KUNGL. MALTS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGH
UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE
ÖFVER VISSA DELAR AF
DEN 19 JUNI 1903
AFGIFNA UNDERDÅNIGA BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG
PRlSTLÖNEREGLERINGSKOMMITTÉNS
ANGÅENDE
REGLERING AF PRÄSTERSKAPETS AFLÖNING
DÄRMED SAMMANHÄNGANDE FRÅGOR.
STOCKHOLM
IVAR H^GGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B., 1905.
Rättelse:
Sid. 68 råd 14 ofvanifrån står: domkapitlet i Växjö
läs: domkapitlen i Växjö och Lund.
Till Konungen.
Med underdånig skrifvelse den 19 juni 1903 öfverlämnade till Eders
Kungl. Maj:t prästlöneregleringskommittén, till slutligt fullgörande af sitt
uppdrag, dels betänkande och förslag angående reglering af prästerskapets
2
aflöning och därmed sammanhängande frågor, dels en särskild med litt.
D betecknad tabellserie. Därefter anbefallde Eders Kungl. Maj:t genom
nådig remiss den 12 februari 1901 kammarkollegium att infordra under¬
dåniga yttranden öfver följande i omförrnälda betänkande afgifna förslag,
nämligen förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning
af prästerskapets tionde samt om ersättning därför, förslaget till lag an¬
gående reglering af prästerskapets aflöning, förslaget till föreskrifter an¬
gående beräkning af prästerskapets aflöning, förslaget till lag om emeriti-
löner för präster och förslaget till grunder för ändringar i lagstiftningen
om ecklesiastika boställsskogar, från samtliga domkapitlen i riket och
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län äfvensom öfver
förstnämnda fyra förslag från Stockholms stads konsistorium och öfver-
ståthållareämbetet och öfver förslaget till grunder för ändringar i lagstift¬
ningen om ecklesiastika boställsskogar från domänstyrelsen samt att med
dessa yttranden och eget underdånigt utlåtande till Eders Kungl. Maj:t
inkomna före utgången af år 1905.
Efter det omförrnälda myndigheter till kollegium insändt i enlighet
med berörda nådiga föreskrift infordrade yttranden, därvid domkapitlen i
Uppsala, Strängnäs, Karlstad och Visby bifogat från präster — hufvud¬
sakligen kontraktsprostar — i de respektive stiften inkomna yttranden,
får nu kollegium till åtlydnad af den nådiga befallningen, med öfver!äm¬
nande af de till ärendet hörande handligar, för egen del i underdånighet
anföra följande.
Kort historisk återblick äfvensom redogörelse för gällande
lagstiftning om prästerskapets aflöningsförhållanden och
inom riksdagen väckta förslag till ändring däri.
Då det för bedömandet af de till kollegium för yttrandes afgifvande
remitterade förslag uppenbarligen är af vikt, att anledningen till och syfte¬
målet med dem vederbörligen beaktas, har kollegium trott det vara lämp¬
ligt att, med ledning af kommittébetänkandet, till en början ej mindre i
korthet erinra om gällande grunder för lagstiftningen i de ämnen, som
af förslagen beröras — nämligen prästerskapets aflöningsförhållanden —
särskildt såvidt församlingsmedlemmarnes skattskyldighet blifvit genom
ifrågavarande lagstiftning bestämd, än äfven redogöra för hvad under se¬
nare tid inom riksdagen i hufvudsak anförts till vinnande af ändring i
berörda grunder.
Prästerskapets aflöningsförhållanden voro föremål för stadganden redan
i landskapslagarnes kyrkobalkar. Där angifna grunder för ecklesiastik
skattskyldighet hafva af senare lagstiftning lämnats i det hela orubbade.
De upptogos slutligen — ehuru naturligtvis sammangjutna, till ett helt — i
nådiga förordningen den 8 februari 1681, hvilken kan anses såsom huf-
vudförfattningen inom lagstiftningen rörande »prästerskapets uppbörd af
allmogen», sådan denna lagstiftning bevaras från äldre tider. Enligt
nämnda förordning skulle prästerna på landet bekomma af sina åhörare
dels tertialen af den tionde, som efter årsväxten folie af allehanda säd —
hvete, råg, korn, hafre, ärter och bönor —, dels tionde af humle, hampa,
lin, rofvor och kål, dels kvicktionde af all afvel, nämligen föl, kalf, lamm,
killing, gris och gås, dels smörtionde, dels i vissa trakter fisktionde, dels
likstol med olika belopp allt efter dödsbonas växlande förmögenhet m. m.
och dels jämlikt taxa afgift er vid nattvardens begående (påskpenningar)
äfvensom vid lysning, vigsel, barndop och kyrktagning samt för socken¬
bud. »Gångandes ämbetsmän» samt alla andra på landet boende, som
icke brukade någon åker eller svedjeland eller hade någon boskap men
4
dock brukade sin enskilda näring, skulle gifva för all sin rättighet om
året två mark silfvermynt.
Utom dessa skatter å vissa näringar och sportler för vissa förrättnin¬
gar hade prästerskapet att påräkna äfven en del andra inkomster och för¬
måner. Så erlades af ålder åt prästen offer vid de stora kyrkliga hög¬
tiderna, såsom jul, påsk, pingst m. fl. Likaledes utgjordes dagsverken till
prästerskapet såväl af hemmansbrukare som af torpare, husmän, inhyses¬
hjon, gårdsfolk och gemenskapen af krigsfolket, en prestation, som, ehuru
ursprungligen tillkommen af »god vilja mera än af plikt», småningom
öfvergick till sedvänja och blef stadgad såsom skyldighet.
Kort efter utfärdandet af 1681 års förordning inkommo emellertid
till Kungl. Maj:t underdåniga föreställningar mot densamma dels från prä¬
sterskapet, som klagade däröfver, att förordningen icke kunde på alla or¬
ter verkställas, och dels från allmogen? som förklarade, att den hellre
ville »blifva vid deras med sina själasörjare vanlige ackord, såsom det
hvilket dem drägeligare skulle falla». Kungl. Majtt hänvisade därvid i all¬
mänhet till ingående af föreningar såsom bästa sättet att främja enighet
och sämja mellan präster och åhörare. För vissa delar af landet utfär¬
dades till och med särskilda undantagsförfattningar. Genom åtskilliga
kungl. resolutioner påbjöds ock prästrättigheters utgörande af en del be-
skattningsföremål, hvilka ej voro afsedda i nämnda förordning, såsom bruk,
bergverk och några andra industriella anläggningar på landsbygden.
I städerna — beträffande hvilka 1681 års förordning ej gällde —
ägde prästerskapet visserligen uppbära tertialtionde af städernas jord samt
antagligen jämväl annan tionde, men dessa afgifter kunde af helt natur¬
liga skäl icke blifva mycket inbringande. Prästerskapets hufvudsakliga,
ehuru alltid något ovissa, inkomst uti städerna bestod i den frivilliga till¬
ökning, åhörarne meddelade uti de s. k. påskpenningarne.
Sättet för prästerskapets aflöning, sådant det alltså, enligt hvad ofvan
blifvit antydt, var grundadt på lag eller öfverenskommelse och sedvänja,
medförde stora olägenheter och gaf anledning till många klagomål. Tion-
den, som skulle utgå i persedlar och efter årsafkastningen, förutsatte näm¬
ligen beträffande all skörd och afvel en närgången kontroll, som var
ytterst vansklig samt för tiondetagare och tiondegifvare lika förhatlig;
den vållade ett besvär med persedlarnes forsling, förvar och afyttring,
som betungade löngifvaren och betydligt minskade löntagarens förmåner.
Sportlerna, hvilka småningom blifvit fullkomligt godtyckliga och uttogos
vid allehanda tillfällen, voro icke sällan oskäligt betungande, hvarförutom
de måste föranleda en för prästämbetet nedsättande uppfattning af de
kyrkliga förrättningarna. Den omständigheten att prästerskapet uppbar
lönebidragen omedelbart af de enskilda församlingsmedleinmarne vållade
äfven lätt tvister och rättegångar.
Dessutom riktades anmärkningar mot det lägre prästerskapets tryckta
belägenhet och öfverhufvud mot ojämnheten i prästerskapets inkomster.
Missnöjet med de ecklesiastika aflöningsförhållandena — ett missnöje,
som väl kunde mildras men ej undanröjas genom de lifligt anbefallda
och äfven i en ej ringa utsträckning använda lönekonventionerna — tog
sig uttryck bland annat i upprepade motioner vid riksdagarne. Till sist
afläto ock rikets ständer den 6 juli 1857 en underdånig skrifvelse, hvari
det dåvarande aflöningssättets olägenheter framhöllos och grunder för en
förändrad anordning uppgåfvos. Efter ytterligare förhandlingar mellan
regering och ständer utfärdades sedermera nådiga förordningen angående
allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862.
De uti nämnda författning — hvilken ligger till grund för nu gäl¬
lande löneregleringar för prästerskapet i de territoriella församlingarna
utom i Stockholm — inrymda hufvudstadganden äro följande: Prästerska¬
pets inkomster fördelas sålunda, att hvarje tjänstgörande prästman, såvidt
sig göra låter, erhåller en efter tjänstegrad, äinbetsåligganden och lefnads-
kostnaderna i orten lämpad anständig bärgning (§ 1). Ordnandet af präster¬
skapets aflöning inom hvarje stift förberedes länsvis af en nämnd, som
vid uppgörandet af förslag till lönereglering har att förfara pa visst i för¬
ordningen angifvet sätt, hvarefter ärendet anmäles till Kungl. Maj:ts pröf¬
ning (§§ 2 och 3). Boställe, som afses att af löntagare bebos och brukas,
skall till en dess verkliga värde, efter afdrag för byggnadskostnaden, mot¬
svarande inkomst beräknas, hvarvid afseende företrädesvis bör fästas å hvad
bostället anses kunna inbringa i arrende eller efter hälftenbruk (§ 4). Präster¬
skapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostads-
boställe brukas, skall utarrenderas efter de föreskrifter, som därför äro af
Kungl. Maj:t särskildt meddelade (§ 5 ). All tionde, vare sig tertial-, smör-,
fisk- eller kvicktionde, utbytes mot bestämda afgifter för en tid af femtio
år, räknade från den efter löneregleringens fastställande nästinträffande
första maj, oansedt tillämpning af regleringen ej då kan ske. Vid be¬
stämmandet af dessa afgifter, likasom af dem, hvilka böra utgå för berg¬
verk, kvarnar, fabriker och andra inrättningar, har nämnden att ställa sig
till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskildt för vissa orter gäl¬
lande författningar och stadganden, äfvensom att fästa afseende på de af
församlingen till dess prästerskap förut utgående bidrag samt de afgifter,
som af öfriga pastorat inom stiftet under likartade förhållanden utgöras
(§ 6). Påskpenningar, jura stola;, matskott, offer, dagsverken med flera
andra extraordinarie afgifter utbytas mot vissa för samma tid och efter
6
samma grunder som tiondeersättningen, till beloppet bestämda utskylder,
att utgå icke allenast af fastighetsägare utan äfven af församlingens öfriga
invånare; börande dessa afgifter så beräknas, att all betalning till präster¬
skapet för särskilda förrättningar kan upphöra, och iakttages härvid, att
af dessa afgifter de, som hittills uteslutande betungat hemmansägare, varda
endast på dem, samt de, hvilka ålegat torpare och deras vederlikar, blifva
allenast på dessa fördelade, hvaremot sådana, som utgått af alla försam¬
lingens ledamöter, fortfarande af dem samtlige skola utgöras, dock med
den skiljaktighet i beloppen, som föranledes däraf, att åtskilliga af ifråga¬
varande afgifter hittills icke brukat erläggas till lika högt belopp af dem,
som äga ingen eller mindre jord, som af dem hvilka äga större (§ 7).
Lönerna skola beräknas uti persedlar och endast till en mindre del i pen¬
ningar. Persedlarne utgå efter tioårig medelmarkegång, där ej deras leve¬
rerande till större eller mindre del in natura kan varda af Kungl. Maj:t
medgifvet (§ 8). Afgifter, som af en församling till dess prästerskap ut¬
göras, må ej till aflönande af annan församlings präst användas; icke hel¬
ler inkomster, hvilka tillkomma prästerskapet antingen till följd af bidrag
utaf församlingen gemensamt, såsom då, till löneförbättring för präster¬
skapet, hemman och lägenheter blifvit inköpta och andra fördelar anskaf¬
fade, eller ock från enskilda personers för samma ändamål gjorda anslag
och donationer. De inkomster åter, som grunda sig på statsanslag i kon¬
tanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden för
de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter,
som icke äro bostadsboställen, må, i händelse af befogenhet, med Kungl.
Maj:ts medgifvande kunna från en till annan församling öfverflyttas eller
alldeles indragas, det senare dock endast i de fall, att de icke äro prä¬
sterskapet för all framtid tillförsäkrade (§ 9). För uppbörden af församlin¬
gens afgifter till prästerskapet äger den utse eu eller flera personer (§ 11).
Betydelsen af 1862 års förordning låg -— såsom den lämnade redo¬
görelsen torde gifva vid handen — hufvudsakligen i de förändringar med
hänsyn till den rent yttre, formella, sidan af prästerskapets aflöning, hvilka
genom densamma kommo till stånd. Uti ingressen till själfva förordnin¬
gen uppgifves också anledningen till den nya lagstiftningen vara den, att
sättet för ifrågavarande aflöning var »icke allenast i flera hänseenden
mindre lämpligt, utan ock af beskaffenhet att föranleda tvister mellan
löntagare och löngifvare». I enlighet härmed vidtogos bland andra följande
viktigare förändringar: tionderäkningen på åkern afskaffades och persedel¬
leveranserna upphörde, icke heller var det längre tillåtet att mottaga
i
sportler för olika förrättningar, hvarförutom uppbörden af församlings-
afgifterna skulle förmedlas genom utsedda förtroendemän.
Dock var denna lagstiftning icke heller i materiellt afseende utan
verkan. På grund af bestämmelsen, att vissa inkomster kunde »från en
till annan församling öfver Hyttas», hade tillskapats en för hela kyrkan
gemensam aflöningstillgång, hvarigenom ställdes i utsikt en förbättring af
det svagast aflönade prästerskapets villkor. A andra sidan innebar tion-
dens utbytande mot bestämda afgifter för femtio år en i mån af jord¬
bruksnäringens utveckling fortgående minskning i jordbrukets börda och
dymedelst ett tillmötesgående mot det anspråk på tiondens fixering för
all framtid, hvilket vid riksdagarne blifvit af tiondegifvarne framställdt.
1 öfrigt upphäfdes eller ändrades icke den sedan århundraden be¬
stående lagstiftningen angående »prästerskapets rättigheter», i de delar
nämligen denna lagstiftning stadgade skyldighet för församlingsmedlem-
marne att lämna, efter vissa grunder bestämda, bidrag till prästerskapets
aflöning. Tvärtom föreskrefs beträffande de forna afgifternas periodiska
ombildande till nya, att därvid skulle lända »till efterrättelse de för riket
i allmänhet eller särskildt för vissa orter gällande författningar och stad-
ganden». Den gamla skatteplikten skulle alltså kvarstå i sin ursprungliga
omfattning. För tiondens utgörande hade emellertid, såsom nyligen blifvit
antydt, meddelats bestämmelser, i följd af hvilka skattebördan för den
tiondepliktiga jorden måste under regleringsperioden komma att kännas
alltid i någon mån, stundom ganska afsevärdt lindrad.
Någon jämkning eller omflyttning mellan olika slag af församlings-
afgifter var icke medgifven. Likasom totalbeloppet af de inkomster, som
tillförne utgått till prästerskapet, skulle bevaras, skulle äfven grupperingen
af de bidragsskyldigas afgifter upprätthållas.
Då nu jordbruket ursprungligen var landets skattekraftigaste näring,
på många ställen den enda, var det ju naturligt att, sedan denna näring
vid den ecklesiastika skattskyldighetens införande här i landet drabbats
af den ojämförligt tyngsta pålagan, någon väsentlig rubbning härutinnan
icke skulle inträda genom den på angifvet sätt begränsade reformen af
det kyrkliga aflöningsväsenet.
Genom nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 föreskrefs, bland annat,
att ränta och kronotionde* å hemman eller lägenhet i kronans jordeböcker
* Sädcslionden (skafttionden), till hvilken räknades tionde äfven af ärter och bönor,
var enligt de gamla lagarne i allmänhet så fördelad, att en tredjedel tillföll sockenprästen
8
och räkenskaper skulle sammanföras till en summa under benämning
grundskatt, samt att nedsättning uti den kronan behållna grundskatt å
flertalet hemman och lägenheter skulle äga rum med trettio procent från
och med år 1886. Därefter stadgades genom lagen den 2 december 1892,
att återstoden af grundskatten skulle afskrifvas under loppet af tolf år,
räknadt från och med år 1893.
Vid 1897 års riksdag framhöll nu en motionär**, hurusom billighet
och rättvisa syntes tala för att den jorden åliggande, till prästerskapets
aflöning utgående tionde, hvilken både enahanda ursprung som krono-
tionden, blefve likasom denna afskrifven, helst prästerskapets tionde i
många landsorter vore en ganska tung börda, som ej utan stor möda
kunde af ägarne till tiondeskyldig jord betalas. Beträffande afskrifningen
borde riksdagen fatta beslut, så snart nödig utredning om tiondens belopp
hunnit verkställas och oberoende af den nya regleringen af prästerskapets
löneförmåner. För genomförande af ett sådant beslut måste af riksdagen
medel anvisas till prästerskapets aflöning och anslag för ändamålet i riksstaten
uppföras. Motionärens yrkanden gingo ut på att riksdagen måtte i skrifvelse
till Eders Kungi. Maj:t anhålla, bland annat, att Eders Kungl. Maj:t täcktes, så
fort ske kunde, låta utreda myckenheten af den tionde, som nu af tionde-
skyldig jord utginge till prästerskapets i riket aflöning, samt sedan dels
afgifva förslag till afskrifning af denna tionde på enahanda sätt, som med
de å jorden hyllande grundskatter ägt rum, och under loppet af tio år
med tio procent årligen, dels föreslå det belopp, som riksdagen borde an¬
visa och som svarade mot tionden, att utgå till prästerskapets aflöning,
och återstående två tredjedelar gingo till skiftes mellan biskopen, kyrkan och de fattiga.
Den öfriga tionden däremot tillföll odelad prästen. Härifrån afvikande bestämmelser om
sädestiondens fördelning förekommo i några lagar, likasom tionden — synnerligast biskops-
tionden och fattigtionden — icke alltid bibehölls vid de ändamål, för hvilka den var an¬
visad. Indragning för beständigt till kronan af såväl biskopstionden som den tionde,
hvilken tillfallit kyrkan och de fattiga, blef en följd af de beslut, som fattades på riks¬
dagen i Västerås 1527 och hvilka sammanfattas under benämningen Västerås recess. Ge¬
nom denna indragning har den s. k. kronotionden. uppkommit.
Detta gäller dock endast det gamla Sverige. Hvad angår Skåne, Halland, Blekinge
och Bohuslän, hvilka vid reformationstiden icke tillhörde Sverige, är förhållandet i så
måtto olika, att sädestionden där under katolska tiden var delad lika mellan prästen, kyrkan
och biskopen, samt att vid reformationen i Danmark endast biskopens andel indrogs till
kronan, hvilket förhållande förblef oförändradt, när dessa provinser förenades med Sverige;
och har tionden där således utgjorts af präste- eller terticdtionde, kyrkotionde och kronotionde.
** Såsom motivering hänvisade denne motionär egentligen till en af honom vid 1896
års riksdag väckt motion med nästan ordagrant lika yrkanden som i motionen vid 1897
års riksdag. Den först. väckta motionen, afktyrkt af vederbörande utskott, vann endast
andra kammarens bifall och förföll.
9
allt i syfte att, när tiden för nu gällande löneregleringar tilländagått och
tiondens hela afskrifning ägt rum, staten skulle öfvertaga hela det belopp
till prästerskapets aflöning, som hittills utgått därtill af tiondeskyldig jord,
dels låta upprätta förslag till lönestat för prästerskapet i riket, afsedd att
tillämpas i hvarje pastorat från den tid, då nuvarande lönereglering där
upphöi de, och i hvilken lönestat borde upptagas bestämdt belopp för hvarje
prästerlig tjänstebefattning, dels ock de villkor, som kunde finnas nödiga
för statens öfvertagande af aflöningen till rikets prästerskap såsom till
öfriga statens tjänstemän.
En annan motionär, som likaledes afsåg en lindring i den, såsom han
påpekade, ojämnt tryckande skattskyldigheten till prästerskapet redan före
nu gällande löneregleringars utlöpande, hemställde, att riksdagen måtte hos
Eders Kungl.Majit anhålla om framläggande,så fort ske kunde, af förslag därom,
att de, som i en församling vore skattskyldiga till prästerskapet, skulle erhålla
full ersättning för sina utskylder till detsamma på sådant sätt, att det inom
församlingen erforderliga ersättningsbeloppet betalades till minst en tredjedel
genom statsmedel och till högst två tredjedelar genom utdebitering på alla
församlingens medlemmar efter fyrk eller bevillningskrona, prästerskapets
egna fyrkar eller bevillningskronor undantagna.
Slutligen uttalade sig en tredje motionär beträffande åtskilliga frågor,
som stå i samband med den kyrkliga organisationen och prästerskapets
aflöningsförhållanden. Särskildt. fäste han uppmärksamheten på, huru illa
det i ekonomiskt hänseende vore ställdt uti vårt land, väl icke för präster¬
skapet såsom helhet betraktadf, hvilket fasthellre syntes motionären vara
genom gällande lag tillräckligt doteradt, men isynnerhet och till den vida
öfvervägande delen för komministrarne äfvensom för många kyrkoherdar,
allt hufvudsakligen i följd af en i hög grad orättvis och obillig fördel¬
ning af prästerskapets inkomster. Den ojämna fördelningen i sin ordning
förklarades bero af det på 1862 års förordning grundade förbud mot
användandet af vissa lönetillgångar från en församling till aflönande af
prästerskapet i främmande församling. För åstadkommande af en rättvis
fördelning af prästerskapets inkomster återstode därför icke någon annan
än den visserligen radikala men också, enligt motionärens öfvertygelse,
enda verksamma utvägen att genom betydligt utvidgande af öfverflytt-
ningsrätten göra alla för prästerskapets aflöning afsedda tillgångar för
ändamålet disponibla, med den inskränkning allenast som påkallades af
rent privaträttsliga förhållanden. Äfven i fråga om deltagandet i ut-
skylderna till prästerskapet ansåg motionären, att förändrade grunder
borde göras gällande. Dock fann han det vanskligt att därom göra något
annat än ett generellt uttalande, i syfte att alla nu från församlingarna
10
utgående gärd er till prästerskapet fortfarande borde utgå, med iakttagande
endast af erforderlig jämkning, så att församlingarna om möjligt blefve
likställda både i fråga om personliga afgifter och hvad beträffade afgifter
för jordbruksfastighet och all annan fastighet, äfvensom att dessa sist¬
nämnda afgifter blefve afpassade i billigt förhållande till de afgifter, som
borde utgöras af industriella verk och inrättningar. Denne motionär
yrkade i enlighet härmed, bland annat, att Riksdagen måtte hos Eders
Kungl. Maj:t anhålla, att, enär de enligt bestämmelserna i nådiga förord¬
ningen den 11 juli 1862 upprättade löneregleringar visat sig i tillämp¬
ningen innebära anmärkningsvärda ojämnheter såväl beträffande beloppet
af de för vederbörande prästmän bestämda aflöningar som med afseende
å fördelningen af de utskylder, hvilka till prästerskapet utgjordes, Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke de nya löneregleringarna lämp¬
ligen kunde grundas å vissa utaf motionären föreslagna, från nämnda för¬
ordnings föreskrifter delvis afvikande bestämmelser, bland andra, att alla
från församlingarna till prästerskapets aflöning utgående bidrag jämte
arrendena för de ecklesiastika boställena skulle af kronans tjänstemän
debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med den allmänna upp¬
börden samt af Konungens befallningshafvande levereras till statskontoret;
att likaledes till statskontoret skulle levereras de andelar af skogsförsälj-
ningsmedlen, hvilka, utan att ingå till löneregleringsfonden, tillfölle inne-
hafvarne af vissa ecklesiastika boställen; att, sedan sålunda ofvannämnda
för prästerskapets aflöning afsedda medel levererats till statskontoret, det
skulle åligga beinälda myndighet att af berörda medel och af de aflönings-
medel, hvilka utginge från prästlöneregleringsfonden, tillhandahålla veder¬
börande domkapitel de andelar, som på hvarje stift belöpte, att af dom¬
kapitlen utbetalas till vederbörande löntagare; samt att de från de olika
skattetitlarne till prästerskapets aflöning utgående bidrag blefve ställda i
riktig proportion till hvarandra.
Med anledning af förenämnda tre motioner aflat riksdagen den 5 maj
1897 till Eders Kungl. Maj:t en underdånig skrifvelse angående ändring i
prästerskapets aflöningsförhållanden. Riksdagen anförde däri, bland annat,
hurusom på grund af 1862 års förordning församlingsmedlemmarnes bi¬
drag till prästerskapet reglerats på ett synnerligen skiftande sätt i olika
orter, och att den hufvudsakliga bördan däraf fortfarande torde hvila på
den tiondeskyldiga jorden. Genom jordbrukets utveckling, genom upp¬
komsten af industriella anläggningar och stationssamhällen samt däraf
ÖÖ O
föranledd mer eller mindre betydlig folkökning i många församlingar och
genom flera andra inträdda förändringar torde det flerstädes hafva kom¬
mit att framstå såsom ganska obilligt, att blott en del af församlingen
11
hufvudsakligen bekostade den institution, hvaraf dock alla hade gagn.
Riksdagen vore öfvertygad om att det vid en utredning skulle visa sig,
att en mycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten att bi¬
draga till prästerskapets aflöning blefve nödvändig, så att en utjämning
kunde ske i afseende på de olika skatteobjekten. Genom en sådan ut¬
jämning skulle, enligt riksdagens åsikt, i ett stort antal församlingar de
berättigade skälen till de klagomål, som nu hördes från ägarne till tionde¬
skyldig jord, kunna upphäfvas. Emellertid torde ett icke obetydligt antal
församlingar finnas, hvarest på den antydda vägen det afsedda målet icke
skulle kunna vinnas, enär inom dem några andra beskattningsföremål än
tiondeskyldig jord ej alls eller endast i högst obetydlig mån förefunnes.
Beträffande sådana församlingar ansåge riksdagen det böra tillses, huruvida
icke någon lindring kunde dem beredas genom bidrag från tillgängliga
fonder eller annorledes, så att församlingarna ej öfver höfvan betungades,
men vederbörande prästerskap likväl erhölle sin anständiga bärgning. En
utjämning torde ock enligt riksdagens mening till en viss grad kunna
och böra ske beträffande de lönevillkor, som prästerskapet åtnjöte, så att
nuvarande stora olikheter mellan aflöningsförmånerna i olika församlingar
i någon mån mildrades. Särskildt syntes en rättelse vara önskvärd i den
olämpliga proportion, som på flera ställen rådde mellan kyrkoherdes och
komministrars aflöning inom samma pastorat. De af motionärerna före¬
slagna åtgärder att direkt eller indirekt göra prästerskapet till af staten
aflönade tjänstemän hade riksdagen ej kunnat bifalla och således ej heller
de yrkanden i motionerna, som med sagda förslag stode i oskiljaktigt
sammanhang. Ett sådant förfarande skulle nämligen enligt riksdagens
åsikt allt för djupt ingripa i de nuvarande, sedan gammalt rotfästade
kyrkliga förhållandena. Det skulle förändra statens och kyrkans ställning
till hvarandra äfvensom förhållandet mellan de enskilda församlingarna
och deras prästerskap. Riksdagen vore därjämte öfvertygad, att det i
allmänhet icke skulle i församlingarna mottagas med välvilja. Äfven ville
riksdagen såsom sin åsikt uttala, att den grundsatsen borde fortfarande
gälla, att afgifter, som af en församling till dess prästerskap utgjordes, ej
finge till aflönande af en annan församlings prästerskap användas. De
jämkningar och förbättringar i nuvarande aflöningsskyldighet för försam¬
lingarna och aflöningsrätt för prästerskapet, som vore nödvändiga, borde
därför enligt riksdagens mening äga rum med bibehållande af nämnda
grundsats. Enär det svenska prästerskapet småningom erhållit allt flera
ämbetsåligganden, hvilka ej kunde anses vara af kyrklig art, och som icke
heller motiverades af den enskilda församlingens behof, utan af stats-
12
hänsyn, funne riksdagen, att från detta förhållande goda skäl kunde hämtas
för att statsbidrag i någon mån lämnades till prästerskapets aflöning.
Riksdagen anhöll till sist:
att Eders Kungi. Maj:t täcktes så fort ske kunde låta verkställa nog¬
grann utredning såväl beträffande den på nu gällande löneregleringar
grundade skattskyldigheten till prästerskapet från den tiondepliktiga jor¬
den och andra beskattningsföremål i jämförelse med hvarandra, både inom
hvarje församling och mellan olika församlingar, som ock beträffande de
aflöningsvillkor, som för närvarande af prästerskapet i olika församlingar
åtnjötes;
att Eders Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning af på frågan
inverkande omständigheter, till riksdagens godkännande framlägga de grun¬
der, som ansåges böra blifva bestämmande vid reglerandet af prästerskapets
aflöning, sedan tiden för nu gällande lönekonventioner utlupit;
att vid utredandet af berörda grunder särskild hänsyn måtte tagas
bland annat därtill, huruvida icke en utjämning borde åstadkommas i
afseende på de bidrag till prästerskapets aflöning, som utginge från olika
skatteobjekt, och i hvad mån staten borde bidraga till aflöningen; huru¬
vida icke från tillgängliga fonder bidrag 'kunde lämnas till aflöning åt
prästerskapet i de församlingar, som eljest skulle däraf oskäligt hetungas;
och huruvida en utjämning i viss mån af olikheterna uti prästerskapets aflö¬
ning inom olika församlingar och tjänstegrader kunde äga rum, så att
hvarje präst erhölle anständig bärgning; samt
att Eders Kungl. Maj:t täcktes i sammanhang med ofvan omförmälda
utredning äfven låta verkställa utredning angående möjligheten af och sättet
för beredande af pension åt de prästmän, som af ålder eller sjukdom ej
förmådde behörigen uppehålla sina tjänster, samt därefter för riksdagen
framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.
Den 22 oktober 1897 uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt en kommitté
— prästlöneregleringskoinmitton — att verkställa de utredningar och upp¬
göra de förslag, om hvilka i riksdagens skrifvelse förmäles.
Några af kommittéutredningens resultat samt g rund tan kamé
i kommitténs förslag'.
Den af kommittén verkställda utredning angående »skattskyldigheten
till prästerskapets aflöning enligt nu gällande lagstiftning» gifver vid han¬
den, att församlingsafgifter till prästerskapets aflöning hlifvit för ecklesia¬
stikåret 1896—97 i hela riket — både landsbygd och städer — debiterade
å jordbruksfastighet* med.......................... kronor 3,699,450 = 67,69 procent
å öfriga beskattningsföremål med........... > 1,765,734 = 32,31
Dessa afgifter, tillhopa 5,465,184 kronor, fördelade sig pa beskatt-
ningsföremålen högst väsentligt olika i städerna och å landsbygden. Un¬
der det att nämligen i städerna summa afgifter utgjorde:
af jordbruksfastighet ....................................... kronor 44,223 = 7,85 procent
af öfriga beskattningsföremål...................... » 519,467 = 92,15
utgjorde däremot å landsbygden summa afgifter:
af jordbruksfastighet..................................... kronor 3,655,226 = 74,58 procent
af öfriga beskattningsföremål.................... » 1,246,267 = 25,42
Hvad nu särskildt landsbygden beträffar, så utgjorde i vida mer än
hälften — eller nära 59 procent — af församlingarna därstädes jordbruks¬
fastighetens bidrag öfver 80 procent af samtliga afgifter; däremot var det
* Till gruppen »jordbruksfastighet» äro hänförda icke blott tiondeskyldiga hemman och
lägenheter, utan ock jordbruksfastigheter, hvilka, såsom vissa säterier, icke varit tionde¬
skyldiga men dock stundom fått sig påförda några mindre afgifter. Bland afgifter af
jordbruksfastighet hafva af kommittén räknats ej allenast olika slag af tionde utan äfven
sådana i stället för jura stol®, offer, påskpenningar och andra extraordinarie afgifter be¬
stämda utskylder, som skola enligt löneregleringarna å jordbruksfastighet debiteras och icke
kunnat utsöndras från tiondeafgifterna. Dessa senare utgöra emellertid utan all fråga den
ojämförligt betydligaste delen af de afgifter, som i kommitténs tabeller redovisats såsom
afgifter af jordbruksfastighet.
14
knappt mer än 2 procent af landsförsamlingarna, där detta bidrag uppgick
till blott 30 procent eller därunder af samtliga afgifter.
Från »öfriga beskattningsföremål», hvilka voro fördelade i tre grupper,
nämligen arman fastighet, inkomst och personer, utgingo i hela riket såsom
afgifter af annan fastighet ........................ kronor 198,504 = 3,63 procent
s » inkomst ....................................... » 560,549 = 10,26 »
personliga afgifter .......................................... » 1,006,681 = 18.42 »
Med afseende å den proportion, i hvilken dessa olika skatteobjekt i
städerna och på landsbygden bidrogo till samtliga inom hvartdera beskatt-
ningsområdet debiterade afgifter, visade sig stor åtskillnad, i det att summa
afgifter utgjorde
i städerna:
af annan fastighet
» inkomst..............
» personer ............
å landsbygden :
af annan fastighet............................................. kronor 133,436 = 2,72 procent
» inkomst........................................................... » 343,157 = 7,00 »
» personer ......................................................... » 769,674 = 15,70 »
En jämförelse mellan jordbruksfastighetens och de öfriga beskattnings-
föremålens belastning visar, att de debiterade afgiftex-na utgjorde i medeltal
för riket (städer och landsbygd):
för jordbruksfastighet.............................. 27,09 öre pr fyrk
» annan fastighet ................................. 3,37 » » »
» inkomst ............................................... 2,10 » » »
eller för sistnämnda båda grupper..... 2,33 » » »
så att, uppmätt efter fyrktalet* jordbruksfastighetens belastning var nära
tolf gånger så stor som de öfriga beskattningsföremålens tillhopa. Detta
missförhållande beror hufvudsakligen därpå, att i städerna de talrika fyr-
karne för inkomst och fastighet äro så svagt belastade, att medeltalet för
hela riket väsentligen förminskas. För landsbygden ensam erhölls nämligen
följande medeltal af afgifter:
* Beträffande stadskommunerna och de landskommuner i Kopparbergs län, där fyrk-
talssätining ej förekommer, hafva de särskilda hevillningsheloppen af kommittén reducerats till
fyrktal, på det att jämförelsen mellan olika församlingars skattskyldighet skulle under¬
lättas.
..... kronor 65,068 = 11,54 procent
217,392 = 38,57
237,007 = 42,04
15
för jordbruksfastighet.............................. 27,29 öre pr fyrk
» annan fastighet ................................. 10,95 » » »
» inkomst ........................................ 4,31 » » »
eller från sistnämnda båda grupper.. 5,19 » » »
I fråga om landsbygden var således medeltalet för jordbruksfastig¬
hetens belastning blott något mer än fem gånger så stor som medeltalet
för de två öfriga gruppernas gemensamma belastning.
Då vid löneregleringarna tiondeafgifterna för det mesta bestämdes,
utan att hänsyn togs till tiondens lagliga belopp, samt jordbrukets ut¬
veckling sedermera varit mycket olika på olika orter, måste förhållandet
mellan dessa afgifter och jordbruksfastighetens fyrktal förete synnerligen
stora växlingar inom skilda trakter af landet. Så växlade i städerna, där
belastningens medeltal för hela riket var 16,72 öre pr jordbruksfastighets-
fyrk, medeltalen inom de oljka församlingarna mellan lägst 0,18 och högst
78,57 öre pr dylik fyrk. A landsbygden bar jordbruksfastigheten, såsom
nyligen blifvit nämndt, för hela riket en afgift af i medeltal 27,29 öre pr
fyrk, med växling i belastningen inom de olika församlingarna från högst
124,87 öre pr fyrk (Karesuando i Härnösands stift) till lägst 3,53 öre pr *
fyrk (Gustaf Adolf i Karlstads stift).
Utom det bidrag till prästerskapets aflöning, som församlingsmedlem-
marne hade att lämna, tillgodonjöt prästerskapet i de territoriella försam¬
lingarna — på sätt framgår af kommitténs utredning angående »präster¬
skapets nuvarande aflöningsförhållanden» — inkomster jämväl under många
andra titlar, såsom statsanslag, enskildas anslag och donationer, afkastning
af bostads- och löningsboställen samt anslag från ecklesiastika fonder. För
nyssnämnda ecklesiastikår 1896—97 uppskattades samtliga under olika
titlar utgående aflöningsförmåner till ett värde af 8,109,667 kronor 34 öre*.
Denna summa bildade det ekonomiska underlaget för 1,368 kyrko¬
herdebeställningar med aflöningsförmåner till ett värde af 6,441,517 kronor
samt för 957 komministraturer eller med dem likställda tjänster, vid hvilka
inkomsterna uppgingo till ett värde af 1,668,150 kronor.
Medelbeloppet för en kyrkoherdelön var 4,709 kronor. Skillnaden
mellan land och stad verkade därhän, att medellönen för kyrkoherde i
landspastorat var endast 4,544 kronor, under det att den för kyrkoherde
i stadspastorat var 6,667 kronor. Fortsättas jämförelserna och ställas mot
hvarandra löneförhållandena inom särskilda pastorat, visa sig ännu större
olikheter, i det att högsta lönen uppgick till 14,206 kronor och den lägsta
* Om härtill läggas arfvodena för 184 kontraktsprostar, kunna aflöningsförmånerna
uppskattas till ett värde af 8,136,516 kronor.
16
— om hänsyn ej tages till prebendepastoraten — till 2,054 kronor. De
båda löneklasserna 3,000—3,499 kronor och 3,500—3,999 kronor, tillhopa
omfattande 408 beställningar, voro de jämförelsevis talrikaste; 168 löner-
uppnådde icke 3,000 kronor.
För komministrarne var medellönen: i hela riket 1,743 kronor, å lands¬
bygden 1,593 kronor och i stad 2,880 kronor. Den rikligast aflönade
komministerns inkomster uppgingo till 7,589 kronor; de lägst skattade
löneförmånerna för komminister ansågos hafva ett värde af 402 kronor.
De jämförelsevis flesta komministerslönerna —- 230 till antalet — tillhörde
klasser å belopp mellan 1,300 och 1,500 kronor; 584 löner understego 1,700
kronor.
Efter det förhöjda anslag från prästerskapets löneregleringsfond blifvit
under senare tiden från och med år 1900 beviljade, har emellertid ställ¬
ningen icke oväsentligt förbättrats för de lägst aflönade kyrkoherdarne och
komministrarne.
På den af kommittén verkställda, ofvan omförmälda statistiska utred¬
ning följer en »allmän motivering», däri kommittén undersöker, huru
en utjämning af den ecklesiastika skattskyldigheten och af prästerskapets
löner skall kunna på ett verksamt sätt genomföras, hvarjämte kommittén
till skärskådande upptager äfven andra för kyrkan viktiga spörsmål af
ekonomisk innebörd. Ptesultatet af sina undersökningar på detta förbere¬
dande stadium sammanfattar kommittén i följande allmänna satser eller
hufvudgrunder:
1. Prästerskapet tillkommande tionde och andra afgifter af fast egendom
indragas till statsverket och afskrifvas, mot ersättning, som tillföres
prästerskapets gemensamma aflöningstillgångar.
2. Inom vissa minimi- och maximigränser samt med ledning af allmänna
grunder för lönernas lämpande efter tjänstens vikt och beskaffenhet eller
efter särskilda förhållanden fastställas för en tidrymd af tjugu år prä¬
sterskapets löner i penningar till sådan storlek, att hvarje präst erhåller
anständig bärgning.
3. För aflöning af prästerskapet skola församlingsafgifter utgöras, dock
sainmanlagdt icke till högre belopp, än som motsvarar tjugu öre för
hvarje person af pastoratets hela folkmängd, och därutöfver fem öre
för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet eller, där fyrktaf¬
sättning icke äger rum, femtio öre för hvarje krona af de skattskyldiga
inom pastoratet påförd bevillning.
4. Varder den för pastoratets prästerskap enligt föreskrifna grunder be¬
räknade aflöning icke betäckt af församlingsafgifterna eller eljest till-
17
gängliga medel, fylles bristen genom tillskott från kyrkans gemen¬
samma aflöningstiilgångar.
5. Ett visst belopp må årligen af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar
användas för att bereda emeritilöner åt präster.
Kommittén framhåller hurusom, därest skattskyldigheten och aflöningen
ordnades i enlighet med angifna grunder, en del fördelar vore att vinna.
Sålunda skulle krafvet på utjämning af skyldigheten att bidraga till
prästerskapets aflöning tillgodoses på ett sätt, som medförde, att den å
jordbruksfastighet livilande börda blefve i möjligaste mån lika för all sådan
fastighet, samt att den nya bördan för andra beskattningsföremål begrän¬
sades till rimligt mått.
De afgifter, som komme att utgå inom hvarje församling, blefve fort¬
farande använda till aflöning för dess eget prästerskap, under det att å ena
sidan i följd af den stegrade skattekraften hos industriens växande fyrkar
de kyrkliga krafven kunde inom nu försummade landsdelar allt bättre
tillgodoses, samt å andra sidan ersättningen för den indragna och afskrifna
tionden — hvilken ersättning ej hade karaktären af församlingsafgifter, då
den ju betalades af statsverket, icke af någon särskild församlings med¬
lemmar — kunde lämna tillgång till understöd åt sådana ekonomiskt svaga
församlingar, som icke, utan att öfver höfvan betungas, förmådde bereda
sitt prästerskap anständig bärgning.
Kyrkan finge i själfva verket, under fullt betryggande garantier, be¬
hålla tionden såsom lönetillgång, men vunne fördelen af en fri disposi¬
tionsrätt öfver nämnda tillgång samt därigenom äfven utsikten att på ett
effektivt sätt, efter billighet och rättvisa, reglera lönerna inom prästerska¬
pets olika grader och mellan olika församlingar, hvarförutom anstalter för
pensionering af en del ålderstigna, mindre tjänstbara präster kunde vidtagas.
3
Principyttranden öfver kommitténs förslag- om förändrad an¬
ordning- af det kyrkliga beskattningsväsendet.
Obestridligen är kommitténs förslag till lag om indragning till stats¬
verket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför
det till sina verkningar betydelsefullaste af förevarande författningsförslag
och kan därför sägas utgöra kärnpunkten i kommitténs senaste betänkande.
Förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, hvilket för¬
slag väl eljest får anses såsom själfva hufvudförslaget, är beträffande de
delar, som innebära de väsentligaste förändringarna i nuvarande beskatt¬
nings- och lönesystem, uppgjordt under förutsättning af bifall till först¬
nämnda förslag och skulle endast i mindre viktiga punkter kunna under
annan förutsättning vinna tillämpning. De myndigheter, som yttrat sig
öfver kommittéförslagen, synas äfven i likhet med kollegium tillägga tionde-
afskrifningsförslaget eu dylik central betydelse.
Enligt sistnämnda förslag skall prästerskapets tionde äfvensom alla
andra afgifter af fast egendom indragas till statsverket mot godtgörelse i
penningar under titel »ersättning för prästerskapets tionde». Indragningen
äger rum för hvarje pastorat från och med ecklesiastikåret näst efter det,
med hvars utgång den på grund af förordningen den 11 juli 1862 fast¬
ställda lönereglering i pastoratet upphör att gälla. Kungl. Maj-.t fastställer
den summa i penningar, till hvilken omförmyjda afgifter skola för hvarje
församling vid indragningen beräknas, därvid tiondepersedlarnes värdeskall
upptagas till ett belopp, motsvarande medeltalen af medelmarkegångsprisen
under åren 1864—1913. Ersättning för de indragna afgifterna skall för
hvarje församling från och med det ecklesiastikår, indragningen där äger
rum, för all framtid utgå med den af Kungl. Maj:t fastställda summa, och
skall denna för hvarje ecklesiastikår vid dess början inlevereras från stats¬
verket till kyrkofonden. De afgifter, som sålunda blifvit till statsverket
indragna, skola under loppet af trettio ecklesiastikår i viss ordning af-
skrifvas.
19
Kommittén har af två anledningar framlagt ifrågavarande förslag.
I den allmänna motiveringen (sid. CCXVI och CCXXI1) uttalar kom¬
mittén den mening, att det icke torde kunna anföras något hållbart skäl,
hvarför bidrag till församlingarnas själasörjare skulle af jordbruksfastig¬
heternas ägare utgöras efter annan och högre beräkningsgrund än af andra
fastigheters ägare eller af dem som skatta för inkomst af kapital och arbete.
Kommittén är vidare af den åsikt att, om prästtionden anses böra af-
lyftas från den tiondeskyldiga jorden, en sådan åtgärd icke kan på ett i
någon mån tillfredsställande sätt utföras, utan att denna börda varder på
de skattskyldiga i hela riket fördelad efter samma grunder, som gälla för
beskattning i allmänhet. Enligt de grundsatser, som numera vunnit häfd
i den svenska skattelagstiftningen, torde icke heller, säger kommittén
vidare, någon väsentlig invändning kunna anföras mot en sådan åtgärd.
Prästerskapets tionde, hvilken med hänsyn till ålder och häfd vore fullt
likställd med kronotionden, och som med de på 1862 års förordning grun¬
dade löneregleringarnas fastställande förvandlats till en för femtio år fixerad
afgift i naturapersedlar och penningar, hade i själfva verket så stor likhet
med den tionde och den ränta, som skulle efter successiv afskrifning för¬
svinna, att det icke kunde anses orimligt, att äfven denna kyrkliga grund¬
skatt småningom blefve på liknande sätt utjämnad. Men för en sådan
utjämning kräfdes ovillkorligen, att staten ingrepe för att genom sin be-
skattningsmakt åvägabringa tiondeafgifternas ersättande genom deras för¬
delning å samtliga skattskyldiga. Skatteutjämningen torde lättast åväga¬
bringas på det sätt, att tiondeafgifterna omsattes till en bestämd summa
i penningar och därefter från någon viss tidpunkt indroges till statsverket,
samt att de sålunda indragna tiondeafgifterna småningom minskades eller
afskrefves, till dess de slutligen upphörde att af de skattskyldiga utgöras.
Om alltså ur skatteregleringssynpunkt föreslagits, att tionden skall mot
viss ersättning indragas och afskrifvas, har kommittén ansett det vara icke
mindre nödvändigt, att denna ersättning omedelbarligen ställes till kyrkans
förfogande för att bereda möjlighet att höja det svagast aflönade präster¬
skapets ekonomiska ställning och undanröja ojämnheterna i aflöningsför-
hållandena äfvensom lösa en del andra för kyrkan viktiga ekonomiska
frågor. Staten skulle i enlighet härmed träda i tiondegifvarnes ställe och
hålla tiondetagarnes representant — kyrkan — skadeslös för de till stats¬
verket indragna afgifter. Å andra sidan skulle kyrkan ställas helt och
hållet utom själfva afskrifningen och dennas fortgång bestämmas uteslutande
af statsfinansiella hänsyn. Ett dylikt förfarande innebure visserligen en
omgång, då det enklaste tillvägagångssättet uppenbarligen vore, att, endast
i den man fastigheterna frigjordes från tionden, ersättning af statsmedel
20
utginge till kyrkan. Utan någon vinst vare sig för tiondegifvarne eller
för statsverket skulle emellertid kyrkans ställning därigenom blifva väsent¬
ligen ofördelaktigare, än om till hennes förfogande genast ställdes ett mot
värdet af tiondeafgifterna svarande penningbelopp, med hvars tillhjälp
prästerskapets löner inom de olika församlingarna omedelbart kunde, utan
afbidan på tiondeafskrifningens slutliga genomförande, på ett effektivt sätt
regleras. Denna förmån syntes knappast kunna beredas kyrkan, med mindre
staten på förut angifvet sätt förmedlade uppgörelsen mellan tiondetagare
och tiondegifvare (sid. 39—40).
Inom kommittén har af dess ledamot regementspastoren G. Ekström i
detta ämne uttalats en skiljaktig mening (sid. 310—316). Denne ledamot
förklarar, att den väg, hvarpå förslaget om tiondeafskrifningen kunde blifva
antagligt, utan att vare sig såsom enligt kommittéförslaget en del af präster¬
skapet skulle med sin anständiga bärgning bidraga till att betala priset
för densamma, eller statsverket öfver höfvan betungas, vore efter reser¬
vantens uppfattning, att innehafvare af jordbruksfastighet borde för¬
pliktas att tills vidare, och så länge Kung!. Maj:t pröfvade sådant nödigt,
erlägga en relativt högre församlingsafgift än öfriga skattskyldiga. Ifall
afgiften af jordbruksfastighet bestämdes till högst 10 öre pr fyrk, skulle
densamma -—• oafsedt att den, med öfriga skatteobjekts ökade bärighet,
efter all sannolikhet inom en icke alltför aflägsen framtid komme att upp¬
höra och dessförinnan kunde successivt nedsättas — inberäknadt den ordi¬
narie afgift, som utgjordes för jordbruksfastighet till lika belopp som för
andra beskattningsföremål (högst 5 öre pr fyrk) ändock icke komma att
på jordbruksfastighet såsom maximum lägga tyngre börda än 36,91 %> af
hvad som under nu gällande löneregleringars period utgjort medium för
jordbruksfastigheternas bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning (10
öre pr fyrk, mot 27,09) och sålunda i alla händelser medföra en nedsätt¬
ning af jordbruksfastigheternas belastning med 63,09 % eller nära 2/3.
Denna väg hade reservanten äfven föreslagit i sitt särskilda yttrande med
anledning af § 7 i förslaget till lag angående reglering af prästerskapets
aflöning*. Den rättighet till tertialtionde af jordbrukets afkastning, som
* Omförmälda § 7 skulle enligt reservantens redaktionsförslag erhålla följande lydelse:
»När i § 6 omförmälda tillgångar icke förslå till den aflöning, som anses böra tillkomma
en hvar af pastoratets präster, skola, i den mån sådant till bristens betäckande erfordras,
församlingsafgifter utgöras, likväl icke till sammanlagdt högre belopp, än som erhålles
under antagande, att för hvarje fyrk af jordbruksfastighet inom pastoratet utdebiteras tio
öre eller, där fyrktalssättning icke äger rum, för hvarje krona af jordbruksfastighet inom
pastoratet påförd bevillning en krona, och för hvarje fyrk af annan fastighet eller inkomst
fem öre eller, där fyrktalssättning icke äger rum, för hvarje krona af för annan fastighet
21
författningsenligt tillhörde det svenska prästerskapet, vore sådan, att den
tillförsäkrade prästerskapet aflöningsmedel fullt tillräckliga för en anständig
bärgning. Skulle denna tionderätt af kyrkan eftergifvas, måste, enligt
reservantens förmenande, äfven de nya författningar, som trädde i stället
för de gamla, tillförsäkra prästerskapet, jämväl de, en anständig bärgning.
Såsom en följd af denna grundsats ansåge reservanten sig med hänsyn till
de af kommittén framlagda förslagen och under åberopande af vissa i
hans reservationer III, II och V utförligt motiverade framställningar, böra
i följande tre yrkanden sammanfatta de särskilda kraf, utan hvilkas upp¬
fyllande det nu framlagda förslaget om tiondeafskrifning enligt hans
förmenande icke borde vinna godkännande, nämligen:
att för aflöningen åt kyrkoherdarne i landspastorat i vissa stift samt
i allmänhet åt komministrarne i landspastorat måtte komma att utgå ett
afsevärdt högre belopp än det som af kommittén föreslagits;
att de tjänsteinnehafvare, hvilkas aflöning, till följd af tiondeafskrif-
ningen och det nya systemet, kornme att vid den nya löneregleringen afse¬
värdt nedsättas, för sin vid innehafvande beställning återstående tjänstetid
eller vissa år däraf erhölle skälig godtgörelse för sålunda frångångna löne¬
förmåner; samt
att för den föreslagna tiondeafskrifningens genomförande icke måtte
tagas i anspråk de aflöningsmedel, som under namnet »prästerskapets löne-
regleringsfond» vore afsedda till lönebidrag åt det svagast aflönade präster¬
skapet under innevarande löneregleringsperiod.
Då kommitténs förslag om indragning och afskrifning af präster¬
skapets tionde mot viss ersättning, såsom redan blifvit antydt, är af mycket
ingripande betydelse, bar kollegium trott sig böra här efteråt i hufvudsak
återgifva de hörda myndigheternas yttranden vare sig beträffande detta
förslag ensamt — med bortseende för tillfället från detaljanmärkningar -—
eller rörande de af kommittén uppställda, ofvan återgifna, hufvudgrunder,
bvilka i första punkten anbefalla tiondens indragning och afskrifning under
förutsättning af godtgörelse från statsverket. Därefter går kollegium att
uttala sin egen mening i frågan.
eller inkomst påförd bevillning femtio öre; dock att vid sådan beräkning uteslutes fyrktal
eller bevillning för prästerskapets boställen och löneinkomster -— skolande den skyldighet
att till prästerskapets aflöning bidraga dubbelt i jämförelse med andra beskattningsföremål,
som sålunda åligger jordbruksfastighet, nedsättas eller upphöra, då Kungl. Maj:t efter
kyrkomötets hörande därom förordnar.
Nämnden skall---------vid beräkningen».
22
Domkapitlens yttranden.
Domkapitlet i Uppsala anför, att i fråga om det svenska prästerskapets
underhållande på ett mot krafvet i de särskilda tiderna och å de särskilda
orterna svarande sätt syntes det domkapitlet hafva varit tryggare, om
icke den stora tillgång, som läge i kyrkofonden, hade i det nu föreliggande
förslaget uppgifvits. Möjlighet att åtminstone till en del bibehålla den¬
samma syntes icke af hänsyn till den skattskyldiga jordegendomen hafva
varit utesluten, då riksdagen i sin skrifvelse af den 5 maj 1897 angående
ändringar i prästerskapets aflöningsförhållanden icke kräft afskrifning af
kyrkofonden. Likaledes syntes det domkapitlet hafva varit önskvärdt,
om den af riksdagen i samma skrifvelse uttalade grundsatsen, att afgifter,
som af en församling till dess prästerskap utgöras, ej må till aflönande af
en annan församlings prästerskap användas, hade kunnat fortfarande få
gälla. Att emellertid nu helt och hållet vidblifva dessa nuvarande grund¬
valar för prästerskapets underhållande skulle innebära ett afstyrkande af
kommitténs förslag i det hela. Domkapitlet tilltrodde sig icke att göra
detta afstyrkande, då kyrkofondens utbytande mot en annan skatteform
och åvägabringande af en för hela den svenska kyrkan gemensam kyrko¬
fond torde vara lämpligaste sättet att bringa till stånd den rättvisare och
billigare fördelning af skatteplikten för prästerskapets underhållande, hvilken
riksdagen önskat och som Eders Kungl. Maj:t gifvit kommittén i nådigt
uppdrag att med sina förslag förbereda.
Domkapitlet i Linköping finner det kunna med allt fog ifrågasättas,
huruvida det redan hårdt tillknutna bandet mellan stat och kyrka, öfver
hvars hindrande inverkan på möjligheten för prästerskapet att på ett till¬
fredsställande sätt tillgodose sin egentliga uppgift allmänt och med rätta
klagades, borde än ytterligare tilldragas och utsträckas äfven till det eko¬
nomiska området, inom hvilket kyrkan hittills stått jämförelsevis själf-
ständig. Sådant syntes emellertid blifva en följd af den föreslagna tionde-
afskrifningen och jordbruksboställenas ifrågasatta indragning till kyrko¬
fonden* hvilka båda förslag ginge i en riktning, som, trots de utlofvade
garantierna, icke skulle förfela en ytterligare ökning af kyrkans beroende
af statsmakterna, i hvilkas intresse åtminstone förslaget om tiondens af-
* Något förslag om jordbruksboställens indragning till kyrkofonden har, såvidt
kollegium kunnat finna, ej blifvit framställdt af prästlöneregleringskommittén, men väl har
kollegium, jämlikt befallning i nådigt bref den 12 februari 1904, efter domkapitlens och
länsstyrelsernas hörande den 20 januari 1905 afgifvit underdånigt utlåtande angående vissa
prästboställens indragning till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar.
23
skrifning uteslutande syntes hafva tillkommit. Skulle en kyrklig myndig¬
het förorda detta förslag, kunde det ske endast med det uttryckliga villkor,
att full ersättning bereddes för den betydande uppoffring, som dess god¬
kännande skulle medföra. Och denna ersättning, som jämväl måste om¬
fatta garanti, att de präster, som erhållit fullmakt utan det i nådiga cirku¬
läret den 19 december 1902 omförmälda förbehåll och således icke vore
underkastade lönereglering enligt andra grunder än de nu gällande, icke
genom de nya bestämmelserna försattes i sämre ställning än de nu intoge,
syntes icke kunna lämnas på annat sätt än i en väsentlig framtida löne¬
förbättring för prästerskapet, så att det utan hinder åtminstone af ekono¬
miskt betryck kunde fylla sin dubbla uppgift såsom på samma gång statens
och kyrkans tjänare. I detta afseende vore emellertid kommitténs förslag
ingalunda tillfredsställande. De föreslagna lönerna vore nämligen redan
lör nuvarande förhallanden otillräckliga såväl för kyrkoherdarne som för
komministrarne och skulle i följd af clen hastiga minskningen i penning¬
värdet vara det ännu mer, då de nya löneregleringarna kommit i till-
lämpning. För Linköpings stift syntes dessa löneförslag dessutom i det
hela komma att medföra en försämring i stället för en förbättring, under
det att i följd af de många indragningarna af tjänster arbetet vid de kvar¬
varande komme att ökas. Endast under förutsättning att ingen försämring
af det nuvarande prästerskapets lönevillkor däraf föranleddes samt att en
väsentlig framtida förbättring af prästerskapets ekonomiska ställning garan¬
terades, kunde domkapitlet sålunda förorda förslaget om tiondens afskrif¬
ning.
Domkapitlet i Skara afstyrker på det bestämdaste såväl förslaget om
tiondens afskrifning som ock förslaget om kyrkofond. De innebure ett
radikalt förslag, som gjorde ett starkt afbrott i den historiska utvecklingen.
I likhet med hvad kommittéledamoten Ekström i inledningen till sin re¬
servation anfört, funne domkapitlet en utredning önskvärd, huruvida icke,
utan afbrytande af den historiska utvecklingen, en utjämning i afseende
pa de bidrag till prästerskapets aflöning, som utginge från olika skatte-
objekt, kunde äga rum med bibehållande i modifierad form af jordbrukets
tiondeplikt; detta så mycket mer som domkapitlet ansåge sig kunna stödja
sig på riksdagens yttrande i dess skrifvelse den 5 maj 1897. Genom före¬
liggande förslags åsyftade starka centralisationsåtgärd skedde enligt dom¬
kapitlets mening intrång i mer än ett hänseende uti de rättigheter, som
enligt svensk kyrkoförfattnings principer tillkomme de lokala församlin¬
garna. Domkapitlet, som i ett föregående utlåtande den 12 september
1904 i underdånighet uttalat sig för att prästerskapets boställen borde bi¬
behållas, måste beträffande nu föreliggande förslag, gentemot den före-
24
slagna centralisationsåtgärden, fasthålla de kyrkliga kommunernas historiskt
häfdvunna bestämmanderätt i fråga om prästerskapets aflöning. Minimilön
borde vara bestämd, men eljest kunde olika löner förekomma med afseende
på olika förhållanden inom de särskilda församlingarna.
Domkapitlet i Strängnäs förmäler sig icke hafva mot förslaget om
tiondens afskrifning annat att erinra, än att — i anslutning till kommitté¬
ledamoten Ekströms reservation — de tjänsteinnehafvare, hvilkas aflöning,
till följd af tiondeafskrifningen och det nya systemet, komme att vid den
nya löneregleringen afsevärdt nedsättas, för sin vid innehafvande beställ¬
ning återstående tjänstetid eller vissa år däraf måtte erhålla skälig godt-
görelse för sålunda frångångna löneförmåner.
Domkapitlet i Västerås instämmer i hufvudsak med kommitterade,
emedan billigheten kraf de, att de af ålder på jorden h vilande skattebördor
lättades genom en rättvisare fördelad beskattning äfven till prästerskapets
aflöning. Däremot torde det ej få anses mot rätt och billighet stridande,
att jordbruket tillsvidare — till dess klarhet vunnits, huru de så väsent¬
ligt ändrade skatteförhållandena komme att verka — vidkändes en i för¬
hållande till andra beskattningsföremål något drygare skatteplikt. Dom¬
kapitlet finge fördenskull, i nära anslutning till hvad reservanten Ekström,
föreslagit, i underdånighet yrka såsom villkor för den ifrågasatta tionde¬
afskrifningen, att jordbruksfastighet tills vidare, och intill dess Eders Kungl.
Maj:t efter kyrkomötets hörande och med dess bifall annorlunda förord¬
nade, skulle till prästerskapets aflöning bidraga dubbelt mot öfriga be¬
skattningsföremål.
Domkapitlet i Växjö framhåller, hurusom, under förutsättning att genom
den nya löneregleringen ingen förändring skedde med prästboställena, om
ock genom en ny arrendelag deras skötsel kunde underlättas, kommitténs
förslag om tiondens afskrifning väckte mindre betänkligheter, än eljest
skulle vara fallet. Visserligen utginge tionden numera icke på långt när
till sitt fulla belopp, men då den tyngde olika församlingar mycket olika
och då genom den ekonomiska utvecklingen andra samhällsklasser än den
jordbrukande befolkningen blifvit lika bärkraftiga som denna i afseende
på de jämförelsevis ganska måttliga afgifterna till prästerskapet, syntes
billigheten fordra, att en utjämning, på sätt kommittén föreslagit, komme
till stånd.
Domkapitlet i Lund —- som vitsordar, att kommittén vid utförandet
af sitt uppdrag noggrant ställt sig till efterrättelse den anvisning, som
gifvits i riksdagens skrifvelse den 5 maj 1897 — anser förslaget innebära
den mest genomgripande förändring af den svenska kyrkans ekonomiska
förhållanden, och att det redan på grund däraf kunde vara ägnadt att
25
framkalla betänkligheter. Dessa ökades, då man besinnade, att genom an¬
tagande af den föreslagna lagen tillgångarne för kyrkans prästerskaps af¬
löning skulle blifva väsentligen mindre än de, som på grund af ännu
gällande gamla lagbestämmelser kunde för sagda ändamål påräknas. Men
då å andra sidan sagda lagbestämmelser ej torde kunna under nuvarande
tidsförhållanden bokstafligen tillämpas utan alltför stora olägenheter, och
då därtill komme att, enligt domkapitlets uppfattning, de med en ny
lönereglering afsedda ändamålen, särskildt syftet att prästerskapet måtte
komma att aflönas någorlunda lika på skilda orter liksom att församlin¬
garna måtte komma att ungefär lika tungt beskattas, icke kunde uppnås
på någon annan eller bättre väg än den af kommittén föreslagna, så an-
såge sig domkapitlet böra tillstyrka bifall till den ifrågavarande lagen,
under förutsättning dock att hvad kommittén i sammanhang med förslaget
om tiondens afskrifning föreslagit dels rörande ersättning för den indragna
tionden i den ena och andra formen och dels rörande garantierna för
denna ersättnings okränkta bevarande för aflöning af det svenska präster¬
skapet blefve bifallet.
Domkapitlet i Göteborg förklarar, att domkapitlet trots de betänklig¬
heter, som kunde anföras mot det föreliggande lagförslaget, hvilket åsyf¬
tade uppliäfvandet af den urgamla skatteplikt, som hvilat på den svenska
jorden och som under århundraden utgjort för kyrkan en synnerligen be¬
tryggande garanti för att hon ej skulle komma att sakna de yttre medel,
hon behöfde för utöfvande af sin verksamhet, dock ansåge sig ej böra mot¬
sätta sig nämnda förslag, då genom detsamma en rättvisare fördelning
mellan olika skatteobjekt af skyldigheten att bidraga till prästerskapets
aflöning syntes inträda, och då den föreslagna tiondeafskrifningen helt visst
komme att bereda prästerskapet afsevärda förmåner.
Domkapitlet i Kalmar yttrar, att det måste räknas kommittén till
berömmelse, att i de framlagda förslagen, namneligen förslaget om tiondens
utjämning, kyrkans nuvarande rättsliga och ekonomiska ställning lämnats
orubbad, och att därvid upprätthållits den gamla kyrkliga grundsatsen att
hvarje församling borde -— när icke obilliga anspråk därigenom ställdes
nå densamma — aflöna sitt prästerskap. Kommittén förtjänade ock det
tacksamma erkännande, att den sökt med användning af tillgängliga medel
och efter de nutida förhållandenas kraf på bästa sätt tillgodose kyrkans
och prästerskapets intressen.
Domkapitlet i Karlstad gör endast det uttalande, att domkapitlet icke
funnit något att mot förslaget erinra.
Domkapitlet i Härnösand håller före, att hvad reservanten Ekström anfört
angående lämpligheten och billigheten af att innehafvare af jordbruksfastighet
4
förpliktades att tills vidare och så länge Eders Kungl. Maj:t pröfvade så¬
dant nödigt erlägga en relativt högre församlingsafgift än öfriga skatt¬
skyldiga syntes domkapitlet förtjäna allt beaktande. Det tillskott i kyrk¬
liga tillgångar, som därigenom uppkomme, torde icke blifva obehöfligt,
och då för tiondeafskrifningen syntes tala icke så mycket den egen¬
domliga eller i och för sig olämpliga arten af denna skattskyldighet,
som fastmer önskan att draga konsekvensen af besluten om afskrifning af
andra grundskatter, torde det icke vara obilligt, att jordbruksfastigheternas
innehafvare såsom sådana ännu något längre, än hvad kommitténs förslag
angåfve, deltoge i skattskyldigheten till prästerskapet.
Domkapitlet i Visby hyser den mening, att det mycket genomgripande
förslaget till ändring i det kyrkliga beskattningsväsendet blefve antagligt
endast därigenom, ätt innehafvare af jordbruksfastighet tills vidare och
intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnade, vidkändes skyldighet att
till prästerskapets aflöning bidraga dubbelt mot andra beskattningsföre-
mål, dock med högst tio öre per fyrk. Endast under förutsättning att § 7
i förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning erhölle sådan
lydelse, som kommittéledamoten Ekström föreslagit, ville således domka¬
pitlet tillstyrka detta lagförslag, mot hvilket domkapitlet för öfrigt intet
hade att erinra.
Domkapitlet i Luleå gifver till känna, att domkapitlet icke funne an¬
ledning framställa någon principiell invändning mot ifrågavarande förslag
men ansåge sig dock med hänsyn till de omständigheter, reservanten Ek¬
ström anfört sid. 297—316, endast under de villkor, som af bemälde re¬
servants yrkande å sid. 316 funnes sammanfattade, kunna tillstyrka för¬
slaget om tiondens indragning till statsverket.
Stockholms stads konsistorium — som upplyser, att inom hufvudsta-
den ej funnes tiondegifvare utan endast tiondemottagare —• uttalar såsom
sin åsikt, att intet syntes vara mot förslaget att erinra.
Länsstyrelsernas yttranden.
Öfverståthällareämbetet betonar, att nu omhandlade förslag läge till
grund för kommitténs hela framställning, samt erinrar om hvad kommittén
till stöd för samma förslag anfört därom, att prästerskapets tionde hade
så stor likhet med kyrkotionde och grundskatter, hvilka eftergifvits, att
det icke syntes orimligt, att äfven denna kyrkliga grundskatt småningom
27
blefve på liknande sätt utjämnad. Den omständighet, att staten vid infö¬
rande af en på allmän värnplikt grundad försvarsorganisation funnit nö¬
digt att afskrifva indelningsverket och i sammanhang därmed äfven de
på jorden hvilande grundskatterna, torde emellertid icke böra föranleda
därtill, att staten jämväl skulle tillösa sig prästerskapets tionde och af¬
skrifva densamma till förmån för de jordägare, hvilka redan genom be¬
frielse från grundskatter och indelningsverk erhållit en betydande förmån,
och af hvilka de, som själfva och med biträde af barn odlade jorden, torde
vara föga tryckta af fastighetsbevillningen. Tiondens indragning till kro¬
nan mot penningersättning torde ej heller vara någon förmån för kyrkan,
ty nog torde tionden vara en säkrare tillgång än penningersättningen, som
antagligen komme att i anseende till fallande penningvärde förlora i be¬
tydelse. Enligt kommitterades mening skulle den ersättning, kronan läm¬
nade för tionde, ej tillfalla prästerskapet i de särskilda församlingarna,
som utgjort tionden, utan ingå till en för hela prästerskapet gemensam
kyrkofond. Detta strede dock mot den hittills antagna grundsats, att för¬
samlingen bör själf aflöna sin präst, möjligen med något bidrag af allmänna
medel, men utan att de afgifter, som utgöras i en församling, användas
till aflöning af annan församlings präst. Kommitterade åberopade de rå¬
dande ojämnheterna i aflöningsförhållandena. I viss mån torde väl dessa
kunna afhjälpas äfven efter de grundsatser, som hittills varit tilläm¬
pade, men öfverståthållareämbetet funne dock intet orätt däri, att
en rikare församling aflönade sin präst bättre än en fattigare förmådde;
och ingalunda hade det varit ifrågasatt, att städerna skulle aflöna sina
magistratspersoner efter vissa för alla städerna gemensamma normer. Hvad
särskildt anginge Stockholm, vore det klart, att tiondens inlösen och
afskrifning komme att i ej oväsentlig grad drabba de skattskyldiga i huf-
vudstaden -— där bevillningen uppginge till ett betydligt belopp —, utan att
någon fördel däraf vunnes för staden eller prästerskapet, då ju tionde ej
funnes i Stockholm att afskrifva. Bidrag från kyrkofonden till präster¬
skapets aflöning syntes ej vara att förvänta, enligt hvad de af kommitte¬
rade uppgjorda beräkningar utvisade. Öfverståthållareämbetet ansåge sig
således icke böra förorda kommitterades förslag.
Eders Kungl. Majrts befallninghafvande i Stockholms län, som förme¬
nar det icke tillkomma sig att ingå i bedömande af frågan, huruvida det
ur skattepolitik synpunkt kunde anses klokt att i sin helhet afskrifva
den å jorden hvilande tiondeskyldighet till prästerskapet, har i öfrigt icke
någon anmärkning mot förslaget att framställa.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län håller före,
att kommittén på goda skäl föreslagit indragning till statsverket af den
28
till prästerskapet utgående tionde jämte öfriga i nu gällande löneregle-
ringsresolutioner fastställda afgifter af fast egendom mot godtgörelse i
penningar att af statsverket gäldas till den af kommittén föreslagna kyrko¬
fonden.
Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Södermanlands län yttrar,
att de synnerligen genomgripande förändringar i de bestående förhållan¬
dena i fråga om utgörande af prästerskapets afiöningsförmåner och deras
fördelning emellan aflöningstagarne, som kommitténs förslag innebure, hade
sin grund och utgångspunkt i riksdagens underdåniga skrifvelse den 5
maj 1897. Ehuru det kunde synas tvifvelaktigt, om riksdagen vid aflåtande
af denna skrifvelse tänkt sig en så omfattande omdaning af förhållandena,
torde det, efter den utredning kommittén åvägabragt, böra medgifvas, att
utan en dylik omdaning de af riksdagen uppställda önskemålen, om hvilkas
berättigande meningen under en längre tid syntes hafva stadgat sig, icke
kunnat vinnas. Äfven om alltså på åtskilliga håll tvekan kunde hysas,
huruvida icke den nya regleringen af prästerskapets löner bort mera an¬
sluta sig till det hos oss historiskt gifna, syntes denna tvekan böra upp-
gifvas inför utsikten att eljest nödgas afstå från de mål, som med denna
reglering förnämligast skulle vinnas, en rättvisare och billigare fördelning
af skattskyldigheten till prästerskapet samt en jämnare och, i vissa fall,
mera tillräcklig afmätning af löneförmånerna för olika prästerliga befatt¬
ningar. I öfverensstämmelse med denna uppfattning hade Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande ej heller för sin del funnit något att hufvud¬
sakligen erinra mot de hufvudgrunder, kommittén uppställt för den löne¬
reglering, som i detta afseende skulle äga rum för tiden efter det nu gäl¬
lande löneregleringar utlupit.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län fäster
uppmärksamheten på att det alltid ansetts och måste fortfarande hållas
före såsom en viktig fördel för svenska kyrkan, att tillgångar till aflöning
af dess prästerskap varit tillgängliga utan anlitande af riksdagens anslags-
beviljande myndighet, hvarigenom kyrkan varit oberoende af de skiftande
strömningar, som därinom kunde förekomma, samt Kungl. Maj:t varit oför¬
hindrad att efter sig företeende behof disponera de för kyrkan gemen¬
samma tillgångar, hvilka sammanförts under benämning af prästerskapets
löneregleringsfond. Vid de förändringar, som kunde tänkas förestå be¬
träffande prästerskapets aflöning samt anskaffande af medel därtill, syntes
nyss omförmälda högt skattade fördelar böra i görligaste mån lämnas oför¬
minskade. Det läge en fara för rubbning däraf i den omständigheten, att
för tillgodoseende af prästerskapets i allmänhet behof af löneförbättring
det icke ginge för sig att bygga vidare på befintlig grund för skattskyldig-
29
hetens utgörande. Alt fortfarande ålägga den tiondeskyldiga jorden att,
äfven där andra beskattningsföremål funnes, utgöra den största tungan,
syntes med nu gällande åskådning icke kunna på allvar ifrågasättas. En
förändring måste derutinnan företagas, och hade kommittén för möjlig¬
görande däraf framlagt förslag om afskrifning af den enligt förut gifna
författningar prästerskapet tillkommande tionde och i sammanhang därmed
af alla andra afgifter af fast egendom, efter det samtliga dessa afgifter till
kronan indragits. Då statsverket förut i fråga om den i grundskatterna
ingående tionclen medgifvit full afskrifning, torde hvarje invändning mot
det af kommitterade föreslagna förfarandet i fråga om den till präster¬
skapet nu ingående tionden komma att blifva utan verkan. Det utbyte
af prästerskapet tillkommande tionde mot bestämda afgifter, som verk¬
ställdes i enlighet med nådiga förordningen den 11 juli 1862, var icke
för prästerskapet gynnsamt, i det att enligt clen af kommittén verkställda
utredning värdet af den tionde, som författningsenligt kunnat uttagas af
jordbrukets afkastning för hela riket, beräknats i medeltal för åren 1865 —
1874 till 1,800,000 kronor högre belopp än det, hvarmed vid samma tid
fastställda afgifterna till prästerskapet af jordbruksfastighet utgingo. Så¬
tillvida voro bestämmelserna i 1862 års förordning emellertid fördelaktiga,
att regleringen afsåg endast en begränsad tidrymd. I föreliggande förslag
till lag om tiondeafskrifning, som lade nu utgående tioncleafgifter till grund
för ersättningen till kyrkan, föresloges däremot, att ersättningen för präster¬
skapets tionde skulle för hvarje församling för all framtid utgå med en
på visst sätt bestämd summa, utgörande för hela riket omkring 3,900,000
kronor. Väl kunde enligt den uppgjorda finansplanen denna summa för
nästa löneregleringsperiod vara tillräcklig, men att densamma skulle för
all framtid förslå till fyllande af de förefintliga lönebehofven torde vara
tvifvel underkastadt. Det syntes därför kunna ifrågasättas, huruvida icke
fixeringen för all framtid till visst belopp af denna kyrkans mest bety¬
dande tillgång kunde blifva för kyrkan ogynnsam. Det både därför varit
för prästerskapet önskvärclt, att den lösesumma för tionden, som nu bjö-
des, och hvars förhållande till taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna vid
dess omsättning skulle kunna utrönas, blefve efter viss tidrymd, 20 å 50
år, ånyo beräknad och kyrkofonden godtgjord efter enahanda procenttal
af då gällande jordbrukstaxeringsvärden. I annat fall funnes till fyllande
af de säkerligen tilltagande lönebehofven ingen annan tillgång än de
växande församlingsafgifterna, men denna tillgång både den olägenheten
med sig för kyrkan, att den ej kunde användas inom annan församling
än där den influtit.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län anser, att i
30
fråga om den föreslagna tiondeafskrifningen kunde sägas detsamma, som
blifvit anfördt med afseende å de redan verkställda grundskatteafskrifnin-
garna, nämligen å ena sidan att afskrifningen ökade fastigheternas värde
med omkring tjugu gånger det afskrifna beloppet samt utgjorde en skänk
till fastigheternas dåvarande ägare på ö fri ga skattdragandes bekostnad
— iivilket sistnämnda förhållande i förevarande fall blefve så mycket på¬
tagligare, som några öfverskott i statskassan icke torde finnas för ända¬
målet disponibla, utan tillgångar därtill torde få anskaffas genom direkt
beskattning —, men å andra sidan att fastigheterna ej numera såsom vid
grundskatternas tillkomst vore nästan de enda skatteobjekten, samt att
skattebördorna därför, sedan nya skatteobjekt tillkommit, borde så små¬
ningom utjämnas, så att de blefve lika fördelade på samtliga beskattnings-
föremål. Då principen om successiv afskrifning af de på jorden hvilande
skatterna redan förut i riket antagits och på det att med nutida förhål¬
landen öfverensstämmande beskattningsgrunder efter hand skulle fullstän-
digt tillämpas här i landet, ansåge sig Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande böra tillstyrka ifrågavarande förslag i dess helhet.
Eders Kungl. Maj.ts befallningshafvande i Kronobergs län är af den
mening att, sedan kronans ränta och tionde befunnits böra såsom en den
svenska jorden obehörigen påhvilande skatteplikt från densamma aflyfta?,
kunde krafven på borttagande jämväl af den därmed ur skattesynpunkt
fullt jämförliga präst- eller tertialtionde anses icke endast förklarliga utan
till och med berättigade, helst under tidernas lopp de villkor, som för
denna särskilda beskattning varit af grundläggande betydelse, så små¬
ningom förändrats eller alldeles bortfallit. Jordbruket stode ingalunda
numera såsom i forna tider, då tionden såsom en skatteplikt mest ute¬
slutande ålades detta näringsfång, ensamt i fråga om förmågan att inom
församlingarna prästera de erforderliga ecklesiastiska aflöningsmedlen. Jämte
jordbruksklassen hade nämligen uppstått andra bärkraftiga samhällsklasser,
hvilka biliigtvis borde i större proportion än hittills deltaga i aflönings-
kostnaden för vederbörande församlings prästerskap, hvars verksamhet
finge anses komma dem alla i lika mått till godo. Men äfven ur den
icke mindre viktiga synpunkten att bereda utväg för höjande af det svagast
aflönade prästerskapets ställning och för en allmännare utjämning af de
förefintliga olikheterna i prästernas aflöningsförhållanden syntes en ändring
i antydd riktning både välbehöflig och i bög grad önskvärd. Förevarande
författningsförslag vore, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
förmenande, förtjänt af synnerlig uppmärksamhet vid lösningen af löne-
regleringsfrågan för rikets prästerskap och syntes under alla förhållanden
3 i
böra blifva en förträfflig grundval för hvilken reform af nuvarande löne¬
system som än kunde önskas genomförd.
Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län finner den
framlagda utredningen beträffande skattskyldighet till och aflöning åt
prästerskapet till fullo ådagalägga, att därutinnan gällande grunder i det
hela numera vore i hög grad otillfredsställande icke blott för prästerskapet
utan äfven för de hittills skattskyldiga, samt att därför väsentligen nya
grunder måste utfinnas för reglerandet af prästerskapets aflöning, sedan
tiden för nu gällande löneregleringar utlupit. Syftet med den nya regle¬
ringen af prästerskapets aflöning måste alltså i första hand vara, att präster¬
skapet finge sina berättigade kraf på bättre aflöningsförhållanden tillgodo¬
sedda, samtidigt med att skattskyldigheten, som hittills hufvudsakligen
hvilat å fast egendom, utjämnades på samtliga skatteobjekt. Mot de af
kommittén i sådant afseende uppställda hufvudgrunder hade länsstyrelsen
icke något att erinra.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län anmärker,
huruledes, med hänsyn därtill att genom den successiva afskrifningen af
tionden jordbruksfastigheterna skulle befrias från ett onus, som af ålder
ålegat desamma, det ingalunda kunde anses obilligt att dessa fastigheter
under nästa löneregleringsperiod finge i förhållande till andra skatteobjekt
vidkännas en något högre afgift till prästerskapet. Åf sådant skäl och
då det syntes angeläget, att kyrkofonden, så långt ske kunde, sattes i till¬
fälle att möta de kraf, som komme att ställas på densamma, ansåge Eders
Kungl. Majds befallningshafvande det vara för förslagets godkännande en
nödvändig förutsättning, att § 7 i lagen angående reglering af präster¬
skapets aflöning erhölle sådan lydelse, som af reservanten Ekström före¬
slagits.
Eders Kungl. Majds befallningshafvande i Blekinge län meddelar, att
förhållandena inom länet icke syntes lägga hinder i vägen för de fram¬
ställda förslagens genomförande, samt att icke heller eljest något af sär¬
skild vikt torde vara att mot förslagen framhålla utöfver hvad som an-
gåfves i kommittéledamoten Ekströms reservation, till hvars uttalanden
Eders Kungl. Majds befallningshafvande ville ansluta sig.
Eders Kungl. Majds befallningshafvande i Kristianstads län, som endast
mot en detaljbestämmelse i förslaget om tiondens afskrifning har något
att påminna, gör icke något allmänt uttalande om nämnda förslag.
Eders Kungl. Majds befallningshafvande i Malmöhus län anser samt¬
liga kommittéförslagen ägnade att främja en jämnare aflöning åt präster¬
skapet, hvilket på samma gång skulle vinna större ekonomisk trygghet
utan församlingarnas oskäliga betungande.
Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län påpekar, att
af kommitterades motivering till förslaget om tiondeafskrifning framginge,
hurusom kommitterade byggt detsamma på uppfattningen af tionden såsom
en prästerskapets tillgång, utan att därvid tillräckligt beakta tiondens egen¬
skap att vara en löneform. Prästtionden hade ursprungligen icke utgjorts
till kronan utan kommit prästerskapet direkt tillhanda, d. v. s. af Sidor
utgjort formen för prästerskapets hufvudsakliga aflöning. Genom reduktion
hade viss del af tionden först kommit kronan till godo och sedermera
efter sammanslagning med jordräntan under benämning grundskatt af-
skrifvits. Ville man nu från den tiondepliktiga jorden aflyfta äfven åter¬
stående tionde, torde detta kunna försiggå genom reglering af formen för
prästerskapets aflöning. En sådan reglering vore ock af kommittén före¬
slagen i särskild lag, däri församlingsmedlemmarne pålades efter vissa an-
gifna grunder afgifter till prästerskapet. Tiondens upphörande kunde och
borde alltså blifva en naturlig följd af löneregleringen. Att statsverket
kunde blifva förbundet till anslag för att träda hjälpande emellan vid
reglering af prästerskapets aflöning vore en sak för sig, men då torde väl
formen därför kunna och böra vara den vanliga för anslags beviljande.
Den föreslagna successiva afskrifningen komme att verka högst orättvist
hvad anginge de tiondeskyldiga fastighetsägarna, enär dessa iinge, i den
män tionden icke hunne afskrifvas, allt fortfarande utgifva sådan till
statsverket samtidigt därmed att de, sedan nya löneregleringar börjat till-
lämpas, måste i full likhet med andra skattskyldiga bidraga till präster¬
skapets aflöning. Bäst och riktigast syntes Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande vara, att hela ifrågavarande lag icke komme till stånd, utan
att uti lagen om reglering af prästerskapets aflöning intoges ett stadgande
om att, då den på samma lag grundade aflöning blefve i en församling
tillämplig, all prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande
tionde äfvensom alla andra afgifter af fast egendom skulle upphöra att
utgå inom den församlingen.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
anför, att det enligt de nådiga föreskrifter, som gifvits för kommitténs ar¬
beten, och- enligt de anvisningar, som riksdagen lämnat till ledning därvid,
gällt att tillse, huru en skattejämkning lämpligen kunde förbindas med de
nya löneregleringarna för prästerskapet, i fråga hvarom kommittén haft i
uppdrag att framlägga förslag. Kommittén hade också frambragt en in¬
gående utredning i detta ämne. Enligt Eders Kungl. Majds befallnings-
hafvandes förmenande hade kommittén därvid ådagalagt, att en skatte¬
jämkning icke kunde på ett tillfredsställande sätt genomföras, med mindre
den nu till prästerskapets aflöning utgående tionde indroges till statsverket
33
mot ersättning och afskrefves, och hade kommittén lämnat goda skäl för
liknande behandling äfven af öfriga af fast egendom för samma aflöning
utgående afgifter. En sådan indragning och afskrifning skulle också stå i
full öfverensstämmelse med den förut beslutade afskrifningen af krono¬
tionde och kyrkotionde, hvilka skatter till sitt ursprung vore af samma
natur som prästtio riden. Då därtill kornme att genom den ersättning, som
statsverket skulle lämna för tiondeafgifterna, och hvilken ersättning skulle
ingå bland kyrkans gemensamma aflöningstillgångar, kunde beredas medel
till lösning äfven af frågan om förbättrande och utjämnande af präster¬
skapets i de olika pastoraten aflöning, hvilken nu i många fall vore för
låg och företedde stora skiljaktigheter, utan att rimliga orsaker därtill före-
låge, funne Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kommitténs ifråga¬
varande lagförslag vara mycket välgrundadt och synnerligen beaktansvärdt.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Alf,sborgs län förklarar sig
icke hafva något att erinra vid de af kommittén afgifna förslag.
Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Skaraborgs län åberopar
riksdagens underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897, däri riksdagen, enligt
Eders Majrts befallningshafvandes uppfattning, oförtydbart angifvit hufvud-
syftemålet med sin framställning vara: att genom ändamålsenligt använ¬
dande af de aflöningsmedel, som vore eller rättvisligen kunde blifva till¬
gängliga inom församlingarna, åstadkomma en lönereglering, som beredde
anständig bärgning åt alla inom folkkyrkan tjänstgörande, för densamma
behöfliga präster; att församlingsbidragen till aflöningen måtte utjämnas, så
att de olika skatteobjekten blefve, så vidt möjligt, lika betungade; samt
att måttligt bidrag af statsmedel skulle för löneregleringen få anlitas sär-
skildt i de fall, då församling icke därförutan kunde tillvägabringa den
för dess prästerskap nödiga aflöningen. Eders Kungl. Majrts befallnings¬
hafvande ansåge för sin del hvad riksdagen uti berörda skrifvelse anfört
vara i hufvudsakliga delar välbetänkt samt innebära riktiga anvisningar
för den föreliggande synnerligen viktiga frågans lösning. Det kommittén
lämnade nådiga uppdrag vore ju ock helt och hållet grundadt på samma
skrifvelse. Kommittén syntes emellertid hafva ansett hufvud syftemålet med
uppdraget vara att bereda innehafvarne af den tiondeskyldiga jorden största
möjliga lindring, och hade kommittén i sådant syfte till och med föreslagit
afskrifning af hela tertialtionden samt skyldighet för statsverket att till
prästerskapets aflöning årligen tillskjuta motsvarande belopp. Detta vore
visserligen ett ganska lätt funnet och särdeles verksamt sätt att åstad¬
komma utjämning. Men Eders Kungl. Majrts befallningshafvande kunde
icke finna, att en så beskaffad utjämning, genom bördans aflyftande från
de skattskyldiga och öfverflyttande på statsverket, vore rättvis, nödvändig
O
34
eller lämplig. Kommittén hade utgått från den förutsättning, att inne-
hafvarne af den tiondeskyldiga jorden skulle vara synnerligen hårdt be¬
tungade genom skyldigheten att erlägga denna afgift, sådan densamma
vid gällande löneregleringar blifvit bestämd, och att därför missnöje med
denna skatt skulle mer och mer göra sig gällande. Såvidt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande under långvarig tjänsteutöfning kunnat inhämta,
vore denna förutsättning icke riktig. Naturligtvis skulle åtminstone de
flesta innehafvare af tiondeskyldig jord gärna mottaga den gåfva, som en¬
ligt kommitténs förslag skulle dem bjudas, och detta förslag kunde därför
lätt vinna förespråkare. Men däraf följde alldeles icke, att skattebördan i
verkligheten vore oskäligt betungande. Inom länet hade ej heller försports
några klagomål öfver denna börda, och om sådana förekommit, hade de i
hvarje fall icke varit berättigade; men det ansåges nog där som annorstädes
önskvärdt och rättvist, att andra beskattningsföreinål finge mera än hit¬
tills bidraga till prästerskapets aflöning. En sådan utjämning vore ock
enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt icke blott rättvis utan
äfven väl behöflig för åstadkommande af de för prästerskapets anständiga
bärgning och pensionering erforderliga tillgångar. Kommittén hade vidare
anfört, att den utjämning mellan skatteobjekten, som kunde tänkas vara
åsyftad, skulle verkställas sålunda, att summan af samtliga nuvarande så¬
väl personliga som icke personliga afgifter fördelades lika på alla fyrkar;
och hade kommittén verkställt en omfattande undersökning rörande verk¬
ningarna af en sådan skattejämkning, hvarvid utrönts, att densamma skulle,
åtminstone ur de synpunkter, som företrädesvis gjort sig gällande hos kom¬
mittén, blifva mycket otillfredsställande samt vara »oförenlig med for¬
dringarna på en rationell skattereform». Utan att ingå i närmare gransk¬
ning af det sätt, hvarpå kommittén begagnat sig af och sammanställt de
synnerligen omfattande statistiska uppgifterna, ville Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande endast erinra, att, om de slutsatser, hvartill undersök¬
ningen ledt kommittén, vore riktiga, så bevisades därigenom intet annat,
än att det sätt för utjämningen, som varit föremål för undersökning, vore
oanvändbart. Men däraf följde ingalunda, att andra lösningar af frågan
skulle vara omöjliga och att hvarje försök därtill måste öfvergifvas. Svå¬
righeterna att åstadkomma en i alla afseenden fullt nöjaktig utjämning
finge emellertid vara huru stora som helst. Däraf kunde dock omöjligen
hämtas giltig anledning till efterskänkande af hela tertialtionden och den¬
sammas ersättande medelst anslag af statsmedel. Detta årliga anslag skulle,
sedan afskrifningen blifvit genomförd, komma att, enligt kommitténs be¬
räkning, uppgå till omkring fyra millioner kronor. Men, äfven om det i
öfrigt kunde anses önskligt och lämpligt, att staten för ifrågavarande ända-
35
mål åtoge sig en sådan betydande årlig utgift, torde detta väl ieke rimligtvis
kunna ifrågasättas, så länge till följd af brist på medel årligen måste undan¬
skjutas viktiga och synnerligen nödvändiga anordningar för landets färsvars-
väsen, och så länge öfverallt inom landet förspordes bitter klagan och be¬
kymmer därför, att af samma anledning erforderligt antal hospitals- och
asylplatser för sinnessjuka ännu icke kunnat anordnas, andra viktiga önsk-
ningsmål och kulturuppgifter att förtiga. Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande måste således afstyrka, att staten skulle belastas med ifråga¬
satta betydande utgift, samt hemställde, att förevarande förslag icke måtte
godkännas. På grund af den uppfattning, Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande sålunda sökt göra gällande, ansåge Eders Kungl. Majrts befall¬
ningshafvande, att, i öfverensstämmelse med hvad riksdagen syntes hafva
åsyftat, följande hufvudgrunder borde för lösningen af den föreliggande
frågan vinna tillämpning:
Prästerskapet inom hvarje församling skall hädanefter som
hittills i främsta rummet aflönas omedelbart af församlingen.
För att aflöningstillgångarne inom hvarje församling må
blifva härför tillräckliga och för utjämning af skattebördan böra
andra skatteobjekt än jordbruksfastigheter tillförbindas att i vid¬
sträcktare mån än hittills bidraga till aflöningen.
I sammanhang härmed må, där så lämpligen ske kan, de
bidrag, som utgå af jordbruksfastighet såsom vederlag för tertial-
tionden, i någon mån lindras.
De församlingar, som icke utan att blifva oskäligen betungade
kunna åstadkomma de för deras prästerskap nödiga löner till
stadgade minimibelopp, åtnjuta för ändamålet bidrag från löne¬
reglerings- eller kyrkofond, till hvilken öfverlämnas ej mindre
prästerskapets samtliga gemensamma aflöningstillgångar än äfven,
i mån af behof, anslag af statsmedel.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län anser, att
genom den synnerligen vidlyftiga utredning, kommitterade förebragt i detta
ämne, med all tydlighet ådagalagts, att församlingarnas bidrag till präster¬
skapet till sin öfvervägande del hvilade på den tiondeskyldiga jorden, och
att denna skattskyldighet, hvilken utgjordes af den så kallade tertialtion-
den, vore till ursprung och beskaffenhet af grundskatts natur. Att den
på jordbruksfastigheten sålunda fallande tiondeplikt icke öfverensstämde
med nyare tiders kraf på likställighet i skattehänseende torde emellertid
icke kunna bestridas, och sedan kronan furnera i sammanhang med grund¬
skatterna afskrifvit sina andelar af kronotionden, torde krafvet på kyrko-
tiondens afförande i liknancle ordning icke sakna fog. Skattebördans för-
36
skjutning på jordbruket, hvilken med andra näringskällors utveckling allt
skarpare fm mträd t, hade sålunda af koinmitterade fått sin belysning genom
mycket detaljerade sifferuppgifter rörande församlingsbidragens fördelning
på de olika fyrkarne af jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst,
och det torde icke kunna förnekas, att denna undersökning, hvarigenom
vidare påvisats, att fyrkarne från sistnämnda båda beskattningsföremål till
afsevärd omfattning ginge fria från afgifter till prästerskapet, lämnat det
resultat, att en anmärkningsvärd brist i afseende å skattebördans skäliga
och jämna fördelning förelåge. Disproportionen mellan de olika fyrkarnes
belastning, som sålunda redan ägde rum och kunde antagas med tiden
alltmera ökas, torde alltså påkalla en skattejämkning, hvars genomförande
borde i enlighet med kommitterades grundsats byggas på den förutsätt¬
ning, att de kyrkliga institutionerna såsom utgörande föremål för gemen¬
samt kommunalt intresse borde efter lika fördelning af kommunens med¬
lemmar uppehållas. Den utredning, kommittén vidare förebragt i afseende
å de grunder, efter hvilka en erforderlig skattereglering borde genomföras,
syntes ock på ett öfvertygande sätt hafva visat, att en utjämning af af-
gifterna till prästerskapet icke kunde ernås genom afgifternas blotta upp¬
delande på samtliga beskattningsföremål inom de särskilda församlingarna,
utan måste denna reglering i stället gå ut på att bringa skattskyldigheten
till öfverensstämmelse med de grunder, hvarpå kommunala utskylder nu¬
mera i allmänhet hvilade eller på fyrktal och bevillning. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande funne sig alltså böra biträda kommitténs förslag
i fråga om tiondens indragning till statsverket och afskrifning samt er¬
sättning därför.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län betonar, att om-
förmälda förslag otvetydigt skulle leda därtill, att staten efter kyrkotion-
dens indragning och afskrifning komme att i icke oväsentlig grad få bi¬
draga till prästerskapets aflöning, hvarför Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande ansåge sig höra framhålla, huruledes i kommittébetänkandet jäm¬
väl uttalades den åsikt, att för jordbruksfastigheten borde bibehållas högst
en tredjedel af tionden. Då statens bidrag till kyrkofonden därigenom
kunde afsevärdt nedsättas, syntes denna medelväg vara att föredraga
framför kommitterades förslag. Därest sistnämnda förslag likväl skulle på
de af koinmitterade anförda skäl vinna Eders Kungl. Maj:ts nådiga bifall,
torde, på sätt kommittéledamoten Ekström i sin afgifna reservation före¬
slagit, de tjänsteinnebafvare, hvilkas aflöning till följd af afskrifningen af
prästerskapets tionde komme att vid den nya löneregleringen afsevärdt
nedsättas, för sin vid innehafvande beställning återstående tjänstetid er¬
hålla skälig godgörelse för sålunda frångångna löneförmåner.
87
Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län förmäler,
att bland de af kommittén framlagda, i vår kyrkliga ekonomi och skatte-
väsen djupt ingripande förslag torde utom all fråga förslaget om afskrif¬
ning af kyrkofonden samt om anvisande af statsmedel till ersättning där¬
för vara att anse såsom själfva kardinalförslaget icke allenast därför, att
detsamma ytterst innefattade en brytning med en månghundraårig häfd,
utan ock emedan detsamma vore af en statsfinansiell innebörd, som komme
att öfva ett icke ringa inflytands på rikets budget. Kommitténs uppgift
hade blifvit desto mera invecklad, som det gällt såväl att föreslå en ut¬
jämning i afseende på de bidrag till prästerskapets aflöning, hvilka ut-
ginge från olika skatteobjekt, som ock att i viss man utplåna olikheterna
i prästerskapets aflöning inom skilda församlingar och tjänstegradér, så
att hvarje präst erhölle anständig bärgning. Med dessa bägge mål för
ögonen hade kommittén måst lotsa sig fram mellan å ena sidan vansklig-
o O Ö
heten att röra vid en urgammal skatt, som, om den än icke kunde anses
stå i harmoni med en modernare skattepolitik, dock, enligt kommitténs
egna ord å sid. CCXXV, innebure »en ganska afsevärd trygghet för de
kyrkliga lönemedlens ökning i mån af kyrkans behof», samt å andra sidan
ett allt högljuddare, med allt större rättvisa framhållet kraf från isynner¬
het det lägre prästerskapet om hjälp i dess ekonomiska betryck. Det vore
möjligt, att man under sådana förhållanden icke bekvämligen kunnat lösa
uppgiften annorlunda än genom en fullständig afskrifning af kyrkotionde!!.
Men, då ersättning därför naturligen måste beredas, blefve det af nöden att
låta staten träda emellan genom årliga anslag för all framtid till kyrko¬
fonden, som dädanefter hade att lämna det hufvudsakliga af hvad till
prästerskapets aflöning åtginge. Xu vore dock att märka, hurusom riks¬
dagen för sin del i skrifvelsen den 5 maj 1897 förklarat sig icke kunna
gilla vissa föreslagna ■ åtgärder att »direkt eller indirekt göra prästerskapet
till af staten aflönade tjänstemän». Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande
hade ej förbisett, att kyrkofonden enligt förslaget hade att påräkna äfven
andra tillflöden än statsmedel, såsom exempelvis räntan af prästerskapets
löneregleringsfondsmedel och de ecklesiastika boställenas skogsfond, till¬
sammans ett kapital af omkring fem millioner kronor. Men då man be¬
sinnade, att prästerskapets aflöning, som med inberäkning af boställenas
afkastning, tionden m. m. enligt siffrorna för ecklesiastikåret 1896—1897
ansetts uppgå till 8,300,000 kröner, enligt kommitténs förslag belöpte sig
till 9,300,000 kronor, insåges lätt, att kyrkofondens hufvudsakliga resur¬
ser efter kyrkotiondens indragning måste hämtas från statsmedel. Vid
sådant förhållande frågade man sig med skäl, hvad kommitténs förslag
betydde annat än att »indirekt göra prästerskapet till af staten aflönade
38
tjänstemän». För tillfredsställande af klagomålen från de tiondepliktiga
hade således begagnats den jämförelsevis enkla åtgärden att, låt vara un¬
der loppet af trettio år, afskrifva tionden. Men frågan vore, hvad man
med afskrifningen vunnit. Belåtenhet från den tiondepliktiga jordens ägare
vore ingalunda oviktig, ehuruväl man skulle kunna ifrågasätta, huruvida
densamma icke nu, sedan kronans grundskatter afskrifvits, blifvit utan
tvingande skäl vunnen på det allmännas bekostnad. Det kunde äfven frå¬
gas, om det andra syftemålet — omsorgen om en rättvisare aflöning, en¬
kannerligen af det lägre prästerskapet — nåtts genom den i sanning im¬
ponerande åtgärden att afskrifva en sekelgammal, genom lag befästad årlig
statskyrklig inkomst af nära fyra millioner kronor årligen. På sätt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid behandling af lagförslaget om reg¬
lering af prästerskapets löner ville söka framhålla, kunde knappast detta
syftemål anses vara uppnådt. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ansåge sig i detta sammanhang icke böra underlåta att fästa nådig upp¬
märksamhet ej allenast å den prästbrist, som flerstädes i vårt land vore
rådande, utan ock på ett annat förhållande, som, ifall det allmännare be¬
kräftades, icke vore för vår kyrka lyckobådande, nämligen att unga män
med rikare intellektuell begåfning icke så allmänt som önskligt vore be¬
trädde den prästerliga banan. Sådant kunde visserligen bero af skäl, som
läge utanför lönevillkorens ram; men äfven dessa spelade nog in med rätt
stor makt. Nutidens högre prästbildning förvärfvades icke utan väsentligt
drygare mödor och kostnader än som fordom voro af nöden, och detta
måste af kyrkan betalas, emedan hon eljest komme att sakna lärare i till¬
räcklig mängd samt af önskvärd bildning och begåfning. Det voi’e flerstädes
i betänkandet framhållet, att de föreslagna lönerna icke skulle tillämpas
förr än en ganska lång följd af år härefter. Då nu, enligt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes mening, de föreslagna löneförmånerna, särskild!
för komministrarne och i all synnerhet för dem å landsbvgden, men äfven
för ett flertal af kyrkoherdarne vore med hänsyn till samtidens anspråk
på deras utbildning och äfven till deras samhälleliga ställning för knappt
tillmätta för att ens i vår tid förslå till en anständig bärgning, ställde
sig förhållandet naturligen ännu sämre, tillämpadt på en tid, som läge
20 å 30 år härefter. Skulle Eders Kungl. Maj:t finna de sålunda uttalade
åsikter i fråga om förslagets lönevillkor äga något fog, torde däraf följa,
att löneregleringens förutsättning enligt förslaget, nämligen den i samband
därmed ställda afskrifningen af en kyrkans säkra tillgång, icke borde tills¬
vidare medgifvas, så framt man icke i och med detsamma, utan att göra
prästerskapet till af staten aflönade tjänstemän, blefve i tillfälle att be¬
reda detsamma en anständig bärgning. Åtminstone torde kunna ifråga-
39
sättas, huruvida icke för ernående af syftemålet med en bättre reglering
af det lägre prästerskapets aflöning den tiondepliktiga jorden kunde ännu
ett tidsskede framåt utan svårighet bära en relativt till andra skatteobjekt
större del af prästerskapets aflöning, emot det att jorden i öfrigt befriades
från en skattebörda, så uråldrig, att hennes uppkomst sammanfölle med
tiden för kyrkans äldsta tillvaro. Det vore i betänkandet uppvisadt, att
tionden numera i själfva verket icke utginge med mera än omkring hälf¬
ten af hvad densamma vid en noggrann räfst beträffande vårt jordbruks
afkastning borde utgöra. Man kunde sålunda våga det påståendet, att in¬
emot femtio procent af tionden genom efterlåtenhet vid dess utkräfvande
redan afskrifvits. Det hade någon gång sagts, att krafvet på likställighet
icke alltid sammanfölle med krafvet på rättvisa, men äfven om goda skäl
talade för att, med hänsyn till nutidens sträfvan efter likställighet i be-
skattningslagstiftningen, stämpla den ännu lagbestämda tiondeskyldigheten
såsom en föråldrad skatteform, som borde utplånas; så och då det visat
sig, att en fullständig eftergift af kyrkotionden icke utan en alltför stark
belastning af rikets budget kunde låta förena sig med hufvudsyftemålet,
som väl måste anses vara tillgodoseendet af prästerskapets berättigade an¬
språk, ville det synas, som om man med lyckligare resultat borde beträdt
den medelväg, hvarom talades i kommitténs betänkande sid. CCXV och
som ginge ut på bibehållande för jordbruksfastighet af högst en tredjedel
af tionden. En så betydande återstod af kyrkotionden borde i förening
med hvad kommittén i öfrigt föreslagit tillåta, ej allenast att statens bi¬
drag till kyrkofonden kunde väsentligt nedsättas, utan ock att lönevillko¬
ren för komministrarne och ett flertal kyrkoherdebeställningar ansenligt
förbättrades. Med en sådan modifikation af kommitténs förslag i denna
del hade Eders Kungl. Maj:is befallningshafvande icke något att däremot
i sak invända.
Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Kopparbergs län — som är
af den åsikt, att prästerskapets lönereglering borde sättas i samband med
en fullständig revision af kyrkolagen med dithörande författningar — an¬
ser, att någon väsentlig ökning utöfver den aflöningssumma, som för eckle-
siastikåret 1898—97 utgått till prästerskapet, icke medgåfves af de i för¬
samlingarna, särskildt å landsbygden, rådande ekonomiska förhållandena,
och att följaktligen regleringen af prästerskapets löner borde bestå däri,
att denna summa på ett jämnare sätt fördelades mellan det erforderliga
prästerskapet, samt att, där nödvändigheten sådant kräfde, staten trädde
understödjande emellan. Denna fördelning skulle kunna genomföras på
det sätt, att sedan aflöning för prästerliga befattningshafvande blifvit
fixerad väsentligen lika för alla i enahanda ämbetsställning eller åtminstone
40
väsentligen lika för enahanda befattning inom olika större områden i riket,
och antalet prästmän i de olika församlingarna fastställts, de inom för¬
samlingarna nu utgående afgifterna sammansloges till en summa, som på
församlingarnas fyrktal fördelades. Om denna summa öfverstege hvad
som, utöfver boställe, borde tillkomma prästerna i församlingen, skulle
öfverskottet öfverlämnas till en prästerlig löningsfond, och om vid denna
fördelning på fyrktal detta komme att utöfver en viss bestämd gräns be¬
lastas, skulle församlingens lönesumma antingen nedsättas, därest så med
hänsyn till den för prästerna bestämda aflöning kunde ske, så att samma
norm ej öfverskredes, eller ock beredas fyllnad i det erforderliga beloppet
ur löningsfonden eller, om denna ej lämnade tillgång, af statsmedel, i ve¬
derbörlig ordning anvisade af riksdagen. Då af kommittén föresloges, att
prästens tionde skulle indragas till statsverket emot godtgörelse i pennin¬
gar under titel »ersättning för prästerskapets tionde», kunde Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande ej annat finna, än att skäl för en sådan åtgärd
saknades. Prästtionden vore ett aflöningssätt för prästerskapet, och om
detta ersattes genom hvad kommittén i annat sammanhang föresloge, näm¬
ligen församlingsafgifters påläggande efter vissa angifna grunder, ansåge
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att frågan om tiondens vidare
utgörande därigenom förfallit. Att staten skulle i någon form därutöfver
»ersätta» denna tionde, kunde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej
finna vare sig enligt rättsliga eller historiska grunder. Genom detta ville
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke bestrida, att ej staten borde
understödjande träda emellan vid löneregleringens genomförande.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län gör det
uttalande, att med nutida åskådningssätt och de grundsatser, som gjorde
sig gällande i fråga om skattebördornas skäliga utjämnande, det ville sy¬
nas, som om lämpligare hufvudgrunder än de af kommittén föreslagna
svårligen kunde utfinnas för ett tidsenligt ordnande af prästerskapets af¬
löning; och hade Eders Kungl. Majrts befallningshafvande för sin del ej
funnit något att i hufvudsak invända mot de af kommittén afgifna för-
fattningsförslag och den allmänna motiveringen därför.
Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Västernorrlands län, enligt
hvars åsikt det icke kunde förnekas, att kommitténs förslag medförde en
afsevärd tunga för statsverket, anser dock reservanten Ekströms förslag
att till lättnad däri förplikta innehafvare af jordbruksfastighet att tills
vidare och intill dess Eders Kungl. Maj :t annorlunda förordnade erlägga i
jämförelse med andra beskattningsföremål dubbelt bidrag till prästerska¬
pets aflöning innefatta en åtgärd, som ur mer än en synpunkt syntes
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke antaglig. Då nu kommitténs
41
förslag upprättats i det syfte, riksdagen framhållit, samt såväl grunderna
för förslaget som förslagets formulering syntes Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande välbetänkta, hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke någon erinran att däremot framställa.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län yttrar, att
kommittén till utjämnande af skyldigheten att bidraga till prästerskapets
aflöning föreslagit, att all den prästerskapet enligt förut gifna författ¬
ningar tillkommande tionde skulle på närmare angifvet sätt successivt
afskrifvas, att den skyldighet att aflöna prästerskapet, som hittills till
hufvudsakligaste delen ålegat den tiondeskyldiga jorden, skulle lika för¬
delas på alla beskattningsföremål*) samt att staten skulle såsom ersättning-
för den afskrifna tionden årligen utgifva ett efter vissa grunder en gång-
för alla bestämdt belopp i penningar, afsedt icke att användas till aflöning
af prästerskapet i de särskilda församlingar, hvarifrån den indragna tion¬
den utgått, utan att ingå till en för kyrkan i dess helhet gemensam af-
löningsfond. Genom en dylik ändring af bestående förhållanden skulle
helt naturligt å de beskattningsföremål, som förut icke alls eller endast i
ringa mån haft att bidraga till prästerskapets aflöning, läggas helt nya
bördor till förmån för de tillfälliga innehafvarne af den tiondeskyldiga
jorden, å hvilken sedan uråldriga tider denna börda hvilat. Enligt hvad
kommitterades egen utredning gåfve vid handen, skulle genom en dylik
anordning af skattskyldigheten till prästerskapet i ett mycket stort antal
församlingar någon väsentlig minskning i de af jordbruksfastighet utgå¬
ende afgifterna till prästerskapet icke uppkomma, men afgifterna däremot
ökas i många församlingar, under det att ägare af annan fastighet samt
de skattskyldiga, hvilka erlade bevillning för inkomst af kapital och ar¬
bete, öfverallt skulle få vidkännas betydligt ökade utskylder. Visserligen
hade kommittén föreslagit, att afgiftsbeloppen skulle genom lag begränsas
till vissa maximi- och minimibelopp**), men följden däraf blefve i många
församlingar, att afgifterna blefve otillräckliga till prästens aflönande, hva¬
dan den gemensamma fonden där måste anlitas för att bereda honom en
*) Kommittén har, såsom redan dess hufvudgrunder angifva, föreslagit en på visst
sätt begränsad skattskyldighet för församlingarna. Uti den allmänna motiveringen sid.
CXCVIII — CCXIV har kommittén undersökt verkningarna af en skatteutjämning, enligt
hvilken samtliga afgifter till prästerskapets aflöning skulle lika fördelas på alla beskatt¬
ningsföremål inom en församling, men därvid kommit till det resultat, att en dylik utjäm¬
ning ej borde ifrågasättas. Se vidare sid. 46 här nedan.
**) Något minimibelopp för församlingsafgifter är ej af kommittén föreslaget, hvilket
framgår bland annat däraf, att enligt § 7 i förslaget till lag angående reglering af präster¬
skapets aflöning församlingsafgifter endast under viss, i samma paragraf angifven, förut¬
sättning behöfva utgöras.
6
42
anständig bärgning. Redan denna omständighet syntes tyda på att den
ifrågasatta utjämningen icke borde genomföras på det sätt, kommittén
föreslagit. Erfarenheten af den kommunala beskattningens verkningar
inom de kommuner af detta län, där de skattskyldiga till hufvudsaklig
del utgjordes af jordägare och där de få inkomsttagarne hade att i kom-
munalutskylder erlägga ända till tjugu å trettio kronor för bevillnings-
krona, gåfve Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande grundad anledning
att afråda från vidare utsträckning af ett beskattningssystem, som kunde
medföra dylika ojämnheter, så mycket hellre som den föreslagna utjäm¬
ningen endast i ett mindre antal församlingar medförde någon väsentlig
förmån för de nuvarande tiondeskyldiga. Äfven från kyrkans synpunkt
torde det knappast vara tillrådligt att afstå från dess säkraste inkomst¬
källa, tionden. Förutsatt att denna bestämdes i lämpliga räntepersedlar
att lösas med penningar efter de å hvarje tid gällande priser och i rätt
förhållande till jordens afkastningsförmåga, borde densamma lämna till¬
räckliga medel till prästerskapets aflönande. Tionden, sålunda bestämd,
vore ej heller underkastad samma värdeminskning som penningen, hvars
värde vore stadt i ett allt hastigare nedgående. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande hölle före, att riksdagen med sin uttalade önskan om
en utjämning i afseende å de bidrag till prästerskapets aflöning, som ut-
ginge från olika skatteobjekt, icke åsyftat tiondens afskaffande, men väl
dess mera rättvisa fördelning på den tiondeskyldiga jorden efter likartade
grunder för riket i dess helhet likasom ock en likartad fördelning af de
bidrag, som utginge af andra beskattningsföremål och för hvilkas påförande
nu gällde de mest växlande bestämmelser, på sina ställen jämväl svåra
att tolka och tillämpa. Först om det visade sig, att en dylik utjämning
icke kunde komma till stånd, ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande den af kommittén föreslagna tiondeafskrifning böra tagas under
öfvervägande, men i frågans nuvarande läge kunde Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande icke för sin del tillstyrka kommitténs förslag i denna
del. Skulle det emellertid finnas lämpligt, att tionden efterskänktes, borde
skattskyldigheten till prästerskapet för olika beskattningsföremål bestämmas
med ledning af nu bestående förhållanden, så att den större skattskyldig¬
heten drabbade dem, som nu bure den största bördan för prästerskapets
aflöning. Den i sådant afseende inom kommittén ifrågasatta proportion,
enligt hvilken afgifterna skulle utgå för jordbruksfastighet med fyra gån¬
ger och för annan fastighet med två gånger det belopp, som påfördes för
inkomst af kapital och arbete, syntes vara väl afvägd. I detta samman¬
hang hade Eders Kungl. Maj:s befallningshafvande ansett sig böra ifråga¬
sätta, huruvida icke äfven församlingsafgifterna borde ingå till präster-
43
skåpets gemensamma aflöningsfond, med hvars tillgångar lönebidrag och
åtskilliga kostnadsersättningar med mera för samtliga innehafvare af präster¬
liga tjänster enligt kommitténs förslag vore afsedda att bestridas. Endast
genom ett dylikt sammanförande till en gemensam fond af alla afgifter
till prästerskapets aflöning kunde bidragen för detta ändamål blifva jäm¬
lika och rättvisa för de skattskyldiga inom hela riket — något som ej
kunde genomföras, därest, på sätt kommittén föreslagit, olika afgifter, bero¬
ende af församlingarnas folkmängd och inkomster, skulle uttagas af de
skattskyldiga inom skilda församlingar. En sådan utjämning syntes bättre
öfverensstämma med rättvisa och billighet än den af kommittén före¬
slagna. Om, såsom Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande ansett sig
böra ifrågasätta, tionden efter vederbörlig utjämning bibehölles att utgå
efter grunder, som blefve likartade för rikets skilda trakter, om vidare de
afgifter, som skulle erläggas af ägare af annan fastighet samt af dem,
hvilka utgjorde bevillning för inkomst af kapital och arbete, likaledes
bestämdes att inom hvardera gruppen utgå efter likartade grunder för
alla, oberoende af behofvet inom de särskilda församlingar, som de skatt¬
skyldiga tillhörde, samt om alla dessa afgifter såväl från den tiondeskyl¬
diga jorden som från öfriga beskattningsföremål inginge till den gemen¬
samma aflöningsfonden för prästerskapet och från densamma utbetalades
till hvarje präst med det belopp, som honom tillkomme, vore det sanno¬
likt, att något afsevärdt bidrag från statens sida icke erfordrades för att
bereda prästerskapet dess tillräckliga aflöning. Emellertid torde det böra
stadgas, att möjligen uppkommande brist, sedan fondens öfriga inkomster
tagits i anspråk, skulle gäldas af statsverket.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län har icke
uttalat något allmännt omdöme om det föreliggande förslaget.
Eders Kungl. Majtts befallningshafvande i Norrbottens län framställer
endast detaljanmärkningar mot ett af kommitténs förslag.
Kollegii yttrande.
Den lämnade redogörelsen för myndigheternas yttranden gifver det
resultat, att bland de kyrkliga myndigheterna endast domkapitlet i Skara
afstyrkt nu omhandlade förslag till lag om indragning till statsverket och
afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför; hvaremot
öfriga domkapitel i ordalag, som vittna om en mer eller mindre liflig till¬
slutning, understödja samma förslag. Härvid uppställa likväl domkapitlen
44
i Västerås, Härnösand och Visby för den ifrågasatta tiondeafskrifningen
det villkor, att innehafvare af jordbruksfastighet skall förpliktas att
till prästerskapets aflöning erlägga en relativt högre församlingsafgift än
öfriga skattskyldiga. Domkapitlet i Linköping förordar förslaget endast
under förutsättning, att ingen försämring af det nuvarande prästerskapets
lönevillkor däraf föranledes samt att en väsentlig framtida förbättring af
prästerskapets ekonomiska ställning garanteras. Då domkapitlet i Lund
tillstyrker bifall till ifrågavarande förslag, förklarar domkapitlet, att detta
sker under förutsättning, att hvad kommittén i sammanhang med förslaget
om tiondens afskrifning föreslagit dels rörande ersättning för den indragna
tionden i den ena och andra formen, dels rörande garantierna för denna
ersättnings okränkta bevarande för aflöning af det svenska prästerskapet,
blifver bifallet. Slutligen gör domkapitlet i Luleå sitt förord till försla¬
get beroende af ett godkännande utaf de tre kraf, kommittéledamoten Ek¬
ström, på sätt här ofvan sid. 21 blifvit anfördt, i sådant afseende uppställt.
Af de civila myndigheterna hafva öfverståthållareämbetet och Eders
Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län afstyrkt förslaget i
dess helhet. Eder3 Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands och i Kop¬
parbergs län finna väl ej något att erinra mot tiondens afskrifning, men
motsätta sig förslaget, i hvad det innebär skyldighet för staten att med
den afskrifna tiondens värde ersätta kyrkan; och anse dessa länsstyrelser,
att staten allenast medelst anslag, som i vanlig ordning beviljas af riks¬
dagen, bör vid regleringen af prästerskapets aflöning understödjande träda
emellan. Däremot framhåller Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Östergötlands län önskvärdheten af att den lösesumma för tionden, som
bjudes och hvars förhållande till taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna
vid dess omsättning skulle kunna utrönas, blefve efter viss tidrymd ånyo
beräknad och kyrkofonden godtgjord efter enahanda procenttal af då gäl¬
lande j ordbrukstaxeringsvärden. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Jämtlands län hyser den åsikt, att, först om det visar sig att tionden,
hvilken är kyrkans säkraste inkomstkälla, icke kan på ett rättvist sätt för¬
delas på den tiondeskyldiga jorden, den af kommittén föreslagna tionde-
afskrifning bör tagas under öfvervägande, men icke i frågans nuvarande
läge; i hvarje fall bör skattskyldigheten till prästerskapet för olika be-
skattningsföremål bestämmas med ledning af nu bestående förhållanden.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län anser det för för¬
slagets godkännande vara en nödvändig förutsättning, att § 7 i lagen an¬
gående reglering af prästerskapets aflöning erhåller sådan lydelse, som af
kommittéledamoten Ekström föreslagits. Som Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande i Blekinge län helt allmänt anslutit sig till omförmälda
45
kommittéledamots uttalanden, måste nämnda myndighet anses hafva biträdt
äfven de utaf honom föreslagna högre afgifter för jordbruksfastighet samt
villkorsbestämmelser i fråga om tiondeafskrifningen. En del af tiondens
bibehållande för jorden göres till förutsättning för förslagets tillstyrkande
af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro och i Västmanlands
län. Öfriga länsstyrelser tillstyrka utan några förbehåll kommitténs för¬
slag i ämnet, såvidt angår själfva principen.
Vid granskningen af ifrågavarande förslag framställer sig själfmant
för kollegium den frågan, om det varit nödvändigt att så skarpt som i detta
förslag skett bryta med nu rådande kyrkliga beskattningssystem, och om
icke fasthellre samma system, med någon ombildning, kunnat och bort
bibehållas. Huru en dylik reform af mindre omfattning skulle komma till
stånd har till och med, såsom framgår af den förut lämnade redogörelsen,
i stora drag angifvits af några länsstyrelser.
Närmast till det bestående ansluter sig sålunda ett förslag af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län. Enligt detta förslag
skulle prästerskapet inom hvarje församling hädanefter som hittills i främsta
rummet aflönas omedelbart af församlingen. De bidrag, som utgå af jord¬
bruksfastighet i vederlag för tertialtionden, skulle, där så lämpligen ske
kunde, i någon mån lindras, under det att andra skatteobjekt än jord¬
bruksfastighet skulle tillförbindas att i vidsträcktare mån än tillförne
bidraga till prästerskapets aflöning. Blefve en församling oskäligt betungad
af sin skattskyldighet, skulle bidrag lämnas från en lönereglerings- eller
kyrkofond, till hvilken äfven staten borde anslå medel.
I det nu återgifna förslaget är emellertid, enligt kollegii uppfattning,
alldeles för mycket lämnadt obestämdt, för att förslagets verkningar skulle
kunna bedömas. Särskild! antydes icke uti hvilken omfattning och efter
hvilka grunder lindring i skattskyldigheten för jordbruksfastighet och ökning
för andra beskattningsföremål skulle äga rum. Icke heller närnnes, på hvad
sätt statsbidraget till prästerskapets aflöning skulle bestämmas. Såsom kom¬
mittén sid. CCXXIII och följ. uppvisat, är dock frågan härom af den allra
största betydelse för kyrkans ställning till staten. För öfrig! synes Eders
Kungl. Maj:ts omförmälde befallningshafvande icke finna det vara af om¬
ständigheterna särskildt påkalladt, att åt innehafvarne af den tiondeskyl¬
diga jorden beredes någon väsentlig lindring i deras skattebörda.
Af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och i Jämt¬
lands län hafva framställts särskilda förslag, i hvilka emellertid ingår ett
gemensamt moment, nämligen att, för utjämning af skatter och löner, af¬
gifter, som utgöras inom de särskilda församlingarna, skulle i sin helhet
46
eller till en del öfverlämnas till en gemensam aflöningsfond. Därmed skulle
alltså uppställas en fullkomligt ny princip för den kyrkligt-ekonomiska
lagstiftningen. Denna princip kan likväl icke sägas tillgodose billighet
och rättvisa samt står i bestämd strid mot den hittills gällande, i 1897
års riksdagsskrifvelse jämväl anbefallda grundsats, att afgifter, som af en
församling till dess prästerskap utgöras, ej må till aflönande af en annan
församlings prästerskap användas.
Äfven kommittén har, ännu på undersökningarnas stadium, fram¬
kastat tanken på möjligheten af en skattejämkning, hvilken icke i samma
grad som det af kommittén slutligen framlagda förslag skulle afvika
från nu gällande grunder för skyldigheten att bidraga till prästerskapets
aflöning.
Så har kommittén (sid. CXCVIII—CCXIV) tänkt sig en sådan utjäm¬
ning mellan skatteobjekten, att summan af samtliga såväl personliga som
icke personliga afgifter blefve fördelad lika pä alla fyrkar inom hvarje
församling.
En dylik utjämning skulle, hvad jordbruksfastighetens bidra,gsskyldig-
het anginge, medföra ytterst olika verkningar i olika församlingar, och be¬
skattningens ojämnheter skulle däraf på det hela snarare ökas än minskas.
Resultatet beror på förhållandet inom hvarje församling mellan jordbruks¬
fastighetens fyrktal och öfriga beskattningsföremåls fyrktal. Där det finnes
ett öfvervägande antal fyrkar för andra skatteobjekt än jordbruksfastighet,
där kunde utjämningen medföra en betydande lättnad för dylik fastighet;
där tvärtom fyrkarne för jordbruksfastighet vida öfverväga de öfriga fyr-
karne, där medförde utjämningen föga eller ingen förändring i jordbruks¬
fastighetens belastning. I många församlingar skulle nämligen den minsk¬
ning i skattebördan, som för jordbruksfastigheten vunnes genom tiondens
fördelning på samtliga fyrkar, uppvägas, ja, öfvervägas af den ökning i
tunga, som uppstode genom äfven de personliga afgifternas öfverförande
å dessa fyrkar. Jordbruksfastighetens fyrktal utgjorde ecklesiastikåret
1896—97 inom ett flertal församlingar öfver 80 procent af hela fyrktalet,
och där förefunnos således utöfver den tiondeskyldiga jorden få andra
beskattningsföremål, från hvilka bidrag till prästerskapets aflöning kunde
påräknas. Ännu betänkligare är, att den ifrågasatta utjämningen skulle
verka så ytterligt ojämnt, samt att skattenedsättningen blefve störst, där
den minst behöfdes, och tvärtom minst verksam, där den vore mest på¬
kallad. Den tiondeskyldiga jordens innehafvare erhölle nämligen i medel¬
tal en lindring inom städerna af 90 procent, på landsbygden af 30 pro¬
cent. I städerna försvunne all belastning, som öfverskridit 14 öre pr fyrk;
på landsbygden komme belastningen med mera än 60 öre pr fyrk att
47
kvarstå i ungefär lika många församlingar som förut. Utjämningen med¬
förde tiondens nästan fullständiga efterskänkande ej blott i städerna utan
äfven inom ett mindretal af landsbygdens församlingar, men just i sådana
gynnade distrikt, där jordbrukame minst behöfva lindring, emedan den
bland dem uppvuxna industrin ökat äfven jordegendomens värde och bär¬
kraft. Däremot blefve lindringen knappast märkbar i de trakter, där ej
blott belastningen nu är störst utan äfven jordägarnes ekonomiska kraft
svagast, såsom Smålands, Skånes och Hallands skogstrakter, de ofruktba¬
raste delarne af Västergötland, Dal, norra Dalarne samt Norrlands obyg¬
der. Tyngden och ojämnheten i jordbruksfastighetens belastning skulle
således genom en dylik utjämning icke komma att mycket förminskas,
mångenstädes snarare förökas, och de blefve så mycket mer i ögonen fal¬
lande, som utjämningen skulle verka ytterst olika i olika församlingar,
belägna alldeles intill hvarandra.
Hvad beträffar den ifrågasatta utjämningens betydelse för bidrags-
skyldigheten från andra beskattning ^föremål än jordbruksfastighet, kan det
sägas, att skattelindringen för jordbruksfastighet och öfverflyttningen af
de personliga afgifterna på fyrkarne skulle i städerna försiggå utan nämn¬
värd känning för annan fastighet och inkomst. Annorlunda skulle för¬
hållandet ställa sig å landsbygden. Gruppen annan fastighet iinge jäm¬
förelsevis mindre känning af förändringen, då dess belastning, som nu i
medeltal uppgår till 10,95 öre pr fyrk, icke skulle ökas till mera än 18,72
öre pr fyrk. Vida kännbarare träffade utjämningen gruppen inkomst, för
hvilken belastningen skulle i medeltal å landsbygden ökas från 4,31 öre
pr fyrk till 18,72 öre pr fyrk och således mer än fyrdubblas. Härvid
finge naturligtvis icke alltför stort afseende fästas vid själfva öknin¬
gens procentsiffra, men den omständighet, att inbomstfyrkarne hittills i
allmänhet varit ganska svagt beskattade, betyder dock icke så litet vid en
förändring, genom hvilken belastningen å inkomst skulle i de flesta lands¬
församlingar helt hastigt uppstegras till betydliga belopp. Den ökade be¬
lastningen skulle otvifvelaktigt träffa ett mycket stort antal mindre handt¬
verkare, handlande, löntagare i allmän och enskild tjänst samt lösa arbe¬
tare, hvilka fullt så mycket som innehafvarne af tiondeskyldig jord hafva
rätt att påkalla undseende. Denna tunga beskattning skulle naturligtvis
väcka synnerlig motvilja öfverallt, där den komme till stånd. Missnöjet
skulle stegras, i samma mån den nya bördan drabbade sådana beskatt-
ningsföremål och personer, som förut fått vidkännas betydligt lägre af-
gifter; och en afsevärd skatteförhöjning blefve ju följden i det stora fler¬
talet af landsbygdens församlingar, där den nya skatten å inkomst meren¬
dels skulle uppgå till fem, tio eller flera gånger den förutvarande afgif-
48
tens belopp. Härtill kommer att förhöjningen i skatt för annan fastighet
och för inkomst skulle utfalla ytterligt ojämnt å olika orter. Den skulle
äfven framträda kännbarast i de församlingar, där förmågan att bära nya
bördor vore minst, samt drabba tyngst just de personer, som blefve däraf
mest besvärade. Slutligen bör framhållas en omständighet, som mer än
något annat torde vara ägnad att ådagalägga den ifrågasatta utjämnin¬
gens oförenlighet med fordringarna på en rationell skattereform, nämli¬
gen att ju större skatteförhöjningen blefve för inkomstfyrkarne, desto
mindre blefve skattenedsättningen för jordbruksfyrkarne, och tvärtom, ju
större lindring för jordbruksfastighet, desto mindre förhöjning för inkomst.
T det stora flertalet af landsbygdens församlingar komme inkomstfyrkar-
nes afgifter att, med förhöjning af tre till tio gånger det förutvarande
beloppet, uppgå till åtminstone 20 å 30 öre pr fyrk, utan att denna för¬
höjning dock medförde en för jordbruksfyrkarne afsevärd nedsättning i
deras förutvarande afgifter. Skatteförhöjningens tyngd och obehag för
vissa skattdragande komme att blifva större, i samma mån som skattened-
sättningens fördelar för de öfriga blefve mindre, och hela utjämningen
måste således på det ena hållet väcka missnöje och klagomål, hvilka blefve
ojämförligt mycket större och vidsträcktare än den tillfredsställelse, som
på det motsatta hållet kunde af densamma framkallas.
I likhet med kommittén finner kollegium, att en åtgärd af denna art,
hvarigenom skattelindring bereddes den tiondeskyldiga jorden medelst ut¬
jämning å samtliga skatteobjekt inom hvarje särskild församling, skulle ur
synpunkten af rättvisa och billighet mot de öfriga beskattningsföremål, å
hvilka tiondeafgifterna blefve fördelade, illa motsvara de anspråk, som
måste ställas på en skattereglering. Icke heller en förändring af mindre
omfattande beskaffenhet, med syfte att på antydda väg afhjälpa blott de
mest framträdande olägenheterna af det nuvarande kyrkliga beskattnings-
systemet, torde tillfredsställa de anspråk, som kunna med skäl framstäl¬
las af både jordägare och andra skattskyldiga. Det vore dessutom syn¬
nerligen vanskligt att angifva någon hållbar grund för genomförandet af
en sådan skatteutjämning. Skulle tiondeafgifternas nedsättning begrän¬
sas till de fall, då dessa afgifter vore synnerligen höga i förhållande till
jordbruksfastigheternas taxeringsvärden, exempelvis då de utginge med
mera än 60 eller med mera än 40 öre pr fyrk, så skulle lindringen er¬
hålla en mycket partiell och lokal karaktär. Under ecklesiastikåret 1896
— 97 öfverskred nämligen jordbruksfastighetens belastning 60 öre pr fyrk
i allenast 75 församlingar samt 40 öre pr fyrk i allenast 424 församlin¬
gar, eller respektive 3 och 16,95 procent af alla församlingar i riket. Äf¬
ven om nedsättningen utsträcktes till de fall, då tionden utgjorde 30 öre
49
pr fyrk och därutöfver, skulle ett stort antal församlingar lämnas obe¬
rörda af utjämningen, enär antalet församlingar, i hvilka jordbruksfastig¬
hetens belastning öfver steg 30 öre, nämnda år uppgick till 1,096, eller
43,80 procent af samtliga rikets församlingar. Men en skattereglering,
som toge hänsyn endast till den tiondeskyldiga jorden, i syfte att dess
sedan äldre tider utgående afgifter skulle för framtiden inom vissa för¬
samlingar nedsättas, och som lämnade utan afseende de beskattningsföre-
mål, å hvilka vid tiondeafgifternas utjämning nya bördor skulle läggas,
kunde icke anses tillfredsställande. En efter sådana grunder utförd skatte¬
jämkning skulle äfven ur synpunkten af kyrkans intresse vara förfelad
och skadlig. Det kunde nämligen för prästerskapet icke vara likgiltigt, om
de afgifter, hvilka utginge till dess aflöning, bestämdes så, att lönereglerin¬
gen hos de församlingsmedlemmar, som finge sina afgifter starkt förhöjda,
framkallade ett berättigadt missnöje, utan att dock andra församlingsmed¬
lemmar hade anledning att känna sig tillfredsställda med minskningen af
sina afgifter. Lindring i den tiondeskyldiga jordens börda torde således
ej kunna ernås omedelbart genom tiondeafgifternas lika fördelning på
samtliga beskattningsföremål inom de särskilda församlingarna, likasom
det ju med afseende på grundskatteafskrifningen icke heller ifrågasatts,
att hvarje sockens grundskatt skulle jämnt fördelas å socknens hela fyrktal.
Inom kommittén hafva emellertid äfven framlagts förslag, sorå icke
förutsätta en absolut utjämning mellan alla skatteobjekten i en försam¬
ling, utan åtnöja sig med en församlings vis genomförd utjämning inom
en hvar af de tre grupperna jordbruksfastighet, annan fastighet samt
inkomst af kapital och arbete.
En af åsyftade förslagsställare, regementspastoren Ekström, framhål¬
ler (sid. 301 — 303), hurusom det berättigade i klagomålen från ägarne
till tiondeskyldig jord skulle upphöra, ifall inom församlingarna en sådan
lindring i fråga om bidraget till prästerskapets aflöning bereddes ägarne
af den tiondeskyldiga jorden, att detta skatteobjekt icke längre »öfver
höfvan» betungades. Den gräns, utöfver hvilken den tiondeskyldiga jor¬
den icke borde i någon församling för prästerskapets aflöning betungas,
måste anses utgöras af beloppet för den s. k. tertialtionden, eller en tredje¬
del af tiondedelen af jordbrukets afkastning. Utgjordes nu bevillningen
till staten med en procent, d. v. s. en hundradedel af inkomsten eller af-
kastningen, och utginge 1 krona af denna bevillning, eller den s. k. bevill-
ningskronan, med 10 öre pr fyrk, skulle alltså den fulla tionden, eller
tiondedelen af afkastningen, belöpa sig till 1 krona pr fyrk och tertialtion¬
den till en tredjedel däraf eller 33ys öre pr fyrk af jordbruksfastighet. Om
genom lag bestämdes, att tionden af jordbruksfastighet ej finge i någon
7
50
församling utgå med mera än högst 331/öre pr fyrk, eller in. a. o. att
maximum af jordbruksfastighets belastning till prästerskapets aflöning ej
finge öfverstiga den s. k. tertialtionden omsatt efter tidsenlig beräknings¬
grund, så skulle genom detta stadgande hvarje berättigadt skäl till klago¬
mål från ägare af tiondeskyldig jord vara utesluten, på samma gång som
en högst betydande lindring i jordbrukets nuvarande bidragsskyldighet
till prästerskapet skulle inträda, berörande inemot hälften af alla försam¬
lingar. Den lindring, som bereddes jordbruksfastigheterna, måste mot¬
svaras af förhöjning af bidragen från öfriga skatteobjekt. Med jordbruks¬
fastighet såsom skatteobjekt närmast jämförlig vore annan fastighet. Bi-
dragsskyldigheten till prästerskapets aflöning hade för annan fastighet varit
i ännu högre grad än för jordbruksfastighet växlande inom olika försam¬
lingar, alldenstund medeltalet för de å annan fastighet debiterade afgifter
utgjort högst 611 öre och lägst 0,04 öre pr fyrk. Medeltalet för desamma
för landsbygden hade emellertid utgjort 10,95 öre pr fyrk gentemot ett
motsvarande medeltal af 27,29 öre pr fyrk för jordbruksfastighet. Den
proportion af 27,29 : 10,95, som nu rådt för medeltalen, syntes billigtvis
böra jämkas till proportionen 20 : 10, eller 2:1, då, ifall maximum för
jordbruksfyrk sattes till 331/?, öre, d. v. s. a/s af tionden, maximum för
fyrk af annan fastighet komme att belöpa sig till 162/:; öre eller % af
tionden. Beträffande åter inkomst af kapital eller ai’bete, så hade detta
skatteobjekt hittills i jämförelsevis endast ringa mån bidragit till präster¬
skapets aflöning, då medeltalet af de å nämnda skatteobjekt debiterade af¬
gifter utgjort för landspastorat allenast 4,31 öre pr fyrk. En jämkning,
som i de flesta församlingar skulle innebära en nedsättning af de från
jordbruksfastighet utgående afgifterna, skulle gifvetvis medföra en förhöj¬
ning af afgifterna å uppskattad inkomst. Om det befunnes lämpligt att fixera
maximiafgifterna å de förutnämnda skatteobjekten till resp. 3373 öre och 162/3
öre pr fyrk, d. v. s. till resp. 1/s och % af tionden, syntes det icke olämp¬
ligt, om maximiafgiften å inkomst fixerades till 8%> öre eller 1/n af tion¬
den (— y4 af tertialtionden). Maximiafgifterna å jordbruksfastighet, an¬
nan fastighet och inkomst skulle alltså blifva resp. 3o'/s, 16% samt 81/-
öre och proportionen mellan nämnda afgifter 4:2:1. Borde en gräns
fastställas uppåt, så torde skäl kunna anföras jämväl för fastställande af
en gräns nedåt eller för minimiafgifter. Ifall dessa bestämdes till hälften
af resp. maximiafgifter, skulle afgifterna pr fyrk alltså komma att, under
ofvan angifna förutsättningar, belöpa sig
för jordbruksfastighet till högst 33% öre eller 1/a af tionden
» » » lägst 16% » » Ve » »
» annan fastighet » högst 16% » » % » »
51
för annan fastighet till lägst 8l/s öre eller Via a-f tionden
» uppskattad inkomst » högst 81/;; :> » 1/v: »
■> » » » lägst 4Vc » ■> V24 » »
eller om ytterligare utjämning ansåges önskvärd,
för jordbruksfastighet till högst 30, lägst 15 öre
:> annan fastighet » » 20, » 10 »
» inkomst » » 10, » 5 »
hvarigenom proportionen för såväl maximi- som minimiafgifter skulle till
jordbruksfastigheternas förmån jämkas till 3:2:1.
Anförda förslag — eller något liknande med graderad skatteskala —
hvilar på förutsättningen af rättvisan däri, att jordbruksfastighet skulle
till prästerskapets aflöning bidraga i högre grad än annan fastighet och
denna i högre grad än inkomst af kapital och arbete. En dylik åskåd¬
ning, hvilken likställer den historiska utvecklingens resultat med rättvisans
fordringar, torde emellertid i våra dagar hafva allt mer förlorat i giltighet
såsom norm för allmänna bördors fördelning. Numera, sedan vid sidan
af jordbrukare uppvuxit samhällsklasser med icke mindre skatteförmåga
än de förra, lärer, enligt kollegii mening, icke kunna anföras någon i
sakens egen natur grundad anledning, hvarför fastigheter — och i främsta
rummet jordbruksfastigheter — borde mera än öfriga beskattnings-
föremål betungas med pålagor för underhållet af ett prästerskap, hvars
verksamhet väl måste anses vara till hvarje särskild församlings gemen¬
samma gagn. För en gradering af aflöningsplikten gentemot prästerskapet
skulle också svårligen kunna utfinnas någon för alla fall lämplig, rättvis
grund.
Det stöd för en graderad skala med afseende å fullgörandet af nämnda
plikt, som tillförne kunnat hämtas från det liknande förhållandet med
ojämn fördelning af skyldigheten att deltaga i kostnaderna för byggnad
och underhåll af kyrka rn. m., prästgård samt tingshus och häradsfängelse,
har helt nyligen bortfallit. Enligt tre under den 26 april 1905 utfärdade
lagar har nämligen full likställighet mellan samtliga beskattningsföremål i
berörda hänseende åvägabragts. I fråga om deltagandet i väghållnings-
besväret hafva visserligen de olika kategorierna af beskattningsföremål
icke blifvit likställda, men den nyare lagstiftningen i ämnet tenderar allt
mera att åtminstone mildra ojämnheterna dem emellan, såsom synes af
en den 20 juni 1905 utfärdad lag.
Då nu är fråga om ny lagstiftning beträffande skyldigheten att bi¬
draga till prästerskapets aflöning, torde väl den af riksdagen åsyftade ut¬
jämning mellan olika skatteobjekt i afseende å denna skyldighet rättvis¬
ligen böra försiggå, icke på det sätt att den gräns, som hittills varit satt
52
för andra beskattningsföremåls deltagande — jämte den tiondeskyldiga
jorden — i här ifrågavarande börda endast något utflyttas, utan på det
sätt att gränsen alldeles borttages, så att bördan varder på vederbörande
fördelad i samma förhållande som andra utgifter för kyrkliga ändamål.
Jordbruksfastigheternas fullständiga frigörande från prästtionden, utan
att dessa fastigheter blefve betungade med större afgifter af annat slag,
synes för öfrigt med nästan logisk nödvändighet följa ur de redan fat¬
tade och verkställda besluten om grundskatternas — däribland kronotion-
dens — afskrifning.
Huruvida riksdagen med sin framställning om »utjämning» i afseende
på de bidrag till prästerskapets aflöning, som utgå från olika skatteobjekt,
afsett att få till stånd en absolut utjämning härutinnan, framgår icke af
förhandlingarna vid 1897 års riksmöte. Riksdagen förklarade emellertid
i sin ofta åberopade underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897 sig vara öfver-
tygad därom, att genom den af riksdagen ifrågasatta utredningen det
skulle visa sig, »att en mycket omfattande revision af grunderna för skyl¬
digheten att bidraga till prästerskapets aflöning blifver nödvändig». Och
då vid 1896 års riksdag af en motionär gjordes hemställan om skrifvelse
till Eders Kungl. Maj:t med anhållan, bland annat, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes afgifva förslag till afskrifning af prästerskapets tionde på enahanda
sätt, som med de å jorden hvilande grundskatter ägt rum, gaf andra kam¬
maren sitt bifall till denna hemställan.
Af hvad sålunda blifvit anfördt torde framgå, att kollegium finner
den ifrågaställda skatteregleringen ej kunna genomföras på ett med rätt¬
visa och billighet öfverensstämmande sätt, om icke nu rådande kyrkliga
beskattningssystem varder öfvergifvet; och anser kollegium tillika att, i
enlighet med kommitténs uttalande sid. CCX\ I och följ., »en för samtliga
skattskyldiga gemensam och lika grund för utgörande af bidragen till
prästerskapets aflöning bör bestämmas, eller med andra ord att de för-
samlingsbidrag, hvilka finnas icke böra utgå såsom personliga afgifter,
skola utgöras lika efter fyrktalet eller bevillningen».
Härvid tillåter sig kollegium emellertid fästa uppmärksamheten därpå,
att likställigheten mellan de olika beskattningsförem ålen i fråga om skyl¬
digheten att bidraga till prästerskapets aflöning, enligt kommitténs afsikt
(sid. CCXXI1), icke skulle omedelbart inträda, utan borde den tionde¬
pliktiga jorden fortfarande under en öfvergångstid af trettio år utgöra —
jämte den för alla skatteobjekt gemensamma afgiften — tillika en succes¬
sivt aftagande andel af de gamla tiondeafgifterna, hvilka likväl strax vid
ndragningen skulle minskas med trettio procent. Att jordbruksfastighet
53
skulle i annan mån eller för längre tid få sig pålagd drygare börda för
angifna ändamål än öfriga beskattningsföremål, kan kollegium däremot ej
tillråda, hvarför de af kommittéledamoten Ekström samt åtskilliga myn¬
digheter framställda förslag i sådant syfte af kollegium afstyrkas.
Kollegium instämmer med kommittén äfven därutinnan, att af hänsyn
till de församlingsmedlemmar, hvilka hittills varit jämförelsevis litet be¬
tungade af direkt skatt till prästerskapet, det vore ett hufvudvillkor för
skattejämkningens lyckliga genomförande, att för bidragsskyldigheten fast¬
ställdes en viss gräns och att denna gräns icke sattes för hög (sid. CCXVII).
Frågan om sättet för uppdragande af berörda gräns torde emellertid af
kollegium lämpligast behandlas under § 7 i förslaget till lag angående
reglering af prästerskapets aflöning, hvilken paragraf meddelar bestämmel¬
ser om beräkningen af församlingsafgifter.
Varder tionden afskrifven och skola församlingsafgifterna — af nyss
angifvet skäl — begränsas till rimligt mått, är det gifvetvis nödvändigt,
att fyllnad i den för de olika församlingarnas prästerskap erforderliga
aflöning beredes genom bidrag från annat håll. Kommittén har i sådant
afseende föreslagit, att af statsmedel ärligen skulle lämnas ersättning,
motsvarande den för kyrkan genom tiondens indragning uppkomna brist
i förut befintliga lönetillgångar.
Eders Kungi. .Majas befallningshafvande i Kopparbergs län är emel¬
lertid, på sätt förut blifvit nämndt, af den mening, att såväl rättsliga som
historiska skäl saknas för en sådan åtgärd. Prästtionden vore nämligen
nu ett aflöningssätt för prästerskapet, och om detta ersattes genom för-
samlingsafgifters påläggande efter vissa grunder, hade frågan om tiondens
vidare utgörande därigenom förfallit, hvaremot staten borcle understöd¬
jande träda emellan vid löneregleringens genomförande.
I samma anda yttrar sig Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande i
Hallands län, därvid tillika framhållande det af kommittén uppkonstruerade
förfaringssätt att »indraga» till statsverket en förmån, som aldrig till¬
kommit det, och successivt afskrifva samma förmån samt att pålägga
staten en ersättningsskyldighet, som icke vidkomme densamma. Kom-
mitterade syntes hafva ^ alt indragningen med åtföljande procedur för att
genom en af kyrkomötet beroende lag få fastslagen en tillgång för präster¬
skapet, hvarigenom utjämning af afiöningsförhållandena skulle kunna äga
rum. Detta förfaringssätt syntes emellertid Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande sakna rättsligt fog och dessutom vara i saknad af historisk
grund. Den af kommittén uttalade farhåga att, för den händelse staten
skulle för regleringen af prästerskapets aflöning i vanlig ordning bevilja
54
anslag, svenska kyrkans ekonomiska ställning skulle därigenom förlora i
själfständighet och ett af dess viktigaste privilegier kringskäras, kunde,
efter Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvandes förmenande, hänvisas till
hvad det verkligen vore: ett talesätt utan reell innebörd, helst ett bero¬
ende af staten för en kyrkans tjänare ej borde vara mera afskräckande
än för andra.
Såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sistnämnda län på¬
pekat, innefattar förslaget om indragning till statsverket af prästerskapets
tionde mot viss ersättning obestridligen en konstruktion, och kommittén
har i en not å sid. 40 själf framhållit det enligt vanligt kameralt språk¬
bruk mindre egentliga i uttrycket »indragning» för den åtgärd, som här
ifrågasattes. Kollegium, som icke kan föreslå något lämpligare uttryck,
finner emellertid berörda konstruktion vara för kyrkan af ett mycket stort
verklighetsintresse. Tiondeersättningen erfordras nämligen, jämte åtskilliga
andra, tillgångar, för att höja det svagast aflönade prästerskapets ekono¬
miska ställning i olika delar af landet, och med anlitande af samtliga dessa
kyrkans gemensamma tillgångar, hvilka skola uppsamlas i kyrkofonden,
kunna prästerskapets löneförhållanden, allteftersom nu gällande löneregle¬
ringar utlöpa, utan dröjsmål ordnas oberoende af tiondeafskrifningens
fortgång inom särskilda församlingar.
Skulle bidrag af statsmedel lämnas endast i de fall, där församlin¬
garnas lönetillgångar icke räckte till för att bestrida prästerskapets skäliga
aflöning, så kunde, enligt hvad kommittén erinrar, med en dylik anord¬
ning svårligen undvikas, att kyrkans rättsliga och ekonomiska ställning
blefve väsentligen förändrad. Statstillskottets belopp skulle nämligen en¬
ligt denna förutsättning komma att i hvarje fall lämpas efter vederbörande
församlings behof. Den myndighet, som hade att bestämma detta stats-
tillskott, måste också äga pröfva vederbörande församlings behof, sådant
detsamma framginge af en jämförelse mellan församlingens lönetillgångar
och dess prästerskaps skäliga löneanspråk. Då det nu gällde ett stats¬
anslag, måste naturligtvis riksdagens medverkan påkallas, och då stats¬
anslaget skulle lämpas efter ett förhandenvarande behof, måste riksdagens
medverkan äfven sträcka sig till pröfningen af detta behof.. Men det hade,
såsom kommittén vidare anmärker, alltid skattats såsom ett af den sven¬
ska kyrkans viktigaste privilegier, att hennes ekonomiska ställning varit
själfständig, att hennes organisation och lönestat varit oberoende af riks¬
dagens anslagsbeviljande myndighet, och att Kungl. Maj:t allena ägt i
sista hand bestämma såväl de prästerliga tjänsternas antal som fördel¬
ningen af de för kyrkan gemensamma lönetillgångar. Det kunde också
svårligen antagas, att kyrkomötet skulle lämna sitt bifall till något förslag
om tiondens utjämning, hvaraf en förändring i kyrkans nuvarande rätts¬
liga och ekonomiska ställning kunde blifva följden (sid. CCXXIH och följ.).
Kollegium instämmer i detta kommitténs yttrande, hvilket kollegium
anser icke rätteligen kunna karaktäriseras såsom »ett talesätt utan reell
innebörd».
Af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län har,
på sätt redan nämnts, blifvit ifrågasatt, huruvida icke den ersättning, som
skulle af kronan gäldas för tionden, borde kyrkan godtgöras i annan ord¬
ning, än kommittén föreslagit, enär fixeringen för all framtid af denna
kyrkans mest betydande tillgång torde blifva för kyrkan ogynnsam. Såvidt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunde finna, torde nämligen vid
uppgörande af en ny lönereglering, om vid denna skulle tillämpas nu gäl¬
lande bestämmelser, något hinder icke möta för att i fall af behof beräkna
tionden från fastigheterna till högre belopp, än som skett vid den senast
verkställda löneregleringen. Det skulle således för prästerskapet finnas en
möjlighet till tillgång utöfver det vid tiondens indragning beräknade be¬
lopp, som kunde vara tillgänglig för uppbringande af den med hänsyn
till nu rådande och framdeles ännu mera sjunkande penningvärde erfor¬
derliga aflöning till prästerskapet.
Riktigheten af detta påstående bekräftas af den utaf kommittén verk¬
ställda utredning (sid. LXXXIII—LXXXVXI). Värdet af den tionde, som
författningsenligt kunnat uttagas af jordbrukets bruttoafkastning, beräk¬
nades nämligen för hela riket i medeltal för åren 1865—74 till något mer
än 5Y2 millioner kronor, under det att de vid samma tid fastställda af-
gifter till prästerskapet af jordbruksfastighet uppgingo till blott 37/10 mil¬
lioner kronor. Med största sannolikhet kunde därför, såsom kommittén
säger, antagas, att tiondeafgifterna i medeltal för riket bestämts till mindre
än två tredjedelar af hvad de strängt taget bort utgöra. Alldenstund
jordbruksnäringen under de senaste trettio åren haft att glädja sig åt en
ganska betydlig utveckling, kunde värdet af tiondepliktig skörd och smör-
afkastning för år 1896 skattas ungefär 40 procent högre än det årliga
medeltalet för perioden 1865—74. Jordbruksfastighetens afgifter hade
sålunda blifvit allt obetydligare i förhållande till den tiondepliktiga jor¬
dens afkastning och uppgingo år 1896 för hela riket till icke fullt hälften
(47 procent) af hvad sädes- och smörtionden bort utgöra, om den skolat
författningsenligt utgå i förhållande till spannmåls- och smörafkastningen.
Man torde alltså vara berättigad till det antagandet att, när lönereglerin¬
garna upphöra att gälla, förhållandena skola ytterligare hafva utvecklat sig i
samma riktning, så att vid den tidpunkten tiondeafgifterna allmänt nog
56
skola finnas utgöra en jämförelsevis mycket ringa del af jordbrukets tionde¬
pliktiga bruttoafkastning.
Att under sådana förhållanden eftergifva den förmån, tiondeafgifter-
nas stegring i en framtid må innebära, kan synas mindre välbetänkt.
Kollegium förmenar dock, att med de kraf på likställighet i beskattnings-
afseende, som alltmer göra sig gällande, och efter det kronotionden efter-
gifvits, ringa utsikt skulle finnas för att en höjning af dessa afgifter i
förhållande till jordbruksnäringens bruttoafkastning kunde i verkligheten
komma till stånd, helst från tiondegifvarnes sida nyligen Framställts yr¬
kande om fullständig befrielse från samma afgifter. Enligt kollegii åsikt
finnes då icke heller giltig anledning att, sedan ersättning för tionden en
gång blifvit fastställd, låta föranstalta om en periodvis återkommande revi¬
sion af ersättningsbeloppet, för att efter då föreliggande omständigheter
pröfva, hvilken högre lösesumma för tionden bör från statsverket till kyrkan
utgå under nästföljande periods
Men i likhet med kommittén anser kollegium, att som genom tion-
dens indragning och afskrifning prästerskapet går miste om rätten till
framtida stegring af denna kyrkliga inkomsttitel, kyrkan kan fordra till¬
mötesgående i fråga om de ekonomiska anspråk, som från hennes sida
måste för olika ändamål framställas. Bristerna i prästerskapets nuvarande
aflöningsförhållanden måste nämligen afhjälpas samt nya löner beredas,
där behof af ökadt prästerligt biträde redan nu förefinnes eller i framti¬
den uppstår, hvarjämte medel till prästerskapets pensionering böra anskaffas.
Kyrkan måste alltså, om hon skall afstå sin rätt till tionden, också tillse,
att hvad som däremot gifves i utbyte verkligen sätter henne i stånd att
möta krafven på ett ändamålsenligt ordnande och en ständigt fortgående
förbättring af religionsvården. I sådant syfte har kommittén framställt
anspråk på ersättning jämväl för afgifter, som i själfva verket icke hafva
naturen af tionde, äfvensom påyrkat, att af alla beskattningsföremål skulle
utgöras en i förhållande till skattekraften lika, måttlig afgift, hvilken har
tiondens ursprungliga förmåga att bereda alltjämt ökade lönemedel (sid.
GCXXY och följ.).
I sina uttalanden förevita några myndigheter kommittén, att den
skulle hafva af vikit från vissa erkända kyrkliga grundsatser. Så anser
domkapitlet i Uppsala, att det varit önskvärdt, om den af riksdagen ut¬
talade grundsats, att afgifter, som af en församling till dess prästerskap
utgöras, ej må till aflönande af en annan församlings prästerskap använ¬
das, hade kunnat fortfarande få gälla. Öfverståthållareämbetet finner för¬
slaget därom, att ersättningen för tionden skall ingå till en för hela prä-
57
sterskapet gemensam kyrkofond, men ej tillfalla prästerskapet i de sär¬
skilda församlingarna, strida mot grundsatsen, att församlingen bör själt'
aflöna sin präst, möjligen med något bidrag af allmänna medel, men utan
att de afgifter, som utgöras i en församling, användas till aflöning af
annan församlings präst. Med framhållande af att kyrkofondens hufvud-
sakliga resurser efter kyrkotiondens indragning måste hämtas från stats¬
medel, säger Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län,
att med skäl kunde frågas, hvad kommitténs förslag annat betydde än
att »indirekt göra prästerskapet till af staten aflönade tjänstemän».
Påståendet att, enligt kommitténs förslag, afgifter skulle komma att
dragas från en till annan församling är, efter kollegii förmenande,
näppeligen befogadt. Tiondeersättningen utgår ju från staten, ej från de
särskilda församlingarna, och de församlingsafgifter, som på grund af blif¬
vande löneregleringar må utgöras, äro afsedda uteslutande för prästerskapet
inom de särskilda församlingar, där de utgå.
Däremot äger anmärkningen, att prästerskapet skulle indirekt göras
till af staten aflönade tjänstemän, giltighet såtillvida som statsmedel •—
hufvudsakligen ersättningen för den indragna tionden -— obestridligen
hädanefter skulle i stor omfattning ingå bland de ecklesiastika lönetill-
gångarne. Detta är emellertid, såsom kommitténs utredning (sid. CXXXI
och följ.) gifven vid handen, icke någon egentlig nyhet, alldenstund stats¬
anslag till ej så obetydliga belopp redan nu utgå till prästerskapets aflö¬
ning. För öfrigt har kommittén på olika sätt (sid. CCXXIII och följ.)
sökt förebygga, att kyrkan skulle genom mottagandet af ifrågavarande an¬
slag komma att intaga en annan ställning till staten än nu är fallet.
Med afseende å de v id behandlingen af frågan om tiondens afskrifning
uppställda villkor eller önskemål, öfver hvilka kollegium ej här ofvan särskildt
yttrat sig, synas desamma, i den mån de icke genom kommitténs nu före¬
varande eller dess öfriga förslag blifvit fullständigt eller i största möjliga
omfattning tillgodosedda, icke vara af beskaffenhet, att åt dem bör till¬
mätas något afgörande inflytande vid lösningen af här uppställda spörsmål.
Under åberopande af hvad kollegium sålunda anfört och med instäm¬
mande i hufvudsak uti kommitténs »allmänna motivering», får kollegium
uttala sin anslutning till de principer, på hvilka förslaget till lag om
indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt
om ersättning därför blifvit byggdt, likasom kollegium i öfrigt omfattar
de af kommittén uppställda, ofvan återgifna hufvudgrunder, dock med
någon skiftning beträffande utgörandet af församlingsafgifter, till hvil¬
ken sistnämnda fråga kollegium återkommer. (Sid. 130.)
8
Granskning i detalj af de remitterade förslagen.
Kommittéförslagens allmänna innebörd framgår af förut omförmälda
hufvudgrunder, på hvilka kommittén byggt dessa förslag, och belyses när¬
mare af kommittén genom angifvande — i samband med hufvudgrunder-
nas framläggande — af vissa fördelar, som vore att vinna, därest skatt¬
skyldigheten till prästerskapet och de ecklestiastika aflöningsförhållandena
ordnades i enlighet med samma grunder.
Några af de hörda myndigheterna hafva äfven betraktat förslagen från
mera allmänna synpunkter eller om dem uttalat allmänna omdömen; och
torde deras yttranden härutinnan böra i hufvudsak återgifvas, i den mån
detta icke i det föregående redan skett.
Sålunda finner domkapitlet i Växjö det vara tydligt, att kommittén
med mycken omsorg mot hvarandra afvägt prästerskapets berättigade kraf
med hänsyn till lönerna och de skattskyldigas förmåga att utan någon
större svårighet bära utgifterna. Genom förslaget om fri bostad och ved¬
brand, som icke finge inräknas i lönen, genom skattefrihet i afseende på
vissa utgifter och genom det extraordinarie prästerskapets kontanta aflö¬
ning ur kyrkofonden hade prästerskapets ekonomiska intressen blifvit väl
beaktade, hvartill komme, att det extraordinarie prästerskapets löneför¬
måner blifvit på ett tacknämligt sätt tillgodosedda. I § 7 af förslaget till
föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning hade vederbör¬
lig hänsyn tagits därtill att, om de föreslagna lönerna skulle i några för¬
samlingar visa sig otillräckliga på grund af särskilda förhållanden, dessa
löner kunde förhöjas på sätt Kungl. Maj:t pröfvade skäligt. Desslikes vun¬
nes den fördel, att den garanterade lönen icke under löneregleringsperio-
den lede någon minskning. Ett länge närdt önskemål om emeritilöner
blefve jämväl tillgodosedt, och såsom något icke mindre betydelsefullt
kunde framhållas, att medel komme att finnas för nydaningar på det kyrk¬
liga området. I afseende på ersättningen till kontraktsprostarne för deras
arbete skedde genom kommitténs förslag en väsentlig förbättring. Dom¬
kapitlet i Lund anser sig böra tacksamt erkänna den synnerligen stora om-
59
sikt och skicklighet, hvarmed kommittén fullgjort sitt svåra och maktpå¬
liggande uppdrag, hvarjämte domkapitlet betonar, att kommittén vid ut¬
förandet af detta uppdrag noga ställt sig till efterrättelse den anvisning,
som gifvits i riksdagens skrifvelse den 5 maj 1897. Jämväl domkapitlet
i Göteborg hyser den uppfattning, att förslagen äro uppgjorda med myc¬
ken omsorg och bära vittnesbörd om ett synnerligen troget arbete, för
hvilket svenska prästerskapet icke kunde annat än känna sig djupt tack¬
samt. Vid betraktande af de föreliggande förslagen, säger domkapitlet i
Härnösand, kunde domkapitlet ej annat än gifva erkännande åt det nog¬
granna, omsorgsfulla arbete, som i dem blifvit nedlagdt, såväl som åt den
sträfvan att bevaka kyrkans sanna intressen, hvaraf arbetet röjde många
spår. Flera af de grundtankar, som genomginge förslagen, måste ock an¬
ses innebära obestridliga förbättringar i de närvarande förhållandena med
afseende på prästerskapets aflöning. Exempelvis ville domkapitlet nämna
den af kommittén åsyftade utjämning af prästerskapets löner och den i
sammanhang därmed tagna hänsyn till olikhet i arbete och lefnadskost-
nader inom olika församlingar och olika landsdelar, vidare den föreslagna
förkortningen i löneregleringsperiod och sist men icke minst försöket att
i viss mån afhjälpa det svåra missförhållande, som bestode däri, att sven¬
ska prästerskapet ännu saknade allt hvad pensionsrätt hette. I ungefär
samma ordalag uttalar sig domkapitlet i Luleå. Däremot afstyrker dom¬
kapitlet i Skara samtliga förslagen under åberopande af sitt ofvan återgifna
principyttrande i fråga om en förändrad anordning af det kyrkliga be-
skattningsväsendet; och ingår domkapitlet icke i någon som helst gransk¬
ning af de remitterade förslagens detaljer.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län framhål¬
ler, huruledes kommittén genom de upprättade författningsförslagen sökt
definitivt ordna det svenska statsprästerskapets aflönings- och pensionsför-
hållanden, men hyste Eders Kungl. Majt:s befallningshafvande den största
tvekan, huruvida detta borde äga rum i och för sig och icke snarare i
samband med en revision af de åldriga kyrkolags- och kyrkostadgebestäm-
melser, som reglerade hela den kyrkliga organisationen och särskildt prä¬
sternas ämbetsåligganden. I sådant afseende ville Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande påpeka, att komministrarnes arbete, synnerligast i stora
delar af landsbygden, vore så obetydligt, att fråga kunde uppstå, om det
vore värdt mera, än hvad församlingarna och staten nu därför betalade.
Lämpligt syntes därför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hafva va¬
rit, att komministraturerna helt och hållet indragits och ersatts med själf-
ständiga pastorer. Bristen på möjlighet att få använda sin arbetskraft i
kyrkans tjänst hade jämväl gjort, att komministrarne ofta mist den ar-
60
betslust, de en gång ägt, både till egen, församlingarnas och kyrkans
skada. Vidare borde tagas under ompröfning frågan om inrättande af
rörliga kontraktsadjunkter, en institution, som särskildt för vårt land, en¬
ligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening, vore af stor be¬
tydelse. Som bekant ombesörjde prästerskapet nu civilregistreringen i
riket. I flera af våra största städer hade likväl under senare tid på stä¬
dernas bekostnad inrättats rotemansinstitutioner och med dem jämförliga
registreringsmyndigheter, som, enligt hvad Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande med visshet kände, när som helst skulle kunna öfvertaga
snart sagdt hela den prästerskapet å dessa orter nu åliggande kyrkobok-
föringsskyldighet, som prästerskapet i dessa städer icke med bästa vilja
utan dessa myndigheters bistånd kunde behörigen fullgöra. Därest en
sådan öfverflyttning skedde, skulle detta naturligen inverka både på be-
hofvet af prästerliga krafter och på prästernas aflöningsförhållanden. Med
hänsyn till den lyckliga utveckling folkskolan åtminstone i stora delar af
vårt land vunnit borde äfven bestämmelser kunna gifvas, som ordnade
konfirmationsundervisningsfrågan på annat sätt än nu vore fallet. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande säger sig kunna i oändlighet fortsätta
med hopande af bevis för sin ofvan angifna åskådning, att prästerkapets
lönereglering borde sättas i samband med en fullständig revision af kyrko¬
lagen med dithörande författningar. Vidare påpekar Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, att uti flera af lagförslagen stadgades, att de i sin
helhet eller i vissa delar icke finge ändras eller upphäfvas utan bifall af
allmänt kyrkomöte *). Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hyste stor
tvekan, om en sådan bestämmelses införande i dessa lagar vore med gäl¬
lande grundlagar fullt förenligt. Enligt dessa erfordrades kyrkomötets
bifall till stiftande och ändring af kyrkolag samt ändring eller upphäf¬
vande af prästerskapets privilegier. De prästerliga löningsbestämmelserna
hade emellertid icke räknats till kyrkolagsområdet, och någon utvidgning
af detta torde väl utan grundlagsändring icke kunna äga rum. Hvad
prästerskapets privilegier anginge, så torde väl dessa icke medgifva kyrko¬
mötet annan rätt än att antingen förklara hinder icke från privilegii syn¬
punkt möta för lagarnes trädande i kraft i de delar de berörde sagda pri¬
vilegier eller ock motsätta sig detta. Att däremot förändra de nu be¬
fintliga privilegierna till en rätt för kyrkomötet att deltaga i ändring
eller upphäfvande af vissa lagar torde icke, utan grundlagsändring, kunna
*) Jfr § 7 i förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prä¬
sterskapets tionde samt om ersättning därför, § 36 i förslaget till lag angående reglering
af prästerskapets aflöning, § 16 i förslaget till lag om emeritilöner för präster samt §11
i förslaget till lag om kyrkofond.
6i
äga rum. Slutligen betonar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att,
då på det kyrkliga området i vår tid så stora förändringar ägde rum,
det för hvarje fall kunde synas lämpligt att begränsa de ifrågavarande
lagarnes tillämpningstid till exempelvis femtio år, hvarefter med hänsyn
till då rådande förhållanden ånyo kunde upptagas de frågor, som dessa
lagar vore afsedda att ordna, och de bestämmelser genomföras, som då
af statsmakterna ansåges ändamålsenliga. Genom ett sådant tillvägagående
tillämpade man endast en lagstiftningsprincip, som hittills på detta om¬
råde vunnit burskap *).
För öfrigt tillåter sig kollegium erinra därom, dels att ej mindre
*) Inom Växjö domkapitel har lektoren II. Petrini afgifvit ett särskildt yttrande,
hvari frågan om lönereglering för prästerskapet upptagits till behandling från princi¬
piella synpunkter. Ehuru vissa af de i berörda yttrande uppställda grundsatser skulle på
det kyrkliga området medföra förändringar, hvilka icke synas kollegium vara önskvärda,
har kollegium likväl ansett, att samma yttrande borde till frågans mångsidigare belysning
här återgifvas, så lydande:
»Genom den nya stadgan för de teologiska universitetsexamina har grunden lagts
för ett höjande a£ den prästerliga bildningen till ungefär samma nivå som den, som er¬
fordras af läroverkslärare. En följd häraf blir då också, att de blifvande prästerna måste
anses berättigade till samma lönevillkor som dessa. Emellertid har kommittén, som afslu-
tade sitt arbete före den sista läroverksreformens genomförande, stannat vid väsentligt lägre
genomsnittslöner, särskildt för pastorsadjunkter och komministrar, äfven om man tar hän¬
syn till de billigare lefnadskostnaderna på landet samt naturaförmåner i form af fri bo¬
stad och vedbrand. Därtill kommer, förutom det att kommittén vill bibehålla extraordi-
nariesystemet i hela dess utsträckning i form af miserabelt aflönade komministraturer och
adjunkturer, att pensionsåldern skulle bli väsentligt högre än för andra statens ämbetsmän,
att det gamla nyckfulla befordringssystemet skall bibehållas i stället för att utnämning
skall, såsom på andra håll, ske efter förtjänst, samt att lagen om ämbetsbrott af präst
ger denne i sin läroverksamhet en mer prekär och af högre myndighet mer beroende
ställning än den läroverkslärarne ha. Dessa omständigheter tillsammans utgöra en så stor
differens mellan framtidsutsikterna på den teologiska banan och . andra därmed jämställda
banor, att den ovillkorligeu måste medföra en ökning af prästbristen och fortfarande sänka
medelnivån hos dem, som ägna sig åt den prästerliga banan.
För att få medel till en anständig aflöning af prästerskapet har man att tillgå en
synnerlig naturlig utväg, som består däri, att prästerna befrias från en mängd så små¬
ningom tillkomna lekmannagöromål, såsom ordförandeskap i skolrådet, förande af kyrko¬
böcker, utskrifning af attester, lämnande af sådana statistiska uppgifter, som ej direkt angå
de kyrkliga förhållandena m. m.
Ofverlämnas dessa göromål, som ju ej erfordra någon speciell teologisk utbildning,
åt andra kommunalmän och billigare arbetskrafter såsom folkskollärare, länsman eller
kvinnliga skrifbiträden, så kunde en oväntadt stor del af de prästerliga befattningarna in¬
dragas. Då sålunda prästen skulle odeladt ägna sig åt sina rent kyrkliga göromål, kunde
man i första rummet fordra, att han hölle två å tre predikningar hvarje sön- och helgdag
— som ju är hans egentliga arbetsdag —, så att all gudstjänst sköttes af en präst pr
kyrka i städerna och af en präst pr två kyrkor på landsbygden. Genom rationell anord-
62
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län än äfven Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs och i Jämtlands län utta¬
lat från de af kommittén uppställda principer väsentligt afvikande åsikter
angående sättet för bestämmande af skattskyldigheten till prästerskapets
aflöning — åsikter, hvilka svårligen torde kunna förlikas med grundtan-
karne i kommitténs öfriga förslag —, dels ock att öfverståthållareäm-
hetet ansett sig icke böra förorda kommitténs förslag om tiondeafskrifning,
ej heller de andra förslagen, hvilka dock blifvit granskade.
Sist omförmälda, fyra civila myndigheter äfvensom domkapitlet i
ning af arbetet skulle den del af prästens tid, som tages i anspråk för sådana förrättnin¬
gar som vigsel, kyrkotagning (som ännu är i friskt bruk i detta stift), barndop och be¬
grafning, kunna nedbringas till ett minimum, om de såvidt möjligt förlädes till kyrkan och
söndagen eller bestämd veckodag. Han hade då de fem å sex dagarna i veckan lediga
till studier och förberedelse till predikan samt under vissa tider af året till konfirmations¬
undervisning och husförhör, där dessa ännu förekomma. På detta sätt torde det kräfvas
församlingar på minst 6000 personer för att kunna gifva tillräcklig sysselsättning åt en
präst. Häremot kunde invändas, att sockenbuden taga en alltför dryg tid för att en enda
person skulle kunna sköta ett sådant distrikt, helst om det är vidsträckt. Härpå är enk¬
last att svara med hänvisning till provinsialläkaredistrikten. Ty ingen kan väl på allvar
vilja påstå, att sockenbuden kräfva ett mindre distrikt af en präst än af en provinsial¬
läkare.
Man skulle alltså på en mängd ställen, där församlingarna äro små, såsom på Got
land och Öland samt stora delar af Blekinge, Skåne, Halland, Västergötland, Uppland
m. fl. ställen, utan olägenhet kunna sammanslå två eller flera församlingar till en och
draga in en mängd kyrkor och kyrkoherdebefattningar. Så t. ex. finnes på landsbygden
på Gotland 43 kyrkoherdebefattningar mot tillsammans 6 provinsialläkare och extra pro¬
vinsialläkare. På Öland hafva vi 23 kyrkoherdar men endast två provinsialläkare. Här
måste man sammanslå tre å fyra församlingar till en och låta hvarje kyrkoherde få två
sådana församlingar för att gifva honom fullt arbete. För närvarande finnes det däremot
på Öland en kyrkoherde på i medeltal mindre är 1900 invånare och 11,5 kyrkoherdar pr
provinsialläkare. Också är den frågan ständigt aktuell i den kyrkliga pressen, huru prästen
skall utnyttja sin öfverflödiga tid. Liknande är förhållandet med komministrarne. Så fin¬
nes det på Öland förutom de 23 kyrkoherdarne 12 komministrar eller tillsammans 35 prä¬
ster på mindre än 20,000 invånare, d. v. s. omkring 10 gånger så många präster som
rimligtvis kunna få full sysselsättning. Det är en dålig hushållning med både pengar och
mänsklig arbetskraft att hålla ämbeten med ringa sysselsättning och svältaflöning, såsom
fallet i regel är med komministraturerna. Och man kan ej bibehålla dem under före¬
vändning att de äro exspektansplatser, då befordran ofta dröjer i 20 å 30 år, och många
komministrar aldrig blifva befordrade till kyrkoherdar. Samtliga komministraturer böra
sålunda indragas utom möjligen på några få ställen, där de i så fall böra öfvergå till
kyrkoherdebefattningar. Likaså böra inga ständiga adjunkturer förekomma.
Kommittén har visserligen föreslagit en del indragningar, men detta har skett med
alltför varsam hand. Så har den endast velat indraga 15 af Ölands 35 präster, men som
förut nämnts hade den bort föreslå en indragning af ytterligare minst 15 präster därstä¬
des. Tvärtom är hela förslaget byggdt på principen, att prästen ej skall ha full syssel-
63
Skara framstå alltså såsom i det hela motståndare till de af kommittén
föreslagna, viktigare förändringarna, särskildt beträffande det kyrkliga
beskattningsväsendet.
Eljest vinna kommitténs olika förslag, i större eller mindre omfattning,
understöd af de hörda myndigheterna. Bland dessa förklarar Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Alf sborgs län helt allmänt sig icke hafva nå¬
got att erinra vid de afgifna förslagen. På liknande sätt uttalar sig
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, dock att i fråga
om förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflö-
sättning, i det kommittén föreslår extra betalning i alla möjliga gradationer för prästens
ordinarie arbete, så snart detta beräknas öfverskrida ett visst ytterst lågt beräknadt mini¬
mum. Då detta lönetillskott kan uppgå till mer än 100 % af grundlönen, så måste denna
anses vara beräknad för på sin höjd half tjänstgöring. Kommittén visar rent af en sär¬
skild förkärlek för absolut onödiga prästerliga befattningar, i det att den i det definitiva
förslaget (§ 13) vill i lag befästa rätt för församlingens fyrkmajoritet att pålägga de öf-
riga medlemmarna utgifter för en ny prästbefattning, som domkapitlet pröfvar »icke vara
för själavårdens behöriga handhafvande nödig». Vill man konsekvent genomföra princi¬
pen fullt arbete och anständig bärgning åt prästerna, måste man äfven vara betänkt på att
fullständigt afskaffa alla prébenden. Ty förutom det, att prebendeinstitutionen står i strid
mot den allmänna principen, att en person ej får samtidigt innehafva mer än en aflönad
ordinarie statstjänst, så har den endast kunnat bibehållas därigenom, att antingen befatt¬
ningen icke ger hel sysselsättning, eller att en person utför arbetet och en annan tar in¬
komsterna för detta.
Antalet präster befinnes nu vara så orimligt mycket större än hvad som behöfs, om
alla skola ha full sysselsättning, att om alla öfverfiödiga prästbefattningar indroges, ett
ofantligt öfverskott af medel skulle erhållas, sedan man gifvit samtliga präster en mot de¬
ras studier och arbete svarande lön samt på ett tillfredsställande sätt sörjt för allmän pen¬
sionering vid 65 års ålder och bidrag till änkor och oförsörjda barn. En sund och till¬
fredsställande lösning af lönefrågan vore att beräkna prästernas löner efter samma grun¬
der som läroverkslärarnes, hvarvid pastorsadjunkter skulle jämställas med extra lärare och
kyrkoherdar med läroverksadjunkter, under det komministraturerna såsom förut nämnts
skulle afskaffas. Skall en högre aflönad post, som motsvarar lektoraten, införas, kunde
man tilläfventyrs därtill ombilda kontraktsprostbefattningarna, men då fordra som kom¬
petens den vetenskapliga förtjänst, som visas i aflagd teologie licentiatexamen och därpå
följande disputationsprof.
Hvad prästernas ämbetsmannaställning beträffar, så vill kommittén på sätt och vis
göra dem till statens ämbetsmän, i det den förordar, att kyrkotionden skall indragas till
statsverket för att sedan användas till prästerskapets aflöning. Men kommittén vill dock
icke hafva full likställighet mellan prästerna och öfriga statens ämbetsmän, utan fordrar,
att prästernas aflöning skall vara »oberoende af riksdagens anslagsbeviljande myndighet» (s.
CCXXIV). Denna kommitténs obenägenhet för att inrangera prästerna under den nor¬
mala samhällsordningen kan ej fattas annorlunda än som ett uttryck för fruktan, att sta¬
ten ej skulle fullt uppskatta prästerskapets verksamhet såsom för samhället lika gagnelig
och nödvändig som andra statens ämbetsmäns, t. ex. läroverkslärarnes. En dylik fruktan
har tagit sig ett lika tydligt uttryck vid prästerskapets nyligen visade motstånd mot in-
64
ning de af kommittéledamoten Ekström med afseende å samma förslag gjorda
anmärkningar och förslag borde, enligt denna länsstyrelses mening, till¬
mätas det största afseende. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Blekinge län ansluter sig helt och hållet till nämnde reservants uttalan¬
den, hvilka jämväl domkapitlet i Linköping finner »i många punkter beak-
tansvärda» och anbefaller till Eders Kungl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet.
Kollegium har redan tillkännagifvit sin anslutning i allt hufvudsakligt
till de af kommittén uttalade åsikter om den ecklesiastika skattskyldig¬
hetens ordnande och vill jämväl med sitt förord understödja samtliga
förslagen med hänsyn till deras allmänna innebörd, därvid kollegium tillika
anser sig böra upplysa, att kollegium till föreliggande frågors utredning
ej har att ur härvarande handlingar meddela några upplysningar utöfver
hvad kommitténs betänkande och tabeller innehålla.
dragning af prästboställena. Mig synes här vara nödvändigt framställa en fordran på full
konsekvens: Antingen uppfylla prästerna ett statsändamål, och då böra de behandlas som
andra statens tjänare, eller också är deras verksamhet icke af direkt gagn för samhället,
och då bör ingen samhällsmedlem tvingas att betala ett enda öre till prästerskapet. Vis¬
serligen kunna här och där röster höjas emot denna naturliga fordran af dem, som i ka¬
tolsk anda drömma om en kyrka med världslig makt; men det torde icke vara för tidigt,
om vi nu efter nära fyrahundra år fullborda Gustaf Vasas reformation och utplåna de
medeltida resterna af att vara en stat i staten, som ännu vidlåda den svenska kyrkan.
På grund af det anförda anser jag, med allt erkännande för kommitténs vidlyftiga
utredning, att densamma vid upprättandet af sina förslag icke varit ledd af de principiella
synpunkter, som varit nödvändiga vid en effektiv reglering af prästernas löner. Det sy¬
nes mig nämligen önskligt, att det. slutliga förslaget bygges på följande grunder:
l:o. Prästerna befrias från alla lekmannagöromål, och dessa öfverlämnas åt andra
kommunalmän och billigare arbetskrafter.
2:o. I städerna skötes gudstjänsten af en enda präst pr kyrka och på landsbygden är
duplicering regel.
3:o. Kyrkor indragas och församlingar sammanslås till den omfattning, att prästen
får full sysselsättning.
4:o. Alla komministraturer och ständiga adjunkturer afskaffas.
5:o. För kontraktsprostbefattning stadgas som kompetensvillkor aflagd teologie licen¬
tiatexamen och disputationsprof.
6:o. Pastorsadjunkt och vikarierande kyrkoherde få samma lön som extralärare, kyrko¬
herde som läroverksadjunkt och kontraktsprost som lektor.
Härtill kommer, under förutsättning att prästernas verksamhet anses vara ett stats¬
ändamål,
7:o. Kyrkotionde och prästernas s. k. privilegier afskaffas, prästboställena indragas
till statskassan, kyrkomötets medbestämmanderätt i ekonomiska frågor upphäfves och prä¬
sterna aflönas direkt af staten såsom andra statens ämbetsmän.
Skulle däremot prästernas verksamhet icke anses vara ett statsändamål, må i stället
för mom. 7:o gälla
8:o. Hvarje afgift till prästerskapet är frivillig».
65
Ofvan omförmälda, af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kop¬
parbergs län uppställda spörsmål, hvilka beröra samtliga förslagen eller
åtminstone flera af dem, torde lämpligen böra i detta sammanhang upp¬
tagas till behandling.
Om det också helt visst måste betraktas såsom ett eftersträfvansvärdt
mål, att kyrkolagen med dithörande författningar föfelåge i reviderad!
skick, redan när de nya grunderna för reglering af prästerskapets aflöning
skulle af lagstiftarne fastställas, synes det likväl kollegium knappast vara
rådligt att, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sistnämnda
län ifrågasatt, ställa den senare lagstiftningsfrågan i något beroende af
den förra. Erfarenheten från försöken att få till stånd en fullständig
revision af gällande kyrkorätt ■— i hvilket afseende lagutskottets utlåtande
n:o 36 vid 1905 års riksdag är synnerligen upplysande — torde nämligen
innebära en tillräcklig varning häremot. Det ämne af kyrklig-ekonomisk
art, som nu är under utredning, berör, efter kollegii mening, ensamt för
sig så viktiga och stridiga intressen, att det säkerligen skall visa sig för¬
enad! med icke ringa svårighet att mellan de lagstiftande myndigheterna
— regering, riksdag och kyrkomöte — åstadkomma enighet ens beträf¬
fande de principer, som böra göra sig gällande vid lösningen af denna
jämförelsevis mindre omfattande fråga.
Hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län
framhållit angående bristerna uti den kyrkliga organisationen inom vårt
land samt i fråga om prästerskapets betungande med ämbetsåligganden,
hvilka, såsom det heter i riksdagens underdåniga skrifvelse den 5 maj
1897, »ej kunna anses vara af kyrklig art, och som icke heller motiveras
af den enskilda församlingens behof, utan af statshänsyn», finner kolle¬
gium förtjäna det största beaktande.
Öfverflyttningen af åtskilligt registreringsbestyr från prästerskapet till
andra, nyinrättade myndigheter torde emellertid icke böra omedelbarligen
påfordras, utan endast småningom genomföras i mån af folkmängdens till¬
växt å hvarje ort och den därmed vanligen förbundna utvecklingen af de
särskilda församlingarnas ekonomiska resurser. När en gång den åsyftade
förändringen blifvit vidtagen, bör ju hänsyn därtill sedermera tagas vid
beräknande af de prästerliga krafterna för olika pastorat i samband med
blifvande löneregleringar — hvilka förrättningar, enligt kommitténs förslag,
skulle företagas hvart tjugonde år —, då alltså indragning af tilläfventyrs
öfverflödiga prästerliga tjänster kunde äga rum.
Såsom kommitténs betänkande med förslag beträffande den kyrkliga
indelningen och organisationen gifver vid handen, har kommittéledamoten
regementspastoren Ekström i ett särskildt yttrande (sid. 458 — 460) gjort
9
66
hemställan, »att det måtte tagas under ompröfning, huruvida icke i sam¬
manhang med de ifrågasatta indragningarna af komministraturer och sam¬
manslagningarna af pastorat, borde, i syfte att bereda 4 å 5 söndagars
årlig ledighet åt hvarje i sin tjänstgöring ensam stående ordinarie präst
samt någon omväxling åt församlingarna, vidtagas den anordningen, att
för komplexer af 10 till 12 pastorat eller församlingar anställdes kontrakts-
eller reseadjunkter». Berörda hemställan, som icke vann kommitténs un¬
derstöd, synes emellertid, i likhet med Eders Kungl. Maj:ts befallnings-
hafvandes i Kopparbergs län i samma ämne gjorda framställning, böra
uppmärksammas och underkastas pröfning, särskild! af de kyrkliga myn¬
digheterna. I hvarje fall lärer dock, efter kollegii förmenande, böra tillses,
att nödiga medel finnas till aflöning åt i främsta rummet det inom pasto¬
raten fast anställda — oumbärliga — prästerskapet, innan kyrkans till¬
gångar anvisas för en nyskapelse, hvilken antagligen utan skada ännu
någon tid kan umbäras.
Komministersinstitutionen erkännes helt säkert ganska allmänt vara
den svenska kyrkliga organisationens svagaste sida. För dess uppkomst
och utveckling samt nuvarande betydelse har kommittén redogjort uti
inledningen och den allmänna motiveringen till sitt nyssnämnda tredje
betänkande. Trots institutionens svagheter anse]’ kollegium dock tiden
för dess afskaffande ännu icke vara kommen. Åtminstone lära icke de
ekonomiska förhållandena medgifva, att, såsom Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande i Kopparbergs län föreslagit, samtliga komministraturer
skulle indragas och ersättas med själfständiga kyrkoherdebeställningar.
Ett dylikt utbyte vore, enligt kollegii mening, icke heller under alla
förhållanden ur kyrklig synpunkt önskvärd!, då det ju är obestrid¬
ligt och af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande jämväl uttryckligen
framhålles, att åtskilliga komministerstjänster långt ifrån gifva sina inne¬
hafvare tillräcklig sysselsättning. En partiell indragning torde däremot,
till gagn för den kyrkliga ämbetsverksamheten och utan men för försam-
lingsvården, ovillkorligen böra företagas, hvilket kommittén ock föreslagit.
På en annan väg har kommittén äfven velat sätta komministersinsti¬
tutionen delvis ur bruk.
I vissa fall, där en medhjälpare åt kyrkoherden kan vara behöflig,
har nämligen kommittén funnit mindre lämpligt, att inom pastoratet en
komministratur inrättades eller bibehölles, utan ansett det ändamålsen¬
ligast, att den biträdande prästen vore extraordinarie eller, såsom kom¬
mittén benämner honom, en ständig adjunkt.
Med afseende å denna — för det närvarande mera sällan förekom¬
mande — art af tjänstebiträde anför kommittén (sid. 71—72), hurusom
67
inom densamma särskildt framhållits, att för församlingen såväl som för
kyrkoherden anställandet af ständig adjunkt medförde åtskilliga förmåner,
som fullt uppvägde eller öfverginge dem, hvilka vunnes genom kommi-
nistratur. 1 allmänhet förhölle det sig så, att där komminister vore an¬
ställd vid samma kyrka som kyrkoherde, den förres verksamhet inskränkte
sig till förrättandet af allmän gudstjänst, deltagande i konfirmandunder¬
visning och husförhör, en och annan prästerlig förrättning samt sjukbesök,
medan däremot expeditionsgöromålen och annat, som under veckans söcken-
dagar förekomme, nästan uteslutande hvilade på kyrkoherden, hvilken
alltså icke erhölie välbehöfligt biträde just i de stycken, som företrädesvis
vore till sin omfattning betingade af folkmängdens storlek, och detta
medan komministern saknade tillräcklig sysselsättning. Om däremot den
biträdande prästen hade sin bostad hos kyrkoherden, kunde denne senare
alltid beräkna att vid förekommande behof hafva sin medhjälpare vid sin
sida och sålunda erhålla nödigt biträde, utan den tidsutdrägt som vållades
genom budskickning från den ena prästen till den andra. Nödig sam¬
verkan mellan kyrkoherden och hans biträde i löpande tjänstegöro-
mål vore ock vida säkrare betryggad, då den biträdande prästen vore
extraordinarie och sålunda lättare kunde vid behof genom vederbö¬
rande myndighet mot annat biträde utbytas, än då han ägde en ordi¬
narie prästmans orubbliga ställning. Af betydande vikt vore ock den för¬
mån af praktisk utbildning och fostran, som komme den unge prästen till
del, om han vid sitt inträde i ämbetsutöfningen finge göra sina första
lärospån under daglig ledning af en i sin fulla kraft inom en folkrik för¬
samling verkligen tjänstgörande kyrkoherde, i stället för att såsom nu
oftast vore fallet begynna sin prästerliga verksamhet såsom adjunkt hos
en kyrkoherde eller komminister, hvilken i följd af sjuklighet eller till¬
tagande ålderdomssvaghet nödgades lämna honom åt sig själf att reda sig
bäst han förstode, —• för att nu icke tala om de ingalunda sällsynta fall,
då den ny ordinerade prästen, oerfaren som han vore, finge på egen hand
såsom vice pastor öfvertaga hela ämbetsförvaltningen.
Enligt § 4 mom. 1, § 18 och § 20 mom. 1 i förslaget till lag angå¬
ende reglering af prästerskapets aflöning skulle kyrkoherden vara skyldig
att tillhandahålla den ständige adjunkten bostad och vivre men däremot
vara berättigad att härför uppbära ersättning, bestämd med hänsyn till
lefnadskostnaderna å den ort, där kyrkoherden hade sin bostad. Ifråga¬
varande ersättning kan emellertid icke betraktas såsom någon verklig
löneförmån för kyrkoherden, alldenstund kostnaden för bostad och vivre
åt ständig adjunkt vanligen icke torde understiga den för hvarje fall före¬
slagna ersätfningssumma. Denna måste dessutom i sin helhet utgifva»
68
till adjunkt, som icke önskade in natura åtnjuta omförmälda förmån hos
kyrkoherden.
Kommittéledamoten Ekström har icke anslutit sig till förslaget om
inrättande i vissa fall af ständig adjunktur, hvilken anordning skulle,
efter hans förmenande, innebära »ett ur synpunkterna af såväl försam-
lingsvården som det extraordinarie prästerskapets befordran beklagligt
utbyte af ordinarie tjänst mot extraordinarie», utan ansett, att, hvarhelst
en prästerlig tjänst kräfdes af ett konstant behof, tjänsten borde vara af
ordinarie natur; och har omförmälde reservant i enlighet härmed hem¬
ställt (sid. 323), att ur alla af kommittén nu framlagda författningsförslag,
särskild! ur § 4 mom. 2 af förslaget til! lag angående reglering af präster¬
skapets aflöning, måtte utgå de stadganden, som rörde ständig adjunkt.
Denna hemställan biträdes ej mindre af samtliga domkapitlen, med un¬
dantag af domkapitlet i Växjö, än äfven af Eders Kungi. Maj:ts befall¬
ningshafvande i Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs,
Västernorrlands och Jämtlands län.
Icke desto mindre håller kollegium före, att en ständig adjunktur
kan i särskilda undantagsfall vara en lämpligare form för biträdande prä¬
sterlig verksamhet inom ett pastorat än en komministratur, och att först¬
nämnda form således icke bör helt och hållet utmönstras ur den kyrkliga or¬
ganisationen, men väl endast med största varsamhet användas. Det torde
nämligen icke sällan förekomma, att kyrkoherden i församlingsvården
icke röner allt det tillmötesgående af pastoratets komminister, som vore
för ett framgångsrikt arbete erforderligt. Ar då tjänsteverksamheten
inom en församling mycket kräfvande, innebär det, såvidt kollegium kan
finna, för kyrkoherden större trygghet att erhålla behöflig hjälp, om han
biträdes af en extraordinarie präst, än om han måste vända sig till en,
måhända mindre tjänstvillig, komminister. Kunna emellertid sådana mått
och steg vidtagas, att utsikt finnes till ett fullt utnyttjande af kommini¬
sterns arbetskraft, föreligger icke heller enligt kollegii åsikt någon anled¬
ning att, där prästerlig tjänst kräfves af ett konstant behof, allenast
adjunktur, i stället för ordinarie tjänst, skulle inrättas.
På hvilket sätt kyrkans medbestämmanderätt i fråga om de ärenden,
som behandlas i föreliggande lagförslag, må varda betryggad, och huruvida
alltså den af kommittén i sådant afseende föreslagna form med kyrkomötet
i vederbörande lag tillerkänd vetorätt är den grundlagsenlig! riktiga, därom
tilltror sig kollegium icke att döma. Men att någon utväg måste för ända¬
målet beredas, torde vara uppenbart och bestrides ju icke heller af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län.
Kollegium tillåter sig erinra därom, att prästerskapet genom privi-
69
legierna af den 16 oktober 1723 fått sig tillförsäkradt hvad då var an¬
slaget till detsammas underhåll. Helt allmänt stadgas sålunda till en
början i 3 § af dessa privilegier: »Skola alla personer af Prediko-Embetet
och Läro ståndet, hvar efter sin grad, heder och värde, oförryckt behålla
alla sine välfångne friheter, donationer och förläningar samt andre deras
embeten tillhörige lägenheter och ordinarie underhåll, jemväl ock de ve¬
derlag, hvilka de åtnjuta, under samma titul och förbehåll, som de dem
innehafva, aldeles efter brefvens innehåll.» Därpå lämnas i 4 § mera
detaljerade bestämmelser, bland andra följande: »— — — Presterskapet
eonfirmeres ock all härtils åtnjuten Tijonde, Pastoralier och rättigheter,
så att de af vederbörande ricktigt skola utgöras. -—- — — Äfven stad¬
fästes hvad Presterskapet härtil njutit uti Kyrko-Herbergen af Konungs-
Tijonden. — •—- — Präste-Tijonden skal i allé Landsorter af enom och
androm, som vederbör, ovägerligen utgöras, efter 1638 års Riksdags-beslut
och ordning, eller det bruk, speciele bref kunna medgifva, och af Hem¬
manen utgjöras bör, efter en viss anten redan stadgad, eller lagligen till
stadgande Tijonde-sättning.--— Presterskapet "i Skåne, Halland, Ble¬
kingen och Bohus Län skal, efter Frids-Fördragen och Malmö Recess,
under vanlig frihet behålla dess Prestegårdar, Mensal-rättigheter och
Annexer med all frukt, Landgille, städsmål, åker och arbete deraf, jemte
de inkomster och förmåner, som de efter bemälte Frids-Fördrag och Recess
af ålder haft: rättandes sig Presterskapet i Skåne och Halland i dess upp¬
börd och inkomst aldeles efter den på denna Riksdag gjorde Förordning.»
Skall nu kyrkan afstå hvad henne tillkommer på grund af en lagstift¬
ning, som skyddas genom dessa privilegier -— vare sig den äldre lagstift¬
ningen eller de nya grunder för reglerande af prästerskapets aflöning, på
hvilka nådiga förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets
inkomster den 11 juli 1862 hvilar —, så torde det ligga i sakens natur,
att kyrkans rätt till det, som gifves i vederlag, måste hägnas med ett
skydd af samma värde som privilegiernas. Dessa kunna nämligen enligt
114 § regeringsformen ej ändras eller upphäfvas utan med bifall af all¬
mänt kyrkomöte. Måhända finnes ingen annan utväg att i grundlagsenlig
ordning bereda ett sådant skydd, än att prästerskapets privilegier i be¬
hörig ordning underkastas nödig jämkning med hänsyn till innehållet i
den af kommittén nu föreslagna lagstiftning.
Slutligen har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs
län föreslagit, att tillämpning stiden för de nu ifrågavarande lagarne borde
begränsas till femtio år, hvarigenom, efter samma länstyrelses förmenande,
skulle tillämpas en lagstiftningsprincip, som hittills på detta område
vunnit burskap.
70
Om Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande med den lagstiftning,
för hvars giltighet tiden skulle hafva blifvit sålunda bestämd, åsyftar
nyssnämnda nådiga förordning af den 11 juli 1862, kan kollegium icke
dela den uppfattning, att samma förordnings tillämpningstid inskränkts
till femtio år. Ingenting är nämligen, såvidt kollegium kunnat finna, i
berörda författning nämndt om dess tillämpning, med undantag af hvad
i slutet af densamma säges därom, att förordningen icke äger tillämpning
i afseende å Stockholms stad. Visserligen stadgas i § 6 mom. 1, att all
tionde skall utbytas mot bestämda afgifter för en tid af femtio år, räk¬
nade från den efter löneregleringens fastställande nästinträffande första
maj, oansedt tillämpning af regleringen ej då kan ske. I följd häraf
gälla de löneregleringar, som uppgjorts på grund af 1862 års förordning,
icke under längre tid än femtio år, och deras tillämpningstid blifver på
grund af åtskilliga omständigheter ännu kortare. Men därmed är ju icke
något visst tidsmått satt för själfva förordningens gällande kraft.
En ledamot af kommittén har yttrat sig uti ifrågavarande ämne (sid.
459 — 465), i det att han uppkastat den frågan, efter hvilka grunder prä¬
sterskapets aflöning skulle utgöras — sedan de i enlighet med 1862
års förordning fastställda löneregleringar upphört att gälla —, för den
händelse icke ny lagstiftning i ämnet dessförinnan komme till stånd.
Denne ledamot anser, att hela den gamla lagstiftningen angående »präster¬
skapets rättigheter», i hvad den afser att genom bidragsskyldighet från
församlingarnas sida bereda ett visst mått af tillgångar till aflöningen, för-
blifvit orubbad. Man vore därför berättigad till det påstående, att de
äldre författningarna skulle vid tiden för löneregleringens utlöpande inom
ett pastorat bilda grundvalen för dervarande prästerskaps löningsrättig-
heter. Men deraf finge man ej draga den slutsats, att i en framtid
prästerskapet skulle äga utkräfva och församlingarna vara skyldiga utgifva
aflöningsförmåner i alla de olika persedlar och på det sätt, som stadgades
i den äldre lagstiftningen. En sådan rätt torde vara prästerskapet betagen
genom 1862 års förordning. Denna innehölle nämligen i afseende å för-
samlingsafgifternas utgörande och uppbörd åtskilliga bestämmelser, hvilkas
giltighet icke torde vara begränsad till en period af femtio år. Hufvud-
bestämmelserna i förordningen vore nämligen samtliga af Konungen stad¬
gade, sedan rikets ständer, särskildt prästeståndet, dem gillat. Hvad
Konungen sålunda gemensamt med riksdagen beslutat torde icke kunna
ändras utan bifall af riksdagen och, såvidt anginge prästerskapets privi¬
legier, af kyrkomötet. Denna fråga belystes närmare af hvad föredragande
departementschefen yttrade till statsrådsprotokollet den 4 november 1859.
när han inför Kungl. Maj:t till granskning företog de af rikets ständer
71
uti underdåniga skrifvelsen den 6 juli 1857 framlagda grunder till en
förändring i sättet för utgörande af prästerskapets aflöning. Af detta
yttrande framginge, enligt åsyftade kommittéledamots mening, att det nya
sättet för ordnande af prästerskapets aflöning skulle tillämpas icke blott
vid då närmast förestående löneregleringar, utan allt framgent, men skulle
löneregleringarna uppgöras för allenast femtio år i sänder för att seder¬
mera, »med hänsyn till inträffade nya förhållanden, kunna underkastas
nödiga jämkningar. Skulle därför Konung, riksdag och kyrkomöte icke,
innan nu gällande löneregleringars giltighet upphörde, enas om nya grun¬
der för reglering af prästerskapets aflöning, måste följden blifva den, att
hvad 1862 års förordning innehölle om löneregleringars verkställande
skulle ånyo tillämpas.
Det synes kollegium, som om goda skäl anförts för den inom kom¬
mittén sålunda uttalade mening i nu oinhandlade fråga.
Men äfven om den uppfattning, att tillämpningstiden för 1862 års
förordning begränsats till femtio år, vore riktig, kan kollegium ej under¬
stödja Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Kopparbergs län förslag
om fastställande af en sådan tidsgräns med afseende å nu ifrågasatta lagars
giltighet. Hvad därmed skulle ernås — en större lätthet att anpassa sig
efter förändringarna på det kyrkliga området — lärer nämligen vinnas
till och med säkrare, om i enlighet med kommitténs förslag giltighets¬
tiden för hvarje lönereglering nedsättes till tjugu år och det lämnas lag-
stiftarne öppet att, efter sig företeende omständigheter, äfven inom loppet
af femtio år upphäfva eller ändra ifrågavarande lagar.
Härefter öfvergår kollegium till en mera detaljerad granskning af de
remitterade förslagen.
Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning
af prästerskapets tionde samt om ersättning därför.
Uti närmast föregående hufvudafdelning har kollegium redogjort såväl
för de principer, h vilka ligga till grund för ofvannämnda lagförslag, som för
myndigheternas yttranden öfver samma principer äfvensom sin egen stånd¬
punkt i frågan och tillåter sig nu, rörande hufvuddragen af ifrågavarande
lagförslag, allenast hänvisa till hvad åsyftade afdelning af kollegii utlå¬
tande innehåller i detta ämne.
72
§ I-
Beträffande stadgandet i denna paragraf, att godtgörelse i penningar
skall under titel »ersättning för prästerskapets tionde» på visst sätt be¬
redas för de afgifter af fast egendom, som indragas till statsverket, torde
böra erinras därom att — såsom redogörelsen för myndigheternas prin¬
cipyttranden äfven gifver vid handen — Eders Kungl. Majtts »befall¬
ningshafvande i Hallands och i Kopparbergs län, hvilka visserligen ej
funnit något att erinra mot tiondens afskrifning, likväl motsatt sig för¬
slaget om skyldighet för staten att ersätta kyrkan med den afskrifna
tiondens värde och ansett, att endast statsanslag borde i vanlig ordning
af riksdagen beviljas till understöd vid löneregleringarna.
Enligt hvad ofvan jämväl blifvit anfördt, anser Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Jämtlands län sig icke kunna tillstyrka, att den
tiondeskyldiga jorden befriades från förpliktelsen att utgifva tionde till
prästerskapets aflönande, utan håller före, att en efter nuvarande förhål¬
landen jämkad och för rikets skilda delar efter likartade grunder bestämd
tionde eller ersättning därför borde bibehållas såsom en särskild börda för
jordbruksfastigheterna. Skulle emellertid, yttrar omförmälda länsstyrelse
vidare, denna uppfattning icke godkännas, utan förslaget om tiondens af¬
skrifning vinna bifall, torde afskrifningen kunna ske på ett enklare och
för vederbörande myndigheter mindre besvärligt sätt än kommittén före¬
slagit. Det enklaste ' sättet vore att på en gång afskrifva hela tionden,
för hvarje pastorat från och med det år, då den nya, på andra grunder
byggda löneregleringen inom pastoratet vunne tillämpning, hvilken metod
äfven vore den med rättvisa bäst öfverensstämmande. Den af kommittén
för afskrifningens genomförande föreslagna omväg — nämligen afgifternas
formella indragning till statsverket — syntes däremot alldeles obehöflig.
Om afskrifningen verkställdes på en gång, kunde någon dylik indragning
ej ifrågakomma och därmed förenade tidsödande arbete kunde sålunda
undgås. Då vidare indragningen icke vore afsedd att bereda statsverket
någon inkomst samt icke i och för sig kunde medföra skyldighet för stats¬
verket att ersätta högre belopp, än till detsamma indroges, funnes icke
någon anledning att anlita den besvärliga procedur kommittén ifrågasatt.
Den omständighet, att kyrkan efterskänkte sin rätt till tionde, kunde icke
rimligtvis medföra förpliktelse för statsverket att hålla kyrkan skadeslös
för det efterskänkta beloppet. Men då statens bidrag torde erfordras för
genomförande af den lönereglering, hvarom här vore fråga, borde staten
lämna behöfliga medel, dock icke såsom en ersättning för tionden, hvilken
icke beredde staten någon inkomst, utan såsom ett för själavårdens uppe-
73
hållande inom riket behöflig! anslag. Anslagets storlek borde rättas efter
kyrkofondens årliga behof af statsunderstöd och behöfde sålunda ej på
förhand till sitt belopp fixeras. I öfverensstämmelse med denna sin me¬
ning afstyrkte Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande det förevarande
lagförslaget i dess nuvarande form.
Att kollegium icke delar nämnda länsstyrelsers uppfattning om sättet
att bereda den fyllnad i ecklesiastika lönemedel, som af behofvet påkallas,
för den händelse tionden varder afskrifven och församlingsafgifterna skola
begränsas till icke alltför höga belopp, framgår af hvad å sid. 53—55 här
ofvan blifvit anfördt.
§§ 3 och 4.
I dessa paragrafer angifvas grunderna för fastställande af den penning¬
summa, till hvilken fastighet: afgifterna skola vid indragningen fixeras,
hvarjämte meddelas bestämmelser om utgörande af ersättning till kyrkan
för de indragna afgifterna. För hvarje församling skall sålunda uträknas,
dels huru mycket för ecklesiastikåret näst före det, efter hvars utgång in¬
dragningen äger rum, bort i persedlar och penningar enligt dittills gäl¬
lande lönereglering utgöras af hvarje fastighet i församlingen, dels ock
hvilka belopp i penningar persedlarne motsvara efter medeltalen af medel-
markegångsprisen under de femtio åren 1864—1913, hvarefter Kungl.
Maj:t fastställer indragningssumman (§ 3). Denna summa utgör jämväl
statsverkets godtgörelse för de indragna afgifterna samt skall för all fram¬
tid utgå för hvarje församling från och med det ecklesiastikår, indragningen
där äger rum, äfvensom för hvarje ecklesiastikår vid dess början inleve¬
reras till kyrkofonden (§ 4).
Sedan beträffande hvarje markegångsdistrikt berörda medelvärde å en
hvar af de i tionden och öfriga fastighetsafgifter ingående persedlar blifvit
uträknadt, borde, enligt hvad kommittén i motiven tillstyrker, alla medeltalen af
medelmarkegångsvärdena sammanfattas i en handling och kungöras för att
lända till efterrättelse vid omsättningen. Kommittén erinrar, huruledes på
liknande sätt förfarits vid persedelräntans och a kronotiondespannmålens
förvandling till en fix penningskatt, i det att vid nådiga förordningen an¬
gående förändring af grundräntor och kronotionde den 23 juli 1869 fogats
en uppgift å det medelmarkegångsvärde, som enligt nämnda förordning
skulle vid den därigenom föreskrifna omsättning till penningar af dels de
uti nådiga kungörelsen den 11 maj 1855 bestämda hufvudräntepersecllar
och dels kronotiondespannmål tjäna till efterrättelse.
Angående det förberedande arbetet ej mindre med utredning i fråga
beloppet af de persedlar och penningar, som skola af hvarje fastighet
10
om
74
i församlingen utgöras, än äfven med persedlarnes omsättning i penningar
föreställer sig kommittén att närmare föreskrifter skola meddelas af Kungl.
Maj:t. Emellertid gör kommittén (sid. 51) härutinnan en antydan om att det
kunde åläggas vederbörande kyrkoråd att ecklesiastikåret näst före det,
efter hvars utgång indragningen skulle äga rum, upprätta och till Konun¬
gens befallningshafvande insända i enlighet med löneregleringsresolutionen
uppgjord längd öfver de för nämnda ecklesiastikår hvarje fastighet ålig¬
gande afgifter af olika slag, hvilken längd skulle granskas å landskontoret,
hvarefter persedlarne därstädes skulle omsättas i penningar och det å hvarje
fastighet belöpande kontanta afgiftsbelopp i sin helhet uträknas. Denna
uträkning med tillhörande handlingar skulle sedan insändas till kammar¬
kollegium, som hade att med eget utlåtande öfverlämna ärendet till
Kungl. Maj:t.
Med afseende å hvad kommittén sålunda föreslagit göra några läns¬
styrelser en del erinringar.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län finner bestäm¬
melserna i § 3 angående verkställigheten af tiondens indragning icke vara
fullt tillfredsställande. Den första tiondeindragningen skulle ske det eckle¬
siastikår, som började den 1 maj 1914, då äfven, enligt § 4 i lagförslaget,
ersättning för den indragna tionden skulle af statsverket gäldas. Eckle¬
siastikåret näst före det, efter hvars utgång denna tiondeindragning ägde
rum, vore året 1 maj 1912—1 maj 1913. Komme markegångssättningen
1913 att äga rum å samma tid, som nu vore föreskrifven, d. v. s. någon
af de fyra första dagarne i november, funnes således vid den tid, då per¬
sedelförvandlingen till penningar för denna första tiondeindragning skulle
ske, icke något medelmarkegångspris för 1913 att räkna med. 1912 års
medelmarkegång skulle sålunda blifva den sista för denna uträkning till¬
gängliga. Men med hänsyn till kommitténs förslag, att medeltalen af
medelmarkegångsvärdena å de i löneregleringsresolutionerna bestämda per¬
sedlar skulle för samtliga markegångsdistrikten sammanfattas i en uppgift,
liknande den vid kung]* förordningen den 23 juli 1869 fogade, och kun¬
göras till efterrättelse vid persedelomsättningen till penningar, hvilket
förslag syntes hafva goda skäl för sig, torde det blifva nödigt att stanna
vid 1911 års medelmarkegångspris såsom det sista, som kunde medtagas
i beräkning vid denna omsättning. En annan fråga vore, huruvida det
för denna omsättning kunde vara erforderligt att, såsom kommittén före¬
slagit, använda medeltalen af ända till 50 års medelmarkegångspris. Då
man kände, att på hvarje års medelmarkegång prisfluktuationerna för de
särskilda åren under den 10-års period, därför medelmarkegången sattes,
utöfvade i allmänhet ett ganska ringa inflytande, oaktadt prisväxlingarna
från det ena året till det andra kunde vara rätt betydande, villo det synas
för utrönande af persedlarnes värde fullt tillräckligt att använda medel¬
talet af 30-års medelmarkegångsvärden eller för åren 1882—1911. Vid
den genom åberopade 1869 års kungörelse föreskrifna omsättning till pen¬
ningar af ränta och kronotionde användes medeltalet af endast 21 års
medelmarkegång nämligen för åren 1834—1853 och 1862. Kommittén
hade tänkt sig, att för det förberedande arbetet med persedelomsättning
och tiondeuträkning rörande hvarje fastighet närmare föreskrifter skulle med¬
delas af Kung!. Maj:t. Då nu gällande löneregleringar utlöpte mycket
ojämnt, skulle med antagande af detta kommitténs i ämnet framlagda för¬
slag det förberedande arbetet för den ifrågasatta tiondeindragningen komma
att mycket ojämnt drabba de myndigheter och ämbetsverk, som därmed
hade att taga befattning. Det förefölle, som om det skulle vara lämpli¬
gare, att samtliga tiondelängder af kyrkoråden upprättades och aflämnades
år 1912, hvarefter arbetet med persedelomsättning och uträkning kunde
oafbrutet fortgå i den mån sådant medhunnes, alltid med iakttagande att
för hvarje församling handlingarna borde vara till Kungi. Maj:t inkomna
under kalenderåret näst före det, efter hvars utgång tiondeindragningen
för församlingen skulle äga rum. Då å landskontoret icke funnes till¬
gängliga- de handlingar, som erfordrades för kontroll öfver de i längden
upptagna särskilda brukningsdelar, såsom mantals- och taxeringslängder,
och då det med landskontorets fåtaliga personal säkerligen skulle möta
stor svårighet att jämte handläggningen af öfriga ständigt ökade olik¬
artade göromål i behörig tid medhinna verkställandet af persedelomsätt¬
ningen och uträkningen af tiondeersättningen, torde det kunna ifrågasättas,
huruvida icke dessa göromål lämpligare borde uppdragas åt vederbörande
häradsskrifvare hvar för sitt fögderi. Dessa tjänstemän hade mantals- och
taxeringslängderna hos sig förvarade, och deras debiterings- och redovis¬
ningsarbete hade efter grundskatternas afskrifning i icke obetydlig mån
förenklats, hvadan donna tillfälliga tillökning i deras arbetsbörda icke syntes
böra kännas så betungande. I städerna skulle de ifrågavarande förbere¬
dande göromålen kunna uppdragas åt magistraterna till utförande genom
de af dem antagna uppbördstjänstemän. Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande syntes endast böra hålla hand däröfver, att handlingarna dit in-
komiae i behörig tid, och efter formell granskning däraf med eget ytt¬
rande insända dem till kammarkollegium.
I fråga om tiondens uträkning fäster äfven Eders Kungl. Maj:ts be¬
fallningshafvande i Kronobergs län uppmärksamhet därå, att ämbetsgöro-
målen å landskontoren, enligt hvad särskildt de senaste årens erfarenhet
76
gåfve vid handen, i stigande grad tillväxte och med all säkerhet vid den
tid, berörda arbete kunde komma att ifrågasättas, icke medgåfve intrång
af detta bestyr, med mindre länsstyrelserna sattes i tillfälle att anställa
och bekosta för ändamålet erforderliga särskilda arbetskrafter.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län anmärker,
dels att bestämmelsen i 1862 års nådiga förordning, att all tionde
skulle utbytas mot bestämda afgifter för en tid af femtio år, icke
kunde innebära, att tiondeskyldigheten skulle för all framtid vara in¬
skränkt till de persedel- och penningbelopp, som fastställts i nu gäl¬
lande löneregleringar, dels ock att då kommitterades utredning gåfve vid
handen, ej mindre att tiondeafgiften vid dessa löneregleringar bestämts till
betydligt lägre belopp än de strängt taget bort utgöra, än äfven att tionde¬
skyldigheten vid tiden för löneregleringarnas upphörande skulle på grund
af jordbruksnäringens utveckling hafva ett väsentligt stegradt värde, den
indragna tionden näppeligen kunde anses till fullo ersatt med en enligt
kommitténs förslag beräknad godtgörelse. Jämfördes prästerskapets aflö-
ningsförhållanden med de af kommittén föreslagna i afseende å inkomst¬
källorna, ville det synas, som om de nuvarande afgifterna af fastighet
(tionde) och inkomst samt personliga afgifter vore beräknade att ersättas
genom tiondeersättningen samt församlingsafgifterna. Man kunde då an¬
taga, att församlingsafgifterna skulle till en del utgöra ersättning för den
indragna tionden, men detta antagande måste förfalla, om jämförelsen
utfördes och tionden därvid beräknades till hvad den strängt taget borde
utgöra. Det visade sig vid granskning af kommitténs finansplan, att tion-
dens ersättande till sitt fulla värde icke kräfdes för anskaffande af erfor¬
derliga tillgångar för genomförandet af kommitténs förslag. Denna om¬
ständighet syntes likväl icke böra medföra, att staten, som genom indrag¬
ningen inträdt i de tiondeskyldigas ställe, blefve befriad från större delen
af den öfvertagna skyldigheten, utan antingen syntes det böra fastslås, att
statens ersättningsskyldighet för hvad af tionden nu ej ersattes kvarstode
för att tagas i anspråk, när och i den mån sådant för kyrkans växande
behof erfordrades, eller ock, hvilket syntes lämpligast, torde tiondeersätt¬
ningen böra höjas till sådant belopp, att densamma jämte kyrkans öfriga
inkomster blefve tillräcklig att utan ytterligare mellankomst från statens
sida bära kyrkans utgifter för framtiden. Beträffande höjningen af den
föreslagna tiondeersättningen, som sålunda borde ske, kunde länsstyrelsen
icke afgifva förslag. Dock syntes en höjning betingad däraf, att de af
kommittén föreslagna aflöningar till prästerskapet torde höra höjas såsom
alltför knappt tilltagna, särskildt med hänsyn därtill att aflönirigarna skulle
börja utgå först åtskilliga år härefter, då lefnadsvillkoren torde vara be¬
tydligt förändrade, att prästerskapets pensionering sannolikt koinme att
77
kräfva vida större utgifter än som beräknats, samt att prästerskapets löne-
regleringsfond icke torde böra användas till prästerskapets ordinarie aflö¬
ning utan reserveras för ungefär samma ändamål som hittills, enär be-
h of vet af medel för ett sådant ändamål antagligen icke kornme att upp¬
höra. Länsstyrelsen föresloge därför, att tiondeersättningen bestämdes till
ett afrundadt belopp så afpassadt, att detsamma motsvarade den af kom¬
mittén beräknade ersättning jämte af kastningen af prästerskapets löne-
regleringsfond samt hvad som erfordrades till nödig ökning af prästerska¬
pets aflöning och utvidgad pensionering af detsamma. Att staten skulle
vara obenägen lämna högre ersättning än den af kommittén beräknade
kunde knappast antagas, ty genom tiondens afskrifning komme helt visst
fastigheternas taxeringsvärden att stiga så afsevärdt, att den ökade be-
villningen medförde en rätt väsentlig ökning i statsverkets inkomster, och
dessutom hade statsverket genom prästerskapet utan särskild kostnad fatt
och komme fortfarande att få ej obetydligt rent administrativt arbete utfördt.
Då enligt § 4 ersättningen för de till statsverket indragna afgifter
skall för hvarje ecklesiastikår vid dess början inlevereras från statsverket
till kyrkofonden, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus
län, att detta icke torde blifva möjligt beträffande tiondeafgifterna för de
församlingar, där gällande löneregleringsperiod utlöpte den 1 mai 1914.
Ersättningsbeloppet skulle nämligen i fråga om persedlar, som inginge i
tionden, bestämmas efter medelmarkegångsprisen 1864—1913. Om man
då toge i betraktande, att sistnämnda års medelmarkegång icke förelåge
förrän i slutet af november 1913, att vidare medeltalen för alla de femtio
åren borde för hvarje markegångsdistrikt sammanfattas i en handling och
till efterrättelse kungöras, samt att först därefter det ganska vidlyftiga
förberedande arbetet med uträkning af tiondeafgifternas värde inom försam¬
lingen kunde vidtagas, hvilken uträkning sedermera skulle undergå gransk¬
ning af vederbörande myndigheter för att omsider af Kungl. Maj:t fastställas,
så insåges lätt omöjligheten för statsverket att för dessa församlingar
blifva färdig med inlevereringen till kyrkofonden i början af ecklesiastik¬
året 1914—1915. Äfven för de församlingar, i hvilka löneregleringarna
senare utlöpte, torde det blifva förenadt med svårigheter att blifva färdig
med erforderliga uträkningar inom sådan tid, att ersättning för tionden
kunde första året, då ny lönereglering inom församling tillämpades, inle¬
vereras till kyrkofonden inom föreskrifven tid. Till grund för uträknin¬
garna: skulle nämligen enligt § 3 läggas förhållandena under ecklesiastik¬
året näst före det, under hvilket gällande lönereglering utlöpte. Till för¬
beredande uträkningar och Kungl. Maj:ts fastställande af desamma skulle
alltså knappast mera än ett års tid stå till förfogande, hvilken tid måste
78
anses alltför knappt tilltagen, särdeles under sådana år då ett större antal
löneregleringar utlöpte. Lämpligen borde därför § 3 ändras därhän, att
ett tidigare år finge läggas till grund för beräkningarna.
Skälet till kommitténs förslag, att medeltalen af medelmarkegångs-
prisen för åren 1864—1913 borde läggas till grund vid omsättningen af
de olika persedlar, som ingå i tionden och i andra afgifter af fast egen¬
dom, när berörda afgifter skola till statsverket indragas, har, enligt hvad
motiven gifva vid handen, varit den omständighet att de persedlar, om
hvilkas utgörande föreskrifter meddelats i de först fastställda löneregle¬
ringarna, antingen blifvit lösta eller åtminstone kunnat lösas efter medel-
markegångsprisen för något af omförmälda femtio år. Då den föreslagna
omsättningen i penningar af dessa persedlar synts böra ske efter ett me¬
dium af prisen för de nämnda åren, har kommittén ansett, att jämväl
samma medelpris — naturligtvis med de modifikationer, som föranleddes
däraf, att markegångssättningen försigginge distriktsvis — borde följas
vid förvandlingen af persedlar, hvilka utginge enligt senare löneregleringar.
Huruvida alla dessa femtio års medelmarkegångspris eller prisen för blott
flera eller färre af dem borde bilda de sökta medelprisen, finner kommit¬
tén vara en fråga, vid hvars afgörande en viss godtycklighet ju alltid måste
göra sig gällande. Det ville emellertid synas kommittén, som om försla¬
get, att medelmarkegångsprisen för samtliga åren skulle läggas till grund
vid uträknandet af medelprisen, innefattade en lösning af frågan, hvilken
kunde tillfredsställa representanterna för såväl tiondetagare som tionde¬
gifvare. Genom upptagande af alla dessa års växlande pris borde nämli¬
gen. ur räkneoperationen framgå såvidt möjligt med rättvisa och billighet
öfverensstämmande medeltal såsom förvandlingsgrund.
Såsom nyligen blifvit anfördt, har nu af Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande i Uppsala län anmärkts, att vid tiden för persedelomsätt¬
ningarna med hänsyn till de första tiondeindragningarna -— hvilka skulle
försiggå den 1 maj 1914 — icke något medelmarkegångspris funnes att
räkna med. Denna anmärkning torde dock bero på något förbiseende.
Ty, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län jäm¬
väl framhåller, skulle ju i slutet af november 1913 medelmarkegångs¬
prisen för det året vara fastställda. Då vidare de under lönereglerings-
perioden 1 maj 1912—30 april 1913 rådande förhållanden med afseende å
fastighetsafgifterna skulle läggas till grund för de uträkningar, som böra
föregå indragningarna den 1 maj 1914, torde alla faktorer, som öfva in¬
flytande på samma uträkningar, komma att föreligga i god tid, innan de
för ändamålet behöfvas. Kollegium antager nämligen äfven, att hinder
79
icke bör möta för utfärdande tillräckligt tidigt af den utaf kommittén
förordade kungörelse, hvilken skulle innehålla en sammanfattning af me¬
deltalen utaf medelmarkegångsvärdena för åren 1864—1913 å de i löne-
regleringsresolutionerna bestämda persedlar. När härtill kommer att, så¬
som af en å sid. 46 i kommittébetänkandet intagen tablå framgår, den 1
inaj 1914 allenast tolf löneregleringar förfalla, vågar kollegium, trots de
af sistnämnda båda länsstyrelser uttalade farhågor, antaga, att samtliga
förberedande åtgärder skola hinna behörigen vidtagas, så att de första inle-
vereringarna till kyrkofonden kunna fullgöras vid början af ecklesiastik¬
aret 1914—15.
Från denna synpunkt finner kollegium således ej skäl tillstyrka än¬
dring i kommitténs val af femtioårsperioden 1864—-1913 vid bestämmande
af medelprisen å tiondepersedlarne. För öfrigt synes äfven eljest detta
val hvila på goda grunder. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i
Uppsala län förslag, att för utrönande af persedlarnes värden medeltalen af
medelmarkegångsvärdena för åren 1882—1911 skulle användas, kan desto
mindre vinna kollegii understöd, som uppgörelsen för kyrkan helt visst
skulle i sådan händelse blifva ganska ogynnsam. Medelmarkegångsprisen
ä spannmål voro nämligen under de två sista årtiondena af 1800-talet
ganska låga i jämförelse med samma priser under flera af de närmast
föregående åren. Detta framgår närmare af en vid kommitténs tabeller,
serien A, fogad särskild tabell, bilaga III, utvisande, bland annat, för
hvarje markegångsdistrikt under ett hvart af åren 1867—99 dels tioåriga
medelmarkegångspriserna för de viktigaste tiondepersedlarne, dels ock vär¬
dena enligt samma priser ej mindre å de tiondepersedlar, som jämlikt
vederbörande löneregleringsresolution skola med sina bestämda belopp ut¬
göras till prästerskapet inom ett visst, af kommittén för ändamålet ut¬
valdt, pastorat, än äfven å den del af aflöningen, som blifvit bestämd i
persedlar.
Under vissa ecklesiastikår förfaller, på sätt nyss omförmälda tablå ut¬
visar, samtidigt hvarje år ett ej obetydligt antal löneregleringar, de flesta
— 222 — år 1920,'204 år 1919, 202 år 1918 o. s. v. Med hänsyn till
den i följd häraf befarade svårigheten för myndigheterna att i rätt tid
medhinna erforderliga uträkningar har Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i Malmöhus län ifrågasatt, att till grund för uträkningarna borde
läggas förhållandena under ett tidigare år än det af kommittén föreslagna
ecklesiastikåret näst före det, efter hvars utgång indragningen i ett pasto¬
rat äger rum. Jämväl i syfte att underlätta arbetet med persedelomsätt¬
ning och uträkning har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Upp-
80
sala län uttalat önskvärdheten af att samtliga tiondelängder blefve af
kyrkoråden upprättade och aflämnade år 1912.
Det kan måhända synas likgiltigt, till hvilket ecklesiastik år ifrågava¬
rande beräkningar skola hänföra sig. Lika med kommittén (sid. 50) anser
emellertid äfven kollegium, att de förhållanden, som skola öfva inflytande
på afgiftsbeloppen, böra så nära som möjligt ansluta sig till dem, som
verkligen äro rådande i ett pastorat vid tiden för tiondens indragning. I
de flesta fall växlar nämligen för hvarje år fastighetsafgifternas summa i
ett pastorat. Om man bortser från markegångsprisernas stigande och fal¬
lande, torde väl den vanligaste anledningen till denna växling vara, att
en i ersättning för jura stol® och andra extraordinarie af gifter bestämd
penningsumma skall på samtliga skatte objekten i en församling till utgö¬
rande fördelas efter någon angifven grund, t. ex. fyrktal eller röstgrund
vid kyrkostämma. Summan af fastighetsafgiftema måste då blifva större
eller mindre beroende på öfvervikten hos den ena eller andra gruppen af
beskattningsföremål under olika år. Antagligt är att skiljaktigheterna
skola visa sig större, ju mer till tiden de förhållanden skilja sig från
hvarandra, som öfva inflytande på beräkningarnas resultat.
Från kommitténs sida föreligger icke något bestämdt förslag angående
sättet för utförande af det erforderliga förberedande arbetet för den ifråga¬
satta tiondeindragningen. Denna angelägenhet synes dock kollegium kunna
ordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af kommittén gjorda an¬
tydningar. På det att emellertid arbetskraft, som är för andra ändamål
väl behöflig, må sparas, torde det väsentliga granskningsarbetet, i enlig¬
het med hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsada län före¬
slagit, böra åläggas, ej landskontoren, utan häradsskrifvarne äfvensom
vederbörande uppbördstjänstemän i städerna.
Hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län anfört i
fråga om rättmätigheten och behofvet utaf en höjning af den föreslagna
tiondeersättningen torde få anses vara från koilegii sida besvaradt med en
hänvisning till koilegii yttrande å sid. 56 här ofvan med anledning af en
i liknande syfte af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergöt¬
lands län gjord framställning om anordnande af en periodvis återkom¬
mande revision af de ersättningsbelopp, som första gången varda fast¬
ställda i samband med tiondens indragning.
§ 5.
Kommittén har, på sätt i det föregående blifvit nämndt, ansett, att
utjämningen af den ecklesiastika skattskyldigheten borde försiggå i form
81
af en successiv — under 30 år fortgående — afskrifning af tionden
jämte en del andra fastighetsafgifter; och har kommittén uti denna para¬
graf föreslagit, i hvilken ordning berörda afskrifning skulle försiggå.
En ledamot af kommittén, ingenjören O. Nyländer, anser emellertid
det icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att tionden,
i den mån den ej afskrefves, skulle af fastighetsägarne fortfarande utkräf-
vas under hela 30 år, efter det att de på grund af förordningen den 11
juli 1862 fastställda löneregleringar upphört att gälla och sedan nya löne¬
regleringar börjat tillämpas, hvilka ålade fastighetsägare att, i likhet med
andra skattskyldiga, till prästerskapets aflöning bidraga. Riktigast vore
utan tvifvel, att tiondeskyldigheten af fast egendom upphörde vid den
tidpunkt, då nya och helt andra grunder för prästaflöningens utgörande
inom pastoraten började tillämpas, och att statsverket sålunda öfvertoge
denna skyldighet, allteftersom de gamla nu gällande löneregleringarna
upphörde." Därigenom kunde ock hela den föreslagna anordningen för
tiondens upptagande och afskrifning i högst väsentlig grad förenklas.
1 alla händelser syntes det reservanten, att den af kommittén föreslagna
tidsperiod af 30 år för ifrågavarande afskrifning vore alltför lång och
utan svårighet kunde begränsas till åtminstone 20 ecklesiastikår eller till
samma tid, hvarunder en enligt de nya grunderna fastställd lönereglering
vore afsedd att tillämpas.
Under förutsättning af bifall till det här ofvan sid. 20 omförmälda
förslag om en provisorisk, högre försainlingsafgift af jordbruksfastighet
har kommittéledamoten Ekström (sid. 314) förenat sig i nyssnämnde re¬
servants yrkande, så ock domkapitlet i Luleå.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län finner det
helt naturligt att, då ny lönereglering träder i kraft, den äldre lönereg¬
leringen borde till alla delar upphöra att gälla. Det syntes ej vara med
rätt och billighet förenligt att ens under en öfvergångstid låta ägarne af
jordbruksfastigheter på en gång betala tionde och afgifter, som skulle ut¬
göra ersättning för tionden, hvarför denna senare skatt borde på en gång
afskrifvas. På liknande sätt yttra sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshaf¬
vande i Hallands och i Kopparbergs län.
Emot en successiv afskrifning af de till statsverket indragna tionde-
afgifter har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län icke
något att erinra men förmenar, att det torde kunna dragas i tvifvelsmål,
huruvida det vore lämpligt, att denna afskrifning utsträcktes under en
tidrymd, som med 10 år öfverstege de nya löneregleringarnas föreslagna
giltighetstid. Enligt nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 och lagen den
2 december 1892 skedde afskrifningen af grundskatten under tiden från
il
82
och med år 1886 till och med år 1903. Lika med en af reservanterna
ansåge därför länsstyrelsen tiden för afskrifningen böra begränsas till 20
år och sålunda sammanfalla med den tid, hvarunder de nya löneregle¬
ringarna skulle blifva gällande, dock att, i enlighet med kommitténs för¬
slag, redan första året 30 procent afskrefves. Äfven Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län anser planen för tionde-
afskrifningen vara ställd på väl lång tid. Beloppet af den årliga afskrif-
ningsprocenten torde, såsom kommittén framhållit, böra i främsta rummet
bestämmas med hänsyn till statens förmåga att underkasta sig de upp¬
offringar, som afskrifningen kräfde, men det ville förefalla Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, som om större fordringar i detta afseende
skulle kunna ställas på staten, än kommitténs förslag innebure, och önsk-
värdt vore ju, om afskrifningen kunde till fullo försiggå inom den tid,
som närmaste nya löneregleringsperiod koinme att omfatta, eller 20 år.
Kollegium har — sid. 51 53 här ofvan — uttalat sin anslutning
till förslaget om en sådan anordning för framtiden af det kyrkliga be-
skattningsväsendet, att jordbruksfastighet icke .skulle i högre grad än andra
skatteobjekt betungas med pålagor till prästerskapets underhåll. För
fullgörandet af församlingsmedlemmarnes ecklesiastika aflöningsplikt borde
nämligen, enligt kommitténs och kollegii samstämmiga åsikt, fastställas
de grunder, som eljest tillämpas för beredande af medel till utgifter för
kommunens kyrkliga ändamål.
Regleringen af den gamla tiondeskyldigheten är dock en annan fråga.
Härvid torde nämligen böra uppmärksammas, att den tillgång, rätten till
tionde för kyrkan innebär, icke, enligt hvad förut blifvit uppvisadt,
kan af kyrkan afstås utan vederlag, hvilket skulle beredas därigenom, att
statsverket årligen tillhandahölle ett mot tiondens värde svarande belopp.
Med hänsyn härtill anser kollegium det icke vara oskäligt, att under någon
öfvergångstid fastig hetsäg ar ne förpliktas lämna ett särskildt bidrag till stats¬
verkets utgifter för fullgörande af den ersättningsskyldighet till kyrkofonden,
staten åtagit sig med anledning af tiondens och öfriga fastighetsafgifters
indragning. Därigenom skulle ju i någon mån kunna undvikas, hvad kom¬
mittén genom den successiva afskrifningen ock velat förebygga, nämligen
att »gällande förmögenhetsvärden alltför starkt rubbas eller andra sam¬
hällsklasser än fastighetsägarne plötsligen betungas med ökade skattebidrag».
Kollegium förutsätter dock, att, såsom kommittén föreslagit, afskrifningen
a tionden redan från början inledes med en så betydande eftergift, att
under öfvergångstiden fastighetsägarnes skattebörda i sin helhet om möjligt
icke varder mera besvärande efter än före afskrifningen.
Huruvida tiden för tiondeafskrifning ens genomförande bör något för-
83
kortas i förhållande till de af kommittén föreslagna trettio åren är en
fråga, hvaröfver det knappast tillkommer kollegium att afgifva yttrande,
och hvars lösning för öfrigt helt visst kommer att bestämmas »af stats-
finansiella hänsyn». Någon särskild anledning att låta afskrifningsperioden
sammanfalla med den blifvande löneregleringsperiodens tjugu år tinnes
dock enligt kollegii mening icke, alldenstund tiondeafgifterna ej hafva
något som helst samband med de nya löneregleringarna.
§ 6.
Så länge en särskild skattskyldighet för fastighetsägarne kommer att
kvarstå, har kommittén ansett, att någon ändring ej borde göras i hvad
för närvarande gäller angående tiondeafgifternas debitering och uppbörd
samt om indrifning af restantier. Utom det att kronans uppbördsman
svårligen torde medhinna det ganska dryga arbetet med debitering och
uppbörd jämväl af nämnda afgifter, förmenar kommittén, att det måhända
icke skulle väl upptagas inom församlingarna, om bestyret därmed öfver-
lämnades åt andra än deras egna förtroendemän. Ty om afgifterna hädan¬
efter icke direkt användes till aflöning af församlingarnas prästerskap,
hade de dock i kommitténs tanke icke förlorat sin egenskap- af kyrkliga
lönemedel, endast att de i annan oi’dning än tillförne komme prästerskapet
till godo. I enlighet härmed stadgas i förevarande paragraf, att för debi¬
tering och uppbörd af de till statsverket indragna afgifter, i den mån de
icke afskrifvits, hvarje församling äger utse en eller flera personer, hvilka,
mot ersättning af de afgiftsskyldiga, upptaga och under deras gemensamma
ansvar till kronans uppbördsman afkunna och redovisa dessa afgifter.
Uppbörden skall verkställas senast den 1 mars, hvarefter restlängd å alla,
som icke inom utsatt tid inbetalt sina afgifter, genast upprättas samt å
kyrkostämma ofördröjligen granskas och justeras. Inom utgången af
samma månad öfverlämnas till kronans uppbördsman ej mindre hvad vid
uppbörden eller sedermera influtit än äfven restlängden, af kyrkostäm¬
mans ordförande försedd med intyg om justering. Resterna skola indrifvas
af vederbörande utmätningsman.
I afseende å berörda förslag erinrar emellertid domkapitlet i Luleå,
att då ifrågavarande afgifter, hvilka jämlikt § 3 under de första sex åren
skulle utgå med blott 70 procent af tiondens beräknade värde, efter hand
minskades, tills de efter 30 år upphörde att utgå, uppbörden särskildt
under senare hälften af 30-års perioden blefve jämförelsevis obetydlig,
hvarför det kunde sättas i fråga, huruvida det icke blefve en i förhållande
84
till uppbördens storlek alltför vidlyftig och dyrbar apparat att tillsätta en
särskild uppbördsman för anställande a,f ifrågavarande uppbörd efter sär¬
skild debiterings- och uppbördslängd. I tabellserien A, bilagan III,
sid. 692 hade kommittén lämnat upplysning om värdet af tiondepersedlar
efter medelmarkegångspris inom Jockmocks församling för åren 1867—
1899. För sistnämnda år utgjorde sagda värde 1,702 kronor 40 öre.
Men under de fyra sista åren af tiondelösens erläggande, då endast 10
procent skulle utgå, blefve för nämnda församling, förutsatt att hela tion-
dens värde förblefve ungefär detsamma som år 1899, uppbörden allenast
omkring 170 kronor. Denna obetydliga summa skulle då särskild upp¬
bördsman uppbära af en befolkning, spridd på en ytvidd af 194 kvadrat¬
mil. I detta fall blefve kostnaden för uppbörden säkert större än upp¬
börden själf. Visserligen vore den tionde, Jockmocks församling erlade,
mycket ringa i förhållande till ytvidden, men många liknande exempel
från Lappmarken kunde anföras. Och i allmänhet kunde man säga, att
ifrågavarande uppbörd särskildt mot slutet af 30-årsperioden blefve obe¬
tydlig. Med hänsyn till detta förhållande ville domkapitlet, under förut¬
sättning att kommittéledamoten Nyländers reservation angående tiondens
omedelbara afskrifning ej vunne bifall, föreslå en sådan ändring af § 6,
att ifrågavarande uppbörd verkställdes af kronans uppbördsman i samman¬
hang med kronouppbörden, hviiket helt visst kunde ske och skulle jämväl
för de afgiftspliktiga medföra minsta kostnad och olägenhet.
Äfven några af länsstyrelserna framställa anmärkningar mot det sätt,
hvarpå den särskilda uppbörden och redovisningen af tiondeafgifterna
skulle ordnas. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads
län tillstyrker den ändring af nu omhandlade paragraf, att församlingens
uppbördsman borde så fort ske kunde och senast före oktober månads
utgång hafva upprättat debiterings- och uppbördslängden för uppbörd af
ifrågavarande afgifter, hvilken längd, sedan den omedelbart därefter under
föreskrifven tid varit för de betalningsskyldiga tillgänglig, borde af för-
samligens uppbördsman öfverlämnas till uppbördsförvaltningen i orten, som
besörjde afgifternas uppbörd och redovisning i sammanhang med och på
det sätt, som för uppbörd och redovisning af kronoutskylder vore före-
skrifvet. I närmare anslutning till domkapitlet i Luleå framhåller Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län, att det syntes vara
lämpligare och förenadt med större trygghet, om, då berörda afgifter
skulle ingå till statsverket, desammas debitering och uppbörd verkställdes
af kronans uppbörd sförvaltning i sammanhang med debitering och uppbörd
af öfriga kronoutskylder, och detta så mycket hellre som kronans upp¬
bördsman enligt förslaget i alla händelser skulle mottaga redovisningen
85
för de influtna afgifterna samt indrifva och redovisa de belopp, som rest-
förts. För den kronans tjänsteman sålunda åsamkade ökning i arbete
torde ersättning böra utgå af de afgiftsskyldiga i enlighet med samma
grunder, som gällde för debitering och uppbörd af landstingsskatt. Ytt¬
randen i sistberörda syfte hafva afgifvits jämväl af Eders Kungl. Maj:ts be¬
fallningshafvande i Uppsala och i Västmanlands län, hvilka anfört, bland
annat, att det föreslagna uppbördssättet komme att i de flesta fall arbeta
med en viss grad af osäkerhet; att medelredovisningen genom mellan¬
händers anlitande alltid komme att fördröjas; att då de ifrågavarande
medlen skulle ingå till statsverket, icke funnes något rimligt skäl, hvarför
de icke skulle i den för kronouppbörden stadgade ordning debiteras, upp¬
bäras och redovisas af kronans uppbördsman, mot rätt för dessa att för
besväret därmed åtnjuta den för de särskilda uppbördsmännen föreslagna
provision; samt att bördan af arbetet därmed icke borde, sedan grund¬
skatterna numera afskrifvits, vara något hinder.
Med afseende å hvad sålunda blifvit beträffande denna fråga af
nämnda myndigheter anfördt tillstyrker kollegium, att förevarande paragraf
varder omarbetad, i syfte att de till statsverket indragna afgifter till
prästerkapet skola — i den mån de icke afskrifvits — debiteras, uppbäras
och redovisas af kronans vederbörande uppbördsman i den för kronoupp¬
börden stadgade ordning. De för ändamålet erforderliga föreskrifter torde,
såsom länsstyrelsen i Uppsala äfven påpekat, komma att härigenom högst
väsentligt förenklas.
§ 7.
Angående hvad Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Kopparbergs
län erinrat i fråga om kyrkomötets deltagande i här omhandlade lagstift¬
ning utbedjer sig kollegium få hänvisa till sitt yttrande ofvan sid. 68
och följ.
Förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning.
En allmän karaktäristik af ofvan omförmälda förslag innehålles i ett
af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län afgifvet ytt¬
rande, hvilket .kollegium ansett sig här böra återgifva, med tillkännagif¬
vande likväl att kollegium — såsom torde framgå af hvad kollegium förut
i ämnet anfört — icke kan instämma i yttrandets sista del.
Grundsatsen för det nya system, efter hvilket prästerskapet enligt kom¬
mitténs förslag borde aflönas, torde, säger Eders Kung]. Maj:ts nämnde be-
86
fallningshafvande, i korthet kunna angifvas så, att — medan för närva¬
rande prästerskapets aflöning väsentligen vore ett åliggande för försam¬
lingen och särskild t för innehafvare af jordbruksfastighet, samt de olika
lönebeloppen berodde, förutom af boställsafkastning, hufvudsakligast af
respektive församlingars ekonomiska bärkraft — skulle jordbruksfastig¬
heterna härefter blifva fullständigt fria från sin urgamla tiondeplikt och
prästerskapets aflöning i endast ringa mån en församlingens sak, hvar-
jämte lönebeloppen komme att, utan afseende på församlingarnas bärighet
eller boställes afkastning, bestämmas med hänsyn till tjänstegrad, ämbets-
åligganden och lefnadsomkostnader i orten. Genomförandet af denna aflö-
ningsmetod förutsatte med nödvändighet, att en stor del af prästerskapets
aflöning komme att bestridas af statsmedel, vare sig detta skulle ske genom
en fingerad ersättning för mistade tillgångar eller direkt anslag å ordi¬
narie stat. Därigenom skulle början göras för prästerskapet att öfvergå
från att vara församlingstjänare till att blifva statstjänare. Kommitténs
regleringsförslag vore således af ofantligt genomgripande och betydelsefull
beskaffenhet. Med skäl kunde ifrågasättas, om kommittén valt den lyck¬
ligaste lösningen af denna lönefråga, och om icke — åtminstone utred-
ningsvis — bort byggas på den historiska och bestående grunden för att
dymedelst nå den ifrågasatta utjämningen af bidragsskyldighet till aflö-
ningen och få anmärkta brister i nuvarande lönesystem af hjälpta.
Om förevarande förslag skulle i princip vinna bifall, borde det enligt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Jämtlands län mening modifieras
hufvudsakligen i den riktning, kommittéledamoten Ekström angifvit.
§ 1.
Uti denna paragraf uppställas följande hufvudgrunder för det kyrkliga
lönesystemet, nämligen att hvarje tjänstgörande präst skall erhålla, jämte
fri bostad, aflöning i öfrigt, så beräknad att honom därigenom beredes en,
såvidt sig göra låter, efter tjänstegrad och ämbetsåligganden äfvensom
lefnadskostnaderna i orten eller andra särskilda förhållanden lämpad an¬
ständig bärgning, utan att särskild ersättning för honom på grund af
tjänsten åliggande förrättningar må äga rum. Kommittén anser, att det
bör tillkomma Kungl. Maj:t att, i enlighet med dessa grunder och med
hänsyn till befintliga aflöningstillgångar efter domkapitlens hörande meddela
föreskrifter angående aflöningens beräkning, så lämpade, att jämväl krafvet
på utveckling af den kyrkliga organisationen varder tillgodosedt.
Beträffande det sålunda stadgade förbudet mot tagande af särskild
ersättning för tjänsteförrättningar, eller s. k. sportler, säger Eders Kungl.
87
Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län, att detta förbud, jämfördt med
gällande förordning angående expeditionslösen, torde innebära, att präst
icke finge bereda sig ersättning för utfärdade bevis eller utdrag ur kyrk¬
böcker eller protokoll, som enskilda personer rekvirerade exempelvis för
handelsanmälningar och arfsutredningar m. m. Länsstyrelsen hölle före,
att denna bestämmelse ej så sällan kunde vara till olägenhet för allmän¬
heten. Ty då präst icke hade rätt att taga ersättning för på enskildas
begäran verkställd undersökning af kyrkböckerna och meddelande af ut¬
drag ur desamma, torde han icke heller hafva någon skyldighet att verk¬
ställa sådan undersökning. Vägrade han detta, något som mångenstädes
praktiserades, blefve följden den, att då flerstädes annan, för undersök¬
ningen kompetent person icke funnes på platsen, den önskade handlingen
antingen icke kunde erhållas eller ock blefve oskäligt dyrbar att anskaffa.
Vidare kunde det starkt ifrågasättas, huruvida präst lämpligen borde vara
skyldig utan ersättning meddela intyg i ärende, som icke alls berörde
kyrkliga angelägenheter utan tillhörde den administrativa delen af prästens
tjänstgöring. En dylik skyldighet medförde ofta ett oskäligt betungande
af prästen. Såsom exempel kunde nämnas, att en närigsidkare i Kalmar
på en gång rekvirerat 20 stycken likadana prästbetyg för sig. Präster¬
skapet hade således besparat ifrågavarande person besväret att taga 19
afskrifter af det behöfliga beviset. Att prästens rätt till skälig ersättning
för bevis och handlingar, som han i administrativa delen af sin tjänst ut¬
färdade, skulle motverka det rätta förhållandet mellan honom och försam¬
lingen, kunde länsstyrelsen icke föreställa sig och hemställde därför, att
prästerskapet måtte tillerkännas rätt till expeditionslösen för vissa bevis
och handlingar, samt att denna rätt blefve på något sätt i blifvande lag
angifven.
Kollegium har redan i början af detta utlåtande framhållit, hurusom
en af de viktigare förändringar med hänsyn till sättet för prästerskapets
aflöning, hvilka genom 1862 års förordning kommo till stånd, bestod där-
uti, att det icke längre tilläts prästerskapet mottaga sportler för olika för¬
rättningar. En mängd extraordinarie afgifter hade nämligen förut måst
erläggas, särskildt uttogos sådana, under namn af jura stolae, vid tillfällen
såsom begrafning, lysning, vigsel, barndop, kyrktagning o. s. v. De skulle
nu i enlighet med Kung]. Maj:ts proposition till 1859—60 årens riksdag-
för framtiden alldeles afskaffas, enär man var angelägen att icke göra
prästerskapets bärgning beroende af tillfällighet eller godtycke och fram¬
för allt att ej »underkasta den samvetsgranne själasörjaren striden mellan
känslan af eget behof och den sorgliga nödvändigheten att till dess fyl¬
lande taga, där hjärtats röst kanske snarare skulle bjuda honom att gifva
88
något mer än sitt Embetsbiträde.» Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
vid nämnda riksdag hemställde ock om godkännande af detta Kungl.
Maj:ts förslag, såsom framkalladt »af omsorg att noggrannare än hvad i
rikets ständers förslag varit fallet, omintetgöra hvarje fråga om sportiers
fortfarande för prästerskapet».
Det är således icke underkastadt minsta tvifvel, att med den nya lag¬
stiftningens tillämpning särskild ersättning för kyrkliga förrättningar skolat
upphöra, en reform, hvars nytta och betydelse numera väl icke torde af
någon ifrågasättas.
Huruvida emellertid afsikten varit att stadga förbud för präst att
taga ersättning, jämväl när förrättning af honom påkallades för enskilda
angelägenheter, hvilka ej äga något samband med prästens egenskap af själa¬
sörjare, är mera ovisst. De löneregleringsresolutioner, som utfärdades i
enlighet med 1862 års förordning, innehålla, såvidt kollegium kunnat finna,
icke några bestämmelser i ämnet, utan meddela — i någon af de sista para¬
graferna — allenast en allmän föreskrift, vanligen af ungefär följande lydelse:
»Mot erläggande af här ofvan stadgade löneafgifter skall all betalning till
prästerskapet för särskilda tjänsteförrättningar upphöra». Däremot upp¬
taga de på nådiga förordningen den 1 november 1872 grundade resolu¬
tioner angående löneregleringar för prästerskapet i de territoriella för¬
samlingarna i Stockholm utförligare bestämmelser härutinnan. Merendels
stadgas, att särskild ersättning ej må äga rum »för ämbetsbevis och betyg
ur kyrkböckerna, såvida icke därtill erfordras särskilda arkivundersök¬
ningar». Men i två fall användas härifrån i någon mån afvikande for¬
muleringar. Så talas i § 6 af löneregleringsresolutionen den 18 de¬
cember 1874 för prästerskapet i Maria Magdalena församling om »bevis,
som angår församlingen tillhörande personer och innefattar utdrag ur
kyrkbok, hvilken, när beviset begäres, kan åtminstone till året bestämdt
uppgifvas», samt i § 5 af löneregleringsresolutionen den 19 april 1875
för prästerskapet i Ulrika Eleonora församling om »ämbetsbevis och betyg
ur kyrkböckerna åt församlingsmedlem, som för bevisets erhållande lämnar
sådano upplysning och vägledning, att detsamma omedelbart kan utfärdas».
Åtminstone för prästerskapet i Stockholm lärer således icke förefinnas
hinder att taga ersättning för besvär med arkivundersökning, som måste
föregå utfärdandet af begärdt utdrag ur eller bevis i enlighet med kyrk¬
böckerna. Om hufvudstadens präster med anledning häraf skola anses in¬
taga en särställning i förhållande till det öfriga prästerskapet i riket —
likasom de hittills gynnats äfven i det afseendet, att de genom löneregle¬
ringarna erhållit tillstånd att inom vissa gränser mottaga frivilligt lämnad
godtgörelse för vissa kyrkliga förrättningar — är svårt att afgöra. Äger
89
en sådan olikhet rum, torde den dock icke längre böra uppehållas. Prä¬
sterskapet utom Stockholm s}mes alltså böra likställas med prästerskapet
i Stockholm, såvidt fråga är om rätt till godtgörelse för efterforskning,
som kräfves för uppgift eller afskrift från kyrkoarkiv. Denna fråga torde
måhända lämpligast ordnas genom ett tillägg till nådiga förordningen an¬
gående expeditionslösen den 7 december 1883, hvilken författning icke
upptager prästerskapet bland de myndigheter, hos hvilka expeditionslösen
äger rum.
Ehuru, såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län
påpekat, allmänheten kan missbruka sin rätt att utan ersättning af präster¬
skapet bekomma sådana intyg ur kyrkböckerna, som icke föranleda någon
särskild efterforskning, kan kollegium likväl icke biträda nämnda läns¬
styrelses ofvan återgifna hemställan. Ett bifall därtill skulle säkerligen
uppväcka icke ringa ovilja mot prästerskapet, helst om de mindre bemed¬
lade samhällsklasserna, hvilka ju oftare än andra byta vistelseort, skulle
drabbas af afgifter för s. k flyttningsbevis.
Dm kyrkliga organisationens tjänstegrader i de territoriella församlin¬
garna skulle, enligt förevarande paragraf, blifva kyrkoherde, komminister och
adjunkt, ständig eller tillfällig. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Kopparbergs län har redan i sin allmänna öfverblick öfver kommitténs förslag
framhållit några af bristerna i en dylik organisation, på sätt kollegii ofvan
sid. 59 och följ. lämnade redogörelse gifver vid handen. Nu erinrar emeller¬
tid Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ånyo om önskvärdheten af kom¬
ministrars utbytande mot pastorer, hvilka i alla hänseenden kunde äga en
församlingsherdes åligganden och ansvar. Bestämdt motsatte sig Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande införandet af så kallade »ständiga adjunkter». I
likhet med kommittéledamoten Ekström ansåge Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande, att om en ständig prästerlig tjänst borde inrättas, dennas
innehafvare måste få en själfständig ställning. Genom den föreslagna
bestämmelsen om ständig adjunkt skulle skapas en klass af präster, lef¬
vande under tryckta ekonomiska förhållanden och missnöjda med sin ställ¬
ning i öfrigt. Däremot påpekade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
den stora fördel, som skulle ligga i inrättandet af rörliga »kontrakts-
adjunkter», hvilka kunde resa från ort till annan inom landet efter upp¬
gjorda reseplaner. Särskildt för vårt land med dess ofta stora afstånd
mellan kyrkbyarne och socknarnes aflägsnare bysamhällen skulle detta
enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening lända till stor
båtnad för det kyrkliga lifvet.
12
90
Något utöfver hvad kollegium förut (sid. 65—68) i detta ämne an¬
fört torde ej vara att tillägga med anledning af förestående yttrande.
Då Eders Kungl. Maj:ts omförmälde befallningshafvande tillika förklarar
sig anse, att de i nu omhandlade paragraf förekommande orden »så lämpade
att jämväl krafvet på utveckling af den kyrkliga organisationen varder
tillgodosedt» borde utgå, såsom ledande till missförstånd, är det för kolle¬
gium icke tydligt, i hvilket eller hvilka afseenden ett missförstånd kunde
befaras. Men väl vore det, efter kollegii uppfattning, i hög grad olämp¬
ligt, om ifrågavarande ord uteslötes. Vid meddelandet af föreskrifter
angående aflöningens beräkning böra visserligen, såsom kommittén i mo¬
tiven framhåller, de enskilda prästernas ekonomiska fördelar tillgodoses, så
långt de för hvarje regleringsperiod påräkneliga aflöningstillgångar med¬
gifva och eljest skäligt är. Men det torde å andra sidan, i enlighet
med hvad kommittén jämväl påpekat, böra beaktas, huruledes kyrkans
samfällda intresse kräfver, att inom de, alltför vidsträckta, trakter af vårt
land, hvilka lida verklig brist på prästerliga krafter, religionsvården
väsentligen förbättras, i den män sådant kan ske genom den kyrk¬
liga organisationens utveckling. Endast Kungl. Maj:t torde kunna full¬
ständigt öfverblicka förhållandena och träffa det rätta afgörandet mellan
berörda, visserligen icke sinsemellan stridiga, men med hvarandra stundom
täflande intressen.
Bestämmelserna i förevarande lagförslag skulle, enligt kommitténs
afsikt, ej äga tillämpning å prästerskapet i två uppgifna församlingar,
den ena Nya Varfvets församling af Göteborgs stift. Med anledning häraf
anmärker Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
län, att det inom nämnda församling nu förlagda centralfängelset inom
någon tid komme att indragas, och att orsaken, hvarför kommittén undan¬
tagit prästerskapet i nämnda församling från lagens tillämpning, således
snart upphörde, men att förhållandena inom församlingen antagligen äfven
sedermera komme att gestalta sig så, att undantagsstadgandet borde
kvarstå.
§ 2 mom. 1 och 5.
Kommittén anser, att äfven vid de blifvande löneregleringarnas verk¬
ställande nämnder böra biträda genom att uppgöra förslag till dylika
regleringar för prästerskapet i de olika pastoraten. Hvad i § 2 af 1862
års förordning, jämförd med nådiga kungörelsen den 11 september 1863
angående förändrad lydelse af omförmälda paragraf, stadgats om nämn¬
dernas sammansättning skulle enligt kommitténs förslag i det hela fort-
91
farande gälla och hvarje nämnd sålunda tillsättas länsvis samt bestå af
ordförande, på förslag af landshöfding och biskop förordnad af Kungl.
Maj:t, två s. k. ständiga ledamöter, af hvilka domkapitlet och länets lands¬
ting utsåge hvartdera en, äfvensom två s. k. tillfälliga ledamöter, repre¬
senterande den ene löntagarne och den andre löngifvarne (mom. 1). Med
afseende å valet af de två senare ledamöterna föreslås, att hvarj e pastorat
samt dess kyrkoherde, den senare å egna och öfriga prästerskapets i pasto¬
ratet vägnar, eller, i händelse kyrkoherdeämbetet vore ledigt, kontrakts¬
prosten skulle äga hvar för sig utse en ledamot af nämnden att i dess
öfverläggningar och beslut deltaga, då fråga förekomme, hvilken afsåge
samma pastorat (mom. 5).
En af kommitténs ledamöter regementspastoren Ekström anför, att då
det föresloges att kyrkoherden skulle utse ledamot j ämväl å öfriga präster¬
skapets i pastoratet vägnar, han ansett sig böra mot denna bestämmelse
anmäla sin reservation. Enär jämlikt § 7 af förslaget till föreskrifter
angående beräkning af prästerskapets aflöning lönebelopp, som blifvit med
tillämpning af de allmänna grunderna beräknadt, skulle kunna med hän¬
syn till särskilda förhållanden förhöjas med högst 2,000 kronor för kyrko¬
herdebeställning och högst 1,000 kronor för komministersbeställning, så
skulle, äfven med det af kommittén föreslagna aflöningssvstena, kommi¬
nisterns intresse vid löneregleringens uppgörande kunna vara ganska stort,
och det syntes åtminstone icke omöjligt, att det, såsom vid uppgörandet
af nu gällande löneregleringar, skulle kunna blifva kyrkoherdens i någon
mån motsatt. Då det för öfrigt icke förefunnes någon visshet, om kom¬
mitténs system med afseende på beräkning af prästerskapets aflöning
komme att vinna godkännande, utan nämndens betydelse vid uppgörandet
af förslag till lönereglering trots kommitténs förslag kunde blifva den¬
samma som förr, syntes det i och för sig obilliga stadgandet, som för¬
vägrade komministern att utse ombud till att föra håns talan inom nämn¬
den, böra förändras och åt denne likaväl som åt kyrkoherden tillerkännas
rättighet att å egna vägnar utse en tillfällig ledamot af nämnden att i
dess öfverläggningar och beslut deltaga, när fråga förekomme, hvilken
afsåge det pastoratet. Det ville synas som om en dylik rättighet äfven
ur allmän kyrklig synpunkt vore af betydelse, alldenstund nämnden också
skulle äga att hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning ej mindre
om delning af pastorat eller inrättande al ny prästerlig tjänst än äfven
beträffande sammanslagning af pastorat eller indragning annorledes af
befintlig tjänst etc. (§ 4 mom. 2). Sannolikt skulle det då vid mer än ett
tillfälle kunna bidraga till frågans allsidiga belysning inom nämnden, om
äfven komministern hade rätt att vid nämndens öfverläggning få sin åsikt
92
uttalad. På grund däraf hade reservanten ansett, att § 2 mom. 5 borde
erhålla följande lydelse:
»Hvarje pastorat äfvensom dess kyrkoherde och komminister äga hvar
för sig utse en ledamot af nämnden, att i dess öfverläggningar och beslut
deltaga, då fråga förekommer, hvilken afser samma pastorat. Ar kyrko¬
herde- eller komministersbeställning inom pastoratet ledig, må kontrakts¬
prosten i tj änsteinnehafvarens ställe utse ledamot af nämnden. Där i
pastoratet två eller flera komministrar äro, äga de gemensamt utse en
ledamot. Kunna de sig icke om en och samma förena, skilje dom¬
kapitlet. »
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län erinrar, huru¬
ledes under den redan gångna delen af det halfsekel, som läge mellan
tillämpningen af bestämmelserna i 1862 års förordning och tillämpningen
af de nya föreskrifter i detta ämne, som kunde komma att varda med¬
delade, utvecklingen hittills gått i den riktning — och väl äfven fram¬
deles komme att så göra —, att städerna tillväxt i folkmängd så, att vid
den tid, då ny prästlönereglering skulle uppgöras, ej få af dem utträdt
ur landstingen. Då hithörande förhållanden inom dessa större städer vore
väsentligen olikartade med förhållandena inom pastoraten å landsbygden
och i de mindre städerna, syntes det icke utan skäl kunna ifrågasättas,
att, på sätt för Stockholm i § 34 föreslagits, äfven i andra städer, hvilka
vore indelade i två eller flera territoriella församlingar och ej tillhörde
landsting, en ledamot af nämnden skulle utses af vederbörande stads¬
fullmäktige. Den kontinuitet, som kunde anses vara nödig för nämnden,
torde nog i detta fall kunna uppehållas genom ordföranden och den af
domkapitlet utsedde ledamoten.
Jämväl Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län
fäster uppmärksamheten därå, att i paragrafen intet vore yttradt om det
förhållande, att visserligen endast ett landsting funnes för länet men där-
inom vore belägen stad, hvilken med hänsyn till sin folkmängd utbrutits
från landstinget. T ett sådant stadssamhälle skulle enligt de föreslagna
bestämmelserna nämnden komma att bestå af ordförande och tre leda¬
möter, utsedda en af domkapitlet, en af kyrkostämman och en af kyrko¬
herden, därest icke stadsfullmäktige inträdde i landstingets ställe och
valde en ledamot, eller den af landstinget valde vore afsedd att, till be¬
främjande af likformighet inom länet i dess helhet, deltaga i löneregle¬
ringen äfven för det inom dylik stad tjänstgörande prästerskap. Uttryck¬
liga föreskrifter för sådant fall, hvarom ej heller förmäldes något i motiven
till förenämnda paragraf, torde böra meddelas.
I förslagets bestämmelse därom, att nämndens ordförande skulle för-
93
ordnas af Kungl. Maj:t på förslag af landshöfding och biskop, hemställer
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län om den ändring,
att ordföranden skulle utses på förslag, som landsliöfdingen efter samråd
med biskopen hade att i underdånighet afgifva.
Hvad länsstyrelserna i Uppsala och Gäfle anfört om ledamot i nämn¬
den för stad, som ej deltager i landsting, synes kollegium böra föranleda
till en undantagsbestämmelse i mom. 1 af innehåll, att för stad, som ut-
trädt ur landsting, vederbörande stadsfullmäktige skola utse en ledamot
i nämnden.
Däremot torde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Jämtlands
län ofvannämnda ändringsförslag ej förtjäna afseende.
Anslutning till kommittéledamoten Ekströms förslag om utseende af
en särskild tillfällig ledamot i nämnden såsom representant för den eller
de komministrar, som äro anställda i ett pastorat, har uttalats af dom¬
kapitlen i Uppsala, Västerås, Växjö, Göteborg och Visby samt af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs,
Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Jämt¬
lands län. Af dessa myndigheters yttranden torde några böra närmare
omförmälas. Domkapitlet i Växjö framhåller alltså som ett önskemål,
att vid löneregleringsnämnds tillsättande jämväl komministarne måtte äga
rätt att utse ombud och att, om i pastorat, där två eller flera kommi¬
nistrar vore anställda, dessa icke kunde förena sig om gemensamt ombud,
detta ombud utsåges af kontraktsprosten. Domkapitlet i Göteborg anser
att, då den i § 2 mom. 5 innehållna bestämmelse, att kyrkoherde äger
att å egna och öfriga prästers i pastoratet vägnar utse ledamot i den
föreslagna löneregleringsnämnden, möjligen skulle få till följd, att de
senares intressen ej blefve tillräckligt tillgodosedda, så syntes denna be¬
stämmelse böra ändras därhän, att äfven annan ordinarie prästman inom
pastoratet eller, där flera sådana funnes, dessa gemensamt finge utse en
ledamot i nämnden, detta i hufvudsaklig öfverensstämmelse med reservan¬
ten Ekströms yrkande, i hvilket dock endast komministrar vore nämnda.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län erinrar, att
utseende af prästerskapets ledamot, när ej blott kyrkoherde utan äfven
en eller flera komministrar funnes i pastoratet, icke borde uppdragas åt
kyrkoherden allena, så mycket mindre som mot nu gällande regleringar
anmärkts, att särskildt komministrarnes aflöning blifvit för knappt till¬
tagen. För dylik händelse torde i nämnden böra ingå tre tillfälliga leda¬
möter, af hvilka den tredje skulle väljas af komministern eller kommi-
nistrarne gemensamt. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristian-
94
stads län förmäler, att mot bestämmelsen i § 2 mom. 5 torde med skäl
kunna riktas den anmärkning, att öfriga prästerskapet — vare sig det
utgjordes af en eller flera komministrar — icke tillerkänts samma rätt
som kyrkoherden att vara representeradt i nämnden. Då kyrkoherdes
och komministers intressen vid löneregleringen icke kunde anses samman¬
falla, innebure detta stadgande en obillighet, som icke torde böra före¬
komma. 1 följd däraf biträdde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
den af reservanten Ekström uttalade särskilda mening beträffande ändring
af förenämnda moment i lagförslaget. Eders Kungl. Majts befallningshaf¬
vande i Yästernorrlands län slutligen anmärker, att då det torde få anses af
största vikt, att ifrågavarande förtroendenämnd utsåges med all den grann¬
lagenhet, som dess ömtåliga uppgift kräfde, och då intet syntes böra
hindra, att icke blott kyrkoherden i pastoratet, utan äfven dess öfriga
prästerskap omedelbart finge deltaga i valet af ombud, funne Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande reservanten Ekströms förslag i denna punkt
äga företräde och böra förordas framför kommitténs.
Skulle löneregleringarna för prästerskapet äfven i framtiden komma
att verkställas efter hufvudsakligen samma grunder som hittills, tvekade
kollegium icke att i det väsentliga tillstyrka nyssnämnde reservants för¬
slag om en särskild representant i nämnden jämväl för kyrkoherdens
ordinarie medhjälpare i församlingsvården. Vid de på grund af 1862
års förordning uppgjorda löneregleringar voro nämligen prästerskapets
inkomster till beloppet nästan uteslutande beroende af de i hvarje sär-
skildt pastorat befintliga aflöningstillgångar — tionden och andra försam-
lingsafgifter äfvensom boställ saf kastning och donationsmedel —, under
det att blott i ringa mån hänsyn kunde tagas till vissa anslags öfver¬
flyttande från en församling till en annan. Dessutom var med afseende
å fördelningen mellan de ordinarie löntagarne i ett pastorat af förefint¬
liga tillgångar uppställd endast den i § 3 mom. 5 af nämnda förordning
intagna, i helt allmänna ordalag hållna regel, att »vid reglering af pastors
lön bör nämnden jämväl tillse, huruvida lönerna för komminister och
öfriga ordinarie prästmän, där sådana finnas, stå till den förra uti elt
billigt förhållande, och i motsatt fall skälig jämkning dem emellan föreslå
efter de grunder, nämnden äger antaga och vid hvarje särskildt fall, så-
vidt möjligt är, tillämpa, samt till Kung], Maj:ts pröfning i sammanhang
med löneregleringen anmäla». Det är uppenbart, att under angifna för¬
hållanden kyrkoherden och komministern skulle vid de löneregleringar,
som verkställdes i enlighet med åberopade författning, hafva stridiga in¬
tressen, då ju det, som den förre icke bekom, tillföll den senare.
Helt andra grunder för löneregleringen hafva emellertid nu af kom-
95
mittén föreslagits. Aflöningsbeloppen skola nämligen icke längre vara
begränsade af pastoratets egna, för ändamålet disponibla medel, utan
kunna i fall af behof förhöjas med anlitande af de i kyrkofonden upp¬
samlade gemensamma ecklesiastika tillgångarne. Dessutom skola lönerna
för de olika tjänsterna hädanefter beräknas och bestämmas i enlighet med
ganska detaljerade föreskrifter, vid hvilkas tillämpning godtycket åtmin¬
stone icke på det sätt kunde spela in, att en afknappning å komministerns
lön blefve till fördel för kyrkoherden. Såväl kyrkoherdens som kommi-
sterns lönevillkor skulle således bero af helt andra faktorer än försam¬
lingens ekonomiska bärkraft och af det sätt, hvarpå den tillgodogjordes till
förmån för den ene eller andre tjänsteinnehafvaren. Icke heller af någon
annan anledning är det, efter kollegii uppfattning, af vikt för komministern
att vara representerad i nämnden. Kollegium kan därför icke biträda
kommittéledamoten Ekströms ifrågavarande förslag.
Men kollegium finner, i anslutning till hvad sålunda blifvit anfördt
om komministrarnes representationsrätt, det icke ens af behofvet påkalladt,
att kyrkoherden — vare sig å egna eller jämväl å öfriga prästerskapets i
pastoratet vägnar — utser ledamot af nämnden, såvida nämligen de af
kommittén föreslagna löneregleringsgrunder komma att vid ifrågavarande
förrättning tillämpas. För nämnden i dess helhet torde förvisso en minsk¬
ning i ledamöternas antal komma att medföra den fördel, att själfva löne-
regleringsarbetet kunde raskare bedrifvas.
Naturligtvis bör det lämnas såväl kyrkoherde som komministrar öppet
att, om de ej komma att tillhöra nämnden såsom ledamöter, hos densamma
göra framställningar beträffande de frågor, som stå i samband med löne¬
regleringen. För öfrigt skulle enligt § 5 prästerskapet i det pastorat, be¬
träffande hvilket lönereglering skall verkställas, på nämndens anmodan in¬
sända uppgift å samtliga de aflöningsförmåner, som utöfver församlings-
afgifter äro att tillgå, därvid angående tillkomsten af dessa förmåner och
villkoren för deras åtnjutande borde meddelas så fullständiga upplysningar
som kunde erhållas; och sedan nämnden uppgjort sitt förslag till löne¬
reglering, skulle jämlikt § 11 yttranden däröfver inhämtas från pastoratet
samt dess prästerskap och, i händelse någon prästerlig befattning i pasto¬
ratet vore ledig, från kontraktsprosten. Hvarken nämnden eller de myn¬
digheter, som skulle pröfva dess förslag, behöfde alltså vara okunniga om
prästerskapets önskemål eller sakna kännedom om sådana förhållanden, som
kunde öfva inflytande på förslaget.
Enligt kollegii mening borde alltså hvad § 2 mom. 5 innehåller om
representantskap för prästerskapet i nämnden uteslutas och redaktionen af
samma moment med anledning däraf i öfrigt något jämkas. Till § 5
96
borde måhända, i ersättning för hvad sålunda utginge, göras ett tillägg
för att uttryckligen betona prästerskapets rätt att hos nämnden göra fram¬
ställningar i de olika ämnen, som med löneregleringen äga sammanhang.
Föredrages åter kommittéledamoten Ekströms förslag, synes däri böra
vidtagas den af domkapitlet i Växjö tillstyrkta ändring, att om två eller
flera i ett pastorat anställda komministrar icke kunna förena sig om samma
ombud, detta skall utses af kontraktsprosten. Domkapitlet lärer nämligen
desto mindre böra besväras med en dylik obetydlig förrättning, som ju
kontraktsprosten äfven enligt detta förslag skulle få sig anförtrodt att, i
händelse af ledighet vid kyrkoherde- eller komministersbeställning, utse
ledamot af nämnden.
§ 4.
Då företrädesvis i denna paragraf viktigare organisatoriska frågor be¬
handlas, tillåter sig kollegium, som för egen del icke har något att vid
paragrafen erinra, med hänsyn till de anmärkningar som från andra håll
framställts särskilat mot andra stycket i mom. 2 — hvilket innehåller, att
om inom pastorat finnes annan prästerlig tjänst än sådan, hvars innehaf¬
vare i § 2 mom. 1 angifves, nämnden har att yttra sig, huruvida denna
tjänst bör såsom komministersbeställning eller såsom ständig adjunktur
anordnas — hänvisa till sitt yttrande här ofvan sid. 65—68, där kolle¬
gium till skärskådande upptagit några den kyrkliga organisationen berö¬
rande spörsmål.
Utöfver de i mom. 2 omförmälda fall, då det är af nöden att alter¬
nativa löneregleringsförslag uppgöras, böra, under antagande att obligato¬
risk utarrendering af en del prästboställen kommer till stånd, särskilda af-
löningsförslag under vissa olika förutsättningar framläggas, på sätt kolle¬
gium skall vid § 6 närmare angifva.
§ 5.
Att kollegium ansett ett tillägg till ofvanstående paragraf vara under
viss förutsättning önsldigt framgår af hvad kollegium anfört vid § 2.
§ 6 mom. 1.
Några mera genomgripande förändringar i det ecklesiastika boställs-
väsendet hafva, på sätt af denna paragraf framgår, icke af kommittén
föreslagits. Ar nämligen bostadsboställe upplåtet åt innehafvare af viss
prästerlig tjänst, skall af kastningen af sådant boställe beräknas såsom till¬
gång till bestridande af aflöningen för samma tjänst. Dylik afkastning
skall nämnden, utan afdrag af kostnad för byggnadsskyldighetens fullgö-
97
rande å boställets laga hus men med tagen hänsyn till erforderliga bruk-
ningskostnader, uppskatta till visst penningbelopp motsvarande årliga medel¬
värdet af alla de förmåner, tjänsteinnehafvaren äger från bostället eller så¬
som ersättning för därifrån upplåtna särskilda rättigheter åtnjuta, förmå¬
nerna af fri bostad och af skogsfång till husbehof däri dock icke inbegripna.
Af kastningen af bostadsboställe skulle alltså fortfarande, såsom enligt
§ 4 i 1862 års förordning, utgöra den första posten i aflöningen för den
tjänsteinnehafvare, åt hvilken bostället blifvit upplåtet. Brukas i förening
med bostadsboställe hemman eller lägenhet, som anslagits till bidrag vid
tjänsteinnehafvarens aflöning, skulle äfven detta hemman eller denna lä¬
genhet, på sätt § 4 mom. 2 i nu omhandlade lagförslag föreskrifver, an¬
ses såsom bostadsboställe och i följd däraf dess afkastning inräknas i af-
kastningen af själfva bostadsbostället. Däremot skulle, enligt hvad som
inhämtas af § 3 mom. 2 och 3 i förslaget till lag om kyrkofond, hela den
grupp af inkomster, om hvilka talas i § 9 mom. 2 af 1862 ars förord¬
ning, och bland hvilka här särskild! må framhållas de som grunda sig
:>på arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman
och lägenheter, som icke åro b ostadsbo ställen», ej vidare beräknas för af¬
löningen vid någon viss prästerlig beställning, utan såsom en gemensam
tillgång för hela prästerskapet tillgodoföras kyrkofonden.
I den mycket omtvistade frågan, huruvida jordbruket å bostadsbo¬
ställe bör skötas af indelningshafvare!! själf eller för hans räkning ut¬
arrenderas, har kommittén uttalat sig i ett den 20 december 1899 af-
gifvet betänkande med förslag till förordning angående utarrendering af
prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen. Kommittén, hvil¬
ken säger sig i denna fråga intaga samma ståndpunkt som riksdagen i
dess förutnämnda underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897, håller alltså före,
dels att det torde i somliga fall vara för prästen fördelaktigt, ja, kanske
nödvändigt att själf sköta bostället, medan det däremot i andra fall vore
för honom mycket olämpligt och ledande till stora olägenheter, dels ock
att en förbättring i nu rådande förhållanden skulle vinnas, om det med-
gåfves prästerskapet större frihet än hittills att få genom vederbörande
myndigheters försorg för längre tid utarrendera sina boställen. För en
sådan utarrendering har kommittén uppställt följande hufvudgrunder, näm¬
ligen att med jordbruk förenadt bostadsboställe kunde, utan inskränkning
till boställshafvarens besittningstid, upplåtas på arrende efter ansökning
af vederbörande boställshafvare samt med godkännande från hans sida af
arrendevillkor och arrendator; att för tillgodoseende af efterträdarens be¬
rättigade intresse domkapitlet borde pröfva, om utarrenderingen kunde
medföra väsentliga olägenheter för boställets innehafvare med afseende å
13
98
hans tjänste utöfning och personliga ställning, i hvilken händelse utarrendering
ej finge äga rum, likasom före utarrenderingen borde undantagas bostads¬
hus och visst jordområde äfvensom göras förbehåll om vissa naturapresta-
tioner till boställshafvaren, hvarförutom af samma anledning arrendetiden
ej finge öfverstiga tio år, utom i vissa undantagsfall, då den kunde ut¬
sträckas till högst tjugu år; att pastoratet, som hade intresse af att bo¬
stället hölles i god häfd, skulle höras beträffande frågan, om utarrendering
öfver hufvud borde medgifvas; samt att i alla parters intresse arrende¬
villkoren skulle pröfvas och fastställas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och domkapitel. I enlighet med dessa grunder har kommittén utarbetat
sitt omförmälda förslag till förordning i ämnet, öfver hvilket förslag kolle¬
gium den 21 juni 1901 till Eders Kungl. Maj:t afgifvit infordradt under¬
dånigt utlåtande.
Emellertid anbefallde Eders Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 12
februari 1904 kollegium att, efter hörande af samtliga domkapitlen i riket
och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län, till Eders
Kungl. Maj:t inkomma med dels underdånigt yttrande, huruvida icke, med
hänsyn till ändrade tidsförhållanden, kunde anses lämpligt, att åt kyrko¬
herdar samt komministrar och med dessa likställda präster i stället för de
nuvarande boställena, där dessa ej vore af menighet inköpta eller af en¬
skilda för ändamålet donerade, upplätes allenast bostad med nödiga ekonomi-
och uthus samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand samt
boställena och deras afkastning i öfrigt inginge bland svenska kyrkans
gemensamma aflöningstillgångar, dels ock underdånigt förslag å de grunder,
enligt hvilka en sådan anordning skulle kunna bringas till stånd.
Uti sitt med anledning häraf den 20 januari 1905 afgifna underdåniga
utlåtande meddelade kollegium, bland annat, att af de kyrkliga myndig¬
heterna endast domkapitlet i Visby uttalat sig för en reform af det ecklesia¬
stika boställsväsendet i den riktning omförmälda nådiga bref angåfve.
Ofriga domkapitel hade gifvit uttryck åt sina betänkligheter i fråga om
det framställda förslaget, hvilket särskildt af domkapitlen i Skara, Växjö,
Lund och Härnösand på det lifligaste afstyrktes. Däremot hade de flesta
länsstyrelser i hufvudsak tillstyrkt förslaget. Endast Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Kronobergs, Hallands, Älfsborgs, Skaraborgs och
Kopparbergs län förklarade sig ej kunna tillstyrka detsamma. Eders Kungl.
Majds befallningshafvande i Norrbottens län, som var af den mening, att
en indragning af prästerskapets boställsjord skulle medföra öfvervägande
gagn för prästerskapet å de flesta platser inom landet, ansåg sig dock icke
kunna tillstyrka indragning af sådan jord inom Norrbottens län. Äfven
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län fann de skäl,
99
som talade för en indragning af prästerskapets boställen vara af den be¬
tydelse, att denna fråga skulle med tiden få sin lösning, men ifrågasatte,
huruvida icke det nu framställda förslaget borde tillsvidare uppskjutas. Lika¬
ledes hyste Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län
tvekan om lämpligheten af prästboställenas indragning under den närmaste
framtiden; och icke heller ansåg sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län böra för närvarande tillstyrka en omedelbart skeende in¬
dragning af dessa boställen.
Därefter angaf kollegium sin egen ståndpunkt i frågan. Enligt koilegii
mening hvilade den till stöd för indragning af civil- och militiestaterna an¬
slagna boställen uppställda sats, att tjänstemän icke borde aflönas medelst
jordbruksboställen, på goda grunder, om än särskilda omständigheter på¬
kallade en inskränkning i tillämpningen af den allmänna regeln. I ett
land af den utsträckning och med den ojämna odling, som utmärkte Sverige,
måste förhållandena å skilda orter gestalta sig helt olika. Den tjänsteman,
hvars verksamhet blifvit förlagd till en mera bebyggd och odlad trakt,
borde ingalunda för sin person eller tjänsteutöfning hafva behof af ett
jordbruksboställe. Omfattade däremot tjänstgöringsdistriktet en glest be¬
folkad, fattig bygd, skulle tjänstemannen helt visst råka i stor förlägen¬
het ej blott vid fyllandet af åtskilliga viktiga lefnadsbehof än äfven med
hänsyn till ämbetsförvaltningen, i den mån denna vore beroende af tillgång
till de för tjänsteresor erforderliga hästar, för den händelse icke ett boställe
med jordbruk vore honom beredt. Hvad beträffade särskildt prästerskapet,
som ju måste hafva sin bostad inom vederbörande tjänstgöringsomrade,
torde det icke kunna bestridas, att dess personliga ställning mångenstädes
i vårt land skulle blifva nästan outhärdlig, om prästerskapet för anskaffande
af de dagliga lifsförnödenheterna skulle vara beroende af sina, måhända
aflägsna, grannars vilja och förmåga att tillhandahålla hvad af sådana för¬
nödenheter erfordrades. Det vore äfven uppenbart, att ett beroende af andra
såväl i nu angifna hänseende som särskildt i fråga om de viktiga, ofta
förekommande tjänsteresorna skulle på ett högst ofördelaktigt sätt återverka
på prästens förmåga af en fruktbringande ämbetsutöfning. Endast i angifna
fall af svårighet för prästerskapet att af närboende bereda sig tillgång till
vissa naturaprestationer syntes det kollegium vara nödvändigt, att undantag
gjordes från ofvan åberopade grundsats.
Om än kollegium alltså icke hyste några principiella betänkligheter mot
prästboställenas afskiljande från prästernas eget innehål, förklarade sig
kollegium likväl icke kunna obetingadt tillstyrka hvad uti nådiga brefvet
den 12 februari 1904 i öfrigt ifrågasattes, nämligen att dessa boställen och
deras avkastning skulle, med vissa undantag, inga bland svenska kyrkans
100
gemensamma aflöningstillgångar. Sedd ur synpunkten af åtskilliga försam¬
lingars intressen, skulle en sådan anordning, jämte det den medförde en
alltför skarp brytning med bestående förhållanden, innebära en obillighet
mot de församlingar, som måste afstå sina boställen, i synnerhet om dessa
vore af något betydligare värde, för att medelst skatter helt eller delvis
utfylla hvad därefter bruste i aflöningen till vederbörande prästerskap.
Väl vore det sant, att vid den ifrågasatta indragningen af boställena
skulle undantagas de boställen, som vore af menighet inköpta eller af
enskilda för ändamålet donerade. Erfarenheten hade emellertid till fullo
ådagalagt, huruledes i allmänhet oöfvervinneliga svårigheter mött, då för¬
samling, som åberopat dylik omständighet med afseende å tillkomsten af
det till dess präst upplåtna boställe, sökt förebringa den erforderliga 1 ut¬
visningen därom. I många fall, då bevisningen ej varit fullständig, hade
den i allt fall gifvit tillräckligt stöd för påståendets sannolikhet. Genom
en dylik åtgärd skulle äfven för icke få församlingar, hvilkas boställen
ostridigt anslagits af kronan, gä förlorad en dem under längesedan förgångna
tider tillförsäkrad, högst väsentlig, hjälp vid fullgörandet af den ofta ganska
betungande aflöningsplikten gentemot det egna prästerskapet. Af sålunda
och i öfrigt anförda skäl ansåg kollegium, att icke någon inskränkning
borde göras i den hvarje församling nu tillkommande rättighet att för
aflöningen af dess prästerskap beräkna hela. afkastningen af'det hittills¬
varande bostadsbostället.
Mot en indragning till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar
af samtliga iöningsboställen, i den mån dessa icke brukades i förening med
bostadsboställen, — alltid dock med undantag af de Iöningsboställen, som
af menighet inköpts eller af enskilda donerats •— fann kollegium ej något att
erinra, ehuru kollegium förklarade sig ingalunda hafva förbisett, att, äfven
med en sådan begränsning, den i nådiga brefvet af den 12 februari 1904
åsyftade reform skulle komma att för mången församling medföra en
ganska kännbar förlust, I förhållande till löningsboställena intoge emeller¬
tid församlingarna en helt annan ställning än till bostadsboställena. Genom
§ 9 mom. 2 och 3 i 1862 års förordning ställdes ju i utsikt, att lönings-
boställe kunde skiljas från en beställning. Icke heller hade församlingarna
att utföra några nybyggnads- och reparationsarbeten å löningsboställena.?
såsom å vissa bostadsboställens hus. Därtill komme att jämväl prästerna
vore mera främmande för hvad som rörde löningsboställena, då ju dessa
boställen i regel skulle vara i författningsenlig ordning utarrenderade.
Till ett fullständigare angifvande af sina tankar beträffande ordnandet
af det ecklesiastika boställsväsendet framhöll kollegium vidare i den af¬
delning af nu ifrågavarande utlåtande af den 20 januari 1905, hvilken
omfattar utredning angående lämpligheten af de ecklesiastika boställenas
bibehållande eller deras indragning, att ehuru enligt kollegii munin o- bo-
stadsboställen icke borde indragas till någon gemensam lönefond, utan af-
kastningen af dem fortfarande tillkomma vederbörande indelningshafvare,
det bäst öfverensstämde med kollegii åsikt angående olämpligheten af
jordbruksskötsels förenande med tjänstebefattning, om jämväl dylika bo¬
ställen blefve i så stor omfattning som möjligt utarrenderade. Kollegium
hade därför intet att erinra mot ett sådant reformerande af det ecklesia¬
stika boställsväsendet, att utarrenderandet af bostadsboställenas jordbruk
gjordes obligatorisk i alla de fall, där hinder icke mötte af sådana om¬
ständigheter, som skäligen borde föranleda jordbrukets bibehållande vid
tjänstebefattningen. Dylika omständigheter kunde naturligtvis förekomma
af olika slag. Förut hade framhållits, huruledes ett boställe kunde vara
beläget i en glest befolkad och föga kultiverad bygd, så att svårighet
skulle uppstå för en präst, som ej själf drefve jordbruk, att af närboende
förskaffa sig vissa oundgängliga lifsförnödenheter och tjänstbarheter. Bo-
ställsj orden kunde äfven vara så obetydlig, att sedan däraf undantagits
hvad indelningshafvaren behöfde till trädgård eller planteringsland, ett
alltför litet område skulle återstå för att kunna af en arrendator öfver-
tagas med utsikt att därå erhålla sin försörjning. Den omständighet att
för en arrendator erforderliga åbyggnader saknades eller vore så belägna, att
intrång å prästens själfständighet eller trefnad från en af honom oberoende
arrendator måste befaras, skulle i många fall visa sig som ett afgörande
hinder för obligatorisk utarrendering af boställenas jordbruk. Däremot
kunde kollegium icke till hinder af sådan art hänföi’a den omständighet
att boställe blifvit af menighet inköpt eller af enskild för ändamålet do-
neradt, då ju i allt fall arrendeafgiften skulle komma pastoratets präster¬
skap till godo.
Slutligen utvecklade kollegium — under framhållande af de svårig¬
heter, som i många fall skulle möta, och med angifvande af nödiga be¬
gränsningar — i andra afdelningen af nyssnämnda utlåtande de grunder,
enligt hvilka åsyftade boställen skulle kunna indragas till de gemensamma
ecklesiastika aflöningstillgångarne, för den händelse en sådan anordning
lämpligen ansåges böra vidtagas.
Ett ordnande af det ecklesiastika boställsväsendet i hufvudsaklig öf-
verensstämmelse med grundtankarne i 1904 års åberopade nådiga bref
skulle uppenbarligen vara en åtgärd af djupt ingripande betydelse på det
kyrkligt-ekonomiska. området. För att kunna bringas i öfverensstämmelse
med den af kommittén nu föreslagna lagstiftning måste en dylik reform,
102
såsom det vill synas kollegium, föregås utaf en omarbetning på flera punkter
af förslagen till lag angående reglering af prästerskapets aflöning och till
lag om kyrkofond.
Några af de länsstyrelser, som yttrat sig väsentligen tillstyrkande
med afseende å den ifrågasatta indragningen af vissa prästboställen, synas
också vilja fästa uppmärksamheten härpå genom att i sina med anled¬
ning af föreliggande kommittébetänkande afgifna yttranden hänvisa till
hvad de beträffande boställsindragningen tillförne anfört. Detta gäller om
Eders Kung.l Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings, Gotlands, Örebro
och Västmanlands län. Andra länsstyrelser åter förbinda med en dylik
hänvisning särskilda framställningar. Eders Kungl. Maj:is befallningshaf¬
vande i Stockholms län anser, att den nya regleringen af prästerskapets
aflöning borde så ordnas, att den icke lade hinder i vägen för ett successivt
genomförande af reformen med hänsyn till boställena, i den mån detta pröf-
vades möjligt. I sådant afseende fordrades dels en bestämmelse om skyl¬
dighet för löneregleringsnämnden att vid värdering af ett boställes afkast-
ning särskildt uppskatta förmånen af trädgård eller planteringsland, för
så vidt man icke ville anse denna förmån inbegripen i bostadsförmånen,
hvilken likasom rättighet till skogsfång till husbehof skulle undantagas
vid afkastningsvärderingen, dels ett stadgande, hvarigenom boställshafvare
förklarades pliktig att, utom hvad anginge bostad, trädgård eller plante¬
ringsland och rätt till skogsfång, afstå från öfriga boställsförmåner, när
sådant pröfvades böra ske, mot ersättning i penningar i enlighet med
uppskattning vid löneregleringen. Sådan ersättning skulle gifvetvis utgå af
kyrkofonden, dit afkastningen af boställets jordbruksdel väl komme att
inflyta. Eders Kungl. Maj:i- befallningshafvande i Östergötlands län -—-
som erinrar om sin i utlåtande af den 5 oktober 1904 uttalade uppfattning,
att sedan från nuvarande boställen undantagits hvad som ansåges vara
för prästerskapets behof nödvändigt i fråga om bostad, ekonomi- och ut¬
hus samt trädgård, återstoden borde utarrenderas samt de inflytande ar-
rendeafgifterna ingå till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar
— förklarar sig i anslutning härtill hysa den åsikt, att bestämmelserna
om uppskattning af bostadsboställen och hvad därmed sammanhängde
borde utgå ur förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län håller
före, att lagen om reglering af prästerskapets aflöning borde innefatta be¬
stämmelser, som toge nödig hänsyn till den ifrågaställda reformen rörande
dispositionen af boställena, så att denna reform kunde successivt genom¬
föras i enlighet med de närmare föreskrifter, som kunde varda därom
meddelade. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län
103
är af den mening, att löneregleringen för prästerskapet borde anordnas
så, att ett successivt genomförande af en reform med afseende å boställena
ej hindrades. Det borde därför åligga löneregleringsnämnd att vid vär¬
dering af boställes afkastning särskilja förmånen af trädgård eller plante-
ringsland äfvensom vedbrand, om ej dessa förmåner inbegrepes i bostads¬
förmånen. Jämväl syntes det böra tydligt stadgas skyldighet för boställs-
hafvare att, utom hvad anginge bostad med nödiga ekonomi- och uthus
samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand, afstå öfriga bostads¬
förmåner, när Eders Kungl. Maj:t pröfvade sådant böra ske, mot ersättning
i penningar till det belopp, löneregleringsnämnden uppskattat dessa för¬
måner. Då af kastningen af boställets jordbruksandel syntes böra ingå till
kyrkofonden, torde ock berörda ersättning till vederbörande böra utgå af
kyrkofonden.
Om vid slutlig pröfning af nu föreliggande olika förslag till det eckle¬
siastika boställsväsendets reformerande den riktning kommer att följas,
som blifvit anvisad genom 1904 års nådiga bref, tillåter sig kollegium med
afseende å grunderna för reformens genomförande allenast åberopa inne¬
hållet af sitt förut omförmälda underdåniga utlåtande af den 20 januari
1905. Det torde i frågans nuvarande läge ej tillkomma kollegium att
söka afgifva förslag till de omfattande ändringar i kommitténs författnings-
förslag, som antagandet af dessa nya grunder för boställsväsendet skulle
nödvändiggöra. Dock anser sig kollegium böra anmärka, att kollegium
icke kan biträda Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Östergötlands
län uppfattning därom, att under angifna förutsättning bestämmelserna
om uppskattning af bostadsboställen och hvad därmed äger sammanhang
borde uteslutas ur förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflö¬
ning. Helt säkert skall det nämligen, såsom ofvan antydts, af flera an¬
ledningar visa sig nödvändigt att fortfarande i sin helhet behålla åtskilliga
boställen för vederbörande tjänsteinnehafvares räkning.
Kollegium vidhåller emellertid i allo de åsikter, kollegium för öfrigt fram¬
lagt i sitt nyssnämnda underdåniga utlåtande, och anser fördenskull, att en
form med obligatorisk utarrendering bör upptagas vid sidan af den utaf
kommittén föreslagna, här ofvan till sina hufvuddrag angifna, fakultativa
utarrenderingen. Dessa olika former skulle, enligt kollegii mening, åtmin¬
stone under en öfvergångstid på ett lyckligt sätt komplettera hvarandra.
I flera fall, då obligatorisk utarrendering icke synes tillrådig, särskildt med
hänsyn därtill att lämplig arrendatorsbostad saknas, torde den fakultativa
utarrenderingen kunna med fördel bringas till stånd, enär för densamma
förutsättes godkännande från boställshafvarens sida af såväl arrendator
104
som arrendevillkor, och hos boställshafvaren helt säkert torde finnas större
benägenhet att dela boställshus med en arrendator, på hvars val han kan
utöfva inflytande, än när detta icke är förhållandet. Denna senare form
för utarrendering torde böra främjas såsom beredande väg för den förra,
hvars genomförande i allt större omfattning synes kollegium böra vara
slutmålet. Det lärer nämligen kunna antagas, att om kommitténs förslag-
till fakultativ utarrendering blefve lag, allt flera boställen komme att un¬
der där angifna villkor utarrenderas, samt att dessa boställen skulle efter
hand blifva försedda med nödiga åbyggnader för arrendatorerna af bo-
ställsj orden.
Huruvida en obligatorisk utarrendering må i verkligheten komma till
stånd eller icke, bör naturligtvis i hvarje särskildt fall göras till föremål
för en mycket omsorgsfull pröfning. Vederbörande löneregleringsnämnd
torde då böra få sin uppgift utvidgad därhän, att det ålägges nämnden
att vid uppgörande af förslag till lönereglering för prästerskapet i pasto¬
rat, bland hvars lönetillgångar finnes ett bostadsboställe med jordbruk, verk¬
ställa utredning angående alla de omständigheter, som med afseende å
detta boställe kunna antagas utöfva inflytande på frågan, om det till
samma boställe hörande jordbruk lämpligen bör utarrenderas eller icke,
samt däröfver yttra sig och tillika afgifva förslag å de villkor, som för
en eventuell utarrendering böra uppställas. Sedermera skulle frågan om
utarrenderingen helt naturligt pröfvas i sammanhang med själfva löne-
regleringsärendet.
Då väsentligen olika förhållanden göra sig gällande icke blott inom
skilda orter utan äfven de särskilda boställena emellan inom samma ort,
torde det icke vara möjligt att uppställa allmänt giltiga regler för sär¬
skiljande af hvad som skall upplåtas åt prästen till bostad med hvad där¬
till hörer och åt arrendatorn såsom jordbruksfastighet. Frågan härom
måste därför i hvarje särskildt fall blifva föremål för pröfning och afgö¬
rande, likasom huruvida bestämmelser böra meddelas eller andra åtgärder
vidtagas i syfte att för indelningshafvaren trygga tillgång till skjuts och
andra viktigare prestationer äfvensom ladugårdsprodukter in. m. Största
svårigheten vid utarrenderingen torde nog föranledas af behofvet att söka
förhindra intrång från arrendatorns sida i boställshafvarens enskilda lif.
För sådant ändamål synes det vara oundgängligen nödvändigt, att prästen
och arrendatorn erhålla åtminstone särskilda bostäder, belägna på behö¬
rigt afstånd från hvarandra.
Undantag och förbehåll, som vid utarrenderingen finnas erforderliga,
böra naturligtvis noggrant bestämmas till förekommande af tvister och
slitningar mellan boställshafvaren och arrendatorn, men jämväl af den
105
anledning att denne senare, om han icke äger fullständig kännedom om
de förpliktelser, lian i och med arrendet åtager sig, uppenbarligen icke
kan bjuda så stor arrendeafgift, som när ingen tvekan råder beträffande
arten och omfattningen af hans skyldigheter. Af vikt är således bland an¬
nat, att hus, som skola förbehållas boställshafvaren, särskildt uppgifvas, samt
att mark, som skall åt honom afskiljas, varder å karta affattad och be-
skrifven. Beskaffenheten af de naturaprestationer — skjuts, mjölk- och
smörleveranser in. m. — hvilka kunna påkallas, måste järnte grunden för
ersättningens utgörande äfven så tydligt som möjligt angifvas.
Beträffande tidpunkten för ett bostadsboställes obligatoriska utarren¬
dering synes det kollegium, som om i regel det tillfälle borde afvaktas
då, efter' tillämpningen af ny lönereglering, ombyte af tjänsteinnehafvare
första gången äger rum samt tillika fardagsår åtnjutits af företrädarens
rättsägare, såvida nämligen icke den präst, som under den nuvarande
löneregleringen innehaft bostället, anmäler sig vilja dessförinnan afträda
detsamma. ' Ett upphäfvande af dennes — visserligen endast på den tidi¬
gare löneregleringen grundade — rätt att få under sin tjänstetid behålla
bostället skulle, enligt kollegii mening, icke tillgodose billighetens kraf.
Ty om prästen själf brukar bostället, skulle ett åläggande för honom att
omedelbarligen med den nya löneregleringens tillämpning afstå från bo¬
stället mången gång verka en svår rubbning i hans ekonomiska anord¬
ningar, hvilken kunde för honom medföra afsevärda förluster. Ar åter
bostället utarrenderadt till en af prästen själf antagen arrendator, hafva
ofta sådana förbehåll aftalats, som för löntagaren innebära förmåner, hvilka
han icke skulle frivilligt frånträda. För den händelse bostället med veder¬
börligt tillstånd utarrenderats på viss tid, som går utöfver tidpunkten för
ny ut nämnd tjänsteinnehafvares tillträde till beställningen, kan uppenbarli¬
gen icke någon utarrendering ske, innan det angående bostället afslutade
arrendekontrakt gått till ända. Sammanfaller den nya löneregleringens
första tillämpningsår med ny tjänsteinnehafvares tillträdesår, tinnes natur¬
ligtvis intet hinder för boställets omedelbara utarrendering, förutsatt att
företrädaren ej efterlämnat stärbhus, hvars rätt till fardag måste bevaras.
Med hänsyn till ofvan antydda förhållanden torde böra iakttagas, att
alternativa löneregleringar varda fastställda under de olika förutsättnin¬
garna, att bostället kommer att någon tid brukas af tjänsteinnehafvaren,
eller att det strax vid löneregleringens tillämpning utarrenderas. Det
torde nämligen i allmänhet icke göra till fyllest, om endast bestämmelse
meddelas, huru stor del af det för en tjänst fastställda lönebelopp bo-
ställsafkastningen skall anses motsvara, ehvad indelningshafvare eller ar¬
rendator brukar bostället. Ty om, för att anföra ett exempel, lönen
14
106
för en kyrkoherde anses böra utgöra 5,000 kronor, så länge han inne¬
har boställsjorden och med egna hästar — hvilka ju i hufvudsak tagas
i anspråk för jordbruket å bostället, då detta brukas af honom själf —
ombesörjer all erforderlig skjuts såväl i tjänsteärenden som för enskilda
angelägenheter, skall det förvisso icke sällan visa sig behöfligt att mer
eller midre höja nämnda belopp, såvida skjutsen skall mot kontant ersätt¬
ning fullgöras af annan, sedan boställshafvaren upphört att vara jord¬
brukare.
Skulle vid den obligatoriska utarrenderingen af boställsjorden arrende-
afgiften icke uppgå till det belopp, som af nämnden beräknats, måste på
förhand vara så ordnadt, att tjänsteinnehafvaren kan undfå godtgörelse för
bristen och sålunda verkligen komma i åtnjutande af förmåner till den
fastställda lönens fulla värde. I den mån församlingens skattskyldighet
kan inom fastställdt maximum ytterligare tagas i anspråk för tillväga-
bringande af medel till bristens betäckande, bör naturligtvis denna utväg-
anlitas; eljest måste, såsom i andra fall, lönefyllnaden beredas genom till¬
skott från kyrkofonden, bland hvars eventuella utgifter dylik ersättning
följaktligen bör särskildt angifvas.
De grunder för den obligatoriska utarrenderingen, kollegium här ofvan
framställt, lära utan svårighet kunna, i den omfattning sådant befinnes er¬
forderligt, upptagas och inarbetas i kommitténs föreliggande författnings-
förslag. Den vidare utvecklingen torde emellertid böra öfverlämnas åt en
särskild lagstiftning, vid hvars tillkomst och förändring mindre tunga for¬
mer måhända kunde tillämpas, än de som skulle användas med afseende
å den i förevarande kommittébetänkande föreslagna lagstiftning.
För likformighetens skull, och utan tvifvel äfven eljest, torde det vara
lämpligt att grunderna jämväl för den tilltänkta fakultativa utarrende¬
ringen omförmäldes i förslaget tiil lag angående reglering af prästerska¬
pets aflöning, under det att detaljbestämmelserna kunde, i enlighet med
hvad nyligen blifvit antydt, behandlas i en särskild författning.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län framhåller,
att om bestämmelserna angående uppskattning af bostadsboställen skulle
komma att kvarstå, borde åt nämnden, hvars medlemmar valts icke ute¬
slutande eller kanske utan alls någon hänsyn till denna detalj af dess
verksamhet, beredas biträde af en i landtbruk särskildt förfaren person, oaf-
sedt om kostnaderna för regleringsarbetet därigenom ökades. Äfven kom¬
mittén bar uti motiven ifrågasatt, om icke nämnden vid berörda uppskatt¬
ning borde erhålla biträde af domänintendent, statsagronom eller annan
i landtbruk särskildt förfaren person. Kommittén befarar emellertid, att
107
kostnaden för regleringsarbetet därigenom skulle icke obetydligt ökas,
hvarförutom det enligt kommitténs mening kunde antagas, att nämnden
inom sig komme att innesluta den sakkunskap, som erfordrades för en
lycklig lösning jämväl af ifrågavarande uppgift. Kollegium, som delar
denna kommitténs uppfattning, finner ej skal understödja Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande? berörda ändringsförslag.
Rörande kommitténs förslag om uppskattning af bostadsboställes af¬
kastning erinrar kommittéledamoten Ekström (sid. 307—309) till en
början, att med tillämpning af de utaf kommittén föreslagna grunder för
löneregleringen boställsinnehafvaren skulle i många fall komma i samma
ställning som en arrendator med alltför kort arrendetid och obestridligen,
då han själf brukade jorden, få en vida sämre ställning än en på längre
tid antagen arrendator. Om det t. ex. antoges, att hans öfvertagande af
bostället infölle o år före utgången af den tjuguåriga lönereglerings-
perioden och att han under dessa fem år vanhäfdade bostället, vållade
sådant honom ingen framtida förlust. Boställsaf kastningen komme visser¬
ligen vid den nya löneregleringens uppgörande att uppskattas till lägre
belopp än förut, men det kontanta tillskottet från kyrkofonden blefve blott
desto högre, hvilket till och med kunde anses som en fördel. Hade han
däremot under de fem åren lagt ned stora kostnader på boställets för¬
bättring, så finge han under de följande åren icke dessa penningar till¬
baka. Ty då sänktes hans lönetillskott från kyrkofonden med ett belopp,
som motsvarade jordbrukets beräknade ökning i afkastning. Systemet
komme sålunda att medföra, att boställets vanhäfd blefve kyrkofondens
förlust, boställets förbättring blefve kyrkofondens vinst, hvarvid kyrkofon¬
dens vinst på jordbrukets förbättring i själfva verket skulle göras på den dug¬
lige jordbrukarens bekostnad. Ifall under sådana förhållanden prästerskapets
intresse för boställenas häfd blefve skäligen afkyldt, skulle sådant knap¬
past kunna framkalla någon berättigad förebråelse. Men den förlust i
allmänt kulturellt och ekonomiskt hänseende, som med de ecklesiastika
boställenas allmännare vanhäfd komme att vållas landet i det hela, vore
näppeligen mindre att beklaga än den ekonomiska förlust, som med bo-
ställsafkastningens successiva nedgång skulle tillskyndas kyrkofonden. För
att förekomma den skada, som sålunda blefve att befara, och den obillig¬
het, som en dylik sänkning af den kontanta lönen skulle innebära mot
den boställshafvare, som nedlagt arbete och omkostnader på jordbrukets
förbättring, syntes kommitténs förslag böra kompletteras med ett stadgande,
som vid ny lönereglering efter nästkommande tjuguårsperiod, för den tid
han ännu kunde komma att innehafva bostället, hölle dåvarande tjänste-
108
innehafvare skadeslös för den sänkning af den kontanta lönens belopp,
som kunde blifva en följd af den högre uppskattning af boställets afkast¬
ning, som föranledts af hans på detsamma nedlagda kostnader.
Vidare påpekar samme kommittéledamot (sid. 323) huruledes förslaget,
att afkastningen af bostadsboställe skulle uppskattas utan afdrag af kostnad
för byggnadsskyldighetens fullgörande å boställets laga hus, företedde en
väsentlig olikhet mot stadgandet i nådiga förordningen den 11 juli 1862,
§ 4, som föreskrefve, att boställe skulle till en dess verkliga värde, efter
afdrag för byggnadskostnaden, motsvarande afkomst beräknas. Denna olik¬
het sammanhängde med kommitténs föregående förslag till förordning om
ecklesiastika byggnadslånekassor samt dess nu framlagda förslag*), att
församligen skulle till viss utsträckning ersätta boställshafvaren för annui-
teterna å lånen. Därest emellertid förslaget om byggnadslånekassor icke
vunne godkännande, återkomme nödvändigheten att vid uppskattningen af
boställes afkastning afdrag gjordes för byggnadskostnaden. Enligt det för¬
slag, reservanten i kommitténs betänkande om ecklesiastik boställsordning
och ecklesiastika byggnadslånekassor framställt angående byggnadsskyldig¬
heten, eller att de laga husen tänktes fördelade i två grupper, jordbruks-
hus, h vil kas nybyggnad och underhåll ålåge boställshafvaren (resp. arren-
datorn), och bostadshus, hvilkas nybyggnads- och underhållskostnad ålåge
församlingen, skulle naturligtvis vid uppskattning af boställsafkastningen af¬
drag göras icke blott för brukningskostnaden utan äfven för kostnaden
för nybyggnad och underhåll af de för jordbrukets behof nödiga hus.
Detta förfaringssätt torde för öfrigt vara det för tanken naturligaste, all¬
denstund nämnda hus vore för jordbrukets drift lika nödvändiga som öf-
riga jordbruksinventarier, hvadan ränta och amortering å desamma borde
af jordbrukets afkastning gäldas; och blefve alltså denna afkastning en¬
dast då den verkliga nettoafkastningen, när jämväl annuiteten för nämnda
byggnadskostnad fråndroges värdet af afkastningen i medelgoda år. Beträf¬
fande de i §§ 25—29 föreslagna stadganden, hvilka vore en följdriktig ut¬
veckling af kommitténs förslag om boställsordning pch byggnadslånekassor,
hänvisade reservanten till den ståndpunkt, han i nämnda betänkande
intagit.
De flesta domkapitlen hafva äfven uttalat sig beträffande förslaget till
uppskattning af bostadsboställes afkastning och hvad med den frågan äger
sammanhang.
Domkapitlen i Uppsala, Västerås och Luleå instämma i hvad kommitté¬
ledamoten Ekström yttrat rörande uppskattning af boställsafkastningen.
*) Jfr § 26 af förslaget till lag om reglering af prästerkapets aflöning.
109
Domkapitlet i Linköping framhåller såsom sin mening, att i samband
med tiondeafskrifningen församlingarna borde, till verkliggörande af för¬
månen af fri bostad för prästerskapet, öfvertaga nybyggnads- och underhålls¬
skyldigheten vid bostadslägenheterna såväl för komministrarne som för
kyrkoherdarne. Vid beräkningen af den löneandel, som skulle utgöras af
boställsafkastningen — hvarvid hänsyn borde tagas äfven till skogstill-
gången — borde afdrag göras ej mindre för samtliga boställets skatter
och onera än äfven för kostnaden för boställshafvaren åliggande nybyggnad
och underhåll af de för jordbruket erforderliga hus, hvilken kostnad borde
åläggas brukaren. Därigenom blelve präst, som själf icke brukade sitt bo¬
ställe, fri från all byggnadsskyldighet.
Domkapitlet i Lund anser, att lika billigt som det vore, att vid be¬
räkning af bostadsboställes afkastning förmånen af skogsfång till husbehof
icke inbegrepes, lika billigt vore det också, att då ej tillgång till sådant
skogsfång funnes, åt vederbörande tillerkändes skälig ersättning därför.
Domkapitlet hade så mycket större skäl att yrka detta, som vid de allra
flesta prästerliga befattningar i Lunds stift saknades skogsfång till hus¬
behof och som ganska dryga kostnader kräfdes för att ersätta denna brist.
Komme ej att vid uppskattningen af nämnda stifts prästaflöningar hänsyn
därtill tagas, skulle en orättvisa tillfogas dess präster. En annan omstän¬
dighet, hvartill vid sådan uppskattning också synnerlig hänsyn borde tagas,
vore ämbetsskjutsen, och detta särskildt med hänseende till förhållandena
i Lunds stift, där kostnaderna för ämbeteskjuts på grund af söndaglig
duplikation m. m. uppginge till mycket afsevärda belopp. Från sakkun¬
nigt, pålitligt håll hade de beräknats till 1,000 kronor om året. Dom¬
kapitlet ansåge sig vidare böra kraftigt betona nödvändigheten af stor
försiktighet vid beräknandet af bostadsboställenas afkastning. Äfven vid
samvetsgrant uppskattande af den ersättning, som skulle tillfalla pastor
mot det att han svarade för nybyggnads- och underhållsskyldigheten å
boställets laga hus, torde det ej kunna undvikas, att i många, för att ej
säga i de flesta, fall denna skyldighets fullgörande komme att kräfva större
utgifter än den beräknade ersättningen. Vid uppskattning af afkast-
ningen ansåge domkapitlet det enda riktiga vara att upptaga såsom aflö¬
ning endast hvad som ansåges tillfalla en präst såsom verklig inkomst.
När icke skatter och onera frånräknades, kunde stora oegentligheter in¬
träda. Såsom belysning därtill ville domkapitlet som exempel anföra ett
af stiftets nu högst taxerade pastorat: Grönby. Enligt kommitténs beräk¬
ning (tab. 3 i tabellserien D) skulle lönen där komma att uppgå till 6,410
kronor. Enligt tabellserien A hade kyrkorådet i Grönby uppskattat årliga
arrendet för bostället till 3,000 kronor, underhållskostnaden för jordbruks-
no
husen till 500 lcronor, skatter och onera för jordbruket till 1,020 kronor
(denna summas höga belopp berodde på drygt vägunderhåll). Pastors
verkliga inkomst af bostället vore 3,000 kronor eller, om därtill lades be¬
räknade 500 kronor såsom ersättning för skyldighet att underhålla jord-
brukshusen, 3,500 kronor; men därför att som afkastning äfven inräkna¬
des hvad som betaltes i onera, så upptoges i tabellserien D inkomsten af
bostället till 4,520 kronor. Pastors lön ansåges böra uppgå till 6,410
kronor, men komrne att i verkligheten ej blifva högre än 5,390 kronor.
Frånräknades så 1,000 kronor för ämbetsskjuts och ungefär 500 kronor
för inköp af ved, så skulle aflöningen i ett af Skånes bästa pastorat komma
att nedgå till 3,890 kronor. Domkapitlet hade velat anföra detta exempel
för att visa nödvändigheten af sådan bestämmelse i lagen, som förpliktade
till att vid en eventuell reglering taga hänsikt till konkreta förhållanden
i särskilda fall, på det att aflöningen måtte komma att verkligen uppgå
till afsedt belopp.
Domkapitlet i Göteborg anför, att då det föresloges, att afkastning af
boställe skulle beräknas utan afdrag af byggnadsskyldighet, så syntes detta
förslag hafva tillkommit under förutsättning af bifall till kommitténs för¬
slag om byggnadslånekassor, enligt hvilket församlingarna skulle till en
viss grad bidraga vid lånens amortering. Då det emellertid på grund af
de yttranden, som rörande sistnämnda förslag afgifvits af vederbörande
myndigheter, syntes ovisst om detta vunne framgång, torde det, för den
händelse förslaget ej antoges, blifva nödvändigt, att vid beräkning af bo¬
ställes afkastning afdrag gjordes ej blott för brukningskostnader utan äfven
för byggnadsskyldighet. I detta sammanhang torde äfven böra framhållas
önskvärdheten af att boställsinnehafvaren vid ny lönereglering hölles
skadeslös för de på bostället nedlagda kostnader, genom hvilka dess afkast-
ningsförmåga ökats.
Domkapitlet i Kalmar finner det nödvändigt, att vid uppskattning af
bostadsboställes afkastning afdrag- göres icke blott för brukningskostnaden
utan äfven för kostnaden för nybyggnad och underhåll af de för jord¬
brukets behof nödiga hus. Önskvärdt vore att sådant afdrag gjordes jäm¬
väl för ämbetsskjuts. Vid beräkning af prästerskapets aflöning borde hän¬
syn rättvisligen tagas till den omständighet, huruvida bostället ägde eller
saknade bränsletillgång.
Domkapitlet i Karlstad anmärker, att vid uppskattning af ett boställes
afkastning afdrag syntes rättvisligen höra göras icke blott för bruknings¬
kostnaden utan jämväl för kostnaden för nybyggnad och underhåll af
de för jordbrukets behof nödiga hus.
Domkapitlet i Härnösand — som erinrar, huruledes domkapitlet i
111
underdånigt utlåtande den 11 maj 1901 öfver kommitténs förslag angående
ecklesiastik boställsordning och ecklesiastika byggnadslånekassor på angifna
skäl afstyrkt dessa båda lagförslag — förklarar sig i öfverensstämmelse
därmed nu yrka, att de bestämmelser i förslaget om reglering af präster¬
skapets aflöning, som förutsatte kommitténs nyssnämnda båda lagförslag,
måtte ändras till öfverensstämmelse med hvad som nu vore eller framdeles
kunde blifva gällande lag angående den ecklesiastika byggnadsskyldig¬
heten. Kommittéledamoten Ekströms förslag om ersättning i visst fall till
boställshafvare för hans på bostället nedlagda omkostnader funne dom¬
kapitlet ej minst ur synpunkten af boställenas behöriga häfd vara att af¬
gjordt förorda; det syntes ock kunna genomföras utan rubbning i det sy¬
stem, som innefattades i kommitterades förslag. Då § 6 med rätta förut¬
satte, att förmånen af »skogsfång till husbehof» icke borde höja uppskatt¬
ningen af boställets afkastning, syntes konsekvensen och billigheten fordra,
att det boställe, som saknade denna förmån, vid uppskattning af af kast¬
ningen taxerades i motsvarande mån lägre. En direkt föreskrift därom
syntes böra ingå i denna paragraf.
Domkapitlet i Visby förmäler, att domkapitlet i underdånigt utlåtande
af den 24 augusti 1904 såsom sin åsikt uttalat, att åt kyrkoherdar samt
komministrar och med dem likställda präster borde i stället för de nuva¬
rande boställena, där dessa ej vore af menighet inköpta eller af enskilda
för ändamålet donerade, upplåtas bostad med nödiga ekonomi- och uthus
samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand, och att därjämte
borde dem förbehållas af boställets åker, äng och betesmark hvad som
kunde anses vara behöfligt för underhåll af ett par hästar och några kor,
men att boställena i öfrigt helst borde utarrenderas eller, om detta icke
med fördel kunde ske, försäljas, hvarvid erhållen köpeskilling likasom in¬
flutna. arrendeafgifter skulle reserveras såsom en den svenska evangelisk¬
lutherska kyrkans oförytterliga egendom. I anslutning därtill uttalade dom¬
kapitlet sig för att kyrkoherdar och komministrar måtte erhålla fri bostad
med nödiga ekonomi- och uthus samt trädgård eller planteringsland äfven¬
som fri vedbrand. Hvad anginge den del af bostället, som vederbörande
prästman enligt domkapitlets mening borde få fortfarande bibehålla, så
ansåge domkapitlet afkastningen däraf höra beräknas såsom tillgång till
bestridande af aflöningen för tjänsten. Arrende- och försäljningsafgifterna
borde naturligtvis ingå till kyrkofonden.
Lika med kommittéledamoten Ekström anser äfven kollegium det vara
af största vikt för det allmänna, att boställen — såväl som all annan jord
— icke allenast på ändamålsenligt sätt skötas och vårdas, utan äfven, så-
vidt möjligt är, förbättras och med tillgodogörande af befintliga resurser
112
uppbringas till allt högre värde och afkastning. I motsats mot denne
kommittéledamot kan kollegium emellertid icke finna, att det af kommit¬
tén föreslagna lönesystem skulle i och för sig inbjuda till en sämre bo-
ställshäfd än den, som kan iakttagas under det rådande systemet.
Äfven nu kan det nämligen helt visst inträffa, att sedan en boställs-
hafvare under fem år nedlagt stora kostnader på sitt boställes förbättring,
han under de följande åren icke får sina utgifter betäckta, hvilket ju skulle
blifva fallet, om han t. ex. strax efter de fem åren aflede eller erhölle trans¬
port till annan beställning. Hvad påföljden för försumlighet vid ägornas
underhåll beträffar, finnes icke heller någon anledning att antaga, det hä¬
danefter mer än hittills en sådan slapphet i tillsynen å boställena skulle
göra sig gällande, att om boställshafvaren »under dessa fem år vanhäfdar
bostället, vållar sådant honom ingen framtida förlust». Kommitténs eget
förslag till boställsordning söker tvärtom, i hvad på detsamma ankommer,
uppställa de kraftigaste garantier mot boställenas vanhäfdande. Så in¬
skärper särskildt 56 § 7 mom. följande att af synerätten vid af- och till-
trädessyn iakttagas: »Boställets ägor besiktigas. De brister, afträdaren låtit
komma sig till last i afseende på åkerns häfdande, öfriga ägors skötsel
och vård, hägnaders och dikens anbringande och underhåll samt torf-
mosses begagnande alltefter hvad för hvarje fall är stadgadt, antecknas,
de åtgärder och förbättringar, som i följd däraf erfordras, föreskrifvas och
kostnaden för desamma utsättes. Finnes antaget brukningssätt uppenbart
leda till skada för bostället, föreskrifves nödig rättelse».
Säkerligen skall, äfven om kommitténs lönesystem antages, det fort¬
farande visa sig vara, såsom omförmälde kommittéledamot jämväl fram¬
håller, »en sanning, att det lönar sig att väl häfda ett jordbruk. De kost¬
nader, som nedläggas på ett jordbruks förbättring, gifver detta igen och
det med ränta». Det vanliga är väl, att förbättringsarbetena till och med
ganska snart betala sig själfva. Är emellertid odlingsföretaget af den beskaf¬
fenhet, att frukterna däraf ej kunna beräknas tämligen snart komma boställs¬
hafvaren till godo, är honom enligt gällande lagstiftning*) — däri kom¬
mittén icke föreslagit någon ändring —- beredd en utväg att beträffande
odlingsföretag å viss mark få ersättning för därå nedlagda kostnader. Er¬
sättningen erhålles på det sätt, att odlaren berättigas att under vissa s. k.
frihetsår behålla den odlade lägenheten, äfven om bostället i öfrigt skulle
*) De om ersättning för odlingar å boställen gällande stadganden —- afseende såväl
prästboställen som andra boställen — innefattas i hufvudsakligen följande författningar:
kungl. förklaringarna den 17 juli 1747 och den 12 augusti 1752, kungl. brefven den 4
augusti 1778 och den 15 juli 1803, kungl. krigs- och kammarkollegiernas kungörelse den
6 september 1803 samt kungl. cirkuläret den 28 maj 1880.
113
före frihetsårens slut afträdas. Men endast odling af kärr, mossar och
oländig mark — ej af inhägnade, till fodertäkt eller mulbete begagnade
ägor — medför rätt till ersättning medelst frihetsår.
Enär nu gällande bestämmelser om ersättning för odlingar å boställen
synas kollegium i det hela tillfredsställande samt ägnade att tillgodose od¬
larens skäliga anspråk, finner kollegium ej anledning understödja ofvan
omförmälda yrkanden, enligt hvilka en särskild godtgörelse borde beredas
boställshafvare, hvars kontanta lön blifvit vid ny lönereglering nedsatt
i följd af den högre uppskattning af boställets afkastning, som föranledts
af hans på bostället nedlagda omkostnader.
Hvad i öfrigt blifvit anmärkt beträffande de af kommittén föreslagna
grunder för uppskattning af boställsafkastning påkallar, efter kollegii me¬
ning, icke någon ändring i förslaget. Såsom domkapitlet i Lund betonat,
är det visserligen nödvändigt, att vid löneregleringen hänsyn tages till
konkreta förhållanden i särskilda fall. Det synes emellertid kollegium
som om något förbiseende härutinnan ej kunde läggas komfnittén till last.
Sålunda yttrar kommittén (sid. 64) med afseende å de allmänna synpunk¬
ter, som vid lönebestämningen böra göras gällande, bland annat, följande:
»I vårt vidsträckta land med dess mångfaldigt skiftande sociala och eko¬
nomiska förhållanden samt olikheten i naturtillgångar, hvilket allt inverkar
på lefnadssätt och varupris, skulle det, efter kommitténs förmenande, inne¬
bära en obillighet och en orättvisa, om vid bestämmandet af hvad som
erfordras för anständig bärgning, hänsyn icke toges till de högre lefnads-
kostnaderna i en viss ort eller eljest till sådana förhållanden, som med¬
föra utgifter utöfver det vanliga måttet. Ett förbiseende häraf skulle an¬
tagligen medföra en rubbning af prästens ställning i yttre afseende inom
församlingen och därigenom äfven af hans inflytande såsom själasörjare».
Kommittén utvecklar dessa tankar vidare i motiven till förslaget till före¬
skrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning, där det. (sid. 171
och följ.) heter: »För öfrigt kunna åtskilliga omständigheter, utom de sär¬
skild t påpekade, vara af beskaffenhet att böra verka till förhöjning i löne¬
beloppen, om ej stötande ojämnheter skola i verkligheten uppstå. Samt¬
liga sådana omständigheter måste i hvarje särskildt fall underkastas en
samvetsgrann pröfning af nämnderna, innan de iramställa sina löneregle-
ringsförslag, hvilka ju skola noggrant angifva allt, som synes kunna hafva
inflytande på lönebeloppens bestämmande. Svårligen lärer emellertid nå¬
got lönesystem, som tillämpas inom vårt vidsträckta land med dess mång¬
skiftande förhållanden, betrygga mot mindre ojämnheter i aflöningen för
de olika prästerliga beställningarna, I enlighet med hvad ofvan blifvit
utveckladt har kommittén ansett, att för den händelse med hänsyn till
15
114
särskilda förhållanden — såsom högre lefnadskostnader i orten eller för
prästerskapet eljest ökade utgifter eller med tjänstens skötande förenad
synnerlig besvärlighet — lönebelopp, som blifvit med tillämpning af förut
omförmälda allmänna grunder beräknadt, skulle finnas alltför ringa, Kungl.
Maj:t må, där så pröfvas skäligt, förhöja sådant lönebelopp: för kyrko¬
herdebeställning med högst 2,000 kronor, för komininistersbeställning i
Stockholm eller Göteborg likaledes med högst 2,000 kronor och för annan
komministersbeställning med högst 1,000 kronor.»
Medelst ett omsorgsfullt afvägande i hvarje särskildt fall af berörda
förhöjningsbelopp, hvilka kunna betraktas såsom ett slags säkerhetsventiler,
torde löneförmånerna för tjänstebefattningar å olika orter kunna med
större rättvisa bestämmas, än om vid uppskattning af boställsafkastningen
de här ofvan i sådant afseende framhållna olika synpunkter skulle be¬
aktas. Kollegium kan därför icke tillstyrka, att vid ifrågavarande förrätt¬
ning, som ju afser endast att beräkna själfva jordbrukets behållning, skall
göras afdrag för skatter och onera eller tagas särskild hänsyn till kostnad
för ämbetsskjuts, att skoglöst boställe skall taxeras lägre än annat o. s. v.
Men väl bör all möjlig hänsyn tagas till ogynnsamma omständigheter i
nu nämnda eller andra afseenden, när det gäller att afgöra, huruvida och
i hvilken mån ett efter de allmänna grunderna beräknadt lönebelopp må
förhöjas.
Till den i detta sammanhang väckta fråga om fördelning af kostna¬
den för fullgörande af byggnadsskyldighet beträffande ecklesiastika bostads-
boställen återkommer kollegium vid §§ 25—29.
Kommittén anser, att i allmänhet bostadsboställe för nyinrättad kyrkoherde-
eller komministerstjänst bör anskaffas af pastoratet själft (§ 30). Några
undantag härifrån böra dock enligt kommitténs åsikt medgifvas, och äro
dessa nämnda i femte stycket af nu omhandlade paragraf. Det ena af
undantagen afser det fall, att inom församling, där den nye tjänsteinne-
hafvaren skall vara bosatt, finnes fastighet, som vid tiden för uppgörande
af lönereglering är upplåten åt innehafvare af befintlig tjänst men icke
vidare däi'för erfordras. I sådan händelse skall dylik fastighet anses såsom
bostadsboställe för den föreslagna tjänsten.
Uti en af Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län
biträdd reservation förklarar sig kommittéledamoten kontraktsprosten P.
Sörensson finna denna inskränkning i församlings rätt att till bostadsbo¬
ställe för kyrkoherde eller komminister få förfoga öfver ett åt präster¬
skapet anslaget hemman obillig och i vissa fall ledande till onödig tunga
för församlingen. I mången annexförsamling funnes ett till bostadsboställe
115
åt pastor mycket lämpligt hemman, hvars afkastning vid den nya löneregle¬
ringens uppgörande inginge till kyrkofonden, och i detta fall skulle sådant
hemman icke, därest sedermera i församlingen ny kyrkoherde- eller kom¬
ministerstjänst inrättades, få användas till bostadsboställe, utan församlin¬
gen förpliktas att anskaffa annat bostadsboställe. Då dessa hemman, som
ofta i äldre tider varit bostadsboställen, uppenbarligen tillkommit på samma
sätt som andra boställen d. v. s. genom sammanskott af jord eller köp af
församlingen eller gåfva af enskild, så syntes det obilligt och orättvist, att
en sådan församling skulle beröfvas sin rätt till ett sådant hemman endast
af det skäl, att det under föregående lönereglering ansetts öfverflödigt för
då bestämd lön och under helt andra kyrkliga förhållanden. Därför borde,
närhelst ny kyrkoherde- eller komministerstjänst inrättades i en församling,
där fastighet funnes, som utgjorde en prästerlig aflöningstillgång, sådan
fastighet i främsta rummet få användas till bostadsboställe för den nye
tjänsteinnehafvaren.
Här torde ej erfordras att närmare ingå på frågan om de olika sätt,
på hvilka ecklesiastika boställen tillkommit. Kollegium tillåter sig endast
erinra, att ej få boställen upplåtits jämväl af kronan, likasom kollegium
äfven ansett sig böra fästa uppmärksamheten därå, att boställen, som an¬
skaffats af församling eller donerats af enskilda, icke enligt kommitténs
förslag skulle indragas till kyrkofonden.
Ehuru ur billighetssynpunkt icke så litet torde tala till förmån för
reservationen, anser kollegium denna likväl icke förtjäna afseende framför
kommitténs förslag i ämnet. Det är nämligen, på sätt kommittén i moti¬
veringen till § 8 af förslaget till lag om kyrkofond (sid. 254) framhåller,
af vikt att tillgångar, hvilkas afkastning beräknats för bestridande af
kyrkofondens utgifter, ej dragas därifrån till andra ändamål. Kyrkofon¬
dens förmåga att fullgöra sina förbindelser skulle ju eljest på ett betänk¬
ligt sätt äfventyras.
§§ 7 och IG.
Församlingarnas direkta bidrag till prästerskapets aflöning skulle, om
kommitténs förslag bifalles, komma att i de blifvande lönestaterna intaga
en afsevärdt mindre betydande plats än i de nu uppgjorda eller, efter
hvad kommittén beräknat, utgöra 36,52 procent utaf aflöningen enligt de
löneregleringar, som skulle närmast härefter verkställas, mot 68,40 procent
af aflöningen för ecklesiastikåret 1896—97.*)
Ett af kommitténs syftemål har ju också varit att söka göra den
*) Jfr tablåerna å sid. CLXV och 277.
116
ecklesiastika skattskyldigheten för framtiden så litet betungande som möj¬
ligt. Gränsen för denna skattskyldighet angifves af bestämmelserna i § 7.
Om nämligen de boställsmedel, som skulle enligt kommitténs förslag få
inom en församling användas till aflönande af särskildt dess prästerskap,
ej äro för detta ändamål tillräckliga — och endast i sällsynta undantags¬
fall kan förhållandet blifva sådant — må församlingsafgifter utdebiteras
till ett belopp, som erhålles med tillämpning af följande beräkningsgrun¬
der, nämligen att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd skulle utgå
tjugu öre, och därutöfver för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet
fem öre eller, där fyrktalssättning icke äger rum, för hvarje krona af de
skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning femtio öre (§ 7). Det för-
samligsbidrag, som verkligen kommer att lämnas — beroende å ena sidan
af afiöningens storlek och å andra sidan af tillgången på aflöningsmedel
utöfver församlingsafgifterna -— skall enligt § 16 utgöras efter samma
grunder, som äro i allmänhet stadgade för utgörande af de afgifter, om
hvilka kyrkostämma fattar beslut. Dock må kyrkostämma besluta, att till
bestridande af förevarande aflöningsbidrag skall utgå en personlig afgift
för en hvar, som fyllt aderton år, men denna afgift, hvilken utgöres af
kvinna med hälften af det belopp, som skall erläggas af man, far icke
sättas högre än till femtio öre för hvarje skattskyldig af mankön.
Sedan kommittén, med tillämpning af föreskrifterna i de särskilda
lagförslagen, uti en s. k. finansplan beräknat behofven för olika ändamål
äfvensom medlen till deras fyllande, gör kommittén (sid. 293—4) följande
uttalande: »Häraf framgår att om utgifter och inkomster beräknas på sätt
i denna finansplan skett, de kyrkliga aflöningsmedlen lämna ett öfverskott
af 783,049 kronor 8 öre. Då emellertid, såsom kommittén upprepade
gånger framhållit, denna beräkning hvilar på ovissa förutsättningar, har
kommittén icke vidtagit någon jämkning i hvad kommittén föreslagit be¬
träffande församlingarnas skattskyldighet. Därest emellertid Kungl. Maj:t
vid granskning af kommitténs förslag skulle finna, att ett minst lika stort
öfverskott är att påräkna, anser sig kommittén böra tillstyrka den ändring
i § 7 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning,
att vid fastställande af församlingarnas bidragsskyldighet, såvidt detta
beror af folkmängdens storlek, beräknas, i stället för föreslagna tjugu öre,
allenast tio öre för hvarje person».
Under instämmande i detta sista uttalande anför en ledamot af kom¬
mittén kammarrådet K. Rydin (sid. 450—2), att nödig försiktighet syntes
vara iakttagen, om den efter invånareantalet lämpade skattskyldighet påbjödes
endast med afseende å de löneregleringar, som första gången skulle uppgöras
i syfte att vinna tillämpning, sedan de på grund af 1862 års förordning
■117
fastställda löneregleringar upphört att gälla. Vid därefter följande löne¬
regleringar, som skulle verkställas 30 a 40 år härefter, torde församlin¬
garnas bidragsskyldighet böra begränsas sålunda, att församlingsafgifter
icke finge utgöras till högre belopp, än som erhölles under antagande, att
för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet utginge 5 öre eller, där
fyrktalssättning icke ägde rum, för hvarje krona af de skattskyldiga inom
pastoratet påförd bevillning 50 öre. Det torde nämligen med ganska stor
säkerhet kunna antagas, att fyrktal och bevillning vid åsyftade tidpunkt
skulle hafva tillväxt högst betydligt. Enligt den af kommittén sid. CXXXVI1
och följ. förebragta utredning ökades inkomstbevillningen i städerna åren
1881—1900 med 110,5 procent och samtliga fyrkar — för jordbruks¬
fastighet, annan fastighet och inkomst — inom landskommunerna åren 1878
—1900 med 67,1 procent. Helt visst komme ökningen att försiggå ännu
raskare, sedan obligatorisk själfdeklaration blifvit införd här i landet.
Dessutom torde en stegring af kyrkofondens, i vissa afseenden ganska
knappt beräknade, inkomster vara att förvänta till den tid, då fonden
skulle börja fungera. Då öfverskottet af kyrkliga aflöningsmedel redan
nu visade sig så betydande, kunde det ej vara tvifvel underkastad!, att om
vid den tid, då nya löneregleringar skulle för andra gången uppgöras, de
af kommittén i § 7 antagna grunder för församlingsafgifternas bestäm¬
mande blefve tillämpade, ett högst afsevärdt öfverskott skulle uppstå. Vid
dessa framtida löneregleringar borde därför de afgifter, som nu beräknats
efter folkmängd och som antagits uppgå till 1,017,657 kronor, kunna und¬
varas. I enlighet med denna uppfattning borde några ord uteslutas ur § 7
samt en ny paragraf, helst mot slutet af lagförslaget,, tilläggas bland andra
öfvergångsstadganden, i öfverensstämmelse med följande redaktionsförslag:
§ 7.
»När i § 6 omförmälda tillgångar icke förslå till den aflöning, som
anses böra tillkomma en hvar af pastoratets präster, skola, i den mån så¬
dant till bristens betäckande erfordras, församlingsafgifter utgöras, likväl
icke till sammanlagdt högre belopp, än som erhålles under antagande, att
för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet utginge fem öre eller, där
fyrktalssättning icke äger rum, för hvarje krona af de skattskyldiga
inom pastoratet påförd bevillning femtio öre; dock att vid dylik beräk¬
ning uteslutes fyrktal eller bevillning för prästerskapets boställen och löne¬
inkomster.
Nämnden skall uträkna, hvad, med iakttagande af dessa bestämmelser,
bör såsom församlingsafgifter utgöras; skolande senaste officiella uppgifter
angående fyrktal och bevillningsbelopp läggas till grund vid beräkningen».
118
§ •
»För lönereglering, som i pastorat första gången uppgöres i syfte att
vinna tillämpning, sedan den på grund af förordningen den 11 juli 1862
fastställda lönereglering i pastoratet upphört att gälla, må under den i § 7
angifna förutsättning, utöfver de i samma paragraf omförmälda afgifter i
förhållande till fyrk eller bevillning, beräknas jämväl en afgift med högst
tio öre för hvarje person af pastoratets hela folkmängd enligt senaste offi¬
ciella uppgifter; dock att vid dylik beräkning uteslutes prästerskapet för sig
och husfolk».
Kommittéledamoten Ekström (sid. 325) intager i fråga om försam¬
lingarnas bidragsskyldighet en ståndpunkt, som i två afseenden skiljer sig
från majoritetens. Dels vill han pålägga jordbruksfastigheten under någon
öfvergångstid dubbelt så stor skattebörda som de andra beskattningsföre-
målen och föreslår i enlighet därmed ändring uti § 7 — på sätt framgår af
kollegii redogörelse här ofvan sid. 20 — dels anser han, att de personliga
afgifterna till prästerskapets aflöning böra med de nya löneregleringarna
helt och hållet upphöra. I sistberörda hänseende erinrar denne kommitté-
ledamot, att röster såväl inom riksdagen som från prästerskapet höjts mot
de personliga afgifterna. Dessa skatter stode nämligen i rakt omvändt
förhållande till skatteförmågan, då den fattigaste för sin familj och sina
tjänare skulle betala samma belopp som millionären, hvarförutom de per¬
sonliga skatterna också blifvit i de flesta civiliserade länder afskaffade.
1 åtskilliga till kommittén inkomna uppgifter från prästerskapet hade fram¬
hållits, hurusom de personliga afgifterna utgjorde den del af aflöningen,
som för prästerskapet medförde största obehaget. Dessutom vore upp¬
börden af nämnda afgifter, hvilka till icke ringa del påfördes s. k. lösa ar¬
betare, förenad med afsevärda svårigheter. Med erinran att riksdagen i
sin underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897 upptagit jämväl de personliga
afgifterna bland de förhållanden, som borde blifva föremål för undersök¬
ning för vinnande af rättelse, ansåg reservanten, att de personliga afgif¬
terna borde med innevarande löneregleringsperiod upphöra och ur § 16
utgå orden »dock att kyrkostämma må besluta--—femtio öre för
hvarje skattskyldig af mankön».
En annan mycket omtvistad fråga inom det ecklesiastika beskattnings-
väsendet, nämligen angående främmande trosbekännares befrielse från skyl¬
digheten att bidraga till aflöning af statskyrkans prästerskap, eller åt¬
minstone inskränkning i berörda skyldighet, har äfven varit föremål för
öfverläggningar inom kommittén. Efter återgifvande (sid. 103—111) af
skälen för och emot den påyrkade förändringen yttrar kommittén i detta
119
ämne, att de skäl, som anförts till stöd för att medlemmar af lagligen
erkänd församling, hvars präst eller föreståndare vore behörig och pliktig
jämväl att föra anteckningar öfver mediemmarnes borgerliga förhållanden,
borde, mer eller mindre fullständigt, frikallas från skyldigheten att bidraga
till aflöningen af svenska kyrkans prästerskap, torde icke kunna frånkän-
nas all betydelse. Främmande trosbekännare hade emellertid att deltaga
i utgifterna för jämväl andra kyrkliga ändamål, såsom byggande och un¬
derhåll af kyrka och prästgård. Det syntes kommittén som om de grun¬
der, hvilka anförts till stöd för ett upphäfvande af eller en jämkning i
skattskyldigheten till prästerskapets aflöning, borde för främmande trosbe¬
kännare medföra motsvarande ändring i bidragsskyldigheten äfven till
öfriga statskyrkliga inrättningar. Då en mer eller mindre omfattande
skattefrihet för främmande trosbekännare vid utgörande af bidrag till nu
omförmälda ändamål helt visst skulle på åtskilliga orter djupt ingripa i
bestående förhållanden, torde det vara af största vikt, att en noggrann
utredning verkställdes angående villkoren och förutsättningarna för bevil¬
jandet af en sådan skattefrihet. Det fölle icke inom gränserna för det
kommittén meddelade uppdrag att söka åstadkomma en dylik utredning,
hvilken för öfrigt säkerligen skulle kräfva ett betydaude arbete. Kommit¬
tén hade därför ansett sig icke kunna framställa något förslag till ändring
i antydda riktning af den lagstiftning, som reglerade utgifterna till stats¬
kyrkliga ändamål, särskildt till aflönande af prästerskapet.
Med afseende å detta yttrande säger sig kommittéledamoten Rydin
(sid. 452) vilja tillkännagifva, att han funne den skattskyldighet till
svenska kyrkan och dess prästerskap, som för närvarande ålåge främ¬
mande trosbekännare, icke vara med rättvisa och billighet öfverensstäm¬
mande. Dock insåge han, i likhet med kommittén, att innan någon skatte-
lindring kunde medgifvas — fullständig skattefrihet borde, efter reservan¬
tens mening, åtminstone ej för närvarande ifrågakomma —, en noggrann
utredning måste verkställas angående villkoren och förutsättningarna där¬
för. Lämpligast vore naturligtvis, om denna utredning förelåge färdig, då
frågan om reglering af prästerskapets löneförhållanden skulle upptagas till
pröfning, så att båda frågorna kunde samtidigt skärskådas.
Spörsmålen om hvar gränsen för den ecklesiastika skattskyldigheten
bör sättas samt om det berättigade i dels att uttaga personliga afgifter,
dels ock att för främmande trosbekännare bibehålla skatteplikten till stats¬
kyrkans prästerskap finna ytterligare belysning i åtskilliga myndigheters
yttranden.
Af redogörelsen här ofvan (sid. 22—43) för dessa yttranden, i hvad
120
de röra sig om det nya skattesystemets principer, framgår sålunda, dels
att domkapitlen i Västerås, Härnösand och Visby uppställa såsom villkor
för tiondeafskrifningen, att innehafvare af jordbruksfastighet skall förplik¬
tas att erlägga en relativt högre församlingsafgift än öfriga skattskyldiga,
dels att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands och i Blekinge
län tillstyrka en affattning af § 7 i enlighet med kommittéledamoten Ek¬
ströms förslag. Domkapitlet i Uppsala har, på sätt nämnda redogörelse
äfven gifver vid handen, icke tilltrott sig att afstyrka förslaget om tion-
dens utbytande mot en annan skatteform men väl framhållit, huruledes
möjligheten att åtminstone till en del bibehålla tionden syntes icke hafva
varit utesluten af hänsyn till den skattskyldiga jordegendomen. Också
ansluter sig domkapitlet till nyssnämnde reservants förslag, enär någon
utväg till höjning af de föreslagna lönerna i de fall, då en sådan vore nö¬
dig, enligt domkapitlets mening icke torde kunna gifvas på annat sätt, än
att en del af jordbrukets större skattskyldighet förblefve åtminstone tills
vidare såsom en öfvergång mellan den sekelgamla skatteplikt, hvilken nu
hvilade på jordegendomen, och frigörelsen från densamma.
Domkapitlet i Lund anför, att ehuru erkännande borde lämnas åt
sträfvan att så utjämna prästerskapets aflöning, att inga löner blefve obe¬
hörigen vare sig stora eller små, utan prästerskapet inom de skilda or¬
terna blefve i de olika tjänstegraderna någorlunda lika aflönade, kunde
dock domkapitlet icke undertrycka sin mening, att det vore af en ganska
stor vikt, att inom hvarje stift funnes några bättre aflönade befattningar,
till hvilka af en eller annan grund mera framstående präster skulle kunna
befordras. På olika vägar skulle detta såsom önskvärdt ansedda kunna
uppnås. Domkapitlet tilläte sig blott att i detta sammanhang hänvisa till
att en förändring af § 7 torde vara önskvärd. Det syntes som om, äfven
i det fall att de i § 6 omförmälda tillgångar skulle förslå till den beräk¬
nade aflöningen, de i § 7 omtalade församlingsafgifter borde utgöras. Där¬
med vunnes också bättre ett af de i riksdagsskrifvelsen angifna syften
med löneregleringen, eller att de särskilda församlingarna måtte komma
att, såvidt möjligt vore, lika hårdt tryckas af bidrag till prästerskapets
aflöning. Det förekomme domkapitlet som om i lagen borde bestämmas
ett minimum, under hvilket församlingsafgifter aldrig borde utgå för hvarje
person och fyrk eller bevillningskrona.
Domkapitlet i Kalmar yttrar, att de skäl, som anförts till stöd för
att medlemmar af lagligen erkänd dissenterförsamling, hvars präst eller
föreståndare vore behörig och pliktig jämväl att föra anteckningar öfver
medlemmarnes borgerliga förhållanden, borde i viss mån frikallas från
skyldigheten att bidraga till aflöningen af svenska kyrkans prästerskap,
121
hade synts domkapitlet beaktansvärda. Till stöd för behofvet af en lag¬
ändring ville domkapitlet särskild! åberopa den omständighet, att den i §
13 af gällande dissenterlag främmande trosbekännare tillförsäkrade rätt
till befrielse från afgifter till svenska kyrkan och hennes prästerskap för
särskilda kyrkliga förrättningar blifvit illusorisk i följd af de nu gällande
grunderna för reglering af prästerskapets inkomster, namneligen bestäm¬
melsen i § 7 af nådiga förordningen den 11 juli 1862. Det därigenom
uppkomna och icke utan skäl öfverklagade missförhållandet borde aflägs-
nas. Uppenbart vore emellertid, att innan någon skattelindring kunde
medgifvas främmande trosbekännare, en noggrann utredning måste verk¬
ställas angående villkoren och förutsättningarna därför. I likhet med
kommittéledamoten Rydin ansåge domkapitlet, att det vore önskvärd!, om
denna utredning förelåge färdig, då frågan om reglering af prästerskapets
löneförhållanden skulle upptagas till slutlig pröfning, så att båda frå¬
gorna kunde samtidigt skärskådas.
Domkapitlet i Luleå gör det allmänna uttalande, att domkapitlet an¬
sluter sig till hvad kommittéledamoten Ekström anfört om församlings-
afgifter.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande .i Stockholms län anmärker
mot förevarande lagförslag, att främmande trosbekännare bort befrias från
församlingsafgifter.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län förmäler, att
då senare tiders skattelagstiftning med full rätt alltmera ginge i den rikt¬
ning att man sökte undvika personliga afgifter såsom beskattningsform,
och då denna form särskiidt i förevarande fall kunde anses vara af ännu
mera ömtålig art än eljest, syntes det högeligen önskvärdt, att bestäm¬
melsen om personliga afgifters beräknande och uttagande om möjligt ute-
slötes, äfven om till följd däraf de efter fyrk eller beviilningskrona utgå¬
ende församlingsafgifter skulle i någon mån ökas.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län anser
visserligen, att den personliga afgiften hade fullt historiskt berättigande,
likasom det ock läte principiellt saga sig, att »främjandet af religionsvår-
den ligger de flesta samhällsmedlemmar om hjärtat», och att »den min¬
dre bemedlade kan vara lika benägen som den i ekonomiskt hänseende
bättre lottade att verka för detta ändamål genom att lämna något, om
ock ringa, bidrag till prästens aflöning». Men det syntes dock med fog-
kunna ifrågasättas, om dylika afgifter borde vid den nya löneregleringen
bibehållas. Riksdagen hade i sin underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897
framhållit särskiidt »frågan om förändring i afseende på de nu utgående
personella afgifterna till prästerskapet, hvilkas uppbörd nu är synnerligen
16
122
svår och föga ägnad att befästa godt förhållande mellan församling och
präst». Om än enligt föreliggande förslag uppbörden af de personliga af-
gifterna skulle komma att ordnas på- i viss mån annat sätt än nu, syntes
detta i allt fall icke vara af den betydelse, att de af riksdagen påpekade
olägenheterna därigenom kunde anses afhjälpta. Tvärtom torde dessa olä¬
genheter komma att vid tillämpningen af den föreslagna nya löneregle¬
ringen i icke mindre grad framträda än de gjort under nu gällande ord¬
ning. För öfrigt, om det vore principiellt riktigt, att personliga afgifter
till prästerskapet fortfarande borde utgå, borde väl detta stadgas såsom
obligatoriskt inom alla församlingar. Men enligt det föreliggande försla¬
get hade lämnats åt församlingarna att själfva bestämma, om och till
hvilka belopp, inom ett visst maximum, dylika afgifter borde utgöras.
Därigenom hade emellertid lämnats ett utrymme för ojämnhet och olikhet
i afseende på bidragen till prästerskapets aflöning, i fullkomlig strid med
det ändamål, som, bland andra, varit afsedt med kommitténs arbete eller
att i möjligaste mån undanröja dylika ojämnheter och olikheter. Det
syntes ock oegentligt, att under det summan af de afgifter, hvilka nu ut-
ginge af fast egendom och af inkomst, skulle enligt den beräkning, som
fastslagits i de föreliggande förslagen, komma att minskas med mera än
40 procent, och under det dessa afgifter —- hvilka enligt den af kommit¬
tén verkställda utredning för närvarande, hvad landsbygden anginge, ut¬
gjorde, efter fyrk räknadt, 27,29 öre för jordbruksfastighet, 10,95 öre för
annan fastighet och 4,31 öre för inkomst — skulle komma att beräknas
till 5 öre för fyrk af alla beskattningsföremål, summan af de beräknade
personliga afgifterna däremot skulle blifva till och med något högre än
det sammanlagda belopp, som i sådana afgifter nu utginge. Äfven om
dessa afgifter, sådana de föreslagits, icke kunde anses betungande, syntes
i allt fall detta förhållande vara sådant, att det borde påkalla ändring i
förslagen. I den af kammarrådet Rydin vid kommittébetänkandet fogade
reservation hade han antydt, att ifrågavarande personliga afgifter — an¬
gående hvilka kommittén själf i sin finansplan antydt, att det skulle kunna
vara tillräckligt att beräkna dem till halfva beloppet eller tio öre för
hvarje person — skulle vid framtida ytterligare löneregleringar kunna all¬
deles undvaras, hvadan han bibehållit föreskriften om beräknande af en
personlig afgift allenast som ett öfvergångsstadgande, afsedt för närmast
instundande lönereglering. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som
instämde i hvad han i detta stycke anfört, ville emellertid gå än längre
och ansåge föreskriften om beräknande af en personlig afgift böra redan
från början utgå. Med hänsyn till storleken af det öfverskott, som de
kyrkliga afiöningsmedlen enligt de af kommittén verkställda beräknin-
123
garna redan efter nuvarande förhållanden skulle lämna, skulle ett uteslu¬
tande ur beräkningen af de personliga afgifterna med all sannolikhet re¬
dan vid nästa lönereglering medföra, om ens någon, i allt fall så obetyd¬
lig förhöjning af de bidrag, som skulle utgå efter fyrk eller bevillnings-
krona, att densamma icke borde möta några betänkligheter. Af ett ute¬
slutande- ur lagen af föreskriften att dylika afgifter skulle vid löneregle¬
ringarna beräknas såsom ingående i församlingsafgifterna borde emeller¬
tid,” enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening, ovillkorligen
följa, att dylika afgifter ej heller finge uppbäras, utan att i afseende å
dessa församlingsafgifter likasom i allmänhet angående sådana afgifter, om
hvilka på kyrkostämma beslutades, borde gälla regeln att personliga eller
matlagsafgifter icke finge utgå. Borttagandet af nu ifrågavarande afgifter
skulle dessutom föra med sig en ytterligare förmån, som syntes Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke sakna betydelse. Det hade länge
framhållits och torde numera knappast kunna bestridas, att den skattskyl¬
dighet till svenska kyrkans prästerskap, som för närvarande ålåge främ¬
mande trosbekännare, icke vore öfverensstämmande med rättvisa och bil¬
lighet, fastän en befrielse från eller lindring i denna skattskyldighet, lika¬
som i dessa trosbekännares skattskyldighet till svenska statskyrkan öfver
hufvud taget, icke torde kunna medgifvas utan noggrann utredning an¬
gående villkoren och förutsättningarna för en dylik skattelindring. Mest
obilligt torde emellertid få anses, att dessa främmande trosbekännare skulle
till svenska kyrkans prästerskap bidraga med afgifter för sina personer,
helst om man tillika såge på den historiska utvecklingen af dessa afgif¬
ter, eller att de till stor del vore satta i stället för den betalning, som till
prästerskapet förr utgått för särskilda prästerliga förrättningar, hvilka prä¬
sterskapet endast på därom framställd begäran verkställde. Om dylika
personliga afgifter alldeles borttoges, komme emellertid den mest fram¬
trädande obilligheten, som i nu omhandlade afseende förefunnes, att jäm¬
väl bortfalla.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län betonar,
att en personlig skatt, som icke på något sätt lämpade sig efter skatte-
förmågan, måste för mången skattebetalare, som befunne sig i knappa om¬
ständigheter, synas orättvis och betungande och kunde därför mången
gång uppväcka motsatsen till den särskilda kärlek för främjande af de
kyrkliga ändamålen, som ju borde besjäla hvarje församlingsmedlem. I
fråga om uppbörden funnes ingen skatt, som förorsakade större besvär
och gåfve anledning till flera afkortningar än just personliga afgifter. Att
kommittén icke alltför strängt hölle pa den personliga afgiften syntes
framgå däraf, att kommittén efter den gynnsamma utgången af dess finans-
124
plan ansett sig böra yrka, att vid fastställande af församlingarnas bidrags-
skyldighet, såvidt denna berodde af folkmängdens storlek, i stället för
föreslagna 20 öre skulle beräknas allenast 10 öre för hvarje person. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande finge för sin del underdånigst hemställa,
att de personliga afgifterna till prästerskapet måtte med innevarande löne-
regleringsperiod upphöra. Skulle någon brist i tillgångarna därigenom
uppstå, syntes denna hellre böra ersättas af de genom skattejämkningen
mest gynnade och således godtgöras genom höjning af maximum för för-
samlingsafgifterna för den tiondeskyldiga jorden d. v. s. jordbruksfastig¬
heterna.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län påpekar, att
enligt nu omhandlade förslag innehafvare af prästerlig tjänst skulle aflö¬
na s dels med det åt honom upplåtna bostadsboställe och af kastningen
däraf (§ 6), dels, om denna afkastning icke försloge till aflöningen, med
församlingsafgifter till visst maximibelopp, hvilka kunde af församlingen
bestämmas att utgå såsom personlig afgift för en hvar, som fyllt 18 år
med högst 50 öre för man och 25 öre för kvinna (§§ 7 och 16) samt
dels, i fall ej heller dessa afgifter räckte till aflöningen, med tillskott från
kyrkofonden (§ 9). Skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning
skulle enligt kommitténs förslag bestämmas särskildt för hvarje försam¬
ling, och förslag till såväl storleken af detta bidrag som till beloppet af aflö¬
ningen åt församlingens präster skulle enligt förslaget uppgöras af en sär¬
skild nämnd (§§ 2, 6 och 7). Vid den tillämnade löneregleringen för
prästerskapet syntes emellertid, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshaf-
vandes åsikt, en utjämning i möjligaste mån böra åstadkommas såväl med
afseende a beloppet af presternas löneförmåner i de olika församlingarna
som äfven beträffande skyldigheten att bidraga till aflöningen. Uti un¬
derdånigt utlåtande, som Eders Kungl. Majt:s befallningshafvande den 24
september 1904 afgifvit i fråga om indragning af prästboställenas afkast¬
ning till en för svenska kyrkan gemensam lönefond, hade Eders Kung].
Majt:s. befallningshafvande därför på anförda skäl tillstyrkt en sådan in¬
dragning. Afskrefves nu tionden och alla andra afgifter af fast egendom,
syntes det vara mest förenligt med rättvisa och billighet, att afgifterna
till prästerskapet bestämdes att utgå lika för hela riket. Dessa afgifter
torde vidare böra utgöras af dels personliga afgifter och dels en viss af¬
gift per fyrk eller bevillningskrona. Genom en sådan beskattning torde
i möjligaste mån vinnas en sådan utjämning af bidragen till prästerska¬
pets aflöning från olika skatteobjekt, som riksdagen begärt och Eders
Kungl. Maj:t uppdragit åt kommittén att föreslå. Personliga afgifter an-
såges visserligen i allmänhet icke vara tidsenliga, men då en personlig
125
sjukvårdsafgift ansåges berättigad, torde äfven en låg personlig afgift till
prästerskapets aflöning kunna hafva berättigande, och detta så mycket
mera som man måste anse, att hvarje person hade behof af prästernas
verksamhet. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vågade fördenskull
hemställa, att en allmän personlig afgift till prästerskapet måtte påläggas
hvarje svensk man och kvinna, som uppnått 18 års ålder, samt att denna
afgift sattes till 50 öre för man och 25 öre för kvinna om året. En så¬
dan skatt skulle för hela riket uppgå till något öfver en million kronor.
Till gäldande ej mindre af den del af prästerskapets aflöning, som icke
betäcktes af nämnda personliga afgift, afkastningen af de indragnna bo¬
ställena och den nuvarande löneregleringsfonden än äfven af ersättningen
från statsverket för tionden och öfriga indragna afgifter af fast egendom
torde böra utdebiteras en för hela riket lika afgift per fyrk eller bevill-
ningskrona, hvilken afgift syntes böra bestämmas för vissa år i sänder, t.
ex. 10 år, och under den tid, hvarunder tionden och andra afgifter från
fast egendom till prästerskapet afskrefves, utgå med stigande belopp i mån
af afskrifningen. En del af nämnda afgift per fyrk eller bevillningskrona
torde böra betraktas såsom ersättning från staten för åtskilliga prästerna
pålagda bestyr af rent borgerlig art, såsom upprättande af folkmängds-
statistik, besvär med värnpliktiges inskrifning, vaccination, m. m. Från
utgörande af såväl denna som den personliga afgiften torde prästerna
böra befrias för sig och husfolk samt för löneinkomster, men icke för en¬
skild förmögenhet. Alla ofvannämnda lönemedel torde böra inlevereras
till den af kommittén föreslagna kyrkofonden och därifrån utbetalas till
prästerskapet. Om afgifterna till prästerskapets aflöning äfvensom löne¬
beloppen komme att utgå på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
nu antydt, torde jämväl den af kommittén föreslagna stora och dyrbara
apparaten med uppskattningsnämnder ej blifva af nöden samt beskattnin¬
gen till prästerskapet ordnas på ett enklare och för de skattdragande
mera rättvist sätt.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristanstads län tillstyrker,
att då de personliga skatterna såsom träffande jämväl den fattigaste delen
af befolkningen och dem, som hade minsta skatteförmågan, numera all¬
mänt ansåges olämpliga och uppbörden af dem dessutom vore förenad med
stora svårigheter, bestämmelsen om rätt för kyrkostämma att pålägga så¬
dana afgifter måtte ur förslaget uteslutas.
Eders Kungl. Majt:s befallningshafvande i Malmöhus län erinrar, huru¬
som frågan om främmande trosbekännares skattskyldighet till statskyr¬
kan och dess prästerskap sedan länge varit under öfvervägande och skulle
enligt kommitténs mening fortfarande lämnas oafgjord. Med afseende å
126
dess sammanhang med och inverkan på frågan om regleringen af präster¬
skapets aflöning funne Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande det synner¬
ligen önskvärdt, om icke oafvisligt, att dessa frågor samtidigt afgjordes.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tilläte sig ock att hemställa, huru¬
vida icke i de fall, då lönebeloppen ansåges böra höjas, möjlighet borde
beredas att öka församlingsafgifterna, dock utan rubbning af den maximi¬
gräns, som i § 7 funnes bestämd. Höjningen af lönen kunde nämligen
betingas af invånareantalets tillväxt, men i mån af denna tillväxt min¬
skades ock det bidrag, som af en hvar församlingsmedlem skulle erläggas,
därest församlingsafgifterna blifvit en gång för alla till totalsumman be¬
stämda. Det torde emellertid under angifna förhållanden icke vara obilligt,
att församlingsborna i någon mån bidroge till den löneförhöjning, som
funnes behöflig.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län förmenar, att
då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande redan uttalat såsom sin åsikt,
att tionden borde med den nya löneregleringens införande upphöra eller
på en gång afskrifvas, billighet och rättvisa icke i någon man träddes för
nära, om § 7 i fråga om församlingsafgiftens utgörande erhölle den lydelse,
som reservanten Ekström föreslagit, och hvarigenom ägare af jordbruks¬
fastighet komme att bidraga med ett större tillskott än öfriga eller 10 öre
per fyrk eller, där fyrktalssättning ej ägde rum, för hvarje krona af jord¬
bruksfastighet inom pastoratet påförd bevillning en krona. De skäl, om-
förmälde reservant andragit emot de personliga afgifterna, vore af så
öfvertygande beskaffenhet, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke
tvekade att i princip ställa sig på samma ståndpunkt. I följd däraf ansåge
Eders Kungl. Majtts befallningshafvande, att de personliga afgifterna borde
med innevarande löneregleringsperiod upphöra. Att däremot redan nu,
såsom föreslagits, ur § 7 utan vidare borttaga den efter folkmängden be¬
räknade personliga afgift, som jämte annan skulle ingå i det belopp, efter
hvilket församlingsafgifterna skulle utgöras, torde vara vanskligt och i
betänklig grad rubba den af kommittén utarbetade finansplan. Hvad
kammarrådet Rydin i detta ämne anfört uti sin reservation torde få anses
väl grundadt, och ville Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansluta
sig till hans uppfattning därutinnan, enligt hvilken ifrågakomna stadgande
angående personlig afgift väl kunde utgå ur § 7, men i stället borde till¬
läggas ett öfvergångsstadgande, så att § 7 i sin helhet, under iakttagande
af hvad ofvan sagts, komme att erhålla följande lydelse:
»l:o. När i § 6 omförmälda tillgångar icke förslå till den aflöning,
som anses böra tillkomma en hvar af pastoratets präster, skola, i den mån
sådant till bristens betäckande erfordras, församlingsafgifter utgöras, likväl
127
icke till sammanlagdt högre belopp, än som erhålles under antagande, att
för hvarje fyrk af jordbruksfastighet inom pastoratet utdebiteras tio öre
eller, där fyrktalssättning icke äger rum, för hvarje krona af jordbruks¬
fastighet inom pastoratet påförd bevillning en krona och för hvarje fyrk
af annan fastighet eller inkomst fem öre eller, där fyrktalssättning icke
äger rum, för hvarje krona af för annan fastighet eller inkomst påförd
bevillning femtio öre; dock att vid dylik beräkning uteslutes fyrktal eller
bevillning för prästerskapets boställen och löneinkomster — skolande den
skyldighet att till prästerskapets aflöning bidraga dubbelt i jämförelse med
andra beskattningsföremål, som sålunda åligger jordbruksfastighet, nedsättas
eller upphöra, då Kungl. Maj:t efter kyrkomötets hörande därom förordnar.
Nämnden skall uträkna, hvad, med iakttagande af dessa bestämmelser,
bör såsom församlingsafgifter utgöras; skolande senaste officiella uppgifter
angående fyrktal och bevillningsbelopp läggas till grund vid beräkningen.
2:o. För lönereglering, som i pastoratet första gången uppgöres i
syfte att vinna tillämpning, sedan den på grund af förordningen den 11
juli 1862 fastställda lönereglering i pastoratet upphört ått gälla, må under
den i 1 momentet af denna § angifna förutsättning, utöfver de i samma
moment omförmälda afgifter i förhållande till fyrk eller bevillning, be¬
räknas jämväl en afgift med högst tio öre för hvarje person af pastoratets
hela folkmängd enligt senaste officiella uppgifter; dock att vid dylik be¬
räkning uteslutes prästerskapet för sig och husfolk.»
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
finner kommittéledamoten Ekström hafva anfört goda skäl för sin skilj¬
aktiga mening angående § 16.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län är af den
mening, att med skäl kunde ifrågasättas, huruvida personliga afgifter borde
bibehållas i en lönereglering för prästerskapet, hvilken vore afsedd att
tillämpas kanske först tjugu år härefter. Visserligen kunde ett försvar för
dylika afgifter hämtas ur det personliga förhållande, hvari åhörarne borde
stå till sin själasörjare, äfvensom däraf, att enahanda utskyld anträffades
inom folkskolans inkomststat. Men den personella skatteformen vore dock
på väg att försvinna och stode icke i öfverensstämmelse med det rättvisa
anspråket, att all beskattning skulle utgå i förhållande till den skatt¬
skyldiges förmåga att bära skatt. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som icke kunde instämma i kommitténs å sid. 101 uttalade åsikter där-
utinnan, hemställde således, att förslaget i denna del ej måtte vinna bifall.
Däremot funne Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att den mycket
ömtåliga och mycket viktiga frågan om bidrag till prästerskapets aflöning
från dem, hvilka utträdt ur svenska kyrkan för att inträda i främmande
128
trossamfund, tillsvidare på de skäl kommittén anfört borde afgöras i
enlighet med hennes åsikt.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län säger sig
helt och hållet dela reservanten Ekströms uttalade mening att personliga
afgifter borde upphöra och utgå. Det läge i öppen dag, att både för
kyrkan, dess tjänare och församlingen det skulle vara synnerligen mot¬
bjudande att uttaga restantier af dylika afgifter från personer ofta i
synnerligen svag ekonomisk ställning, och då mot de personliga afgifterna
på andra områden en bestämd uppfattning gjort sig gällande, ansåge Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att de minst af allt borde kvarstå på
det prästerliga aflöningsområdet. I enlighet därmed hemställde Eders Kungl.
Maj;ts befallningshafvande, att orden »dock att kyrkostämma —---
skattskyldig af mankön» måtte utgå ur § 16. En omständighet, till hvilken
kommitterade i rättvisans intresse syntes hafva bort taga hänsyn, men som
i kommitterades förslag icke närmare berörts, vore den om befrielse för
dem, som utträdt ur svenska kyrkan, att betala afgifter till svenska kyrkans
prästerskap. Hittills hade visserligen framställningar i denna riktning icke
krönts med framgång, men de torde i längden icke kunna tillbakavisas.
Själffallet vore att i de fall, där svenska kyrkans prästerskap såsom civil-
registrerande fullgjorde en funktion jämväl för de ur svenska kyrkan ut¬
trädde, dessa borde bidraga till detta civilregisters förande, men lika natur¬
ligt syntes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande jämväl vara, att de
icke borde i vidare mån bidraga till aflönande af ett prästerskap, hvars
ämbetsåliggande i öfrigt de hvarken ville eller kunde påkalla. Man hade
visserligen anmärkt, att statskyrkan vore en stål sinstitution och att alla
statsborgare borde bidraga till dennas liksom andra statsinstitutioners upp¬
rätthållande, men man finge icke förbise, att de församlingsbildningar,
som med stöd af gällande lag utbrutits ur den kyrkliga gemensamheten,
äfven hade rätt att betraktas såsom med statskyrkan likställda statsorganisa-
tioner, och att mellan dessa och statskyrkan borde skiftas enligt åskåd¬
ningar, som grundades på rättvisa och billighet.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län håller
före, att då den senaste tidens lagstiftning med rätta velat utdöma den
personliga afgiftens skatteform, det vore oegentligt att i motsats därtill
den upptoges i föreliggande lagförslag. Helt säkert torde den röna mot¬
vilja hos den del åt den skattdragande allmänheten, som i ekonomiskt
hänseende vore sämst lottad, och detta icke minst af den anledning, att
afgiften vore afsedd att utgöra ett lönebidrag till statens tjänare.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län meddelar, att
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kände sig tveksam, huruvida ej främ¬
mande trosbekännare borde befrias från utgifvande af församlingsafgifter.
Redan i det föregående — sid. 51 och följ. -— har kollegium yttrat
sig beträffande frågan, huruvida skyldigheten att bidraga till prästerskapets
aflöning borde efter en graderad skala fördelas å olika grupper af skatte-
objekt, dock alltid tyngst drabbande jordbruksfastigheten. Därvid har kol¬
legium emellertid förklarat sig icke kunna i förevarande fall godkänna
en dylik beskattningsprincip utan ansett, att församlingsbidraget borde af
alla skattskyldiga utgöras lika i förhållande till fyrktal eller bevillning.
Kollegium afstyrker förty kommittéledamoten Ekströms förslag till ändring
af § 7 i denna del äfvensom de öfriga i ärendet framställda, därifrån mer
eller mindre afvikande förslag, hvilka bygga på grundsatsen om en ojämn
beskattning till beredande af de kyrkliga aflöningsmedlen.
Huruvida gränsen för församlingarnas bidrag sskyldighet bör uppdragas
i enlighet med kommitténs förslag eller om denna gräns bör göras vidare,
trängre eller mera tänjbar är frågor, ytterst vanskliga att besvara.
A ena sidan visar sig visserligen den allmänna bevillningen, hvars
belopp inom hvarje församling ju ytterst skulle blifva bestämmande för
storleken af de icke personliga bidragen till prästerskapets aflöning, vara
en skattekälla med för hvarje år allt rikligare flöden. Stegringen å denna
skattetitel är till och med ganska afsevärd äfven beträffande landsbygden.
Så ökades under de sex åren 1899—1904 bevillningen sammanlagdt för
fast egendom och inkomst å landsbygden från 3,265,793 kronor år 1899
till 4,067,198 kronor år 1904 eller alltså med 801,405 kronor. Ökningen
för såväl land som stad framgår af nedanstående på den officiella statistiken
grundade tablå.
Tablå öfver bevillningen för åren 1899—1904.
Å r.
|
|
Bevil
|
1 n i n g i k
|
r o n o r
|
|
af fast
|
gendom.
|
af inkomst.
|
Summa.
|
A landsbygden.
|
I städerna.
|
Ä landsbygden.
|
I städerna.
|
1899........................
|
1,641,882
|
788,362
|
1,623,911
|
3,255,203
|
7,309,358
|
1900........................
|
1,662,085
|
824,248
|
1,759,549
|
3,526,576
|
7,772,458
|
1901........................
|
1,682,851
|
853,792
|
1,876,272
|
3,711,443
|
8,124,358
|
1902........................
|
1,701,083
|
883,774
|
1,790,726
|
3,747,420
|
8,123,003
|
1903.......................
|
1,890,075
|
1,022,720
|
1,983,774
|
4,159,703
|
9,056,272
|
1904.......................
|
1,906,394
|
1,068.880
|
2,160,804
|
4,523,579
|
9,659,657
|
17
130
Men å andra sidan är det, vid uppgörandet af en stat för svenska
kyrkans i de territoriella församlingarna tjänstgörande prästerskap, uppen¬
barligen af vikt, att i främsta rummet beaktas detta prästerskaps behof af
sådana löner, som verkligen sätta en hvar däraf i stånd att, utan alltför
stora ekonomiska bekymmer, verka i sitt kall. När detta behof skall
pröfvas, lärer det nog visa sig nödvändigt att i vidsträcktare mån, än
kommittén ansett sig kunna, tillmötesgå anspråken på förhöjd aflöning för
åtminstone de präster, som, för den händelse kommitténs beräkningsgrunder
blefve i allo tillämpade, skulle ställas i de lägsta löneklasserna — en
fråga, som emellertid torde af kollegium lämpligast behandlas i samband
med granskningen af förslaget till föreskrifter angående beräkning af
prästerskapets aflöning. Medel till nybildningar måste äfven beredas, då
ju de prästerliga krafterna inom många landsdelar äro alltför otillräckliga
för en verksam församlingsvård, om det än visserligen icke kan bestridas,
att dessa krafter på åtskilliga håll äro onödigt rikliga. För dessa olika
ändamål — höjning af lönerna för befintliga tjänster och tillvägabringande
af medel till nya beställningar — kan, såsom naturligt är, kyrkofonden
med sina jämförelsevis fasta inkomster endast i mera inskränkt omfattning
åtaga sig utgifter.
Vid öfvervägande alltså af kyrkans behof och af de utvägar att fylla
desamma, kommitténs förslag erbjuder, har kollegium emellertid trott sig
finna, att detta förslag går något längre, än förhållandena synas kräfva.
Kollegium har därför benägenhet för att gifva sitt understöd åt det af en
reservant inom kommittén framlagda förslag, att en afgift af tio öre för
hvarje person af folkmängden i ett pastorat väl skulle, jämte afgiften för
inkomst m. m., få beräknas för de löneregleringar, som närmast härefter
komma att uppgöras, men att det icke borde medgifvas att sedermera
ställa större kraf på församlingarnas bidragsskyldighet, än som kunde
tillgodoses medelst en uttaxering af fem öre per fyrk.
Såvidt kollegium kan finna, skulle ett på angifvet sätt bestämdt för-
samlingsbidrag komma att göra tillfyllest. Det bör nämligen beaktas,
hurusom, på sätt förut blifvit omförmäldt, ett ganska betydande öfverskott
af aflöningsmedel skulle uppstå enligt de af kommittén, med tillämpning
af dess regleringsgrunder, verkställda beräkningar, därvid dock beträffande
folkmängd, fyrktal och bevillningsbelopp uppgifterna för ett år, som nu¬
mera redan synes vara tämligen aflägset, nämligen år 1900, blifvit använda.
Att församlingarnas på bevillningens ökning beroende förmåga att höja sitt
aflöningsbidrag efter den tiden afsevärdt vuxit visar sig af de å föregående
sida meddelade uppgifter öfver bevillningen för åren 1899—1904.
Erfarenheten från nu gällande löneregleringar gifver äfven vid handen,
131
att afgifter, som ställts i visst förhållande till inkomst eller taxeringsvärde
å fastighet, äga förmågan af en kraftig tillväxt. Detta bestyrkes särskildt
af hvad kommittén anför i sitt betänkande sid. CXXXVI och följ. »Sam¬
tidigt med det att på grund af 1862 års förordning jordbrukets tionde
vardt fixerad», säger kommittén, »ålades alltså andra näringar afgifter,
som kunde stiga i mån af handelns och industriens utveckling. Där be¬
rörda grundsats vid löneregleringsresolutionernas affattande blifvit tillämpad,
har den också i allmänhet skapat en väl behöflig motvikt mot den af
markegångsprisets fall vållade minskning i den fasta tiondens penning¬
värde; på åtskilliga orter har den därutöfver medfört ett högst afsevärdt
tillskott till prästerskapets, särskildt kyrkoherdarnes, beräknade löner. Det
bör sålunda till en ej oväsentlig del tillskrifvas detta tantiémesystem, att
inom Härnösands stift prästerskapets löneinkomster för ecklesiastikåret
1896—97 voro i medeltal 39,28 procent högre än hvad ursprungligen be¬
räknades; att t. ex. kyrkoherden i Alfkarleby, hvilkens lön reglerades till
3,880 kronor, samma år åtnjöt 11,828 kronor; att lönen likaså stegrats
utöfver det reglerade beloppet för kyrkoherden i Risinge från 4,700 kronor
till 6,700, för kyrkoherden i Mjölby från 3,810 kronor till 5,828, för
kyrkoherden i Huddinge från 4,130 kronor till 7,860, för kyrkoherden i
Ramnäs från 4,250 kronor till 7,469, för kyrkoherden i Stora Tima från
9,910 kronor till 12,182, för kyrkoherden i Norberg från 4,430 kronor till
9,269, för kyrkoherden i Idakarp från 2,870 kronor till 6,731, för kyrko¬
herden i Västra Sallerup från 5,380 kronor till 9,093, för kyrkoherden i
Örgryte från 4,680 kronor till 13,024, för kyrkoherden i Tjörn från 5,180
kronor till 8,960, för kyrkoherden i Seglora från 3,900 kronor till 8,258,
för kyrkoherden i Grafva från 4,420 kronor till 7,146, för kyrkoherden i
Eda från 3,860 kronor till 6,088 o. s. v.»
Domkapitlets i Lund förslag, att ett minimum borde bestämmas, under
hvithet för samling saf gifter na icke skulle få gå, i syfte att dymedelst kunde
till kyrkans förfogande ställas några bättre aflönade befattningar, till hvilka
af en eller annan grund mera framstående präster skulle kunna befordras,
förtjänar utan tvifvel synnerlig uppmärksamhet. Kollegium tilltror sig
likväl icke att understödja samma förslag. Det torde nämligen vara för¬
enad! med stor svårighet att angifva gränsen för ett dylikt minimum.
Huru än denna gräns bestämdes, skulle dock säkerligen under tidernas lopp
för prästerskapet i utvecklingskraftiga församlingar tillskapas löner, hvilka,
jämförda med förmånerna vid lika viktiga tjänster utom kyrkan, måste
anses oskäliga och ånyo skulle införa den ojämnhet i aflöningsförhållandena,
som på ett mindre fördelaktigt sätt kännetecknar det nuvarande löne¬
systemet. ‘:
132
En utväg att äfven i materiellt afseende vedergälla en präst, som gjort
sig förtjänt om sin församling, är för öfrigt öppnad genom kommitténs
förslag i § 14, att därest församling med viss röstöfvervikt beslutar höja
aflöning, som Kungl. Maj:t för en tjänst bestämt, detta beslut skall lända
till efterrättelse, såvida Kungl. Maj:t efter gjord underställning finner skäligt
fastställa beslutet. Detta sätt att hugna skickligheten och nitet torde
hafva ett visst företräde framför det af domkapitlet i Lund föreslagna,
därutinnan att de framstående förtjänsterna hos en själasörjare verkligen
kunnat pröfvas af den församling, som skulle åtaga sig att utgöra afgifter
för en det normala måttet öfverskridande lön.
Om af någon annan anledning — såsom t. ex. väsentligt ökade göro¬
mål i följd af folkmängdens tillväxt -—• löneförhöjning under löpande regle-
ringsperiod påkallas, bör efter kollegii mening församling, som vill bereda
sitt prästerskap lämpligt lönetillskott, äfven förfara i enlighet med den i
nyss omförmälda § 14 gifna anvisning. Det synes kollegium som om det
af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län framställda
förslag, att det borde medgifvas församling att inom maximigränsen för
lagstadgad skattskyldighet höja ett vid löneregleringen bestämdt aflöning sbidrag,
i viss mån sammanfölle med hvad sålunda af kommittén föreslagits. Om
länsstyrelsen därutöfver har afsett, att beslutanderätten i fråga om löne¬
förhöjning skulle inom angifna gräns utan hvarje kontroll öfverlämnas åt
vederbörande församling, kan kollegium icke finna det lämpligt, att en
dylik myndighet tillerkännes församlingen, enär prästerskapets löneförmåner
väl fortfarande såsom hittills böra bestämmas af Kungl. Maj:t.
Beträffande spörsmålet om behofvet af en lagändring i syfte att lindra
främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkans prästerskap,
finner kollegium de skäl, som anförts till stöd för yrkandet på en sådan
ändring, i hög grad beaktansvärda och ansluter sig till domkapitlets i
Kalmar uttalande i detta ämne här ofvan sid. 120 och följ.
Likaledes biträder kollegium det af flera myndigheter understödda
förslaget om afskaffande af personliga afgifter till prästerskapets aflöning,
enär detta förslag, enligt kollegii mening, är grundadt på rättvisa och
billighet samt ingalunda kan anses hafva till påföljd ett minskadt intresse
för de kyrkliga institutionerna. Med anledning häraf tillstyrker kollegium,
att första stycket af § 16 må erhålla följande förändrade lydelse:
»Hvad enligt fastställd lönereglering bör såsom församlingsafgifter ut¬
göras skall årligen utdebiteras efter samma grunder, som äro i allmänhet
stadgade för utgörande af de afgifter, om hvilka kyrkostämma fattar beslut.
Från utgörande af församlingsafgifter frikallas endast prästerskapet för
boställen och löneinkomster.»
133
Med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län in¬
stämmer kollegium däri, att ett ordnande af den ecklesiastika skattskyldig¬
heten och af prästerskapets löneförhållanden öfver hufvud i enlighet med
de af nämnda länsstyrelse uppställda grunder skulle leda till förenklingar
i olika afseenden äfvensom till besparingar. Mot det af samma myndighet
uppgjorda förslag — hvilket företer en viss likhet med de af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och i Jämtlands län framlagda, af
kollegium å sid. 45 och följ. omförmälda förslag — torde emellertid kunna
göras gällande hvad också erinrats mot sistberörda båda förslag, nämligen
att det bland annat föranleder afgifters dragande från en församling till
aflöning af prästerskapet i en annan. Men en dylik anordning skulle inne¬
bära att afsteg från en sedan gammalt erkänd, ofta åberopad princip i
fråga om det ecklesiastika aflöningsväsendet.
Den i § 7 föreslagna bestämmelse, att löneregleringsnämnd skall
grunda sin uträkning angående erforderliga församlingsafgifter på senaste
officiella uppgifter om folkmängd, fyrktal och bevillning sbelopp, finner Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län något otydlig, likasom att
dess innebörd ingalunda förtydligas genom kommitténs i motiven å sid. 94
gjorda förklarande, att därmed icke nödvändigt afsåges i den officiella
statistiken offentliggjorda uppgifter, utan att siffror, meddelade af veder¬
börande tjänsteman eller hämtade ur behörigen upprättade offentliga läng¬
der, borde hafva samma vitsord. Det förefölle Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande som om den lämpligaste föreskriften i detta hänseende vore,
att senast upprättade mantals- och taxeringslängder skulle läggas till grund
för nämndens ifrågavarande uträkning.
Mot den ifrågasatta förändringen har kollegmm ej något att erinra,
helst kommittén själf gifvit nämnda längder det vitsord, att de stundom
äga företrädet att återgifva förhållandena sådana de voro å en tid, som
ligger närmare den förrättning, för hvilken de äro afsedda.
§§ 8—10.
Bland tillgångarne till prästerskapets aflöning särskiljer kommittén två
slag af donationer, nämligen dels sådana, som ställts till församlingens
förfogande för att minska hennes utgifter, dels sådana, som tillkommit
genom åtgärd af enskild person till förmån för innehafvare af viss tjänst
i ändamål att öka dennes inkomster. En förmån af det senare slaget skall
oafkortad komma vederbörande tjänsteinnehafvare till godo (§ 8). Den
omständighet, säger kommittén (sid. 87), att en sådan tillgång förefinnes,
kan rimligtvis icke medföra någon minskning i församlingens skattskyldig-
134
het, alldenstund ändamålet med donationen därigenom skulle helt och
hållet omintetgöras. Församlingsafgifterna måste därför i vanlig ordning
uttagas till så stort belopp som erfordrades, därest icke bidrag från do¬
nationen vore att påräkna. Först därefter varder den genom donation
tillkomna förmån tillagd den tjänsteinnehafvare, som skall genom dona¬
tionen gynnas. Uppstår efter fördelning i vederbörlig ordning af de inom
pastoratet förefintliga lönetillgångar — däribland äfven donationsmedel —
brist i den för någon tjänsteinnehafvare beräknade aflöning, skall denna
brist fyllas af de för hela prästerskapet gemensamma aflöningsmedel, alltså
genom tillskott från kyrkofonden (§9). I fråga om de tillgångar, som
afse att bereda prästerskapet särskilda förmåner, kan donator någon gång
hafva uttryckligen föreskrifvit, att den åsyftade förmånen skall af tjänste¬
innehafvaren åtnjutas utöfver den för hans tjänst bestämda aflöning. Dylik
förmån kan icke i någon mån tagas i anspråk vid själfva aflöningens be¬
stridande, ehuru den naturligtvis skall tillfalla vederbörande präst (§ 8
sista stycket).
Mot kommitténs förslag om användande i viss mån af donerade medel
till bestridande af fastställd aflöning för en tjänst vänder sig ledamoten
af kommittén regementspastoren Ekström (sid. 325—328), med förmälan
att förmån, som genom donation af enskild tillförsäkrats innehafvare af
viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst, icke borde i
någon mån tagas i anspråk vid aflöningens bestridande. Aflöningen borde
alltså utgå efter alldeles samma principer och till samma belopp, som om
donationen icke förefunnits, och alltså, såsom det heter i slutet af § 8,
tillkomma tjänsteinnehafvaren utöfver den för tjänsten föreslagna aflöning.
Genom § 9 kullsloge emellertid kommittén själf den princip om respekt
för donationen, som kommittén nyss uppställt. Tillskott från kyrkofonden
skulle nämligen icke inträda, förrän donationens afkastning användts till
betäckande af den beräknade aflöningen. Men då enligt kommitténs system
tillskott från kyrkofonden komme att vid de allra flesta tjänster ingå så¬
som en beståndsdel i aflöningen, skulle förmån genom donation af äfven
den beskaffenhet, hvarom nu fråga vore, i regel komma att blifva en kyrko¬
fondens vinst, men icke bereda tjänsteinnehafvaren ökad inkomst. Under
sådana förhållanden komme en dylik förmån icke oafkortad tjänsteinne¬
hafvaren till godo. De enligt § 8 tillgängliga medel borde, till respekte¬
rande af såväl donators offervillighet som den tjänsteinnehafvares rätt, till
hvars förmån donationen vore gjord, icke i någon mån användas till be¬
täckande af den aflöning, som, därest donationen icke blifvit gjord, bort
till tjänsteinnehafvaren utgå. Därför borde §§ 8, 9 och 10 erhålla följande
förändrade lydelse:
135
§ 8.
»För den händelse särskild förmån blifvit genom donation af enskild
tillförsäkrad innehafvare af viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne
ökad inkomst, skall dylik förmån oafkortad komma samma tjänsteinne-
hafvare till godo; och må såsom aflöningstillgång icke upptagas förmån,
som på grund af särskilda förhållanden finnes böra tillkomma innehafvare
af viss prästerlig tjänst utöfver den aflöning, som, därest nämnda förmån
icke förefunnits, bort vara med tjänsten förenad.»
§ 9.
»Varder den för pastoratets prästerskap beräknade aflöning icke betäckt
af därför enligt §§ 6 och 7 tillgängliga medel, skall bristen---tillskott. >
§ 10.
»För uppgörande af de i §§ 6, 7 och 9------ pastoratet.»
I samma syfte som nämnde reservant uttala sig äfven åtskilliga af
myndigheterna, därvid domkapitlen i Uppsala, Strängnäs, Härnösand, Visby
och Luleå samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Jämtlands län
hufvudsakligen åberopa reservationens innehåll. Domkapitlet i Linköping
är af den mening, att färmån af donation, afseende viss prästerlig tjänst,
borde utan intrång och afkortning i fullständig enlighet med donators
önskan komma tjänsteinnehafvaren till godo såsom en tillökning utöfver
eljest utgående lön. Domkapitlet i Västerås säger sig icke kunna anse det
vara öfverensstämmande med den respekt, som måste hysas gent emot en
donators stiftelse, att, på sätt kommitterade i §§ 8 och 9 föreslagit, do¬
nation, som af enskild blifvit tillförsäkrad innehafvaren af viss prästerlig
tjänst, disponerades på sådant sätt, att därigenom endast den tilltänkta
kyrkofondens utgiftskonto lättades, utan att tjänstens innehafvare i verklig¬
heten finge något godt af samma stiftelse. Domkapitlet måste sålunda
hålla före, att där donators afsikt att förbättra innehafvarens löneförmåner
vore uppenbar, donationen borde komma denne till godo, utan att därför
kyrkofondens bidragsskyldighet minskades. Domkapitlet i Lund håller före,
att då de urkunder, på hvilka donationer grundade sig, ofta vore så otyd¬
liga, att det vore svårt att utröna, huruvida en viss donation afsett att
förbättra prästerskapets aflöning eller att för församlingen underlätta denna,
men det torde kunna antagas, att i många för att ej säga i de flesta fall,
där ej annat uttryckligen angifvits, syftet varit att bereda åt prästerskapet
en förmån, rättvisa och billighet kräfde, att i lagen t. ex. i § 6 infördes
136
ett stadgande, att där ej annorlunda i donationsurkunden bestämdes, do¬
nationen borde anses hafva tillkommit för att förbättra prästerskapets af¬
löning. Domkapitlet i Göteborg anför, att om äfven i enstaka fall tjänste-
innehafvaren skulle erhålla för stora inkomster, därest han utöfver sin
efter för alla gemensamma grunder bestämda lön skulle erhålla donatio¬
nens fulla afkastning, syntes dock detta från rättens och billighetens syn¬
punkt samt från synpunkten af den pietet, med hvilken en donations syfte
och bestämmelser, så vidt möjligt vore, borde respekteras, vara att före¬
draga framför det tillvägagående, som af kommitterade föreslagits, enligt
hvilket en för särskild tjänst stiftad donation aldrig skulle för denna tjänsts
innehafvare medföra den fördel, som donator åsyftat. Huru berättigadt
det än stundom torde kunna synas att minska det tjänsteinnehafvaren
tillkommande lönebelopp, borde enligt domkapitlets mening denna minsk¬
ning aldrig gå så långt, att tjänsteinnehafvaren ginge helt förlustig den
fördel, donator velat bereda honom med sin donation. Då emellertid detta
enligt kommitterades förslag skulle utan undantag blifva fallet, ansåge sig
domkapitlet böra mot detta förslag inlägga sin gensaga och för sin del
yrka, att ett motsatt förfarande måtte blifva regel, så att för enskild tjänst
stiftad donations afkastning endast undantagsvis toges i anspråk vid be¬
stämmandet af lönebeloppet för denna tjänst. Eders Kungl. Majtts befall¬
ningshafvande i Stockholms län erinrar, att förslaget i fråga om enskild
donation, som tillförsäkrats innehafvare af viss prästerlig tjänst i syfte att
bereda denne ökad inkomst, icke vore konsekvent, i det att detsamma bi-
behölle förmånen af sådan donation oafkortad för de befattningar, till
hvilkas behöriga aflönande boställsafkastning och församlingsafgifter vore
tillräckliga, huru stor donationen än vore, men toge samma förmån, äfven
om den vore än så liten, i anspråk till lönefyllnad i sådana fall, där eljest,
för uppnående af erforderligt lönebelopp, kyrkofonden behöft anlitas, i
afseende hvarå allt vidare åberopades den därom inom kommittén afgifna
reservation. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län
hemställer, att stadgandena i §§ 8 och 9 om donationsmedels behandling
i löningsafseende måtte bringas i bättre inbördes öfverensstämmelse, på
det att missuppfattning om författningens verkliga mening i detta stycke
måtte förekommas. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs
län framhåller, att särskild förmån, som blifvit genom donation af enskild
tillförsäkrad innehafvare af prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad
inkomst, syntes under alla förhållanden böra oafkortad komma tjänste¬
innehafvaren till godo utöfver den lön, som enligt lagens föreskrifter skulle
för tjänsten fastställas. Detta torde väl ock vara kommitténs mening. Men
som, enligt hvad kommitté ledamoten Ekströms reservation gåfve vid handen,
137
denna mening icke vore med tillräcklig tydlighet uttalad, hemställde Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande om sådan affattning, af §§ 8 och 9, att ingen
tvekan i detta hänseende måtte äga rum. Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i Västmanlands län finner full öfverensstämmelse icke råda mellan
bestämmelserna i §§ 8 och 9 i fråga om särskild förmån, som genom do¬
nation af enskild tillförsäkrats innehafvare af viss prästerlig tjänst i syfte
att bereda denne ökad inkomst. Då till och med beträffande statens civila
tjänster Eders Kungl. Maj:t någon gång, såsom enligt nådiga brefvet den
24 augusti 1900 angående en vid häradsskrifvaresysslan i Salbergs fögderi
fästad enskild donation, resolverat, att sådan stiftelse icke medförde af¬
kortning å de af statsmedel utgående aflöningsförmåner, torde den grundsats,
som varit därför bestämmande, icke böra eftergifvas i fråga om prästerliga
beställningar. Vid sådant förhållande och i de fall, då något tvifvel om
donations ofvan angifna syfte icke förekomme, ville det synas som om
värdet däraf icke borde ingå i beräkning af tjänstens löneförmåner. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län anser det ej fullt
konsekvent, att enligt § 8 enskild donation, som tillförsäkrats innehafvare
af viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst, bibehölles
oafkortad, huru stor den än vore, för de befattningar, till hvilkas behöriga
aflönande afkastning af boställe och församlingsafgifter vore tillräckliga,
men enligt § 9 toges, huru liten den än vore, i anspråk till lönefyllnad i
de fall, där för uppnåendet af erforderligt aflöningsbelopp bidrag af kyrko¬
fonden måste utgå.
Om än domkapitlets i Göteborg yttrande, att enligt kommitténs förslag
en för särskild tjänst stiftad donation aldrig skulle komma att för tjänstens
innehafvare medföra den af donator åsyftade fördel, uppenbarligen är be¬
roende å ett förbiseende af förslagets innebörd — enär ju donationen
skulle få fullt åtnjutas, då boställsafkastning och församlingsafgifter förslå
till lönens betäckande eller då det i stiftelseurkunden är tydligt angifvet,
att donationsmedlen skola, utöfver lönen, tillkomma tjänsteinneh af varen —,
synes det emellertid äfven kollegium vara mindre följdriktigt och mot
donator mindre pietetsfullt att under vissa förhållanden till förmån för
kyrkofonden, hvars medel dock lika väl som öfriga ecklesiastika tillgångar
äro afsedda för prästerskapets aflöning, minska eller alldeles omintetgöra
den löneförhöjning, som med donationen åsyftats.
Därigenom att afkastningen af donation till förmån för viss tjänste-
innehafvare alltid finge åtnjutas utöfver eljest utgående lön, skulle för
öfrigt i någon mån vinnas den fördel, som domkapitlet i Lund anser sär-
skildt, eftersträfvansvärd, på sätt framgår af dess under §§ 7 och 16 här
18
138
ofvan (sid. 120) omförmälda förslag, att några bättre aflönade befattningar
borde finnas att tillgå för präster med mera framstående förtjänster.
Såsom kommittén (sid. 91) framhåller, är det af de ofta otydliga och
sväfvande ordalagen i de urkunder, på hvilka donationerna grunda sig,
mången gång icke lätt att utröna, huruvida en viss donation blifvit gjord
i syfte att gynna församlingen eller innehafvaren af en särskild tjänst.
Det synes emellertid kollegium som om för erhållande af rätten att under
alla förhållanden oafkortadt åtnjuta afkastningen af en donation borde, i
enlighet med hvad kommittén jämväl föreslagit, uppställas den fordran,
att donators afsikt att bereda viss tjänsteinnehafvare en särskild förmån
skall utan tvekan framgå ur donationsbrefvet. Kan en sådan afsikt icke
uppvisas, måste det fall anses föreligga, som beröres i § 6 mom. 2, nämligen
att donation blifvit gjord till församlingen, och skulle donationsmedlen då
betraktas »såsom gemensamma aflöningstillgångar för samtliga prästerliga
tjänster inom ett pastorat». I afseende å frågan om bevisskyldighetens
fördelning kan kollegium alltså icke instämma med domkapitlet i Lund
uti dess under nu förevarande paragraf återgifna yttrande i denna del.
Af det anförda torde framgå, att kollegium ansluter sig till kommitté¬
ledamoten Ekströms i detta ämne uttalade särskilda mening; och synes det
kollegium, att §§ 8—10 borde omarbetas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det af denne reservant framlagda, ofvan intagna redaktionsförslag.
§ 12.
Oberoende af tiden för fastställandet skulle, enligt andra stycket af
denna paragraf, hvarje lönereglering gälla under en tid af tjugu eckle¬
siastikår, räknade från det, då förut fastställd reglering upphör att gälla.
I anseende till de numera hastigt inträdande förändringar på alla områden
har det synts kommittén lämpligt, att tiden för regleringarnas giltighet
sålunda begränsades, i jämförelse med den afsevärdt längre tid, hvarunder
föregående regleringar ägt gällande kraft. De uppgjorda lönestaterna kunde
sålunda underkastas revision och däri göras erforderliga jämkningar, innan
alltför stort missförhållande uppkommit mellan å ena sidan aflöning samt
å andra sidan ämbetsåligganden och lefnadskostnaderna i orten.
Lika med kommittén anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Östergötlands län, att tiden för ny lönereglerings giltighet borde afse¬
värdt förkortas, då lönerna därigenom kunde oftare lämpas efter de stän¬
digt stigande lefnadsomkostnaderna och andra inverkande omständigheter.
Att den nya löneregleringen skulle tillämpas från och med den 1 maj det
år, då förut fastställd lönereglering upphörde att gälla, folie af sig själft.
Däremot torde det icke vara lika själfklart, att den nya löneregleringen
139
skulle tillämpas lika många år för hvarje prästerlig tjänst. Enligt nu gäl¬
lande bestämmelser skulle alla löneregleringar visserligen gälla lika lång¬
tid eller 50 år, räknade från den efter löneregleringens fastställande in¬
träffande 1 maj, men då löneregleringarna fastställts under vidt skilda
tider, hade slutpunkten för deras giltighet gifvetvis blifvit mycket olika.
En gifven olägenhet med den nu föreslagna bestämmelsen vore att redan
nu nödgas fastställa grunderna för en lönereglering, som skulle taga slut
tidigast *"1934 och i ett speciellt fall 1962. Det torde därför kunna ifråga¬
sättas, huruvida icke en gemensam slutpunkt för alla löneregleringarna
borde utsättas. Att utfinna en sådan lämplig tidpunkt vore emellertid ej
lätt, och skulle man våga afgifva något förslag i den vägen, torde denna
slutpunkt kunna angifvas till år 1942, det törsta år, da möjlighet före-
funnes att få en lönereglering samtidigt tillämpad inom alla församlingar.
Därigenom blefve löneregleringen gällande mer än 20 år i 119 församlingar,
dock ej i någon längre än 28 år, och i 963 församlingar mellan 21 och
25 år samt kortare tid än 20 år i 132 församlingar, däraf i 9 försam¬
lingar mindre än 10 år, hvarjämte löneregleringen, men väl indragningen
af tionde, ej skulle hunnit tillämpas i 1 församling.
Uppenbarligen vore det för såväl löngifvare som löntagare lämpligast,
om så ordnades, att i framtiden samma grunder för skattskyldighet och
lönernas bestämmande kunde från en gemensam tidpunkt tillämpas inom
rikets alla församlingar, på det att icke såsom hittills ägt rum och i
någon ringa mån alltjämt är förhållandet — löneregleringar, uppgjorda
efter olika principer, må blifva gällande för prästerskapet i olika försam¬
lingar. Detta oaktadt tvekar kollegium att tillstyrka Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes i berörda syfte framställda förslag om bestämmande
af en gemensam slutpunkt för alla löneregleringar. Skola nämligen dessa
verkställas hufvudsakligen i enlighet med de af kommittén föreslagna
grunder, lärer det få anses såsom en fördel, att det ganska omfattande
arbete, som ej blott från nämndernas utan äfven från ortsmyndigheternas
och de centrala ämbetsverkens sida måste föregå fastställandet utaf en
hvar af de ganska talrika löneregleringarna — för ecklesiastikåret 181)6 — 97
uppgående till 1365 — varder fördeladt på flera år, helst, såvidt kollegium
försport, någon verklig olägenhet af de olika förfallotiderna för dessa
regleringar ej gifvit sig tillkänna.
§§ 13 och 14.
Det gemensamma för dessa paragrafer är, att församling vill för sitt
prästerskap åtaga sig utgifter, som lagligen ej åligga henne. I § 13
förutsattes alltså, att församling önskar bibehålla eller inrätta prästerlig
140
tjänst, som Kungl. Maj:t finner icke vara för själavårdens behöriga hand¬
hafvande nödig. Kungl. Maj:t skulle då kunna medgifva tjänstens bibe¬
hållande eller inrättande, såvida församlingen med tre fjärdedelar af de i
omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet beslöte utgöra, hvad ut¬
öfver bostadsboställes afkastning erfordras till bestridande af den aflöning,
Kungl. Maj:t enligt de angående beräkning af prästerskapets aflöning med¬
delade föreskrifter bestämmer. Tillskott från kyrkofonden skulle för dylik
tjänst dock ej lämnas. Enligt § 14 sättes församling i tillfälle att under
regleringsperioden bereda sitt prästerskap ökade löneförmåner. Om näm¬
ligen församling med nyligen angifna röstöfvervikt beslutar höja aflöning,
som blifvit för viss tjänst bestämd, skall detta beslut lända till efterrättelse,
såvida Kungl. Maj:t efter gjord underställning finner skäligt fastställa be¬
slutet. Till gäldande af belopp, hvarmed aflöningen sålunda varder för¬
höjd, må icke lämnas tillskott från kyrkofonden.
I afseende å fordran uti § 13, att aflöning till där ifrågasatt tjänst
måste beviljas till belopp, som under andra förhållanden skulle fastställas
för innehafvaren af en liknande tjänst, yttrar kommittéledamoten Ek¬
ström (sid. 329), att därest en stark kyrklig offervillighet förefunnes, den
icke torde böra ställas på prof, som för den blefve oöfverstigliga hinder.
Den aflöning, till hvilken församlingen borde förpliktas, borde enligt hans
förmenande icke öfverstiga det minimum, som Kung]. Maj:t bestämt för
präst uti ifrågavarande tjänstegrad. Det torde ock kunna ifrågasättas,
huruvida Kungl. Maj:t, hvilken annars tämligen fritt skulle disponera öfver
kyrkofondens medel, borde — i ett dylikt fall af offervillighet från en
måhända ganska fattig församling för den kyrkliga själavårdens förbätt¬
ring — genom ett speciellt stadgande rent af förbjudas att bevilja något
lönebidrag för den tjänst, som sålunda blefve inrättad eller bibehållen.
Det ville alltså synas som om § 13 lämpligen borde erhålla följande lydelse:
»Finner Kungl. Maj:t prästerlig tjänst — —- — — — den aflöning,
hvilken jämlikt de af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter angående beräk¬
ning af prästerskapets aflöning är den minsta för präst uti ifrågavarande
tjänstegrad.»
Med omförmälde reservant instämma domkapitlen i Strängnäs, Västerås
och Luleå samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge och
Jämtlands län. Stockholms stads konsistorium anser i fråga om § 14, att
orden »med den röstöfvervikt, som i § 13 för där angifvet fall stadgas»
lämpligen borde utgå. öfverståthållareämbetet håller före, att den plu¬
ralitet, som enligt §§ 13 och 14 fordrades för besluts fattande, icke torde
böra kräfvas, då i allmänhet enligt kommunallagarne fordrades endast
enkel pluralitet för beviljande af anslag. Eders Kung]. Maj:ts befallnings-
141
hafvande i Västmanlands län finner mot den i § 13 uppställda fordran på
kvalificerad majoritet intet vara att erinra utom det, att då här förelåge
en fråga af mycket stor vikt för en längre tid framåt, förslag om frivillig
aflöning för en såsom icke nödig ansedd prästerlig syssla torde böra med
föreskrifven majoritet godkännas å tvä på hvarandra följande kyrkostäm¬
mor, såframt församlingens beslut därom skulle anses i laga ordning till¬
kommet och bindande. En öfverrumpling kunde eljest blifva afgörande
för församlingens beskattning en afsevärd tid framåt. Enahanda fordran
på ett upprepadt majoritetsbeslut torde måhända böra uppställas beträf¬
fande förhöjning enligt § 14 i den af Eders Kungl. Maj:t bestämda aflöning
för viss tjänst. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län
afstyrker de i §§ 13 och 14 föreslagna stadganden. Genom dem infördes
nämligen prästlönefrågan på församlingskifvets område. De ofta förekom¬
mande stora röstetalen samlade på få händer kunde komma att påtvinga
församlingarna präster eller öka deras afiöningar emot de små rösternas
bestridande. Däraf uppkomme samma strid, som under nu gällande för¬
hållanden äfven på många ställen visat sig, när en församlingsmajoritet,
emot gällande löneregleringsresolutioners innehåll, velat höja prästerliga
afiöningar. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande afstyrkte under alla
förhållanden § 14 och hemställde, att för den händelse § 13 borde bibe¬
hållas, omröstning i frågan måtte äga ram per capita. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Västerbottens län förmenar det vara olämpligt att,
på sätt i § 13 skett, stadga utväg för bibehållande eller inrättande af
tjänst, som funnes icke vara för själavårdens behöriga handhafvande nödig.
Likaså syntes den i § 14 anvisade möjlighet att genom röstöfvervikt höja
bestämd aflöning obehöflig, då löneregleringsperioden förkortats till tjugu
år. Genom en sådan bestämmelse förlorade löneregleringsperioden en
väsentlig del af sin betydelse. Ansåges bestämmelsen erforderlig för att
kunna höja aflöning, borde den konsekvent meddelas jämväl i syfte att
kunna minska aflöning, om skäl därtill förelåge. Bibehölles bestämmelsen,
syntes det böra tydligt stadgas, huruvida beslutet kunde under reglerings-
perioden genom nytt beslut med stadgad röstöfvervikt häfvas eller icke.
Enligt kollegii åsikt bör det ej föiunenas församling att med en viss
frihet göra utgifter för den själavårdande verksamheten, helst dylika utgifter
väl öfverensstämma med den gamla grundsatsen, att hvarje församling bör
själ! aflöna sitt prästerskap, och ingalunda kunna anses strida mot den
kyrkliga kommunens verksamhetsuppgift efter nu gällande lagstiftning.
I sistberörda hänseende tillåter sig kollegium erinra därom, att på grund
af §§ 1 och 2 i nådiga förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars
1862 kyrkoförsamling, bland annat, har att vårda kyrkans angelägenheter
142
och å kyrkostämma handlägga frågor om öfverenskommelse rörande präster¬
skapets löneförmåner.
Vissa garantier mot missbruk torde dock böra uppställas. Med hänsyn
till den kyrkliga ämbetsverksamheten och fordringarna på anständig bärg¬
ning för prästerskapet är det nämligen af vikt, å ena sidan att tillräcklig
sysselsättning beredes de präster, som varda anställda inom ett pastorat,
och å andra sidan att samtliga präster kunna föra ett ståndsmässigt lefnads¬
sätt. Dessutom synes med skäl kunna göras gällande, att vederbörande
församling skall på ett särskildt kraftigt sätt hafva tillkännagifvit sin
önskan att göra den ifrågasatta utgiften, enär ju denna skulle i här åsyftade
fall vara frivillig och därför större försiktighet med hänsyn till oliktänkande
torde vara påkallad. Kollegium, som från angifna synpunkter skärskådat
kommitténs i omhandlade paragrafer framlagda förslag, finner dessa senare
fullt tillfredsställande. De särskilda besluten skulle nämligen, för att kunna
bringas till verkställighet, alltid fattas med kvalificerad majoritet. Vidare
medgifves ingen afprutning å löneförmånerna för innehafvare!! af den be¬
fattning, som församlingen önskar inrätta eller bibehålla, utan skola dessa
förmåner fastställas efter eljest tillämpade grunder. Slutligen är det Kungl.
Maj:t förbehållet att i sista hand pröfva lämpligheten af den löneförhöjning
eller organisatoriska anordning, hvarom beslut fattats.
Att kyrkans gemensamma aflöning stilig ångar skulle, på sätt kommitté¬
ledamoten Ekström ifrågasatt, få användas till aflöning vid en tjänst, som
i själfva verket afser att främja ett mera partikulärt syfte, afstyrker kol¬
legium på de bestämdaste.
Då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län för¬
menar, att därest bestämmelse ansåges erforderlig för tillstånd till aflönings
höjande, följdriktigheten fordrade, att bestämmelse jämväl meddelades an¬
gående rätt att minska aflöning, om skäl därtill föreläge, sä kan kollegium
icke dela en sådan uppfattning. Utom det att anledning till minskning
af en lön, hvilken icke kan växa, sedan den en gång blifvit beräknad och
fastställd, knappast torde komma att yppa sig, skulle det i hvarje fall
innebära en alltför stor obillighet mot vederbörande tjänsteinnehafvare, om
under löpande regleringsperiod afknappning gjordes å de, vanligen mycket
begränsade, löneförmåner, som en gång blifvit åt honom utlofvade.
§ 16.
Jämlikt denna paragraf skall vederbörande kyrkoråd kvartalsvis den
1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1 april till kyrkoherde och
komminister utbetala hvad af församlingsafgifter tillkommer en hvar af
143
dem, hvarjämte det belopp, Kungl. Maj:t fastställt såsom ersättning för
tillhandahållande af bostad och vivre åt ständig adjunkt, gäldas till kyrko¬
herden, i den mån församlingsafgifterna förslå därtill. Den del af berörda
afgifter, som beräknats till bestridande af arfvode åt sådan adjunkt, skall
inlevereras till kyrkofonden.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län anmärker
med afseende härå, att bestämmelse saknades angående tiden, då godt-
görelse åt kyrkoherden för tillhandahållande af bostad och vivre åt ständig
adjunkt skulle af församlingen öfverlämnas. Till förekommande af tvister
torde dock viss tid för denna likvid böra stadgas. Vidare syntes det vara
onödig omgång att i de fall, då församlingsafgifterna försloge till ständig
adjunktsbefattning, låta dessa afgifter först ingå till kyrkofonden, för att
därifrån utbetalas till adjunkten, i stället för att aflöningen af kyrkorådet
direkt tillhandahölles adjunkten.
I likhet med kommittén (sid. 112) anser kollegium det icke vara be-
höfligt, att någon viss tid för fullgörande af församlingens ofvanberörda
ersättningsskyldighet bestämmes, »då ju församling kan antagas i allt fall
ställa sig kyrkoherdens önskningar beträffande betalningstiden till efter¬
rättelse». A andra sidan kan det dock vara till fördel för prästerskapet,
att betalningstiden i någon mån begränsas, hvarför kollegium hemställer,
huruvida icke framför ordet »gäldas» i andra stycket af paragrafen kunde
inryckas orden »senast före kalenderårets utgång».
Däremot synes det kollegium lämpligast, att i enlighet med kommit¬
téns förslag den del af församlingsafgifterna, som skall utgöra arfvode
åt ständig adjunkt, under alla förhållanden inlevereras till kyrkofonden.
Inträffar det nämligen — t. ex. under rådande prästbrist — att dylik
adjunkt för någon tid ej varder anställd uti pastoratet, skola församlings¬
afgifterna icke desto mindre ingå till kyrkofonden, enär de utgöra ersätt¬
ning för de kostnader, fonden, till lindrande af församlingens utgifter,
åtagit sig för uppehållande under all framtid af adjunktsinstitutionen. För
öfrigt kan en viss oreda i fondens räkenskaper befaras, om icke den af
kommittén föreslagna anordning vidtages.
En fråga om tiden för församlingsbidragets utbetalande till präster¬
skapet skall af kollegium upptagas till behandling under här efteråt föl¬
jande §§ 17, 21 och 23 i samband med yttrande öfver föreslagna åtgärder
för tillhandahållande af tillskott från kyrkofonden.
Under §§ 7 och 16 har kollegium dels uttalat sig rörande lämplig¬
heten af de personliga afgifternas utmönstrande ur det kyrkliga beskatt-
ningssystemet, dels ock angifvit sin ståndpunkt till frågan om främmande
144
trosbekännares skyldighet att bidraga till aflöning af statskyrkans präster¬
skap, hvarom kollegium velat erinra med hänsyn till förevarande paragrafs
innehåll utöfver det som nyligen omförmälts.
§§ 17, 21 och 23.
Beträffande de bidrag till prästerskapets aflöning, som skola lämnas
af kyrkofonden, innehålla ofvan antecknade paragrafer en del bestämmelser,
hvilka angifva tiden och sättet för tillhandahållande åt prästerskapet af
samma bidrag.
Tillskott från kyrkofonden till aflöning af kyrkoherde och komminister
skall sålunda af Konungens befallningshafvande öfversändas till veder¬
börande kontraktsprost för att af honom kvartalsvis den 1 juli, den 1
oktober, den 1 januari och den 1 april tillställas de särskilda tjänsteinne-
hafvarne (§ 17). Från kyrkofonden utgående adjunktsarfvoden skola till
dem, som enligt uppgift från domkapitlet äro därtill berättigade, utbetalas
å samma tider och i samma ordning. Sådan resekostnadsersättning till
adjunkt, som bestrides af kyrkofonden, utbetalas af Konungens befallnings¬
hafvande (§ 21). Prostarfvoden skola gäldas från kyrkofonden samt efter
utgången af hvarje ecklesiastikår likaledes utbetalas af Konungens befall¬
ningshafvande (§ 23).
Några länsstyrelser framställa anmärkningar mot hvad sålunda före¬
slagits. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län anför, huru¬
ledes kommittén i motiven, sid. 114, med afseende å den kvartalsvisa ut¬
betalningen endast yttrat, att Konungens befallningshafvande hade att
vidtaga erforderliga åtgärder, för att dessa utbetalningar skulle kunna be¬
hörigen fullgöras. Då kyrkofonden vore afsedd att ställas under stats¬
kontorets förvaltning, torde de för Konungens befallningshafvande »erfor¬
derliga åtgärderna» för att bereda tillgång till ifrågavarande utbetalningar
endast kunna bestå i en kvartalsvis i god tid före utbetalningsdagen åter¬
kommande medelsrekvisition hos statskontoret. Men enär såväl för stats¬
kontoret isynnerhet som äfven för länsstyrelserna en dylik anordning torde
komma att, med hänsyn till de för hvarje år inträffande förändringarna,
visa sig ytterst besvärlig och onödigt tidsödande, syntes det vara högeligen
önskvärdt, att närmare föreskrifter, ledande till en förenkling däri, måtte
varda meddelade. Enahanda anmärkning gällde såväl den från kyrkofonden
utgående resekostnadsersättning till adjunkt, hvilken ersättning jämlikt § 21
skulle af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande utbetalas, enligt hvad i
motiven, sid. 118, sades, »när helst han därom gör framställning», som äfven
de enligt § 23 till kontrakts prost arne från kyrkofonden utgående arfvoden.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län finner förslaget, att
145
tillskotten från kyrkofonden till aflöning af kyrkoherde och komminister
skulle af länsstyrelsen öfversändas till kontraktsprosten för att af honom
tillställas de särskilda tjänsteinnehafvarne, mindre lämpligt. Rent prin¬
cipiellt borde nämligen prästerskapet så litet som möjligt betungas med
arbete, som ej tillhörde dess egentliga verksamhet, och dessutom torde
den föreslagna ordningen för tillskottens utbetalning nödvändiggöra, att
kontraktsprosten Ange ställa uppbördsborgen för och föra räkenskaper
öfver ifrågavarande medel. Länsstyrelsen föresloge därför, att tillskotten
från kyrkofonden skulle utbetalas genom länsstyrelserna, på sätt nu skedde
med lönetillskotten från prästerskapets löneregleringsfond. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län håller före, att det vore
lämpligare, om utbetalningen till löntagarne af tillskotten från kyrkofonden
finge ske genom vederbörande magistrater och kronofogdar. Eders Ktmgl.
Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har ej något att erinra mot
sättet för utbetalning af bidragen från kyrkofonden men påpekar, att Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes arbete därmed skulle väsentligen under¬
lättas, om det ålåge kontraktsprostarne att å dessa aflöningsbidrag kvartals¬
vis ingifva rekvisitioner enligt fastställda formulär. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Gäfleborgs län uttalar önskvärdheten däraf att, för
underlättande af den alltjämt växande arbetsbördan hos länsstyrelserna,
vid ifrågavarande utbetalningar tillämpades samma förfaringssätt, som
allt intill år 1905 användts vid utanordnandet af lönerna till lärare¬
personalen vid de allmänna läroverken. Det skulle till sådant ändamål
åligga domkapitlet, som äfven erhölle meddelande om samtliga från kyrko¬
fonden till prästerskapet inom stiftet utgående lönetillskott, att minst en
vecka före utgången af juni, september, december och mars månader till
länsstyrelsen öfversända upprättade förteckningar och uträkningar å ifråga¬
varande aflöningsmedel, som länsstyrelsen därefter hade att på föreslaget
sätt förskottsvis utbetala till ersättning af kyrkofonden. För det i § 23
föreslagna sättet för utbetalning af kontraktsprostarnes arfvoden borde
beträffande åtgärd från domkapitlets sida gälla motsvarande bestämmelser,
som föreslagits angående likviderna af kvartalslönerna.
Kollegium tillåter sig erinra, huruledes med afseende å tiden och sättet
för utbetalande af lönetillskott från prästerskapets löneregleringsfond i
nådiga kungörelsen den 17 februari 1893 stadgas, att dylika lönetillskott
skola genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande utbetalas till veder¬
börande löntagare med en fjärdedel under hvar och en af månaderna maj,
augusti, november och februari.
Om lönemedlen komma prästerskapet till handa den ena eller den
andra månaden i ett kvartal, torde i det hela vara ganska likgiltigt.
19
146
Hufvudvikten ligger naturligtvis därpå, att utbetalningarna göras kvartalsvis.
För den händelse uti nu ifrågavarande lag meddelas ett stadgande i sådant
syfte och tillika lämnas anvisning å den myndighet, som skall ombesörja
utbetalningen, torde de närmare bestämmelser, som för reglerande af själfva
verkställigheten må finnas erforderliga, lämpligast meddelas i en särskild
författning; men synes riksdagens eller kyrkomötets medverkan vid en
sådan lagstiftning ej vara af bekofvet påkallad. Det torde ej tillkomma
kollegium att afgifva förslag till de ifrågasatta reglementariska före¬
skrifterna.
I enlighet med det anförda hemställer kollegium, att — jämte det
§23 lämnas oförändrad — § 17 samt första stycket af § 21 varda om¬
redigerade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med följande förslag:
§ 17.
»Tillskott från kyrkofonden till aflöning af kyrkoherde och kommi¬
nister skall genom Konungens befallningshafvande kvartalsvis utbetalas
till vederbörande löntagare.»
CJ
§ 21, första stycket.
»Från kyrkofonden utgående adjunkt sar fvo den skola genom Konungens
befallningshafvande kvartalsvis utbetalas till vederbörande adjunkt.»
Af förenämnda skäl torde jämväl ur andra stycket af § 16 böra ute¬
slutas orden »den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1 april».
§ 18.
Bland adjunkts löneförmåner upptagas i ofvanskrifna paragraf bostad
och vivre. Ej mindre för adjunktstagaren än för adjunkten är det emellertid,
såsom kommittén i motiven (sid. 116) framhåller, af synnerlig vikt, att
förmånerna af bostad och vivre kunna utbytas mot sitt värde i penningar.
Därför stadgas ock i paragrafen, att om af adjunkten eller af den, som
har att tillhandahålla bostad och vivre, yrkas, att i stället för dessa för¬
måner må lämnas godtgörelse i penningar, skall, om frivillig öfverens¬
kommelse härutinnan icke träffas, frågan afgöras af domkapitlet, därvid
godtgörelse likväl icke må fastställas till lägre belopp än det minsta, som
jämlikt de af Kungl. Maj:t i ämnet meddelade föreskrifter bör i hvarje
särskildt fall utgöras.
Ett liknande stadgande ingår ock sedermera i § 11 af förslaget till
föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning, där åsyftade
ersättningsbelopp dessutom angifvas. Med afseende å innehållet i sist¬
nämnda paragraf yttrar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skara-
147
borgs län, att det torde vara obilligt, om å ena sidan adjunkt skulle kunna
tilltvinga sig godtgörelse till högre belopp än det, kyrkoherden uppbure
såsom ersättning, och å andra sidan kyrkoherden, ehuru tillhandahållandet
af förmånerna icke för honom borde medföra utgift till högre belopp än
ersättningen, likväl kunde förorsaka adjunkten högre kostnad, hvarför
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställde, att godtgörelsen, om
yrkandet framställts af adjunkten, icke måtte bestämmas högre och, om
yrkandet framställts af kyrkoherden, icke lägre än beloppet af den sär-
skildt stadgade ersättningen för år räknadt.
Det har synts kollegium lämpligast, att vid uppgörelsen mellan ordi¬
narie präst och hans extraordinarie medhjälpare angående ersättning för
ifrågavarande naturaförmåner hvarje anledning till obehörig påtryckning
från någondera sidan borde om möjligt förebyggas. Därför torde lagen
icke böra i första hand anvisa den utväg — frivillig öfverenskommelse —•
som alltid står öppen, men som, af lagen anbefalld, måhända följes utan
att vara fullkomligt frivilligt vald. Icke heller synes någon fördel vara
förenad med en anordning, enligt hvilken åt domkapitlet skulle uppdragas
att, obundet af någon bestämmelse om ett maximum, skilja mellan de
tvistande, utan anser kollegium det vara med båda parternas intressen
mest öfverensstämmande, att de ärliga ersättningsbelopp, som kunna för
olika orter ifrågakomma, uttryckligen angifvas i vederbörande författning,
samt att icke något därutofver bör kunna utdömas.
Andra stycket af förevarande paragraf skulle i enlighet härmed må¬
hända kunna ändras till denna lydelse:
»Yrkas af adjunkten — — — godtgörelse i penningar, skall sådan
godtgörelse till adjunkten utgifvas i enlighet med de af Kungl. Maj:t
därom meddelade föreskrifter.»
§ 19.
Uti denna paragraf angifvas grunderna för ersättning till extraordi¬
narie präst, som uppehåller komministersbefattning i annexförsamling eller
kapellag, med hvilken är förenad skyldighet för den ordinarie tjänste-
innehafvaren att på, eget ansvar under pastors tillsyn sköta kyrkobokföringen.
Uttrycket »under pastors tillsyn» återkommer sedermera i §§ 5 och 14 af
förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning.
Kommittéledamoten Ekström (sid. 391) finner detta uttryck redan
såsom kyrkorättslig bestämmelse vara af tvifvelaktig lämplighet: af prak¬
tiska skäl, särskildt där afståndet mellan annex- och moderkyrka såsom i
Norrland vore mer betydande, och principielt, såsom stadgande mer eller
mindre godtycklig uppsikt öfver tjänsteman, som handlade på själfständigt
14S
ämbetsmannaansvar och som utan dylik uppsikt såsom extraordinarie i
egenskap af vicepastor tidigare fullgjort ännu ansvarsfullare åligganden.
Ännu mindre syntes uttrycket vara på sin plats i en bestämmelse om
löneförmåner, alldenstund det icke vore annan persons tillsyn, som moti¬
verade ersättningen för arbetet, utan arbetet själft i förening med just
det egna ansvaret. Men äfven om så icke vore, syntes det vara föga
logiskt att motivera ett stadgande om skyldighet för en person att afstå
en del af sin inkomst med framhållande af en honom åliggande förment
arbetsplikt. Af det ena såväl som det andra skälet borde ifrågavarande
uttryck icke ingå i bestämmelserna om%aflöningen. Likaså anser Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län, att då komminister i sin
ämbetsutöfning väl finge anses handla på ämbetsmannaansvar, uttrycket
»under pastors tillsyn» i det sistnämnda förslaget vore öfverflödigt och
borde utgå. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län
hemställer om uteslutande ur de särskilda förslagen af berörda ord såsom
betydelselösa. Mot kommittéledamoten Ekström anmärker emellertid dom¬
kapitlet i Härnösand, att tillägget »under pastors tillsyn» hade stöd af
gällande föreskrifter, hvarförutom det icke heller vore i sak rådligt att
lämna komminister i annexförsamling eller kapellag utan all tillsyn af
pastor.
Såsom nämnda domkapitel framhållit, står omförmälda uttryck i full
öfverensstämmelse med gällande kyrkorätt eller närmare bestämdt nådiga
cirkuläret till domkapitlen den 29 januari 1869 angående de pastorala
göromålens fördelning mellan kyrkoherde och annex- eller kappellförsam-
lings prästerskap. Tillkomsten af detta cirkulär är grundad på det för¬
hållandet, att ehuru komministrar och kapelipredikanter i allmänhet med
kyrkoherdarne dela den prästerliga ämbetsförrättningen, dock ett område
gifves, som är i främsta rummet förbehållet åt pastorerna, nämligen kyrko¬
bokföringen. Med stöd af 24 kapitlet 25 och 26 §§ kyrkolagen hafva
emellertid domkapitlen i särskilda fall uppdragit åt komministrar och kapell¬
predikanter att med en viss begränsning äfven härvid biträda kyrkoher¬
darne, och i nådigt bref den 1 november 1815 medgafs det komministrar
och kapellpräster i Härnösands stift, i anseende till de vidsträckta pasto¬
raten i Norrland, att utgifva prästbevis, med undantag af lysningssedlar
till äktenskap. Efter framställning af kyrkomötet i underdånig skrifvelse
den 24 september 1868 utfärdade Kungl. Maj:t den 29 januari 1869 ett
cirkulär till domkapitlen, enligt hvilket det tilläts vederbörande domkapitel
att, där annex- eller kapellförsamling därom framställde begäran och sådant
pröfvades af omständigheterna påkalladt, åt präst i denna församling upp¬
draga att på eget ansvar, dock under ordinarie pastors tillsyn, icke allenast
149
föra samtliga kyrkoböcker utan ock utfärda därpå grundade betyg ocli lys¬
ningar till äktenskap.
Ifrågavarande uttryck -— under pastors tillsyn — har alltså upptagits
från gällande kyrkorätt och angifver en inskränkning i komministerns själf-
ständighet vid utöfvandet af en viss tjänsteverksamhet, nämligen kyrko¬
bokföringen. Yid sådant förhållande lärer uttrycket, hvarhelst än det an¬
vändes med syftning härpå, icke kunna anses såsom »betydelselöst». Kolle¬
gium finner icke heller skäl tillstyrka dess uteslutande ur kommitténs
förslag, om också ingen tvingande anledning till dess bibehållande där kan
uppgifvas, då ju i allt fall de normer, som reglera kyrkobokföringen, icke
hafva sin plats i nu föreslagna lagar.
§ 20 mom. 2 och 4.
Sedan i §§ 18 och 19 det extraordinarie prästerskapets löneförmåner
under olika förhållanden blifvit till sina hufvudbeståndsdelar angifna,
fördelas i förevarande §20 mellan olika vederbörande aflöningsplikten gent
emot adjunkterna. Härvid stadgas, att adjunktsarfvode för ständig adjunkt
äfvensom för annan extraordinarie präst, hvilken är anställd såsom biträde
åt allenast en ordinarie tjänsteinnehafvare, skall godtgöras af kyrkofonden.
Det belopp, hvarmed adjunktsarfvodet skall förhöjas i det uti § 18 förut¬
satta fall, att extraordinarie präst tjänstgör vid två ordinarie befattningar,
skall af dem, som uppbära de med samma befattningar förenade inkomster,
gäldas med hälften af hvardera. Hvad sålunda stadgats skall under ena¬
handa förutsättning tillämpas jemväl med afseende å bestridandet af kost¬
naderna för bostad och vivre åt den extraordinarie prästen (mom. 2).
Kostnadsersättning till adjunkt för resa till tjänstgöringsort bestrides åt
kyrkofonden (rnom. 4).
Domkapitlet i Lund anmärker med afseende å den i mom. 2 bestämda
fördelning af kostnaderna för adjunktsaflöningen i det fall, att extraordinarie
präst tjänstgör vid två ordinarie befattningar — då adjunktsarfvodet alltså
skulle förhöjas — att en hvar af dessa befattningars innehafvare komme att
få gälda lika mycket som eller stundom mera än om de haft särskildt ämbets-
biträde, under det att de dock ej hade mera än hälft gagn af sitt biträde.
Detta syntes ej vara fullt rättvist. Förhöjningen kunde ju lika väl som
grundbeloppet af adjunktsaflöningen utgå från kyrkofonden. Helt visst
komme ej en sådan anordning att kännas tyngande för denna fond. Ett
annat kunde förhållandet vara för den enskilde tjänsteinnehafvaren. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län yttrar i samma ämne,
att då förhöjningen skulle gäldas med hälften hvardera af dem, som
150
uppbure de med de ordinarie befattningarna förenade inkomster, den extra
pålaga, som sålunda skulle komma att hvila på innehafvarne af samma
befattningar, icke syntes öfverensstämma med billighet. Det måste antagas,
att det biträde, den extraordinarie prästen under nämnda förutsättning
lämnade, lindrade den ordinarie prästens börda i mindre mån, än om
tjänstgöringen .ägde rum vid endast en befattning; och som ett förordnande
om tjänstgöring vid två befattningar kunde utfärdas oberoende af den
ordinarie prästens önskan, kunde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke finna, att för undantagsbestämmelsen funnes giltig grund. Beträffande
innehållet i mom. 4 erinrar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfie-
borgs län, huruledes sådana omständigheter kunde tänkas, att adjunkt efter
slutad tjänstgöring icke omedelbart tillträdde en ny prästerlig verksamhet
i annat pastorat utan af en eller annan orsak återvände till hemorten, i
hvilken händelse det syntes skäligt och billigt, att honom tillförsäkrades
ersättning för resa ej allenast till utan äfven från tjänstgöringsort.
Förslaget om ordnande af adjunktsaflöningen för det fall, att extra
ordinarie präst tjänstgör vid tvä ordinarie befattningar, anser kollegium
äfven för sin del böra i det af domkapitlet i Lund och Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län anmärkta hänseende jämkas.
Ordinarie präst skulle nämligen, efter hvad kommitténs förslag i öfrigt
innebär, för en uteslutande hos honom anställd adjunkt hafva att betala i
regel endast 500 kronor årligen. Men om han delade biträdet med en
annan ämbetsbroder, hvarvid han naturligtvis icke kunde påräkna mer än
hälften så stor hjälp, som om adjunkten vore anställd hos honom ensam,
skulle han enligt kommitténs förslag i nu afsedda del, under i öfrigt ena¬
handa förutsättningar, få vidkännas en årlig kostnad af 450 kronor. Den
halfva hjälpen skulle alltså för honom betinga ej mindre än 90 procent
af kostnaden för helt biträde. Denna oegentlighet synes alltför stor för
att icke — äfven om den i praktiken mindre betyder — böra undan-
rödjas. Med afseende härå och på de af Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i Malmöhus län i öfrigt andragna grunder samt då slutligen
hvarken af kommittén anförts eller eljest synes kunna åberopas något skäl,
hvarför icke förhöjningen i adjunktsarfvodet borde, likaväl som grundbe¬
loppet, gäldas af kyrkofonden, hemställer kollegium, att förevarande para¬
graf måtte i sådant syfte omarbetas.
Det torde, i fråga om hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshaf¬
vande i Gäfleborgs län därutinnan ifrågasatt, icke vara skäligt, att större
andel af adjunkts resekostnader pålägges kyrkofonden, än som i mom. 4
medgifves. För resor i enskilda ärenden lärer adjunkten böra själf bära
kostnaden. Däremot är han naturligtvis berättigad till ersättning för resa
151
från en tjänstgöringsort till en annan, äfven om denna resa icke omedel¬
bart anträdes utan föregås af ett besök i »hemorten».
§ 22.
Understundom kan det, såsom kommittén (sid. 118) framhåller, vara
fördelaktigt eller till och med nödvändigt, att förordnande utfärdas för
ordinarie präst att jämte egen tjänst uppehålla annan befattning eller bi¬
träda annan i hans tjänst: t. ex. då behofvet af medhjälpare icke är af
längre varaktighet eller då, i tider af prästbrist, adjunkter icke kunna på
alla ställen tillhandahållas. För sådant fall stadgar ofvanstående paragraf
angående ersättningen, att om godvillig öfverenskommelse icke träffas, den
som mottagit förordnandet skall af den andre ordinarien åtnjuta godt-
görelse enligt de af Kungl. Maj:t i sådant afseende meddelade föreskrifter.
I anslutning härtill innehåller ock förslaget till föreskrifter angående be¬
räkning af prästerskapets aflöning dels i § 12, att ordinarie präst, hvilken
förordnats att annan i hans tjänst biträda, skall, om godvillig öfverens¬
kommelse mellan tjänsteinnehafvarne icke träffas, såsom ersättning be¬
komma, förutom skjuts i tjänsteärenden, hvad som skall beräknas såsom
ersättning för bostad och vivre åt adjunkt, dels i § 15, att om ordinarie
präst mottagit förordnande att, jämte egen tjänst, uppehålla annan ordi¬
narie befattning, han må tillgodonjuta samma förmåner, som medgifvas
den, hvilken biträder annan i hans tjänst, samt därutöfver, om förordnandet
afser kyrkoherdebeställning eller sådan komministersbeställning, med hvilken
är förenad skyldighet att sköta kyrkobokföring, vikariearfvode enligt stad¬
gade grunder.
Uti detta ämne har kommittéledamoten Ekström uttalat en afvikande
mening (sid. 331 samt 402—408). Han anser, att om prästbrist vållade
det undantagsförhållande, att extraordinarie icke kunde såsom tjänstebiträde,
eventuellt vikarie, förordnas, ehuru domkapitlet funnit skäl föreligga att
åt vederbörande bevilja tjänstebiträde eller full tjänstledighet, detta för¬
hållande icke borde vålla förändring i vare sig adjunkts-(vikarie-)tagarens
eller den såsom adjunkt (vikarie) förordnades rättsliga ställning, därför att
den^ senare till följd af prästbristen mottagit dylikt förordnande, ehuru han
själf vore ordinarie tjänsteinnehafvare. Utan att saken principiellt ställdes
under debatt, borde det vara själfklart, att adjunkts- eller vikarietagaren
skulle vara skyldig bestå ersättning för kost och vivre, då ju ingen an¬
ledning funnes, hvarför han skulle göra en ekonomisk vinst på prästbristen.
Nu förutsatte emellertid förslaget, att så skulle ske. Och den till biträde
(vikarie) förordnade ordinarien, som enligt naturens gång i regeln blefve
152
den yngre och lägre aflönade af de båda ordinarierna, eller komministern,
stämplades genom själfva författningen såsom obillig, därest han icke genom
»godvillig öfverenskommelse» skänkte efter större eller mindre del af hvad
den andre ordinarien, i regeln den bättre aflönade, lagligen skolat utgifva,
därest prästbristen icke kommit emellan. Men genom en lagbestämmelse
borde icke kastas ett sken af obillighet öfver den ekonomiskt sämre lottade,
därest denne skulle ifrågasätta att af den bättre lottade få ut hvad den
senare dock enligt lag vore förpliktad att utgifva, hvarför yrkades, att
orden »om godvillig öfverenskommelse icke träffas» skulle utgå. I allt
fall vore det naturligtvis vederbörande obetaget att, delvis eller helt, efter¬
skänka ersättningen för kost och vivre. Äfven orden »såsom ersättning»
i § 12 af förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets
aflöning borde enligt reservantens förmenande utgå på första stället i para¬
grafen, men genom tillägg af orden »af denne» utmärkas, att adjunkts-
tagarens skyldigheter förblefve desamma, antingen extraordinarie eller
ordinarie förordnats till hans ämbetsbiträde. Stadgandet i nämnda § 12
skulle sålunda erhålla följande fydelse:
»Ordinarie präst, hvilken förordnats att annan i hans tjänst biträda,
skall af denne bekomma, förutom skjuts i tjänsteärenden, hvad enligt näst¬
föregående § skolat såsom ersättning för bostad och vivre åt adjunkt utgå».
Det torde emellertid, fortsätter reservanten, kunna ifrågasättas, huru¬
vida icke omförmälda § 12 lämpligen borde helt och hållet utgå och dess
bestämmelser sammanföras till ett helt med öfriga bestämmelser, som afsåge
det fall, att ordinarie präst förordnades såsom biträde (vikarie) åt annan
ordinarie. I förslaget, sådant det nu förelåge, saknades nämligen helt och
hållet bestämmelse om arfvode åt den till adjunkt förordnade vikarien.
Han skulle icke få något arfvode alls, hvilket väl icke kunde anses rätt¬
vist. Adjunktsafiöningen vore att betrakta såsom minsta skäliga årliga er¬
sättning åt prästerligt ämbetsbiträde. Detta minsta belopp blefve väl icke
mindre skäligt, om ämbetsbiträdets alla funktioner pålades en, som där¬
jämte innehade ordinarie tjänst. Ifall extraordinarie präst anställdes såsom
biträde åt två ordinarie tjänsteinnehafvare, föresloges visserligen det stad¬
gande, att hans arfvode icke skulle förhöjas med mer än hälften. Man
skulle i analogi därmed kunna anse, att en ordinarie, som förordnades så¬
som adjunkt, skulle kunna skäligen ersättas med -— förutom den från
adjunktstagaren utgående ersättningen — hälften af det arfvode, som,
därest extraordinarie förordnats till adjunkt, skolat utgå från kyrko¬
fonden I ett sådant stadgande blefve ändock någon rimlighet. Men det
syntes icke vara skäligt att till förmån för kyrkofonden förvägra en till
adjunkt förorclnacl ordinarie det minimum af arfvode, som borde till-
153
komma adjunkt. Det kunde visserligen svaras, att en ordinarie icke kunde
tvingas att mottaga ett adjunktsförordnande, han kunde vägra att tjänst¬
göra såsom adjunkt. Detta vore sant. Men lika klart vore, att i tider
af prästbrist det ordinarie prästerskapet ville för församlingsvårdens skull
såvidt möjligt öfvertaga äfven adjunktsgöromål. Och det blefve då föga
rimligt, att den, som gjorde detta, skulle till förmån för kyrkofonden be-
röfvas arfvodet för denna tjänstgöring. Beträffande ordinarie tjänsteinne-
hafvare, som förordnades till adjunkt eller vikarie vid annan ordinarie
tjänst, ansåge således reservanten, att denne borde åtnjuta samma ersättning
som en extraordinarie i första åldersklassen, därest en sådan innehade för¬
ordnandet. De båda §§ 12 och 15 i förslaget till föreskrifter angående
beräkning af prästerskapets aflöning syntes lämpligen böra sammanslås till
en enda innehållande detta enkla stadgande, hvars rätta plats torde vara
i förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning (§ 22).
På grund af det anförda hemställdes alltså, att § 22 i sistnämnda förslag
skulle erhålla följande lydelse:
»Ordinarie präst, som mottagit förordnande att, jämte egen tjänst,
uppehålla annan befattning eller annan i hans tjänst biträda, åtnjute samma
godtgörelse, som skolat till extraordinarie prästman utan ålderstillägg utgå,
därest förordnandet blifvit sådan prästman tilldeladt».
Enligt uttryckligt tillkännagifvande understödes denna reservation af
domkapitlen i Västerås, Göteborg, Härnösand och Luleå, samt åt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands, Kopparbergs och Västernorr-
lands län. Reservationen måste äfven anses hafva vunnit tillslutning ej
mindre af domkapitlen i Uppsala och Strängnäs, hvilka öfver hufvud för¬
ordat kommittéledamoten Ekströms särskildt framställda förslag till före¬
skrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning, än äfven af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län, som helt allmänt anslutit
sig till omförmälde kommittéledamots samtliga uttalanden.
Af hvad kollegium förut under § 18 anfört i fråga om uppgörelse
mellan ordinarie präst och adjunkt angående ersättning för bostad och
vivre torde framgå, att jämväl kollegium skulle anse det lämpligast, om
i förevarande § 22 äfvensom i § 12 af förslaget till föreskrifter angående
beräkning af prästerskapets aflöning uteslötes de ord,, som syfta på frivillig
öfverenskommelse mellan två ordinarier med afseende a ersättning för tjänst¬
göring, som den ene fullgör inom den andres verksamhetsområde.
Öfriga här omförmälda ändringsförslag kan kollegium däremot icke
biträda. Det synes nämligen kollegium som om med skäl kunde förut¬
sättas, att ordinarie präst, som redan åtnjuter full aflöning vid den be¬
ställning, till hvilken han blifvit utnämnd, skulle, om hans biträde på-
20
«*
154
kallades af en ämbetsbroder, vara benägen att lämna den erforderliga
hjälpen för ringare ersättning, än som måste beredas en extraordinarie,
för hvilken bostad och vivre samt adjunktsarfvode innefatta hela den på-
räkneliga aflöningen. Det är ju dessutom, på sätt reservanten och jämväl
kommittén (sid. 184) påpekat, helt och hållet öfverlämnadt åt den ordinarie
tjänsteinnehafvarens fria vilja, om han skall mottaga något förordnande
eller icke. För öfrigt lärer hans tjänstgöring vid den andra beställningen
icke kunna blifva af så synnerligen stor omfattning, alldenstund han väl
måste i främsta rummet fullgöra de med hans egen tjänst förbundna plikter.
Hela anordningen måste gifvetvis betraktas såsom en provisorisk nöd¬
fallsutväg, hvilken icke kan anlitas vid andra tillfällen, än då åtminstone
en af tjänsterna låter sig uppehålla utan större möda. I händelse af präst¬
brist måste uppenbarligen inom stiftet tjänstgörande adjunkter af dom¬
kapitlet fördelas på de mera kräfvande befattningarna, under det att ordi-
narierna torde vid de öfriga kunna biträda hvarandra. Ställes en tjänst
på längre tids vakans, inträder tydligen ett annat förhållande än det nu
omhandlade. Kungl. Maj:t lärer då, såsom för närvarande ock sker, efter
omständigheterna besluta, huru mycket af löneförmånerna vid den vakanta
tjänsten skall utgå såsom godtgörelse åt en ordinarie, hvilken tilläfventyrs
får sig anförtrodt att uppehålla samma tjänst.
§§ 25—29.
Den i § 1 af förevarande lagförslag uppställda fordran, att hvarje tjänst¬
görande präst skall, utom aflöning i öfrigt, erhålla fri bostad, är, på sätt
kommittén i motiven till ofvan antecknade paragrafer (sid. 119—131)
framhåller, ingen nyhet, om än bostadsförmånen, såsom en del af aflö¬
ningen, icke uttryckligen nämnes i 1862 års förordning. Denna, yttrar
kommittén, innehölle emellertid i § 4 det stadgande, att boställe, som af-
såge att af löntagare bebos och brukas, skulle till en dess verkliga värde,
efter afdrag för byggnadskostnaden, motsvarande inkomst beräknas. För
den händelse nu — såsom kommittén i § 6 af här omhandlade lag före¬
slagit — afkastningen af bostadsställe, utan afdrag af kostnaden för bygg¬
nadsskyldighetens fullgörande å boställets laga hus, beräknades såsom
aflöningsförmån, _ men en särskild post för bestridande af byggnads¬
kostnaden tillädes, blefve ju prästerskapets inkomster och församlingarnas
lönebidrag i båda fallen lika stora. Utfördes löneregleringen riktigt, er-
hölle tjänsteinnehafvaren i det ena fallet lika väl som i det andra hvad,
utöfver kostnaden för bostad, erfordrades för hans bärgning. Med nu
gällande ordning hade tjänsteinnehafvaren att själf svara för sina boställs-
hus, hvarför boställets afkastning beräknats så mycket lägre; om den af
*
155
kommittén föreslagna ordning antoges, skulle tjänsteinnehafvaren få åt sig
anvisadt ett särskildt byggnadsanslag, men boställets afkastning komme
att beräknas så mycket högre.
I verkligheten hade dock, säger kommittén vidare, afdraget för bygg-
nadskostnaden sällan kunnat rätt beräknas, och en sådan beräkning torde
icke heller framgent kunna åstadkommas, så länge byggnadsskyldighetens
fullgörande af och fördelning mellan af- och tillträdande boställshafvare
försigginge på hittills häfdvunnet sätt. Det väsentliga felet i den nu¬
varande ordningen, det som gifvit upphof till alla berättigade klagomål
öfver byggnadsskyldigheten, läge däruti, att denna skyldighet, när den
efter långt uppskof slutligen måste fullgöras af den som innehade bo¬
stället, drabbade honom med en tyngd, som kunde vara öfverväldigande,
och att det för närvarande knappast gåfves någon laglig och praktisk
utväg att åstadkomma bördans rättvisa fördelning på alla vederbörande.
Alldenstund det erforderliga byggnadskapitalet måste af de flesta boställs¬
hafvare upplånas samt lånet förräntas och amorteras på de dryga villkor,
som plägade gälla för en svag personalkredit, innebure nuvarande system
den orättvisa, att ett kapitalutlägg, som tillgodokomme följande boställs¬
hafvare under ganska lång tid, eller så länge byggnaden ägde bestånd,
vanligen finge hvila på den nybyggande innehafvaren, endast i ringa mån
på närmaste efterträdare. En verkligt rationell fördelning af byggnads¬
skyldigheten ledde med en viss nödvändighet till öfvergifvande af det
system för årsberäkning och kapitalanskaffning, som hittills varit följdt,
och påkallade helt naturligt anordningar, genom hvilka å ena sidan den
noggranna beräkningen och det följdriktiga genomförandet af byggnads-
kostnadens successiva fördelning betryggades samt å andra sidan alla bo¬
ställshafvare blefve i lika grad delaktiga i besvär och kostnad för kapital¬
utläggens förräntning äfvensom åt kapitalanskaffningen och amorteringen
bereddes en säkrare grundval än den personella krediten.
Med tillämpning af dessa principer har kommittén redan i ett den
17 augusti 1900 afgifvet betänkande framlagt förslag till inrättande stifts¬
vis af ecklesiastika byggnadslånekassor, hvilka skulle hafva till uppgift att
anskaffa samt till stiftets byggnadsskyldiga prästerskap och pastorat eller
församlingar utlåna penningar till bestridande af vissa kostnader å laga
hus vid bostadsboställen. Genom dessa kassor skulle boställshafvarnes
kapitalutlägg för nybyggnad omsättas till annuiteter, och nybyggnads-
kostnaden sålunda kunna beräknas nästan lika säkert som den kontanta
penninglönen. Underhållsskyldigheten blefve visserligen fortfarande något
växlande, men dess betydenhet skulle dock väsentligen minskas, då ny-
byggnaden komme att omsorgsfullt och i rätt tid utföras. Samma betän-
156
kande innefattar äfven ett förslag till ecklesiastik boställsordning, hvilande
på förutsättningen att byggnadslånekassor komme att inrättas. Enligt detta
förslags 16 och 17 §§ skulle sålunda vid nybyggnad af boställshafvares
laga bus och vid vissa större reparationer därå kostnaden betäckas genom
lån från stiftets byggnadslånekassa, mot skyldighet för låntagaren att genom
årliga afgifter eller annuiteter återgälda lånet, likasom äfven pastorat eller
församling kunde få sin ny byggnadskostnad betäckt genom lån från kassan.
Vidare stadgades i 72 §, att sedan ny lönereglering för pastorat vunnit
tillämpning, boställshafvare skulle för laga hus, för hvilket icke annuitet
för byggnadslån utginge, årligen, så länge detta förhållande fortlore, till
byggnadslånekassan erlägga en på visst sätt bestämd byggnadsskyldighets-
afgift såsom bidrag till betäckande af blifvande nybyggnadskostnad för
boställshafvarens laga hus.
Anordningen med byggnadslånekassor skulle enligt kommitténs afsikt
sättas i verket, innan det definitiva löneregleringsarbetet begynte, för att
tjäna till stöd och ledning för detta på samma gång som till lättnad och
hjälp för prästerskapet. Då alltså de vanskligheter, som vid föregående
tillfällen förhindrat antagandet af erkända förbättringar, borde undvikas,
hade kommittén underlåtit att föreslå nya lagbestämmelser rörande för¬
samlingarnas nybyggnads- och underhållsskyldighet, i akt och mening att
ordnandet af denna fråga för nästa löneregleringsperiod borde ske vid och
genom löneregleringarna.
Ofvanskrifna fem paragrafer meddela nu bestämmelser om reglering
i första rummet af boställshafvarnes, men äfven af församlingarnas, kost¬
nader för fullgörande af byggnadsskyldigheten vid ecklesiastika boställen.
Hufvudgrunderna för denna reglering — hvars genomförande skulle nöd¬
vändiggöra vissa af kommittén (sid. 131—149) jämväl föreslagna ändringar
i och "tillägg till förslagen till ecklesiastik boställsordning och förordning
om ecklesiastika byggnadslånekassor — äro följande.
Beträffande sädana laga hus å bostadsboställe, som det tillkommer bo¬
ställshafvare att nybygga och underhålla, fastställer Kungl. Maj:t, i sam¬
manhang med pröfning af uppgjordt förslag till lönereglering, ej mindre
det ersättningsbelopp, som under löneregleringsperioden skall hvarje år
från pastoratet utgå för verkställande af nybyggnad och sådan förbättring,
som i 16 § af ecklesiastik boställsordning omförmäles, samt till gäldande
af byggnadsskyldighetsafgifter, hvilka enligt 72 § i boställsordningen skola
erläggas, än äfven hvad pastoratet har att under samma tid årligen ut¬
göra såsom ersättning för bestridande af underhållskostnad (§26 mom. 1).
Önskar pastorat, att dess nybyggnads- och underhållsskyldighet i fråga
om de laga husen å bostadsställe skall, då tillämpning af ny lönereglering
157
vidtager, för framtiden af boställshafvaren mot ersättning fullgöras, har
pastoratet att härom göra anmälan i det yttrande, som varder jämlikt
§ 11 afgifvet. När lönereglering därefter fastställes, bestämmer Kungl.
Maj:t hvarje gång för den tid, hvarunder löneregleringen skall gälla, sär-
skildt beträffande nybyggnad och sådan förbättring, som i 16 § af boställs-
ordningen afses, och särskildt i fråga om underhåll, beloppet af den ersätt¬
ning, som för angifna ändamål bör årligen utgifvas af pastoratet. Hvad
sålunda stadgas gäller äfven församling, som ensam ansvarar för byggnads¬
skyldighet å vissa boställshus (§26 mom. 2). Den ersättning, som pastorat
eller församling jämlikt § 26 har att gälda, skall utgöras efter samma
grunder som äro i allmänhet stadgade för utgörande af de afgifter, om
hvilka kyrkostämma fattar beslut, dock med iakttagande af den vissa be-
skattningsföremål enligt lag medgifna lindring i fråga om deltagande i
kostnad för nybyggnad och underhåll af prästgård (§ 27). Ersättningsbelopp,
som blifvit bestämdt till gäldande af kostnad för nybyggnad å bostads-
boställe, inlevereras af kyrkorådet för hvarje år till stiftets byggnadslåne-
kassa. Om summan af de ersättningsbelopp, som under lönereglerings-
perioden sålunda inflyta till byggnadslånekassan, öfverskjuter eller under¬
stiger summan af de annuiteter och byggnadsskyldighetsafgifter, hvilka
fastställts att under samma tid utgå från boställets laga hus, skall öfver-
skottet. eller bristen utjämnas därigenom, att ersättningen för byggnads¬
skyldighetens fullgörande under nästa iönpregleringsperiod bestämmes med
hänsyn till angifna förhållande (§ 28). Årliga beloppet af den ersättning,
som till bestridande af underhållskostnad blifvit fastställd, skall af kyrko¬
rådet tillhandahållas boställshafvaren, i den mån han visar sig hafva gjort
utgift för honom åliggande underhåll af laga hus. Hafva de årliga er¬
sättningsbeloppen ej till fullo tagits i anspråk under löneregleringsperioden,
äger pastoratet att öfver återstoden fritt förfoga, såvida icke något däraf
erfordras till betäckande af utgift, som före slutet af samma period blifvit
anmäld. Skulle den boställshafvare sålunda tillkommande ersättning under¬
stiga hvad han måst utgifva för underhållet under löneregleringsperioden,
är han icke berättigad till godtgörelse för bristen (§ 29).
Med anledning af hvad kommittén sålunda föreslagit i syfte att för
de präster, som innehafva bostadsboställen, göra förmånen af bostad kost¬
nadsfri — denna förmån skulle enligt § 30 i annan form beredas öfriga
präster — hafva, såsom af det ofvan sid. 108—111 anförda framgår,
uttalanden vid granskning af kommitténs förslag om uppskattning af
bostadsboställes afkastning gjorts ej mindre af kommittéledamoten Ekström
än äfven af domkapitlen i Linköping, Växterch, Göteborg, Karlstad, Härnö¬
sand och Luleå. Domkapitlet i Uppsala, hvars yttrande i sistberörda
158
ämne jämväl förut omförmälts, hemställer om uteslutande ur förslaget af
bestämmelsen därom, att församlingens nybyggnads- och underhållsskyl¬
dighet i fråga om de laga husen å bostadsboställe skulle af boställshafva-
ren mot ersättning fullgöras, där församlingen så önskade och om denna
sin önskan gjorde underdånig anmälan (§ 26 mom. 2), enär erfarenheten
i de flesta fall visade, att den verkliga utgiften för byggnadsskyldighetens
fullgörande blefve mycket större än i förväg kunnat uträknas. Domka¬
pitlet i Strängnäs gör en liknande hemställan. Domkapitlet i Kalmar, som,
enligt hvad ofvan inhämtas, äfven yttrat sig i frågan om uppskattning
af boställes afkastning, förmäler, att då domkapitlet i underdånigt utlåtande
öfver förslagen till ecklesiastik boställsordning och till förordning om eck¬
lesiastika byggnadslånekassor hemställt, att det förra förslaget måtte i vissa
angifna afseenden omarbetas och det senare förslaget icke i föreliggande
form vinna tillämpning, domkapitlet i konsekvens därmed ville yrka, att
beträffande de i § 6 mom. 1 samt §§ 25—29 af nu omhandlade lagför¬
slag förekommande stadganden domkapitlets åberopade underdåniga ut¬
låtande måtte tagas i betraktande.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län anser, att i
fråga om bestämmelserna i §§ 25—29 kommittéledamoten Rydins mening
(sid. 457—459) vore att föredraga. Eders Kungl. Maj:ts befallningshaf¬
vande i Kronobergs län yttrar, att hvad förslaget innehölle af beskaffenhet
att sammanhänga med frågan om inrättande af byggnadslånekassor stode
eller folie med statsmakternas ställning till denna fråga och torde vid
sådant förhållande icke utgöra föremål för något Eders Kungl. Maj:ts be-
fallningshafvandes vidare underdåniga yttrande. Eders Kungl. Maj:ts be¬
fallningshafvande i Blekinge och i Jämtlands län ansluta sig till kommitté¬
ledamoten Ekströms uttalande i ämnet. Eders Kungl. Majds befallnings¬
hafvande i Malmöhus län anser, att affattningen af § 27 borde förtydligas,
så att utaf densamma bestämdt framginge den af koinmitterade i special¬
motiven, sid. 128 och 129, framhållna skillnad i fråga om skyldigheten
att deltaga i sådana färsamlingsafgifter, som i mom. 1 och 2 af § 26 om-
förmäldes. Eders Kungl. Majds befallningshafvande i Skaraborgs län fram¬
håller, hurusom stadgandet i § 26 mom. 2 uppenbarligen hvilade på den
förutsättning, att byggnadslånekassa funnes för stift inrättad. Men äfven
om denna förutsättning vore förverkligad, ansåge Eders Kungl. Majds be¬
fallningshafvande likväl olämpligt och oegentligt, att församling skulle
kunna öfverflytta icke blott underhållsskyldigheten utan äfven ny byggnads¬
skyldigheten å boställshafvaren. Därom åberopade Eders Kungl. Majds
befallningshafvande hvad Eders Kungl. Majds befallningshafvande anfört
uti sitt den 9 januari 1901 afgifna underdåniga utlåtande öfver kommitténs
159
förslag rörande ecklesiastik boställsordning och inrättande af byggnads-
länekassor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län
förmäler, att i fråga om de delar af lagförslaget, hvilka afhandlade bygg¬
nadsskyldigheten vid bostadsboställe, torde få antagas, att dessa stadganden
så intimt berörde den Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes bedömande
icke nu förelagda ecklesiastika boställsordningen, att det vore vanskligt
att utan tillgång till förslaget om sistnämnda författning yttra sig om
berörda byggnadsskyldighet. Eders Kungl Maj:ts befallningshafvande hade
således icke något att därom erinra.
Kommitténs förslag till reglering af byggnadskostnaderna vid ecklesia¬
stika bostadsboställen är, såsom den lämnade redogörelsen därför angifver,
grundadt på dess förslag till ecklesiastik boställsordning och förordning-
om ecklesiastika byggnadslånekassor, öfver hvilka sistnämnda förslag kol¬
legium den 9 september 1901 afgifvit underdånigt utlåtande. Om före¬
liggande förslag ses i sitt sammanhang med och i belysningen af sagda
författningsförslag, lärer det icke kunna bestridas, att kommittén på ett
följdriktigt sätt för de blifvande löneregleringarna tillgodogjort sig den
föreslagna anordningen med ecklesiastika byggnadslånekassor. Ur antydda
synpunkt har kollegium icke något att i hufvudsak påminna i afseende å
nu omhandlade §§ 25 — 29. Dock tillåter sig kollegium beträffande § 27
erinra därom, att enligt lagen den 26 april 1905 alla de, som inom försam¬
lingen erlägga kommunalutskylder, numera skola lika efter åsatt fyrktal —
alltså icke längre efter en graderad skala — deltaga i kostnaden för sockne-
männen åliggande skyldighet att nybygga och underhålla prästgård, hvar¬
vid likväl bör tillses, att prästerskapets privilegier ej trädas för nära. Med
hänsyn härtill och med iakttagande däraf att prästerskapet för boställen
och löneinkomster alltid bör befrias från deltagande i ersättning, som
pastorat eller församling har att gälda såsom lösen för befrielse från full¬
görandet in natura af sin byggnadsskyldighet, lärer samma paragraf böra
omredigeras.
_ Icke heller förslagen till ändringar i och tillägg till nyssnämnda båda
författningsförslag föranleda någon väsentlig anmärkning från kollegii sida.
Beträffande de punkter, i hvilka en särskild, vid kommittébetänkandet
fogad, mening blifvit uttalad (sid. 457—459), synes likväl denna mening
böra vinna efterföljd.
Emellertid har kollegium trott sig böra fästa uppmärksamheten därå,
att i den mån förslaget om reglering af byggnadskostnaderna vid eckle¬
siastika bostadsboställen för sitt genomförande förutsätter tillvaron af bygg¬
nadslånekassor, den grund hvarpå samma förslag hvilar synes ganska svag.
160
Sedan nämligen Eders Knngl. Maj:t i särskilda, propositioner n:is 56 och
57 till 1903 års riksdag ej mindre föreslagit riksdagen att antaga ett af
Eders Kungl. Maj:t framlagdt förslag till ecklesiastik boställsordning, än
äfven begärt riksdagens yttrande öfver ett vid vederbörande proposition
fogadt förslag till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor, liar
riksdagen i underdåniga skrivelser den 12 maj samma år tillkänn a gifvi t,
att kamrarne beträffande en hvar af dessa frågor stannat i olika beslut,
i följd hvaraf den förra frågan förfallit samt riksdagen icke kunde afgifva
något yttrande i den senare frågan.
Men om också anordningen med byggnadslånekassor ej skulle komma
att genomföras, synes dock tanken på en reglering af byggnadskostnaderna
vid ecklesiastika bostadsboställen i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
kommitténs nu föreliggande förslag icke därför böra öfvergifvas.
Detta förslag är nämligen grundadt å den, efter kollegii uppfattning,
riktiga principen att medel, som äro afsedda till bestridande af boställs-
hafvares byggnadskostnader, också böra för detta ändamål användas. Enligt
nu tillämpade system, hvilket medför att dessa medel beredas boställshat-
varen på en omväg, nämligen därigenom att från boställsafkastningen göres
ett mot byggnadskostnaden svarande afdrag, lärer väl sällan inträffa, att
när ett nybyggnad sarbete skall utf öras, den byggnadsskyldige indelnings-
hafvaren också förfogar öfver ett uppsparadt belopp, som kan för ända¬
målet disponeras. Om däremot ett nybyggnadsanslag, beräknadt och fast-
ställdt i enlighet med föreskrifterna uti § 25 och § 26 mom. 1 af detta
lagförslag, för hvarje år afsättes och ställes under förvaltning af exempel¬
vis kyrkorådet, skola ju vid förefallande behof medel alltid vara att tillgå
eller åtminstone med säkerhet utfalla å vissa tider. Därigenom skulle ny-
byggnadsskyldighetens börda för de efter hvarandra följande boställshaf-
varne uppenbarligen högst väsentligt underlättas. A andra sidan kunde
det icke sägas, att församlingen blefve i högre grad betungad, än eljest
skulle vara förhållandet, såvida nämligen meningen verkligen är att bo-
ställshafvarens byggnadskostnader skola till fullo gäldas af församlingen.
I fråga om sättet för underhållskostnadens bestridande torde anvisnin¬
garna i § 25, § 26 mom. 1 och § 29 kunna utan vidare jämkningar an¬
befallas till iakttagande.
Huruvida pastorat eller församling må äga att, på sätt i § 26 mom. 2
föreslagits, å boställshafvare mot ersättning öfverflytta sin nybyggnads- och
underhållsskyldighet är en fråga, som varit mycket omtvistad. Kollegium
har emellertid i sitt förutnämnda underdåniga utlåtande den 9 september
1901 (sid. 15) angifvit sin ståndpunkt till samma fråga.
161
§ 30.
Måhända vore det icke olämpligt, om åt förevarande paragraf gåfves en
sådan affattning, att af innehållet framginge, det under vissa omständigheter
bostadsboställe kan jämlikt § 6 (femte stycket) utan församlingens betun¬
gande upplåtas åt dess prästerskap.
Kommittéledamoten Ekström framhåller, hurusom den uppfattning
torde vara ganska allmän, att bostadsboställe i landspastorat måste vara
förenadt med jordbruk, men att då en sådan fordran ingalunda borde
uppställas, ett uttalande borde i själfva lagen göras därom, att boställe
med jordbruk ej ovillkorligen behöfde anskaffas. Reservanten anser därför,
att efter orden »intill dess sådant boställe» borde tilläggas orden »med
eller utan jordbruk». Paragrafens nuvarande lydelse synes dock kollegium
vara att föredraga framför den af reservanten sålunda föreslagna, allden¬
stund förhållandena å vissa orter kunna göra det nödvändigt, att ett bo¬
ställe med jordbruk anordnas.
Däremot tillstyrker kollegium en ändring af paragrafen i syfte, att
innan en fastighet upplåtes till boställe, Kungl. Maj:ts godkännande af fastig¬
heten i dess berörda egenskap skall hafva föregått.
Under åberopande af sin här ofvan sid. 132 gjorda hemställan om
förändrad lydelse af § 16 föreslår kollegium, att orden »dock att person¬
liga afgifter icke må för ändamålet utdebiteras» varda från här omhand-
lade paragraf uteslutna.
§ 32.
Genom nådiga cirkuläret till domkapitlen och Stockholms stads kon¬
sistorium den 19 december 1902 har Eders Kungl. Maj:t förordnat, att uti
fullmakter å ordinarie prästerliga beställningar, till hvilka antingen ansök¬
ningstiden ej utgår före slutet af år 1902 eller, därest de på kallelse af
patronrätts innehafvare tillsättas, kallelsen efter nämnda tid till vederbö¬
rande domkapitel inkommer, skall intagas det förbehåll, att den utnämnde
skall vara underkastad den förändring i lönevillkor och tjänstgöring, som
kan blifva en följd ej mindre af föreskrifterna i förordningen den 11 juli
1862 angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster än äfven af
en i sammanhang med blifvande lönereglering vidtagen förändring i den
kyrkliga indelningen eller omorganisatiön af den prästerliga tjänstgöringen.
Har nu, säger kommittén i motiven till förestående paragraf, kyrkoherde
eller komminister, utan sådant förbehåll, erhållit fullmakt å sin tjänst, och
varder, oaktadt hans tjänsteverksamhet icke blifvit till omfattningen in¬
skränkt, aflöningen för tjänsten vid framdeles skeende lönereglering bestämd
till afsevärdt mindre belopp, än det som beräknats enligt lönereglering,
21
I
162
fastställd på grund af nyssnämnda förordning, föreligger onekligen ett
missförhållande, hvars olägenheter torde ur billighetens synpunkt böra åt¬
minstone i någon mån afhjälpas. Kommittén har därför ansett, att för
den händelse en dylik tjänsteinnehafvare hos Kungl. Maj:t gjorde ansök¬
ning om förbättring i sina lönevillkor, ett skäligt tillskott ur kyrkofonden
skulle kunna, efter Kung], Maj:ts bepröfvande, varda honom beviljadt för
den tid han vid tjänsten kvarstode, men kunde ett sådant lönetillskott
naturligtvis icke medgifvas under annan förutsättning, än att kyrkofondens
medel befunnes fullt tillräckliga för de lagbestämda utgifter, som i främsta
rummet skulle af fonden bestridas.
Såsom en betänklighet med afseende å det föreslagna stadgandet fram¬
håller kommittéledamoten Ekström (sid. 331—340), bland annat, den däri
förekommande villkorsbestämmelsen att vederbörande skulle hafva erhållit
fullmakt å sin tjänst utan sådant förbehåll, som i förenämnda nådiga
cirkulär den 19 december 1902 omförmäldes. Skulle detta villkor stå
kvar, anmärker reservanten, så blefve de icke många, som kunde få del af
den förmån, stadgandet i det hela torde åsyfta att tillförsäkra prästerskapet.
Ty för det första uteslötes från denna förmån alla, som erhållit fullmakt
på tjänst, hvartill ansökningstiden utgått efter slutet af år 1902, eller de
allra flesta; och skulle alltså, enär nu gällande löneregleringar i allmänhet
utlöpte omkring år 1922, endast de, som suttit vid sina innehafvande
tjänster bortåt tjugu år eller därutöfver, kunna erhålla den ifrågavarande
partiella ersättningen för frångångna löneförmåner. Men det ville synas
som om äfven bland dessa äldre ordinarier en stor del skulle i förekom¬
mande fall blifva utestängd från den möjlighet till dylik ersättning, hvilken
stadgandet dock syntes vilja förbehålla åtminstone dem, och som om denna
oförmånliga undantagsställning skulle kunna komma att drabba hela stift.
I en fullmakt, som af Härnösands domkapitel utfärdades den 9 maj 1887,
gjordes förbehåll att den utnämnde ägde »skyldighet att vara underkastad
den förändring i löneinkomster och tjänstgöring, som kan blifva en följd
af föreskrifterna i kungl. förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt
ordnande af prästerskapets inkomster». I en af Västerås domkapitel den
21 juni 1890 utfärdad fullmakt gjordes förbehåll, att den välde skulle
vara skyldig att »jämlikt kungl. brefvet den 8 maj 1861 underkasta sig
den förändring i lönevillkor och tjänstgöring, som kan blifva en följd af
framdeles skeende reglering af prästerskapets aflöning». Båda dessa full¬
makter innehölle således förbehåll för tjänsteinnehafvaren »att underkasta
sig förändring i lönevillkor», om ock detta förbehåll vore af de båda dom¬
kapitlen något olika formuleradt. Då fullmakterna sannolikt vore gjorda
efter en viss inom respektive domkapitel använd schablon, skulle således
163
villkoret att fullmakten icke finge innehålla dylikt förbehåll från den af-
sedda förmånen utesluta hela stifts prästerskap och låta densamma blifva
en företrädesrätt för prästerskapet i andra stift, där fullmaktschablonen ej
haft nämnda förbehåll. Men möjligheten att erhålla den förmån, som
kunde komma att af billighetshänsyn beviljas, borde stå öppen för alla,
som genom de nya löneregleringarna bringades i afsevärd mistning af
löneinkomster, och förverkligandet af denna möjlighet göras beroende alle¬
nast af Kungl. Maj:ts nådiga pröfning och hänsyn till kyrkofondens till¬
gångar. Det ville för öfrigt synas som om den billighetshänsyn, hvilken
eventuellt skulle komma att visas de tjänsteinnehafvare, som genom den
nya löneregleringen lidit afsevärd mistning af nödiga löneinkomster, endast
vore en naturlig sak, därest statsmakterna och kyrkomötet skulle förena
sig om den för ägarne af den tiondeskyldiga jorden så högst fördelaktiga
tiondeafskrifningen.*) Tv det vore icke svårt att inse, att det vore just
tiondeafskrifningen och det nya systemet, som vållade, att fallen af sänkta
löner blefve så många.
Vidare riktar reservanten sina anmärkningar mot den villkorsbestäm-
melse, som innehålles i orden: »mindre belopp än det, som beräknats en¬
ligt lönereglering, fastställd på grund af förordningen den 11 juli 1862».
Bestämmelsen att den beräknade lönen skulle läggas till grund för jäm¬
förelsen med det vid den nya löneregleringen bestämda beloppet syntes
hvila på den föreställningen, att det verkliga beloppet vore något mer eller
mindre abnormt, hvartill man ej borde taga hänsyn. Det beräknade be¬
loppet hade emellertid aldrig utgiort någon rättsgrund för tjänsteinne-
hafvarens löneanspråk. Det hade framgått såsom resultatet af antaganden
beträffande de olika hvar för sig föränderliga addenderna i lönen, anta¬
ganden som gjorts till och med tjugu år eller ännu längre före början
af regleringens tillämpning, i alla händelser fulla femtio är före den tid,
då lönen för tjänsten sista året uppbars. Såsom en ren lyckträff finge
betraktas, ifall det verkliga lönebeloppet någonstädes något år blifvit just
det som beräknades. Regeln hade varit, att det verkliga lönebeloppet mer
eller mindre afsevärdt öfverstigit eller understigit det som vid löneregle¬
ringens uppgörande beräknades. Och det vore själfva löneregleringen, som
utgjort den rättsliga grunden för aflöningen. Iiade någon sålunda fått
mer än det beräknade beloppet, hade han fått allenast, sin lagliga rätt.
Hade någon fått mindre än det beräknade beloppet, hade han icke kunnat
anföra klagomål. Löneregleringen hade i båda fallen blifvit tillämpad, och
*) Jfr reservantens ofvan sid. 20 och följ. återgifna yttrande angående förutsätt¬
ningarna för tillstånd till tiondens afskrifvande.
164
den ensam hade haft laglig giltighet. Ku skulle detta förhållande ändras.
Icke löneregleringen själf, d. v. s. det belopp, som enligt löneregleringen
lagligen utgått, skulle läggas till grund för jämförelsen med afiöningen
enligt den nya regleringen och eventuellt blifva norm för bestämmandet
af personligt lönetillskott, utan en sannolikhetsberäkning, som gjordes
femtio år tillbaka i tiden under då rådande, i många afseenden olika för¬
hållanden. Detta förfaringssätt, redan teoretiskt oriktigt, skulle i praktiken
visa sig leda till verkliga absurditeter. Svaret på frågan när en tjänste-
innehafvare, sedan lön blifvit för honom genom ny lönereglering bestämd,
ägde befogenhet att ingå med underdånig ansökan om lönetillskott från
kyrkofonden för den tid, han vid tjänsten kvarstode, kunde rimligtvis
blott blifva detta: då han genom löneregleringen lidit afsevärd minskning
i sin förutvarande aflöning. Aterstode frågan hvilken årslön från inne¬
varande löneregleringsperiod borde användas till jämförelsen. Då lönen
kunde växla afsevärdt mellan olika år, syntes medeltalet för ett antal år
i slutet af löneregleringsperioden böra betraktas såsom det normala be¬
loppet. Därvid skulle kunna ifrågasättas antingen medeltalet af dåvarande
tjänsteinnehafvarens alla årslöner vid ifrågavarande tjänst eller medeltalet
af de sista tio årslönerna under löneregleringsperioden. Det sistnämnda
syntes vara att föredraga.
På grund af det anförda anser reservanten, att § 32 lämpligen borde
erhålla följande lydelse:
»Varder vid framdeles skeende lönereglering afiöningen för kyrko¬
herdes eller komministers tjänst bestämd till afsevärdt mindre belopp, än
det, hvartill densamma enligt lönereglering, fastställd på grund af förord¬
ningen den 11 juli 1862, under de tio sista åren af nämnda lönereglerings
tillämpning i medeltal uppgått, må Kungl. Maj:t på ansökning af dylik
tjänsteinnehafvare bevilja honom, i den mån kyrkofondens tillgångar sådant
medgifva, för den tid, han vid samma tjänst kvarstår, eller för vissa år
däraf, skälig godtgörelse för frångångna löneförmåner, att såsom särskildt
tillskott från fonden utgå.»
I den af omförmälde reservant sålunda uttalade särskilda mening in¬
stämma domkapitlen i Uppsala, Göteborg, Karlstad, Visby och Luleå samt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Blekinge, Kristan-
stads, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Gäjleborgs, Västernorrland s och
Jämtlands län. Domkapitlet i Strängnäs hemställer, att i § 32 borde vid¬
tagas sådan ändring, att hvarje i nämnda paragraf omförmäld tjänsteinne¬
hafvare, hvars aflöning vid framdeles skeende lönereglering blefve bestämd
till mindre belopp än det, som beräknats enligt lönereglering, fastställd på
165
grund af förordningen den 11 juli 1862, skulle på ansökan för den tid,
han vid samma tjänst kvarstode, erhålla skälig ersättning. Domkapitlet i
Västerås fäster uppmärksamheten på det af förenämnde reservant påpekade,
såsom det syntes äfven domkapitlet, alldeles oriktiga förfarandet att taga
den lön, hvilken blifvit beräknad vid lönereglering, verkställd på grund
af 1862 års förordning, såsom norm vid bestämmandet af huruvida en
prästman, som lidit afsevärd minskning i sina löneinkomster, kunde komma
i åtnjutande af någon ersättning. All billighet torde kräfva, att hänsyn
toges till den lön, som för tjänsten under den senaste tiden verkligen ut¬
gått. Äfven torde förtjäna tagas i nådigt beaktande hvad reservanten
yttrade om dem, hvilka i sin fullmakt fått inryckt det förbehåll, som i nå¬
diga cirkuläret den 19 december 1902 omförmäldes. Åtminstone torde §
32 böra ändras i den riktning, att ordalydelsen däraf icke från rättig¬
het att söka och erhålla ersättning utestängde någon tjänsteinnehafvare, som
tilläfventyrs, innan det omnämnda cirkuläret trädde i kraft, erhållit full¬
makt, innehållande sådant förbehåll, som i samma cirkulär omtalades. Dom¬
kapitlet i Växjö vill öfverlämna åt Kungl. Maj:t att tillerkänna präster,
som kvarstå i tjänsten vid ny lönereglerings tillämpning och få väsentligen
minskade inkomster, lönetillskott, om nödiga medel finnas. Domkapitlet i
Härnösand framhåller, huruledes § 32 hade till syfte att ur billighetens syn¬
punkt i viss mån söka förekomma, att vid öfvergången till den nya regle¬
ringen de dåvarande innehafvarne af prästerliga tjänster skulle lida för stor
minskning i sina hittillsvarande inkomster. Det sätt, på hvilket kommittén
vid formulering af denna paragraf sökt vinna sitt syfte, kunde domkapitlet
emellertid icke anse lyckligt. Hvad först anginge den såsom villkor för att
komma i fråga till ersättning för eventuell minskning i den faktiska lönen
uppställda fordran, att vederbörande tjänsteinnehafvare skulle erhållit full¬
makt å sin tjänst utan sådant förbehåll, som i nådiga cirkuläret den 19
december 1902 omförmäldes, så syntes detta villkor å ena sidan kunna
leda till en viss obillighet, å andra sidan i själfva verket vara öfverflödigt.
Att från möjlighet till ersättning för minskad inkomst utesluta alla, som
fått sin fullmakt efter 1902, kunde i vissa fall blifva mycket hårdt. Och
egentlig rätt till sådan ersättning hade väl ingen, ity att alla i nuvarande
löneregleringar stipulerade löneförmåner gällde endast för nuvarande löne-
regleringsperiod, vare sig detta vore i fullmakten uttaladt eller icke. En
hänvisning till cirkuläret den 19 december 1902 funne domkapitlet vara
billig och behöflig endast så till vida, som detta cirkulär talade om en i
sammanhang med blifvande lönereglering vidtagen förändring af den
kyrkliga indelningen eller omorganisation af den prästerliga tjänstgöringen;
men detta torde väl i sak vara detsamma, som uttrycktes i de af kommit-
166
tén föreslagna orden: »oaktadt hans tjänsteverksamhet icke blifvit till om¬
fattningen inskränkt», ett villkor som med skäl syntes böra förutsättas för
befogenhet att söka ersättning för mistad löneinkomst. En annan, minst
lika stor, oegentlighet i denna paragraf vore, att man utginge icke från
den verkliga utan från den beräknade lönen enligt lönereglering, fastställd
på grund af förordningen den 11 juli 1862. Skillnaden mellan dessa båda
vore i många fall mycket väsentlig. Men det, hvartill en tjänsteinne-
hafvare hade rätt, så länge den på 1862 års förordning grundade löne¬
regleringen bestode, vore ej den beräknade, utan den på lönereglerings-
resolutionens enskilda bestämmelser grundade verkliga löneinkomsten, och
till denna toge han väl ock hänsyn, då han sökte en befattning. Om
emellertid icke den beräknade utan den verkliga lönen borde för ifråga¬
varande ändamål tagas till utgångspunkt, blefve nödigt bestämma ett visst
antal år i slutet af löneregleringsperioden, under hvilka lönen i medeltal
stigit till ett visst belopp. Lämpligast syntes därvid vara att taga hänsyn
till alla de år, under hvilka löntagaren innehaft sin tjänst. På grund af
det anförda påyrkade domkapitlet en omredigering af § 32 med beaktande
af de punkter, som af domkapitlet blifvit framhållna. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Östergötlands län ansei’, att det äldre lönebelopp, som
skulle jämföras med det nya, borde utgöra ett belopp, som under en viss
tid, exempelvis 10 år, faktiskt utgått, då det ju vore, icke efter det be¬
räknade, utan efter det verkligen åtnjutna lönebeloppet, som löntagaren
haft att rätta sina, utgifter och sina lefnadsvanor. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Skaraborgs län finner hvad kommittéledamoten Ek¬
ström i sin berörda reservation anmärkt vara förtjänt af uppmärksamhet.
Ofvan åberopade 1902 års cirkulär har sin motsvarighet i ett på fram¬
ställning af rikets ständer den 8 mars 1861 till stiftskonsistorierna och
Stockholms stads konsistorium aflåtet cirkulär, hvarigenom förordnades,
att uti de fullmakter, som utfärdades beträffande vissa närmare angifna
kyrkoherdebeställningar, det förbehåll borde intagas, att den utnämnde
kyrkoherden skulle åtnöja sig med den förändring i lönevillkor och tjänst¬
göring, som kunde blifva en följd af den framdeles skeende regleringen
af prästerskapets aflöning. Någon anledning att med kommittéledamoten
Ekström antaga, det »fullmaktsschablonen ej haft nämnda förbehåll» i de
fall, då sådant varit föreskrifvet, lärer alltså efter kollegii mening icke
finnas.
Det ligger för öfrigt i naturen af hela den lönereglering, som verkställts
på grund af nådiga förordningen den 11 juli 1862, och hvilken haft till
syfte de ecklesiastika afföningsförhållandenas ordnande för allenast en
167
femtioårsperiod, att efter förloppet af denna tid lönerna kunde blifva ned¬
satta, med hvilka förändringar tjänsteinnehafvarne då också måste åtnöjas.
Detta inskärpes nu ytterligare genom cirkuläret den 19 december 1902. Huf-
vudsakligaste betydelsen af berörda cirkulär torde emellertid ligga däri, att
den utnämnde därigenom tillförbindes att åtnöja sig med den förändring
i tjänstgöring, som kan blifva en följd af en i sammanhang med blifvande
lönereglering vidtagen förändring i den kyrkliga indelningen eller af en
omorganisation utaf den prästerliga tjänstgöringen. Förbehållet i sist¬
nämnda del är naturligtvis högeligen af behofvet påkalladt med hänsyn
till de ganska genomgripande förändringar i antydda riktning, som från
olika håll påfordrats och af kommittén i stor utsträckning äfven före¬
slagits.
Prästerskapet, som på grund af löneregleringsresolutionernas innehåll
och förbehållet i fullmakterna äger kännedom om löneregleringarnas be¬
gränsade giltighetstid, måste alltså, på sätt kommittén jämväl framhållit,
finna sig uti den minskning i inkomster, hvilken vid åtskilliga beställ¬
ningar kommer att visa sig såsom följden af det nya lönesystemet. En
reduktion i inkomster på vissa håll kommer emellertid att mer än upp¬
vägas af ökning på andra. Såsom i kommittébetänkandet (sid. 188) upp¬
lyses, skulle nämligen ökningen i sin helhet komma att utgöra 1,029,342
kronor eller 12,32 procent. Hvad för öfrigt beträffar nedsättningen af en
del lönebelopp, bör den efter kollegii uppfattning ej skyllas på tionde¬
indragningen — då ju tionden skall i form af statsanslag återställas till
kyrkan — utan på den roll utjämningen, alldeles i enlighet med hvad
åsyftadt varit, skulle spela vid de blifvande löneregleringarna.
För att emellertid mildra den hårdhet, som en tillämpning med af¬
seende å vissa tjänsteinnehafvare utaf de nya regleringsgrunderna skulle
medföra, har kommittén framlagt det förslag, som innefattas i förevarande
paragraf. De gränser, som där uppdragits för den ifrågasatta löneförbätt¬
ringens beviljande, hafva från olika håll bedömts såsom alltför snafva.
Detta må ju ock medgifvas. Af motförslagen äter torde kommittéleda¬
moten Ekströms säkerligen lämna fältet alltför öppet. Enligt hans förslag
till paragrafens formulering lärer intet hindra, att den ena generationen af
löntagare' efter den andra kunde anse sig äga rätt att kräfva och jämväl
skulle påyrka löneförbättring, så snart aflöningen för den tjänst, hvars
innehafvare de vore, blifvit »bestämd till afsevärdt mindre belopp än det,
hvartill densamma enligt lönereglering, fastställd på grund af förordningen
den 11 juli 1862, under de tio sista åren af nämnda lönereglerings till-
lämpning i medeltal uppgått».
Uppenbarligen kan af billighetshänsyn icke mera fordras, än att under
168
en öfvergångstid vissa tjänsteinnehafvare böra för en gång kunna få sig
tillerkänd någon förbättring i de ekonomiska villkor, som skulle bjudas
dem i och med tillämpningen af de löneregleringar, hvilka första gången
uppgjorts i enlighet med bestämmelserna i den nya löneregleringslagen.
Vid ett närmare angifvande af förutsättningarna för att tjänsteinne¬
hafvare må komma i åtnjutande af åsyftade förmån torde det göra till
fyllest, om blott vederbörande präst under någon, ej alltför kort, tid inne¬
haft sin tjänst och om verksamheten vid denna icke sedermera blifvit in¬
skränkt. För bedömande af de olika löneregleringarnas resultat torde jäm¬
förelse böra anställas mellan å ena sidan den lön, som utfaller på grund af
den nya löneregleringen, och å andra sidan ett medeltal af de löner, som
uppburits några år under tiden närmast före nämnda reglerings tillämpning.
I enlighet härmed hemställer kollegium, att omhandlade paragraf måtte
affattas i ungefär följande ordalag:
§ 32.
»Varder genom lönereglering, som skall tillämpas omedelbart efter
det lönereglering, fastställd på grund af förordningen den 11 juli 1862,
upphört att gälla, aflöning för kyrkoherde- eller komministerstjänst bestämd
till afsevärdt mindre belopp än det, som under närmast föregående fem
år i medeltal för tjänsten utgått, må präst, som minst fem år innehaft
och vid tiden för den nya löneregleringens tillämpning fortfarande inne-
hafver dylik tjänst, kunna, såvida icke hans tjänsteverksamhet varder in¬
skränkt, för den tid han vid samma tjänst kvarstår eller för vissa år däraf
erhålla skälig löneförbättring, att såsom särskildt tillskott utgå från kyrko¬
fonden, om han hos Kungl. Maj:t därom gör ansökning och Kungl. Maj:t
finner kyrkofondens tillgångar sådant medgifva.»
Alldenstund de bestämmelser, som meddelas i förevarande paragraf,
ej äro i något afseende normerande för själfva löneregleringsarbetet, synes
det kollegium riktigast, om paragrafen utbrytes ur detta lagförslag, för
att i stället införas i förslaget till lag om kyrkofond och där upptagas
antingen såsom en själfständig paragraf eller ock såsom ett moment af
§ 6. En tillämpning af bestämmelserna i § 32 skulle nämligen beröra
endast kyrkofondens utgiftsstat.
§ 33.
Kollegium tillåter sig fästa uppmärksamheten å sammanhanget mellan
denna paragraf och förslagen till ecklesiastik boställsordning och förord¬
ning om ecklesiastika byggnadslånekassor äfvensom å hvad angående dessa
författningsförslag blifvit yttradt under §§ 25—29.
169
§ 34.
Enligt hvad Stockholms stads konsistorium upplyser, byggas och under¬
hållas prästerskapets bostäder i Stockholm helt och hållet af församlin¬
garna. Kommittén har ock såväl med anledning häraf som på grund af
särskildt anfördt skäl föreslagit, att §§ 26—29 ej skulle tillämpas i fråga
om löneregleringen för prästerskapet uti de territoriella församlingarna i
denna stad. Lika med öfverståthållareämbetet får emellertid kollegium
hemställa, att jämväl § 25 undantages från en sådan tillämpning. Det
måste nämligen vara ändamålslöst att besvära synerätten med en upp¬
skattning, som i allt fall icke skulle komma till någon användning.
För den händelse afseende fästes vid kollegii under § 2 mom. 5 (sid. 59)
framställda förslag, att någon representant i löneregleringsnämnden för
vederbörande prästerskap ej måtte blifva utsedd, torde böra iakttagas, att
det stycke i förevarande paragraf, som angifver sättet för val i visst fall
af dylik representant, varder uteslutet.
§ 36.
Med anledning af förekommen anmärkning mot den af kommittén
ifrågasatta form för betryggande af kyrkans medbestämmanderätt vid lag¬
stiftning i de ämnen, som nu behandlats, anhåller kollegium få åberopa
sitt yttrande i frågan här ofvan sid. 68 och följ.
« *
Bland hufvudgrunderna för det nya kyrkliga lönesystemet, sådana dessa
grunder angifvas i § 1 af förevarande lagförslag, uppställer kommittén
icke fordran på att lönen skall lämpas efter tjänsteålder, utan endast efter
»tjänstegrad och ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna i orten
eller andra särskilda förhållanden». Frågan om ålderstillägg ät ordinarie
präster — adjunkterna skulle nämligen enligt § 11 i förslaget till före¬
skrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning bekomma ålders¬
tillägg till sina arfvoden efter vissa års tjänstgöring — har emellertid upp¬
tagits till behandling i en del myndigheters yttranden.
Sålunda föreslår domkapitlet i Uppsala, att i den mån kyrkofondens
tillgångar sådant medgåfve och Kungl. Maj-.t kunde finna skäligt, måtte
från fonden till innehafvare af ordinarie prästerlig tjänst, som uppnått 20
tjänstår, men till följd af befordringssystemet förblifvit stående vid löne¬
belopp understigande för kyrkoherde 4,000 och för komminister 3,000
kronor, utgå ålderstillägg, som uppbringade aflöningen till detta belopp,
och att äfven i andra fall lönetillägg kunde tilldelas präster, som däraf
22
170
vore i synnerligt behof. Domkapitlet i Strängnäs gör en liknande fram¬
ställning beträffande ålderstillägg. Domkapitlet i Västerås hemställer, att
då på grund af gällande befordringsordning en del präster trots allt väl¬
förhållande i tjänsten en lång följd af år och stundom hela lifstiden blefve
bundna vid lågt aflönade platser, Eders Kungl. Maj:t ville taga i öfver¬
vägande, om icke till förmildrande af den orättvisa, som befordrings-
anordningen kunde medföra, i den mån kyrkofondens tillgångar medgåfve,
åt kyrkoherde, som efter 25 prästerliga tjänstår innehade befattning med
lön, understigande 4,000 kronor, och för komminister, som med respektive
20 och 30 tjänstår innehade befattning med lön, understigande respektive
3,000 och 3,600 kronor, bidrag borde lämnas för lönernas höjande till
dessa belopp. Domkapitlet i Göteborg anser, att om en höjning af minimi¬
lönerna ej komme till stånd, ett ålderstillägg af 500 kronor efter 15 års
väl vitsordad tjänstgöring borde tillerkännas hvarje ordinarie prästman,
hvilken såsom löntagare ej erhållit mer än minimum. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Uppsala län ifrågasätter, huruvida icke — under
förutsättning att de för prästerskapets aflöning beräknade tillgångar vore
otillräckliga till en allmän förhöjning af det för komminister i lands-
pastorat föreslagna lägsta grundbelopp -— åtminstone åt komminister, som
längre tid kvarstode i sådan befattning, kunde efter viss tids oförvitlig
tjänstgöring beredas någon tillökning i den kontanta aflöningen medelst
ålderstillägg till lämpligt belopp att, så länge han vid befattningen kvar¬
stode, utgöras af kyrkofonden. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Östergötlands län yttrar, att vid nutida löneregleringar såväl inom statens
och andra allmänna verk som ock inom en hel del enskilda verk och
större affärsföretag gemenligen medgåfves löntagaren förmånen af ett eller
flera ålderstillägg efter viss tids väl vitsordad tjänstgöring, och man torde
kunna påstå, att en lönereglering vore i viss mån förfelad, om den ej
medgåfve löntagaren möjlighet att möta de med åren med eller mot hans
vilja stigande utgifterna. Om en riktig afvägning af lönerna i allmänhet
vore en svårlöst uppgift, blefve det ännu svårare, då såsom i förevarande
fall någon möjlighet till införande af ålderstillägg icke förefunnes. Väl
vore det sant, att en prästman med lägre aflöning kunde befordras till
en högre prästerlig befattning eller att en kyrkoherde kunde vinna trans¬
port från ett mindre pastorat till ett större, men det inträffade också icke
sällan, att en svagt aflönad prästman finge tvärstanna å den plats, där
han en gång hamnat. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro
län tillstyrker, att i den mån kyrkofondens tillgångar det medgåfve, de
lägst aflönade innehafvarne af ordinarie tjänst, som uppnått 15 å 20 tjänst¬
år, måtte få åtnjuta ett lämpligt ålderstillägg.
171
Ett aflöningssystem med ålderstillägg — d. v. s. förhöjning i lönen
efter viss tids innehafvande af en befattning — infördes för de civila
tjänstemännen genom de löneregleringar, som för olika ämbetsverk vid-
togos från och med senare hälften af 1870-talet. Löneregleringarna för
prästerskapet hade alltså då redan till ojämförligt största delen blifvit
verkställda. I allt fall voro de tillgångar, som vid den tiden kunde på¬
räknas för prästerskapets aflöning, nämligen i hufvudsak fasta tiondeaf-
gifter och afkastning af boställen, uppenbarligen icke af beskaffenhet att
på dem kunnat grundas en anordning, som afsåg att med någon tids
mellanrum bereda prästerna en på förhand och till beloppet bestämd för¬
höjning i deras inkomster. Men väl hafva inkomsterna vid olika befatt¬
ningar inom de särskilda tjänstegraderna företett skiftningar nästan i det
oändliga, likasom på grund af vissa, här ofvan sid. 131 antydda, förhal¬
landen en inkomststegring — dock obestämd till såväl tid som belopp
för åtskilliga tjänsteinnehafvare ägt rum, omständigheter som uppenbar¬
ligen mer än något annat framkallat det med rätta klandrade, alltför lif-
liga transportsökandet vid de prästerliga tjänsterna.
Om den ecklesiastika skattskyldigheten och öfriga anordningar, genom
hvilka inkomster skulle tillföras prästerskapet, blefve bestämda i enlighet
med hvad kommittén föreslagit, anser kollegium — i motsats mot Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län — att införandet af
ett system med ålderstillägg ingalunda skulle möta oöfvervinneliga svå¬
righeter. För den successiva löneförbättringen vore ju att tillgå i främsta
rummet församlingsafgifterna inom den angifna ramen, men vidare äfven
kyrkofondens medel.
Obestridligen är en löneform, hvilken använder ålderstillägg såsom
regulator, grundad på en riktig tanke. Enär enligt det vanliga förloppet
utgifterna, särskildt för en familjefader, med åren alltmer ökas, bör det
nämligen äfven tillses, att vederbörande befattningshafvande, under fortsatt
tjänstgöring inom samma grad, kan efter bestämd tidrymd erhålla någon
förhöjning i inkomsterna till bestridande af de växande kostnaderna för
eget och familjens underhåll samt för barnens uppfostran. Utom denna
allmängiltiga grund för en periodvis återkommande löneförbättring torde
till förmån för ålders tilläggen såsom löneform särskildt med afseende å de
kyrkliga ämbetena kunna anföras behofvet af en utväg »till förmildrande
af den orättvisa, som befordringsordningen kan medföra», på sätt dom¬
kapitlet i Västerås uttrycker saken. Om mot denna argumentering in¬
vändes, att befordringssystemet, därest det verkar skadligt, bör ändras,
torde å andra sidan kunna genmälas, att införandet af ålderstillägg jäm¬
väl för det ordinarie prästerskapet säkerligen kan med större lätthet verk-
172
ställas än en sådan ändring af de ecklesiastika befordringsförhållandena,
att därigenom vinnes trygghet för ett behörigt tillgodoseende, i enlighet
med grundlagens bestämmelser, af skicklighet och förtjänst äfven vid ut¬
nämningar till sysslor på det kyrkliga området.
Då en tillämpning på det ordinarie prästerskapet af ifrågavarande
system med gradvis skeende förbättring af aflöningen icke, såvidt af kom¬
mittébetänkandet framgår, utgjort föremål för någon ingående utredning
och pröfning från kommitténs sida, anser kollegium sig icke kunna helt
allmänt förorda ett sådant system, helst de myndigheter, som gjort fram¬
ställning om beviljande af ålderstillägg, därvid icke synas hafva utgått
från någon bestämd uppfattning om det principiella företrädet hos denna
löneform, utan närmast torde velat anlita densamma såsom en utväg
antingen att afhjälpa en del brister, som vidlåda befordringsförhållandena
inom kyrkan, eller att höja minimum för aflöningen. Kollegium tillåter
sig emellertid uttala den mening, att det torde förtjäna tagas i öfvervä¬
gande, huruvida icke äfven det ordinarie prästerskapets aflöning inom de
olika tjänstegraderna kunde grundas på principen om en ökning efter nå¬
gon tids mellanrum, därvid kollegium likväl icke afser, att den periodiska
löneförbättringen skulle i och för sig medföra större kostnader, än om det
af kommittén föreslagna lönesystem, med något större utgiftsstat än för
närvarande, blefve tillämpadt.
Befinnes det icke lämpligt att för det ordinarie prästerskapets aflöning
använda ålderstillägg utefter hela linjen, synes det ännu mindre rådligt
att tillgripa denna metod såsom en utväg att skaffa vissa präster godt-
görelse för hvad de mer eller mindre oförskylldt måst lida under ogynn¬
samma befordringsförhållanden. Om nämligen begärd löneförhöjning med-
gifves för den ene tjänsteinnehafvaren men afslås för den andre, är den
fara icke utesluten att afslaget kan hos den, som däraf drabbas, väcka
föreställningen om mannamån eller en mindre samvetsgrann pröfning åt
omständigheterna i det särskilda fallet.
Skall alltså löneförbättring efter viss tids tjänstgöring i någon form
medgifvas, måste den, efter kollegii uppfattning, komma till stånd i en¬
lighet med vissa allmänna regler och obetingadt beredas alla sådana befatt-
ningshafvande mom de särskilda, kategorierna, som lefva under samma yttre
förhållanden. Iakttages detta, har kollegium icke något att invända mot
en partiell tillämpning i fråga om det ordinarie prästerskapet af ett löne¬
system med ålderstillägg, såvida tillgängliga aflöningsmedel befinnas med¬
gifva, att lönerna på denna väg förbättras.
Den omständighet att kollegium här behandlat frågan om införandet
af ålderstillägg innebär icke, att eventuella bestämmelser i ämnet borde,
173
enligt kollegii mening, upptagas i förevarande lag, endast att åt själfva
principen skulle gifvas ett erkännande genom omnämnande i sammanhang
med öfriga uti § 1 omförmälda hufvudgrunder för det kyrkliga aflönings-
systemet, därvid jämväl andra till äfventyrs erforderliga förändringar i
samma lag borde vidtagas. Detaljerna däremot torde väl böra meddelas
bland de särskilda föreskrifterna angående beräkning af prästerskapets af¬
löning. Likaså lärer i lagen om kyrkofond böra införas ett stadgande,
som berättigar till utgifter för ändamålet, i den mån församlingsafgifterna
därtill icke förslå.
Förslag' till föreskrifter angående beräkning af präster¬
skapets aflöning.
Kommittén har, såsom af § 1 i förslaget till lag angående reglering
af prästerskapets aflöning framgår, i afseende å de blifvande regleringarna
uppställt allenast den fordran, att åt prästerskapet borde beredas anstän¬
dig bärgning, således att inkomsterna för de särskilda tjänsterna borde så
afpassas, att de kunde bereda tillgång till ett ståndsmässigt lefnadssätt för
präster i olika anställning och med tjänstgöring å olika orter. Hvilket
aflöningsbelopp borde anslås åt en viss prästerlig tjänst måste alltså i
hvarje särskildt fall afgöras, därvid emellertid, utom andra omständigheter,
det med tjänstgöringen förenade ansvar äfvensom tjänstgöringens besvär¬
lighet skulle vara till ledning för omdömet. Olika tjänstegrader medföra
på sätt kommittén (sid. 63 och följ.) vid utvecklingen af innebörden af åbe¬
ropade § 1 framhåller, vanligen olika ansvar, så att ju högre graden vore
desto större ansvaret, och därför borde, åtminstone i regel, kyrkoherde
vara bättre aflönad än komminister. Tjänstgöringens besvärlighet åter be¬
stämdes af den större eller mindre omfattningen af ämbetsåligg andena; ju
mera arbete och ansträngning en tjänst kräfde, med desto rikligare aflö¬
ning borde den naturligtvis vara försedd. Denna senare synpunkt kunde
få den betydelse, att åt innehafvaren af en besvärlig komministerstjänst
borde tillmätas lika stor lön som åt en kyrkoherde med måttlig sysselsätt¬
ning, stundom till och med större. Vid sidan af tjänstegrad och ämbets-
åligganden vore levnadskostnaderna en mycket viktig omständighet, till
hvilken hänsyn måste tagas, när det gällde att beräkna det lönebelopp,
som kunde tillförsäkra anständig bärgning. Dessa kostnader berodde å ena
sidan af lefnadssättet och å den andra af priset å lifsförnödenheter. Kom¬
mitténs mening vore ingalunda, att församlingsläraren skulle i allt rätta
174
sitt sätt att lefva efter de vanor och föreställningar, som vore rådande
inom den ort, dit han finge sin verksamhet förlagd; snarare borde han ju
med föredömet af sitt lefverne — äfven när detta hänförde sig till det
rent materiella — föregå sina åhörare. Men det torde icke rimligtvis eller
lämpligen kunna begäras, att prästen skulle, med den ställning han borde
intaga inom sin verksamhetskrets, undvara alltför mycket af det, som i
orten ansåges höra till ett passande lefnadssätt.
Någon säker måttstock för beräkningen af det lönebelopp, som i
hvarje särskildt fall må anses vara det rätta, således hvarken för högt
eller för ringa, är ju icke gifven med framhallandet af antydda omstän¬
digheter. Kommittén säger sig heller icke hafva åsyftat något sådant,
utan endast velat uppställa vissa allmänna synpunkter, hvilka vid löne-
bestämningen borde göras gällande, samt i öfrigt ansett, att, pa sätt skedde
vid de löneregleringar, som uppgjordes på grund af 1862 års förordning,
afgörandet borde öfverlämnas åt Kungl. Maj:t. Men pa det att ett af de
mest öfverklagade missförhållandena i det nuvarande lönesystemet, näm¬
ligen aflöningens ojämnhet för prästerskapet i dess helhet, icke matte
komma att vidlåda det nya systemet, har kommittén ansett, att vissa all¬
männa föreskrifter angående lönernas beräkning borde af Kungl. Maj:t
meddelas, för att tagas till efterrättelse vid blifvande löneregleringar. Om
dessutom regleringarnas giltighetstid begränsades till tjugu ar — en in¬
skränkning, som föranleddes af den snabbhet, hvarmed utvecklingen i alla
riktningar numera försigginge —, så blefve, på sätt kommittén äfven be¬
tonar, tillfälle att öfverse lönebeloppen och däri vidtaga erforderliga jämk¬
ningar, innan alltför stora förändringar inträdt i de förhållanden, hvilka
voro rådande vid den tid då aflöningen fastställdes.
Förevarande förslag innehåller nu en sammanfattning af de grunder,
som synts kommittén böra vid förestående regleringar tillämpas med af¬
seende å lönebeloppens beräkning. I §§ 1—10 behandlas löner för kyrko¬
herdar och komministrar, i §§ 11—12 löneförmåner för adjunkter, i § 13
prostarfvoden samt i §§ 14—17 godtgörelse åt vikarier.
§§ 1-10.
Med hänsyn till de under senare tider betydligt stegrade lefnadskost-
nader för alla samhällsklasser äfvensom till det arbete och de förstudier,
som fordras för skötandet af kyrkoherde- och komministerstjänster, kunna
naturligtvis prästerskapets löneanspråk numera ej tillfredsställas med aflö-
ningsförmåner, i värde motsvarande allenast 3,000 kronor för kyrkoherde
och 1,800 kronor för komminister, belopp som tillförne antydts såsom
minima. Statens och kyrkans fördel kräfde oafvisligen, säger kommittén
175
(sid. 162), att lönerna för kyrkoherdar och komministrar icke bestämdes
så låga, att kyrkan komme att sakna dugliga och redbara arbetare. Det
borde tillika beaktas, att vid det ordinarie prästerskapets aflöning hvarken
förut tillämpats, ej heller nu af kommittén upptagits systemet med flera
lönegrader eller ålflerstillägg, äfvensom att, om ock komministersbefattnin¬
garna i regel vore öfvergångstjänster, mången komminister dock hvarken
sökte eller vunne ytterligare befordran. Prästernas löner borde dessutom
vara så tillmätta, att de medgåfve präst, som vunnit fast beställning, att
utan alltför stora ekonomiska svårigheter stifta familj. Af nu anförda
med flera skäl hade kommittén ansett, att aflöningen — utöfver fri bostad
— icke borde sättas till lägre belopp än 3,500 kronor för kyrkoherdebe¬
ställning och 2,000 kronor för komministersbeställning (§ 6). A andra
sidan syntes gränsen uppåt böra bestämmas till 10,000 kronor (§ 9), enär
det, såsom kommittén på annat ställe (sid. CCXXXY) uttalat sig, ej vore
lämpligt, att med prästerliga sysslor förenade inkomster växte till en höjd,
vida öfverstigande måttet för aflöningen vid lika ansvarsfulla och besvär¬
liga tjänster inom andra förvaltningsområden.
Inom de sålunda uppställda maximi- och minimigränserna borde efter
kommitténs mening (sid. 163 och följ.) inkomsbeloppen med största möj¬
liga smidighet anpassa sig efter olika tjänster och sådana med dem sam¬
hörande omständigheter, som kunde vara af beskaffenhet att böra öfva in¬
flytande på lönebestämningen. I första rummet borde alltså med hänsyn
till det större ansvar och det mera omfattande arbete, som vanligen åt¬
följde kyrkoherdebeställningar i jämförelse med komministersbeställningar,
dessa olika tjänstegrader betinga åtskillnad i aflöningens storlek. Vidare
måste vid lönebeloppens bestämmande en ej ringa betydelse tillmätas den
omständighet, att tjänsteverksamheten vore förlagd till stadspastorat, hvar¬
med kommittén afser jämväl pastorat, som består af både stads- och lands¬
församlingar. Särskildt de högre lefnadskostnaderna i städerna gjorde det
nödvändigt för prästerskapet i stadspastorat att i regel erhålla större af¬
löning än den, med hvilken deras ämbetsbröder i landspastoraten torde
kunna åtnöjas. Slutligen vore helt naturligt de med olika tjänstegrader
förenade ämbetsäligganden en synnerligen viktig faktor vid lönebeloppens
bestämmande. Med afseende å nämda åligganden visade det sig, att präster¬
skapets arbete inom ett pastorat och därmed förenade besvärligheter vore
till en del beroende af folkmängdens och arealens storlek och någorlunda
proportionella därtill, medan däremot en annan del af arbetet antingen
icke alls eller blott i mindre mån ökades med dessa faktorer. Till det
förra slaget hörde sådana förrättningar som vigsel, barndop, begrafningar
och sjukbesök, skoluppsikt, all bokföring, utfärdande af lysningar och betyg
176
samt eu stor mängd andra expeditionsgöromål; till det senare prediko-
skyldighet, konfirmationsundervisning, hållandet af kyrkostämmor samt
kyrko- och skolrådssammanträden med tillhörande protokollsföring, vissa
expeditionsgöromål m. m.
Det har i enlighet härmed synts kommittén vara lämpligt, att lö¬
nerna dels utginge med särskilda grundbelopp, visserligen afpassade efter
tjänstegrad och ämbetsåligganden samt efter det prästerliga arbetets ut¬
förande inom stads- eller landspastorat, men eljest fasta, dels ock, beträf¬
fande pastorat af viss storlek, utfylldes med belopp, som växlade efter
folkmängd och areal, fyllnadsbelopp (§ 1).
Värdesättningen af de olika faktorer, som enligt kommitténs uppfatt¬
ning böra blifva bestämmande för lönernas storlek, utmynnar i följande
bestämmelser att lända till efterrättelse vid taxeringen af det prästerliga
arbetet och vid beräkningen af den därå beroende lönen. Grundbelopp
skall sålunda utgöra: 1. i stadspastorat och i pastorat, som består af både
stads- och landsförsamling, för kyrkoherde 4,000 kronor och för komminister
2,400 kronor; 2. i landspastorat för kyrkoherde 4,000 kronor, där pasto¬
ratet består af två eller flera församlingar eller kapellag och kyrkoherden
har skyldighet att duplicera, 3,600 kronor, där pastoratet består af allenast
en församling men kyrkoherden har skyldighet att duplicera, 3,400 kro¬
nor, där pastoratet består af två eller liera församlingar eller kapellag och
kyrkoherden icke har skyldighet att duplicera, eljest 3,000 kronor, hvarvid
i alla fallen grundbeloppet minskas med 300 kronor, när kyrkoherden har
biträde af komminister eller ständig adjunkt och icke är skyldig att hvarje
predikodag förrätta gudstjänst; samt för komminister 2,400 kronor, där
komministern har skyldighet att hvarje predikodag duplicera, eljest 1,800
kronor (§ 2). Fyllnadsbelopp beräknas, där pastoratets folkmängd öfversti-
ger 1,000 personer eller arealen i land utgör minst 100 kvadratkilometer,
och skall i sådan händelse utgå: för kyrkoherde med 60 öre för hvarje
person öfver 1,000 till och med 3,000, med 40 öre för hvarje person öfver
3.000 till och med 10,000 och med 20 öre hvarje person därutöfver, äf¬
vensom med 50 kronor för hvarje fullt 100-tal kvadratkilometer till och
med 1,000 och med 100 kronor för hvarje öfverskjutande fullt 500-tal
kvadratkilometer, dock att fyllnadsbelopp icke utgår för mer än tillhopa
10.000 kvadratkilometer; samt för komminister eller, där flera komministrar
finnas, för dem alla tillsammans, till lika fördelning mellan dem, med 10
öre för hvarje person, hvarmed pastoratets folkmängd öfverstiger 1,000
personer äfvensom med 50 kronor för hvarje fullt 100-tal kvadratkilometer
af pastoratets areal till och med 1,000 och med 100 kronor för hvarje
Överskjutande fullt 500-tal kvadratkilometer, dock att äfven i detta fall
177
fyllnadsbelopp ej utgår för mer än tillhopa 10,000 kvadratkilometer (§ 3).
Där kyrkoherde har skyldighet att duplicera, men denna skyldighet icke
fullgöres af honom ensam utan omväxlande af kyrkoherden och en eller
flera komministrar, skall af de 600 kronor, som i grundbeloppet för samme
kyrkoherdes lön beräknats såsom ersättning för dupiikation, vederbörande
komminister tillgodoföras så mycket, som belöper å det antal prediko-
dagar, då komministern duplicerar. När inom pastorat, hvarest finnas
fem kyrkor, men äro anställda endast tre präster, samtliga prästerna för
uppehållande af gudstjänst i alla kyrkorna omväxlande duplicera, skola,
utöfver nämnda duplikationsarfvode, i sådant afseende ytterligare utgå
600 kronor, som upptagas under kyrkoherdelönens grundbelopp. De
sammanlagda duplikationsarfvodena 1,200 kronor fördelas mellan alla tre
prästerna efter det förhållande, hvari de deltaga i duplikationen (§ 4).
Komminister i annexförsamling eller kapellag, hvilken på eget ansvar
under pastors tillsyn sköter kyrkobokföringen i en eller flera församlingar,
äger att af det för kyrkoherden beräknade lönebelopp undfå godtgörelse
med 20 öre för hvarje person af den folkmängd, som för annexförsam¬
lingen eller kapellaget beräknats vid kyrkoherdelönens bestämmande (§ 5).
Utöfver de omständigheter, för hviska redogörelse lämnats, anser kom¬
mittén att äfven en del särskilda förhållanden böra beaktas, såsom högre
lefnadskostnader i orten eller för prästerskapet eljest ökade utgifter eller
med tjänstens skötande förenad synnerlig besvärlighet. Finnes med hänsyn
till dylika förhållanden lönebelopp, som blifvit med tillämpning af förut
0 mförmäld a allmänna grunder beräknadt, alltför ringa, må Kungl. Maj:t,
där så pröfvas skäligt, förhöja sådant lönebelopp: för kyrkoherdebeställning
med högst 2,000 kronor, för komministersbeställning i Stockholm eller
Göteborg likaledes med högst 2,000 kronor och för annan komministers-
beställning med högst 1,000 kronor (§ 7). Kommittén betonar (sid. 172),
att dessa bestämmelser icke finge betraktas såsom oväsentliga eller till¬
fälliga bihang till de allmänna föreskrifterna, utan såsom nödvändiga, dem
kompletterande tillägg. Endast de löner, som beräknats med iakttagande
af både de allmänna föreskrifterna och nu ifrågavarande tilläggsbestäm¬
melser, motsvarade nämligen de anspråk, som med hänsyn till krafvet på
anständig bärgning borde, efter kommitténs mening, uppställas i fråga om
lönernas storlek. De särskilda förhöjning sbeloppen hörde fördenskull med
till lönerna lika väl som grundbeloppen och fyllnadsbeloppen. Genom de
förras frånskiljande skulle kommitténs lönesystem helt och hållet förryckas.
En särskild uppmärksamhet ägnar kommittén (sid. 170) landspastoraten
1 provinsen Skåne, hvilka i allmänhet äro såväl till folkmängd som isyn¬
nerhet till areal så små, att fyllnadsbelopp i kyrkoherdelönerna för areal
2a
178
blott undantagsvis förekomma och för folkmängd ofta endast till mindre
belopp. Däraf skulle, yttrar kommittén, om de allmänna grunderna till-
lämpades, utan att någon förhöjning af lönebeloppen ägde rum, följa, att
kyrkoherdelönerna för dessa pastorat i regel blefve så afknappade, att
deras sammanlagda belopp med omkring en sjättedel, eller vid pass 245,000
kronor, understege den summa, hvartill motsvarande löner nu uppginge.
Redan detta måste väcka betänkligheter, helst aflöningstillgångarne för kvrko-
herdarne inom de flesta öfriga stift kunde beräknas blifva förhöjda. Dessa
betänkligheter vunne i styrka vid aktgifvande på det förhållande, att för¬
samlingarna i Skåne af gammalt vore vana att i flera hänseenden på sina
kyrkoherdar ställa fordringar, som betingade en icke obetydlig höjning af
lefnadskostnaderna, jämförda med hvad dessa vore i de flesta af rikets
öfriga landskap. Därtill komme att i de skånska landspastoraten kornmi-
nistraturer vanligen icke vore anordnade, hvarför de flesta af det yngre
prästerskapet därstädes, enär de icke hade tillgång till dylika öfvergångs-
platser, måste såsom adjunkter afvakta den tidpunkt, då de finge tillträda
en kyrkoherdebeställning. Billighet och rättvisa fordrade fördenskull, att
de löneförmåner, som erbjödes de blifvande kyrkoherdarne, ej vore alltför
obetydliga. Af anförda skäl och i betraktande jämväl däraf att från de
prästerliga beställningarna i Skåne redan tillförts och ytterligare förvän¬
tades afsevärda bidrag till kyrkans gemensamma aflöningsmedel, finner
kommittén det vara i sin ordning, att lönerna för kyrkoherdarne i lands¬
pastoraten inom nämnda provins höjdes utöfver de belopp, som med till-
lämpning af de allmänna grunderna kunde uppnås. Men då kommittén
saknade kännedom om alla de omständigheter, som för bestämmandet af
förhöjningarnas storlek i hvarje särskildt fall borde tagas i betraktande,
hade det ansetts lämpligast att — i den af kommittén senast framlagda
tabellserien D — med 25 procent höja de löner, som efter de allmänna
grunderna beräknades till mindre belopp än 5,000 kronor, likväl icke i
något fall till högre summa än 6,000 kronor, och med 20 procent löne¬
belopp beräknade till 5,000 kronor eller därutöfver. Kommittén upplyser,
att summan af de sålunda förhöjda lönerna i allt fall komme att med
omkidng 35,000 kronor understiga hvad nu utginge, en förminskning som
dock i följd af lönernas jämnare fördelning torde blifva föga kännbar.
Ofvan omförmälda föreskrifter gifva uttryck åt kommittémajoritetens
uppfattning, huru åtskilliga viktigare omständigheter böra med sina be¬
stämda värden öfva inflytande på lönebeloppen samt huru åt andra bör
tillmätas en särskild betydelse till aflöningens ökande utöfver den normala
höjden. Denna uppfattning delas emellertid icke af kommitténs ledamot
179
regementspastoren Ekström, hvilken belyst sin afvikande ståndpunkt i en
synnerligen omfattande reservation (sid. 341 — 402) samt därefter framlagt
ett eget författningsförslag i ämnet. Hufvudskälen för den särskilda me¬
ningen torde böra här omnämnas.
L. ’
Till en början granskar reservanten föreskrifterna angående beräkning
af kyrkoherdelönerna.
Det förhållande att ett pastorat bestode af två eller flera församlingar
eller kapellag innebure, enligt reservantens förmenande, icke alltid att
kyrkoherdens arbete vore tyngre än arbetet för kyrkoherden i ett pastorat
af motsvarande storlek med allenast en församling. Nämnda förhållande
borde alltså icke ovillkorligen föranleda löneförhöjning. Och då organisa¬
tionen med två eller flera församlingar förekomme i endast en del pastorat,
borde de bestämmelser, som däraf kunde föranledas beträffande löne¬
beloppen, icke hänföras till lönernas grundbelopp. I fyllnadsbeloppet åter
syntes godtgörelse för nämnda organisation böra ingå i de fall, då den¬
samma verkligen förorsakade ökning af kyrkoherdens arbete, eller då sär¬
skild församlingsbildning föranledde hållandet af särskilda kyrkostämmor,
kyrko- och skolrådssammanträden, som, åtminstone där komminster ej vore
anställd inom annexförsamlingen, därjämte nödgade kyrkoherden att dit
företaga särskilda resor. Då endast kapellag bildats och präst där an¬
ställts, syntes denna organisation, såsom innebärande allenast en lättnad i
kyrkoherdens arbetsbörda, icke böra föranleda aflöningens ökning. Beträf¬
fande beloppet af godtgörelsen för det särskilda besvär, som verklig annex¬
församling vållade, torde — dä ersättning jämväl för arbetet i annexför¬
samlingen innelåge i den beräkning af fyllnadsbelopp för folkmängd och
areal, som omfattade icke allenast moderförsamlingen utan hela pastorater,
och då särskild ersättning för duplikationsskyldighet därutöfver utginge —
nämnda belopp rättvisligen icke böra sättas så högt som till 400 kronor.
I allmänhet syntes 200 kronor utgöra en fullt skälig ersättning till kyrko¬
herden för det särskilda besvär, som utöfver det besvär, hvilket vållades
af folkmängd, areal och duplikation, föranleddes af annexförsamling, helst
dylika församlingar, åtminstone uti Skåne och Västergötland, i sin helhet
ofta icke vore större än bråkdelen af en enda by i Dalarne. Hvad åter
beträffade ersättningen för duplikation, så enär jämväl duplikationen vore
ett förhållande, som. förekomme endast i vissa pastorat, syntes stadgandet
om ersättning för densamma böra lika litet som bestämmelsen om godt¬
görelse i särskild t fall för annexförsamling ingå under föreskrifterna om
kyrkoherdelöns grundbelopp. Det invecklade stadgandet i § 4 af de före¬
slagna grunderna skulle, därest duplikationsersättningen icke droges in
under kyrkoherdens grundbelopp, i stället kunna få följande enkla lydelse:
180
»Där kyrkoherde eller komminister har skyldighet att duplicera, skall
honom tillgodoföras en ersättning af 10 kronor för hvarje predikodag,
som duplikationen åligger honom». I fråga om grundlönens sänkande
med 300 kronor till följe däraf, att komminister vore boende i kyrko¬
herdens närhet, syntes det obilligt att stadga en dylik påföljd. Den skalle
för öfrigt medföra kyrkoherdelönernas ytterligare reduktion i de större
pastoraten i mellersta Sverige och låta kyrkoherdelönen i dessa pastorat
få det lägsta grundbeloppet, således ett grundbelopp som vore 1,300 kronor
lägre än för det obetydligaste slättbygdspastorat med den för sådant pa¬
storat vanliga organisationen.
Stadgandet angående 300 kronors nedsättning af kyrkoherdelöns grund¬
belopp, när kyrkoherden har biträde af komminister och icke är skyldig
att hvarje predikodag förrätta gudstjänst, borde därför efter reservantens
åsikt utgå ur föreskrifterna angående beräkning af prästerskapets aflöning.
De många växlande grundbeloppen för kyrkoherdelön i landspastorat borde
ersättas af ett enda, för alla kyrkoherdar i landspastorat lika grundbelopp
af 3,200 kronor, till hvilket sedan komine olika fyllnadsbelopp, i före¬
kommande fall, för folkmängd, för areal, för annexförsamling samt för
duplikation. Rörande fyllnadsbelopp för pastoratets areal förmenar reser¬
vanten, att den ökning af arbetet, som vållades af pastoratets större utsträck¬
ning, alltför litet beaktats vid uppgörande af kommitténs förevarande för¬
slag. Beräkning af fyllnadsbelopp för den genom pastoratets utsträckning-
vållade ökning i arbetet borde inträda tidigare och upphöra förr än enligt
de af kommittén fastställda grunder. Den borde således inträda redan
vid fulla 50 kvadratkilometer, men syntes icke höra utgå för mer än
5,000 kvadratkilometer. Femtio svenska kvadratmil, eller ett område be¬
tydligt större än hela Visby stift, måste allaredan anses såsom en full¬
ständig abnormitet i fråga om ett enda pastorat, ifall bofast befolkning
vore öfver hela denna areal utbredd. Hvad som bortom det bebodda
området utgjordes af fjäll och obebodd vildmark vållade näppeligen ökning
i prästens arbete. Men icke blott angående beräkning af ersättningen för
arealen utan ock i fråga om arealens egen beräkning har reservanten en
skiljaktig mening. Kommittén hade nämligen, såsom reservanten påpekar,
häfdat den grundsats, att pastoratets areal icke borde upptagas till sin
verkliga utsträckning utan minskas med arealen af alla inom pastorats-
området befintliga sjöar och vattendrag. En dylik grundsats vore emeller¬
tid missvisande och orättvis, då det här gällde de af utsträckningen för¬
anledda afstånden och den af desamma förorsakade ökningen af arbete
och besvärlighet. Oafsedt att sjöarne ibland alldeles påtagligt förlängde
afstånden genom att nödga till omvägar, förlängde de dem alltid genom
181
arealens ökning i det hela. Till grand för beräkning af fyllnadsbelopp
för pastoratets areal borde därför läggas den verkliga arealen.
Sedan reservanten sålunda angifvit sin uppfattning af förhållandet
mellan aflöning och arbete, yttrar han sig om det inflytande på löne-
bestämningen, som bör tilläggas lefnadskostnaderna i orten. Reservanten
anser, att det allmänna krafvet på — med hänsyn till jämväl lefnads¬
kostnaderna i orten — anständig bärgning bort tillgodoses därigenom, att
själfva de allmänna grunderna för lönernas beräkning så affattats, att de
tillförsäkrat äfven åt det norrländska prästerskapet och åt stadskommini-
strarne en anständig bärgning utan särskilda, icke blott mer eller mindre
godtyckligt bestämda utan —- hvilket vore det betänkligaste — ovissa till¬
skott, och att sålunda genom en revision af nämnda grunder behofven af
särskilda lönetillskott bort för dessa båda kategorier af tjänsteinnehafvare
göras färre. De allmänna föreskrifterna om lönernas beräkning borde
följaktligen så affattas, att de såvidt möjligt uteslöte skäliga anspråk på
lönetillskott, hvilka anspråk annars efter all sannolikhet i mångdubbelt
förökad grad mot hvad uti kommitténs förslag förutsatts skulle komma
att vid de särskilda löneregleringarna göras gällande inför och af nämn¬
derna. »Högre lefnadskostnader i orten» vore emellertid ett förhållande,
som förefunnes icke blott här och där inom alla stift utan som till och
med kunde vara allmänt för hela landsdelar i förhållande till andra.
Sålunda torde det vara ett obestridligt faktum, att i Norrland och det
med Norrland ensartade Dalarne lefnadskostnaderna, beroende isynnerhet
af lifsmedelspriserna i dessa trakter, där lifsmedelsproduktionen icke mot¬
svarade konsumtionen utan en stor del lifsmedel måste fraktas långväga
ifrån och ytterligare fördyras genom flera mellanhänder, vore betydligt
högre än i landets öfriga delar. Likaledes torde det vara obestridligt, att
lefnadskostnaderna för det skånska prästerskapet, trots de relativt låga
lifsmedelspriserna, på grund af gammal landssed vore afsevärdt högre än
lefnadskostnaderna i allmänhet i landets öfriga delar. Reservanten till¬
styrker därför, att en allmän förhöjning af lönebeloppen med tio procent
utöfver de belopp, som enligt de för hela riket gällande grunder uträk¬
nades, borde få tillgodonjutas af prästerskapet uti landsförsamlingar i Skåne,
Norrland och Dalarne, samt att uttryckligt stadgande därom borde ingå
bland öfriga stadganden rörande löneregleringen.
För kyrkoherde påyrkar reservanten en minimilön å 3,600 kronor, af
skäl att nu föreslagna lönebelopp icke omedelbart utan 20—40 år här¬
efter komme att tillämpas, då 3,600 kronor sannolikt skulle hafva ett
mycket lägre värde än nu; att platserna med minimilöner sannolikt vida
oftare än nu blefve platser för lifvet, då med den allmännare nivelleringen
182
af lönebeloppen kyrkoherdars transportsökande kom me att blifva mer säll¬
synt än nu; samt att dessa minimilöner skulle förekomma hufvudsakligast
i de stift, som enligt kommitténs förslag äfven i öfrigt blelve styfmoderligt
behandlade.
Härefter öfvergår reservanten till en granskning af grunderna för
komministerslönernas beräkning.
Reservanten betonar, att vid bedömandet af förevarande lönefraga tva
sakförhållanden måste för medvetandet stadigt fasthallas. Det ena vore,
att de löner, som nu föresloges, icke skulle omedelbart utgå, och att det,
som nu åsyftades, icke vore ett provisorium för några år framåt till af-
hjälpande i" någon mån af de mest skriande behofven i afvaktan på en
definitiv lönereglering. Tvärtom skulle just den definitiva löneregleringen
nu verkställas, och de löner, som nu föresloges, skulle utgå för en period,
som i de olika pastoraten började i genomsnitt först inemot 20 år här¬
efter för att fortgå intill inemot 40 år härefter. Då nu erfarenheten visat,
att penningvärdet vore i oafbrutet sjunkande, eller att »allting blir dyrare»,
hvadan på alla områden aflöningen för att bibehållas vid ett lika värde
måste till det nominella beloppet höjas, borde de lönebelopp, som för
prästerskapet nu föresloges, icke vara sådana, att man med all sannolikhet
kunde förutsätta, att de allaredan vid den tid, då bestämmelserna om de¬
samma begynte tillämpas, skulle befinnas otillräckliga för en anständig
bärgning. Det andra, som måste fasthållas, vore att såsom norm vid be¬
dömandet af lönebeloppen för komministrarne icke finge tagas de löne¬
belopp, som af komministrarne åtnjutits under innevarande lönereglerings-
period. Ty äfven om dessa från början varit skäliga vid det värde, som
penningen "hade för 30 å 40 år sedan, och för tjänsteinnehafvare, hvilkas
hela akademiska utbildning utan svårighet kunde göras på tvä^ år, ja, på
ännu kortare tid, så hade nämnda löner under periodens fortgång, sedan
studietiden tredubblats och penningvärdet betydligt sjunkit, i de allra
flesta fall icke varit på långt när tillräckliga för beredande af en anständig
bärgning.
Med fasthållande af att penningvärdet befunne sig i ständigt sjun¬
kande och att hittillsvarande minimilöner för komministrarne icke vore
användbara såsom norm för bedömandet af hvilka belopp vore skäliga
för beredande åt nämnda tjänsteinnehafvare af en för framtiden anständig
bärgning, torde man, såsom reservanten yttrar sig, lämpligast böra söka
utgångspunkten för omdömet i aflöningen åt andra tjänstemän, hvilkas
ämbetsställning samt utbildnings- och lefnad skostnader vore med kommi-
nistrarnes närmast jämförliga. Osökt erbjöde sig därvid jämförelsen med
adjunkterna vid de allmänna läroverken. Studietiden för vinnande af
183
kompetens till läroverksadjunktur och för inträde i prästämbetet vore i
det närmaste lika, för prästen måhända något längre. Lefnadskostnaderna
kunde åtminstone icke i allmänhet pa något sätt blifva afsevärdt lägre
för komministern än för läroverksadjunkten om icke genom längre drifna
försakelser. Men då den för läroverksadjunkten af läroverkskommittén
föreslagna minimiaflöning af 3,000 kronor enligt nämnda kommittés under¬
sökningar skulle för en gift läroverksadjunkt under de första åren af hans
äktenskap täcka endast lefnadskostnaderna men icke räcka till för ränta
och amortering af studie- och bosättningsskulder, så torde det icke vara
svårt att inse, att det icke behöfdes synnerligen stor sänkning af den lön,
hvilken såsom minimum föresloges för en läroverksadjunkt, för att kommi¬
nistern skulle nödgas försaka, icke nöjen och njutningar — till hvilka icke
heller den gifte läroverksadjunktens minimilön lämnade något synnerligt
öfverskott, och på hvilka för öfrigt den, som valde prästens kall, i all¬
mänhet torde på förhand hafva i våra dagar afsagt sig förväntningarna —-
utan det, som annars i motsvarande samhällsställning ansåges höra till
det nödtorftiga vid äfven det anspråkslösaste lefnadssätt.
Den första och väsentligaste förändringen i de af kommittén föreslagna
bestämmelser beträffande komministerslönerna i landspastorat finner reser¬
vanten fördenskull böra gälla minimibeloppet. Dettas höjande vore af
nöden, utom af anförda skäl, bland annat på det att icke det yngre
prästerskapets aflöning skulle verka afskräckande på de unga män, som
annars skulle vilja ägna sig åt kyrkans tjänst. Ty det torde icke vara
svårt att förutse, hvart bestämmelsen om minimibelopp för komministers¬
lönerna af 2,000 kronor och medelbelopp af cirka 2,500 kronor skulle
leda vid en tid, då en ung man, som efter studentexamen underkastat sig
mödan och kostnaden af ytterligare en fem- å sexårig utbildning, hade
att, hvart han än vände sig, påräkna betydligt högre aflöning. Föga torde
man hafva rätt att förundra sig, ifall de studerande blefve ganska få, åt¬
minstone bland de mera begåfvade, som under sådana förhållanden, äfven
om en inre dragning skulle visa åt det hållet, kunde besluta sig för att
ägna sig åt ett lefnadskall, hvilket, andra svårigheter oafsedda, bjöde dem
en börda af ekonomiska bekymmer med framtidsutsikten af en lön om
2,000 kronor vid ordinarie tjänst, en lön, vid hvilken de kunde komma
att förblifva stående hela sitt lif eller åtminstone en större del därafi Det
lägsta belopp, hvartill en komministerslön under en löneregleringsperiod,
hvilken omfattade tiden 18—38 år härefter, torde kunna fixeras, ifall man
icke ställde sig likgiltig för spörsmålet, huruvida präster i tillräckligt antal
skulle komma att finnas eller icke, utgjorde enligt reservantens förmenande
2,400 kronor.
184
Uti bestämmelserna om grundbeloppet af aflöningen för komminister
i vissa stadspastorat samt om fyllnadsbelopp åt komminister i pastorat,
där två eller flera komministrar äro, yrkar reservanten äfven ändring. Så¬
som grundbelopp af lönen för komminister i de icke alltför små städerna
föreslår han 3,000 i stället för 2,400 kronor; och borde nämnda högre be¬
lopp utgöra grundbelopp för lön åt komminister i församling af stad
med öfver 5,000 invånare. Med afseende å stadgandet att, där två eller
flera komministrar äro, det fyllnadsbelopp, som enligt de föreslagna grun¬
derna annars skolat till komministern utgå, skall mellan de båda (flera)
koinministrarne lika fördelas, anmärkar reservanten, att nedsättningen åt
den förutvarande komministerns lön, då inom ett pastorat ytterligare en
komministerstjänst inrättades, naturligtvis icke kunde motiveras med på¬
ståendet, att hans lefnadskostnader genom nämnda förändring minskades.
Motiveringen skulle således vara, att söka däri, att hans arbete minskades.
Men detta vore icke alltid händelsen, då det nämligen kunde inträffa, _at.t
den förutvarande komministerns arbete vore begränsad! till en annexför¬
samling, hvilken icke alls berördes af den förändring, som genom den nya
tjänstens inrättande inträdde på annat håll inom pastoratet. Men äfven om
den förutvarande komministerns arbete i någon mån skulle minskas genom
inrättandet af den nya tjänsten, så kunde arbetsminskningen för honom
icke blifva så stor som för kyrkoherden, hvadan den bestämmelse dock
uppenbarligen i hvarje händelse förblefve orättvis, som stadgade, att af
nämnda anledning komministerns lön skulle minskas, medan kyrkoherdens
förblefve oförändrad eller till och med ökades. Det i § 3 till stadgandet
om komministerslöns fyllnadsbelopp fogade tillägg till lika fördelning
mellan dem- borde alltså ur förslaget utgå. Reservanten förklarar sig
emellertid under viss förutsättning anse, att för komministrar i landsför¬
samling uti Skåne, Dalarne och Norrland, där i pastoratet två eller flera
komministrar vore, ett stadgande i den af kommittén angifna riktning
lämpligen kunde, ehuru med betydlig modifikation, i förslaget införas,
nämligen om de annars beräknade lönerna därstädes komme att förhöjas
med tio procent. Modifikationen vore den, att i stället för att kommittén
drifvit reduktionen till hälften, tredjedelen o. s. v. af det efter de allmänna
reglerna beräknade fyllnadsbelopp, det enligt reservantens åsikt borde i
nämnda landsdelar och under angifna förutsättningar bestämmas till tre
fjärdedelar. Äfven för komminister i stadsförsamling torde denna modifi¬
erade bestämmelse lämpligen kunna tillämpas.
Sina yrkanden angående beräkning af kyrkoherdars och komministrars
löner sammanfattar reservanten i följande förslag (sid. 408—409). Grund¬
belopp skall utgöra för kyrkoherde: 4,000 kronor i stadspastorat och i
185
pastorat, som består af både stads- och landsförsamling, och 3,200 kronor
i lanclspastorat; samt för komminister: 3,000 kronor för förste komministern
i församling af stad med mera än 5,000 invånare, 2,400 kronor för andra
(tredje) komministern i församling af stad med mer än 5,000 invånare
samt för komminister i stad med mindre än 5,000 invånare, och 1,800
kronor för komminister i landsförsamling (§ 2). Fyllnadsbelopp skall utgå
för kyrkoherde: med 60 öre för hvarje person af pastoratets folkmängd
öfver 1,000 till och med 3,000, med 40 öre för hvarje person öfver 3,000
till och med 10,000, och med 20 öre för hvarje person därutöfver; med
50 kronor för hvarje fullt 50-tal kvadratkilometer af pastoratets areal
intill 400 kvadratkilometer, för hvarje fullt 100-tal kvadratkilometer från
och med 400 intill 1,000, för hvarje fullt 250-tal kvadratkilometer från
och med 1,000 intill 2,000, samt för hvarje fullt 500-tal kvadratkilometer
från och med 2,000 till och med 5,000 kvadratkilometer, dock att fyll¬
nadsbelopp för mer än 5,000 kvadratkilometer, eller med mer än 1,200
kronor, för arealen icke må utgå; äfvensom med 200 kronor, där pastoratet
består af två eller flera församlingar; samt för komminister: med 10 öre
för hvarje person, hvarmed pastoratets folkmängd öfverstiger 1,000 per¬
soner, och med 50 kronor för hvarje fullt 50-tal kvadratkilometer af pasto¬
ratets areal intill 400 kvadratkilometer o. s. v., såsom om kyrkoherdelöns
fyllnadsbelopp för arealen är stadgadt; skolande komminister i stadsför-
samling af pastorat, där två eller flera komministrar äro, äfvensom kom¬
minister i landsförsamling i Skåne, Dalarne och Norrland, där i pastoratet
två eller flera komministrar äro, åtnjuta allenast tre fjärdedelar af det efter
folkmängd och areal sålunda beräknade fyllnadsbelopp (§ 3). Där kyrko¬
herde eller komminister har skyldighet att duplicera, skall honom tillgodo-
föras en ersättning af tio kronor för hvarje predikodag, som duplikationen
ålägger honom (§ 4). Komminister, hvilken på eget ansvar sköter kyrko¬
bokföringen i annexförsamling eller kapellag, äger att af det för kyrko¬
herden beräknade lönebelopp undfå godtgörelse med 20 öre — — —
— — bestämmande (§ 5). Ej må lön understiga för kyrkoherde 3,600
kronor eller för komminister 2,400 kronor (§ 6).*) §§ 7-—9 = kommitté-
förslagets §§ 7—9 (kommittéförslagets § 10 utgår).
'■) Kommittéledamotcn G. Ekström ingaf den 3 juli 1903 till Kungl. Maj:t en under¬
dånig skrifvelse, däri lian anmälde, att, på grund af förbiseende, formuleringen af hans
i afgifven reservation till föreliggande betänkande gjorda yrkanden beträffande förhöjning af
enligt de allmänna grunderna beräknade lönebelopp för prästerskapet i landsförsamling i
Skåne, Dalarne och Norrland icke influtit i sammanfattningen af yrkandena, där såsom § 6
å sid. 409 skulle, med ändring af ordningsnurnren för följande §§, hafva stått orden: De
lönebelopp, som varda enligt nu angifna grunder beräknade, skola för prästerskapet i lands¬
församlingar i Skåne, Dalarne och Norrland förhöjas med tio procent.
24
186
Från kommitténs här omhandlade förslag mer eller mindre afvikande
åsikter uttalas jämväl i de flesta myndigheternas yttranden.
Domkapitlet i Uppsala anför, att i de förslag och yttranden, som i
nu förliggande ärende afgåfves, tydligen borde noggrant öfvervägas, om de
lönebelopp, som påtänktes för prästerna, vore sådana, att unga män, hvilka
eljest skulle känna sig manade att inträda i prästämbetet, icke nödgades
afhålla sig därifrån af en grundad fruktan att i detta kall möta trångmål
i ekonomiskt hänseende. Med afseende därpå fäste sig domkapitlet vid
tre omständigheter, som borde åstadkomma, att de ekonomiska villkoren
för prästerna icke sattes för knappa. Penningvärdet skulle utan tvifvel
såsom hittills fortfara att minskas, så att de belopp, som nu föresloges,
icke finge tänkas om ett par tiotal år, då de skulle i verkligheten af veder¬
börande åtnjutas, hafva samma värde, som de nu syntes hafva. Vidare
då lärarne vid de allmänna läroverken och seminarierna nu fatt en god
ställning i ekonomiskt afseende, komme det att blifva en alltför ringa för¬
hoppning att tillräckligt antal präster skulle kunna erhållas, om prästernas
ekonomiska ställning blefve väsentligen sämre än nämnde lärares. Det
vore slutligen nödigt, att prästerna äfven i de lägre tjänstegraderna och
kyrkoherdarne inom små pastorat hade möjlighet till tillräcklig utkomst
för att kunna lång tid förblifva på sina platser. Det nuvarande befor-
dringssättet för prästerna kunde nämligen, såsom allmänt vore kändt, för¬
orsaka, att skicklighet och redbart arbete icke, såsom i andra tjänster,
gjorde innehafvaren viss att erhålla befordran. För nämnda ändamål
kräfdes, att icke blott de ringaste lönerna för präster icke vore alltför
små, utan äfven att utsikt vore till en förbättring äfven på samma plats,
där en präst först blifvit ställd som ordinarie, ja till och med om han
måste stanna vid att vara extraordinarie. Att, under förutsättning att
kyrkotionden icke vidare skulle vara grundval för prästerskapets löner,
göra något yrkande i väsentligen olika riktning mot kommitténs förslag
•vore svårt, då kommitténs utredning och dess uträkning af de tillgångar,
som kunde påräknas till prästerskapets löner, vore synnerligen omsorgs¬
fullt verkställda och inom de gränser, som de beräknade tillgångarna
gjorde nödvändiga, noggrann! afvägda. Visserligen funne domkapitlet,
att för den stora ökning af lönerna för prästerskapet i Skåne utöfver de
belopp, till hvilka samma löner enligt de af kommittén följda grunder
skulle uppgå, saknades närmare utredning, och att ifall denna ökning icke
blefve sa stor, som föreslaget vore, en viss summa skulle sparas. Men om
densamma skulle fördelas på prästerskapet i hela riket, kunde icke någon
afsevärd ökning i lönebeloppet åstadkommas för de många, som däraf vore
i behof. Någon utväg till höjning af de föreslagna lönerna i de fall, i
187
h vilka en sådan vore nödig, syntes domkapitlet icke kunna gifvas på annat
sätt, än att en del af jordbrukets större skattskyldighet förblefve åtmin¬
stone tillsvidare. I fråga därom huru mycket af skatt skulle påläggas
jordegendomen för prästerskapets underhåll och huru stor förhöjning i
prästernas löner billigtvis borde äga rum utöfver de af kommittén före¬
slagna lönerna, som i många fall måste anses otillräckliga, funne sig dom¬
kapitlet böra i det hela ansluta sig till ett i afseende på dessa frågor fär¬
digt förslag, nämligen kommittéledamoten Ekströms. Då i allt fall åt en
nämnd inom ^hvarje församling skulle öfverlåtas att uppgöra förslag till
lön för församlingens präst eller präster, och då det förslag, som nu fram¬
lades och möjligen kunde blifva antaget, icke innebure ovillkorliga före¬
skrifter utan blott vägvisning till ledning vid nämndernas uppgörande af
löneförslag för prästerna i de särskilda församlingarna, syntes det dom¬
kapitlet möjligt att i det hela tillstyrka ett förslag, äfven om det i en¬
skildheter hade brister. Domkapitlet hade ock för det underdåniga yttrande,
som det nu afgåfve, tagit mycken hänsyn till meningar och önskemål,
som bland prästerskapet i Uppsala stift uttalats, helst prästerskapet hade
en erfarenhet om hvad för dess medlemmar till bärgning kräfdes, hvilken
borde kunna vara vägledande, så mycket mera som prästerskapets utta¬
lande borde kunna gälla som opartiskt, då det syftade på en tid, under
hvilken en stor del af dess nuvarande medlemmar icke skulle hafva gagn
eller men af hvad nu föresloges. Beträffande nu omhandlade ämne hem¬
ställde domkapitlet, att regementspastor Ekströms förslag måtte antagas
med det tillägg, att förhöjningen för prästerskapet i vissa landskap, hvilken,
hvad den del af Norrland anginge, som hörde till Uppsala stift, syntes
domkapitlet böra utgöra föreslagna tio procent, och hvars belopp å de
öfriga orterna vederbörande domkapitel torde föreslå, måtte gälla äfven
minimilönerna, något som reservanten genom ett förbiseende ej kommit
att föreslå.
Domkapitlet i Linköping finner kommitténs förevarande förslag inga¬
lunda tillfredsställande. De föreslagna lönerna vore nämligen redan för
nuvarande förhållanden otillräckliga för såväl kyrkoherdarne som för kom-
ministrarne och skulle i följd af den hastiga minskningen i penningvärdet
vara det ännu mer, då de nya löneregleringarna kommit i tillämpning.
Beträffande Linköpings stift syntes dessa löneförslag dessutom i det'hela
komma att medföra en försämring i stället för en förbättring, under det
att i följd af de många indragningarna af tjänster arbetet vid de kvar¬
varande komme att ökas. För öfrigt kunde det ifrågasättas, huruvida till¬
räcklig anledning funnes att sätta grundlönerna lägre för prästerskapet på
188
landet än i stad, då särskildt med afseende å barnens uppfostran och ut¬
komst i stad erbjödes vissa fördelar, som på landet saknades.
Domkapitlet i Strängnäs säger sig instämma uti kommittéledamoten
Ekströms förslag (sid. 408—410). Hvad särskildt minimilönerna anginge,
instämde domkapitlet såtillvida, att 3,600 kronor för kyrkoherde och 2,400
kronor för komminister ansåges vara de minsta möjliga belopp, som kunde
ifrågakomma.
Domkapitlet i Västerås yttrar, att med erfarenhet om det ekonomiska
betryck, som för närvarande hvilade öfver en stor del af rikets präster¬
skap, särskildt vid de mindre väl afiönade tjänsterna, kunde domkapitlet
icke finna, att vid den jämförelsevis ringa förbättring öfver hufvud taget,
som i ekonomiskt afseende vunnes för prästerskapet genom antagande af
kommitterades förslag, ställningen verkligen blefve sådan, att det blifvit
förverkligadt hvad kommitterade ställt som sitt mål, nämligen att hvarje
tjänstgörande präst skulle erhålla aflöning, så beräknad att honom där¬
igenom bereddes en »efter fjänstegrad och ämbetsåligganden äfvensom
lefnadskostnaderna i orten eller andra särskilda förhållanden lämpad an¬
ständig bärgning». Domkapitlet toge därvid särskildt i betraktande, att
hvad nu stadgades vore ämnadt att gälla för en tämligen aflägsen framtid.
Hvad kommitterade i det afseendet föresloge syntes domkapitlet icke ens
för närvarande kunna anses som anständig bärgning för personer med
den utbildning, som fordrades af kyrkans tjänare, ännu mindre kunde
det så betraktas en trettio k fyrtio år härefter med hänsyn till penningens
alltjämt sjunkande valör. En här och hvar rådande, för den själavårdande
verksamheten i församlingarna betänklig prästbrist vore oförneklig. Dom¬
kapitlet både äfven inom Västerås stift haft erfarenhet däraf. Det ringa
antalet teologie studerande vid akademierna ställde icke någon förändring
i detta afseende i utsikt för den närmaste framtiden. I hvilken mån präst¬
bristen sammanhängde med de ekonomiska förhållandena, under hvilka
prästerna i vår tid arbetade, torde ej vara så lätt att utreda. Att dessa
missförhållanden dock vore en icke oväsentligt bidragande orsak därtill,
torde icke kunna förnekas. Knappast vore det att vänta, att vår svenska
kyrka skulle kunna erhålla kvantitativt och kvalitativt tillräckliga krafter,
förrän dessa missförhållanden, såvidt möjligt vore, på lagstiftningens väg
undanröjdes. Särskildt ansåge domkapitlet komministrarnes ställning be-
hjärtansvärd. Det oaktadt funne domkapitlet, att kommitterade tagit minst
hänsyn till denna klass af kyrkans tjänstemän. Men äfven en hel del
kyrkoherdar arbetade under ett för deras kallelsegärning betänkligt, deras
sociala ställning och deras sjanständighet undergräfvande ekonomiskt tryck.
Att mången, som ägde både håg och fallenhet för det prästerliga kallet,
189
måste afskräckas att beträda den bana, dit hågen kallade, vid tanken pa
den ekonomiska situation, till hvilken denna bana alltför ofta ledde, syntes
domkapitlet vara icke blott icke att undra öfver utan tvärtom helt na¬
turligt. Äfven prästen hade dock skyldighet att se till, att han, såvidt
på honom berodde, tryggade både sin och sin familjs framtid och icke
utsatte de sina för nöd. I detta sammanhang kunde domkapitlet icke
underlåta att påpeka, hurusom kyrkan nu mer än förr måste vara beredd
att upptaga konkurrens med läroverken, sedan elementarlärarnes ekono¬
miska ställning genom den senaste löneregleringen för dem blifvit väsent¬
ligen förbättrad. Med afseende härpå torde det vara nödigt, att vid den
nu afsedda nivelleringen af de prästerliga beställningarna i fråga om löne¬
inkomster en del bättre aflönade platser bibehölles, hvarigenom mera fram¬
stående krafter äfven kunde tillvinnas kyrkan. Af hvad domkapitlet så¬
lunda yttrat torde framgå, att domkapitlet icke kunde instämma med
kommitterade i deras förslag till föreskrifter angående beräkning af präster¬
skapets aflöning. Domkapitlet måste anse deras löneförslag alltför knappt
tilltaget. I hufvudsak trodde sig domkapitlet däremot våga tillstyrka hvad
i fråga om detta förslag innehölles i kommittéledamoten Ekströms reserva¬
tion. Därvid måste dock betonas, att de af nämnde reservant föreslagna
minimilöner syntes redan nu vara de minsta möjliga för att bereda präster¬
skapet en anständig bärgning. Vid den tid den nya löneregleringen trädde
i kraft torde de, i betraktande af hvad i det hänseendet nyss blifvit sagdt,
befinnas otillräckliga. I följd däraf hemställde domkapitlet, att det måtte
tagas i öfvervägande, om de föreslagna aflöningsmedlen icke kunde med¬
gifva en billig höjning af dessa löner. Domkapitlet ansåge sig särskildt
böra framhålla de dryga lefnadskostnader, som vore rådande i en del af
Västerås stift, nämligen Dalarne och vissa trakter af Västmanland, där
den hufvudsakliga näringen utgjordes af bergsbruk och skogshandtering,
och dit sa godt som alla lifsförnödenheter måste föras långväga, ifrån, ofta
utan hjälp af järn vägskommunikation. Äfven dessa trakters natur af
turistorter bidroge att i betydlig mån höja lefnadskostnaderna. Därtill
komme att utgifter för resor i de vidsträckta skogsbygderna, som ofta
saknade körvägar, blefve betydligt dryga. I betraktande däraf ansåge sig
domkapitlet böra påyrka, att nämnda orters prästerskap — likasom billig¬
heten det kräfde äfven i fråga om Norrland — beviljades en allmän löne¬
förhöjning icke understigande i procenttal den, som kunde komma att
tillerkännas prästerskapet i Skåne, beträffande hvilket kommitterade fram¬
hållit billigheten af en sådan allmän löneförhöjning. Denna löneförhöjning
borde äfven beräknas med afseende på den af reservanten Ekström före¬
slagna minimilön.
190
Domkapitlet i Växjö, som i hufvudsak tillstyrker kommitténs förslag-
om ny lönereglering för prästerskapet, framhåller dock, att det vore svårt
att så långt på förhand afgöra, om de föreslagna lönerna vid tiden för den
nya regleringens inträdande blefve tillräckliga till en anständig bärgning.
Domkapitlet i Lund förmäler, att en ledande grundsats för kommit¬
téns förslag rörande beräkning af prästerskapets aflöning vore att grund¬
beloppen skulle vara högre för prästerskapet i stadspastorat än för det i
landsförsamling. I detta afseende kunde domkapitlet ej dela kommitténs
mening. Åtminstone i fråga om Lunds stift kunde ej sägas, att lefnads-
kostnaderna i städerna vore drygare än på landet. Sina nödvändiga lefnads-
förnödenheter måste prästerna där till största delen skaffa från städerna.
Hade en stadspräst vissa utgifter, från hvilka en landtpastor vore helt
eller delvis befriad, så hade den senare likavisst sådana, från hvilka den
förre vore fri. Såsom exempel därpå kunde nämnas kostnaderna för att
bereda barnen undervisning i allmänna läroverk och för de många resor,
som en landtpastor måste i sin tjänst företaga. Äfven om undantag gåfves,
torde i allmänhet kunna sägas, att en landtpastors arbetsbörda ej vore
ringare än en stadspastors. Beträffande själfva lönebeloppen ansåge sig
domkapitlet böra uttala den mening, att de åtminstone i fråga om präster¬
skapet i Skåne, med afseende fästadt bland annat på de dryga lefnads-
kostnaderna och på de anspråk, hvilka på grund af en mycket lång tradi¬
tion — som ej torde kunna, åtminstone ej tvärt, afbrytas — ställdes på
detsamma, vore för låga. Redan vid den tid, då de skulle börja att upp¬
bäras, vore de för ringa och då huru mycket mera hän emot slutet af
regleringsperioden. Rättvist syntes det vara, att fyllnadsbelopp tilldelades
med hänsikt till folkmängd och pastoratets omfång; men äfven andra
omständigheter borde öfva inflytande vid bestämmande af fyllnadsbelopp.
Huru stor en prästs aflöning borde vara berodde bland annat på den
omgifning, i hvilken han lefde. Någorlunda motsvarighet borde finnas
mellan prästens ekonomiska ställning och deras, som utgjorde hufvud-
stommen af hans församlings burgna befolkning. Hänsikt till den skånska
allmogens lefnadsvillkor borde tagas vid bestämmandet af det skånska
prästerskapets aflöning. Domkapitlet förutsatte, att kommittén tagit hänsyn
också därtill, då i § 7 föreskrifvits, att särskilda förhållanden kunde för¬
anleda, att lönebeloppen inom vissa gränser skulle förhöjas, och finge ett
bestämdt stöd för denna sin uppfattning i den omständigheten att, om
än icke i själfva lagen, så dock i de vidfogade tabellerna, beräknats sådan
förhöjning i det skånska prästerskapets aflöning. Om den ökning af såväl
grundbeloppen som fyllnadsbeloppen, hvilken domkapitlet här ofvan fram¬
hållit såsom ej blott önskvärd utan nödvändig, ej skulle kunna bestridas
191
af det i kommitténs finansplan förekommande öfverskott, så torde ej syn¬
nerliga svårigheter möta att något öka de föreslagna församlingsafgifterna.
Domkapitlet i Göteborg anmärker, att då kommittén vid uppgörandet
af sitt förslag till beräkning af prästerskapets löner utgått från syftet att
åt detsamma bereda en fullt anständig bärgning, de föreslagna minimi¬
lönerna syntes vara väl låga. Särskildt gällde detta prästerskapet på
landet, som på grund af höga skatter, omkostnader för barnens uppfostran,
sin i socialt hänseende mera framskjutna ställning m. m. ofta måste vid¬
kännas lika dryga utgifter som prästerskapet i städerna. Med afseende
på minimilönerna ville domkapitlet dock ansluta sig till de af kommitté¬
ledamoten Ekström föreslagna belopp. Då emellertid domkapitlet ej på
sakens nuvarande ståndpunkt kunde angifva, hvarifrån medlen skulle tagas
till minimilönernas höjande, ansåge sig domkapitlet böra inskränka sig
till ett uttalande af att det vore önskvärdt, om en höjning komme till
stånd, så mycket mer som det förslag, hvilket nu framlades, komme att
i många fall tillämpas först långt fram i tiden, då penningvärdet med all
sannolikhet ytterligare sjunkit. I fråga om lönemedlens fördelning i grund¬
belopp och fyllnadsbelopp samt deras beräknande på grund af pastoratens
olika folkmängd och areal äfvensom duplikationssyldighet m. m. anslöte
sig domkapitlet i hufvudsak till nämnde kommittéledamots förslag. Man
hade mot detta förslag anmärkt, att det inrymde för mycket åt arealens
betydelse vid bedömandet af pastorsgöromålen och att det gynnade för
mycket de nordliga stiften. Det syntes dock som om den första anmärk¬
ningen borde förlora sin vikt för hvar och en, som hade någon erfarenhet
af hvad de slitande långa resorna i ett omfångsrikt pastorat i och för
skol- och sjukbesök m. m. innebure, genom hvilka resor tiden splittrades
och toges från arbetet, som sedan måste drifvas med så mycket större
intensitet. Ej heller torde någon böra missunna prästerna i de nordliga
stiften, som i allmänhet arbetade under mycket ogynnsamma förhållanden,
den förmån, som genom reservantens förslag skulle tillkomma dem.
Domkapitlet i Kalmar är af den mening, att då behörig hänsyn toges
såväl till den mångåriga studietid, hvilken kräfdes för utbildningen till
prästämbetet i svenska kyrkan, som äfven till den betydande skuldsättning,
prästkandidatens akademiska studietid i de flesta fall medförde, den före¬
slagna minimilönen icke kunde anses motsvara skäliga anspråk på en an¬
ständig bärgning i prästerskapets sociala ställning, särdeles då systemet
med flera lönegrader eller ålderstillägg icke upptagits. Detta gällde äfven
om den af kommittéledamoten Ekström föreslagna minimilön, önskvärdt.
vore, om minimibeloppet kunde därutöfver i någon mån höjas. Visserligen
måste tacksamt erkännas att kommitterades förslag vore ägnadt att med-
192
fora afsevärda förbättringar, äfven om tillämpningen af de föreslagna be- ^
stämmelserna icke kunde väntas förverkliga alla berättigade önskemål i
fråga om prästerskapets aflöning. Domkapitlet toge emellertid fasta på
den af kommitterade uttalade förvissning, att »om framtiden utvisar, att
ymnigare utdelningar kunna medgifvas, Eders Ivungl. Maj:t icke lärer
underlåta att vidtaga de ändringar i föreskrifterna, som af omständig¬
heterna påkallas». I fråga om fyllnadsbeloppets beräkning syntes omför-
mälde reservants förslag äga något företräde framför kommitterades.
Domkapitlet i Karlstad tillstyrker, att §§ 2, 3, 4, 5 och 6 måtte er¬
hålla den af kommittéledamoten Ekström föreslagna lydelse.
Domkapitlet i Härnösand framställer först ett par allmänna anmärk¬
ningar. Den första gällde, att det obetingadt lofvärda sträfvandet att låta
prästerskapets aflöning komma i vederbörligt förhållande till arbete och
lefnadskostnader, enligt domkapitlets uppfattning, icke alltid för kommittén
lyckats. Hufvudfelet syntes vara att man taxerat det ökade arbete, som
uppkomma genom duplikationsskyldighet och förefintligheten af flera för¬
samlingar inom ett pastorat alltför högt, under det att den tillökning i
arbete, som följde af församlingarnas areal, blifvit till sin betydelse under¬
skattad. Utan att inlåta sig på enskildheter ville domkapitlet nu allenast
till bestyrkande af det sagda fästa uppmärksamhet därpå, att enligt kom¬
mitténs på förslagets bestämmelser grundade tabeller lönen i medeltal för
kyrkoherdarne i det odelade Härnösands stifts landspastorat understege
medellönen för kyrkoherdarne i Lunds stifts landspastorat, såväl under
förutsättning att nu bestående indelning och organisation bibehölles, som
under förutsättning att de af kommittén föreslagna ändringar i nu be¬
stående indelning och organisation genomfördes. För den, som hade någon
kännedom om det prästerliga arbetet i de olika stiften, tedde sig detta
såsom en uppenbar orimlighet, och de grundsatser angående löneberäkning,
som ledde till ett sådant resultat, måste för att blifva antagliga i väsentlig
mån korrigeras. Skulle lönen rätta sig efter arbetet, iede det icke det
ringaste tvifvel, att den norrländske prästen i regel borde hafva en högre
lön än prästen i det sydligaste Sverige. Domkapitlet hade icke förbisett,
att kommittén kunnat komma till ett så orimligt resultat i hufvudsaklig
mån därigenom, att den föreslagit det kyrkoherdarne i Skånes landspastorat
skulle erhålla en förhöjning af 20 å 25 procent af den för andra lands¬
delar gällande lön. Men utom det att detta förslag, såsom domkapitlet i
det följande finge tillfälle att framhålla, måste betecknas såsom alldeles
oantagligt, vore det lätt att uppvisa och hade af kommittéledamoten Ek¬
ström med flera exempel blifvit uppvisadt, att kommitténs allmänna grund¬
satser i fråga om beräkning af arbetet för en präst, alldeles oafsedt den
193
extra förhöjningen för landspastoraten i Skåne, ofta ledde till ett full¬
komligt obilligt bestämmande af förhållandet mellan arbete och lön, särskildt
på den grund att arealens betydelse för arbetet ej blifvit tillbörligt upp¬
skattad. En annan allmän anmärkning vore den att kommittén ej syntes
hafva tillbörligt beaktat penningvärdets sjunkande. En aflöning, som för
närvarande kunde anses tillräcklig, skulle säkerligen om några tiotal af
år befinnas otillräcklig. Det syntes därför —• om lönen skulle anses skälig
ej blott vid de nya löneregleringsperiodernas början utan äfven under hela
tiden och vid deras slut — nödvändigt att vid mer än en punkt något
höja de minimibelopp, som af kommittén föreslagits. Då ej blott kyrko¬
fondens tillgångar utan äfven i följd af stigande kultur församlingarnas
ekonomiska bärkraft torde kunna antagas växa samtidigt med penning¬
värdets sjunkande, torde den förändring, som här påpekades, kunna genom¬
föras utan att rubba den för hela den nya löneregleringen uppgjorda
finansplan. När domkapitlet därefter öfverginge till de särskilda paragra¬
ferna af denna författning, ville domkapitlet såsom sin åsikt uttala, att
det förslag, som af kommittéledamoten Ekström framställdes till lydelse af
§§ 2—5, hade afgjordt företräde framför kommitténs motsvarande förslag.
Utan att närmare ingå på enskildheter ville domkapitlet till stöd för denna
uppfattning hänvisa till de af reservanten anförda skäl och här allenast
såsom sin mening uttala, att reservantens förslag dels vore enklare än
kommitténs, dels läte ett rimligare förhållande mellan arbete och lön in¬
träda, än hvad fallet vore med kommitterades förslag. Om domkapitlet
därför på det hela taget kunde ansluta sig till reservantens mening i fråga
om dessa paragrafer, måste domkapitlet likväl i följande enskildheter önska
ändring i reservantens förslag. Reservantens sätt att beräkna pastoratens
areal skilde sig från kommitténs beräkningssätt till en början därigenom,
att reservanten utginge från arealen i hela dess vidd, under det att kom¬
mittén uteslöte de inom arealen befintliga vatten. I denna punkt måste
domkapitlet obetingadt ställa sig på reservantens sida, då ju de befintliga
vattnen ofta nog kunde vara väsentliga kommunikationshinder och där¬
igenom försvåra en prästs resor till församlingens olika delar. Reservanten
hade emellertid lika litet som kommittén låtit i själfva förslaget ingå någon
bestämmelse om beräkningssättet (med eller utan vatten) och hans förslag
till föreskrifter etc. syntes böra i detta afseende kompletteras. En annan
betydelsefull skillnad mellan reservanten och kommittén i fråga om arealen
vore, att den förre läte arealen såsom grund för det så kallade fyllnads-
betoppet börja tidigare och sluta tidigare än den senare. Hvad det först¬
nämnda anginge, syntes knappast skäligt att låta den areal, som läge mellan
V2 och 1 kvadratmil erhålla någon betydelse, så mycket mindre som den
25
194
förhöjning i lön, hvilken därigenom skulle ernås, vore ganska ringa. Och
enär reservanten räknade den areal, för hvilken lönen borde höjas, allenast
till 50 kvadratmil, förbisåge han, att denna inskränkning ledde till men
för 8 å 9 pastorat i det nuvarande Luleå stift och, så länge föreslagen
delning ej genomförts, 2 pastorat i det nya Härnösands stift. Till försvar
för sin restriktion i detta hänseende yttrade reservanten, att hvad som
bortom det bebodda området utgjordes af fjäll och obebodd vildmark
näppeligen vållade någon ökning i prästens arbete. Han hade tydligen
icke kännedom om det faktiska förhållande, att ofta nog de mest aflägsna
delarna i dessa kolossala församlingar vore i mer eller mindre mån be¬
folkade, något som i högsta grad försvårade prästens arbete. Såsom exempel
därpå tilläte sig domkapitlet upplysa, att i Vilhelmina församling en by
låge på 15 mils afstånd från kyrkan och att ingen körväg funnes på detta
afstånd. I detta stycke funne domkapitlet reservanten alls icke hafva ägt
skäl att föreslå större inskränkning än den af kommittén föreslagna. Men
icke nog därmed. I Norrbottens län funnes fyra församlingar med en areal
af mellan 141 och 191 kvadratmil, och det syntes icke vara mer än billigt,
att i dessa församlingar prästerna, som alldeles oafsedt den ofantliga arealen
arbetade under sällspord! svåra förhållanden, finge, intill dess församlin¬
garna undergått vederbörlig delning, i hela dess utsträckning beräkna den
areal, för hvilken löneförhöjning beviljades. Domkapitlet föresloge därför,
att all begränsning uppåt med hänsyn till arealen måtte ur föreskrifterna
försvinna. I den viktiga frågan om ordinarie prästers minimilön ansåge
domkapitlet med särskild hänsyn till det förut antydda sjunkandet af
penningvärdet, att det af reservanten för komminister föreslagna belopp
ej kunde minskas, men att ingen kyrkoherde borde hafva lägre lön än
3,800 kronor. Mot § 7 i och för sig, sådan denna af kommittén formule¬
rats, hade domkapitlet intet att anmärka. Det sätt, på hvilket kommittén
enligt såväl motiveringen som de förslaget åtföljande tabellerna tänkt sig
tillämpningen af paragrafen på de särskilda församlingarna, kunde däremot
alls icke af domkapitlet gillas. Domkapitlet afsåge framför allt kommitténs
redan förut berörda förslag, att samtliga kyrkoherdar i landspastoraten
inom provinsen Skåne utöfver lönen efter allmänna grunder skulle erhålla
en förhöjning af 20 å 25 procent. De skäl, som anfördes till förmån för
detta förslag, vore enligt domkapitlets uppfattning synnerligen svaga. Om
stora anspråk ställdes på den skånske prästens lefnadssätt, torde väl dylikt
förekomma äfven i andra landsändar; fåtaligheten af komministersbeställ¬
ningar beredde möjlighet till tidigare befordran till pastorat; om från
prästerliga beställningar i Skåne afsevärda bidrag lämnades till kyrkans
gemensamma aflöningsmedel, gällde ju detsamma icke mindre flera andra
195
delar af riket. Hufvudskälet syntes vara, att utan denna förhöjning kyrko-
herdarnes i Skåne aflöning skulle betydligt understiga det belopp, hvarmed
den nu utginge, Detta torde väl emellertid icke kunna undvikas, om man
ville göra allvar af den grundtanken, att prästerlig lön borde stå i för¬
hållande till prästerligt arbete, och i alla händelser kunde därmed ej mo¬
tiveras en så stor och så allmän förhöjning som den af kommittén före¬
slagna. Reservanten Ekström hade framlagt ett motförslag, enligt hvilket
samtliga ordinarie prästmän i landspastoraten af provinsen Skåne samt i
landsförsamling i Dalarne och Norrland skulle erhålla eu förhöjning af
10 procent i den efter allmänna grunder uträknade lönen. En jämförelse
mellan dessa båda förslag utfölle alldeles obetingadt till förmån för reser¬
vantens mening såsom mer rättvis och billig. Domkapitlet ville dock sätta
i fråga, huruvida skäligt kunde vara att på detta sätt ställa hela provinsen
utan vidare under ett gemensamt schema. Likasom hvarken kommittén
eller reservanten låtit någon bestämmelse därom ingå i själfva den ifråga¬
varande paragrafen, så torde det ock vara lämpligast att därom ingenting
på förhand bestämma, utan låta det i hvarje enskildt fall blifva föremål
för undersökning, när och i hvad mån de i § 7 angifna undantagsbestäm¬
melser borde tillämpas.
Domkapitlet i Visby anser lämpligt, att för lönerna beräknades vissa
grundbelopp, olika för land och stad samt lämpade efter tjänstegrad och
ämbetsåligganden, äfvensom, beträffande pastorat af viss storlek, särskilda
fyllnad sbelopp, afpassade efter pastoratens folkmängd och areal. Mot de
principer, som kommittén uppställt för bestämmande af lönernas grund¬
belopp och fyllnadsbelopp hade domkapitlet ingen erinran att göra. Där¬
emot funne domkapitlet skäligt, att minimilönerna för komministrar be¬
stämdes till högre belopp, än kommittén föreslagit. Sålunda borde lönen
för förste komminister i församling af stad med mera än 5,000 invånare
icke utgöra mindre än 3,000 kronor samt lönen för öfriga komministrar
ej understiga 2,400 kronor.
-Domkapitlet i Luleå erinrar mot § 1, att då där talades om fyllnads¬
belopp, afpassade efter pastoratens folkmängd och areal, sådana" de vid
beräkningens verkställande befunnes enligt senaste officiella uppgifter, det
kunde synas ovisst, huruvida detta stadgande skulle tolkas så, att jämk¬
ning under löpande regleringsperiod skulle ske, i den mån folkmängden i
ett pastorat ökades eller minskades, eller om den af vederbörande nämnd
beräknade lönefyllnad skulle förblifva fix för hela löneregleringsperioden,
oafsedt de förändringar folkmängdssiffran underginge. Då meningen med
stadgandet om fyllnadsbelopp tydligen vore att reglera lönerna efter den
arbetsbörda, vederbörande tjänsteinnehafvare finge vidkännas, och då denna
196
i vissa fall kunde på grund af förändrade f olkmängdsförh ålland en under
en tid af 20 år växla högst betydligt, syntes det vara rättvist, att fyllnads-
beloppet reglerades därefter, hvadan domkapitlet hemställde, att tydlig
föreskrift därom måtte i förslaget införas. I fråga om § 2 hyste domkapitlet
en viss tvekan, huruvida den af kommittén föreslagna skillnad mellan
stadspastorat och landspastorat med afseende på grundbeloppen för präster¬
nas aflöning ägde fullt fog för sig. Möjligen vore lefnad somkostnaderna i
städerna i regeln drygare än på landet. Dock funnes många orter på
landsbygden, särskildt i Norrland, där lifsförnödenheterna på grund af
långa transporter m. m. ställde sig dyrare än i stad. Dessutom vore det
i flera afseenden förenadt med stora fördelar att bo i stad i jämförelse
med att bo i en aflägsen landsbygd. En sådan fördel vore t. ex. att inne-
hafvaren af stadspastorat kunde hålla sina barn i skolor utan att behöfva
bortsända dem från hemmet, något som för på landet bosatta föräldrar
medförde afsevärda kostnader och olägenheter. Utan att vilja göra något
yrkande hade domkapitlet dock icke kunnat underlåta att vidröra denna
sak. Rörande grundbeloppen för prästerskapets i landspastoraten aflöning
hade kommittén enligt domkapitlets förmenande fäst alltför stort afseende
vid prästmans skyldighet att duplicera. Duplikation förekomme visserligen
icke i andra pastorat än sådana, som i det stora hela vore ganska 1 ätt-
skötta, till följd hvaraf prästens arbete under veckan icke blefve så sär¬
deles betungande. Skyldigheten att på söndagarne hålla två gudstjänster
torde därför i de flesta fall icke få anses såsom ett så stort onus, att det ens
tillnärmelsevis uppvägde det större arbete, prästen i mera svårskötta pastorat
finge under veckan utföra, änskönt han icke hade skyldighet att duplicera.
Dessutom hade förhållandena alltmer utvecklat sig i den riktning, att
prästen numera vanligen finge uppträda och predika eller hålla föredrag
nästan hvarje söndagseftermiddag och äfven ofta under hvardagar jämväl
i sådana församlingar, där ingen stadgad duplikationsskyldighet funnes.
Domkapitlet ansåge därför, att denna skyldighet icke i och för sig borde
gifva anledning till bestämmande af högre grundbelopp för prästerskapets
aflöning i de pastorat, där den förekomme, än i pastorat, där densamma
icke förekomme. Endast i vissa fall, där den kunde anses afsevärdt be¬
tungande, syntes den böra gifva anledning till särskild ersättning i den
omfattning, Kungl. Maj:t kunde finna nödigt att med stöd af lönereglerings-
nämnds förslag fastställa. Däremot torde fria resor till och från duplika-
tionsgudstjänsterna eller skälig ersättning därför i hvarje fall beredas präst,
som duplicerade. I likhet med kommittéledamoten Ekström och på de
grunder, han anfört, ansåge domkapitlet vidare det förhållande, att ett
pastorat bestode af en eller flera församlingar eller kapellag icke lämpa
197
sig såsom beräkningsgrund vid bestämmande af löneförmånernas storlek.
Föreskriften därom i kommittéförslaget borde enligt domkapitlets uppfatt¬
ning utgå. Domkapitlet hemställde alltså, att grundlönen vid alla kyrko¬
herdetjänster i Jandspastorat måtte bestämmas att utgå med samma belopp.
Kommitté ledamoten Ekström hade föreslagit detta belopp till 3,200 kronor.
Det vore möjligt, att det med hänsyn till de begränsade medel, som funnes
att tillgå, icke läte sig göra att sätta beloppet högre. Men då det i alla
händelser syntes skäligen knappt tillmätt, kunde domkapitlet icke under¬
låta att uttala önskvärdheten af dess höjande förslagsvis till 3,500 kronor,
därest, det vid noggrannare beräkning skulle visa sig, att medel därtill
kunde beredas, exempelvis genom sammanslagning af flera mindre tjänster,
än hvad kommitterade föreslagit. Med afseende på grundlön för kommi¬
nistrar anslöte sig domkapitlet till hvad reservanten Ekström anfört, dock
att grundlönen för komministrar på landet måtte, så vidt, ske kunde, höjas
till 2,000 kronor. 1 § 3 framställdes grunderna för beräkning af de fyll-
nadsbelopp, som skulle utgå till prästerskapet. Såvidt denna beräkning
hänförde sig till folkmängden, hade domkapitlet ingen erinran att göra
mot kommitténs förslag. Däremot måste domkapitlet beträffande beräk¬
ningen efter areal uttala sin förvåning öfver kommitténs grundsats att
borträkna vatten från ytvidden. Enligt domkapitlets uppfattning vore detta
så mycket mindre befogadt, som just de församlingar, inom hvilka många
vattendrag funnes, onekligen vore de för prästerskapet besvärligaste, enär
det ofta inträffade, att storm och oväder gjorde prästens resor på vatten¬
vägarna inom församlingen icke blott svåra utan mången gång rent af
lifsfarliga. Men han måste ju fram till människorna, på hvilken sida om
vattendraget de än bodde, då hans tjänsteplikt kallade honom. Det torde
därför icke kunna anses billigt och rättvist att borträkna sjöarne från yt¬
vidden, då denna lades till grund för bestämmandet af fyllnadslön åt
prästerskapet, och domkapitlet finge för sin del på det bestämdaste afstyrka
tillämpningen af en sådan princip. Reservanten Ekström, som med rätta
ansåge, att äfven vatten borde inräknas i arealen, både föreslagit en från
kommitténs förslag afvikande norm för fyllnadsbeloppets beräkning efter
areal. Domkapitlet hade visserligen icke något att invända mot reservan¬
tens förslag, att lönefyllnad på grund af areal inträdde redan vid 50
kvadratkilometers ytvidd, men funne sig dock böra i rättvisans och billig¬
hetens namn tillbakavisa förslaget om lönefyllnadens upphörande vid 5,000
kvadratkilometer. Det skulle vara den största orättvisa mot prästerskapet
i de vidsträckta lappmarksförsamlingarna. Man hade invändt, att stora
sträckor af dessa församlingar vore obebodda, och att icke de obebodda
utan de bebodda trakterna förorsakade prästen arbete. En dylik invänd-
198
ning tålde dock vid att korrigeras. Lappmarksförsamlingarna vore väl i
allmänhet glest bebodda. Särskilde i de öfre delarne eller de egentliga
fjälltrakterna voro människoboningar fåtaliga. Folk både dock slagit sig
ned ända långt uppe under fjällen, och det vore förenadt med alldeles
särskilda mödor att besöka dessa människor, enär inga kommunikationer
ledde till deras aflägsna, otillgängliga boningar. På grund af sin afskild¬
het från den öfriga världen vore de mer än andra i behof af besök och
vård från sin själasörjares sida för att ej sjunka ned i andlig slöhet. Dom¬
kapitlet tilläte sig ock påpeka, att icke ens de trakter, som vid en blick
på kartan såge obebodda ut, vore sä alldeles utan människovarelser, som
för den med de lokala förhållandena obekante kunde synas. Däruppe
bland de vilda fjällen ströfvade nämligen nomadlapparne under sommar¬
tiden omkring med sina renhjordar, och det vore väl ej någon orimlig
fordran, att äfven dessa under den långa tiden mellan april och november
män åder någon gång finge se sin präst. Med hänsyn till de hälsa och
krafter förslitande resor, som prästerskapet i lappmarkspastoraten måste
underkasta sig i de vidsträckta och obanade ödebygderna, ansåge sig dom¬
kapitlet böra yrka, att fyllnadslön måtte utgå för hela arealen, inberäknadt
vatten, och detta sålunda, att reservanten Ekströms beräkning följdes intill
5,000 kvadratkilometer, kommitténs beräkning från 5,000 till 10,000 kvadrat¬
kilometer, samt att för den ytvidd, som öfverstege 10,000 kvadratkilometer,
lönefyllnad måtte utgå med 100 kronor för hvarje fullt 1,000-tal kvadrat¬
kilometer. Uti reservanten Ekströms förslag om minimilöner instämde
domkapitlet, men med det tillägg att, på sätt domkapitlet i underdånig
skrifvelse den 14 september 1904 framhållit, kyrkoherde i Luleå stift på
grund af dyra lefnadsförhållanden och dryga kommunalutskylder m. in. ej
måtte uppbära mindre lön än 4,000 kronor och komminister ej mindre än
2,500 kronor. Beträffande domprosten i Luleå stift, om hvilkens aflöning
intet förslag förelåge, enär vid kommittéförslagets uppgörande Luleå stift
ännu icke var bildadt, ville domkapitlet hemställa, att han med afseende
på löneförmåner måtte jämställas med domprostarne i Uppsala, Lund och
Göteborg samt sålunda få sig tillerkänd en lön af 10,000 kronor, ett be¬
lopp som af kommittén jämväl föreslagits för domprosten i Härnösand,
när sådan därstädes blefve anställd. Med reservanten Ekström förenade
sig domkapitlet i förslaget om tio procent förhöjning af lönerna i Skåne,
Norrland och Dalarne samt afstyrkte i anslutning därtill kommitténs för¬
slag om 20 å 25 procent förhöjning af det skånska prästerskapets löner,
hvilket förslag domkapitlet icke funne vara med några verkliga skäl
motiveradt.
Stockholms stads konsistorium förklarar sig hafva en uppfattning, som
199
mycket skilde sig från kommitténs förevarande förslag. Konsistoriet, som
ville framhålla vanskligheten af att bedöma de löneförmåner, som i en
aflägsen framtid kunde finnas erforderliga, ansåge de af kommittén före¬
slagna lönebelopp, hvilka funnes närmare specificerade i de förslaget åt¬
följande tabeller för Stockholms stad, sid. 272 och 430, vara alltför lågt
tilltagna. Ått lönerna för innehafvare af samma slags tjänster skulle utgå
med olika belopp ansåge konsistoriet dessutom mindre lyckligt, utan då
enahanda kraf ställdes på innehafvarne, hölle konsistoriet före, att öfver
hela hufvudstaden samma aflöningsförmåner borde fastställas inom hvarje
tjänstegrad. Såsom en lämplig årlig aflöning ville konsistoriet föreslå: för
kyrkoherde 10,000 kronor jämte två ålderstillägg å 750 kronor efter 5
och 10 års tjänstgöring, för komminister 6,000 kronor med två ålders¬
tillägg å 500 kronor efter enahanda tids tjänstgöring, för pastoratsadjunkt
4,000 kronor och för adjunkt 2,500 kronor, hvartill för samtliga skulle
komma förmånen af fri bostad, lämpad efter innehafvande tjänstegrad.
Kyrhoherdarne i S:t Nikolai och Klara församlingar borde dessutom få
från kyrkofonden uppbära ersättning för dem tillerkända spannmålsanslag,
den förre såsom ordinarie prasses och den senare såsom vice praeses i konsisto¬
riet. Skäl saknades ingalunda för denna från kommitténs förslag afvikande
mening. Så ville konsistoriet betona de i hufvudstaden i allmänhet rå¬
dande synnerligen höga lefnadskostnader samt de kraf på församlingarnas
prästerskap, som ofta gjordes gällande för bildande af nya och stödjande
af redan i gång varande barmhärtighetsföretag. Genom fastslående af de
af kommittén föreslagna löner skulle dessutom inträffa, att för åtskilliga
prästmän aflöningsförhållandena komrne att ställa sig ofördelaktigare än
hvad nu, i betraktande af den medgifna förmånen af sportler, vore för¬
hållandet. Om ock genom de stora församlingarnas delning prästernas äm-
betsgöromål och besvär minskades, kvarstode icke dess mindre för dem
den billiga önskan att de, såsom kommittén uttryckte sig, måtte kunna
anständigt bärga sig. Då tiden för den nya löneregleringen vore afsedd
att sträcka sig ända bortåt mi dt en af detta århundrade, så torde, vid det
förhållande att lefnadskostnaderna antagligen såsom hittills alltfort ökade
sig, denna önskan näppeligen kunna uppfyllas med mindre än att lönerna
från början ställdes så, att deras innehafvare sluppe att såsom nu af för¬
samlingarna begära lönetillskott för sin och sin familjs anständiga ut¬
komst.
Ofverstäthållareämbetet påminner mot § 7, att den icke innefattade
någon antydan om vissa förhållanden, som enligt koramitterades motive¬
ring sid. 172—174 skulle medföra förhöjning af lönebelopp.
Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län håller före,
200
att minimilönerna särskildt för komministrar satts lägre än skäligt syntes
vara, samt att tillämpning af nu omhandlade föreskrifter skulle, isynnerhet
om bestående indelning och organisation bibehölles, för en stor del af
länets präster föranleda större nedsättning i aflöningsförmåner, än som
kunde anses önskvärd eller af förhållandena påkallad.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län uttalar sin
tvekan, huruvida det för komminister i landsförsamling föreslagna lägsta
aflöningsbelopp 2,000 kronor kunde under alla förhållanden anses till¬
räckligt att tillfredsställa äfven ganska lågt ställda anspråk på anständig
bärgning. Det vore ju med de för prästerskapet gällande befordringslagar
långt ifrån ovanligt, att en, äfven ganska duglig, prästman kunde få under
lång tid, till och med hela sitt lif, kvarstå i denna lägsta tjänstegrad.
Med studieskulder att förränta och amortera, familj att försörja och barn
att uppfostra samt vanligen utan någon möjlighet till extra inkomster,
torde en prästman med detta låga aflöningsbelopp hafva bekymmersamt
nog att få det att räcka till ett mycket tarfligt dagligt bröd. Om anstän¬
dig bärgning torde under sådana förhållanden ej kunna blifva tal. I öf-
rigt hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande beträffande ifrågava¬
rande föreskrifter icke funnit anledning till annan anmärkning, än att vid
bestämmande enligt § 3 af lönefyllnadsbelopp åt kyrkoherdar och kom¬
ministrar pa grund af pastoratens areal kommittén föreslagit, att endast
den del af denna areal, som utgjordes af land, men icke det däri ingående
vattenområde, skulle tagas i beräkning. I afseende därå instämde Eders
Kungl. Majrts befallningshafvande med den reservant inom kommittén, som
efter Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande på goda grun¬
der påyrkat, att pastoratens verkliga areal, sålunda inbegripna de därinom
befintliga sjöar och vattendrag, skulle läggas till grund för beräkning af
ofvannämnda fyllnadsbelopp för areal.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län medgifver,
att den af kommittén beträffande komministrarne föreslagna minimiaflö-
ning af 2,000 kronor, förutom fri bostad, onekligen vore en förbättring-
vid jämförelse med nuvarande förhållanden, men ifrågasätter om denna
förbättring vore tillräcklig. Svaret på den frågan torde knappast kunna
utfalla jakande. Vore denna låga aflöning ett undantag, skulle det vara
mindre att säga om densamma, men af de vid det underdåniga betänkan¬
det fogade tabeller framginge, att därest den nu bestående kyrkliga in¬
delningen och organisationen bibehölles, skulle inom detta län icke mindre
än ett 50-tal komministrar få åtnöja sig med denna aflöning eller något
därutöfver, dock ej öfver 2,100 kronor. För Linköpings stift utgjorde en¬
ligt angifven förutsättning antalet komministrar, hvilkas löner beräknats
201
uppgå till nyssnämnda belopp, 63, en i förhållande till hela antalet kom¬
ministrar, eller 96, mycket stor procent. Den fria bostaden befriade visser¬
ligen löntagaren från en afsevärd utgift, men därutöfver återstode så många
behof att fylla, att ett belopp af omkring 2,000 kronor icke ens nu, än
mindre 30 å 40 år härefter, kunde anses tillräckligt för en tjänsteman,
som måst underkasta sig långvariga och dyra studier, och hvilkens sociala
ställning på honom ställde vissa fordringar. Med hänsyn till dessa och
andra på frågans bedömande inverkande omständigheter ville Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande föreslå, att minimilönen för komministrar sattes
till 2,500 kronor jämte fri bostad. Minimiaflöningen för kyrkoherde syntes
vara bättre afpassad, dock torde någon förhöjning af densamma kunna
ifrågasättas. I Linköpings stift skulle enligt den af kommittén föreslagna
beräkningsgrund mer än halfva antalet kyrkoherdar i landspastorat icke
komma högre än i första lönegraden eller till en aflöning af mellan 3,500
och 3,599 kronor, hvarför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge,
att minimilön för kyrkoherdar borde bestämmas till 4,000 kronor jämte
fri bostad. Instämmande däri, att vissa grundbelopp borde stadgas, hölle
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande likväl före, att jämväl i lands¬
pastorat ett enda grundbelopp borde gälla för alla kyrkoherdar och ett
för alla komministrar. Ersättningen för det ökade arbete, som vederbö¬
rande finge vidkännas, då pastoratet bestode af två eller flera församlin¬
gar, syntes icke böra inräknas i grundbeloppet, utan torde lämpligare
kunna utgå såsom ett i förhållande till det ökade arbetet lämpadt fyll-
nadsbelopp utöfver grundlönen. Beträffande fyllnadsbeloppet, som utginge
efter pastoratets areal, torde väl vara sant, att där pastoratet vore sönder-
deladt af sjöar och vattendrag, resorna blefve längre och besvärligare,
men i de fall, då pastoratet begränsades kanske efter hela sin längd af
en större sjö utan några bebodda öar eller holmar, förorsakade den del af
arealen, som utgjordes af vatten, icke något särskildt besvär. Det syntes
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande därför lämpligt att lägga arealen
i land till grund för beräkning af fyllnadsbeloppet, helst möjlighet före-
funnes att med hänsyn till särskilda förhållanden, såsom synnerlig be¬
svärlighet i fråga om tjänstens skötande, förhöja det efter de vanliga grun¬
derna utgående lönebelopp. Däremot torde arealen i fråga om fyllnads¬
beloppet få göra sig gällande tidigare, än kommittén föreslagit, eller redan
vid 50 kvadratkilometer, samt förhöjning ske på sätt kommittéledamoten
Ekström närmare angifvit.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län finner för¬
delningen i grundbelopp och fyllnadsbelopp lämplig. Dock torde fördel¬
ningen kunna göras enklare och mera rättvis genom grundbeloppets be-
20
202
stämmande såväl i stads- som landspastorat för kyrkoherdarne till 3,000
kronor med tillägg af 600 kronor för duplikationsskyldighet och af 400
kronor, om församlingarna i pastoratet vore flera, samt för komministrarne
till 2,000 kronor jämte 400 kronor för skyldighet att duplicera, äfvensom
för både kyrkoherdar och komministrar löneförhöjning med högst 2,000
kronor för synneidigen höga lefnadskostnader i orten eller andra särskilda
förhållanden, på sätt kommittén i § 7 föreslagit. Det funnes nämligen
småstäder, där lefnadskostnaderna med inräknande af kostnaderna för
barnens skolgång ej öfverstege samma kostnader å mången landsbygd. I
de större städerna höjdes prästlönerna äfven rätt betydligt genom löne-
fyllnaden för folkmängden, hvilken lönefyllnad för kyrkoherde utgjorde
t. ex. 4,000 kronor för 10,000 invånare och 6,000 kronor för 20,000 in¬
vånare. I städer med 20,000 invånare eller där utöfver skulle sålunda
enligt kommitténs förslag hvarje kyrkoherde, förutom fri bostad och er¬
sättning för tjänstförrättningar i hemmen, åtnjuta i lön 10,000 kronor
eller samma lön som presidenter, justitieråd och generaldirektörer nu upp-
bure. Denna aflöning för kyrkoherdarne syntes vara väl hög, och äfven
med beräkning af grundbeloppet för lönen till allenast 3,000 kronor torde
fyllnadsbeloppen för kyrkoherdarne i städerna och äfven åtskilliga folkrika
landspastorat böra sättas något lägre än kommittén föreslagit. Detta torde
kunna ske såväl genom att något sänka lönefyllnaden för folkmängden,
som ock därigenom att maximibeloppen i §§ 8 och 9 sattes lägre än
kommittén föreslagit. Lika med kommittén ansåge Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, att domprostarne borde erhålla högre lön än öfriga
kyrkoherdar, dock icke så hög som kommittén föreslagit. Beträffande
landspastoraten hölle Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande före, i likhet
med kommittéledamoten Ekström, att arealen, som högst betydligt ökade
prästens besvär, borde för såväl kyrkoherdarne som komministrarne öka
lönefyllnaden i högre grad än kommittéförslaget angåfve. Därtill funnes
så mycket mera skäl. om präst enligt den blifvande löneregleringen skulle
själf bekosta ämbetsskjuts.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län ifrågasätter,
om de af kommittén beräknade löner kunde vid tiden för den nya regle¬
ringens tillämpning befinnas med hänsyn till då rådande förhållanden till¬
räckliga. Detta läte sig gifvetvis icke nu förutsäga, men å andra sidan
innefattade förevarande författningsförslag intet hinder för lönernas ökning,
så framt eljest, såsom sannolikt vore, de olika lönebidragen på grund af
ökad skattekraft och gynnsammare fastighetsafkastning därtill lämnade
tillgång. I förekommande speciella fall, där prästerlig löntagare skulle
genom den nya löneregleringen tillföras afsevärdt minskade inkomster,
203
syntes, äfven om sådant varit uti tjänstefullmakt villkoradt, likväl böra
Kungl. Maj:t förbehållas att efter pröfning af förhållandena anvisa godt-
görelse nr kyrkofonden.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län förmenar, att
genom kommitténs nu ifrågavarande förslag anständig bärgning icke i all¬
mänhet torde kunna anses blifva beredd för komministrarne. På grund
däraf och då kommittéledamoten Ekströms förslag i förevarande ämne
jämväl i öfrigt syntes äga företräden framför kommitténs, funne läns¬
styrelsen sig böi’a tillstyrka detsamma, om öfver hufvud taget aflöningen
lämpligen borde fixeras redan nu. Det torde nämligen vara vanskligt att,
så lång tid innan de nya löneregleringarna skulle börja tillämpasi all¬
mänhet mer än 20 år — kunna bestämma beloppet af den aflöning, som
vid de nya föreskrifternas trädande i kraft skulle anses motsvara anstän¬
dig bärgning. Enligt länsstyrelsens mening behöfde icke brist på till¬
gångar utgöra hinder för skälig ökning af de utaf kommittén föreslagna
minimilöner för kyrkoherdar och komministrar. Skulle de af kommittén
beräknade inkomster ej förslå därtill, kunde det felande erhållas genom
tiondeersättningens förhöjande.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län ansluter sig
till kommittéledamoten Ekströms uttalande i ämnet.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län hyser den
åsikt, att om än förslaget innebure utsikt till större ekonomisk trygghet
särskildt för obefordrade präster och de för närvarande lägst aflönade af
de ordinarie, än som nu vore prästerskapet beredd, det dock kunde be-
tvifias, huruvida i förslaget blifvit så tillfredsställande sörjdt för denna
kår, som betydelsen af dess verksamhet och dess af allt mera ökade kraf
på kunskaper och utbildning betingade uppoffringar för studier gjorde billigt.
Klagan öfver att unga män med begåfning icke i tillräckligt antal beträdde
den prästerliga banan spordes städse; och om än orsaken kunde vara af
annan än ekonomisk art, torde dock aflöningsfrågan därvid icke kunna
frånkännas betydelse. Det kunde knappast sägas, att de föreslagna lönerna,
åtminstone hvad adjunkterna och de lägst aflönade ordinarie prästerna an-
ginge, i närvarande tid mera än knappt försloge till lifvets uppehälle,
mycket mindre till afbetalning å studieskulder, hvilka besvärade flertalet
personer efter afslutad kurs. I än mindre grad kunde de innebära något
lockande för en ung man att på den prästerliga banan söka sin utkomst.
Exempelvis kunde åberopas, att en adjunkt hade i utsikt att under fem
år få uppehålla sig och, om han vore gift. äfven familjen på en kontant
lön af 800 kronor. Men ställde sig förhållandena redan nu i viss mån
ogynnsamma, tedde sig utsikterna än mörkare för den långa framtid af
204
omkring trettio år, under hvilken aflöningen åt prästerskapet skulle på
föreslaget sätt utgå. Penningens fall i värde kunde antagas komma att
fortgå, under det att lefnadskostnaderna med all säkerhet skulle stiga.
Visserligen inrymde § 7 af förslaget möjlighet för förhöjning af lönebelopp,
som funnes vara alltför ringa; dock förutsattes för dylik förhöjning sär¬
skilda lokala förhållanden, hvadan med paragrafens föreslagna lydelse
någon förhöjning icke kunde äga rum på grund af höjda lefnadskostnader
i allmänhet eller på grund af andra allmängiltiga skäl. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande tilläte sig alltså dels uttala den uppfattning,
att lönernas grundbelopp särskild! för adjunkterna och de lägst aflönade
ordinarie prästerna borde något höjas, och dels ifrågasätta, huruvida löne¬
beloppen i allmänhet borde kunna, där Eders Kungl. Maj:t pröfvade
sådant skäligt, när som helst höjas, i den mån förändrade förhållanden i
penningens värde m. m. gjorde sådant erforderligt. I detta sammanhang
tilläte sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ock hemställa, huru¬
vida icke i de fall, då lönebeloppen ansåges böra höjas, möjlighet borde
beredas att öka församlingsafgifterna, dock utan rubbning af den gräns,
som i § 7 af löneregleringslagen funnes bestämd. Höjningen kunde nämligen
betingas af invånarantalets tillväxt, men i mån af denna tillväxt min¬
skades ock det bidrag, som af en hvar församlingsmedlem skulle erläggas,
därest församlingsafgifterna blifvit en gång för alla till totalsumman be¬
stämda. Det torde emellertid under angifna förhållanden icke vara obilligt,
att församlingsborna i någon mån bidroge till den löneförhöjning, som
funnes behöflig.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län påpekar,
hvad ock kommittéledamoten Ekström framhållit, nämligen att fullgiltiga
skäl saknades för att, vid beräkningen af ett pastorats omfång eller areal,
sjöar och vattendrag undantoges.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
framhåller, hurusom det vore af stor betydelse för vinnande af syftemålet
med de blifvande löneregleringarna — anständig bärgning för prästerskapet
samt jämnhet i aflöningsförhållandena — att lämpliga föreskrifter gåfves
rörande aflöningens beräkning för att lända till efterrättelse vid löneregle-
ringsarbetet. Kommittén hade därför handlat välbetänkt, då den framlagt
förslag till dylika föreskrifter. De anmärkningar, som kommittéledamoten
Ekström i afgifven reservation framställt mot förslaget syntes emellertid
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara ganska beaktansvärda, sär-
skildt i fråga om minimilönerna, som torde hafva föreslagits lägre än
skäligt vore, isynnerhet hvad komministrarne anginge.
Éders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län förklarar sig
205
visserligen erkänna riktigheten af grundsatsen, att lika ansvarsfullt och
lika mödosamt arbete, som kräfde samma mått af kunskaper, borde lönas
lika, och att denna grundsats borde, såvidt möjligt, vinna tillämpning icke
blott i fråga om statens tjänare utan äfven vid lönereglering för präster¬
skapet. Men därför borde likväl icke skäligen resas hinder för församling,
som själf uteslutande aflönade sitt prästerskap, att vid regleringen bevilja
aflöning till högre belopp än det, som enligt gällande föreskrifter måste
bestämmas såsom det minsta för tjänsten. Frihet i detta hänseende vore
desto hellre nödig, som ju inom de särskilda församlingarna anspråken
och önskningarna kunde vara väsentligen olika i afseende å såväl prästens
rent personliga egenskaper som hans beredvillighet att göra ekonomiska
uppoffringar för värdigt uppfyllande af hans höga och viktiga kall. Enligt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning borde därför ifråga¬
varande föreskrifter endast afse att tjäna till ledning vid bestämmande af
den minimilön, som vid lönereglering skulle i hvarje fall fastställas; och
kunde åt denna uppfattning gifvas uttryck därigenom, att i § 1 ordet
»löner» utbyttes mot »minimilöner». Åflöningens fördelning i grundbelopp
och fyllnadsbelopp vore riktig, men Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
kunde icke gilla det sätt, hvarpå denna grundsats blifvit af kommittén
genomförd. En grundlön borde vara lika för alla befattningshafvande af
samma tjänstegrad och bestämmas till det belopp, som med hänsyn till
samhällsställning och ämbetsgöromålens vikt ansåges vara det minsta möj¬
liga för att bereda anständig bärgning och som därför borde utgå oberoende
af göromålens större eller mindre omfattning samt oberoende af växlingarna
i lefnadskostnaderna å olika orter. De omständigheter, som kunde för¬
anleda bestämmande af högre aflöning för den ena eller andra befattningen,
borde däremot enligt sakens beskaffenhet alla göra sig gällande vid beräk¬
ningen af fyllnadsbeloppet. Anledningen, hvarför enligt § 2 grundbeloppen
skulle i stadspastorat vara i regel större än i landspastorat, finge väl an¬
tagas vara, att lefnadskostnaderna i stad skulle vara högre än å landet,
likasom att pastoralvården skulle i stad vara mera ansträngande. Detta
förhållande torde dock ingalunda vara undantagslöst, hvarför det icke
kunde vara rättvist, att de i stadspastorat anställda präster skulle utan
undantag få sig tillerkänd bättre aflöning. Men i de fall, då det angifna
förhållandet verkligen vore för handen, kunde ju aflöningen behörigen
regleras genom höjning af fyllnadsbeloppet. Kommittén hade i viss mån
själf erkänt riktigheten af den åsikt, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
nu sökt göra gällande, genom bestämmelsen i § 6, att lön ej finge för
kyrkoherdebeställning understiga 3,500 kronor eller för komministersbeställ¬
ning 2,000 kronor. Ty de sålunda angifna lönerna vore ju i själfva verket
206
att betrakta såsom grundlöner eller grundbelopp. Enligt § 2 skulle emeller¬
tid grundbeloppet kunna utgöra för kyrkoherde 3,400 eller 3,000 kronor
och därunder samt för komminister 1,800 kronor. Men det måste väl
anses oegentligt att i en allmän författning bestämma atlöningsbelopp, som
icke i något fall kunde komma att tillämpas. Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande hemställde alltså, att uti § 1 orden »olika för stad och land»
måtte uteslutas; att uti § 2 endast måtte föreskrifvas två grundbelopp, det
ena för kyrkoherdar och det andra för komministrar; att öfriga i § 2 an-
gifna förhållanden, som skulle inverka på aflöningen, måtte göras gällande
i § 3; samt att § 6 uteslötes. Hvad anginge lönernas grundbelopp, skulle
ju desamma enligt kommitténs förslag i verkligheten utgöra, enligt §§ 2
och 6, i stadspastorat för kyrkoherde 4,000 kronor och för komminister
2,400 kronor samt i landspastorat, för kyrkoherde 3,500 kronor och för
komminister 2,000 kronor. Då nu grundbeloppen enligt Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes förslag skulle vara desamma i bägge fallen, gåfve
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i valet mellan nu nämnda två
alternativ obetingadt företräde åt det första eller för kyrkoherde 4,000
kronor och för komminister 2,400 kronor, hvilka belopp med hänsyn till
samhällsställning och ämbetsgöromålens vikt ingalunda kunde anses för
höga. Skulle bestämmandet af dessa grundbelopp nödvändiggöra särskildt
bidrag af statsmedel utöfver hvad som i öfrigt kunde erfordras för de före¬
slagna aflöningarna och pensioneringen, kunde detta bidrag likväl icke
gärna komma att uppgå till något afskräckande belopp. Beträffande där¬
efter kommitténs förslag i fråga om beräknande af fyilnadsbeloppen ville
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, utan att framställa anmärkning
mot de åsikter, som därvid gjort sig gällande, endast erinra, att huru om¬
sorgsfullt föreskrifterna i detta ämne än affattades, det likväl icke läge
inom möjlighetens område att bestämma hvarje aflöning så, att den jämnt
motsvarade göromålens mängd och beskaffenhet i förhållande till göromålen
vid alla andra befattningar, samt att om de meddelade föreskrifterna skulle
oeftergifligt enligt bokstafven tillämpas, därigenom mången gång kunde
förfelas just det syftemål, som man velat vinna. Folkmängden utgjorde
utan tvifvel en mycket viktig faktor vid bestämmande af arbetets omfatt¬
ning. Men en församling med 1,000 invånare, som ständigt flyttade ut
och in och hvilka hängåfve sig åt separatistiska rörelser, kunde förorsaka
kyrkoherden vida mer arbete och bekymmer än en församling med 2,000
invånare, bland hvilka inga separatistiska rörelser förekomme, och som i
allmänhet tillbringade sitt lif inom födelsebygden. Vore en församlings
folkmängd spridd öfver en stor areal, ökades otvifvelaktigt därigenom
arbetsbördan. Men arealens storlek utöfvacle däremot föga eller intet in-
207
flytande, om, såsom nog ofta vore förhållandet, befolkningen vore samman¬
trängd inom en viss del af arealen och den återstående delen vore obe¬
bodd. Att tillämpningen af de föreskrifter, kommittén föreslagit, icke alltid
skulle leda till fullt nöjaktiga resultat, syntes dessutom framgå af hvad
kommittéledamoten Ekström i reservation anfört.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län anmärker,
att de föreslagna lönerna icke i allo syntes motsvara det vid löneregle¬
ringen fastade krafvet på anständig bärgning för prästen. I de fall, där
kontanta lönen för kyrkoherde beräknats till lägre belopp än 4,000 kronor,
kunde denna fordran knappast sägas vara tillgodosedd. Antalet kyrko¬
herdebeställningar, där så skulle blifva förhållandet, utgjorde 263, däraf 20
tillhörde Karlstads stift. Under nutida lefnadskostnader med särskildt på
landsbygden dryga utskylder till kommunen jämte flera förhållanden hade
existensminimum för en familj alltjämt ökats, och det måste för kyrkan
vara angeläget att hennes tjänare tillförsäkrades en existens, som icke
ställde sig alltför ogynnsam i förhållande till andra närstående tjänstemanna¬
klasser. I detta afseende syntes en jämförelse med elementarlärarnes nya
löneförmåner lämna stöd för hvad sålunda anmärkts, då en läroverksadjunkt
eller en lektor numera efter viss tjänstetid uppnådde en lön af respektive
5,000 och 6,000 kronor. Vid sålunda anförda förhållanden och med hän¬
syn därtill att de föreslagna lönebeloppen först vid nu gällande reglerin¬
gars utgång eller tidigast 10 år härefter skulle träda i kraft, ansåge Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande den i § 6 af förslaget angifna minimilön
för kyrkoherde alltför låg och i stället böra beräknas till minst 4,000
kronor. På enahanda grunder måste ock den löneförmån, som tillmätts
komminister, likaledes få anses alltför knapp, då en minimilön af 2,000
kronor svårligen kunde anses förenlig med en lefnadsställning, hvarom här
vore fråga, och vid hvilken lefnadskostnaden måste beräknas för familj.
Med anslutning till en inom kommittén uttalad mening rörande lydelsen
af förenämnda § 6 ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande därför,
att minimilönen för komminister borde bestämmas till 2,400 kronor.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län anser löneför¬
månerna för komministrar å landsbygden och en del kyrkoherdar vara
alltför knappt tilltagna. Därest grundlönen för dessa komministrar och
kyrkoherdar icke afsevärdt höjdes, sjmtes fara vara för handen, att be-
gåfvade unga män icke skulle förmås att ingå på en bana, där ekonomiska
bekymmer mötte. Då lönerna höjdes på flera områden i enlighet med
tidens fordringar, syntes tiden vara inne att äfven bereda prästerna en
anständig bärgning.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län förmäler,
208
att beträffande de synpunkter, som varit bestämmande för kommitténs
uppställning af vissa grundbelopp för aflöningens fixering i syfte att så¬
lunda utjämna olikheterna i de till prästerskapet utgående löneförmåner,
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande funne förslaget därutinnan till¬
fredsställande. Däremot kunde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke undertrycka den uppfattning, dels att grundbeloppet för komministrarne
å landsbygden samt det lägsta grundbeloppet för vissa kyrkoherdar å landet
tålde vid någon förhöjning, dels ock att kommittén vid bestämmande af
fyllnadsbelopp fäst för stort afseende vid den i södra orterna i riket all¬
männa duplikationen och däremot för lågt skattat bördan för prästerskapet
i rikets nordligare belägna delar af den betydande areal, som där fler¬
städes mötte. I afseende å grundbeloppet för aflöningen åt det lägre
prästerskapet åberopades hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
därom yttrat under förslaget om tiondens afskrifning (sid. 38). Det vore
nödvändigt att göra deri prästerliga banan någorlunda begärlig i ekono¬
miskt afseende, om man skulle kunna förebygga prästbrist och förmå unga
män med begåfning att beträda densamma. För sitt beslut att tillägga
det skånska prästerskapet en allmän, afsevärd fördel framför ämbets¬
bröderna i det öfriga riket syntes kommittén icke hafva anfört något öfver¬
tygande skäl. Prästens ställning inom församlingen torde väl i stort sedt
vara ungefärligen densamma öfverallt. Äfven om man måste halla för
sant, att befolkningens i Skåne burgnare villkor gjorde det önskvärdt, att
prästerna där i provinsen icke af sina lönevillkor måtte tvingas att alltför
mycket afvika från hvad i den borgerliga sammanlefnaden vore gängse
sed, torde likväl denna angelägenhet böra blifva en lokal fråga, som för¬
samlingarna borde och kunde ordna enligt § 14 i lagen angående reglering
af prästerskapets aflöning. Däremot syntes de oundgängliga högre lefnads-
kostnaderna i öfra Sverige samt arealspörsmålet, enkannerligen för Norr¬
land, Dalarne och måhända Värmland, innefatta allmängiltiga, af prästens
personliga vilja oberoende anledningar att för dessa landsändar stadga en
generell förhöjning i lönens grundbelopp. Krafvel därutinnan syntes pa
grund af sin obestridliga objektivitet vara betingadt af såväl rättvisa som
billighet. Det torde blifva ytterst en smakfråga att fixera grundbeloppen.
En lämplig norm därutinnan syntes kunna hämtas ur den riksdagsmotion,
som refererats uti not. å sid. 159 och följ. i förevarande betänkande.
Emellertid kunde med skäl ifrågasättas, huruvida det icke vore önskvärdt,
att man kunde, sedan grundbeloppet af lönerna fastställts, låta med deras
afrundning genom fyllnadsbelopp anstå till en tidpunkt, som läge närmare
den, då löneregleringen måste träda i tillämpning. Det borde nämligen
vara klart, att man vid nämnda tidpunkt kunde med vida större säkerhet
209
träffa det rätta beloppet, enär man då närmare kände de förutsättningar,
af hvilka detsamma bestämdes.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län gör det
uttalande, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke kunde för sin
del finna, att med hänsyn till prästerskapet en så invecklad beräkning af
aflöningen som den föreslagna skulle vara erforderlig. För öfriga stats¬
tjänare af olika kategorier — och genom den föreslagna löneregleringens
genomförande blefve prästerskapet än mer att med statstjänare likställas —
vore ett fixt lönebelopp såsom begynnelseaflöning stadgadt, ofta förenadt
med förhöjning efter längre tids tjänst. Ett motsvarande tillvägagångssätt
skulle jämväl kunna tillämpas på rikets prästerskap. Om t. ex. en kyrko¬
herde finge en lön. som motsvarade den aflöning, som utginge till en
honom i ämbetsvärdighet likställd annan statstjänare, skulle full rättvisa
vederfaras prästerskapet; och om efter längre tids tjänst denna aflöning
förhöjdes i samma grad, som förhöjning ägde rum för annan tjänste-
innehafvare, vore ju likställigheten fullständig. Att någon skillnad borde
göras mellan stad och land samt mellan vidt skilda delar af riket, ville
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande möjligen medgifva men hölle före,
att i stort sedt den nu uttalade grundsatsen skulle kunna och böra genom¬
föras utan afseende på om tjänsterna vore mer eller mindre svårskötta.
Att t. ex. lägga duplikationsförhållandena till grund för en löneförökning
ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande synnerligen egendomligt,
då ju särskildt i prästämbetet det ej ankomme på huru ofta man pre¬
dikade utan på sättet, hvarpå det skedde.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län anför,
att då vid jämförelse mellan kommitténs förslag och regementspastor
Ekströms reservation nämnda reservation i fråga om såväl grunderna för
afiöningens beräknande som afiöningsbeloppen syntes äga företräde framför
kommittéförslaget och med större rättvisa och billighet än detta tillfreds¬
ställa särskildt det norrländska prästerskapets lönebehof, Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande funne sig böra förorda det ändringsförslag, som
innefattades i omförmälda reservation, men i öfrigt lämnade kommitté¬
förslaget utan anmärkning.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län säger sig
i afseende å de föreslagna grundernas lämplighet hafva svårt att fälla något
på egen erfarenhet grundadt omdöme. Emellertid syntes det framgå af
de exempel, kommittéledamoten Ekström framdragit angående kommitté-
förslagets verkningar inom olika pastorat, att förslaget i den delen vore
behäftadt med betänkliga brister, som vållade svåra afvikelser från den
uttalade grundsatsen, att lönen för hvarje tjänst borde lämpas efter dess
'27
210
vikt och beskaffenhet, särskildt dess besvärlighet på grund af pastoratets
folkmängd och areal. Hvad Jämtlands län beträffade, ansåge Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande reservantens förslag till löneberäkning hafva af¬
gjordt företräde framför det af kommittén framlagda förslag och finge med
hänsyn därtill tillstyrka, att reservantens förslag underkastades en sorg¬
fällig granskning och vunne det beaktande, som det helt visst förtjänade.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län anser de
föreslagna minimilönerna för komministrarne vara väl lågt tilltagna, sär¬
skildt för Norrland, där de prästerliga sysslorna i hardt klimat och under
besvärliga resor i glest befolkade trakter kunde vara mycket besvärliga
och där kommunalutskylderna vore så höga, att ej sällan skatterna toge
ända till tjugu procent af löntagarens inkomster, hvartill komme att lifs-
förnödenheterna i de flesta trakter, åtminstone i de inre delarne, af Norr¬
land vore betydligt högre än i mellersta och södra Sverige.
Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Norrbottens län håller före,
att ifrågavarande förslag innebure en obillighet mot prästerskapet inom
landets nordligare delar, hvarför de af kommittéledamoten Ekström gjorda
anmärkningar och förslag borde tillmätas det största afseende.
Kommitténs uppgift beträffande omhandlade ämne har varit att tillse,
huruvida en utjämning i viss mån af olikheterna uti prästerskapets aflö¬
ning inom olika församlingar och tjänstegrader kunde äga rum, så att hvarje
präst måtte erhålla anständig bärgning. Någon absolut utjämning af
lönevillkoren har alltså icke ifrågasatts. Den bör, efter kollegii mening,
icke heller komma till stånd, så länge de territoriella församlingarna, sär¬
skildt å landsbygden, förete så betydande skiljaktigheter sinsemellan i an¬
seende till areal och folkmängd samt prästens verksamhet anses icke böra
inskränka sig till allenast predikan och expeditionsgöromål utan gå där-
utöfver till ett betjänande af församlingsmedlemmarne vid olika tillfällen
jämväl i deras hem.
Skall nu en relativ utjämning af lönevillkoren kunna ske, lärer för¬
utsättningen därför vara — utom att medel göras tillgängliga för utjäm¬
ningens åvägabringande, där löneförhöjning vid en befattning kan vara er¬
forderlig — jämväl att normer uppställas till ledning vid utfinnandet af
det lämpliga lönebeloppet för hvarje särskild tjänst. Dylika normer hafva
ock, såsom det ofvan anförda gifver vid handen, blifvit af kommittén med¬
delade.
Huru kommitténs föreskrifter angående beräkning af prästerskapets
aflöning kunna antagas komma att i stort sedt verka vid tillämpning en
frarngår af två till tabellserien D hörande tabeller, uppgjorda under förut-
211
sättning: tab. 1 att nu bestående indelning och organisation bibehållas,
samt tab. 2, att de af kommittén föreslagna ändringar i nu bestående in¬
delning och organisation genomföras.
Den förra tabellen belyser de ekonomiska förhållanden, under hvilka
kyrkoherdar och komministrar enligt nuvarande organisation skulle arbeta,
för den händelse berörda grunder för lönernas beräkning antoges, och er¬
bjuder alltså ett obestridligt verklighetsintresse. Jämföras nu siffrorna i
denna tabell med motsvarande siffror för ecklesiastik året 1896—97, visar
sig skillnaden i medelbeloppen för kyrkoherdelönerna vara icke synner¬
ligen stor, i det att dylik lön i medeltal uppgick nämnda ecklesiastikår
till 4,709 kronor och skulle enligt kommitténs förslag komma att utgöra
4,853 kronor. Desto mera afvika från hvarandra de medeltal, som angifva
komministerslönerna, enär dessa tal äro respektive 1,743 och 2,609. Största
olikheten består emellertid däri, att af de för ecklesiastikåret 1896—97
utgående löner 373 kyrkoherdelöner under 3,500 kronor och 728 kom¬
ministerslöner under 2,000 kronor skulle på grund af § 6 i nu omhand-
lade föreskrifter försvinna, för- att ersättas af löner i högre klasser.
Lönerna under ecklesiastikåret 1896—97 äro emellertid, såsom kom¬
mittén (sid. 179) framhåller, icke något tillförlitligt uttryck för präster¬
skapets ekonomiska ställning, enär efter sagda tidpunkt högst väsentligt
ökade bidrag utgått från prästerskapets löneregleringsfond. Om dessa bi¬
drag tilläggas aflöningsbeloppen för ecklesiastikåret 1896—97, höjer sig medel¬
talet för kyrkoherdelön till 4,747 kronor och för komministerslön till 1,931
kronor. Löneförmånerna i sin helhet för nämnda präster skulle, om kommitténs
grunder angående lönernas beräkning toges till efterföljd, ökas för kyrko¬
herdar med 3.36 procent och för komministrar med 41.14 procent, samt
medellönen för de förra med 2.23 procent och för de senare med 35.n
procent. I intetdera afseendet skulle inträda någon minskning för kom-
ministrarne, men väl en stegring af medellönerna för komministrar i olika
stift, nämligen ända till 47.70 procent i Visby stift, 45.08 procent i Skara
stift, 42.32 procent i Göteborgs stift, 37.03 procent i Härnösands stift o. s. v.
Däremot komme, hvad kyrkoherdarne beträffar, minskning att inom vissa
stift blifva följden. Så skulle löneförmånerna i sin helhet nedgå med 3.44
procent för Uppsala stift, 1.85 procent för Lunds stift, 1.84 procent för
Strängnäs stift och 0.83 procent för Västerås stift, samt medellönen inom
Uppsala stift med 4.01 procent, inom Strängnäs stift med 3.68 procent,
inom Lunds stift med 2.26 procent, inom Västerås stift med 1.78 procent
och inom Linköpings stift med 1.09 procent. Sammanläggas med hvar¬
andra kyrkoherdars och komministrars löneförmåner, uppstår likväl, enligt
212
kommitténs system, en ökning såväl för hvarje särskildt stift som natur¬
ligtvis ock för hela riket. Högsta ökningen. 39.15 procent, inträder för
Stockholms stad, minsta ökningen, 2.79 procent, för Lunds stift.
Anförda siffror ådagalägga otvetydigt, att större jämnhet i aflönings-
förhållandena skulle uppkomma med en tillämpning af de utaf kommittén
framlagda grunder för aflöningens beräkning.
Betydelsen af dessa grunder ur synpunkten af det andra hufvud syfte,
som blifvit uppställdt för de nya löneregleringarna, nämligen beredande af
anständig bärgning åt prästerskapet i dess helhet, framstar ej lika tydligt.
Vid bedömandet af kommitténs lönesystem är det emellertid af största
vikt att erinra sig, hurusom, utöfver den kontanta lönen, skulle tillkomma
hvarje präst förmånen af fri bostad, vare sig denna förmån beredes genom
kostnadsfri upplåtelse från församlingens sida af bostad eller genom kon¬
tant bidrag af församlingen för förhyrande af sådan eller, där med tjän¬
sten är förenadt boställe, vid hvilket byggnadsskyldighet i större eller mindre
omfattning åligger tjänsteinnehafvaren, därigenom att för honom åliggande
nybyggnads- och underhållsskyldighet vid de laga husen a bostället bestäm¬
mes en ersättning, som skall för ändamålet utgå. Härtill kommer att ordi¬
narie präst skulle befrias från skyldigheten art i annan mån än medelst
tillhandahållande af bostad och vivre bidraga till aflönande åt adjunkt, i
det att nämligen kyrkofonden skulle öfvertaga utgifterna för adjunkts-
arfvodena till det extraordinarie prästerskapet.
Prästerskapets kontanta vinst af en lönereglering, vid hvilken här
ifrågavarande författningsförslag tänktes tillämpad!, skulle, om aflönings-
förmånerna för ecklesiastikåret 1896—97, med tillägg af de intill 1902
beviljade anslag från prästerskapets löneregleringsfond, toges till utgångs¬
punkt vid jämförelsen och mot dem ställdes hela den enligt kommitténs
grunder beräknade kontanta aflöning för prästerskapet — således ej blott
lönerna för kyrhoherdar och komministrar utan äfven arfvoden åt adjunk¬
ter och kontraktsprostar — visa sig uppgå till 1,029,342 kronor. Detta
utmärker en ökning af 12.32 procent, på sätt af kommittébetänkandet (sid.
188) kan närmare inhämtas.
Vid nu angifna förhållanden lärer det icke kunna bestridas, att prä¬
sterskapets ekonomiska villkor skulle, om kommitténs förslag lades till
grund för löneregleringarna, blifva öfver hufvud taget afsevärdt för¬
bättrade.
Under en viss förutsättning skulle förbättringen, särskildt för de prä¬
ster som eljest finge uppbära de minstai lönerna, kunna blifva ännu större.
Härvid tillåter sig kollegium erinra om följande. Det torde vare en ganska
allmänt utbredd åsikt — hvilken för öfrigt delas af kollegium och äfven
213
uttalats 1 några af de uti detta ärende inkomna yttranden *) — att den
kyrkliga organisationen i vårt land är behäftad med åtskilliga skadliga
utväxter, nämligen de ganska talrika komministraturer och ej få kyrko¬
herdebefattningar, hvilkas innehafvare långt ifrån äro fullt upptagna af
arbetet i kyrkans tjänst samt därför icke heller kunna påräkna mer än
en mycket ringa vedergällning för hvad de uträtta. I sitt betänkande
med förslag till ändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen
har kommittén därför hemställt, att flera dylika tjänster måtte indragas.
Verkan häraf på aflöningsförhållandena skulle visa sig däri, att antalet
tjänster uti de lägsta löneklasserna blefve högst väsentligt minskade. Så
skulle antalet kyrkoherdebeställningar i löneldassen 3,500—3,599 kronor
nedgå från 276 till 144 och ko mmini stratur erna i löneldassen 2,000—2,099
från 245 till 35 o. s. v. Fullständiga upplysningar härutinnan kunna
vinnas af kommitténs tabeller, ser. D, sid. 140—143 samt sid. 278—280,
där prästerskapets löner sammanställts i vissa grupper.
Ej litet skulle, efter kollegii uppfattning, vinnas genom indragning
af åtminstone de obetydligaste utaf nu åsyftade tjänster. o Dessa torde
nämligen icke gagna, men måhända väl skada kyrkan. A andra sidan
nedsättes för visso genom en mer eller mindre tvungen overksamhet den
andliga förmågan hos tjänsternas innehafvare, likasom deras ekonomiska
ställning ohjälpligen undergräfves * **).
X hvarje fall lärer dock icke någon tvekan råda därom, att så länge
dylika tjänster få förekomma, det äfven måste tillses, att nödiga existens¬
medel varda ställda till tjänsteinnehafvarnes förfogande.
Nu framställer sig den frågan, om en inkomst på 2,000 kronor jämte
fri bostad kan bereda en person i prästens samhällsställning anständig
bärgning och tillika utgöra skälig ersättning för de kostnader, som varit
förbundna med hans utbildning för det prästerliga kallet. Frågan torde
knappast kunna erhålla jakande svar, om hänsyn tages till nu gällande
höga lefnadskostnader och till de inom olika samhällsklasser stegrade an-
:i:) Jfr ofvan sid. 59 samt noten å sid. 61.
**) Uti detta sammanhang torde det icke sakna intresse att erinra om några uttalanden
af filosofen Christoffer Jakob Boström beträffande den kyrkliga organisationen. Det andliga
ståndet bör, efter hans mening, »arbeta på den högsta möjliga förminskning af tjänsterna
inom sig, och följaktligen på de mindre församlingarnas sammanslående till större, emedan
detta icke blott gör de redan befintliga medlen mera tillräckliga, utan äfven förminskar
antalet af ståndets mindre dugliga medlemmar, hvilket bidrager att förhöja dess aktning
och anseende i samhället». Han framhåller äfven, hurusom den »offentliga religiositeten»
bör vidmakthållas genom »ett särskildt, icke talrikt, men väl bildadt och väl afiönadt
samt därigenom ock ansedt prästestånd». Jfr »Grnndlinier till philosophiska statsläran»,
tredje upplagan, sid. 75 och 129.
214
språken på en förbättrad lefnadsställning. Kommittén framhåller också
själf (sid. 66 och följ.), att en tillämpning af dess föreskrifter »skulle
visserligen icke förverkliga alla önskemål i fråga om prästerskapets aflö¬
ning; men mera än nu föreslagits lärer för närvarande icke kunna för¬
väntas». »Om framtiden utvisar, att en annan fördelning af lönetillgån-
garne är önskvärd, eller att ymnigare utdelningar kunna medgifvas, lärer
Kungl. Maj:t icke underlåta att vidtaga de ändringar i föreskrifterna, som
af omständigheterna påkallas.»
Det gäller emellertid ytterst att pröfva, om de löneförmåner, som nu
föreslås, men först flera år härefter skulle åtnjutas, kunna anses i en
framtid tillfredsställa billiga anspråk på skälig godtgörelse för prästens
arbete och hans uppoffringar å examina. Uppenbarligen är det synnerligen
vanskligt, för att icke säga omöjligt, att nu företaga en dylik pröfning.
Sannolikt är väl emellertid, å ena sidan att penningvärdet skall än vidare
falla, och å andra sidan att den allmänna lefnadsnivån skall ytterligare
höjas. En lön, som nu anses knappt tillmätt, skulle under sådana för¬
hållanden, när tidpunkten för dess uppbärande infaller, visa sig alldeles
otillräcklig, och inkomster, som nu erbjuda goda lefnadsvillkor, skulle då
ej innebära någon lockelse för en dugande kraft.
För närvarande anser sig kollegium fördenskull icke kunna göra
annat uttalande i detta ämne, än att den af kommittéledamoten Ekström,
med anslutning af flera myndigheter, uppställda fordran på en kontant
minimilön af 2,400 kronor för komminister och 3,600 kronor för kyrko¬
herde ingalunda synes kollegium oskälig.
Hvad beträffar kommitténs förslag om fastställande af ett belopp å
10,000 kronor såsom, allmänt lönemaximum för prästerskapet, har kollegium
ej något att däremot erinra.
Emellertid lärer Eders Kungl. Maj:t, sedan gränsen för församlingar¬
nas skattskyldighet blifvit angifven och öfriga ecklesiastika lönetillgångar
blifvit bestämda, föranstalta om en utredning för vinnande af säker känne¬
dom, huruvida »ymnigare utdelningar kunna medgifvas» i främsta rummet
till förhöjande af de lägre lönebeloppen. Därvid föreställer sig kollegium,
att andra prästerliga tjänsteinnehafvare ej böra komma i åtanke än sådana,
hvilkas hela arbetskraft upptages af den syssla, som blifvit dem gifven.
Åtskilliga anmärkningar hafva framställts mot de af kommittén före¬
slagna beräkningsgrunder. Vid granskningen af dessa anmärkningar har
kollegium kommit till den uppfattning, att man alltför ofta velat till¬
erkänna en hvar af de olika grunderna en afgörande betydelse för sig,
under det att deras uppställande, enligt kollegii förmenande, haft till syfte
att gifva allenast en ledning för omdömet, och följaktligen lönens total-
215
belopp för åtskilliga tjänster bör blifva ett helt annat än det, som framgår
ur en hopsummering af de olika värden, med hvilka de särskilda fak¬
torerna införts i den uppgjorda taxan. Det kan icke betviflas, att kom¬
mittén för egen del afsett endast detta, något som framgår bland annat
af dess här ofvan sid. 177 återgifna yttrande i fråga om innebörden af
stadgandet i § 7.
Enär kommittén, på sätt i dess betänkande (sid. 164) uppgifves, gjort
försök med olika kombinationer, innan kommittén framlagt föreliggande
grunder fV>r lönernas beräkning, kan kollegium icke tillråda, att dessa
grunder i något afseende rubbas, med mindre undersökning företages an¬
gående verkningarna af en ifrågasatt förändring i lönerna för prästerska¬
pet öfver hela riket. Ty om också en jämkning i och för sig icke synes hafva
någon större räckvidd, kan den dock i många fall öfva ett ganska afse-
värdt inflytande på lönebeloppen, alldenstund inom olika delar af vårt
land råda så vidt skilda förhållanden.
Med bestämdhet tillåter sig kollegium afråda från införandet i nu
omhandlade författning af en föreskrift om obligatorisk förhöjning med
vissa procent af de löner, som enligt de allmänna grunderna beräknats för
prästerskapet i vissa landsdelar. Därigenom skulle nämligen offras en af
systemets, enligt kollegii åsikt, mest framträdande förtjänster, nämligen
dess elasticitet, dess förmåga att anpassa sig efter förhållandena å sär¬
skilda orter.
Att emellertid kommitténs lönesystem kan verka ojämnt, inser kolle¬
gium till fullo, men befarar, att de förändringar, som från olika håll på¬
yrkats, endast skulle framkalla andra ojämnheter i stället för dem, som
till äfventyrs blefve undanröjda. Säkrast torde de befarade ogynnsamma
verkningarna af systemet kunna förebyggas därigenom att — såsom enligt
kommitténs förslag ock skulle blifva förhållandet — en vidsträckt rätt
tillägges den högsta verkställande myndigheten att vid lönebeloppens fast¬
ställande »laga efter omständigheterna».
Under förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning
har kollegium (sid. 169—173) behandlat frågan om ålderstillägg åt ordi¬
narie präster. Jämte det kollegium erinrar om att Stockholms stads kon¬
sistorium och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län
uti sina med anledning af nu omhandlade författningsförslag afgifna ytt¬
randen . uttalat sig i en riktning, som antyder att bemälde myndigheter
gifva sitt erkännande åt en dylik löneform, tillåter sig kollegium hänvisa
till hvad här ofvan i berörda ämne förekommit.
216
• Kollegium öfvergår härefter till en granskning af några detalj bestäm¬
melser.
§ 1. Domkapitlet i Luleä har anmärkt, att då i förevarande paragraf
talades om fyllnadsbelopp, afpassade efter pastoratens folkmängd och
areal, det kunde synas ovisst, huruvida detta stadgande skulle tolkas så,
att jämkning under löpande reglering speriod skulle ske, i den mån folk¬
mängden i ett pastorat ökades eller minskades, eller om den af veder¬
börande nämnd beräknade lönefyllnad skulle förblifva fix för hela löne-
regleringsperioden, oafsedt de förändringar folkmängdssiffrorna underginge.
Med afseende härå tillåter sig kollegium påpeka, hurusom, enligt hvad
nyligen blifvit nämndt, kommitténs mening endast varit den, att från
invånareantalet skulle hämtas ledning vid fastställandet af lönens total¬
belopp, men ej att något visst fyllnadsbelopp skulle bestämmas att såsom
en del af lönen särskildt för sig utgå. Af § 12! i förslaget till lag an¬
gående reglering af prästerskapets aflöning framgår för öfrigt, att den af
Kungl. Maj:t, efter förslag af löneregleringsnämnden, fastställda aflöning
skall tillämpas under tjugu ecklesiastikår. Det sålunda bestämda löne¬
beloppet skall sedermera under perioden oförändradt utgå, åtminstone kan
det icke sänkas, men väl höjas, för hvilket senare fall måste förfaras i en¬
lighet med § 14 af sistnämnda lagförslag.
Den folkmängdssiffra, efter hvilken fyllnadsbeloppet skall beräknas,
torde, i enlighet med hvad ofvan (sid. 133) under § 7 af nyss omförmälda
lagförslag blifvit beträffande där omförmälda beräkning föreslaget, böra
hämtas från senast upprättad mantalslängd.
§ o. Angående det här förekommande uttrycket »under pastors^ till¬
syn» torde få hänvisas till hvad därom blifvit anfördt under § 19 af för¬
slaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning.
§ 8. Såsom domkapitlet i Luleå framhållit, lärer i denna paragraf
böra inrymmas bestämmelse om lön för den efter kommittéförslagets af¬
gifvande tillkomna domprostbefattning i Luleå.
§10. Beträffande den här för olika fall föreslagna ersättning till
kyrkoherde för bostad och vivre åt ständig adjunkt erinrar Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län, att meningen väl icke vore.
att kyrkoherde skulle förtjäna på denna ersättning samt att i hvarje fall
skillnaden mellan de föreslagna ersättningsbeloppen åt kyrkoherde, bosatt
i stad, och åt kyrkoherde, bosatt å landet, vore större än rättvisan kräfde;
217
och hemställde Eders Kungl. Maj-.ts befallningshafvande fördenskull, att
ersättningen måtte beräknas, då kyrkoherden vore bosatt i Stockholm eller
Göteborg till 800 kronor, i annan stad till 700 kronor och å landet till
500 kronor.
Förevarande ersättningsfråga torde lämpligast behandlas i samband
med närmast här efteråt följande bestämmelser.
§§ 11 och 12.
Adjunkts löneförmåner skola enligt § 11 utgöras af, bland annat,
kontant arfvode samt bostad och vivre. Adjunktsarfvode utgår alltid
med 800 kronor för år räknadt, hvartill kommer, efter fem års väl vits¬
ordad tjänstgöring, från och med början af näst därpå följande ecklesiastik¬
år ett ålderstillägg å 100 kronor och, efter ytterligare fem års sådan
tjänstgöring, ett andra ålderstillägg å likaledes 100 kronor. Förmånerna
af bostad och vivre kunna äfven utbytas mot en penningsumma. Yrkas
nämligen af adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla bostad och
vivre, att i stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse i penningar,
skall, där frivillig öfverenskommelse härutinnan icke träffas, frågan afgöras
af domkapitlet, och må godtgörelsen icke bestämmas till mindre belopp,
för år räknadt, än 1,000 kronor, då tjänstens ordinarie innehafvare har
sin bostad i Stockholm eller Göteborg, 800 kronor då han är bosatt i
annan stad, 500 kronor i öfriga fall (§ 11).
Mot detta sätt att bestämma ifrågavarande godtgörelse anmärker
kommittéledamoten Ekström (sid 402), att han ej kunnat finna det lämp¬
ligt att så skarpt skilja mellan stad och land. Det funnes icke så få
mindre städer, där lefnadskostnaderna vore lägre än mångenstädes på lands¬
bygden; så t. ex. torde lefnadskostnaderna i Oljegrund och Östhammar
vara lägre än i Alfkarleby i samma landskap. A andra sidan torde äfven
på landsbygden 500 kronor vara en alltför låg ersättning för bostad och
vivre. Med 600 kronor utginge nämnda ersättning allaredan nu i ett
stift, och den syntes icke rättvisligen kunna någonstädes sättas lägre 20
år härefter. Snarare torde man kunna förmoda, att vid den tid, författ¬
ningen afsåge, bostad och vivre icke skulle kunna ens på landsbygden
erhållas för lägre pris än 60 kronor pr månad eller 720 kronor pr år,
till hvilket minimibelopp godtgörelsen äfven i stad med hänsyn särskildt
till en del städer lämpligen torde kunna sättas, då det i alla händelser
stode domkapitlet öppet att i förekommande fall höja beloppet.
I berörda reservation instämma domkapitlen i Uppsala och Strängnäs
samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge, Västernorrland s,
Jämtlands och Norrbottens län.
28
218
Domkapitlet i Göteborg anser sig böra föreslå adjunktsarfvodets höjande
till 1,000 kronor med två ålderstillägg efter 5 och 10 års tjänstgöring, hvart-
dera å 100 kronor, h varjämte domkapitlet håller före, att ersättning för
vivre åt adjunkt på landet ej borde sättas lägre än 720 kronor. Dom¬
kapitlet i Härnösand är af den mening, att § 11 borde i det hufvudsakliga
hafva den lydelse, som omförmälde reservant föreslagit. En rätt betydande
skillnad mellan kommitténs och reservantens förslag förefunnes i fråga om
det minimibelopp, som till adjunkt borde i regel utgå såsom ersättning för
bostad och vivre. Ett belopp å 500 kronor vore, efter hvad erfarenheten
visat, åtminstone för de norrländska förhållandena redan nu otillräckligt
och blefve det med säkerhet ännu mera under en ny löneregleringsperiod.
Den ifrågavarande ersättningens minimibelopp torde böra bestämmas till
600 kronor. Domkapitlet i Luleå finner ett belopp å 500 kronor såsom
ersättning för bostad och vivre, med de lefnadskostnader som nu vore
rådande, alltför knappt tillmätt. Det vore väl ytterst sällsynt, att någon
präst kunde erhålla bostad och vivre för ett så ringa belopp. Åtminstone
hvad Luleå stift beträffade, kunde domkapitlet ej anslå kostnaden därför
till mindre än 800 kronor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Västerbottens län anser äfven adjunkternas aflöning vara väl knappt till¬
mätt. Den förhöjning, som erfordrades, syntes Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande lämpligen höra komma på ålderstilläggen genom höjande af
hvartdera ålderstillägget till 300 kronor. Godtgörelse till adjunkt för bostad
och vivre torde för den norrländska landsbygden ej böra sättas lägre än
till 600 kronor.
Ehuru förslaget om adjunkternas löneförmåner synes kollegium i det
hela tillfredsställande, kan kollegium dock icke tillstyrka, att samma för¬
slag varder fastställdt, innan det ånyo granskats i belysningen af de för¬
hållanden, som råda vid tiden närmast före de blifvande löneregleringarnas
uppgörande. Därvid torde det nog visa sig nödvändigt att något höja
den ersättning, som skall utgå till adjunkt, när han icke in natura åtnjuter
förmånerna af bostad och vivre.
Göres någon ändring härutinnan, bör naturligtvis samma jämkning-
vidtagas beträffande de belopp, hvilka uti § 10 föreslagits såsom ersättning
till kyrkoherde för tillhandahållande af bostad och vivre åt ständig adjunkt.
Under åberopande af hvad kollegium anfört vid § 18 af förslaget till
lag angående reglering af prästerskapets aflöning (sid. 147), hemställer
kollegium '— som, enligt hvad nyligen nämnts, nu icke yrkar någon
ändring i de föreslagna ersättningsbeloppen — att andra stycket af här
omhandlade § 11 må affattas i ungefär följande ordalag:
219
»Yrkas af adjunkten — — — lämnas godtgörelse i penningar, skall
dylik godtgörelse utgå med, för år räknadt, 1,000 kronor, då tjänstens
ordinarie innehafvare har sin hostad i Stockholm eller Göteborg, 800
kronor, då han är bosatt i annan stad, 500 kronor i öfriga fall».
Anmärkningar, som framställts mot § 12, hafva af kollegium besvarats
under § 22 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets af¬
löning (sid. 151—154). Den enda ändring, kollegium föreslår i förstnämnda
§ 12, är att orden »om godvillig öfverenskommelse mellan tjänsteinne-
hafvarne icke träffas» må, utgå. *
§ 13.
Vid beräkning af ersättning till kontraktsprostarne har kommittén
förfarit på samma sätt som vid beräkning af kyrkoherdars och kommi¬
nistrars aflöning, nämligen sålunda att för hvarje arfvode bestämts ett
grundbelopp af viss storlek, hvarefter tillagts ett fyllnadsbelopp, afpassadt
efter det antal pastorat och den areal hvarje kontrakt innehåller. Grund¬
beloppet skall utgöra 150 kronor och fyllnadsbeloppet utgå med 15 kronor
för hvarje pastorat, som kontraktet omfattar, samt med 5 kronor för hvarje
fullt 100-tal kvadratkilometer af kontraktets areal i land till och med 1,000,
och därutöfver med 10 kronor för hvarje öfverskjutande fullt 500-tal
kvadratkilometer, dock att fyllnadsbelopp icke utgår för mera än tillhopa
10,000 kvadratkilometer.
Häri föreslår kommittéledamoten Ekström (sid. 358 jfrd med sid.
410) den ändring, att till grund för beräkning af fyllnadsbeloppet för areal
bör läggas hela den verkliga arealen, således med inbegrepp af sjöar och
öfriga vattendrag.
Detta ändringsförslag understödes af domkapitlen i Strängnäs och Karl¬
stad samt af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Blekinge,
Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län. Domkapitlet i Uppsala
tillstyrker, att grundbeloppet af kontraktsprostarnes löner, särskildt med
hänsyn till de dryga resekostnader de för många sina tjänsteförrättningar
måste ikläda sig. höjes till 300 kronor. Domkapitlet i Härnösand anför,
att kommitténs förslag om prostarfvoden betecknade åtminstone i många
fall en afgjord förbättring genom förhöjning i de hittills merendels alldeles
otillräckliga prostlönerna. Äfven i denna paragraf borde emellertid efter
domkapitlets uppfattning jämväl sjöar och vattendrag ingå i den beräknade
arealen, hvarför orden »i land» borde utgå. Ännu viktigare vore, att
arealens maximum icke så begränsades, som kommittén föreslagit. Genom
denna begränsning skulle tre prostar i det nya Härnösands stift samt,
220
enligt nyss framlagdt förslag till ny kontraktsindelning för Luleå stift, ej
mindre än fem prostar i detta stift gå miste om skälig ersättning för de
långa och kostsamma resor, hvilka för en präst i dessa vidsträckta kon¬
trakt blefve nödvändiga. Så mycket mindre syntes det rimligt att sålunda
begränsa prostarfvodet, som flera af dessa kontrakt helt eller endels till¬
hörde Lappmarken, något som enligt gällande reglemente för ecklesiastik¬
verket i Lappmarken för prosten medförde en ökad visitationsskyldighet, i
ty att visitation er i lappmarksförsamlingarna borde hållas hvart tredje år.
Ofvanberörda kontrakt innekölle i rundt tal följande areal: de tre kon¬
trakten i Härnösands stift ‘respektive 12,000, 14,000 och 16,000 kvadrat¬
kilometer och de fem kontrakten i Luleå stift respektive 13,000, 14,000,
22,000, 38,000 och 56,000 kvadratkilometer. Den oegentlighet, som vid¬
lådde kommitténs förslag i detta hänseende, syntes lämpligen kunna undan-
rödjas därigenom, att i paragrafens slutord i stället för 10,000 kvadrat¬
kilometer sattes 30,000 kvadratkilometer. Domkapitlet i Luleä erinrar, att
lönefyllnaden efter areal borde utgå för kontraktets hela ytvidd: intill
10,000 kvadratkilometer efter de af kommittén föreslagna grunder och för
Överskjutande areal efter 10 kronor för hvarje fullt 1,000-tal kvadrat¬
kilometer. Om ett kontrakt vore stort till ytvidden, blefve resorna dyra,
särskildt där kommunikationerna vore litet utvecklade, och det vore icke
mer än rätt och billigt, att kontraktsprostarne åtminstone finge sina rese¬
kostnader något så när betäckta af sina prostarfvoden. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Kalmar län ifrågasätter, huruvida icke, därest pro-
starne befriades från den föreslagna skyldigheten att utbetala tillskotten
från kyrkofonden*), någon minskning i den för dem föreslagna aflöning
borde ifrågakomma.
Mot kommitténs förslag om prostarfvoden har kollegium ej annat ätt
erinra, än att med hänsyn till de ansträngande och kostsamma resorna i
de nordliga stiften rätten att beräkna fyllnadsbelopp för areal i land ej må
upphöra, förrän, på sätt domkapitlet i Härnösand jämväl föreslagit, arealen
öfverskridit 30,000 kvadratkilometer.
§§ 14—17.
Kollegium tillåter sig hänvisa dels beträffande uttrycket »under pastors
tillsyn» till § 19 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets
aflöning (sid. 147) och dels rörande framställda anmärkningar mot § 15
till § 22 af nyssnämnda lagförslag (sid. 151).
Då Stockholms stads konsistorium i fråga om godtgörelse åt vikarier
*) Jfr ofvan sid. 144—146.
221
uttalar den önskan, att konsistoriet skulle i hvarje förekommande fall få,
såsom hittills skett, afgöra och bestämma, får kollegium med afseende härå
anföra, att kollegium icke känner, likasom konsistoriet för sin del icke
heller antydt, något förhållande, på grund hvaraf en dylik undantagsställ¬
ning borde medgifvas konsistoriet framför stiftsstyrelserna, hvilka ej ifråga¬
satt något sådant. Kommitténs förslag med dess, såsom det vill synas,
rättvist afvägda och lätt tillämpliga bestämmelser, äger efter kollegii mening
ett afgjordt företräde framför den af konsistoriet föreslagna anordning.
*
Godkännes icke kommitténs förslag om införande af ständig adjunktur
vid en del kyrkoherdebeställningar*), måste gifvetvis §§ 10 och 16 uteslutas
ur förevarande författningsförslag samt redaktionen i öfrigt underkastas
några mindre jämkningar.
Förslag till lag om emeritilöner för präster.
Frågan om sättet att bereda underhåll åt de präster, som af ålder
eller varaktig sjuklighet äro oförmögna att uppehålla sin tjänst, har sedan
ett hälft århundrade stått på dagordningen. Prästerskapets pensionering
i större eller mindre omfattning är ock, på sätt kommittén (sid. CCXXXVII)
framhåller, ett önskemål icke blott för prästerskapet själft utan äfven för
församlingarna. Då nämligen kyrkan för uppnående af sitt höga mål
vore i behof af kraftiga organ, kunde det för prästen icke vara tillfreds¬
ställande vare sig att kvarstå i tjänsten, sedan ålder och sjuklighet betagit
honom förmågan att vederbörligen sköta densamma, eller att, om han i
annans hand öfverlämnat göromålen, nödgas för sin försörjning, måhända
under en längre tid, uppbära drygaste delen af den med tjänsten förenade
lön. Så länge pension för ordinarie präster saknades, vore äfven utsikterna
till befordran för de extraordinarie mindre, under det att behofvet af
dessa senares tjänsteverksamhet ökades. Församlingarna åter, som under
alla förhållanden hade att fullgöra skattskyldigheten till prästerskapet,
måste, när de ordinarie prästerna vore oförmögna att sköta sina tjänster,
åtnöjas med att omsorgen om själavården och skolväsendet öfverlämnades
åt vikarier, som ofta ombyttes och icke alltid ägde nödig erfarenhet.
Däraf alstrades missnöje, likasom det vore otvifvelaktigt, att intresset inom
församlingarna för kyrkan och dess institutioner blefve lidande af en
*) Jfr ofvan sid. 66—68.
222
sakernas ordning, enligt hvilken de kyrkliga lönetillgångarne, som tillkommit
för att uppehålla församlingslifvet, syntes förvandlade till understödsmedel
åt otjänstbara åldringar och sjuklingar.
Men om man, fortsätter kommittén, varit tämligen ense om nyttan
och nödvändigheten af åtgärders vidtagande för prästerskapets pensionering,
hade tankarne varit desto mera delade i fråga om arten och omfattningen
af själfva pensioneringen samt om sättet att tillvägabringa därför erfor¬
derliga medel. Beträffande den förra frågan biträdde emellertid kom¬
mittén hvad kyrkomötet i underdånig skrifvelse den 6 oktober 1888 yttrat
därom, att i jämförelse med det nuvarande tillståndet det måste anses som
en stor fördel, om tillfälle kunde beredas åtminstone ett mindre antal
åldriga och ej tjänstbara präster att draga sig tillbaka från sina tjänster
med rätt till skälig pension, hvilken anordning desto hellre syntes kunna
förordas, som det i många fall icke torde vara behöfligt eller ens lämpligt, att
präster, hvilka uppnått den för tjänstemän i allmänhet stadgade pensions¬
ålder, nedlade sina befattningar. Den svenska kyrkan hade nämligen städse
haft i sin tjänst många präster, som ännu vid långt framskriden ålder pa
ett fullt tillfredsställande sätt verkat i sitt kall. I fråga om det sätt,
hvarpå medel för afsedda ändamålet skulle anskaffas, hade man, säger
kommittén, trott sig kunna därvid påräkna statens hjälp, dels med hänsyn
till pensioneringens stora betydelse för kyrkan, dels ock af den anledning
att staten på mångahanda sätt toge prästernas tjänst i anspråk för upp¬
gifter, som läge utom deras egentliga verksamhetsområde. Församlingarna,
som ju hade intresse af att få orkeslösa och sjukliga präster ersatta med
yngre och kraftigare, hade äfven ansetts böra medverka för åstadkommande
af pensioneringen. Att prästerna själfva skulle bidraga därtill hade af
riksdagen uttryckligen framhållits i 1897 års oftanämnda skrifvelse. Kom¬
mittén håller före, att samtliga antydda utvägar rimligtvis borde, därest
inga andra kunde beredas, för det ifrågasatta syftet anlitas. Godkändes
emellertid förslaget om afskrifning af prästerskapets tionde och om ersätt¬
ning därför, påpekar kommittén hurusom i tiondeersättningen och andra
kyrkans gemensamma aflöningstillgångar skulle tillskapas en inkomstkälla,
tillräcklig att bestrida omkostnaderna jämväl för en pensionering i mindre
omfattning. Denna utväg förordas också af kommittén, som tillika anser,
att det borde öfverlämnas till Kung]. Maj:t att bestämma antalet emeriti-
löner, dock att icke något år mera än ett visst belopp skulle få för ända¬
målet användas.
På antydda grunder har kommittén byggt föreliggande förslag. Det¬
samma har i princip vunnit en nästan enhällig tillslutning från de hörda
223
myndigheternas sida, af hvilka endast domkapitlet i Skara och -Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län afstyrka förslaget.
Därjämte förklarar sig Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Hallands
län icke kunna biträda kommitténs uppfattning om sättet att bereda medel
till emeritilönerna.
Sålunda yttrar domkapitlet i Skara, att enär domkapitlet ansett sig böra
afstyrka förslaget om kyrkofond, iinge domkapitlet jämväl afstyrka för¬
slaget om emeritilöner, sådant det nu förelåge. Men domkapitlet hem¬
ställde, att frågan om emeritilöner måtte göras till föremål för särskild
utredning och behandling, därvid enligt domkapitlets mening borde tagas
i öfvervägande, dels huruvida icke begynnelse borde ske med ett begrän-
sadt antal dylika löner, dels i hvad mån anslag af statsmedel, bidrag af
församlingarna m. m. måtte förekomma. Särskildt ville domkapitlet för
^sin del framhålla nödvändigheten, under nuvarande valförhållanden, af
att obefordrade prästmän kunde vid 60 års ålder erhålla pensioner å
2,000 kronor genom af riksdagen beviljadt förslagsanslag. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län säger sig väl inse och be-
hjärta de motiv, som förestafvat det föreliggande förslaget, men kunde
dock icke tillstyrka detsamma i den form det framkommit. Genom för¬
slaget skulle i stort sedt synnerligen litet vinnas. Jämlikt § 2 omfattade
förslaget ordinarie präster, som fyllt 75 år samt icke längre förmådde
behörigen uppehålla sin tjänst samt sådan präst, som fyllt 65 år och
under mer än tre år af senast förflutna fem åren varit i följd af obotlig
sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt att själf fullgöra sina tjänste¬
åligganden och af sådan anledning åtnjöte tjänstledighet, samt slutligen
extraordinarie präst, som uppnått 60 är. Enligt naturens ordning skulle
de första båda kategorierna af präster icke länge komma i åtnjutande af
sina pensioner, och faran af att de i sina tjänster kvarstode och dessa
tjänster af tillförordnade präster sköttes torde vara jämförelsevis liten,
likasom de fall, då extraordinarie präst icke vid 60 år erhållit någon
befordran torde vara ganska sällsynta. Därtill komme att de medel, som
för ändamålet skulle användas, mer än väl torde behöfvas för den egentliga
löneregleringens genomförande, ett ändamål som jämväl läge väsentligen
närmare. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande afstyrkte följaktligen
förslaget. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län fram¬
håller, hurusom enligt kommitténs förslag medel till emeritilön skulle tagas
ur fonden för prästerskapets gemensamma tillgångar, men att berörda fond
dock syntes böra stå utanför denna fråga, så mycket hellre som fondens
tillgångar till största delen utgjordes af till beloppet bestämda statsmedel, vare
sig dessa komme fonden till godo i form af ersättning för prästerskapets
224
tionde, såsom kommitterade föreslagit, eller genom ett å ordinarie stat
uppfördt anslag. Fondens uppgift borde nämligen enligt Eders Kung!.
Maj:ts befallningshafvandes mening i hufvudsak vara att på visst i lag
angifvet sätt reglera prästerskapets löner, hvarigenom allenast man kunde
finna ett berättigande för att göra fondlagen beroende af kyrkomötet.
Ifrågavarande lagförslag vore däremot af mera tillfällig art, en försöks-
lagstiftning. Man vågade ju icke taga steget fullt ut att göra prästerna
berättigade till pensioner utan vidare, man nöjde sig med att låta emeriti-
lönerna bero på pröfning i hvarje särskildt fall efter vissa därför upp¬
ställda grunder. För att icke ens efter denna pröfning årliga utgiften för
dessa så att säga oberäkneliga emeritilöner måtte blifva för stor, hade man
satt en viss gräns, inom hvilken de måste hållas, nämligen 500,000 kronor.
Detta innebure, att äfven om det funnes präster, som eljest borde enligt
lagens bestämmelser undfå emeritilöner, de ändock icke finge sådana, eme¬
dan medel saknades. Under dessa förhållanden syntes det vara synner¬
ligen olämpligt att binda lagen om emeritilöner vid så svårföränderliga
former, som ett beroende af kyrkomötet måste medföra. Då statsmedel i
själfva verket komme att tagas i anspråk, om emeritilönerna skulle utgå
af kyrkofonden, ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande frågan
bäst lösas så, att till emeritilönernas bestridande å riksstaten uppfördes
ett förslagsanslag af högst 500,000 kronor och att ifrågavarande lag icke
gjordes beroende af kyrkomötet. Vunne denna Eders Kungl. Maj:ts be-
fallningshafvandes åsikt afseende, blefve gifvetvis en del ändringar uti
förevarande lagförslag nödvändiga, hvilka ändringar det emellertid syntes
öfverflödigt att för tillfället närmare angifva.
Hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län an¬
märkt därom, att i stort sedt synnerligen litet vunnes med det af kom¬
mittén framlagda förslag om beredande af emeritilöner åt präster, inne¬
fattar obestridligen en viss sanning. Förhandlingarna vid riksdagar och
kyrkomöten gifva emellertid vid handen, att man hitintills icke lyckats
finna någon utväg att tillvägabringa de medel, som skulle erfordras för
bildande och upprätthållande af en allmän pensionsinrättning för präster
med vidsträcktare uppgift. Då nu meningarna icke torde vara delade
beträffande nyttan och behofvet af en anordning för ålderstigna och
otjänstbara prästers försörjning på annat sätt än genom deras kvarblif-
vande vid tjänsten, bör, enligt kollegii åsikt, ett förslag, som erbjuder en
lösning af frågans ekonomiska sida, icke tillbakavisas allenast därlör, att
genom detsamma ej alla önskemål kunna varda förverkligade.
För öfrigt vill det synas som om Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i Kopparbergs län alltför mycket underskattat verkningarna af
225
kommitténs förslag. En af kommittén uppgjord, å sid. 198 i betänkandet
införd tablå utvisar nämligen, att år 1901 af ordinarie prästerliga tjänste-
innehafvare 145 tillhörde 75-årsklassen, och att antalet tjänstgörande 60-
åriga adjunkter samma år var 10. För den händelse flertalet af dessa 155
präster — för hvilka, med tillämpning af de utaf kommittén föreslagna
grunder, emeritilönerna skulle uppgå till saminanlagdt 539,600 kronor —
trädde tillbaka för yngre krafter, skulle helt visst såväl kyrkan som för¬
samlingarna däraf hafva ett afsevärdt gagn, om det än å andra sidan icke
torde kunna påstås, att deras kvarstannande vid respektive beställningar
vore af beskaffenhet att medföra någon »fara».
Såvidt kollegium kan finna, har kommittén genom sin finansplan
ådagalagt, att medel till emeritilöner kunna beredas på den af kommittén
anvisade väg. Denna väg torde då ock böra följas, emedan den otvifvel¬
aktigt säkrare leder till målet, än om, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande i Hallands län ifrågasatt, en framställning till riksdagen gjordes
om beviljandet i sådant syfte af ett förslagsanslag å högst 500,000 kronor.
Att i enlighet med sistnämnda länsstyrelses förslag kyrkomötet skulle
uteslutas frän deltagandet i nu omhandlade lagstiftning, hvilken bland annat
afser att grunda förpliktelse för präst att under viss förutsättning afgå
från sin tjänst, finner kollegium hvarken i och för sig tillrådligt eller med
87 § 2 mom. regeringsformen öfverensstämmande.
§§ 2 och 5.
Såsom redan förut blifvit nämndt, skall enligt förslaget ordinarie
präst vara pliktig att, mot åtnjutande af emeritilön, afgå från tjänsten när
han fyllt 75 år och icke längre förmår behörigen uppehålla sin tjänst,
eller när han fyllt 65 år samt under mer än tre af de senast förflutna
fem åren varit i följd af obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urstånd-
satt att fullgöra sina tjänsteåligganden och af sådan anledning åtnjutit
tjänstledighet (§ 2). Vederbörande domkapitel har att hos Kungl. Maj:t
anmäla, då stiftet tillhörande präst fyllt 74 år och icke längre förmår be¬
hörigen uppehålla sin tjänst eller eljest enligt bestämmelserna i § 2 finnes
böra komma i åtnjutande af emeritilön (§ 5).
Beträffande domkapitlets i § 5 stadgade anmälningsplikt gör kommitté¬
ledamoten Ekström (sid. 419—421) det uttalande, att anmälan borde om¬
fatta alla ordinarie präster, som fyllt 74 år. Såsom detta stadgande nu
vore fonnuleradt, innebure det en inskränkning i Kungl. Maj:ts befogenhet,
hvaraf frågans allsidiga pröfning och lagens konsekventa tillämpning skulle
komma att lida. Pröfningen af förmågan att behörigen uppehålla tjänsten
blefve nämligen icke förbehållen Kungl. Maj:t, utan domkapitlen skulle
29
226
verkställa denna pröfning och sålunda kunna underlåta att om viss ordinarie
präst gifva Kungl. Maj:t kännedom, förrän denne fyllt kanhända 80 år
eller ännu mera. Då omdömet om en persons förmåga att behörigen
uppehålla sin tjänst vore hos olika personer olika och det kunde för¬
modas, att det ena domkapitlets omdöme icke blefve det andras alldeles
likt, skulle af det föreslagna stadgandet kunna följa, att för Kungl. Maj:t
kotmne att till emeritilöns eventuella erhållande af ett domkapitel pre¬
senteras präster, som i själfva verket vore mera lämpliga att ännu något
år vid tjänsten kvarstå än andra, beträffande hvilka ett annat domkapitel
ansåge sig tillsvidare icke böra till Kungl. Maj:ts pröfning hänskjuta frågan
om deras afgång. Att domkapitlens yttranden i hvarje särskildt fall skulle
åtfölja anmälan syntes lika naturligt, som det vore sannolikt att Kungl.
Maj:t till dessa yttranden komme att taga all skälig hänsyn, då han be¬
stämde hvilka bland alla dem, som nått vederbörlig åldersgräns, skulle
mot åtnjutande af emeritilön från sina tjänster afgå. Reservanten anser
därför, att orden »och icke längre förmår behörigen uppehålla sin tjänst»
borde kvarstå i § 2 men utgå ur § 5.
Den sålunda uttalade särskilda meningen förordas af domkapitlen i
Västerås, Göteborg och Luleå samt af Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i Blekinge äfvensom i Göteborgs och Bohus län.
Domkapitlet i Linköping är af den åsikt, att ordinarie präst, som
uppnått 75 års ålder, borde hafva skyldighet att afgå mot emeritilön, om
sådan funnes för honom tillgänglig. Domkapitlet i Visby anser det billigt,
om ordinarie präst erhölle rättighet att — såvida han önskade och det
med hänsyn därtill att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skulle i
främsta rummet bestridas samt icke något år mera än 500,000 kronor
användas till emeritilöner, läte sig göra -—• vid fyllda 75 år, mot åtnju¬
tande af emeritilön, afgå från tjänsten, äfven om han skulle kunna be¬
hörigen skota densamma, hvarför domkapitlet hemställde, att en bestäm¬
melse därom måtte inflyta i lagförslaget. I enlighet därmed och för öfrigt
på de af kommittéledamoten Ekström anförda skäl föresloge domkapitlet
ock, att ur § 5 måtte utgå orden »och icke längre förmår behörigen uppe¬
hålla sin tjänst». Ofverstäthållareämbetet håller före, att de i §§ 2 och 5
förekommande, nyss omförmälda ord borde utgå. Det syntes vara nog
att stadga skyldighet för präst att afgå vid fyllda 75 års ålder och
att öfverlämna åt Kungl. Maj:t att, med ledning af de upplysningar
domkapitlet kunde lämna, bestämma hvilka borde erhålla emeritilön.
Ett offentligt utsägande att prästmannen icke längre förmådde behörigen
uppehålla sin tjänst syntes nära nog stötande. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Stockholms län förmenar, att uppnådd ålder af
75 år borde ensamt för sig vara nog för konstituerande af prästs
skyldighet att afgå från sin tjänst mot erhållande af emeritilön, och att
således domkapitlet borde hos Kungl. Maj:t anmäla alla, som nästföljande
år uppnådde nämnda ålder. Skulle någon af de sålunda anmälda ännu
äga sådana kropps- och själskrafter, att hans bibehållande vid ämbetet
ansåges önskvärdt, borde detta samtidigt inberättas af domkapitlet, som
jämväl borde yttra sig om i hvilken ordning de anmälda borde komma i
fråga till lediga emeritilöner. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Östergötlands län finner den pröfningsrätt, som enligt § 5 tillagts dom¬
kapitlet och hvilken mången gång måhända icke blefve så lätt, vara för
tjänsteinnehafvaren mindre tilltalande. Visserligen kunde kropps- och
själskrafter hos en 75-åring vara så goda, att hinder icke mötte för honom
att förrätta sitt värf, men säkerligen vore det ur kyrkans synpunkt önsk¬
värdt, att den prästman, som uppnått nämnda ålder, blefve ersatt af en
yngre kraft. Fördenskull ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
att hvarje ordinarie präst, som fyllt 75 år, skulle vara skyldig att^mot
erhållande af emeritilön från tjänsten afgå samt till erhållande af sådan
lön af domkapitlet i föreskrifven tid anmälas. Eders Kungl, Maj:ts be¬
fallningshafvande i Jämtlands län framhåller, att antalet emeritilöner icke
borde så begränsas, som kommittén med hänsyn till kyrkofondens ekono¬
miska ställning föreslagit. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
mening borde hvarje präst, som fyllt 74 år och icke kunde behörigen
uppehålla sin tjänst, vara skyldig att afgå och vid aiskedstagandet fa sig
tilldelad den pension eller, såsom kommittén uttryckte sig, den emeritilön,
som kunde vara fastställd för den tjänst han innehaft, Då enligt kom¬
mitténs förslag kyrkofondens årliga öfverskott, sedan alla beräknade ut¬
gifter blifvit bestridda, uppginge till 783,049 kronor 8 öre, torde ekono¬
miska hinder icke möta för den sålunda föreslagna utsträckningen af
prästerskapets pensionering. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Västerbottens län erinrar, att fitrslaget icke innefattade en verklig lösning
af frågan utan allenast någon förbättring i nuvarande förhållanden. Under
sådan omständighet och då pensioneringen i förekommande fall blefve
beroende af huruvida någon emeritilön funnes att disponera, skulle det
tvifvelsutan sakna praktisk betydelse, om villkoren i § 2 mildrades, men
det syntes dock kunna ifrågasättas, om icke villkoret: »och icke längre
förmår behörigen uppehålla sin tjänst» borde utgå med afseende å den,
som fyllt 75 år, samt om icke villkoret »obotlig» borde borttagas beträf¬
fande den, som efter fyllda 65 år varit under mer än tre år af fem genom
sjukdom urståndsatt att fullgöra sina tjästeåligganden.
På de af öfverståthållareämbetet samt Eders Kungl. Maj:ts befallnings-
228
hafvande i Stockholms och i Östergötlands län anförda skäl hemställer
kollegium, att orden »och icke längre förmår behörigen uppe!Lalla sin tjänst»
må uteslutas ur såväl § 2 som § 5.
§ 3.
Då prästerskapets aflöning i ej ringa man är beroende af tillskott från
kyrkofonden, har kommittén ansett, att den summa borde begränsas, som
årligen finge därifrån utgå till emeritilöner, och i sådant afseende före¬
slagit ett maximum, åtminstone för närvarande, af 500,000 kronor för
hvarje år. Inom ramen af denna summa skulle Kungl. Maj:t fastställa
det antal emeritilöner, som må utdelas. Kommittén framhåller i moti¬
veringen till paragrafen, att vid antalets bestämmande borde tagas hänsyn
till dem af de olika tjänstegrupperna, som kunde förväntas blifva i behof
af dylik lön, så att, enär en reduktion af lönernas antal helt visst till en
början blefve erforderlig, antalet löner sattes i ett lämpligt förhållande
till antalet emeriti inom hvarje grupp. Genom att beräkna emeritilöner
endast för kyrkoherdar, skulle nämligen antalet löner blifva alltför lågt.
Kommittéledamoten Ekström framhåller i afgifven reservation (sid.
421—422) huruledes det enda, som beträffande emeritilöner kunde på för¬
hand — utom deras förhållande till åtnjuten lön — lämpligen bestämmas,
vore deras samfällda maximibelopp, hvaremot antalet, som berodde af
hvarje särskild emeritilöns belopp, kunde för hvarje år komma att
växla. Ifall under året två emeriti aflidit, som haft hvardera 4,500
kronors emeritilön, men tre, hvilkas emeritilöner skulle för hvar och en
uppgå till 3,000 kronor, under samma år vunnit kompetens att till emeriti
utses, så vore det, yttrar reservanten, endast en naturlig sak, att antalet
präster, som af det disponibla beloppet 9,000 kronor finge emeritilöner,
ändrades från 2 till 3. Skulle det fasthållas vid ett på förhand bestämdt
antal af 2, skulle detta blott leda till att en af de 3 kompetenta för¬
vägrades emeritilön, ehuru medel afsedda för ändamålet funnes disponibla.
Skulle åter det fastställda antalet emeritilöner komma att årligen efter
olika förhållanden ändras, vore det svårt att förstå, hvarför det bort på
förhand fastställas. Då alltså det föreslagna stadgandet skulle bevisa sig
utgöra ett hinder för Kungl. Maj:t att med hänsyn till de årligen växlande
förhållandena på lämpligaste sätt utse innehafvare af emeritilön, borde,
enligt reservantens åsikt, bestämmelsen om åliggande för Kungl. Maj:t att
på förhand fastställa antalet emeritilöner ur förslaget utgå och § 3, hvilken
borde såsom § 5 ställas efter nuvarande §§ 4 och 5, erhålla följande lydelse:
»Efter domkapitlens hörande bestämmer Kungl. Maj:t, hvilka präster, som,
med hänsyn därtill att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola i främsta
229
rummet bestridas, må kunna erhålla emeritilön, dock att icke något år
mera än fem hundra tusen kronor för ändamålet användes.»
Häruti instämma med reservanten domkapitlen i Strängnäs, Västerås,
Göteborg, Visby och Luleå samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Blekinge och Kristianstads län.
Förevarande paragraf afser å ena sidan att fastställa gränserna för
samtliga emeritilöners totalbelopp och å andra sidan att reglera det in¬
bördes förhållandet mellan de präster af olika tj än stegrader, som kunna
ifrågasättas till erhållande af emeritilön. Detta senare borde dock må¬
hända hafva tydligare uttryckts i själfva lagen.
Efter kollegii åsikt vore det ingalunda lämpligt, om vid utdelandet
af emeritilöner förfores i enlighet med den af kommittéledamoten Ekström
gifna anvisning att fördela det för hvarje år frigjorda kapitalet mellan
dem som tilläfventyrs innehade de erforderliga egenskaperna, utan att
hänsyn toges därtill, om på grund af ett sådant tillvägagående ett större
eller mindre antal präster i en viss tjänstegrad blefve för någon längre
tid utestängda från åtnjutandet af den föreslagna pensionsförmånen. Det
synes därför kollegium vara af vikt, att då det gifves olika klasser af tjänste-
innehafvare, jämväl emeritilönerna grupperas i sina särskilda klasser, och
att denna gruppering ej får förryckas på grund af tillfälliga omständig¬
heter. Om förhållandena sedermera på ett konstant sätt förändra sig, är
ju Kungl. Maj:t oförhindrad att göra en annan indelning. En viss ordning
torde dock böra fastställas och iakttagas, så att ej alltför mycket varder
öfverlämnadt åt slumpen.
I afseende å reservantens ofvan återgifna redaktionsförslag tillåter sig
kollegium påpeka, hurusom, i den mån de af kommittén använda ordalag
icke däri upptagits, berörda förslag synes allenast med andra ord återgifva
hvad som innehålles i andra stycket af § 1, där det nämligen beträffande
utnämningsrätten stadgas, att »Kungl. Maj:t utser innehafvare af eme¬
ritilön ».
För egen del har kollegium försökt omredigera förevarande paragraf
till öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt; och har kollegium
därvid trott sig kunna föreslå följande lydelse:
»Med iakttagande cläraf att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola
i främsta rummet bestridas samt att icke något år mer än fem hundra
tusen kronor må till emeritilöner användas, förordnar Kungl. Maj:t, huru,
med hänsyn till olika klasser af tjänsteinnehafvare, tillgängliga medel
skola uppdelas i lämpligt antal emeritilöner».
230
§ 4.
Enligt ofvanstående paragraf skall den för en ordinarie befattning-
fastställda lön ensam — utan inberäkning af bostads- eller annan särskild
förmån — vara mätaren på beloppet af den emeritilön, innebafvaren af
samma befattning äger vid afgång därifrån åtnjuta; och har kommittén
vidare föreslagit, att 80 procent af den sålunda beräknade lönen för en
tjänsteinnehafvare sedermera skall utgöra emeritilön för honom. Angifna
procenttal har dock synts för högt, när aflöningsförmånerna uppgå till
mera betydande belopp, och å andra sidan icke göra till fyllest, när de
för ordinarie tjänsteinnehafvare fastställda lägsta löner utgöra underlaget
för emeritilönens beräkning. En gräns såväl uppåt som nedåt för emeriti¬
lön har alltså föreslagits, i det att dylik lön ej borde understiga 1,800
kronor, ej heller öfverstiga 5,000 kronor. Utan hänsyn till värdet af de
aflöningsförmåner, extra ordinarie präst senast åtnjutit, skulle emeritilön
för honom alltid utgöra 1,800 kronor.
Beträffande förslaget att beloppet af emeritilön skall för ordinarie
tjänsteinnehafvare motsvara 80 procent af lönen yttrar kommittéledamoten
Ekström (sid. 411—419), att detta förslag kunde synas väl grundad!, då
80 procent af lönen torde för en del andra ämbets- och tjänstemän vara
måttet för pensionen. Men en sådan pensionering blefve en mycket olika
sak för andra tjänstemän och för präster. För de förra funnes nämligen
i allmänhet ingen ovisshet med afseende på de lönebelopp, efter hvilka
deras pension en gång skulle komma att utgå. ökningen af löneför¬
månerna vore åtminstone inom vissa gränser beräknelig, isynnerhet där
ålderstillägg regelbundet inträdde. En komministers och en kyrkoherdes
pension däremot bestämdes af den ovisshet, för att icke säga oefterrättlig¬
het, som med afseende å befordran för prästen gjorde densamma med
därpå följande förbättring i aflöningen så godt som oberoende af tjänste-
åldern och ofta nog läte den äfven i öfrigt bestämmas af andra hänsyn
än nit och skicklighet. Om nu denna oefterrättlighet beträffande präster¬
skapets befordran, såsom sannolikt vore, komme att kvarstå, så borde åt¬
minstone den ekonomiska lagstiftningen göra hvad på den ankomme för
att på det ekonomiska området i någon mån mildra verkningarna af
nämnda oefterrättlighet. Ty om af män, som ägnade sitt lif åt samma
arbete, som vidkänts lika kostnader för sin utbildning och som vunnit
samma grad af kompetens för befordran, den ene — utan att någon
väsentligare skillnad i nit och skicklighet dem emellan förefunnes, ja,
kanske stundom i strid mot dessa egenskaper — hela sitt lif finge stanna
vid en minimilön såsom kyrkoherde eller komminister, medan den andre
231
tidigt nog befordrades till en af de bäst aflönade tjänsterna med tre- a
femdubbel aflöning mot den förres, då borde lagstiftningen åtminstone
bestämma minimilönerna så pass höga, att de icke blefve svältlöner, och
vid pensioneringen i någon mån utjämna de långt ifrån alltid motiverade
olikheterna i den aflöning, som under tiden åtnjutits.
Reservanten påyrkar därför, att det ordinarie prästerskapets emeriti-
löner borde ställas i en med aflöningens aftagande belopp successivt till¬
tagande proportion till lönen. Ifall emeritilönens maximum sattes till
4,500 kronor i stället för 5,000 kronor, skulle däruti, enligt reservantens
förmenande, ligga en mindre obillighet, än om den lägre löntagaren af
sin knappa årsinkomst, som för honom icke utgjorde annat än ett existens¬
minimum, skulle nödgas vidkännas en relativt lika stor afkortning som
den högre löntagaren, ja, en relativt sa mycket större afkortning, som för¬
lusten af den fria bostaden för den lägre löntagaren representerade en
vida högre procent af hans lön än motsvarande förlust för innehafvaren
af en högre lön. Ty den kyrkoherde, som intill fyllda 75 år eller där-
utöfver åtnjutit en lön af 6,000 kronor eller ännu mera, hvilket belopp
han då sannolikt uppburit under mer än 20 års tid, syntes_ ur ekonomisk
synpunkt vara mindre att beklaga, om han efter nämnda tid för sin åter¬
stående lifstid Ange uppbära en årlig pension om allenast 4,500 kronor
— en pension dock lika stor som en öfverstes pension och högre än de
flesta prästers lön — än icke blott alla komministrar, som skulle afgå med
emeritilön, utan äfven de allra flesta kyrkoherdar, livilka efter att icke
hafva uppburit ens 5,000 kronor i lön skulle vidkännas en reduktion ai
detta lönebelopp med 20 procent samt förlusten af den fria bostaden.
För domprost syntes emellertid emeritilön om 5,000 kronor vara motiverad
af hans särställning beträffande såväl arbete som aflöning. Reservanten
påvisar, att de flesta emeriti kunde enligt hans förslag erhålla högre emeriti¬
lön än enligt kommitténs, samt att totalbeloppet för kyrkoherdarnes emeriti-
löner blefve i stift med högre kyrkoherdelöner lägre, i stift med lägre
kyrkoherdelöner högre än enligt kommitténs förslag. Totalkostnaden för
hela riket blefve för kyrkoherdarne ungefär densamma, men för kommi-
nistrarne icke oväsentligt högre än enligt kommitténs förslag. Därvid
vore dock att märka, hurusom emeritilönerna för komministrarne skulle
jämväl enligt kommitténs förslag blifva åtskilligt högre, ifall, såsom det
torde vara anledning att hoppas, aflöningen åt komministrarne komme att
blifva högre än enligt kommittéförslaget, samt att det för kyrkofonden
blefve likgiltigt, hvilketdera förslaget om emeritilönernas beräkning an-
toges, alldenstund maximigränsen för dessa löners totalbelopp i hvilket¬
dera fallet som helst blefve densamma. I enlighet med det anförda hem-
232
ställer reservanten, att nu ifrågavarande stadgande måtte erhålla följande
lydelse:
»Emeritilön för kyrkoherde och komminister utgör 3,000 kronor, då
med tjänsten varit förenad en aflöning om 3,000 kronor eller därunder,
och 4,500 kronor, då med tjänsten varit förenad en aflöning om 6,000
kronor eller därutöfver. Vid aflöningsbelopp mellan 3,000 och 6,000 kronor
ökas emeritilönens minimibelopp af 3,000 kronor med 50 kronor för hvarje
100-tal kronor, hvarmed aflöningen öfverstigit 3,000 kronor. Lönen be¬
räknas till det belopp, hvartill densamma bestämts vid lönereglering, fast¬
ställd på grund af denna dag utfärdad lag angående reglering af präster¬
skapets aflöning, eller, om sådan lönereglering med afseende på tjänste-
innehafvaren icke vunnit tillämpning, till medeltalet af de belopp, för
hvilka bevillning för lönen erlagts de sista tio åren före tjänstens från¬
trädande. öfverskridet 50-tal kronor af lönens belopp räknas såsom fullt
100-tal.
För domprost utgör emeritilön 5,000 kronor, för adjunkt 1,800 kronor».
Med reservanten instämma helt allmänt domkapitlen i Västerås och
Luleå samt Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande i Blekinge och Kristian¬
stads län. Domkapitlet i Göteborg biträder reservantens yrkande med af¬
seende på emeritilönernas belopp, därvid framhållande, hurusom det icke
syntes obilligt, att de präster, som innehaft de jämförelsevis bättre af-
lönade tjänsterna, vid afskedstagandet iinge åtnöjas med en årsinkomst,
som något understege 80 procent af lönen. Däremot syntes billigheten
fordra, att de, som, ofta utan att vara underlägsna i meriter eller nit och
skicklighet, fått stanna på de lägre aflönade platserna, på ålderdomen erhölle
en inkomst, hvarigenom de vore skyddade mot ekonomiskt betryck. Dom¬
kapitlet i Härnösand säger sig mot grundtanken i reservantens förslag
icke hafva annan anmärkning att göra, än att det syntes oegentligt, att
en prästman såsom emeriterad erhölle större lön, än han haft under sin
verksamhet i kyrkans tjänst. Borttoges denna oegentlighet, torde reser¬
vantens förslag icke blifva på det hela taget dyrare, kanske till och med
mindre dyrt än kommitténs, framför hvilket det utan tvifvel hade före¬
trädet af större rättvisa och billighet. Domkapitlet i Visby, som finner
det föga tidsenligt att sätta minsta emeritilönen för det ordinarie präster¬
skapet till ett sa lagt belopp som 1,800 kronor, föreslår i sådant hänse¬
ende, att ordinarie präst måtte få åtnjuta lika stor emeritilön som lön, i
det fall att med tjänsten varit förenad en aflöning om 3,000 kronor eller
därunder, samt att emeritilönen vid en aflöning öfverstigande 3,000, men
ej 3,750 kronor, måtte utgå med 3,000 kronor,_ men eljest med 80 procent
af lönen. För öfrigt vore domkapitlet likasom kommittén af den åsikt,
233
att emeritilön ej borde öfverstiga 5,000 kronor. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Jönköpings län anser ■— i öfverensstämmelse med
den åsikt, att grundbeloppet af prästlön borde vara lika dels för alla
kyrkoherdar och dels för samtliga komministrar*) — att emeritilön borde
i allmänhet vara densamma för hvarje kyrkoherde äfvensom utgå med
enahanda belopp för hvarje komminister. Emeritilönen syntes böra i all¬
mänhet bestämmas till det. af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
föreslagna grundbelopp för lönen, hvilket tillika med fri bostad torde vara
att betrakta såsom ett existensminimum, samt dessutom ersättning för
mistad bostad med t. ex. 500 kronor för kyrkoherde och 300 kronor för
komminister eller tillsammans 3,500 kronor för kyrkoherde och 2,300 kro¬
nor för komminister. Dock torde emeritilönen böra sättas högre för dom-
prostarne och möjligen äfven för kyrkoherdarne i folkrikare pastorat. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län gör det utta¬
lande, att reservantens förslag syntes bättre motsvara billighetens och rätt¬
visans fordringar än de bestämmelser, som i ämnet intagits i kommitté¬
förslagets § 4. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län
hemställer, huruvida icke beloppet af emeritilön för kyrkoherde eller kom¬
minister borde vara lika med det för en hvar af dem bestämda grund¬
belopp af lönen, möjligen med det undantag att emeritilön för domprost
skulle utgöra 5,000 kronor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Värmlands län erinrar, att med hänsyn till hvad länsstyrelsen framhållit
i fråga om minimilön för ordinarie prästman**) och i betraktande af pen-
sioneringsgrunderna på andra områden, det enligt § 4 i förslaget angifna
minimum af emeritilön för ordinarie prästman vöre för lågt och borde
höjas till 2,000 kronor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Vä-
sternorrlands län förmenar, att den af reservanten uttalade åsikt i fråga
om proportionen mellan lägsta och högsta föreslagna emeritilön förtjänade
åtminstone i viss mån ett beaktande. Eders Kungl. Maj:ts befallningshaf¬
vande i Jämtlands län framhåller, att reservantens medlingsförslag vore
väl motiveradt och värdt att tagas under ompröfning.
Den omständighet att en del präster kunna anses vara utan giltigt
skäl missgynnade i befordringsväg finner kollegium dock icke innefatta
tillräcklig anledning att godkänna de utaf kommittéledamoten Ekström
för beräkning af emeritilönernas belopp uppställda grunder, hvilka högst
väsentligt afvika från hvad vid pensionering inom andra verksamhetsom¬
råden plägat anses vara öfverensstämmande med rättvisans och billighe-
*) Jfr ofvan sid. 201 och följ.
**) Jfr sid. 207.
30
234
tens fordringar. Under det att nämligen pensionsförmåner eljest vanligen
motsvara allenast en större eller mindre del af de verkliga löneförmå¬
nerna, skulle enligt omförmälde reservants förslag emeritilönerna för de
lägst aflönade prästerna ej sällan komma att i värde ganska afsevärdt
öfverstiga den kontanta lön, de under sin tjänstgöring uppburit, något som
jämväl blifvit antydt af domkapitlet i Härnösand. Tages dessutom i be¬
traktande, ej mindre att en ordinarie prästerlig tjänsteinnehafvare skulle
få kvarstå vid sin beställning till sjuttiofem år, än äfven att ban under
senare delen af sin tjänstetid oftast är nödsakad att påkalla biträde af
adjunkt, vid hvars aflönande han emellertid skulle vara berättigad erhålla
ett ej obetydligt bidrag af kyrkans gemensamma tillgångar, framträder
ännu skarpare skillnaden mellan de principer, som gälla för det civila
pensionsväsendet och dem, hvilkas antagande i fråga om prästerskapets
pensionering reservanten påyrkat.
Kollegium kan icke understödja reservantens ifrågavarande förslag,
utan ansluter sig till kommitténs i ämnet gjorda hemställan. Dock anser
kollegium, att emeritilön för ordinarie präst icke bör i något fall under¬
stiga 2,000 kronor.
* , *
Då blott ett visst belopp af kyrkofondens medel skulle få användas
till emeritilöner, och antalet dylika löner (§ 3) alltså måste blifva be¬
roende af dessas storlek (§ 4), lärer § 3, i sin af kollegium föreslagna
affattning, böra flyttas efter § 4. I sammanhang därmed kunde måhända
§ 2 ställas invid § 5 samt i öfrigt några mindre jämkningar vidtagas.
De fem första paragraferna skulle dä erhålla följande lydelse:
§ 1.
»Emeritilöner må, — — — — kyrkoherde i prebendepastorat».
(= kommitténs § 1 första stycket.)
§ 2,
»För ordinarie tjänsteinnehafvare skall emeritilön motsvara -— — —
Ej må dylik emeritilön understiga tvåtusen kronor eller öfverstiga — —
— — närmast högre tiotal.
För extraordinarie — — — — kronor.» (Jfr kommitténs § 4.)
§ 3.
»Med iakttagande däraf att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola
i främsta rummet bestridas samt att icke något år mer än fem hundra
235
tusen kronor må till emeritilöner användas, förordnar Kungd. Maj:t, huru,
med hänsyn till olika klasser af tjänsteinnehafvare, tillgängliga medel skola
uppdelas i lämpligt antal emeritilöner.» (Jfr kommitténs § 3.)
§ 4.
»Ordinarie präst vare pliktig att, mot åtnjutande af emeritilön, från
tjänsten afgå:
När han fyllt 75 år; eller
när han fyllt 65 år samt — — — — åtnjutit tjänstledighet.
Extraordinarie präst — — — •—-60 års ålder.» (Jfr kommitténs § 2.)
§ 5-
»Kungl. Maj:t utser innehafvare af emeritilön.
Domkapitlet har att med anledning häraf hos Kungl. Maj:t anmäla,
då stiftet tillhörande präst enligt bestämmelserna i § 4 finnes böra komma
— — —■ — december månad». (Jfr kommitténs § 1 andra stycket
samt § 5.)
* ... *
§§ 6—9 samt §§11 och 13.
Närmare bestämmelser om emeritilöners tillträdande samt angående
de omständigheter, som föranleda att de icke vidare utgå, meddelas i före-
nämnda paragrafer. Så skall, då innehafvare af emeritilön blifvit utsedd,
underrättelse därom lämnas till statskontoret och vederbörande domkapitel.
Ordinarie präst, åt hvilken emeritilön tilldelats, skall från och med
utgången af näst därpå följande ecklesiastikår frånträda sin tjänstebefatt¬
ning (§ 6). När innehafvare af emeritilön aflidit, skall pastorsämbetet i
den församling, där han senast varit kyrkoskrifven, ofördröjligen om döds¬
fallet göra anmälan hos domkapitlet i det stift, den aflidne vid dödsfallet
såsom präst tillhört. Domkapitlet underrättar Kungl. Maj:t, då emeritilön
i följd af dödsfall eller eljest blifvit ledig (§ 7). Ordinarie präst, som
fått emeritilön sig beviljad, äger åtnjuta densamma från den dag, då han
från sin tjänstebefattning afgått, och extraordinarie präst från och med
början af ecklesiastikåret näst efter det, då emeritilön honom tilldelats.
Emeritilön utgår intill slutet af den månad, hvarunder innehafvaren af¬
lidit (§ 8). Innehafvare af emeritilön, hvilken icke önskar att i stats¬
kontoret uttaga denna lön, skall skriftligen hos domkapitlet uppgifva det
landtränteri, där han vill uppbära lönen, hvarpå domkapitlet därom un-
236
derrättar Konungens vederbörande befallningshafvande. Lönemedlen utbe¬
talas kvartalsvis den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1 april.
Hvarje gång emeritilön uttages, bör aflämnas prästbevis, att den till lönen
berättigade lefver (§ 9). Om någon, som åtnjuter emeritilön, blifvit
dömd prästämbetet förlustig, är vid den tid, beslutet därom vunnit laga
kraft, hans rätt till dylik lön förverkad; och skall domkapitlet om samma
beslut underrätta den myndighet, hos hvilken han senast ägt uppbära
emeritilönen (§ 11). Kung]. Maj:t meddelar de närmare föreskrifter, som
för tillämpning af förevarande lag må finnas erfordrliga (§ 13).
I sammanhang med motiveringen af § 6 gör kommittén det utta¬
lande, att den omständighet att präst, mot åtnjutande af emeritilön, från-
trädt sin tjänstebefattning i och för sig icke innebure förlust af prästämbe¬
tet, utan vore han fortfarande behörig att utöfva detsamma. Däremot
vore det uppenbart, att änka eller barn efter präst, som under angifna
omständigheter afgått från tjänsten, icke kunde hafva rätt till nådår.
Några af de civila myndigheterna hafva yttrat sig i här berörda äm¬
nen. Öfver ståthållareämbetet erinrar, att om innehafvare af emeritilön
ville uppbära densamma hos visst landtränteri i stället för i statskontoret,
torde han böra göra anmälan därom icke, såsom i § 9 stadgades, hos dom¬
kapitlet utan hos statskontoret, som därom underrättade Eders Kungl.
Maj:ts vederbörande befallningshafvande. Rättigheten till nådår vore en
för prästens änka och barn afsedd förmån, som prästen i viss mån intjänt
genom att han fått vänta med att tillträda tjänsten. Det kunde väl vara
sant att änka eller barn efter präst, som genom att erhålla emeritilön
afgått från sin tjänst, icke kunde hafva rätt till nådår vid den prästerliga
befattning, maken eller fadern lämnat; men änka eller barn torde böra
erhålla nådår vid emeritilönen eller ock tillgodoses på annat sätt. Öfver-
förandet till emeritilön torde eljest komma att innebära en synnerlig för¬
lust för prästens hustru. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Upp¬
sala. län anser — med afseende å hvad § 9 stadgar om innehafvare af
emeritilön, hvilken icke önskar i statskontoret uttaga denna lön — att det
för undvikande af onödig skriftväxling, särskildt för domkapitlet, vore
lämpligare, att i det förutsatta fallet innehafvare af emeritilön, likasom
andra pensionärer under enahanda förutsättning, skulle skriftligen under¬
rätta statskontoret om det landtränteri, där han önskade uppbära sin emeri¬
tilön, då statskontoret kunde utan vidare uppdraga utbetalningen cläraf åt
Kungl. Majds vederbörande befallningshafvande. Eders Kungl. Maj:ts be¬
fallningshafvande i Jönköpings län framhåller, hurusom, därest boställena
komme att utarrenderas och afkastningen däraf inginge till kyrkofon¬
den, ordinarie präst, åt hvilken emeritilön tilldelats, torde kunna frånträda
237
sin befattning tidigare, än kommittén i §§ 6 och 14 föreslagit. Det torde
äfven kunna ifrågasättas, om icke tiden för sådant frånträdande borde
bestämmas med hänsyn till de vanliga flyttningstiderna den 1 oktober
och den 1 april, då den pensionerade prästen hade lättast att få bostad.
Aterstode därefter någon tid, till dess den nye innehafvaren af befattnin¬
gen tillträdde densamma, kunde denna tid behöfva användas för nödiga
reparationer å prästbostaden. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Kalmar län förmenar, att bestämmelsen i § 9 angående aflämnande af
prästbevis hvarje gång emeritilön uttoges kunde, såsom på flera håll med¬
förande besvär, alldeles uteslutas, om det domkapitel, hvilket enligt § 7 skulle
erhålla underrättelse om löntagares död, finge sig ålagdt att ofördröjligen
om dödsfallet göra anmälan hos deri myndighet, där löntagaren senast ägt
uppbära emeritilönen. Liknande anmälningsskyldighet vore i § 11 stad¬
gad för det fall, att emeritus blifvit dömd prästämbetet förlustig. Inne¬
hafvare af emeritilöner torde vara att jämställa med pensionärer å all¬
männa indragningsstaten, men för dessa senares rätt att lyfta pension fun¬
nes ej föreskrift därom, att prästbevis skulle aflämnas. I hvarje fall torde
det icke vara nödigt, att prästbevis aflämnades mera än en gång om året,
nämligen vid sista kvartalets uttagande. Längre ginge i allmänhet ej be¬
stämmelserna i åtskilliga pensionsreglementen.
i • Mot de i ofvan återgifna paragrafer meddelade stadganden eller mot
hvad kommittén i motiven anfört har kollegium ej något att i hufvudsak
erinra. Dock synes det kollegium mindre lämpligt, att i en lag, vid hvars
tillkomst och förändring mer än vanligt tunga former skulle tillämpas,
inrymma alla de bestämmelser af mera reglementarisk beskaffenhet, som här
upptagits. Enligt kollegii åsikt skulle det göra tillfyllest, om i lagen
allenast föreskrefves: när ordinarie präst, åt hvilken emeritilön tilldelats,
skall frånträda sin tjänstebefattning (§ 6); från hvilken tid präst, som fått
emeritilön sig beviljad, äger åtnjuta densamma och när emeritilön vid
dödsfall upphör att utgå (§ 8); att emeritilön skall utgå kvartalsvis*) (§ 9);
samt att rätt till dylik lön förverkas, när innehafvaren däraf blifvit dömd
prästämbetet förlustig. Hvad i öfrigt uti förevarande paragrafer stadgats
torde kunna upptagas bland de föreskrifter, Kungl. Maj:t skulle enligt
§ 13 meddela.
Till öfverensstämmelse med det anförda utbedjer sig kollegium få
framlägga följande förslag till förändrad redaktion af de stadganden, som
synts böra få sin plats i själfva lagen:
*) Jfr ofvan sid. 145 och följ.
288
§ 6.
»Ordinarie präst, åt hvilken emeritilön tilldelats, skall från och med
utgången af näst därpå följande ecklesiastik år frånträda sin tjänstebefatt¬
ning och är omedelbart därefter berättigad att åtnjuta emeritilönen.
Extraordinarie präst åtnjuter emeritilön från och med början af
ecklesiastikåret näst efter det, då dylik lön blifvit honom tilldelad.
Emeritilön utbetalas kvartalsvis och utgår intill slutet af den månad,
hvarunder innehafvaren aflidit». (Jfr kommitténs § 6 andra stycket, § 8
och § 9 andra stycket.)
§ 7.
»Om någon — —- — emeritilönen uppbära». (= kommitténs § 11.)
§ 8.
»Kungl. Maj:t meddelar — ■—- — finnas erforderliga». (= kommitténs
§ 13.)
Uti kommitténs §§ 10 och 12 föreslår kollegium icke någon ändring.
Om enligt kollegii ofvanberörda ändringsförslag antalet paragrafer minskas
med tre, böra efterföljande §§ 14, 15 och 16 erhålla respektive numren |
11, 12 och 13.
§ 14.
Huru mycket af kyrkofondens tillgångar intill 500,000 kronor må
disponeras för bestridande af emeritilöner, torde, såsom kommittén fram¬
håller, svårligen kunna afgöras förr, än de af kommittén föreslagna lagar
varit under någon tid tillämpade och verkningarna af dem låta sig med
större säkerhet bedömas. Det har därför synts kommittén, att med ut¬
delande af emeritilöner borde anstå någon tid, efter det de nya löne¬
regleringarna börjat tillämpas. Ecklesiastikåret 1920—21 föreslår kom¬
mittén såsom emeritilönernas begynnelseår.
Med afseende härå uttalar domkapitlet i Härnösand önskvärdheten
af att, om möjlighet därtill funnes, emeritilön kunde utgå något tidigare.
En af de mest ödesdigra bristerna i vår kyrkliga organisation vore, säger
domkapitlet, saknaden af pension eller emeritilön för ålderstigna och orkes¬
lösa präster. Det vore därför i högsta grad önskligt, att icke ytterligare 15
år måtte förflyta, innan man försökte att i någon mån afhjälpa denna
brist. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län gör
ett liknande uttalande.
239
Då det obestridligen är af största vikt, att emeritilöner anordnas, så
fort omständigheterna sådant tillåta, men endast Kungl. Maj:t lärer kunna
afgöra, huruvida kyrkofondens tillgångar medgifva, att detta sker tidigare,
än kommittén föreslagit, kan det ifrågasättas, om icke åt Kungl. Maj:t
borde öfverlåtas att bestämma, när emeritilöner första gången skola utgå;
i hvilken händelse förevarande paragraf naturligtvis bör omredigeras.
§ 16.
Beträffande uttrycket »bifall af allmänt kyrkomöte» tillåter sig kol¬
legium hänvisa till sitt yttrande här ofvan sid. 68 och följ. med anledning
af en utaf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län
framställd anmärkning mot samma uttryck.
Förslag' till grunder för ändringar i lagstiftningen om
ecklesiastika boställsskogar.
Vissa bestämmelser i kommitténs lagförslag — nämligen de som inne¬
fattas uti § 6 mom. 1 af förslaget till lag angående reglering af präster¬
skapets aflöning äfvensom i § 2, § 3 mom. 2 samt § 6 mom. 3 och 4 af
förslaget till lag om kyrkofond — förutsätta ändring i nu gällande lag¬
stiftning angående skogshushållningen å ecklesiastika boställen, sådan denna
lagstiftning är bestämd hufvudsakligen i nådiga förordningen angående
hushållningen med de allmänna skogarne i riket den 26 januari 1894.
Den viktigaste ändringen afser stadgandet i § 20 af nämnda förordning,
att sedan ordnad hushållning blifvit å boställe införd, boställshafvaren
må, utöfver boställets behof af skogsfång, kunna, om skogen står under
hans egen vård, erhålla viss andel i den ordinarie afkastningen, hvilken
andel efter den större eller mindre kostnad, som är förenad med skogens
skötsel, kan bestämmas ända till halfva afkastningen utöfver husbehofvet.
Kommittén framhåller, hurusom utskiftandet af boställets skogstillgång
i enlighet med föreskrifterna uti omförmälda § 20 uppenbarligen icke läte
sig förena med kommitténs lönesystem. Skogsförsäljningsmedlen fördelade
sig nämligen mycket ojämnt på olika år, hvarförutom det knappast vore
möjligt att på förhand med någon säkerhet beräkna, huru mycket i medel¬
tal årligen under löneregleringsperioden kunde såsom skögsafkastning till¬
falla boställshafvaren. Också hade på senare tid den praxis uti ej så få
fall tillämpats, att de till värdet ovissa andelarne af skogens afkastning
blifvit utbytta mot fasta anslag från prästerskapets lön er eglerin gsfon d,
240
hvilken i stället fått sig tillerkänd hela behållna skogsafkastningen. Där¬
med vore man då också inne på den anordning kommittén viile förorda,
nämligen att hvad af skogens afkastning icke erfordrades för boställs-
hafvares behof eller för församling åliggande kyrko- eller prästgårdsbyggnad
skulle ingå till kyrkofonden, och de behållna skogsmedlen i sin helhet an¬
vändas på samma sätt som andra gemensamma aflöningstillgångar, näm¬
ligen till utfyllande af rationellt beräknade löner, hvarhelst behof däraf
förefunnes.
Förutom det att ett utjämnande af lönerna därigenom möjliggjordes,
skulle en dylik anordning, fortsätter kommittén, äfven medföra andra för¬
delar, i främsta rummet den att skogsskötseln kunde bedrifvas mera med
hänsyn till skogens varaktiga förbättring och afkastningens uppbringande
i en framtid till normal höjd, än för att tillmötesgå en boställshafvares
— för öfrigt ganska naturliga — önskan att under sin besittningstid er¬
hålla största möjliga afkastning af skogen. I betraktande af den omgång
och det besvär, som nu vore förbundna med skogsmedlens utbekommande
och redovisning, läge det jämväl i öppen dag, att en väsentlig förenkling
i administrationen skulle kunna genomföras, därest all behållen skogs-
afkastning direkt tillfördes kyrkofonden. Kommittén fäster äfven upp¬
märksamheten därpå, att erfarenheten af skogsarrenden icke vore för¬
delaktig. Utom det att arrendeafgiften vanligen ingalunda motsvarade
värdet af skogsaf kastningen — enär berörda afgift måste sättas jämförelsevis
lågt, med hänsyn därtill att socknemännens författningsenliga rätt till ut¬
syning å skogen för kyrko- och prästgårdsbyggnad måste, äfven vid sko¬
gens utarrendering, varda dem förbehållen —, förekomme nämligen ej så
sällan, att arrendatorn försummade ej mindre skogsvården, för att bespara
sig utgifter, än äfven boställsbyggnadernas underhåll, för att bereda sig
desto större inkomst af skogen. Upplåtande mot skogsarrende af lönings-
boställes beräknade virkesöfverskott borde därför enligt kommitténs åsikt
icke för framtiden medgifvas.
Boställshafvares och arrendator rätt till afkastning af skog å eckle¬
siastikt boställe vill kommittén i enlighet med det anförda inskränka där¬
hän, att de endast till husbehof ägde använda dylik skog. Då boställs-
hafvare alltså icke skulle få åtnjuta någon inkomst af skogen utöfver hus-
behofvet, torde det icke heller böra åläggas honom att bevaka och sköta
skogen, utan anser kommittén lämpligast vara, att alla ecklesiastika boställs-
skogar ställdes under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.
Med stöd af sålunda och i öfrigt anförda skäl uppställer kommittén
följande grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställs-
skogar:
241
»l:o. Alla ecklesiastika boställsskogar skola ställas under skogsstatens
omedelbara vård och förvaltning.
2:o. Boställshafvare eller arrendator må endast till husbehof använda
boställsskog, vare sig ordnad hushållning därå är införd eller icke. Ar
annan prästerlig tjänsteinnehafvare berättigad att från skogen taga sitt
virkesbehof eller någon del däraf, vare han vid sådan rätt bibehållen.
3:o. Hvad af skogens afkastning icke erfordras för boställshafvares
eller arrendator behof eller för församlingen åliggande kyrko- och präst¬
gårdsbyggnad skall försäljas.
Sedan af härvid influtna medel guklits kostnaden för virkets för¬
säljning, skall återstoden ingå till kyrkofonden.
4:o. För skogsindelning å boställe skall kostnaden, därtill förskott
såsom hittills lämnas af allmänna medel, gäldas af kyrkofonden.
Skogsodling och andra arbeten för skogsskötselns främjande ombe¬
sörjas af skogsstaten. Kostnaden härför godtgöres af kyrkofonden intill
belopp, som Ivungl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag för hvarje år fast¬
ställer.
Ersättning för jägmästares förrättning för skogsodling eller afverkning
äfvensom för kronojägares förrättning i de fall, då han på jägmästares
order biträder med sådant arbete, som hittills skolat särskildt godtgöras,
skall af kyrkofonden till statsverket årligen utgöras med visst belopp,
motsvarande medeltalet af hvad i sådant hänseende under åren 1904 — 1913
utgått. _
Hvad ofvan stadgas om disposition af skogsafkastning utöfver hus-
behofvet gäller ej i fråga om boställe, som af menighet inköpts eller af
enskild för ändamålet donerats, eller som blifvit till aflönande af biskop
i denna hans egenskap anslaget; skolande fråga om disposition af så¬
dan skogsafkastning vid dessa boställen alltid underställas Ivungl. Maj:ts
pröfning.
När boställe, som af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet
donerats, icke lämnar så stort virkesöfverskott, att däraf kunna bestridas
kostnaderna för skogsindelning, skogsodling och andra arbeten för skogs¬
skötselns främjande, samt nödiga medel icke heller genom vederbörandes
försorg tillhandahållas, har skogsstaten icke att taga någon befattning
med dessa arbeten. Icke heller må kostnaderna för dem gäldas af kyrko¬
fonden».
Af de hörda myndigheterna har endast domkapitlet i Skara, »på
grund af domkapitlets ställning till förslaget om kyrkofond», afstyrkt ifråga-
31
242
varande förslag. Domkapitlet i Linköping och Stockholms stads konsisto¬
rium äfvensom öfverståthdllareämbetet synas icke hafva gjort förslaget
till föremål för bedömande i sina utlåtanden. Öfrig a myndigheter till¬
styrka förslaget eller förklara sig icke hafva något att erinra mot det¬
samma, därvid emellertid åtskilliga af dem göra särskilda framställningar
i ämnet.
Domkapitlet i Uppsala föreslår, att tillämpning af förändringen i lag¬
stiftningen om de ecklesiastika boställsskogarne skulle uppskjutas, till dess
en utredning sådan som den, hvilken skett i fråga om boställena i Gäfle-
borgs län, för hela riket förelåge, samt att afkomsten af de boställssko-
gar, som genom en sådan utredning ej visats vara upplåtna af kronan,
skulle oafkortad användas till förmån för vederbörande församling och
boställshafvare. Domkapitlet i Härnösand yrkar, att de lagförslag, som
komme att byggas på kommitténs grunder, skulle underställas ej blott
domkapitlens utan äfven kyrkomötets pröfning. Domkapitlet i Visby utta¬
lar den önskan, att något måtte varda gjordt för att af hjälpa den nu
rådande stora misshushållningen med de ecklesiastika boställsskogarne. På
detta område vore mycket annorlunda än det borde vara. Det hände,
att präster, som gjorde framställningar om att få med vinst för såväl sig
själfva som staten försälja till vedbrand utstämplade präktiga timmerstoc¬
kar och i stället inköpa annat betydligt billigare och lika godt bränsle,
erhölle afslag å en sådan begäran. Sålunda tvingade man folk att elda
med förträffligt byggnadsvirke. Hvad som åberopades till försvar för ett
sådant slöseri, nämligen svårigheten att förekomma missbruk, därest en
dylik rättighet till utbyte erhölles, syntes ingalunda tillfredsställande. Ty
om en fara därutinnan verkligen funnes, så vore det väl ej omöjligt att
förebygga densamma. Det hade funnits präster, som utlofvat, att om de
iinge disponera öfver sina boställsskogar — så att de ägde antingen fritt
sköta eller också på en gång' sälja sin skog och uppbära räntan af köpe¬
skillingen — de lätt skulle kunna åstadkomma, att församlingarna blefve
fria från aflöning till sina pastorer, medan skogarne under nuvarande för¬
hållanden afkastade ganska litet i ren behållning. Felet torde ligga där-
uti att afverkningen skedde efter så schablonmässiga principer för s. k. jämn
återväxt, att åtskilligt hunne ruttna bort, innan den långt förut uppgjorda
turen komme till utförande. Mången gång torde ock bristen på ljus
genom för sen och sparsam gallring hindra växtligheten. Domkapitlet
i Luleå anser, att det varit riktigare om afkastningen af de ecklesia¬
stika boställsskogarne förvaltats för hvarje stift särskildt och ej utan
vidare influtit till kyrkofonden för att blifva kyrkans gemensamma egen¬
dom, såsom kommittén föreslagit. Det vore från de skogrikaste tråk-
243
terna i riket, som största delen af denna afkastning inflöte. Men det
vore just dessa trakter, som vore sämst lottade i afseende på den kyrk¬
liga organisationen, och följaktligen äfven de, som komme att kräfva de
största kostnaderna för den kyrkliga organisationens utveckling. Till följd
däraf vore det billigt, att afkastningen från de ecklesiastika boställssko-
garne i hvarje fall komme det stift till godo, hvarifrån den inflöte, för
att i samma stift användas för kyrkliga ändamål. Det skulle då blifva
lättare för de stift, som vore efterblifna i fråga om den kyrkliga organi¬
sationens utveckling, men hade jämförelsevis stora ecklesiastika boställs-
skogar, att få förefintliga brister afhjälpta. Domkapitlet ville emellertid
icke göra något yrkande i antydd riktning, men funne sig dock böra
framhålla såsom önskvärd! och rättvist, att vid blifvande ansökningar om
anslag ur kyrkofonden för genomförande af organisationsfrågor, som ej
blifvit lösta i samband med den allmänna regleringen, äfvensom för andra
kyrkliga ändamål, hänsyn måtte tagas till den inkomst, kyrkofonden från
vederbörande stift hade af boställsskogarne, och att rikliga anslag måtte
för dylika ändamål gifvas, i den mån fondens inkomster af ifrågavarande
slag vore rikliga. Under förutsättning att en sådan grundsats in praxi
komme att följas, hade domkapitlet intet att anföra mot genomförande af
kommitténs här åsyftade förslag.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Göteborgs och
Bohus samt Västerbottens län erinra, att fall torde förekomma, där till
prästboställe hörande skog vore af så obetydligt omfång, att skogens stäl¬
lande under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning vore praktiskt
olämpligt. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län på¬
pekar, att därest afkastningen af prästboställena komme att indragas till
kyrkofonden, förslagets stadgande om rätt för boställshafvare att till hus¬
behof använda boställsskog borde ändras så, att boställshafvare tillerkän¬
des rätt till den myckenhet ved från boställets skog, som kunde i arrende¬
kontraktet angående bostället hafva blifvit bestämd. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Hallands län framhåller behofvet af att någon tid
bestämdes, när dessa grunder i hvarje särskildt fall borde tillämpas, då
tillämpligheten måste göras beroende af tiden för gällande arrendekon¬
trakts utlöpande eller andra förhållanden, som kunde vara olika för skilda
boställen. Äfven fäste Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande uppmärk¬
samheten därpå, att enär gifvetvis meningen vore, att både boställshafvare
och arrendator, där sådana på en gång förekomme vid ett boställe, skulle
få till husbehof använda boställsskog, de i momenten 2 och 3 förekom¬
mande uttrycken »boställshafvare eller arrendator» borde för tydlighetens
skull utbytas mot sammanställningen »boställshafvare och arrendator».
244
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i .Jämtlands län anmärker, att då
afkastningen från skogarne vid de eklesiastika boställen, som blifvit af
enskilda donerade eller vore af församlingarna inköpta, icke torde kunna
indragas till kyrkofonden, förslaget borde affattas så, att dessa boställsko-
gar undantoges från de föreslagna lagbestämmelserna.*)
Domänstyrelsen, som till en början granskar förslaget från principiell
synpunkt, anför därvid, att de viktigaste föreslagna ändringarna vore,
att alla skogar till ecklesiastika boställen, som icke af menigheter inköpts
eller af enskilda för ändamålet donerats, skulle ställas under skogsstatens
omedelbara vård och förvaltning-, samt att försäljningsmedlen för hvad af
skogsafkastningen icke erfordrades för boställshafvares eller arrendator»
behof eller för församling åliggande kyrko- och prästgårdsbyggnad, skulle
ingå till kyrkofonden. Dessa grundprinciper ansåge styrelsen sig böra på
det kraftigaste tillstyrka och därvid särskildt understryka hvad kommitte-
rade i motiven därför å sid. 260 anfört i fråga om de fördelar för skogs-
skötseln, som därigenom skulle vinnas. I samma stund skötseln blefve
oberoende af hänsyn till boställshafvares eller arrendators intressen i andra
afseenden än rätten till husbehofsvirke, skulle gifvetvis afverkning-, skogs¬
odling m. in. kunna bedrifvas vida mera rationellt än under nuvarande
förhållanden. A skogar med ringa virkeskapital kunde detta ökas genom
inskränkning i afverkning af omogen skog, under det att å andra bo¬
ställen med öfvervägande gammal skog den sistnämnda kunde tillgodo¬
göras vid lämpligaste tidpunkter, utan att någons rätt blefve kränkt genom
ojämnhet i årsinkomster. Då inkomsterna skulle ingå till en gemensam
fond — hvilkens betydande fördelar i vissa afseenden styrelsen framhållit
uti särskildt underdånigt utlåtande öfver kommitténs förslag till lag om
kyrkofond, hvartill styrelsen tilläte sig hänvisa — torde sådana ojämn¬
heter säkerligen i det hela sinsemellan upphäfva hvarandra, så att de icke
utöfvade märkbart inflytande på fondens skogsinkomster. Genom en sådan
rationellt utförd afverkning i förening med åtgärder för åt erväxtens främ¬
jande och för den skogsproduktiva markens ökning genom sumpmarkers
afdikning kunde efter hand skogarnes afkastningsförmåga och därmed äfven
fondens inkomster ökas. Väl kunde den invändning göras, att med upp¬
hörandet af de fördelar, boställshafvare eller arrendator nu kunde erhålla
af uppkommande virkesöfverskott, skulle bortfalla äfven en sporre för dem
att undvika användande till husbehof af värdefullare virke än nödigt vore.
Men under förutsättning dels att fortfarande giltighet komme att inrym-
*) Detta har i själiva verket också skett, såsom framgår af näst sista stycket i kom¬
mitténs nu omhandiade förslag (sid. 241).
t
245
inas åt hvad i § 46 af 1894 års förordning stadgades därom, att å bo¬
ställen, hvilka icke brukades af boställshafvare, jägmästaren skulle leda
afverkning till husbehof, samt dels att — hvarom styrelsen i detta sam¬
manhang gjorde underdånig hemställan ■—- denna skyldighet för jägmästa¬
ren att leda husbehofsafverkningen utsträcktes till samtliga ecklesiastika
boställen, o syntes faran för missbruk vid sådan afverkning kunna för¬
minskas. A andra sidan torde ock böra beaktas, att under nuvarande för¬
hållanden boställshafvares andelsrätt och arrendatorers fria dispositionsrätt
innebure frestelse för vederbörande att under sin besinningstid försumma
boställshusens behöriga underhåll för att ernå större öfverskott. Detta
åter ledde till husens hastigare förfall och behof af nybyggnader, hvilka
kräfde virke i betydligt större utsträckning än fallet varit, om behöfliga
reparationer verkställts i tid.
Grundprinciperna i kommitténs ifrågavarande förslag, sådana de af
domänstyrelsen uppfattats och återgifvits, vinna fullständig tillslutning
äfven från kollegii sida. Till den af kommittén och domänstyrelsen an¬
förda motivering har kollegium icke heller något att tillägga.
Huruvida den omständighet att vissa boställsskogar äro af ett obetyd¬
ligt omfång kan, på sätt några länsstyrelser antydt, göra deras ställande
under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning mindre lämpligt, saknar
kollegium tillräcklig erfarenhet att bedöma. Kollegium tillåter sig emeller¬
tid fästa uppmärksamheten därå, att domänstyrelsen icke gjort något ut¬
talande i sådan riktning. Då i allt fall redan nu på grund af § 24 i
1894 års förordning skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns
främjande å eckesiastika boställen skola, dock med vissa undantag, ombe¬
sörjas af skogsstaten, äfven då boställe icke lämnar så stort virkesöfver-
skott, att kostnaden för ifrågavarande arbeten kan däraf bestridas, torde
väl hinder icke möta för ett fullständigt öfvertagande från domänstyrelsens
sida jämväl af de obetydligare boställsskogarnes förvaltning.
I frågans outredda skick är kollegium icke i tillfälle att afgifva något
bestämdt omdöme rörande nyttan och behöfligheten af det utaf domänsty¬
relsen framställda förslag om utsyning stvång vid afverkning äfven till hus¬
behof. Det synes dock kollegium som om ett alltför besvärande band där¬
igenom skulle läggas på boställshafvarne. Ett dylikt tvång torde ock vara
desto mindre af behofvet påkalladt, som i öfrigt skogsstatens inflytande på
de ecklesiastiska boställsskogarnes förvaltning skulle enligt förslaget väsent¬
ligen ökas. Härtill kommer att domänstyrelsen ju är oförhindrad att i
hushållningsplanerna meddela detaljerade föreskrifter, hvilka antagligen
246
kunna innebära tillräcklig trygghet mot missbruk vid husbehofsafverk-
ningarna.
Den af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län före¬
slagna redaktionsförändring — »boställshafvare och arrendator» i punk¬
terna 2 och 3 — synes ej innebära någon förbättring.
Beträffande förslagets detaljer hafva följande erinringar blifvit gjorda.
Punkt l:o.
Domänstyrelsen anser sig böra utreda frågan hvad i denna punkt
afses med uttrycket »boställsskogar». Härvid framhålles hurusom ett
boställe tillhörande ståndskog kunde finnas dels på egentlig skogsmark,
dels i hagar och dels på inrösningsjord, såsom ängar m. m. Med
det i förslaget till lag om kyrkofond använda uttryck »skogsförsäljnings-
medel» afsåges, säger domänstyrelsen, uppenbarligen — likasom för när¬
varande och säkerligen med rätta — medel för sålda skogsalster, obe¬
roende af dessas växtplats på boställets ägor. Att emellertid ståndskog
på ett boställes inrösningsjord, sådan denna bestämdes i laga skifteshand¬
lingar, icke kunde hänföras till boställsskog och ställas under skogsstatens
vård och förvaltning, torde vara själffallet. Däremot synts frågan huru¬
vida hagmark, som af landmätare hänfördes till afrösningsjord likaväl som
egentlig skogsmark, borde räknas till skog i den bemärkelse kommitterade
afsett och alltså ställas under skogsstatens förvaltning, böra närmare skär¬
skådas. De topografiska förhållandena inom större delen af vårt land vore
orsak till att mycket ofta de till hagmark inhägnade områdena icke till
beskaffenheten skilde sig från den egentliga skogen, och att en väsentlig
del af ett boställes skogsafkastning ledde sitt ursprung från så kallade
hagar. Uti vissa provinser betraktades ofta vidsträckta områden såsom
hagmark, ehuru fullt beväxta med hufvudsakligen barrskog eller, såsom i
Småland, växelvis brukade än såsom skogsmark och än såsom hagar. En¬
ligt § 18 af 1894 års skogsförordning skulle regelbunden skogshushållning
införas å boställes såväl skog som hagmark. Ehuru gifvetvis hagarne måste
skötas med hänsyn till ändamålet att bereda bete åt boställets kreatur, så
att under behörigt iakttagande af markens produktionsförmåga de delar
af hagmark, som därtill lämpade sig, hölles behörigen röjda för gräsväx¬
tens främjande, syntes dock den omständighet att å andra, för gräsväxt
olämpliga, skogslupna delar däraf en ej sällan afsevärd skogsproduktion
kunde ernås genom bevarande och skötsel af den naturliga aterväxten,
tala för att äfven hagmark borde innefattas i de bestämmelser, kommittén
247
föreslagit för »boställsskogar»; livilket ock borde få uttryck i formulerin¬
gen af föreliggande förslag till grunder för ändringar i skogslagstiftningen.
Af kommittébetänkandet synes det kollegium med full tydlighet, fram¬
gå, att kommittén fattat ordet »boställsskogar» i samma betydelse, som
nådiga förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarne i
riket den 26 januari 1894 använder detta ord. Så har kommittén (sid.
256—259) återgifvit de paragrafer i omförmälda förordning, hvilka skulle
närmast beröras af de utaf kommittén föreslagna ändringar i lagstiftnin¬
gen om ecklesiastika boställsskogar. Fjärde kapitlet i denna förordning
har till öfverskrift »om boställsskogar» och i § 18 af nämnda kapitel
stadgas, att »hvad i första mom. af § 15 om införande af regelbunden skogs¬
hushållning samt indelning af skog- och hagmark, sagdt är» skall gälla om
samtliga åt ecklesiastikstaten anslagna boställen. Ändring har icke af kom¬
mittén föreslagits i dessa paragrafer, som ej heller återgifvits i betänkandet.
Efter kollegii uppfattning är det alltså icke underkastadt minsta tvif¬
vel, att kommittén åsyftat jämväl hagmarks ställande under slcogsstatens för¬
valtning, i den mån regelbunden skogshushållning å dylik mark blifvit
eller blifver införd. Om det emellertid anses nödigt att genom någon om¬
formulering af de uppställda grunderna uttryckligen angifva, att å ett
ecklesiastikt boställe befintlig hagmark äfven inbegripes under kommitténs
förslag, har kollegium ej något att däremot erinra, likasom det uppen¬
barligen icke skulle strida mot kommitténs afsikter. Men då meningen
med det föreliggande förslaget ju endast är att uppdraga grundlinjerna
för blifvande ändringar, torde lagstiftningen i den del, som skulle lämnas
orubbad, ej behöfva, knappast böra, beröras i vidare mån, än för ett tyd¬
ligt angifvande af skiljaktigheterna erfordras.
Punkt 2:o.
Med afseende å denna punkt erinrar domänstyrelsen, att äfven andra
personer än prästerliga tjänsteinnehafvare, t. ex. skollärare och klockare,
kunde vara berättigade att från ecklesiastikt boställe hämta skogsalster,
och torde äfven dessas rätt böra respekteras. Dessutom vore det här an¬
vända uttrycket »boställsskog» mindre tydligt och borde utbytas mot »bo¬
ställets skogsalster».
Då uttrycket »använda skogen» förekommer i § 20 af 1894 års för¬
ordning — dit det öfverförts från § 24 i nådiga förordningen angående
hushållningen med de allmänna skogarne i riket den 29 juni 1866 — är
det måhända icke olämpligt att här bibehålla detsamma, sedan det alltså
vunnit fyrtioårig häfd. Vid den slutliga affåttningen af ett blifvande för-
fattningsförslag föredrages kanhända ett annat uttryck. Om emellertid ut-
248
trycket »boställets skogsalster» nu upptages, lärer ytterligare jämkning i
redaktionellt hänseende böra vidtagas, enär i sådan händelse ordet »därå»
tydligen icke längre vore på sin plats.
I anslutning till hvad domänstyrelsen för öfrigt anmärkt föreslår kolle¬
gium, att uttrycket »annan prästerlig tjänsteinnehafvare» utbytes mot ut¬
trycket »annan än boställshafvaren». Utan olägenhet torde likväl hela den
sats, hvari förstberörda uttryck förekommer, kunna uteslutas, då något
annat där icke utsäges, än hvad i allt fall måste iakttagas.
Punkt 3:o.
t
Under åberopande af de skäl, domänstyrelsen anfört i sitt underdåniga
utlåtande rörande förslaget till lag om kyrkofond § 3 punkt 2 och § 6,
förklarar styrelsen kornmitterades förslag, att skogsförsäljningsmedlen skulle
ingå till kyrkofonden, sedan där af guldits kostnaden för virkets försäljning,
vara mindre lämpligt. Äfven borde uttrycket »skogens afkastning» för
tydlighetens skull ändras till »skogsafkastningen», som enligt styrelsens
förmenande innehölle ett vidare begrepp.
I sitt omförmälda utlåtande erinrar domänstyrelsen till en början,
hurusom i nådiga cirkuläret till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i rikets
samtliga län med föreskrifter i afseende på åtskilliga skogsförvaltningen
rörande ämnen den 3 december 1880 meddelas i hufvudsak följande be¬
stämmelser angående redovisning af skogsmedel, nämligen att medel,
som vid de af länsstyrelserna anordnade försäljningsauktioner erhölles,
skulle erläggas antingen till länets ränteri eller till kronofogden i orten;
att då försäljning under hand verkställdes af jägmästare, uppgift å det för¬
sålda, köpare och köpeskilling borde genast insändas till länsstyrelsen för
försäljningsmedlens indrifvande; att, med undantag af skogsarrendemedel,
alla inkomster af allmänna skogar, som stode under skogsstatens förvalt-
ning eller inseende, och af hvilka afkastning, tillfölie antingen statsverket
eller under statskontorets förvaltning ställda fonder, skulle, sedan de in¬
levererats till landtränteri et, därstädes å ett särskildt konto, benämndt
»skogsmedel», redovisas och hållas till skogsstyrelsens disposition för bestri¬
dande af förefallande utgifter till skogsstatens aflöning, till förvaltnings¬
kostnader för kronoparker och andra skogar samt till indelnings- och od-
ling skostnader å bo ställsskogar m. m.; att för hvarje kvartal skulle hos
vederbörande länsstyrelse upprättas räkning med skogsstyrelsen, hvilken
räkning, innefattande landtränteriets redogörelse öfver influtna skogsmedel,
skulle, åtföljd af verifikationer, insändas till skogsstyrelsen; att i denna
räkning borde såsom utgifter afföras såväl aflöningar och kostnader för
skogseffekters försäljning som ock de medel jägmästarne, mot redovisnings-
249
skyldighet hos skogsstyrelsen, utbekomme för bestridande af förvaltnings-
och indelnings- m. fl. kostnader samt boställshafvare för skogsskötseln eller
eljest såsom andel af skogens afkastning ägde uppbära; att på grund af
dessa från länen ingående räkningar och jägmästarnes redovisningar skulle
hos styrelsen årligen upprättas hufvudbok, i hvilken särskildt konto eller
afräkning borde uppläggas bland annat för hvarje särskild boställs- eller
annan skog, för hvilken ifrågakommit utgifter af den beskaffenhet, att de
framdeles borde af skogens afkastning ersättas, hvarefter uppkommande
öfverskott å dessa konti skulle af skogsstyrelsen redovisas till de fonder och
myndigheter, som vore till öfverskottet berättigade, samt utbetalas af skogs¬
styrelsen direkt eller genom anvisning å behållning på styrelsens räkning
i vederbörande landtränteri; att skogsinkomster tillkommande prästerska¬
pets löneregleringsfond m. fl. under statskontorets förvaltning ställda fonder
skulle i styrelsens hufvudbok tillgodoföras särskilda konti för dessa fonder;
samt att jämväl statsverkets skogsmedel skulle å särskildt konto i hufvudbo-
ken redovisas och, i den mån desamma icke erfordrades till utgifters be¬
stridande, på skogsstyrelsens ordres från vederbörande landtränteri till
statskontoret levereras.
Om det redan vid ofvanberörda tidpunkt ansetts nödvändigt, fort¬
sätter domän styrelsen, att sålunda hos skogsväsendets centralmyndighet
koncentrera bokföring och redovisning af samt därmed ock kontrollen
öfver skogsmedlens både inkomster och utgifter, måste nödvändigheten
däraf framträda ännu bjärtare, sedan genom nådiga brefvet den 29 no¬
vember 1889 angående ny reglering af skogsstaten föreskrifvits, bland
annat, att skogsstaten skulle, med undantag af vissa fall, ombesörja skogs¬
odlings- och andra arbeten för skogsskötselns främjande å ecklesiastika
och civila boställen samt öfvertaga ledningen af skogsafverkningen där¬
städes, hvilket naturligen haft till följd, att jägmästarnes till styrelsen in¬
gående räkenskaper innehölle redogörelse äfven för medel, som för eckle¬
siastika boställens skötsel tillhandahållits dem genom den centrala myn¬
dighetens försorg. Denna nödvändighet framträdde än vidare, när genom
nådiga förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de
allmänna skogarne i riket, § 50, jägmästare bemyndigats under vissa om¬
ständigheter uppbära och i sina räkenskaper hos domänstyrelsen redovisa
köpeskillingar för af honom under hand försåldt virke.
Hvad särskildt beträffar leverering till vederbörande ecklesiastika fon¬
der i statskontoret af dem tillhörande behållningar upplyser domänstyrelsen,
att ofvanberörda föreskrifter så tillämpats, att styrelsen genom anordnin¬
gar på de i landtränterier innestående skogsmedel efter hand under årets
lopp till statskontoret öfverlämnat runda belopp, i den mån af länssty-
32
250
relsernas kvartal sräkningar kunnat bedömas, att behållning komme att upp¬
stå, hvilket skett för undvikande af ränteförlust för fonderna, ehuru de
exakta siffrorna naturligtvis icke kunnat erhållas förr än vid bokslut det
följande året.
Af kommitterades motiv, sid. 233 och följ., anser domänstyrelsen den
slutsats böra dragas, att en annan ordning förutsattes för uppbörd och
redovisning af ecklesiastika skogsmedel, än den som föreskrefves i 1880
års cirkulär. Uttrycket »behållna» skogsförsäljningsmedel skulle nämligen,
— i stället för den betydelse som fastslagits redan i nådiga förordningen den
29 juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket
och som sedermera bibehållits i alla senare skogsförfattningar samt en
mängd ännu gällande nådiga bref och skogsstyrelsens eller domänstyrel¬
sens resolutioner i fråga om disposition af afkastning från särskilda
ecklesiastika boställen — innefatta försäljningsmedel med afdrag allenast
af kostnader för virkets försäljning, hvilket afdrag enligt kommittera¬
des mening kunde ske, under det att försäljningsmedlen ännu befunne
sig i sko g stjänstemännens händer, och borde sådan »behållning» ome¬
delbart levereras till kyrkofonden, hvilken i stället skulle bestrida kost¬
naderna för skogarnes indelning, skötsel m. m. Så som for säljning s-
och uppbördsvö.sendet nu vore ordnadt jämlikt kap. VIII af 1894 års skogs-
förordning — däruti ändringar icke af kommitterade föreslagits — äfven¬
som genom nådiga cirkuläret den 3 december 1880, skedde försäljning
och uppbörd likväl i regel genom länsstyrelserna och dem underlydande
uppbördsman, kronofogdarne, och endast i undantagsfall — hvad uppbörd
beträffade blott när fråga vore om små belopp — af jägmästare. Att nu,
såsom kommittén syntes antyda, öfverflytta hela uppbörden till jägmästarne
syntes dock styrelsen af lätt insedda skäl mindre lämpligt. När tillika
erinrades därom, att försäljningskostnaden kunde omfatta dels den ersätt¬
ning till auktionsförrättare, som utanordnades af länsstyrelsen, dels af läns¬
styrelsen bekostade länskungörelser, dels — i fråga om större försälj¬
ningar — af jägmästare ombesörjda, i hans årsredogörelse hos domänsty¬
relsen redovisade kostnader för tidningsannonser, dels ock likaledes af jäg¬
mästare utgifna, på samma sätt redovisade handtlangningskostnader vid
utstämpling af det till försäljning afsedda virket, vore det uppenbart att
den af kommittén afsedda behållningens utredande skulle blifva ganska
kompliceradt. I händelse vidare kommitterades mening varit att, genom
direkta levereringar af »behållningarne» från uppbördsmännen till fonden,
skogsinkomsterna från och vissa utgifter för de flesta ecklesiastika skogarne
skulle upphöra att gå genom domänstyrelsen och således ej vidare uppta¬
gas i styrelsens hufvudbok, under det att styrelsen fortfarande skulle om-
251
händerhafva öfriga utgifter för samma skogar äfvensom alla såväl inkom¬
ster som utgifter för inköpta eller donerade ecklesiastika skogar, som lämnade
virkesöfverskott, civila boställen, kronoparker m. fl. allmänna skogar, ansåge
sig styrelsen böra erinra, att därigenom betänkliga luckor skulle uppstå i
en effektiv kontroll öfver uppbörden. Hos domänstyrelsen, som anordnat
försäljningarna och ägde uppgifter från andra personer än uppbördsman-
nen, kunde med tillhjälp af dessa uppgifter och andra tillgängliga hand¬
lingar utöfvas noggrann kontroll däröfver, att alla försäljningsmedel verk¬
ligen blefve föremål för indrifning, hvilket åter icke läte sig göra vare
sig hos statskontoret eller kammarrätten.
På anförda grunder och med hänsyn jämväl till andra olägenheter,
som skulle vållas af en dylik, till öfversiktlighet, enkelhet och reda icke bi¬
dragande splittring af redovisningarna, ansåge sig styrelsen böra på det kraf¬
tigaste påyrka, att såväl inkomster som alla utgifter för de ecklesiastika^ sko-
garne fortfarande skulle redovisas hos domänstyrelsen, likasom och då, så¬
som ofvan framhållits, afsevärda svårigheter skulle uppstå, om endast vissa
kostnader fråndroges skogsmedlen före deras leverering, styrelsen funne
det vida mera praktiskt, att samtliga kostnader för ifrågavarande skogar
sammanfördes och utbetalades vare sig af inflytande skogsmedel, såsom
hittills skett, eller af medel som redan till fonden influtit.
Då kommittén i sitt betänkande (sid. 256—259) återgifver de para¬
grafer af 1894 års skogsförfattning, som företrädesvis skulle beröras af
dess ändringsförslag, förbigår kommittén hela kap. VIII, som handlar »om
utsyning och försäljning af skogsalster från kronoparker med flere allmänna
skogar»" Icke heller antyder kommittén, att den åsyftar någon ändring
i 1880 års förenämnda cirkulär. Kollegium kan därför icke föreställa sig
annat, än att kommitténs mening varit, att det nuvarande försäljnings-
och uppbördsväsendet skulle, såvidt fråga är om skogsalstren från eckle¬
siastika boställen, lämnas i det hela orubbadt.
Den enda förändring i nu omhandlade afseende, kommittén med sitt
förslag lärer hafva åsyftat, är att inga andra kostnader än de, som äro
förenade med virkets försäljning, skola afdragas, innan skogsförsäljnings-
medlen i vanlig ordning inlevereras till den fond, som skall träda i stället
för såväl prästerskapets löneregleringsfond som ecklesiastika boställenas
skogsfond, nämligen kyrkofonden, hvaremot öfriga kostnader skulle i sär¬
skild — uti punkt 4: o af detta förslag angifven — ordning gäldas antingen
genom årligen beräknade eller genom fasta anslag från kyrkofonden.
Såvidt den föreslagna anordningen skall bedömas med hänsyn till sitt
inflytande på redovisningsväsendet, kan kollegium icke inse, att därigenom
252
skulle vållas oreda eller ökadt besvär för någon myndighet, snarare torde
väl redovisningen beträffande vissa förrättningar komma att förenklas.
Kollegium har för sin del icke något att erinra mot kommitténs för-
slag i denna del, därvid kollegium anhåller få fästa uppmärksamheten
därå, att förevarande punkt bör ses i sitt sammanhang med den följande.
Likaledes tillåter sig kollegium, i fråga om hvad domänstyrelsen där¬
emot anmärkt, uttala den förmodan, att uttrycket »skogens afkastning»
är hämtadt från § '20 i 1894 års skogsförfattning.
Punkt 4:o.
Förslaget till lag om kyrkofond stadgar i § 6, bland annat, att af
kyrkofonden skola utgöras dels kostnad för skogsindelning å boställen,
som icke af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats-
(mom. 3), dels kostnad för skogsodling och andra arbeten för skogs-
skötselns främjande å de i mom. 3 omförmälda boställen intill belopp,
som Kungl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag för hvarje år fastställer
(mom. 4). Härmed öfverensstämmer ock innehållet i punkt 4:o samt i de
två sista styckena af förevarande förslag till grunder för ändringar i lag¬
stiftningen om ecklesiastika boställsskogar.
Till belysning af likheter och olikheter mellan kommitténs omförmälda
förslag samt gällande lagstiftning torde ur den senare böra erinras om
följande bestämmelser.
Af försäljningsmedél för boställsskogs ordinarie afkastning skall, efter
afdrag af kostnaden för virkets försäljning, i första rummet gäldas kost¬
naden för skogens skötsel, hvartill jämväl räknas statsverket tillkommande
godtgörelse för förrättning, som i och för skogsodling eller afverkning
verkställes af jägmästare, samt därefter kostnaden för skogens indelning,
i den mån försäljningsmedel för virke, som vid skoo-sindelning fällts i
mätnings- och skifteslinjer, ej därtill förslå. Lämnar skogen å boställe,
som icke af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats, ej
öfverskott, tillräckligt för gäldande af kostnaden för skogens skötsel, skall
denna kostnad, i den mån så erfordras, bestridas af ecklesiastika boställenas
skogsfond. Kostnaden för skogsindelning må i vanliga fall förskj utas af
allmänna medel. Sådant förskott skall sedermera återgäldas af den in¬
delade skogens afkastning, men, om denna ej därtill lämnar tillgång,
jämväl af berörda fond. Bestämmelserna i dessa ämnen återfinnas uti
§§ 23, 24 och 67 af 1894 års skogsförfattning. 1 nådiga skrifvelsen till
domänstyrelsen angående ny reglering af skogsstaten den 29 november
1889 lämnas närmare föreskrifter angående gäldandet af kostnader för
skogsodling och afverkning å ecklesiastik boställsskog. När dylik förrätt-
253
ning verkställes af jägmästare, skall godtgörelse utgå med reseersättning
och dagtraktamente enligt gällande resereglemente, men likväl icke upp¬
bäras af jägmästarne, utan tillgodoföras statsverket. För sådant ändamål
skall vid hvarje års bokslut af influtna skogsmedel — innan fördelning
af behållna af kastningen äger rum mellan vederbörande boställshafvare
och prästerskapets löneregleringsfond — eller, om vid dylikt boställe virkes-
försäljning under året icke ägt rum eller försälj ningsmedlen äro för ända¬
målet otillräckliga, från ecklesiastika boställenas skogsfond till statsmedel
omföras hvad som, efter behörig fördelning, motsvarar kostnaden för de
af jägmästarne under året verkställda förrättningar. Då kronojägare på
jägmästares order biträder med afverkning, skogsodling eller annat arbete
å ecklesiastikt boställes skog, som icke står under skogsstatens förvaltning,
äger han därför åtnjuta dagarfvode med 2 kronor 50 öre. Dessa arfvoden
skola också gäldas af skogens afkastning eller, i händelse skogen icke
lämnar öfverskott eller detta icke är för ändamålet tillräckligt, af eckle¬
siastika boställenas skogsfond.
Ett bifall till kommitténs förslag till lag om kyrkofond skulle med¬
föra, att sedan kostnaden för försäljning af boställsskogs afkastning utöfver
husbehofvet gäldats af försäljningsmedlen, hela återstoden af berörda medel
inginge till kyrkofonden. Ofriga ofvan omförmälda kostnader måste natur¬
ligtvis, säger kommittén (sid. 263—267), då de icke vidare skulle gäldas
af skogsförsäljningsmedlen eller af ecklesiastika boställenas skogsfond, öfver-
tagas af kyrkofonden, kostnaden för skogsindelning på det sätt, att kyrko¬
fonden. godtgj orde förskott, som i hittills vanlig ordning för sådant ändamål
lämnades af allmänna medel. Hvad beträffade kostnaden för skogsodling
och andra arbeten för skogsskötselns främjande — hvilka arbeten fort¬
farande såsom tillförne borde ombesörjas af skogsstaten —, hade kom¬
mittén föreställt sig, att domänstyrelsen borde afgifva förslag å de arbeten
af angifna beskaffenhet, som för hvarje år skulle utföras* samt att det
skulle tillkomma Kungl. Maj:t att fastställa det kostnadsbelopp, som årligen
finge af kyrkofondens medel därtill användas. Därigenom skulle beredas
nödig trygghet för att utgifterna för skogskulturen kunde hållas inom
behöriga gränser och på samma gång sådana åtgärder vidtagas, som blefve
till verklig fromma för skogarnes utveckling. Med afseende å förrättning
icke blott af jägmästare för skogsodling eller afverkning utan äfven af
kronojägare i de fall, då han på jägmästares order biträdde med sådant
arbete, som hittills skolat särskild! godtgöras, borde enligt kommitténs
åsikt den uppgörelse med statsverket träffas, att kyrkofonden årligen
lämnade statsverket ersättning med ett för all framtid bestämdt belopp.
Kommittén anser, att denna ersättning lämpligen kunde fastställas till en
254
summa, motsvarande medeltalet af hvad i sådant hänseende utgifvits
under de tio åren 1904—13.
En undantagsställning skulle fortfarande intagas af de boställen,
som af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats. När
dylikt boställe, yttrar kommittén, »icke lämnar så stort virkesöfverskott,
att däraf kunna bestridas kostnaderna för skogsindelning, skogsodling
och andra arbeten för skogsskötselns främjande, samt nödiga medel icke
heller genom vederbörandes försorg tillhandahållas, lärer skogsstaten
icke taga någon befattning med dessa arbeten, för hvilka i allt fall kost¬
naderna ej torde böra gäldas af kyrkofonden».
Domänstyrelsen har i sitt underdåniga utlåtande öfver förslaget till
lag om kyrkofond utförligt yttrat sig rörande vissa af de här behand¬
lade frågor.
Hvad beträffar skogsindelningskostnaden, finner styrelsen den icke
i något afseende skilja sig från öfriga kostnader, helst densamma, såsom
utgående från den gemensamma fonden, icke behöfde utgå i form af
förskott, utan såsom direkt utgift. Det syntes lämpligare och redigare,
att dylik kostnad upptoges jämte öfriga kostnader i samma utgiftsför-
slag. Kostnaderna för bevakning, som ju icke kunde omedelbart hän¬
föras till »skogsodling och andra arbeten för skogsskötselns främjande»,
borde naturligtvis äfven utgå af fonden, där anordnande af särskild be¬
vakning funnes nödvändigt.
Med afseende å den undantagsställning, som gifvits boställen, hvilka
af menighet inköpts eller af enskild donerats, anför domänstyrelsen, att
om kommitterade därmed afsett en ändring i nu gällande föreskrifter
rörande denna fråga, detta antagligen af dem närmare motiverats, helst
en sådan ändring skulle äga en ej ringa betydelse. Så hade dock ej
skett, hvarför anledning därtill möjligen kunde sökas i ett förbiseende
af vissa nu bestående förhållanden. Att på dylika boställen, som fun¬
nes till ej ringa antal, låta boställshafvare utan det välgörande band,
som föreskrifter om planmässig skogsskötsel pålade, efter eget godt¬
finnande afverka och underlåta åtgärder för återväxtens befrämjande
till skada för efterkommande innehafvare, torde ligga hvarken i statens
eller församlingens intresse eller kunna anses öfverensstämma med
gifvarnes afsikter. Jämlikt 1894 års förordning, § 18, samt äfven dess¬
förinnan gällande författningar och särskilda nådiga beslut skulle ock
upprättas och fastställas skogshushållningsplan för ecklesiastikt boställe,
oberoende af dettas tillkomst, och enligt § 67 ägde domänstyrelsen att
af allmänna medel förskjuta kostnad för skogsindelning, hvilket belopp
255
skulle återgäldas af boställets skogsafkastning, eller, om denna ej läm¬
nade tillgång därtill, vid sådant boställe, som icke af menighet inköpts
eller af enskild för ändamålet donerats, af de ecklesiastika boställenas
skogsfond, hvaremot intet stadgats om återgäldandet af sådant förskott
för det fall, att vid boställe, som af menighet inköpts eller af enskild
donerats, skogsafkastningen icke öfverstege husbehofvet. Sedan en hel
del dylika förskott ägt rum, hade emellertid styrelsen hos Eders Kungl.
Maj:t i underdånig skrifvelse den 28 maj 1900 framhållit obilligheten af
att vederbörande innehafvare, hvilka icke åtnjöte annan fördel från sko¬
gen än fyllandet af någon större eller mindre del af sitt virkesbehof,
men författningsenligt själfva måste sörja för och bekosta skogsåter-
växt m. m., skulle åläggas gälda kostnad för upprättande af skoghus-
hållningsplan, i det de därigenom komme i en vida ogynnsammare ställ¬
ning än innehafvare af sådana boställen, som tillkommit på annat sätt
och hvilkas skogar blefve såväl indelade som skötta på bekostnad af
ecklesiastika boställenas skogsfond. Tillika hade erinrats, att ej heller
församling, som genom köp anskaffat boställe åt prästman, rättvisligen
kunde af denna anledning anses skyldig bekosta skogshushållningsplan
däi'städes. Genom nådigt bref den 15 mars 1901 hade ock Eders
Kungl. Maj:t efter kammarkollegii och statskontorets hörande medgifvit,
att de för skogsindelning å dylika boställen då förskjutna 1,376 kronor
76 öre finge ersättas från ecklesiastika boställenas skogsfond.
Redan af ofvan anförda skäl, fortsätter domänstyrelsen, syntes det
som om äfven framdeles sådan kostnad för boställe af ifrågavarande
slag borde utgå från en för hela riket gemensam ecklesiastik fond. Un¬
der förutsättning att kommitterades förslag till reglering af prästerska¬
pets löner trädde i tillämpning hvad beträffade dess § 9, tillkomme ett
ytterligare, efter styrelsens förmenande, tungt vägande skäl. Enligt
sagda förslag skulle ju afkastningen från inköpt och doneradt hemman
ingå bland de tillgångar, hvarmed prästerskapet i ett visst pastorat
eller en viss tjänsteinnehafvare skulle aflönas till fastställdt belopp.
Denna genom bostället beredda tillgång komme då att minska behofvet
af tillskott från kyrkofonden, och det vore väl under sådant förhållande
ej obilligt, om kyrkofonden åtminstone i den mån bidroge till sådant
boställes bibehållande vid eller förbättring af dess afkastningsförmåga,
att den bekostade införande af ordnad skogshushållning å detsamma.
Därigenom skulle ock undanrödjas en praktisk svårighet vid tillämp¬
ning af kommitterades förslag, att endast de skogar skulle indelas som
gåfve afkastning utöfver husbehofvet, nämligen att kännedom om huru¬
vida detta villkor funnes ofta nog kunde vinnas först genom en plans
256
upprättande. Men förenärnnda skäl torde äga giltighet äfven i fråga
om boställe med större skogstillgång, gifvande afkastning utöfver hus-
hehofvet, hvarför styrelsen föresloge, att skogsindelningskostnad för
boställe måtte, oberoende af dettas tillkomst, bestridas af kyrkofonden.
Genom en sådan anordning skulle äfven vinnas den fördel, att vid om¬
byte af köpt eller doneradt boställes innehafvare ej den genom nådiga
kungörelsen den 22 oktober 1897 föreskrifna fördelning af kostnaden
för skogsindelning vidare behöfde tillämpas, äfvensom att i de många
fall, där endast en del af bostället vore inköpt eller donerad, men sko¬
gen vore gemensam för hela bostället, tvekan ej uppstode om huru
mycket af indelningskostnaden skulle påföras kyrkofonden.
Ifrågasättas kunde ock, säger slutligen domänstyrelsen, huruvida
icke af förut nämnda skäl äfven skogsodling och andra åtgärder för
skogens skötsel på inköpta eller donerade boställen, åtminstone i den
mån deras afkastning utöfver husbehofvet icke därtill försloge, borde
af skogsfonden bekostas och af skogspersonalen ombesörjas, hvilket
borde kunna verksamt bidraga till dessa boställens förbättrande, med¬
förande indirekt fördel äfven för kyrkofonden, hvaremot bevakningen na¬
turligtvis fortfarande borde åligga innehafvaren.
I sitt utlåtande öfver förslaget till grunder för ändringar i lagstift¬
ningen om ecklesiastika boställsskogar åberopar nu domänstyrelsen
ofvan återgifna yttrande, därvid styrelsen, såvidt angår innehållet i de
två första styckena af punkt 4:o tillika gör det uttalande, att i den mån
de åsikter, styrelsen i nyssnämnda yttrande uttalat i fråga om gäldan¬
det af kostnader för försäljning, skogsindelning — äfven beträffande
inköpta och donerade boställen —, bevakning m. m. vunne nådigt afse¬
ende, motsvarande ändringar af berörda punkt skulle blifva erforderliga.
Vidare anför domänstyrelsen beträffande innehållet i tredje stycket
af förevarande punkt 4:o, att styrelsen lifligt tillstyrkte deri af kommit-
terade där föreslagna anordning, i hvad anginge ersättning för jäg¬
mästares förrättningar, enär därigenom skulle undvikas jägmästarnes
ofruktbara, men ganska tidsödande arbete vid skrifbordet för upprät¬
tande af oftast vidlyftiga repartitionsräkningar. Af detta arbete hade de
själfva ingen fördel och räkningarnas granskning toge likaledes rundlig
tid i anspråk för Öfverjägmästarne, som måste kontrollera dem med till¬
hjälp af jägmästarnes resejöurnaler.
Däremot förklarar domänst3rrelsen sig icke finna det lämpligt vare
sig ur formell eller praktisk synpunkt, att de till kronojägarne nu ut¬
gående dagarfvoden för arbete å ecklesiastiska skogar ersattes med en
enkel omföring från fondmedel till statsmedel. Kommittén hade icke när-
257
mare utvecklat huru den tänkt sig konsekvenserna däraf, huruvida näm¬
ligen kronojägarne skulle alldeles gå i mistning af denna vid föregående
löneregleringar, senast år 1900, för dem bestämda inkomst — i hvilken
händelse ny reglering skulle erfordras till förlustens ersättande —, eller
om meningen varit, att dagarfvodena skulle till kronojägarne betalas af
statsmedel. Hvad det förra alternativet beträffade betonar styrelsen, att
ifrågavarande ersättnings utgående i form af dagarfvode för arbete éj
blott på ecklesiastika utan i vissa fall äfven på statens och andra skogar
tillkommit för att utgöra en sporre för kronojägarne till ett verksamt
arbete i deras kall, hvarför dess indragning säkerligen icke skulle lända
till skogshushållningens fördel. Vidkommande det andra alternativet
erinrar styrelsen, att i samma mån skogsskötseln på de ecklesiastika
skogarne genom dessas frigörande från enskildas intressen kunde göras
mera intensiv, kronojägarnes arbete ock måste tagas i större anspråk
på dessa skogar, hvadan genom bestämmande för all framtid af ett på
föregående förhållanden grundadt ersättningsbelopp till statsverket detta
sistnämnda med all säkerhet komme till korta. Och då inga som helst
praktiska olägenheter funnes för att dagarfvodena såsom hittills utginge
till kronojägarne och i likhet med andra utgifter för skogsskötseln, så¬
som dagaflöningar till arbetsmanskap m. m., påfördes de ecklesiastika
skogsmedlen eller kyrkofonden, hemställde styrelsen, att kommitténs
förslag i detta afseende icke måtte genomföras.
Rörande sista stycket af ifrågavarande förslag hänvisar domänsty¬
relsen — såsom af det ofvan anförda redan torde framgå — till hvad
styrelsen i sitt utlåtande öfver § 6 i förslaget till lag om kyrkofond yttrat
om införande af ordnad skogshushållning äfvensom angående skogs¬
skötseln å boställe, som af menighet inköpts eller af enskild för ända¬
målet donerats, men som icke lämnade så stort virkesöfverskott, att
kostnaderna för skogsindelning m. m. däraf kunde bestridas; och hem¬
ställer domänstyrelsen om modifiering af förslaget i det syfte, styrel¬
sen uti berörda utlåtande tillstyrkt.
Den af kommittén gjorda åtskillnad mellan å ena sidan kostnader
för skogsindelning samt å andra sidan kostnader för skogsodling och
andra arbeten för skogsskötselns främjande å ecklesiastika boställen synes
kollegium, i strid med domänstyrelsens därutinnan uttalade åsikt, böra
upprätthållas.
Skogsindelningen är nämligen en åtgärd, för hvilken kostnaderna
böra kunna på grund af denna åtgärds egen natur hållas inom lätt
öfverskådliga gränser. Ur synpunkten af kyrkans ekonomiska intresse
33
258
lärer därför ej finnas anledning att ställa utgifterna för omförmälda
ändamål under någon särskild kontroll. Annat är, såsom lätt torde
inses, förhållandet med kostnader, hvilka kunna ifrågakomma till bestri¬
dande af de arbeten, som inbegripas under den gemensamma benäm¬
ningen skogsskötsel. Väl får det antagas, att ett intensivt skogsbruk
skah i vanliga fall återgälda därå nedlagda kostnader. Men då eckle¬
siastika boställsskogar omfatta den betydande arealen af 348,996.57
hektar — enligt officiell uppgift afseende 1903 års slut — måste
uppenbarligen vid anordnandet af dylika arbeten, som ju å marker
åt angifna omfattning kunna förbruka nästan obegränsade kapital, en
viss varsamhet iakttagas, enär eljest kyrkofondens medel lätteligen
kunna blifva alltför starkt anlitade. Kommittén (sid. 266) säger sig
också med förslaget därom, att kostnaderna för skogsskötseln skulle
underställas Kungl. Maj:ts pröfning, hafva åsyftat, att därigenom måtte
»beredas nödig trygghet för att utgifterna för skogskulturen kunde hål¬
las inom behöriga gränser och på samma gång sådana åtgärder vidta¬
gas, som blefve till verklig fromma för skogarnes utveckling.»
För tydlighets skull torde, på sätt domänstyrelsen anmärkt, i andra
stycket af punkt 4:o böra uttryckligen nämnas, att där anordnande af
särskild bevakning finnes erforderlig, kostnaden därför äfven skall be¬
stridas af kyrkofonden.
Hvad härefter angår frågan om godtgörelse för skogsstatens åtgöranden
a, ecklesiastika boställen, påyrkar domänstyrelsen i motsats mot kommit¬
tén iakttagandet af olika former vid tillhandahållandet af de ersättnin¬
gar, som skulle utgå till jägmästare å ena sidan och till kronojä-
gare å den andra, i det att kommitténs förslag rörande godtgörelse
för kronojägarnes arbete afstyrkes, hvaremot förslaget såvidt angår
ersättning för jägmästarnes verksamhet tillstyrkes. Kollegium kan för
sin del icke helt ansluta sig till domänstyrelsens i detta ämne gjorda
uttalande.
Ersättning för åsyftade förrättningar af skogstjänstemän och skogs-
betjäning började, såsom bekant, först utgå med genomförandet af den
nya reglering af skogsstaten, beträffande hvilken i nådiga skrifvelsen
aen 29 november 1889 meddelats bestämmelser.
Då domänstyrelsen i underdånig skrifvelse den 30 oktober 1884
afgaf sitt första förslag i berörda regleringsfråga, hemställde styrelsen,
bland annat, dels att all skogsodling å ecklesiastika boställen skulle
öfvertagas af skogsstaten, dels ock att enär den dittills af statsverket
ensamt aflönade skogsstaten komrne att, för den händelse styrelsens för¬
slag vunne godkännande, i ännu större omfattning än tillförne tagas i an-
259
språk för de ecklesiastika skogarnes vård, af den andel i dessa skogars
behållna afkastning, hvilken då tillföll prästerskapets löneregleringsfond,
hälften måtte indragas till statsverket för genomförandet af den ifrågasatta
löneregleringen. I afseende å detta förslag anmärktes emellertid, att
godtgörelsen för skogsstatens arbete icke lämpligen kunde utgå under
den form domänstyrelsen föreslagit, helst därtill erfordrades bifall af
allmänt kyrkomöte, utan borde ifrågavarande arbete ersättas i enahanda
ordning som öfriga omkostnader för skogens skötsel, och således lika
med dessa gäldas af inflytande skogsförsäljningsmedel, innan någon del
däraf tillfölle vare sig boställshafvaren eller prästerskapets löneregle¬
ringsfond. Med anledning häraf framlade domänstyrelsen den 15 no¬
vember 1886 inför Eders Kungl. Maj:t ett i vissa delar omarbetadt reg-
leringsförslag, däri styrelsen gjorde det uttalande, att ersättning för
statsverkets utgifter till skogsstatens aflöning, i hvad dessa utgifter
belöpte på de ecklesiastika boställenas skogar, icke torde kunna ifråga¬
sättas i vidträcktare mån än för sådant arbete, som af revirförvaltare
och kronojägare genom särskild förrättning å stället utfördes, och där¬
för kostnaden kunde efter rese- och traktamentsräkning påföras viss
skog. Emellertid borde, enligt domänstyrelsens åsikt, regleringen af
jägmästarnes aflöning ske oberoende af den ersättning, som de ecklesia¬
stika skogarne komme att få vidkännas för jägmästarnes arbeten å dessa
skogar, samt berörda ersättning, i stället för att tillfalla jägmästarne
direkt, tillgodoföras statsverket. I fråga åter om kronojägarnes förrättnin¬
gar å de ecklesiastika skogarne var i det ursprungliga förslaget afsedt., att
kronojägarne, till någon förbättring i deras inkomster, skulle för dylika
förrättningar få uppbära dagarfvoden af 2 kronor 50 öre, hvilka arfvoden
dock, under den då gjorda förutsättningen att godtgörelse för skogs¬
statens åtgöranden å dessa skogar skulle komma statsverket till godo
genom visst årligt tillskott af samma skogars behållna afkastning, anta¬
gits böra utgå af reservationsanslaget till skogväsendet. I sitt senast
afgifna förslag hemställde nu domänstyrelsen om den ändring, att be¬
rörda dagarfvoden skulle, i stället för att utgå från nyssnämnda anslag,
påföras de ecklesiastika skogarne såsom en utgift för skogsskötseln.
Domänstyrelsens senast gjorda hemställan rörande godtgörelse för de
förrättningar, som skulle genom skogsstatens försorg utföras å de ecklesia¬
stika boställena, lades ock till grund för Eders Kungl. Maj:ts ofvan
omförmälda, den 29 november 1889 meddelade beslut angående ny reg¬
lering af skogsstaten. °)
*) Jfr bilagan till sjunde hufvudtiteln af Kungl. Maj:ts nådiga proposition till 1889
års riksdag angående statsverkets tillstånd och behof, sid. 24—35.
260
Såsom af denna redogörelse framgår, står kommitténs folkslag till
uppgörelse mellan kyrkan och statsverket om ersättning för skogsstatens
förrättningar å ecklesiastika boställsskogar ganska nära ett af domänsty¬
relsen själf på sin tid framlagdt förslag i ämnet. Det torde för öfrigt
knappast kunna antagas, att kommittén med sin ifrågavarande hemställan
afsett, att kronojägarne skulle beröfvas någon del af sina inkomster,
utan är väl meningen att dagarfvodena till dem borde utbetalas af stats¬
verket, som ju i stället skulle äga uppbära den årliga ersättningssumman.
Kommitténs syfte med ett fixerande af godtgörelsen för såväl jäg-
mästarnes som kronojägarnes förrättningar har helt säkert varit att i
möjligaste mån bereda stadga åt kju-kofondens utgifter eller åtminstone
att, där så ske kunde, befria denna fond från ovissa utgifter, hvilka ej
direkt hänförde sig till prästerskapets aflöning. Skulle ock statsverket
komma att lida någon mindre förlust på den föreslagna uppgörelsen,
lärer emellertid upprätthållandet af de kyrkliga institutionerna icke heller
kunna anses främmande för statens uppgift. Äfven torde böra ihåg-
kommas, att statsverket ursprungligen icke uppburit någon godtgörelse
alls för det arbete, som af skogsstaten nedlagts å de ecklesiastika bo-
ställsskogarne.
För sin del tillstyrker kollegium bifall till kommitténs i tredje stycket
af förevarande punkt 4:o framställda förlsag till ändring i här omhand-
lade lagstiftning.
Äfven instämmer kollegium uti hvad kommittén i de båda sista
styckena af förevarande framställning anfört beträffande ecklesiastika bo¬
ställen som af menighet inköpts eller af enskilda för ändamålet donerats.
Dock anser kollegium, att om dylikt boställes skogsafkastning icke läm¬
nar tillgång till återgäldande af förskjuten kostnad för sko g sindelning
hvilken åtgärd väl hädanefter-, likasom hittills, torde böra företagas
jämväl å de skogfattiga boställena — det förskjutna beloppet skulle
kunna, i öfverensstämmelse med en praxis som synes vara på väg att
utbilda sig, återgäldas af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar d. v. s.
i en framtid kyrkofonden.
Härutöfver har domänstyrelsen ifrågasatt ganska betydelsefulla än¬
dringar i hvad kommittén beträffande boställen af angifna natur hem¬
ställt. Yrkandena om dessa ändringar synas emellertid kollegium ej
öfverensstämma med kommitténs förslag till lag angående reglering af
prästerskapets aflöning och kunna icke af kollegium biträdas. Då näm¬
ligen enligt § 6 i nämnda lagförslag skogsafkastning utöfver husbehofvet
vid inköpt eller doneradt boställe skall tillgodonjutas af boställshafvaren
— under det att husbehofvet Överskjutande dylik afkastning vid andra
261
boställen ingår till kyrkofonden — samt inom församlingar med större
ekonomisk bärkraft afgifterna till prästerskapets aflöning kunna varda
fastställda till belopp under det i § 7 af samma lagförslag tillåtna maxi¬
mum, och följaktligen tillskott från kyrkofonden i sådan händelse ej
blefve erforderligt, skulle ett antagande af domänstyrelsens vidtgående
förslag rörande nu ifrågavarande boställen i vissa fall medföra, att en
vinst på kyrkofondens bekostnad bereddes vederbörande församling,
hvilket dock, såsom obehörigt, lärer böra förebyggas.
O o
Domänstyrelsen framhåller till sist, hurusom för den händelse de af
kommittén föreslagna grunder för ändringar i lagstiftningen om eckle¬
siastika boställsskogar skulle med eller utan modifikationer vinna gil¬
lande, ändringar måste vidtagas jämväl i andra afseenden, än af kommit¬
tén berörts, såväl i 1894 års skogsförordning som i gällande instruktion
för skogsstaten och andra skogsförfattningar. Men då kommittén väl
endast afsett att nu få fastslagna vissa liufvudgrunder, å hvilka specialän¬
dringarna sedermera kunde byggas, anser styrelsen sitt åliggande icke
nu vara att i sistnämnda afseende verkställa en uttömmande utredning.
Häruti instämmer kollegium för egen del.
Protokollsutdrag, innefattande under handläggningen af detta ärende
uttalade särskilda meningar, bifogas.
Stockholm den 10 november 1905.
Underdånigst
GUSTAF MUNTHE.
KARL RYDIN, HJ. NE HR MAN. A. BJÖRKMAN.
föredragande.
VILHELM DYBERG. GASTEN von OTTER. A. W. DUFWA.
Albert Hagström.
262
Utdrag af Kungl. Ma.j:ts och rikets kammarkollegii
protokoll, hållet i Stockholm den 10 november 1905.
Närvarande:
Herr presidenten in. in. Munthe,
Herr kammarrådet m. m. Rydin,
Herr kammarrådet m. m. Neheman,
Herr kammarrådet m. m. Björkman,
Herr kammarrådet m. m. Dyberg,
Herr t. f. kammarrådet, friherre von Ottek,
Adjungerade ledamoten notarien Dufwa.
S. J). Afslutades föredragningen af handlingarna till Kungl. Maj:ts
nådiga remiss den 12 februari 1904 å följande i prästlönereglerings-
kommitténs den 19 juni 1903 afgifna betänkande framställda förslag,
nämligen förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrif¬
ning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför, förslaget till
lag angående reglering af prästerskapets aflöning, förslaget till föreskrifter
angående beräkning af prästerskapets aflöning, förslaget till lag om emeriti-
löner för präster och förslaget till grunder för ändringar i lagstiftningen
om ecklesiastiska boställsskogar, om hvilket ärende i protokollet för den
3 innevarande november senast förmäles; och beslöts underdånigt utlåtande
till Kungl. Maj:t af innehåll registraturet utvisar.
263
Följande särskilda meningar afgåfvos:
Af föredraganden herr kammarrådet Bydin, med hvilken herr kam¬
marrådet Björkman och adjungerade ledamoten Dnfiva förenade sig:
»Extraordinarie präst, hvilken är anställd såsom biträde åt allenast
en ordinarie tjänsteinnehafvare, äger enligt § 20 mom. 1 samt första stycket
af mom. 2 i förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning
tillgodonjuta bostad och vivre af den präst, hos hvilken han är anställd,
samt adj unktsarf vode af kyrkofonden. Tjänstgör den extraordinarie prästen
vid två ordinarie befattningar, skall jämlikt § 18 adjunktsarfvodet ökas
med hälften af det såsom adjunktsarfvode i allmänhet utgående belopp.
Härvid göres emellertid på grund af § 20 mom. 2 andra stycket beträf¬
fande aflöningsplikten deri åtskillnad från förstnämnda fall, att förhöjnings-
beloppet skall gäldas med hälften hvar af dem, som uppbära de med
samma befattningar förenade inkomster, hvaremot å andra sidan lindring
i ordinariernas utgifter beredes därigenom, att de med hvarandra få dela
kostnaderna för adjunktens bostad och vivre.
I enlighet härmed blifver det för de ordinarie prästerna alltid ekono¬
miskt fördelaktigare att hafva gemensamt ämbetsbiträde, hvarförutom kyrko¬
fondens tillgångar kunna något sparas. Helt säkert är ock i de allra flesta
fall en dylik anordning med delad adjunktstjänstgöring fullt tillfredsstäl¬
lande, enär de ordinarie prästerna ju ofta både vilja och kunna själfva ut¬
fylla, hvad af arbete adjunkten ej mäktar prestera, samt det knappast kan
antagas, att domkapitlet skulle under andra förhållanden gifva sitt tillstånd
till en så beskaffad tjänstgöring. Det synes icke vara af omständigheterna
påkalladt att, såsom pluraliteten inom kollegium velat göra gällande, ålägga
kyrkofonden att till ytterligare förmån för ordinarierna utgöra det belopp,
hvarmed adjunktsarfvodet skall i förutsatta fallet förhöjas; och lärer alltså
andra stycket af mom. 2 i förenämnda § 20 lämpligen böra lämnas oför¬
ändrad ».
Åf herr t. f. kammarrådet, friherre von Otter:
»Jämte det jag önskar hafva till protokollet antecknadt att jag väl i
likhet med kollegium i hufvudsak anslutit mig till de principer, på hvilka
förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af präster¬
skapets tionde samt om ersättning därför blifvit byggdt, men att jag lik¬
väl icke i alla afseenden kunnat biträda de motiv hvarpå kommitténs för¬
slag och kollegii tillstyrkande hemställan grunda sig, får jag beträffande
de särskilda lagförslagen i följande punkter anmäla från pluraliteten af¬
vikande mening.
264
Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning
af prästerskapets tionde samt om ersättning därför.
§ 2.
De i detta lagförslag ifrågasatta stadgande» synas mig i viss mån
medföra en dubbelbeskattning för de församlingar, hvilka icke redan första
året skulle komma i åtnjutande af tiondeafskrifningen.
Samtidigt med att för dessa församlingar kvarstode den på nu gäl¬
lande föreskrifter grundade bidragsskyldigheten till dess prästerskaps af¬
löning, skulle nämligen församling hafva att i förhållande till sin be¬
villning ansvara för de ersättningsbelopp, som ålåge statsverket att utbetala
till följd af den tiondeafskrifning, hvaraf and ra församlingar kommit i åt¬
njutande, men som icke tillgodokomme henne själf af den tillfälliga an¬
ledning att löneregleringen för dess prästerskap företagits först senare.
Berörda ansvarsskyldighet blefve väl under de första åren obetydlig, men
skulle snart nog rätt afsevärdt ökas. Den församling, Hassela i Gäfleborgs
län, för hvilken löneregleringen utlöper senast af alla, skulle, efter att
utan egen lindring hafva under icke mindre än 28 år bidragit i aflyftandet
af andra församlingars tiondebörda, slutligen hafva att vidkännas en an¬
svarighet, som, med begagnande af de af kommittén använda fyrktal, mot¬
svarade omkring 5 öre per fyrk.
På grund häraf anser jag kollegium hafva bort föreslå åtgärder i syfte
att med de församlingar, som enligt lagförslaget tidigare komme i åt¬
njutande af tiondeafskrifningen, i någon mån jämnställa de församlingar,
som först senare erhölle samma förmån. Lämpligaste åtgärden härutinnan
torde vara att sistnämnda församlingar tillerkändes ersättning af statsmedel,
hvilken ersättning billigtvis kunde bestämmas till lika stor andel af de
inom församlingarna utgående lönemedlen, som enligt 5 § af förevarande
lagförslag skall afskrifvas under indragningens första period.
Förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning.
§ 6 mom. 2 samt § 8.
I fråga om donationer särskiljes emellan två slag, nämligen dels
sådana som ställts till församlingens förfogande för att minska hennes
265
utgifter (§. 6 mom. 2), och dels sådana som tillkommit genom åtgärd af
enskild person till förmån för innehafvare af viss tjänst i ändamål att
öka dennes inkomster (§ 8). En förmån af det senare slaget skall, enligt
kollegii förslag, tillgodokomma vederbörande tjänsteinnehafvare utöfver
eljest utgående lön, under det att en förmån af det förra slaget skall
tagas i beräkning vid utmätandet af den reglerade lönen.
Så långt är jag med kollegium ense: men är jag skiljaktig i fråga
om själfva tillämpningen. Kollegium anser nämligen, i likhet med kom¬
mittén, att en donation bör hänföras till det senare slaget endast därest
donators afsikt att bereda viss tjänsteinnehafvare en särskild förmån skulle
utan tvekan framgå ur donationsbrefvet. Detta är i lagförslaget närmare
utfördt så att man till § 6 mom. 2 hänfört alla donationer som äro gjorda
till församlingen, äfven om de äro afsedda »till löneförbättring för präster¬
skapet». I hufvudsaklig öfverensstämmelse med domkapitlet i Lund håller
däremot jag före att hvarje donation, som är stiftad i syfte att viss för¬
samlings prästerskap däraf skall åtnjuta förmånen, är att a priori anse
såsom ämnad att öka prästerskapets inkomster utöfver hvad församlingen
lagligen har att gifva, och att följaktligen, för att en donation skall kunna
hänföras till § 6 mom. 2, bör af donationsbrefvet tydligen framgå att
donators afsikt varit att bereda församlingen en lättnad vid utgörandet
af dess löneafgifter till prästerskapet.
Vare sig en till prästerskapets aflöning stiftad donation är ställd till
församlingen eller ställd till innehafvaren af viss tjänst synes mig den
närmaste anledningen till donationen i regeln vara densamma, nämligen
den att prästen icke genom de från församlingen lagligen utgående af-
gifterna varit i åtnjutande af anständig bärgning, och likaså syftet vara
enahanda, eller att. prästen skulle, i ändamål af löneförbättring, åtnjuta
åtkomsten af donationen utöfver de otillräckliga församlingsafgifterna.
Enligt min åsikt böra därför samtliga till prästerskapets förmån gjorda
donationer behandlas på ett och samma sätt, med allenast det undantag jag
ofvan omförmält. Därvid kan väl ifrågakomma att, då samtliga präster skulle
genom den nya löneregleringen erhålla anständig bärgning och i följd däraf
donationen icke erfordras för det därmed ursprungligen afsedda ändamål,
donationens afkastning skulle utan kränkning af donators afsikt kunna
in srå uti den reglerade lönen. Men med afseende å hvad anförts till för¬
män för en motsatt åsikt anser jag hänsynen till donationens helgd fordra
att samtliga donationer af nu ifrågavarande slag skola, med förutnämnda-
undantag, hänföras under § 8.
Med stöd af hvad sålunda anförts anser jag kollegium hafva bort
hemställa om sådan ändring i § 6 mom. 2 att däraf framginge att till
266
gemensamma aflöningstillgångar finge, så vidt donationer anginge, räknas
allenast inkomster som grundade sig på sadana donationer, som gjorts till
församling i uttryckligt syfte att församlingens bidrag till prästerskapets
aflöning därigenom skulle kunna minskas.
Hvad jag sålunda yttrat berör icke genom enskildes donationer till¬
komna bostadsbost ällen.»
Af herr kammarrådet Dyberg:
»Förslaget till lag angående reglering af prästerskapets
aflöning.
§ 6 mom. 1.
Enligt bestämmelserna i detta moment skola vid uppskattning af
bostadsboställes afkastning inberäknas de förmåner, boställets innehafvare
äger åtnjuta såsom ersättning för »därifrån upplåtna särskilda rättigheter».
Då härmed afses jämväl förmåner, som tillkomma boställshafvaren på den
grund,. att jord genom expropriation eller annorledes under äganderätt
mot viss ersättning afsöndrats från bostället, men sålunda afsöndrad jord
icke torde kunna väl betecknas såsom en från bostället upplåten rättighet,
borde enligt min mening momentets ordalydelse i denna del undergå någon
omredigering.
Uti ifrågavarande moment stadgas vidare i afseende å uppskattning
af bostadsboställes afkastning, att bland de förmåner, boställshafvaren äger
från bostället åtnjuta, vid uppskattningen icke skall medräknas förmånen
af skogsfång till husbehof. Härigenom har åt innehafvarne af sådana
boställen, hvarå finnes tillgång till husbehofsvirke, beredts en fördel, som
icke i motsvarande man tillkommer innehafvarne af skoglösa boställen.
Visserligen skola enligt föreliggande författningsförslag alla boställshaf-
vare af vederbörande, pastorat erhålla ersättning för byggnads- och un¬
derhållskostnaderna vid bostadsboställenas laga hus, hvadan de utgifter,
som innehafvarne af skoglösa boställen få vidkännas för inköp af virke
till byggande och underhåll af sådana hus, på detta sätt blifva dem er¬
satta. Men för utgifter till inköp af annat husbehofsvirke — som, där
det finnes °att tillgå på ett boställe, får af vederbörande boställshafvare
fritt tagas, a bostället utan att denna förmån inräknas i löneinkomsterna —
kunna enligt författningsförslaget innehafvarne af skoglösa boställen i regel
icke påräkna någon godtgörelse. Denna olikhet mellan innehafvarne af
26.7
ifrågavarande båda kategorier af boställen synes mig rättvisligen böra
utjämnas, hvilket torde kunna ske på det sätt, att vid uppskattning af
skoglösa eller skogfattiga boställens afkastning afdrag göres för den kost¬
nad, boställshafv aren beräknas få vidkännas för inköp af husbehofsvirke
till andra ändamål än nybyggnad och underhåll af boställets laga hus.
Förslaget till föreskrifter angående beräkning af
prästerskapets aflöning.
§§ 1-10.
Lika med kollegii flertal anser jag ej tillrådligt, att de i ofvanstå-
ende paragrafer föreslagna grunder för beräkning af kyrkoherdars och
komministrars löner i något afseende rubbas, med mindre undersökning
företages angående verkningarna af en ifrågasatt förändring å lönerna för
prästerskapet i hela riket. Dock kan jag ej underlåta att uttala hurusom
efter min uppfattning goda skäl i ärendet anförts för den mening, att vid
beräkning af fyllnadsbelopp hänsyn borde tagas till pastoratens areal icke
blott i land utan äfven i vatten.
§ 13.
1 öfverensstämmelse med hvad jag ofvan vid §§ 1—10 yttrat, anslu¬
ter jag mig äfven i fråga om prostarfvoclena till deras mening, som anse,
att till grund för beräkning af fyllnadsbelopp för areal borde läggas hela
den verkliga arealen, således med inbegrepp af sjöar och öfriga vattendrag.
Förslaget till grunder för ändringar i lagstiftningen om
ecklesiastika boställsskogar.
Då till ecklesiastika boställen äio att hänföra äfven klockareboställen
med flera egendomar, som ej äro anslagna åt präster, men föreliggande
förslag lärer afse allenast prästerskapet anslagna boställen, synes det i
första punkten använda uttrycket »alla ecklesiastika boställsskogar» vara
alltför vidsträckt.»
268
Af herr kammarrådet Néhrman :
»Förslaget til! lag om indragning till statsverket och afskrifning
af prästerskapets tionde samt om ersättning därför.
§ 2.
Enligt min mening måste det anses lämpligt och rättvist, att en skatte-
reglering°af den allmänna och genomgripande art, som i förevarande lag¬
förslag afses, genomföres på sådant sätt, att förmånen samtidigt och i lika
mån tillgodokommer tiondegifvarne inom alla pastorat utan afseende a om
fastställd lönereglering tidigare eller senare upphör att gälla, då denna
omständighet ju icke i och för sig kan vara af beskaffenhet att grundlägga
^iltigt anspråk på företräde åt den ene framför den andre. Af detta skäl
biträder jag den af t. f. kammarrådet friherre v. Otter uttalade mening
att kollegium bort föreslå åtgärder i angifna syfte. Om lämpligaste sättet
härvid tilltror jag mig emellertid icke nu afgifva något förslag.
Förslaget till lag angående reglering af prästerskapets
aflöning.
§ 6 mom. 1.
I fråga om lämpligheten att vid uppskattning af skoglösa eller skog¬
fattiga boställens afkastning afdrag göres för den kostnad, boställshafvaren
beräknas få vidkännas för inköp af husbehofsvirke till andra ändamål än
nybyggnad och underhåll af boställets laga hus, instämmer jag med kammar¬
rådet Dyberg».
Som ofvan. fibern
Albert Bagström.
Innehållsförteckning.
Inledning........................................................................... 2
Kort historisk återblick äfvensom redogörelse för gällande lagstiftning om 'präster¬
skapets aflöning sförhållanden och mom riksdagen väckta förslag till ändring däri ......... 3
Några af kommittéutredningens resultat samt grundtankarne i kommitténs förslag 13
Principyttranden öfver kommitténs förslag om förändrad anordning af det kyrk¬
liga beskattningsväsendet.................................................................. 28
Domkapitlens yttranden ............................................................. 22
Länsstyrelsernas yttranden.................................................................. 26
Kollegii yttrande ............................................................... 43
Granskning i detalj af de remitterade förslagen.............................. 58
Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerska¬
pets tionde samt om ersättning därför 71
Förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning ........................ 85
Förslag till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning............ 173
Förslag till lag om emeritilöner för präster ................................................... 221
Förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställs-
skogar ......................................................................................................... 239
Protokollsutdrag .............................................. 262