KONGL. MAJ:TS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGII
UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE
AF DEN 21 JUNI 1901
ANGÅENDE
DET AF UTSEDDE KOMITERADE DEN 20 DECEMBER 1899
I UNDERDÅNIGHET AFGIFNA BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG TILL
FÖRORDNING ANGÅENDE UTARRENDERING AF PRESTERSKAPETS
MED JORDBRUK FÖRENADE BOSTADSBOSTÄLLEN.
STOCKHOLM
IYAE HiEGGSTEÖMS BOKTEYCKEEI A. B.
På Riksdagens underdåniga anhållan har Eders Kongl. Maj:t den 22
oktober 1897 uppdragit åt en komité att utreda, utom annat, de grunder,
som ansåges böra blifva bestämmande vid reglerandet af presterskapets
2
aflöning, sedan tiden för nu gällande löneregleringar utlupit, samt
anbefalt komitén att vid denna utredning taga särskild hänsyn till vissa
af Eders Kongl. Maj:t angifna förhållanden, deribland huruvida icke för¬
ändrad ordning för presthoställenas utarrendering borde stadgas, med fäst
afseende derpå att boställena måtte väl häfdas samt såväl församlingarnas
som presterskapets bästa tillgodoses. Efter det den sålunda förordnade
komitén den 20 december 1899 afgifvit underdånigt betänkande och för¬
slag till förordning angående utarrendering af presterskapets med jordbruk
förenade bostadsboställen, har Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den
30 i samma månad gifvit kammarkollegium befallning att, efter veder-
börandes hörande, i detta ärende afgifva underdånigt utlåtande. Till åt¬
lydnad häraf har kollegium till en början anmodat dels domkapitlen att
öfver samma betänkande och förslag infordra yttranden af stiftens samt¬
liga pastorat och kyrkoherdar äfvensom af sådana komministrar och med
dem likstälda prester, som ej hade anställning i pastorat, hvilka bestode
uteslutande af stadsförsamlingar, samt öfverlemna dessa yttranden jemte
egna underdåniga utlåtanden till Eders Kongl. Maj:ts vederbörande befall¬
ningshafvande, dels ock Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets
samtliga län att afgifva underdåniga utlåtanden samt dermed jemte dom¬
kapitlens äfvensom pastoratens och presterskapets yttranden till kollegium
inkomma; och sedan utlåtanden från samtliga domkapitel och länsstyrelser
äfvensom från flertalet af de öfriga vederbörande, hvilkas yttranden in¬
fordrats, numera inkommit, får kollegium, som, för att biläggas hand¬
lingarna till förenämnda komitébetänkande, mottagit en till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet stäld, af bemälde statsråd den 15
september 1900 till kollegium öfverlemnad skrift af komministern i östra
Fogelviks församling af Karlstads stift, med bifogande af de till ärendet
hörande handlingar för egen del i underdånighet anföra följande.
Efter en inledande framställning rörande de olika förslag till förändrad
disposition af presterskapets boställen, som å olika tider blifvit af Rege¬
ringen eller inom Riksdagen väckta och delvis äfven gifvit upphof till ny
lagstiftning i ämnet, har komitén tagit i öfvervägande sättet för åväga¬
bringande af en sådan anordning, att vederbörande tjensteinnehafvare skulle
kunna genom ett fast ordnadt arrendeförhållande varda befriade från de
med ett boställes skötsel förenade kostnader, äfventyr och besvär, samt
dervid utgått från den förutsättning, att utarrendering icke skulle komma
i fråga vare sig vid boställe, som vore så ringa, att dess alkastning lem-
nade föga eller intet öfverskott utöfver de för tjensteinnehafvaren ound¬
gängliga naturaförmåner, eller vid boställe, som vore så beläget eller så
bebygdt, att beröringen med en af tjensteinnehafvaren fullkomligt obero¬
3
ende arrendator oundvikligen måste menligt inverka på den förres person¬
liga ställning. Under sådan förutsättning liar komitén, såsom den sjelf
förklarar, icke kunnat finna, att några vigtigare intressen skulle äfventyras,
derest presten icke komme att sjelf bruka det boställe, som stälts till hans
förfogande, samt uttalat sin anslutning till den af Riksdagen i dess under¬
dåniga skrifvelse den 5 maj 1897 yttrade mening rörande sättet för prest-
boställenas brukande, nemligen att en förbättring derutinnan skulle vinnas,
om det medgåfves presterskapet större frihet än hittills att få genom ve¬
derbörande myndigheters försorg för längre tid utarrendera sina boställen.
Den stora omfattning, i hvilken indelningshafvarne genom enskilda aftal,
gällande allenast för deras tjenstetid, utarrenderat sina boställen, har synts
komitén utgöra ett mycket talande skäl för vigten att främja en lagstift¬
ning, hvilken åsyftade att bereda presterskapet de förmåner af högre
arrendeafgifter och boställenas bättre skötsel, som måste blifva en följd
af arrendatorns besittning af bostället under en längre, på förhand
bestämd tid.
För utarrendering enligt den nya af komitén föreslagna lagstiftningen
hafva uppstälts följande hufvudgrunder:
l:o) Med jordbruk förenadt bostadsboställe kan, utan inskränkning
till boställshafvarens besittningstid, upplåtas på arrende efter ansökning af
vederbörande boställshafvare samt med godkännande från hans sida af
arrendevilkor och arrendator.
2:o) För tillgodoseende af efterträdarens berättigade intresse bör dom¬
kapitlet pröfva, om utarrenderingen kan medföra väsentliga olägenheter för
boställets innehafvare med afseende å hans tjensteutöfning och personliga
ställning, i hvilken händelse utarrendering ej må ega rum; likasom före
utarrenderingen böra undantagas bostadshus och visst jordområde äfven¬
som göras förbehåll om vissa naturaprestationer till boställshafvaren.
Af samma anledning må arrendetiden ej öfverstiga tio år, utom i vissa
undantagsfall, då den kan utsträckas till högst tjugu år.
3:o) Pastoi’atet, som har intresse af att bostället hålles i god häfd,
skall höras beträffande frågan om utarrendering öfver hufvud må medgifvas.
4:o) I alla parters intresse skola arrendevilkoren pröfvas och fast¬
ställas af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitel.
Hvad nu förslagets allmänna innebörd beträffar, har domkapitlet i
Skara förklarat sig icke tveka att, i anslutning till yttranden, som af pre-
ster och församlingar inom stiftet i sådan rigtning med tungt vägande
motivering afgifvits, på det kraftigaste uttala, att förslaget i sina följder
skulle medföra betänklig skada för prestens embetsställning och verksamhet.
4
Här vore icke närmast fråga om nuvarande boställshafvare, utan om de
blifvande, hvilka icke kunde föra sin talan, men hvilkas talan domkapitlet
så mycket mer kände sig uppfordradt att föra. Enligt domkapitlets öfver¬
tygelse vore det att kringgå sjelfva kärnan i saken, om man stannade vid
det slut att lemna frihet åt de nuvarande boställshafvarne att efter egen
önskan utarrendera sina bostadsboställen, såsom i förslaget förutsattes. Då
förbisåges i realiteten de blifvande boställshafvarnes nu förefintliga lagliga
rätt, hvilken för dem vore af största betydelse. Domkapitlet ville betona
den olika ställning en blifvande boställshafvare komme att intaga, om
han vid tillträdet af sitt embete och under arbetet i sitt embete hade uti
sin omedelbara närhet en arrendator, af hvilken han på förhand gjorts
beroende, eller om arrendatorn vore beroende af boställshafvaren. Det
vore högst osäkert, om någon tillökning i inkomst på de flesta ställen
skulle genom förslagets genomförande vinnas, men höjdt öfver allt tvifvel
vore, att genom förslagets antagande presterskapets sjelfständighet komme
att lida afbräck på ett sätt, som icke kunde annat än blifva högst menligt
för presterskapets verksamhet. Naturligtvis kunde icke de myndigheter,
hvilkas bifall erfordrades för utarrenderingen, erbjuda några garantier, då
de måste handla efter objektiva grunder, under det att de missförhållanden,
hvilka hotade, berodde på sådant, som undandroge sig det objektiva be¬
dömandet af insända handlingar. Äfven der, hvarest vid tiden för utar¬
renderingen förutsättningarna syntes goda, komme sannolikt fastslåendet
af arrendatorns oberoende af boställshafvaren att snart nog leda till slit¬
ningar och obehag. Med hänsyn till denna stora principfråga om prester¬
skapets sjelfständighet, oberoende och skydd för trakasserier afstyrkte dom¬
kapitlet på det lifiigaste bifall till förslagets grundprincip.
Enligt domkapitlets i Strengnäs åsigt skulle förslaget till sina följder
medföra störa olägenheter för presten i hans embetsställning och verk¬
samhet, under det att mycket tvifvelaktigt vore, huruvida förslaget komme
att bereda honom någon väsentlig fördel. Af hufvudsakligen dessa skäl
har domkapitlet afstyrkt förslaget, i sammanhang dermed uttalande den
mening, att nuvarande förhållanden i afseende å bostadsboställenas för¬
valtning skulle kunna med fördel bibehållas, derest arrendatorn å ett dy¬
likt boställe vid boställshafvarens afgång finge rätt till fardagsår.
Mot förslaget har domkapitlet i Kalmar erinrat, att detsamma visser¬
ligen stälde i utsigt möjligheten af högre arrendeafgifter och boställenas
bättre skötsel, men på samma gång beröfvade en och annan blifvande
boställshafvare för längre eller kortare tid rätten att disponera öfver det
honom tillkommande boställe. Förlusten af denna rätt måste medföra
dels mindre inkomster, dels mångahanda olägenheter i öfrigt, enär ingen
5
myndighet torde kunna garantera, att de bestämmelser och omständigheter,
som vid arrendets uppgörande ansetts fördelaktiga och lämpliga för den
dåvarande boställshafvaren, äfven blefve det för efterträdaren. Förslagets
grundbestämmelse om utarrendering utan inskränkning till boställshafvarens
besittningstid syntes alltså tillgodose möjligen boställenas, men näppeligen
presterskapets bästa. Då domkapitlet dessutom icke kunnat öfvertygas om
lämpligheten, ännu mindre om nödvändigheten af en arrendelag, hvars
grundprincip i tillämpningen kunde medföra en kränkning af efterträdarens
rätt, ansåge sig domkapitlet icke böra tillstyrka bifall till förslaget.
Domkapitlet i Upsala har yttrat, att domkapitlet visserligen icke kunde
förbise de betänkligheter, som mot komiténs förslag anförts, allra minst
dem, som anginge sjelfva principfrågan rörande befogenheten af den in¬
skränkning eller det ingrepp, som onekligen innebures i arrendetidens ut¬
sträckning utöfver gränsen för en boställshafvares rätt in på en eventuel
tillträdares besittningstid, men om genom författningens bestämmelser efter¬
trädares rätt i detta afseende verkligen kunde blifva skyddad, ville dom¬
kapitlet icke af principielt skäl motsätta sig en författning, som obestrid¬
ligen innefattade en högst väsentlig förmån för den boställshafvare, som
ansåge sig hafva skäl att deraf begagna sig. Der egendomliga jordbruks¬
förhållanden eller andra omständigheter ansåges lägga hinder i vägen för
utarrendering på längre tid eller på annat sätt än nu vore fallet, stode
det boställshafvaren fritt att derefter förfara. En allmän förordning, som
undanröjde sådana särskilda olägenheter eller hinder, torde icke kunna
åstadkommas.
Med erkännande af de fördelar i flera afseenden, som för åtskilliga
innehafvare af ecklesiastika boställen äfven inom Visby stift skulle vinnas
derigenom, att förevarande förslag vunne nådig fastställelse, och under
uttalande af önskvärdheten af att en förordning, gående i samma rigtning,
om också med åtskilliga förändringar, komme till stånd, har domkapitlet
i sistnämnda stift påpekat, hurusom förslaget omfattats med jemförelsevis
ringa sympatier af stiftets pastorat och boställshafvare, samt dervid
tillika uttalat såsom sin åsigt, att förslaget icke fullt lämpade sig för de
säregna förhållanden rörande presterskapets bostadsboställen, som vore rå¬
dande på Gotland. Det öfvervägande antalet af dessa boställen torde
nemligen få anses höra till den kategori, som ej borde komma i fråga till
utarrendering, emedan de vore så ringa, att deras afkastning lemnade föga
eller intet öfverskott utöfver de för tjensteinnehafvaren oundgängliga natura¬
förmåner, eller med afseende å läge och bostadsförhållanden företedde
väsentliga svårigheter vid utarrendering. Hvad särskildt anginge bostads¬
förhållandena, saknade de flesta boställen på Gotland arrendatorsbostad,
6
något som i anseende till boställenas ringa arrendevärde i allmänhet icke
utan stor uppoffring från boställshafvarens sida kunde afhjelpas. Dertill
komme att många boställen ej egde skog tillräcklig för nödigt bränsle åt
boställshafvaren, än mindre för att lemna något öfverskott till fyllande af
en arrendator behof derutinnan. Dessutom funne domkapitlet, i likhet
med flera boställshafvare, bestämmelserna för arrendatorn i några fall allt
för stränga.
Förslaget har af domkapitlet i Göteborg ansetts vara i det stora hela
väl motiveradt och väl afvägdt samt har af domkapitlen i Linköping och
Vesterås helt allmänt förordats; men hafva dessa tre domkapitel såväl som
domkapitlen i Lund och Hernösand — hvilka senare icke särskildt yttrat
sig om förslagets lämplighet såsom grund för lagstiftning i' ämnet — mot
förslagets detaljer fram stält flera eller färre anmärkningar.
Utan någon som helst erinran mot förslaget hafva domkapitlen i Vexjö
och Karlstad tillstyrkt nådigt bifall till detsamma.
Af de från länsstyrelserna inkomna yttranden går icke något ut på
förslagets afstyrkande. Dock har Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande
i Östergötlands län förklarat sig icke våga göra något bestämdt uttalande
derom, huruvida förslaget skulle komma att tillgodose såväl församlingar¬
nas som presterskapets bästa, men hölle Eders Kongl. Majrts befallnings¬
hafvande för sannolikt att, såvida frågan angående arrendekontraktens
uppgörande kunde nöjaktigt lösas samt de föreslagna bestämmelserna rö¬
rande byggnadsskyldighet och öfvertagande af öfverloppsbyggnader befunnes
ändamålsenliga, förslaget kunde åt innehafvare, som sjelfva finge taga del
i utarrenderingen, bereda afsevärd fördel, hvaremot det syntes vara höge¬
ligen osäkert, om de senares efterträdare skulle finna sig nöjda. — Likaså
hyste landshöfdingeembetet i Vestmanlands län stora betänkligheter emot
att tillstyrka förslagets antagande till lag, synnerligen på de skäl, som af
komitéledamoten Johansson blifvit i hans vid komiténs betänkande fogade
reservation anförda.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län har förmält
att, ehuru förslaget i allmänhet syntes vara väl genomtänkt och väl af-
fattadt, det stora flertalet — såsom det ville synas omkring 85 procent —
af Skara stifts presterskap äfvensom domkapitlet dock på det bestämdaste
afstyrkt detsammas godkännande. Detta afstyrkande torde nog, enligt
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes mening, i flera fall hafva varit
beroende af missuppfattning af förslaget, såsom skulle detsamma innefatta
ett tvång till utarrendering, ehuru ett sådant tvång alldeles icke satts i
fråga, utan utarrenderingen tvärt om uttryckligen gjorts beroende af bo¬
ställshafvarens begäran, hvadan hinder icke lades mot prestens rätt enligt
7
4 § af 1723 års privilegier att till sitt underhåll, utan andras förfång,
bruka och häfda eller häfda låta sitt boställe. Men Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande måste dock i förevarande fåll fästa synnerlig vigt vid
den åsigt, som af presterskapet och domkapitlet nära nog enhälligt uttalats.
Gälde frågan således endast Skaraborgs län eller Skara stift, skulle Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande förorda, att förslaget åtminstone icke för
närvarande upphöjdes till lag. Men då presterskapet i de öfriga och, såsom
de till komitén gifna svaren tycktes visa, äfven de flesta landsdelarne i riket
på goda skäl framhållit behofvet af en större frihet än hittills att genom
vederbörande myndigheters försorg fa för längre tid utarrendera sina bo¬
ställen; då hvad som anförts i afseende å »blifvande boställshafvares rätt»
desto mindre kunde tillerkännas den betydelse man dervid velat fästa,
som bostadsboställe redan nu kunde för viss längre tid utarrenderas och
åtskilliga sådana äfven vore med nådigt tillstånd utarrenderade; då de ut¬
talade betänkligheterna i öfrigt ej heller syntes böra tillmätas någon af¬
görande vigt; och då tillämpningen af den ifrågasatta förordningen inom
Skara stift i allt fall helt och hållet blefve beroende af boställshafvarens
fria val, ansåge sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke böra af¬
styrka godkännande af de hufvudgrunder, hvarpå förslaget hvilade.
I likhet med komitén har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Jönköpings län funnit det ligga i öppen dag, att det för det stora fler¬
talet af landets prester borde medföra en afsevärd fördel, derest möjlighet
bereddes dem att utarrendera sina med jordbruk förenade bostadsboställen
under viss bestämd tid, utan rätt för en efterträdande boställshafvare att
före arrendetidens utgång hafva arrendeaftalet. Väl kunde en utarrende¬
ring af sådan beskaffenhet anses medföra något ingrepp uti sistnämnde
boställshafvares rätt att efter eget behag disponera öfver bostället, men
man torde, derest vid utarrenderingen vederbörlig hänsyn toges ej blott
till den dåvarande utan jemväl till en blifvande boställshafvares intressen
och om arrendekontraktet blefve affattadt i enlighet dermed, svårligen ega
befogenhet att såsom ett afgörande skäl mot en utarrendering af den be¬
skaffenhet komitén föreslagit framhålla en möjligen blifvande innehafvares
eventuela intresse att sjelf få disponera bostället. Att detta utarrenderats
för en viss följd af år vore ju alltid kunnigt för den, som sökte den med
bostället förenade syssla, och det torde i många, ja kanske i de flesta
fall komma att anses såsom en vinst, att redan på förhand kunde med
bestämdhet beräknas beloppet af de ekonomiska fördelar, som vore före¬
nade med den sökta sysslan, i stället för att mer eller mindre oberäkneliga
möjligheter i sådant hänseende eljest mötte. Eders Kongl. Majrts befall¬
ningshafvande hade emellertid trott sig finna, att komitén vid utarbetan¬
8
det af sitt förslag allt för mycket haft för ögonen att genom föreskrifter
om detaljbestämmelser i kontrakten skydda boställshafvaren gent emot ar-
r en datorn, under det att boställets intressen icke blifvit behörigen beak¬
tade. Vid granskning af komiténs förslag har Eders Kongl. Maj:ts befall¬
ningshafvande med anledning häraf ansett sig böra framställa en del an¬
märkningar, med hänsyn till hvilka Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
hemstält, att förslaget icke måtte i sin nuvarande form varda af Eders
Kongl. Maj:t godkändt. — Under åberopande af åtskilliga erinringar mot
vissa vigtigare detaljbestämmelser i förslaget, har jemväl Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Upsala län ansett sig icke kunna tillstyrka
förslagets godkännande i befintligt skick.
Länsstyrelserna i Stockholms, Hallands, Vermlands, Gefleborgs, Vester-
norrlands, Jemtlands och Norrbottens län, hvilka länsstyrelser från ofvan
angifna synpunkt — nemligen med afseende å den allmänna innebörden
af förslaget — jemväl yttrat sig öfver detsamma, hafva för sin del god¬
känt förslagets grundtanke, åsyftande, såsom af hvad förut blifvit nämndt
framgår, möjliggörandet genom lagbestämmelser af bostadsboställes upp¬
låtande på arrende under viss tid med förbindande verkan för en under
arrendetiden möjligen tillträdande ny boställshafvare; dervid anförts af
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vermlands län: att om det
än af erfarenheten från samma län rörande andra ecklesiastika lägenheters
utarrendering kunde synas tvifvelaktigt, huruvida med friheten vid bostäl¬
lenas utarrendering skulle vinnas någon afsevärd förbättring i presterska-
pets ofta nog svaga ekonomiska vilkor, Eders Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande dock funnit förslaget innebära möjlighet för afhjelpande af ett
länge kändt behof för presterskapet af ett bättre tillgodogörande af de
med jordbruk förenade boställena, men på samma gång ett medel till be¬
frielse från de med presterlig befattning oförenliga jordbruksbestyren, samt
att genom de under senare tider vid upprepade tillfällen meddelade till¬
stånd till utarrendering af ifrågavarande boställen på ända till tjugu år
lemnats erkännande åt samt hänvisats till den grundsats, som i förslaget
funnit sitt uttryck;
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län: att det vis¬
serligen torde kunna antagas, att den föreslagna rätten till utarrendering
af presterskapets bostadsboställen icke koinme att inom nämnda län i någon
vidsträcktare mån tagas i anspråk, då der rådande förhållanden — såsom
svårigheten att drifva ett lönande jordbruk och konkurrensen med den
mängd »bolagshemman», som utbjödes till utarrendering på mycket billiga
vilkor — i de flesta fall torde göra det omöjligt att erhålla arrendatorer
på de vilkor, som i förslaget förutsattes; att det emellertid ej torde vara
9
lätt, om ens möjligt, att finna bestämmelser, som kunde underlätta utsig-
terna för dylik utarrendering inom länet, på samma gång de lämpade sig
för förhållandena å andra orter; äfvensom att, enär den ifrågasatta utar-
renderingen för visso kunde blifva till nytta för presterskapet i andra
trakter af vårt land, förslaget syntes i hufvudsak vara värdt allt under¬
stöd, helst om det bestämdes, att Eders Kongl. Maj:t kunde i särskilda fall
medgifva undantag från författningens strängare bestämmelser — exem¬
pelvis i § 7 — hvilka försvårade dess tillämpning inom länet; samt
landshöfdingeembetet i Norrbottens län: att det vore en känd sak,
hurusom jordbruksboställen under nuvarande förhållanden utgjorde en stor
tunga för dem af länets prester, som innehade dylika boställen; att en
lag, som möjliggjorde ordnad utarrendering af boställe i dess helhet eller
delvis, derför torde af de flesta sådana prester helsas med tillfredsställelse;
att de mer eller mindre väsentliga anmärkningar, som af flertalet boställs-
hafvare gjorts mot förslaget, i allmänhet vore framkallade af de för öfre
delarna af Norrland egendomliga förhållanden, under hvilka boställena
brukades och innehades; samt att landshöfdingeembetet, som för sin del
ansåge förslaget i hufvudsakliga delar tillämpligt jemväl för Norrbottens
län, i fråga om de erinringar, landshöfdingeembetet ansett sig böra vid
förslaget framställa, tagit hänsyn till angifna förhållanden.
Ofriga länsstyrelser hafva vid sitt skärskådande af förslaget visserli¬
gen understundom utgått från vigtiga allmänna synpunkter, men dock i
regel inskränkt sig till en granskning af förslagets detaljer.
De yttranden —• i tusental — som inkommit från pastorat och pre¬
sterskap äro helt naturligt af mycket olika betydelse för den föreliggande
frågans utredning. Många ega dock ett stort värde, antingen derför att i
dem framhållits särskilda orters egendomligheter, till hvilka vid lagstift¬
ningen måhända kan tagas hänsyn, eller derför att förslaget i dem erhållit
en belysning, som ofta synes förtjent af beaktande. Då emellertid veder¬
börande domkapitel eller länsstyrelse i sitt utlåtande merendels upptagit
hvad från pastoratens och presterskapets sida sålunda blifvit af vigt an-
fördt, lärer en redogörelse för deras yttranden icke vara af behofvet på¬
kallad, likasom den icke heller torde kunna erbjuda något större intresse.
Dock har kollegium trott sig böra nämna, att de ojemförligt flesta pasto¬
rat och prester — om hänsyn tages till riket i dess helhet — anslutit sig
till komiténs förslag i dess allmänna syfte, om de ock icke underlåtit att
mot vissa delar af förslaget göra vigtiga erinringar.
Ehuru kollegium, lika litet som komitén, förbiser, att genom ett fast
ordnadt arrendeförhållande olägenheter kunna uppstå såväl för den utarren¬
derande boställshafvaren, som i synnerhet för hans efterträdare, finner dock
2
10
kollegium de betänkligheter, som härutinnan möta, ej höra tillerkännas den
vigt, att af hänsyn till dem den ifrågasatta lagstiftningen icke borde komma
till stånd. Fast hellre förmenar kollegium, att de skäl, som för utarren¬
dering utöfver boställshafvares besittningstid af hans med jordbruk förenade
bostadsboställe blifvit anförda i komiténs betänkande eller i de till detta
ärende eljest hörande handlingar, äro af öfvervägande betydelse i jemfö¬
relse med de skäl, som för en motsatt åsigt framhållits. Kollegium tvekar
alltså icke att med sitt förord understödja komiténs förslag i anseende till
dess allmänna innebörd.
Vidkommande härefter de af komitén uppstälda hufvudgrunder för en
utarrendering af nu angifna beskaffenhet, biträder kollegium i allo hvad
komitén i sin första sats uttalat derom, att arrendeupplåtelsen skall göras
beroende af boställshafvarens ansökning i sådant syfte samt af hans god¬
kännande beträffande arrendevilkor och arrendator. Härutinnan synes ock
full samstämmighet råda mellan dem, som yttrat sig öfver förslaget. Kunde
emellertid befaras, att åt ordet »boställshafvare» skulle gifvas den vid¬
sträckta betydelse, som Örby pastorat och presterskap (Göteborgs stift)
velat deri inlägga, nemligen att »enka under tjenste- och nådår» vore be¬
rättigad att såsom »boställshafvare» få det åt hennes man i lifstiden upp¬
låtna boställe utarrenderadt utöfver den besittningstid, som kan för henne
vara bestämd, är det uppenbarligen nödvändigt, att berörda ord ersättes
med ett annat, som tydligt angifver, att initiativet till utarrenderingen
tillkommer endast den, som pa grund af embete eller tjenst innehar ett med
jordbruk förenadt ecklesiastikt bostadsboställe.
I fråga om de hufvudgrunder, enligt hvilka utarrenderingen borde
ordnas, för att efterträdarens intresse skulle behörigen tillgodoses, hafva
meningarna deremot varit mycket delade, i hvad dessa grunder afse dels
skyldighet för arrendatorn att utgöra vissa naturaprestationer till boställs-
hafvaren och dels arrendetidens begränsning i vanliga fall till tio år.
Redan inom komitén hafva af en reservant framhållits olägenheterna
af den s. k. embetsskjutsen, hvilken enligt förslaget (§ 7 första stycket mom. 1)
skulle af arrendatorn utan särskild ersättning verkställas.
Med hänsyn dertill att vid utarrendering af boställe i dess helhet
boställshafvaren under alla förhållanden blefve nödsakad att, om han icke
ville underkasta sig en ganska känbar förlust, in natura tillgodogöra sig
antingen embetsskjuts eller ock foder och stallrum för hästar, oafsedt alla
de obehag och olägenheter icke mindre för honom än för arrendatorn,
som möjligtvis kunde deraf härflyta, har domkapitlet i Lund hemstält, att
alternativt måtte stadgas, att värdet för år af ifrågavarande prestationer
11
skulle i arrendekontraktet utsättas, med boställshafvaren förbehållen rätt
att efter eget val antingen tillgodogöra sig prestationerna in natura eller
ock i stället af arrendatorn uppbära det i kontraktet derå utsatta penning¬
värde; och har domkapitlet i Vesterås, enär det i flera fall måste vara
förenadt med stor svårighet att angifva skjutsens omfattning, ansett att
företräde borde gifvas åt en sådan affattning af stadgandet om skjuts, att
vederbörande hade frihet att i kontraktet uppgöra antingen om fri skjuts
till viss omfattning eller om skjuts, hvilken till visst pris betalades. Äfven
åtskilliga länsstyrelser hafva funnit bestämmelsen om embetsskjuts mindre
tillfredsställande. Enligt Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvandes i Stock¬
holms län åsigt vore, såsom åsyftade reservant inom komitén framhållit,
åläggandet för arrendatorn att utan särskild ersättning tillhandahålla bo¬
ställshafvaren embetsskjuts egnadt att gifva anledning till missnöje, bråk
och trassel mellan dessa parter; och då dessutom skjutsskyldigheten, som,
ehuru den sällan kunde antagas eqvivalera med tillhandahållandet af foder
och stallrum åt boställshafvarens hästar, vore afsedd att i alla fall upp¬
ställas såsom ett alternativ vid sidan af sistnämnda förpligtelse, icke i alE
mänhet läte sig på förhand med tillbörlig grad af säkerhet till sitt värde
beräknas samt derför ock kunde antagas komma att i många fall mer än
tillbörligt nedbringa arrendeafgiften, vore det näppeligen klokt att, såsom
komitén gjort, uppställa förenämnda tillvägagångssätt såsom det enda möj¬
liga och tillåtna. Vanskligheten af förbehållet om vissa naturaprestation er,
hvilka med nödvändighet skulle af arrendatorn utgöras till boställshafvaren,
har vidare framhållits af länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs samt Norrbottens län, hvar¬
jemte pastorat och presterskap i många af sina yttranden, stundom med
en viss skärpa, vändt sig mot förslaget i denna del.
Beträffande åter principen om arrendetidens inskränkning i regel till
tio är har domkapitlet i Lund anmärkt, att det kunde betviflas, huruvida
en sålunda bestämd arrendetid kunde, med påaktande af så väl egendomens
ordentliga brukning som vederbörande boställshafvares verkliga fördel, anses
lämpligen afvägd. Enligt det cirkulationsbruk, som väl i allmänhet inom
stiftet å den bättre jorden följdes, vore åkern indelad i sex till åtta skiften
med ordnad växtföljd och trädesberedning. En arrendator, som med iakt¬
tagande af ett dylikt brukningssätt möjligen skulle finna sig föranlåten att
vid trädesbereclningen eller eljest under de första sex å åtta arrendeåren
successivt nedlägga betydligare kostnader på jordförbättring i syfte att
bringa egendomen i högsta möjliga kultur, skulle antagligen låta sig deri¬
från afskräckas, af skäl att han icke skulle hafva någon utsigt att under
den återstående korta arrendetiden skörda frukten af sina nedlagda kost¬
12
nader. I stället skulle han helt visst föredraga att, utan att göra sig skyl¬
dig till påtaglig vanhäfd, söka afpressa egendomen så stor afkastning som
möjligt, med påföljd att dess arrendevärde vid arrendetidens slut snarare
blifvit förminskadt än ökadt. En arrendelag borde väl söka råda bot på
det ofta öfverklagade förhållandet, att jordbruket å pr estboställen i allmän¬
het sköttes på ett mindre tillfredsställande sätt. 1 öfverensstämmelse med
hvad uti flerfaldiga yttranden från pastoraten blifvit yrkadt hemstälde
derför domkapitlet, att arrendetiden måtte bestämmas till tolf å femton år.
Ännu ett domkapitel, nemligen i Hernösand, har med hänsyn till vigten
att få goda arrendeaftal till stånd ansett fördelaktigt, att arrendetiden för¬
längdes, så att den i regel blefve tjugu år. Åf länsstyrelserna hafva Eders
Kongl. Maj:ts befallnigshafvande i Stockholms, Upsala, Jönköpings, Krono¬
bergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jemtlands län äfvensom lands-
höfdingeembetena i Blekinge och Kristianstads län likaledes förordat den
normala arrendetidens större eller mindre utsträckning utöfver de af komitén
föreslagna tio åren, dervid anförts, bland annat, hurusom erfarenheten visat,
att arrendenas begärlighet vore i väsentlig mån beroende af arrendetidens
längd; att de dugligaste och mest önskvärda arrendatorer antagligen icke
komme att deltaga i täflan om nu ifrågavarande arrenden, som måste af-
trädas vid det tionde arrendeårets utgång; att arrendeafgifterna för de på
sådana vilkor utarrenderade boställen måste blifva afsevärdt lägre än som
kunnat ernås vid en längre arrendetid; att i de allra flesta fall finge an¬
tagas såsom visst, att utarrenderingen vore till lika stor nytta för en efter¬
kommande boställshafvare som för den närvarande; att i vanliga fall en
arrendator icke torde under en tioårig arrendeperiod blifva i tillfälle att,
såsom komitén förmenat, erhålla godtgörelse för nedlagda mödor och kost¬
nader; samt att med afseende å de fastigheter, om hvilka här vore fråga,
en mängd särskilda förhållanden tillkomme, hvilka helt visst i sin mån
skulle verksamt bidraga till att göra en så kort arrendetid olämplig, då
ju arrendatorn skulle ej blott fullgöra boställshafvarens nybyggnads- och
underhållsskyldighet med afseende å de till arrendatorns begagnande öfver-
lemnade laga hus än äfven lösa de öfverloppshus, som stäldes till hans
förfogande, hvarförutom arrendatorn skulle ansvara för utskylder och be¬
svär äfvensom bekosta brandförsäkring för vissa hus.
Sättet för lösningen af nu omhandlade frågor — angående tillgodo¬
seendet af boställshafvarens behof af vissa naturaprestationer och om arrende¬
tidens bestämmande — varder utan tvifvel af största betydelse för utveck¬
lingen af det arrendeväsen, som skulle genom förslaget tillskapas. Det är
dock att befara, å ena sidan att stadgandet om embetsskjuts, hvilket synes
egnadt att blifva en källa till obehag och tvister mellan boställshafvare
13
och arrendator, skall verka återhållande på en boställshafvare, som eljest
kunde vara benägen att utarrendera sitt boställe, samt å andra sidan att
den allt för korta arrendetiden icke skall innebära tillräcklig lockelse för
en kunnig och driftig landtbrukare att öfvertaga skötseln af ecklesiastik
boställsjord, eller att denna skötsel åtminstone icke skall blifva till verklig-
fromma för jordens häfd under den korta arrendetiden.
Anledningen dertill att, enligt förslaget, någon särskild ersättning icke
förbehållits arrendatorn för embetsskjuts har af komitén angifvits med en
hänvisning till det nyttiga för embetsutöfningen att presten icke i hvarje
cnskildt fall behöfde tänka på kostnaden för embetsskjuts, utan att denna
kostnad af så väl boställshafvare som arrendator finge i sin helhet beräk¬
nas vid arrendeafgiftens bestämmande. Det har emellertid i åtskilliga'ytt¬
randen af pastorat och prester blifvit antydt, att svårigheten att i kon¬
traktet närmare bestämma omfattningen af den nödiga embetsskjutsen skulle
så godt som inbjuda arrendatorn att underkasta frågan härom sund pröf¬
ning i hvarje särskildt fall, hvarvid boställshafvaren, i händelse af olika
meningar, helt visst måste finna sig i arrendatorns domslut. Men »om
något lins, som kan försvåra en samvetsgrann utöfning af embetet, måste
det vara en dylik beroende ställning», såsom kyrkoherden i Kinneveds
pastorat af Skara stift framhållit vid granskningen af komiténs förslag-
rörande embetsskjutsen. Denna anordning skulle sålunda kanhända mången
gång komma att visa sig hinderlig för uppnåendet af just det mål, som
derigenom skulle främjas. I allt fall torde förslaget i clenna del icke er¬
bjuda någon garanti — om sådan kan anses behöflig — för embetets pligt-
enliga utöfvande af prest, som låtit på viss. tid utarrendera sitt boställe.
Med afseende å tjenstbarheter öfver hufvud anser visserligen kollegium,
att det kan vara till fördel för både boställshafvare och arrendator, om
den förre kan få sitt behof deraf i så stor omfattning som möjligt till-
godosedt genom den senare; och särskildt är det af vigt, att boställshafvaren
alltid kan påräkna att för sin egen och sina familjemedlemmars fortskaff¬
ning få anlita arrendatorns biträde, om boställshafvaren ej vill sjelf hålla
hästar, eller, der han detta önskar men till födande af hästarna icke undan¬
tagit visst område af bostället, att bekomma stallrum och foder af arren¬
datorn. Men det bör härvid tillses, att boställshafvaren må hafva fria
händer i sitt förhållande till arrendatorn och att följaktligen, hvad sär¬
skildt skjutsen beträffar, boställshafvaren eger utan inblandning af arren¬
datorn bestämma såväl antalet resor som målet för hvarje resa. En dylik
sjelfständighet från boställshafvarens sida lärer emellertid ej kunna uppe¬
hållas, med mindre arrendatorn, efter någon öfverenskommen grund, und¬
14
får ersättning för all den skjuts lian jemlik! de närmare bestämmelserna
i arrendekontraktet skall åt boställsliafvaren fullgöra.
Enligt kollegii mening torde alltså hvad förslaget innehåller om skyl¬
dighet för arrendatorn att utan särskild ersättning verkställa embetsskjuts
åt boställsliafvaren böra ur förslaget utgå.
Äfven i fråga om den maximitid, hvarunder presterskapets boställen
må i regel kunna utarrenderas anser kollegium, att komiténs förslag der-
utinnan bör undergå jemkning, i syfte att tiden något utsträckes, hvilket
skulle lända till fördel icke blott för arrendatorerna utan i främsta rummet
för boställshafvarne. Under en arrendetid, som medgifver tillämpning af
ett cirkulationsbruk med åtminstone sex skiften, torde nemligen kunna för¬
väntas en omsorgsfull are brukning och en deraf följande rikligare afkast¬
ning af jorden än under en kortare period; men i samma mån böra natur¬
ligtvis äfven boställshafvarens utsigter till en förhöjd arrendeafgift ökas.
Kollegium förbiser icke, att genom en utsträckning af arrendetiden olägen¬
heterna af det nya systemet blifvit något större, om hänsyn tages till en
efterträdande boställshafvare, som vill sjelf bruka sitt boställe. Men skall
utarrendering på viss tid af presterskapets boställen medgifvas, lärer denna
tid böra så bestämmas, att icke, på sätt Eders Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i Göteborgs och Bohus län anmärkt, boställenas och arrendato-
rernas rätt i afsevärd mån undanskjutes af omsorgen om boställshafvarnes,
särskildt de efterträdande boställshafvarnes, dispositionsrätt till boställena.
Af sålunda och till stöd för arrendetidens utsträckning särskildt af dom¬
kapitlet i Lund anförda skäl hemställer kollegium, att i komiténs förslag
må vidtagas den ändring, att tiden för utarrendering af presterskapets bo¬
ställen bestämmes till högst tolf år under vanliga förhållanden.
De af komitén i öfrigt för förslaget uppstälda hufvudgrunder inne¬
fatta, såsom redan blifvit nämndt, bestämmelser dels derom att pastorat
skall höras beträffande frågan om utarrendering af ecklesiastikt boställe
må medgifvas, dels ock derom att arrendevilkoren skola pröfvas och fast¬
ställas af Eders Kongl. Majas befallningshafvande och domkapitlet.
Mot den förra bestämmelsen lärer någon befogad invändning ej kunna
göras, då ju pastoratets intresse ej oväsentligt beröres af utarrenderingen.
Utom det att pastoratet kan hafva att fullgöra byggnadsskyldighet med
afseende å de hus, som ställas till arrendatorns förfogande, har pastoratet
äfven att vaka deröfver, att bostället blifver väl häfdadt och lemnar största
möjliga inkomst, så att förtjente män må finnas benägna att åtaga sig
den tjenst, med hvilken bostället är förenad!.
Rörande den befattning med utarrenderingen, som enligt förslaget skulle
åligga Eders Kongl. Majt:s befallningshafvande och domkapitlen, har blif-
15
vit af domkapitlet i Lund framhållet, hurusom särskildt i ett stift sådant
som Lunds det ifrågasatta åliggandet otvifvelaktigt skulle medföra en gan¬
ska betydlig tillökning i de mångahanda göromål, som derförutan redan
påhvilade domkapitlen och som till förfång för domkapitelsledamöternas
egentliga embetspligter så betänkligt inkräktade på deras tid och omtanke,
att de icke annat än i yttersta nödfall syntes böra ökas. Ledamöternas
föregående utbildning för deras egentliga embeten kunde icke heller anses
göra dem synnerligen skickade att handlägga allehanda ekonomiska mål.
Den expeditionspersonal, som tilldelats domkapitlen, vore redan förut så
betungad af göromål och dess löneinkomster så ringa eller ovissa, att ar¬
betsbördan näppeligen torde kunna ökas. Förslagets föreskrift om dom¬
kapitlens deltagande i handläggningen af ifrågavarande ärenden öfverens-
stämde visserligen med liknande föreskrift angående utarrendering af prester-
skapets annex- och mensalhemman. Detta bestyr vore dock föga betungande,
enär för arrendekontrakt i sistnämnda fall kunde användas tryckta formu¬
lär, hvilket deremot icke läte sig göra med afseende å kontrakt rörande
utarrendering enligt föreliggande förslag i anseende till de mångfaldigt
vexlande kontraktsvilkoren. Domkapitlens bestyr härutinnan blefve ännu
mera betungande, om, såsom antagligt vore, Eders Kongl. Majds befall¬
ningshafvande funne sig föranlåten att först inhemta domkapitlets mening
om ett af vederbörande uppgjordt förslag till arrendekontrakt och gransk¬
ningen deraf således i första hand ankomme på domkapitlet. Dessutom
torde ingen rimlig anledning förefinnas för antagandet att berörda ären¬
den skulle blifva på ett mindre nöjaktigt sätt handlagda, derest Eders
Kongl. Majds befallningshafvande ensam, utan domkapitlets medverkan,
toge befattning med desamma. Domkapitlet hemstälde förty, att förslaget
i angifna hänseende måtte omarbetas i den af domkapitlet antydda rigtning.
Från ungefär samma utgångspunkt har Eders Kongl. Majds befall¬
ningshafvande i Östergötlands län kommit till ett motsatt resultat, eller
en hemställan att föreskriften angående Eders Kongl. Majds befallnings-
hafvandes deltagande i pröfning och fastställelse af arrendekontrakt måtte
varda ur förslaget utesluten; till stöd för hvilken hemställan andragits, att
då granskningen af arrendevilkoren borde omfatta icke allenast kontrak¬
tets formela giltighet utan äfven hvarje detaljbestämmelses reela innebörd
■— i hvilket senare afseende skulle tillses bland annat, att efterträdarens
behof af bostad, ekonomibyggnader, gårdsplan och trädgård blefve behöri¬
gen tillgodosedda — svårigheterna vid granskningen skulle för Eders Kongl.
Majds befallningshafvande blifva så stora och granskningsarbetet, om bo¬
ställenas utarrendering blefve något mera allmänt ifrågasatt, så tidsödande,
att granskningen helt säkert komme inom kort att genom omständigheter¬
16
nas magt inskränkas till det minsta möjliga, samt att vid sådant förhål¬
landen den Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ålagda pröfning skulle
förlora sin betydelse, ehuru å andra sidan vid uppkommande stridigheter
mellan boställshafvare och arrendator äfvensom vid ombyte af boställs-
hafvare Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande finge bära ansvaret för
befintliga brister i kontraktet.
Det af komitén föreslagna sätt för ifrågavarande ärendens behandling
har gifvit anledning till ett uttalande jemväl af Eders Kongl. Maj:ts be¬
fallningshafvande i Kronobergs län, som funnit det föga lämpligt, att Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet, hvilka myndigheter i
allmänhet icke kunde sammanträda med hvarandra, skulle samfäldt besluta
i åtskilliga arrendeväsendet rörande angelägenheter. Ansåges det behöflig!,
att dessa myndigheter vid utarrenderingen medverkade, torde giltiga skäl
vara förhanden, att åt hvardera myndigheten öfverlemnades beslutanderätt
i de särskilda frågor, hvilka hvar och en kunde anses mest lämpade att
afgöra. En onödigt omständlig och tungskött procedur föranleddes, för
den händelse genom skriftvexling i fall, der skiljaktiga meningar yppade
sig, skulle åstadkommas sammanjemkning och gemensamt beslut i anhän-
giggjordt arrendeärende.
I sammanhang härmed torde böra omförmälas, att domkapitlen i
Strengnäs och Göteborg, med hänsyn dertill att, om komiténs förslag upp¬
höjdes till lag, göromålen i domkapitlens expeditioner skulle väsentligt ökas,
gjort framställning, domkapitlet i Strengnäs om beviljande af anslag för
anställande af det ytterligare biträde inom expeditionen, som med nöd¬
vändighet erfordrades, och domkapitlet i Göteborg om åläggande för bo¬
ställshafvare att till expeditionen inbetala en lämplig ersättning för dess
arbete; och har äfven landshöfdingeembetet i Kristianstads län framhållit,
att, under angifna förutsättning, den för Eders Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande betydligt ökade arbetsbördan ovilkorligen påkallade ökade arbets¬
krafter, för hvilkas aflönande medel torde böra anvisas. Utan att med
anledning deraf göra något yrkande, har Eders Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i Vesternorrlands län om komiténs förslag uttalat det allmänna
omdöme, att formaliteterna vid utarrenderingen vore väl många och tids¬
ödande, äfvensom att dessa formaliteter och deraf beroende remisser skulle,
derest utarrendering af presternas boställen mera allmänt ifrågakomme, blifva
högst betungande för myndigheter, hvilka, såsom Edei’S Kongl. Maj:ts be¬
fallningshafvande, redan vore af göromål öfverhopade.
Hvad sålunda af myndigheterna blifvit mot komiténs förslag i denna
del anmärkt får ökad betydelse genom yttranden i samma rigtning af en¬
skilda prester, såsom att det blott skulle leda till större omgång, tidsut-
17
drägt och kostnad, om utarrenderingen af prestbord lades i två jemnstälda
myndigheters händer, att förslaget gjorde utarrenderingsproceduren »fruktans-
värdt omständlig och på flera håll onödigt besvärande», samt att förslaget
blefve allt för omständligt och tungt för dem, som skulle praktiskt tillämpa
det (kyrkoherdarne i Gagnefs pastorat af Vesterås stift, Hörsne pastorat
af Visby stift och Karlskyrka pastorat af Strengnäs stift).
Dessa anmärkningar synas böra beaktas. En hvar af de myndigheter,
som gemensamt skulle taga befattning med utarrenderingen, är redan strängt
upptagen af andra embetsärenden, hvarför det icke torde vara lämpligt
att, om sådant kan utan skada undvikas, för båda öka arbetsbördan. Helt
visst måste emellertid utarrenderingen försiggå under endera myndighetens
kontroll. Enligt kollegii förmenande gör det tillfyllest, om, sedan veder¬
börande domkapitel med hänsyn till prestens tjensteutöfning och person¬
liga ställning pröfvat ansökningen om tillstånd till utarrendering och med¬
delat sådant tillstånd, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande allena hand¬
lägger sjelfva utarrenderingsfrågan, som i detta senare skede uppenbarligen
bäst egnar sig för verldslig myndighets behandling. Af skäl, som dom¬
kapitlet i Lund framhållit, kan förfarandet vid utarrendering af prester-
skapets annex- och mensalhemman svårligen åberopas till stöd för försla¬
get om ett samarbete mellan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och
domkapitel, när fråga uppstår om utarrendering enligt det nya systemet.
Dessutom synes det mindre lämpligt att till den omfattning förslaget för¬
anleder vidga området för nämnda — till sin sammansättning och verk¬
samhet så olika — myndigheters samfälda beslutanderätt.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får kollegium i underdå¬
nighet tillstyrka, att komiténs förslag i förevarande del icke må af Eders
Kongl. Maj:t godkännas, utan åt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
uppdrages att ensam fullgöra hvad enligt förslaget tillkommer Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet samfäldt.
Med hänsyn till vigten att arrendefrågornas behandling icke genom
allt för besvärliga formaliteter försvåras eller fördyras, under det att å
andra sidan icke något må eftergifvas, som kan bereda trygghet för iakt¬
tagande af intresserade parters bästa, förmenar kollegium, att proceduren
jemväl i (ifrigt torde kunna och höra förenklas, särskildt i fråga om upp¬
görande af förslag till arrendekontrakt. Till detta ämne återkommer kol¬
legium vid granskningen af komitéförslagets detaljbestämmelser.
Innan kollegium öfvergår till berörda granskning, anser sig kollegium
böra framhålla, att det synts kollegium, som om komitén äfven genom de
stadganden i förslaget, hvilka hafva ett mera materielt innehåll, d. v. s.
o
18
afse arrendatorns skyldigheter gent emot boställshafvaren, och hvilka här
ofvan i sammanhang med talet om bestämmande af den normala maximi¬
tiden för arrende blifvit delvis antydda, omgärdat utarrenderingen med så
många och för arrendatorn så betungande föreskrifter, att endast få bo¬
ställen torde kunna i enlighet med förslaget utarrenderas. Också har Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län anmärkt, att försla¬
get syntes vara affattadt på sådant sätt, att det lemnade en boställshafvare
så många fördelar men deremot beredde en arrendator så många olägen¬
heter, att det torde möta stora svårigheter att erhålla några arrendatorer;
under det att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och
Bohus län uttalat den mening, att förslaget egentligen kunde anses hafva
tillämplighet på de större boställena. Talrika äro de yttranden af pastorat
och prester, hvilka gå i samma rigtning som dessa myndigheters anmärk¬
ningar.
I synnerhet hafva betänkligheter rest sig mot komiténs förslag att
ordna förhållandet emellan vederbörande, der boställshafvaren enskildt till¬
höriga hus ingå i arrendeupplåtelsen, för hvilket fall meddelats föreskrift
om skyldighet för arrendatorn att till boställshafvaren erlägga lösen för
dylika hus efter visst åsatt värde, hvarefter arrendatorn skulle inträda i
boställshafvarens rätt till husen. Enligt domkapitlets i Upsala åsigt måste
denna föreskrift, såsom i flera till domkapitlet inkomna yttranden anmärkts,
oskäligt nedtrycka arrendet, utan att ändock betrygga boställshafvaren
mot möjliga förluster. Derigenom skulle mången duglig arrendator af-
skräckas från att söka ett arrende af nu ifrågavarande beskaffenhet, lika¬
som äfven hinder kunde uppstå för arrendeöfverlåtelse. Det syntes följ¬
aktligen vara lämpligast, att husen, hvilka fortfarande borde vara boställs¬
hafvarens egendom, af arrendatorn mottoges med underhålls- och nybygg¬
nadsskyldighet efter laga syn, såsom förhållandet vore med öfriga af ho¬
nom begagnade byggnader. I likhet med domkapitlet i Upsala befarade
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, att det af komi-
tén föreslagna sätt att ordna omhandlade fråga skulle verka i hög grad
nedsättande på arrendeafgiften, särskildt med hänsyn dertill att arrenda¬
torn måste räkna med möjligheten att vid arrendetidens slut få såsom
ersättning för den af honom för husen erlagda lösen åtnöja sig med det
betydligt reducerade värde husen vid nedrifning och bortförande från
platsen kunde betinga. Framför allt gälde detta i sådana fall, der arren¬
datorn ålades uppföra dylika hus ånyo (§ 8) och der, såsom väl förslagets
mening vore, den verkliga kostnaden för husen komine att drabba arren¬
datorn. Eders Kongl. Majrts befallningshafvande, som sålunda ansåge
komiténs förslag i förevarande afseende icke vara tillfredsställande, till¬
19
trodde sig visserligen icke att framkomma med något bestämdt motförslag,
men hem stål de dock till öfvervägande, huruvida icke saken kunde ordnas
hufvudsakligen efter sådana grunder, att någon inlösen från arrendatorns
sida ej komme att ega rum, utan att öfverloppshus, oafsedt arrendet, fort¬
farande komme att tillhöra boställshafvaren mot skyldighet för denne att
i fråga om sådana af dessa hus, hvilka enligt bestämmelse i arrendekon¬
traktet kunde komma att uppföras af arrendatorn sjelf, lemna denne full
godtgörelse; att arrendatorn skulle hafva skyldighet att under arrendeti¬
den underhålla husen och vid arrendets slut tillhandahålla dem vederbö¬
rande; att i händelse ombyte af tjensteinnehafvare inträffade under arren¬
detiden och den tillträdande icke ville lösa husen, derom afgörande vid
af- och tillträdessynen borde träffas, synerätten hade att pröfva, i hvad
mån någon del af arrendeafgiften kunde anses böra för husen under åter¬
stående arrendetiden tillkomma afträdande boställshafvaren eller hans rätts-
innehafvare, samt ålägga tillträdaren att till afträdaren utgifva sådan del
på en gång med dess kapitaliserade värde, hvarefter vid arrendetidens slut
afträdaren skulle ega fritt förfoga öfver husen. Mot komiténs förslag i
denna del hafva mer eller mindre bestämda invändningar gjorts äfven af
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings och Kronobergs län
samt af landshöfdingeembetena i Blekinge och Vesterås län. Dessutom
hafva flera prester, som med erkännande yttrat sig om förslaget i öfrigt,
förklarat sig anse, att derest förhållandet mellan arrendator och boställs-
hafvare i sådana fall, då öfverloppshus stäldes till arrendatorns förfogande,
icke kunde ordnas annorlunda än komitén föreslagit, en utarrendering i
öfverensstämmelse med dess förslag endast sällan kunde komma till stånd
och nästan omöjliggjordes med afseende å de mindre boställena, allden¬
stund en arrendator genom skyldigheten att lösa öfverloppshusen nödga¬
des anskaffa större kapital än eljest vid arrenden vore behöfligt, hvar¬
förutom det vore temligen ovisst, huruvida han vid sitt afträde kunde för
husen bereda sig skälig ersättning.
Den förändring i prestboställenas brukande, som åsyftades af Riksdagen
enligt dess underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897, afsåg, såsom förut blifvit
nämndt, endast större frihet för presterskapet än hittills att få genom
vederbörande myndigheters försorg för längre tid utarrendera sina boställen.
Om vid beviljande af en sådan frihet tillika kunna uppställas garantier,
som bereda presten nödig trygghet i utöfvandet af hans embete samt skydd
mot intrång från arrendatorns sida beträffande den personliga ställningen
— af komitén sjelf angifna nödiga garantier med afseende å utarrende-
ringen —, torde från lagstiftningens sida vara i boställshafvarens intresse
i hufvudsak åtgjordt hvad skäligen kan begäras. För åtskilliga prester,
20
särskildt dem som äro försedda med mindre boställen, medför helt visst
rätten att genom ett fast ordnadt arrendeförhållande kunna frigöra sig
från boställenas för dem ofta förlustbringande skötsel en afsevärd fördel,
äfven om genom utarrenderingen utbytet af boställena skulle visa sig blifva
obetydligt. Denna fördel skulle emellertid åsyftade boställshafvare gå för¬
lustiga, derest för utarrenderingen uppstäldes vilkor och förbehåll af den
ekonomiska innebörd, att ett mindre jordbruk ej kunde utgöra underlaget
för uppfyllandet af samma vilkor och förbehåll. Derigenom skulle ock i
sjelfva verket beträffande ett flertal boställen friheten till utarrendering ej
blifva större än förut.
Då enligt kollegii mening den af komitén ifrågasatta skyldighet för
en arrendator att lösa de boställshafvaren tillhöriga hus, som ställas till
arrendatorns förfogande, utan tvifvel skulle förhindra utarrenderingen af
månget boställe, hvilket eljest kunnat öfverlemnas till annans brukande,
samt, der ett arrendeaftal verkligen komme till stånd, arrendatorn nog
skulle, såsom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län
påpekat, genom en låg arrendeafgift försäkra sig gent emot den förlust
han kunde komma att lida derigenom, att vid hans blifvande afträde från
bostället dess dåvarande innehafvare möjligen icke ville lösa de öfverlopps-
hus, arrendatorn vid tillträdet måst tillösa sig, har kollegium ansett det
vara af vigt, för främjandet af syftet med komiténs förslag, om nu berörda
förhållande kunde ordnas på ett för arrendatorn mindre betungande sätt.
Huru kollegium tänkt sig lösningen af denna fråga, skall i det följande
vid granskningen af förslagets detaljer angifvas.
För öfrigt hyser kollegium den åsigt, att inom ramen af de stadganden,
som betingas af nödig hänsyn till å ena sidan prestens personliga ställning
och hans embetsutöfning samt å andra sidan efterträdarens ekonomiska
intresse, största möjliga frihet bör lemnas vederbörande att bestämma an¬
gående inbördes rättigheter och skyldigheter efter hvarje boställes beskaffen¬
het och olika orters särskilda förhållanden; den nya ordningen för ut¬
arrendering af presterskapets boställen skall sålunda helt visst blifva af
desto större gagn för alla parter.
Kollegium öfvergår härefter till en redogörelse för de erinringar, till
hvilka kollegium vid en mera detaljerad granskning af förslaget trott sig
ega befogenhet.
21
§ I-
I afgifvet yttrande öfver komiténs förslag har kyrkoherden i Vestra
Kärrstorps pastorat, som utgör prebende till en teologie professor vid
Lunds universitet, yrkat, att, derest förslaget vunne nådig stadfästelse,
ingen ändring måtte ske i nu gällande bestämmelser angående rättighet
och skyldighet för universitetets drätselnämnd att verkställa utarrendering
af vid teologisk fakultet anstäld prebendekyrkoherdes med jordbruk för¬
enade bostadsboställe. Hvilka de åsyftade bestämmelserna äro har emeller¬
tid i berörda yttrande icke antydts, likasom hvarken domkapitlet i Upsala
eller i Lund erinrat om något särskildt förfarande vid utarrendering af
bostadsboställe, som anslagits åt kyrkoherde i prebendepastorat. Väl till¬
kommer det enligt § 165 af nådiga statuterna för universiteterna i Upsala
och Lund den 10 januari 1876 drätselnämnden vid vederbörande universitet
att, bland annat, utarrendera prebendehemman och andra universitets-
fastigheter. Men ur detta stadgande torde icke kunna härledas någon rätt
för drätselnämnden att taga befattning med utarrenderingen af ett hemman,
som ingår bland de vid en presterlig beställning — om ock denna är af
prebendenatur — fastade lönetillgångar. Så vidt kollegium kunnat in¬
hemta, utarrenderas icke heller genom drätselnämnden vid Upsala universitet
de åt lärare inom teologiska fakulteten derstädes anslagna boställen i veder¬
börande prebendepastorat, hvaremot beträffande liknande boställen, som
upplåtits åt teologie professorer vid Lunds universitet, lärer förfaras i en¬
lighet med den praxis, som blifvit i åberopade yttrande angifven. Denna
praxis torde stödja sig på ett kong!, bref den 18 mars 1812, enligt hvilket
nådigt bifall leinnats till ett af consistorium academicum i Lund väckt
förslag, att prestgårdarne vid de prebendepastorat, som innehades af åt¬
skilliga lärare vid Lunds universitet, måtte få på offentlig auktion till den
mestbjudande bortarrenderas för en tid af trettio år, då det likväl borde
åligga kyrkoherden, eller prestgårdsinnehafvaren, att före auktionen under¬
ställa arrendevilkoren consistorii academici pröfning och antagande.
För den händelse en allmän författning angående utarrendering af
presterskapets med jordbruk förenade bostadsboställen kommer till stånd,
torde giltigt skäl ej kunna anföras, hvarför de kyrkoherdeboställen i pre¬
bendepastorat, som äro upplåtna åt teologie professorer vid Lunds uni¬
versitet, skulle i fråga om utarrendering behandlas annorlunda än prester¬
skapets öfriga dylika boställen; hvadan de stadgande!!, som hänföra sig
till det särskilda sättet för utarrendering af förstnämnda boställen, torde
böra, under angifna förutsättning, förklaras hafva upphört att ega giltighet.
Af komiténs förslag med tillhörande motiv synes icke framgå, hvilken
22
giltighet skall tillerkännas den föreslagna nya lagstiftningen angående
arrende i förhållande till nu gällande lagstiftning i ett närbeslägtadt ämne,
nemligen temporär afsöndring af jord från ecklesiastika boställen. Kollegium
tillåter sig erinra om de stadganden, som reglera sistnämnda förfarande.
Genom nådiga kungörelsen angående afsöndring af jord från boställen
eller vissa andra publika hemman eller lägenheter, som icke under stadgad
åborätt besittas, den 27 juni 1896 är förordnadt, att om innehafvare af
boställe vill afsöndra jord på viss tid eller på lifstid i enlighet med de
grunder, som i lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring
af samma dag äro stadgade, skall ansökning derom göras hos det embets¬
verk, under hvars allmänna vård och inseende bostället lyder, hvilket
embetsverk efter vederbörandes hörande, med afseende å boställets framtida
nytta och förkofran, eger att, då skäl dertill förefinnes, sådant tillåta och
vilkoren bestämma. Då enligt ingressen till § 5 i nådiga instruktionen för
kollegium af den 14 november 1879 vården och inseendet öfver de till
ecklesiastikstaten upplåtna boställen, hemman och lägenheter tillkommer
kollegium, som jemlikt mom. 4:o e) af samma paragraf har att pröfva och
afgöra ärenden om afsöndring af jord eller lägenhet på viss tid från de
under kollegii vård och inseende stälda egendomar, åligger det alltså
kollegium att till pröfning upptaga en ansökning om temporär afsöndring
af jord från ett med jordbruk förenadt ecklesiastikt bostadsboställe samt,
derest ansökningen bifalles, föreskrifva under hvilka vilkor upplåtelsen må
ega rum.
Komiténs förevarande förslag (§§ 1, 2 och 3) medgifver likaledes, att
del af sådant boställe må under viss tid på arrende upplåtas, dervid emel¬
lertid vilkoren för upplåtelsen skola fastställas i helt annan ordning, än
när det gäller temporär afsöndring af jord från samma slags boställen.
Omfattar upplåtelsen, utom jord, jemväl till boställe hörande byggnader,
lärer ej ifrågasättas, att med afseende å en sådan upplåtelse 1896 års
kungörelse skulle tillämpas. Men för den händelse endast jord upplåtes —
något som äfven enligt komiténs förslag synes vara medgifvet —, torde
villrådighet uppstå, huruvida vid meddelande af tillstånd till den ifråga¬
komma upplåtelsen skall förfaras enligt åberopade nådiga kungörelse eller
enligt den af komitén föreslagna författning. Om vederbörande sökande
kallar formen för den tilltänkta upplåtelsen arrende eller jordafsöndring,
torde ej vara af betydelse för frågans afgörande. Emellertid är det uppen¬
barligen af vigt, att en bestämd gräns uppdrages för den nya författningens
giltighetsområde.
Det i paragrafen använda uttryck »viss del deraf» har i yttranden af
olika prester tolkats än så, att derigenom lades hinder i vägen för styck¬
23
ning i flera lotter af boställe, om än aldrig så stort — ehuru en dylik
åtgärd ansåges vara till boställets fördel — än åter så, att tillstånd kunde
erhållas till s. k. styckevis utarrendering. I fråga om utarrendering af
sist angifna beskaffenhet har domkapitlet i Visby — med anledning deraf
att flera boställshafvare inom stiftet anslutit sig till den senare tolkningen
-—- yttrat, att en dylik utarrendering skulle, om den också för tillfället
beredde en och annan boställshafvare högre inkomst af bostället, i de allra
flesta fall lända till stor skada för boställena, på den grund att dels mindre
samvetsgranna arrendatorer skulle känna sig starkt frestade att utsuga
boställena, dels skogen i följd af det ökade behofvet af stängselvirke skulle
illa medfaras, dels det understundom skulle vara förenadt med stora svårig¬
heter att vid ett arrend eaftals utgående få en sådan liten del af bostället
åter utarrenderadt, då de förutsättningar, som förut gjort detta möjligt,
kanske icke längre förefunnes, dels ock slutligen det skulle vara förenadt
med stora omkostnader och besvär att ånyo bringa ett sålunda sönder-
styckadt boställe till ett helt och införa ett ordnadt cirkulationsbruk, om
en kommande boställshafvare så önskade; hvadan domkapitlet på det kraf¬
tigaste afstyrkte, att allmänt tillstånd till sådan utarrendering blefve med-
deladt. Domkapitlet, som visserligen ej ansåge, att nämnda uttryck hade
angifna innebörd, förmenade dock, att ett förtydligande deraf vore önskligt.
Icke heller kollegium finner det lämpligt, att boställe skulle kunna i
den uti förslaget angifna ordning utarrenderas i flera olika lotter, hvarför
och då genom uttrycket »viss del deraf» en sådan utarrendering ej synes
blifva förebygd, kollegium tillåter sig hemställa om förtydligande af be¬
rörda uttryck, i syfte att utarrendering i lotter icke varder enligt författ¬
ningen tillåten. På Eders Kongl. Maj:ts pröfning i hvarje särskildt fall
torde deremot fortfarande såsom hittills höra ankomma, huruvida dylik
utarrendering för bestämd tid må kunna ega rum.
§§ 3 och 4.
Såsom kollegium här ofvan vid granskningen af förslagets hufvud-
grunder utvecklat, anser kollegium att, derest ansökning om utarrendering
icke afser längre tid än tolf år, tillstånd dertill icke må i vanliga fall vägras.
Beträffande det i § 3 förekommande uttryck »kan visas» har dom¬
kapitlet i Göteborg erinrat, att detta uttryck kunde fattas såsom inne¬
bärande kraf på mera påtagliga bevis, hvilka dock icke alltid torde
vara behöfliga eller kunna presteras, hvarför domkapitlet föreslagit, att
ordet »pröfvas» måtte insättas i stället för ordet »visas». Likaså har
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län, med hänsyn
24
dertill att domkapitlet åtminstone i de fall, der bostället icke förut varit
utarrenderadt, svårligen torde kunna åberopa faktiska omständigheter, som
ådagalade, att befarade olägenheter skulle inträffa, tillstyrkt, att ordet
»visas» borde utbytas mot »befaras» eller dylikt. Kollegium, som anser,
att de framstälda anmärkningarna icke sakna befogenhet, föreslår, att orden
»kan visas» ersättas med »finnes».
Enligt motiven till § 4 har komitén icke afsett att genom tidsbestäm¬
melsen af tjugu år uppställa något undantag från lagen angående tiden
för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889, i hvad angår till hus
eller tomt hörande boställsjord i stad. På sätt Eders Kongl. Maj:ts be¬
fallningshafvande i Stockholms län erinrat, torde en antydan derom böra
införas i § 4. Yinner kollegii förslag om den normala arrendetidens ut¬
sträckning till tolf år bifall, bör en sådan antydan naturligtvis afse äfven
denna tidsbestämmelse.
Af skäl, som här nedan under §§ 6, 8 och 17 skola anföras, hemställer
kollegium, att orden »nybyggnads- eller» må utgå ur § 4.
§ 5.
Första stycket. Mot sammansättningen af den nämnd — vederbörande
kontraktsprost, boställshafvaren och en tredje af kontraktets prester —,
som skall uppgöra förslag till arrendekontrakt, hafva talrika invändningar
gjorts af såväl myndigheter som pastorat och enskilda prester. Så har
domkapitlet i Lund ifrågasatt, huruvida det kunde anses i allo välbetänkt,
att »denne tredje man» ovilkorligen skulle vara prest. Då åtminstone
inom Lunds stift flertalet boställshafvare numera icke befattade sig med
jordbruk, torde i allmänhet icke kunna påräknas, att någon af kontrak¬
tets prester egde den insigt i jordbruksförhållanden, som gjorde honom
skickad att nöjaktigt fullgöra ett uppdrag af ifrågavarande beskaffenhet.
Domkapitlet hemstälde derför om den ändring, att förslaget till arrende¬
kontrakt skulle uppgöras af kontraktsprosten i samråd med boställshafva¬
ren och en af kontraktsprosten utsedd, i jordbruk förfaren man. Dom¬
kapitlet i Göteborg-, som äfven ansett, att bland kontraktets prester icke
alltid kunde påräknas nödig sakkunskap för uppgörande af förslag till
arrendekontrakt, har tillstyrkt, att orden »en af kontraktets prester» måtte
utbytas mot orden »en tredje sakkunnig». Af länsstyrelserna hafva de
flesta yttrat sig i ämnet, dervid Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Jönköpings län anfört, att det torde vara mindre fördelaktigt att öfver¬
låta uppgörande af förslaget till arrendekontrakt åt tre prester, af hvilka
kanske ingen besatte derför behöflig insigt och erfarenhet, fastän enahanda
25
bestämmelser gälde beträffande utarrendering af presterskapet anslagen
jord, som icke utan olägenhet kunde i förening med bostadsboställe bru¬
kas, särskildt när man betänkte, att dessa förrättningsmän skulle föreslå
den arrendeafgift, som kunde finnas skälig, värdera de öfverloppshus, som
skulle öfverlemnas åt arrendatorn, samt lemna utredning rörande utföran¬
det af nyodling eller sådan nybyggnad, som ej enligt lag ålåge boställs-
hafvaren, hvilket allt säkerligen ofta öfverstege de föreslagna förrättnings-
männens förmåga. Det uppgjorda förslaget skulle visserligen pröfvas af
domkapitlet och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, men denna pröf¬
ning kunde naturligen icke i någon mån ersätta den sakkunskap, som i
allmänhet måste antagas hafva saknats hos förrättningsmännen. Dessa
måste säkerligen vid upprättande af förslag till arrendekontrakt inhemta
råd och upplysningar af praktiska jordbrukare, utan att emellertid de
profvande myndigheterna blefve i tillfälle att bedöma dessa privata råd-
gifvaves kompetens. Under sådana förhållanden vore det väl mest öfver¬
ensstämmande med allas intressen, att åtminstone en verklig fackman, helst
en af församlingen dertill utsedd, med traktens förhållanden väl förtrogen,
opartisk jordbrukare, finge säte och stämma såsom värderingsman jemte
kontraktsprosten och boställshafvaren. Äfven Eders Kongl. Maj:ts befall¬
ningshafvande i Kronobergs län har, med åberopande af vunnen erfaren¬
het om beskaffenheten af arrendeförslag, som uppgjorts för utarrendering
af vissa presterskapets löningshemman, uttalat den åsigt, att de ifrågasatta
förrättningsmännen näppeligen kunde anses såsom de mest lämpliga, utan
borde det med mera skäl kunna uppdragas åt domänintendent samt de af lands¬
ting och hushållningssällskap utsedda, i landtbruks- och affärsförhållanden
kunniga män, hvilka biträdde vid arrendeuppskattningar rörande statens
jordbruksdomäner, att uppgöra arrendeförslag jemväl för de egendomar,
om hvilka nu vore fråga. Slutligen torde böra meddelas, hurusom lands-
höfdingeembetet i Norrbottens län framhållit, att, derest förslaget finge
gällande kraft, kontraktsprosten i de flesta fall måste infinna sig på ort
och ställe för utrönande af boställets beskaffenhet och för öfvervägande
af de frågor, som hade inflytande på utarrenderingen. Då det icke kunde
förutsättas, att kontraktsprosten skulle utan ersättning företaga en resa
för dylikt ändamål, borde i förordningen utsättas hvem ersättningskyldig¬
heten i ty fall ålåge. Enär meningen syntes vara, att boställshafvaren
skulle blifva den ersättningsskyldige, men denna skyldighet kunde för
honom medföra en afsevärd utgift, särskildt då han, såsom i Norrbottens
län ofta vore fallet, bodde aflägset från kontraktsprostens bostad, torde *
boställshafvaren, om möjligt, böra besparas en sådan utgift. Landshöfdinge-
embetet hemstäide derför, huruvida icke arrendeförslagets upprättande
4
26
kunde öfverlemnas åt b o s t äl Ish af v aren och en af kontraktsprosten utsedd
person, hvilken bodde å den ort, der bostället vore beläget, med rätt för
dessa båda att för samråd tillkalla någon af kontraktets prester.
Det torde icke kunna bestridas, att en nämnd, sammansatt på sätt
komitén föreslagit, knappast kan antagas komma att i regel innesluta den
sakkunskap och den praktiska erfarenhet, som lära påkallas vid en för¬
rättning sådan som den ifrågavarande, der det gäller mått och steg, hvilka
i främsta rummet öfva inflytande på prestens ekonomiska ställning, i den
mån denna är beroende af ett klokt tillgodogörande af en med embetet
förenad lönetillgång. Kollegium ansluter sig derför till den mening, enligt
hvilken en i landtbruksförhållanden kunnig man bör deltaga i uppgörande
af förslaget till arrendekontrakt; och synes det kunna öfverlåtas åt bo-
ställshafvaren sjelf att tillkalla den, för hvilken han i sådant afseende har
förtroende, helst derigenom säkrast undvikas kostnader och besvär för bo-
ställshafvaren, under det att garantien för ett godt val ej torde blifva
mindre, än om valet lades i händerna på en tredje person, t. ex. kontrakts¬
prosten eller församlingen.
Om boställshafvaren vid uppgörande af förslaget till arrendekontrakt
sålunda erhåller en verkligen sakkunnig medhjelpare, synes ifrågavarande
förrättning kunna med förtroende öfverlemnas åt dessa båda ensamt. Föga
torde vinnas dermed, att äfven kontraktsprostens biträde påkallas; utan
gagn för saken, skulle hans deltagande, såsom en reservant till komiténs
betänkande erinrat, blott innebära en onödig omväg med ökade kostnader
för boställshafvaren. Det måste nemligen ligga i boställshafvarens intresse,
att arrendekontraktet uppgöres på det för honom och således äfven i all¬
mänhet för hans efterträdare fördelaktigaste sätt. I de allra flesta fall
torde ock boställshafvaren bättre än någon annan af kontraktets prester
— kontraktsprosten icke ens undantagen —- känna boställets beskaffenhet
och ortens förhållanden, hvarför han äfven bör kunna tillräckligt fram¬
hålla de vilkor och förbehåll, som äro bäst egnade att tillgodose innehaf-
varen af bostället med afseende å dennes ekonomiska och personliga
ställning.
Med anledning deraf att enligt § 9 i förslaget auktionskungörelsen
skall innehålla, bland annat, egendomsbeskrifning, torde, på sätt Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala, Kalmar och Yesterbottens län
yrkat, förevarande § 5 böra fullständigas med bestämmelse om skyldighet
för de personer, hvilka hafva att uppgöra förslag till arrendekontrakt, att
■ äfven uppgöra och aflemna en dylik beskrifning jemte öfriga nödiga an¬
visningar.
Innan förslaget till arrendekontrakt underställes den eller de myndig-
27
heter, som skola pröfva detsamma, bör, enligt kollegii mening, vederbö¬
rande kontraktsprost afgifva yttrande öfver förslaget. Derigenom skulle
äfven kontraktsprostens insigt och erfarenhet komma till nytta vid arren¬
defrågans slutliga afgörande; särskildt skulle hans granskning af förslaget
bereda garanti för att icke efterträdarens bästa blifvit åsidosatt.
Enär enligt andra -stycket af denna paragraf förutsattes, att icke all¬
tid arrendeafgift, utöfver en viss naturaprestation, kan för bostället be¬
tingas, torde det icke vara lämpligt att, såsom i nu omhandlade första
stycke af paragrafen skett, föreskrift meddelas derom att förslaget till ar¬
rendekontrakt skall innefatta — utom öfriga arrendevilkor -— jemväl, un¬
der alla förhållanden, arrendeafgift; utan bör hvad första stycket inne¬
håller om arrendeafgift utgå.
Emellertid tillåter sig kollegium erinra derom, att uti nådiga kun¬
görelsen angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jord-
bruksdomäner den 10 november 1882 arrendeafgift ej karakteriseras såsom
ett arrendevilkor, utan nämnes särskildt för sig vid sidan af »arrendevil-
koren i afseende å nybyggnads- och andra skyldigheter», hvilket beteck-
ningssätt synes vara att föredraga framför det af komitén använda; och
skulle i enlighet härmed paragrafen böra något omredigeras.
Andra stycket. På det af en reservant till komiténs betänkande an¬
förda skäl lärer uttrycket »viss penningesumma» böra ersättas med ett
annat, som utmärker, att den i förslaget till arrendekontrakt upptagna
penningesumma afser endast det minimum af arrendeafgift, hvarunder
bostället icke må utarrenderas.
Då, enligt kollegii mening, icke någon naturaprestation bör ovilkorli¬
gen föreskrifvas till utgörande, hemställer kollegium, att i ersättning för
uttrycket »hvarom stadgas i § 7 första stycket mom. 1» användes ett ut¬
tryck af ungefär följande lydelse: »som enligt § 7 första stycket mom. 1
kan komma att utgöras».
De grunder, enligt hvilka den i penningar föreslagna arrendeafgiften
kan komma att utgöras i naturapersedlar, torde alltid böra vara i arren¬
dekontraktet angifna, på det att arrendespekulanter må ega kännedom om
och kunna i penningar beräkna de med arrendets öfvertagande förenade
förpligtelser; hvarför orden »eller eljest» böra uteslutas. Om boställshaf-
vare och arrendator efter kontraktets afslutande vilja vid sidan af kon¬
traktet träffa för dem enskildt gällande aftal, finnes naturligtvis icke något
hinder derför.
För öfrigt torde det kunna ifrågasättas, om icke de ämnen, beträf¬
fande hvilka i detta stycke meddelats bestämmelser, lämpligen böra be¬
handlas i en särskild paragraf, alldenstund förevarande § 5 eljest inne-
28
haller endast formela föreskrifter angående sättet för arrendeärendets be¬
redande och afslutande.
Tredje, stycket. I likhet med domkapitlet i Upsala anser kollegium,
att jemkningar i förslaget till arrendekontrakt icke böra göras utan bo-
ställshafvarens medgifvande. Det kan nemligen hända, att boställshafva-
ren icke, . med de ifrågasatta jemkningarna i kontraktet, vill utarrendera
bostället, i hvilken händelse myndigheterna ej böra vidare besväras eller
några kostnader ådragas boställshafvaren för auktionskuno-örelser och
dylikt.
Enligt kollegii redan här ofvan, vid granskningen af förslagets prin¬
ciper, uttalade åsigt torde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande böra
ensam pröfva förslaget till arrendekontrakt. Derest emellertid Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande och vederbörande domkapitel skola gemensamt
taga befattning med ifrågavarande ärenden, och sålunda åstadkommes ett
väsentligen, ökadt fält för omedelbart samarbete dem emellan, liar Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län framhållit nödvändig¬
heten af att erforderliga bestämmelser, i likhet med hvad genom nådiga
kungörelsen den 16 februari 1900 skett rörande behandlingen af ärenden,
som skola gemensamt handläggas och afgöras af två eller flera centrala
embetsverk, varda meddelade om sättet för gemensamt besluts fattande
af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet. Deremot har
landshöfdingeembetet i Norrbottens län — med erinran hurusom uti för¬
slaget icke funnes bestämdt, att vid olika meningar endera myndigheten
skulle hafva vitsord framför den andra, samt att en dylik bestämmelse
enligt .landshöfdingeembetets mening icke heller vore lämplig — uttalat
den åsigt, att för ordning och reda borde i författningen intagas en före¬
skrift att, om Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet
uti någon af förevarande frågor icke enades, denna fråga borde hänskju-
tas till afgörande af kollegium, under hvars inseende boställena hörde.
Till stöd för det senare förslaget kan visserligen åberopas en ana¬
log föreskrift i § 56 af nådiga instruktionen för hmdshöfdingarne i
rikets län den 10 november 1855, hvilken paragraf innehåller, bland an¬
nat, att i ämnen, som röra menigheter inom flera län och äro af beskaf¬
fenhet att böra i ett sammanhang pröfvas, skola landshöfdingarne i dessa
län gemensamt besluta och, om de icke kunna sig uti en mening förena,
underställning ske hos den embetsmyndighet, som eger att pröfva Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i sådant mål. Dock synes det
kollegium föga lämpligt, att ett dylikt förfarande, hvilket ur instansord¬
ningens synpunkt icke kan anses mönstergilt, kommer till någon vidsträck¬
tare användning än af berörda instruktion föranledes. Kollegium anslu¬
29
ter sig derför till den af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kro¬
nobergs län uttalade åsigt i ämnet.
§§ 6, 8 och 17.
Utöfver den nybyggnads- och underhållsskyldighet beträffande laga
hus, som enligt § 16 skall öfvertagas af arrendatorn, kan denne jemlik!
§ 8 få sig ålagdt att utföra jemväl sådan nybyggnad, som ej enligt lag
åligger boställshafvaren; hvarförutom arrendatorn på grund af §§ 6 och
17 skall erlägga en på visst sätt bestämd lösen för de s. k. öfverloppshus,
som ställas till hans förfogande.
Mot komiténs sätt att bestämma arrendatorns skyldigheter i afseende
å sådana hus, som icke äro att hänföra till laga hus, har, utöfver hvad
redan blifvit anfördt, ytterligare anmärkts af domkapitlet i Lund, Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Upsala och Kronobergs
län samt landshöfdingeembetena i Blekinge och Kristianstads län, att då
enligt § 17 sättet för erläggande af i arrendekontraktet bestämd lösen för
öfverloppshus skulle bero på öfverenskommelse mellan boställshafvare och
arrendator, ett stadgande erfordrades huru förfaras skulle, derest sådan
öfverenskommelse icke kunde träffas, eller också borde i arrendekontraktet
icke blott angifvas husens värde utan äfven intagas en bestämmelse an¬
gående sättet och tiden för husens inlösande af arrendatorn; att förslaget
icke klargjorde rättsförhållandet mellan boställshafvare och arrendator
med hänsyn till hus, som enligt § 8 kunde komma att uppföras af arren¬
datorn; att dessa hus, så vidt komiténs betänkande föranledde, hvarken
blefve att hänföra till laga hus eller s. k. öfverloppshus, i följd hvaraf en
tredje kategori af hus å vissa boställen tillskapades; att i förslaget icke
lemnades någon antydan, huru och af hvem dessa hus skulle underhållas,
i händelse bostället, efter det desamma blifvit uppförda, icke vidare komme
att utarrenderas, likasom icke heller klargjordes frågan, huru en arrendator,
som under arrendetiden icke kunnat godtgöras för sålunda verkstäld ny¬
byggnad, skulle vid arrendets afträdande i lämplig ordning beredas ersätt¬
ning derför; att då meningen förmodligen vore, att arrendatorn skulle
blifva egare till husen och i afseende å desamma hafva enahanda rätt
som i fråga om byggnader, hvilka inlösts enligt § 6 andra stycket, men i
§ 17 talades endast om sistnämnda slag af byggnader, ett förtydligande
syntes nödigt; att i sådana fall, der vid arrendetidens utgång bostället
innehades af samma person som vid dess början, denne billigtvis alltid
syntes böra hafva skyldighet att från arrendatorn inlösa öfverloppshusen,
så att arrendatorn ej blefve underkastad boställshafvarens godtycke der-
30
utinnan; samt att hvad som omförmäldes i andra stycket af § 6 icke
torde vara tillämpligt vid utarrendering af prestboställen i Skåne.
Med afseende å hvad sålunda blifvit här nu senast och förut i detta
ämne anfördt och särskildt med hänsyn dertill att arrendeafgiften, när ut¬
arrendering öfver hufvud kan komma till stånd, eljest skulle i en be¬
tänklig grad och till skada för en efterträdande boställshafvare sänkas,
förmenar kollegium, att det icke bör vara tillåtet att i arrendekontrakt
ålägga arrendatorn skyldighet att utföra annan nybyggnad än beträffande
de laga hus, som öfverlemnas till hans begagnande och i fråga om hvilka
byggnadsskyldighet åligger boställshafvaren. önskar boställshafvaren att
genom arrendatorns försorg få något öfverloppshus uppfördt, bör han med
arrendatorn derom i särskild ordning träffa öfverenskommelse; och gälla
derefter rörande det af arrendatorn sålunda uppförda hus samma bestäm¬
melser som beträffande andra öfverloppshus. Icke heller bör det åläggas
arrendatorn att till sig lösa redan befintliga öfverloppshus, utan endast att
underhålla samma hus och för dem erlägga en viss årlig afgäld. Beträf¬
fande denna afgäld skulle arrendeuppskattningsmännen afgifva förslag till
densamma, och afgälden sedermera af vederbörande myndighet pröfvas
och fastställas samt i arrendekontraktet intagas. Boställshafvaren skulle
alltså bibehålla den, i viss mån inskränkta, eganderätt till samma hus,
som nu tillkommer honom. Om arrendetiden utgår, medan den boställs¬
hafvare, som upplåtit bostället på arrende, fortfarande innehar detsamma,
återfalla husen utan vidare till denne boställshafvare. Sker ombyte af
boställshafvare, hembjudas husen i vanlig ordning till efterträdaren. Är
denne benägen att öfvertaga husen, inträder han i den förre boställs-
hafvarens rätt att uppbära den bestämda afgälden, hvaremot, om han icke
vill lösa husen, dessa blifva den förre boställshafvarens tillhörighet, lika¬
som den årliga afgälden fortfarande skall ingå till den afträdande boställs¬
hafvaren, som dock först efter arrendetidens utgång eger att bortföra
husen.
Det synes kollegium som om genom ett dylikt ordnande af före¬
varande fråga utarrenderingen, särskildt af mindre boställen, skulle icke
oväsentligt underlättas, utan att efterträdande boställshafvare behöfde lida
någon minskning i sin nu gällande lagliga rätt. För den utarrenderande
boställshafvaren skulle visserligen kollegii förslag medföra den olägenhet
att, om han under arrendetiden afträder bostället, hans förhållande till
arrendatorn af samma boställe understundom icke skulle med boställets
afträdande vara upplöst, då ju arrendatorn under vissa omständigheter
skulle hafva att fortfarande till honom erlägga afgäld för öfverloppshusen.
Men utom det att en efterträdande boställshafvare helt visst sällan lärer
31
uraktlåta att lösa befintliga öfverloppslius, synes det vara rättvist, att den
boställshafvare, som tagit initiativet till arrenderingen, äfven sjelf i första
rummet får vidkännas de olägenheter, som kunna vara förbundna med
en sådan anordning.
Kollegium hemställer alltså, att orden »eller sådan nybyggnad som
ej enligt lag åligger boställshafvaren» måtte utgå ur § 8 samt andra stycket
af § 6 äfvensom § 17 omarbetas i den af kollegium angifna rigtning.
I öfverensstämmelse med motiven torde i första stycket af § 6 böra
uttryckligen stadgas, att för boställshafvarens räkning jemväl gårdsplan
skall undantagas från utarrendering.
§ 7.
Första stycket. De flesta domkapitel och länsstyrelser hafva framstält
mer eller mindre vidtgående förslag till ändringar i denna del af § 7,
dervid i synnerhet frågan om embetsskjutsens ordnande gifvit upphof till
en del motförslag, af hvilka åtskilliga ansluta sig till det förslag, som i
ämnet framstälts af en reservant inom komitén. I den mån dessa förslag
innehålla principuttalanden, har redogörelse för dem lemnats här ofvan;
men har kollegium trott, att de olika förslagen till ändringar i detalj¬
bestämmelserna icke skulle behöfva här återgifvas.
Under hänvisning till hvad kollegium förut yttrat angående utgörande
af naturaprestationer, särskildt embetsskjuts, tillåter sig kollegium hemställa,
huruvida icke, med afseende å boställshafvarens behof af skjuts för sig
och sin familj, lagstiftningen härutinnan skulle kunna fotas på sådan grund,
att — der vid utarrenderingen icke undantagits så mycket af boställets
område, som anses lemna tillräcklig afkastning för föda åt det antal hästar
boställshafvaren för ändamålet finnes böra hålla, -— vid arrendekontraktets
uppgörande bestämmes, huruvida, med hänsyn till ortens förhållanden och
anspråk, arrendatorn skall antingen utan särskild ersättning bereda stall¬
rum och foder åt det antal hästar, boställshafvaren önskar sjelf hålla,
eller ock åt boställshafvaren och hans familj vid förekommande resor till¬
handahålla skjuts mot ersättning, allt enligt kontraktets närmare bestäm¬
melser; samt att det således icke bör tillåtas boställshafvaren att under
löpande arrendeperiod utbyta den ena prestationen mot den andra, derest
icke arrendatorns medgifvande dertill kan utverkas.
I likhet med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms
län anser kollegium, att åläggandet i mom. 2) för arrendatorn att hugga,
framföra och bereda bränsle torde kunna, såsom mindre väsentligt, utgå.
32
Tredje stycket. Om vid utarrendering af boställe undantagits så stor
del, att boställshafvaren kan med afkastningen derifrån underhålla hästar
och kor samt alltså icke behöfver betinga sig skjuts och mjölk af arren¬
dator^, men i allt fall större delen af bostället varder utarrenderadt, böra
naturligen icke bestämmelser om skjuts och mjölk inflyta i kontraktet.
Rätten att pröfva huruvida någon eller några af de förut i paragrafen
meddelade bestämmelser böra i kontraktet intagas synes i enlighet härmed
ej kunna göras beroende deraf att allenast en mindre del af bostället
skall utarrenderas. Kollegium hemställer derför, att orden »en mindre del»
utbytas mot »en del».
Likaså föreslår kollegium, att orden »och domkapitlets» må utgå.
§ 9.
Under hänvisning till hvad komitén här ofvan under § 5, första stycket,
yttrat derom att arrendeafgift icke torde böra karakteriseras såsom ett
arrendevilkor, föreslår kollegium, att efter ordet »arrendevilkoren» i första
punkten af denna paragraf tilläggas orden »och arrendevärdet».
§§ 10 och 11.
På sätt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus och Jemt-
lands län anmärkt, torde det vara mest praktiskt att, enär arrendeauktionen
skall förrättas inför Eders Kong], Maj:ts befallningshafvande, som innehar
auktionshandlingarna och jemväl från vederbörande kronobetjent mottager
protokollet öfver den i orten hållna auktion, Eders Kongl. Maj:ts befall¬
ningshafvande efter auktionen öfversänder samma handlingar direkt till
boställshafvaren, utan att anlita domkapitlet såsom mellanhand — då der¬
igenom undvikes onödig omgång och tidsutdrägt — samt, först sedan
boställshafvarens yttrande inkommit, tillställer domkapitlet samtliga hand¬
lingar för den gemensamma handläggning af ärendet, som ålagts de två
myndigheterna; och torde första stycket af § 10 böra i enlighet härmed
omredigeras.
För öfrigt erinrar kollegium om sin här ofvan uttalade åsigt, att en¬
dast Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande synes böra taga befattning
med utarrenderingen i det skede, som afses med föreskrifterna i § 10.
Alldenstund med arrendeauktion äro förbundna vissa kostnader, hvilka
boställshafvaren icke lärer undgå att åtminstone till någon del gälda, anser
kollegium, att, innan enligt andra stycket af § 10 arrendet å ny auktion
utbjudes, boställshafvarens yttrande bör deröfver infordras.
38
Rörande den i § 11 boställshafvaren förbehållna rätt att inom viss
tid efter antagande af arrendator återkalla sin ansökning har Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län uttalat såsom sin mening, att
denna bestämmelse syntes lätteligen kunna medföra, att den föreslagna
utarrenderingen under myndigheters medverkan och kontroll komme att
i allmänhet blifva utan resultat. Sammanstälde man nemligen förevarande
stadgande i § 11 med föreskrifterna i § 24, framginge lätt, huru betydelselös
en arrendeauktion kunde blifva. Derest komiténs förslag blefve antaget
med oförändradt innehåll i §§ 11 och 24, torde en spekulant på arrendet
icke vara synnerligen hågad att vid auktionerna genom sina bud visa
hvad han högst vill bjuda för arrendet, då han ju måste taga i beräkning,
att andra spekulanter kunde under den tid, som åtginge för myndigheternas
pröfning af anbuden och intill dess den i § 11 bestämda tid hunnit för¬
flyta, hos boställshafvaren framställa högre anbud samt derigenom förmå
denne att återtaga sin ansökning. Boställshafvaren kunde ju vid sådant
förhållande med fullkomlig säkerhet beräkna, att det arrendeaftal han så¬
lunda enskildt uppgjorde skulle blifva godkändt af vederbörande myndig¬
heter, derest aftalet innehölle de vilkor, som af samma myndigheter förut
blifvit godkända för det offentliga utbjudandet af arrendet, och den be¬
tingade arrendeafgiften befunnes åtminstone icke understiga den vid auktio¬
nerna högst bjudna. Med dessa omständigheter för ögonen torde en spe¬
kulant säkerligen ej komma att sträfva efter att å auktionerna stanna för
det högsta anbudet, under förhoppning att detsamma måtte varda antaget,
utan torde det snarare tilltala honom att, sedan hans medspekulanter å
auktionerna afgifvit sina anbud, taga i öfvervägande, huruvida han borde
söka förvärfva arrendet genom ett enskildt anbud till boställshafvaren,
hvilket anbud ju kunde innebära för boställshafvaren i någon anån fördel¬
aktigare vilkor än de vid auktionerna afgifna anbuden. Under åberopande
af det sålunda anförda hemstälde Eders Kongl. Majrts befallningshafvande
att, åtminstone derest stadgandena i § 24 bibehölles oförändrade, boställs-
hafvarens rätt att återkalla sin ansökning inskränktes till tiden före
auktionen.
Äfven åtskilliga andra länsstyrelser hafva framstält anmärkningar
mot det stadgande i § 11, enligt hvilket boställshafvaren skulle ega, sedan
arrendator blifvit antagen, medelst arrendeansökningens återkallande vägra
att godkänna honom. Så har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Södermanlands län yttrat, att komitén syntes hafva genom detta stadgande
till och med motverkat presterskapets fördel. Det vore nemligen af stör¬
sta vigt att tillse, det förordningens bestämmelser icke hos den jordbru¬
kande allmänheten verkade återhållande eller hindrande med afseende å
34
spekulationslusten till ifrågavarande arrenden. Det kunde dock befaras,
att stort missnöje skulle bland allmänheten vinna utbredning, om en per¬
son, som infunnit sig vid auktion å boställsarrende och hvilkens dervid
afgifna anbud sedermera hlifvit af vederbörande myndigheter antaget, skulle
kunna utsättas för möjligheten af att något senare, kanske endast i följd
af en nyck hos boställshafvaren, få sitt anbud förkastadt. Om rätt skulle
medgifvas boställshafvare att återkalla ansökning rörande boställets ut¬
arrendering, borde derför återkallandet ske före det arrendator antagits.
Vidare bar Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län an¬
fört, att proceduren skulle väsentligen förenklas, om det ålades boställs¬
hafvaren att, efter auktionshandlingarnas granskning, omedelbart afgifva
slutligt yttrande, huruvida han ville åtnöjas med någon af de anbudsgif-
vare, hvilkas anbud enligt andra stycket af § 10 vore antagligt, utan rätt
att sedermera ändra detta beslut, allt under förutsättning af nödig bestäm¬
melse derom, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet
icke finge till arrendator antaga annan person än någon af dem, som så¬
lunda blifvit af boställshafvaren godkända. De egendomliga bestämmel¬
serna i § 11, hvilka ej kunde vålla annat än obehag och missnöje, skulle
genom en ändring i angifna syftet kunna helt och hållet utgå, till myc¬
ken fromma för förslaget i dess helhet. Bland öfriga länsstyrelser, som
yttrat sig i förevarande ämne, har dels Eders Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i Östergötlands län ansett det vara allt för mycket stridande
mot gällande uppfattning af den verkan, som borde tillkomma ett af Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller domkapitlet meddeladt hufvudsak-
ligt beslut, att detsamma skulle kunna omintetgöras genom en enkel an¬
mälan från någon part, dels ock Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Kronobergs län hemstält, att omhandlade stadgande i § 11 borde, såsom
obehöfligt och näppeligen med ett på lagstiftningens väg ordnadt arrende¬
väsen väl förenligt, ur förslaget utgå.
Betydelsen af de mot komiténs förslag i denna del framstälda an¬
märkningar lärer icke kunna underkännas; och tillåter sig kollegium der¬
för, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Eders Kongl. Maj:1s be¬
fallningshafvande i Östergötlands och Jemtlands län föreslagit, hemställa
att, jemte det bestämmelsen i § 11 om rätt för boställshafvare att åter¬
kalla sin ansökning om boställets utarrendering förklaras skola ur para¬
grafen uteslutas, i § 10 meddelas föreskrift om skyldighet ej mindre för
boställshafvaren att vid återställande af auktionsbandlingarna afgifva de
erinringar mot arrendespekulanternas personliga lämplighet, som han vill
framställa, än äfven för de profvande myndigheterna att icke till arren-
35
dator antaga någon, som boställshafvaren förklarat sig icke kunna i sådant
afseende godkänna.
Slutpunkten i § 11 innehåller, att boställshafvaren skall ersätta de
kostnader, som vållats myndigheterna, derest han återkallar sin ansökning.
Af detta, stadgande har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Öster¬
götlands län dragit den slutsats, att auktionskostnaderna eljest skulle gäl¬
das af den antagne arrendatorn, samt domkapitlet i Visby, att vederbö¬
rande myndigheter skulle, utom i nu nämnda fall, verkställa utarrendering
utan någon särskild ersättning. Under erinran att berörda stadgande kunde
gifva anledning till antagandet, att boställhafvaren skulle vidkännas ifråga¬
varande kostnader endast i det fall, att han återkallade sin ansökning om
boställets utarrendering, hafva Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län äfvensom landshöfdingeembetet
i Blekinge län uttalat den åsigt, att boställshafvaren alltid borde vara
skyldig att ersätta kostnaderna för utarrenderingen; och hafva Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings och Jemtlands län funnit
annat förhållande icke kunna ifrågasättas, men ansett en uttrycklig be¬
stämmelse derom vara både lämplig och nödig. Deremot har Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län föreslagit, att arrendatorn borde
tillförbindas att, utan afdrag å arrendeafgiften, gälda kostnaderna för ut¬
arrenderingen, hvarigenom dessa blefve fördelade på hela arrendeperioden
och således komme att till viss del drabba en eventuel efterträdare, men
att, om utarrendering af en eller annan orsak ej komme till stånd, boställs¬
hafvaren borde ansvara för samma kostnader.
De genom boställshafvares ansökning om utarrendering förorsakade
kostnader för vederbörande myndigheter böra, enligt kollegii mening, er¬
sättas af boställshafvaren, hvilken är sökande och tillika måste anses af
arrenderingen hafva en bestämd fördel, hvartill kommer att arrendatorn
icke torde böra onödigtvis betungas. Kollegium^ tillåter sig derför föreslå
att, i stället för nu omhandlade stadgande i § 11, meddelas en allmän
föreskrift af det innehåll, att boställshafvaren skall ersätta de för auktio¬
nens utlysande och för dess förrättande i orten uppkomna kostnader.
§ 12.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län har tolkat stad¬
gandet i sista punkten af denna paragrafs andra stycke sålunda, att det
fortsatta öfvervakandet af löftesmäns vederhäftighet skulle åligga Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande; men borde, enligt Eders Kongl. Maj:ts
befallning.shafvandes mening, detta öfvervakande göras beroende af veder-
36
börandes anmälan. Af motiven till paragrafen framgår dock, att komi-
tén med berörda stadgande, i hvad det gäller Eders Kongl. Maj:ts befall-
ningshafvandes förhållande till löftesman, endast afsett, att Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande skulle afgifva uttalande beträffande frågan, huru¬
vida löftesman icke vidare kunde anses för vederhäftig. För undvikande
af missförstånd torde emellertid orden »Konungens befallningshafvande
finner löftesman icke vidare kunna för vederhäftig anses» böra utbytas
mot orden »löftesman icke vidare kan för vederhäftig anses»; och lära
samma personer, som enligt första stycket af paragrafen ega intyga, att
löftesman . är vederhäftig, kunna bemyndigas att yttra sig äfven angående
dennes bristande vederhäftighet.
Med hänsyn hufvudsakligen till den i § 22 stadgade påföljd vid arren¬
dator underlåtenhet att anskaffa ny borgen synes det kollegium lämpligt,
att föreläggandet för honom i detta afseende gifves af offentlig myndig¬
het, på grund hvaraf kollegium finner sig böra hemställa, att orden »efter
erhållet föreläggande» utbytas mot orden »efter af Konungens befallnings¬
hafvande meddeladt föreläggande».
§ 13.
_ Arrendekontraktet bör icke, enligt kollegii åsigt, undertecknas af dom¬
kapitlet.
§ 14.
Enär förslaget ej innehölle någon bestämmelse för det fall, att arren¬
dator råkade i konkurs, och det under sådant förhållande torde, i enlighet
med rådande lagtillämpning, få antagas, att, derest tillstånd ej lem nåd es
till arrendets öfvertagande af konkursboet eller annan, arrendeupplåtelsen
skulle återgå, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms
län funnit ett uttryckligt stadgande i sådan rigtning icke vara ur vägen.
Enligt kollegii mening är det af ej ringa vigt såväl för boställs-
hafvare som för arrendator, att full klarhet råder i afseende å rätten för
afliden arrendator rättsinnehafvare eller, i händelse af arrendator kon¬
kurs, hans borgenärer och löftesmän att, under vissa förutsättningar, för¬
foga öfver arrenderätten. Då enligt föreliggande förslag valet af arrendator
icke gjorts beroende af högsta arrendeanbudet och arrendeaftalet således
skulle fa en mera personlig karakter, torde arrendators sterbhus eller kon¬
kursbo näppeligen på grund af förslaget i dess nuvarande lydelse kunna
anses hafva någon rättighet att taga befattning med arrendet. Dock an¬
37
ser kollegium, att de icke böra uteslutas från hvarje utsigt att kunna till¬
godogöra sig arrenderätten, emedan begärligheten efter ifrågavarande
boställsarrenden genom ett sådant uteslutande skulle väsentligen minskas;
och torde de stadganden, som i sådant afseende meddelats beträffande
arrende af kronans jordbruksdomäner (punkt ‘27:o i 1882 års nådiga kun¬
görelse) kunna tjena till förebild, åtminstone i hufvudsaklig del, jemväl
för en lagstiftning angående arrende af presterskapets bostadsboställen.
Orden »och domkapitlets» lära böra ur paragrafen uteslutas.
§ 16.
Domkapitlet i Lund har framhållit, hurusom mot det här intagna
generela stadgande om skyldighet för arrendator att i fråga om de till
hans begagnande öfverlemnade hus, hvilka för bostället tarfvas, fullgöra
den boställshafvare åliggande skyldighet kunde, hvad beträffade de skån¬
ska kyrkoherdeboställena, anföras tungt vägande betänkligheter. Enligt
nådiga förordningen angående prestgårdsbyggnader i Skåne den 16 de¬
cember 1870 och deri genom nådiga förordningen den 14 juni 1888 vid¬
tagna ändringar skulle nemligen i Skåne prestgårdarne på landet byggas
af boställshafvaren, och föreskrifves tillika dels hvilka hus skulle anses
till prestgård höra, dels ock att enligt synerätts föreskrift uppförd ny¬
byggnad äfvensom hvad dermed likstäldes skulle såsom öfverbyggnad anses
och med af synerätt åsatt värde af tillträdare till fullo ersättas afträdare.
Prestgårdsbyggnaderna finge dock icke till ersättning af efterträdaren upp¬
skattas till högre belopp, än att sex procent af byggnadernas värde mot¬
svarade en femtedel af kyrkoherdebeställningens reglerade löneinkomster
samt att öfverbyggnadssumman å kyrkoherdeboställe i ett för allt i all¬
mänhet icke finge öfverstiga femtontusen kronor. Nu kunde inträffa, att
redan i laga ordning faststäld öfverbyggnadssumma å prestgård uppginge
till så högt belopp, att, i fall ytterligare nybyggnad måste verkställas,
ersättning derför antingen alldeles icke eller blott till någon del kunde
beredas afträdaren. Huru skulle väl under sådana förhållanden en arren¬
dator kunna med någon säkerhet beräkna de kostnader för nybyggnader,
som han, utan att vara berättigad till ersättning, kunde blifva nödsakad
att under sin arrendetid vidkännas, och skulle icke osäkerheten i detta
hänseende bidraga till att betydligt sänka den arrendeafgift som han vå¬
gade ikläda sig? Om alltså det i omhandlade paragraf föreslagna allmänna
stadgande beträffande nybyggnadsskyldighet svårligen torde kunna tilläm¬
pas med afseende å de skånska kyrkoherdeboställena, så syntes behöfligt,
att till ifrågavarande stadgande gjordes ett tillägg, hufvudsakligen af det
38
innehåll, att samma stadgande icke gälde angående dessa boställen och
att, med fäst afseende å föreskrifterna i nådiga förordningen om prest-
gårdsbyggnader i Skåne, i arrendekontrakt rörande kyrkoherdeboställe der¬
städes skulle intagas de bestämmelser om arrendator nybyggnadsskyldig-
het, som i hvarje särskildt fall kunde, efter direktionens för skånska
presterskapets byggnadskassa hörande, finnas af omständigheterna påkallade.
Likasom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län och
landshöfdingeembetet i Kristianstads län instämmer jemväl kollegium uti
hvad domkapitlet sålunda anfört och tillstyrkt.
§ 18.
I öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Upsala län anser kollegium, att paragrafen lemnar rum för tvekan, huru¬
vida det skall åligga arrendator att bekosta brandförsäkring äfven af hus,
hvilkas byggnad och underhåll tillkomma församling. Då en sådan för¬
pligtelse rimligtvis icke bör åläggas arrendatorn, torde ett förtydligande
af stadgandet om arrendatorns skyldighet att brandförsäkra vara erfor¬
derligt.
Icke heller lärer med uttrycket: de hus, som till arrendatorn »öfver-
lemnats» vara tillräckligt tydligt angifvet, att jemväl de hus, som arren¬
dator enligt § 8 kan vara skyldig uppföra, åsyftas och att således äfven
dessa hus skola på hans bekostnad brandförsäkras. Derest arrendatorn, på
sätt kollegium ofvan hemstält, icke kan förpligtas till nybyggnad enligt
§ 8, förfaller naturligtvis ifrågavarande anmärkning.
Vidkommande stadgandet att arrendator, till bekostande af nybygg¬
nad i ersättning för uppbrunna hus, eger förskottsvis uttaga af domka¬
pitlet uppburen brandskadeersättning, har domkapitlet i Lund — med in¬
stämmanden af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län
— erinrat om komiténs i motiven till förslaget yttrade mening, att, derest
arrendatorn ej vill bygga, brandskadeersättningen skall utgifvas till bo-
ställshafvaren, som i sådant fall skulle hafva att sjelf fullgöra byggnads¬
skyldigheten i enlighet med hvad vid laga syn blifvit bestämdt; och har
domkapitlet ansett, att, till förebyggande af missförstånd, denna komiténs
mening borde såsom uttryckligt stadgande ingå i sjelfva förordningen.
Häri instämmer jemväl kollegium.
Då i strid mot den i § 16 uttalade grundsats, att arrendatorn skall
öfvertaga boställshafvaren åliggande nybyggnadsskyldighet i fråga om de
till arrendatorns begagnande öfverlemnade hus, hvilka för bostället tarf-
vas, boställshafvaren, enligt motiven till förevarande § 18, skulle, såsom
39
nyligen framhållits, vara skyldig ansvara för afhjelpande af brandskada,
som arrendatorn ej ville bota, synes, i enlighet med yrkande af Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län, § 18 böra omredigeras,
sa att tydligt framgår, att densamma innehåller ett undantag från hvad
i § 16 stadgats såsom regel.
Slutligen anser sig kollegium, i likhet med Eders Kongl. Maj:ts be¬
fallningshafvande i Stockholms län, böra fästa Eders Kongl. Maj:ts upp¬
märksamhet derå, att det torde vara tvifvelaktigt, huruvida det bör åläg¬
gas synerätt att taga befattning med öfverloppshus, men att, om en sådan
ordning skall införas, ett bestämdare stadgande, än förslaget i denna para¬
graf upptager, torde vara erforderligt.
§ 21.
Med närmare anslutning till motiven för komiténs förslag torde, i en- .
lighet med erinran af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands
län, böra i paragrafen uttryckligen angifvas, att arrendator endast i det
fall, att, han på arrende öfvertager boställe i dess helhet, skall ansvara för
alla bostället åliggande utskylder och besvär.
§ 22.
I fråga om åtgärders vidtagande för att, i händelse af särskilda kon¬
traktsbrott, få arrendator skild från arrendet har uti förevarande paragraf
initiativet öfverlemnats åt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, dom¬
kapitlet eller boställsliafvaren. Med afseende härå har Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Jönköpings län anmärkt, att det å ena sidan torde
vara mindre ändamålsenligt, att sådant initiativ tillerkändes Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, såsom varande den myndighet hvilken hade att
i förekommande fall lemna nödig handräckning, samt att å andra sidan
initiativet torde kunna med full trygghet öfverlemnas åt vederbörande
boställshafvare och domkapitel. Kollegium, som i hufvudsak biträder
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes åsigt, anser det böra tillkomma
endast boställshafvare att föranstalta, det arrendator, i händelse af kontrakts¬
brott, varder från bostället afhyst.
§ 23.
Med anledning af innehållet i förevarande paragraf — deri stadgas,
att å utarrenderadt boställe skall hållas af- och tillträdessyn, som verk-
40
ställes af domare och nämnd och för hvilken kostnaden gäldas af arren-
datorn, — har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län
anfört, att komiténs uttalanden rörande ifrågavarande syner vore något
knapphändiga. Komitén antoge, att ej någon som helst ändring skulle i
följd af komiténs förslag behöfva göras uti förut gällande bestämmelser
rörande syn mellan en afträdande och en tillträdande boställshafvare.
Ordalagen uti förevarande paragraf kunde tolkas derhän, att de nu före¬
slagna synerna skulle gälla endast förhållandet mellan boställshafvaren
och arrendatorn. Genom synerna skulle ju afgöras, i hvad mån arrenda-
torn med afseende å de till hans begagnande öfverkmnade hus, hvilka för
bostället t ärfva des, fullgjort den boställshafvaren åliggande nybyggnads-
ochf underhållsskyldighet samt i öfrigt häfdat bostället i enlighet med före¬
skrifter uti lag och i arrendekontraktet. Dervid vore emellertid att be¬
akta, att frågan om eller i hvad mån en boställshafvare fullgjort sina
skyldigheter med afseende å bostället först blefve, hvad anginge boställs-
hafvarens förhållande till en efterträdare, bestämd genom den laga af- och
tillträdessyn, som hölles mellan nämnde boställshafvare, och syntes det i
följd deraf vara omöjligt att vid en syn mellan boställshafvaren och den¬
nes afträdande arrendator bestämma, huruvida den sistnämnde fullgjort
sina åtagna förpligtelser med afseende å boställets häfd samt nybyggnad
och underhåll af de laga husen. Man tänke sig det fall, att en afträdande
boställshafvare haft bostället utarrenderadt under en arrendeperiod men
vid afträdandet sjelf brukade detsamma. Huru skulle nu de syner, som
hållits mellan den afträdande boställshafvaren och dennes arrendator, be¬
traktas vid reglerandet af förhållandet mellan boställshafvarne? Skulle de
hafva bindande verkan gent emot tillträdaren beträffande den tid utaf
afträdarens besinningstid, som de omfattade, eller skulle de sakna all be¬
tydelse? För det senare alternativet talade uppenbarligen den omständig¬
het, att den tillträdande boställshafvaren icke kunnat vid de föregående
synerna mellan nuvarande afträdaren och dennes arrendator tillvarataga
sina intressen, och nämndes ju i förslaget icke något om, att allmänt^ om¬
bud skulle närvara vid syn mellan boställshafvare och arrendator. A an¬
dra sidan syntes den afträdande boställshafvarens intresse med nödvändig¬
het fordra, att synerna mellan honom och arrendatorn vore gällande gent
emot en tillträdande boställshafvare.
De sålunda gjorda invändningarna kunna väl icke anses sakna all
befogenhet. Det synes emellertid kollegium, som om bristen i komiténs
förslag kunde på ett tillfredsställande sätt afhjelpas, derest vid af- och till¬
trädessyn, enligt hvilken boställshafvare upplåter boställe eller del deraf
åt arrendator, allmänt ombud vore tillstädes. En på dylikt sätt förrättad
41
syn skulle nemligen, om den boställshafvare, under hvars besittningstid
bostället upplåtits på arrende, icke vid arrendeperiodens slut innehar bo¬
stället, få gällande kraft äfven gent emot efterträdande boställshafvaren.
På grund häraf föreslår kollegium, att föreskrift meddelas derom, att vid
åsyftade af- och tillträdessyn af domkapitlet, på boställshafvarens anmälan
förordnadt ombud skall vara närvarande för att iakttaga efterträdande
boställshafvares rätt.
§ 24.
Af skäl, som förut blifvit anförda, hemställer kollegium, att vid ut¬
arrendering enligt förevarande paragraf maximitiden för arrendet bestäm¬
mes till högst tolf år; att en af boställshafvaren tillkallad, i landtbruks-
förhållanden kunnig man skall yttra sig öfver arrendekontraktet; att jem¬
väl vederbörande kontraktsprost skall afgifva utlåtande deröfver; samt att
endast Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande må taga befattning med
kontraktets pröfning och fastställelse.
Dessutom torde böra uttryckligen föreskrifva^, att af- och tillträdes¬
syn skall vid utarrenderingen hållas, i enlighet med de bestämmelser som
varda af Eders Kongl. Maj:t i sådant afseende meddelade.
§ 25.
Då det — att döma af sista stycket i § 10 samt af hela andan i
komiténs förslag -— uppenbarligen varit komiténs mening att frånkänna
vederbörande arrendator rätt att klaga öfver myndigheternas beslut rörande
de i §§ 14 och 24 omförmälda frågor, och en sådan inskränkning i klago-
rätten synes befogad, bör, i enlighet med hvad jemväl Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Jönköpings län erinrat, denna inskränkning, såsom
innefattande afvikelse från en allmänt antagen rättsgrundsats, uttryckligen
i förordningen stadgas.
Vid det förhållande att vederbörande pastorat kan hafva ganska be¬
tydande intressen att bevaka med afseende å ecklesiastikt bostadsboställe,
angående hvars utarrendering förslag blifvit väckt, anser kollegium, att
äfven pastorat bör tillerkännas rätt att besvära sig öfver domkapitlets be¬
slut uti den i § 2 omförmälda fråga samt öfver beslut enligt § 24, såvidt
angår tillstånd till utarrenderingen.
6
42
Protokollsutdrag, innehållande vid ärendets handläggning yttrade sär¬
skilda meningar, bifogas.
Stockholm den 21 juni 1901.
|
Underdånigst
KARL RYDIN.
|
|
A. Björkman.
|
A. W. Hage.
|
Richard Vide.
|
Axel Körner.
|
Casten von Otter.
|
A. W. Dufwa.
T. Sternhoff.
|
Utdrag af Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar-
kollegii Protokoll, hållet i Stockholm den 21 juni 1901.
Närvarande:
Herr t. f. presidenten, kammarrådet m. m. Rydin,
Herr kammarrådet Björkman,
Adjungerade ledamöterna,
aktuarien Hage,
notarierna Vide,
Körner,
friherre von Otter och
Dufwa.
S. D. Fortsattes och afslutades föredragningen af detfden 19 dennes
förekomna ärende angående förslag till förordning om utarrendering af
presterskapets med jordbruk förenade bostadsboställen; och beslöts under¬
dånigt utlåtande till Kongl. Maj:t af innehåll, som registraturet utvisar.
Under öfverläggningen yttrades af föredraganden, herr t. £ presiden¬
ten Rydin, följande från beslutet skiljaktiga mening:
Ȥ 12.
Med kongl. kollegii pluralitet kan jag ej instämma deri, att endast
Konungens befallningshafvande skulle ega att, om någon af löftesmännen
dör eller löftesman icke vidare kan för vederhäftig anses, gifva arrendator
föreläggande att anskaffa ny vederhäftig borgen; utan biträder jag komi-
téns förslag i denna del. Enär det emellertid icke synes öfverensstämma
med vanligt språkbruk att kalla af enskild person gjord anmaning »före¬
läggande», torde orden »efter erhållet föreläggande» böra ersättas af or¬
den »efter erhållen anmaning».
44
§ 21.
I likhet med komitén anser äfven jag, att det skulle medföra största
enkelhet och reda, om den, som arrenderar ett prestboställe i dess helhet,
jemväl öfvertoge betalningsansvaret för boställets alla utskylder och be¬
svär. Enligt min mening bör dock i främsta rummet tillses, att boställs-
hafvare, som önskar utarrendera sitt boställe, ej nödgas afstå derifrån på
grund af lagbestämmelser, som sakna hvarje betydelse ur synpunkten af
den presterliga tjenstens utöfning och tjensteinnehafvarens personliga ställ¬
ning och icke heller eljest kunna anses vara af omständigheterna påkal¬
lade. Då det, efter min uppfattning, för en lycklig lösning af arrende¬
frågan ingalunda, är nödvändigt, att boställets skatter och onera skola ut¬
göras af arrendatorn, och icke af boställshafvaren, men en dylik förplig¬
telse för arrendatorn kunde — särskildt beträffande de mindre boställena
och i vårt lands nordligare trakter — blifva så betungande, att af den
anledning ingen funnes benägen att på arrende öfvertaga ett boställe, som
eljest skulle kunna med fördel för sin innehafvare utarrenderas, tillåter
jag mig i underdånighet hemställa, att förevarande § 21 må ur förslaget
utgå.
Om Kongl. Maj:t i nåder bifaller denna hemställan, skulle det öfver-
lemnas åt vederbörande att, vid arrendekontraktets uppgörande, i hvarje
särskildt fall bestämma, huru förhållas bör med utgörande af boställets
utskylder och besvär, således huruvida ansvaret för dem bör i allo eller
endast till någon del påläggas arrendatorn, eller om denne skall helt och
hållet befrias derifrån.»
I hvad föredraganden sålunda anfört beträffande § 21 instämde ad¬
jungerade ledamoten friherre von Otter.
In fidem
T. Sternhojf.
STOCKHOLM, IVAR HJEG GSTROMS BOKTRYCKERI A. B., 1901.