, eller ock bör
bestämdt förbud att mottaga betalning eller honorar stadgas, bvilket
sistnämnda alternativ torde vara det enda, som öfverensstämmer med
lasarettens egenskap af barmhärtighetsinrättningar, och bör stadgans
innehåll i denna del därefter lämpas.
Poliklinisk verksamhet enligt § 29 bör uttryckligen förbjudas,
emedan missbruk af sådan vållas, och där flera läkare finnas på platsen
har lasarettsläkaren därigenom ett företräde, som i täflan med kollegerna
icke är billigt.
Genom sådan verksamhet kan ock förbudet i mom. 7 af § 28
att fordra honorar negligeras; och den ringa ersättningen för instrument,
förbandsartiklar, biträde af betjäningen m. m. har en ofördelaktig
inverkan på lasarettens ekonomi.
Då lasarettsdirektion inför landstinget ansvarar för sina beslut
och åtgärder, synes föreskriften i § 30 vara öfverflödig och obehöflig.
Däremot vore konsekvent, om läkaren inför landstinget delade
direktionens ansvarighet.
Det torde nämligen vara ett egendomligt förhållande, att lands¬
tingen, hvilka aflöna lasarettsläkare, och hvilkas tjänstemän dessa läkare
äro, icke äga myndighet öfver dem i förvaltningsfrågor, trots läkarne
genom framställningar och förslag inom direktion hafva inflytande på
sjukhusens ekonomi.
Innehållet i § 31 tredje stycket torde ändras till öfverensstäm¬
melse med det ofvan om § 27 anförda.
Underläkare torde lämpligast böra tillsättas på tre månaders upp¬
sägning i stället för nu stadgad tid af högst tre år.
5
Motioner i Andra Kammaren, Ko 248.
I sista punkten af § 33 böra orden: »enligt denna stadga» utbytas
mot: i kraft af sitt uppdrag.
Motivet till denna ändring är den nuvarande stadgans fåordighet
och behofvet af ett förtydligande i denna del.
På andra raden af § 36 bör ordet »inseende» utbytas mot -.kontroll,
hvilket senare ord bättre än det förstnämnda angifver läkarens ställning
till sysslomannen, 'som står under direktionens förmanskap och icke
kan tjäna två herrar. Det har inträffat, att läkare har öfverskridit sin
befogenhet och gifvit syssloman order i strid mot direktionsbeslut.
När läkare har rätt och plikt att hos direktionen anmäla sysslomannens
fel eller försummelser, torde detta vara till fyllest.
Vidare bör mom. 6 af § 36 erhålla följande eller liknande lydelse:
»att mottaga och öppna alla till direktionen inkommande handlingar,
af hvilka de ärenden, som angå intagning å lasarettet, ofördröjligen
inlämnas till läkaren, och andra, om de fordra skyndsam handläggning,
öfverlämnas till direktionens ordförande, men eljest föredragas vid
nästa direktionssammanträde». Motivet till denna ändring är korteligen,
att den nuvarande stadgan i denna del uppfattas så som läggande för¬
valtningens tyngdpunkt hos läkaren i stället för hos direktionen, hvilken
helt naturligt känner 6ig förbigången, om dess uppdrag i någon mån
får karaktären af att vara betydelselöst; och kan detta hafva en ned¬
sättande inverkan på det intresse för uppdraget, som till lasarettets
fromma bör finnas hos direktionen.
Äfven mom. 9 af § 36 torde gifvas följande ändrade lydelse:
»att vid direktionens sammanträden framlägga föredragningslista, och
beträffande uppsättande och expedierande af skrifvelser och andra
expeditioner verkställa direktionens beslut». Skälet för detta yrkande
är det, att den person, som antages till syssloman, företrädesvis bör
besitta de egenskaper som omförmälas i § 34 mom. 1, men det är inga¬
lunda säkert att till uppdraget finna en person, som tillika besitter öfning
och fallenhet för t. ex. protokollsföring, hvilka sistnämnda egenskaper
äro af jämförelsevis underordnad vikt, och erbjuder det ingen svårighet
för direktionen att träffa erforderliga anstalter härutinnan.
Af skäl scm ofvan framhållits torde slutorden i mom. 11 af § 36
lyda: »anmälan hos direktionen».
I § 42 bör ordet »inseende» utbytas mot: kontroll af ofvan an¬
för dt skäl.
I § 22 bör stadgas uttryckligt förbud för lasarettsläkare att göra
sjukresor, såsom oförenliga med stadgandet i § 28 mom. 1, hvaremot
6
Motioner i Andra Kammaren, N;o 248.
rätt till enskild praktik bör lämnas obehindrad, så långt sådan kan vara
förenlig med tjänsteutöfningen på lasarettet.
Inträffade fall hafva visat behöflighefen af ett stadgande, som
ålägger lasarettsläkare ovillkorlig skyldighet att emottaga patient, som
af annan läkare rekommenderas till intagning på lasarett. Nekas än¬
dock inträde, oaktadt plats finnes, bör det betraktas såsom ett svårt
fel från lasarettsläkarens sida (jemför § 28 mom. 2).
Med den betydelse, som mera uttryckligt bör tillerkännas direk¬
tionen genom en reviderad stadga, torde det ock vara i sin ordning
att ordförandens rätt och plikt markerades, såsom för andra styrelser
är vanligt. Handläggningen af vissa till ordförandebefattningen hörande
så att säga mekaniska göromål har hittills fått följa vanlig praxis,
såsom undertecknande af bref och andra skrivelser, att bestämma tid
för extra sammanträden, att inför myndighet eller i öfrigt företräda
direktionen o. s. v. Det kan nämligen ej sägas att nuvarande § 14
innehåller nödiga föreskrifter härutinnan.
Denna motion får icke uppfattas så som skulle den vara riktad
mot vår i stort sedt plikttrogna och människovänliga lasarettsläkarekår,
hvars ansvarsfulla sträfvanden äro värda allt och tacksamt erkännande.
Motionen bör däremot anses såsom ett försök att bidraga till undan¬
röjande af de anledningar och möjligheter till missbruk och godtycke
af betänklig art, som tyvärr äro konstaterade vid olika lasarett, och
hvartill nuvarande lasarettsstadgan lämnar rum.
För undanröjande af dessa olägenheter har man anledning för¬
vänta det värdefullaste bidrag från våra plikttrogna lasarettsläkare,
likasom direktionerna vid de olika lasaretten torde kunna lämna värde¬
fulla insatser till den utredning, som lämpligen bör föregå eu ingående
revision af gällande lasarettsstadga.
Med det anförda vilja vi icke göra anspråk på att hafva uttömt
det grannlaga och viktiga ämnet, utan afsikten är endast att söka an¬
gifva, uti hvilken riktning en revision af lasarettsstadgan enligt vår
uppfattning bör gå.
Däremot hoppas vi hafva visat behöfligheten af en ändring af nu
befintliga förhållanden i ofvan omhandlade afseende; och tillåta vi oss
att på grund häraf vördsamt hemställa,
det måtte Riksdagen besluta att i skrifvelse till
Kungl. Maj :t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t snarast
vidtaga erforderliga åtgärder för åvägabringande af en
7
Motioner i Andra Kammaren, N:o 248.
förnyad lasarettsstadga, hvilken bättre än den nu¬
varande är ägnad att reglera förvaltningen vid lasaretten.
C. T. Lind,
Tanum.
Stockholm i mars 1908.
Oscar N. Olsson. Carl J. ödman.
O. H. Svensson. Herman Andersson
I motionens syfte instämmer:
M. Lyckholm.