UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE
AFGIFVET AF
DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ
RÖKANDE
in.
REGLERING AF LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.
VID
KAMMARRÄTTEN.
STOCKHOLM
KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
1904
INNEHÅLL.
Sid.
Underdånig skrifvelse till Konungen...............i—n.
Betänkande och förslag.
Historisk öfversikt........................... 1-
Summariska uppgifter angående kammarrättens ämbetsverksamhet . . 11.
Kommitténs förslag till ändringar beträffande kammarrättens ämbets¬
verksamhet.
A. Upphörande af underställning hos hammarrätten af vissa mål 14.
B. Öfverflyttning till de allmänna domstolarna af vissa mål ... 33.
C. Ändring af gränserna för hammar rättens ämbetsbefattning i af¬
seende å vissa grupper af mål............... 39.
D. Besvärsmål afgörande af hammarrätten såsom sista instans. . 42.
Kommitténs förslag till förenklingar m. m. inom kammarrättens arbets¬
område.
A. Förenkling i formerna för besvärsmål förberedande behandling 57.
B. Förenklingar i formerna för ärendenas registrering, skrifsättet
m. ............................ 61.
C. Förändringar i afseende å revisionsarbetet inom kammarrätten 86.
D. Förenklingar i formerna för ärendenas föredragning och af¬
görande .........................105.
E. Utsträckning af föredragningsshyldigheten och arbetstiden . . . 120.
Kommitténs förslag till villkor för åtnjutande af de med ordinarie be¬
fattning inom kammarrätten förenade aflöningsförmåner.....126.
Sid.
Kommitténs förslag till organisation af kammarrätten........ 134
Aflöningar och pensionsbelopp m. m.............. 452
Öfvergångsförhållanden..................
Sammanfattning................
Nuvarande stat för kammarrätten...................494
Kommitténs förslag till stat för kammarrätten.............495.
Särskilda yttranden af
ledamoten af kommittén, f. d. kaptenen F. E. Pettersson....... 496.
» » » , revisorn F. H. Schultzberg.........497.
representanten för kammarrätten, kammarrättsrådet J. Östberg .... 217.
Bilagor till revisor Sckultzbergs särskilda yttrande...........226
Till KONUNGEN.
Den kommitté, åt hvilken Eders Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902
uppdragit att afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering
af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. in., får här¬
II
med i underdånighet öfverlämna delen III af dess betänkande, innefattande
förslag i nämnda hänseende beträffande Eders Kungl. Maj:ts och Rikets
Kammarrätt.
Vid denna del af kommitténs betänkande äro fogade särskilda ytt¬
randen, som till kommitténs protokoll afgifvits dels af vissa ledamöter af
kommittén, dels ock af kammarrättsrådet in. m. J. Östberg såsom af Eders
Kungl. Maj:t förordnad representant för kammarrätten.
Stockholm den 18 juni 1904.
Underdånigst
F. H. SCHLYTERN.
Carl Persson.
Johan
Fredr. Pettersson. Henrik Sciiultzberg.
WlDEN. I. WlJK.
Allan Cederborg.
Reglering af löneförhållanden m. m.
vid
kammarrätten.
1
Historisk öfver sikt.
Kammarrätten har, liksom åtskilliga andra centrala ämbetsverk, bil¬
dats genom utbrytning från det äldsta af dem alla, räkne- eller räkninge-
kammaren eller, såsom verket sedermera blifvit benämndt, kammarkol¬
legium.
Redan vid räknekammarens inrättande under konung Gustaf Vasas
regering angafs såsom hörande till detta ämbetsverks hufvud uppgifter att
öfvervaka, det fogdarnas redovisningar i rätt tid afgåfvos, och att granska
desamma. Och i instruktionen för kammarråden den 18 april 1613 samt
kammarordningen den 14 oktober 1618 föreskrefs, att alla offentliga räken¬
skaper skulle ingifvas till räknekammaren för att där undergå granskning.
Enligt nämnda kammarordning skulle i afdömandet af de vid granskningen
uppkomna anmärkningar med »samptlige CammerRådet» deltaga fyra eller
sex af de i räknekammaren anställda kamrerarna.
Granskningen af räkenskaperna tillkom ursprungligen räknekamma¬
rens alla kontor, men uppdrogs sedermera åt en särskild afdelning af
ämbetsverket, benämnd till en början besvärskammaren, men senare revi-
sionskammaren eller kammarrevisionen.
År 1653 bestod denna särskilda afdelning af en kommissarie och
sex assessorer; men i riksstat för 1655 upptogos under nämnda afdelning
ett kammarråd och tre assessorer. Detta kammarråd förvandlades seder¬
mera af konung Carl XT:s förmyndarregering till en direktör för revi¬
sionen. *)
Beträffande afgörandet af de till ifrågavarande afdelning hörande
målen stadgades i interimsinstruktionen för kammarkollegium den 3 juli
x) Se F. F. Carlson, »Om den Svenska statsförvaltningens förändrade skick under
konung Carl XI:s regering», Stockholm, 1860, sid. 16 och 17.
Löneregleringskommitténs let. III. 1
2
1655, att, »der någon Cammersaak skall gå till dombs, hafua Commissarien
och Assessorerne i Revisionen, Secretereren och Cammerererne sin frije
vota». Den af dem och vederbörande öfverordnade sålunda bildade dom¬
stolen kallades redan vid denna tid kammarrätt.
I den mån göromålen såviil inom kammarkollegium i dess helhet
som särskildt inom kammarrevisionen tilltogo i mängd och betydenhet,
befunnos de fastställda formerna för revisionsmålens afgörande alltför
omständliga. Genom det af kammarkollegium den 18 februari 1687
utfärdade reglementet för kammarrevisionen erhöll denna befogenhet att
utan vidare förfrågan afskrifva de anmärkningar vid räkenskaperna, öfver
hvilka nöjaktig förklaring afgifvits. Öfriga anmärkningar skulle däremot
fortfarande hos kammarkollegium anmälas till utsökning eller afdömande.
Emellertid skulle allenast saker af särdeles vikt och värde upptagas till
rättegång och dom i kollegium in pleno, medan i de mindre viktiga »en
aff CammarRåden alternatim med Assessorerne af Revision och twenne
Cammererare, som jämbwäll kunna alternera», skulle »alldeles utarbeta
Saa.kerne till dombs, och sedan inför Collegio giöra Relation tiller af, åt
Saakerne wijdare dher fullkombligen må kunna komma till sluth, ock
domen således in pleno blifwa publicerad». Revisionens personal tillökades
med fyra kommissarier, »hwilka skola hafwa åt åthniuta sin löhn effter
eib eras vocationers innehåld af dhe Poster, hwilka dhe genom egen flijt
kunna observera och upsökia».
Den 29 november 1689 utfärdade konung Karl XI en förordning
»innehållandes 1. Then Process, som wid Rättegångerne i Gammal’- och
Commercie-Collegierne. 2. Uti CammarRevisionen och 3. wid Tullarne
och Accisen skal brukas». Uti denna förordning, som jämväl innefattade
ett »Reglement för Cammar-Revisionen», uppräknas i sju punkter de ären¬
den, hvilka skulle höra under »Cammar-Rätterne» och bland Indika sär¬
skildt ma nämnas anmärknings- och balansmål. I reglementet för kammar¬
revisionen föreskrefs, att alla förmiddagar, då rättegång icke hölls i kammar¬
kollegium eller därstädes ej förehades några viktiga och angelägna ärenden,
så att samtliga kollegii ledamöter behöfde vara tillstädes, skulle i revi¬
sionen hållas »Cammar-Rätt». Om »Cammar-Presidenten» var hindrad att
föra presidiet i kammarrätten, fick det kungl. råd, som var närmast presi¬
3
denten, i hans frånvaro presidera därstädes. I (ifrigt skulle kammarrätten
bestå af »en Cammar-Råd alternativa, Directeuren och Revisions Assessorerne,
samt twänne Cammererare, hwilka i lika måtto skole omväxla, jämväl then
af Cornmissarierne, som Referent är i Saken». Rätten skulle bestå af minst
sju personer, »som Votum hafwa i Saken».
På grund af kungl. bref den 18 december 1691 utfärdade kammar¬
kollegium den 4 januari 1692 instruktion för kammarrevisionen, hvari
meddelades vissa bestämmelser till lättnad vid revisionsmålens behand¬
ling. Så medgafs »Cammar Rätten» att, äfven om något kungl. råd ej
kunde vara tillstädes, afdöma sådana rättegångssaker, »som flyta af Räken¬
skaper och dess observationer, och icke stiga öfwer 500 dahl:r Silfwer-
mynt, ej heller röra ens heder, Embete och remotion från tiänsten». Revi¬
sionens direktör tilläts ock att jämte två assessorer på eftermiddagarna
afgöra alla smärre poster till högst 50 daler silfvermynt. Först genom
denna instruktion befriades direktören från deltagande i själfva gransknings-
arbetet.
Fn ännu mera själfständig ställning erhöll kammarrätten med den
därunder lydande revisionen genom kungl. förordningen den 14 oktober
1695 angående processen vid rättegångssakerna i kammarrätten. Visser¬
ligen skulle kammarkollegii president fortfarande tillika vara president i
kammarrätten, men ärendena kunde, efter presidentens bepröfvande, före¬
tagas och afgöras äfven i hans frånvaro; och bisittare i kammarrätten
voro blott dess egna assessorer. Emellertid medgafs tillika, att, om kammar¬
rätten i följd af någon assessors opasslighet eller eljest icke blefve domför,
någon af kommissarierna finge taga säte i rätten. År 1696 erhöll kammar¬
rätten sin särskilda president. *)
I den af Kungl. Maj:t den 26 juni 1720 utfärdade instruktion fram¬
trädde ämbetsverket för första gången under benämningen Kungl. Maj:ts
och Rikets kammarrevision. Enligt denna instruktion skulle verket vara
försedt med en president och sex assessorer samt på staten uppförda kom¬
missarier och betjänte. Assessorerna borde vara »skickelse och förståndige
åt bekläda Domare-Embetet, särdeles uti Sweriges lag och förordningarne,
x) Se P. F. Carlson, sid. 30.
4
samt alt Invad till Cammarvvärcket hörer, förfarne och öfwade, beskiedelige
och upricktige, efter de bästa ämnen derpå kan wara uti Riket». I fråga om
kommissarierna säges, att deras förnämsta syssla väl bestode i reviderandet,
»men när angelägenheten så fordrar, och CammarRevisionen, förmedelst
någon af dess Ledamöters opasslighet eller annat laga förfall, icke är
domför, så tillåter Kongl. Maijt, åt någon af Commissarierne må sitta i
dess ställe, på det med Sakernas afgörande eij må komma att studza och
uppehållas; Som och Commissarierne dessutan i CammarRevisionen böra
hafwa deras säte och stämma, enär de föredraga de Saker, som de sielfwa
utarbetat».
Vidare heter det uti ifrågavarande instruktion: »Till Rättegånger
och Observationernes afgiörande böra åhrligen ifrån Februarii månadz be¬
gynnelse till d. 12 Julii, och ifrån begynnelsen af Septembr. månad till d.
24 Decemb. alla förmiddagar i weckan brukas och anwändas. På hwilka
lider Prassidenten med de förordnade Bisittiare, 7 till antalet, skola wara
tillstädes, de förefallande ärender åt slita och åtskillia. Och der hända
skulle, åt Presidenten af andre Kongl. Maij:ts och Riksens förrättningar,
siukdom eller annat laga förfall wore förhindrad, och wärcket doch måste
ohinderligit fortgå; Så hafwer den äldste Bisittiaren derom åt draga för¬
sorg. Sedan åligger ochså 2:ne Assessorer och en Commissarius på för-
berrde tider eftermiddagarne, Onsdag och Lördag undantagandes, åt afgiöra
alla små poster till 100 d:r Sunt, hwarwid Assessorerne och Commissarierne
hafwa åt alternera, och de ifrån sessionerne ledige Ledamöter deras tid på
Contoirs-arbetet åt anwända. Skolandes Betienterne, såwäl förr- som efter¬
middagarne på sine wisse tider och stunder, jemwäl wid deras sysslor i
Contoiren och Cancelliet flitigt upwackta.»
Genom kungl. bref den 30 april 1799 omorganiserades ämbetsverket.
Detsamma skulle, enligt nämnda kungl. bref, bestå af en president samt
två kammarrevisionsråd och fem assessorer såsom ledamöter; men af det
kung], brefvet inhämtas, att vid den tidpunkten ledamöternas antal så
vuxit, att de utgjorde ända till fjorton, i anledning hvaraf och, såsom det
säges, »emedan erfarenheten wisar, åt flere Personers deltagande i Colle-
giale öfwerläggningar än behofwet egentligen fordrar, merendels werkar
en trögare Ärendernes gång, utan motswarande förbättring i besluten»,
5
Kungl. Maj: t beviljade sju dåvarande kammarrevision sråd tjänstefrihet tills
vidare med åtnjutande af full lön. Själfva revisionen organiserades på fem
kontor, tre för uppbörds- och två för utgiftsräkenskaperna, och med en
personal af fem kommissarier, trettio revisorer och tio kammarskrifvare.
Då vederbörande ledamöters dittillsvarande åliggande att såsom kontors-
förmän hafva tillsyn å revisionen ansågs medföra, att de blefve »både Actor
och Domare», skulle detta åliggande upphöra och kontorens närmaste för¬
män blifva kommissarierna, hvilka såsom tillerkända andel i anmärknings-
arfvodet ej vidare tingo säte och stämma i rätten. Däieroot skulle asses
sorerna utöfva inspektion hvar öfver sitt revisionskontor.
»Sluteligen», heter det i kungl. brefvet, »och på det den med
KammarRevisionswerket til dess förbättring nu widtagne förändring må
hos alla dem, som derwid blifwa tjänstgörande, gifwa et starkare intryck,
til uplifwande af en rättskaffens arbetshog och et nitiskt bemödande til
det nu föreskrefne arbetssättets wederbörlige werkställande och göromålens
driftiga skötande, utan åt äldre wanor och bruk måga, til ursäkt för efter¬
låtenhet och försummelse, åberopas; Så emedan detta Werk ej allenast är et
RevisionsStälle för Rikets Räkenskaper, utan äfwen en Domstol uti alla
dithörande mål; Ty hafwe Wi i Nåder funnit godt, det kommen I hädan¬
efter åt, i stället för Kammar-Revision, bära namn af Wår och Rikets
KammarRätt, med bibehållande af samma rum I hittils ibland Wåre och
Rikets Collegier innehaft.»
Den organisation, som gifvits åt kammarrätten genom kungl.
brefvet den 30 april 1799, bibehölls i hufvudsak uti instruktionen den 21
juni 1814.
Inom kort uppstod emellertid fråga om utvidgning af gränserna för
kammarrättens ämbetsbefattning. Den af Kungl. Maj:t år 1819 tillsatta
kommittén för omorganisation af rikets styrelseverk hemställde i sitt år
1822 afgifna betänkande, att åt kammarrätten måtte uppdragas att afdöma,
förutom anmärknings- och balansmål, äfven vissa andra grupper af mål.
Och en liknande uppfattning uttalades af det särskilda utskott, som för
behandling af nämnda betänkande tillsattes af Rikets Ständer vid 1823
års riksdag. Af detta utskott framhölls därjämte särskildt, hvad ock
1819 års kommitté synes hafva uppmärksammat, att dåmera åtskilliga
6
räkenskaper af stor betydenhet icke blefvo för granskning öfverlämnade
till kammarrätten; och hemställde utskottet om rättelse därutinnan.
De af nämnda kommitté och utskott såväl i dessa som i vissa andra
hänseenden uttalade önskemål blefvo sedermera genom särskilda författ¬
ningar delvis genomförda. Särskild! är härvid att erinra om den i kung],
kungörelsen den 10 april 1828, angående gränserna emellan kammarkol-
legii, statskontorets och kammarrättens befattningar med uppbörds- och
räkenskapsverket m. in., meddelade föreskriften, att alla kronans räkenskaper,
med undantag af jordeböckerna, skulle ingå till kammarrätten för gransk¬
ning i dess revisionskontor; hvarjämte torde böra nämnas, att den kam¬
markollegium förut tillhöriga pröfningen af besvär öfver pröfningskom-
mittéernas beslut rörande bevillningen redan enligt kungl. kungörelsen den
20 januari 1824 öfverflyttats till kammarrätten.
Den 15 oktober 1831 utfärdades förnyad instruktion, enligt hvilken
det tillhörde kammarrätten att upptaga och afgöra, jämte anmärknings-
och balansmål, en mängd andra ärenden, hvaribland
besvär öfver Konungens befallningshafvandes utslag i frågor om för¬
ment orätt beräkning och påföring af ej mindre sådana allmänna krono¬
utskylder, som på debitering ankommo, än ock andra räntor, dock med
vissa undantag,
besvär öfver pröfningskommittéernas beslut i taxeringsärenden,
besvär i tvistefrågor om rätta stället för skattskyldigas mantals- och
skattskrifning, äfvensom
alla sådana af Konungens befallningshafvande förut pröfvade frågor,
som angingo nedsättning, eftergift, afkortning eller restitution af redan i
kronans kassor levererade medel, samt alla frågor om afskrifning, hvilka
till afgörande förekommo hos andra förvaltande verk än Kungl. Maj:ts och
Rikets kollegier, samt hos Konungens befallningshafvande, stationschefer
vid flottan och andra ämbetsmän, som hade sig anförtrodda förvaltningar;
och borde uti alla i sistberörda momentet omnämnda mål de utfärdade
utslagen underställas kammarrättens pröfning, jämte det hänvisning lämna¬
des vederbörande part till besvärs anförande därsammastädes inom viss tid.
Enligt 1831 års instruktion bestod kammarrätten af en president,
eu vice president och sex kammarrättsråd samt hade till biträde för målens
7
handläggning och expedition ett kansli och ett advokat!! skalskontor. Under
kammarrättens öfverinseende stod ett öfverrevisionsdepartement, hvilket,
under inseende af en öfverkommissarie, var fördeladt på tre revisionskontor,
hvart och ett under ledning af en kommissarie.
Under det i 1831 års instruktion var stadgadt, att de sammanträ,des-
dagar, då plenum icke erfordrades, endast fem ledamöter behöfde vara
tillstädes, föreskrefs genom kungl. brefvet den 2 juni 1837, att mål, som
icke voro af juridisk beskaffenhet eller borde in pleno förehafvas, kunde
afgöras af tre ledamöter. Men denna föreskrift upphäfdes genom kungl.
brefvet den 9 mars 1847, enligt hvilket för kammarrätten skulle i afseende
å domfört antal ledamöter och omröstande till dom gälla, hvad i 23 kapitlet
rättegångsbalken och särskilda författningar var stadgadt för hofrätt.
Då 1874 års kommitté för reglering af de förvaltande ämbetsverkens
och myndigheternas löneförhållanden den 6 november 1878 afgaf betän¬
kande angående lönereglering in. m. för kammarrätten, framhöll kommittén,
att vissa grupper af mål och ärenden, hvilka enligt 1831 års instruk¬
tion tillhört ämbetsverket, antingen upphört att vidare förekomma eller
öfverflyttats till de allmänna domstolarna. A andra sidan påpekades,
att genom tid efter annan meddelade bestämmelser tillförts ämbetsverket
åtskilliga nya göromål, hvaribland särskildt enligt kungl. förordningarna
den 13 juli 1853 och den 9 juni 1871 pröfningen af besvär öfver Konun¬
gens befallningshafvandes beslut i frågor rörande fattigvården inom riket.
Beträffande verkets organisation hade de förändringar vidtagits, att år
1836 vicepresidentbefattningen och år 1845 öfverkommissarietjänsten in-
dragits samt vid den lönereglering, som år 1858 ägt rum, någon minskning
skett i de underlydande tjänstemännens antal.
1874 års kommitté, som förordade åtskilliga förändringar i afseende
å tjänstgöringen och arbetet inom kammarrätten, hemställde i sitt, förslag
till stat för ämbetsverket, att kammarrätten fortfarande skulle bestå af pre¬
sident och sex kammarrättsråd, men vissa förändringar vidtagas beträffande
den underlydande personalen. Kommitténs förslag blef, i hvad angick den
ordinarie personalens antal och aflöningsbelopp, af såväl Kungl. Maj:t som
Riksdagen godkändt; och i enlighet därmed utfärdades den 14 november
1879 ny stat och instruktion för ämbetsverket.
8
Sedan genom lag den 18 maj 1894 förordnats, att klagan ej må
föras öfver kammarrättens beslut i fattigvårdsärenden, vidtogos genom
kungl. kungörelsen den 7 december 1894 vissa däraf föranledda ändringar
i verkets instruktion. Och efter det vid 1901 års riksdag kammarrättens
ordinarie arbetskrafter blifvit förstärkta med två kammarrättsråd och eu
notarie, hafva genom kungl. kungörelsen den 15 november 1901 ytter¬
ligare ändringar i instruktionen ägt rum.
Numera består kammarrätten alltså af president och åtta kammarrätts¬
råd, Indika sistnämnda samtliga tillhöra den tredje af nuvarande normala
lönegrader för tjänstemän inom de centrala ämbetsverken. Hos kammar¬
rätten äro anställda å kansliet en sekreterare, tillhörande andra lönegraden,
samt fyra notarier och eu aktuarie och registrator, samtliga i första löne¬
graden, å advokatfiskalskontoret en advokatfiskal, tillhörande andra löne¬
graden, samt å revisionsafdelningen tre revisionskommissarier, tillhörande
andra lönegraden, och aderton revisorer, samtliga i första lönegraden.
Härtill komma amanuenser, för närvarande till ett antal af sjutton, af
hvilka fyra äro anställda å det egentliga kansliet, en hos aktuarien och
registratorn, eu å advokatfiskalskontoret samt elfva å revisionsafdelningen.
Uti § 1 af nu gällande instruktion finnas i tjugu särskilda moment
uppräknade de mål och ärenden, Indika kammarrätten äger att till behand¬
ling och afgörande upptaga; och angifvas dessa sålunda:
1) balansmål eller angifvelser emot kronans och allmänna verks upp¬
bördsman och redogörare för tillgrepp och förskingring af sådana dem,
under eget ansvar inför kronan eller verket, anförtrodda medel eller per¬
sedlar, för indika redogörelse ingår till kammarrättens revisionsafdelning;
2) åtal mot publika ämbets- och tjänstemän för fel och försummelser
i afseende å såväl uppbörden, förvaltningen och redovisningen af de i mom. 1)
omförmälda medel och persedlar som ock kontrollen och tillsynen därvid;
från de i mom. 1) och 2) nämnda mål dock undantagna åtal mot
ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten för förbrytelse, som i strafflagen
för krigsmakten är med straff belagd, eller, efter ty i nämnda lag sägs,
skall vid straffets bestämmande efter allmän lag anses såsom under för¬
svårande omständigheter begången, så ock för brott i öfrigt, som föröfvats
under fält- eller sjötåg utom riket och åtalas medan tåget varar;
9
3) alla revisionsafdelningens eller advokatfiskal^ anmärkningar,
uppkomna vid eller föranledda af de till granskning inkomna räkenskaper
för kronans eller andra allmänna medel eller persedlar, ehvad sådana an¬
märkningar angå uppbörden, förvaltningen, redovisningen eller kontrollen;
dock att, därest anmärkningen eller åtal, som i mom. 2) sägs, skulle afse
Kungl. Maj:ts och Rikets hofrätter eller kollegier, statskontoret, armé- eller
marinförvaltningen, kammarrättens åtgärd ej må sträcka sig längre än att
öfverlämna frågan till justitiekanslersämbetets handläggning;
4) anmälanden och åtal i anledning af försummelse att inom före-
skrifven tid till kammarrätten afkunna räkenskaper för granskning;
5) frågor om kammarrättens tjänstemän tillkommande aktorats- eller
anmärkningsarfvode;
6) tvister angående betalning på grund af borgen för kronans upp¬
bördsman;
7) besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor om
beräkning och påföring ej mindre af sådana allmänna kronoutskylder, som
på debitering ankomma, än ock af alla andra räntor, därifrån endast undan¬
tagna frågor om tiondesättning, förändring af grundskatter och andra
kronans af skattläggning beroende inkomster;
8) besvär öfver Konungens befallningshafvandes förordnanden, som
angå utfordrande af kronans räntor och ingälder, samt afse beskatt-
ningsförfattningarnas tillämpning och verkställighet, då icke fråga är
om hvad utmätas skall eller om förment olaglighet vid själfva utmät¬
ningen ;
9) besvär öfver pröfningskommitteernas beslut i taxeringsärenden,
så ock öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor om böter en¬
ligt bevillningsförordningen samt om debetsedelslösen;
10) besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor
rörande rätt mantalsskrifningsort samt om böter enligt förordningen an¬
gående mantals- och skattskrifningarnas förrättande;
11) af Konungens befallningshafvande pröfvade och genom besvär
eller underställning inkomna mål angående afkortning, afskrifning eller
restitution af kronoutskylder, böter eller andra allmänna medel, äfvensom
de af andra förvaltningsmyndigheter, med undantag af de i mom. 3) om-
Löneregleringskommitténs bet. III. 2
10
förmälda ämbetsverk, pröfvade, till kammarrätten genom underställning
eller besvär inkomna afskrifningsmål;
12) frågor om afskrifning i kammarrättens advokatfiskalskontors
eller revisionsafdelnings aktoratsräkningar;
13) af vederbörande förvaltningsmyndigheter pröfvade, underställ-
ningsvis eller genom besvär inkomna frågor angående öfverskott och brister
uti arméns eller flottans persedelförråd eller s. k. reskontreringsmål;
14) besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärknings-
eller redogörelsemål;
15) besvär öfver utslag, meddelade af Konungens befallningshafvande
och konsistorierna i riket gemensamt eller af dessa senare ensamt i frågor
om orätt förvaltning af eller bristande redovisning för allmänna läroverks
och kyrkors med flera dylika medel;
It!) af Konungens befallningshafvande pröfvade fattigvårdsmål enligt
särskildt gifna föreskrifter;
17) sådana från fångvårdsstyrelsen, enligt den för detta ämbets¬
verk gällande instruktion, till kammarrätten öfverlämnade anmärknings-
frågor, där yrkande om ersättning blifvit väckt emot landshöfding eller
landshöfdingämbete;
18) åtal mot civilstatens pensionsinrättnings redogörare och tjänste¬
män i balans- och uppbördsfrågor samt mot inrättningens direktion för
fel och förseelser i afseende å balans- och räkenskapsfrågor;
19) de anmärkningar mot förmyndarkammarens i Stockholm för-
valtningsåtgärder och räkenskaper, som af vederbörande revisorer i deras
berättelse blifvit framställda; samt
20) åtal för fel och försummelse i tjänsten af kammarrättens tjänste¬
män och vaktbetjänte.
11
Summariska uppgifter angående kammarrättens ämbets¬
verksamhet.
Af förestående historiska öfversikt framgår, att kammarrätten, från
att ursprungligen hafva ägt att behandla hufvudsakligen frågor rörande
redovisningen för statens medel, under loppet af 1800-talet utvecklats till
en administrativ domstol för afdömande äfven af andra än anmärknings-
och balansmål, därmed emellertid fortfarande förenande egenskapen af ett
förvaltande verk för själfva granskningen af statens och andra allmänna
räkenskaper.
Till utredning angående omfattningen och beskaffenheten af kammar¬
rättens ämbetsåligganden hafva från verket erhållits vissa uppgifter.
Enligt dessa uppgifter hafva de till kammarrätten inkomna mål och
ärenden under nedannämnda år uppgått till följande antal, nämligen:
I kammarrättens allmänna diarium upptagna . . .
De afskrifningsmäl, som upptagits i särskildt diarium
Kung! Maj:ts utslag ooli bref..........
Summa
|
1881.
|
1891.
|
1897.
|
1900.
|
1901.
|
1902.
|
1903.
|
3,020
524
171
|
3,214
1,034
180
|
5,809
991
264
|
3,122
944
322
|
3,340
1,088
319
|
3,618
1,081
341
|
3,792
1,003
309
|
3,715
|
4,428
|
7,064
|
4,388
|
4,747
|
5,040
|
5,104
|
Frånses sådana till kammarrätten inkomna mål och ärenden, hvilka
omedelbart öfverlämnats till vederbörande kontor, hafva öfriga mål och
ärenden vid handläggningen fördelat sig på sätt, som framgår af efter¬
följande sammandrag af kammarrättens arbetsberättelser, vid affattandet
a,f hvilket sammandrag hänsyn tagits till motsvarande tabell i 1874 års
löneregleringskommittés betänkande angående kammarrätten:
12
År 1881, 6 ledamöter samt under vår- och höst¬
sessionerna 2 adjunkter.........
» 1891, d:o d:o
> 1897, d:o d:o
» 1900, 6 ledamöter och 2 adjunkter samt därutöf-
ver 2 adjunkter under vår- o. höstsessionerna
» 1901, d:o d:o
» 1902, 8 ledamöter samt under vår- och höst¬
sessionerna 2 adjunkter.........
> 1903, d:o d:o
Inkomna må
tillhörande ledamöters föredragning.
Fattigvårdsmål.
|
Andra besvärsmål.
|
Underställda mål (ut¬
om afskrifningsmål,
tillhörande sekretera¬
rens föredragning).
|
Balans- och instämda
mål samt fiskaliska
aktioner.
|
Kung!, remisser.
|
Summa.
|
328
|
647
|
54
|
15
|
275
|
1,319
|
529
|
961
|
114
|
4
|
294
|
1,902
|
543
|
3,636
|
89
|
1
|
190
|
4,459
|
566
|
1,013
|
51
|
1
|
270
|
1,901
|
580
|
1,147
|
36
|
2
|
340
|
2,105
|
634
|
1,441
|
34
|
3
|
291
|
2,403
|
651
|
1,530
|
44
|
3
|
313
|
2,541
|
Under samma år hafva från kammarrätten expedierats utslag och
domar samt bref och underdåniga utlåtanden till antal, som nedanstående
tabell utvisar:
1
|
Utslag och
domar.
|
S. k. missiv-
skrifvelser.
|
Andra bref samt
underdåniga
utlåtanden.
|
Summa.
|
År 1881..........
|
|
|
|
4,800
|
> 1891 ..........
|
1,518
|
1,520
|
2,149
|
5,187
|
» 1897 ..........
|
3,823
|
1,586
|
1,886
|
7,295
|
» 1900 ..........
|
1,972
|
1,984
|
3,134
|
7,090
|
» 1901 ..........
|
2,101
|
2,355
|
2,251
|
6,707
|
> 1902 ..........
|
2,167
|
2,245
|
2,317
|
6,729
|
» 1903 ..........
|
2,357
|
2,494
|
2,242
|
7,093
|
13
och
|
ä
|
ren
|
d e
|
Q
|
|
|
|
|
Afgjorda mål och ärenden
|
Till nästpåföljande år balanserade
mål och ärenden.
|
Summa afgjorda och balanserade
mål och ärenden.
|
tillhörande sekreterarens
föredragning.
|
tillhörande reyisions-
tjänstemäns föredragning.
|
Summa inkomna.
|
tillhörande ledamöters
föredragning.
|
tillhörande sekreterarens
föredragning.
|
tillhörande revisionstjänste-
mäns föredragning.
|
Summa.
|
Kung! Maj:ts utslag
och bref.
|
Ansöknings- in. fl.
ärenden.
|
Afskrifningsmål.
|
Sömma.
|
Anmärkningsmål.
|
Ansöknings- och
yerkställighetsmål.
|
Knngl. remisser.
|
Summa.
|
171
|
138
|
524
|
833
|
567
|
269
|
19
|
855
|
3,007
|
1,572
|
836
|
864
|
3,272
|
710
|
3,982
|
180
|
218
|
1,034
|
1,432
|
489
|
107
|
18
|
614
|
3,948
|
1,829
|
1,395
|
480
|
3,704
|
1,403
|
5,107
|
264
|
181
|
991
|
1,436
|
408
|
195
|
54
|
657
|
6,552
|
3,955
|
1,342
|
590
|
5,887
|
3,167
|
9,054
|
322
|
194
|
944
|
1,460
|
374
|
138
|
48
|
560
|
3,921
|
2,135
|
2,501
|
583
|
5,219
|
1,741
|
6,960
|
319
|
196
|
1,088
|
1,603
|
387
|
137
|
49
|
573
|
4,281
|
2,327
|
1,586
|
570
|
4,483
|
1,539
|
6,022
|
341
|
215
|
1,081
|
1,637
|
373
|
122
|
57
|
552
|
4,592
|
2,427
|
1,630
|
475
|
4,532
|
1,599
|
6,131
|
309
|
188
|
1,003
|
1,500
|
427
|
103
|
61
|
591
|
4,632
|
2,533
|
1,561
|
576
|
4,670
|
1,561
|
6,231
|
Till den närmare innebörden af dessa äfvensom andra från kammar¬
rätten erhållna summariska uppgifter varder tillfälle att i det följande
återkomma.
14
Kommitténs förslag till ändringar beträffande kammarrättens
ämbetsverksamhet.
A. Upphörande af underställning hos kammarrätten af vissa mål.
Enligt § 1 mom. 11 och 13 i gällande instruktion äger kammar¬
rätten att till behandling och afgörande upptaga:
af Konungens befallningshafvande pröfvade och genom besvär eller
underställning inkomna mål angående afkortning, afskrifning eller restitu¬
tion af kronoutskylder, böter eller andra allmänna medel;
de af andra förvaltningsmyndigheter, med undantag af Kungl. Maj:ts
och Rikets hofrätter och kollegier, statskontoret samt armé- och marinför¬
valtningarna, pröfvade, till kammarrätten genom underställning eller be¬
svär inkomna afskrifningsmål; samt
af vederbörande förvaltningsmyndigheter pröfvade, underställningsvis
eller genom besvär inkomna frågor angående öfverskott och brister uti
arméns eller flottans persedelförråd eller s. k. reskontreringsmål.
Kommittén, som längre fram återkommer till behandlingen i vissa
andra afseenden af nu ifrågavarande mål, har ansett det böra till en början,
ur förenklingssynpunkt, utredas, om och i hvad mån föreskrifterna om
underställning af vederbörande myndigheters beslut i dessa mål kunna
anses fortfarande af behofvet påkallade.
Vid behandlingen af denna fråga torde, hvad afskrifningsmålen an¬
går, böra skiljas emellan, å ena sidan, s. k. ordinarie afskrifningar eller
Konungens befallningshafvandes beslut om afskrifning af kronoutskylder,
böter eller andra allmänna medel på grund af bristande kännedom om den
15
betalningsskyldiges vistelseort och, å andra sidan, extra ordinarie afskrif-
ningar eller af vissa myndigheter meddelade beslut om afskrifning af
penningar eller persedlar, hvilka för kronan gått förlorade genom olycks¬
händelse eller eljest förkommit.
Hvad då först angår Konungens befallningsliafvandes beslut angående Mål angående
afkortning, afskrifning eller restitution af kronoutskylder, böter eller andra
allmänna medel, är det uppenbart, att underställningen af dylika beslut ^uSde^mZ.
under kammarrättens pröfning, i den mån sådan underställning fortfarande instr. § l: il-
äger rum, skall föranleda eu ganska väsentlig omgång vid ärendenas be¬
handling och slutförande. Förutom den skriftväxling mellan Konungens
befallningshafvande och kammarrätten, som i följd af underställningsskyl-
digheten måste äga rum och som kräfver både tid och arbetskrafter, med¬
för underställningen äfven i öfrigt ett ganska afsevärdt arbete inom kam¬
marrätten.
Vidkommande det stora flertalet af dylika mål, nämligen de ordi¬
narie afskrifningarna, är enligt den för kammarrätten gällande arbetsord¬
ningen af den 17 december 1880 åt amanuensen på kammarrättens advokat-
fiskalskontor uppdraget att granska och afgifva utlåtande i dessa
mål; och torde dessa göromål nästan uteslutande upptaga hans tjänst¬
göringstid.
Föredragningen af nyssnämnda mål tillhör sekreteraren. Om de än
i regel icke äro af någon invecklad art och om än, såsom det meddelats
kommittén, föredragningen sker helt summariskt, med återgifvande af hand¬
lingarnas innehåll allenast i de afseenden, där anmärkning under gransk¬
ningen å advokatfiskalskontoret förekommit, så är dock gifvet, att före-
dragningsarbetet liksom det förberedande arbete, som föregått detsamma,
och den efter föredragningen följande expeditionen af kammarrättens be¬
slut i de särskilda målen innefatta en icke oansenlig arbetsmängd. Under
åren 1901, 1902 och 1903 hafva till kammarrätten inkommit respektive
1,088, 1,081 och 1,003 dylika mål.
Af hvad sålunda anförts torde framgå, att ett upphäfvande af skyl¬
digheten för Konungens befallningshafvande att underställa sina beslut uti
ifrågavarande mål kammarrättens pröfning skulle, förutom den lättnad,
16
som därigenom blefve Konungens befallningshafvande beredd, medföra för
kammarrätten en ganska väsentlig besparing i tid och arbete. Vid sådant
förhållande lärer anledning förefinnas att vidare undersöka, huruvida ur
andra synpunkter hinder skäligen böra möta för ett dylikt upphäfvande.
Först torde då böra erinras, att beträffande den nu ifrågavarande
underställningsskyldigheten, om hvilken stadgades i den ofvan omförmälda
kungl. kungörelsen den 10 april 1828 äfvensom i instruktionen för kammar¬
rätten den 15 oktober 1831 och till hvilken jämväl hänför sig § 23 i lands-
höfdinginstruktionen den 10 november 1855, äfven sedermera i vissa fall
lämnats föreskrifter uti tid efter annan utfärdade författningar angående
uppbörd eller indrifning af kronoutskylder m. in., under det att i andra
hithörande fall särskilda föreskrifter i enahanda afseenden ej upptagits,
hvaraf följden blifvit en viss osäkerhet i myndigheternas praxis beträf¬
fande underställning af beslut uti ifrågavarande ämnen.
Så innehöll den numera upphäfda kungl. kungörelsen den 5 juli 1884
angående förändrade föreskrifter i afseende å allmänna utskylders utta¬
gande hos personer, som från skattskrifningsorten afflyttat, i § 5 den be¬
stämmelsen, att, därest afskrifning af från skattskrifningsorten bortflyttad
persons utskylder var hos Konungens befallningshafvande begärd, Konun¬
gens befallningshafvande ägde pröfva förhållandet och, under vissa förut¬
sättningar, bevilja den sökta afskrifningen genom utslag, som skulle un¬
derställas kammarrättens pröfning. Men hvad angår afkortning af utskyl¬
der, hvarom i samma författning äfven var fråga, nämndes däremot ej nå¬
got om underställning af Konungens befallningshafvandes beslut i sådant
hänseende — oaktadt afkortning ju innebär en verklig eftergift af påfördt
belopp, medan afskrifning enligt nämnda författning, liksom i andra fall
af ordinarie afskrifning, innebär allenast beloppets afföring tills vidare ur
räkenskapen, utan att den skattskyldiges betalningsskyldighet därigenom
upphör, och så att beloppet, därest han framdeles anträffas, må hos honom
uttagas.
I uppbördsreglementet den 10 maj 1895, genom hvilket upphäfdes
ofvannämnda kungörelse af den 5 juli 1884 — och till hvilket sedermera
uti ifrågavarande afseende anslutit sig kungl. kungörelsen den 3 december
1897 angående nytt reglemente för uppbördsverket i Stockholms stad —
17
finnes likaså underställning föreskrifven i fråga om Konungens befallnings-
hafvandes beslut om afskrifning af utskylder eller afgifter, men icke hvad
angår afkortning eller restitution.
I kungl. förordningen den 3 december 1897 angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst säges i § 80, att gällande uppbördsför-
fattningar skola tillämpas på bevillningsuppbörden och därmed förenade
bestyr, och i § 82 hänvisas, angående sättet för afkortning, till uppbörds-
reglementet. Och kungl. förordningen den 21 juni 1902 om inkomstskatt
hänvisar i § 36 till bevillningsförordningen beträffande debitering, uppbörd
och redovisning samt i § 44 till uppbördsreglementet angående sättet för
afkortning.
I kungl. kungörelsen den 5 juli 1884 angående redovisning inom
länen för verkställigheten af meddelade bötesbeslut och för influtna
bötesmedel finnes väl föreskrift om underställning af sådant afskrifnings-
beslut, som grundas å bristande kännedom om den bötfälldes vistelseort,
men däremot icke beträffande beslut om afförande eller afskrifning t ill
följd af »annan laga orsak».
Föreskriften om underställning af Konungens befallningshafvandes
beslut angående afkortning, afskrifning eller restitution af kronoutskylder,
böter eller andra allmänna medel har naturligen, liksom enahanda stad¬
gande i fråga om vissa myndigheters beslut rörande extra ordinarie
afskrifningar, haft sin grund i omsorgen, att statsverkets inkomster och
tillgångar ej måtte utan trängande skäl lida minskning. Hvad särskildt
angår skyldigheten för Konungens befallningshafvande att underställa nu
ifrågavarande beslut, är emellertid att uppmärksamma, att direkta skatter
och sakören, hvilkas uppbörd det ålåg Konungens befallningshafvande att
öfvervaka, förr spelade en jämförelsevis mycket betydande roll i statens
hushållning, hvarmed ock följde, att hvarje särskild skatte- eller saköres-
post tillädes större betydelse än nu.
Men för öfrigt lärer det näppeligen finnas skäl att befara, att genom
ett borttagande af underställningsskyldigheten uti nu förevarande hän¬
seende statens intressen skulle lida någon skada. Enligt uppgifter, som
från kammarrätten lämnats, visar sig, att under åren 1901, 1902 och
1903 af kammarrätten afgjorts respektive 978, 1,058 och 1,062 ordinarie
Lönereyltvingslcommitténs bet. 111. 3
18
afskrifningsmål, samt att därvid ändring skett allenast med afseende å
respektive 22, 21 och 15 af dessa mål. Vidkommande de under samma
år afgjorda restitutionsmålen, respektive 14, 19 och 28, har ändring skett
endast under år 1903 i 2 mål.
Hvad nu angår beslut om ordinarie afskrifning, synes den Konungens
befallningshafvande därvid tillhörande pröfning, huruvida personen i fråga
blifvit vederbörligen eftersökt, vara af den enkla beskaffenhet, att det tryggt
torde kunna öfverlämnas åt Konungens befallningshafvande att i sista hand
verkställa denna pröfning. Den föregås dessutom af ett från den
underordnade uppbördsmyndigheten inkommet, på bifogade handlingar grun¬
dad! förslag. Ärendet har alltså redan förut af en myndighet behandlats
och pröfvats, innan det inkommer till Konungens befallningshafvande, som
sålunda underkastar detsamma pröfning i andra hand. Ett obehörigt med¬
gifvande af dylik afskrifning lärer därför ej ifrågakomma annat än till följd
af förbiseende och således, hvad af ofvan meddelade uppgifter jämväl bestyr¬
kes, jämförelsevis sällan. Äfven i de fall, där, med nu gällande ordning,
Konungens befallningshafvandes afskrifningsbeslut af öfverinstansen pröfvas
icke vara lagligen grundadt, inskränker sig merendels felet därtill, att
ett eller annat intyg, som enligt författningarna kräfves för att afskrif¬
ning må ske, saknas eller icke är behörigen affattadt, hvadan resultatet
af det. hela blifver, icke att några medel därigenom ytterligare tillkomma
det allmänna, utan allenast att intygen vederbörligen kompletteras. Slut¬
ligen må ock uppmärksammas, att, om Konungens befallningshafvande
skulle i något enstaka fall obehörigen medgifva den begärda afskrif-
ningen, densamma, såsom förut är nämndi, icke innebär någon ovillkorlig
eftergift af det allmännas rätt, utan det ifrågavarande beloppet kan,
därest den betalningsskyldige anträffas, hos honom uttagas, hvilket, sär¬
skilt med afseende å böter, uppgifves icke så sällan inträffa.
Beträffande afkortning, som däremot innefattar eftergift af det all¬
männas rätt, grundas beslut därom i de flesta fall på den befälningsskyl-
diges död eller, i fråga om utskylder, på bristande tillgång till deras gäl¬
dande. Vid afkortning på grund af dödsfall har Konungens befallnings¬
hafvande allenast att tillse, att uppgifna fakta äro behörigen styrkta. Och
hvad angår afkortning af utskylder på grund af fattigdom, torde därom
19
gällande föreskrifter kunna anses erbjuda säkerhet för, att dylikt beslut
ej meddelas utan vederbörlig utredning och fullgoda skäl. I uppbördsreg-
lementet den 10 maj 1895 är nämligen stadgadt, att den afkortningslängd,
som fogas vid vederbörande kronofogdes eller magistrats framställning till
Konungens befallningshafvande om afkortning, skall, då fattigdom utgör
grund för den sökta afkortningen, vara »ej blott åtföljd af utmätnings¬
mans bevis om bristande tillgång till utskyldernas gäldande, utan ock
granskad, i stad af en magistratsperson och minst två ledamöter i årets
taxeringsnämnd och å landet i utlyst kommunalstämma, om hvilken gransk¬
ning och hvad därvid förekommit intyg skall finnas ä längden tecknadt, i
stad af förenämnda magistratsperson och ledamöter i taxeringsnämnden
och på landet af kommunalstämmans ordförande jämte två socknemän».
Och hvad sålunda föreskrifvits för städer i allmänhet är äfven enligt kungl.
kungörelsen den 3 december 1897, angående nytt reglemente för uppbörds-
verket i Stockholms stad, gällande för hufvudstaden.
Hvad slutligen restitution angår, borde väl icke möta betänklighet
att tillerkänna Konungens befallningshafvandes beslut om restitution af
utskylds- in. 11. belopp giltighet utan underställning, dä sådan underställ¬
ning icke förekommer i fråga om Konungens befallningshafvandes restitu-
tiousbeslut i vissa ärenden, som kunna vara af vida större betydelse. Så
till exempel fanns visserligen i den numera upphäfda kungl. förordningen
deri 23 augusti 1876 angående villkoren för tillverkning af brännvin
föreskrift därom, att Konungens befallningshafvandes beslut angående åter¬
bäring vid olyckshändelse af tillverkningsafgift skulle underställas kam¬
marrättens pröfning. Men i nu gällande förordning i ämnet af den 13
juli 1887 närnnes icke om någon underställning af Konungens befallnings¬
hafvandes beslut angående restitution af tillverkningsafgift; likaså ej
heller i kungl. kungörelsen den 8 december 1882 angående restitution af
brännvinstillverkningsskatt vid utförsel af brännvin till utrikes ort och till
Norge, i kungl. förordningen den 10 oktober 1890 angående denaturering
af brännvin, i kungl. kungörelserna den 30 november 1899 angående re¬
stitution af brännvinstillverkningsskatt för finkelolja, afsedd till tekniskt
ändamål, samt angående bestämmelser i fråga om restitution i vissa fall
af tillverkningsskatt för brännvin, som vid staten tillhörigt krutbruk an-
20
Mål angående
extra ordinarie
afskrifningar.
Instr. § 1:11.
vändes för tillverkning af krut, eller i kungl. kungörelsen den 19 februari
1904 angående restitution af erlagd skatt för malt vid utförsel ur riket
af maltdrycker. Då underställning i dessa fall eftergifvits, synes så med
än större skäl kunna ske beträffande nu ifrågavarande utskylder och
andra belopp.
Vid öfvervägande af ofvan anförda omständigheter har kommittén
kommit till den åsikten, att gagnet af ifrågavarande underställning, där
sådan ännu förekommer, ej närmelsevis uppväger därmed förenade omgång
och arbete. Kommittén hemställer fördenskull,
att underställning till kammarrätten af Konun¬
gens befallning skaf vandes beslut angående afkortning,
afskrifning eller restitution af kronoutskylder, böter eller
andra allmänna medel ej vidare må äga rum.
I fråga om extra ordinarie afskrifningar stadgas i kungl. förord¬
ningen den 11 december 1830, angående behandlingen af extra ordinarie
afskrifningsfrågor och anmärkningsmål, att sådan afskrifning endast må
beviljas i de fall, då den förlust i penningar eller persedlar, hvarom fråga
är, utredes vara tillkommen utan någons förvållande, eller då tillgång till
förlustens ersättning brister hos den eller dem, som därtill äro lagligen
förpliktade. Innan extra ordinarie afskrifning får ske, skola därför i laga
ordning undersökas alla omständigheter, som med frågan äga gemenskap.
Sedan utredning verkställts, äger vederbörande förvaltningsverk, då
det är ett rikets kollegium, in pleno afgöra afskrifningsfrågan. Klagan
öfver beslutet föres hos Kungl. Maj:t i den ordning, som är föreskrifven
för besvärs anförande i ekonomiska mål.
Efter de grunder, som angifvits uti nämnda förordning, äga jämlikt
§ 7 i förordningen äfven andra förvaltningsverk än rikets kollegier, Konun¬
gens befallningshafvande, stationschefer vid flottan samt andra ämbetsmän,
som hafva särskilda förvaltningar sig uppdragna, att meddela utslag i af¬
skrifningsfrågor. Dessa utslag skola dock underställas kammarrättens pröf¬
ning och godkännande samt för sådant ändamål, enligt kungl. kungörelsen
V
21
den 14 november 1870, till kammarrätten insändas, tillika med handlin¬
garna i målet, inom trettio dagar, räknade från den dag, då beslutet om
afskrifningen fattades.
Sedan, af förekommen anledning, Riksdagen i skrifvelse den 20 april
1886 anhållit, att, då samma bestämmelser, som gällde för afskrifning af
kronans fordringar i allmänhet, måhända icke borde tillämpas i afseende
å kronans på järnvägstrafikens affärsverksamhet grundade fordringsanspråk,
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om icke särskilda föreskrif¬
ter borde meddelas, huru vid afskrifningar af järnvägstrafikens osäkra ford¬
ringar skulle förfaras, anbefallde Kungl. Maj:t styrelsen för statens järn¬
vägstrafik att inkomma med yttrande, hvilka särskilda föreskrifter borde
kunna i det af Riksdagen omförmälda afseende meddelas.
I underdånig skrifvelse den 29 september 1887 hemställde nämnda
styrelse, att föreskrifter måtte meddelas därom, att de järnvägstrafikens
fordringar hos enskilda personer eller till verket hörande tjänstemän, hvilka
blifvit genom vederbörande myndighets beslut, eller, hvad angick fordrin¬
gar hos enskilda, genom borgenärers godkännande under konkurs, till be¬
talning fastställda, finge, där efter utredning i konkurs eller vid utmätning
befunnes, att gäldenären saknade tillgång till deras gäldande, ur räken¬
skaperna afskrifvas; att pröfning, huruvida sådan afskrifning finge äga
rum, skulle tillkomma styrelsen och underställning till kammarrätten så¬
lunda icke vidare äga rum; samt att det skulle åligga styrelsen att låta
upprätta särskild förteckning, hvari infördes samtliga de fordringar, om
hvilkas afskrifning ur räkenskaperna styrelsen förordnat, äfvensom att hålla
hand däröfver, att statens rätt till talan angående samma fordringar
blefve mot vederbörande betalningsskyldiga i laga ordning bevarad samt
fordringarnas belopp, i händelse tillgångar hos de betalningsskyldiga yppa¬
des, behörigen indrifna och i räkenskaperna ånyo införda.
Efter kammarrättens hörande meddelade Ivungl. Maj:t i skrifvelse
till järnvägsstyrelsen den 5 april 1889, att Kungl. Maj:t ansett förhållan¬
dena icke då påkalla, att i afseende å behandlingen af frågor om afskrifning
af de i järnvägsstyrelsens räkenskaper upptagna osäkra fordringar andra
bestämmelser blefve gällande än de, som voro meddelade för öfriga i § 7
af kungl. förordningen angående behandlingen af extra ordinarie afskrif-
ningsfrågor och anmärkningsmål den 11 december 1830 afsedda förvaltande
verk och myndigheter, samt att Kungl. Maj:t fördenskull funnit Riksda¬
gens och styrelsens för statens järnvägstrafik ifrågavarande framställningar
icke föranleda annat yttrande, än att det vore järnvägsstyrelsen ohetaget
icke blott att föra järnvägstrafikens osäkra fordringar i räkenskapen inom
linjen utan ock, där styrelsen funne en sådan åtgärd lämplig, att uppföra
dem å en särskild, räkenskapen bilagd förteckning; dock att, när afskrifning
af fordran, som blifvit å dylik särskild förteckning uppförd, ifrågakomme,
samma bestämmelser borde iakttagas, som eljest voro gällande för afskrif¬
ning af järnvägstrafikens osäkra fordringar.
Emellertid blef, i anledning af framställning från telegrafstyrelsen,
genom kungl. bref den 20 maj 1898, angående ordningen och villkoren
för afskrifning ur sistnämnda styrelses räkenskaper af telefonafgifter, för-
ordnadt, att, sedan för fordran af ifrågavarande slag utmätning hos gälde¬
när eller bevakning i dennes konkurs ägt rum, utan att betalning kunnat
erhållas, telegrafstyrelsen ägde att, därest densamma icke på grund af
omständigheterna i särskildt fall funne fordran, för hvilken betalning så¬
lunda icke kunnat erhållas, böra för bevarande af telegrafverkets fordrings-
rätt i räkenskapen fortfarande kvarstå, meddela beslut om det oguldna
beloppets afföring, samt att beslut, som af telegrafstyrelsen sålunda
meddelades, skulle äga giltighet utan att underställas kammarrättens
pröfning.
Sedermera har genom kungl. kungörelser den 18 november 1898
angående statens järnvägar, den 31 december 1902 angående post- och
telegrafverken samt den 8 april 1904 angående postsparbanken förordnats,
att hvad i § 7 af kungl. förordningen den 11 december 1830 finnes före-
skrifvet därom, att utslag i afskrifningsfrågor skola, innan afskrifning i
räkenskaperna må ske, underställas kammarrättens pröfning och godkän¬
nande, icke skall äga tillämplighet i fråga om afskrifning
i järnvägsstyrelsens och telegrafverkets räkenskaper af materiel,
effekter och annan statens järnvägars eller telegrafverkets egendom, som
genom olyckshändelse gått förlorad eller eljest förkomrnit,
23
i postverkets räkenskaper af persedlar, effekter och annan postverket
tillhörig egendom, som genom olyckshändelse gått förlorad eller eljest för¬
kommit, samt
i postsparbankens räkenskaper af persedlar, inventarier och annan
postsparbanken tillhörig egendom, som genom olyckshändelse gått förlorad
eller eljest förkommit.
Uppslaget till den större frihet i sistberörda hänseende, som med-
gifvits för statens järnvägsförvaltning, för post- och telegrafverken samt nu
senast för postsparbanken, torde hafva gifvits af 1893 års järnvägskommitté
uti dess den 24 oktober 1895 afgifna betänkande och förslag angående järn-
vägsadministrationen. I förslag till instruktion för järnvägsstyrelsen med
underlydande distriktsförvaltningar, § 5 sista inom., hade järnvägskommittén
upptagit bemyndigande för styrelsen att själf eller genom linjeförvaltningen
förordna om afskrifning af materiel, effekter och annan statens järnvägars
egendom, som genom olyckshändelse gått förlorad eller eljest förkommit.
Kommittén anförde i afseende därå (delen II a, sid. 202 och 203), att
detta bemyndigande visserligen skulle innebära ett förklarande, att vissa
bestämmelser i ofvannämnda kungl. förordning den 11 december 1830
icke skulle vara på statens järnvägsförvaltning tillämpliga, men att ett
sådant förklarande i själfva verket endast var ett fastslående af den
praxis, som af lätt insedda skäl måst vid statsbaneindustrien utbilda sig.
Det hade nämligen icke varit möjligt att i fråga om denna industri med
de stora kvantiteter materialier och effekter af olika slag, som där an¬
vändas, tillämpa de tunga och föråldrade bestämmelserna i 1830 års för¬
ordning, utan förvaltningen hade måst röra sig under enklare former och
detta så mycket hellre, som mången gång kostnaderna för ett fullt regle-
mentsenligt afskrifningsförfarande skulle blifvit större än värdet af den
förkomna persedeln. Till undvikande af möjligt missförstånd ansåg sig
järnvägskommittén likväl böra anmärka, att man icke afsett, att åt
uttrycket »annan statens järnvägars egendom» skulle gifvas en så vidsträckt
tolkning, att därunder skulle kunna inbegripas exempelvis järnvägens
osäkra fordringar, uppkomna genom medgifven fraktkredit eller på annat
sätt. I fråga om dylika osäkra fordringar syntes tills vidare och intill dess
en allmän ändring af den år 1830 fastställda ordningen komme till stånd
24
böra gälla hvad Kung!. Maj:t, enligt hvad ofvan är nämnd t, under den
5 april 1889 förklarat i anledning af Riksdagens framställning i skrifvelse
den 20 april 1886.
Riksdagen hade emellertid i skrifvelse den 13 maj 1897 anhållit,
att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke sådan ändring
i gällande bestämmelser angående afskrifning af kronans utestående ford¬
ringar kunde vidtagas, att vidsträcktare möjlighet till dylik afskrifning,
än då förefanns, blefve beredd; och efter statskontorets och kammarrättens
hörande utfärdade Kungl. Maj:t den 3 maj 1901 kungörelse, hvarigenom,
med ändring af kungl. förordningen den 11 december 1830, förordnades,
att afskrifning af kronans utestående fordringar må, utom i de fall där
sådan afskrifning redan medgifvits, äga rum jämväl, då gäldenär eller
annan, som för fordran på grund af borgen eller eljest är ansvarig, blifvit
tid efter annan och senast under tionde året, från det fordringen tillkom,
i mantalsskrifningsorten af kronobetjänt eftersökt samt i Stockholm hos
vederbörande roteman men eljest hos pastorsämbetet och å landet jämväl
hos kommunalnämnden efterfrågad, utan att han anträffats eller kännedom
om hans vistelseort här i riket kunnat erhållas, äfvensom då fordran varit
utestående i tio år utan att kunna, oaktadt upprepade gånger verkställda
utmätningsförsök, indrifvas, dock att den sålunda medgifna vidsträcktare
rätten till afskrifning ej må gälla fordran, hvars kapitalbelopp öfver-
stiger 300 kronor, samt icke heller tillämpas, då vederbörande myndighet
finner särskilda förhållanden gifva anledning antaga, att fordran kan komma
att inflyta, och för den skull anser fordringsrätten böra bevaras.
I det underdåniga utlåtande, statskontoret och kammarrätten den 18
september 1900 afgåfvo i nyssberörda ärende, erinrades om det ofvan åbe¬
ropade kungl. brefvet den 20 maj 1898 angående ordningen och villkoren
för afskrifning ur telegrafstyrelsens räkenskaper af telefonafgifter, hvar-
jämte omnämndes, att, efter underdånigt förslag af en för granskning af
flottans reglemente tillsatt kommission, öfver hvilket förslag statskontoret
och kammarrätten icke haft tillfälle att yttra sig, väsentligen förändrade
bestämmelser i fråga om afskrifning af fordringar vid flottans stationer
kommit till stånd genom det under den 8 december 1899 fastställda för¬
nyade reglementet för flottan, § 338. De af ämbetsverken sålunda åsyftade
25
bestämmelserna finnas införda i mom. 3 och 4 af nyssnämnda paragraf
(uti delen 1 af reglementet). Enligt dessa moment äger uti de där afsedda
fall stationsbefälhafvare eller varfschef att, då fråga är om materialier eller
persedlar, meddela beslut om afskrifning jämte hänvisning för den, som är
missnöjd med beslutet, att däröfver anföra besvär hos kammarrätten inom
trettio dagar efter erhållen del af beslutet, men, då fråga är om penningar,
beträffande afskrifning däraf afgifva förslag till marinförvaltningen. I
fråga om afskrifning af materialier eller persedlar nämnes ej något om
skyldighet för stationsbefälhafvare eller varfschef att underställa sitt beslut
kammarrättens pröfning.
Efter tillkomsten af den ofvanberörda kungl. kungörelsen den 3 maj
1901 erinrade Riksdagen i skrifvelse den 10 maj 1902, att vid utarrendering
jämlikt kungl. kungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen åt
kronans jordbruksdomäner den 10 november 1882 skall, för det fall att
arrenderätten under arrendeperioden förverkas och egendomen för de åter¬
stående arrendeåren genom offentlig auktion till den högstbjudande ut¬
arrenderas, förbehållas statsverket för den förlust, som därvid kan upp¬
komma genom arrendesummans nedgående under hvad förut varit be¬
stämdt, fordringsrätt i arrendatorns bo samt hos vederbörande arrende-
löftesmän för den tid, deras borgen omfattar; och anhöll Riksdagen, att
Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke föreskrift kunde
meddelas därom, att dylika s. k. skillnadsarrenden, till kapitalbeloppet
öfverstigande 300 kronor, kunde under de villkor, ofvannämnda kungl.
kungörelse den 3 maj 1901 innehåller, få afskrifvas ur kronoräkenskaperna.
I anledning däraf blef, i fråga om kronans fordringar för sådana
skillnadsarrenden, genom kungl. kungörelsen den 18 december 1903 för-
ordnadt, att dylik fordran må, utan hinder däraf att dess kapitalbelopp
öfverstiger 300 kronor, under de villkor och förbehåll i öfrigt, som för
afskrifning af kronans utestående fordringar i kungl. kungörelsen den 3
maj 1901 stadgas, ur kronoräkenskaperna afskrifvas.
I berättelse om den år 1903 verkställda granskningen af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1902 hafva Riksdagens revisorer vid behandling, under rubriken post¬
verket, af frågan om vissa balanserade fordringar, uppkomna för afsevärdt
Lönereglering skommitténs bet. 111. 4
26
lång tid tillbaka, uttalat den uppfattningen, att möjlighet till afskrifning
jämväl af fordringar, uppgående till större belopp än 300 kronor, under
de i kungl. kungörelsen den 3 maj 1901 stadgade förutsättningar samt på
i förordningen den 11 december 1830 angifvet sätt borde beredas, äfven¬
som att rätten till afskrifning af fordringar tilläfventyrs utan olägenhet
kunde jämväl i andra afseenden något utsträckas.
I underdånigt utlåtande den 11 januari 1904 i anledning af nämnda
revisionsberättelse har generalpoststyrelsen, med anslutning till revisorernas
uttalande, framhållit, att under den tid, om förmälda kungl. kungörelse af den
3 maj 1901 varit i kraft, generalpoststyrelsen upprepade gånger haft tillfälle
erfara, huru önskvärdt det skulle hafva varit, om möjligheten till afskrifning
af åtskilliga i posträkenskapen balanserade fordringar än mera ökats. Det vore
nämligen otvifvelaktigt, att under nuvarande förhållanden många fordrin¬
gar till större belopp än 300 kronor måste år efter år bokföras, utan att.
någon som helst sannolikhet för deras gäldande förefinnes, samt att ett
icke ringa mått af arbete och kostnader fruktlöst tages i anspråk för så¬
dana fordringars bibehållande vid gällande kraft och för försöken att dem
indrifva. I fråga om postverkets dylika fordringar vore det ock i all¬
mänhet förenadt med afsevärda svårigheter att åstadkomma nöjaktig sådan
utredning, som jämlikt 1901 års kungörelse erfordras för afskrifnings-
åtgärd; och föga syntes vara att vinna af det ökade arbete och den om¬
gång, som vållas däraf, att utslag i frågor rörande afskrifningar af ifråga¬
varande slag fortfarande skola underställas kammarrättens pröfning och
godkännande.
Statsutskottet vid 1904 års riksdag har i afgifvet, utlåtande tillkänna-
gifvit, att utskottet delade revisorernas uppfattning om, att vidsträcktare
möjlighet till afskrifning af kronans utestående fordringar än den, som
förefinnes på grund af kungl. förordningen den 11 december 1830 och
kungl. kungörelsen den 3 maj 1901, synes böra beredas, samt att
utskottet föreställde sig, att nämnda förordning lämpligen borde om¬
arbetas för åstadkommande af mera tidsenliga bestämmelser i förevarande
hänseenden, men att utskottet dock fann sig förhindradt föreslå Riks¬
dagen att i detta ämne hos Kungl. Maj:t göra framställning utöfver
hvad revisorernas uttalande innefattade; hvadan utskottet hemställde,
y
27
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida åtgärder lämpligen borde vid¬
tagas för möjliggörande af en vidsträcktare afskrifning af postverkets äldre
balanserade fordringar, än som enligt nu gällande författningar kan
äga rum.
Hvad statsutskottet sålunda hemställt, har af Riksdagen bifallits.
Till den åtskillnad i afseende å behandlingen af extra ordinarie af-
skrifningsfrågor, som i 1830 års förordning gjorts emellan, å ena sidan,
rikets kollegier och, å andra sidan, öltiga förvaltningsverk, Konungens
befallningshafvande, stationschefer vid flottan samt andra ämbetsmän,
som hafva särskilda förvaltningar sig uppdragna, lärer anledningen delvis
vara att söka i den då gängse åsikten, att allenast den kollegiala hand¬
läggningen beredde full trygghet för en frågas allsidiga pröfning. Men
till icke ringa del torde denna åtskillnad ock hafva haft sin grund i den
uppfattningen, som äfven i öfrigt kommit till synes i kammarrättens in¬
struktion, att till rikets kollegier hänförliga ämbetsverk, såsom i rang lik¬
ställda med kammarrätten, ej borde i något afseende densamma underordnas.
I detta sammanhang lärer allenast den förra synpunkten böra tagas i be¬
traktande; och att denna numera icke kan eller bör, åtminstone i före¬
varande ämne, tillerkännas samma betydelse som tillförne, lärer väl få
anses obestridligt. Också har, oaktadt enligt § 1 i den för arméförvalt¬
ningen den 27 maj 1881 utfärdade instruktionen nämnda ämbetsverk »intager
det rum bland rikets styrelse- och förvaltningsverk, som krigskollegiet förut
innehade», i § 16 mom. 2 af samma instruktion stadgats, att frågor om extra
ordinarie afskrifning af medel och persedlar, hvilka frågor förut (och i
öfverensstämmelse med 1830 års förordning) tillhört armeförvaltningens
plenum, skola pröfvas af vederbörande departement inom arméförvalt¬
ningen, sedan undersökning rörande förlusten förut i stadgad ordning ägt rum.
Enligt kommitténs uppfattning saknas giltig anledning att i extra
ordinarie afskrift»ingsfrågor fortfarande bibehålla nämnda åtskillnad emellan
olika slag af förvaltningsmyndigheter. Och synes äfven åt icke kollegiala
myndigheter böra medgifvas att pröfva och afgöra hithörande frågor utan
underställning till kammarrätten.
28
Ofvan lämnade redogörelse för hvad i hufvudsak å förevarande lag-
stiftningsområde inträffat efter år 1830 visar, att den då stadgade under-
ställningsskyldigheten redan i ej obetydlig mån inskränkts. 1 mån af
utvecklingens fortgång har nämligen underställningen befunnits allt för
tyngande i förhållande till det gagn, som däraf möjligen kunde förväntas.
Kännbarast har naturligen behofvet af friare former gjort sig gällande
beträffande de tidt och ofta förekommande frågorna om afskrifning af
effekter eller materialier inom vissa större förvaltningsgrenar. All under¬
ställning till kammarrätten i dylika frågor har ock upphört inom de stora
kommunikationsverken och vid sjöförsvaret samt nu senast vid postspar¬
banken. Hvad kronans utestående fordringar angår, har äfven funnits
nödigt att i ej ringa omfattning modifiera de i 1830 års författning inne¬
fattade bestämmelserna rörande extra ordinarie afskrifning. Förutom de
särskilda medgifvanden, som i sådant hänseende lämnats telegrafstyrelsen
och vederbörande vid flottan, må här erinras om hvad i kungl. kungörel¬
sen den 3 maj 1901 förekommer i fråga om afskrifning af fordringar till
kapitalbelopp ej öfverstigande 300 kronor. Och att äfven den för modi¬
fikationen i sistnämnda hänseende satta gränsen befunnits för trång, fram¬
går ej mindre af det senare lämnade medgifvandet i fråga om afskrifning
af skillnadsarrenden jämväl till högre belopp än äfven af hvad, såsom ofvan
nämnts, blifvit af Riksdagens år 1903 församlade revisorer och af general¬
poststyrelsen i dess underdåniga utlåtande den 11 januari 1904 anfördt
samt af hvad i ämnet förekommit vid 1904 års riksdag.
Då en allmän revision af bestämmelserna angående extra ordinarie
afskrifningar icke faller inom ramen för kommitténs uppgift, har kom¬
mittén ansett sig böra här inskränka sig till att föreslå sådana föränd¬
ringar i nämnda bestämmelser, som kunna anses alldeles särskild! påkal¬
lade ur synpunkten af förenkling och önskvärd likformighet.
I sådant hänseende synes det kommittén, att några betänkligheter
ej böra möta att medgifva samtliga vederbörande myndigheter enahanda
rätt till afskrifning, utan underställning, af materiel, effekter eller annan
till utestående penningfordringar ej hänförlig statsegendom, som redan
lämnats vissa icke kollegiala verk. I verkligheten torde det i 1830 års
författning stadgade omständliga och tyngande förfaringssättet redan hafva
29
såsom otidsenligt till stor del kommit ur bruk och myndigheterna i stallet
anlita andra utvägar för att få förkomna effekter in. in. ur sina räken¬
skaper afbörda. Det synes därför vara på tiden att äfven ur lagstiftningen
aflägsna stadgandena i detta hänseende.
Hvad kronans penningfordringar angår, torde ock befinnas lämpligt
att i viss, ej obetydande mån medgifva rätt till afskrifning utan under¬
ställning. I detta afseende kunde dock tilläfventyrs för närvarande vara
till fyllest, om medgifvande lämnas vederbörande myndigheter att sjelf¬
ständigt besluta om afskrifning af utestående fordran, hvars kapitalbelopp
ej öfverstiger 1,000 kronor. Beträffande åter afskrifning af fordrings-
poster å än högre belopp, synes den kontroll, som en underställnings-
skyldigliet innebär, böra bibehållas och jämväl utsträckas, i förekommande
fall, till rikets kollegier och med dem jämställda verk. För frågans lös¬
ning i sådan riktning torde finnas lämpligast, att underställning i nyss
antydda fall vare sig från högre eller lägre myndigheter skall ske till
Kungl. Maj:t. Därför torde icke böra möta något hinder ur synpunkten
af ökad arbetsmängd inom vederbörande statsdepartement och hos Kungl.
Maj:t, då afskrifning af fordringar, hvilkas kapitalbelopp öfverstiga 1,000
kronor, väl endast mera sällan förekommer.
På grund af hvad ofvan anförts, hemställer kommittén om följande
ändringar i nu gällande bestämmelser angående extra ordinarie afskrifningar:
att någon underställning icke vidare md äga rum
af vederbörande myndigheters beslut om afskrifning ur
deras räkenskaper af materiel, effekter eller annan till
utestående penningfordringar ej hänfårlig egendom;
att underställning ej heller må äga rum i fråga
om nämnda myndigheters beslut rörande afskrifning af
kronans utestående penningfordringar, dä fordrans kapi¬
talbelopp ej öfverstiger 1,000 kronor; samt
att beslut om afskrifning af sådan fordran ä
högre kapitalbelopp än 1,000 kronor skall, af hvilken
myndighet än beslutet meddelas, underställas Kungl.
Maj ds pröfning och godkännande.
30
RtTtnt Såsom redan är nämndt> ager> enligl; § 1 mom. 13 i instruk¬
tionen, kammarrätten att till behandling och afgörande upptaga af veder¬
börande förvaltningsmyndigheter pröfvade, underställningsvis eller genom
besvär inkomna frågor angående öfverskott och brister uti arméns eller
flottans persedelförråd eller s. k. reskontreringsmål.
Uti det af 1874 års löneregleringskommitté afgifna betänkandet an¬
gående kammarrätten erinrade kommittén, att enligt § 5 mom. 2 i 1831 års
instruktion kammarrätten hade att upptaga och afgöra de af befälhafvarna
vid Kung!. Maj:ts flotta pröfvade och kammarrättens skärskådande under¬
ställda frågor angående dels yppade brister å de under materialuppbörds-
månnens därstädes vård ställda persedlar dels ock vid levereringar genom
misstag skedda ombyten däraf, och att detta moment i synnerhet ägjle sin
tillämpning på de s. b. reskontreringsmålen.
I afseende å dessa mål fäste kommittén uppmärksamheten därå,
att desamma uppkomma, då vid skeende inventering i flottans stations-
förråd brist uti ett eller flera persedelslag förekommer, under det öfver¬
skott linnes i ett eller flera andra slag af persedlar, Indika öfverskott
efter vissa gifna bestämmelser få användas till betäckande af bristerna,
för bedömande dels huruvida bristerna och öfverskotten vore af beskaf¬
fenhet att få mot hvarandra kvittas, dels ock om öfverskotten i värde
motsvarade bristerna, tillsattes i hvarje särskildt fall en kompromiss, hvil¬
ken hade att i dessa afseenden afgifva utlåtande till vederbörande stations-
chef, som därefter meddelade utslag, hvilket underställdes kammarrättens
pröfning. Helt annat var — meddelade kommittén vidare — behand¬
lingssättet af liknande mål inom arméförvaltningen, som ock har störa
persedelförråd under sin vård. Efter det inventering af ett förråd för
ifrågavarande ändamål skett, skickades nämligen inventeringsinstrumentet till
ett annat underlydande förråd för åsättande af värde å såväl de felande
som öfvertaliga persedlarna, hvarefter målet, sedan vederbörandes yttrande
inkommit, af arméförvaltningen afgjordes, utan att utslaget underställdes
kammarrättens pröfning eller målet i annat fall kom till kammarrättens
kännedom, än da balans var för handen eller då besvär öfver reskon-
treringsbeslutet hos kammarrätten anfördes. Bestämmelser saknades emel¬
lertid för dessa måls behandling i arméförvaltningen. Till följd däraf
31
fullföljdes de genom besvär än hos kammarrätten, än hos Kungl. Maj:t.
Kommittén ansåg sig höra framhålla denna saknad af bestämda före¬
skrifter tillika med önskvärdheten däraf, att de bestämmelser, som i detta
afseende syntes böra meddelas, blefvo i hufvudsak öfverensstämmande för
arméns och flottans förvaltningar, så att målen i fråga, till sin beskaffen¬
het lika, äfven erhöllo en lika behandling.
I den för arméförvaltningen den 27 maj 1881 utfärdade instruktionen,
§16 mom. 1, säges emellertid, att med anmärknings- och balansmål —
s. k. reskontreringsmål däri inbegripna — hvilka kunna hos arméförvalt¬
ningens olika departement förekomma, skall förfaras på sätt särskildt är
stadgadt. I detta hänseende skall således, därest balans ej är för handen,
tillämpas hvad enligt kungl. förordningen den 11 december 1830 gäller för
handläggning af anmärkningsmål hos rikets kollegier, d. v. s. målen af-
göras genom resolution af den ledamot (det krigsråd i arméförvaltningen),
till hvars departement räkenskapen hör eller på hvars åtgärd målet beror,
och resolutionen expedieras i departementets namn och å dess vägnar, med
nämnda ledamots underskrift och kontrasignation af vederbörande kamrerare,
hvilken senare deltager i beslutet och anses hafva biträdt detsamma, då
han icke reserverat sig. I händelse af missnöje med resolutionen må
besvär anföras i kammarrätten, men någon underställning till kammar¬
rätten förekommer ej.
Hvad flottan åter angår, innehåller reglementet för densamma af den
8 december 1899, delen I §§ 335—337, särskilda bestämmelser angående
reskontreringsmål.
Så bör, om vid inventering af uppbörd visar sig, att både öfverskott
och brist finnas, sådant af revisionen i vederbörlig ordning anmärkas och
redogöraren eller hans rättsinnehafvare lämnas tillfälle att förklara sig, på
sätt i afseende å anmärkningsmål är föreskrifvet, hvarefter målet behandlas
i närmare angifven ordning. Efter det vederbörande räkenskapskontor
uppgjort förslag till reskontrering äfvensom en sluträkning, tillsättes en
nämnd, som äger utlåta sig, huruvida uppbördsmannen kan anses vara
vållande till de i sluträkningen upptagna bristerna och för desamma böra
ansvara eller icke. Sedan nämnden afgifvit utlåtande och revisionen läm¬
nats tillfälle att häröfver inkomma med påminnelser samt vederbörande
32
<s
kamrerare, advokatfiskal och förvaltningsdirektion, den senare i mål rörande
uppbörd, som står under dess inseende, yttrat sig, utfärdar stationsbefäl-
hafvaren eller varfschefen resolution, hvilken, försedd med besvärshänvis¬
ning, bör, jämte delgifningsbevis och öfriga till målet hörande handlingar,
öfverlämnas till kammarrätten för den vidare handläggning, som denna
rätt tillkommer, d. v. s. målet underställes kammarrättens pröfning.
Fortfarande förekommer alltså den åtskillnad i afseende å reskontre-
ringsmål vid armén och flottan, att beslut i dylika mål af vederbörande
vid flottan skola underställas kammarrättens pröfning, under det att sådan
underställning icke erfordras beträffande beslut i enahanda mål af veder¬
börande inom arméförvaltningen.
Det synes kommittén, att nämnda åtskillnad bör, utan något afse-
värdt äfventyr för statsverket ur kontrollsynpunkt, kunna häfvas genom
att eftergifva underställningsskyldigheten beträffande vederbörande stations-
befälhafvares och varfschefers vid flottan resolutioner i reskontreringsmål,
liksom redan ägt rum med afseende å deras resolutioner i vissa afskrif-
ningsmål.
Kommittén hemställer fördenskull,
att underställning till kammarrätten ej vidare måtte
äga rum i f råga om de resolutioner, som af stationsbefäl-
hafvare eller varfschefer vid flottan utfärdas i reskontre¬
ringsmål.
33
B. Öfverflyttning till de allmänna domstolarna af vissa mål.
En fråga, som ur förenklingssynpunkt vid kammarrätten, liksom
förut vid kammarkollegium, framställt sig för kommittén, är den, huru¬
vida icke vissa af de kammarrätten tillhörande mål lämpligen kunna och
böra öfverflyttas till de allmänna domstolarna.
I första rummet har ett dylikt spörsmål uppstått i fråga om de i Balans- och
kammarrättens instruktion § 1 mom. 1 och 2 omförmälda balans- in. fl. mål. ^TtäfidTZär'
Enligt nämnda moment äger kammarrätten att till behandling ochInstr- § 1: 1~2-
afgörande upptaga
balansmål eller angifvelser emot kronans och allmänna verks upp¬
bördsman och redogörare för tillgrepp och förskingring af sådana dem,
under eget ansvar inför kronan eller verket, anförtrodda medel eller per¬
sedlar, för hvilka redogörelse ingår till kammarrättens revisionsafdelning, och
åtal mot publika ämbets- och tjänstemän för fel och försummelser i
afseende å såväl uppbörden, förvaltningen och redovisningen af ofvan om¬
förmälda medel och persedlar som ock kontrollen och tillsynen därvid.
Från sålunda nämnda mål undantagas emellertid, enligt föreskrift i
mom. 2, åtal mot ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten för förbrytelse,
som i strafflagen för krigsmakten är med straff belagd, eller, efter ty i
nämnda lag sägs, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag anses
såsom under försvårande omständigheter begången, så ock för brott i
öfrigt, som föröfvats under fält- eller sjötåg utom riket och åtalas, medan
tåget varar. Och i § 1 mom. 3, sista stycket, stadgas vidare den be¬
gränsning uti ifrågavarande afseende att, om åtal, som i mom. 2 sägs,
skulle afse Kungl. Maj:ts och Rikets hofrätter eller kollegier, statskontoret,
armé- eller marinförvaltningen, kammarrättens åtgärd ej må sträcka sig
längre än att öfverlämna frågan till justitiekanslersäinbetets handläggning.
Talan emot kammarrättens utslag i balans- och därmed sammanställda
mål fullföljes genom besvär, som ingifvas till justitierevisionsexpeditionen
och pröfvas af Kung]. Maj:t i högsta domstolen.
Lönereglering skommitténs bet. III.
5
34
Hvad balansmålen särskild! angår, så omfattar kammarrättens hand¬
läggning af desamma i allmänhet ej den förberedande behandlingen, utan
denna är uppdragen åt den myndighet, under hvilken vederbörande upp¬
bördsman eller redogörare lyder.
T sådant hänseende har genom kungl. kungörelsen den 14 november
1879, utfärdad i sammanhang med fastställandet af förnyad instruktion för kam¬
marrätten, blifvit — med upphäfvande af hvad dittills var stadgadt därom, att
i de till kammarrättens handläggning hörande balansmål den förvaltande
myndighet, som hade att i första hand utreda målet, borde fastställa balans¬
beloppet medelst utslag, som skulle underställas kammarrättens pröfning,
— förordnadt, att i sådana mål skall efter ingången af år 1880 iakttagas
det förfarande, att vederbörande förvaltningsmyndighet, efter utredning af
balansen, allenast afgifver sitt utlåtande öfver densammas belopp och där¬
efter till kammarrätten insänder nämnda utlåtande jämte öfriga hand¬
lingar i målet.
För flottan har sedermera en återgång till det äldre förfarandet i
afseende å balansmåls förberedande behandling föreskrifvits, ity att enligt
§ 334 inom. 3 i reglementet af den 8 december 1899, delen I, vederbörande
stationsbefälhafvare eller varfschef har att fastställa balansbeloppet genom
utfärdad resolution, hvilken, försedd med besvärshänvisning, bör jämte del-
gifningsbevis äfvensom öfriga till målet hörande handlingar öfverlämnas
till kammarrätten för den vidare handläggning, som denna rätt tillkommer.
Af ofvan åberopade föreskrifter i § 1 mom. 1—3 uti kammarrät¬
tens instruktion framgår, att ingalunda alla förbrytelser i där angifna
afseenden äro föremål för kammarrättens afgörande. Förutom det i
inom. 3 gjorda undantaget beträffande vissa verk, hvilket påtagligen
har allenast den grund, att chefer och ledamöter i desamma ansetts ej
böra dömas af den med dessa verk i rang jämställda kammarrätten,
äro enligt mom. 2 från kammarrättens pröfning undantagna vissa grup¬
per af mål angående förbrytelser af ämbets- och tjänstemän vid krigs¬
makten.
Men vidare är ock kammarrättens pröfning inskränkt till förbrytelser
af ifrågavarande slag i afseende å sådana medel eller persedlar, för hvilka
35
redogörelse ingår till kammarrättens revisionsafdelning. I de fall alltså,
där eu statens uppbördsman eller redogörare tillika omhänderhar kommuns
eller andra medel, hvilkas redovisande ej är föremål för granskning inom
kammarrättens revisionsafdelning, äger allmän domstol att rannsaka och
döma beträffande förbrytelser i afseende å dessa medel.
Slutligen är äfven att märka, att kammarrätten äger upptaga mål
af ifrågavarande slag allenast i afseende å sådana medel eller persedlar,
som varit kronans och allmänna verks uppbördsman och redogörare an¬
förtrodda under eget ansvar inför kronan eller verket. Där åter fråga är
om medel eller persedlar, som omhänderhafts med redovisningsskyldighet
inför öfverordnade uppbördsman och redogörare, tillhör frågan allmän
domstols handläggning.
Redan den omständigheten, att sålunda åtskilliga grupper af balans-
och därmed sammanställda mål handläggas af allmän domstol eller, i
fråga om vid krigsmakten anställda personer, af krigsdomstol utan att
däraf veterligen försports någon olägenhet, innebär ett visst stöd för den
uppfattningen, att äfven pröfningen af öfriga dylika mål skulle kunna från
kammarrätten öfverflytta^ å de allmänna domstolarna. Genom en sådan
öfverflyttning skulle onekligen vinnas likformighet i afseende å det pro
cessuella förfarandet emellan dessa mål och andra rättegångsmål, hvar¬
förutom tvifvelsutan utredningen i flera afseenden skulle därat underlättas.
Den större möjligheten såväl för den tilltalade att muntligen få svara inför
domstolen som ock för anställande därstädes af förhör med vittnen och
andra skulle särskildt i detta hänseende blifva af betydelse.
Det torde i detta sammanhang böra erinras om det förfarande, som
enligt § 13 i kammarrättens instruktion skall iakttagas, om något hos
kammarrätten anhängig! mål fordrar utredning i orten af andra personer
än de till vederbörande redogörelseverk hörande ämbets- och tjänstemän.
Kammarrätten har då att därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t och där¬
vid föreslå den eller dem, åt hvilken eller hvilka ett sådant uppdrag
lämpligen må kunna anförtros. Finnes emellertid uti något pa kammar¬
rättens pröfning beroende mål muntligt förhör med part eller vittne af
omständigheterna påkalladt och kan det ej lämpligen äga rum hos kammar-
36
rätten, må kammarrätten förordna om föfhörets hållande vid underdomstol
i orten och i sådant afseende meddela erforderliga föreskrifter; ägande
kammarrätten därvid jämväl anmoda Konungens befallningshafvande utse
ombud att vid domstolen föra kronans eller det allmännas talan.
Kn förändring, hvarigenom kammarrättens befattning med mål af
ifrågavarande slag upphör, skulle vidare af hjälpa den olägenheten af de nu¬
varande bestämmelserna, att kronans och allmänna verks uppbördsmän och
redogörare, Indika otnhänderhafva äfven andra medel och persedlar än så¬
dana, för hvilka redogörelse ingår till kammarrättens revisionsafdelning,
kunna för förbrytelser i afseende å dessa olika slag af medel eller per¬
sedlar komma att höra under skilda domstolar.
Härtill kommer ytterligare, att bestämmelsen därom, att balansmål,
för att. kunna af kammarrätten upptagas, skall afse medel eller persedlar,
som varit uppbördsman eller redogörare anförtrodda under eget ansvar
inför kronan eller vederbörande verk, i flera fall föranledt osäkerhet om
den rätta tillämpningen. Hos domstolar och myndigheter har nämligen
understundom yppats tvekan, huruvida, vid balans hos uppbördsman eller
redogörare, denne kunde anses hafva varit för de tillgripna och förskingrade
medlen direkt ansvarig inför kronan och vederbörande verk eller ej, och
om således målet borde tillhöra kammarrättens handläggning eller icke.
I detta hänseende kan det vara belysande att erinra om ett i Nytt
juridiskt arkiv för år 1903, afd. I sid. 170—172, infördt referat angående
åtal mot en poststationsföreståndare för, bland annat, förskingring af franko-
teckens- och lösernnedel samt medel, influtna vid försäljning af sparrnärken,
uti hvilket mål, sedan vederbörande underrätt hänvisat målet i nämnda del
till kammarrätten och advokatfiskalsärnbetet därstädes fört ansvars- och er¬
sättningstalan, kammarrätten, med 8 röster mot 1, förklarade, att den tilltalade
icke var att anse såsom sådan uppbördsman och redogörare hos allmänt
verk, som afses i § 1 mom. 1 i kammarrättens instruktion, samt att
kammarrätten fördenskull icke var behörig att till pröfning upptaga den
af advokatfiskal förda talan; och fann, uppå besvär af advokatflskals-
ämbetet, Kungl. Maj:t, vid målets föredragning i högsta domstolen den 24
mars 1903, ej skäl att göra ändring i kammarrättens utslag.
37
Till stöd för bibehållande'af den befattning, som tillkommer kam¬
marrätten i afseende å förevarande slag af mål, bär å andra sidan åberopats
deras nära samband med den granskning af räkenskaper, som skall hos
kammarrätten verkställas. Äfven där upptäckten af balans icke, såsom
stundom varit fallet, föranledts af eu vid denna granskning gjord anmärk¬
ning, så innebär dock i regel balansens upptäckt anmärkning, i ett eller
derå hänseenden, mot vederbörande räkenskap. Stundom inträffar ock,
att samtidigt med balansmålet anmärkningsmål kunna vara i särskild ord¬
ning anhängiggjorda mot samma redogörare, hvarvid det kan lända till
reda, att målen varda skärskådade i sitt sammanhang af eu och samma
domstol och sedermera lagakraftvunna resolutioner bringas till verkställig¬
het af samma tjänsteman, nämligen advokatfiskal i kammarrätten. För
kammarrätten står ock, i förekommande fall af balans, utan särskild om¬
gång till buds det bevismaterial, som kan vara att hämta ur de för
granskning dit öfverlämnade räkenskaperna. Det har äfven betonats, att
kammarrätten vid pröfningen af balans- och därmed sammanställda mål
besitter eu alldeles särskild sakkunskap, och att dessa måls handläggning
af en och samma öfverdomstol för hela riket måste anses bereda större
säkerhet för eu konsekvent lagtillämpning.
Vid öfvervägande af denna fråga har det visserligen synts kom¬
mittén, att de skäl, hvilka tala för upphörande af kammarrättens be¬
fattning med förevarande slag af mål, äro ganska tungt vägande. Enär
emellertid frågan om eu förändring härutinnan med däraf betingade
ändringar i olika författningsrum förutsätter en omfattande och inkräf¬
vande utredning, och då ifrågavarande mål, om än understundom mycket
vidlyftiga och invecklade, dock i senare tider hos kammarrätten förekommit
så pass sällan, att deras kvarblifvande eller borttagande för närvarande ej
torde kunna anses i någon mera afsevärd män inverka på ämbetsverkets
behof af ordinarie arbetskrafter, har kommittén funnit sig icke äga till¬
räcklig anledning att här till vidare behandling upptaga nämnda fråga.
Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida det särskilda undantags-
stadgande uti förevarande afseende beträffande vissa verk, som omförmäles
38
i inom. 3, sista stycket, af § 1 i kammarrättens instruktion, numera kan
hafva giltiga skäl för sig.
Tvister om be- Enligt § 1 inom. 6 i instruktionen äger kammarrätten att till be-
täln mg pa , p . °
grund af bor- hand ling och afgörande upptaga tvister angående betalning på grund af
%%ZdsmänSh°rgen ^ör kronans uppbördsman. Dessa tvister instämmas, jämlikt § 10,
Instr. § i: 6. till kammarrätten af advokatfiskal och behandlas på sätt allmänna lagen
för hofrätt stadgar.
Uti delen I af sitt betänkande har kommittén behandlat frågan
om upphörande af skyldigheten för vissa tjänstemän att ställa uppbörds-
säkerhet. Kommittén har därvid omnämnt, att, i anledning af fram¬
ställning från kommittén för utarbetande af förslag till nya stater för
post- och telegrafverken, Kung]. Maj:t, enligt nådiga bref den 6 juni
1902, förklarat, att befintliga föreskrifter rörande skyldighet för vissa
posttjänstemän och vissa telegrafverkets tjänstemän att ställa uppbörds-
säkerhet skola upphöra att gälla i fråga om uppbörd, tillhörande tiden
efter utgången af år 1902.
Hvad som anfördes till stöd för borttagandet af skyldigheten för
tjänstemän inom post- och telegrafverken att ställa uppbördssäkerhet äger,
enligt kommitténs åsikt, i sin allmänlighet tillämpning äfven å andra stats¬
verkets redogörare. Tidigare gällande föreskrifter om skyldighet för vissa
riksbankens tjänstemän att ställa uppbördssäkerhet hafva ock, på bankout¬
skottets hemställan, blifvit vid 1898 års riksdag uteslutna ur reglementet
för riksbankens styrelse och förvaltning. Kommittén har därför äfven i
afseende å de centrala ämbetsverken uttalat den meningen, att nu befintliga
föreskrifter om skyldighet för vissa tjänstemän att ställa uppbördssäkerhet
böra upphäfvas. Därest denna kommitténs mening kommer att i allmän¬
het vinna godkännande, skulle de till kammarrättens afgörande hörande
tvister om betalning på grund af borgen för kronans uppbördsman, hvilka
mål redan nu sällan förekomma, blifva än sällsyntare; och det blefve väl
i sådant fall blott en tidsfråga, när de komme att helt och hållet upphöra.
Om än alltså dessa slags mål må komma att framdeles äga ännu
mindre betydelse än för närvarande med afseende på kammarrättens arbete,
39
har clet dock synts kommittén, att deras kvarblifvande under kammar¬
rättens pröfning näppeligen är under något förhållande betingadt af deras
beskaffenhet och behandlingssätt, och att de förty böra därifrån skiljas.
Skälet till nu gällande föreskrift har uppenbarligen varit det sam¬
band, som dessa tvister ansetts äga med balansmålen. Det sammanhang,
som härvidlag förefinnes, lärer dock icke medföra, att talan på grund af
borgen för en kronans uppbördsman anställes i samband eller jämsides med
talan mot uppbördsmannen. Tvärtom torde talan mot borgesmannen be¬
handlas som ett särskildt mål, i hvilket balansmålet allenast tjänar som
bevismaterial i fråga om balansens belopp, under det att däremot frågan
om borgesrnannens skyldighet på grund af borgensförbindelsen behandlas
och bedömes oberoende af balansmålet samt efter särskilda grunder.
Men vid sådant förhållande synes intet skäl förefinnas att mot en sådan
borgesman tillämpa ett annat processuellt förfarande än i allmänhet vid
mål angående kraf på grund af borgen eller att undantaga här ifråga¬
varande slag af tvister från allmän domstols pröfning.
Kommittén föreslår alltså,
att, med ändring af nu gällande föreskrifter i
ämnet, måtte till allmänna domstolarna öfverlämnas att
upptaga och handlägga tvister angående betalning på
grund af borgen för kronans uppbördsmän.
C. Ändring af gränserna för kammarrättens ämbetsbefattning i afseende
å vissa grupper af mål.
Enligt § 1 mom. 3 i instruktionen höra till kammarrättens behand- Anmärkningsmål
° mot visso ämbets
ling och afgörande alla dess revisionsafdelnings eller advokatfiskal an- verk.
märkningar, uppkomna vid eller föranledda af de till granskning inkomna Jnstr- § 1:8-
räkenskaper för kronans eller andra allmänna medel eller persedlar, ehvad
sådana anmärkningar angå uppbörden, förvaltningen, redovisningen eller
kontrollen. Från stadgandet i detta hänseende göres emellertid det undan¬
taget — i enlighet med hvad som gäller beträffande åtal enligt mom.
2 i samma paragraf — att, därest anmärkningen afser Kungl. Maj:ts och
40
Rikets hofrätter eller kollegier, statskontoret, armé- eller marinförvalt¬
ningen, kammarrättens åtgärd ej må sträcka sig längre än att öfverlämna
frågan till justitiekanslersämbetets handläggning.
Enahanda undantagsstadgande förekom jämväl i 1831 års instruk¬
tion. Med afseende å nämnda stadgande framhöll 1874 års lönereglerings-
kommitté, att detsamma syntes kommittén sakna skäl för sig, helst ersätt¬
ningsanspråk, väckta mot dessa förnämligare ämbetsverk eller deras leda¬
möter, enligt kommitténs förmenande icke borde afgöras i annan ordning
eller efter andra grunder än dem, som uti dylika mål i allmänhet vunno
tillämpning. Kommittén uttalade fördenskull den meningen, att ifrågava¬
rande undantagsförhållande borde upphöra och kammarrätten därefter äga
att till pröfning upptaga sådana mål — såvidt de inneburo ersättnings¬
anspråk — jämväl mot ett kollegium, annat ämbetsverk med lika värdig¬
het eller någon dess ledamot; hvaremot, om anmärkningen afsåg tjänste¬
fel, kammarrättens åtgärd, fortfarande såsom dittills, syntes böra inskränkas
till en anmälan hos justitiekansler!! om förhållandet.
Uti underdånigt utlåtande den 29 november 1878 öfver 1874 års
löneregleringskommittés betänkande tillkännagaf kammarrätten, att densamma
i frågans dåvarande skick ej ansett sig äga anledning till anmärkning emot
kommitténs förslag till förändrade bestämmelser i afseende å sättet för
behandling af de ifrågavarande anmärkningsmålen.
Hvad 1874 års löneregleringskommitté uti detta afseende uttalat och
hemställt ledde emellertid i hufvudsak ej till någon åtgärd, såsom framgår
af åberopade stadgandet uti § 1 mom. 3, sista stycket, i nu gällande
instruktion för kammarrätten.
Det synes emellertid lämpligt, att ifrågavarande undantag för kol¬
legier och därmed jämställda verk, i hvad angår kammarrättens revisions-
afdelnings eller advokatfiskal anmärkningar vid eller i anledning af in¬
komna räkenskaper, må undanröjas, samt att alla dylika anmärkningar,
hvilket verk de än afse, varda behandlade i samma ordning, vare sig de
innebära allenast ersättningsanspråk eller jämväl afse tjänstefel.
Eu dylik förändring, åtminstone då anmärkningen innebär allenast
ersättningsanspråk, anser kommittén vara så mycket mera påkallad ur
kontrollsynpunkt, som, efter hvad kommittén trott sig finna, den nu före-
41
skrifna proceduren understundom kommit eller kan komma att, emot hvad
afsedt varit, utgöra ett hinder för framställande af äfven befogade an¬
märkningar i afseende å ifrågavarande verk, till följd af den obenägenhet,
som ej lärer undgå att göra sig gällande mot användande af den tunga
och törhända enligt eu eller annans uppfattning sårande formen af an¬
mälan till justitiekanslern med därpå tilläfventyrs följande fiskalisk aktion.
Kommittén anser sig följaktligen böra hemställa,
att, med ändring af det i kammarrättens instruk¬
tion § 1 mom. 3, sista stycket, meddelade undantag sstad¬
gande beträffande formen för behandlingen af revisions-
afdelningens eller advokatfiskalens anmärkningar mot
hofrätter eller kollegier, statskontoret, armé- eller marin¬
förvaltningen, dylika anmärkningar mätte, lika med an¬
märkningar i allmänhet, fä af kammarrätten upptagas
till behandling och afgörande.
Såsom i det föregående framhållits, äro för närvarande, i öfverens- Besvär öfver visso
n . -i i - . r ämbetsverks be¬
stämmelse med kungl. förordningen den 11 december 1830, älven i al- slut om extra ordi-
seende å extra ordinarie afskrifningar gällande bestämmelser, som göra slrifningur.
skillnad emellan, å ena sidan, rikets kollegier jämte andra ämbetsverk med Instr. § l: 11.
lika värdighet och, å andra sidan, öfriga förvaltningsmyndigheter.
Hvad angår åtskillnaden olika myndigheter emellan i afseende å
skyldighet att underställa beslut i afskrifningsmål, har kommittén redan
framställt förslag om upphäfvande af denna åtskillnad. Men därutöfver
är att erinra, hurusom, med tillämpning af kungl. förordningen den
11 december 1830, jämförd med § 1 mom. 11 i den för kammar¬
rätten gällande instruktion, besvär öfver kollegiers eller med dem lik¬
ställda myndigheters beslut i extra ordinarie afskrifningsfrågor skola anföras
direkt hos Kungl. Maj:t, medan besvär öfver andra förvaltningsmyndigheters
beslut i enahanda mål tillhöra kammarrättens pröfning och afgörande.
Det synes kommittén, att för en dylik åtskillnad i afseende å full¬
följd af talan emot olika myndigheters beslut i extra ordinarie afskrifnings-
Lönereglering skommitténs bet. 111. o
42
frågor skäl så mycket mindre förefinnes, som enligt 1830 års förordning
samt § 1 mom. 14 i instruktionen kammarrätten äger till behandling och
afgörande upptaga besvär öfver samtliga förvaltningsmyndigheters beslut
i anmärkningsmål.
Men om än således, enligt kommitténs åsikt, besvär öfver veder¬
börande myndigheters beslut i afskrifningsmål böra likformigt behandlas,
hvilken myndighet än meddelat desamma, finner sig dock kommittén för¬
anlåten att för vissa fall föreslå, att från kammarrättens pröfning och af¬
görande undantagas besvär i dylika mål, de må hafva afgjorts af hvilken
myndighet som helst. Kommittén har nämligen, vid behandling af frågan
om ändring af nuvarande bestämmelser i afseende å underställning af be¬
slut rörande extra ordinarie afskrifningar, hemställt, att beslut om afskrif¬
ning af kronans utestående penningfordringar skola, då fordrans kapital¬
belopp öfverstiger 1,000 kronor, underställas Kungl. Maj:ts pröfning och
godkännande. Bifalles detta förslag, lära besvär öfver beslut om afskrif¬
ning af dylika större penningfordringar jämväl böra, i förekommande
fall, anföras direkt hos Kungl. Maj:t.
Kommittén får därför hemställa,
att föreskrift mätte meddelas därom, att besvär öfver
vederbörande myndigheters beslut i extra ordinarie afskrif¬
ningsmål skola anföras hos kammarrätten, utom i det fall
att beslutet afser kronans utestående, penningfordran åt
högre kapitalbelopp än 1,000 kronor, då besvär skola
anföras hos Kungl. Maj:t.
I). Besvärsmål afgörande af kammarrätten såsom sista instans.
I sitt betänkande (delen II) angående kammarkollegium har kommittén
föreslagit, att en del besvärsmål, hvilka nu handläggas af kammarkollegium
såsom andra instans, skola därifrån afskiljas och från den nuvarande första
instansen fullföljas direkt hos Kungl. Maj:t. Härigenom skulle emellertid
ovedersägligen, såsom kommittén erkänt, uppstå den olägenheten, att den
redan förut stora arbetsbördan för Kungl. Maj:t komrne att ökas. Då
43
kommittén det oaktadt ur förenklingssynpunkt ansåg sig icke kunna under¬
låta att föreslå mellaninstansens borttagande i dessa mål, framhöll emellertid
kommittén, att tyngden för regeringen af de administrativa besvärsmålens
handläggning — hvaröfver, oafsedt kommitténs berörda förslag, klagan
redan länge varit förd -— borde kunna lättas genom andra utvägar än
genom bibehållande af en öfverflödig administrativ mellaninstans i nämnda
slag af mål. Och såsom eu sådan utväg, »hvilken skulle medföra såväl
förenkling i förvaltningen och ökad snabbhet i rättsskipningen som eu
betydande minskning af statsrådets arbetsbörda i afseende på besvärsmålen»,
erinrade kommittén om tanken »att låta kammarrätten, hvilken redan
nu har att under domstolsformer i högsta instans pröfva vissa mål, som
förut gått till högsta domstolen, likaså i egenskap af domstol i sista
instans afgöra eu del mål, hvilka nu ga därifrån till Kungl. Maj:t i
statsrådet».
Ehuru en sådan anordning som den nyss antydda icke är af be¬
skaffenhet att lända till minskning af arbetskrafterna i kammarrätten, har
kommittén, med hänsyn till densammas stora betydelse för administratio¬
nen i dess helhet, ansett den böra af kommittén här upptagas, då den¬
samma i allt fall står i närmaste samband med frågan om kammarrättens
ämbetsområde och organisation.
Det bör emellertid i afseende å denna sak erinras, att Riksdagen genom
skrifvelse den 28 april 1903, i syfte jämväl att lätta regeringens arbets¬
börda, anhållit om utredning af frågan om inrättande af en särskild högsta
domstol eller regeringsrätt med uppdrag, bland annat, att i sista instans
afdöma administrativa besvärsmål, en utredning, som för närvarande pågår.
Och det torde varit afsedt, att en del af de mål, som nu från kammar¬
rätten fullföljas till Kungl. Maj:t, skulle i stället gå till den ifrågasatta
regeringsrätten. Men kommittén har hållit före, att den sålunda väckta
frågan om en regeringsrätt icke bör utesluta en undersökning rörande den
af kommittén här ofvan ifrågasatta förenklingsanordningen. Äfven om en
regeringsrätt kommer till stånd, lära dess uppgifter i allt fall komma att visa
sig så omfattande, att den icke torde kunna — åtminstone utan bibehål¬
lande af de nuvarande mellaninstanserna — emottaga alla de administra¬
tiva besvärsmål, från hvilka det kunde vara önskligt att befria regeringen;
44
eller ock skulle man sannolikt se sig nödsakad att redan från början göra
den nya institutionen större och mera kostsam, än ur många synpunkter
kunde vara ömkligt. Kommittén anser därför skäl vara för handen att
undersöka, huruvida ej, jämsides med det ifrågaställda inrättandet af en
regeringsrätt, åtgärder kunna och böra vidtagas för att äfven på annan
väg från behandling af Kungl. Maj:t i statsrådet aflägsna en del admi¬
nistrativa besvärsmål och på samma gång genom förenkling af instansord-
ningen, där det utan fara och olägenhet kan ske, bereda ökad snabbhet i
rättsskipningen.
Såsom förut blifvit antydt, har den af kommittén här ifrågasatta vägen
redan blifvit beträdd med afseende å vissa till kammarrättens behandling
hörande mål, nämligen fattigvårdsmålen.
Dessa mål, hvilka tidigare från kammarrätten fullföljts till Kungl.
Maj:t i ecklesiastikdepartementet, tillhörde enligt kungl. förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871 i sista instans högsta domstolens behand¬
ling. I syfte att genom lättande af högsta domstolens arbetsbörda ned¬
bringa balansen därstädes af oafgjorda mål, afläts till 1894 års riksdag
en kungl. proposition, hvari begärdes Riksdagens yttrande rörande en
sådan ändring i fattigvårdsförordningen, att klagan icke skulle få föras
öfver kammarrättens beslut i fattigvårdsärenden, med andra ord att
kammarrätten i dessa mål skulle blifva sista instans. I sitt svar på denna
framställning biträdde Riksdagen densamma, dock så att Riksdagen i sin
skrifvelse i ämnet den 2 maj 1894 förmälde sig hafva funnit Kungl.
Maj:ts förslag innefatta ett ämne, hvarom Riksdagen ägde besluta, och
därför för sin del i anledning däraf antagit eu lag af sådan lydelse, som
Kungl. Maj:t föreslagit. Och blef därpå en sådan lag af Kungl. Maj:t den
18 maj 1894 utfärdad.
De skäl, som vid denna lagändring gjorde sig gällande ej blott hos
Kungl. Maj:t utan äfven hos Riksdagen, synas hufvudsakligen hafva hän¬
fört sig till angelägenheten att minska arbetsbördan för högsta domstolen,
hvaremot den viktiga synpunkten af förenkling i instansordningen och
vinnande därigenom åt ökad snabbhet i rättsskipningen mindre framträdde.
Äfven lade man vikt uppå att möta befarade och framställda invänd¬
ningar mot förslaget. Åt chefen för justitiedepartementet framhölls i den
45
skrifvelse till chefen för ecklesiastikdepartementet af den 12 december 1892,
hvarigenom han öppnade behandlingen af denna fråga, bland annat, att
under tiden från 1889 års början till den 1 december 1892 ändring af kam¬
marrättens utslag eller återförvisning vunnits endast i 4'os procent af fattig-
vårdsmål, som fullföljts hos Kungl. Maj:t; att i en säkerligen ej ringa del
af de mål, i hvilka ändring i kammarrättens utslag skett, ändringen varit
föranledd af ny, först hos Kungl. Maj:t framkommen bevisning, hvilken
lika väl kunnat och bort i kammarrätten förebringas; samt att äfven
med den ifrågasatta anordningen fattigvårdsmålen komrne att pröfvas
af eu för hela riket gemensam domstol, hvarest en bestämd praxis kunde
göra sig gällande i de fall, där fattigvårdsförordningens bestämmelser möj¬
ligen kunde lämna rum för skiljaktiga meningar, hvadan önskvärd enhet
i rättsskipningen icke genom förslaget äfventyrades.
I Riksdagen utvecklades ytterligare dessa synpunkter. Särskilt fram¬
hölls, att, då kammarrätten inom sitt ämbetsområde är ensam öfverdomstol
för hela riket, full trygghet förefanns för, att nödig enhet i rättsskipningen
skulle vinnas i afseende å ifrågavarande mål, helst om, såsom ock vid ärendets
föredragning i statsrådet antydts skola komma att ske, beträffande fattig¬
vårdsmålen meddelades för kammarrätten väsentligen enahanda föreskifter,
som enligt kungl. stadgan den 21 april 1876 äro för högsta dom¬
stolen gällande i fråga om måls handläggning i plenum. I följd af för¬
hållandena kunde ingen domstol utbilda sig till eu sådan förtrogen¬
het med och sådan insikt i behandlingen af där förekommande mål som
just kammarrätten. Denna hade nämligen ett mycket inskränkt fält af
författningar, inom hvilket den hade att röra sig; och hos en domstol
med så speciell och begränsad kompetens vore det alldeles gifvet, att
det skulle utbildas och vara till finnandes en insikt i dithörande för¬
fattningar och en vana vid deras tillämpning, hvartill det vore mycket
svårare att finna motsvarighet hos de allmänna domstolarna, som hade ett
ofantligt stort arbetsfält och så mångskiftande författningar att tillämpa.
Rörande det mot förslaget framförda skälet, att man i vårt land hade
»ett i allmänna uppfattningen djupt rotadt anspråk att få sina angelägen¬
heter i sista hand pröfvade af Kungl. Maj:t», framhölls i Riksdagen, att
denna rätt att »gå till kungs» redan blifvit inskränkt i afseende å vissa
46
and ra grupper af ärenden, och att den dessutom i sådana fall, där det utan
förfång för allmänna rättstillståndet kunde ske, måste vika för den rätts-
sökande allmänhetens kraf att få sina mål inom beräknelig tid bragta till
slutligt afgörande. Eu långsam rättsskipning medförde en indirekt upp¬
muntran åt orättfärdigheten, som ingenting högre önskade än att så sent
som möjligt tvingas att fullgöra sin plikt.
Kommitténs Enahanda skäl, som sålunda åberopats till stöd för bitt i "vårdsmålens
hemställan. r ■. j r , . , , „ . . °
åtgörande åt kammarrätten såsom sista instans, tala enligt kommitténs
mening äfven för en liknande anordning beträffande vissa grupper af ad¬
ministrativa besvärsmål, i hvilka kammarrätten nu utgör mellaninstans
och hvilka slutligen pröfvas af Kungl. Maj:t i statsrådet. Uppenbarligen
skulle häraf följa väsentligt gagn såväl för det allmänna genom lättnad
i regeringens och vederbörande statsdepartements arbete samt förenk¬
ling i förvaltningen som ock för de rättssökande genom minskad tids-
utdräkt i afseende å målens slutliga afgörande. Och om beskaffenheten
af de mål, för hvilka en dylik anordning sålunda ifrågasättes, eller formen
för deras föregående behandling är sådan, att fullt nöjaktig utredning af
desamma bör kunna åvägabringas, innan de af kammarrätten företagas
till afgörande, så synes det kommittén, att målens afgörande i sista instans
hos denna för hela riket gemensamma öfverdomstol bör anses innebära
lika stora garantier för en allsidig och på grundlig erfarenhet byggd pröf¬
ning samt för enhet i rättsskipningen, som dessa måls afgörande i admi¬
nistrativ väg hos Kung]. Maj:t.
Mantalsskrif- Hvad sålunda yttrats gäller, enligt kommitténs åsikt, i främsta rum-
Instr9§n'l: 10. met 0111 de s- k. mantalsskrifningsmålen, hvilka afses i § 1 mom. 10 uti
kammarrättens instruktion. Enligt nämnda moment äger kammarrätten
att till behandling och afgörande upptaga besvär öfver Konungens befall-
ningshafvandes beslut i frågor rörande rätt mantalsskrifningsort samt om
böter enligt förordningen angående mantals- och skattskrifningarnas för¬
rättande.
Kungl. förordningen angående mantalsskrifning den 6 augusti 1894
— hvilken dock i fråga om mantalsskrifning i städerna Stockholm och
47
Göteborg hänvisar till hvad särskilt är eller varder därom stadgadt —
innehåller i § 12 den bestämmelsen, att uti de i fråga om mantalsskrifning
meddelade beslut och vidtagna åtgärder enhvar, hvars rätt däraf beröres,
äfvensom vederbörande kommun må söka ändring genom besvär hos Konun¬
gens befallningshafvande i länet, samt att den, som är missnöjd med
Konungens befallningshafvandes beslut, äger häröfver anföra besvär hos
kammarrätten inom viss angifven tid efter erhållen del af samma beslut;
och i § 14 mom. 4 stadgas, att den, som icke åtnöjes med Konungens
befallningshafvandes beslut, hvarigenom han blifvit dömd till böter, äger
att hos kammarrätten anföra besvär.
Enligt kungl. förordningarna den 28 maj 1897 angående mantals¬
skrifning i Stockholm och den 14 december 1883 om mantals- och skatt¬
skrifning samt kyrkoskrifning i Göteborg äro enahanda bestämmelser i
hufvudsak gällande äfven för nämnda städer, med den skillnad dock att
ifrågavarande mål där upptagas af polisdomstol, från hvilken målen full¬
följas genom besvär till kammarrätten.
Talan mot kammarrättens beslut i mantalsskrifningsmål fullföljes
hos Kungl. Maj:t i finansdepartementet, äfven då fråga är om tillämpning
af de uti författningarna i ämnet innefattade ansvarsbestämmelser.
Mantalsskrifningsmålen lära, åtminstone i regel, icke kunna anses
vara af den invecklade eller svårlösta beskaffenhet, att ur sådan syn¬
punkt ett fullföljande af desamma till Kungl. Maj:t kan anses påkalladt.
Enligt meddelande, som lämnats kommittén från kammarrätten, har ock
uti de hos Kungl. Maj:t under åren 1900—1903 afgjorda dylika mål — ut¬
görande år 1900 15, år 1901 4, år 1902 9 och år 1903 5 — allenast i ett
enda fall ändring skett i kammarrättens utslag. Och då pröfningen af de
kammarrätten tillhörande fattigvårdsmål i en mängd fall äfven innebär en
pröfning af frågan om vederbörandes rätta mantalsskrifningsort, synes —
äfven från denna synpunkt sedt — lämpligt, att frågor af sistnämnda slag
varda i hvarje fall, och således äfven där de ej uppkomma i samband med
frågor om fattigvård, likformigt behandlade i förevarande hänseende.
Enligt instruktionen § 1 inom. 7 har kammarrätten att pröfva be¬
svär öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor om beräkning
Debiteringsmål.
Instr. § 1: 7.
48
och påföring ej mindre af sådana allmänna kronoutskylder, som på debi¬
tering ankomma, än ock af alla andra räntor, därifrån endast undantagna
frågor om tiondesättning, förändring af grundskatter och andra kronans
af skattläggning beroende inkomster.
Jämlikt kungl. kungörelsen den 10 april 1828, angående gränserna
mellan kammarkollegiets, statskontorets och kammarrättens befattningar med
uppbörds- och räkenskapsverket in. in., skulle besvär öfver Konungens
befallningshafvandes beslut i frågor om förment oriktig debitering och
beräkning af alla stadgade, i räkenskaperna påförda kronoutskylder och
räntor anföras hos kammarrätten.
Uppbördsreglementet den 10 maj 1895 innehåller i § 8 att, om skatt¬
skyldig förmenar, att utskyld eller afgift, som i uppbördsbok eller sär¬
skild uppbördslängd finnes upptagen, genom fel vid debiteringen obehöri¬
gen eller med oriktigt belopp blifvit honom påförd, han äger att däri hos
Konungens befallningshafvande söka rättelse genom besvär, samt att kla¬
gande, som icke åtnöjes med Konungens befallningshafvandes i anledning
af besvären meddelade beslut, äger att däröfver besvära sig i kammarrätten.
Motsvarande stadgande finnes intaget i § 7 uti det i kungl. kun¬
görelsen den 3 december 1897 innefattade reglementet för uppbördsverket
i Stockholms stad.
Ifrågavarande s. k. debiteringsmål förekomma jämförelsevis mera
sällan till behandling hos kammarrätten och äro i regel af enkel beskaf¬
fenhet. Liksom man framhållit angelägenheten af att högsta domstolen
borde befrias från pröfningen af vissa enklare eller mindre viktiga mål, i
hvilket afseende äfven åtgärder genom lagstiftningen vidtagits, så torde
ock goda skäl föreligga att från pröfningen af de mål, om Indika nu är
fråga, befria Kungl. Maj:t i statsrådet och att låta dem i sista instans af-
göras af kammarrätten.
Afskrifnings- Till kammarrättens behandling och afgörande höra vidare enligt in-
Instr VnJt sanktionen § 1 mom. 11 besvär öfver Konungens befallningshafvandes
beslut angående afkortning, afskrifning eller restitution af kronoutskylder,
böter eller andra allmänna medel äfvensom besvär öfver beslut i afskrif-
ningsmål af andra förvaltningsmyndigheter med undantag af rikets Imf-
49
rätter och kollegier, statskontoret samt armé- och marinförvaltningarna. I
det föregående har kommittén hemställt om ändring af nu ifrågavarande
bestämmelser i syftning, att besvär jämväl öfver de af förenämnda kollegier
och med dem likställda myndigheter meddelade beslut i afskrifningsmål
skulle anföras hos kammarrätten, undantagandes i fråga om afskrifning af
kronans utestående penningfordran å högre kapitalbelopp än 1,000 kro¬
nor, i hvilket fall ärendet skulle, af hvilken myndighet än beslutet med¬
delas, därefter pröfvas hos Kungl. Maj:t.
Bifalles hvad kommittén sålunda hemställt, synes det kommittén, att
utan någon olägenhet skulle kunna åt kammarrätten anförtros att i sista
instans afgöra de besvärsmål af ifrågavarande slag, som sedermera komme
att tillhöra kammarrättens pröfning. Skulle emellertid i anledning af
sådana mål undantagsvis yppa sig fråga om obehörigt förfarande i ett
eller annat hänseende af beskaffenhet att böra till ansvar föranleda, lärer
denna fråga böra särskildt för sig behandlas i öfverensstämmelse med hvad
som gäller beträffande de mål, hvilka afses i § 1 mom. 1 och 2 uti in¬
struktionen för kammarrätten. Jämlikt § 41 i instruktionen, sådan denna
paragraf lyder enligt kungl. kungörelsen den 7 december 1894, skall i
balansmål, tiskaliska aktioner, frågor om obehöriga afkortningar och af-
skrifningar, overificerade kronorestantier med flera sådana ämnen, som
innefatta ett från lag och författningar afvikande förfarande, hvarå ansvar
hör följa, talan fullföljas hos Kungl. Maj:t genom besvär, hvilka ingifvas
till justitierevisionsexpeditionen.
Vid behandling af frågan om besvärsmål afgörande af kammarrätten
såsom sista instans har kommittén slutligen riktat sin uppmärksamhet å ännu
en grupp af mål, hvilken, vare sig man tager hänsyn till arbetena hos
kammarrätten eller till den arbetsmängd, som hvilar å regeringen och ve¬
derbörande statsdepartement, är af vida större betydelse än de förut be¬
handlade grupperna, nämligen de beskattningsmål, som afses i kammarrät¬
tens instruktion § 1 mom. 9, enligt hvilket moment kammarrätten har
att pröfva, bland annat, besvär öfver pröfningskommittéernas (numera pröf-
ningsnämndernas) beslut i taxeringsärenden.
Löneregleringshommitténs bet. III. 7
Beskattnings-
mål.
Instr. § 1:9.
50
Beträffande dessa mål är ett snabbt afgörande synnerligen efter-
sträfvansvärdt. För den skattskyldige är det uppenbarligen af stor vikt,
att han ej behöfver länge vänta på afgörandet, hvilken skattebetalnings-
skyldighet åligger honom. Men äfven för den, som har att mottaga
skatten, är det tydligen viktigt, att frågorna härom med all möjlig skynd¬
samhet afgöras. Och vikten och betydelsen häraf i såväl det ena som det
andra afseendet ökas väsentligen genom sammanhanget emellan bevillningen
och den kommunala beskattningen, i afseende å hvilken olägenheterna af
den långsamma proceduren i beskattningsmålen torde framför allt göra sig
gällande. Särskildt skarpt framträda dessa olägenheter, då, såsom nu ej
sällan äger rum, besvär öfver ett års taxering icke varda slutligen pröf-
vade, innan taxering för ett följande år verkställes; den senare taxeringen
kommer då gifvetvis att i regel ske efter samma grunder som den tidigare,
hvaraf åter ofta nödvändiggöres, till olägenhet eller börda såväl för de
skattskyldiga som för vederbörande myndigheter, ett eljest obehöfligt för-
nyadt anförande af besvär.
Till förekommande af dylika olägenheter vore det angeläget, att, i
den mån sådant kunde ske, proceduren i dessa beskattningsmål blefve för¬
kortad. Och det lärer väl svårligen kunna förnekas, att den nuvarande
proceduren är mer omständlig, än som af hänsyn till målens behöriga ut¬
redning kan anses af behofvet påkalladt. För själfva taxeringsåtgärdens
verkställande finnas nu ej mindre än tre särskilda lokala myndigheter,
nämligen bevillningsberedning, taxeringsnämnd och pröfningsnämnd; och
den skattskyldige kan, därest han är missnöjd med den af någon bland
de lägre af dessa myndigheter föreslagna taxeringen, hos den närmast
högre utveckla skälen till detta missnöje. Ofvan dessa finnas sedan för
fullföljd af talan mot taxeringen två instanser, nämligen kammarrätten och
Kungl. Maj:t.
Det vill synas, som borde alltså redan under den föregående be¬
handlingen af taxeringsfrågan denna kunna varda så utredd, att det vore
till fyllest, om öfver taxeringsmyndigheterna i orterna funnes allenast en ge¬
mensam öfverinstans. I detta afseende förtjänar särskildt att ihågkommas, att
i följd af de nya bestämmelserna om inkomstskatt ett stort antal skattskyldiga
måste på grund af den ålagda själfdeklarationsplikten redan vid beskattnings-
51
förfarandets början förebringa material för en riktig taxering. Och genom
föreskriften att, om den skattskyldiges uppgift icke följes vid taxeringen,
skälen därför skola af taxeringsmyndigheten tydligen angifvas samt under¬
rättelse därom honom med allmänna posten, så fort ske kan, kostnadsfritt
tillsändas, är åt den skattskyldige, som däraf är i behof, beredt tillfälle
att i tid kunna bedöma, hvilken utredning han kan hafva af nöden för att
vinna ändring i det ifrågavarande beslutet, och att förebringa denna ut¬
redning. Det synes därför med visshet kunna påstås, att rättssäkerheten
ej kan i någon mån komma att lida däraf, att för fullföljd af talan mot
pröfningsnämndernas beslut skulle finnas blott en instans.
Med den stora mängd af besvär öfver dylika beslut, som årligen
anföras, är det emellertid uppenbart, att denna enda instans ej lämpligen
kan förläggas till Kungl. Maj:t i statsrådet. Därigenom skulle nämligen eu
alltför betydande ökning i regeringens arbetsmängd uppkomma. Och äfven
om eu s. k. regeringsrätt varder inrättad, lära till denna komma
att höra så många andra uppgifter, att densamma ej torde kunna såsom
andra instans mottaga ifrågavarande mål. Lämpligare synes då vara att
låta kammarrätten, hvilken redan nu har att pröfva dessa mål, i dem varda
sista instans. Att kammarrätten i sin egenskap af eu för hela riket gemen¬
sam öfverdomstol med relativt begränsadt ämbetsområde är väl ägnad för
fyllandet af en dylik uppgift jämväl beträffande nu ifrågavarande mål,
torde få anses visst och bekräftas äfven däraf, att i de till Kungl. Maj:t
fullföljda mål af ifrågavarande art kammarrättens beslut — frånsedt de mål,
där ny utredning förebragts — blifvit endast i jämförelsevis få fall af
Kungl. Maj:t ändrade. Till utredning härutinnan åberopas följande från
kammarrätten erhållna uppgifter :
52
Till Kungl. Maj:t fullföljda taxeringsmål.
|
Antal mål, i h vilka Kungl.
Haj:t ändrat kammarrättens
utslag
|
Summa
ändrade mål.
|
Antal mål, i
bvilka Kungl.
Maj:t ej gjort
ändring i kam¬
marrättens
utslag.
|
Summa
öfverklagade
taxeringsmål.
|
på grund af
angifven ny ut¬
redning.
|
utan att ny
utredning åbe¬
ropats.
|
År 1900 .......
|
17
|
22
|
39
|
174
|
213
|
» 1901 .......
|
28
|
28
|
56
|
182
|
238
|
> 1902 .......
|
36
|
15
|
51
|
166
|
217
|
> 1903 .......
|
27
|
15
|
42
|
158
|
200
|
Därest åt kammarrätten anförtros att i sista hand pröfva besvär
öfver pröfningsnämndernas beslut i taxeringsärenden, synes enahanda an¬
ordning böra vidtagas i afseende å de i kammarrättens instruktion § 1
mom. 9 jämväl omförmälda besvär öfver Konungens befallningshafvandes
beslut i frågor om böter enligt bevillningsförordningen samt om debet-
sedelslösen.
I sammanhang härmed må erinras, att enligt kungl. förordningen
den 21 juni 1902 om inkomstskatt, § 36, skall, med iakttagande af där
meddelade särskilda bestämmelser, i tillämpliga delar jämväl vid taxering
enligt sistnämnda förordning gälla hvad bevillningsförordningen stadgar,
bland annat, rörande ordförandes i bevillningsberedning med flera perso¬
ners skyldigheter, angående ansvar för underlåtenhet att fullgöra samma
skyldigheter eller för annan förseelse i tjänsten eller arbetet, beträffande
ordningen och sättet för ådömande af sådant ansvar och för tillämpning
af eljest stadgadt bötesansvar äfvensom om besvär öfver Konungens befall¬
ningshafvandes därutinnan meddelade beslut samt i fråga om besvär öfver
kammarrättens utslag i taxeringsmål.
Äfven då fråga är om tillämpning af de i gällande författningar
meddelade ansvarsbestämmelser, fullföljes på grund af § 74 i bevillnings-
53
förordningen talan mot kammarrättens utslag hos Kungl. Maj:t i finans¬
departementet.
På grund af hvad ofvan anförts, hemställer kommittén,
att, klagan icke mätte få föras öfver kammarrättens
beslut i följande slag af mål, nämligen:
besvär öfver vederbörande myndigheters beslut i
mantalsskrifning smål samt i fråga om tillämpning af
ansvarsbestämmelser, meddelade i mantalsskrifning sför¬
fattning urna;
besvär öfver Konungens befallning skaf vandes beslut
i frågor om beräkning och påföring af sådana allmänna
kronoutskylder, som på debitering ankomma, äfvensom af
andra räntor, i den mån besvär i sistnämnda hänseende
ankomma på kammarrättens pröfning;
besvär öfver Konungens befallning skaf v andes be¬
slut angående afkortning, afskrifning eller restitution af
kronoutskylder, böter eller andra allmänna medel äfven¬
som öfver vederbörande myndigheters beslut angående extra
ordinarie af skrifning ar, i den mån besvär i sistnämnda
ärenden komma att tillhöra kammarrättens pröfning;
samt
besvär öfver pröfning snämnd er nas beslut i taxe-
ringsärenden, sä ock öfver Konungens be fållning skaf van¬
des beslut i frågor om debetsedelslösen samt om tillämp¬
ning af ansvarsbestämmelser enligt bevillning sförordning en
och förordningen om inkomstskatt.
Därest, i anledning af kommitténs ofvan gjorda hemställan, åt kam¬
marrätten uppdrages pröfningen i sista hand af besvär äfven i andra mål
än fattigvårdsmål, synes det kommittén att, till betryggande af en konse¬
kvent lagtillämpning äfven i dessa andra mål, böra beträffande desamma
54
meddelas i hufvudsak enahanda föreskrifter angående måls handläggning
i plenum i vissa fall och om förande af minnesbok, som äro gällande för
fattigvårdsmålen och som innehållas i §§ 5 och 16 af kammarrättens in¬
struktion, sådana dessa paragrafer lyda enligt kungl. kungörelsen den 7
december 1894.
Vid behandling inom kommittén af förevarande ämne har jämväl
kommit under öfvervägande, huruvida åt kammarrätten äfven borde upp¬
dragas att i sista hand pröfva de besvärsmål, som omnämnas i instruktio¬
nen § 1 mom. 8. Enligt nämnda moment, som till innehållet är lika med
mom. 6 i § 5 af 1831 års instruktion, äger kammarrätten att till behand¬
ling och afgörande upptaga besvär öfver Konungens befallningshafvandes
förordnanden, som angå utfordrande af kronans räntor ocli ingälder, samt
afse beskattningsförfattningarnas tillämpning och verkställighet, då fråga
icke är om hvad utmätas skall eller om förment olaglighet vid själfva
utmätningen.
Vid öfvervägande af detta spörsmål har emellertid yppats tvekan,
hvilka slag af mål numera kunna anses inbegripna under ifrågavarande
stadgande. Såsom ett exempel på hithörande fall har hänvisats till ett
af kammarrätten den 11 maj 1883 meddeladt utslag på besvär öfver
Konungens befallningshafvandes i Kalmar län resolution den 12 juni 1882
i fråga om skyldighet för åborna å ett hemman att erlägga dem påförd
ränta för ett torp.
Äfven om mål, som afses uti § 1 mom. 8 i kammarrättens instruk¬
tion, fortfarande kunna förekomma, torde dock vara uppenbart — hvad
ock från kammarrättens sida bekräftats — att detta endast mycket sällan
kan blifva händelsen. I hvarje fall skulle en bestämmelse om dessa måls
pröfning af kammarrätten såsom sista instans icke inverka på arbetet hos
Kungl. Maj:t i statsrådet, ty enligt § 41 i kammarrättens instruktion,
sådan paragrafen lyder i kungl. kungörelsen den 7 december 1894, gäller
i afseende på fullföljd af talan emot kammarrättens utslag i dessa mål
55
hvad i allmänna lagen finnes föreskrifvet för sökande af ändring i hof-
rätts dom.
Vid dessa förhållanden har kommittén icke funnit skäl göra hem¬
ställan om ändrade bestämmelser i fråga om fullföljd af talan uti de i
§ 1 mom. 8 af kammarrättens instruktion afsedda besvärsmål.
Jämföres § 1 i kammarrättens nuvarande instruktion med de i det Mål, i indika
föregående af kommittén framställda förslag till ändringar i vissa hänseen- marrättens be¬
den beträffande kammarrättens ämbetsverksamhet, visar sig, i hvilka fall
talan fortfarande skulle få äga rum mot kammarrättens beslut. rwm-
Detta skulle till en början vara förhållandet beträffande de i § 1 Tnstr. § t: l, 2,
mom. 1 och 2 af instruktionen afsedda balans- och därmed sammanställda
mål äfvensom beträffande de närbesläktade, uti mom. 15 och 18 af
samma paragraf omförmälda mål, som röra dels besvär öfver utslag, med¬
delade af Konungens befallningshafvande och konsistorierna i riket gemen¬
samt eller af dessa senare ensamt i frågor om orätt förvaltning af eller
bristande redovisning för allmänna läroverks och kyrkors med flera dy¬
lika medel, dels ock åtal mot civilstatens pensionsinrättnings redogörare
och tjänstemän i balans- och uppbördsfrågor samt mot inrättningens di¬
rektion för fel och förseelser i afseende å balans- och räkenskapsfrågor.
Talan skulle vidare få fullföljas emot kammarrättens beslut ej instr. § l.■ 3, 13,
mindre angående revisionsafdelningens eller advokatfiskalens anmärkningar
vid eller med anledning af de till granskning inkomna räkenskaper än
äfven på besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärknings-
eller redogörelsemål, de s. k. reskontreringsmålen därunder inbegripna.
Och samma skulle vara förhållandet beträffande kammarrättens beslut dels
i sådana från fångvårdsstyrelsen, enligt § 21 i dess instruktion af den 22
november 1877, till kammarrätten öfverlämnade anmärkningsfrägor, där
yrkande om ersättning blifvit väckt emot landshöfding eller landshöfding-
ämbete, dels ock på de anmärkningar mot förmyndarkammarens i Stock¬
holm förvaltningsåtgärder och räkenskaper, som af vederbörande revisorer
14, 17, 19.
56
blifvit framställda i deras berättelse (jfr instruktion för förmyndarkam¬
maren den 29 september 1876, § 12 mom. 7 a).
Instr. § i: 4, 8. Äfvenledes skulle rätt till klagan stå öppen mot kammarrättens be¬
slut i fråga om anmälanden och åtal i anledning af försummelse att inom före-
skrifven tid till kammarrätten aflämna i‘äkenskaper för granskning, likasom
till fullföljd af talan uti de i instruktionen § 1 mom. 8 afsedda besvärsmål.
instr. § i: 5, 12. I sakens natur ligger ock, att — därest ej särskild! undantag är
gjordt, såsom i § 41 af instruktionen i fråga om erhållen varning, —
talan bör få fullföljas emot kammarrättens beslut i frågor beträffande
verkets personal. Hit höra de i instruktionen § 1 mom. 5 och 20 om-
förmälda frågor om kammarrättens tjänstemän i vissa fall tillkommande
arfvode samt om åtal för fel och försummelse i tjänsten af kammarrättens
tjänstemän och vaktbetjänte. Likaså lära besvär fortfarande böra få an¬
föras mot kammarrättens beslut i de uti § 1 mom. 12 omförmälda frågor
om afskrifning i advokatfiskalskontorets eller revisionsafdelningens aktorats-
räkningar.
57
Kommitténs förslag till förenklingar in. in. inom kammar¬
rättens arbetsområde.
A. Förenkling- i formerna för besvärsmål förberedande behandling.
I betänkandet angående kammarkollegium har kommittén gjort fram¬
ställning därom, att i mål, som från Konungens befallningshafvande genom
besvär fullföljas till kammarkollegium, besvären skola aflämnas till veder¬
börande befallningshafvande, som, med iakttagande af gifna föreskrifter,
skall hafva att infordra vederbörandes förklaring och insända handlingarna
jämte eget utlåtande till kollegium.
Kommittén har därvid framhållit, att en sådan anordning skulle vara
ägnad icke blott att bespara parterna besvär och kostnad, utan ock att,
till förmån för såväl parterna som det allmänna, medföra en förkortning
i tiden för målens blängande i fullständigt skick och därmed äfven möjlig¬
göra deras snabbare afgörande.
Därjämte har kommittén erinrat, att, om än föredragningen af
besvärsmål för beslut om kommunikation sker på det mest summariska
sätt, en öfverflyttning till länsstyrelserna af hela bestyret med besvärens
kommunicerande skulle, enligt kommitténs åsikt, innebära lättnad för kammar-
kollegii personal utan att för länsstyrelserna medföra någon kännbar ök¬
ning af arbetsbördan.
Enligt hvad kommittén i sitt betänkande angående kammarkollegium
jämväl framhållit, är redan i åtskilliga fall föreskrifvet, att vid fullföljd
till central statsmyndighet af talan mot ortmyndighets beslut besvären skola
Löneregleringskommitténs bet. 111. 8
58
mgifvjts hos vederbörande länsstyrelse och denna omedelbart besörja kom¬
munikation, utan att, kommittén veterligen, däraf hittills försports olägen¬
het. Så gäller ock, hvad särskildt kammarrätten angår, att i vissa till
dess behandling och afgörande hörande besvärsmål besvären skola inlämnas
till Konungens befallningshafvande.
Enligt § 66 mom. 1 i 1897 års bevillningsförordning, sådan denna
paragraf lyder enligt kungl. kungörelsen den 3 december 1898, skola
besvär öfver pröfningsnämnds beslut, ställda till kammarrätten, ingifvas
till Konungens befallningshafvande, som öfver besvären infordrar förklaring
från vederbörande och till kammarrätten insänder samtliga handlingarna i
ärendet med de upplysningar och erinringar, som besvären anses påkalla.
Enahanda förfarande skall ock iakttagas uti de i § 67 af bevillningsförord-
ningen nämnda fall.
I 1902 års förordning om inkomstskatt, § 36, hänvisas, i fråga om
besvär öfver taxeringsmyndighets beslut rörande taxering, till bevillnings-
förordningen.
Enligt § 48 mom. 1 i förordningen angående fattigvården, sådan
nämnda paragraf lyder enligt kungl. kungörelsen den 11 februari 1881,
skola besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga om skyl¬
dighet för fattigvårdssarohälle att lämna fattigvård åt viss person aflämnas
till Konungens befallningshafvande, som öfver besvären infordrar veder-
börandes förklaring och, sedan den inkommit, till kammarrätten insänder
samtliga till målet hörande handlingar jämte eget utlåtande. Detsamma
gäller för fullföljd af klagan öfver Konungens befallningshafvandes beslut
i tvist mellan fattigvårdssamhällen, rotar eller enskilda i fråga om viss
persons fattigvård eller hemortsrätt eller om ersättning för kostnad, som
af hans fattigvård, hemsändande eller begrafning förorsakats.
Häraf framgår, att i de två, så till antal som betydenhet, främsta
grupperna af de till kammarrättens pröfning hörande besvärsmålen, näm¬
ligen de från pröfningsnämnderna fullföljda taxeringsmålen äfvensom fattig-
vårdsinålen, bestyret med besvärens kommunicerande redan nu är upp¬
draget åt Konungens befallningshafvande.
I fråga om sådana i ofvannämnda och dem närstående författningar
omförmälda, till kammarrättens pröfning hörande besvärsmål, som inne-
59
fatta klagan öfver Konungens befall ningshafvandes beslut angående åläg¬
gande af böter, såsom enligt § 71 i bevillningsförordningen, § 36 i för¬
ordningen om inkomstskatt samt § 14 mom. 4 i 1894 års förordning an¬
gående mantalsskrifning, är emellertid föreskrifvet, att besvären skola af-
lämnas direkt till kammarrätten. Exempel saknas dock ej från andra rätts¬
områden, att äfven besvär öfver af Konungens befallningshafvande med¬
delade beslut om åläggande af böter behandlas i enahanda ordning i af¬
seende å formen för besvärens ingifvande och befordran till den pröfvande
öfvermyndigheten, som angående taxerings- och fattigvårdsmålen ofvan
angifvits. Så stadgas uti § 45 mom. 3 af värnpliktslagen den 14 juni
1901, att, om värnpliktig icke åtnöjes med Konungens befallningshafvandes
beslut, hvarigenom böter blifvit honom slutligen påförda, han äger att
inom viss tid till Konungens befallningshafvande ingifva eller med posten
insända sina till Konungen ställda, underdåniga besvär, hvilka därpå af
Konungens befallningshafvande jämte eget yttrande insändas till landtför-
svars- eller sjöförsvarsdepartementet.
Redan ur likformighetens synpunkt måste det anses önskvärdt, att
eu och samma ordning varder, såvidt möjligt och lämpligt är, genomförd
i fråga om de besvärsmål, som från ortmyndighet fullföljas till kammar¬
rätten. Dessutom gäller jämväl i afseende å andra af dessa mål än de ofvan-
berörda taxerings- och fattigvårdsmålen, att en sådan anordning, som den
i sistnämnda mål föreskrifva, bör vara ägnad icke blott att bespara par¬
terna besvär och kostnad, utan ock framför allt att, till förmån för såväl
parterna som det allmänna, medföra en förkortning i tiden för målens
bringande i fullständigt skick och därmed äfven möjliggöra deras snabbare
afgörande. Och likaså synes det beträffande de mål, om hvilka nu är fråga,
vara uppenbart, att, medan en öfverflyttning på länsstyrelserna af bestyret
med besvärens kommunicerande icke skulle för dem medföra någon kännbar
ökning af arbetet, en sådan öfverflyttning skulle för vederbörande per¬
sonal inom kammarrätten innebära åtskillig lättnad. I dess instruktion,
§ 11, säges, att öfver inkomna besvär i de till kammarrättens pröfning
hörande mål kammarrätten har att, där så nödigt pröfvas, infordra
vederbörandes förklaring eller utlåtande. Enligt hvad från kammar-
60
rätten meddelats, plägar emellertid i de mål, där besvären skola ingifvas
direkt till kammarrätten, kommunikation esomoftast äga rum. Och hvarje
beslut härom förutsätter föredragning af ärendet, om än summariskt, vid
sammanträde i ämbetsverket samt föranleder anteckningar i protokoll,
diarium, rotel, expeditionslista in. m., uppsättande af en kommunikations-
resolution eller en skrifvelse, som skall i behörig ordning undertecknas,
samt expedierande af denna resolution eller skrifvelse jämte akten till
vederbörande länsstyrelse o. s. v.
För närvarande skola direkt till kammarrätten ingifvas besvär öfver
vederbörande ortmyndigheters beslut i följande slag af mål nämligen:
Konungens befallningshafvandes beslut i s. k. debiteringsmål (instr.
§ 1 mom. 7), i frågor om böter enligt bevillningsförordningen samt om de-
betsedelslösen (1 : 9), i ärenden rörande mantalsskrifning (1 : 10) samt i mål
angående afkortning, afskrifning eller restitution (1 : 11), äfvensom sådana
af Konungens befallningshafvande meddelade förordnanden, som i § 1
mom. 8 afses;
af Konungens befallningshafvande och konsistorierna i riket gemen¬
samt eller af dessa senare ensamt meddelade utslag i frågor om orätt för¬
valtning af eller bristande redovisning för allmänna läroverks och kyrkors
m. fl. dylika medel (1 : 15); samt
af stationsbefälhafvare eller varfschef vid flottan meddelade beslut i
afskrifnings-, reskontrerings- och anmärkningsmål (1:11, 13 och 14);
hvartill, på grund af särskilda föreskrifter, komma af polisdomstolarna
i Stockholm och Göteborg meddelade beslut enligt de för nämnda städer
gällande författningarna angående mantalsskrifning.
I afseende å dem af nu uppräknade mål, i hvilka talan får hos kam¬
marrätten fullföljas emot beslut af andra ortmyndigheter än Konungens
befallningshafvande, anser kommittén sig icke böra ifrågaställa annan ord¬
ning än den nu gällande, då det icke torde kunna anses lämpligt att åt
dessa andra myndigheter uppdraga bestyret med kommunikation af besvä¬
ren och detta uppdrag i dessa fall ej heller synes böra läggas på Konun¬
gens befallningshafvande. Däremot synes det kommittén, att en sådan
anordning bör komma till stånd uti alla de mål, som från Konungens
befallningshafvande fullföljas till kammarrätten.
61
Kommittén finner sig alltså böra hemställa,
att i samtliga de mål, där talan fullföljes till
kammarrätten mot beslut, meddelade af Konungens befall¬
ningshafvande, besvären skola aflämnas till vederbörande
befallningshafvande, som, med iakttagande af gifna före¬
skrifter, infordrar vederbörandes förklaring och insänder
handlingarna, jämte eget utlåtande, till kammarrätten.
B. Förenklingar i formerna för ärendenas registrering, skrifsättet m. m.
Enligt § 24 i kammarrättens instruktion, sådan denna paragraf lyder i Gällande bestäm-
kungl. kungörelsen den 15 november 1901, åligger det aktuarien och re- Diar™- öfver'
gistratorn att mottaga och i diarium anteckna alla till kammarrätten in- inkommande
kommande räkenskaper och andra handlingar med undantag åt från Kung!.
Maj:t ankomna utslag och bref, hvilka enligt § 21 i samma instruktion
skola af sekreteraren införas i särskildt diarium.
De mål och ärenden, hvilka det sålunda enligt instruktionen tillhör
aktuarien att diarieföra, införas i det allmänna diariet, utom hvad angår
kammarrättens pröfning underställda ärenden angående afskrifning af krono¬
utskylder och böter, påförda eller ådömda från skattskrifningsorten bort¬
flyttade personer. Dessa s. k. ordinarie afskrifningsmål antecknas af ak¬
tuarien i ett särskildt diarium.
Uti det allmänna diariet införas målen efter tiden för inkommandet,
med angifvande af denna tid, målens diarienummer och en kortfattad
rubrik, hvarjämte i särskild kolumn sedermera af aktuarien antecknas de
i målen vidtagna åtgärderna. Till detta diarium föres alfabetiskt register.
De nyssberörda ordinarie afskrifning svullen införas till en början,
efter tiden för inkommandet, i en till det särskilda diariet öfver dessa mål
hörande förteckning, däri målen tilldelas diarienummer och de myndig¬
heter antecknas, från hvilka målen inkommit. I själfva diariet införas de
ifrågavarande målen länsvis, med angifvande af dagen för målets inkom¬
mande, dess diarienummer, det distrikt, hvartill målet hänför sig, det un-
62
derställda beslutets datum samt det afskrifva beloppet; och antecknas seder¬
mera i särskilda kolumner data för målets remitterande till och återkomst
från advokatfiskalen, (i förekommande fall äfven för beslut om kommunika¬
tion och ingång af förklaring, för förnyad remiss till advokatfiskalen och
målets återkomst från denne) samt för målets slutliga afgörande.
Uti sekreterarens diarium öfver de från Kungl. Maj:t ankomna ut¬
slag och bref införas dessa med angifvande af handlingens datum, tiden
för dess inkommande till kammarrätten, diarienummer i tidsföljd efter in¬
kommandet, en kortfattad rubrik och tiden för handlingens föredragning
inför kammarrätten. Däremot göres uti ifrågavarande diarium icke någon
anteckning angående det af kammarrätten vid föredragningen fattade be¬
slutet. Till detta diarium föres jämväl alfabetiskt register.
Målens fördel- De till kammarrätten för granskning inkomna räkenskaperna varda
Tvagning ^eller omedelbart, sedan de diarieförts och af aktuarien försetts med påskrift om
mman^behmd- ankomstdag och diarienummer, öfverlämnade till vederbörande revisions¬
kontor. Kungl. Maj:ts utslag och bref, ordinarie afskrifningsmål samt vissa
ärenden rörande verkets personal och ekonomi, som angifvas i instruk¬
tionen § 5 mom. 4, 5 och 7, så ock Kungl. Maj.ts remisser i anledning
af förd klagan öfver kammarrättens beslut i nyss omförmälda mål och
ärenden skola enligt instruktionen § 21 föredragas af sekreteraren och
öfverlämnas därför till honom. Öfriga mål och ärenden åter fördelas ge¬
nom lottning å de särskilda ledamöternas rotlar, dock med vissa undantag.
Hvad angår revisionsafdelningens anmärkningsmål jämte därmed
sammanhang ägande ansöknings- och verkställighetsmål, är sålunda i in¬
struktionen, § 20, stadgadt, att presidenten efter öfverläggning med leda¬
möterna beslutar om fördelning ledamöterna emellan af skyldigheten att
föredraga dylika mål, men att föredragning af såväl nyssnämnda slag af mål
som äfven Kungl. Maj:ts remisser i anledning af förd klagan öfver kammar¬
rättens beslut i samma mål må af kammarrätten uppdragas åt tjänstemän inom
revisionsafdelningen, där sådant finnes lämpligen kunna ske.
Vidare skall enligt § 20 i instruktionen Kungl. Maj:ts remiss i an¬
ledning af klagan öfver beslut, som kammarrätten meddelat uti något af
ledamot föredraget mål, tillfalla den, som i målet varit referent. Och i
kammarrättens arbetsordning, § 12, är stadgadt, att från Kungl. Maj:t till
63
kammarrätten återförvisa^ mål eller mål, som, efter att hafva af kammar¬
rätten visats åter till underordnad myndighet, ånyo hos kammarrätten
anhängiggöres, utan lottning skall tillfalla den rotel, från hvilken målet
tillförne föredragits. Härjämte finnes rörande beredande af de utaf ad-
vokatfiskalen hos kammarrätten anhängiggjorda mål, till dess de komma
i skick att kunna med slut afhjälpas, i instruktionen meddelad den be¬
stämmelsen, att detta tillkommer en af ledamöterna, som presidenten där¬
till utser.
Lottningen af mål emellan ledamöterna försiggår en gång i veckan
vid kammarrättens plenum. De till lottning föreliggande målen delas där¬
vid i tre grupper, nämligen fattigvårdsmål, Kungl. Maj:ts remisser, med
undantag af dem, om hvilka ofvan särskildt nämnts, samt öfriga mål och
ärenden; och verkställes lottning inom hvar och en af dessa grupper.
Beträffande lottningens utgång föras anteckningar i den s. k. lottlistan.
De kammarrättens ledamöter tillfallna mål och ärenden införas i Målens anteck-
ledamöternas rotlar med angifvande af tiden för inkommandet till kärn- n™ragand{na.'
marrätten, diarienummer och sakrubrik. I särskild kolumn verkställes se¬
dermera af ledamoten själf eller genom hans försorg anteckning om de i
målen vidtagna åtgärderna.
Öfver de till sekreterarens föredragning hörande ordinarie afskrif-
ningsmålen föres af honom en särskild bok, benämnd »diarium», hvari
dessa mål införas efter tiden för inkommandet och beträffande desamma
göras enahanda anteckningar som i aktuariens ofvan omnämnda diarium
öfver samma mål, dock att i sekreterarens anteckningsbok ej upptagas
de belopp, som afskrifvits, men i stället angifves deras natur (utskylder
eller böter).
De till sekreterarens föredragning hörande personal- och ekonomi¬
ärenden antecknas af honom uti en ytterligare särskild bok, äfven den
benämnd »diarium», och erhålla därvid nytt nummer i eu blott dessa mål
omfattande nummerföljd. Uti denna anteckningsbok, som är försedd med
alfabetiskt register, angifves tiden för ärendets inkommande, dess allmänna
diarienummer såväl som dess nya nummer samt en kortfattad rubrik. I
särskild kolumn göres sedermera af sekreteraren anteckning om det i ären¬
det fattade beslutet och tiden för detta.
(54
Särskild diarie-
färing m. m. å
revisionsafdel-
ningen.
Af de revisionstjänstemän, åt hvilka uppdragits föredragningen af
anmärknings- med flera mål, föras rotlar öfver de till enhvars föredrag¬
ning hörande mål och ärenden, i hvilka rotlar antecknas dagen för målets
inkommande, dess nummer i aktuariens diarium samt rubrik och de åt¬
gärder, hvilka vidtagas med målet.
A h vartdera af revisionsafdelning ens tre kontor föres, enligt § 14
i arbetsordningen, diarium öfver de för granskning dit öfverlämnade räken¬
skaperna. I dessa diarier, som äro till det väsentliga lika inrättade, anteck¬
nas i särskilda kolumner räkenskapens titel, antal räkenskapsband,
räkenskapsår, tiden för räkenskapens inkommande, namnet å den revisions-
tjänsteman, åt hvilken granskningen af räkenskapen uppdrages, tiden, då
granskningen anmäles vara verkställd, samt meddelande, om granskningen
skett med eller utan anmärkning.
Öfver räkenskapernas behöriga fördelning revisionspersonalen emellan
i och för granskning föres å hvarje kontor ett särskilt diarium, hvari
antecknas den reviderandes namn, den till granskning utlämnade räken¬
skapen, räkenskapsåret, den tid, som beräknats åtgå för granskningen på
grund af uppskattning, hvarom i det följande närmare förmäles, samt
tiden, då räkenskapen lämnas till granskning och då granskningen anmäles
vara verkställd, hvarjämte finnes en särskild kolumn för andra anteckningar.
Vid granskningen uppkomna anmärkningar införas å vederbörande
revisionskontor i ett därför afsedt diarium, hvari antecknas titeln å den
räkenskap, vid hvilken anmärkning framställes, anmärkningsförfattarens och
förklarandens namn, tiden, då anmärkningsinålet inlämnas till kammar¬
rätten, det nummer, akten därvid erhåller i aktuariens diarium, samt de
olika tidpunkterna för anmärkningens utställande till förklaring, för dennas
inkommande, för kontorets utlåtande i anledning af förklaringen och an¬
märkningsförfattarens öfver förklaringen afgifna påminnelser, äfvensom för
kammarrättens beslut; hvarjämte, i förekommande fall, i detta diarium an¬
tecknas, om och när kontoret afgifver påminnelser i händelse af uteblifven
förklaring, samt den ytterligare förklaringstid och det vitesbelopp, som, på
grund af sistberörda påminnelser, af kammarrätten bestämmas.
Till kontroll därå, att medel, hvilka, efter gjord anmärkning, af
kammarrätten fastställas till betalning, verkligen inflyta eller behörigen
65
uppdebiteras, föres å hvarje revisionskontor s. k. aktoratsbok, upplagd i
debet och kredit. I debet antecknas dagen för kammarrättens beslut om
medlens fastställande till betalning, den räkenskap beslutet gäller, anmärk-
ningsförfattarens namn, namnet å den, som återbetalningsskyldigheten ålig¬
ger, samt det till betalning fastställda beloppet. I kredit verkställas seder¬
mera anteckningar angående ingången af bevis om tiden för delgifning
med vederbörande af kammarrättens utslag i anmärkningsmålet, angående
anförda besvär öfver samma utslag samt angående fullgörandet af hvad
ådömdt blifvit.
Vidare föres å hvarje revisionskontor ett diarium, hvari under sär¬
skilda upplägg införas ansöknings-, redogörelse- och verkställighetsmed, till
kontorets handläggning öfverlämnade underställnings- och besvärsmål samt
Kungl. Maj:ts remisser. Beträffande hvarje sådant mål antecknas dagen
för dess inkommande till kammarrätten, dess nummer i aktuariens diarium,
dess rubrik samt de åtgärder, som vidtagas med målet.
Äfven hos kammarrättens advokatfiskal föras vissa diarier. Enligt Särskild
§ 10 i arbetsordningen är honom ålagdt att föra diarium öfver alla mål, d°aadvokat-
som af honom handläggas, och vid hvarje mål göra anteckning om de åt- fiskals-
# KOvIZOVCl .
gärder, han med detsamma vidtagit, äfvensom om dagen, då kammarrät¬
tens eller, i händelse af underdåniga besvär, Kungl. Maj:ts beslut i målet
meddelats. Uti detta diarium införas i särskilda grupper ordinarie afskrif-
ningsmål, Kungl. Maj:ts remisser in. m., kronobalansmål, anmärkningsmål
och fiskaliska aktioner, s. k. norska fattigvårdsmål eller mål angående er¬
sättning för fattigunderstöd, som i Norge lämnats svenska undersåtar,
restitutionsmål, extra ordinarie afskrifningsmål, hos annan myndighet än
kammarrätten anhängiggjorda mål och ärenden samt öfriga ärenden. Blott
öfver ordinarie afskrifningsmål föres alfabetiskt register.
Enligt föreskrift i samma paragraf af arbetsordningen har advokat-
fiskalen vidare att föra särskildt s. k. verkställighetsdiarium, hvari upptages
i korthet irtnehållet af kammarrättens beslut i mål, i hvilka på åtal af
advokatfiskalen någon blifvit dömd till ansvar eller ersättningsskyldighet,
samt, därest målet blifvit till Kungl. Maj:t fullföljdt, när Kungl. Majffs
beslut meddelats jämte hufvudsakliga innehållet däraf; hvarjämte antecknas
de af advokatfiskalen vidtagna åtgärder för ådömda medels indrifvande,
Lönereglering skommitténs bet. III. 9
66
Protokoll.
Expeditions
lista;
protokolls-
diarium.
Memorial-
protokoll.
hvad af dylika medel influtit, och tiden, när sådant skett, samt, i händelse
afskrifning af post, som ej kunnat indrifvas, blifvit begärd, kammarrättens
därom gifna beslut.
Vare sig att de till kammarrätten hörande mål och ärenden hand¬
läggas af presidenten och ledamöterna gemensamt i plenum eller behandlas
å särskilda divisioner eller afdelningar, skall öfver all föredragning föras
protokoll, utvisande, hvilka ledamöter vid föredragningen närvarit, de
föredragna målens diarienummer och rubriker samt kammarrättens beslut,
hvarvid, om detta afmattas i utgående expedition, hänvisning sker till denna.
Enligt arbetsordning och praxis skall, under ordinarie session, den hos
enhvar af ledamöterna anställda notarien eller amanuensen hvarannan
vecka föra protokollet å dag, då enligt det för ledamöternas tjänstgöring
uppgjorda schema den ledamot, hos hvilken han är anställd, skall före¬
draga, äfvensom därjämte i tur tjänstgöra vid protokollet å revisions-
tjänstemännens föredragningsdagar och ansvara för protokollet å pleni-
dagarna. Under ferierna äger särskild indelning rum.
Det åligger protokollsföranden att i den s. k. allmänna expeditions-
listan införa alla mål och ärenden, i hvilka domar, utslag, utlåtanden eller
bref efter föredragning af ledamot eller revisionstjänsteman beslutats;
hvarvid antecknas målens diarienummer, föredragandens namn, föredrag-
ningsdagen, protokollsförandens namn samt expeditionens beskaffenhet. De
af sekreteraren föredragna mål och ärenden åligger det denne att i listan
införa.
Protokollsföranden har vidare att i det s. k. protokollsdiariet införa
sitt namn för den dag, tjänstgöring vid protokollet ägt ruin, jämte tiderna för
sammanträdets början och slut samt för vederbörande ledamöters närvaro.
Förutom de anteckningar angående vid föredragningen fattade be¬
slut, som af protokollsföranden verkställas i protokollet och af denne eller
sekreteraren i expeditionslistan, föres öfver alla vid sammanträde före¬
kommande mål och ärenden anteckning af yngste närvarande- ledamoten i
det s. k. memorialprotokollet. I detta antecknas dagen för föredragningen,
de närvarande ledamöternas namn med angifvande särskildt af föredra¬
ganden, protokollsförandens namn, målens nummer och rubriker samt kam¬
marrättens beslut.
67
Efter föredragningen vidtager uppsättning sarbetet. Till komniunika- Uppsättning
tionsbeslut, som meddelas genom påteckning å handlingarna — hvilket i ring.
regel äger rum allenast i ordinarie afskrifningsmål — uppsättas icke kon¬
cept, men beslutet införes af protokollsföranden såväl i protokollet som i
den s. k. kommunikationsboken. Till öfriga utgående expeditioner upp¬
sättas däremot koncept.
Sekreteraren åligger att uppsätta koncepten till expeditioner i de af
honom föredragna mål och ärenden, då besluten ej meddelas genom proto¬
kollsutdrag. Enligt föreskrift, hvars tillämpning dock i allmänhet ej ifråga¬
sattes, tillhör honom ock att uppsätta koncept till de underdåniga utlå¬
tanden, hvilka beslutats på föredragning af ledamot, Den hos enhvar
af ledamöterna anställde notarien eller amanuensen har att uppsätta
koncepten till alla på ledamotens föredragning beslutade domar, utslag
och bref. Notarierna åligger därjämte att i tur besörja uppsättningen
af de vid revisionstjänstemännens föredragning beslutade utslag, bref och
underdåniga utlåtanden. Liksom emellertid hvarje ledamot vid slutlig
föredragning af de honom såsom referent tillhörande målen skall hafva
förslag till beslut skriftligen affattadt, så är ock enahanda skyldighet på¬
lagd föredragande revisionstjänsteman till iakttagande vid föredragningen
af hans mål.
Angående tiden för öfverlämnandet af de föredragna handlingarna
till vederbörande tjänsteman i och för uppsättning verkställes anteckning
i expeditionslistan.
Notarie eller kansliamanuens har att, så fort ske kan och senast inom
fjorton dagar efter mottagandet af handlingarna i föredragna mål, uppsätta
och till referenten för justering ajlämna koncepten till beslutade domar,
utslag, bref och sådana utlåtanden, för hvilkas uppsättning notarie eller
amanuens ansvarar. Sekreteraren har att för justering aflämna koncepten
till expeditionerna i de af honom föredragna plenimålen till äldste ledamoten,
koncepten till beslut i afskrifningsmål till någon af öfriga ledamöter i
tur dem emellan samt koncepten till utlåtanden i mål, föredragna af leda¬
mot, till referenten. Angående tiden för konceptexpeditions aflämnande
till justering verkställes anteckning i expeditionslistan.
68
Koncepten till kammarrättens domar och utslag samt till bref, inne¬
fattande slutligt beslut i anmärkningsmål, återställas genast efter gransk¬
ningen till vederbörande tjänsteman för utskrift af det exemplar däraf,
som skall kvarstanna i kammarrätten. Detta s. k. inneliggande exemplar
kontrasigneras i de af sekreteraren föredragna afskrifningsmålen af denne, i
anmärkningsmål af både föredragande revisionstjänstemannen och veder¬
börande notarie samt i öfriga fall af notarie eller kansliamanuens och
cirkulerar därefter bland de ledamöter, som i beslutet deltagit, för erhål¬
lande af deras underskrifter i enlighet med § 15 i instruktionen. Därvid
åtföljes i fattigvårdsmål inneliggande utslaget af de pröfvade handlingarna.
I samtliga de mål, där inneliggande exemplar af dom, utslag eller skrif¬
velse upprättats, förvaras icke vidare det ursprungliga konceptet.
Hvad angår koncept till underdånigt utlåtande i anledning af kungl.
remiss i mål, som ej innefattar klagan öfver kammarrättens beslut, plägar
vederbörande ledamot, efter det konceptet blifvit färdigt, låta detsamma,
oftast atföljdt af handlingarna i målet, för vidare granskning cirkulera
bland de ledamöter, som i beslutet deltagit.
Uti öfriga mål däremot är vanligt, att koncepten omedelbart af ve¬
derbörande ledamot förses med anteckning om deras eldighet med kam¬
marrättens beslut.
Angående tiden, då justeringen verkställts, samt då inneliggande
utslag framlagts till underskrift och blifvit underskrifvet, verkställes anteck¬
ning i expeditionslistan.
Utgående
expeditioner.
Efter justeringen och sedan inneliggande exemplar af domar, utslag
eller bref undertecknats, lämnas koncept, inneliggande exemplar och hand¬
lingar åter till vederbörande notarie eller kansliamanuens eller, hvad angår
de af sekreteraren föredragna mål, till denne för besörjande af vederbörlig
utskrift. Missivskrifvelser till kammarrättens utslag äfvensom skrivelser
angående pröfning af underställda beslut i ordinarie afskrifningsmål ut-
skrifvas i regel å blanketter, medan alla öfriga expeditioner utskrifvas i sin
helhet. Sedan utskrift skett, hafva notarierna och kansliamanuenserna
att kollationera de utgående expeditionerna mot koncept och inneliggande
exemplar samt att därefter öfverlämna expeditioner och inneliggande
exemplar till sekreteraren.
69
Sekreteraren åligger att underskrifva kommunikation sresolutioner »på
kammarrättens befallning» samt att kontrasignera alla utgående expeditio¬
ner, som böra vara med kontrasignation försedda. Dessa expeditioner
underskrifvas »på kammarrättens vägnar» af presidenten eller, i lians från¬
varo, af äldste tjänstgörande ledamoten, dock att underdånigt utlåtande
underskrifves af alla de ledamöter, bvilka i beslutet därom deltagit.
Afsändande af utgående expeditioner åligger notarierna och kansli¬
amanuenserna, och om tiden härför skall af dem göras anteckning såväl i
expeditionslistan som å koncepten. Stämpelbeläggning af domar och ut¬
slag, där sådan förekommer, tillhör likaledes notarierna och kansliamanu¬
enserna, medan stämpelbeläggning af fullmakter, konstitutorial och tjänste¬
betyg åligger sekreteraren.
Sedan beslutade expeditioner afsändts, tillställas inneliggande exem- Förvaring
plar af domar och utslag aktuarie!! att förvaras, öfriga koncept varda, efter aJ kmuel,ten-
tiden för expeditionernas afgång, numrerade i eu månatlig nummerföljd
och antecknas i det s. k. brefdiariet med angifvande af nyssnämnda nummer,
den beslutade expeditionens datum och rubrik samt dagen för dess afgång;
hvarefter koncepten, som enligt arbetsordningen skola förvaras af sekrete¬
raren, till dess de böra tillställas aktuarien för inbindning, öfverlämnas
till kansliet. Efter inbindningen kvarstanna koncepten i aktuariens
förvar.
Domar och utslag bindas för sig i en serie, kammarrättens dombok,
medan koncepten till öfriga utgående expeditioner bilda det s. k. registra¬
tur et. Domboken pagineras; och numreras dessutom domar och utslag i
eu årlig nummerföljd. Till domboken upprättas alfabetiskt register.
Efter det samtliga vid föredragning beslutade expeditioner justerats, Protokollets
har vederbörande notarie eller kansliamanuens att aflämna protokollet för oclfförva-
justering, hvilken bör ske å plenidag, senast den i sjätte veckan, sedan rmg-
protokollet hållits. Protokollsföranden skall därvid, enligt hvad i arbets¬
ordningen stadgas, förete samtliga inneliggande exemplaren af de till
protokollet hörande expeditioner, domarna, utslagen samt de bref i an¬
märkningsmål, hvilka innefatta hufvudsakligt beslut, vederbörligen under-
skrifna. Därest i protokollet förekommer af sekreteraren föredraget pleni-
ärende, åligger honom att före protokollsjusteringen genomgå protokollet
70
Akter.
i den delen och därom göra anteckning å detsamma. Angående protokolls-
justeringen verkställes anteckning i därför afsedd kolumn af protokolls-
diariet, hvarefter protokollet emot kvitto i en annan kolumn af samma
diarium öfverlämnas för förvar till aktuarie!!. Protokollen, hvilka bilda en
särskilt inbunden serie, pagineras och förses med register, hvilket dock i
regel omfattar allenast de af sekreteraren föredragna personal- och
ekonomiärendena.
Sedan justering af besluten i afbörda mål skett och handlingarna
ej vidare äro behöfliga för protokollets uppsättande, varda desamma
för förvar öfverlämnade till vederbörande kontor. Hos sekreteraren för¬
varas handlingarna i de af honom föredragna personal- och ekonomiärenden
äfvensom Kungl. Maj:ts utslag och bref för det löpande året. Hand¬
lingarna i anmärkningsmål återställas till det revisionskontor, som an-
hängigg)ort målet; akterna i balansmål, af advokatfiskalsämbetet utförda
fiskaliska åtal samt restitutions- och afskrifningsmål tillställas advokat-
fiskalskontoret, de sistnämnda målen dock endast så långt utrymmet
medgifver, enligt hvad i arbetsordningen sägs. Handlingarna i alla öfriga
mål och ärenden öfverlämnas till aktuarién. Denne har att å inneliggande
exemplar af domar och utslag teckna kvitto, att han mottagit därtill
hörande handlingar, medan öfriga vederbörande, till hvilka handlingar för
förvar öfverlämnas, i de flesta fåll hafva att kvittera desamma i särskilt
inrättad kvittensbok.
Af de inkomna handlingar, hvilka förvaras hos aktuarién, inbindas
Kungl. Majrts utslag och bref i eu särskild serie, till hvilken föres alfa¬
betiskt register.
1 afseende å akterna i afgjorda besvärsmål är särskild! att märka,
att aktuarién, utan att dock någon föreskrift därom lämnats, för hvarje år
upprättar ett diarium öfver de besvärsmål, som under året af gjorts; hvarvid
akterna förses med nya nummer, s. k. arkivnummer. Ifrågavarande diarium
upplägges alfabetiskt efter klagandenas namn och under hvarje bokstaf
registreras akterna efter utslagens data. För hvarje akt angifves, jämte
utslagets datum, klagandens namn, utslagets folionummer och ordnings¬
nummer i domboken samt arkivnumret.
71
Sedan genom lag den 18 maj 1894 förordnats, att öfver kammar¬
rättens beslut i fattigvårdsärenden klagan ej må föras, erhöll genom kungl.
kungörelsen den 7 december 1894 § 16 i kammarrättens instruktion för¬
ändrad lydelse, innefattande jämväl föreskrift därom, att i en med register
försedd minnesbok skola antecknas kammarrättens i fattigvårdsmål till-
lämpade rättsgrundsatser eller meddelade tydning af lag eller författning
i de fall, då målen åtgjorts i plenum eller kammarrätten eljest finner an¬
teckningen erforderlig till upplysning för framtiden. Denna anteckning
uppsättes af sekreteraren och granskas af referenten, som bestyrker dess
riktighet medelst sin underskrift i minnesboken.
Då böter eller viten blifvit af kammarrätten till utgifvande ådörada,
åligger det vederbörande notarie eller kansliamanuens att ofördröjligen,
sedan beslutet därom justerats, i saköreslängd en anteckna' dagen för
beslutet, den sakfälldes namn och hemvist, åklagarens namn, målets rubrik
samt det ådömda beloppet och, i förekommande fall, dess fördelning.
Då inleverering af böter eller viten sker, antecknas i saköreslängden
dagen för inlevereringen, verifikationsnumret och det levererade beloppet.
Ofvan är nämndt, att, då handlingar i afgjorda mål för förvar öfver-
lämnas till vissa vederbörande, handlingarna merendels antecknas och kvit¬
teras i särskild kvittensbok. Ett dylikt antecknande och kvitterande äger rum
äfven i andra fall, då handlingar öfverlämnas af en till annan inom verket.
Bland sådana kvittensböcker märkes den af sekreteraren förda s. k. an¬
ordning sb oken, i hvilken införas alla, af honom föredragna,, till kammar¬
rätten ställda och på vederbörande disponerade medelsanordningar, med
undantag af anordningar ä aftoningsmedel, i fråga om hvilka gälla sär¬
skilda bestämmelser.
Vidare föras i kammarrätten liksom i åtskilliga andra ämbetsverk
förteckningar öfver verkets tjänstemän och betjänte samt de dem bevil¬
jade ledigheter och meddelade förordnanden. Förandet af dessa förteck¬
ningar åligger sekreteraren.
A revisionskontoren föras anteckningsböcker
dels öfver sådana af kammarrätten i anmärkningsmål fattade beslut,
genom hvilka meddelas föreskrift om något sådant iakttagande för fram¬
tiden, som ej angår uppdebitering af penningar eller effekter,
Minnesbok.
Saköres¬
längd.
Kvittens¬
böcker.
Matrikel.
Särskilda
anteck¬
ningar å
revisions¬
kontoren.
72
Aktorats-
räkning.
dels öfver de räkenskaper och i kontoret förvarade handlingar,
hvilka därifrån utlämnas,
dels ock öfver de Kungl. Maj:ts beslut, som delgifvas vederbörande
revisionskontor.
Antecknandet af sistnämnda beslut sker i de flesta fall så, att de
kungl. brefven afskrifvas i sin helhet.
Därest i någon till granskning inkommen räkenskap medel eller effekter
afföras till redovisning i annan till revisionsafdelningen ingående räkenskap,
men denna icke ännu inkommit, har enligt arbetsordningen vederbörande
revisionstjänsteman att öfver dessa medel eller effekter upprätta förteckning
och förse denna med hänvisning till folium i den räkenskap, hvari medlen
eller effekterna afföras. Dessa påföringsförteckningar numreras och förvaras
i en s. k. liggare, hvarefter vid granskning af de räkenskaper, uti hvilka
de aftbrda medlen eller effekterna skola redovisas, det åligger vederbö¬
rande revisionstjänsteman att, därest dylik redovisning finnes lämnad, där¬
om verkställa anteckning i påföringsförteckningen. A revisionsafdelningens
tredje kontor har emellertid numera, i stället för dylika samlingar af sär¬
skilda påföringsförteckningar, upplagts en liggare, hvari motsvarande poster
antecknas.
Enligt föreskrift i arbetsordningen skall å hvarje revisionskontor
föras s. k. rond, i hvilken enhvar af vederbörande reviderande tjänstemän
antecknar de tider, han i kontoret tillstädesvarit, och i händelse af uteblif¬
vande orsaken därtill.
Med ledning af ofvan omförmälda aktoratsböcker upprättas årligen
å de särskilda revisionskon toren akt or atsr åkning, hvaruti främst upp¬
tages såsom ingående balans hvad enligt äldre beslut kan vara af ådömda
anmärkningsposter ännu obetaldt och därefter införas de under året i
aktoratsboken gjorda anteckningar samt såsom utgående balans upptages
hvad af de till betalning fastställda medel vid årets slut kvarstått obe¬
taldt. En liknande aktoratsräkning upprättas jämväl af advokatfiskal
öfver alla på hans talan ådömda ersättningsbelopp; hvarjämte honom till¬
hör att, efter granskning af revisionskontorens aktoratsräkningar, upprätta
ett generalsammandrag öfver samtliga aktoratsräkningar.
73
Såsom kommittén i delen I af sitt betänkande erinrat, bör uppen- Kommitténs
. . . , hemställan.
barligen i dess uppdrag äfven ingå en utredning, huruvida ej ökning åt
arbetsprodukten inom de centrala ämbetsverken jämväl skulle kunna i
någon mån vinnas genom i vissa afseenden förbättrade arbetsmetoder vid
ärendenas behandling. Vid skärskådande ur denna synpunkt af de former,
under Indika ärendena i kammarrätten nu behandlas, har kommittén till
en början fäst sin uppmärksamhet vid diarieför ing en af de till kammar¬
rätten inkommande målen.
Kommittén har i nyssnämnda del uttalat den uppfattningen, att diarie- Diarieförin-
föringen, eller antecknandet af ärendena och hvad med dem åtgöres, bör gen'
anordnas på ett enklare sätt, än nu i allmänhet äger rum. Detta har,
enligt kommitténs öfvertygelse, sin tillämpning äfven hvad kammarrätten
angår.
I regel torde inom de centrala ämbetsverken och jämväl i kammar¬
rätten kunna anses till fyllest, att endast ett diarium föres. Detta kan
dock, där sådant befinnes lämpligt, fördelas i särskilda afdelningar efter
olika slag af ärenden eller efter annan grund.
Uti kammarrätten tillämpas emellertid i afseende å de dit för
granskning ingående räkenskaperna det förfarandet, att anteckning om de¬
samma först göres af aktuarie!! i det allmänna diariet, men att därjämte
å de särskilda revisionskontoren föras fullständiga diarier öfver de räken¬
skaper, som från aktuarien dit öfverlämnas. En dylik dubbelföring synes
kommittén obehöflig. Då räkenskaperna, omedelbart efter det de inkommit
och blifvit af aktuarien diarieförda, öfverlämnas till vederbörande revisions¬
kontor och först där blifva föremål för egentlig behandling, borde det väl
vara tillräckligt med deras diarieförande å revisionskontoren, hvilkas diarier
öfver de inkomna räkenskaperna då blefve att betrakta såsom särskilda
afdelningar af ämbetsverkets allmänna diarium.
Alla öfriga till kammarrätten inkommande mål och ärenden — så¬
ledes äfven Kungl. Maj:ts utslag och bref — synas böra diarieföras af
aktuarien; hvarvid naturligen intet hinder finnes för, att i särskilda afdel¬
ningar af diariet upptagas Kungl. Maj:ts utslag och bref äfvensom de öf¬
riga grupper af mål eller ärenden, i fråga om hvilka sådant anses lämp¬
ligt, exempelvis anmärkningsmål eller personal- och ekonomiärenden.
Löneregler ing skommitténs bet. III. 10
74
dar^anUck ^ar * ^e^en ^ kommitténs betänkande vidare framhållits, att de
nande hos anteckningar, hvarje föredragande utöfver diariet må hafva af nöden för att
dena el?er ^kunna följa fortgången af de på hans föredragning Infilande ärendena, böra
Wdkontor’^ ^öras honom själf, samt att dessa anteckningar ej böra göras mer om¬
ständligt eller med spillande af mera tid, än ändamålet krafvel’.
I fråga om tillämpningen häraf på kammarrätten har kommittén
ansett sig böra särskilt erinra, med afseende å de till sekreterarens
föredragning hörande ordinarie afskrifningsmålen, att, äfven om dessa mål
skulle komma att i samma utsträckning som hittills af kammarrätten
behandlas, vederbörande föredragandes särskilda anteckningar angående
desamma ej torde kräfva sådan vidlyftighet som i den af sekreteraren nu
förda särskilda anteckningsboken, såvida de icke till och med, i betrak¬
tande af det fullständiga sätt, hvarpå dessa mål diarieföras af aktuarien,
kunna anses helt och hållet öfverflödiga.
I detta sammanhang torde ej heller böra förbigås, att de till
sekreterarens föredragning hörande personal- och ekonomiärenden, oaktadt
de redan blifvit af aktuarien diarieförda, ytterligare införas med nytt
nummer, i en allenast dessa mål omfattande nummerföljd, uti sekreterarens
särskilda anteckningsbok för dessa mål, hvilken ock är försedd med
alfabetiskt register. Härutöfver åligger det än yttermera sekreteraren att
i förteckningarna öfver verkets tjänstemän och betjänte anteckna dem be¬
viljade ledigheter och meddelade förordnanden. I detta afseende bör, till
undvikande af dubbelföring, förenkling lätteligen kunna åstadkommas.
Den förenkling, som kommittén i allmänhet funnit önskvärd i af¬
seende å de af föredraganden förda anteckningar, bör, enligt kommitténs
uppfattning, ock komma till stånd beträffande de särskilda antecknings¬
böcker, som för göromålens behöriga fullgörande må finnas nödiga å veder¬
börande revisionskontor. I detta afseende må här endast erinras, hurusom
för närvarande anteckning om enahanda förhållanden verkställes i flera
särskilda, för olika ändamål afsedda anteckningsböcker. Så antecknas i
olika böcker tiden, då granskningen af räkenskaperna anmäles vara full¬
bordad. De vid granskningen uppkomna anmärkningarna diarieföras af
aktuarien, som ock skall göra anteckningar i sitt diarium rörande de i
målen vidtagna åtgärderna, men dessutom föras å revisionskontoren detal-
75
jerade anteckningar rörande dessa anmärkningsmål och deras behand¬
ling.
Såsom i första delen af kommitténs betänkande erinrats, har inom Pgrtokolls-
flera i senare tid om- eller nyorganiserade centrala ämbetsverk protokolls-
föringen i de flesta fall afskaffats och protokollet ersatts med föredrag¬
ningslistor, i hvilka ärendena till föredragningen införas och summarisk
anteckning om besluten verkställes. Protokoll föres endast i sådana fall,
där skiljaktiga meningar förekomma, hvilka skola i protokollet antecknas,
där ett ärende enligt sin natur eller gifna föreskrifter bör i protokoll upp¬
tagas, eller där eljest förordnas, att i särskildt ärende protokoll skall
föras.
Om än kammarrättens protokoll för närvarande torde föras så kort-
fattadt som möjligt, är dock påtagligt, att dess ersättande, förutom i ofvan
angifna särskilda fall, med en föredragningslista, så inrättad, som nyss
omförmälts, skulle innebära åtskillig lättnad i arbete; hvarjämte det vill före¬
falla, som skulle, i jämförelse med protokollet, föredragningslistan erbjuda
förmånen af större öfverskådlighet. För kommittén har då uppställt sig
den frågan, huruvida icke desto mindre, med hänsyn till kammarrättens
egenskap af domstol, kunde finnas nödigt att i detta ämbetsverk bibe¬
hålla protokollsföringen orubbad. Kommittén har likväl ej kunnat finna
detta vara af behofvet påkalladt. Att öfver hvarje muntlig domstolsför¬
handling med parter eller vittnen måste föras protokoll, är uppenbart;
men en dylik förhandlingsform torde numera i kammarrätten knappast
någonsin förekomma. Vid den rent skriftliga proceduren lära, utom i
fall af skiljaktiga meningar, behöfliga anteckningar kunna lika väl och
med all den precision och tydlighet, som ur rättssäkei'hetens synpunkt
erfordras, verkställas i föredragningslista som i protokoll. Och detta be¬
kräftas jämväl däraf, att vid de centrala verk, inom hvilka i allmänhet föres
föredragningslista i stället för protokoll, icke, kommittén veterligen, gjorts
något undantag i detta hänseende för de af dessa verk pröfvade besvärs¬
mål.
Kommittén är fördenskull af den meningen, att protokollsföringen
i kammarrätten bör, i enahanda omfattning som inom vissa andra centrala
verk, afskaffas och ersättas med föredragningslistor.
76
Inom de verk, där dylika föredragningslistor införts, äro desamma
i allmänhet så inrättade, att af desamma framgå dagen för föredragningen,
de i besluten deltagande samt de föredragna målens diarienummer och
sakrubriker, hvarjämte förekommer eu kortfattad anteckning om de i må¬
len fattade besluten. Då föredragningslistan naturligen upptager äfven de
mål, i hvilka af särskild anledning protokoll föres, bör densamma, sålunda
inrättad — helst om listorna förses med nummerbeteckning — äfven göra
kammarrättens nuvarande protokollsdiarium öfverflödigt. Men det synes
kommittén, som om äfven den allmänna expeditionslistan skulle kunna
afskaffas. Utöfver de anteckningar, som skulle ingå i föredragnings¬
listor af ofvan angifna slag, innehåller expeditionslistan allenast an¬
teckningar om handlingars öfverlämnande från en till annan inom ver¬
ket samt om beslutad expeditions afsändande. Anteckningarna i det förra
afseendet synas kommittén saklöst kunna och äfven böra bortfalla. I så¬
dant hänseende tillåter sig kommittén åberopa, hvad i första delen af dess
betänkande anförts, att föredraganden bör kunna, utan hjälp af dylika an¬
teckningar, följa med och öfvervaka den behöriga behandlingen och fort¬
gången af de till hans rotel eller afdelning hörande ärenden. »Det
är fara», yttrade kommittén i detta sammanhang, »att det myckna an¬
tecknandet, som nu kan ersätta ett dylikt mera personligt öfvervakande,
kan bidraga till, att den stadiga, intresserade tillsynen öfver de under¬
ordnade hos honom slappas, likasom det äfven för honom underlättar att
ägna sin uppmärksamhet och sitt intresse åt utanför tjänsten liggande
angelägenheter». Hvad åter angår den i allmänna expeditionslistan före¬
kommande anteckningen om tiden för beslutad expeditions afgång, lärer,
på sätt kommittén vid behandlingen af kammarkollegium föreslagit, för
motsvarande anteckningar kunna beredas plats i särskild kolumn af före¬
dragningslistan.
Protokollets ersättande med föredragningslista torde icke behöfva
föranleda någon olägenhet i afseende å justeringen af kammarrättens be¬
slut, utan synes denna kunna ske på hufvudsakligen samma sätt som nu,
med den af nämnda förändring betingade olikheten, att, då justeringen
af protokollet i allmänhet bortfaller, justering af besluten alltså icke
behöfver blifva beroende eller uppehållas af protokollets iordningsstäl-
77
lande. Den förenklingen torde äfvenledes kunna och böra vidtagas be¬
träffande justeringen af inneliggande exemplar af domar och utslag samt
de bref, som innefatta slutligt beslut i anmärkningsmål, att föredraganden
ensam har att svara för och medelst signering bestyrka riktigheten af
rubriken, hvaremot jämväl samtliga öfriga i beslutet deltagande ledamöter
böra, såsom för närvarande, hafva tillfälle att justera själfva beslutet och
medelst underskrift eller signering bestyrka dess riktighet. Genom en
sådan anordning skulle den tidsödande granskning, som nu äfven af de
sistnämnda ofta nog lärer ägnas åt rubrikerna i vissa mål, bortfalla. I
öfrigt torde den val rundligt tillmätta tiden för justeringen kunna för¬
kortas, hälst om, såsom synes vara ändamålsenligt, rubrikerna till utslag
in. in. uppsättas före föredragningen.
Utöfver anteckningarna i protokollsdiarium och den allmänna expedi- Förandet af
tionslistan har i kammarrätten träffats den anordningen, att alla föredragna teckningar.
mål och ärenden af yngste närvarande ledamoten antecknas i det s. k.
memorialprotokollet, hvilket ligger till grund för det senare uppsatta pro¬
tokollet. Därest förandet af föredragningslistorna sker med tillbörlig nog¬
grannhet, torde äfven memorialprotokollet kunna anses obehöfligt.
I händelse kommitténs förslag dels om upphörande af skyldigheten
för myndigheter att underställa sina beslut kammarrättens pröfning, dels
ock om förenkling i den förberedande behandlingen af vissa besvärsmål
varda genomförda, skulle kommunikationsboken förlora det allra mesta
af sitt innehåll och torde jämväl kunna utan olägenhet undvaras.
Till de kontrollanteckningar i kammarrätten, som åtminstone skulle
kunna väsentligt inskränkas, höra, enligt kommitténs förmenande, äfven
de kvitton i särskilda böcker eller listor, som alltför ofta påfordras, då
en handling öfverlämnas från en till annan inom verket. Gagnet af
dylika kvittoanteckningar, hvilka i andra ämbetsverk kunna utan afsaknad
undvaras, torde vara ganska ringa och i hvarje fall icke uppväga det med
dem förbundna besväret och tidsutdräkten för såväl aflämnare som mot¬
tagare.
Det är förut omnämndt, att kammarrättens domar och utslag —
hvilka äro betecknade med de respektive målens diarienummer — bindas
i eu serie, benämnd kammarrättens dombok, hvilken pagineras, hvarjämte
78
domarna och utslagen numreras i en årlig nummerföljd, enligt hvad det
uppgifvits för utrönande af deras antal för året. Till domboken upp¬
rättas ock alfabetiskt register. Men dessutom upplägges af aktuarien alfa¬
betiskt en förteckning, äfven den benämnd »diarium», öfver de besvärsmål,
som, under aret afgjorts, hvarvid akterna erhålla ytterligare nummer, s. k.
arkivnummer.
Enär emellertid akterna i afgjorda besvärsmål omhänderhafvas af
aktuarien, hos hvilken ock finnas tillgängliga de diarier, med tillhörande
register, i hvilka besvärsmålen blifvit införda, då de till kammarrätten
inkommo, vill det synas, som borde en särskild förteckning öfver afgjorda
dylika mål knappt vara behöflig, än mindre en ny numrering af desamma.
Hvad angår den å de särskilda revisionskontoren förda s. k. rotuln
eller anteckningsboken rörande de reviderande tjänstemännens dagliga
arbetstid, är att erinra, att, medan revisionsafdelningens lokaler alla
söcknedagar skola för räkenskapsgranskningens verkställande hållas öppna
emellan klockan 8,so f. m. och klockan 3 e. in., arbetstiden blifvit
bestämd för revisorerna till endast 30 och för revisionsamanuenserna
till 20 timmar i veckan, hvilken arbetstid de ansetts berättigade att
efter eget godtfinnande inpassa å den tid, då lokalerna hållas öppna.
Med hänsyn härtill har emellertid föreskrifvits, att, till kontroll å den
bestämda arbetstidens utfyllande, anteckningar skola af vederbörande
tjänstemän verkställas uti den ifrågavarande boken angående tiderna för
den dagliga tjänstgöringen.
Kommittén är för sin del af den meningen, att det bör åligga
vederbörande öfverordnade att öfvervaka de underordnades arbete. I af¬
seende å arbetet inom kammarrättens revisionsafdelning synes så mycket
mindre böra vara erforderligt att göra något undantag därifrån eller med¬
dela några särskilda kontrollföreskrifter uti ifrågavarande hänseende, som
kommittén uttalat såsom en allmän förutsättning för kommitténs löne-
regleringsförslag beträffande de centrala ämbetsverken, att en tid af sex
timmar bör i allmänhet föreskrifvas, då ordinarie tjänstemän och betjänte
skola vara å tjänsterummen tillstädes hvarje söckendag, och kommittén i
det följande kommer att hemställa om fastställande, i tillämpliga delar,
af en sådan tjänstgöringstid äfven för kammarrätten. Därest ett sådant
79
öfvervakande, som ofvan antydts, vederbörligen sker, lärer däri ligga en
vida mera verksam kontroll än i de anteckningar, som nu skola af tjänste¬
männen själfva göras angående tiden för den dagliga tjänstgöringen. 1
följd däraf skulle dessa anteckningar kunna upphöra.
I § 11 af instruktionen heter det, att öfver inkomna besvär i de ^Förlere-
t-ill kammarrättens pröfning hörande mål kammarrätten har att, där så'm der^
nödigt pröfvas, infordra vederbörandes förklaring eller utlåtande; att i
inkomna afkortnings-, afskrifnings-, restitutions- och reskontreringsmål
utlåtande infordras från advokatfiskalen samt i restitutionsmålen jämväl
från revisionsafdelningen; att äfven i andra mål advokatfiskal^ eller
revisionsafdelningens yttrande må inhämtas, när sådan åtgärd för iaktta¬
gande af kronans eller det allmännas rätt anses erforderlig; samt att,
därest advokatfiskalens eller revisionsafdelningens yttrande innefattar sådana
erinringar, som påkalla en närmare utredning eller upplysning, samma
yttrande må med vederbörande kommuniceras. Jämväl i andra paragrafer
af instruktionen talas om infordrande af förklaring, om tilltalads hörande,
om anmärkningars anmälan till kommunikation, m. m. (jfr §§ 6, 7 och 9).
Samtliga de ifrågavarande förberedande åtgärderna beslutas vid föredrag¬
ning i kammarrätten och tagas, om än summariskt, till dess protokoll;
ägande, enligt § 12 i instruktionen, kammarrätten för underlåtenhet att
inom föreskrifven tid aflämna infordrad förklaring, efter omständigheterna,
förelägga antingen lämpliga viten eller ock det äfventyr, att målet på för
handen varande skäl afgöres.
I första delen af sitt betänkande har kommittén redan uttalat den
åsikten, att förberedande åtgärder för Inringande af ett ärende i det för dess
pröfning erforderliga skick böra utan föredragning vidtagas af vederbörande
ledamot, därvid anteckningen i diariet om dylik åtgärd bör vara tillfyllest¬
görande för den kännedom, som annan ledamot i verket eller dess chef kan
hafva behof att taga om sådana åtgärder. En sådan rätt att vidtaga för¬
beredande åtgärder är äfven flerstädes vederbörande ledamöter medgifven;
och särskild! må i detta hänseende här erinras, att, enligt den för nedre
justitierevisionen gällande instruktionen af den 16 december 1901, §§ 8
och 9, vederbörande revisionssekreterare äger, förutom vidtagande af
vissa andra åtgärder, att genom remiss till vederbörande myndighet eller
80
utfärdande af kommunikationsresolution infordra förklaring eller utlåtande
i besvärsmål och ansökningsärenden; hvarjärnte han för uraktlåtenhet att
fullgöra meddelad föreskrift kan, där viss påföljd ej enligt lag äger rum,
stadga vite från och med tjugufem till och med etthundra kronor, eller
att målet ändå företages till afgörande, dock att, när förelagdt vite försittes,
nedre justitierevisionen äger att förordna om dess uttagande. Äfven i
kammarrätten bör det kunna åt vederbörande föredragande öfverlämnas
att vidtaga nödiga åtgärder för bringande af mål och ärenden i det för
deras pröfning erforderliga skick.
Kommittén hemställer,
att i instruktion och arbetsordning för kammar¬
rätten måtte, med tillämpning af ofvan angifna grunder,
meddelas bestämmelser, i syfte bland annat att
dels åstadkomma förenkling i sättet för ärendenas
registrering samt antecknandet af vidtagna åtgärder och
fattade beslut, så att dubbelföring icke må förekomma
samt äfven i öfrigt, såvidt görligt, undvikas den mång¬
fald af anteckningar, som nu verkställas under fort¬
gången af ett måls handläggning eller i öfrigt till kon¬
troll å arbetet,
dels ersätta protokollen med föredragningslistor,
dock så att protokoll föres i de fall, då skiljaktiga
meningar förekomma, eller ett ärende enligt sin natur
eller gifva föreskrifter bör i protokoll upptagas, eller
eljest förordnas, att protokoll skall föras, samt
dels låta det ankomma på vederbörande föredra¬
gande att utan föredragning vidtaga alla nödiga för¬
beredande åtgärder för bringande af mål och ärenden i
det för deras pröfning erforderliga skick.
Förenklingar Kommittén har i första delen af sitt betänkande påpekat, att jämväl
i konceptfo- ... L . J
ring, expe- i åtskilliga andra hänseenden, än de ofvan nämnda, förenklingar böra kunna
ditionssätt « . . .
m. m. vidtagas i afseende å arbets- och särskildt skrifsättet inom de centrala
81
ämbetsverken, därvid kommittén emellertid tillika betonat, att dessa åt¬
gärder i viss mån äro af den beskaffenhet, att de icke ägna sig att göras
till föremål för några en gång för alla fastställda regler eller föreskrifter,
utan att det måste ankomma på ämbetsverken att själfva bedöma, om och
i hvad mån de i förekommande fall kunna vinna tillämpning. Så har
gjorts gällande, att i många fall förandet af koncept torde kunna, utan
olägenhet bortfalla, såsom vid kommunikationsresolutioner, infordrande af
upplysningar m. fl. dylika åtgärder, beträffande hvilka i allmänhet synes
böra vara nog med åtgärdens antecknande i diariet. Men därjämte borde
i regel vid dylika förberedande åtgärder icke aflåtas någon särskild skrif-
• velse, utan beslutet bringas till vederbörandes kännedom medelst s. k.
tergalresolution eller påteckning å akten. Hvad sålunda anförts synes
böra i tillämpliga hänseenden vinna beaktande inom kammarrätten.
Särskilt må ock uppmärksamheten fästas å de skrivelser, med hvilka
kammarrättens utslag tillställas ortmyndigheterna för kännedom eller vidare-
sändande till vederbörande parter. Af dessa skrivelser är det öfvervägande
flertalet helt och hållet eller till det mesta af lika lydelse med undantag i
hvad angår myndigheters och parters namn; hvarför ock för desamma
till såväl koncept, som utgående expedition användas tryckta formulär¬
blanketter. Uppenbart är emellertid, att det skulle innebära betydande
ytterligare förenkling och besparing af tid och kostnad, om såväl kon¬
cept som utgående expedition bortfölle och allenast genom påteckning
exempelvis nederst å utslagets främsta sida angåfves ändamålet med ut¬
slagets öfversändande till ortmyndigheten. I detta hänseende må här
erinras, att å formulärblanketter tecknade koncept till dylika missivskrif-
velser förekomma i kammarrättens registratur till ett antal af 1,814 år 1900,
2,082 år 1901, 2,015 år 1902 och 2,072 år 1903. Med införande af det.
nyss antydda förfaringssättet skulle jämväl registraturet vinna genom
väsentligen minskadt omfång och ökad lätthet att återfinna viktigare
skrivelser. Till stöd för det nu uttalade önskemålet må ock erinras, att
vid öfverlämnande af högsta domstolens utslag till vederbörande länsstyrelser
för att. tillställas parter eller för annat ändamål någon missivskrifvelse
icke plägar aflåtas, utan allenast, å utslaget möjligast kortfattadt antecknas
ändamålet med öfversändandet.
Lönereglering skommitténs bet. III.
11
82
I kammarrättens registratur ingå äfven till betydande mängd å blan¬
ketter tecknade koncept till skrivelser angående pröfning af underställda
beslut i ordinarie afskrifningsmål. Antalet dylika å blanketter tecknade
koncept utgjorde 1,969 år 1900, 949 år 1901, 1,052 år 1902 och 1,063
år 1903. Då nämnda skrivelser äro lika lydande med undantag af beloppet,
hvilket åter finnes antecknadt i vederbörligt diarium, synes förandet af
koncept till dem vara fullkomligt öfverflödigt och därför böra bortfalla, i
den händelse ej, genom bifall till kommitténs hemställan därom i det före¬
gående, all underställning till kammarrätten af ifrågavarande mål kommer
att upphöra.
I första delen af sitt betänkande har kommittén vidare, beträffande
arbetssättet inom de centrala ämbetsverken i allmänhet, framhållit, att
enklare skrifvelser eller resolutioner böra af föredraganden kunna göras
fullt färdiga till föredragningen och då framläggas i utskrift, så att de
kunna genast justeras; samt att i allmänhet meddelelserna emellan ett
verk och dess särskilda afdelningar eller tjänstemän äfvensom emellan
dessa inbördes böra försiggå under enklare former än nu och icke, såsom
understundom äger rum, föranleda skriftväxling, registrering in. m. af
enahanda beskaffenhet, som om ärendet handlades emellan skilda ämbets¬
verk. Dessa kommitténs uttalanden torde i ett och annat hänseende för¬
tjäna beaktande äfven inom kammarrätten.
Ehuru, såsom ofvan antydts, kommittén ansett det böra ankomma
på vederbörande ämbetsverk att i en del hänseenden själfva vidtaga eller
hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som må finnas ändamålsenliga och
verkställbara, har dock kommittén vid beräkning af de nödiga arbets¬
krafterna i kammarrätten utgått från den förutsättningen, att äfven i ofvan
berörda hänseenden önskvärda förenklingar, såvidt görligt, genomföras.
Och kommittén har ansett det vara så mycket mera skäl att här erinra
därom, som den för kammarrätten nu gällande arbetsordningen af den
17 december 1880 nogsamt lärer ådagalägga, i huru hög grad förenklingar
i arbetssättet äro behöfliga inom nämnda ämbetsverk. I alldeles sär¬
skild grad framträder detta, om man skärskådar § 11 i arbetsordningen,
hvarest afhandlas de åligganden, som tillhöra de hos ledamöterna an¬
ställda notarierna och amanuenserna. Förutom i eu inledning upptagas
83
nämnda åligganden i ej mindre än elfva särskilda moment från likt. a
till och med litt. 1, omfattande i det allra närmaste fyra tryckta sidor
och angifvande ända in i de minsta detaljer hvarje åtgärd, som bör af
nämnda tjänstemän vidtagas, äfven om den än så mycket ligger i sakens
natur eller, så att säga, faller af sig själf. I afseende härå synes med
fog kunna tillämpas hvad kommittén i första delen af sitt betänkande
uttalat därom, att ett alltför minutiöst reglementeradt anteckningsväsen bi¬
drager till att för de underordnade göra vederbörande ämbetsverk i dess
helhet till ett dödt maskineri och därigenom ej heller torde vara utan
skuld i det missförhållande, som ej sällan framhålles. att underordnade
icke äro dugliga att vinna befordran till högre poster inom verket.
En fråga af den vikt ur förenldingssynpunkt, att densamma bör Rubrik-ort
särskilt för sig upptagas till behandling, är frågan om möjligheten af in- ningen.
skränkning inom kammarrätten af rubrik- och recitskrifningen.
Kommittén har i detta ämne uti första delen af sitt betänkande er¬
inrat, att inom en del centrala verk en betydlig tid upptages med affat-
tandet i utslag och utlåtanden af s. k. rubriker eller reciter, innehål¬
lande redogörelser för hvad i ärendet förekommit, samt att dessa redo¬
görelser ej sällan äro mycket utförliga och ofta upptaga större delen af
expeditionen, under det verkets eget beslut eller yttrande kan rymmas på
några få rader. Och kommittén har framhållit, att, enligt hvad allmänt
erkännes, en inskränkning i afseende å denna rubrik- och recitskrifning
skulle medföra afsevärd, i många fall till och med högst betydande arbets-
besparing. Emot den invändning, som kunde väntas, att genom eu dylik
inskränkning skulle äfventyras säkerheten för bevarande till framtida upp¬
lysning af hvad i hvarje ärende af någon vikt förelupit, har kommittén
ställt det förslaget, att i dylika ärenden skulle upprättas promemorior, på
hvilkas affattning icke behöfde användas mer än en ringa del af det arbete
och den tid, som måste ägnas åt rubriker eller reciter. De olägenheter i
andra hänseenden, som af en reform i antydda riktning kunde vara att be¬
fara, skulle, enligt kommitténs förmenande, icke blifva så betydande, att
för deras skull borde uppoffras hvad genom en väsentligare inskränkning
i rubrik- och recitskrifningen utan allt tvifvel stode att vinna, nämligen
en stor lättnad i arbetet med däraf beroende ökning i arbetsprodukt
84
och ojämförligt större skyndsamhet i ärendenas behandling och expedition,
i förening med icke ringa besparing i renskrifningskostnader. Och då en
utförlig rubrik- och reeltskrifning, sådan den nu förekommer, icke, såvidt
kommittén förmådde inse, i öfrigt kunde vara ur någon synpunkt nödig
eller dessinera gagnelig, har kommittén förordat en verksam förenkling
härutinnan.
Beträffande utslag borde det enligt kommitténs uppfattning i regel
vara nog, om i rubriken eller reciten, där sådan skall förekomma, uppta¬
ges allenast den grundläggande framställningen i målet med dess sakliga
motiv jämte undermyndighetens beslut, om sådant föregått, samt klagandens
yrkande, till hvilket de anförda grunderna däremot ej synas behöfva an-
gifvas, likasom ej heller skälen för den underordnade myndighetens beslut
i annan händelse, än att detta beslut, utan anförande af nya skäl, af öfver-
myndigheten fastställes. Allenast då upptagandet af andra i målet före¬
komna omständigheter än de ofvan angifna anses nödigt för att grunda
själfva slutet, syntes dylika omständigheter böra i utslaget refereras.
Likaså har kommittén, i fråga om utlåtanden till Kungl. Maj:t, an¬
sett i allmänhet till fyllest, om den inledande delen af expeditionen endast
upptager ett kort angifvande af remissens innehåll med nödig individuali¬
sering af själfva ärendet och vidare en uppgift å de vederbörande, som
blifvit däri hörda, men af deras yttranden ingenting annat, än som betin¬
gas af innehållet i själfva utlåtandet med dess motivering.
Hvad angår yttranden frän ett verk till ett annat, borde dessa affat-
tas med allra största korthet, så att allt hvad reciterande inledningar
heter ur desamma uteslutes.
Hvad nu särskildt kammarrätten angår, torde rubriker och reciter till
dess beslut eller yttranden i allmänhet ej kännetecknas af samma vidlyftighet
som t. ex. i kammarkollegium. Men icke dess mindre representerar rubrik-
och recitskrifningen inom kammarrätten ett betydande arbete, beroende dels
däraf att dess beslut uti förekommande ämbetsärenden i så talrika fall taga
form af dom eller utslag, men dels och framför allt därpå, att så stora kraf i
formellt hänseende ställas å dessa rubriker och reciter. Då, såsom det upp-
gifvits, justeringen af en enda rubrik understundom kan för vederbörande
ledamot kräfva nära nog en dags arbete, är uppenbart, att sträfvandena
85
efter formell fulländning drifvits för långt, med förbiseende däraf att den
orienterande inledning, som rubriken eller reciten lämnar, dock är en bisak i
förhållande till själfva decisionen. De stora formella kraf uti ifrågavarande
afseende, som sålunda af ledamot uppställas, medföra naturligen, att under¬
ordnade tjänstemän, i hvilkas åligganden ingår att uppsätta förslag till ru¬
briker eller reciter, föranledas att åt detta arbete ägna synnerlig möda och
omsorg; och det hela resulterar i, att på ett arbete, som, sakligt sedt, är af
mera underordnad vikt och nytta, nedlägges en oproportionerligt stor kraft
och tid, som kunde bättre användas på annat sätt, särskildt inom ett äm¬
betsverk, hvilket, såsom kammarrätten, sedan lång tid tillbaka årligen ar¬
betar med en ansenlig balans af oafgjorda mål. Man torde icke misstaga
sig, om man antager, att till denna sakernas ordning i afseende å rubrik-
och recitskrifningen i viss mån bidragit den bär förut berörda anordningen
i afseende å justeringen af kammarrättens beslut i vissa slag af mål,
hvilken anordning är ägnad att medföra omgång och inbjuda till uppe¬
håll vid formella obetydligheter.
Säkerligen skulle inom kammarrätten en väsentlig besparing af tid
och arbetskraft kunna vinnas genom en reform å detta område därhän,
att arbetena i afseende å rubrik- och recitskrifningen i möjligaste mån in¬
skränktes och att rubriker och reciter i alla de fall, där lämpligen så kan
ske, ersattes med promemorior. Anordningar i sådant syfte böra kunna
desto lättare vidtagas, om, såsom kommittén föreslagit, kammarrätten i de
flesta densamma tillhörande besvärsmål varder sista instans. Och synes,
i den mån rubrikerna komma att kvarstå, justeringen af dem, på sätt
förut framhållits, böra ankomma allenast på föredraganden och ej betunga
de öfriga i beslutet deltagande ledamöterna.
Då förevarande fråga onekligen har stor vikt vid tillmätandet af
arbetskrafter i kammarrätten, har kommittén funnit sig böra föreslå,
att förenkling måtte i möjligaste mån vidtagas i
afseende å arbetet med rubriker och reciter samt i stället
för dessa, där så ske kan, upprättas promemorior att
biläggas akterna.
86
C. Förändringar i afseende å revisionsarbetet inom kammarrätten.
Vid sidan af de uppgifter, som under loppet af 1800-talet blifvit
kammarrätten anförtrodda, kvarstår fortfarande som en synnerligen be¬
tydande gren af dess verksamhet revisionsarbetet, under hvilket uttryck i
mera vidsträckt bemärkelse är att hänföra ej blott den kammarrättens
revisionsafdelning omedelbart eller i andra hand tillhörande granskningen
af kronans och andra allmänna räkenskaper och framställandet af därvid
uppkomna anmärkningar utan ock den dömande verksamhet, kammarrätten
har att utöfva i anmärkningsmål. I fråga om dessa ämbetsuppgifter gäl¬
ler, att vikten af desamma men äfven svårigheterna vid deras fullgörande
ökas, i samma mån som statsförvaltningen varder alltmera vidtomfattande.
Det är därför ur det allmännas synpunkt i hög grad angeläget att tillse,
att kammarrättens ämbetsverksamhet å detta område så ordnas och hand-
hafves, att den i möjligaste mån erbjuder trygghet för utöfvande af
erforderliga kontroller och för behörigt beaktande jämväl i öfrigt af det
allmännas intressen, såvidt på kammarrättens ämbetsverksamhet skäligen
må ankomma.
För utredning, i hvad mån detta må kunna anses nu vara fallet,
torde blifva nödigt att till en början något redogöra för det sätt, hvarpå
kammarrättens revisionsarbete i dess angifna, vidsträcktare betydelse för
närvarande besörjes.
Revisions- Föremål för granskning inom kammarrättens revisionsafdelning äro,
°rvarande"' enligt § 25 i instruktionen, de kronans och andra allmänna räkenskaper,
anordning, j ;1fseenc{e & hvilka ej är annorledes förordnadt. Dessa räkenskaper finnas
uppräknade i kungl. kungörelsen den 22 januari 1897, angående tiden för
atlämnande till kammarrätten af de räkenskaper, hvilka där böra undergå
granskning.
Beträffande räkenskapsgranskningen är i § 25 af kammarrättens
instruktion vidare stadgadt, att, så snart räkenskaperna inkommit, skall
med dem ofördröjligen företagas en förberedande undersökning i hufvud-
sakligt syfte att utröna, huruvida..propriebalans eller äfventyr för kronans
eller det allmännas säkerhet i något hänseende må förefinnas, i hvilken
87
händelse anmälan därom genast bör göras hos kammarrätten. Detta s. k.
förgranskningsarbete utföres i regel af den revisor eller amanuens, som
sedermera skall verkställa den vidare granskningen af räkenskapen.
Därefter skola de räkenskaper, hvilka icke förut undergått gransk¬
ning i detalj, fullständigt granskas samt de redogörelser, som i det redo¬
visande verket blifvit detaljgranskade, underkastas, i den mån tiden det
medgifver, ytterligare revision, mindre i afseende å redogörelsernas siffer¬
uppgifter än till kontrollerande af vederbörande myndigheters förvaltnings-
åtgärder.
Denna s. k. ordinarie revision bör vara fullbordad senast inom ett
år från den dag, räkenskapen blifvit 'till revisionsafdelningen aflämnad,
där ej för granskningen af någon särskild räkenskap är eller kan varda
annorlunda föreskrifvet. Efterrevision kan dock äfven äga rum.
Granskningsarbetet är fördeladt mellan revisionsafdelningens tre kontor
sålunda, att i första kontoret granskas alla landsböcker och därmed gemen¬
skap ägande räkningar, i andra kontoret arméns och flottans tillika med
öfriga försvarsverket rörande räkenskaper äfvensom lotsverkets räkenskaper,
och i tredje kontoret de civila verks och myndigheters räkenskaper, hvilka
icke tillhöra de öfriga kontoren.
Närmare bestämmelser i afseende å granskningsarbetet äro gifna uti
§ 15 i kammarrättens arbetsordning.
För detta arbetes rättvisa och lämpliga fördelning emellan tjänste¬
männen inom hvarje revisionskontor varder för enhvar till kontorets gransk¬
ning hörande räkenskap, genom uppskattning i månader eller trettionde-
delar af månad, bestämd en viss, längre eller kortare, tid, som på grund
af vunnen erfarenhet anses böra åtgå för räkenskapens granskning och ej
må öfverskridas. Dylik uppskattning äger rum, så ofta kammarrätten
därom förordnar, och verkställes inom hvarje kontor af revisionskommis-
sarien i samråd med därvarande revisorer.
Vid uppdelningen af räkenskaperna på tjänstemännen beräknas i regel
för hvarje revisor s. k. hel revisionslott, omfattande tolf månaders revision
enligt den gjorda uppskattningen. Härvid är dock att märka, att, som
hvarje revisor är berättigad att åtnjuta en månads semester årligen, han i
själfva verket icke kommer att för året granska flera räkenskaper, än som
88
aro uppskattade till sammanlagdt elfva månaders revision, under det att
eu vikarierande revisor utför granskningsarbetet för den tolfte månaden.
Som semester i allmänhet brukar tillgodonjutas under sommarmånaderna
och under denna årstid dessutom tjänstledighet åtnjutes af eu stor del
revisionstjänstemän, uppstår då ofta svårighet att erhålla vikarier för dessa
samtidigt från arbetet lediga revisorer samt för tjänstlediga amanuenser.
Af detta skäl, äfvensom för att bereda de äldre extra ordinarie tjänste¬
männen möjlighet att erhålla så långvariga förordnanden samt så sam¬
manhängande arbete som möjligt, har i regel inom kammarrätten så för¬
farits, att semesterarbetet fått å hvarje kontor utföras i ett sammanhang
eller ock i två omgångar, under uåren och hösten.
De å revisionsafdelningen tjänstgörande amanuenserna hafva ena¬
handa granskningsarbete som revisorerna, men då enligt kammarrättens
beslut den 12 mars 1880 arbetstiden för dessa amanuenser är bestämd
till 20 timmar i veckan eller två tredjedelar af den för revisorerna sam¬
tidigt fastställda, erhåller i regel hvarje amanuens å revisionsafdelningen
två tredjedels revisionslott eller således räkenskaper med en uppskattad
granskningstid af åtta månader.
Från nu omförmälda anordning finnas emellertid vissa undantag.
1 kammarrättens instruktion § 28, sådan denna paragraf lyder enligt
kungl. kungörelsen den 15 november 1901, är stadgadt, att, därest revisions-
kommissarie förordnas till föredragande i anmärknings- m. fl. mål, vissa
honom eljest åliggande göromål skola i hans ställe bestridas af den revisor
eller amanuens, kammarrätten därtill utser, och denna s. k. kontorsförman
erhåller då lindring i de honom tillhörande granskningsbestyren. Vidare
är ock minskning i granskningsarbetet medgifven den revisor å hvarje
kontor, hvilken har sig uppdraget att ombesörja expeditionsgöromålen
jämte vissa andra i arbetsordningen § 20, sista stycket, angifna bestyr.
Enligt nyssberörda paragraf i arbetsordningen, jämförd med §§
26 och 28 i instruktionen, skall vederbörande revisionstjänstemän inom
slutet af den revisionstid, hvartill räkenskapen blifvit uppskattad, till
revisionskommissarien, eller, därest denne är förordnad till föredragande,
till kontorsförmannen aflämna därvid uppkomna anmärkningar i kon¬
cept; hvarefter revisionskommissarien eller kontorsförmannen har att ge-
89
nomse, granska och med räkenskapen jämföra anmärkningarna. God¬
kännas de, har anmärkningsförfattaren att efter konceptets återfående
skyndsamt utskrifva de godkända anmärkningarna, hvarefter de tillställas
revisionskommissarien eller kontor sförmannen för att förses med dennes
underskrift och af honom ingifvas till kammarrätten. Revisionskom¬
missarien eller kontorsförmannen har ock att med sitt yttrande beled¬
saga anmärkningsförfattarens påminnelser i anledning af inkommen för¬
klaring.
Godkänner ej revisionskommissarien eller kontorsförmannen vid räken¬
skap gjord anmärkning, äger anmärkningsförfattaren, såsom framgår af §
27 i instruktionen, att till kammarrätten ingifva anmärkningen, försedd
med egen underskrift.
De af vederbörande revisionskontor anhängiggjorda anmärknings-
målen handläggas i regel å afdelningssammanträden i kammarrätten.
Beträffande föredragningen af dessa mål, som förut besörjdes af
kammarrättens ledamöter, föreslog 1874 års löneregleringskommitté den
anordningen, att åt en hvar af revisionskommissarierna skulle öfverlämnas
att föredraga de från hans kontor anhängiggjorda anmärkningsmålen, i
sammanhang hvarmed ock ansågs böra honom åläggas att föreslå beslut
samt att ansvara för uppsättningen genom vederbörande tjänsteman af
bref och öfriga expeditioner i dessa mål. Kommittén afsåg, att den där¬
igenom åstadkomna lindringen i ledamöternas göromål skulle i väsentlig
mån bidraga till ett hastigare afgörande af ej blott anmärkningsmålen utan
jämväl öfriga ärenden. T sitt öfver kommitténs betänkande afgifna under¬
dåniga utlåtande afstyrkte emellertid kammarrätten bifall till hvad kom¬
mittén i nämnda hänseende föreslagit och instämde i den af kommitténs
ordförande, dåvarande presidenten i kammarrätten C. O. W. Burén, uti
afgifven reservation uttalade meningen, att, för den händelse kommitténs för¬
slag skulle i hufvudsak vinna godkännande, det åtminstone under en öfver-
gångstid måtte få ankomma på kammarrätten att bestämma, om före-
dragningsbestyret skulle anförtros åt revisionskommissarie eller åt annan
tjänsteman inom öfverrevisionsdepartementet, åt den sistnämnde i sådant
fall mot särskildt arfvode.
Lönereglering shommitténs bet. 111.
12
90
Uti § 20 i 1879 års instruktion är, såsom redan nämnts, i före¬
varande hänseende stadgadt, att presidenten Tiar att, efter öfverläggning
med ledamöterna, besluta om fördelning dem emellan af skyldigheten
att föredraga revisionsafdelningens anmärkningsmål jämte därmed sam¬
manhang ägande ansöknings- och verkställighetsmål; dock att föredrag¬
ning af såväl nu nämnda slag af mål som äfven Kungi. Maj:ts remisser
i anledning af förd klagan öfver kammarrättens beslut i samma mål må
af kammarrätten uppdragas åt tjänstemän inom revisionsafdelningen, där
sådant finnes lämpligen kunna ske; i hvilket sistnämnda fall af presi¬
denten verkställes fördelning mellan ledamöterna af skyldigheten att när¬
mast utöfva erforderlig kontroll i de af revisionstjänstemännen före¬
dragna målen. I sammanhang härmed föreskrefs i § 28 af instruktionen,
att enhvar af revision skommissarierna och revisorerna är pliktig att, därest
han af kammarrätten därtill förordnas, verkställa föredragning af ifråga¬
varande mål.
T sitt underdåniga utlåtande den 15 maj 1902 i anledning af kungl.
cirkuläret den 25 oktober 1901 bär kammarrätten, beträffande det i in¬
struktionen lämnade medgifvandet att åt revisionstjänstemän uppdraga före¬
dragningen af anmärknings- m. fi. mål, yttrat, att denna anordning, som
i instruktionen bestämts såsom alternativ till ledamotsföredragningen, varit,
sedan densamma stadgades, alltjämt använd, och att med tämlig visshet
torde kunna förutsägas, att detta förhållande äfven kommer att för fram¬
tiden fortfara.
Kammarrätten upplyser ock i nämnda utlåtande, att under den första
tiden efter instruktionens utfärdande föredragningen för hvarje af de tre
revisionskontoren bestreds af en revisionstjänstemän från kontoret, men att
i senare tider i följd af särskilda omständigheter revisionskommissarien å
tredje kontoret föredragit både för sitt kontor och andra kontoret.
Föredragande revisionstjänstemän har att med skyndsamhet foga
anstalt om de förberedande åtgärder, som kunna erfordras för de till hans
föredragning hörande målens försättande i skick att kunna med slut af hjälpas;
att vid målens föredragning hafva förslag till beslut skriftligen affattadt;
samt att vaka däröfver, att de af kammarrättens beslut föranledda expedi-
tionsåtgärderna besörjas med noggrannhet och erforderlig skyndsamhet.
91
Jämlikt § 2 i arbetsordningen bestämmer presidenten efter öfverlägg¬
ning med ledamöterna föredragningstiden för de revision stjänstemän, hvilka af
kammarrätten förordnas att föredraga de mål, om hvilka nu är fråga. För
närvarande gäller i detta hänseende såsom regel, att under kammarrättens vår-
och höstsessioner, d. v. s. under tiderna från och med den 1 februari till och
med den 15 juni samt från och med den 16 september till och med den 31
december, föredragning af ifrågavarande anmärkningsmål och öfriga därmed
gemenskap ägande ärenden försiggår två timmar hvarje helgfri torsdag å afdel-
ningssammanträde före kammarrättens plenum. Under de mellan sessionerna
infallande ferierna äger däremot dylik föredragning i allmänhet ej rum.
Dessutom har, åtminstone under senare år, sådan föredragning ej ägt rum
vare sig å skärtorsdagen eller å den sista torsdagen under vårsessionen;
hvarjämte äfven i öfrigt tillfälligtvis rubbningar i den vanliga föredrag-
ningsordningen kunnat inträffa. I följd af nu omförmälda förhållanden har
antalet föredragningsdagar i detta hänseende blifvit inskränkt, så att exempel¬
vis under åren 1900—1903 detta antal utgjort respektive 31, 30, 29 och 30.
Emellan de båda föredragande revisionskommissarierna har den an¬
slagna föredragningstiden i regel varit sålunda fördelad, att hvar och en
af dem föredragit två timmar hvarannan vecka.
Efter det kommittén sålunda i hufvudsakliga hänseenden redogjort
för, huru revisionsarbetet inom kammarrätten i dess ofvan angifva vid¬
sträcktare bemärkelse för närvarande besörjes, tillåter sig kommittén att, i
fråga om själfva räkenslcapsgranshiingens omfattning, erinra därom, att,
enligt hvad redan framhölls af 1874 års löneregleringskommitté, redovis¬
ningarna för de statens inkomster, hvilkas uppbörd tillkommer de under
generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen och generaltullstyrelsen lydande för¬
valtningarna, väl undergå granskning hos vederbörande styrelser, men an¬
tingen alldeles icke eller ock endast till en del ingifvas till kammar¬
rätten för granskning i andra hand. Skälet härtill har varit, att, på grund
af dessa uppbördsredogörelsers ofantliga omfång och ökningen i synnerlig
mån af göromålen för öfrigt inom kammarrättens revisionsafdelning, någon
kontrollgranskning därstädes af ifrågavarande redogörelser med tillhörande
verifikationer omöjligen kunnat medhinnas. Från öfverrevision i kammarrätten
92
hafva likaså kommit att undantagas telegrafstyrelsens uppbördsredogörelser i
hvad angår debiteringen af telegramporton, af den anledning att telegramkon¬
cepten, som därvidlag utgöra de egentliga verifikationerna, skola hemlighållas.
1874 års löneregleringskommitté uttalade såsom sin uppfattning, att
en fullständig öfverrevision i kammarrätten af alla dessa uppbördsredo¬
görelser skulle förutsätta en mycket stor tillökning af revisionspersonalen
därstädes och därigenom medföra allt för stora kostnader för staten i för¬
hållande till de resultat, som däraf kunde vinnas. Den medelvägen borde
emellertid, enligt nämnda kommittés mening, i detta afseende följas, att hvarje
räkenskap, vare sig den angick inkomster eller utgifter, fullständigt granska¬
des eu gång, och öfver- eller kontroll revisionen inskränktes till allenast eu
delvis speciell granskning till den omfattning, arbetskrafterna det medgåfve.
En dylik kontrollgranskning borde således, i den mån ske kunde, verk¬
ställas äfven af ofvannämnda uppbördsredogörelser, för så vidt som de
voro för offentlighet tillgängliga. Det af kommittén sålunda uttalade
önskemålet har emellertid ej uppnåtts.
Sedan den tid, då nämnda uttalande gjordes, har flertalet af de räken¬
skaper, som till kammarrätten ingifvas, särskildt arméns och flottans samt
de stora kommunikationsverkens, erhållit än större omfång, i hvilket af¬
seende, hvad telegrafverket angår, må erinras om telefonväsendets tillkomst;
hvarförutom nya räkenskaper tillkommit, exempelvis från postsparbanken,
patent- och registreringsverket samt riksförsäkringsanstalten.
Då efter den omorganisation, kammarrätten erhöll genom 1879 års
stat, revisionspersonalen icke erhållit någon ökning i antal, har följden
blifvit den, att, samtidigt därmed att flertalet räkenskaper svällt ut, gransk-
ningstiden för desamma måst minskas. Så har, för att nämna några exem¬
pel, granskningstiden nedsatts
för fångvårdsstyrelsens räkenskaper .... från 8 till 5 månader;
» utrikesdepartementets » . ...» 2 »1 »
» generalpoststyrelsens » . ...» 11 »5 »
» telegrafstyrelsens » . . . . » 615/3o » 5 »
» järnvägsstyrelsens » . . . . » 1615/3o » 13 »
» statskontorets » . . . . » 711/3o » 5 »
» generaltullstyrelsens » . ...» 5 »3 »
93
I detta sammanhang torde ock böra särskilt erinras om en omstän¬
dighet, som bidragit att verka tyngande vid granskningen inom kammar¬
rätten af arméns omfattande räkenskaper och minska möjligheterna för
medhinnande af en effektiv öfverrevision af desamma. Enligt hvad som
påpekats af Riksdagens revisorer i deras berättelse om granskningen af stats¬
verkets jämte tillhörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1902, har en afsevärd del af de redovisningar, som från de under arméför¬
valtningen lydande regements- och andra förvaltningsmyndigheter ingått
till arméförvaltningen och sedermera jämte dess hufvudbok öfverlämnats
till kammarrätten, icke undergått granskning inom arméförvaltningens
revision, dit de dock remitterats för sådan granskning. Arméförvaltningen
har i afgifvet utlåtande uppgifvit, att berörda underlåtenhet hade sin
grund i de disponibla arbetskrafternas otillräcklighet, i samband hvarmed
ock antydts möjligheten af en sammanföring af revisionsarbetet inom äm¬
betsverket, »hvilken tvifvelsutan skulle medföra särskilda fördelar äfven i
fråga om detta arbetes reglerande och därigenom blifvande ökning i ar¬
betsprodukt». Följden af det anmärkta förhållandet har emellertid blifvit,
att, hvad ifrågavarande räkenskaper angår, den dem tillmätta, allenast för
en öfverrevision afsedda granskningstiden å kammarrättens revisionsaf-
delning till väsentlig del kommit att ägnas åt en tidsödande detaljgransk¬
ning af dessa i arméförvaltningen ej granskade räkenskaper.
Hvad därefter angår formerna för framställandet af de vid gransk¬
ningen uppkomna anmärkningarna och fullföljden af desamma, må erinras,
att 1874 års löneregleringskommitté därutinnan föreslog den förändringen,
att de ordinarie revisionstjänstemännen i kammarrätten skulle själfva under¬
skrifva sina anmärkningar och ansvara för deras riktighet samt äfven i
öfrigt såsom själfständiga aktörer utföra dessa mål jämväl i det fall, att
de fullföljdes hos Kungl. Maj:t.
Kommittén anförde i sådant hänseende, bland annat, att i andra
ämbetsverk den grundsatsen i allmänhet gjort sig gällande, att hvarje tjänste¬
man borde utöfva en själfständig verksamhet inom det honom anvisade
område och således själf svara för sina åtgöranden. Då i generaltull-,
generalpost- och telegrafstyrelserna till revisorer kunde antagas personer,
som endast aflagt afgångsexamen från högre elementarläroverk, och dessa
94
ansågos kompetenta att på egen hand väcka och fullfölja talan i anmärk¬
ningsmål, borde en dylik kompetens ej frånkännas revisionstjänstemännen
inom kammarrätten, för anställning inom hvilket verk fordrades att hafva
aflagt examen till rättegångsverken eller Kungl. Maj:ts kansli. Orsaken
till berörda olika tjänstemannaställning för revisorerna i kammarrätten i
förhållande till deras vederlikar i de andra nämnda verken skulle, enligt
hvad kommittén inhämtat, vara att söka dels däri, att det ansetts befordra
större enhet i afseende å de yrkanden, som i anmärkningsmål af liknande
beskaffenhet framställdes, om anmärkningarna för hvarje revisionskontor
inom kammarrätten ingåfves af en och samma person och i hans namn,
än om revisionstjänstemännen, oberoende af hvarandra, ägde framkomma
med de påståenden, till hvilka hvar och en ansåge sig befogad, dels ock
däri att det ifrågavarande förfaringssättet antagits vara nödvändigt för att
förekomma, att omogna och obehöriga anmärkningar mot vederbörande
anhängiggjordes, hvarigenom kammarrättens anseende skulle komma
att lida.
Hvad sistnämnda skäl angick, ansåg kommittén detsamma desto
mindre förtjäna afseende, som å ena sidan kunde antagas, att, innan någon
anställdes såsom ordinarie revisionstjänsteman i kammarrätten, han redan
hunnit förskaffa sig tillräckligt mått af erfarenhet och duglighet i fråga
om räkenskapsgranskningen, för att en dylik omogenhet skulle i allmänhet
läggas i dagen, samt å andra sidan instruktionen stadgade, att till kam¬
marrätten ingifna anmärkningar skulle af föredraganden, innan desamma
till kommunikation anmäldes, noga granskas, och, om desamma helt och
hållet eller i någon viss punkt funnes obehöriga och skäligen icke kunde
till redogörarens förklaring utställas, sådant borde vid anmärkningarnas
föredragning till kommunikation genast anmälas, hvarefter kammarrätten,
om den gillade föredragandens åsikt, ägde utan kommunikation afstå anmärk¬
ningarna. Kammarrätten saknade således, enligt kommitténs uppfattning,
icke utväg att själf förekomma grundlösa anmärkningars delgifvande, om
sådana verkligen skulle från kontoren till kammarrätten inlämnas; och hvad
beträffade den förmenta fördelen af enhet vid anmärkningarnas afgifvande,
syntes densamma kommittén vara minst sagdt tvifvelaktig, då en olika
uppfattning af hvad som lagligen vore föremål för anmärkning just fram-
95
kallade en mångsidigare och mera omfattande pröfning af den förvaltning,
för hvars kontroll räkenskapen afgafs.
Kommitténs ordförande, presidenten Buren, som i nämnda hänseende
var af skiljaktig mening, uttalade i den af honom afgifna reservationen, att, om
den revisionskommissarierna åliggande granskningen af anmärkningar skulle
upphöra och anmärkningsförfattaren ensam ansvara för deras riktighet, det
var att befara, att kammarrätten ofta nog komme att besväras med anmärk¬
ningar, hvilka befunnos vara af beskaffenhet att ej böra till kommunikation
utställas, och hvilkas pröfning komme att medtaga en tid, som därpå ej
behöft uppoffras, i händelse, på sätt då i de flesta fall tillgick, slika anmärk¬
ningar ej blefve till kammarrätten ingifna i anseende till deras under¬
kännande af revisionskommissarien.
I sitt underdåniga utlåtande öfver kommitténs betänkande instämde
kammarrätten med kommittéordföranden och afstyrkte alltså bifall till
kommitténs förslag uti ifrågavarande afseende. Kammarrätten framhöll
därvid, bland annat, vikten däraf, att de anmärkningar, öfver hvilka äm¬
betsverk samt andra högre eller lägre myndigheter måste höras, blifva
framställda med den reda och i den värdiga form, att icke själfva det
sätt, hvarpå kronan utför sin talan, må gifva den förklaringsskyldige be¬
rättigad anledning till missnöje. Därest den revisionskommissarien ålig¬
gande skyldigheten att granska anmärkningarna, innan kammarrättens
pröfning af desamma påkallades, upphörde, skulle, enligt kammarrättens
mening, såväl dess ledamöters som dess kanslis tid ofta kunna komma
att upptagas med afgörandet af mindre grundade anmärkningar och upp¬
sättandet af beslut öfver desamma.
Af den förut lämnade redogörelsen angående sättet för anmärk¬
ningarnas framställande och fullföljd framgår, att 1874 års kommittés
hemställan i detta stycke icke ledt till någon påföljd.
I enlighet med hvad 1874 års löneregleringskommitté uttalade, sy- Kommitténs
nes det böra tillhöra kammarrättens revisionsäfdelning ej mindre att full' Xndrtnqar i
ständigt granska samtliga de räkenskaper, hvilka enligt föreskrift ingå onrfattnin^
till kammarrätten och icke förut undergått granskning i detalj, än äfven formerna för
att, i den mån tiden det inedgifver, underkasta jämväl de redogörelser, visionsafdel-
som i det redovisande verket blifvit detaljgranskade, en ytterligare revi- nm9en-
96
sion, gående mera ut på kontrollerande af vederbörande myndigheters för¬
valta ngsåtgårder ån på granskning af redogörelsernas sifferuppgifter.
Med hänsyn till den betydelse ur kontrollsynpunkt, som ligger re¬
dan däruti, att möjligheten af en öfverrevision förefinnes, anser kommittén
önskvärdt, att tillfälle beredes för en icke allt för sällan återkommande
kontrollgranskning inom kammarrättens revisionsafdelning af åtminstone
några delar af de uppbördsredogörelser från vissa förvaltningsgrenar, hvilka
nu icke ingå till kammarrätten, äfvensom därtill hörande verifikationer, i
den mån dessa äro för offentlighet tillgängliga. För verkställandet af en
dylik partiell kontrollgranskning kunna ju från vederbörande förvaltnings¬
verk rekvireras de delar af ifrågavarande uppbördsredogörelser, som äro
afsedda att blifva föremål för kontrollgranskningen, försåvidt ej kammar¬
rätten, med tillämpning af en föreskrift, som finnes intagen i § 25 i dess
instruktion, finner skäl bestämma, att denna granskning skall af kammar¬
rättens tjänstemän verkställas inom det redovisande verkets lokaler.
T afseende å den för närvarande stadgade fördelningen af det pri¬
mära detaljgranskningsarbetet mellan kammarrättens revisionsafdelning och
specialrevisionerna inom vissa förvaltande verk finner kommittén icke an¬
ledning att föreslå någon ändring. Men kommittén förutsätter, att
det ofvan omförmälda, af statsrevisorerna anmärkta missförhållandet, att
vissa räkenskaper, hvilka skola i arméförvaltningen undergå detaljgransk¬
ning, utan sådan inlämnas till kammarrätten, varder skyndsamt, om än
tills vidare medelst tillfälliga anordningar, af hjälpt, på det att arbetskraf¬
terna inom kammarrättens revisionsafdelning må kunna helt ägnas åt af-
delningens ofvan angifna, redan i och för sig mycket kräfvande uppgifter.
Ofvan är nämndt, att till följd af ökningen i mängd och omfatt¬
ning af de räkenskaper, hvilka skola i kammarrätten undergå gransk¬
ning, de tider, som för de särskilda räkenskapernas granskning varit an¬
slagna, måst efter hand icke oansenligt förkortas. Det torde icke saknas
skål för det antagandet, att minskningen i nämnda hänseende varit så pass
stark, att redan nu vissa svårigheter möta för ett effektivt besörjande
af det granskningsarbete, som åligger kammarrättens revisionsafdel¬
ning. Då revisionsafdelningens uppgifter, enligt de af kommittén ofvan
97
angifva grunder, skulle blifva i hufvudsak desamma som hittills, och något
afbrott i tillväxten af hithörande räkenskaper uppenbarligen icke är att
vänta, har kommittén funnit angeläget att tillse, hvilka anordningar må
kunna träffas i syfte att bereda tillfälle för ett ändamålsenligt fullgörande
af revisionsafdelningens granskningsarbete, jämväl för någon längre tid
framåt, äfvensom af de ur detta granskningsarbete härflytande bestyren
med anmärkningars framställande och deras pröfning hos kammarrätten.
I det förut åberopade underdåniga utlåtandet den 15 maj 1902,
har kammarrätten, med framhållande att dess revision i förhållande till
andra verks revisioner intager ställningen af en öfverrevision, hvilkens
granskningsplikt omfattar hela statsförvaltningen, för sin del funnit den
enda utvägen att i längden få de kraf fyllda, som den anser böra ställas
på revisionspersonalen, vara att söka i beredande åt denna personal af
något högre aflöning än för andra nu jämställda tjänstemän samt af
ökade befordringsmöjligheter. Kommittén, som i det följande återkom¬
mer till dessa förslag, vill emellertid här uttala den uppfattningen, att
äfven annorledes åtskilligt torde stå att göra för tryggandet af en effektiv
revision. Särskildt torde i detta hänseende böra beaktas, huruvida icke
genom sådana förändringar beträffande formerna för revisionsarbetet,
som äro ägnade att höja detta arbetes vikt och betydelse inom verket,
revisionsarbetet kunde varda på ett såväl kvantitativt'som kvalitativt mera
tillfredsställande sätt besörjdt, än nu är fallet. Ty med allt erkännande af
vikten och betydenheten af kammarrättens öfriga ämbetsuppgifter har det
dock förefallit kommittén, som om revisionsarbetet under tidernas lopp
kommit att inom ämbetsverket intaga en mindre betydande ställning, än
detta arbetes vikt kräfver.
Då kommittén ur ofvan angifna synpunkter skärskådat det nuvarande
revisionsarbetet inom kammarrätten, har kommittén till en början trott
sig finna, att på revisionstjänstemännen hvilar en stor mängd rent meka¬
niskt granskningsarbete, i afseende å hvilket det måste anses såsom miss¬
hushållning att låta detsamma utföras af tjänstemän med juridisk bild¬
ning, likasom arbete af detta slag ingalunda är ägnadt att höja dessa
tjänstemäns uppfattning af och intresse för tjänsten eller skärpa deras
blick för fullgörandet af ett verkligt öfverrevisionsarbet-e. Kommittén
Luneregleringskommitténs bet. 111. 13
98
anser därför, att vissa delar af granskningsarbetet, som äro af enklare
beskaffenhet, lämpligen böra kunna besörjas af biträden, hvilka ej aflagt
akademisk examen.
Vid förfrågan hos revisionskommissarierna i kammarrätten hafva
dessa såsom sin åsikt uttalat, att »för en del siffergranskning, företrädes¬
vis sådan, som för närvarande af brist på arbetskrafter icke kan behörigen
fullgöras,» skulle möjligen kunna användas oexaminerade extra biträden till
ett antal af förslagsvis tre.
Enligt kommitténs uppfattning kan emellertid ett mera vidsträckt
arbetsfält anförtros åt dylika biträden. Kändt är, att i banker, för¬
säkringsbolag och andra dylika anstalter det rena siffergranskningsarbetet
i allmänhet icke besörjes af de å bolagsstämma eller i dylik ordning ut¬
sedda revisorerna, utan är uppdraget åt särskilda för detta arbete kvalifi¬
cerade personer, medan revisorerna hufvudsakligen granska vidtagna för-
valtningsåtgärder med mera sådant. Och kändt är vidare, att inom vissa
statens verk kvinnliga biträden utan akademisk bildning användas i stor
omfattning och med god framgång för statistiska och taxe-arbeten, bokföring,
siffergranskning in. in. Beträffande sådana arbetsområden, om hvilka nu
är fråga, torde kunna sägas, att för arbeten, hvilka ej förutsätta författ¬
ningskunskap utan allenast allmän skolbildning, den kvinnliga arbetskraften
kan och äfven ur ‘det. allmännas synpunkt bör komma till användning i
all den mån lämpligen ske kan.
Kommittén håller alltså före, att inom kammarrättens revisionsafdel-
ning skulle åt kvinnliga eller andra biträden utan akademisk bildning
kunna öfverlämnas att besörja såväl rent siffergranskningsarbete som ock
efterseendet, huruvida verifikationer medfölja till vederbörande poster och
till själfva beloppen öfverensstämma med dessa. Granskningen åter däraf,
huruvida bifogad verifikation må vara tillfyllestgörande, skulle naturligen
tillhöra de examinerade tjänstemännen. Genom en dylik anordning af
granskningsarbetet skulle dessa sistnämnda sättas i tillfälle att ägna sin
tid åt en verklig öfverrevision, granskning af inkomst- och utgiftsposters
natur och öfverensstämmelse med gifna föreskrifter samt befogenheten af
de redovisande verkens förvaltningsåtgärder. Det torde emellertid icke
vara lämpligt att åt ifrågavarande biträden öfverlåta att själfva under-
99
skrifva och till kammarrätten afgifva de anmärkningar, hvartill de vid
granskningen funnit anledning, utan synes detta böra ankomma på den
revisor, till hvilkens vidare granskning räkenskapen sedermera öfverlämnas,
eller, ifall denne ej upptager anmärkningen, vederbörande kontor stör in an.
I det föregående har nämnts, att 1874 års löneregleringskommitté
uttalade den åsikten, att de ordinarie revisionstjänstemännen i kammarrätten
borde åläggas att själfva underskrifva sina anmärkningar och ansvara för
deras riktighet samt äfven i öfrigt såsom själfständiga aktörer utföra
dessa mål.
Hvad i nämnda afseende sålunda blifvit anfördt är utan tvifvel värdt
synnerligt beaktande. En dylik förändring skulle innebära väsentligen
minskad omgång och besparing i arbetskraft samt äfvenledes kraftigt bi¬
draga att höja revisorernas ställning och därigenom inverka fördelaktigt på
fullgörandet af deras arbete; och kommittén tvekar därför icke att upptaga
förslaget därom. I detta afseende må dock här erinras, att revisionskommis-
sarierna uti afgifven promemoria rörande vissa hithörande frågor uttryckt
den åsikten, att det måste anses såsom en riktig grundsats, att en hvar
revisor för talan i eget mål, men att likväl, i händelse af genomförandet
af denna grundsats, en öfvergångstid borde bestämmas, hvarunder det
skulle ankomma på kammarrätten, huruvida revisor kunde medgifvas att
på egen hand utföra anmärkningsmål.
Såsom i det föregående framhållits, hafva amanuenserna å kammar¬
rättens revisionsafdelning hittills med samma befogenhet som revisorerna
förrättat granskning af räkenskaper och framställt därvid uppkomna anmärk¬
ningar. I nyssberörda promemoria hafva revisionskommissarierna yttrat, att
den inom kammarrättens revisionsafdelning förvärfvade erfarenheten ådaga¬
lägger, hurusom för erhållande af nöjaktig arbetsprodukt och utbildande af
revisorer är nödigt, att de fast anställda amanuenserna verkställa räken-
skapsgranskning på eget ansvar, dock utan rätt att själfva underskrifva
anmärkningar.
Då kommittén haft att öfverväga, hvilken ställning hädanefter borde
tillkomma dessa amanuenser, har det äfven för kommittén synts uppenbart,
att de böra få på eget ansvar förrätta de granskningsarbeten, som åt dem
100
uppdragas. I afseende å anmärkningars framställande lära däremot ama¬
nuenserna icke böra erhålla samma själfständiga ställning, som af kom¬
mittén föreslås för revisorerna; utan torde i detta hänseende böra dem
tillerkännas endast samma befogenhet, som nu tillkommer revisor eller
revisionsamanuens. De anmärkningar, hvartill de funnit anledning, böra
alltså, i enlighet med hvad nu äger rum, aflämnas i koncept till veder¬
börande kontorsförman, som har att i sitt namn till kammarrätten ingifva
dem af dessa anmärkningar, han finner befogade. De anmärkningar, som
icke blifva af kontorsförmannen godkända, må emellertid anmärknings-
författaren äga till kammarrätten ingifva, försedda med hans egen under¬
skrift.
För närvarande hafva inom kammarrättens revisionsafdelning ve¬
derbörande tjänstemän att förrätta en del renskrifningsarbete. Så är dem
ålagdt att, sedan de af dem uppsatta koncept till anmärkningar blifvit af
revisionskommissarien eller kontorsförmannen granskade, utskrifva de god¬
kända anmärkningarna. Vidare åligger dem att i en för ändamålet in¬
rättad anteckningsbok å hvarje revisionskontor helt eller delvis afskrifva
de kungl. bref, som meddelas kontoret, hvarjämte enligt tillämpad ordning
en del annat renskrifningsarbete af dem nu besörj es. I afseende härå
åberopas hvad kommittén i delen I af sitt betänkande anfört därom, att
det måste anses för en misshushållning att låta rent mekaniska arbeten
såsom renskrifning och dylikt verkställas af examinerade tjänstemän. Fn
dylik anordning bör därför, enligt kommitténs mening, icke vidare äga
rum, utan allt sådant arbete besörjas genom extra, oexaminerade biträden.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får kommittén i afseende
å omfattningen af arbetet å revisionsafdelningen samt formerna för det¬
samma hemställa,
att tillfälle må beredas till kontrollgranskning, i
den mån ske kan, äfven af de för offentlighet tillgäng¬
liga uppbördsredogörelser från vissa förvaltningsgrenar,
hvilka nu icke ingå till kammarrätten;
101
att för siffergranskning af de till kammarrätten ingå¬
ende räkenskaperna äfvensom för besörjande, i den män så¬
dant befinnes lämpligen kunna ske, jämväl af andra vid rä-
kenskapsgranskningen förefallande enklare göromål må an¬
litas kvinnliga eller andra biträden utan akademisk bildning;
att revisorerna må äga att själfva underskrifva sina
anmärkningar och ansvara för deras riktighet samt äfven
i öfrigt själfständigt utföra sina anmärkningsmål; samt
att renskrifning och därmed jämförliga göromål icke
må utföras af de å revisionsafdelning en anställda examine¬
rade tjänstemännen,utan genom extra, oexaminerade biträd en.
Beträffande slutligen den nuvarande anordningen i afseende å anmärk- Anmärk¬
ningarnas föredragning och afgörande har kommittén, med hänsyn till den
påfallande ringa tid, som för närvarande är anslagen till föredragning ning och af -
ifrågavarande anmärkningsmål, funnit angeläget utröna, huruvida denna tid görande.
verkligen kan anses till fyllest. I sådant syfte hafva från kammarrättens
särskilda revisionskontor införskaffats följande uppgifter rörande anmärk-
ningsmåls handläggning:
|
1: a revisionskontoret.
|
2 : a revisionskontoret.
|
Anmärknings¬
mål.
|
Antal.
|
Afgjorda år
|
Balans
till år
|
Antal.
|
Afgjorda år
|
Balans
till år
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1900.
|
1901.
|
1902.
|
1903.
|
1904.
|
|
1900.
|
1901.
|
1902.
|
1903.
|
1904.
|
Balans den 1 ja¬
nuari 1900:
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
från år 1897
|
1
|
—
|
1
|
—
|
—
|
—
|
1
|
1
|
—
|
—
|
—
|
—
|
. > 1898
|
63
|
62
|
1
|
—
|
—
|
—
|
42
|
42
|
—
|
—
|
—
|
—
|
» > 1899
|
146
|
54
|
87
|
5
|
—
|
—
|
112
|
91
|
21
|
—
|
*—
|
|
Inkomna år 1900
|
112
|
2
|
42
|
66
|
2
|
—
|
139
|
15
|
101
|
22
|
1
|
—
|
> > 1901
|
145
|
—
|
2
|
54
|
89
|
—
|
144
|
—
|
13
|
72
|
55
|
4
|
> > 1902
|
in
|
—
|
—
|
1
|
72
|
38
|
134
|
—
|
—
|
1
|
56
|
77
|
» > 1903
|
131
|
—
|
—
|
—
|
2
|
129
|
129
|
—
|
—
|
—
|
13
|
116
|
Summa
|
709
|
118
|
133
|
126
|
165
|
167
|
701
|
149
|
135
|
95
|
125
|
197
|
102
|
3:
|
e revisionskontoret.
|
Sammandrag för alla revisionskontoren.
|
Anmärknings¬
mål.
|
Antal.
|
Afgjorda år
|
Balans
till år
|
Antal.
|
Afgjorda år
|
Balans
till år
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1900.
|
1901.
|
1902.
|
1903.
|
1904.
|
|
1900.
|
1901.
|
1902.
|
1903.
|
1904.
|
Balans den 1 ja-
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
nuari 1900:
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
från år 1897
|
1
|
1
|
—
|
—
|
—
|
—
|
3
|
2
|
1
|
—
|
|
_
|
3 » 1898
|
53
|
53
|
—
|
—
|
—
|
—
|
158
|
157
|
1
|
—
|
|
—
|
» > 1899
|
64
|
59
|
4
|
1
|
—
|
—
|
322
|
204
|
112
|
6
|
|
—
|
Inkomna år 1900
|
120
|
11
|
88
|
21
|
—
|
—
|
371
|
28
|
231
|
109
|
3
|
_
|
» > 1901
|
81
|
—
|
26
|
38
|
15
|
2
|
370
|
—
|
41
|
164
|
159
|
6
|
> > 1902
|
121
|
—
|
—
|
7
|
67
|
47
|
366
|
—
|
—
|
9
|
195
|
162
|
> » 1903
|
153
|
-
|
—
|
—
|
30
|
123
|
413
|
—
|
—
|
—
|
45
|
368
|
Summa
|
593
|
124
|
118
|
G7
|
112
|
172
|
2,003
|
391
|
386
|
288
|
402 |
|
536
|
Af ofvanstående uppgifter framgår såsom ett betänkligt missförhållande,
att dessa måls afgörande endast i enstaka fall äger rum under det år, då
målet inkommit, men i regel först ett eller två år därefter. Häraf måste i
talrika fall följa icke blott osäkerhet hos vederbörande redogörare eller
myndighet i hithörande afseenden under tiden intill anmärkningens af¬
görande, utan äfven ett eljest måhända obehöfligt, upprepadt anmärknings-
förfarande, som ytterligare ökar numerären af dylika mål. Af uppgifterna
framgår äfven, att antalet balanserade anmärkningsmål varit i stigande,
och att de vid 1903 års utgång balanserade med mer än ett hundratal
öfverstego hela antalet under nämnda år inkomna dylika mål.
Till afhjälpande af sistberörda olägenhet anser kommittén, att för an-
rnärkningsmålens föredragning bör först och främst beredas en något rikli¬
gare tillmätt tid, än för närvarande är fallet, samt att för sådant ända¬
mål dylik föredragning bör äga rum i regel minst fyra timmar i hvarje
vecka icke blott, såsom nu, under de egentliga sessionerna, och det med
allenast de afbrott, som må betingas af infallande helgdagar, utan äfven
under de s. k. ferierna, hvilket så mycket hellre bör kunna ske, som, på
103
sätt framdeles kommer att beröras, det icke är af kommittén afsedt, att
feriesystemet skall tillämpas på föredragandena i dessa mål.
För ernående af bättre förhållanden i detta stycke torde emellertid
härjämte kräfvas ändringar i själfva formerna för ifrågavarande måls före¬
dragning och afgörande.
Ofvan har nämnts, att 1874 års kommitté hemställde, att åt revi-
sionskommissarierna måtte öfverlämnas föredragningen af de från revisions-
kontoren inkomna anmärkningsmålen, samt att detta skedde i syfte att
åstadkomma lindring i de kammarrättens ledamöter då tillhörande göromål
och därigenom medverka till ett hastigare afgörande af ej blott anmärk¬
ningsmålen utan äfven öfriga ärenden. Jämväl är omtaladt, att kammar¬
rätten afstyrkte bifall till detta förslag, men att, sedan i den för kammar¬
rätten år 1879 utfärdade instruktionen föredragningen af nämnda anmärk¬
ningsmål i första rummet ålagts ledamöterna, under det att dock tillika med-
gifvits kammarrätten att öfverlämna denna föredragning åt revisionstjänste-
män, denna senare anordning varit alltjämt använd, och att kammarrätten i
underdånigt utlåtande den 15 maj 1902 uttalat, att med tämlig visshet torde
kunna förutsägas, att detta förhållande äfven komme att för framtiden fortfara.
Med afseende härå synes det kommittén, att skäl ej förefinnes för
vidare bibehållande af nuvarande alternativa bestämmelser rörande före¬
dragningen af dessa anmärkningsmål, utan att detta bestyr bör definitivt
öfverflyttas å revisionstjänstemän. Till föredragande anser kommittén emel¬
lertid böra ifrågakomma endast revisionskommissarierna eller, vid ledighet
eller förfall för dem, deras vikarier. Kommittén har dock därjämte fun¬
nit sig böra föreslå den ändring i dessa föredragande revisionstjänstemäns
ställning, att de uti de af dem föredragna anmärkningsmålen skola deltaga
jämväl i besluten.
Det torde icke kunna förnekas, att vid behandlingen af dessa mål
revisionskommissarierna sitta inne med en sakkännedom, hvilken näppeligen
kan annat än i undantagsfall vara till finnandes hos dem af kammarrätts¬
råden, som ej äro särskildt utbildade i räkenskapsväsendet, allra helst
då de till det mesta äro upptagna med handläggning af mål af helt andra
slag. Såväl hvad angår förståendet af räkenskaperna och deras rätta sam¬
manhang som ock beträffande kännedom om tillämpliga föreskrifter och tidi-
104
gare afgjorda likartade fall torde revisionskommissarierna få anses besitta
den särskilda styrka, som ligger i specialisering och koncentration å ett
enda arbetsområde. Med hänsyn till de kompetensfordringar, som redan
nu gälla för inträde i kammarrättens revisionsafdelning, lärer ej heller
finnas skäl antaga, att icke hos vederbörande revisionskommissarie skulle
komma att finnas erforderlig juridisk insikt vid målens afgörande eller att
han ej skulle kunna vinna erforderlig formell utbildning för ett nöjaktigt
affattande af besluten.
En förändring uti ifrågavarande afseende skulle ock, såsom redan
förut framhållits, för kammarrättsråden medföra en ganska betydande
tidsvinst. Förutom att den dem nu åliggande specifika kontrollen i de
af revisionstjänstemän föredragna målen komme att upphöra, skulle revi-
sionskommissariernas inträde i rätten medföra, att ett mindre antal af
kammarrättsråden, än nu är fallet, behöfde deltaga i anmärkningsmålens
handläggning. Och denna tidsvinst blefve naturligen än större, därest, i
enlighet med hvad kommittén i det följande föreslår, vissa grupper af mål,
och däribland anmärkningsmål, finge behandlas och afgöras af ett färre
antal ledamöter öfver hufvud taget än enligt nu gällande bestämmelser.
Eu annan vinst, hvilken enligt kommitténs mening skulle ernås genom
en förändring i ofvan antydda riktning och hvilken för kommittén frarn-
trädt såsom den icke minst viktiga, är att arbetet med ifrågavarande an¬
märkningsmål härigenom skulle, så att säga, komma mera till sin rätt, i
det att de med afseende på beredning och föredragning blefve mera lik¬
ställda med öfriga mål i kammarrätten. Det torde kunna förväntas, att
jämväl detta skall i sin mån hälsosamt återverka på revisionsarbetet i
dess helhet.
Till frågan, huruvida revisionskommissariernas deltagande i kammar¬
rättens beslut bör utsträckas utöfver de ofvannämnda anmärkningsmålen
och de ärenden, som därmed stå i sammanhang, varder tillfälle att i det
följande återkomma. Kommittén hemställer alltså,
att föredragning af revisionsafdelning ens anmärk¬
ningsmål och därmed, i sammanhang stående ärenden
måtte äga rum i regel minst fyra timmar i hvarje vecka
105
under hela året, utan annat undantag, än som hetingas
af infallande helgdagar; samt
att revisionskommissarierna skola, hvar och en i
hvad angår lians kontor, föredraga och såsom ledamöter
deltaga i af görandet af nämnda mål och ärenden.
D. Förenklingar i formerna för ärendenas föredragning och afgörande.
Då kommittén ansett ändamålsenligt att i ett sammanhang, särskildt
för sig, skärskåda de förändringar, kommittén funnit erforderliga i af¬
seende å revisionsarbetet inom kammarrätten, i detta arbetes angifna vid¬
sträcktare bemärkelse, har alltså i nästföregående afdelning redan i viss
mån afhandlats frågan om föredragning och afgörande af revision safdel-
ningens anmärkningsmål.
Kommittén öfvergår nu till att i öfrigt redogöra för de förenklingar,
kommittén ansett önskvärda i afseende å formerna för föredragning och
afgörande af de till kammarrättens pröfning hörande mål och ärenden.
Dessa handläggas nu dels af presidenten och ledamöterna gemen¬
samt i plenum och dels å särskilda divisioner eller afdelningar, och gäller,
enligt § 4 i instruktionen, i afseende å domfört antal ledamöter och om¬
röstning till dom hvad i 23 kap. rättegångsbalken och särskilda författ¬
ningar finnes stadgadt för hofrätt. Hvarje division eller afdelning kominer
i följd häraf att bestå af fyra ledamöter, presidenten däri inberäknad, om
han deltager i divisions- eller afdelningssammanträde, dock att, när skilj¬
aktiga meningar uppstå, ännu eu ledamot tillkallas, därest ej tre af de
närvarande äro om slutet ense.
I plenum skola, enligt § 5 i instruktionen, sådan denna paragraf
lyder i kungl. kungörelsen den 7 december 1894, handläggas:
1) ärenden rörande afgifvande af underdånigt utlåtande eller vid¬
tagande af annan hufvudsaklig åtgärd i anledning af Kung!. Maj:ts befall¬
ning; dock med undantag af Kungl. Maj:ts remisser, som angå af kam¬
marrätten afgjorda mål, de där icke åt kammarrätten samfälldt behandlats;
börande alla från Kungl. Maj:t ankommande utslag och bref i plenum upp¬
läsas;
Nuvarande
bestämmel¬
ser.
Lönereglering skommittöns bet. 111.
14
106
2) frågor om regleringen af ledamöternas och tjänstemännens tjänst¬
göring;
3) frågor om arbetsordningen inom verket;
4) ärenden om upprättande af underdånigt förslag till ledig tjänst;
om befordran till sådan tjänst, som kammarrätten äger tillsätta; om an¬
tagande af extra ordinarie tjänstemän och vaktbetjänte samt om tjänstle¬
dighet, afsked och tjänstebetyg;
5) frågor om adjunktion samt förordnande att bestrida annan
tjänstgöring i kammarrätten;
6) frågor om fel och försummelser i tjänsten af kammarrättens
tjänstemän och vaktbetjänte;
7) äi'enden rörande verkets ekonomi; samt
8) fattigvårdsmål i fall, hvarom i § 16 uti instruktionen sägs, så
ock andra frågor, som pröfvas vara af sådan beskaffenhet, att de böra i
plenum behandlas.
Uti nämnda § 16 är stadgadt, att, om vid öfverläggning till afgö¬
rande af fattigvårdsmål, hvilket icke af kammarrätten samfälldt behandlas,
den därvid rådande meningen befmnes afvika från rättsgrundsats eller lag¬
tolkning, som förut varit i fattigvårdsmål af kammarrätten antagen, de
i målets behandling deltagande må förordna, att detsamma skall afgöras
i plenum, dock att, därest i särskilda vid öfverläggningen kända beslut
mot hvarandra stridande åsikter i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolk¬
ning å olika tider gjort sig inom kammarrätten gällande, nyssnämnda
föreskrift äger tillämpning endast i det fall, att den rådande meningen
befinnes afvika från det senast meddelade beslutet.
Enligt § 18, sådan densamma lyder i kungörelsen den 7 december
1894, äger presidenten att bestämma tid för kammarrättens ordinarie
sammanträden och utsätta extra sammanträde, när sådant erfordras; att
föra ordet i kammarrättens plenum och vid öfriga sammanträden, uti
hvilka han deltager; samt att, efter öfverläggning med ledamöterna, besluta
rörande tjänstgöringens reglering dem emellan. År presidenten frånva¬
rande, bestridas hans åligganden af äldste tjänstgörande ledamoten.
I § 5 är stadgadt, att plenum icke må, då presidenten är tjänstgörande,
utsättas i hans frånvaro, utan så är att kammarrätten finner ärendets vikt
107
och beskaffenhet icke medgifva uppskof. Och i § 16 heter det, att i ple¬
num för handläggning af fattigvårdsmål böra, där hinder af jäf ej möter,
deltaga presidenten eller den, som presidentämbetet förestår, samt alla tjänst¬
görande kammarrättsråd äfvensom adjungerad ledamot, hvilken är för¬
ordnad att uppehålla kammarrättsrådsämbete vid vakans eller ordinarie in-
nehafvarens tjänstledighet, hvadan sådant plenum ej må utsättas å tid, då
presidenten eller någon af kammarrättens nämnda ledamöter åtnjuter ferier
eller presidenten eljest är befriad från ämbetsutöfning, utan att annan för¬
ordnats att ämbetet i hans ställe förestå.
Rörande presidentens ferier eller tjänstledighet i öfrigt och ledamöters
ferier äro bestämmelser lämnade i §§ 32 och 33 i instruktionen. Presiden¬
ten åtnjuter en och en half månads ferier årligen efter eget val å sådan
tid, att domfört antal ledamöter ändock är i kammarrätten tjänstgö¬
rande, samt äger tillika att för enskilda angelägenheter vara befriad från
ämbetsutöfning högst fjorton dagar två gånger om året, då han finner
sig däraf vara i behof. Och af ledamöterna åtnjuter enhvar under som¬
marmånaderna en och en half månads ferier samt vid jultiden under en
månad befrielse från skyldighet att föredraga eller deltaga i handlägg¬
ning af andra mål och ärenden än sådana, som fordra skyndsam be¬
handling.
I instruktionen § 4 säges, att kammarrätten sammanträder, så ofta
göromålen det fordra. Närmare bestämmelser i nämnda hänseende äro
meddelade i § 1 af kammarrättens arbetsordning. Det heter där, att kam¬
marrätten håller i regel sammanträde å sitt ämbetsrum fyra timmar hvarje
helgfri måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag under de ordinarie
sessionerna, af hvilka vårsessionen tager sin början den 1 februari och af-
slutas den 15 juni samt höstsessionen börjar den 16 september och varar
till årets slut. Infaller någon af de för dessa sessioners början bestämda
dagar å lördag eller söndag, uppskjutes med sessionens början till påföl¬
jande måndag. Under julferierna från den 1 januari till samma månads
slut hålles i regel sammanträde blott en dag i veckan och under sommar¬
ferierna från den 15 juni till den 16 september tre dagar i hvarje vecka,
däraf en dag för plenum, allt å tider presidenten bestämmer. Förekom¬
mer under jul- eller sommarferierna eller eljest emellan de ordinarie
108
sessionsdagarna under vår- och höstsessionerna ärende af beskaffenhet, att
handläggning däraf under tiden erfordras, skall extra sammanträde hållas.
Hvad angår arbetet under de perioder af året, då de ordinarie
sessionerna pågå, är emellertid att märka, att plenum i allmänhet hålles
endast under 1 ä 2 timmar hvarje torsdag och att i öfrigt målen hand¬
läggas å divisioner eller af delningar, bestående, såsom förut nämnts, i re¬
gel af fyra ledamöter. Divisionssammanträdena pläga räcka fyra timmar
å måndagar, tisdagar, onsdagar och fredagar, afdelningssammanträdena
två timmar å torsdagar. A vissa dagar sammanträder emellertid blott en
division. Under sommarferierna arbetar kammarrätten likaledes blott å
en division.
Kommitténs Vid öfvervägande af de förändringar, som till förenkling och tids-
Minskning v*nst m;l finnas påkallade i de former, under hvilka kammarrättens äm-
betsverksamhet utöfvas, har för kommittén såsom synnerligen viktig fram-
möter i vissa ställ t sig den frågan, huruvida icke beträffande vissa af de kammarrätten
tillhörande mål och ärenden någon eftergift må kunna ske i nu gällande
bestämmelser rörande domfört antal ledamöter därstädes.
Dessa bestämmelser, hvilka äro desamma som för hofrätt, hafva
uppenbarligen sin grund i det åskådningssätt, som föranledt använ¬
dande af den kollegiala formen öfver hufvud taget, nämligen att säker¬
heten för ett ärendes riktiga afgörande ansetts blifva större, i samma mån
antalet af de i handläggningen deltagande ökas. Om nu än denna upp¬
fattning må äga giltighet inom vissa gränser, så torde, å andra sidan, få
anses erkändt, att den omgång, som den kollegiala formen för med sig,
varder mera kännbar, ju större antalet i pröfningen deltagande sättes.
Det är därför af vikt att tillse, att i de särskilda fallen ej den gräns må
öfverskridas, som bestämmes af, å ena sidan, rättssäkerhetens behöriga
kraf och, å andra sidan, gagnet så för det allmänna som för de enskilda
af att ärendenas afgörande icke alltför mycket fördröjes. I detta hänse¬
ende må, hvad kammarrätten angår, erinras om det i ofvanstående histo¬
riska öfversikt åberopade uttalandet i kungl. brefvet den 30 april 1799,
att »erfarenheten wisar, åt flere Personers deltagande i Collegiale öfwer-
läggningar än behofwet egentligen fordrar, merendels verkar en trögare
Arendernes gång, utan motsvarande förbättring i besluten».
109
Naturligen är det svårt att ådagalägga, huru stort antal dö¬
mande behofvet egentligen fordrar i hvarje grupp af mål. Så mycket
är dock visst, att, liksom inom åtskilliga förvaltande verk den kollegiala
formen såsom alltför omständlig helt eller delvis borttagits och beslutande¬
rätten i stället öfverlämnats till chefen allena, äfven i öfrigt den uppfatt¬
ningen gör sig gällande, att jämväl i de mål och ärenden, där samfälld
pröfning kvarstår, de pröfvandes antal utan olägenhet kan och äfven bör
i någon mån inskränkas för att, vid den växande arbetsmängden, möjlig¬
göra ett hastigare afgörande af ärendena. Uppenbart torde äfven vara,
att en dylik inskränkning lättare och med mindre betänkligheter bör låta
sig genomföras i kammarrätten än i fråga om de allmänna öfverrätterna
just på grund däraf, att kammarrättens arbetsområde är så begränsad^
att de dömande därstädes torde i vida högre grad än vid de allmänna
domstolarna äga den ledning, som en utvecklad praxis erbjuder.
Kommittén har emellertid ej ansett sig böra ifrågasätta någon
ändring i afseende å domfört antal ledamöter i fattigvårdsmål och de öfriga
mål, i hvilka kammarrätten enligt kommitténs förslag skulle blifva sista
instans. Det är nämligen nödigt, att, då det slutliga afgörandet af dessa
mål lägges i kammarrättens hand, på ett betryggande sätt sörja för att
detta afgörande, som kan ganska kännbart beröra enskilda medborgares
rättigheter, må blifva så godt som möjligt. Och för detta ändamål synes
det angeläget, att de, som skola deltaga i afgörandet, icke blifva alltför
få. Ett antal af fyra, hvilket, såsom ofvan nämnts, enligt nu gällande
bestämmelser är det minsta för att kammarrätten må vara domför, torde
alltså icke utan fara kunna underskridas i dessa mål. Erinras må, att i
högsta domstolen det minsta antal ledamöter, som skola deltaga i målens
pröfning och afgörande, endast i ringare mål och då alla äro om slutet
ense, satts så lågt som till fyra, men i viktigare saker till sju.
Nödig varsamhet torde ock mana att för närvarande icke vidtaga
någon ändring beträffande de i kammarrättens instruktion § 1 mom. 1,
2, 15 och 18 omförmälda balans- och därmed sammanställda eller när¬
besläktade mål, enär dessa dels, där de förekomma, ej sällan äro af in¬
vecklad art, dels ock kunna beröra viktiga personliga rättigheter. Och
beträffande de i instruktionen § 1 mom. 8 omnämnda besvärsmålen finner
no
sig kommittén ej heller böra föreslå någon ändring i förevarande afseende.
Likaså ifrågasätter kommittén icke någon ändring i hvad angår de mål
och ärenden, som skola af kammarrätten behandlas i plenum.
Vid eu jämförelse med den å sid. 55—56 lämnade öfversikten af
de mål, i hvilka, enligt kommitténs förslag, talan mot kammarrättens be¬
slut fortfarande skulle få äga rum, visar sig, att dessa, förutom balans-
m. 11. här ofvan omförmälda mål, skulle vara följande:
1) revisionsafdelningens eller advokatfiskal^ anmärkningar vid eller
med anledning af de till granskning inkomna räkenskaperna;
2) besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i anraärknings-
eller redogörelsemål, de s. k. reskontreringsmålen därunder inbegripna;
3) från fångvårdsstyrelsen öfverlämnade anmärkningsfrågor, där
yrkande om ersättning blifvit väckt emot landshöfding eller landshöfding-
ämbete;
4) anmärkningar mot förmyndarkammarens i Stockholm förvalt-
ningsåtgärder och räkenskaper, som af vederbörande revisorer i deras be¬
rättelse blifvit framställda;
5) anmälande!! och åtal i anledning af försummelse att inom före-
skrifven tid till kammarrätten aflämna räkenskaper för granskning; samt
6) frågor om kammarrättens tjänstemän tillkommande anmärknings-
eller aktoratsarfvode, därest sådant fortfarande må komma att utgå, äfven¬
som angående afskrifning i advokatfiskalskontorets eller revisionsafdelnin¬
gens aktoratsräkningar.
I fråga om dessa mål och ärenden synes det kommittén, att deras
afgörande i kammarrätten skulle kunna utan olägenhet eller våda anför¬
tros åt ett ringare antal ledamöter, än hvad enligt nu gällande bestäm¬
melser är fallet. Först och främst är att märka, att, enligt hvad ofvan
framhållits, i alla dessa mål och ärenden kammarrättens beslut skulle
kunna öfverklagas i högre instans. Vidare må erinras, att inom andra
centrala verk mål och ärenden af lika vikt som de ofvan angifna i en
mängd fall kunna afgöras antingen af chefen allena efter en eller två
ledamöters hörande eller ock af chefen jämte två ledamöter, och detta
äfven hvad angår administrativa besvärsmål. Såsom i den historiska
öfversikten framhållits, har under eu tidigare period varit i kammarrätten
in
medgifvet, att mål, som icke voro af juridisk beskaffenhet eller borde in
pleno förehafvas, kunde afgöras af tre ledamöter.
Detta antal ledamöter anser kommittén böra vara tillräckligt vid
afgörandet i kammarrätten af nu ifrågavarande mål och ärenden, hvadan
kommittén föreslår,
att, med ändring i sådant hänseende af nu gällande
bestämmelser, de i nyss angifna sex punkter upptagna
mål och ärenden må pröfvas och afgöras af tre ledamöter.
För kommittén har vidare framställt sig det spörsmålet, huruvida Upphörande
icke, till vinnande af en ökad arbetsprodukt inom kammarrätten, vore i nuvarande
möjligt att träffa sådana anordningar, att föredragningsarbetet därstädes ^°ning'9'
kunde obehindradt fortgå under hela året eller åtminstone under större
del däraf, än för närvarande är fallet.
Därvid har kommittén först tagit i öfvervägande, huruvida inom
kammarrätten /mesysteinet, i den mån detsamma ännu tillämpas, bör
utbytas mot .seme.stersystem.
Denna fråga var föremål för behandling jämväl hos 1874 års löne-
regleringskommitté. Uti sitt den 12 december 1874 afgifna betänkande an¬
gående lönereglering m. m. vid rikets hofrätter och krigshofrätt^! hade
nämnda kommitté erinrat, hurusom någon tids hvila årligen från tjänste-
göromålen af ålder i flera af de gamla ämbetsverken varit medgifven åt¬
minstone ledamöterna och dem af tjänstemännen, hvilkas göromål varit
beroende af ledamöternas tjänstgöring, och att medgifvandet af någon dylik
ledighet i senare tider utsträckts till dels ledamöterna, dels såväl dessa som
tjänstemännen vid åtskilliga andra verk och inrättningar. I sättet för ord¬
nande och beredande af denna förmån åt tjänstemännen hade man därvid
gått till väga på olika sätt, i det man från äldre tider mestadels tillåtit
ämbetsverket att helt och hållet eller delvis afbryta sin verksamhet och
sålunda hålla »ferier», medan man vid de i senare tider åt vissa tjänste¬
mannakårer gjorda medgifvande!! af »semester» ordnat saken så, att tjänste¬
mannen väl fått den såsom önskvärd ansedda ledigheten, men tjänstgö¬
ringen det oaktadt oafbrutet fortgått medelst förordnande af vikarie i den
lediges ställe.
112
1874 års löneregleringskommitté ansåg feriesystemet, i förhållande
till systemet med semester, lida af betänkliga olägenheter, i hvilket
afseende uti nämnda betänkande framhölls, att de mål, som tillfallit en
ledig referent och voro på hans föredragning beroende, icke kunde under
hans ferietid företagas till afgörande. Kommittén fann sig emellertid ej
böra för rikets hofrätter föreslå att utbyta ledamöternas ferier mot se¬
mester, men förordade eu inskränkning af ferierna.
I sitt betänkande angående kammarrätten däremot föreslog kommit¬
tén, att, med upphörande af feriesystemets tillämpning, semester skulle,
när sådant utan hinder för göromålens behöriga gång kunde ske, få åt¬
njutas af president och ledamöter samt andra gradens tjänstemän under
en och eu half månad samt af första gradens tjänstemän under en månad
årligen, och att ledamöterna skulle tillgodokomma dels befrielse från före¬
dragning under fjorton dagar närmast före semesterns början, dels ock under
julhelg och den därefter närmast följande tiden lindring i föredragnings-
skyldighet efter presidentens bepröfvande.
Den föreslagna befrielsen för ledamöterna från föredragning under
fjorton dagar närmast före semesterns början ansågs nödvändig, emedan
eljest motsvarande tid af semestern skulle åtgå för expedierande af beslu¬
ten i de mål, som under tiden närmast före semestern af ledamoten hand¬
lagts, och ledamotens ledighet sålunda inskränkas till eu månad. Därför
var det, enligt kommitténs åsikt, erforderligt, att för hvar och en leda¬
mot, som begagnade sig af semester, vikarie blefve förordnad för en tid
af två månader.
Beträffande lindring i föredragningsskyldighet under julhelg och
närmast följande tid förmälde kommittén, att, då enligt dess förslag äfven
dittillsvarande julferier skulle upphöra, men en lindring i ledamöternas
föredragningsskyldighet för utarbetande af de i slutet af hvarje år van¬
ligen i större mängd föredragna ärendena möjligen kunde vara af behof-
vet påkallad, det kunde vara lämpligt, att åt verkets chef lämnades rät¬
tighet att för sådant ändamål under någon kortare tid, då så pröfvades
nödigt, medgifva en dylik lindring, utan att dock handläggningen af de
mål, som fordrade skyndsam behandling, skulle få ligga nere.
113
Kommitténs ordförande, presidenten Buren, reserverade sig mot kom¬
mitténs förslag om feriesystemets borttagande i kammarrätten; och i det
utlåtande, kammarrätten afgaf öfver kommitténs betänkande, framhölls
olämpligheten att på kammarrätten, såsom domstol, tillämpa semestersyste¬
met på det sätt kommittén föreslagit. Genom bifall till förslaget skulle
domarämbeten i kammarrätten, enligt en stadigvarande anordning, blifva
besatta med tillfälliga adjungerade ledamöter, hvilken anordning syntes
desto betänkligare, som det sedan längre tid vid inträffadt behof äfven af
ett mindre antal adjungerade ledamöter, än denna anordning skulle kräfva,
visat sig vara med ansenlig svårighet förenadt att, synnerligast under
sommarmånaderna, finna personer, som voro villiga att bestrida ifrågava¬
rande tjänstgöring och på samma gång besutto de därför nödiga egenska¬
perna. Antoge man, att tiden för de ordinarie ledamöternas tjänstgöring och
semester under sommarmånaderna på vanligt sätt indelades i två perioder,
skulle under hvardera perioden kammarrättens domsrätt komma att ut-
öfvas af en personal, bestående i lyckligaste fall -— eller under förutsätt¬
ning att icke förfall inträffade för någon bland de ordinarie ledamöterna,
så att vikarie för honom behöfde förordnas — till ej mindre än halfva
antalet af vikarierande adjunkter.
Då kommitténs betänkande och kammarrättens utlåtande den 21
februari 1879 föredrogos inför Konungen i statsrådet, yttrade föredragande
departementschefen uti förevarande hänseende, att hvad kammarrätten
därutinnan anfört syntes honom vara väl grundadt, och att, då vid regle¬
ringen af rikets hofrätter icke blifvit ifrågasatt att utbyta hofrättsledamö-
ternas ferier mot semester, departementschefen ansåg, att ett dylikt utbyte
icke heller boi’de äga rum i kammarrätten, hvad dess president och leda¬
möter angick, utan att dessa fortfarande måtte få åtnjuta ferier under
samma tid som dittills. Beträffande åter tjänstemännen i öfrigt fann de¬
partementschefen kommitténs förslag i afseende å semester böra tillämpas.
Kungl. Maj:t gillade departementschefens uppfattning, som ock vann
Riksdagens godkännande.
Att semestersystemet i och för sig, jämfördt med feriesystemet, er¬
bjuder fördelarna af icke ringa tidsvinst och därmed möjlighet för ökad
arbetsprodukt, är otvifvelaktigt. Men att i kammarrätten såsom öfver-
LöneregleringsTcommitténs bet. III. 15
114
domstol införa semestersystemet jämväl för presidenten och kammarrätts¬
råden har dock synts kommittén betänkligt, enär därigenom domarämbeten
i denna öfverrätt sknlle komma att hvarje år under perioder af afsevärd
längd uppehållas, kanske till halfva antalet, af adjungerade ledamöter.
An betänkligare blefve detta, om kammarrätten, som redan nu är sista
instans i fattigvårdsmål, komme att, i händelse af bifall till kommitténs
förslag, blifva det äfven i vissa andra, delvis ganska viktiga grupper af
mål. Vid dessa förhållanden har kommittén ansett det, ur rättssäkerhetens
synpunkt, icke vara tillrådligt att för presidenten och kammarrättsråden
utbyta feriesystemet mot semestersystemet, hvaremot, å andra sidan, kom¬
mittén, oaktadt den förändrade ställning, som nu föreslås för revisions-
kommissarierna, funnit sig ej böra ifrågasätta, att för dem det nuvarande
systemet med semester skulle utbytas mot ferier.
Beträffande vidare de s. k. julferierna inom kammarrätten är kom¬
mittén af den åsikten, att dessa böra upphöra. I den reservation mot
1874 års kommittés betänkande angående kammarrätten, som afgafs af
kommitténs ordförande, presidenten Buren, anförde denne, att under dessa
ferier, som efter vedertagen praxis togo sin början först med ingången af
det infallande nya året, ledamöternas tid var upptagen, förutom af kammarrät¬
tens en gång i veckan eller oftare förekommande sessioner, af j usteringar utaf
expeditioner i afgjorda mål, af öfverförande! i föredragningslistorna (hvar¬
med torde afsetts ledamöternas s. k. rotlar) af de från föregående året
balanserade målen, af uppsättandet utaf föreskrifna arbetsberättelse!’ samt af
utarbetande till föredragning under nästföljande vårsession af vidlyftigare
mål. Någon egentlig ledighet under denna tid bereddes således ej leda¬
möterna vidare, än att de därunder i regel njöto befrielse från föredrag¬
ning af mål, som ej kräfde skyndsammare handläggning; och en sådan
befrielse ansåg reservanten för ledamöterna vara behöflig.
Hvad sålunda anförts till stöd för den nuvarande anordningen kan
emellertid, enligt kommitténs mening, icke innefatta giltiga skäl för ett
uppehåll i den jämna gången af kammarrättens arbeten. Beträffande de
särskilda göromål, hvilka skulle upptaga ledamöternas tid under jul¬
ferierna, är kommittén af den uppfattning — åt hvilken kommittén
jämväl gifvit uttryck i sitt betänkande angående kammarkollegium vid
115
hemställan om upphörande af eu liknande anordning därstädes — att,
därest dessa göromål icke kunna jämsides med det öfriga dagliga
arbetet besörjas under den vanliga arbetstiden, sådant bör föranleda
därtill, att, såsom äger rum inom flera ämbetsverk, där ett forceradt ar¬
bete under början af nya året måste bedrifvas, arbetstiden under erfor¬
derlig tidrymd varder, i mån af behof, utsträckt utöfver det vanliga
måttet. Vid jämförelse mellan kammarrättsråden och ledamöterna i åt¬
skilliga af de förvaltande verken kan kommittén för sin del icke finna,
att kammarrättsråden mer än ledamöterna i dessa förvaltande verk äro
i behof af längre kostnadsfri ledighet under året än den å en och en half
månad, som nu tillkommer dem under sommarferierna.
Utöfver de nämnda afbrotten eller inskränkningarna i föredrag-
ningsarbetet under jul- och sommarferierna har, enligt hvad kommittén
inhämtat, inom kammarrätten utbildat sig den praxis, att föredragnings-
arbetet legat nere under en vecka vid påsk samt under sista veckan
före sommarferiernas början. För de s. k. påskferierna har intet skäl
angifvits; men hvad angår upphörandet af föredragningsarbetet en vecka
före vårsessionens slut, har anförts, att, därest så ej skedde, vederbörande
ledamöter skulle, för uppsättning och justering af expeditioner i de under
nämnda vecka föredragna målen, varda kvarhållna efter vårsessionens
slut och således gå förlustiga en del af sina ferier. Delvis har detta
naturligen sammanhängt med nuvarande anordning af uppsättnings- och
justeringsarbetet i kammarrätten. Kommittén har i det föregående hem¬
ställt om eller antydt önskvärdheten af åtskilliga till tidsvinst syftande
förenklingar i arbetssättet inom kammarrätten. Men äfven oberoende
däraf anser kommittén föredragningsarbetet under vårsessionen böra i
i behörig ordning fortgå till sessionens slut, hvarvid på vederbörande
ledamöter och underlydande tjänstemän må ankomma att genom ett
forceradt arbete så skyndsamt som möjligt besörja det efter föredragningen
följande arbetet med uppsättning, justering och expedition. Skulle, det
oaktadt, i enstaka fall inträffa, att eu ledamot af kammarrätten, hvilken
äger åtnjuta ferier omedelbart efter vårsessionens slut, nödgas kvarstanna
en eller annan dag därutöfver, torde detta ej vara annat än hvad ganska
ofta inträffar beträffande semesterlediga tjänstemän i andra ämbetsverk.
116
Kommittén får alltså hemställa,
att nu brukliga afbrott eller inskränkningar i
föredragningen under januari manad samt vid påsk och
under sista veckan af vårsessionen må upphöra.
Öfverläm- Jämlikt § 18 i kammarrättens instruktion, sådan denna paragraf
liidenten^attlyder enligt kung!, kungörelsen den 7 december 1894, skall presidenten
draga^vissa vara Kungl- Maj:t ansvarig för ärendenas jämna och ändamålsenliga gång
ärenden, samt tillse, att en hvar af kammarrättens ledamöter och tjänstemän full¬
gör sina åligganden.
I sitt betänkande angående kammarkollegium har kommittén före¬
slagit, att åt chefen för sistnämnda ämbetsverk skulle öfverlämnas att
föredraga befordringsfrågor och andra samfälldt afgörande underkastade
ärenden rörande verkets personal, särskildt i syfte att bringa honom i
närmare förbindelse med personalen och därigenom öka möjligheten för
honom att verkligen öfvervaka, det en hvar med nit och drift fullgör
hvad honom åligger.
Af enahanda skäl anser kommittén en liknande anordning böra träf¬
fas äfven i kammarrätten. Bland de mål och ärenden, som det sålunda
borde tillhöra presidenten därstädes att föredraga, äro för närvarande på
pleniföredragning af sekreteraren ankommande: ärenden om upprättande
af underdånigt förslag till ledig tjänst, om befordran till sådan tjänst,
som kammarrätten äger tillsätta, om antagande af extra ordinarie tjänste¬
män och vaktbetjänte samt om tjänstledighet, afsked och tjänstebetyg
äfvensom frågor om adjunktion samt förordnande att bestrida annan
tjänstgöring i kammarrätten.
De mål och ärenden, hvilkas föredragning sålunda skulle tillkomma
presidenten, lära icke kunna anses särskildt tyngande, och bestyren därmed
torde därför icke behöfva afsevärdt minska tillfället för honom att deltaga
i kammarrättens divisionsarbeten. Skulle så dock blifva i någon mån fallet,
anser kommittén detta vara mindre betydande i jämförelse med gagnet
däraf, att genom den föreslagna anordningen skulle beredas ökadt tillfälle
för presidenten att lära känna personalen och att på ett effektivt sätt
kunna utöfva sin tillsyn öfver densamma och dess arbeten.
117
Betydelsen af en sådan effektiv tillsyn kan ej nog högt skattas och
torde därför vara synnerligen förtjänt att, vid utarbetande af ny instruk¬
tion för kammarrätten, beaktas såväl i nu nämnda som i andra afseenden.
1 detta hänseende må såsom ett exempel i förbigående erinras om § 19 i
kammarrättens instruktion. Där är stadgadt, att äldste tjänstgörande leda¬
moten skall en gång om året å den tid, kammarrätten utsätter, i närvaro af
advokatfiskal förrätta undersökning i revisionsafdelningen för utrönande,
huruvida dit inkomna räkenskaper blifvit inom stadgad tid behörigen gran¬
skade samt huruvida revisionsafdelning ens tjänstemän jämväl i öfrigt fullgjort
sina åligganden. De anmärkningar, hvartill undersökningen kan föranleda,
skola anmälas hos presidenten, hvilken i anledning däraf har att vidtaga
de åtgärder, som af omständigheterna påkallas. Att denna anordning nu¬
mera icke kan vara tillfredsställande ur inspektionssynpunkt, synes kom¬
mittén uppenbart. Den därmed åsyftade inspektionen från kammarrättens
sida öfver revisionsafdelningen borde enligt kommitténs uppfattning ut-
öfvas af chefen själf och icke inskränkas till allenast en gång om året,
utan ske så ofta sådant kunde anses af förhållandena påkalladt. I hvarje
fall är emellertid synnerligen angeläget, att genom lämpliga föreskrifter i
en blifvande ny instruktion stödja chefen i hans bemödanden att på ett
fullt ändamålsenligt och tidsenligt sätt utöfva den honom åliggande tillsy¬
nen öfver ämbetsverket, dess personal och dess arbeten.
Såsom förut nämnts, gäller i kammarrätten, att vid presidentens från¬
varo dennes åligganden bestridas af äldsta tjänstgörande kammarrättsrådet.
Häri har kommittén, vid afgifvande af sitt förslag i nu förevarande hän¬
seenden, ej afsett någon ändring. I presidentens frånvaro skulle alltså,
då särskild vikarie ej blifvit af Kung! Maj:t förordnad, äldsta tjänstgörande
kammarrättsrådet i presidentens ställe föredraga ifrågavarande personal¬
ärenden.
I sammanhang med förslaget om öfverflyttande å presidenten af om-
förmälda nya åliggande anser sig kommittén böra i förbigående påpeka
ett enligt nuvarande instruktion presidenten tillhörande åliggande, som
synes kunna och böra vid utfärdande framdeles för ämbetsverket af ny
instruktion öfverflyttas å någon underordnad tjänsteman. Enligt § 18 i
instruktionen tillhör det nämligen presidenten att öppna till kammar-
118
rätten ankommande bref. Detta bestyr borde lämpligen kunna anförtros
åt aktuarien och registrator^ i öfverensstämmelse med hvad redan genom
kungl. kungörelsen den 4 juni 1886 skett beträffande kammarkollegium.
Kommittén hemställer,
ntt åt presidenten ma öfverlärnnas att föredraga
ärenden, som ängd kammarrättens personal.
Skyldighet A sid. 103 105 här ofvan har kommittén framställt förslag därom,
kommissa- a^ det skall tillhöra revisionskommissarierna att icke blott föredraga, utan
rfeltagaf ä^ven sasom ledamöter deltaga i afgörandet af revisionsafdelningens an-
handlägg- märkningsmål och därmed i sammanhang stående ärenden.
ningen af , 0
vissa med Het synes emellertid kommittén, att under den föredragning, som
ningsmälen alltsa sku,le å%ga revisionskommissarierna, borde kunna medtagas äfven
UkSda vissa andra grupper af mål och ärenden, hvilka för närvarande lottas
mellan kammarrättsråden och af dem föredragas.
De mål och ärenden, kommittén härvid åsyftar, äro följande:
advokatfiskalens anmärkningar vid eller med anledning af de till
granskning inkomna räkenskaperna;
besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärknings- eller
redogörelsemål, de s. k. reskontreringsmålen därunder inbegripna;
från fångvårdsstyrelsen öfverlämnade anmärkningsfrågor, där yrkande
om ersättning blifvit väckt emot landshöfding eller landshöfdingämbete;
anmärkningar mot förmyndarkammarens i Stockholm förvaltnings-
åtgärder och räkenskaper, som af vederbörande revisorer i deras berättelse
blifvit framställda;
anmälanden och åtal i anledning af försummelse att inom föreskrif-
ven tid till kammarrätten aflämna räkenskaper för granskning; samt
frågor om kammarrättens tjänstemän tillkommande anmärknings-
arfvode och om afskrifning i advokatfiskalskontorets eller revisionsafdel¬
ningens aktoratsräkningar.
I fråga om samtliga dessa mål och ärenden gäller, att de antingen
stå i nära samband med revisionsafdelningens arbeten eller, där så ej kan
sägas vala fallet, dock äro af den natur, att äfven beträffande dem revi-
119
sionskommissarierna torde få anses sitta inne med sakkunskap, som synes
göra dem särskild! lämpade att föredraga dessa mål och äfven deltaga i
deras afgörande. Hvad särskild! angår besvär öfver förvaltningsmyndig¬
heternas beslut i anmärknings- eller redogörelsemål, skulle genom deras öfver-
lämnande till revisionskommissariernas föredragning vinnas större möjlighet,
än för närvarande, för öfversikt och kontroll af anmärkningsförfarandet hos
kammarrätten i dess helhet, i första såväl som i andra instans. Därjämte
synes ett samlande i revisionskommissariernas hand af samtliga ofvan-
riämnda mål och ärenden vara ägnadt att bereda ökad trygghet för en
konsekvent tillämpning af räkenskapsväsendet rörande stadgar och före¬
skrifter.
Det må här erinras, att beträffande alla de mål och ärenden, i hvil-
kas handläggning och afgörande revisionskommissarie sålunda skulle komma
att deltaga, kommittén föreslagit en inskränkning af domföra antalet
ledamöter därhän, att dessa mål och ärenden må pröfvas och afgöras af
tre ledamöter.
Såsom närmaste förmän för revisionspersonalen torde revisionskom-
missarierna ock böra deltaga i behandlingen och afgörandet uti kammar¬
rättens plenum af sådana ärenden, som afse revisionsafdelningens personal
eller arbetet å afdelningen. I sistnämnda hänseende tillåter sig kommittén
åberopa, att i § 7 mom. 2 af den för kommerskollegium gällande instruk¬
tion, sådant nämnda moment lyder enligt kungl. kungörelsen den 12
december 1902, finnes stadgadt, att, därest ärende, som jämlikt mom. 1
af samma § är af beskaffenhet att skola i plenum handläggas, tillhör sta¬
tistisk afdelning eller afser sådan afdelnings personal eller arbetet å afdel¬
ningen, vederbörande förste aktuarie för tillfället inträder såsom ledamot
i kollegium samt deltager i ärendets afgörande med rösträtt jämte öfriga
ledamöter.
Kommittén hemställer alltså,
dels att del måtte åläggas revisionskommissarierna
att, utöfver hvad förut blifvit föreslaget, föredraga och,
enhvar i hvad hans föredragning omfattar, såsom leda¬
möter deltaga i afgörandet af följande mål och ärenden:
120
advokat//,skalens anmärkningar vid eller med an¬
ledning af de till granskning inkomna räkenskaperna;
besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i
anmärknings- eller redogörelsemål, de s. k. reskontrerings-
målen därunder inbegripna;
från fångvårdsstyrelsen öfverlämnade anmärknings- •
frågor, där yrkande om ersättning blifvit väckt mot lands¬
höfding eller landshöfding ämbete;
. anmärkningar mot förmyndarkammarens i Stock¬
holm förvaltning såtgärder och räkenskaper, som af veder¬
börande revisorer i deras berättelse blifvit framställda;
anmälanden och åtal i anledning af försummelse
att inom föreskrifven tid till kammarrätten aflämna räken¬
skaper för granskning; samt
frågor om kammarrättens tjänstemän tillkommande
anmärkning sarf vode och om afskrifning i advokatfiskals-
kontorets eller revisionsafdelning ens aktoratsr ökningar;
dels ock att, dä i plenum förekommer ärende, som
afser revisionsaf delning ens personal eller arbetet å afdel-
ningen, det måtte tillkomma revisionskommissarierna att
såsom ledamöter deltaga i ärendets afgörande.
E. Utsträckning- af föredragningsskyldigheten och arbetstiden.
I delen I af kommitténs betänkande har uttalats, att till ökning af
arbetsprodukten inom de centrala ämbetsverken utsträckning af arbets¬
tiden därstädes borde påfordras. Och kommittén har i sådant afseende
ansett sig böra såsom en allmän förutsättning för de löneregleringsförslag,
som af kommittén afgifvas för nämnda ämbetsverk, antaga, att för desamma
i allmänhet bör stadgas, att samtliga ordinarie tjänstemän och betjänte
skola, där ej för särskilda fall undantag, efter pröfning, medgifves, vara
å tjänsterummen tillstädes minst sex timmar hvar söckendag. I samman-
121
hårig därmed liar emellertid framhållits, att denna tjänstgöringstid utgör
allenast den minimitid, under hvilken samtliga ordinarie befattningshafvande
skola i regel finnas å tjänsterummen tillstädes, men att naturligen enhvar
därutöfver är skyldig att å tjänsterummet eller, där sådant kan ske, i
hemmet åt tjänsten ägna all den tid, som kräfves för dess behöriga
skötande.
Hvad kammarrätten emellertid angår, med dess dubbla egenskap af
domstol och förvaltande verk, lärer icke kunna för personalen i dess hel¬
het lämpligen föreskrifvas en daglig arbetstid af ofvan angifna längd å
tjänsterummen.
Kammarrättens förstnämnda egenskap medför nämligen, att vissa af
dess tjänstemän, särskildt presidenten och kammarrättsråden, hafva hufvud¬
sakligen till uppgift att utöfva en dömande verksamhet under i öfverrätt
brukliga former. Denna deras dömande verksamhet varder så mycket mera
betydelsefull, om, i enlighet med hvad kommittén föreslagit, kammarrätten
blifver sista instans äfven i andra än fattigvårdsmål.
Uppenbarligen kan det icke under några förhållanden ifrågakomma,
att dessa tjänstemän skulle kunna sex timmar hvarje söckendag hålla sam¬
manträde. Åt de föredragande måste gifvas nödig tid för beredande af
målen till föredragning och för utförande af de göromål, som följa efter
föredragningen och däraf föranledas; och dessutom är arbetet vare sig
som föredragande eller som bisittare vid ett dylikt sammanträde af den
ansträngande art, att vederbörandes arbetskraft naturligen ej skulle stå bi
med att dagligen ett större antal timmar oafbrutet deltaga i ett sådant
arbete. Frågan blir då, huruvida man må kunna på dessa tjänstemän
ställa den fordran, att de utöfver de tider, då de hafva att närvara vid
kammarrättens sammanträden, skola förlägga så stor del af sina arbeten i
öfrigt till tjänstelokalerna, att äfven för dem den dagliga arbetstiden där¬
städes varder minst sex timmar. Men icke heller detta synes kommittén
lämpligt. Arbetet med målens beredande till föredragning torde i regel
få anses vara af beskaffenhet att lika bra utföras i hemmet. I kammar¬
rättsrådens göromål ingår ej heller den mängd af rena expeditionssaker
och andra mera löpande ärenden, som — jämte mål af större vikt
Lönereglering skommitténs bet. III.
122
förekomma inom den egentliga administrationen och hvilka ärenden icke
, blott kunna mycket väl besörjas å tjänsterummen utan äfven påfordra
vederbörande ledamöters dagliga närvaro därstädes för vinnande af den
snabbare expedition, som i dylika ärenden måste fordras.
A andra sidan bör emellertid, enligt kommitténs mening, äfven af
ifrågavarande tjänstemän äskas så stor arbetsprodukt, att den kan anses
skäligen betinga åtminstone lika mycket dagligt arbete, som af andra tjänste¬
män fordras enligt kommitténs förslag.
Den utväg, som i första hand erbjuder sig för att möjliggöra arbets¬
produktens höjning, är att öka sammanträdenas antal och i sammanhang
därmed ledamöternas föredragningsskyldighet.
För närvarande åligger det kammarrättsråden att i hvarje vecka två
dagar bevista divisionssammanträde, som i allmänhet räcker fyra timmar, och
i regel kommer på hvarje kammarrättsråd två timmars föredragning å division
i veckan. Dessutom hafva kammarrättsråden att en dag i veckan bevista dels
plenum och dels i tur och ordning ett afdelningssammanträde på omkring
två timmar, antingen för handläggning af anmärkningsmål och därmed
samband ägande ärenden eller för s. k. extra föredragning af andra mål.
Föredragningen vid dessa sistnämnda sammanträden har besörjts i aninärk-
ningsmålen och därmed samband ägande ärenden af revisionskommissarier
samt i öfriga mål af adjungerade ledamöter, hvadan kammarrättsråden där
varit blott bisittare. För beredande af det antal mål, hvilkas föredragning
kunnat medhinnas på två timmar hvarje vecka, och för det i öfrigt, ut¬
öfver sammanträdena, erforderliga arbetet hafva sålunda för kammarrätts¬
råden återstått i regel tre söckendagar i hvarje vecka förutom den tid af
öfriga söckendagar, som icke åtgått för sammanträdena.
Häraf anser kommittén framgå, att utrymme bör finnas för en
ökning af antalet sammanträden. Och då härmed sammanställes hvad
kommittén föreslagit till förenkling och underlättande af arbetet, synes
jämväl en utsträckning af kammarrättsrådens föredragningsskyldighet
kunna vidtagas, utan att därigenom i någon mån äfventyras målens nog¬
granna behandling.
Kommittén håller före, att kammarrättsråden borde kunna, för¬
utom deltagandet i plenum, ägna åt sammanträden för föredragning af
123
andra mål än anmärkningsmål tre dagar i veckan samt därutöfver, i tur
och ordning, deltaga en dag i afgörandet af anmärknings- och därmed lik¬
ställda mål.
Med deltagandet i tre allmänna divisionssammanträden i veckan
följer, att hvarje kammarrättsråd skulle hafva att under loppet af två
veckor föredraga under tillhopa omkring sex timmar i stället för, såsom
för närvarande, fyra timmar.
Hvad angår anmärknings- samt därmed likställda mål och ärenden,
liar kommittén i det föregående föreslagit, att revisionskommissarierna
skola, hvar och en i hvad angår hans kontor, icke allenast föredraga utan
ock såsom ledamöter deltaga i afgörandet af nämnda mål och ärenden, äfven¬
som att dylik föredragning skall äga rum i regel minst fyra timmar i hvarje
vecka under hela året, utan annat undantag, än som betingas af infallande
helgdagar. Kommittén har äfven hemställt, att dessa mål skola kunna pröfvas
och afgöras af tre ledamöter. Följaktligen skulle endast två kammarrätts¬
råd behöfva deltaga i pröfningen och afgörandet af ifrågavarande mål,
hvadan, om man utgår från det nuvarande antalet kammarrättsråd, enhvar
af dem sålunda komme att under kammarrättens ordinarie sessioner del¬
taga i detta arbete endast hvar fjärde vecka. Däremot skulle under den
tid af en och en half månad årligen, därunder hvardera divisionen ensam
år i tjänst, dess ledamöter få, i tur och ordning, hvarannan vecka deltaga
i handläggningen af anmärkningsmål.
För att besörja det arbete, som förutsättes för eller föranledes af
tillhopa omkring tolf timmars föredragning under fyra veckor eller som
eljest är i tjänsten behöfligt, skulle sålunda i allmänhet för kammarrättsråden
återstå — förutom en del af de på dessa veckor belöpande sammanträdes-
dagarna — två söckendagar hvar vecka och därutöfver under tre veckor
af fyra en tredje söckendag eller sålunda på fyra veckor elfva söckendagar.
Det torde icke lida något tvifvel, att den sålunda för nämnda arbete
disponibla tiden bör vara tillräcklig.
Äfven om sålunda kommittén icke velat ifrågasätta någon för¬
pliktelse för kammarrättsråden att å de för målens beredning företrädes¬
vis afsedda dagarna vistas å tjänsterummet, vill kommittén dock uttala
önskvärdheten däraf, att de äfven å sådana dagar någon tid infinna sig i
124
tjärn telokalen för att vara i tillfälle att lämna sina underordnade den
ledning i arbetet, som för dem må vara erforderlig.
Hvad presidenten angår, skulle honom visserligen icke åligga någon
annan föredragning än den af personalärenden, hvilken föredragning emeller¬
tid i regel torde vara af den beskaffenhet, att han kan lika väl om ej bättre
bereda sig till densamma uppe i ämbetsverket. Men det har beräknats,
att han därjämte skall deltaga i divisionssammanträdena för handläggning
af därvid förekommande mål, och särskildt att han bör vara tillgänglig
att deltaga såsom femte ledamot, därest i följd af skiljaktighet sådan be-
höfver tillkallas. Härigenom kommer, till följd af ökningen i samman¬
trädenas antal, äfven hans tjänstgöringsskyldighet att väsentligt ökas.
Beträffande presidenten är emellertid att märka, att, äfven om kom¬
mittén funnit sig, med hänsyn till hans deltagande i den dömande verk¬
samheten, icke kunna föreslå förpliktelse för honom att minst sex timmar
hvarje söckendag vara å tjänstelokalen tillstädes, kommittén likväl anser,
att han bör hvarje söckendag infinna sig i ämbetsverket, något som icke
heller nu lärer af honom underlåtas, samt att detta bör stadgas såsom en
skyldighet för honom. Utan en sådan daglig närvaro i sitt verk lärer
det icke vara honom möjligt att på ett verksamt sätt fullgöra den tillsyn,
han har att ägna åt sina underordnade och deras arbeten.
Hvad angår öfriga tjänstemän inom kammarrätten äfvensom betjänte,
anser kommittén dess ofvan omförmälda förslag om utsträckning af ar¬
betstiden böra med afseende på dem komma i tillämpning, och att således
för dem bör stadgas förpliktelse att, där ej för särskilda fall undantag,
efter pröfning, medgifves, vara å tjänsterummen tillstädes minst sex tim¬
mar hvarje söckendag. Beträffande särskildt revisionskommissarierna
skulle visserligen äfven dessa enligt kommitténs förslag i vissa mål
blifva ledamöter med föredragningsskyldighet, men denna skyldighet är
dock af mindre omfattning. Vid beredningen af anmärkningsmål till
föredragning behöfva ock revisionskommissarierna i de flesta fall hafva
tillgång till de å tjänstelokalen befintliga räkenskaper, å hvilka anmärk¬
ningarna hafva afseende. Och därjämte är i hvarje fall deras åliggande
att vara chefer för hvar sitt af revision safdelningens kontor af beskaffenhet
att påkalla deras dagliga närvaro därstädes. — Val har med afseende å
125
vissa af ifrågavarande tjänstemän anmärkts, att de för närvarande äro till
alltför stort antal placerade i samma rum, men detta lärer få anses så¬
som eu tillfällig olägenhet, som kan och bör, oberoende af kommitténs
förslag, afhjälpas.
Vidkommande frågan om den tid på dagen, till hvilken tjänstgöringen
inom vederbörande ämbetsverks lokaler bör förläggas, och huruvida tjänst¬
göringen därstädes bör fullgöras i oafbruten följd eller ej, har kommittén
i delen I framhållit, att det ej torde tillhöra kommittén att därutinnan
uttala sig, hvarvid dock betonats önskvärdheten däraf, att, till båtnad
såväl för samarbetet mellan olika ämbetsverk som för allmänheten, lik¬
formiga bestämmelser i sådant hänseende måtte i möjligaste mån för samt¬
liga ämbetsverk meddelas.
Under åberopande häraf tillåter sig kommittén här hemställa,
att för presidenten i kammarrätten måtte stadgas
skyldighet att hvarje söckendag vara tillstädes i ämbets¬
verket;
att det måtte åläggas kammarrättsråden att, för¬
utom tjänstgöring i plenum, dels, i tur och ordning, en
dag i veckan deltaga i sammanträde för handläggning af
anmärknings- och därmed likställda mål, dels ock en hvar
tre dagar i veckan, i regel minst fyra timmar och med
skyldighet till föredragning hvar i sin tur, deltaga i sam¬
manträden för handläggning af andra mål och ärenden;
samt
att föreskrift måtte meddelas därom, att kammar¬
rättens samtliga öfriga ordinarie tjänstemän äfvensom
ordinarie betjänte skola, där ej för särskilda fall undan¬
tag, efter pröfning, medgifves, vara å tjänsterummen
tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag.
126
Kommitténs förslag till villkor för åtnjutande af de med
ordinarie befattning inom kammarrätten förenade aflönings-
förmåner,
1874 års löneregleringskommitté ansåg, vid afgifvande af sitt för¬
slag angående lönereglering m. m. för kammarrätten, enahanda villkor för
åtnjutande af den nya aflöningen och samma allmänna grunder för löne¬
regleringen, hvilka i andra ämbetsverk vunnit tillämpning, böra meddelas
för kammarrättens ämbets- och tjänstemän.
Då chefen för finansdepartementet den 21 februari 1879 inför
Konungen i statsrådet föredrog nämnda kommittés betänkande angående
kammarrätten äfvensom kammarrättens däröfver afgifna underdåniga utlå¬
tande, hemställde han emellertid, att de villkor, under hvilka den af ho¬
nom föreslagna nya aflöningen skulle få åtnjutas, måtte fastställas i huf¬
vudsaklig öfverensstämmelse med hvad som blifvit bestämdt för rikets
hofrätter enligt kungl. kungörelsen den 19 maj 1876. Denna uppfattning
vann Kungl. Maj:ts bifall och godkändes äfven af Riksdagen med ett till-
lägg i fråga om semester för första och andra gradens tjänstemän.
Den 14 november 1879 utfärdades kungl. kungörelse angående vill¬
koren för åtnjutande af de från 1880 års början fastställda nya löneför¬
månerna för kammarrätten.
1 vissa hänseenden skilja sig dessa ännu gällande villkor från dem,
som fastställts för flertalet centrala ämbetsverk.
Så är ämbets- och tjänsteman i kammarrätten underkastad allenast
den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som
vid en möjligen inträdande förändrad organisation af ämbetsverket eller
dess särskilda afdelningar eller eljest i allmänhet kan varda stadgad; hvar-
emot till nämnda villkor ej, såsom annorstädes, tillagts den bestämmelsen
att, »därest i en framtid verkets ställning inom statsförvaltningen så för¬
ändras, att detsamma ej längre kan såsom själfständigt ämbetsverk anses»,
ämbets- eller tjänsteman skall vara förpliktad att, med bibehållande af
den tjänstegrad och aflöning han innehar, efter den nya eller förändrade
arbetsordningen sköta de med tjänsten förenade göromål.
Vid villkoret om tjänstgöringspenningars uppbärande för den tid,
tjänsteinnehafvare åtnjutit semester, äro för kammarrätten med semester
jämställda »ferier».
I fråga om skyldighet att afgå från befattning gäller för kammarrättens
president och för kammarrättsråden, att de äro pliktiga att vid fyllda 70 års
ålder från tjänsten afgå, samt att efter 65 lefnadsår och 35 tjänsteår de icke
äro ovillkorligen berättigade att för sjukdom erhålla tjänstledighet, hvaremot
annan tjänsteman i kammarrätten skall, då han uppnått 65 lefnads- och
minst 35 tjänsteår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom pension
från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t eller kammarrätten, där det tillkommer
denna att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma anstå,
därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjänsten på
ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan firmas villig att i
densamma kvarstå.
Det torde här böra erinras, att Riksdagen år 1877 medgifvit att,
oberoende af hvad då gällande stadganden innehöllo om rätt till pension
å allmänna indragningsstaten, civila ämbets- och tjänstemän samt betjänte,
hvilkas aflöning, på grund af reglering, som skett vid 1876 och 1877
årens riksdagar eller vid följande riksdagar kunde äga rum, är fördelad i
lön och tjänstgöringspenningar, skola vara berättigade — där ej för sär¬
skilda fall andra bestämmelser äro eller blifva meddelade — att, då de
uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjänsteår, vid afskedstagandet från
tjänsten, å allmänna indragningsstaten undfå pension till lönens hela belopp. 1
1 delen I af kommitténs betänkande hafva angifvits de villkor, som
kommittén ansett böra uppställas för åtnjutande inom de centrala äm¬
betsverken i allmänhet af de med ordinarie befattning förenade aflönings-
förmåner.
128
[ de sålunda ifrågasatta allmänna aflöningsvillkoren finner kommittén
sig böra, hvad kammarrätten angår, föreslå den ändring, att i de ofvan an¬
förda hänseenden, uti hvilka aflöningsvillkoren vid kammarrätten för när¬
varande skilja sig från dem vid flertalet andra centrala ämbetsverk, denna
skillnad fortfarande tills vidare må bibehållas. Den för kammarrättens presi¬
dent och kammarrättsråden nu gällande särskilda bestämmelsen i fråga om
afgång från tjänsten anser kommittén emellertid icke böra utsträckas till att
gälla äfven revisionskommissarierna, enär dessa, fastän de enligt kommitténs
förslag skulle varda ledamöter af kammarrätten i vissa mål, dock icke
skulle komma att blifva domare i samma mening som kammarrättsråden.
Beträffande förhöjning af lön efter viss tids fortsatt innehafvande
af befattning i samma lönegrad torde löntagare i kammarrätten böra få
tillgodoräknas den tid, som före den blifvande nya aflöningsstatens trä¬
dande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen, äfven om han,
i följd af frågan om reglering af löneförhållanden in. m. inom kammar¬
rätten, må hafva tillträdt befattningen allenast på grund af förordnande
tills vidare.
Någon föreskrift om skyldighet för tjänsteman, som har sig anför¬
trodd uppbörd eller kontroll å uppbörd, att begagna sig af semester å
tid af året, som af ämbetsverket bestämmes, torde ej böra upptagas bland aflö¬
ningsvillkoren för tjänstemän i kammarrätten.
Kommittén hemställer,
att för åtnjutande inom kammarrätten af de med
ordinarie befattning förenade aflöningsför maner, om hvilka
kommittén i det följande framställer förslag, måtte stad¬
gas följande villkor, nämligen:
att innehafvare af ordinarie befattning skall
vara underkastad den vidsträcktare tjänstgörings¬
skyldighet eller jämkning i åligganden, som vid
en möjligen inträdande förändrad organisation af kam¬
marrätten eller dess särskilda af delningar eller eljest i all¬
mänhet kan varda stadgad, samt i sådant hänseende, äfven¬
som därest vissa kammarrätten tillhörande göromål öfver-
129
flyttas till annat ämbetsverk, vara pliktig att, med bibe¬
hållande afl den tjänstegrad och den aflöning han innehar,
efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de med
befattningen förenade göromål eller tjänstgöra i det verk,
till hvilket göromålen öfverlämnas;
att med ordinarie befattning icke må förenas
annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat eller
amanuens- eller därmed jämförlig biträdesbefattning i
statens, riksdagens eller kommuns verk;
att med ordinarie befattning ej heller ma före¬
nas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot
i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl.
Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant
verk eller bolag eller annan tjänstebefattning afl hvad
slag som helst, såframt ej i särskilda fall, hvad angår
presidenten eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår
innehafvare af annan befattning, kammarrätten, på grund,
af förekommande omständigheter och efter pröfning, att
ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må an¬
ses inverka hinderligt å tjänstgöringen i kammarrätten,
finner sådant uppdrag eller sådan tjänstebefattning kunna
få tills vidare bibehållas eller mottagas;
att tjänsteman i första lönegraden är skyldig
att tjänstgöra å den särskilda befattning inom graden,
där kammarrätten till befordrande af arbetets oafbrutna
gång finner honom lämplig och behöflig;
att tjänstgöring spenning ar få uppbäras endast för
den tid, befattnings innehafvare verkligen tjänstgjort eller
åtnjutit ferier eller semester, men för den tid, han eljest
varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som
uppehållit befattningen;
att den, som af sjukdom hindras att sin befattning
förrätta, äger uppbära hela lönen, men att den, som und-
Lönereglering skommitténs bet. III. 17
130
får ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda ange¬
lägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen, dess utskott eller
revisorer eller andra särskilda uppdrag eller i behörig
ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest är lag¬
ligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas
att under ledigheten utöfver sina tjänstgöring spenning ar
afstå sä mycket af lönen, som för befattningens uppe¬
hållande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;
att aflöning ej må utgå till tjänsteman eller be¬
tjänt för tid, hvarunder han af hållit sig från tjänstgöring
utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledig¬
het eller kunnat styrka giltigt förfall;
att, därest tjänsteman eller betjänt varder af stängd
från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans
aflöning, som icke af kammarrätten pröfvas böra an¬
vändas till befattningens uppehållande, skall under tiden
innehållas, såvida ej kammarrätten finner skäligt låta
honom uppbära något däraf;
att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för
beredande af semester, tjänsteman af lägre grad skall
vara skyldig att, om han förordnas till högre befattning
hos kammarrätten, densamma, mot åtnjutande i först¬
nämnda fall af de för befattningen anslagna tjänstgö¬
ring spenningar, men i senare fallet af däremot sva¬
rande belopp i stället för egna tjänstgöring spenning ar,
bestrida, dock ej längre än sammanlagdt tre månader
under ett och samma kalenderår;
att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fort¬
satt innehafvande af befattning i samma lönegrad är i
staten medgifven, tidpunkten
för första förhöjningen bestämmes att inträda efter
fem år, under villkor att innehafvaren under mer än
fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att
vinna nämnda förhöjning, med, godt vitsord bestridt sin
131
egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst,
dock att härvid icke må föras honom till last den tid,
han åtnjutit ferier eller semester, och
för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter
ytterligare fem är, på samma villkor, samt
för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter
än ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor,
under iakttagande, hvad hvar och en af omförmälda
löneförhöjningar angår, att den högre aflöningen ej får
tillträdas förrän vid början af kalenderåret näst efter
det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern blifoit uppnådd;
börande löntagare därvid tillgodoräknas den tid, som före
den nya aflöning sstatens trädande i kraft förflutit från
hans tillträde till befattningen, vare sig på grund af full¬
makt eller konstitutorial eller på grund af förordnande i
följd af frågan om reglering af löneförhållanden m. ro.
inom kammarrätten;
att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad
tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den
lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom till nedan-
nämnda pension, icke ma samma förhöjning tillträda;
att presidenten äger årligen åtnjuta en och en half
månads ferier ä sådan tid, att domfört antal ledamöter
ändock är i kammarrätten tjänstgörande, samt enhvar
af kammarrättsråden en och en half månads ferier under
sommarmånaderna;
att öfriqa tjänstemän äga årligen, när sådant utan
hinder för göromålens behöriga gång kan ske, åtnjuta
semester, tjänstemän af andra eller högre lönegrad en¬
hvar under en och en half manad samt tjänstemän af
första lönegraden enhvar under en månad;
att vid afgång från tjänsten till följd af afskeds¬
tagande, entledigande eller dödsfall själfva lönen utgar
till månadens slut;
att presidenten och kammarrättsråden skola vara
förpliktade att vid fyllda 70 års ålder från tjänsten afgå
samt efter 65 lefnads- och 35 tjänsteår icke vara ovillkor¬
ligen berättigade att erhålla tjänstledighet för sjukdom;
att annan innehafvare af ordinarie befattning skall,
då han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjänsteår, vara
förpliktad att från befattningen afgå, Kungl. Maj:t eller
kammarrätten, om det tillkommer denna att afskedet ut¬
färda, dock obetaget att låta med detsamma anstå, därest
och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i
befattningen på ett tillfredsställande sätt gagna det all¬
männa och kan finnas villig att i densamma kvarstå;
att innehafvare af ordinarie befattning, som efter
uppnådda 65 lefnads- och 35 tjänsteår afgå?’ från befatt¬
ningen, skall åtnjuta oafkortad lön såsom pension, dock
ej i något fall till högre belopp än 6,000 kronor;
att den, som tillträder den nya afiöningsstaten,
skall vara skyldig underkasta sig dels, efter Kungl. Maj:ts
bestämmande, upphörande af eller minskning i extra in¬
komster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för
bestyr i sammanhang därmed, dels ock de förändrade
bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda
stadgade;
att enhvar, som med eller efter visst angifvet års
ingång tillträder befattning i kam?narrätten, skall vara
pliktig att underkasta sig de villkor och bestämmelser,
som varda föreskrifna för åtnjutande af de nya aflö¬
ning sförmånerna; samt
att till de förutvarande innehafvare af dylika be¬
fattningar, hvilka före viss angifven tidpunkt förklara,
att de icke vilja undei-kasta sig den nya afiöningsstaten
samt nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lag¬
ligen kunna därtill förbindas, aflöning sför måner skola
utgå enligt de för dem dittills gällande grunder.
133
Beträffande det af kommittén ofvan föreslagna villkor i afseende å
tjänsters förening med andra befattningar eller uppdrag tillåter sig kom¬
mittén i detta sammanhang erinra, att kommittén i första delen af sitt
betänkande jämväl förordat meddelande af föreskrift därom, att öfver alla
af centralt ämbetsverk meddelade beslut i afseende å tillstånd till förening
med ordinarie befattning i statens tjänst af annan tjänstebefattning eller
uppdrag förteckning skall föras hos ämbetsverket.
134
Kommitténs förslag till organisation af kammarrätten.
Då kammarrätten i underdånigt utlåtande den 15 maj 1902 hade
att, i anledning af kungl. cirkuläret den 25 oktober 1901, yttra sig i af¬
seende å ändringar i gällande lönestat och därvid äfven besvara frågan,
huruvida genom förenklingar i förvaltningen tillfälle kunde beredas till
indragning af tjänster, som genom de förändrade anordningarna kunde
undvaras, erinrade kammarrätten därom, att, efter det densamma inför
Kungl. Maj:t framhållit behofvet af ökadt antal ledamöter och notarier,
Kungl. Maj:t och Riksdagen funnit behofvet af sådan förstärkning vara
utredt, i följd hvaraf från och med år 1902 å ämbetsverkets stat upp¬
förts aflöning för ytterligare två kammarrättsråd och eu notarie. Kammar¬
rätten ansåg det vid sådant förhållande vara öfverflödigt att närmare ingå
på den förelagda frågan, såvidt angick dylika beställningar inom verket,
men framhöll dock, att i anledning af 1902 års riksdags beslut om in¬
förande af en särskild inkomstskatt samt med hänsyn jämväl till den
vidare utveckling af den direkta skatteformen, som ansågs vara att för¬
vänta, arbetsbördan för kammarrättens ledamöter och kanslipersonal, långt
ifrån att förminskas, med all sannolikhet i stället kunde väntas komma att
betydligt ökas.
Hvad därefter angick sekreterare-, advokatfiskal- och aktuariebefatt-
ningarna, syntes det kammarrätten, att indragning af någon af dessa
befattningar ej heller kunde ifrågasättas. Och enligt kammarrättens åsikt
föll det af sig själft, att den allt jämt fortgående stegringen af statsutgif¬
terna och den växande mångfalden af ändamål, hvarför statens medel tagas
i anspråk, skulle medföra ökadt arbete för de tjänstemän, som hafva till
uppgift att öfva kontroll å dessa medels råtta användning, hvarför kam-
135
ra arrätten anslöt sig till den af dess revisionsafdelnings särskilda kontor
uttalade uppfattningen, att någon minskning af revisionsafdelningens per¬
sonal ej kunde äga rum.
Beträffande den om förmälda ökningen af antalet kammarrättsråd och
notarier anser sig kommittén här böra fästa uppmärksamheten därå, att
Kungl. Maj:t i propositionen till 1897 års riksdag angående statsverkets
tillstånd och behof föreslog, att Riksdagen måtte å staten för kammar¬
rätten uppföra lön och tjänstgöringspenningar för ytterligare två kammar¬
rättsråd och för ytterligare en notarie, med rätt för nämnda befattningars
innehafvare till ålderstillägg efter vissa år; hvarjämte begärdes höjning af
anslaget till vikariatsersättning, arfvoden åt extra biträden, flitpenningar
och renskrifningskostnad. Enligt skrifvelse den 13 maj 1897 angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel biföll Riks¬
dagen emellertid på det sätt Kung]. Maj:ts ifrågavarande framställning,
att på extra stat för år 1898 uppfördes vissa belopp dels till arfvoden
åt adjungerade kammarrättsråd, dels till arfvoden åt extra biträden, flit¬
penningar och renskrifningskostnad.
På därom af Kungl. Maj:t gjorda framställningar blefvo enahanda
anslag, som för år 1898 af Riksdagen beviljats å extra stat, anvisade å
extra stat jämväl för åren 1899, 1900 och 1901.
Vid 1901 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t ånyo, att å kammar¬
rättens stat måtte uppföras lön och tjänstgöringspenningar för ytterligare
två kammarrättsråd och en notarie, med rätt för dessa befattningars
innehafvare till ålderstillägg i likhet med öfriga tjänstemän i samma
tjänstegrad. Men därjämte hemställdes, att Riksdagen måtte på extra stat
bevilja 6,000 kronor för tillfällig förstärkning af arbetskrafterna hos kam¬
marrätten.
Rörande behofvet af sistnämnda förstärkning yttrade föredragande
departementschefen till statsrådsprotokollet den 11 januari 1901 följande.
Då kammarrätten i underdånig skrifvelse den 13 december 1900
förnyade sin hemställan om uppförande å ämbetsverkets stat af lön och
tjänstgöringspenningar för ytterligare två kammarrättsråd äfvensom om
andra däraf föranledda ändringar i staten, påpekade kammarrätten, att den
ifrågasatta förändringen i dess organisation icke uteslöt behofvet af
136
särskilda åtgärder till utjämnande af den balans af besvärsmål, som vid
1901 års utgång ännu kunde kvarstå och hvilken kammarrätten trodde
sig kunna beräkna till omkring 800 fattigvårdsmål. Enär det för rikets
kommuner icke kunde annat än föranleda betydande olägenheter, att de
till kammarrätten fullföljda fattigvårdsmålen under flera år fingo vänta på
sitt afgörande, syntes det kammarrätten i hög grad önskvärdt, att den
nämnda balansen måtte skyndsammast kunna afarbetas, och kammarrätten
hemställde därför, huruvida icke, samtidigt med att den föreslagna för¬
ändringen i dess organisation genomfördes, medel kunde ställas till
kammarrättens förfogande för att under de ordinarie sessionerna bereda
ämbetsverket biträde af fyra adjungerade ledamöter. Med en sådan an¬
ordning borde utsikt förefinnas, att, såvidt icke antalet inkommande mål
i väsentligare grad ökades, balansen skulle så hastigt kunna nedbringas,
att inom en tidrymd af omkring två år normala förhållanden blefve upp¬
nådda. Den kostnad, som skulle erfordras för att sålunda bereda kammar¬
rätten tillfällig förstärkning med fyra adjungerade ledamöter, syntes
kunna för år 1902 beräknas till 12,000 kronor, i hvilken summa då
inräknats, förutom adjunktionsarfvoden, äfven arfvoden till extra amanu¬
enser och erforderligt belopp till bestridande af renskrifningskostnad.
Därest emellertid Kung!. Maj:t icke skulle finna anledning att vidtaga åt¬
gärder för en så skyndsam afarbetning af den vid 1901 års utgång kvar¬
stående arbetsbalansen, som kammarrätten funnit önskvärd, syntes det dock
vara oundgängligt, att ämbetsverket, såvidt balansens nedbringande skulle
kunna fullföljas, under år 1902 och en följd af år framåt finge under
vår- och höstsessionerna påräkna biträde af två adjunkter. Det belopp,
som i sådant fall skulle för år 1902 erfordras till adjunktionsarfvoden
och öfriga af adjunktionen föranledda utgifter, kunde beräknas till 6,000
kronor.
Föredragande departementschefen uttalade för egen del, att med
den ökning af kammarrättens ordinarie personal, han i öfverensstämmelse
med ämbetsverkets hemställan ville föreslå, man visserligen borde kunna
förvänta, att de till kammarrätten årligen inkommande målen skulle kunna,
åtminstone till allra största delen, af denna personal inom året slutbe¬
handlas, men att till afarbetande af den balans af mål, som vid utgången af
137
år 1901, då förändringen i kammarrättens organisation skulle taga sin
början, ännu kunde förefinnas och som af kammarrätten beräknats till
omkring 800 fattigvårdsinål, blefve, enligt hvad erfarenheten visat, tid för
samma personal ej öfrig. För att denna balans skulle kunna snarast möj¬
ligt afarbetas, hade kammarrätten ansett behöflig! att erhålla tillfällig för¬
stärkning af fyra adjungerade ledamöter, och då, på sätt kammarrätten
äfven erinrat, det för den allmänhet, som däraf berördes, måste vara af
synnerlig vikt, att denna balans af mål så fort som möjligt undanarbetades,
syntes det departementschefen, att hvad kammarrätten för vinnande af detta
mål föreslagit äfven borde bifallas. Kostnaden för denna tillfälliga ökning
af ämbetsverkets arbetskrafter hade af kammarrätten för år 1902 be¬
räknats till 12,000 kronor. Af denna kostnad ansåg departementschefen
hälften, eller 6,000 kronor, kunna bestridas afl tillgängliga medel, hvar¬
emot återstoden syntes honom böra hos Riksdagen begäras på extra stat
för år 1902.
T skrifvelse den 29 maj 1901 angående regleringen af utgifterna
under riksstadens sjunde hufvudtitel anmälde Riksdagen, att den ansett
sig böra godkänna Kungl. Maj:ts förslag om uppförande å kammarrättens
ordinarie stat af aflöningar åt ytterligare två kammarrättsråd och en
notarie.
Vidkommande åter det begärda anslaget å extra stat, 6,000 kronor,
för tillfällig förstärkning af arbetskrafterna hos kammarrätten, hade Riks¬
dagen af den i statsrådsprotokollet lämnade redogörelsen för kammarrättens
arbetsresultat under senare år icke kunnat finna den föreslagna ökningen
i antalet dömande ledamöter vara af behofvet med nödvändighet påkallad.
Genom det arbete, som utfördes af det dåvarande antalet ledamöter i kam¬
marrätten, hade balansen visat en stadigt fortgående, ganska snabb minsk¬
ning, och Riksdagen ansåg, att, i fall icke oförutsedda omständigheter in¬
träffade, det ej kom me att dröja länge, förrän fullt tillfredsställande förhållan¬
den blifvit uppnådda. Kungl. Maj:ts framställning om tillfällig ytterligare
ökning af kammarrättens arbetskrafter utöfver det antal, hvartill dispo¬
nibla medel lämnade tillgång, hade fördenskull icke bifallits af Riksdagen.
Kungl. Maj:t har därefter af tillgängliga medel lämnat kammar¬
rätten anslag för hvardera af åren 1902 och 1903 till anställande under
Löneregleringslcommitténs bet. 111. 18
138
vår- och höstsessionerna af två adjungerade ledamöter med nödiga biträden
samt för år 1904 till anställande under vårsessionen af fyra och under
höstsessionen af två adjungerade ledamöter jämte erforderliga biträden.
Enligt hvad framgår af de å sid. 12—13 införda summariska uppgifterna
angående till kammarrätten inkomna mål och ärenden, förefinnes emeller¬
tid fortfarande i kammarrätten eu ganska afsevärd balans; antalet till näst-
påföljande år balanserade ärenden utgjorde nämligen år 1901 1,539, år
1902 1,599 och år 1903 1,561.
Vid en jämförelse emellan antalet inkomna och afgjorda mål under
samma tid visar sig, att af mål, tillhörande ledamöters föredragning, af¬
korta år 1901 2,327 mot 2,105 inkomna, år 1902 2,427 mot 2,403 in¬
komna och år 1903 2,533 mot 2,541 inkomna, att af mål, tillhörande
revisionstjänstemäns föredragning, afgjorts år 1901 570 mot 573 inkomna,
år 1902 475 mot 552 inkomna och år 1903 576 mot 591 inkomna, samt
att af mål, tillhörande sekreterarens föredragning, afgjorts år 1901 1,586
mot 1,603 inkomna, år 1902 1,630 mot 1,637 inkomna och år 1903 1,561
mot 1,500 inkomna.
Af ofvanstående uppgifter, omfattande de tre sistförflutna åren,
under Indika antalet tjänstemän hvarken ökats eller minskats, framgår, att,
ehuru kammarrätten arbetar med en ganska stor balans, hvilken emellertid
till sin omfattning nästan oförändrad kvarstår sedan en föregående tids-
period, antalet afgjorda mål under dessa år på det hela fullt motsvarat
antalet inkomna. Särskild! har detta, hvad som är viktigast, varit fallet
med afseende på de till ledamöternas föredragning hörande målen. Det
visar sig således, att med de former, under hvilka arbetena i kammar¬
rätten hittills bedrifvits, och med den där använda arbetstiden den kam¬
marrätten påfallande ordinarie arbetsmängden kunnat i allmänhet, och
bortsedt från tillfälliga växlingar, utföras af den personal, som därstädes
under dessa år varit anställd.
Vid beräkning af de arbetskrafter, som för framtiden behöfvas i
kammarrätten, har kommittén därför ansett sig med fullt fog kunna utgå
från nämnda förhållanden samt därvid allenast böra undersöka, hvilken
förminskning i arbetskrafter de af kommittén föreslagna inskränkningarna
139
i kammarrättens arbetsområde och förenklingarna i arbetssättet därstädes
må kunna föranleda.
Hvad angår den ofvanberörda, i kammarrätten förefintliga balansen
af oafgjord» mål och ärenden, är uppenbart, att behofvet af framtida
arbetskrafter icke bör afmätas med hänsyn till denna balans, för hvars
afarbetande tillfällig förstärkning i arbetskrafter blifvit kammarrätten an¬
visad, utan sättas i förhållande till hvad som anses erforderligt för be¬
handling af den årligen inkommande arbetskvantiteten.
Kommittén har ej heller funnit sig kunna taga hänsyn till den från
kammarrättens sida uttalade förmodan, att genom af 1902 års riksdag
vidtagna och ytterligare förväntade ändringar å skattelagstiftningens område
en ökning i kammarrättens arbete vore att emotse. Ännu torde det vara
för tidigt att afgöra, om genom 1902 års riksdagsbeslut någon stadigvarande
ökning i arbetet med beskattningsmålen kommer att inträda. Det synes
till och med kunna ifrågasättas, om ej det införda själfdeklarationsförfaran-
det borde, sedan detsamma någon tid hunnit verka, leda till lindring i
detta arbete. I hvarje fall lärer en tillfällig ökning i beskattningsmålens
antal här icke få tagas till utgångspunkt. Hvad åter angår framtida lag¬
ändringar å detta område, lärer det vara ogörligt att med någon grad af
visshet beräkna, huruvida dessa må komma att verka till ökning eller
minskning i kammarrättens arbete. På blotta förmodanden i nämnda
hänseenden torde emellertid icke kunna eller böra byggas vid det orga-
nisationsförslag, som nu skall afgifvas.
I afseende å kammarrättens ämbetsåligganden har kommittén före¬
slagit följande ändringar.
Underställning till kammarrätten skulle ej vidare äga rum
af Konungens befallningshafvandes beslut angående afkortning, af¬
skrifning eller restitution af kronoutskylder, böter eller andra allmänna
medel,
af vederbörande myndigheters beslut rörande extra ordinarie af-
skrifningsfrågor, samt
af resolutioner, som af stationsbefälhafvare eller varfschefer vid
flottan utfärdas i reskontreringsmål.
140
Till allmänna domstolarna har föreslagits att öfverflytta tvister an¬
gående betalning på grund af borgen för kronans uppbördsman.
Vidare har kommittén, under förutsättning af bifall till dess för¬
slag, att beslut om afskrifning af kronans utestående penningfordran å
högre kapitalbelopp än 1,000 kronor skall underställas Kungl. Maj:ts pröf¬
ning, hemställt, att äfven besvär öfver dylika afskrifningsbeslut skola an¬
föras direkt hos Kungl. Magt.
A andra sidan har kommittén hemställt om den utvidgning af kam¬
marrättens ämbetsbefattning, att kammarrätten skulle äga i vanlig ordning
upptaga och afgöra såväl revisionsafdelningens och advokatfiskalens anmärk¬
ningar mot hofrätter eller kollegier, statskontoret, armé- eller marinför¬
valtningen som ock besvär öfver nyssnämnda kollegiers och verks beslut
rörande extra ordinarie afskrift!ingsfrågor, utom i det fall, att beslutet
afser kronans utestående penningfordran å högre kapitalbelopp än 1,000
kronor.
Af de summariska uppgifterna angående kammarrättens ämbetsverk¬
samhet framgår, att borttagandet af underställningsskyldigheten i ofvan
angifna fall skulle innebära en minskning af de kammarrätten tillhörande
mål och ärenden med mer än ett tusental årligen. Och huru summariskt
handläggningen än sker af flertalet underställningsmål, nämligen de ordi¬
narie afskrifningsmålen, är dock tydligt, att deras bortfallande skulle be¬
spara åtskilligt arbete inom kammarrätten, särskilt för aktuarien, sekre¬
teraren och advokatfiskalskontoret.
Öfriga ofvanberörda förändringar, om än i och för sig lämpliga och
ur derå synpunkter gagneliga, synas med afseende å tillmätandet, af ar¬
betskrafterna inom kammarrätten hafva mindre betydelse.
Hvad som emellertid enligt kommitténs mening bör medföra en
väsentlig besparing af arbetskraft i kammarrätten äro de förenklingar,
hvilka kommittén föreslagit i afseende på det nu synnerligen omständliga
och tyngande arbetssättet inom kammarrätten samt för öfrig! i formerna
för arbetets bedrifvande därstädes, såsom
i formerna för besvärsmål förberedande behandling,
i formerna för ärendenas registrering, skrifsättet in. in., och sär¬
skild! i afseende å rubrik- och recitskrifningen,
141
i formerna för revisionsarbetet, såväl hvad angår själfva räkenskaps-
granskningen och framställandet af anmärkningar som beträffande anrnärk-
ningsmålens föredragning och afgörande,
genom minskning af domföra antalet ledamöter i anmärknings- in. fl.
mål, samt
genom upphörande af nu brukliga afbrott eller inskränkningar i
föredragningen under januari månad samt vid påsk och under sista veckan
af vårsessionen.
Tages därjämte hänsyn till den möjlighet för en väsentlig ökning
af arbetsprodukten, som innefattas i kommitténs förslag om trägnare tjänst¬
göring för kammarrättens personal, lärer intet tvifvel råda, att, bortsedt
från hvad som må erfordras för den nu förefintliga balansens afarbetande,
den extra tillökning i arbetskrafter, som äfven under de senare åren genom
adjungerande af ledamöter visat sig erforderlig, • bör, därest de af kom¬
mittén framställda förslag vinna beaktande, för framtiden kunna undvaras
samt snarare någon minskning äga rum i antalet af de hos kammarrätten
anställda ordinarie tjänstemän.
Kommittén öfvergår härefter till frågan om de särskilda tjänstebefatt¬
ningarna inom kammarrätten.
Hvad först angår ämbetsverkets chef, finner sig kommittén, då ver- Presidenten.
ket fortfarande skall utgöra en kollegial öfverdomstol, icke äga anledning
att föreslå någon ändring i chefens nuvarande benämning.
Såsom ofvan blifvit nämndt, torde de af kommittén framställda för- Kammarrätts-
raden.
slag till inskränkningar i kammarrättens arbetsområde komma att väsent-
ligen medföra tidsvinst för vissa kammarrättens underordnade tjänstemän,
och detsamma torde vara fallet äfven med åtskilliga af kommitténs förslag
i afseende å formerna för arbetet inom kammarrätten, såsom beträffande
inskränkning i ärendenas registrering, i protokolls- och konceptföring in.
ni. Men i någon mån skulle dock härigenom vinnas lättnad äfven för
kammarrättsråden. Och genom vissa andra kommitténs förslag, såsom om
inskränkning i rubrik- och recitskrifningen samt om minskning af dom¬
föra antalet ledamöter i vissa mål, skulle för kammarrättsråden tvifvels-
142
Revisions-
kommissa¬
rierna.
utan beredas en afsevärd tidsvinst. Med afseende å det dem påhvilande
arbetet är vidare att märka, att genom kommitténs förslag dels om upp¬
hörande af nuvarande afbrott eller inskränkningar i föredragningsarbetet
under vissa delar af året och dels om trägnare föredragning öfver hufvud
taget möjlighet beredts för utvinnande af en väsentligt ökad arbets¬
produkt.
På grund häraf hyser kommittén den öfvertygelsen, att det arbete
i kammarrätten, som efter genomförande af kommitténs förslag skulle
komma att hvila på kammarrättsråden, kan — utan någon fara för att
noggrannheten i pröfningen skulle behöfva eftersättas för skyndsamheten
i af görandet — utföras af det nuvarande antalet ordinarie kammarrätts¬
råd. Visserligen skulle det kunna ifrågasättas, om ej till och med någon
minskning i kammarrättsrådens antal kunde, på grund af de utaf kom¬
mittén föreslagna förenklingarna, vidtagas. Men kommittén har dock an¬
sett sig icke böra framställa förslag härom. Dels har nämligen kammar¬
rättsrådens antal helt nyligen blifvit bestämdt till det nuvarande, hvarför
det torde vara olämpligt att åter minska detsamma, innan de nu föreslagna
förändringarna fått någon tid verka; och dels synes det kommittén ange¬
läget, att, då kammarrätten enligt kommitténs förslag skulle göras till
sista instans i ett betydande antal mål, arbetskrafterna i kammarrätten,
särskildt hvad ledamöterna beträffar, blifva tillräckliga för ett godt full¬
görande af de kraf, som måste ställas på en högsta domstolsinstans. I
I det föregående är nämndt, att kammarrättens revisionsafdelning
för närvarande är indelad å tre kontor, hvart och ett under ledning af
en revision skommissarie, samt huruledes det revisionsafdelningen åliggande
granskningsarbetet är emellan dessa kontor fördeladt.
Revisionskommissariernas åligganden såsom kontorschefer finnas an-
gifna i § 26 af kammarrättens instruktion. 1 anledning däraf att det med-
gifvits kammarrätten att förordna revisionstjänstemän till föredragande i
de från revisionsafdelningen inkomna anmärkningsmålen och därmed sam¬
manhang ägande ärenden, har emellertid i § 28 af instruktionen, sådan
denna paragraf lyder enligt kungl. kungörelsen den 15 november 1901,
lämnats föreskrift, att i de fall, då dylikt förordnande meddelas revisions-
148
kommissarie, vissa denne eljest tillhörande göromål skola i stället bestridas
af den revisor eller amanuens, som kammarrätten därtill utser, den s. k.
kontorsförmannen. Med iakttagande häraf äro för de revisionskommissarier,
som tillika äro föredragande, göromålen följande:
att hvar för sitt kontor hafva närmaste tillsyn därå, att de å konto¬
ret anställda tjänstemän fullgöra sina skyldigheter samt, då någon be-
trädes med försummelse i tjänsten, därom hos kammarrätten göra an¬
mälan, att emellan vederbörande tjänstemän till granskning fördela de
inkomna räkenskaperna, att afgifva yttranden och förslag i frågor om
befordran, tjänstledighet och förordnanden inom revisionsafdelningen och
om revisionstjänstemännens anställning å de särskilda kontoren, att jäm¬
väl i andra mål och ärenden än de från vederbörande revisionskontor
inkomna anmärkningsmål en meddela utlåtande, då sådant af kammar¬
rätten från revisionskontoren infordras, att i början af hvarje år till
kammarrätten aflämna berättelse för föregående året angående räkenskaps-
granskningen samt de å kontoren handlagda mål och ärenden, samt att
föredraga från revisionsafdelningen inkomna anmärkningsmål och vissa
därmed sammanhängande ärenden, med de skyldigheter, som med denna
föredragning äro förenade. Därtill hörer, bland annat, att med skyndsamhet
foga anstalt om de förberedande åtgärder, som kunna erfordras för målens
försättande i skick att kunna med slut afhjälpas, att vid målens före¬
dragning hafva förslag till beslut eller utlåtande skriftligen affattadt, att
öfverse och granska koncepten till beslutade expeditioner, innan de till
justering förekomma, samt att tillse, att de justerade besluten med skynd¬
samhet expedieras, äfvensom att öfver de till revisionskommissariens före¬
dragning hörande mål för hvarje år upprätta arbetsförteckning för att till
Kungl. Maj:t insändas tillika med den allmänna arbetsberättelse, hvilken år¬
ligen af kammarrätten afgifves.
Såsom redan nämnts, har, allt sedan kammarrättens instruktion af
år 1879 trädde i kraft, föredragningen af anmärkningsmål och därmed
sammanhang ägande ärenden besörjts af revisionstjänstemän, under den
första tiden af en tjänsteman från hvarje revisionskontor, men i se¬
nare tider af allenast två revisionskommissarier, i det revisionskoinmissarien
å tredje kontoret föredragit både för sitt kontor och andra kontoret.
144
Kommittén har i det föregående hemställt om förändring af revisions-
kommissariernas ställning därhän, att de skulle icke blott föredraga, utan
äfven såsom ledamöter deltaga i afgörandet af såväl de mål och ärenden,
hvilka nu af dem föredragas, som ock vissa andra, å sid. 118—120 när¬
mare angifna grupper af mål och ärenden, samt därjämte i kammarrättens
plenum deltaga i afgörandet af ärenden, som afse revisionsafdelningens
personal eller arbetet på afdelningen.
Med de afvikelse!', som kunna betingas af dessa ändringsförslag,
har kommittén ansett, att i öfrigt revisionskommissariernas åligganden
höra blifva desamma, som nu tillhöra dem, då de tillika äro föredragande.
Beträffande de mål, hvilka för närvarande föredragas af revisions-
kommissarier, lärer den föreslagna förändringen i deras ställning icke för
dem innebära något väsentligen ökadt arbete, då de i afseende å beslu¬
tade skrifvelsers uppsättande, granskning och befordrande till expedition
hafva i hufvudsak samma skyldigheter som kammarrättsråden i de af
dem föredragna målen. En ökning i de föredragande revisionskommis¬
sariernas nuvarande arbete innebär däremot förslaget om skyldighet för
dem att föredraga och deltaga i pröfningen af vissa andra ofvan angifna
mål och ärenden. Men dessa mål och ärenden äro jämförelsevis så få,
att de icke böra i afsevärd mån verka tyngande; och än mindre lärer
så blifva fallet med det föreslagna åliggandet för revisionskommissarierna
att deltaga i afgörandet af vissa revisionsafdelningen berörande pleni-
ärenden.
Mera afsevärd år otvifvelaktigt den ökning af revisionskommissarier¬
nas föredragningsskyldighet, som följer af kommitténs förslag, att ett sam¬
manträde i veckan om i regel minst fyra timmar skall ägnas åt sådana
mål och ärenden, i hvilka de, hvar och en i hvad angår hans kontor,
skulle varda föredragande. Men å andra sidan blifver ock föredragnings-
arbetet i viss mån jämförelsevis lättare därigenom, att de få själfva sitta
med i rätten och att föredragningen oftare återkommer samt fördelar sig
jämnt öfver hela året. Det bör t. ex. till följd häraf ej annat än undan¬
tagsvis inträffa, att föredragandena, såsom nu ej sällan lärer äga ruin,
nödgas ånyo genomgå mål, som förut varit beredda, men vid den till ett
bestämdt tidsmått begränsade föredragningen ej medhunnits. ökningen i
145
föredragandenas arbete får därför ingalunda uppskattas i förhållande till
det ökade antalet föredragningstimmar.
Vidare torde åtskilliga andra af kommittén i det föregående fram¬
ställda förslag vara iignade att för revisionskommissarierna bespara tid och
arbetskraft. Så torde i någon mån blifva fallet med hvad som föreslagits
rörande inskränkningar i målens antecknande hos föredragandena och i
konceptföringen m. m. samt i vida högre grad, här liksom för kammar¬
rättsråden, med den ifrågaställda förenklingen i afseende å rubrik- och
recitskrifningen. Och därjämte lärer otvifvelaktigt den föreslagna ut¬
sträckningen för revisionskommissarierna af arbetstiden å tjänsterummet,
där tillgång finnes till de för arbetets bedrifvande nödiga handlingar,
möjliggöra en större arbetsprodukt från deras sida.
Vid öfvervägande af ofvan anförda omständigheter och då den nu¬
varande anordningen med tre revisionskontor eller ett kontor mer än an¬
talet föredragande, med en tredje revisionskommissarie såsom kontorschef
utan föredragningsskyldighet, icke synes af något verkligt behof påkallad
och därför ej heller lämpligen böra bibehållas, har kommittén ansett det för
framtiden vara till fyllest med två revisionskommissarier, i samband hvar¬
med äfven revisionsafdelningen skulle indelas på två kontor, ett för hvarje
revisionskommissarie. Detta antal har ock af revisionskommissarierna i deras
ofvan omförmälda promemoria ansetts vara tillräckligt för det fall, att
detaljgranskningen af »försvarsverkets» räkenskaper icke kommer att hvila
på kammarrättens revision. I fråga om fördelningen emellan de båda
kontoren af räkenskapsgranskningen samt af underlydande revisionspersonal
lärer det icke ankomma på kommittén att afgifva förslag.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får kommittén hemställa,
att revisionskommissarier nas antal måtte bestämmas
till två, hvilka skola vara chefer hvar och en för sitt
kontor inom revisionsafdelning en.
Erdigt § 21 i kammarrättens instruktion åligger det sekreteraren att Sekreteraren.
med uppmärksamhet följa ärendena inom kammarrätten, så att han i före¬
kommande fall må kunna med erforderliga upplysningar tillhandagå veder-
Löneregleringslcommitténs bet. III. 19
146
börande inom eller utom ämbetsverket; att hafva närmaste inseendet öfver
de å kansliet anställda tjänstemän samt hos kammarrätten anmäla, om
någon beträdes med vårdslöshet eller försummelse; att föredraga alla från
Kungl. Maj:t ankomna utslag och bref, ärenden om upprättande af under¬
dånigt förslag till ledig tjänst, om befordran till sådan tjänst, som kam¬
marrätten äger tillsätta, om antagande af extra ordinarie tjänstemän och
vaktbetjänte samt om tjänstledighet, afsked och tjänstebetyg, frågor om
adjunktion samt förordnande att bestrida annan tjänstgöring i kammar¬
rätten, ärenden rörande verkets ekonomi, kammarrättens pröfning under¬
ställda beslut angående afskrifning af kronoutskylder och böter, påförda
eller ådömda från skattskrifningsorten bortflyttade personer, så ock Kungl.
Maj:ts remisser i anledning af förd klagan öfver kammarrättens beslut i
samtliga omförmälda, sekreterarens föredragning tillhörande ärenden; att,
därest något af kammarrätten i dessa ärenden meddeladt föreläggande icke
blifvit behörigen fullgjordt, därom ofördröjligen hos kammarrätten göra
anmälan; att uppsätta och till expedition befordra underdåniga utlåtanden
samt kammarrättens beslut i de af honom föredragna ärenden, då be¬
sluten ej utfärdas genom protokollsutdrag; att underskrifva de å hand¬
lingar tecknade kommunikationsresolutioner och kontrasignera alla kam¬
marrättens öfriga utgående expeditioner; att redovisa af kammarrätten
ådömda böter och viten; att föra särskildt diarium öfver de från Kungl.
Maj:t ankomna utslag och bref; att hålla förteckningar öfver kammarrättens
ordinarie och extra ordinarie tjänstemän och vaktbetjänte med anteck¬
ningar om tjänstledighet och vikariatsförordnanden; att för hvarje år af-
lämna arbetsförteckning öfver de till hans föredragning hörande ärenden
äfvensom uppgift å antalet af kammarrättens särskilda expeditioner; samt
att upprätta kammarrättens allmänna arbetsberättelse och tillse, att den¬
samma, jämte de uppgifter, hvilka i öfrigt böra från kammarrätten af-
lämnas, blifva behörigen expedierade.
Dessa redan i sig synnerligen detaljerade bestämmelser äro än vidare
utvecklade i § 8 af kammarrättens arbetsordning, hvarest därjämte särskildt
angifvits tillhöra sekreteraren att föra ej mindre diarium öfver alla till hans
föredragning hörande mål och ärenden ån ock särskild anteckningsbok
öfver alla af honom föredragna anordningar; att med belöpande stämpladt
147
papper förse de af kammarrätten utfärdade fullmakter, konstitutorial och
tjänstebetyg samt ansvara för riktigheten däraf; äfvensom att förvara
handlingar och för kortare tid äfven koncept i vissa mål och ärenden.
Vid eu granskning af alla de uppräknade åliggandena för sekreteraren
har kommittén icke kunnat undgå att finna, det dessa såväl i och för sig
som i anseende till det arbete, de medföra, äro af en mycket olikartad
beskaffenhet. Vikten och omfattningen af sekreterarens arbete kan också
ingalunda mätas efter antalet af de punkter, i hvilka hans åligganden äro
i instruktion och arbetsordning uppräknade. En del af dessa punkter
omfattar sålunda allenast göromål, hvilka sammanhänga med eller äro en
följd af andra, som förut blifvit nämnda, såsom skyldigheten att föredraga
Kungl. .Majds remisser i anledning af förd klagan öfver kammarrättens
beslut i de af sekreteraren föredragna ärenden, att hos kammarrätten an¬
mäla, om något i dessa ärenden meddeladt föreläggande ej blifvit full-
gjordt, att sörja för uppsättning och expedition af kammarrättens beslut i
dylika ärenden och föra anteckningar öfver dem, att angående dem upp¬
rätta arbetsförteckning m. in. Dessa göromål betinga fördenskull, äfven
där de äro af beskaffenhet att medföra något mera arbete, icke för sitt
utförande någon särskild tjänsteman af sekreterares egenskap, utan sam¬
manhänga med föredragningsskyldigheten beträffande de ärenden, som det
nu i allmänhet är pålagdt sekreteraren att föredraga, samt böra besörjas
af vederbörande föredragande, det må vara sekreteraren eller någon annan,
eller af den, som satts till föredragandens biträde. En del andra åligganden äro
helt mekaniska bestyr, hvilka, såsom mer eller mindre betydelselösa och
ej förekommande i andra motsvarande verk, kunde och borde bortfalla,
såsom afkunnande, utöfver arbetsberättelse^ af uppgift å antalet af kam-
marrätten% särskilda expeditioner samt förande af anteckningsbok öfver
anordningar.
Af sekreterarens ofvan uppräknade göromål synes jämväl för öfrigt
en hel del knappast vara af den beskaffenhet, att de kunna sägas tillhöra
eu tjänsteman i sekreterarställning, utan snarare hafva blifvit till honom
öfverlämnade för att utfylla hans arbete eller lindra arbetet för någon
annan tjänsteman, som de eljest borde tillkomma. Hit höra åliggandet
att redovisa af kammarrätten ådömda böter och viten, hvilket väl snarast
148
borde tillhöra advokatfiskal, att föra diarium öfver Kungl. Maj:ts utslag
och bref, hvithet borde verkställas å aktuariekontoret, att upprätta kam¬
marrättens allmänna arbetsberättelse, hvilket ock synes vara ett aktuarien
närmast tillkommande åliggande, liksom ock denne bör förvara handlingar
och koncept af olika slag. Det synes vara lämpligt, att omförmälda göro¬
mål, öfverlämnas åt vederbörande ofvan nämnda tjänstemän, så mycket
mera som dessa enligt kommitténs förslag skulle befrias från åtskilliga
andra dem nu åliggande bestyr, hvadan äfven de ifrågavarande göromålen
böra kunna af dem medhinnas och ej behöfva läggas på annan tjänsteman,
till hvars ämbetsbefattning de synas mindre höra.
Till sistnämnda slag af åligganden kan också, noga taget, räknas skyl¬
digheten att föredraga underställda ordinarie afskrifningsmål, hvilken skyl¬
dighet enligt förslag af 1874 års löneregleringskommitté öfverflyttades
från kammarrättsråden till sekreteraren, hvars dåvarande göromål — i
öfrigt i hufvudsak desamma som nu — ansågos vara »alltför få och af för
ringa betydenhet att gifva tillräcklig sysselsättning åt en andra gradens
tjänsteman». Dessa mål skulle emellertid, därest kommitténs förslag om
upphörande af underställningsskyldigheten bifalles, komma att bortfalla.
Likaså synes skyldigheten att föredraga från Kungl. Maj:t ankomna
utslag och bref vara ett åliggande, som visserligen icke kan sägas vara
främmande för sekreterarens ämbetsbefattning, men i allt fall med lika
fullt fog kan anses böra hvila på ledamöterna eller någon af dem. 1
hvarje fall medför detta bestyr ett ganska ringa arbete, då denna före¬
dragning i regel icke torde föranleda annan åtgärd, än att utslaget eller
brefvet skall medelst afskrift delgifvas vederbörande och därefter läggas
till handlingarna.
Vidare är att märka, att, såsom och redan förut antydts, tillämp¬
ning af den i instruktionen upptagna föreskriften om skyldighet för sekre¬
teraren att uppsätta underdåniga utlåtanden i allmänhet ej påkallas.
Af de i instruktionen och arbetsordningen sekreteraren pålagda tjänste-
åligganden synas alltså de till antalet vida öfvervägande icke vidare, där de
fortfarande skulle kvarstå, vara af beskaffenhet att motivera anställningen
af en sådan andra gradens tjänsteman.
149
Hvad sorti däremot af de i instruktionen uppräknade bestyren skulle i
egentlig mening tillkomma en sekreterare och fördenskull motivera anstäl¬
landet af eu dylik tjänsteman af andra graden, skulle utgöras dels af chefskapet
öfver kammarrättens kansli med det därmed sammanhängande bestyret att
underskrifva en del expeditioner och kontrasignera de öfriga, och dels af
hans skyldighet att föredraga personal- och ekonomiärenden. Det återstår
att undersöka, i hvad mån bibehållandet af sekreterartjänsten kan vara
erforderligt med afseende på ett ändamålsenligt utförande af dessa
göromål.
Beträffande därvid först föredragningen af personalärenden har
kommittén i det föregående framställt förslag, att denna föredragning
måtte af andra skäl, som ej beröra frågan om sekreterar tjänstens bibe¬
hållande, öfverflyttas på presidenten. Otvifvelaktigt är väl, att denne där¬
vid kan vara i behof af något biträde, men därför bör i allt fall icke
användas eu andra gradens tjänsteman, utan eu första gradens eller eu
amanuens, hvilken jämväl borde hafva att föra matrikeln öfver verkets
personal, för så vidt icke detta göromål lämpligen kunde öfverlämnas åt
aktuarien.
Hvad vidare angår föredragning af ärenden rörande verkets ekonomi,
äro dessa icke af någon tyngande beskaffenhet och synas, därest sekre¬
teraren icke af andra skäl varder bibehållen, kunna öfverlämnas åt advo-
katfiskalen, hvilken utan svårighet lärer medhinna att jämte öfriga tjänste-
göromål besörja äfven dessa.
Det luifvudsakligaste skälet, som anförts för bibehållande af sekre-
terartjänsten i kammarrätten, är emellertid hans chefskap för dess kansli,
hvilket ock i instruktionen sättes bland de främsta af hans åligganden.
Från kammarrättens sida har ock synnerligen starkt betonats angelägen¬
heten af att hafva en dylik chef, hvilken såsom sådan har att öfva tillsyn
öfver ärendenas behöriga handläggning af de underordnade kanslitjänste¬
männen samt tillika att med uppmärksamhet följa ärendena inom kammar¬
rätten, så att han kan, i förekommande fall, med upplysningar tillhandagå
vederbörande inom eller utom verket; han skulle på detta sätt utgöra en
sammanhållande kraft med afseende på hela den del af kammarrättens
arbete, som går genom kansliet.
150
Härvid lärer man dock till en början icke kunna undgå att bemärka,
att, därest sekreteraren verkligen skulle fullgöra en sådan uppgift, som nyss
angifvits, han komme att, åtminstone delvis, fullgöra ämbetsåligganden,
som böra tillkomma presidenten och ledamöterna. Både enligt sakens
natur och gällande instruktion åligger det presidenten att tillse, att
kammarrättens tjänstemän, och således äfven tjänstemännen å kansliet,
fullgöra sina åligganden. Och det synes, som om, med afseende på en
kanslipersonal ej större än kammarrättens, denna tillsyn borde kunna af
presidenten utöfvas, utan att någon mellanhand därvid vore behöflig.
Härtill kommer, att jämväl ledamöterna i kammarrätten hafva att tillse,
det besluten i de till deras behandling öfverlämnade mål och ärenden
varda med skyndsamhet uppsatta och expedierade, samt att således äfven
ledamöterna hafva skyldighet till uppsikt öfver kanslitjänstemännens ar¬
bete, hvilken uppsikt det ingalunda kan vara behöflig! eller dessinera
gagneligt, att en kanslichef i deras ställe öfvertager.
Men för öfrigt synas de förhållanden, som under de senare åren
varit rådande i afseende å sekreterartjänstens uppehållande, knappast
gifva vid handen, att sekreteraren verkligen varit i tillfälle att för arbetet
å kansliet vara en sammanhållande kraft af den betydelse, som det gjorts
gällande, att lian skall vara. Eu nödvändig betingelse, för att detta i
afsevärdare man skulle kunna ske, synes vara, att befattningen under
längre tid uppehälles af den ordinarie innehafvare!! eller åtminstone
af eu och samma person. Men vid eu undersökning, huru härmed
varit, visar sig, att t. ex. under tiden från slutet af januari 1900 till
och med utgången af år 1903 befattningen allenast under mindre än
eu tredjedel af denna tid skötts af dess ordinarie innehafvare, men för
öfrigt af olika vikarier, ej mindre än åtta till antalet, hvilka dessutom
endast undantagsvis tjänstgjort sä lång tid som eu månad, mången gång
blott Hägra , dagar i sänder. Att under sådana förhållanden den tillsyn,
dessa växlande innehafvare af befattningen varit i tillfälle att öfva, icke
kunnat blifva synnerligen värdefull, torde ligga för öppen dag; likasom
den sammanhållande kraft för kansliets arbete, som sekreteraren skolat
utgöra, ej heller lärer kunna skattas särdeles högt. Samma förhållanden
synas jämväl ägnade att minska den betydelse, sekreterarbefattningens
151
innehafvare skulle äga genom den kännedom, han skulle vara i tillfälle
att inhämta om ärendenas gång inom kammarrätten, och för upplysningars
meddelande härom. Hvad dessa upplysningar angår, lära desamma för
öfrigt kunna erhållas genom andra kammarrättens tjänstemän; och under
nuvarande förhållanden torde de äfven ofta sålunda inhämtas.
På grund häraf hyser kommittén den meningen, att sekreterar-
tjänsten icke heller för chefskapet å kansliet numera är af den betydelse,
att den bör för sådant ändamål bibehållas. Och hvad angår det sekre¬
teraren i denna egenskap pålagda bestyret att underskrifva eller kontra¬
signera kammarrättens expeditioner samt i vissa fall belägga dem med
stämpel, synas dessa göromål kunna öfverlämnas åt vederbörande notarie.
På denne hvilar i själfva verket redan nu i allmänhet ansvarigheten för
en expeditions riktighet, då han har att besörja dess kollationering mot
konceptet; och sekreterarens åtgärd för detta ändamål torde i många fall
inskränka sig till att se efter, att behörigt kollationeringsmärke finnes
tecknadt å expeditionen. s
Enär alltså de med sekreterartjänsten i kammarrätten förenade
göromål antingen skulle, enligt kommitténs förslag, bortfalla eller ock,
där de böra såsom särskilda tjänstegöromål kvarstå, lämpligare eller utan
olägenhet kunna och böra besörjas af andra kammarrättens tjänstemän,
anser kommittén denna tjänst böra i kammarrätten, likasom förut skett
i kammarkollegium, och så snart lämpligen ske kan, indragas samt hem¬
ställer fördenskull,
att sekreterarbefattningen i kammarrätten må indragas.
Bland de advokatfiskal enligt instruktionen tillhörande åligganden
ingår äfven, jämlikt § 11, att afgifva utlåtande i de till kammarrätten in¬
komna afkortnings-, afskrifnings-, restitutions- och reskontreringsmål,
hvarvid emellertid är att märka, att denna skyldighet i fråga om de
ojämförligt flesta af dessa mål, nämligen de underställda ordinarie afskrif-
ningsmålen, blifvit genom föreskrift i arbetsordningen lagd på den till
advokatfiskal^ biträde anställda amanuensen.
Uti de i nämnda hänseende advokatfiskal och hans amanuens ålig¬
gande göromålen skulle en väsentlig minskning ske, därest, i enlighet med
Advokat-
fiskalen.
152
kommitténs förslag, underställning till kammarrätten uti ofvanberörda sär¬
skilda slag af mål icke vidare komme att äga rum.
Beträffande öfriga advokatfiskal enligt instruktionen nu tillhörande
åligganden hav kommittén icke funnit sig böra göra någon erinran. Men därest,
på sätt kommittén föreslagit, sekreterarbefattningen i kammarrätten var¬
der indragen, anser kommittén, att på advokatfiskal bör öfverflyttas dels
föredragningen af ekonomiärenden jämte tillhörande uppsättnings- och
expeditionsbestyr, dels ock redovisningen af de böter och viten, som blifvit
af kammarrätten ådömda. Den ökning i arbete, som häraf följer, lärer
ej närmelsevis motsvara arbetet med att granska och afgifva utlåtande i
de underställningsvis inkomna målen, hvilket arbete, hvad amanuensen å
advokatfiskalskontoret angår, nästan uteslutande upptager hans tjänst¬
göringstid.
Förutom den minskning, som i ofvannämnda hänseende otvifvelaktigt
komme att uppstå i det advokatfiskalskontoret nu tillhörande arbete, är äfven
att erinra, att kommittén^ förslag om utsträckning af arbetstiden bör i fråga
om advokatfiskal medföra tillfälle till en väsentlig ökning af arbetsprodukten.
Enligt uppgift i den på uppdrag af chefen för civildepartementet år 1901
af trycket utgifva sammanfattningen af afgifna redogörelser beträffande
statens ämbete- och tjänstemäns dagliga tjänstgöringstid plägade advokat¬
fiskal i kammarrätten tjänstgöra å tjänsterummet endast fyra timmar
hvarje helgfri dag, hvarjämte arbete i tjänsten utom tjällstelokalen upp-
gafs förekomma, »i den mån mål af vidlyftigare eller mera invecklad be¬
skaffenhet blifva föremål för advokatfiskal^^ handläggning».
Till nu omförmälda förhållanden har kommittén äfven tagit hänsyn
vid bedömandet af frågan, huruvida biträde af amanuens fortfarande kan
anses för advokatfiskal erforderligt.
För fullgörandet af vissa ämbetsåligganden åtnjuter advokatfiskal
sportler i form af aktoratsarfvode och anmärkningsprocent. Frågan, i
hvad mån dylika sportler böra fortfarande till advokatfiskal! utgå, varder
kommittén i tillfälle att behandla i samband med framställande här nedan
af förslag till aflöningsförmåner för kammarrättens personal.
I detta sammanhang finner kommittén ej anledning till annan hem¬
ställan, än
153
att åt advokatfiskal må uppdragas att föredraga
ärenden rörande verkets ekonomi samt att redovisa af
kammarrätten ädömda böter och viten.
Enligt gällande stat för kammarrätten finnas därstädes anställda fyra
notarier. Å ämbetsverkets kansli tjänstgöra emellertid därjämte fyra aflö-
nade amanuenser, hvilka enligt arbetsordning och utbildad praxis hafva
till det väsentliga enahanda åligganden som notarierna.
Då kommittén skolat bedöma, hvithet antal notarier må hädanefter fin¬
nas erforderligt för kammarrätten, har kommittén till en början ansett sig
böra undersöka, i hvad mån det därstädes förekommande kansliarbetet på¬
verkas af kommitténs i det föregående framställda förslag.
Å ena sidan är då uppenbart, att den ökning af ledamöternas, inbe-
räknadt revisionskommissariernas, föredragningsskyldighet, hvarom kommit¬
tén gjort hemställan, skall jämväl för den underlydande kanslipersonalen
medföra en icke oansenlig ökning af dess arbete. Eu sådan ökning, ehuru,
såsom förut antydts, mera skenbar än verklig, skulle vidare innebäras i
kommitténs, i sammanhang med dess hemställan om sekreterarbefattningens
indragning gjorda, förslag om öfverflyttande på notarierna af åliggandet
att kontrasignera och i vissa fall underskrifva utgående expeditioner.
Men å andra sidan torde åtskilliga af kommitténs förslag vara
ägnade att medföra en afsevärd besparing af tid och arbetskraft i af¬
seende å det kanslipersonalen tillhörande arbetet. I sådant hänseende
är att erinra, hurusom kommittén hemställt om en väsentlig inskränk¬
ning i protokollsföringen och i de nuvarande mångfaldiga anteckningarna
till kontroll å ärendenas gång, hvarjämte kommittén påvisat afsevärda för¬
enklingar, som böra kunna vidtagas beträffande konceptföring, expeditions-
sätt m. m. Till en väsentlig lättnad för kanslipersonalen kommer jämväl
att lända hvad kommittén föreslagit i syfte af inskränkning och förenk¬
ling af rubrik- och recitskrifningen. Och, i händelse af bifall till kom¬
mitténs förslag att göra kammarrätten till sista instans äfven i beskatt¬
nings- in. fl. mål, komma jämväl att bortfalla de visserligen enkla, men dock
ej så sällan förekommande bestyren med uppsättning, kollationering och
Löneregleringshommitténs bet. III. ^
Notarierna.
154
expedition af utlåtanden till Kungl. Maj:t i anledning af besvär öfver
kammarrättens utslag i dylika mål.
Vidare skulle genom den utsträckning af arbetstiden, hvarom kom¬
mittén i det föregående gjort hemställan, äfven hvad notarierna angår
beredas möjlighet för en väsentlig ökning af arbetsprodukten.
Beträffande möjligheten af en ökning af notariernas arbete är jämväl
att märka, i afseende å omfattningen af den kammarrättens kanslipersonal
nu åliggande tjänstgöringsskyldigheten, att af de fyra notarierna vid bör¬
jan af år 1903 två kunde tillika innehafva aflönade amanuensbefattningrar
i andra statens verk, medan jämväl af de fyra kansliamanuenserna, hvilkas
tjänsteåligganden uppgifvas vara i hufvudsak desamma som notariernas, en
var ordinarie notarie i ett och aflönad amanuens i ett annat statens verk, en
aflönad amanuens i ett annat statens verk och en t. f. sekreterare och om¬
budsman i civilstatens pensionsinrättning. Häraf synes framgå, att, då
notarietjänstgöringen i kammarrätten för närvarande icke uteslutit möj¬
ligheten därjämte af ett ej obetydligt arbete inom andra verk, notariernas
arbete i kammarrätten bör kunna för framtiden rätt väsentligt utsträckas,
i hvilket afseende jämväl må erinras om det af kommittén föreslagna för¬
budet mot att med ordinarie tjänst förena amanuensbefattning i annat verk.
Vid öfvervägande af dessa omständigheter har kommittén kommit till
den uppfattningen, att för notariegöromålen i kammarrätten hädanefter såsom
hittills bör vara tillräckligt med fyra notarier, två för hvardera af kam¬
marrättens två divisioner. Notariernas hufvudsakliga arbete skulle komma
att bestå i att, med biträde af amanuenser till erforderligt antal, till¬
handagå hvar och en två kammarrättsråd samt därjämte i tur och ordning,
i regel hvar fjärde vecka, besörja uppsättning och expedition af de vid
föredragningen af anmärknings- och därmed likställda mål beslutade utslag
och skrivelser.
Kommittén har sålunda icke funnit skäl att föreslå någon ändring af
antalet notarier i kammarrätten.
^registrator^ 1 afseende å de aktuarien och registratorn tillhörande åligganden
har kommittén i det föregående uttalat, att desamma böra omfatta äfven
vissa sekreteraren nu tillkommande göromål, såsom diarieföringen af Kungl.
155
Majtts utslag och bref, affattande! af kammarrättens arbetsberättelse m. m.
Men samtidigt har kommittén hemställt, att underställning till kammar¬
rätten ej skulle vidare äga rum i mål angående afkortning, afskrifning,
restitution och reskontrering, hvarigenom de till kammarrätten inkom¬
mande målen skulle minskas med mer än ett tusental årligen och hela det
nuvarande vidlyftigadiariet öfver ordinarie afskrifningsmål bortfalla. Förutom
den afsevärda lättnad i aktuariens arbete, som följer häraf, skulle han en¬
ligt kommitténs förslag befrias äfven från diarieföringen af inkommande
räkenskaper. Fn minskning i det allmänna diariets omfattning blifver också
följden, därest kammarrätten, såsom kommittén hemställt, varder sista in¬
stans jämväl i andra än fattigvårdsmål och i anledning däraf kungl. remis¬
ser å besvär öfver kammarrättens beslut i dylika mål ej vidare ifråga¬
komma. Och än ytterligare lättnad för aktuarien skulle vinnas, om, så¬
som kommittén anser lämpligt, diariet öfver afgjorda besvärsmål upphör
samt därest de af kommittén antydda önskemål i afseende å förenklingar
i konceptföring in. m. vinna afseende.
Att i det hela aktuariens arbete, i hvilket han nu biträdes af en
amanuens, skall varda rätt afsevärdt minskadt, synes kommittén uppen¬
bart; och har såväl denna omständighet som ock den möjlighet för en
ökad arbetsprodukt, hvilken innefattas i förslaget om utsträckning af tjänst¬
göringstiden, beaktats vid beräkning af behofvet utaf extra arbetskrafter
hos kammarrätten.
Beträffande de aktuarien nu tillkommande sportler för vissa tjänste-
bestyr varder kommittén i tillfälle att yttra sig i samband med förslag
om aflöningsförmåner för kammarrättens personal. I
I sitt utlåtande den 15 maj 1902 har kammarrätten, under åberopande att
dess revision i förhållande till andra verks revisioner intager ställningen af
eu öfverrevision, hvilkens granskningsplikt omfattar hela statsförvaltningen,
uttalat den åsikten, att de större kraf, man bör ställa på en öfverrevisor,
ej i längden kunna uppehållas, med mindre honom beredas fördelaktigare
ekonomiska villkor än andra revisorer.
Efter en jämförande utredning i detta hänseende mellan i'evisorerna
i kammarrätten och andra verk framhåller kammarrätten såsom en slut-
Revisorerna.
156
följd, att dess revisorer befinna sig i sämre ställning än andra sådana
tjänstemän, i ty att, medan lönevillkor och befordringsålder äro ungefär
lika, utsikterna till vidare befordran te sig afgjordt sämre för kammar¬
rättens revisorer.
För afhjälpande af detta missförhållande har kammarrätten i första
hand föreslagit förhöjning af aflöningen för dess revisorer i allmänhet,
utöfver hvad som eljest varder bestämdt för första gradens tjänstemän.
Men då enbart en sådan löneförhöjning ej synts kammarrätten till fyllest,
har kammarrätten därjämte hemställt, att en ny lönegrad måtte varda
inom dess revision anordnad.
I sistnämnda afseende har kammarrätten, jämte uttalande af det
antagandet, att föredragningen af anmärkningsmål framdeles åter komme
att, såsom ägde rum under första tiden efter det 1879 års instruktion trädt
i kraft, för hvart och ett af de tre revisionskontoren bestridas af en revisions-
tjänsteman från kontoret, vidare anfört, att, då sålunda för hvart och ett af
kontoren tarfvades, i det fall då revisionskommissarien vore föredragande,
en kontorsförman, och, då så ej vore förhållandet, en föredragande, å hvarje
kontor komme att finnas utom revisionskommissarien ytterligare en revi-
sionstjänsteman med särskild, mera maktpåliggande tjänstgöring; hvadan
kammarrätten fann anledning hemställa, att af nuvarande aderton revi-
sorstjänster tre borde förses med högre aflöning än de öfriga och att de¬
ras innehafvare skulle erhålla benämningen »förste revisorer». Befordran
till denna nya lönegrad borde ej stå öppen för alla revisorer, utan endast
för sådana, hvilka ansågos lämpliga till nämnda särskilda uppdrag.
För såväl dessa »förste revisorer» som de öfriga revisorerna hade
kammarrätten tänkt sig aflöningen liggande mellan första och andra
gradens aflöning. Genom de sålunda förordade löneförbättringarna för
revisionsafdelningen hade kammarrätten haft till syftemål dels att göra
tjänsterna därstädes mera eftersträfvade, än nu vore fallet, och dels att i
revisionsarbetet införa den sporre till större drift och vakenhet, som inne-
bures i ökad möjlighet till befordran mera på grund af ådagalagd skick¬
lighet än efter tjänsteålder.
Från kammarrättens utlåtande, som är undertecknadt af presidenten
och åtta ledamöter, hafva i den del, hvarom nu är fråga, tre af leda-
157
möterna varit skiljaktiga. Kammarrättsrådet C. Juel, med hvilken kammar¬
rättsrådet J. Östberg instämde, yttrade, att han icke kunde biträda försla¬
get att vid sidan af förutvarande tre revisionskommissarietjänster inrätta
ytterligare tre öfverordnade befattningar inom revisionsafdelningen under
namn af förste revisorstjänster, så mycket mindre som åt dessa senare
tjänster icke kunnat föreslås några särskilda göromål samt det icke borde
ifrågasättas att allenast för beredande af befordringsmöjlighet tillskapa nya
tjänster. Och kammarrättsrådet C. H. von Unge anförde hufvudsakligen, att
han visserligen ansåg det vara önskligt, att större utsikter till befordran
kunde beredas revisorerna; men fann sig icke af hvad till stöd för ofvan-
nämnda förslag anförts öfvertygad om dess lämplighet vare sig ur synpunk¬
ten af berörda syftemåls vinnande eller i öfrig!.
Till frågan, huruvida för revisorerna i kammarrätten öfver hufvud
taget bör föreslås högre aflöning än för andra för närvarande med dem
jämställda tjänstemän, varder kommittén i tillfälle att återkomma vid
framställande af förslag till aflöningsförmåner för kammarrättens per¬
sonal. Här gäller det nu att pröfva, huruvida det må anses af behof-
vet påkalladt att, i enlighet med kammarrättens hemställan, inrätta tre för¬
ste revisorstjänster i stället för motsvarande antal revisorsbefattningar.
Enligt kammarrättens förslag skulle förste revisorn hafva å kontor,
där revisionskommissarien är föredragande, att besörja den nuvarande s. k.
kontorsförmannens åligganden, och å kontor, där så ej är fallet, att före¬
draga anmärkningsmål. På det senare af dessa alternativ har kommittén
ej anledning att vidare inlåta sig, då kommittén i det föregående redan
hemställt, att föredragningen af anmärknings- och därmed likställda mål
må tillkomma revisionskommissarie eller vikarie för denne.
Hvad åter angår de s. k. kontorsförmännen, hvilkas sysslor äfven kom¬
mittén afser att bibehålla, hafva dessa å de två revisionskontor, där sådana
äro anställda, icke ansetts fullt upptagna af de dem i denna egenskap till¬
hörande bestyr, utan under viss kortare tid af året gjort vanlig revisors-
tjänst. Nu har kommittén visserligen hemställt, att kammarrättens revi-
sionsafdelning skulle hädanefter organiseras å två kontor i stället för tre;
men den ökning i arbetet för kontorsförmännen såsom sådana, hvilken däraf
betingas, lärer gifvetvis icke på långt när motsvara den lättnad i deras
158
bestyr, som följer däraf, att de enligt kommitténs förslag skulle befrias
från granskningen af revisorernas anmärkningar. För kommittén är således
uppenbart, att af kontorsförmännen bör hädanefter kunna påräknas mera
biträde vid räkenskapsgranskningen än för närvarande. Men så mycket
mindre kan det vid sådant förhållande anses påkalladt att för kontors-
förmansbesiyren skapa ordinarie befattningar af högre grad än revisors.
Det torde ej heller närmast hafva varit hänsyn till kontorsförmans-
bestyrens art och mängd, som föranledt kammarrättens förslag o in in-
rätfande af förste revisorstjänster, utan en önskan att öka befordrings-
möjligheterna för revisionspersonalen. Lika med reservanter inom kam¬
marrätten håller emellertid kommittén före, att det icke bör ifrågasättas
att allenast af sådan anledning tillskapa nya tjänster. Och, såsom vid behand¬
ling af frågan om revisorernas aflöning skall vidare framhållas, anser sig
kommittén ändock, särskilt genom sina i det föregående framställda för¬
slag till förändringar i afseende på revisionsarbetet, hafva beaktat angelägen¬
heten af att göra kammarrättens revision till en verklig öfverrevision.
Beträffande härefter frågan om revisorernas antal, så har kammar¬
rätten i dess ofvannämnda utlåtande visserligen velat något höja tre af
revisorerna öfver de andra, men i öfrigt bibehållit antalet underordnade
revisionstjänstemän å stat oförändradt.
I den af revisionskommissarierna till kommittén afgifna promemo¬
rian hafva dessa, därest »någon större revisionspersonal icke står att er¬
hålla», samt under förutsättning att antalet fasta amanuenser å revisions-
afdelningen nedsättes till fyra och att arbetstiden bestämmes för revi¬
sorerna till 36 och för nämnda amanuenser till 24 timmar i veckan, äfven¬
som att jämväl anställas extra biträden med lägre arfvoden, föreslagit ett
antal af tre »öfverrevisorer» och tjuguen revisorer. Den önskade tillök¬
ningen i ordinarie arbetskraft kunde enligt revisionskommissariernas mening
»med fördel användas till beredande af ökad granskningstid för de räken¬
skaper, som för närvarande måste anses för lågt uppskattade».
Vid behandling i det föregående af frågan om förändringar i af¬
seende å revisionsarbetet inom kammarrätten har kommittén redan ut¬
talat, att skäl icke torde saknas för det antagandet, att minskningen i
den för räkenskaperna anslagna granskningstiden varit så pass stark, att
159
vissa svårigheter för närvarande möta för ett effektivt besörjande af det
granskningsarbete, som åligger kammarrättens revisionsafdelning. I detta
granskningsarbete har kommittén ytterligare föreslagit den utvidgning,
att tillfälle måtte beredas till kontrollgranskning, i den mån ske kan,
äfven af de för offentlighet tillgängliga uppbördsredogörelser från vissa
förvaltningsgrenar, hvilka nu icke ingå till kammarrätten; hvarjemte kom¬
mittén framhållit, att i den fortgående tillväxten af de räkenskaper, hvilka
skola granskas i kammarrätten, uppenbarligen intet afbrott är att vänta.
De ökade kraf, som i följd häraf måste, äfven enligt kommitténs
mening, ställas på kammarrättens revision, har kommittén emellertid trott
kunna till väsentlig del tillgodoses genom ändring i själfva formerna för
arbetet å revisionsafdelningen. I sådant hänseende har kommittén före¬
slagit, att för siffergranskning af de till kammarrätten ingående räken¬
skaperna äfvensom för besörjande, i den mån sådant linnes lämpligen
kunna ske, jämväl af andra vid räkenskapsgranskningen förefallande, enk¬
lare göromål må anlitas kvinnliga eller andra biträden utan akademisk
bildning, hvarigenom åtskillig arbetskraft skulle sparas för öfverrevisions-
arbetet i egentlig mening. Om ock i mindre mån, skulle till besparing
af arbetskraft för sådant ändamål jämväl verka kommitténs förslag därom,
att renskrifning och därmed jämförliga göromål icke må utföras af de å
revisionsafdelningen anställda examinerade tjänstemän, utan genom extra,
oexaminerade biträden, likasom öfriga föreslagna mindre förenklingar i
arbetssättet å revisionsafdelningen. Härjämte bör, såsom ofvan antydts,
genom kontorsförmännens befriande från granskning af revisorernas anmärk¬
ningar, af dessa förstnämnda hädanefter kunna påräknas mera biträde vid
räkenskapsgranskningen än för närvarande. En väsentlig ökning af revi¬
sorernas arbetsprodukt bör ock följa med den af kommittén föreslagna
utsträckningen af arbetstiden.
Såsom i det föregående nämnts, finnas å kammarrättens revisions¬
afdelning för närvarande anställda aderton revisorer och elfva amanuenser,
hvilka senare hafva till arten enahanda granskningsarbete som revisorerna,
ehuru i mindre omfattning, och äfven hvad angår anm ark ningsfö rftir a n d et
äro med revisorerna likställda. Likställigheten i sistnämnda hänseende
skulle upphöra i följd af kommitténs förslag om rätt för revisorerna att
160
sjalfständigt framställa och utföra anmärkningstalan, under det att ama¬
nuenserna fortfarande skulle hafva att ingifva sina anmärkningar i koncept
till kontorsförmannen för den på honom ankommande åtgärd. I hvarje
fall vill det emellertid synas kommittén, som vore det i fråga om ett sådant
granskningsarbete som det kammarrättens revisionsafdelning tillhörande
önskvärd!, att för detsamma icke anlitas extra ordinarie tjänstemän i
större utsträckning, än som betingas af nödvändigheten att hafva tillgång
till lämpliga vikarier vid ledighet eller förfall för de ordinarie revisions-
tjänstemännen. Det torde vara uppenbart, att, från denna synpunkt
sedt, antalet amanuenser å revisionsafdelningen för närvarande är
vida större, än lämpligt är. Kommittén anser därför, att en minskning
bör ske i antalet revisionsamanuenser, till hvilken fråga kommittén emeller¬
tid får tillfälle att återkomma vid beräkning af det för kammarrätten er¬
forderliga anslaget till vikariatsersättning, arfvoden åt extra biträden in. m.
Hvad angår den här närmast föreliggande frågan om antalet revi¬
sorer, är det visserligen svårt att med någon säkerhet beräkna behofvet i
detta afseende, men kommittén anser sig likväl kunna antaga, att de ofvan
anförda förenklingarna i revisionsarbetet, särskild! revisorernas befrielse från
si tf er g ranskn ingen, äfvensom utsträckningen af tjänstgöringstiden böra
medföra, å ena sidan, sådana lindringar i revisorernas arbete och, å
den andra, en så afsevärd ökning i den levererade arbetskvantiteten, att
de ej allenast böra fullt uppväga den ökning i revisionens arbetsmaterial,
som under en tid framåt kan förväntas, utan äfven därutöfver lämna
tillfälle till den ofvan antydda minskningen i amanuensantalet. Ensamt
den föreslagna utsträckningen af tjänstgöringstiden skulle för revisorerna
komma att medföra ett ökadt antal revisionstimmar af omkring 100
i veckan. På grund häraf anser kommittén, att, äfven med en minsk¬
ning i amanuensantalet, någon ökning icke bör nu föreslås i antalet ordi¬
narie revisorer, utan att detta bör bibehållas vid aderton, hvithet antal,
de ifrågasatta förste revisorerna däri inberäknade, ock af kammarrätten
bibehållits i dess ofvan omförmälda utlåtande.
Beträffande de kammarrättens revisorer tillkommande sportler yttrar
sig kommittén i sammanhang med frågan om aflöningsförmåner för kam¬
marrättens personal.
161
Hos kammarrätten äro anställda en förste vaktmästare samt fyra vaktbetjänte.
vaktmästare. Härutöfver tjänstgöra hos kammarrätten en del extra ordi¬
narie vaktbetjänte.
Med hänsyn särskild! därtill, att i den byggnad, hvari kammarrät¬
ten har sina ämbetslokaler, dessa äro belägna i två skilda våningar, en
och tre trappor upp, jämte det att i bottenvåningen finnes en arkivlokal,
har kommittén ansett sig ej äga anledning föreslå någon inskränkning
af kammarrättens ordinarie vaktbetjäntpersonal.
Löneregleringsl ommittens bet. 111.
21
162
Kammarrät¬
tens förslag
till aflöningar.
Kommitténs
hemställan.
Aflöningar och pensionsbelopp m. in.
I sitt utlåtande i anledning af kungl. cirkuläret den 25 oktober
1901 bär kammarrätten hemställt, att, med ändring i nu gällande Innestå!,
aflöningen för verkets tjänstemän och betjänte måtte bestämmas sålunda:
|
K
|
|
|
|
r.
|
|
|
|
|
|
Lön.
|
Ålderstillägg
högst.
|
Hyresbidrag.
|
Tjänst-
göringspen-
ningar.
|
Summa
aflöning
högst.
|
President...........
|
7,600
|
- _
|
900
|
3,000
|
11,500
|
Kammarrättsråd........
Sekreterare, advokatfiskal, revi-
|
4,400
|
600
|
600
|
2,400
|
8,000
|
sionskommissarie......
|
3,000
|
1,000
|
500
|
1,800
|
6,300
|
Förste revisor.........
|
2,500
|
1,000
|
500
|
1,500
|
5,500
|
Revisor........... -
|
2,000
|
1,000
|
500
|
1,500
|
5,000
|
Aktuarie, notarie.......
|
1,800
|
1,000
|
400
|
1,400
|
4,600
|
Förste vaktmästare......
|
800
|
—
|
150
|
400
|
1,350
|
Vaktmästare.....• ...
|
500
|
100
|
100
|
400
|
1,100
|
Det föreslagna hyresbidraget skulle vara jämställdt med lönen utom
därutinnan, att detsamma ej skulle medräknas vid pensionens bestäm¬
mande.
Om vaktmästare åtnjöte förmånen af fri bostad, borde »mot denna
förmån svarande afdrag» göras å den kontanta aflöningen.
Kommittén har i det föregående hemställt om indragning af sekre-
terartjänsten i kammarrätten.
Beträffande de af kammarrätten föreslagna förste revisorstjänsterna
har kommittén, såsom äfven redan anförts, funnit sig icke kunna biträda
förslaget i nämnda hänseende, utan anser bestyren såsom kontorsförman
eller biträdande chef å vederbörande revisionskontor böra fortfarande
besörjas af en revisor, mot tillgodonjutande af särskildt arfvode.
163
Beträffande kammarrättens förslag till aflöningar i öfrigt är till en
början att erinra, att kommittén i delen I af sitt betänkande, sid. 129 130,
vid behandlingen af förslag om uppförande vid de centrala ämbetsverken
af viss del af aflöningen under titel »hyresbidrag», funnit sig ej kunna
biträda detta förslag, utan ansett aflöningen inom dessa verk böra, med bibe¬
hållande af nu gällande aflöningssystem, fördelas å lön, tjänstgöringspen-
ningar och, i förekommande fall, ålderstillägg. Och kommittén har å sid.
130—133 i samma del angifvit de aflöningssatser, som kommittén ansett böra
fastställas för de normala lönegraderna inom de centrala ämbetsverken,
tillika med de för dessa lönegrader belöpande högsta pensionsbelopp; hvar-
jämte kommittén där framlagt de grunder, som varit bestämmande för kom¬
mitténs förslag i detta hänseende, till hvilka grunder kommittén nu hänvisar.
Vidkommande verkens chefer har kommittén såsom hörande till högsta Presidenten.
normalgraden betecknat de generaldirektörer, hvilka för närvarande upp¬
bära i aflöning 9,000 kronor, och har kommittén ansett aflöningsförmånerna
för dessa böra bestämmas till 7,000 kronor i lön och 3,000 kronor i
tjänstgöringspenningar eller tillhopa 10,000 kronor med ett pensionsbelopp
af 6,000 kronor.
Fördelningen af aflöningen mellan titlarna lön och tjänstgörings¬
penningar har därvid gjorts i enlighet med hvad som nu gäller för post-
och telegrafverkens chefer, hvilka å dessa verks stater åtnjuta en aflöning
af 10,000 kronor, för den sistnämnde bestämd vid 1902 års riksdag.
Presidenten i kammarrätten åtnjuter för närvarande en aflöning af
10.000 kronor eller således 1,000 kronor mer än de ofvannämnda general¬
direktörerna af normalgrad. Men under det att af dessas aflöning, 9,000
kronor, 2,800 kronor belöpa sig på tjänstgöringspenningarna, utgöra pre¬
sidents tjänstgöringspenningar allenast 2,400 kronor.
Kommittén har ansett, att aflöningen till presidenten i kammarrätten
bör höjas med samma belopp, hvarmed enligt kommitténs förslag aflönin¬
gen till generaldirektör af normalgrad skulle förhöjas.
Aflöningen till presidenten i kammarrätten skulle sålunda blifva
11.000 kronor, hvilka lämpligen synas kunna fördelas så, att 7,500 kronor
utgå såsom lön och 3,500 kronor såsom tjänstgöringspenningar.
164
Kammar¬
rättsråden.
Enligt nuvarande bestämmelser är presidents pension 7,600 kro¬
nor eller samma belopp som lönen. Då kommittén i delen I hem¬
ställt, att pensionsbeloppet för generaldirektörerna af normalgrad måtte
bestämmas till 6,000 kronor, har kommittén tillika framhållit, att för
generaldirektören i järnvägsstyrelsen, hvilken nu aflönas med 12,000 kronor,
däraf 8,000 kronor i lön, och för landshöfding pensionsbeloppet är be-
giånsadt till 6,000 kronor, samt att detta äfven, enligt pensionskommitténs
förslag, skulle utgöra maximibeloppet af pension i allmänhet, I anled¬
ning däraf har ock kommittén vid afgifvande här ofvan af förslag till
villkor för åtnjutande af de med ordinarie befattning inom kammarrätten
förenade aflöningsförmåner hemställt — med hänsyn just till presiden¬
ten att äfven för innehafvare af ordinarie befattning i kammarrätten
pension ej må i något fall utgå med högre belopp än 6,000 kronor.
Kommittén föreslår alltså,
att afluningen för 'presidenten i kammarrätten må
bestämmas till 11,000 kronor och i staden uppföras med
7,500 kronor såsom lön och 3,500 kronor såsom tjänst-
g öring spenning ar; sa in t
att pensionsbeloppet för presidenten bestämmes till
6, 000 kronor.
Kammarrättsråden böra enligt kommitténs mening fortfarande som
hittills hänföras till den tredje normala lönegraden för tjänstemän inom
de centrala ämbetsverken. För dem liksom för öfriga här nedan upptagna
ordinarie tjänstemän och vaktbetjänte skulle tills vidare i fråga om pen¬
sionsbelopp gälla, såsom för närvarande, att pension utgår med lönens
hela belopp, ålderstillägg däri inräknade.
Kommittén hemställer,
att aflöningen för kammarrättsråd må bestämmas
till 7,000 kronor, däraf 4,600 kronor i lön och 2,400
kronor i tjänstgöring spenning ar, hvartill kan komma ett
ålderstillägg till lönen efter fem år med 600 kronor.
165
Revisionskommissarierna tillhöra för närvarande den andra normala Eewswns-,
lönegraden för tjänstemän inom de centrala ämbetsverken. Till de revi- ernå.
sionskommissarier, hvilka haft sig uppdraget att föredraga anmärkningsmål,
har emellertid utöfver deras aflöning å stat under de senare åren af sjunde
hufvudtitelns anslag till extra utgifter anvisats 450 kronor årligen såsom
ersättning för nämnda bestyr, af hvilket belopp 150 kronor tilldelats revi-
sionskommissarien å första kontoret och återstoden, 300 kronor, uppburits
af revisionskommissarien å tredje kontoret, hvilken föredragit för både
sitt kontor och andra kontoret.
Kommittén har i det föregående hemställt, att revisionskommissa¬
rierna skola, hvar och en i hvad angår hans kontor, icke blott föiediaga,
utan ock såsom ledamöter deltaga i afgörandet af anmärknings- och
därmed likställda mål och ärenden samt därjämte såsom ledamöter del¬
taga i afgörandet af vissa pleniärenden.
Den omständigheten, att revisionskommissarierna sålunda skulle i
vissa mål varda ledamöter, betingar väl icke i och för sig deras höjande
öfver den andra normala tjänstemannagraden, i hvilken finnas åtskilliga
ledamöter i centrala verk. Men med hänsyn till de viktiga uppgifter,
hvilka åligga kammarrättens revisionsafdelning, och för att kunna för
chefsplatserna inom densamma förvärfva krafter, vuxna dessa uppgifter,
har kommittén funnit sig böra föreslå, att revisionskommissariernas
aflöning varder satt något högre, än hvad af kommittén ifrågasatts för
den andra normala tjänstemannagraden, ehuru lägre än för närmast högre nor¬
malgrad. Revisionskommissarierna skulle sålunda i aflöningshänseende ställas
i en mellangrad mellan tredje och andra normalgraderna. En sådan ställning
intaga för närvarande öfveringenjörerna i patent- och registreringsverket.
Kommittén tillåter sig föreslå,
att revisionskommissarie må åtnjuta en aflöning
af 5,800 kronor, dåra/ 3,800 kronor i lön och 2,000
kronor i tjänstgöringspenningar, hvartill kunna komma
tvä ålderstillägg till lönen, det ena med 500 kronor efter
fem år och det andra, likaledes med 500 kronor, efter
ytterligare fem år.
166
Advokat¬
fiskal.
Enligt gällande lönestat tillhör advokatfiskal i kammarrätten den
andra normala lönegraden. Kommittén finner ej skäl att häri föreslå
någon ändring, utan hemställer,
att advokatflskalen tillerkännes en aflöning afl 5,300
kronor, där afl 3,500 kronor i lön och 1,800 kronor i
tjänstgöring spenning ar, hvartill kunna komma två åld er s-
tillägg till lönen, det ena med 500 kronor efter fem år
och det andra, likaledes med 500 kronor, efter ytter¬
ligare fem är.
Notarierna.
Aktuarien
och registra¬
torn.
Beträffande notarierna samt aktuarien och registrator^ hvilka nu
tillhöra den första normala lönegraden, afser kommittén ej någon ändring
i detta hänseende.
I sitt utlåtande den 15 maj 1902, hvarvid fogats en underdånig
framställning från ämbetsverkets samtliga tjänstgörande revisorer, har
kammarrätten, jämte framhållande att dess revision i förhållande till
andra verks revisioner intager ställningen af en öfverrevision, uttalat
den uppfattningen, att de större kraf, man bör ställa på en öfverrevisor,
ej i längden kunna uppehållas, med mindre honom beredas fördelaktigare
ekonomiska villkor än andra revisorer; och har kammarrätten i sådant
syfte hemställt, att atlöningen för dess revisorer, hvilka nu tillhöra den
första normala lönegraden för tjänstemän inom de centrala ämbetsverken,
i allmänhet måtte sättas något högre än den, som eljest varder bestämd
för första gradens tjänstemän, men att dessutom, till ökande af befordrings-
möjligheterna, tre revisorer måtte tilldelas än högre aflöning och benäm¬
nas »förste revisorer».
Kommittén har redan i det föregående afstyrkt förslaget i sistnämnda
hänseende. Beträffande förslaget i öfrigt torde till eu början böra er¬
inras därom, att kammarrätten redan förut sökt göra gällande behofvet
för dess revisorer, jämte öfriga tjänstemän i nuvarande första graden
inom verket, af en särskild gynnsammare ekonomisk ställning. I det
utlåtande, som kammarrätten afgaf öfver 1874 års löneregleringskom-
mittés betänkande, framhöll nämligen kammarrätten önskvärdheten af att
167
första gradens tjänstemän därstädes kunde beredas någon förhöjning i
de aflöningsförmåner, hvilka nämnda kommitté föreslagit skola till dem
utgå med enahanda belopp, som vid reglering af generalpoststyrelsen,
fångvårdsstyrelsen, telegrafstyrelsen med flera förvaltande verk beräknats
för dessas tjänstemän inom samma grad.
Kammarrätten uttalade därvid den meningen, att, i anseende till
göromålens beskaffenhet inom dess öfverrevisionsdepartement och dess
kansli, på innehafvarna af första gradens tjänster därstädes måste ställas
ej obetydligt högre anspråk i afseende å kunskaper och tjänstemanna¬
skicklighet samt omdömesförmåga, än på deras vederlikar inom de för¬
valtande verken. Sattes det oaktadt aflöningsvillkoren alldeles lika, syntes
denna omständighet möjligen kunna föranleda därtill, att kammarrätten
beröfvades tillfälle att åt sig förvärfva och bibehålla de dugligare och
därför mera eftersökta tjänstemännen, hvilka icke, utan att något högre
aflöning kunde erbjudas dem, komme att föredraga den svårare och mödo¬
sammare tjänstgöringen i kammarrätten; hvadan detta ämbetsverk kunde
komma i fara att nödgas åtnöja sig med tjänstemän, för hvilka de för¬
valtande verken icke funnit användning.
Vid föredragning den 21 februari 1879 inför Konungen i statsrådet
af 1874 års löneregleringskommittés betänkande angående kammarrätten
och ämbetsverkets däröfver afgifna utlåtande omnämnde chefen för finans¬
departementet, att kammarrätten ansett aflöningen för första gradens tjänste¬
män därstädes böra sättas något högre, än föreslaget blifvit. Men då denna
aflöning var lika med den, som i öfriga nyreglerade verk medgifvits
tjänstemän af samma grad, och de skäl, kammarrätten anfört för en
afvikelse inom detta verk från hvad sålunda i allmänhet blifvit bestämdt,
icke syntes departementschefen giltiga, tillstyrkte han, att kommitténs
förslag därutinnan måtte godkännas. Så blef ock förhållandet.
I öfverensstämmelse med den uppfattning, som sålunda vunnit ut¬
tryck, att anledning ej förefinnes till ett särskiljande i aflöningshänseende
af tjänstemännen i första graden inom kammarrätten från första gradens
tjänstemän inom andra verk, anser denna kommitté, att skäl ej heller nu
föreligga att i nämnda hänseende åt revisorerna i kammarrätten bereda en
undantagsställning.
168
Först och främst anser sig kommittén härvid böra framhålla, att
med den löneförhöjning, hvarom kommittén gjort hemställan för första
gradens tjänstemän inom de centrala ämbetsverken, löneförmånerna för
dessa tjänstemän varda sådana, att de, äfven hvad angår tjänstemän med
den uppgift, som tillkommer kammarrättens revisorer, måste anses i och
för sig fullt tillräckliga. Det är att ihågkomma, att dessa löneförmåner,
ålders tilläggen inberäknade, med icke mindre än 400 kronor öfverstiga
hvad kammarrätten nu senast föreslagit för sina första gradens tjänste¬
män utom revisorerna. Slutaflöningen för första gradens tjänstemän skulle
därigenom enligt kommitténs förslag komma att utgå med samma belopp,
som kammarrätten själf i slutaflöning påfordra! för sina revisorer, med
den olikheten allenast att kammarrätten förutsatt, att denna aflöning skulle
ernås efter tio års tjänst i graden, medan efter kommitténs förslag skulle
erfordras femton års tjänst.
Om således de af kommittén för första gradens tjänstemän i allmän¬
het föreslagna löneförmånerna måste anses i och för sig fullt tillfredsstäl¬
lande äfven för kammarrättens revisorer, så lärer ej heller ur jämförel¬
ser med andra tjänstemannagrupper kunna hämtas stöd för att bereda
dessa revisorer en undantagsställning. De kompetensfordringar, som
enligt gällande bestämmelser ställas å kammarrättens revisionstjänstemän,
äro icke andra än de, som gälla äfven för öfriga nuvarande tjänstemän af
första graden inom verket liksom för en mängd tjänstemän i samma grad
inom andra verk. Och det kammarrättens revisionspersonal åliggande
arbetet är, om än i viss mån mera maktpåliggande än arbetet inom vissa
specialrevisioner, dock icke genom invecklad beskaffenhet eller svårig¬
heten att detsamma fullgöra så skildt från annat första gradens tjänste¬
män i allmänhet åliggande arbete, att ur sådan synpunkt en åtskillnad i
löneförmåner kan anses befogad.
Lika med kammarrätten inser kommittén visserligen vikten af att, i
ändamål att kammarrättens revision må på ett, såvidt möjligt, noggrant
och ändamålsenligt sätt fullgöras, åt densamma förvärfva dugande kraf¬
ter, och kommittén har jämväl ur denna synpunkt funnit en väsentlig höj¬
ning af aflöningsbeloppen erforderlig för kammarrättens revisorer, lika¬
som för tjänstemän i allmänhet af förslå graden. Men kommittén kan
169
dock ej anse löneförhöjning vara det enda eller ens det verksammaste
medlet att nå detta ändamål, att vinna den möjligast effektiva revision.
Tvärtom håller kommittén före, att, äfven om revisorerna i kammar¬
rätten tillädes högre aflöningsförmåner än andra tjänstemän, som hittills
varit med dem likställda, det mycket väl skulle kunna inträffa, att nämnda
ändamål ej vunnes. Hvad som ur denna synpunkt är, enligt kommitténs
mening, vida viktigare, är vidtagande af sådana ändringar i formerna
för revisionsarbetet inom kammarrätten, som äro ägnade att höja detta
arbetes vikt och betydelse inom verket samt revisionspersonalens upp¬
fattning af och intresse för sin uppgift. I sådant hänseende fäster
kommittén stor vikt vid sina förslag om rätt för revisorerna att själfva
underskrifva sina anmärkningar och ansvara för deras rik tighet samt
äfven i öfrig! själfständigt utföra sina anmärkningsmål, om befrielse för
dem från mera mekaniskt arbete såsom silfergranskning in. m., som de
nu hafva att utföra, samt om rätt för revisionskommissarierna att i
anmärkningsmål jämte vissa andra ärenden såsom ledamöter deltaga i
besluten. Till det åsyftade målets vinnande bör ock, enligt kommitténs
afsikt, medverka, att revisionskommissarierna, till hvilka poster dugliga
revisorer hafva att vänta befordran, af kommittén satts i en högre löne¬
grad än förut, med ej obetydligt högre aflöning, än af kammarrätten före¬
slagits.
Härtill kommer, att genom de två kontorsförmansplatserna ytter¬
ligare utsikt finnes för revisorer, som visat sig dugliga, att komma upp
uti eu bättre aflöningsställning. Hvad dessa platser angår, åtnjuta, enligt
hvad kommittén inhämtat, de nuvarande kontorsförmännen af sjunde
hufvudtitelns anslag till extra utgifter hvardera 300 kronor årligen såsom
särskild ersättning för de dem i nämnda egenskap tillhörande bestyr. Ett
dylikt särskild! arfvode anser kommittén äfven framgent böra tillkomma
de revisorer, som erhålla uppdrag att vara kontorsförmän, och lämpligen
kunna för hvardera bestämmas till 500 kronor efter år räknadt.
På grund häraf håller kommittén före, att befattningarna inom
kammarrättens revisionsafdelning, därest kommitténs förslag varder genom¬
förd!, böra blifva vida mer eftersträfvansvärda än nu samt ägnade att
LöneregleringsJcommitténs bet. III. 22
170
draga till sig dugande äranessvenner i icke mindre mån än andra mot¬
svarande tjänster och särskilt befattningar inom specialrevisionerna.
I fråga om aflöningarna till tjänstemän vid specialrevisionerna hafva
emellertid revisionskommissarierna i sin till kommittén afgifna, förut åbe¬
ropade promemoria antydt, att vid kung!, flottan aflöningarna till revisorerna
skulle vara högre, än hvad för första gradens tjänstemän i allmänhet af
kommittén föreslagits, i det att nämnda revisorer skulle efter 1904 års ingång
äga åtnjuta en aflöning af 5,360 kronor i Stockholm och 5,260 kronor i Karls¬
krona. Härvid är emellertid att märka, att dessa lönebelopp utgöra af¬
löning för marinintendenter af första gradens högsta löneklass, till hvilken
de marinintendenter, hvilka hafva revisorsgöromål, icke allmänligen höra,
då de äfven kunna tillhöra första gradens andra löneklass, med 1,000
kronor lägre aflöning, eller ock andra graden, där aflöningen ej uppgår
ens till 3,000 kronor. Dessutom bör erinras, att marinintendenterna
icke till sin enda uppgift hafva egentliga revisorsbestyr, utan äfven
bestrida en del andra göromål, hvadan de ej äro fullt jämförliga med
revisorer i allmänhet.
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, hemställer kommittén,
att aflöningen för notarie, aktuarie och registrator
samt revisor i kammarrätten må bestämmas till 3,800
kronor, däraf 2,300 kronor i lön och 1,500 kronor i
tjänstgöringspenningar, hvartill kunna komma tre ålders-
tillägg till lönen, hvart och ett å 400 kronor, det första
efter fem år, det andra efter ytterligare fem år och det
tredje efter än ytterligare fem år; samt
att till revisor, som erhåller uppdrag att vara
kontorsförman, arfvode skall utgå med 500 kronor, efter
år räknadt. I
I afseende å vaktbetjänte inom de centrala ämbetsverken har kom¬
mittén i delen I af sitt betänkande såsom tillhörande normalgrad räknat
förste vaktmästare med en aflöning för närvarande af 1,100 kronor samt
171
vaktmästare med 800 kronor i nuvarande begynnelseaflöning och 900 kro¬
nor i slutaflöning. Till dessa normalgrader höra kammarrättens förste
vaktmästare och vaktmästare.
Med tillämpning af kommitténs i samma del gjorda uttalanden i
fråga om de löneförmåner, som böra tillkomma de nämnda ämbetsverkens
vaktbetjänte af normalgrader, samt beträffande minskning af lönen för
vaktbetjänt, hvilken åtnjuter fri bostad och vedbrand, hemställes,
att för förste vaktmästaren i kammarrätten af¬
löning en må bestämmas till 1,400 kronor, däraf 850
kronor såsom lön och 550 kronor såsom tjänstgör lös¬
penningar;
att vaktmästare i kammarrätten tilldelas en aflö¬
ning af 1,100 kronor, däraf 600 kronor i lön och 500
kronor i tjänstgöringspenningar, hvartill kan komma ett
ålderstillägg till lönen efter fem år med 100 kronor;
samt
att föreskrift meddelas därom, att, i händelse vakt¬
betjänt i sådan egenskap åtnjuter fri bostad och vedbrand,
lönen skall minskas med 250 kronor.
Enligt § 30 i instruktionen för kammarrätten åtnjuter dess advokat- Sportler.
fiskal aktoratsarfvode med tio procent å de medel, böter och viten undan¬
tagna, som efter hans åtal eller till följd af hans ämbetsåtgärd i andra
än anmärkningsmål till betalning utdömas och hvilka i kronans eller annan
allmän kassa inflyta.
Af medel, som inflyta med anledning af anmärkning vid de till
granskning inkomna räkenskaperna, utgår anmärkning sarf v ode med femton
procent; och skall, då varor eller persedlar blifva i följd af anmärkning
till uppdebitering fastställda, det ankomma på kammarrätten att efter för¬
hållandena bestämma arfvodets belopp från och med fem till och med fem¬
ton procent af varornas eller persedlarnas värde.
I afseende å anmärkningsarfvode gäller i öfrigt, att detta beräknas
allenast af sådana medel, som förutan anmärkning icke skulle kommit
*
172
kronan eller det allmänna till godo, samt, i fråga om varor och persedlar,
endast då förlust af desamma antagligen varit att befara, därest anmärk¬
ning uteblifvit; att vederbörande tjänsteman icke äger åtnjuta arfvode
å medel, som influtit i anledning af anmärkning vid räkenskap, hvars
granskning han skolat verkställa, men ej fullbordat inom ett år från räken¬
skapens aflämnande till revisionsafdelningen; hvaremot advokatfiskal,
när han hos kammarrätten anmält försummelse i berörda afseende, må
af anmärkningsmedlen erhålla fem procent; att, då väckt anmärkningsfråga
remitteras till utförande af advokatfiskalen eller till handläggning och pröf¬
ning i första hand af annan myndighet än kammarrätten, anmärknings-
författaren ej är berättigad att af de i anmärkningen afsedda medel, som
sedermera inflyta, undfå mer än fem procent; samt att, när anmärkt fel¬
aktighet skäligen må anses hafva tillkommit af uppsåt, uppenbar vanvård
eller gröfre försummelse, redogöraren bör åläggas att af egna medel ut¬
gifva anmärkningsarfvodet.
Kammarrätten upplyser i sitt underdåniga utlåtande i anledning af
kungl. cirkuläret den 25 oktober 1901, att, utom advokatfiskal^ aktorats-
arfvode samt honom och revisionstjänstemännen tillkommande anmärknings-
arfvode, inom verket ock förekommer expeditionslösen, som tillfaller
aktuarien och de revisionstjänstemän, hvilka å revisionskontoren äro satta
att såsom expeditionshafvande tillhandagå allmänheten.
Medeltalet för år af advokatfiskalens aktorats- och anmärkningsarfvo¬
den under femårsperioden 1897—1901 utgjorde 860 kronor, medan det
efter samma grunder beräknade anmärkningsarfvodet för revisor uppgick
till 132 kronor. Sistnämnda arfvode ställde sig emellertid mycket olika å
de särskilda kontoren. Sålunda utgjorde under ifrågavarande femårsperiod
det årliga arfvodet för revisor å första kontoret 256 kronor, å andra kon¬
toret 124 kronor och å tredje kontoret blott 17 kronor. Rörande inkomsten
af expeditionslösen torde densamma, säger kammarrätten, för vederbörande
tjänsteman variera från några få kronor till högst 50 kronor för år.
Härmed bör sammanställas, att enligt uppgift, som från presidenten
i kammarrätten tillhandakommit kommittén i .anledning af dess medelst
cirkulärskrifvelse framställda begäran om upplysningar i fråga om beloppet
af sportler till tjänstemän inom vederbörande centrala ämbetsverk i tjänsten
173
eller för bestyr i sammanhang därmed, de sportler, som af vissa »tjänste¬
män och amanuenser» i kammarrätten uppburits under åren 1900, 1901
och 1902, uppgått till följande belopp.
Till advokatfiskal har utgått år 1900 468 kronor 21 öre, år 1901
1,764 kronor 22 öre och år 1902 843 kronor 20 öre. Aktuariens spor-
telinkomst har hvartdera af åren 1900 och 1901 utgjort 60 kronor
samt år 1902 100 kronor. En revisionskommissarie har år 1900 uppburit
15 kronor i sportler. Huru anmärkningsarfvodet ställt sig för reviso¬
rerna, framgår af nedanstående tabell, hvilken tillika utmärker, huru
väsentligt olika detsamma varit för olika revisorer.
|
1900.
|
1901.
|
1902.
|
|
Kr.
|
öre.
|
Kr.
|
öre.
|
Kr.
|
öre.
|
1 revisor ....................
|
770
|
30
|
382
|
09
|
393
|
66
|
1 » ....................
|
1
|
35
|
6
|
48
|
1
|
62
|
1 » ....................
|
—
|
—
|
5
|
25
|
5
|
46
|
1 » ....................
|
136
|
32
|
10
|
71
|
45
|
46
|
1 » ....................
|
—
|
90
|
167
|
70
|
—
|
—
|
1 t ....................
|
293
|
43
|
283
|
17
|
232
|
55
|
1 > ....................
|
806
|
73
|
196
|
93
|
15
|
—
|
1 > ....................
|
—
|
—
|
11
|
25
|
1
|
60
|
1 - ....................
|
—
|
—
|
34
|
36
|
7
|
12
|
1 > ....................
|
10
|
44
|
305
|
69
|
—
|
45
|
1 ....................
|
—
|
—
|
33
|
86
|
—
|
—
|
1 » ....................
|
388
|
03
|
48
|
51
|
140
|
61
|
1 » ....................
|
134
|
70
|
531
|
46
|
197
|
71
|
1 » ....................
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
1 > ....................
|
—
|
—
|
13
|
21
|
99
|
13
|
1 » ....................
|
613
|
54
|
476
|
16
|
117
|
24
|
1 > ....................
|
214
|
18
|
155
|
42
|
422
|
24
|
1 » ....................
|
—
|
—
|
17
|
55
|
16
|
69
|
174
Till jämförelse må här ock från förenämnda uppgift omnämnas be¬
loppet af det anm är k n ingsar f vo d e, som utgått till de fast anställda ama¬
nuenserna å kammarrättens revisionsafdelning.
|
1900.
|
1901.
|
1902.
|
|
Kr.
|
öre.
|
Kr.
|
öre.
|
Kr.
|
öre.
|
1 amanuens..................
|
12
|
|
|
_
|
184
|
43
|
1 » ..................
|
15
|
56
|
61
|
37
|
29
|
95
|
1 > ..................
|
293
|
25
|
94
|
15
|
36
|
95
|
1 » ..................
|
92
|
55
|
222
|
94
|
347
|
13
|
1 > ..................
|
120
|
72
|
215
|
84
|
154
|
65
|
1 . ..................
|
44
|
45
|
127
|
13
|
186
|
38
|
1 > ..................
|
45
|
—
|
611
|
63
|
20
|
46
|
1 » ..................
|
74
|
84
|
117
|
30
|
58
|
53
|
1 » ..................
|
49
|
28
|
2
|
40
|
41
|
77
|
1 > ..................
|
—
|
—
|
—
|
—
|
5
|
79
|
1 » ..................
|
39
|
84
|
60
|
92
|
67
|
53
|
Slutligen må från den bekomna uppgiften meddelas, att amanuensen
å aktuariekontoret uppbar såsom kommissionär i ämbetsverket 75 kronor
under hvartdera af åren 1900 och 1901 samt 80 kronor under år 1902. I
I sitt underdåniga betänkande angående kammarkollegium har kom¬
mittén hemställt om upphörande af advokatfiskal därstädes tillkom¬
mande provision eller aktoratsarfvode, under framhållande, bland annat,
att en dylik inskränkning i afseende å de med sistnämnda advokatfiskals-
tjänst förenade inkomsterna icke bör kunna verka menligt på befattningens
behöriga uppehållande, enär genom tjänstens bibehållande i den andra all¬
männa lönegraden är sörjdt för, att för densamma bör kunna erhållas
fullt lämplig person.
Hvad sålunda blifvit anfördt äger enligt kommitténs åsikt sin fulla
tillämpning äfven beträffande advokatfiskal i kammarrätten. Då härtill
kommer, att de åtal eller andra ämbetsåtgärder från denne advokatfiskal
sida, för hvilka aktoratsarfvode tillflyter honom, i regel torde vara för-
175
anledda af annans initiativ, samt sjRifva ämbetsåtgärden synes höra af
advokatfiskalen verkställas utan annan ersättning än den, som innebäres i
honom tillkommande aflöning, anser kommittén dylikt aktoratsarfvode icke
vidare böra till honom utgå.
Beträffande åter det till kammarrättens tjänstemän utgående an-
märkningsarfvodet, har kommittén ansett det vara af synnerlig vikt
för det allmänna, att vid räkenskapsgranskningen, hvars noggranna ut¬
förande näppeligen kan kontrolleras, vederbörande tjänstemän icke må
slappas i sitt intresse, utan sporras till en effektiv granskning, samt
därför funnit rätten för vederbörande granskare att åtnjuta anmärknings-
arfvode böra, såsom tjänande ett maktpåliggande statsintresse, fortfarande
kvarstå.
Det vill emellertid synas kommittén, som om detta arfvode skä¬
ligen borde i någon mån begränsas, då fråga är om större belopp, och
må därvid erinras om den begränsning i sådant hänseende, som är
stadgad för de stora kommunikationsverken. Uti kungl. kungörelsen
den 31 december 1897, angående tilläggsbestämmelser till aflöningsregle-
mentet för tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar, är nämligen
föreskrifvet, att den tjänstemännen å järnvägsstyrelsens revisions- och
kontrollkontor tillkommande anmärkningsprovision må utbetalas till den
tjänsteman, hvilken i den af järnvägsstyrelsen föreskrifna ordning styr¬
ker sig hafva först framställt vederbörlig anmärkning, med femton
procent af det anmärkta beloppet, därest detta icke öfverstiger 500
kronor, samt med tio procent af högre belopp, dock att för belopp
mellan 500 och 750 kronor provision skall utgå med femton procent af
500 kronor. I den för generalpoststyrelsen den 31 december 1902 utfär¬
dade instruktionen och i instruktionen för telegrafstyrelsen af samma dag
är enahanda begränsning fastställd i afseende å den vederbörande tjänste¬
män hos dessa båda styrelser tillkommande anmärkningsprovisionen.
Enligt kommitténs mening bör beträffande kammarrätten införas
samma begränsning i afseende å anmärkningsarfvodet, som sålunda i före-
nämnda andra ämbetsverk skett.
Förutom denna ändring i beloppet af anmärkningsarfvodet påkallas
emellertid äfven särskilda bestämmelser, i händelse kommitténs förslag
176
om anställande för vissa göromål å kammarrättens revisionsafdelning af
kvinnliga eller andra biträden utan akademisk bildning bifalles.
Dessa biträden, hvilka afses för siffergranskning af räkenskaper
äfvensom för vissa andra vid vakenskapsgranskningen förefallande, enklare
göromål, skulle enligt kommitténs förslag icke hafva att själfva under¬
skrifva och afgifva de anmärkningar, hvartill de vid granskningen finna
anledning, utan detta skulle i stället ankomma på den revisor, till hvilkens
vidare granskning räkenskapen sedermera öfverlämnas, eller, ifall denne
ej upptager anmärkningen, på vederbörande kontorsförman. Af enahanda
skäl, som ofvan anförts för, att anmärkningsarfvode i allmänhet bör fort¬
farande utgå, synes det angeläget, att dylikt arfvode måtte tillkomma
äfven nämnda biträden, ehuruväl, på grund af den ställning i afseende
å granskningen, som de skulle intaga, hela beloppet af detta arfvode icke
synes böra tillfalla dem, utan någon del däraf jämväl tillgodokomma den
revisionstjänsteman, som har besväret med anmärkningens uppsättande
och fullföljande.
Till jämförelse må härvid erinras om vissa i instruktionen för fång¬
vårdsstyrelsen den 22 november 1877 förekommande bestämmelser. Enligt
§ 37 i denna instruktion tillhör det fångvårdsstyrelsens revisorer, bland
annat, att med uppmärksamhet följa de revisionsarbeten, som efter veder¬
börande byråchefs förordnande uppdragas åt extra ordinarie tjänstemän, samt
att granska af dem gjorda anmärkningar, hvilka, då de till styrelsen ingifvas,
böra åtföljas af revisorns utlåtande. Och i § 22 af samma instruktion är stad¬
gadt, att af alla medel, som till följd af någon fångvårdsstyrelsens tjänstemans
anmärkning inflyta i styrelsens eller underlydande verks kassor och därför-
utan ej kommit kronan tillgodo, anmärkningsförfattaren åtnjuter fem¬
ton procent observationsarfvode, men att, om anmärkningen är gjord af
extra ordinarie tjänsteman under revisors tillsyn och af revisor understödd,
denne senare tillkommer en tredjedel af nämnda arfvode.
Hvad kammarrättens revision angår, håller kommittén före, att i
fråga om anmärkningsarfvode för medel, som inflyta på grund af anmärk¬
ningar, som väckts af förenämnda biträden, enahanda bestämmelse angå¬
ende arfvodets fördelning som den i fångvårdsstyrelsens instruktion lämp¬
ligen bör meddelas, så att å ena sidan nämnda biträden erhålla en mera
177
afsevärd del af anmärkningsarfvodet och å andra sidan vederbörande revisor
eller kontorsförman jämväl måtte undfå någon del däraf för sina efterföl¬
jande åtgöranden.
Vid de obetydliga sportelinkomster, som i expeditionslösen tillfalla
vissa kammarrättens tjänstemän, har kommittén icke något att erinra.
Kommittén hemställer alltså,
att advokatfiskal i kammarrätten icke vidare
må åtnjuta aktoratsarfvode å medel, som efter hans åtal
eller till följd af annan hans ämbetsåtgärd inflyta i
kronans eller annan allmän kassa;
att den vissa tjänstemän i kammarrätten tillkom¬
mande rätten till anmärkning sarf vode af medel, som in¬
flyta med anledning af anmärkning vid. de till gransk¬
ning inkomna räkenskaperna, måtte, utöfver hvad för när¬
varande är föreskrifvet, på det sätt ytterligare begränsas,
att dylikt arfvode skall utgå med femton procent ä det
anmärkta beloppet, därest detta icke öfverstiger 500 kro¬
nor, samt med tio procent å högre belopp, dock att för
belopp mellan 500 och 750 kronor arfvodet skall utgå
med femton procent å 500 kronor; samt
att af anmärkning sarfv ode, som belöper för medel,
influtna på grund af anmärkning, hvilken väckts af för
siffer granskning eller dylikt anställdt biträde, två tredje- i
delar skola tillfalla nämnda biträde och en tredjedel den
revisionstjänsteman, som besörjt anmärkningens uppsät¬
tande och afgifvande till kammarrätten.
I den för kammarrätten nu gällande staten finnes uppfördt med Anslag till
34,900 kronor anslag till vikariatsersättning, arfvode!! åt extra biträden, ersättningr,
flitpenningar och renskrifningslcostnad. “mtraUträ-
Beträffande de ändamål, för hvilka anslaget är afsedt, möter det
svårighet att exakt beräkna den inverkan, kommitténs förslag skulle renskrif-
hafva i detta afseende. Men eu approximativ beräkning torde kunna nåd.
göra till fyllest, då anslaget uppenbarligen bör så tillmätas, att utrymme
Löneregler ing skommitténs bet. III. 23
178
finnes för tillgodoseende, under växlande förhållanden, af de behof, för
hvilka detsamma är afsedt.
Hvad först vikariatsersättningen angår, skulle den minskning i ut¬
gifterna härför, som följer af kommitténs förslag om indragning af sekre-
terartjänsten och af en revisionskommissariebefattning, i allt fall icke
motväga den ökning i nämnda utgifter, som betingas af kommitténs för¬
slag om höjning af tjänstgöringspenningarna för kammarrättens tjänste¬
män. I detta afseende kräfves således hädanefter ett något högre belopp
än hittills.
En ökning torde äfven, oaktadt de af kommittén föreslagna förenk¬
lingarna i skrifsätt^, vara att emotse i renskrifningskostnad till följd af
förslaget om befrielse för revisionsafd el ningens tjänstemän från dem nu
tillhörande renskrifningsbestyr.
I afseende å utgifterna för arfvoden åt extra biträden är, hvad först
beträffar arfvoden åt amanuenser, att erinra, att hos kammarrätten finnas
anställda sjutton amanuenser, af hvilka fyra placerats å kansliet, eu hos
aktuarien, en a advokatfiskalskontoret samt elfva å revisionsafdelningen.
För amanuenserna å revisionsafdelningen är, såsom i det föregående med¬
delats, bestämd en arbetstid af 20 timmar i veckan. Hvad angår öfriga
amanuenser, har från kammarrätten meddelats, att, enligt hvad dessa själfva
uppgifvit, den dagliga tjänstgöringstiden kan beräknas för kansliamanuen¬
serna till i medeltal tre och en half timmar, för amanuensen hos aktuarien
till minst fyra timmar samt för amanuensen å advokatfiskalskontoret till
minst tre timmar. I årligt arfvode åtnjuta kansliamanuenserna och ama¬
nuensen a advokatfiskalskontoret hvar och en 1,800 kronor samt amanu¬
ensen hos aktuarien och revisionsafdelningens amanuenser hvar för sig
1,500 kronor. T det föregående är redan nämndt, att vid 1903 års början
eu af kansliamanuenserna var ordinarie notarie i ett och aflönad ama¬
nuens i ett annat statens verk, en aflönad amanuens i ett annat statens
verk och en t. f. sekreterare och ombudsman i civilstatens pensionsinrätt-
ning. Af amanuenserna å revisionsafdelningen voro fem ordinarie tjänste¬
män och fyra aflönade amanuenser i andra statens verk.
179
I flitpenningar hafva hos kammarrätten utbetalats år 1901 1,949
kronor BO öre, år 1902 2,062 kronor 36 öre och år 1903 2,748 kronor
81 öre.
Från kammarrätten har meddelats, att extra ordinarie tjänstemän
där plägat antagas utan afseende på yppadt behof, samt att de oaflönade
extra ordinarie tjänstemän, som för hvarje session anmäla sig till tjänst-
o-örino- i kammarrättens kansli, indelas till biträde hos någon af kammar-
o o v
rättens ledamöter, utan att detta medför skyldighet till regelbunden tjänst¬
göring, medan dylika extra ordinarie tjänstemän, som tjänstgöra å revi-
sionsafdelningen, därstädes erhålla sysselsättning, när och i den mån så¬
dan kan dem beredas.
1 första delen af sitt betänkande har kommittén uttalat den meningen,
att för de centrala ämbetsverken föreskrifter böra meddelas, i syfte att,
åtminstone i allmänhet, extra ordinarie tjänstemän må antagas allenast i
mån af yppadt behof och deras tjänstgöring, såvidt möjligt, ordnas på ett
mera likformigt sätt, än nu är fallet, såväl inom hvarje verk som de sär¬
skilda verken inbördes emellan; och har kommittén framhållit, att det
ville synas, som om äfven för de extra ordinarie tjänstemännen, liksom
för de ordinarie, en större koncentration af arbetet vore till fördel såväl
för arbetet som för tjänstemännen själfva. Därjämte har kommittén ifråga¬
ställa att grunderna för aflöningen till extra ordinarie tjänstemän inom
de centrala ämbetsverken i allmänhet böra bestämmas af Kungl. Magt på
förslag af vederbörande ämbetsverk. Kommitténs i dessa hänseenden gjorda
uttalanden i fråga om den extra ordinarie tjänstemannapersonalen inom
de centrala ämbetsverken i allmänhet böra enligt kommitténs mening vinna
tillämpning äfven beträffande kammarrätten.
Hvad särskildt angår arbetstiden för amanuenserna, synas, till åstad¬
kommande af önskvärd likformighet därutinnan hos de centrala statsmyn¬
digheterna, bestämdare föreskrifter därom böra gifvas, hvarje verk dock
obetaget att inom vissa gränser efter för handen varande omständigheter
och behof ordna denna angelägenhet. Vid behandling af frågan om reg¬
lering af löneförhållanden in. in. vid kammarkollegium har kommittén ut¬
talat den uppfattningen, att i regel bör af amanuens i centralt ämbetsverk
kunna fordras fyra timmars arbete hvarje söckendag, förekommande hem-
180
arbete inberäkna^, dock naturligen med enahanda skyldighet som för or¬
dinarie tjänsteman att, i fall af behof, äfven därutöfver stå till ämbetsver¬
kets tjänst. Denna arbetstid af fyra timmar dagligen anser kommittén
böra gälla äfven för kammarrättens samtliga amanuenser.
Beträffande arfvodesbeloppen till amanuenserna vill kommittén er¬
inra, hvad i delen I berörts, att, sedan genom aflöningsreglementena för
post- och telegrafverken den 6 juni 1902 stadgats, att grunderna för aflö-
ningen till de extra tjänstemännen bestämmas af Kung!. Maj:t på förslag
af vederbörande verk, Kungl. Maj:t i skrivelser till generalpoststyrelsen
den 19 december 1902 och till telegrafstyrelsen den 16 februari 1903 för¬
ordnat, med visst undantag i afseende å telegrafstyrelsens linjebyrå, att
såsom aflöning till amanuens hos styrelserna får utbetalas arfvode, i all¬
mänhet begynnande med 1,200 kronor för år, hvilket arfvode sedermera
får, i den mån sådant pröfvas skäligt, förhöjas, dock icke utöfver 1,800
kronor för år. Hvad sålunda för dessa ämbetsverk stadgats anser kom¬
mittén, såsom densamma vid behandling af frågan om reglering af kam¬
markollegium framhållit, kunna och böra vinna tillämpning hos de centrala
ämbetsverken i allmänhet, samt således jämväl hos kammarrätten.
Vidkommande därefter behofvet af extra arbetskrafter i kammar¬
rätten anser kommittén, att, därest underställning till kammarrätten i af-
skrifnings- med flera mål ej vidare kommer att äga rum, för advokat¬
fiskal ej längre kräfves biträde af någon amanuens. Hvad angår kam¬
marrättens kansli, lärer äfven för framtiden kunna vara till fyllest med
det nuvarande antalet kansliamanuenser eller fyra, hvilket antal å andra
sidan kommittén icke heller ansett sig böra vid sin nu gjorda beräkning
underskrida. Beträffande revisionsafdelningen har kommittén ofvan antydt,
att antalet amanuenser därstädes bör, med hänsyn till de af kommittén
föreslagna förändringarna i afseende å revisionsafdelningen och dess arbe¬
ten, kunna minskas, utan ökning af revisorernas antal. Med åberopande
häraf anser kommittén antalet amanuenser därstädes kunna begränsas till
sex. För aktuarien torde ej vidare kräfvas regelbundet biträde af ama¬
nuens. Men då sådant kan tidvis finnas behöfligt samt det äfven eljest
kan med afseende på den speciella beskaffenheten af aktuariens göromål
vara önskligt att på aktuariekontoret städse hafva tillgång till en med
181
dessa göromål förtrogen person, utom aktuarien, torde lämpligt vara, att
där finnes eu amanuens, hvilken emellertid därjämte bör hafva till åliggande
att lämna erforderligt biträde åt presidenten i de till hans föredragning
hörande ärenden.
Med tillämpning häraf skulle således antalet amanuenser i kammar¬
rätten minskas från sjutton till elfva. Till arfvoden åt dessa amanuenser
skulle, med beräkning att ofvanberörda för generalpoststyrelsens och telegraf¬
styrelsens amanuenser fastställda belopp blifva äfven för kammarrätten gäl¬
lande, erfordras högst 19,800 kronor, medan kammarrättens nuvarande sjutton
amanuenser äga uppbära ett sammanlagdt arfvodesbelopp af 27,000 kronor.
Förutom amanuenser skulle emellertid, enligt kommitténs förslag, å
kammarrättens revisionsafdelning anställas kvinnliga eller andra biträden
utan akademisk bildning för siffergranskning af de till kammarrätten in¬
gående räkenskaperna äfvensom för besörjande, i den mån sådant betinnes
lämpligen kunna ske, jämväl af andra vid räkenskapsgranskningen före¬
fallande enklare göromål. Arbetstiden för dessa biträden anser kommittén
böra bestämmas till densamma som för revisorerna, nämligen sex timmar.
Med utgående från denna arbetstid synes antalet dylika biträden åtmins¬
tone tills vidare icke böra sättas högre än fyra. Äfven grunderna för
dessa biträdens aflöning lära höra bestämmas af Kungl. Maj:t på förslag
af kammarrätten. Därest deras arbetstid blifver satt till sex timmar,
torde, med hänsyn jämväl till nuvarande lönevillkor för kvinnliga biträ¬
den, hvilka redan finnas anställda inom vissa andra statens verk, arfvodena
till dessa biträden skäligen böra bestämmas till lägst 900 kronor årligen,
hvilket arfvodesbelopp sedermera må, i den mån sådant pröfvas skäligt,
förhöjas, dock icke utöfver 1,200 kronor för år, hvadan till deras aflönande
skulle erfordras sammanlagdt högst 4,800 kronor. Härutöfver skulle emel¬
lertid, såsom förut nämnts, äfven tillkomma dem andel i anmärknings-
arfvode.
Utgifterna till flitpenningar lära icke komma att påverkas af kom¬
mitténs förslag.
Med hänsyn till hvad sålunda anförts, anser kommittén, att för
ofvan angifna särskilda ändamål ett årsanslag af 35,000 kronor bör göra
till fyllest.
182
Stat.
Kommittén får fördenskull hemställa,
att för amanuenserna i kammarrätten äfvensom de
för siffergranskning eller dylikt därstädes anställda, bi¬
träden tjänstgöringen måtte, sä vidt möjligt, ordnas och
aflöningen bestämmas i öfverensstämmelse med ofvan an-
gifna grunder; samt
att till viJcariatsersättning, arfvoden åt extra bi¬
träden, flitpenningar och renskrifningskostnad i kammar¬
rätten må uppföras ett anslag af 35,000 kronor.
Medan den för kammarrätten nu gällande staten, hvilken i bilagan
litt. A härefter införts, slutar å...........kronor 191,900,
skulle enligt kommitténs förslag staten, såsom bilagan
litt. B utvisar, sluta å............... » 213,100,
och således öfverstiga nu gällande stat med 21,200 kronor.
Därest emellertid till slutsumman i den nuvarande staten för kam¬
marrätten läggas dels beloppet af de dyrtidstillägg, som år 1903 utgingo
till kammarrättens personal, tillhopa 13,160 kronor, dels ock de belopp
om tillhopa 1,050 kronor, som, enligt hvad upplyst blifvit, årligen af
sjunde hufvudtitelns anslag till extra utgifter anvisats åt föredragande revi-
sionskommissarier och kontorsförmännen å deras revisionskontor, varder
totalsumman 206,110 kronor, hvilket belopp med endast 6,990 kronor under¬
stiger slutsumman af den stat, kommittén föreslagit.
Härvid är ytterligare att märka, att i annat hänseende det af kom¬
mittén framställda förslaget beträffande kammarrätten torde kunna medföra
någon minskning i statens utgifter. Om nämligen, såsom kommittén hem¬
ställt, kammarrätten varder sista instans i beskattnings- med flera mål,
bör däraf följa en icke oväsentlig lättnad i arbetet inom Kung!. Maj:ts
kansli, hvilken lättnad tilläfventyrs äfven torde böra leda till någon minsk¬
ning i tjänstemännens antal inom vederbörande statsdepartement.
183
Öfvergångsförhållanden.
Sedan vid öfverläggningarna inom kommittén visat sig, att reg-
leringsförslaget angående kammarrätten komme att innefatta hemställan,
bland annat, om indragning af en af de tre revisionskommissariebefattnin-
garna och om förändringar i vissa afseenden af de till dessa befattningar
hörande göromål, samt kommittén inhämtat, att under loppet af maj må¬
nad 1904 en af de nuvarande revisionskommissarierna redan uppnått och
en annan komme att uppnå den lefnadsålder, efter hvars inträdande, så
framt föreskrifvet antal tjänsteår jämväl uppnåtts, revisionskommissarie är
pliktig afgå från tjänsten, om ej Kungl. Maj:t medgifver anstånd med af-
skedet, ansåg kommittén sig böra, i skrifvelse den 14 nämnda maj till
statsrådet och chefen för finansdepartementet, anmäla hvad i berörda hän¬
seenden förekommit inom kommittén; och hemställde kommittén därvid,
huruvida icke, för att underlätta genomförandet af kommitténs förslag i
antydda hänseenden, därest detta skulle vinna godkännande, kunde anses
påkalladt att utverka Kungl. Maj:ts beslut därom, att, i afvaktan på pröf-
ningen af frågan om genomförande af reglering af löneförhållanden in. m.
vid kammarrätten, ledigblifvande revisionskommissariebefattningar därstä¬
des skulle tillsättas allenast medelst förordnande tills vidare.
Enär äfven sekreterare änsten i kammarrätten af kommittén nu före¬
slagits till indragning, torde i enahanda syfte äfven denna befattning vid
ledigblifvande böra, i afvaktan på regleringsfrågans pröfning, tillsättas en¬
dast medelst förordnande tills vidare; och aflåter kommittén framställning
i sådant hänseende till chefen för finansdepartementet samtidigt med af-
gifvandet af detta betänkande.
Äfven i händelse af bifall till kommitténs framställningar i nämnda
hänseenden torde emellertid, om den föreslagna regleringen vinner god-
184
kännande, kunna inträffa, att vid tiden för dess genomförande fortfarande
finnas i ordinarie befattningar hos kammarrätten fast anställda personer,
för hvilka ordinarie befattning icke kan enligt den nya staten beredas. 1
första rummet kan detta blifva fallet med sekreteraren; men möjlighet före¬
finnes, att enahanda förhållande kommer att yppa sig beträffande en af re-
visionskommissarierna. Därest, i enlighet med kommitténs förslag, revi-
sionskommissarierna åläggas att icke blott föredraga utan äfven såsom
ledamöter deltaga i afgörandet af vissa mål och ärenden, låter sig näm¬
ligen tänkas, att den yngste af de nuvarande revisionskommissarierna,
hvilken hittills icke deltagit i föredragningen af anmärkningsmål, ej finnes
villig att förrätta revisionskommissarietjänst med de densamma enligt kom¬
mitténs förslag tillhörande åligganden. Och det lärer åtminstone få anses
tvifvelaktigt, om bemälde revisionskommissarie kan mot sin vilja därtill
förpliktas, då en sådan förändring i ställning och göromål, som af kom¬
mittén för revisionskommissarierna föreslagits, näppeligen torde kunna be¬
tecknas såsom innebärande allenast »vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden».
Enär emellertid de sålunda antydda förhållandena icke torde böra
uppehålla regleringens genomförande, lärer det blifva nödigt, att de or¬
dinarie tjänstemän, för hvilka befattning icke kan enligt den nya staten
beredas, öfverflyttas å öfvergångsstat, med de aflöningar, till hvilka inne¬
hafvande fullmakter berättiga, samt med tjänstgöringsskyldighet efter kam¬
marrättens bepröfvande.
I sådant hänseende har, hvad särskildt angår nuvarande yngste
revisionskommissarien, så framt denne skulle öfverflyttas på öfvergångsstat,
det synts kommittén, att åt honom lämpligen borde kunna uppdragas
att å det ena af kammarrättens revisionskontor göra tjänst som kontors-
förman med granskningsskyldighet. Att sådan tjänstgöring kan af honom
påfordras, framgår af § 28 i kammarrättens instruktion, hvarest ålagts
revisionskommissarie, som icke förordnas till föredragande, att, där sådant
för revisionsarbetets behöriga gång anses erforderligt, verkställa den del
af samma ai’bete, som kammarrätten kan finna skäligt åt honom uppdraga.
Därest ifrågavarande revisionskommissarie sålunda kommer att bestrida om-
förmälda åligganden, bör vid ledigblifvande eu af de aderton revisorsbe-
185
fattningarna tillsvidare lämnas obesatt; hvarjemte för samma tid skulle
inbesparas ett kontorsförmansarfvode, då nämligen sådant ej bör ifråga¬
komma för nämnde revisionskommissarie, hvars löneförmåner alltid minst
motsvara hvad enligt kommitténs förslag skulle tillkomma en revisor och
kontorsförman af enahanda tjänsteålder.
Lönereglering skommitténs bet. 111.
24
186
Sammanfattning.
Kommitténs i det föregående framlagda förslag kunna hufvudsakligen
sammanfattas sålunda:
Vidkommande området för kammarrättens ämbetsverksamhet har kom¬
mittén föreslagit:
A) i afseende å upphörande af underställning af vissa mai:
att underställning till kammarrätten af Konungens befallningshaf-
vandes beslut angående afkortning, afskrifning eller restitution af krono¬
utskylder, böter eller andra allmänna medel ej vidare må äga rum (sid.
14—20);
att följande ändringar måtte vidtagas i nu gällande bestämmelser
angående extra ordinarie afskrifningar, nämligen:
att underställning icke må äga rum af vederbörande myndigheters
beslut om afskrifning ur deras räkenskaper af materiel, effekter eller annan
till utestående penningfordringar ej hänförlig egendom och ej heller i fråga
om dessa myndigheters beslut rörande afskrifning af kronans utestående
penningfordringar, då fordrans kapitalbelopp ej öfverstiger 1,000 kronor, men
att beslut om afskrifning af sådan fordran å högre kapitalbelopp än
1,000 kronor skall, af hvilken myndighet än beslutet meddelas, underställas
Kungl. Maj:ts pröfning och godkännande (sid. 20—29); samt
att underställning till kammarrätten ej vidare må äga rum i fråga
om de resolutioner, som af stationsbefälbafvare eller varfschefer vid flottan
utfärdas i s. k. reskontreringsmål (sid. 30—32);
B) hvad angår öfverflyttning till de allmänna domstolarna af vissa
mål:
att till dessa domstolar måtte öfverlämnas att upptaga och hand¬
lägga tvister angående betalning på grund af borgen för kronans uppbörds¬
man (sid. 38—39);
187
C) i fråga om ändring af gränserna för kammarrättens ämbetsbefätt¬
ling i afseende å vissa grupper af mål:
att, med ändring af nuvarande undantagsstadgande beträffande for¬
men för behandlingen af revisionsafdelningens eller advokatfiskalens an¬
märkningar mot hofrätter eller kollegier, statskontoret, armé- eller marin¬
förvaltningen, dylika anmärkningar måtte, lika med anmärkningar i all¬
mänhet, få af kammarrätten upptagas till behandling och afgörande (sid.
39—41); samt
att föreskrift måtte meddelas därom, att besvär öfver vederbörande
myndigheters beslut i extra ordinarie afskrifningsmål skola anföras hos
kammarrätten, utom i det fall att beslutet afser kronans utestående pen¬
ningfordran å högre kapitalbelopp än 1,000 kronor, då besvär skola anfö¬
ras hos Kungl. Maj:t (sid. 41—42);
D) i afseende å besvärsmåls afgörande af kammarrätten såsom sista
instans:
att klagan icke måtte få föras öfver kammarrättens beslut i följande
slag af mål, nämligen:
besvär öfver vederbörande myndigheters beslut i mantalsskrifnings-
mål samt i fråga om tillämpning af ansvarsbestämmelser, meddelade i
mantalsskrifningsförfattningarna;
besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor om be¬
räkning och påföring af sådana allmänna kronoutskylder, som på debitering
ankomma, äfvensom af andra räntor, i den mån besvär i sistnämnda hän¬
seende ankomma på kammarrättens pröfning;
besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut angående afkort¬
ning, afskrifning eller restitution af kronoutskylder, böter eller andra all¬
männa medel äfvensom öfver vederbörande myndigheters beslut angående
extra ordinarie afskrifningar, i den mån besvär i sistnämnda ärenden komma
att tillhöra kammarrättens pröfning; samt
besvär öfver pröfningsnämndernas beslut i taxeringsärenden, så ock
öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor om debetsedelslösen
samt om tillämpning af ansvarsbestämmelser enligt bevillningsförordningen
och förordningen om inkomstskatt (sid. 42—54).
188
Beträffande förenklingar rn. in. inom kammarrättens arbetsområde har
kommittén föreslagit:
A) i afseende å formerna för besvärsmål förberedande behandling:
att i samtliga de mål, där talan fullföljes till kammarrätten mot
beslut, meddelade af Konungens befallningshafvande, besvären skola aflämnas
till vederbörande befallningshafvande, som, med iakttagande af gifna före¬
skrifter, infordrar vederbörandes förklaring och insänder handlingarna,
jämte eget utlåtande, till kammarrätten (sid. 57—61);
B) i fråga om formerna för ärendenas registrering, skrifsättet in. m.:
att i instruktion och arbetsordning för kammarrätten måtte, med
tillämpning af angifna grunder, meddelas bestämmelser, i syfte bland
annat att
dels åstadkomma förenkling i sättet för ärendenas registrering samt
antecknandet af vidtagna åtgärder och fattade beslut, så att dubbelföring
icke må förekomma samt äfven i öfrig t, såvidt görligt, undvikas den
mångfald af anteckningar, som nu verkställas under fortgången af ett
måls handläggning eller i öfrigt till kontroll å arbetet,
dels ersätta protokollen med föredragningslistor, dock så att protokoll
föres i de fall, då skiljaktiga meningar förekomma, eller ett ärende en¬
ligt sin natur eller gifna föreskrifter bör i protokoll upptagas, eller eljest
förordnas, att protokoll skall föras, samt
dels låta det ankomma på vederbörande föredragande att utan före¬
dragning vidtaga alla nödiga förberedande åtgärder för bringande af mål
och ärenden i det för deras pröfning erforderliga skick;
hvarförutom, jämte det att i afseende å konceptföring, expeditions-
sätt m. m. kommittén påpekat vissa till förenkling syftande åtgärder,
kommittén särskild! hemställt,
att förenkling måtte i möjligaste mån vidtagas i afseende å arbetet
med rubriker och reciter samt i stället för dessa, där så ske kan, upp¬
rättas promemorior att biläggas akterna (sid. 61—85);
C) vidkommande revisionsarbetet inom kammarrätten:
att tillfälle må beredas till kontrollgranskning, i den mån ske kan,
äfven af de för offentlighet tillgängliga uppbördsredogörelser från vissa
förvaltningsgrenar, hvilka nu icke ingå till kammarrätten;
189
att för siffer granskning af de till kammarrätten ingående räken¬
skaperna äfvensom för besörjande, i den mån sådant befinnes lämpligen
kunna ske, jämväl af andra vid räkenskapsgranskningen förefallande enklare
göromål må anlitas kvinnliga eller andra biträden utan akademisk bildning;
att revisorerna må äga att själfva underskrifva sina anmärkningar
och ansvara för deras riktighet samt äfven i öfrigt själfständigt utföra sina
anmärkningsmål;
att renskrifning och därmed jämförliga göromål icke må utföras af
de å revisionsafdelningen anställda examinerade tjänstemännen, utan genom
extra, oexaminerade biträden;
att föredragning af revisionsafdelningens anmärkningsmål och därmed
i sammanhang stående ärenden måtte äga rum i regel minst fyra timmar
i hvarje vecka under hela året, utan annat undantag, än som betingas af
infallande helgdagar; samt
att revisionskommissarierna skola, hvar och en i hvad angår hans
kontor, föredraga och såsom ledamöter deltaga i afgörandet af nämnda
mål och ärenden (sid. 86—105);
D) i afseende å formerna i öfrigt för ärendenas föredragning och
afgörande:
att af tre ledamöter må pröfvas och afgöras följande mål och ären¬
den, nämligen:
revisionsafdelningens eller advokatfiskal^ anmärkningar vid eller
med anledning af de till granskning inkomna räkenskaperna;
besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärknings- eller
redogörelsemål, de s. k. reskontreringsmålen därunder inbegripna;
från fångvårdsstyrelsen öfverlämnade anmärkningsfrågor, där yrkande
om ersättning blifvit väckt emot landshöfding eller landshöfdingämbete;
anmärkningar mot förmyndarkammarens i Stockholm förvaltnings-
åtgärder och räkenskaper, som af vederbörande revisorer i deras berättelse
blifvit framställda;
anmälanden och åtal i anledning af försummelse att inom före-
sl<rifkam tid till kammarrätten afiämna räkenskaper för granskning; samt
frågor om kammarrättens tjänstemän tillkommande anrnärknings-
eller aktoratsarfvode, därest sådant fortfarande må komma att utgå, äf-
190
vensom angående afskrifning i advokatfiskalskontorets eller revisionsafdel-
ningens aktoratsräkningar;
att nu brukliga afbrott eller inskränkningar i föredragningen under
januari månad samt vid påsk och under sista veckan af vårsessionen må
upphöra;
att åt presidenten må öfverlämnas att föredraga ärenden, som angå
kammarrättens personal;
att det måtte åläggas revisionskommissarierna att, utöfver hvad of¬
van nämnts, föredraga och, enhvar i hvad hans föredragning omfattar,
såsom ledamöter deltaga i afgörandet af vissa mål och ärenden, hvilka skulle
kunna pröfvas och afgöras af tre ledamöter; samt
att, då i plenum förekommer ärende, som afser revisionsafdelningens
personal eller arbetet å afdelningen, det måtte tillkomma revisionskom¬
missarierna att såsom ledamöter deltaga i ärendets afgörande (sid. 105—120);
E) i afseende å utsträckning af föredragning sskyldigheten och arbetstiden:
att för presidenten i kammarrätten måtte stadgas skyldighet att hvarje
söckendag vara tillstädes i ämbetsverket;
att det måtte åläggas kammarrättsråden att, förutom tjänstgöring i
plenum, dels, i tur och ordning, en dag i veckan deltaga i sammanträde
för handläggning af anmärknings- och därmed likställda mål, dels ock en¬
hvar tre dagar i veckan, i regel minst fyra timmar och med skyldighet
till föredragning hvar i sin tur, deltaga i sammanträden för handläggning
af andra mål och ärenden; samt
att föreskrift måtte meddelas därom, att kammarrättens samtliga
öfriga ordinarie tjänstemän äfvensom ordinarie betjänte skola, där ej för
särskilda fall undantag, efter pröfning, medgifves, vara å tjänsterummen
tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag (sid. 120—125). I
I fråga om villkoren för åtnjutande af de med ordinarie befattning
inom kammarrätten förenade aflöning sförmåner har kommittén till största
delen föreslagit samma villkor, som i delen I upptagits såsom allmänna
villkor för aflöningsförmånernas åtnjutande vid de centrala ämbetsverken.
Allenast i vissa hänseenden har kommittén, med bibehållande jäm¬
väl åt nu gällande skiljaktigheter mellan kammarrätten och flertalet cen-
191
träla ämbetsverk, för kammarrätten ifrågasatt afvikelse!' från dessa all¬
männa aflöriingsvillkor.
Sålunda har beträffande förhöjning af lön efter viss tids fortsatt
innehafvande af befattning i samma lönegrad löntagare i kammarrätten an¬
setts böra få tillgodoräknas den tid, som före den blifvande nya aflönings-
statens trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen, äfven
om han, i följd af frågan om reglering af löneförhållanden in. in. inom
kammarrätten, tillträdt befattningen allenast på grund af förordnande tills
vidare.
Såsom för närvarande, skulle presidenten äga årligen åtnjuta eu och
en half månads ferier å sådan tid, att domfört antal ledamöter ändock är
i kammarrätten tjänstgörande, samt enhvar af kammarrättsråden en och eu
half månads ferier under sommarmånaderna.
Föreskriften om skyldighet för tjänsteman, som har sig anförtrodd
uppbörd eller kontroll å uppbörd, att begagna sig af semester å tid af
året, som af ämbetsverket bestämmes, har synts ej böra upptagas bland
aflöningsvillkoren för tjänstemän i kammarrätten.
Presidenten och kammarrättsråden skulle fortfarande vara förpliktade
att vid fyllda 70 års ålder afgå från tjänsten samt efter 65 lefnads- och
35 tjänsteår icke vara ovillkorligen berättigade att erhålla tjänstledighet
för sjukdom (sid. 126—133).
Beträffande kammarrättens organisation har kommittén, som icke fun¬
nit anledning till hemställan om ändring i chefens benämning, föreslagit:
att revisionskommissariernas antal måtte bestämmas till två, hvilka
skola vara chefer hvar och en för ett af de två kontor, på hvilka revisions-
afdelningen skulle indelas; samt
att sekreterarbefattningen må indragas;
hvarjämte kommittén, som i öfrigt ej ifrågasatt någon ändring i
afseende å antalet ordinarie tjänstemän och vaktbetjänte, hemställt,
att åt advokatf skalen må uppdragas att föredraga ärenden rörande
verkets ekonomi samt att redovisa af kammarrätten ådömda böter och
viten (sid. 134—161).
192
För ordinarie tjänstemän och betjänte hos kammarrätten har kom¬
mittén hemställt om de afiöningar, som finnas angifna å sid. 162—171
och jämväl framgå af kommitténs härefter införda förslag till stat.
Hvad angår pensionsbeloppen, har af kommittén föreslagits, att pen¬
sionsbeloppet för presidenten måtte bestämmas till 6,000 kronor, samt att
för öfriga ordinarie tjänstemän och för ordinarie vaktbetjänte må tills vidare
gälla, såsom för närvarande, att pension utgår med lönens hela belopp, ål-
derstillägg däri inräknade (sid. 164).
I afseende ä de sportelinkomster, som äro förenade med vissa tjänste¬
befattningar, har kommittén föreslagit:
att advokatfiskal icke vidare må åtnjuta aktoratsarfvode å medel,
som efter hans åtal eller till följd af annan hans ämbetsåtgärd inflyta i
kronans eller annan allmän kassa;
att den vissa tjänstemän tillkommande rätten till anmärkningsarfvode
af medel, som inflyta med anledning af anmärkning vid de till granskning
inkomna räkenskaperna, måtte, utöfver hvad för närvarande är föreskrifvet,
på det sätt ytterligare begränsas, att dylikt arfvode skall utgå med fem¬
ton procent å det anmärkta beloppet, därest detta icke öfverstiger 500
kronor, samt med tio procent å högre belopp, dock att för belopp mellan
500 och 750 kronor arfvodet skall utgå med femton procent å 500 kro¬
nor; samt
att af arunärkningsarfvode, som belöper för medel, influtna på grund
af anmärkning, hvilken väckts af för siffergranskning eller dylikt anställdt
biträde, två tredjedelar skola tillfalla nämnda biträde och eu tredjedel den
revisionstjänsteman, som besörjt anmärkningens uppsättande och afgifvande
till kammarrätten (sid. 171—177).
Under åberopande af sitt i delen I gjorda uttalande, att för de
centrala ämbetsverken föreskrifter böra meddelas i syfte att, åtminstone
i allmänhet, extra ordinarie tjänstemän må antagas allenast i mån af yppadt
behof, och att tjänstgöringen för dem må, såvidt möjligt, ordnas på ett
mera likformigt sätt, än nu är fallet, såväl inom hvarje verk som de sär¬
skilda verken inbördes emellan; samt att grunderna för aflöningen till extra
ordinarie tjänstemän inom de centrala ämbetsverken i allmänhet böra bc-
193
stämmas af Kungl. Maj:t på förslag af vederbörande ämbetsverk, har kom¬
mittén framhållit, att hvad sålunda uttalats bör enligt kommitténs upp¬
fattning vinna tillämpning äfven beträffande kammarrätten;
och har kommittén hemställt, att för amanuenserna i kammarrätten
äfvensom de för siffer granskning eller dylikt därstädes anställda biträden
tjänstgöringen måtte, såvidt möjligt, ordnas och aflöningen bestämmas i
öfverensstämmelse med af kommittén angifna grunder; samt att anslaget
till vikariatsersättning, arfvoden åt extra biträden, flitpenningar och ren-
skrifningskostnad i kammarrätten måtte å staten uppföras med 35,000
kronor (sid. 177—182).
Löneregleringshommitténs bet. Ill.
25
194
Litt. A.
Stat
för
Kammarrätten,
fastställd den 14 november 1879, med däri den 14 juni 1901 vidtagna ändringar.
1
|
K
|
ron
|
o r.
|
|
|
|
Tjänst-
|
|
|
|
Lön.
|
görings-
pennin-
|
Summa.
|
|
|
|
gar.
|
|
|
1 president ...............
|
7,600
|
2,400
|
10,000
|
|
1 kammarrättsråd............
|
4,400
|
2,000
|
6,400
|
(Efter 5 år kan lönen
|
7 d:o ............
|
30,800
|
14,000
|
44,800
|
J höjas med 600 kr.
|
Kansliet.
|
|
|
|
|
1 sekreterare ...............
|
3,000
|
1,500
|
4,500
|
|
1 notarie ................
|
1,800
|
1,200
|
3,000
|
|
3 notarier ................
|
5,400
|
3,600
|
9,000
|
|
1 aktuarie och registrator.........
|
1,800
|
1,200
|
3,000
|
|
Ailvokfttflskalskontorct.
|
|
|
|
Efter 5 år kan lönen
|
1 advokatfiskal..............
|
3,000
|
1,500
|
4,500
|
höjas med 500 kr. och
efter 10 år med ytter-
|
|
|
|
|
ligare 500 kr.
|
ReYisionsftfdelningen.
|
|
|
|
|
1 revisionskommissario..........
|
3,000
|
1,500
|
4,500
|
|
2 revisionskommissarier..........
|
6,000
|
3,000
|
9,000
|
|
1 revisor ................
|
1,800
|
1,200
|
3,000
|
|
17 revisorer ...............
Till vikariatsersättning, arfvoden åt extra bi-
|
30,600
|
20,400
|
51,000
|
|
träden, flitpenningar och renskrifnings-
kostnad...............
|
|
|
34,900
|
|
1 förste vaktmästare...........
|
800
|
300
|
1,100
|
|
1 vaktmästare..............
|
500
|
300
|
800
|
(Efter 5 år kan lönen
|
3 d:o ..............
|
1,500
|
900
|
2,400
|
| höjas med 100 kr.
|
Summa
|
—
|
- |
|
191,900
|
|
Anmärkning: Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån
kvarstår, lönen minskas med 150 kr.
195
Litt. B.
Förslag
till
Stat
för
Kammarrätten,
att tillämpas från och med år . . .
|
|
K
|
ron
|
o r.
|
|
|
|
Lön.
|
Tjänst¬
görings-
|
Summa.
|
|
|
|
pennin-
|
|
|
|
|
|
gar.
|
|
|
1 president .........
|
|
7,500
|
3,500
|
11,000
|
|
1 kammarrättsråd......
|
|
4,600
|
2,400
|
7,000
|
(Efter 5 år kan lönen
|
7 d:o ......
|
|
32,200
|
16,800
|
49,000
|
| höjas med 600 kr.
|
1 revisionskommissarie ....
|
|
3,800
|
2,000
|
5,800
|
| Efter 5 år kan lönen
|
|
|
1 höjas med 500 kr. och
|
1 d:o ....
|
|
3,800
|
2,000
|
5,800
|
| efter ytterligare 5 år
|
1 advokatfiskal........
|
|
3,500
|
1,800
|
5,300
|
| likaledes med 500 kr.
|
|
|
|
|
|
Efter 5 år kan lönen
|
|
|
|
|
|
höjas mod 400 kr., efter
|
1 tjänsteman i l:a lönegraden .
|
|
2,300
|
1,500
|
3,800
|
ytterligare 5 år lika-
|
22 tjänstemän i d:o
|
|
50,600
|
33,000
|
83,600
|
i ledes med 400 kr. samt
1 efter än ytterligare 5 år
l äfvenledes med 400 kr.
|
Arfvoden till 2 kontorsförmän å
|
revisionsaf-
|
|
|
|
|
delningen........
|
|
—
|
—
|
1,000
|
|
1 förste vaktmästare.....
|
|
850
|
550
|
1,400
|
|
1 vaktmästare........
|
|
600
|
500
|
1,100
|
(Efter 5 år kan lönen
|
3 d:o ........
|
|
1,800
|
1,500
|
3,300
|
( höjas med 100 kr.
|
Anslag till vikariatsersättning,
|
arfvoden åt
|
|
|
|
|
extra biträden, flitpenningar och ren-
|
|
|
|
|
skrifningskostnad.....
|
|
—
|
—
|
35,000
|
|
|
Summa
|
—
|
—
|
213,100
|
|
Anmärkning: Om vaktbetjänt i sådan egenskap åtnjuter fri bostad och vedbrand, skall lönen minskas
med 250 kr.
196
Utdrag af protokollet, hållet hos den af Kungl.
Maj:t den 3 oktober 1902 tillsatta kommittén för afgif¬
vande af förslag rörande reglering af statens ämbetsverks
och myndigheters löneförhållanden m. m.
1904 den 18 juni.
Närvarande:
Samtliga herrar kommitterade äfvensom, i hvad kungl. kammar¬
rätten utgjorde föremål för kommitténs behandling, representanten för detta
ämbetsverk, herr kammarrättsrådet m. m. J. Östberg.
§ 1.
Slutbehandlades frågan om reglering af löneförhållanden in. in. vid
kungl. kammarrätten; och beslöt kommittén att med underdånig skrifvelse
af denna dag till Kungl. Maj:t öfverlämna betänkande och förslag i nämnda
ärende.
I anledning af detta betänkande och förslag afgåfvo ledamöterna af
kommittén, f. d. kaptenen in. in. F. E. Pettersson och revisorn F. H.
Schultzberg, äfvensom representanten för kammarrätten, kammarrättsrådet
Östberg till protokollet följande särskilda yttranden.
1) Herr Pettersson tillkännagaf, med hänvisning till de skäl, som af
representanten för ämbetsverket anförts för behöfligheten af eu sekrete¬
rare i kammarrätten, att han för sin del ansåg, att denna tjänst bort i
kommitténs förslag bibehållas.
197
2) Herr Schultzberg yttrade:
»Då statsrådet och chefen för finansdepartementet den 3 oktober
1902 inför Kungl. Maj:t föredrog frågan om tillsättande af förevarande
löncregleringskommitté, förklarade departementschefen, att han ansåg fullt
befogadt det ur synpunkten af det allmännas intresse uppställda an¬
språket, att vid löneregleringen jämväl borde tillses, huruvida icke genom
förenkling i förvaltningen samt lämplig anordning och fördelning af ar¬
betet en del å stat uppförda tjänster kunde indragas. Och denna depar¬
tementschefens åsikt fann äfven sitt uttryck i det nådiga bref, hvarigenom
kommittén tillsattes.
Enligt mitt förmenande har emellertid förenklingssynpunkten icke,
så långt som möjligt och önskvärdt varit, beaktats i föreliggande betän¬
kande angående kammarrätten. Väl har kommittén föreslagit en del för¬
ändringar i kammarrättens organisation och förenklingar uti arbetssättet
därstädes, hvilka nog skola, om de få genomföras, varda till båtnad för
såväl staten som de enskilde. Men enligt min åsikt äro de föreslagna för¬
ändringarna icke till fyllest. Ett ämbetsverk, sådant som kammarrätten,
där ärendena länge, ofta i åratal, få ligga oafgjorda, hade bort blifva före¬
mål för en betydligt mera genomgripande reform för att kunna mot¬
svara nutidens kraf.
Då några af de förslag, jag i sådant syfte framlagt, icke lyckats
vinna mina medkommitterades bifall, har för mig ingen annan utväg stått
öppen än att på detta sätt, reservationsvis, framkomma med desamma.
Såsom uti kommitténs betänkande (sid. 105) finnes omförmäldt, måste
vid hvarje division ssammanträde i kammarrätten närvara fyra eller, om
icke åtminstone tre af dessa äro om slutet ense, fem ledamöter. Att
för hvarje sådant sammanträde påfordra så många ledamöters närvaro
anser jag icke vara ett rätt användande af dessa tjänstemäns tid och ar¬
betskraft.
Om det ock i forna tider ansågs för målens behöriga pröfning
och i rättssäkerhetens intresse vara af viss betydelse, att de beslutandes
antal var jämförelsevis stort, så har man numera börjat frångå denna åsikt.
Den omgång, som alltid är förbunden med gemensamma öfverläggningar
Minskning
af antalet
beslutande.
198
mellan flera personer, har visat sig oförenlig med senare tiders allt starkare
kraf på raskhet i handling och beslut. I de s. k. styrelseverken har där-
före beslutanderätten, helt eller delvis, öfverlämnats åt chefen, således åt
en enda person, och till styrelseverk börja de forna rikskollegierna om¬
bildas, det ena efter det andra. Så har t. ex. skett med statskontoret och
kommerskollegium. Och förevarande kommitté har själf i sitt betänkande
den 18 november 1903 rörande kammarkollegium hemställt, att för detta
ämbetsverk den kollegiala formen måtte i regel upphöra.
Då sålunda på alla håll i statsförvaltningen för ärendenas snabbare
gång tillgripes den utvägen att minska antalet beslutande, torde tiden nu
vara inne att vidtaga samma åtgärd beträffande kammarrätten.
Detta har kommittén äfven insett (se betänkandet sid. 108—111) och
föreslår därföre, att vissa mål och ärenden må kunna pröfvas och afgöras
af tre ledamöter. Men kommittén har icke vågat utsträcka detta sitt
förslag till de mål, hvilka egentligen upptaga kammarrättens tid och ar¬
betskrafter, särskildt fattigvårds- och beskattningsmålen.
Såsom skäl för bibehållande i kammarrätten af den gamla omständ¬
ligheten och därmed förbundna långsamheten vid dessa måls profvande och
afgörande har anförts, att, då kammarrätten såsom öfverdomstol har att
döma i rättstvister, rättssäkerheten fordrar, att samma former där iaktta¬
gas som i hofrätt.
Utan att i detta sammanhang vilja göra ett bestämdt uttalande,
huruvida icke äfven i hofrätterna arbetssättet torde tarfva förändring i en
mera tidsenlig riktning, anser jag mig våga uttala den åsikten, att de
ärenden, som i kammarrätten afgöras, icke äro kvalitativt jämförbara med
dem, som komma under hofrätts ompröfning. Då jag icke kan göra an¬
språk på, att denna åsikt, om den hyses af mig ensam, må anses äga fog,
torde det, vara nödvändigt för mig att påvisa, hvad andra, på hvilkas auk¬
toritet jag kan stödja mig, i detta hänseende yttrat.
Vid 1871 års riksdag anförde lagutskottet, att enligt dess förme¬
nande en del af fattigvårdsmålen vore af rent administrativ natur, att uti
det vida största antalet af de öfriga syntes ingå frågor, som vore af ena¬
handa administrativa egenskap, samt att i öfrigt dessa ärenden vore af i
allmänhet föga invecklad beskaffenhet.
199
Då sedermera vid 1894 års riksdag förelåg frågan om att göra kammar¬
rätten till sista instans i fattig vårdsmål, förklarade under debatten härom
i Andra kammaren generalpostdirektören J. E. von Krusenstjerna såsom
sin uppfattning, att fattigvårdsmålen icke vore att likställa med vanliga
tvistemål, lika litet som fattigvårdsförordningen vore att likställa med en
vanlig civillag. Fattigvårdsförordningen vore hufvudsakligen eu administ¬
rativ författning, där tillämpning af allmänna rättsgrundsatser icke före-
komme i vidare mån än vid pröfning af hvarje annan dylik författning.
Och i enahanda riktning uttalade sig äfven dåvarande häradshöfdingen,
sedermera statsrådet D. G. Eestadius. Vid samma tillfälle yttrade lands-
höfdingen O. R. Themptander: »Jag har handlagt tusentals fattigvårdsmål
och kan säga, att, ehuru besvärliga, äro de dock icke af beskaffenhet att
ur rättslig synpunkt erbjuda några så synnerligen anmärkningsvärda svå¬
righeter.»
Dessa yttranden, fällda af personer, hvilkas kompetens i bedömandet
af fattigvårdsmålen icke torde kunna jäfvas, visa, att åtminstone berörda
mål icke äro af beskaffenhet, att för deras pröfning och afgörande behöfva
bibehållas samma rättegångsformer, som möjligen kunna anses nödvändiga
i hofrätt.
Hvad här ofvan sagts i afseende å fattigvårdsmålen torde med ännu
större fog kunna gälla man talsskri fnings- och beskatta ngsmålen, särskilt
med hänsyn därtill, att de författningar, som vid dessa måls handläggning
komma i tillämpning, äro mera tydligt uffattade och delvis af senare datum.
Och skulle i en eller annan del författningarna rörande vare sig fattig¬
vårds- eller mantal sskrifnings- och beskattningsförhållandena vara af någon
oklarhet, står för kammarrätten till buds en osedvanligt stor samling pre¬
judikat, hvilka för detta verks ledamöter äro så mycket mera öfverskådliga
och lätta att använda, som kammarrättens arbetsområde är af ganska ringa
omfattning. Om i kammarrätten adjungerades »personer, som icke full¬
gjort hvad författningarna föreskrifva för att brukas i domarevärf,» skulle,
yttrade vidare landshöfding Themptander vid den nyssnämnda debatten i
Andra kammaren, däri icke ligga någon synnerlig fara, »ty jag vågar påstå,
att i följd af förhållandena kan ingen domstol utbilda sig till en sådan
förtrogenhet med och sådan insikt i behandlingen af de mål, som där
200
förekomma, som just kammarrätten. Kammarrätten har nämligen ett
mycket inskränkt fält af författningar, inom hvilket den har att röra sig,
och då en domstol har att döma med en så speciell och begränsad kom¬
petens, är det alldeles gifvet, att där skall utbildas och vara till finnandes
en insikt i dithörande författningar och en vana vid deras tillämpning,
hvartill det är mycket svårare att finna motsvarighet hos de allmänna
domstolarna, som hafva ett ofantligt stort arbetsfält och så mångskiftande
författningar att tillämpa.» — Och förevarande kommitté säger själf,
att det torde vara uppenbart, att en inskränkning i de pröfvandes an¬
tal lättare och med mindre betänkligheter bör låta sig genomföras i
kammarrätten än i fråga om de allmänna öfverrätterna, just på grund däraf
att kammarrättens arbetsområde är så begränsadt, att de dömande där¬
städes torde i vida högre grad än vid de allmänna domstolarna äga den
ledning, som en utvecklad praxis erbjuder.
Om man jämför kammarrätten med det ämbetsverk, som står kam¬
marrätten närmast, nämligen kammarkollegium, är det svårt att inse, hvar¬
före, då det i detta senare verk sedan långliga tider varit till fyllest med endast
tre beslutande, det skulle vara för tidigt att nu i kammarrätten införa
enahanda anordning. Det är att ihågkomma, att kammarkollegium har att
döma i frågor, för såväl den enskilde som det allmänna af utomordentlig
betydelse, sådana som t. ex. angående prästers, klockares och folkskollärares
löneförmåner, åborätt, allmänna byggnader (såsom uppförande af kyrka,
skolhus och tingshus) samt framför allt beträffande flott- och farled äfven¬
som väghållning. Härvid är ock att märka, att de författningar, som
kammarkollegium har att tillämpa, äro icke blott mera talrika och till
innehållet skiftande, utan, åtminstone till en del, äfven af äldre datum än
de stadganden, som inom kammarrätten komma till användning.
Att, såsom för närvarande, i alla mål minst fyra ledamöter skola
vid kammarrättens sammanträden närvara för besluts fattande torde, på
grund af hvad ofvan blifvit anfördt, få anses vara ett missbruk af tid och
krafter samt medföra för staten dryga kostnader och för den rättssökande
en onödig och ofta beklaglig väntan på sitt måls afgörande, utan att där¬
med vinnes större säkerhet för beslutets riktighet; och jag har därför an¬
sett, att kommittén bort hemställa,
201
att föreskrift måtte meddelas därom, att alla kam¬
marrätten tillhörande mål och ärenden, med undantag
af plenimdl, må af göras af tre ledamöter.
En verksamt bidragande orsak till ärendenas långsamma afgörande
och arbetsbalansens ökning i kammarrätten, trots de upprepade förstärk¬
ningarna i verkets arbetskrafter, torde vara att söka däri, att för kam¬
marrättens ledamöter feriesystemet tillämpas.
Enligt detta system komma, när en tjänsteman åtnjuter ferier, de
honom åliggande göromålen att under ferietiden i regel ligga helt och
hållet nere, under det att däremot, när en tjänsteman har semester, hans
göromål skötas af en vikarie och därigenom något afbrott i arbetet icke
behöfver förekomma.
Redan 1874 års löneregleringskommitté insåg, att det för arbetenas
behöriga gång inom ett verk vore nödvändigt att utbyta feriesystemet mot
semestersystemet. Hvad nämnda kommitté i sina betänkanden angående
rikets hovrätter den 12 december 1874, angående kammarkollegium den 9
juni 1875 och angående kammarrätten den 6 november 1878 uttalat be¬
träffande denna fråga lärer fortfarande äga sin fulla giltighet.
Möjligen torde man i regel icke kunna af de under semester vika¬
rierande adjunkterna i förstone förvänta lika stor arbetsprodukt, som af
de ordinarie ledamöterna, men om kammarrättens ordinarie tjänstemanna¬
personal rekryteras på ett lämpligt sätt och vikarierna tagas ur densamma,
skall det icke dröja någon nämnvärd tid, förrän desse förvärfvat vana och
skicklighet i målens behandling och kunna prestera ett såväl kvalitativt
som kvantitativt värdefullt arbete.
En invändning, som alltid göres, när någon förändring i förevarande
hänseende varit ifrågasatt beträffande kammarrätten, är den, att genom
semestersystemets införande domarämbeten i detta ämbetsverk skulle, en¬
ligt eu stadigvarande anordning, blifva besatta med adjungerade leda¬
möter. Något dylikt skulle möjligen kunna sägas i fråga om adjunge¬
rande af ledamöter inom verkligt dömande verk t. ex. hofrätterna — och
dock tillämpas just inom dessa i stor utsträckning förstärkandet af domar¬
krafterna med adjunkter — men af ringa betydelse är en sådan invänd-
Löneregleringslcommitténs bet. 111. 26
Semester i
stället för
ferier.
202
ning, när det gäller kammarrätten. Då, såsom i det föregående blifvit
framhållet, det stora flertalet af målen i kammarrätten tillhöra ett fåtal
grupper, hvarinom målen äro af jämförelsevis lika beskaffenhet sins emel¬
lan, och kammarrättens mål i det hela äro af mera administrativ än judi-
ciell natur, torde uppenbarligen de under semestertider adjungerade leda¬
möterna behöfva ganska kort tid för att blifva sin uppgift vuxna.
För öfrigt torde adjungerande af ledamöter icke vara något okändt
inom kammarrätten. Innan verket från och med 1902 års ingång erhöll
kammarrättsrådens antal höjd! från sex till åtta, biträddes det under en
följd af år af fyra adjunkter, och då samtidigt några af kammarrättsråden
af en eller annan anledning voro tjänstlediga, måste vikarier anställas för
dem. Så utvisa protokollen för den senare hälften af år 1901, att vid
ett afsevärdt antal divisionssammanträden det domföra antalet utgjordes
af tre adjungerade ledamöter samt antingen presidenten eller ett, kammar¬
rättsråd. Samma protokoll utvisa vidare, att dessa adjunkter och vikarier
vid hvarje sammanträde föredragit i genomsnitt lika många mål som de
ordinarie, d. v. s. att de tillfälliga arbetskrafternas verksamhet åtminstone
kvantitativt varit lika god som de ordinaries.
Om det också en eller annan gång, särskild! under sommartiden,
skulle inträffa, att de adjungerades antal blefve öfvervägande, bör denna
omständighet, efter hvad ofvan blifvit visadt, icke utgöra hinder för se¬
mestersystemets fullständiga införande i kammarrätten. Komme detta att
ske, torde det utom allt tvifvel blifva till båtnad för arbetet, isynnerhet
då man betänker, att kammarrättsrådens ferier årligen uppgå till samman-
lagdt tolf månader, således motsvarande, vid nuvarande sessioner om åtta
månader årligen, en och en half ledamots arbete.
Då 1874 års kommitté föreslog införande i kammarkollegium af
semestersystemet, mötte detta förslag naturligtvis från verkets sida starkt
motstånd. Det infördes emellertid och har visat sig vara till gagn för
verket; och dock lärer kammarkollegium under sommartiden till större
delen arbeta med adjungerade ledamöter. Dessa tagas emellertid i regel
bland underlydande ordinarie tjänstemän, äfven af första lönegraden,
indika sålunda komma i tillfälle att pröfva och utbilda sina krafter äfven
203
för mera kräfvande göromål och därigenom blifva alltmera förtrogna med
det ledamöterna åliggande arbetet.
Samma kommittés förslag i enahanda syfte beträffande kammarrätten
blef visserligen icke godkändt af 1879 års riksdag, men det förordades af
statsutskottets pluralitet och antogs af Andra kammaren.
Med stöd af hvad ofvan blifvit anfördt, anser jag, att kommittén
bort hemställa,
att, med upphörande af feriesystemets tillämpning
inom kammarrätten, semester må, när sådant utan hinder
för göromålens behöriga gäng kan ske, åtnjutas af kam¬
marrättens president och ledamöter under en och en half
månad ärligen.
De här ofvan angifna hindren för åstadkommande af en större ar¬
betsprodukt och ett snabbare afgörande af ärendena i kammarrätten hafva,
enligt mitt förmenande, legat i otidsenlighet i verkets organisation. Men
äfven föråldrade arbetsmetoder inom kammarrätten torde hafva sin ej ringa
andel i nu rådande missförhållanden.
Vid upprepade tillfällen hafva inom riksdagen och i pressen fram- Förenkling af
hållits nödvändigheten af, att själfva sättet för behandlingen af ärendena ^IJpeditio-6
inom ämbetsverken förenklas och befrias från omgång och vidlyftighet, på nerna■
det att önskvärd skyndsamhet måtte möjliggöras, utan att hinder lägges i
vägen för en betryggande pröfning af ärendena.
En sådan onödig vidlyftighet anser jag förefinnas i det sätt, hvarpå
större delen af kammarrättens beslut äro affattade. För att tydliggöra detta
bifogas vid detta protokoll (se bil. A1, och B1.) afskrifter af tvenne utslag,
hvilka utgöra prof på, huru inom kammarrätten utslag skrifvas i de mål,
som nästan uteslutande taga ledamöternas och kansliets tid och krafter
i anspråk, nämligen beskattnings- och fattigvårdsmålen.
Förmågan att kunna foga ihop dylika satsbyggnader samt att inom
den en gång för alla fastslagna ramen för ett utslag få in allt, som
bör tagas in i detsamma, men icke ett ord mer heller, har inom kammar-
204
rätten städse ansetts utgöra beviset på eu dugande tjänsteman. En utom¬
stående kan icke göra sig en föreställning, hvilket arbete detta verks leda¬
möter nedlägga på formuleringen af sådana utslag och huru mycken tid
detta tager från det arbete, som egentligen borde vara deras hufvudsakliga,
nämligen pröfningen och afgörandet af mål (se betänkandet sid. 84—85).
Vinsten af allt detta myckna »filande» är, enligt min tanke, skäligen liten.
Den rättssökande, vare sig det är en kommun eller en enskild person och
vare sig det gäller en beskattningsfråga eller en fattigvårdstunga, vill hafva
sin sak snabbt afgjord, och naturligen rättvist, men huru det mödosamt
hopkomna utslaget är affattadt, sätter parten, han vare vinnande eller för¬
lorande, ett obeskrifligen litet värde på.
Jag är fullt förvissad därom, att i de två fall t. ex., som de af-
skrifna utslagen afse, vederbörande varit alldeles tillfreds, därest de om
utgången fått meddelande i ungefär följande ordalag:
Vid pröfning af de besvär, K. sågverksaktiebolag och V. sockens
kommunalstämma, hvar för sig, anfört öfver pröfningsnämndens i G:s län
den 20, 21 och 23 september 1901 fattade och i afskrift här efteråt in¬
tagna beslut i fråga om nämnda bolags taxering för inkomst år 1901 i
staden G. samt i V. socken, har kammarrätten ej funnit skäl att i pröf¬
ningsnämndens beslut göra ändring; och
Vid pröfning af de besvär, A. sockens fattigvårdsstyrelse anfört öfver
Konungens befallningshafvandes i V:s län den 24 april 1902 meddelade
och i afskrift här efteråt intagna utslag i fråga om fattigvård åt extra
banvakten N. N:son och hans familj, har kammarrätten funnit skäl icke
hafva förekommit, som kan föranleda ändring i nämnda utslag, så vidt
detsamma öfverklagats.
Ett sådant förenkladt expeditionssätt skulle alltid kunna användas,
när anförda besvär ogillas, såsom förhållandet är i ungefär 66 procent af
förekommande fall. Men äfven när ortmyndighetens resolution ändras,
torde ett meddelande i ofvan antydd riktning i regel vara tillräckligt.
Skulle hvad jag här ofvan föreslagit beträffande förenkling i expe¬
ditionernas affattande vinna beaktande, komme — oafsedt att ledamöterna
därigenom finge afsevärdt mera tid till målens handläggning — arbetet å
kansliet att så minskas, att de fyra notarierna, möjligen med biträde af
205
en eller två amanuenser, med lätthet skulle kunna medhinna all uppsättning
och expedition, samt renskrifningskostnaderna högst betydligt nedgå. Med
anledning häraf synes mig, att kommittén bort hemställa,
att föreskrift mätte meddelas därom, att kammar¬
rättens beslut i besvärsmål skola afmattas på sätt, ofvan
blifvit antydt.
När ett mål i kammarrätten förekommer till pröfning och afgörande, Läsning af
har den föredragande att, såsom äfven i öfriga verk äger rum, i samman- “////§>!£-’
trängd form, men fullständigt, redogöra för målets och handlingarnas inne- Slagen Hd
håll, så att de närvarande få en tydlig och klar inblick i detsamma och
med stöd däraf kunna fatta sitt beslut. Men i kammarrätten är detta icke
till fyllest. Efter slutad föredragning skall nämligen där den föredragande
uppläsa handlingarna i målet.
Hvad än anledningen kan vara, att ett sådant bruk en gång upp¬
kommit, så innebär det ovillkorligen en viss misstro till föredragandens
vilja eller förmåga att rätt referera målet, en misstro, som, i den formen
åtminstone, icke visas föredragande inom andra ämbetsverk och som ej
heller torde i afseende å kammarrättens ledamöter äga fog. Och härutöf¬
ver ligger fara nära till hands, att en föredragande, som ej hunnit bereda
tillräckligt antal mål, söker utfylla föredragningstiden med ett dylikt upp¬
läsande. Något sådant kan så mycket lättare ske eller åtminstone miss¬
tänkas, om man tager i betraktande, att hvarje divisionssammanträde i
kammarrätten skall räcka fyra timmar och hvarje afdelningssammanträde,
vare sig för anmärkningsmåls föredragning eller för s. k. extra föredrag¬
ning af öfriga mål, två timmar, hvilken på förhand bestämda tid i regel
bör utnyttjas, men icke öfverskridas.
Den knappa och, till följd af så många ledamöters samtidiga närvaro,
dyrbara tid, som är anslagen till föredragning, bör väl ej upptagas med
något så onödigt, som uppläsande af handlingar, hvilkas innehåll förut nog¬
grant relaterats.
Förbises bör ej heller, att genom en sådan anordning ansvarskänslan i
ej ringa mån kan komma att slappas hos vederbörande föredragande. På
206
grund af omständigheternas makt, för hvilken de måste böja sig, kunna
de med bästa vilja ej medhinna mer, än hvad som kan inrymmas inom
den anslagna föredragningstiden. Att balansen å deras rotlar blir allt
större, måste de anse icke bero på dem själfva. Hvad åtminstone de före¬
dragande revisionstjänstemännen beträffar, vet jag, att de i regel beredt
sig att föredraga afsevärdt mera, än som medhunnits å de två timmar,
hvilka högst hvar fjortonde dag varit anslagna åt en hvar af dem för detta
ändamål. Och denna olägenhet har för dem vant så mycket kännbarare,
som en del af det arbete, hvilket, ehuru färdigberedt, ej fått föredragas,
måste göras om, då så lång tid som fjorton dagar eller ibland mera för¬
flutit mellan föredragningsdagarna.
Anser någon af dem, som jämte föredraganden hafva att afgöra ett
mål, att han genom föredragningen icke erhållit tillräcklig inblick i det¬
samma, står honom alltid öppet att, liksom för närvarande emellanåt äger
rum, begära, att handlingarna må cirkulera.
Jag anser fördenskull, att kommittén bort hemställa,
att föreskrift måtte meddelas,
dels att hvarje sammanträdes längd icke må, så¬
som för närvarande, vara på förhand bestämd, utan att
föredragningen bör fä fortgå, till dess alla för densamma
afscdda mål äro föredragna,
och dels att, med upphörande af den nuvarande s. k.
läsningen af handlingarna i målen, dylik uppläsning må
äga rum allenast i sammanhang med föredragningen och
då i de delar, föredraganden anser nödigt eller någon af
bisittarna det önskar.
Aflöningen till Uti det. af kammarrätten den 29 november 1878 afgifna utlåtandet
öfver 1874 års kommittés betänkande beträffande ämbetsverket ansåg kam¬
marrätten sig icke böra underlåta att framhålla önskvärdheten däraf, att
207
första gradens tjänstemän kunde beredas åtminstone någon förhöjning i
de af kommittén föreslagna aflöningsförmåner, beräknade för första gra¬
dens tjänstemän till 1.800 kronor i lön och 1,200 kronor i tjänstgörings-
penningar. »Aflöningen för första gradens tjänstemän skulle sålunda»,
säger kammarrätten, »komma .att utgå med enahanda belopp, som vid
reglering af generalpoststyrelsen, fångvårdsstyrelsen, telegrafstyrelsen med
flera förvaltande verk beräknats för dessa verks tjänstemän inom samma
grad. 1 anseende till göromålens beskaffenhet inom öfverrevisions-
departementet och kammarrättens kansli, måste likväl på innehafvarne af
första gradens tjänster därstädes ställas ej obetydligt högre anspråk på
kunskaper och tjänstemannaskicklighet samt omdömesförmåga, än på deras
vederlikar inom de förvaltande verken. Sättas det oaktadt aflöningsvill-
koren alldeles lika, synes denna omständighet möjligen föranleda, att kam¬
marrätten beröfvades tillfälle att åt sig förvärfva och bibehålla de dug¬
ligare och därföre mera eftersökta tjänstemännen, hvilka icke, utan att
något högre aflöning kan erbjudas dem, torde föredraga den svårare och
mödosammare tjänstgöringen i kammarrätten, och följaktligen kunde detta
ämbetsverk komma i fara att nödgas åtnöja sig med tjänstemän, för hvilka
de förvaltande verken icke funnit användning.»
I en till kammarrätten den 22 januari 1902 ingifven skrifvelse an-
höllo verkets samtliga då i tjänst varande revisorer, 17 till antalet, att
kammarrätten måtte, i sammanhang med dess underdåniga utlåtande i
anledning af kungl. cirkuläret den 25 oktober 1901 angående utredning
rörande behofvet af ändringar i de för vederbörande ämbetsverk och myn¬
digheter gällande lönestater m. in., till Kungl. Maj:t öfverlämna och till
nådigt bifall förorda en af dem samma dag afgifven underdånig ansökan.
1 denna underdåniga ansökan, hvilken jämte revisionskontorens häröfver
afgifna yttranden och kammarrättens underdåniga utlåtande af den 15
maj 1902 blifvit af Kungl. Maj:t till kommittén remitterad, framhålla re¬
visorerna :
att det arbete, som enligt kammarrättens instruktion åligger revi-
sionsafdelningen, omfattar alla statsförvaltningens grenar och ställer på
innehafvaren af revisorstjänsten betydliga anspråk på kunskaper och om¬
dömesförmåga samt förutsätter, om det skall kunna rätt utföras, icke blott
208
en grundlig insikt i räkenskapers förande och uppställning i allmänhet,
utan äfven kännedom om och förmåga att tillämpa de för hvarje räken¬
skap gällande författningar in. m., äfvensom skicklighet att på grund af
vid granskningen befunna felaktigheter utveckla och föra kronans och det
allmännas talan mot vederbörande ansvarsskyldige;
att i följd häraf, i olikhet med hvad för revisionen af de speciella
förvaltningsgrenarna i allmänhet erfordras, såsom kompetensvillkor för revisor
i kammarrätten stadgats vid rikets universitet aflagd juridisk ämbetsexamen;
att då utsikterna till vidare befordran för kammarrättens revisorer
äro ytterst ringa och innehafvare af revisorstjänst därstädes därföre i all¬
mänhet kommer att kvarstå å den en gång erhållna befattningen till upp¬
nådd pensionsålder, äfven af detta skäl en kammarrättsrevisor har behof
af att honom beredes en tryggad ekonomisk existens; samt
att, då tjänstgöringen å kammarrättens revision är af synnerligen
maktpåliggande och ansvarsfull beskaffenhet samt hos personalen i hög
grad påfordrar fallenhet och intresse för kallet, de dugligare tjänstemännen
å detta område näppeligen, utan att högre aflöning kan erbjudas dem,
torde föredraga den mera betungande och ansvarsfulla tjänstgöringen i
kammarrätten framför den, som mot lika aflöning erbjudes dem i öfriga
förvaltande verk.
»Då», heter det slutligen i revisorernas ansökan, »det arbete, som
anförtrotts kammarrättens revisorer, ställa på dessa tjänstemän högre an¬
språk än på revisorerna inom de förvaltande verken, samt härtill kommer,
att kammarrättens revisorer äro förpliktade att jämväl granska de förval¬
tande myndigheternas förvaltningsåtgärder, torde vi vara berättigade hysa
den fasta tillförsikten, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nåder fästa afseende
vid undertecknades på rättvisa och billighet grundade underdåniga fram¬
ställning om högre lönevillkor än de revisorers, hvilkas verksamhet vi skola
kontrollera och för hvilka kompetensvillboren i allmänhet icke äro högre
än mogenhetsexamen från allmänt läroverk.»
Uti afgifna yttranden öfver denna underdåniga framställning fram¬
hålla samtliga revisionskommissarierna önskvärdheten af att för kammar¬
rättens revisorer löneförmånerna måtte sättas högre än för revisorer inom
andra ämbetsverk. En af revisionskommissarierna yttrar därvid, bland
209
annat, följande: »En revisors i kammarrätten befattning är att anse såsom
ett förtroendeuppdrag; hans verksamhet kan väl underkastas en skenbar,
men icke någon verklig kontroll. — Till följd af räkenskapernas mång¬
skiftande form och innehåll kräfves hos revisorerna i kungl. kammarrätten
betydligt större insikt i författnings- och räkenskapsväsendet än hos reviso¬
rerna i andra ämbetsverk, hvilkas räkenskaper undergå öfverrevision i
kungl. kammarrätten. De förras arbete är icke såsom de senares inskränkt
till hufvudsakligen sifferkontroll inom ett visst område af statsförvaltningen,
utan inbegriper äfven kontroll å vederbörande myndigheters förvaltnings-
åtgärder och kan under ett år omfatta räkenskaper, tillhörande vidt skilda
grenar af statens verksamhet. De större anspråk, som sålunda måste
ställas på revisionspersonalen hos kungl. kammarrätten och jämväl fått ett
uttryck i högre kompetensfordringar, motsvaras emellertid ingalunda af
större löneförmåner eller bättre utsikter till befordran.»
I detta senare hänseende påpekar nämnde revisionskommissarie, att
de tre revisionskommissariebefattningarna äro de enda något bättre aflö-
nade tjänster inom verket, som stå revisorerna till buds, då däremot »för
en duglig revisor inom andra verk möjligheterna till befordran i allmänhet
äro långt flera och ledande till bättre aflönade befattningar»; och han anser,
att ehuru med afseende å göromålen kammarrättens revisionsafdelning »är
satt såsom öfverrevision, de förvaltande verkens specialrevisioner i fråga
om personalens förmåner äga företrädet.»
I förenämnda den 15 maj 1902 afgifna underdåniga utlåtande har
kammarrätten till särskild behandling upptagit revisorernas framställning,
och då jag anser verkets egen uppfattning i denna fråga vara af synnerlig
betydelse, vill jag bär återgifva densamma med utlåtandets egna ord.
»Kammarrätten lärer ej behöfva fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärk¬
samhet å den stora betydelsen af en effektiv revision för uppehållande af
en ordnad och sparsam förvaltning. För fullgörande af en sådan revision
är nödigt, att vederbörande granskare med synnerligt nit och intresse om¬
fattar sin uppgift. Det är ej tillfylles, att han underkastar räkenskaperna
en mekanisk silf ergranskning eller med ledning af förut gjorda anmärk¬
ningar eftersöker obehöriga utbetalningar. Hans sträfvan bör äfven gå ut
på att finna nya anmärkningsanledningar.:
Lönereglering shommitténs bet. III.
27
210
»Om detta gäller angående revisorer i allmänhet, så har det i sär¬
skild grad tillämpning å kammarrättens revision.»
»Sedan räkenskaperna först undergått granskning af arméförvalt¬
ningens, generalpoststyrelsens, järnvägsstyrelsens med flera verks revisio¬
ner, skola desamma underkastas ytterligare revision i kammarrätten mindre
i afseende å sifferuppgifter än till kontrollerande af vederbörande myndig¬
hets förvaltningsåtgärder.»
»Då kammarrättens revision sålunda i förhållande till andra revisio¬
ner intager ställningen af en öfverrevision, hvilkens granskningsplikt om¬
fattar hela statsförvaltningen, synes på eu revisor i kammarrätten böra
ställas skärpta fordringar på omdömesförmåga och författningskännedom.
Detta är i viss mår] äfven erkändt därigenom att för befordran inom kam¬
marrättens revision erfordras högre examenskompetens än som i allmänhet
är föreskrifven för revisorer i andra verk.»
»Det synes kammarrätten uppenbart, att de större kraf, man således
bör ställa på eu öfverrevisor, ej i längden kunna uppehållas med mindre
honom beredes fördelaktigare ekonomiska villkor än andra revisorer.»
»Till belysning af frågan, huru härmed för närvarande förhåller sig,
tillåter sig kammarrätten framlägga följande jämförande utredning mellan
kammarrätten och andra verk.»
»Hvad först angår aflöningsvillkoren, så förefinnes i afseende å den
ordinarie aflöningen ingen skillnad. Revisorsbeställningar äro i allmänhet
första gradens tjänster. Anmärkningsarfvode utgår endast i några ämbets¬
verk, och meddelas för sådana verk i nedanstående tab. I redogörelse för
medeltalet af revisors årliga anmärkningsarfvode, uträknadt, såvidt ske
kunnat, efter resultatet under femårsperioden 1897—1901.»
Tabell I. Årligt anmärkningsarfvode för revisor.
|
Kronor.
|
Öre.
|
Kammarrätten...................
|
132
|
-
|
Fångvårdsstyrelsen..................
|
68
|
07
|
Generalpoststyrelsen.................
|
141
|
bi :
|
Telegrafstyrelsen (blott för 1901)...........
|
69
|
61 |
|
Järnvägsstyrelsen ( > > 1898—1901)........
|
121
|
09
|
Generaltullstyrelsen.................
|
53
|
27
|
211
»T fråga om kammarrättsrevisorernas anmärkningsarfvode är att märka,
att detsamma ställer sig mycket olika å de särskilda kontoren. Sålunda
utgjorde under ifrågavarande femårsperiod årliga arfvodet, för revisor å
första kontoret 256 kronor, å andra kontoret 124 kronor och å tredje
kontoret blott 17 kronor.»
»Af denna redogörelse lärer framgå att kammarrättens revisorer ej
kunna anses bättra aflönade än andra. Men då för ett riktigt bedömande
af en tjänstemans ekonomiska villkor äfven torde böra tagas hänsyn till
hans lefnadsålder vid befordran till den ifrågavarande tjänsten äfvensom
utsikterna att blifva befordrad till annan bättre aflönad befattning, så med¬
delas här nedan i tab. 11 och III försök till jämförande utredning rörande
dessa förhållanden.»
»Tabellen II innefattar redogörelse för medelåldern vid befordran för
nuvarande tjänsteinnehafvare i de olika ämbetsverken.»
»1 tabellen III meddelas för en del ämbetsverk uppgift rörande å
ena sidan antalet revisorer i verket och å andra sidan huru många inne¬
hafvare af andra och tredje gradens tjänster därstädes, som förut innehaft
revisorstjänst.»
Tabell II. Befordringsålder.
Kammarrätten..................
|
__
|
39.5
|
Fångvårdsstyrelsen................
|
31
|
|
Årméförvaltningen.................
|
41.85
|
|
Marinförvaltningen................
|
40
|
|
Lotsstyrelsen...................
|
38.8
|
|
Generalpoststyrelsen................
|
37.3
|
|
Telegrafstyrelsen..................
|
39.75
|
|
Statskontoret...................
|
38.37
|
|
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen..........
|
46
|
|
Järnvägsstyrelsen.................
|
33
|
|
Generaltullstyrelsen................
|
42.75
|
|
Postsparbanksstyrelsen...............
|
34.33
|
|
Domänstyrelsen..................
|
43
|
|
Annat ämbetsverk än kammarrätten........
|
—
|
38.8
|
212
Tabell III.
|
Antalet
|
Befordrade till
|
|
reviso¬
rer.
|
andra
graden.
|
tredje
graden.
|
Kammarrätten...............
|
18
|
3
|
—
|
Summa
|
18
|
3
|
—
|
Fångvårdsstyrelsen............
|
2
|
1
|
—
|
Arméförvaltningen.............
|
7
|
5
|
2
|
Marinförvaltningen............
|
2
|
1
|
—
|
Generalpoststyrelsen............
|
10
|
2
|
—
|
Statskontoret...............
|
8
|
3
|
1
|
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.....
|
1
|
1
|
—
|
Postgparbanksstyrelsen...........
|
3
|
1
|
—
|
Domänstyrelson..............
|
1
|
—
|
1
|
Summa
|
34
|
14
|
i
|
»Då sedan år 1858 det ej inträffat, att revisor i kammarrätten be¬
fordrats till ledamot och befordran af tjänstgörande revisor till sekreterare
eller advokatfiskal knappast någonsin förekommit, lära kammarrättens ader¬
ton revisorer för befordran inom verket vara hänvisade till de tre i tab.
III åsyftade revisionskommissarietjänsterna.»
»Med erkännande af bristerna i förestående utredning vågar kam¬
marrätten dock af densamma draga den slutföljd, att kammarrättens revi¬
sorer långt ifrån att vara bättre lottade än andra sådana tjänstemän i
stället befinna sig i sämre ställning. Medan lönevillkor och befordrings-
ålder äro ungefärligen lika, te sig befordringsutsikterna afgjort sämre för
kammarrättens revisorer.»
»Att ett sådant sakernas tillstånd måste i längden inverka menligt
på revisionsarbetet inom kammarrätten, synes uppenbart. De dåliga befor¬
dringsutsikterna kunna befaras verka förslappande på vederbörande tjänste¬
mäns nit och intresse, och det antagande ligger nära till hands, att dug-
liga, för revisionsarbete utbildade personer, ställda i valet mellan befordran
213
till befattning i kammarrättens revision eller i annan lägre, men mera
gynnsamt ställd revision, föredrager det senare.»
»Af det föregående lärer framgå, att kammarrätten anser sina revi¬
sorers aflöning böra — oafsedt den tillökning i löneförmåner, som kan
varda första gradens tjänstemän i allmänhet medgifven — förbättras; och
torde en sådan förbättring böra i första hand ske genom att aflöningen
för samtlige revisorerna sättes något högre än den, som eljes varder för
första gradens tjänstemän bestämd.»
För jämförelse torde vara lämpligt att här meddela några i denna
fråga gjorda uttalanden af »den kongelige og parlamentariske Kommission
til Udarbeidelse af Förslag til Omordning af Statens Revisionsvesen m. v.»
i dess Indstilling I, utgifven i Kristiania i oktober 1898. Nämnda kom¬
mission föreslår inrättandet i Norge af ett själfständigt revisionsverk,
Regnskabsthing, bestående af 7 byråchefer, 28 revisorer, 20 arkivarier och
kontorister samt 28 assistenter. För detta räkenskapsting, heter det i
betänkandet, kommer en alldeles särskild svårighet att uppställa sig, näm¬
ligen den att kunna förvärfva de dugligaste krafterna och att knyta dem
fastare vid sig. Revisionsarbetet kräfver säregna anlag, om det icke snart
skall verka tröttande och förslöande. Där kommer att saknas den utsikt
till befordran till bättre aflönade och mera tilltalande tjänster, som före¬
finnes i regeringskontoren och som frestar yngre och duktiga män att
mottaga befattningar mot en jämförelsevis låg lön. Men tjänstebefatt¬
ningarna i räkenskapstinget kunna i regel icke göra anspråk på att få
betraktas såsom öfvergångsplatser till bättre poster. Det torde därföre i
räkenskapstinget komma att saknas den sporre till flit och uthållighet, som
i allmänhet förefinnes vid andra offentliga tjänster, där det kräfves lika
förbildning.
Det gifves, säga de norska kommitterade vidare, efter hvad de kunna
inse, egentligen blott ett sätt, hvarpå dessa svårigheter skola kunna göras
mindre kännbara, nämligen att göra räkenskapstingets viktigare befattningar
så tilldragande i ekonomiskt hänseende, att man kan få garanti för, det
män med insikt, erfarenhet och karaktär skola söka dem och åt dem offra
sin fulla arbetskraft intill pensionsåldern. Det är naturligtvis icke det
ringaste tvifvel underkastadt, att icke byråchefer, revisorer och assistenter
214
höra aflönas åtminstone lika som byråchefer, fullmäktige och kopister i
regeringsdepartementen. Men i vederlag för de mindre gynnsamma beford-
ringsutsikterna skall det nog visa sig nödvändigt att åtminstone åt räken¬
skapstingets byråchefer och revisorer gifva något bättre löne- och ålders-
tillägg, än som anvisats för motsvarande befattningar inom departementen.
För att kunna rätt bedöma befogenheten af de kraf på högre aflö¬
ning, som framställas af och till förmån för kammarrättens revisorer, torde
det vara nödvändigt att göra klart för sig värdet och betydelsen af det
arbete, som dessa revisorer prestera.
I det privata affärslifvet sättes ett synnerligen högt värde på allt,
hvad kontroll heter, och detta med rätta. Om samtliga funktionärer i ett
privatföretag veta med sig, att deras åtgärder komma att af sakkunniga
underkastas noggrann och omutlig granskning, betager blotta medvetandet
härom dem lusten att oöfverlagdt och lättsinnigt utföra sitt arbete eller
att på ett eller annat otillbörligt sätt tillgodose allenast sina egna intres¬
sen, på samma gång som en dylik betryggande kontroll hos utomstående
väcker förtroende och tillit till företaget. Vikten häraf är ock allmänne¬
ligen insedd och erkänd samt har fått ett uttryck, bland annat, i de allt
mera skärpta lagbestämmelserna rörande revision i bankbolag m. fl. dylika
företag, af hvilkas verksamhet en större allmänhet är beroende.
Ej mindre viktigt torde väl få anses vara, att förvaltningen och
användandet af statens medel underkastas cn i allo noggrann kontroll,
eu kontroll, som blir allt mångsidigare, svårare och ansvarsfullare att ut¬
öfva och för hvilken därföre kräfves allt insiktsfullare och mera själfstän-
diga krafter, ju närmare granskaren har att gå själfva den beslutande
myndigheten inpå lifvet. Häri ligger den stora skillnaden mellan revisio¬
nen inom de förvaltande verken och öfverrevisionen i kammarrätten. Utan
att det ringaste vilja, såsom själf en tjänsteman af den förra kategorien,
förringa behofvet och nyttan af underrevisionen, måste jag dock som min
åsikt uttala, att kammarrättens öfverrevision, hvilken har att »hålla tum¬
men på ögat» lika väl på de beslutande myndigheterna som på deras
revisorer och underlydande redogörare, är, från statens sida sedt, af den
215
största betydelse och värd att på allt sätt så omhuldas, att den kan fullt
verka för sin uppgift.
Det vore, som sagdt, i statens eget intresse önskvärd!-, att för denna
kammarrättens öfverrevision, af hvilken man kräfver ett ingripande på alla
områden, kunde anskaffas de allra yppersta krafter, så att densamma ut¬
gjorde en elitkår af revisorer.
Men lika litet som man i en privat affär kan förvärfva och än mindre
hoppas på att få behålla de bästa biträdena, om dessa icke erhålla vissa
fördelar, utöfver hvad andra affärer i samma bransch kunna gifva, lika
otänkbart torde det vara att för kammarrättens revision kunna påräkna
de större revisorsförmågorna, därest åt dessa erbjudas större fördelar på
andra håll. Och detta är just förhållandet för närvarande och kommer,
om kommitténs förslag i denna del går igenom, enligt min mening äfven
att blifva förhållandet för framtiden.
Kammarrättens revision lider nämligen af en stor svaghet, når det
gäller att konkurrera med andra verk, och det är att den icke kan utlofva
någon vidare god framtid för dem, som ägna sin verksamhet åt denna
revision. Hur skulle ett regemente blifva rekryteradt med hänsyn till sin
officersuppsättning, därest dessa officerare på förhand visste, att, om de
ginge in vid det regementet, de där komme att stanna till pensionsåldern
och att de icke kunde avancera längre än till kapten sgraden? Kan någon
då inbilla sig, att unge män, hvilkas arbetslust och duglighet ingifva dem
berättigade förhoppningar att en gång kunna inom andra verk nå bättre
aflönade befattningar, som därjämte skulle gifva dem en högre social ställ¬
ning, skola ingå i eller kvarstanna å kammarrättens revision? Under de
aderton år, jag såsom extra ordinarie tjänsteman tillhört nämnda revision,
har jag varit i rikt tillfälle att se, huru den ena efter den andra af de
mera dugliga amanuenserna lämnat densamma, för att såsom ordinarie
tjänstemän inträda i andra centrala ämbetsverk, där många af dem sedan
befordrats till andra och tredje gradens tjänster.
Aro befordringsmöjligheterna redan nu oerhördt ringa för en kam-
marrättsrevisor, så komma de genom den af kommittén föreslagna inskränk¬
ningen af antalet revisionskommissarier — i hvilket förslag jag dock full-
216
komligt instämmer — att blifva ännu sämre, då för aderton revisorer stå
till buds allenast tvenne högre, med fullmakt förenade, befattningar.
Mina medkommitterade anse, att de gjort nog för revisionen genom
att föreslå vissa förändringar i dess arbetssätt. Äfven jag håller före, att
kammarrättens revision kommer att mycket vinna genom dessa ändrings¬
förslag, men enligt min mening har för densamma därigenom ej gjorts
mer, än att dess revisorer, från att hittills hafva hållits i ett visst omyn-
dighetstillstånd, genom de föreslagna åtgärderna höjas till samma själf-
ständiga ställning, som de förvaltande verkens revisorer redan nu intaga.
Men någon enda förmån framför dessa kan jag icke finna hafva blifvit för
kammarrättsrevisorerna därigenom föreslagen.
Då för erhållande af de yppersta krafter för kammarrättens revision
den dragningskraft, som ligger i förmånliga befordringsutsikter, tyvärr
icke kan stå till buds, torde man få åtnöja sig med att söka utfinna något
annat, som kan göra ett inträdande i och kvarstannande hos nämnda revi¬
sion i någon mån tilltalande för den unge tjänstemannen. Såsom ofvan
blifvit visadt, har såväl i Sverige som i Norge på det kraftigaste fram¬
hållits, att det enda, som i någon man kan bilda en motvikt mot från¬
varon af befordringsutsikter, är en högre aflöning för öfverrevisionens tjänste¬
män än för deras likar inom andra, i befordringshänseende mera gynn¬
samt ställda verk.
Enligt kommitténs förslag (sid. 170) skall en kammarrättsrevisor, i
likhet med öfriga första gradens tjänstemän, erhålla en begynnelseaflöning
af 3,800 kronor samt efter 15 år komma upp till 5,000 kronor. Något,
om också icke mycket, bättre skulle dessa revisorers aflöning ställa sig,
om mitt här nedan närmare angifna förslag vunne beaktande. Begynnelse-
aflöningen skulle då blifva 200 kronor högre d. v. s. 4,000 kronor, hvarje
ålderstillägg 100 kronor större än enligt kommitténs förslag och alltså
slutaflöningen 5,500 kronor i st. f. 5,000 kronor. Med den obetydliga
årliga kostnad, denna tillökning i aflöningen komme att medföra, skulle
staten vinna mångfaldigt mera, i det att den för de ansvarsfulla posterna
i öfverrevisionen kunde hoppas att få påräkna de bättre, om också
ändock icke alltid de bästa, förmågorna bland revisionskunniga tjänste¬
män.
217
Deri af mig föreslagna aflöningen skulle likväl icke komma att nå
upp till de aflönings förmåner, som från ingången af år 1904 erbjudas en
stor grupp underrevisorer, nämligen dem, hvilka vid flottans stationer i
Stockholm och Karlskrona hafva att i första hand granska flottans räken¬
skaper, som sedermera äro underkastade öfverrevision i kammarrätten. Af
dessa granskare, hvilka benämnas marinintendenter af första graden, erhålla
de, som äro placerade i Stockholm och tillhöra 2:a löneklassen, i aflöningsför-
måner sammanlagdt 4,360 kronor och de, som tillhöra l:a löneklassen, till¬
sammans 5,360 kronor. Härvid är att märka, att de bekomma dessa höga
aflöningsbelopp genast vid sin utnämning och icke i form af ålderstillägg
efter ända till 15 års väntan, att de redan som marinunderintendenter
(motsvarande förutvarande e. o. kammarskrifvare) med en aflöning af 2,115
kronor och som marinintendenter af 2:a graden (— de förra kammar-
skrifvarna) med en aflöning af 2,995 kronor erhålla kungl. fullmakt samt
att de således redan tidigt kunna komma till fullt tryggad ställning. Det
torde ej behöfva påpekas, hurusom kammarrättens öfverrevision i konkur¬
rens med denna underrevision gifvetvis skall komma till korta, när det
gäller att rekrytera sin personal.
Med anledning af hvad ofvan blifvit anfördt, anser jag, att kom¬
mittén bort föreslå,
att aflöningen till kammarrättens revisorer må be¬
stämmas till 4,000 kronor, där afl 2,300 kronor i lön och
1,700 kronor i tjänstgöring spenningar, hvartill kunna
komma tre ålderstillägg till lönen, hvart och ett å 500
kronor, det första efter fem år, det andra efter ytterligare
fem år och det tredje efter än ytterligare fem ån.
3) Herr kammarrättsrådet Östberg anförde:
»Jag anser mig till en början böra erinra därom, att jag, likasom
andra representanter för vederbörande ämbetsverk, allenast haft att deltaga
LöneregleringshommitUns bet. III. 28
Kommitténs
allmänna
grunder.
218
i kommitténs öfverläggning ar rörande det ämbetsverk;, kammarrätten, jag
företräda och att kommittén på förhand uppgjort och afgifvit sitt betän¬
kande angående de allmänna förutsättningarna och grunderna för en reg¬
lering af löneförhållandena m. in. inom de centrala ämbetsverken, hvilka
allmänna förutsättningar och grunder kommittén naturligtvis ansett sig
sedermera böra såvidt möjligt följa. Det lärer vid sådant förhållande icke
tillkomma mig att här inlåta mig på en uttömmande granskning af dessa
allmänna grunder och förutsättningar. Några få erinringar torde jag dock
icke böra underlåta att framställa.
Kommittén säger i den nyssberörda allmänna delen af sitt betän¬
kande, att »kommittén kommit till den bestämda uppfattningen, att den
tid, som af personalen inom de centrala ämbetsverken för närvarande ägnas
åt statstjänsten, icke i allmänhet är att anse såsom tillfyllestgörande».
Kommittén har därför »till vinnande af ökning i arbetsprodukten» föreslagit
utsträckning »af tjänstgöringstiden, d. v. s. af arbetstiden å tjänsterummet»,
hvarjämte kommittén, bland annat, föreslagit strängare bestämmelser än
de nuvarande i afseende å förening af ordinarie statstjänst med annan
befattning eller uppdrag.
Jämte det jag beträffande kommitténs hithörande förslag instämmer
i och åberopar hvad herr kammarrådet Nehrman anfört till kommitténs
protokoll den 18 november 1903 och som finnes återgifvet å sidorna 153
och 154 i andra delen af kommitténs betänkande, får jag härtill lägga,
att inom kammarrätten det af kommittén förordade systemet med viss lag-
stadgad arbetstid å tjänsterummet tillämpats och, såsom säkerligen det enda
användbara, måst tillämpas för revisionsafdelningens arbeten, men att detta
system icke torde kunna af någon påstås hafva medfört en jämförelsevis
större eller bättre arbetsprodukt inom nämnda afdelning, än hvad som under
ett annat arbetssystem presterats af öfriga delar af ämbetsverket. Vidare
torde det böra framhållas, att några bevis icke framtetts därom, att arbetspro¬
dukten af personalen inom de centrala ämbetsverken — och det är dock
på arbetsprodukten, icke på arbetstiden allt ankommer — skulle kvalitativt
och kvantitativt sedt vara mindre tillfyllestgörande än arbetsprodukten
inom andra rättsskipningens eller statsförvaltningens grenar. Slutligen
lärer det icke vara förmätet att påstå, att med den utbildning som kräfves,
219
deri sakkunskap och omdömesgillhet, som erfordras — och detta i högre
grad, ju högre befattningarna äro — personalen inom de centrala ämbets¬
verken för sitt arbete åtnjuter och äfven enligt kommitténs förslag kommer
att åtnjuta vida lägre aflöningsvillkor, än motsvarande intellektuella arbete
i enskild eller kommunal tjänst betingar.
Det är att befara, att kommitténs förslag, som afser att, äfven där
sådant icke är af tjänstens egen art eller af förhållandet till allmänheten
betingadt, klafbinda tjänstemannen å ämbetsrummet och afstånga honom
så mycket som möjligt från beröring med det praktiska lifvet, skall leda
till en för det allmänna skadlig opraktiskhet i vederbörande ämbetsmäns
uppfattning af förekommande frågor. För ett ämbetsverk sådant som
kammarrätten, hvilket har att handlägga räkenskaps-, anmärknings- och
beskattningsärenden från vidt skilda områden, är en närmare kännedom
om det praktiska lifvets olikartade förhållanden hos dem, hvilka hafva af-
görandet i sin hand, icke utan sin stora betydelse.
Då påtagligt är, att statstjänsten icke kan bereda dem, som ägna
sig däråt, samma utsikter till ekonomisk framgång, som den enskilda
advokat- och affärsverksamheten erbjuder, är det för det allmänna af syn¬
nerlig vikt, att, på det dugliga och oberoende ämbetsmän städse må
vara att påräkna för utöfningen af de maktpåliggande förvaltnings- och
domarefunktionerna i högre och högsta instans, själfva löneförhållandena
såväl som deras förutsättningar och grunder blifva sådana, att de icke
antingen stänga hithörande banor för andra än ekonomiskt oberoende
personer och sålunda medföra en plutokratisering af ifrågavarande ämbets¬
mannakår eller ock leda till osjälfständighet samt däraf följande äfven-
tyrligheter. I
I fråga om kommitténs förslag därom, att klagan icke vidare skulle Beskattnings¬
ik föras öfver kammarrättens utslag i mantalsskrifnings- och taxerings mål /,^f
samt vissa andra af kommittén å sid. 53 här ofvan angifna mål, har jag kammarrätten
inom kommittén understödt i detta syfte framställda yrkanden, men anser såsom sista
mig här böra erinra, att förslaget i denna del icke lämpligen torde kunna
slutligen pröfvas annorledes än i sammanhang med frågorna om inrättande
af en administrativ högsta domstol eller regeringsrätt och om denna dom-
220
stols funktioner, likasom i hvarje fall deri här ifrågasatta reformen borde
föregås eller samtidigt åtföljas af eu förändring i taxeringsmyndigheternas
organisation.
Förenkling i Vid kommitténs uttalanden beträffande förenklingar i formerna för
registrering, ärendenas registrering, skrifsättet in. in. anser jag mig böra foga följande
skrifsättet erinringar.
m. m. 0
De i kammarrätten för närvarande förda diarier och protokoll, af
Indika i öfrigt protokollen äro synnerligen kortfattade och öfversiktliga,
torde visserligen kunna utan olägenhet i vissa fall ytterligare inskränkas,
men de äro i allmänhet icke af den omständliga beskaffenhet eller med¬
föra det tidsödande arbete, som utomstående af en sammanförd, detaljerad
beskrifning å dessa kunna komma att antaga. Särskildt är deri »allmänna
expeditionslistan» mycket lätt förd och synnerligen praktisk samt bör icke,
på sätt kommittén ifrågasatt, blifva afskafifad. Den kan för visso icke »bi¬
draga till, att den stadiga, intresserade tillsynen öfver de underordnade
slappas, eller underlätta, att uppmärksamhet och intresse ägnas åt utanför
tjänsten liggande angelägenheter», utan den är tvärtom i hög grad ägnad att
medföra kontroll och tillsyn öfver måls och ärendens behöriga expedierande.
Såsom kommittén erinrat, äro rubriker och reciter till kammarrättens
beslut eller yttranden i allmänhet ej kännetecknade af någon större vid¬
lyftighet, utan har allt större förenkling i dessa hänseenden ägt rum. Nå¬
gon »väsentlig besparing af tid och arbetskraft» lärer därför icke kunna
uppstå, om, på sätt kommittén ifrågasatt, promemorior i stället skulle upp¬
sättas och biläggas akterna. Tvärtom är att befara, att arbetet härigenom
skulle ökas utan någon motsvarande nytta. Däremot skulle, i den mån
skattelagstiftningen och fa ttigvård slagstiftningen hinna undergå en tidsenlig
förenkling och reformering, besvärsmålens antal i kammarrätten säkerligen
förminskas eller åtminstone den fortgående ökningen däraf väsentligt
förebyggas.
I fråga om ärendenas föredragning och afgörande har kommittén
bland annat hemställt, att i kammarrätten nu brukliga afbrott eller in¬
skränkningar i föredragningen under januari månad samt vid påsk och
under sista veckan af vårsessionen må upphöra.
221
De sålunda angifna af brotten, som vid påsk inskränka sig till två
söckendagar före och två söckendagar efter påskdagen, innebära emellertid
icke någon ledighet från göromål, tillhörande ämbetsverket. Med den kon¬
centrerade föredragning af besvärsmål, som alltmer utbildat sig inom kam¬
marrätten, hafva dessa afbrott i föredragningen visat sig erforderliga för
att medhinna justering och expediering af föredragna mål, hvilkas antal
under den nu vanliga föredragningstiden blifvit så mycket större, då man
haft att påräkna ett efterföljande rådrum för målens afarbetande och för
beredande af mål till ny föredragning. Till januari månad hafva i öfrigt,
där så lämpligen kunnat ske, förlagts föredragning och besvarande af de allt
talrikare vordna Kungi. Maj ds remisser i vidlyftiga frågor af legislativ
eller administrativ natur.
På de allmänna skäl, som ofvan angifvits, anser jag icke erforderligt
eller lämpligt, att för ämbetsverkets advokatfiskal och kanslipersonal, på
sätt kommittén föreslagit, föreskrifves, att de skola vara å tjänsterummen
tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag. En dylik anordning, för
hvars genomförande i öfrigt torde böra bei’edas i vissa fall annorlunda
beskaffade arbetslokaler än de nu befintliga, är icke behöflig för kontrollen
öfver dessa tjänstemäns arbete, då eu sådan kontroll på grund af arbetets
egen natur därförutan, såsom lätt inses, äger rum; och anordningen
innebär icke någon sporre till ökadt intresse och intensitet i arbetet. I
I fråga om den framtida organisationen af kammarrätten hav kom¬
mittén föreslagit, bland annat, att den nuvarande sekreterartjänsten måtte
indragas. Detta förslag synes mig ur ämbetsverkets synpunkt vara syn¬
nerligen olämpligt. Kommitténs skäl för en sådan indragning lära icke
heller vid en närmare granskning befinnas tillfyllestgörande.
Upphörandet af nu bruklig underställning i vanliga afskrifningsmål
samt minskad föredragning af kungliga bref, hvilka båda förhållanden
skulle blifva en följd utaf genomförandet af kommittéförslaget, inverka
icke i någon väsentlig mån på sekreterarens ställning och göromål. Det
egentliga arbetet i kammarrätten med afskrifningsmålen åligger för när¬
varande amanuensen å advokatfiskalskontoret, och denna amanuensplats kan
Sekreferar-
tjänsten.
222
därför, såsom äfven kommittén tänkt sig, med upphörandet af dessa måls
underställning indragas.
Såsom chef för kammarrättens kansli med dess omfattande och allt¬
jämt växande arbete för uppsättning och expedierande af kammarrättens
utslag, skrivelser och bref är sekreteraren, såvidt nu kan bedömas, för
verket behöflig. Den stigande omfattningen af kansliarbetet i kammar¬
rätten torde bäst framgå af följande sammanställning angående antalet
af de från kammarrätten under årens lopp utgående expeditioner. Dessa
utgjorde
år 1871 summa 4,397 däraf domar och utslag 1,421
»1881 » 4,800 » » » » —
» 1891 » 5,187 » » » » 1,518
» 1901 » 6,707 » » » » 2,101
» 1903 » 7,093 » » » » 2,357
Såsom kommittén äfven erinrat, åligger det enligt nu gällande in¬
struktion sekreteraren att uppsätta och till expedition befordra kammar¬
rättens underdåniga utlåtanden. Om, såsom kommittén jämväl omförmält,
en dylik uppsättning hittills i många fall icke ålagts sekreteraren, hindrar
detta icke, att föreskriften härom är lämplig och för framtiden bör komma
till så mycket större användning, som den enligt kommitténs förslag ökade
skyldigheten för ämbetsverkets ledamöter att föredraga och deltaga i af-
görandet af besvärs- och anmärkningsmål kommer att för ledamöterna
kräfva här afsedt biträde och hjälp från sekreterarens sida.
Kommitténs förslag innebär, att arbetet å kammarrättens kansli
skulle utföras af fyra ordinarie notarier och fyra amanuenser, hvarjämte
till aktuariens hjälp skulle lämnas något amanuensbiträde.
Då det torde strida mot riktiga och af kommittén äfven omfattade
samt uttalade principer, att ett städse behöflig! ordinarie arbete inom ett
ämbetsverk skall till så stor del, som här afses, utföras af från tid till
annan förordnade extra tjänstemän eller amanuenser, och då, såsom förut
antydts, ett särskild! chefskap för kanslipersonalen torde vara lika behöf¬
lig! som å andra områden, t. ex. inom kammarrättens revisionskontor,
samt härtill kommer, att, vid den ökade föredragning och förändrade hand¬
läggning af anmärkningsmål, kommitténs förslag innebär, ett öfvervakande
223
och biträde vid uppsättande af dessa mål från en sekreterares sida lämp¬
ligen bör tagas i anspråk, synes mig sekreterarbefattningen i ämbetsver¬
ket böra bibehållas och, om sådant finnes utförbart, i stället minskning
ske i antalet amanuensbefattningar. Till äfventyrs skulle på detta sätt, på
samma gång en lämpligare anordning af de å kansliet behöfliga befattnin¬
garna ägde rum, någon nämnvärdt större kostnad icke i det hela tillskyn¬
das statsverket.
Kommittén har erinrat, att sedan år 1900 vid olika, tillfällen sekre-
terartjänsten uppehållits på förordnande och icke af ordinarie innehafva-
ren, och velat göra gällande, att sekreterarens chefskap öfver kansliet häri¬
genom i utöfningen försvagats. Med framhållande häremot, hurusom un¬
der de näst föregående årtiondena innehafvaren af sekreterare’änsten i
kammarrätten själf nästan oafbrutet utöfvade befattningen, äfvensom att
jämväl vid ett förordnande på denna tjänst, likasom på andra tjänster,
där ett chefskap äger rum, den tillförordnade innehafvaren har att ut¬
öfva och äfven utöfvar det chefskap, som eljest åligger deri ordinarie in¬
nehafvaren, får jag slutligen i denna fråga tillägga, att vid det behof af
adjunktion, som i kammarrätten förekommit och förekommer, sekreteraren
härför måste tagas i anspråk, och att det icke är minst viktigt att kam¬
marrätten uti innehafvaren af eu sådan befattning har att städse tillgå en
sakkunnig person för adjunktion, en tillgång, som eljest varder mera be¬
roende på rena tillfälligheter.
Vid kommitténs förslag till aflöningar och pensionsbelopp för äm- Aflöningar.
betsverket har jag ansett mig här icke kunna underlåta att anföra föl¬
jande. De af ämbetsverket i dess utlåtande den 15 maj 1902 med an¬
ledning af kungl. cirkuläret den 25 oktober 1901 föreslagna lönesatser
synas mig icke i någon mån öfverdrifna, och särskildt torde den af äm¬
betsverket föreslagna aflöningstiteln »hyresbidrag» vara en lämplig form
för att, därest den inom statsförvaltningen i dess helhet komme till an¬
vändning, utjämna aflöningsförhållanden för tjänster, som böra aflönas
lika, efter de olika lefnadskostnaderna å olika orter.
Såsom ämbetsverket i dess ofvanberörda utlåtande framhållit och
kommitténs ledamot, revisoren Schultzberg i afgifven reservation vid detta
224
betänkande än vidare utvecklat, vore det, särskilt med hänsyn till de
ringare utsikterna till befordran för revisorer i kammarrätten i jämförelse
med revisorerna i andra verk, synnerligen ömkligt, att åt kammarrättens
revisorer kunde beredas en något högre aflöning än för andra tjänstemän
af första graden.
Hvad slutligen beträffar aflöningsvillkoren för kammarrättens leda¬
möter, har kommittén, som angående revision skommissarierna, med hänsyn
till deras föreslagna nya, i viss mån förändrade ställning, höjt aflönings¬
villkoren, utöfver hvad som skulle tillkomma andra gradens tjänstemän, före¬
slagit samma aflöningsvillkor som för tredje gradens tjänstemän öfver hufvud.
Då kammarrätten enligt kommitténs förslag skulle komma att fun¬
gera såsom högsta instans icke blott, såsom nu i fattigvårdsinål, utan
äfven i beskattningsmål och därmed jämnställda mål samt således tjänst¬
göra såsom en administrativ högsta domstol inom viktiga områden af sam-
hällslifvet, torde det vara af synnerlig vikt, att åt ämbetsverket må kunna
förvärfvas så dugliga ledamöter som möjligt. Med afseende därå och då
i regel icke genom tjänstgöring i kammarrätten, såsom i rikets hofrätter
är fallet, öppna sig befordringsutsikter utom verket, torde särskilt för
kammarrättens ledamöter aflöningarna böra höjas, utöfver hvad kommittén
föreslagit. Det synes icke vara en obillig fordran, att staten må aflöna
sina domare i högre instans med åtminstone samma belopp som Stock¬
holms stad enligt år 1902 antagen stat tilldelat rådmännen vid hufvud-
stadens rådstufvurätt. Deras aflöningar utgöra för 2 rådmän till hvar¬
dera i lön och tjänstgöringspenningar 8,500 kronor jämte 2 ålderstillägg,
hvardera å 500 kronor, samt för öfriga 15 rådmän åt enhvar 7,000
kronor i lön och tjänstgöringspenningar jämte likaledes 2 ålderstillägg,
hvardera å 500 kronor. Dessa tjänstemän äro dessutom befriade från
alla afgifter för sin egen pensionering.
Aflöningssatserna för kammarrättsråd synas mig därför, om ej det
föreslagna upptagandet af titeln hyresbidrag kommer till stånd, böra sät¬
tas antingen omedelbart till 5,400 kronor lön och 2,600 kronor tjänstgö¬
ringspenningar eller ock till 4,600 kronor lön och 2,400 kronor tjänstgö¬
ringspenningar samt 2 ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, det ena efter
5 och det andra efter 10 års tjänstgöring.
Borttagandet, på sätt kommittén föreslagit, af advokat,fiskalens rätt
till aktorat.sarfvode å medel, som genom hans ämbetsåtgärd inflyta i kro¬
nans eller annan allmän kassa, anser jag af skäl, som blifvit anförda till¬
förene, då denna fråga förevarit, icke vara af förhållandena påkalladt, i
synnerhet icke, så länge åklagare i allmänhet bibehållas vid andelar i
böter, viten och förbrutet gods. Jag åberopar ock i tillämpliga delar
hvad herr kammarrådet Nehrman i sitt ofvannämnda yttrande till kom¬
mitténs protokoll anfört om enahanda förslag beträffande kammarkollegii
advokatfiskal. Om sådant ur besparingssynpunkt från statsverkets sida
synes behöfligt, torde emellertid en begränsning af arfvodet kunna ske».
In fidem
Allan Cederborg.
Löneregleringshommitténs bet. III.
29
Bilagor till revisor Schultzbergs särskilda yttrande.
Bil. A1.
Kungl. Maj-.ts och rikets kammarrätts utslag på de besvär K. såg-
verksaktiebolag och V. sockens kommunalstämma, hvar för sig, anfört i
fråga om nämnda bolags taxering för inkomst år 1901 i staden G. samt
i V. socken, hvarom sedan vidare förmäles; varande förklaringar i målet
afgifna af stadsfullmäktige i G. och kronans ombud hos G:s läns pröf-
ningsnämnd så ock i fråga om bolagets besvär af V. sockens kommunal¬
stämma samt rörande kommunalstämmans besvär af bolaget; gifvet i Stock¬
holm den 30 september 1903.
Kungl. kammarrätten har handlingarna i målet sig föreläsas låtit
och därvid inhämtat:
att 1901 års taxeringsnämnd för staden G. vid beräkning af bolagets
hela, samma år beskattningsbara inkomst af trävarurörelse ansett det af
bolaget till taxering uppgifna beloppet 539,682 kronor 15 öre böra ökas
med »för högt beräknade stubbören å 567,323 stycken timmer å 50 öre»
eller således med 283,661 kronor 50 öre till 823,343 kronor 65 öre samt
af detta belopp taxerat i G. dels hela den däld ingående, till 164,861
kronor 27 öre beräknade vinsten å kolningsrörelse, dels af återstoden två
tredjedelar med 438,987 kronor 58 öre, eller tillhopa i afrundadt belopp
603,840 kronor;
att bolaget af taxeringsnämnden i V. socken taxerats för inkomst
till belopp af 300,000 kronor;
att bolaget hos G:s läns pröfningsnämnd yrkat, att, enär det belopp,
som i bolagets räkenskaper för år 1900 afförts för värdet af de i bolagets
rörelse använda, å bolagets egna eller »arrenderade» skogar afverkade träden
227
och hvilket belopp motsvarade 1 krona 25 öre för hvarje stock, icke öfver-
stege det verkliga värdet af träden å rot, bolagets hela, år 1901 beskatt¬
ningsbara, inkomst af trävarurörelse måtte bestämmas i enlighet med bo¬
lagets, på berörda räkenskaper grundade, uppgift till 539,682 kronor 15
öre samt att af detta belopp bolagets till 164,861 kronor 27 öre beräknade
vinst af kolningsrörelse måtte taxeras i G. och återstående beloppet 374,820
kronor 88 öre upptagas till beskattning med 2/a i Gr. och Vs i V. socken;
att, sedan ett inom pröfningsnämnden för ärendets beredning till¬
satt utskott i afgifvet utlåtande hemställt, att bolagets taxering i G. måtte
bestämmas i enlighet med taxeringsnämndens beräkning till 603,840 kronor
och taxeringen i V. socken till 219,490 kronor, utgörande i jämnadt tal
73 af bolagets inkomst, sådan den af taxeringsnämnden i G. beräknats,
efter afdrag af där särskildt beskattad vinst å kolningsrörelse, pröfnings-
nämnden genom beslut vid sammanträde den 20, den 21 och den 23 sep¬
tember 1901 i öfverensstämmelse med hvad utskottet sålunda föreslagit
G
bestämt bolagets taxering;
att i besvären bolaget fullföljt sitt hos pröfningsnämnden framställda
yrkande i fråga om beräkningen af beloppet af bolagets hela beskattnings¬
bara inkomst af trävarurörelse, med hemställan därjämte att detta belopp
måtte i beskattningsafseende mellan G. stad och V. socken fördelas på
sätt kungl. kammarrätten funne skäligt;
samt att V. sockens kommunalstämma i besvären yrkat, att äfven
vinsten af bolagets kolningsrörelse måtte i beskattningshänseende blifva
föremål för delning mellan G. stad och V. socken, eller, därest detta
yrkande icke kunde bifallas, att åtminstone den förändring vid beräkningen
af bolagets beskattningsbara inkomst af rörelse måtte vidtagas, att det
bolaget medgifna, fem procent af taxeringsvärdet å bolaget tillhöriga, för
dess rörelse använda fastigheter motsvarande afdrag å inkomstbeloppet
måtte göras från hela nämnda belopp och icke sedan vinsten af kolnings-
rörelsen först frånräknats, samt att i hvarje fall 3/s af det till fördelning
bestämda inkomstbeloppet tnåtte taxeras i V. socken.
Detta med hvad mera handlingarna innehålla har kungl. kammar¬
rätten tagit i öfvervägande och finner ej skäl att i pröfningsnämndens be¬
slut göra ändring.
228
Bil. B1.
Kungl. Maj:ts och rikets kammarrätts utslag på de besvär, A. sockens
fångvårdsstyrelse anfört däröfver att, sedan hos Konungens befallnings¬
hafvande i Y:s län dels N. sockens fattigvårdsstyrelse den 22 december
1900 sökt, att som, efter det extra banvakten N. N:son hvilken sedan april
1900 vore jämte sin familj bosatt inom E. socken, i slutet af november
månad samma år angripits af sinnessjukdom, fattig vårdsstyrelsen i N.
socken, där familjen vore för år 1900 mantalsskrifven, funnit sig föran¬
låten afhämta N:son från E. socken äfvensom anskaffa klädespersedlar åt
honom samt bestrida kostnaden för hans underhåll och vård under tiden
från den 27 berörde november till den 16 därpå följde december, då han
inforslats till länets upptagningsanstalt för sinnessjuka, det måtte varda
ålagdt fattigvårdsstyrelsen i A. socken, där N:son befunnits äga hemorts¬
rätt, att ersätta N. sockens fattigvårdsstyrelse de utgifter, som fattigvårds¬
styrelsen med anledning häraf för N:son redan fått vidkännas, med till¬
hopa etthundratjuguen kronor tjugu öre jämte hvad N. sockens fattig¬
vårdsstyrelse för N:son ytterligare utgifvit eller komme att för honom och
hans familj utgifva, dels ock fattigvårdsstyrelsen i E. socken den 6 mars
1901 sökt, bland annat, därom ej vidare är fråga, att, som sistnämnda
fattigvårdsstyrelse måst den 18 nästförutgångna februari tilldela N:sons
hustru H. N:son och makarnas tre minderåriga barn fattigunderstöd med
tio kronor, fattigvårdsstyrelsen i N. socken eller annan kommun, som där¬
till kunde kännas skyldig, måtte förpliktas återgälda samma belopp, så
har Konungens befallningshafvande genom utslag den 24 april 1902, enär
N:son, hvilken, efter hvad i målet ådagalagts, varit bosatt inom A. socken
från juli månad 1896 till samma månad 1899, således bort därstädes föras
i mantal för åren 1897, 1898 och 1899, till följd hvaraf N:son, äfven om
han bort under år 1899 mantalsskrifvas i N. socken, likväl, vid det för¬
hållande att ifrågakomna behof af fattigvård uppstått under första kalen¬
deråret näst efter sistberörda mantalsskrifning, behållit den hemortsrätt,
han näst därförut ägt inom A. socken, samt N:son, hvilken ostridigt till
följd af sinnessjukdom varit oförmögen att genom arbete förvärfva hvad
229
till lifvets uppehållande oundgängligen erfordrades, måste på grund af
hvad i målet blifvit utredt anses hafva vid tiden för ofvananmärkta under¬
stöds meddelande saknat egna medel och, då hans fader icke, såvidt hand¬
lingarna utmärkte, befunnit sig i sådana ekonomiska förhållanden, att han
förmått utan fattigvårdssamhälles mellankomst försörja sin son, jämväl
underhåll och vård af annan; förty och då den omständigheten att för
N:son begärts och erhållits understöd icke af fattigvårdsstyrelsen i E.
socken, där N:son vistats, utan af fattigvårdsstyrelsen i N. socken, hvarest
N:son då antagits äga hemortsrätt, icke kunde föranleda till befrielse för
fattigvårdsstyrelsen i A. socken att utgifva ersättning för de belopp, som
redan blifvit eller framdeles kunde varda N:son meddelade, och anledning
icke syntes vara för handen antaga, att den af fattigvårdsstyrelsen i N.
socken för N:sons vårdande därstädes beviljade godtgörelse varit högre än
af förhållandena påkallats, samt det af E. sockens fattigvårdsstyrelse den
18 februari 1901 hustru N:son och hennes minderåriga barn tilldelade
understöd, med afseende därå att hustru N:son enligt trovärda personers
intygande varit från den 12 till den 17 berörde februari sängliggande sjuk
och någon tid därefter till arbete oförmögen, likaledes måste anses hafva
meddelats i enlighet med 1 § kungliga förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871, under åberopande af nämnda lagrum äfvensom 12 §
2 mom. samt 22, 25 och 29 §§ samma förordning, förpliktat A. sockens
fattigvårdsstyrelse att dels ersätta N. sockens fattigvårdsstyrelse ej mindre
ofvananmärkta kostnad för N:son, utgörande tillhopa etthundratjuguen
kronor tjugu öre, än äfven med belopp, hvarom parterna i brist af åsäm-
jande ägde särskilda tvista, hvad sistnämnda fattigvårdsstyrelse ytterligare
nödgats och än vidare kunde få för N:son eller hans familj i fattigvårds-
hänseende vidkännas, intill dess behofvet af fattigvård upphörde eller för¬
sörj ningsskyldigheten af A. sockens fattigvårdsstyrelse omedelbart öfver-
toges, dels ock till fattigvårdsstyrelsen i E. socken utbetala tio kronor i
godtgörelse för det hustru N:son och hennes barn den 18 februari 1901
beviljade understöd; öfver Indika besvär fattigvårdsstyrelserna i N. och E.
socknar sig förklarat samt Konungens befallningshafvande utlåtande med¬
delat; gifvet i Stockholm den 11 september 1903.
230
Kungl. kammarrätten har handlingarna i målet sig föreläsas låtit och
finner skäl icke hafva förekommit, som kan föranleda ändring i Konungens
befallningshafvandes utslag, såvidt detsamma öfverklagats. År och dag
som förr skrifvet står.