Motioner i Andra Kammaren, N:o 13.
1
N:o 13.
Af herr G. E'0WS0f1 ro. fl., om höjd aflöning till Riksdagens
justitieombudsman.
Det är nu mer än trettio år sedan Riksdagen för innehafvaren af
det maktpåliggande förtroendeuppdraget att »såsom Riksdagens ombud
hafva tillsyn öfver lagarnas efterlefnad af domare och ämbetsmän»
bestämde den aflöning af 8,000 kronor, som, jämte ersättning för rese-
omkostnadex-, för närvarande tillkommer honom. Under dessa trettio
år har den allmänna utvecklingen helt naturligt fört med sig dels en
minskning — och detta en ganska afsevärd sådan — i penningens värde
eller med andra ord en stegring af lefnadskostnaderna, särskildt i
hufvudstaden, hvarigenom lönebeloppet faktiskt nu är betydligt ringare
än vid den tid, då det bestämdes, dels ock den ökning af justitieombuds¬
mannens arbetsbörda, som är en följd af tilltagande befolkning, ökning
af statsfunktionärernas antal m. in. Lefnadskostnadernas stegring har
ock i fråga om flera kategorier af statens ämbets- och tjänstemän nödgat
Riksdagen att höja aflöningarna, hvilket varit af särskild vikt beträffande
innehafvarne af sådana poster, för hvilkas nitiska handhafvande en
själfständig och oberoende ställning ansetts utgöra ett väsentligt villkor.
Så höjdes, för att taga ett färskt exempel, förliden riksdag justitie-
rådens löner från 10,000 till 13,000 kronor — att icke nämna höjningen
af vissa byråchefsaflöningar till 8,100 kronor jämte 600 kronors ålders-
tillägg m. m.
Det torde nu vara hög tid att äfven tänka på att förbättra
justitieombudsmannens villkor genom att tillförsäkra honom en aflöning,
som, bättre än den han nu åtnjuter, motsvarar den vikt och den värdig¬
het, som tillkommer hans höga ämbete, samt de kvalifikationei-, som
förutsättas och måste förutsättas hos detta ämbetes innehafvare.
Bill. till Riksd, Prot. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 6 Käft. (N;o 13, 14.) 1
* Motioner i Andra Kammaren, N:o 13.
Det lärer ej vara behöflig! att här påpeka justitieombudsmanna-
ämbetets betydelse ej heller att erinra om mångsidigheten och omfatt¬
ningen af den verksamhet, hvilken är en följd af de uppgifter, som
åligga justitieombudsmannen. Eu blick i den för honom af Riksdagen
utfärdade instruktionen är tillräcklig att visa, i hvilken grad de honom
åliggande skyldigheter, äfven frånsedt de åtgärder, som af enskildes
anmälningar eller klagomål, påkallas, taga i anspråk ej blott tid och
arbete, utan ett nit, en insikt och en förmåga af initiativ, som endast
kunna förväntas hos personer, som i eminent mening äro hvad rege¬
ringsformen kallar »för lagkunskap och utmärkt redlighet kända män».
Att Riksdagen gifver denne sin förtroendeman eu aflöning lägre än den,
som beskäres byråchefer i ett ämbetsverk, kan väl ej betecknas annor¬
lunda än som en abnormitet. Att låta ett dylikt 'förhållande längre
fortfara är väl knappast Riksdagen värdigt.
Såväl med hänsyn till ämbetets vikt och värdighet som till de
kraf, som ställas på dess innehafvares person, torde justitieombuds¬
mannens aflöning böra sättas lika med justitierådens, alltså till 13,000
kronor; han blir ändock så till vida sämre ställd än dessa, som de dels
hafva pensionsrätt, dels icke, såsom justitieombudsmannen, kunna skiljas
från sitt ämbete redan efter ett års förvaltning af detsamma. Härtill
kommer, att justitieombudsmannen icke åtnjuter semester samt för den
tid han af sjukdom eller annat laga förfall är hindrad sköta ämbetet
måste afstå halfva lönen till den af Riksdagen utsedde suppleanten.
Att den . höjda aflöningen skulle bidraga till att göra ämbetets
innehafvare mindre benägen att utbyta det mot andra honom till buds
stående befattningar och sålunda, mer än hittills ofta varit fallet, till¬
försäkra Riksdagen förmånen att få för längre tid behålla en värderad
justitieombudsman, torde vara obestridligt. Äfven från denna — låt
vara underordnade synpunkt är löneförhöjningen påkallad.
I regeringsformens 97 § säges, som bekant, att Riksdagens justitie¬
ombudsman, så länge han ämbetet innehafver, skall i alla afseenden
anses lika med Konungens justitiekansler. Häraf lärer en och annan
hafva dragit den slutsatsen, att justitieombudsmannens aflöningsförmåner
ej skulle kunna höjas, utan att justitiekanslerns aflöning på samma
gång och i lika mån höjdes, emedan den afsedda likheten annars skulle
rubbas. En dylik slutsats beror dock tydligen på en missuppfattning
af grundlagens ord, som utan tvifvel endast afse att tillförsäkra justitie¬
ombudsmannen lika rang och auktoritet med justitiekanslern. Faktiskt
innehar denne i själfva verket oaktadt den lika aflöningen en ekonomiskt
bättre och tryggare ställning än justitieombudsmannen; han har ju en
3
Motioner i Andra Kammaren, N:o 18.
vida säkrare utsikt att behållas vid sitt ämbete och har dessutom rätt
till pension; alltså existerar ej den likhet, hvars bibehållande skulle
vara så viktigt. För vår del vilja vi för öfrigt visst icke förneka, att
frågan om en löneförbättring för justitiekanslern kan vara förtjänt af
beaktande. Denna fråga är dock en sak för sig, och intet skäl gifves
att afbida initiativet till denna frågas lösning, innan Riksdagen gifver
sin justitieombudsman hvad den anser böra honom tillkomma.
Vi tillåta oss alltså hemställa,
att Riksdagen måtte besluta, att justitieombuds¬
mannens aflöning höjes till 13,000 kronor, samt att
denna löneförhöjning måtte komma honom till del
från och med ingången af år 1908.
Stockholm den 16 januari 1908.
Gnllbrand Elowson.
Erik Martin.
Per Pehr sson.
Österby.
Erik Röing.
A. J. PLagström.
E. Lovén.
Albin Ahlstrand.
Ernst Beckman.
C. G. Scedén.
Karl Starbäck.
Ivan Svensson.
Joh. Nydal.
P. Hörnsten. Robert Johansson.
M. Sundström. G. Kronlund.
Viktor Moll.