184
156 §.
Denna § motsvarar en del af 68 § i nuvarande lag.
Med »olofligt undanhållande» förstås här detsamma, som med detta
uttryck betecknas i 5 kap. af förslaget.
För betecknande af de fall, då olofligt undanhållande af befäl¬
hafvare skulle vara straffbart enligt förevarande §, har användts samma
uttryckssätt som i fråga om rymning af krigsman efter 153 §. Hvad
därom vid sistnämnda § blifvit yttradt, gäller äfven här.
157 §.
Enligt 29 § 3 mom. värnpliktslagen är värnpliktig, som tillhör
beväringens första uppbåd och vistas utom riket, skyldig att vid utbrott
af krig, oberoende af särskild inkallelse, så snart ske kan, återvända
till hemorten. För underlåtenhet att fullgöra nämnda skyldighet finnes
emellertid ej något ansvar stadgadt vare sig i värnpliktslagen eller
annorstädes. 68 § i strafflagen för krigsmakten stadgar visserligen straff
för den, som underlåter att inställa sig till tjänstgöring, men, utom att
en sådan underlåtenhet är något annat, än hvad som omtalas i 29 §
3 inom. värnpliktslagen, förutsättes i 68 § strafflagen för krigsmakten
alltid, att den uteblifne särskildt blifvit till tjänstgöring inkallad. Af
skäl, som förut nämnts,1) synes emellertid sådan underlåtenhet, hvarom
här är fråga, böra i strafflagen för krigsmakten beläggas med ansvar.
I enlighet härmed har i förslaget införts en bestämmelse härom,
hvilken fått sin plats i nu förevarande §. Enligt samma bestämmelse
skulle straffet för ifrågavarande förseelse bestå i disciplinstraff eller
fängelse i högst sex månader.
Gäller vid utbrott af krig i föreskrifven ordning utfärdad inkallelse
till tjänstgöring äfven värnpliktig, hvarom här är fråga, och underlåter
lian att ställa sig inkallelsen till efterrättelse, skall gifvetvis icke före¬
varande § utan vederbörliga bestämmelser i 5 kap. tillämpas.
12 kap.
1 detta kapitel hafva sammanförts de till krigsartiklarna hörande
bestämmelser, hvilka angå brott, hänförliga till de kategorier af för¬
brytelser, som omtalas i 6 och 7 kapitlen i förslaget. *
*) Se sid. 24.
185
158 §.
Innehållet i 1 och 2 inom. af denna § återfinnes under 74 § och
79 § 2 mom. i den nuvarande lagen. Då officer eller underofficer, som
gör sig skyldig till brott, hvarom här är fråga, torde böra förklaras
ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas, icke blott i de uti 74 § af
nuvarande lag upptagna fall, utan äfven om upproret ej fullföljes längre,
än i 63 § här ofvan sägs, har kommittén i sitt förslag utvidgat de
för närvarande i donna del gällande föreskrifter till att omfatta äfven
sistberörda fall. 3 mom. i förevarande § återgifver allenast i fråga om
de i samma § omförmälda fall hvad redan nu angående enahanda fall
linnes stadgadt i lagens 83 §.
159 §.
Denna § är icke heller till innehållet ny. Hvad däri stadgas gäller
nämligen redan nu enligt 84 och 85 §§ i lagen.
160 §.
I fråga om denna § torde det vara tillräckligt att hänvisa till
hvad som anförts beträffande 80, 83 och 85 §§ i förslaget.
161 §.
Äfven rörande denna § lärer det vara tillfyllest att hänvisa till
hvad ofvan blifvit yttradt i fråga om 89 8-
. 182 §■
Här omförmälda förbrytelser hafva ansetts vara af beskaffenhet
att äfven i de fall, där så nu ej är förhållandet, böra åtalas vid krigs-
domstol och därför i förslaget upptagits, oaktadt särskildt straff, af¬
vikande från allmänna lagens, ej i dessa fall funnits behöflig)-.
15 kap.
163 §
motsvarar närmast 108 § i gällande lag. De i nämnda lagrum inne¬
hållna bestämmelser hafva emellertid ansetts i vissa afseenden ofull-
24
186
ständiga eller mindre tidsenliga och därför undergått någon omarbetning.
Sålunda har bland de i 1 mom. omförmälda föremål för skadegörelse
särskildt nämnts, förutom befästning och för användande i kriget ämnadt
fartyg, äfven vissa andra, som ansetts böra vid sidan däraf omförmälas,
såsom mina, docka, verkstad, tyghus och magasin.
Därjämte och då det synts vara af vikt, att icke blott sådana
byggnader, fartyg eller inrättningar, som äro direkt afsedda för rikets
försvar, utan äfven sådana kommunikationsmedel eller andra därmed
i förevarande hänseende jämförliga anläggningar, som i krigstid eller
vid mobilisering veterligen äro afsedda för krigsmaktens behof, speciellt
järnvägs-, telegraf- och telefonanläggningar samt kanaler och slussverk,
men äfven vägar, broar, vattenledningar och andra dylika anläggningar,
omgärdas med det straffrättsliga skydd, som förevarande lagrum förlänar,
har ifrågavarande stadgande utvidgats att gälla äfven förstörande af eller
skadegörelse å nu omförmälda anläggningar eller å hvad därtill liörer.
Möjligen skulle dessa anläggningar kunna anses inbegripna under det i
108 § 2 mom. i nuvarande lag använda uttrycket »eller annat, som
för krigsmaktens behof veterligen var afsedt». Då det emellertid synes
vara ovisst, huruvida berörda uttryck komrne att så tolkas, har ett
uttryckligt omnämnande af nämnda inrättningar ansetts vara af behofvet
påkalladt. Enligt förslaget fordras för tillämpning af ifrågavarande
stadgande med afseende å nu omförmälda anläggningar, att anläggningen
i fråga är »för krigsmaktens behof veterligen afsedd». Därmed åsyftas
här, antingen att anläggningen på grund af meddeladt förordnande helt
och hållet ställts till krigsmaktens förfogande, eller ock att anläggningens
ägare eller innehafvare, i enlighet med gällande föreskrifter angående
skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra rekvisitioner för
krigsmaktens behof, fått sig ålagdt att föranstalta om och verkställa
för militära ändamål erforderliga transporter, befordra militära med¬
delanden m. in. dyl., samt att den brottslige äger vetskap om, att
anläggningen är för krigsändamål disponerad. Anläggningen kan vara
statens men äfven vara sådan, som tillhör enskilde. Likaså gäller natur¬
ligtvis stadgandet, icke blott ifall anläggningen i dess helhet, utan äfven
om endast en viss sträckning eller del däraf på omförmälda sätt tagits
i anspråk för krigsmaktens räkning, och med vetskap därom skada
göres å denna sträckning eller del af anläggningen.
Då förevarande stadgande ansetts böra vinna tillämpning icke
allenast å skadegörelse, som sker i krigstid, utan äfven eljest då sådan
förbrytelse begås, efter det mobilisering af rikets krigsmakt anbefallts
af anledning, som omförmäles i förslagets 4 §, har åt nämnda lagbud
187
i (Ifrigt gifvits en så tillvida förändrad lydelse, att däraf tydligen lärer
framgå, att under stadgandet inbegripes såväl det fall, att krigsföretag
efter utbrutet krig i följd af skadan äfventyras, som ock det fall, att
väsentligt hinder i de af of vanberörda anledning vidtagna krigsförberedel¬
serna af skadan kommit.
Efter den omarbetning, lagens 108 § 1 mom. i förslaget undergått,
har det i 1 mom. af samma § använda uttrycket »eller annat, som för
krigsmaktens behof veterligen var afsedt», i motsvarande mom. af före¬
varande § utbytts emot det mindre omfattande uttrycket »eller annan
dylik egendom, som etc.»; livarjämte och då naturligen äfven 2 mom.
är afsedt att tillämpas icke blott å skadegörelse, föröfvad i krig, utan
äfven eljest, då skadan vållar sådant hinder, som nyss blifvit nämndt,
däråt gifvits uttryck på enahanda sätt, som skett i 1 mom.
164 §.
Denna § motsvarar senare delen af 113 § 2 mom. i den nuvarande
lagen. Med hänsyn därtill att paragrafen i förslaget har sin plats i
krigsartiklarna, har det i lagen begagnade uttrycket »under krig eller
till krigsföretag» uteslutits. Minimum i strafflatituden för ifrågavarande
brott har, i likhet med hvad som skett i 102 $ 3 mom. af förslaget
beträffande där omförmälda fall af stöld, sänkts från straffarbete i sex
till sådant arbete i två månader. Därigenom har bibehållits den enligt
nuvarande lag i sådant afseende rådande öfverensstämmelsen mellan
dessa i 113 § 2 mom. nu upptagna fall.
165 §.
Denna § motsvarar sista punkten i 116 § af nuvarande lag, dock
med den åtskillnad att här ifrågavarande stadgande omfattar icke blott
det fall, att tillgreppet sker i krig, utan äfven det fall, att detsamma
föröfvas, då rikets krigsmakt jämlikt 4 § är att anse såsom mobiliserad.
166 och 167 §§.
I enlighet med hvad redan i den allmänna motiveringen blifvit
aufördt ]) hafva i dessa §§ införts straffbestämmelser rörande olofligt
tillgrepp å valplats från den, som tillhör svenska krigsmakten eller
*) Se sid. 18 och 46.
188
därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat eller af sår eller
sjukdom är urståndsatt att värja sin egendom.
166 § afser tillgrepp från den, som på valplatsen ljutit döden.
Olofligt tillgrepp från död man betraktas numera enligt vår allmänna
strafflag endast såsom vanlig enkel stöld och faller följaktligen under
20 kap. 1 § samma lag. Enligt förslaget skulle däremot sådant tillgrepp,
begånget under här åsyftade förhållanden, bedömas lika med kvalificerad
stöld efter 4 § i nämnda kapitel och följaktligen bestraffas med straff¬
arbete i högst fyra år samt, äfven ifall värdet af det tillgripna ej öfver-
stiger snatterivärdet, betraktas såsom stöld; dock att i sådant fall straffet
vid synnerligen mildrande omständigheter skulle kunna nedgå till fängelse
i högst sex månader.
Olofligt tillgrepp från sjuk eller sårad under förhållanden, som
afses i 167 § 1 mom., torde däremot enligt nuvarande lag falla under
20 kap. 4 § allmänna strafflagen, i hvilket lagrum under punkt 9 äfven
talas om det fall, att någon stjäl från den, som genom »fiendes åträngande
eller annan sådan nöd eller fara är satt ur stånd att sin egendom värja».
Med hänsyn därtill att tillgreppet i de fall, som omtalas i ifrågavarande
stadgande i förslaget, måste antagas åsamka den, från hvilken tillgreopet
föröfvas, ett mången gång helt säkert mycket kännbart tillskott i hans
dessförutan stora lidande, har minimum i straffet för här ifrågavarande
förbrytelse, hvilken likaledes alltid skulle betraktas såsom stöld, ansetts
böra sättas icke obetydligt högre än för brott efter 166 § och därför
föreslagits till straffarbete i sex månader.
Enligt 2 mom. i 167 § skulle rån från sådan i nöd stadd person,
som omförmäles i 1 mom. af samma §, straffas efter allmän lag. Kom¬
mittén, som utgått ifrån, att sådant brott bör bestraffas såsom kvalifi-
ceradt rån efter 21 kap. 2 § punkt 3, har nämligen ansett det där
stadgade straffet, straffarbete på lifstid eller från och med fyra till och
med tio år, vara redan enligt allmän lag så pass högt tilltaget, att
någon ytterligare förhöjning däraf för de fall, som afses i nu förevarande
stadgande, icke funnits erforderlig. Icke dess mindre bör uppenbarligen
åtal för under sådana omständigheter, som här äro i fråga begånget-
rån, lika väl som åtal för stöld efter 1 mom. i denna §, tillhöra krigs-
domstol; och har därför, i enlighet med den i förslaget eljest följda
uppställningen, äfven förstnämnda brott här upptagits.
168—170 §§
motsvara 117—119 §§ i gällande lag.
I 168 § hafva orden »under krig eller till krigsföretag» uteslutits
189
af samma anledning, som motsvarande uteslutning vidtagits i förslagets
164 §.
Då i 170 § af redaktionella skäl användts i någon mån andra
ordalag än i den nuvarande 119 § för betecknande af den egendom,
som här är i fråga, torde det i förslaget använda uttryckssättet likväl
vara sådant, att ändringen, praktiskt sedt, icke lärer hafva någon vidare
betydelse.
I sistnämnda § af förslaget har beträffande den af brottet upp¬
komna verkan användts enahanda uttryck som i åtskilliga andra be¬
stämmelser däri, såsom t. ex. i 115 och 163 §§; och torde, efter hvad
vid dessa §§ anförts rörande syftet med uttrycket »väsentligt hinder
för krigsförberedelserna», här icke behöfva närmare redogöras för skälen
därtill, att samma uttryck användts äfven på nu ifrågavarande ställe i
förslaget.
171 §■
Denna § motsvarar — såvidt däri talas om sådan stöld, som af¬
se* i 164 och 165 §§ — 121 § i nuvarande lag.
1 fråga om den något förändrade redaktion, som ifrågavarande
lagrum, jämfördt med nuvarande lag, erhållit, gäller detsamma, som vid
108 § rörande det där intagna stadgandet i enahanda hänseende anförts.
Den ökning i straffet, som i förevarande lagrum är stadgad, skulle
enligt förslaget inträda, äfven ifall stölden är sådan, som omtalas i 166
eller 167 §. Då nämligen straffet redan för första resan sådan stöld
blifvit så pass högt tilltaget som skett, skulle de enligt allmän lag
stadgade straff för återfall i stöld tydligen icke lämpa sig för den
händelse, att återfallet består i stöld af sådant slag, som i nämnda §§
finnes omförmäldt.
172 §.
Hvad i denna § är stadgadt gäller till största delen redan enligt
nuvarande lag (122 §). I enlighet med de grunder, som enligt vår
allmänna lagstiftning gälla i afseende å frågan om hvilka brott, som
ådraga förlust af medborgerligt förtroende, har nämnda påföljd stadgats
äfven för de brott, som omtalas i 166 och 167 §§, dock med undantag-
för de fall, dä fängelse efter 166 § ådömes.
190
14 kap.
173 §.
Innehållet i denna § motsvarar i hufvudsak 53 och 54 §§ i nu¬
varande lag. Då de i sistnämnda §§ omförmälda brott rätteligen icke
äro att hänföra till förräderi brott, hafva bestämmelserna därom, Indika
lämpligen ansetts kunna behandlas i en gemensam §, öfverflyttats till
förevarande kapitel. I öfrigt hafva i ifrågavarande § delvis användts
mera generella uttryckssätt än de nuvarande för att därigenom under
lagbudet inbegripa äfven sådana fall, som ansetts fullt jämförliga med
de i 53 och 54 §§ nu omförmälda men på grund af dessa bestämmelsers
ordalydelse knappast kunna därunder hänföras.
Särskild! bör därvid anmärkas, att den förändrade atfattningen af
ifrågavarande bestämmelse, bland annat, äfven innebär, att, därest en
befälhafvare, på sätt där sägs, underlåter att sätta fästning eller annan
försvarsanstalt i försvarstillstånd eller att hålla krigsfartyg på sjötåg i
stridbart skick, den här stadgade straffpåföljden inträder, icke blott ifall
fästningen eller fartyget i följd däraf måste uppgifvas eller förloras,
utan äfven ifall eljest betydlig skada för rikets försvar af underlåten¬
heten uppkommer, eller väsentligt hinder för krigsföretagen däraf för¬
orsakas.
I fråga om straffet har i 1 mom. en omkastning af de särskilda
i strafflatituden innefattade straffarterna skett af samma anledning, som
nämnda åtgärd, enligt hvad förut nämnts, vidtagits i vissa andra i lagen
förekommande §§.
174 §.
Denna § motsvarar 135 § 2 mom. i den nuvarande lagen.
175 §
motsvarar 138 och 139 §§ i gällande lag, hvilka ansetts lämpligen
kunna sammanföras till en §.
Jämte de i nu nämnda §§ förekommande bestämmelser har här
älven införts stadgande om straff för befälhafvare, äfvensom för officer
eller underofficer i öfrigt, hvilken under sådan tjänstgöring, som här
omtalas, finnes öfverlastad af starka drycker. På sätt förut vid 125 §
191
är sagd!, är redan enligt nuvarande lag sådan förbrytelse belagd med
straff såsom för grof försummelse i tjänsten, efter ty i 10 kap. af nu¬
varande lag — eller just 138 och 139 §§ samma lag — är stadgadt.
Hvad angår de i sistnämnda lagrum nu stadgade straff, har i för¬
slaget icke gjorts annan ändring än i fråga om det fall, att brottet
efter 138 § sker i närheten af fienden. Straffet, som i detta fall enligt
nuvarande lag utgöres af dödsstraff eller straffarbete på lifstid, har
nämligen ansetts böra till sitt minimum något sänkas; och har därför
föreslagits, att detta skulle nedsättas till straffarbete i 'sex år.
176 §.
1 denna §, som motsvarar 141 § 1 mom. i den nuvarande lagen,
har, i öfverensstämmelse med hvad som skett i 175 §, inryckts bestäm¬
melse för det fall, att skiltvakt under sådan tjänstgöring, som här afses,
finnes öfverlastad af starka drycker. Icke heller härutinnan utgör för¬
slaget, såsom framgår af hvad vid 125 § blifvit anfördt, någon afvikelse
från gällande lag.
Den nedsättning af straffets minimum, som för visst fall föreslagits
i 175 § 1 inom., gäller äfven brott efter nu ifrågavarande §.
I stället för disciplinstraff af sträng arrest i minst fem dagar,
hvilket straff enligt 141 § 1 mom. i nuvarande lag må, där synnerligen
mildrande omständigheter förekomma, och brottet ej skett i närheten af
lienden, åläggas, har i förslaget för motsvarande fall stadgats arrest-
strafif af tredje graden.
177 §.
Det brott, som omtalas i 127 § 2 mom. har ansetts förtjäna eu
särskild höjning i straffet, därest det begås i krigstid, eller sedan rikets
krigsmakt jämlikt 4 § är att anse såsom mobiliserad; och har stadgande
därom införts i förevarande §.
15 kap.
178 §.
Enligt nyare tiders uppfattning anses visserligen en krigförande
makt icke berättigad att i den omfattning, sådant förr ansågs tillåtligt,
192
tillägna sig fiendens egendom såsom krigsbyte. Medan nämligen en
segrare förr ansågs så godt som utan inskränkning berättigad att till¬
ägna sig den besegrades egendom, vare sig denna tillhörde staten eller
den enskilde, förefinnes däremot enligt den moderna folkrättens grund¬
satser, frånsedt speciella förhållanden under sjökrig, en sådan rätt i
regel endast i fråga om sådan lösegendom, som tillhör den fientliga
statsmakten, och anses äfven sådan egendom, ifall densamma är afsedcl
att tjäna vissa kulturändamål såsom konst, vetenskap eller dylikt, vara
därifrån fritagen. De enskilde tillhörig egendom anses däremot i regel
icke kunna göras till föremål för krigsbyte. Dock lider äfven denna
grundsats vissa undantag. Till lofligt krigsbyte räknas nämligen i
allmänhet äfven sådan de krigförande enskildt tillhörig egendom, som
är att hänföra till krigsutrustning, särskildt vapen, hästar och dylikt.
Hvad särskildt angår egendom, som fallna fiender på valplatsen efter¬
lämnat, får kommittén anledning att därom yttra sig vid nästföljande §.
Utan att här närmare ingå på hithörande spörsmål, Indika det
gifvetvis tillhör folkrätten och icke straffrätten att besvara, har kommittén
med det anförda allenast velat framhålla, att tagande af krigsbyte fort¬
farande i vissa fall af folkrätten anses tillåtet, om ock grunden härför
enligt nutida betraktelsesätt är en annan än förr och omfattningen af
nämnda befogenhet i följd däraf långt mera begränsad än i forna tider.
Äfven nyare militära strafflagar, liksom vår nu gällande lag i
ämnet, förutsätta därför, att ett sådant förfarande under vissa förhållan¬
den är medgifvet.
Då rätten till krigsbyte enligt modern uppfattning åtminstone i
första hand tillkommer staten och icke den enskilde, kan det gifvetvis
icke tillåtas denne att egenmäktigt upphämta sådant byte. I vår, liksom
i andra länders militära strafflag, är ock dylikt förfarande belagdt med
straff. Bestämmelsen härom återfinnes i 103 § af nuvarande lag.
I 1 mom. af nu ifrågavarande § i förslaget, som motsvarar 103 § i
gällande lag, hafva orden »under eller efter drabbning» såsom onödiga
och möjligen vilseledande uteslutits, hvarjämte uttrycket »innan lof
därtill är gifvet» ansetts böra utbytas mot ordet »egenmäktigt».
Då, såsom, nyss nämnts, rätten till taget krigsbyte såsom regel
tillkommer staten, om än denna naturligtvis är oförhindrad att afstå
detsamma till andra, har det ansetts riktigast att icke, såsom nu enligt
103 § 2 mom. är förhållandet, i strafflagen såsom gifvet förutsätta, att
i vissa fall den enskilde äger att för egen räkning behålla sådant byte,
eller att i andra fall detta skall bland truppen fördelas.
Med hänsyn härtill har 2 mom. af förevarande §, hvilket mot¬
193
svarar nämnda stadgande i lagen, i hvad angår beskrifningen af den
förbrytelse, som där afses, erhållit en annan formulering än motsvarande
bestämmelse i nuvarande lag. Af samma skäl har ock den i berörda
lagrum nu stadgade påföljden om förverkande af andel i bytet i för¬
slaget uteslutits. Anses fortfarande bestämmelser i sådan riktning för
vissa fall lämpliga, synes hinder ej möta att därom stadga i samman¬
hang med de särskilda föreskrifter, som rörande ifrågavarande ämne
eljest finnas utfärdade eller må komma att utfärdas.
Beträffande det för ifrågavarande förbrytelse stadgade straffet i
öfrig! synes tillräckligt skäl icke föreligga att, såsom enligt nuvarande
lag är fallet, därför stadga olika straff för officerare och underofficerare,
å ena, samt för manskap, å andra sidan. I förslaget har därför samma
straff föreslagits för alla, eller det för manskap nu gällande.
179 §.
104 § i nuvarande lag handlar om tillgrepp från den, som tillhör
den fientliga krigsmakten, af egendom, som ej är att räkna till krigsbyte.
I 1 mom. af nu ifrågavarande § i förslaget, hvilken motsvarar nämnda
stadgande i den nuvarande lagen, har uttrycket »som hörer till den
fientliga krigsmakten», blifvit ersatt med orden »som tillhör krigförande
fientlig afdelning». Detta har skett i syfte att tydligare utmärka, att
icke blott personer, hörande till den fientliga krigsmakten i inskränkt
och egentlig mening, utan äfven andra, som tillhöra afdelning, den där
enligt folkrätten är att betrakta såsom krigförande, är ställd under det
skydd, som ifrågavarande lagbud skänker.
Då den nuvarande lagen i ofvannämnda § talar om tillgrepp från
»någon som tillhör den fientliga krigsmakten», lärer därmed icke åsyf¬
tas tillgrepp från fiende, som i drabbning ljutit döden. Enligt den
uppfattning, som intill nyaste tider tämligen allmänt omfattats, har näm¬
ligen på valplatsen fallne fienders enskilda, där efterlämnade tillhörigheter,
oberoende af deras beskaffenhet, ansetts utgöra föremål för krigsbyte, eu
uppfattning, som kommit till uttryck äfven i det den 9 augusti 1808
utfärdade och ännu icke uttryckligen upphäfda Kungl. reglementet huru
med krigsbyte till lands förhållas bör, enligt hvithet reglemente såsom
lagligt krigsbyte till lands skall anses, bland annat, äfven af enskild
egendom hvad under drabbning stupade fiender då efterlämnat. Nämnda
uppfattning, hvilken man sökt försvara därmed, att dylik egendom är att
anse såsom af fienden prisgifven, hvilar dock, för såvidt den söker sitt
stöd i nyssnämnda förklaringsgrund, på eu fiktion, som i själfva verket
25
194
knappast kan anses för hållbar. Enligt det mera linmana åskådningssätt,
som i senare tider i fråga om hithörande spörsmål sökt göra sig gäl¬
lande, synes, på sätt ofvan antydts, af ifrågavarande egendom endast
sådan böra hänföras till krigsbyte, som på grund af sin natur är an¬
vändbar för krigsändamål. Däraf följer ock, att tillgrepp från fallen
fiende af annan egendom bör lika väl som olagligt tillgrepp från annan
död man förbjudas och beläggas med straff. Såsom förut i annat sam¬
manhang blifvit omförmäldt, har ock så skett i de nyaste militära straff¬
lagarna, däribland äfven den nya norska lagen, som icke gör någon
skillnad på, huruvida tillgrepp af egendom, som här är i fråga, sker
från landsman eller fiende.
På dessa grunder har i nu af handlade §, såsom ett andra moment,
införts en straffbestämmelse äfven för tillgrepp från fallen fiende af
egendom, som ej är att hänföra till krigsbyte. Enligt denna bestämmelse
skulle straffet för sådan gärning varda ungefär detsamma, som enligt
166 § föreslagits för olofligt tillgrepp på valplatsen från landsman, som
i kriget stupat. Då emellertid enligt förslaget sistnämnda förbrytelse
skulle betraktas såsom stöld, men däremot nu ifrågavarande brott, i
likhet med olofligt tillgrepp från fiende under andra i denna § omför-
mälda förhållanden, såsom eu särskild art af brott, blir naturligen det
senare brottets ställning i straffsystemet i viss mån en annan, en olik¬
het, som framträder särskildt vid återfall i brott af hithörande slag.
Tillgrepp från fiende, som af sår eller sjukdom är urståndsätta att
försvara sig, straffas enligt 104 § 2 mom. i nuvarande lag med straff¬
arbete från och med två till och med sex år. Detta jämförelsevis stränga
straff förklaras däraf, att nämnda förbrytelse är att betrakta icke blott
såsom ett olofligt tillgrepp i allmänhet, utan äfven såsom ett brott mot
folkrätten. Då emellertid ett lindrigare ansvar ansetts tillfyllestgörande
i fråga om tillgrepp från. landsman under liknande förhållanden, och
den omständigheten att brottet, då det begås emot en fiende, tillika
utgör en kränkning af en folkrättslig grundsats, synes fullt uppvägas
däraf, att brottet, då det föröfvas mot en landsman, drabbar en person,
som ådragit sig sår eller sjukdom i kampen för fosterlandets försvar, -—
ett förhållande, som vid brottets begående bör utgöra ett kraftigt åter¬
hållande motiv — har enahanda strafflatitud, som enligt 167 § före¬
slagits för sistnämnda fall, ansetts böra gälla äfven för det fall, att
brottet begås mot fiende. I sammanhang därmed har minimum i straffet
för det i 104 § 3 mom. nu omförmäld a fall — hvithet, då detsamma
måste antagas åsyfta, att ytterligare.sår eller skada tillfogas fiende för
åtkommande af egendom, ansetts böra med uttryckligt angifvande däraf
195
sammanföras med det i 2 mom. af samma § nu intagna stadgandet till
ett moment — sänkts från sex till fyra års straffarbete.
Därest någon i afsikt att- tillgripa egendom från fiende, hvarom
nu är sagdt, använder våld, men på grund af omständigheter, som äro
af gärningsmannens vilja oberoende, t. ex. ingripande af tredje person,
ej lyckas fullborda tillgreppet, är en sådan gärning tydligen ej straff¬
bar efter 104 § i nuvarande lag. Då emellertid särskildt ansvar synes
böra inträda äfven vid dylika försök att medelst våld öfva tillgrepp
från person, som här är i fråga, har ett stadgande i sådan riktning
föreslagits till införande i slutet af sista mom. i förevarande §; och har
straffet för nämnda fall ansetts lämpligen kunna sättas till straffarbete
från och med två till och med åtta år eller enahanda ansvar, som enligt
21 Kap. 2 § allmänna strafflagen gäller för försök till kvalificerad! rån.
180 §.
Denna § motsvarar 105 § i gällande lag. Sistnämnda stadgande är
tillämpligt, endast när tillgrepp, hvarom där sägs, sker utan uttryckligt till¬
stånd af högste befälhafvaren eller i annan ordning, än denne tillåtit. Då
emellertid sådant tillvägagående, som där beskrifves, enligt numera antagna
folkrättsliga grundsatser måste anses under alla förhållanden otillåtlig!
hafva de i nuvarande lag förekommande uttryck, som gifva stöd för
ett motsatt antagande, därifrån uteslutits.
Det karaktäristiska för plundringsbrottet enligt vår lag är sär¬
skildt, att tillgreppet sker, icke från krigförande fiende, utan från annan
invånare i fientligt land. För att tydligare utmärka detta har i för¬
slaget inskjutits orden »hvilken ej tillhör krigförande fientlig afdelning».
Enär äfven andra platser än dem, som i 105 § omförmälas, kunna,
om de försvaras, tänkas blifva föremål för intagande, har paragrafen
äfven i detta hänseende i någon mån omredigerats.
181 §.
Det förfarande, som omtalas i denna §, är icke i vår nuvarande
militära strafflag särskildt belagdt med straff.
I det förut omtalade förslag till särskild strafflag för krigsmakten,
som under förarbetena till 1868 års lag i ämnet inom justitiedeparte¬
mentet utarbetades, fanns införd en bestämmelse om ansvar för befäl¬
hafvare, som, utan tvång af den under hans befäl ställda krigsmaktens
befintliga tillstånd och behof, för krigets utförande, i eget eller främmande
196
land upptoge krigsskatt eller utkräfde leverans af lifsmedel, fordon,
foder eller annan krigsförnödenhet. Högsta Domstolen, som fann det
icke ligga inom strafflagens område att, på sätt i berörda förslag ägt
rum, bestämma, när och under hvilka villkor en befälhafvare ägde att
upptaga krigsskatt eller utkräfva leverans af lifsmedel eller annat och
ansåg det med stora betänkligheter förenadt att för ifrågavarande fall
mer än för andra tjänstefel af liknande art utsätta särskilt ansvar, af-
styrkte emellertid vid granskning af förslaget upptagande i lagen af
en dylik bestämmelse; och kom någon sådan ej heller att däruti inflyta.
Att i strafflagen direkt eller indirekt angifva, under hvilka villkor
rekvisitioner för krigsmaktens behof få inom eget land förekomma eller
under hvilka förutsättningar åläggande af krigsgärd eller utkräfvande
af leveranser eller tjänst!)arlieter under krig i främmande land må anses
tillåtet, bör äfven enligt kommitténs tanke icke ifrågakomma. Icke
heller är enligt dess uppfattning behöfligt, att i strafflagen för krigs¬
makten bestämma särskildt ansvar för i berörda hänseenden tilläfventyrs
förekommande missbruk, som icke ske för egen vinning eller för annans
enskilda fördel. Att, äfven om ej särskildt ansvar för dylika fall i lagen
utsättes, ett sådant förfarande i allt fall är såsom tjänstefel straffbart,
är gifvet. Sker brottet af bevekelsegrund, som nyss angifvits, är detta
däremot, enligt kommitténs mening en förbrytelse af den art, att ett
särskildt stadgande om ansvar därför i strafflagen för krigsmakten icke
bör saknas. De straffbestämmelser, som i strafflagen för krigsmakten eller
i allmän lag finnas intagna rörande ämbets- eller tjänstefel i allmänhet,
synas nämligen för brott af sådan beskaffenhet knappast göra tillfyllest,
och de i allmänna lagen förekommande särskilda ansvarsbestämmelser
rörande ämbets- eller tjänsteman, som uttager högre skatt eller allmän
utskyld än beviljad eller påbuden är eller utfordrar, hvad han vet häraf
redan guldet vara, torde i flertalet af de fall, som här äro i fråga, icke
vara tillämpliga.
Med afseende härå har i nu förevarande § införts en straffbestäm¬
melse för den, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten för egen vin¬
ning eller annans enskilda nytta ålägger invånare i eget eller främ¬
mande land krigsgärd eller leverans af lifsmedel, foder, fordon eller
annan dylik krigsförnödenhet eller tjänstbarhet eller uttager annan eller
större gärd, leverans eller tjänstbarhet än den, som i vederbörlig ord¬
ning fastställts, eller utfordrar hvad han vet af gärd, leverans eller
tjänstbarhet redan guldet eller fullgjord t vara.
Straffet för ifrågavarande förbrytelse har, i hufvudsaklig öfverens-
197
stämmelse med det i allmänna strafflagen 25 kap. 9 § stadgade ansvar
för ämbets- eller tjänsteman, som för egen fördel å annan uppsåtligen
lägger eller af honom uttager högre skatt eller allmän utskyld än be¬
viljad eller påbuden är eller utfordrar hvad han vet af skatt eller ut¬
skyld redan guldet vara, föreslagits till straffarbete från och med sex
månader till och med fyra år, hvarjämte, för den händelse att den brotts¬
lige är ämbets- eller tjänsteman vid krigsmakten, han i alla händelser
skulle dömas till afsättning och förklaras ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas.
Med hänsyn till den vidsträckta befogenhet, som i fråga om
åläggande af gärder eller utkräfvande af rekvisitioner tillkommer sär¬
skild! de högre militärbefälhafvarne, och den jämförelsevis större om¬
fattning af dem begångna Övergrepp i utöfningen af nämnda befogenhet
i följd däraf kan komma att erhålla, samt med afseende å den befäl¬
hafvare i allmänhet framför andra åliggande förpliktelsen att ställa sig
till efterrättelse hvad enligt lag eller särskilt meddelade föreskrifter i
ifrågavarande afseenden skall iakttagas, har därjämte föreslagits, att
för det fall, att befälhafvare gör sig skyldig till brott, hvarom i denna
§ är fråga, tiden för.straffarbetet må, där brottets beskaffenhet därtill
föranleder, höjas till sex år.
182 §.
Sedan länge har såsom en bland civiliserade folk allmänt antagen
regel gällt, att såsom krigföringsmedel icke får användas gift, vare sig
i form af förgiftade vapen eller annorledes. Detta är ock enligt Haag-
konventionen uttryckligen förbjudet. På grund häraf har ansetts lämp¬
ligt, att, i likhet med hvad som skett i den nya norska militära straff¬
lagen, i strafflagen för krigsmakten belägga brott mot nämnda regel
med straff, livilket föreslagits till straffarbete i högst sex år.
Enligt af svenska staten biträdda öfverenskommelser med främ¬
mande makter få vissa slag af krigsredskap, de där anses vara af be¬
skaffenhet att orsaka onödiga lidanden, icke mot fienden användas, likasom
icke heller vissa eljest tillåtna krigsredskap begagnas på visst angifvet
sätt. Hit höra Petersburgerkonventionen af år 1868, enligt hvilken det
är förbjudet att i krig använda exploderande projektiler af lägre vikt
än 400 gram, äfvensom Haagerdeklarationerna af år 1899, enligt hvilka
de fördragsslutande makterna öfverenskommit att ej använda pro¬
jektiler, som enbart hafva till ändamål att sprida hvälfvande eller för-
därfliga gaser, eller kulör, som lätt utvidga sig eller tillplattas i män¬
198
niskokroppen, äfvensom att kasta projektiler och explosiva ämnen från
ballonger eller på andra liknande nya sätt.
Då det måste antagas, att, därest Sverige skulle invecklas i krig,
förbud kommer att af Konungen utfärdas emot användning af sådana
krigsredskap eller krigföringssätt, hvilka Sverige enligt ofvannämnda
eller andra dylika med främmande makter ingångna överenskommelser
förbundit sig att ej använda, och det med hänsyn därtill måste anses
lämpligt, att öfverträdelser af dylika förbud i strafflagen för krigsmak¬
ten beläggas med särskildt ansvar, har jämväl en bestämmelse i sådant
afseende inrymts i förevarande § af förslaget. En • liknande bestäm¬
melse förekommer äfven i den nya norska militära strafflagen (107 §).
183 §
motsvarar 106 § i den nuvarande lagen.
FJÄRDE DELEN. ,
1 denna del af förslaget hafva sammanförts dels de bestämmelser,
som förekomma i 11 kapitlet af den nuvarande strafflagen för krigs¬
makten, dels ock de stadganden, som, enligt hvad ofvan närmare ut¬
vecklats, ansetts böra från 9 § samma lag samt från disciplinstadgan
hit öfverflyttas. 1)
16 kap.
184 §
är lika lydande med 147 § i den nuvarande lagen.
185 §.
I denna §, som motsvarar 148 § i gällande lag, uppräknas de mål,
som äro att hänföra till disciplinmål. Då de i nuvarande lag därut-
innan meddelade bestämmelser i allmänhet ansetts ändamålsenliga,
1 Se sid. 86 o. följ. samt sid. 103.
199
hafva desamma i förslaget i hufvudsak bibehållits oförändrade. Af de
i 148 § af nuvarande lag uppräknade mål hafva emellertid i förslaget
uteslutits — förutom de, som angå förseelser, hvilka icke i förslaget
särskildt belagts med straff — äfven mål angående sådan förseelse,
som omförmäles i 70 § i förslaget, hvilket stadgande motsvarar 78 §
i nuvarande lag. Mål rörande sådan förseelse har nämligen ansetts
icke ägna sig för handläggning i den ordning, som gäller i fråga om
disciplinmål.
Enär enligt förslaget i strafflatituden för vissa förbrytelser, hvilka
enligt nuvarande lag icke kunna försonas med disciplinstraff, ingår äfven
sådant straff, och det funnits lämpligt, att mål beträffande en del af
dessa förbrytelser må i de fall, då de enligt förslaget skulle kunna för¬
sonas med disciplinstraff, handläggas såsom disciplinmål, hafva bland de
i förevarande § uppräknade mål medtagits äfven dessa. Hit höra: våld,
hot och förolämpning efter 80 och 81 §§, dock under enahanda förbehåll,
som redan nu gäller i fråga om mål rörande sådana förbrytelser, hvar¬
om förmäles i 90, 91, 97, 98 och 100 §§ i nuvarande lag, störande af
gudstjänst efter 95 §, oanständigt uppförande i vissa fall efter 96 §,
försök att i angelägenhet, som rörer tjänsten, vilseleda öfverordnad eller
annan, som är behörig att infordra eller mottaga meddelanden i sådan
angelägenhet, efter 116 §, fylleri under vaktgöring eller annan likartad
tjänstgöring efter 125 och 176 §§ samt krigsfånges försök att ur fån¬
genskapen afvika efter 148 §. Då ohörsamhet eller uppstudsighet emot
fältpolisman, fältgendarm eller till fältpolisen eller fältgendarmeriet hö¬
rande afdelning enligt 88 § likställts med sådan förbrytelse emot skilt-
vakt, annan vakt, patrull eller afdelning, har mål rörande sådan för¬
brytelse jämväl i det förra fallet hänförts till nu ifrågavarande kategori.
Hvad angår öfriga, ofvan ej särskildt omförmälda mål, som röra
förbrytelser, de där enligt förslaget, i motsats till hvad enligt gällande
lag är förhållandet, i vissa fall kunna försonas med disciplinstraff, har
det, med hänsyn till samma förbrytelsers beskaffenhet, icke ansetts till¬
rådligt eller lämpligt att låta desamma behandlas och afgöras discipli¬
närt. Till dessa äro att räkna de förbrytelser, som omtalas i 72 §, 95
§ 2 inom., 105 §, 127 § 1 mom. sista punkten och 182 § 2 mom.
186 §
är lika lydande med 149 § i den nuvarande lagen.
200
187 §
motsvarar 150 § i gällande lag. Då 2 mom. i sistnämnda stadgande
endast kan gälla det fast anställda manskapet, har i detta moment i
stället för ordet »manskapet)) införts orden »det vid krigsmakten fast
anställda manskapet».
188 §
är lika lydande med 151 § i nuvarande lag.
189 §.
I 152 § af nu gällande strafflag för krigsmakten meddelas före¬
skrifter om befälhafvares skyldighet eller befogenhet att i vissa fall till
krigsdomstol öfverlämna mål rörande sådana hos honom angifna för¬
brytelser, som omtalas i 148 § samma lag (185 § i förslaget). Då be¬
rörda åtgärd i regel förutsätter, att förberedande förhör i målet hållits,
men bestämmelserna om sättet för handläggningen af disciplinmål, där¬
till . ock hörer hållande af förhör i sådana mål, inrymts i ett särskilt
kapitel af förslaget, det 18:de, hafva de stadganden, som röra nämnda
i 152 § nu af handlade ämne, erhållit sin plats i nämnda kapitel, hvar¬
emot i nu förevarande kapitel, hvilket allenast innehåller bestämmelserna
om livilka mål, som äro att hänföra till disciplinmål, en hänvisning till
nämnda stadganden i 18 kapitlet af den lydelse, förevarande § utvisar,
ansetts göra tillfyllest.
190 §.
Förutom nyssberörda i 152 § nu förekommande bestämmelser är
där vidare stadgadt, att om i mål, som jämlikt samma § öfverlämnats
till krigsdomstol, förbrytelse finnes böra med disciplinstraff försonas,
eller om krigsdomstol i andra mål, som äro under dess handläggning,
finner någon tilltalad böra åläggas sådant straff, detta skall bestämmas
af domstolen. Detta stadgande, hvilket, i hvad detsamma angår mål,
som ej i lagen betecknas såsom disciplinmål, torde kunna anses öfver¬
flödigt, har, i hvad angår dess innehåll i öfrigt, i något förändrad form
införts i nu ifrågavarande § i förslaget.
201
17 kap.
Frågan om hvilka befälhafvare, som böra äga rätt att ålägga sina
underordnade disciplinära straff, är i olika länders krigslagar besvarad
på olika sätt. I vissa länder tillkommer sådan myndighet alla befäl¬
hafvare, ej blott förmän mot underlydande utan äfven andra öfverordnade
mot underordnade, om än de lägre befälhafvarne i utöfningen af nämnda
rättighet äro mera begränsade än de högre. Så är förhållandet i
Frankrike äfvensom i Schweiz. I andra länder däremot kan den
disciplinära bestraffningsrätten endast utöfvas af förmän mot under¬
lydande, hvarjämte densamma i regel är förbehållen sådana befälhafvare,
som innehafva en viss högre grad. Hit höra Tyskland samt i hufvud¬
sak äfven Danmark och Norge. Äfven den svenska lagstiftningen har
följt den senare vägen.
Innan kommittén öfvergår till innehållet i de särskilda paragraferna
af förevarande kapitel, torde för öfversiktlighetens skull en redogörelse
för de grunder, enligt hvilka ifrågavarande angelägenhet enligt gällande
disciplinstadga hos oss nu är ordnad, böra lämnas.
Till en början må därvid erinras, att bestraffningsrätt i disciplin¬
mål, i hela den omfattning, hvari sådan enligt 11 kap. i strafflagen
för krigsmakten kan ifrågakomma, endast tillkommer vissa befälhafvare,
medan däremot andra befälhafvare, som äga sådan rätt, i utöfningen
häraf äro underkastade vissa större eller mindre inskränkningar. Då i det
följande talas om bestraffningsrätt utan inskränkning eller om oinskränkt
bestraffningsrätt, menas därmed bestraffningsrätt i den förra, vidsträck¬
tare omfattningen.
Vid armén tillkommer bestraffningsrätt utan inskränkning i regel
endast chef för regemente eller däremot svarande afdelning samt dem.
hvilka innehafva högre befäl än regementschef eller med honom likställd
befälhafvare.
Lägre befälhafvare, än nyss är sagdt, äger däremot endast i vissa
undantagsfall bestraffningsrätt, hvarför dock alltid fordras, att han inne¬
har minst underofficers grad. Bestraffningsrätt tillkommer sålunda be¬
fälhafvare för detacherad afdelning. År i detta fall befälhafvaren re¬
gementsofficer, äger han oinskränkt bestraffningsrätt. År han af lägre
grad, är däremot hans befogenhet i nämnda hänseende på visst sätt
begränsad. Innehar han kaptens grad, får han nämligen icke ålägga
officer eller med officer likställd vaktarrest utöfver femton dagar eller
26
202
underofficer eller med underofficer likställd sträng arrest. År lian åter af
lägre grad än kapten, är lian dessutom underkastad den inskränkningen i sin
bestraffningsrätt, att han ej får ålägga underlydande af manskapet eller
därmed likställda sträng arrest utöfver fyra dagar. I krig bortfalla emel¬
lertid dessa inskränkningar, beträffande befälhafvare, som är af lägre grad
än kapten, dock endast om den honom underlydande detacherade afdel-
ningen består af ett kompani eller däremot svarande eller högre afdelning.
Enahanda bestraffningsrätt, som tillkommer befälhafvare för de¬
tacherad afdelning, äger jämväl befälhafvare för sådan afdelning af armen,
som är stadd på tåg eller i krig blifvit skil d från hufva dstyrkan, äfven¬
som befälhafvare för skola eller annan kommendering af armén, där den
omfattar personal från skilda regementen eller kårer. De inskränknin¬
gar, som i ifrågavarande afseende gälla i fråga om befälhafvare för
detacherad afdelning, i fall han är af lägre grad än regementsofficer, äga
således tillämpning äfven beträffande öfriga nu nämnda befälhafvare.
Förutom ofvannämnda befälhafvare äger äfven kommendant i fäst¬
ning eller i annan ort, där krigsmakt är förlagd, bestraffningsrätt öfver
garnisonen i sådana mål, som röra öfverträdelse!' af hvad angående
fästningens eller ortens försvar, garnisonens tjänstgöring eller ordningen
på stället af kommendanten förordnas, eller som röra förseelser pa vakt
eller i annan tjänsteförrättning, som är under hans inseende. Detsamma
gäller äfven om befälhafvare å detacherad! fort. År kommendant eller
befälhafvare å detacherad! fort af lägre än regementsofficers grad,
lider hans bestraffningsrätt enahanda inskränkningar, som, enligt hvad
ofvan nämnts, är stadgadt i fråga om befälhafvare för detacherad af¬
delning af armén, därest han är af lägre än regementsofficers grad.
Undantagsvis äger kommendant bestraffningsrätt äfven i andra mål,
än ofvan blifvit sagdt, nämligen ifall afdelning af garnisonen icke har
egen till utöfning af bestraffningsrätt behörig befälhafvare, eller ifall
afdelningens befälhafvare äger allenast inskränkt bestraffningsrätt och
i fråga om förseelse, som påkallar strängare straff, än han själf äger
ålägga, hos kommendanten hemställer om bestraffningens bestämmande.
Vid flottan tillkommer oinskränkt bestraffningsrätt i disciplinmål
chefen för flottans stab, varfsehef, chef för stations underofficers- och
sjömanskårer samt chefen för skeppsgossekåren äfvensom dem, hvilka
innehafva högre befäl, än nu är sagdt. Till de sistnämnda höra gifvet-
vis särskild! stationsbefälhafvarne.
Samma rätt tillkommer enligt nuvarande bestämmelser äfven chef
för båtsmanskompani öfver kompaniet, då det är förlagd! på roten.
Ombord tillkommer bestraffningsrätt utan inskränkning högste
203
befälhafvare öfver flotta, eskader-, afdelnings- och divisionschef äfven¬
som annan, som under sjötåg innehar högre befäl än fartygschef och
är af minst regementsofficers grad. Enahanda rätt äger äfven fartygs¬
chef, som innehar sådan grad.
År fartygschef af lägre än regementsofficers men af minst underofficers
grad, äger han visserligen äfven bestraffningsrätt å fartyget, om ej detta
lyder under högste befälhafvare öfver flotta eller under eskader- eller
afdelningschef, men denna fartygschefens rätt är dock i sådant fall,
allt efter hans grad, inskränkt på i hufvudsak enahanda sätt, som gäller
beträffande befälhafvare för detacherad afdelning af armén. Lyder åter
fartyget under högste befälhafvare öfver flotta eller eskader- eller
afdelningschef, äger chefen å fartyget visserligen i allmänhet icke någon
sådan rätt. Dock kan i detta fall den högre befälhafvaren åt fartygs¬
chefen uppdraga bestraffningsrätt med nyssberörda af den sistnämndes
grad betingade inskränkningar. — År fartyg detacheradt eller skildt
från hufvudstyrkan, tillkommer bestraffningsrätt i enahanda utsträckning
faidygschefen jämväl utan särskildt uppdrag.
Under sjötåg äger slutligen äfven befälhafvare för detacherad
båtstyrka bestraffningsrätt öfver denna enligt enahanda grunder som
chef å fartyg öfver dem, som tillhöra fartyget.
Då afdelning af flottans personal är kommenderad till tjänstgöring
i land eller befinner sig under transport, gäller om befälhafvarens
bestraffningsrätt detsamma, som, enligt hvad ofvan blifvit nämndt, i
sådant afseende är stadgadt i fråga om befälhafvare för detacherad
afdelning af armén.
År afdelning af armén tagen ombord för annat ändamål än sjö¬
tjänst, utöfvas bestraffningsrätten af dess egen befälhafvare. Dock
äger jämväl fartygschefen att inom gränsen af sin bestraffningsrätt
ålägga bestraffning för förseelser, som någon af afdelningen begår emot
hvad chefen i afseende å fartygets säkerhet och rörelser samt ordningen
ombord förordnat, hvilken bestraffnings beskaffenhet emellertid bestämmes
af afdelningens egen befälhafvare, om han är af högre grad eller rang¬
klass än fartygschefen. Har afdelningen icke ombord å fartyget egen
till utöfning af bestraffningsrätt behörig befälhafvare, eller är dess
ombord varande befälhafvare endast beklädd med inskränkt bestraffnings¬
rätt, och gör denne i mål rörande förseelser, som påkalla strängare straff,
än han själf äger ålägga, hemställan hos fartygschefen om bestraffningens
bestämmande, äger emellertid denne att inom gränsen af sin bestraff¬
ningsrätt utsätta disciplinstraff för afdelningens personal, jämväl hvad
angår andra förseelser än sådana, hvarom nyss talats.
204
Slutligen är i disciplinstadgan, § 18, bestämdt, att, om genom
särskild författning är stadgadt, att annan myndighet än den, som här
ofvan nämnts, skall äga bestraffningsrätt öfver underlydande, detta skall
vara gällande.
I enlighet härmed har genom särskilda bestämmelser oinskränkt
bestraffningsrätt i disciplinmål tillagts inspektören för militärläroverken1)
öfver den vid dessa läroverk anställda militärpersonalen (instruktionen
för militärläroverkens öfverstyrelse den 7 juni 1895), chefen för sjökrigs¬
skolan öfver alla till krigsmakten hörande personer vid skolan -) (stadgan
för sjökrigsskolan den 25 April 1902) och chefen för sjökrigshögskolan
beträffande där anställda militära lärare samt eleverna (reglementet för
sjökrigshögskolan den 30 Maj 1902), hvarjämte enahanda rätt synes till¬
komma chefen för Svea trängbataljon i fråga om den vid allmänna
garnisonssjukhuset anställda eller där kommenderad personal äfvensom
där intagna sjuka (reglementet för allmänna garnisonssjukhuset i Stock¬
holm den 3 Dec. 1898).
Bestraffningsrätt med enahanda inskränkning, som gäller beträffande
befälhafvare för kommendering af armén, där den omfattar personal
från skilda regementen eller kårer, tillkommer vidare enligt särskilda
kungörelser styresmännen vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori (K. kung.
den 21 mars 1884), vid ammunitionsfabriken (K. kung. den 28 januari
1887) och vid Åkers krutbruk (K. kung. den 12 oktober 1888) äfven¬
som tygmästare vid artilleriförråd (K. brefvet den 24 januari 1890).
Till sist må jämväl i detta sammanhang anmärkas, att lots direk¬
tören och, i vissa fall, chefen för lotsafdelningen äfvensom lotskapten
enligt tjänstgöringsreglementet för lotsverket äga viss där närmare
omförmäld bestraffningsrätt i disciplinmål öfver den till lots- och fyr-
inrättningarna hörande personal, då densamma icke är inkallad till tjänst¬
göring vid flottan, samt att tulldistriktschef — eller i senare tid i all¬
mänhet vederbörande tullförvaltare — hittills ägt en liknande befogenhet
i fråga om honom underlydande personal vid den beväpnade kustbevak¬
ningskåren (K. brefvet den 11 april 1835).
Rätten att ålägga straff i disciplinmål innebär eu makt af så stor
och ingripande betydelse, att densamma tydligen icke — åtminstone icke
') Enligt de för krigsskolan, krigshögskolan samt artilleri- och ingeniörhögskolan gällande
reglementen äga cheferna för dessa skolor enahanda bestraffningsrätt i disciplinmål som regements¬
chef. Sådan rätt synes emellertid, då nämnda chefer alltid äro regementsofficerare, tillkomma dem
redan på grund af 9 § disciplinstadgan.
-) I fråga om kadetterna i skolans två lägsta klasser gälla särskilda bestämmelser.
205
utan inskränkningar — bör anförtros åt andra befälhafvare än dem, som
genom en längre tids tjänstgöring hunnit inhämta noggrann kännedom
om tjänstens fordringar och samla den personliga lifserfar enhet, som
för en riktig utöfning af en så ansvarsfull befogenhet erfordras. Mot
det sätt, hvarpå ifrågavarande angelägenhet hos oss blifvit ordnad, har
kommittén ur denna synpunkt icke funnit något att erinra.
Då bestraffningsrätt såsom regel är lagd i regementschefens eller,
vid flottan, vederbörande kårchefs, hand, synes nämligen därmed vara
vunnen all den garanti för en riktig tillämpning af bestraffnings¬
rätten, som med ifrågavarande anordning öfverhufvud står att ernå,
likasom ock därigenom synes vara tillbörligen sörjdt för, att önskvärd
enhetlighet i utöfningen af berörda rättighet må kunna inom trupp¬
förbandet eller kåren komma till sin rätt.
I allmänhet är det icke heller behöfligt att befälhafvare af lägre
grad beklädas med bestraffningsrätt, då ju befälhafvarne för de särskilda
underafdelningarna inom ett regemente eller en kår äro oförhindrade
att omedelbart hos regemente- eller kårchefen göra anmälan om en
begången förseelse, och något nämnvärdt uppskof med ärendets hand¬
läggning . och afgörande följaktligen däraf icke behöfver vållas.
I vissa fall äger emellertid undantag härifrån rum.
Detta är fers! och främst fallet vid detacherade afdelningar. Enligt
nuvarande bestämmelser äger ock befälhafvare för sådan afdelning af
armén äfvensom chef för detacherad! fartyg eller detacherad båtstyrka
under sjötåg bestraffningsrätt öfver sina underlydande, såvida han innehar
minst underofficers grad. 1 hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed anser
jämväl kommittén befälhafvare lör detacherad afdelning böra, under nyss-
berörda förbehåll i fråga om befälhafvarens grad, tillerkännas bestraff¬
ningsrätt. Rörande fragan, under Indika villkor och på hvad sätt
detachering bör la äga rum, äfvensom beträffande frågan, huruvida icke
under vissa förhållanden afdelning af krigsmakten, som blifvit från
hufvudstyrkan skild, bör i ifrågavarande hänseende vara att anse såsom
likställd med detacherad afdelning, vill kommittén längre fram yttra sig. 1)
Bestraffningsrätt bör emellertid lämpligen äfven under vissa andra
förhållanden än vid detachering eller därmed likställda fall tilläggas
lägre befälhafvare än den, hvilken, enligt hvad ofvan nämnts, sådan i
regel tillkommer. Detta är fallet vid sådana afdelningar af krigsmakten,
hvilka, utan att tillhöra visst regemente eller kår eller viss station af
flottan, hafva en i förhållande till dessa sjelfständig ställning i den
lokala militära förvaltningen. Hit höra krigsmakten tillhörande skolor,
ö Se sid. 214.
206
sjukhus, förråd eller andra dylika inrättningar, som inom den militära
organisationen intaga en dylik mera fristående ställning, vidare sär¬
skilda kommenderingar för utbildning eller andra särskilda ändamål
samt själfständiga, mindre fartygsafdelningar och s. k. enkelt (ej under
annat befäl än fartygschefens särskild! ställdt) fartyg. I allmänhet äga
ock befälhafvare för sådana afdelningar, hvarom bär är fråga, enligt nu
gällande bestämmelser bestraffningsrätt i disciplinmål, under förutsättning-
dock att de innehafva minst underofficers grad. Kommittén har icke
heller funnit något att i sak häremot erinra. Då det emellertid nu
gäller att i lag, stiftad af Konungen och Riksdagen gemensamt, samman¬
fatta hithörande bestämmelser, och täta förändringar därutinnan tydligen
om möjligt böra undvikas, har kommittén, med tillämpning af sin
ofvan uttalade uppfattning i frågan, ansett lämpligt att beträffande hit¬
hörande fall i förslaget använda något mera generella uttryck, än som
i den nuvarande disciplinstadgan förekomma, så att under samma ut¬
tryck må komma att inbegripas alla till krigsmakten hörande skolor,
sjukhus, förråd eller andra dylika till den lokala förvaltningen hörande
inrättningar, som äga en af de särskilda truppförbanden eller flottans
stationer oberoende, själfständig organisation, äfvensom alla särskilda
kommenderingar för speciell utbildning eller särskild tjänstgöring, livilka
förekomma vid sidan af de särskilda truppförbanden eller flottans stationer,
och detta utan afseende å hvilket vapen inrättningen eller kommen-
deringen tillhör.
Såsom förut nämnts, äger enligt nuvarande bestämmelser befäl¬
hafvare för detacherad afdelning eller annan sådan särskild inrättning eller
kommendering, hvarom nyss talats, oinskränkt bestraffningsrätt allenast
under förutsättning, att han innehar regementsofficers grad, medan han
eljest är i denna sin rätt mer eller mindre begränsad. Det förekommer
emellertid i ganska stor utsträckning, att äfven lägre befälhafvare, och
särskild! officerare af kaptens grad, kommenderas såsom befälhafvare
för skolor, detachement, förråd o. s. v. eller för själfständiga mindre
fartygs afdelningar. eller på enkelt fartyg.
De inskränkningar, befälhafvarens bestraffningsrätt i dylika fall är
underkastad, föranleda emellertid, att så snart en på befälhafvares hand¬
läggning ankommande förseelse anses påkalla strängare straff, än han själf
äger ålägga, målet måste öfverlämnas till högre befälhafvare, som har
att ålägga bestraffning eller, om målet befinnes vara af beskaffenhet
att ej böra som disciplinmål behandlas, hänskjuta detsamma till domstol.
Att detta i många fall, särdeles om den högre befälhafvare!! har sin
tjänstgöring,sstation å aflägsen ort och finner målet för att kunna slut¬
207
ligen afgöras kräfva ytterligare utredning, den där först efter ytterligare
skriftväxling kan åstadkommas, måste vålla åtskilligt dröjsmål med ären¬
dets handläggning ocli afgörande är tydligt. I betraktande häraf och
då det synbarligen skulle vara med afsevärda praktiska fördelar förenadt,
därest befälhafvare, hvarom nu är fråga, i största möjliga utsträckning
erhölle oinskränkt bestraffningsrätt, har föreslagits den ändring i nu
gällande bestämmelser härutinnan, att äfven befälhafvare af kaptens
grad, som förer sådant själfständigt befäl, hvarom här är fråga, skulle
tilläggas oinskränkt bestraffningsrätt i disciplinmål äfven i fredstid.
Någon betänklighet häremot synes så mycket mindre höra möta, som
befälhafvare för detacherad afdelning af armén äfvensom chef å fartyg-
redan nu, om han innehar kaptens grad, i krigstid äger oinskränkt
bestraffningsrätt, samt de ofvan omförmälda inskränkningar, som denna
hans befogenhet enligt nu gällande bestämmelser eljest är underkastad,
skulle komma att förlora en del af sin betydelse, därest, på sätt för¬
slaget innehåller, skärpning genom mörkt enrum eller mistning af
sängkläder icke vidare skulle få åläggas underofficerare, underbefäl af
manskapet eller med dem likställda personer.
För öfrigt torde man utan fara kunna antaga, att befälhafvare,
som. uppnått kaptens grad och erhållit förtroendet att utöfva ett sådant
själfständigt befäl, som här är i fråga, jämväl besitter den omdömes-
mognad och den erfarenhet i tjänsten, som skäligen böra fordras för
utöfning af bestraffningsrätten i dess fulla utsträckning.
Enligt disciplinstadgan äger, som nämndt, kommendant i fästning
eller annan ort, där krigsmakt är förlagd, i vissa fall bestraffningsrätt
öfver garnisonen. Äfvenså tillkommer i vissa fall chef å fartyg sådan
rätt i fråga om afdelning, som för annat ändamål än sjötjänst tagits
ombord å fartyget. Kommittén har ej funnit skäl att i princip göra
någon rubbning i hvad i dessa hänseenden nu är gällande. I öfverens¬
stämmelse med hvad ofvan sagts, har dock, i händelse befälhafvare,
hvarom . här är fråga, är af kaptens grad, bestraffningsrätt utan in¬
skränkning i fråga om de med hänsyn till den straffskyldiges grad eljest
tillåtna straffarter ansetts böra tillkomma honom i sådana mål, där be¬
straffningsrätt får af honom utöfvas.
Hvad disciplinstadgan innehåller om chef för båtmanskompani
tillkommande bestraffningsrätt öfver kompaniet, då det är förlagdt på
roten, har, enär båtsmanshållet numera blifvit satt på vakans, icke upp¬
tagits i förslaget.
De i samma stadga nu förekommande bestämmelserna om bestraff¬
ningsrätt för befälhafvare öfver afdelning af armén, den där är stadd
208
på tåg, och för befälhafvare öfver afdelning af flottans personal, som
befinner sig under transport, hafva likaledes ansetts öfverflödiga och
därför ur förslaget uteslutits. Förflyttning af trupper på distanser af
någon betydenhet sker numera så godt som alltid å järnväg, därvid
transporten sällan drager någon längre tid. Begås förseelse af någon,
som tillhör afdelning, den där är stadd på tåg, synes därför, likasom
vid transport på nyssnämnda sätt, med bestraffningen utan olägenhet
kunna anstå, till dess truppen eller alclelniugen träder under befäl af
högre befälhafvare, som äger bestraffningsrätt. Sker transport sjöledes,
råder väl ett i viss mån annat förhållande, men äfven i sådant fall
torde transporten i regel icke kräfva någon längre tid, hvarförutom,
då transporten sker på örlogsfartyg, fartygschefen skulle enligt förslaget,
liksom nu är fallet, äga bestraffningsrätt öfver afdelning, som befinner
sig ombord i och för transport, därest afdelningens egen befälhafvare
icke är beklädd med sådan rätt.
I en af chefen för generalstaben och chefen för flottans stab den
8 november 1901 afbiten underdånig skrifvelse rörande, bland annat,
bestraffningsrätten öfver värnpliktig, som utan laga förfall uteblifver
från honom åliggande tjänstgöring i fredstid, hvilken skrifvelse till
kommittén remitterats för att vid fullgörande af dess uppdrag komma
under öfvervägande, hafva bemälte chefer gjort framställning, bland
annat, därom, att bestraffningsrätt i sådana mål borde tilläggas äfven
inskrifningsområdes- och sjörullföringsområdesbefälhafvare. Linder erinran
att värnpliktig för förseelse, hvarom här vore fråga, numera ställts
under kriminallag för krigsmakten, och att följaktligen bestämmelse!
angående hvilka befälhafvare, som i mål rörande sådana förseelser, där
de vore af disciplinmåls natur, ägde utöfva bestraffningsrätten öfver
den värnpliktige, vore erforderliga, framhålles i skrifvelsen till stöd
för berörda hemställan hufvudsakligen, att de värnpliktige, medan de
ej äro i tjänstgöring och särskildt i fråga om inkallelse till tjänst¬
göring, lyda under vederbörande områdesbefäl och först vid inträdet i
tjänstgöring ställas under vederbörande befälhafvare på tjänstgörings¬
orten.' Då förfallolöst uteblifvande från tjänstgöring följaktligen ut¬
gjorde en underlåtenhet att fullgöra en af områdesbefälet utfärdad
order, borde ock bestraffningsrätten för sådan förseelse, därest målet vore
att hänföra till disciplinmål, tillköra områdesbefälet. Åf områdesbefälet,
som utgjordes af rullföringsområdesbefälhafvare, inskrifningsområdesbefäl-
liafvare och arméfördelningschefer samt för dem af flottans värnpliktige,
som vore inskrifna å sjömanshus, af sjörullföringsomradesbefälliafvare ock
stationsbefälkafvare, ägde emellertid enligt nuvarande bestämmelser
209
endast arméfördelningscheferna och stationsbefälhafvarne bestraffningsrätt
i disciplinmål. Den regementschef i denna hans egenskap tillagda be¬
straffningsrätt. syntes nämligen icke kunna af honom utöfvas i hans egen¬
skap åt inskrifningsområdesbefalhafvare. Och enär det ej syntes vara
lämpligt att förlägga bestraffningsrätten i mål, som rörde från tjänstgöring
uteblifna värnpliktige, endast hos arméfördelningscliefer och stationsbefal-
hafvare, hemställdes, att i sådana mål dylik befogenhet skulle tilläggas
jämväl inskrifningsområdes- och sjörullföringsområdesbefälhafvare.
På sätt chefen för generalstaben och chefen för flottans stab
sålunda anmärkt, kan det icke anses såsom eu fullt tillfredsställande
anordning, att i ifrågavarande mål bestraffningsrätt utöfvas allenast af
arméföidelningschef eller stationsbefälhafvare. Hvad beträffar inskrifnings-
områdesbefälhafvare, synes det därför ock lämpligt, att bestraffningsrätt
i dylika mål tillägges äfven dem. Visserligen torde det kunna ifråga-
ssittas, huruvida .icke. dessa redan nu på grund af den dem i egenskap
af regementschefer tillkommande bestraffningsrätt hafva dylik rätt äfven
i nu ifrågavarande mål. Men då, i saknad af uttrycklig föreskrift, tvifvel
därom kan råda, synes en sådan föreskrift böra meddelas. Hvad åter
angår sjörullföringsomradesbefälhafvare, har kommittén åt praktiska skäl
icke ansett sig kunna förorda bifall till den af chefen för generalstaben
och chefen för flottans stab gjorda hemställan. Utom i Stockholm och
Karlskrona finnas sjörullföringsområdesbefälhafvare endast på följande
stallen i riket nämligen Hernösand, Strömstad, Göteborg och Malmö
Dessa sjörullförmgsområdesbefälhafvare äga ej omedelbar tillgång tili
häkten, där af dem ådömd disciplinär bestraffning skulle kunna Verk¬
ställas. . \ idare torde bemärkas, att å sjömanshus inskrifna värnpliktige
i regel icke uppehålla sig i hemorten utan ofta vistas å därifrån långt
aflägset belägna platser. Att hvad beträffar en å sjömanshus inskrifven
från tjänstgöring uteblifven värnpliktig, som anträffas å tid, då tjänst¬
göring ej pågår, det skulle vara med synnerliga olägenheter förenadt
om dylik värnpliktig för undergående af förhör i anledning af uteblif¬
vande! ovillkorligen skulle inställas inför vederbörande sjörullförings-
områdesbefälhafvare, medan ådömd bestraffning sedermera skulle verk¬
ställas genom stationsbefälhafvarens försorg, är ju påtagligt. Bibehålies
däremot den senare såsom ensam utöfvare af den disciplinära bestraff¬
ningsrätten uti ifrågavarande fall, kan ju denne, om så i det särskilda
fallet anses lämpligt, uppdraga förhörets hållande åt sjörullförings-
omradesbefälhafvare.
Begränsas sålunda den föreslagna utvidgningen af den disciplinära
bestraffningsrätten till inskrifningsområdesbefälhafvarne, synes emellertid
27
210
— under förutsättning att de värnpliktige ställas under krigslag i den
utsträckning, kommittén föreslagit — nämnda befälliafvares bestraffnings¬
rätt icke böra inskränkas endast till ofvan omförmälda mål. Vissa förseel¬
ser såsom oljud, oväsende eller annat förargelseväckande beteende äfven¬
som fylleri å allmän plats, Indika nu, om de begås under färd till eller från
tjänstgöringsorten, medan den värnpliktige ej står under militär befäl, eller
eljest innan lian träder under eller sedan lian upphört att stå under sådant
befäl, bestraffas efter allmän lag, skulle nämligen enligt förslaget i förra
fallet alltid och i de senare fallen, om förseelsen sker inom tjugufyra timmar,
innan den värnpliktige med anledning af förestående tjänstgöring skall
ställas under militärbefäl eller inom samma tid, efter det han, sedan
tjänstgöringen afslutats, upphört att stå under sådant befäl, samt den
värnpliktige vid tillfället uppträder i militär tjänstedräkt, bedömas efter
krigslag och vara att hänföra till disciplinmål. På enahanda sätt skulle
ock enligt förslaget i vissa fäll komma att handläggas mål rörande
underlåtenhet af värnpliktig, som tillhör första uppbådet, att vid krigs¬
utbrott återvända till hemorten. Ätt det i sistberörda fall, likasom ock
särskilt i de fall, då värnpliktig under hemfärd från sin tjänstgöringsort
gör sig skyldig till förseelse, som förut nämnts, skulle vara föga lämp¬
ligt, om förseelsens bestraffning ovillkorligen skulle hänskjuta^ till armé-
fördelningsckef, är i ögonen fallande.
Med den af kommittén i nämnda hänseende antagna utgångspunkt
synes det därför vara lämpligast att, utan särskild inskränkning till mål
rörande vissa slag af förseelser, tillägga äfven inskrifningsområdesbefäl-
hafvare bestraffningsrätt i disciplinmål.
Då, såsom nämnts, inskrifningsområdesbefälhafvare alltid tillika är
regementschef, synes någon anledning icke heller föreligga att gorå
någon särskild inskränkning i fråga om de straffarter, som skulle få
af nämnda befälhafvare i disciplinär väg åläggas.
Chefen för generalstaben och chefen för flottans stab hafva i sin
nyss omförmälda framställning, under erinran därom att det syntes ur
praktisk synpunkt önskvärdt, att bestraffning för förfallolöst uteblifvande
från tjänstgöring skulle kunna åläggas värnpliktig äfven af vederbörande
befälhafvare å tjänstgöringsorten, ifrågasatt, huruvida icke, därest en
sådan bestämmelse meddelades, särskilda föreskrifter borde utfärdas,
tydligt angifvande, när befälliafvares å tjänstgöringsorten bestraffningsrätt
trädde i stället för inskrifningsområdes- eller sjörullföringsområdesbefäl-
hafvarens, äfvensom hvilken befälhafvare å tjänstgöringsorten, som Ange
i ifrågavarande fall utöfva bestraffningsrätten. Då emellertid enligt de
allmänna grunderna för befälliafvares bestraffningsrätt i disciplinmål denna
211
rättighets utolkande alltid förutsätter, att den, bestraffningen afser, står
under. befälhafvarens i fråga befäl, synes däraf följa, att, därest sådan
rätt tillägges inskrifningsområdesbefälhafvare, denna hvarken i det af
chefen för generalstaben och chefen för flottans stab afsedda eller i
andra fall får af områdesbefälhafvaren i denna lians egenskap utöfvas
med mindre än att den värnpliktige står under hans befäl, samt
att bestraffningsrätten således, i och med det att den värnpliktige
träder under befälhafvare å tjänstgöringsorten, icke vidare kan af områdes-
befälliafvaren i denna hans egenskap tillämpas. Däremot synes det
icke strida emot grunderna för bestraffningsrättens utöfning, att
bekräftande ifrågavarande eller andra af den värnpliktige under
färden till tjänstgöringsorten begångna förseelser, bestraffningen be¬
stämmes af vederbörande befälhafvare å tjänstgöringsorten, hvilken tyd¬
ligen icke kan vara någon annan än den, som i öfrigt har att utöfva
sådan rätt öfver den värnpliktige, medan han är i tjänstgöring. Det
synes därför icke vara behöfligt att i berörda hänseenden meddela
några särskilda föreskrifter för nu ifrågavarande fall.
Da bestämmelserna rörande hvilka befälhafvare, som skola äga
bestraffningsrätt i disciplinmål, enligt förslaget skulle erhålla natur af
lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt, har något stadgande,
motsvarande den förut omförmälda 18 § i disciplinstadgan, icke i för¬
slaget upptagits. Nämnda stadgandes nuvarande betydelse i fråga om
personalen vid lots- och fyrinrättningarna, då densamma icke är i tjänst¬
göring vid krigsmakten, samt personalen tillhörande den beväpnade kust¬
bevakningskåren skulle, på sätt af det föregående framgår, enligt för¬
slaget komma att upphöra.
■ v l°rde knappast behöfva erinras, att bestraffningsrätten i
disciplinmål endast får användas beträffande personer, som lyda under
ellei eljest äro underkastade straff efter strafflagen för krigsmakten,
och således icke i fråga om andra personer, äfven om de stå under
befäl af befälhafvare, som är utrustad med bestraffningsrätt.
191 §•
I denna § har företagits en uppräkning af de befälhafvare, hvilka
enligt fors laget skulle tillerkännas oinskränkt bestraffningsrätt. Para¬
grafen kompletteras emellertid därutinnan af 202 S och i viss mån
äfven af 196 §.
212
Med arméfördelningschef likställde befälhafvare äro enligt gällande
tjänstgöringsreglemente för armén: militärbefälhafvaren på Gottland,
generalfälttygmästare]!, chefen för fortifikationen, chefen för general¬
staben, inspektören för militärläroverken, inspektören för kavalleriet,
öfverfältläkaren och generalintendenten.^
Huruvida samtliga i förevarande § omförmälda befälhafvare enligt
nuvarande bestämmelser äga bestraffningsrätt i disciplinmål, synes ej
vara fullt klart (Jfr 15 § Disciplinstadgan). Att sådan rätt redan nu
tillkommer militärbefälhafvaren på Gottland, chefen för fortifikationen
och inspektören för militärläroverken, torde visserligen få anses otvifvel¬
aktigt. Huruvida sådan rätt tillkommer äfven generalfälttygmästare^
chefen för generalstaben, inspektören för kavalleriet, öfverfältläkaren
och generalintendenten, torde möjligen, i saknad af direkta bestämmelser
i ämnet, vara mera tvifvelaktigt. Att sådan rätt bör tillkomma äfven
dem, synes dock vara tämligen gifvet. Enligt tjänstgöringsreglementet
för armén (Del I kap. II §. 2) äga nämligen dessa befälhafvare ständig
befälsrätt, generalfälttygmästaren öfver artilleristaben samt öfver perso¬
nalen vid artilleriförråd och artilleriverkstäder (med den inskränkning,
som följer af hvad i reglementet är föreskrifvet om arméfördelnings-
chefernas och militärbefälhafvarens på Gottland befälsrätt),. chefen för
generalstaben öfver personalen vid generalstabens hufvudstation, inspek¬
tören för kavalleriet öfver egen stabspersonal och personalen vid rid¬
skolan, öfverfältläkaren öfver fältläkarkårens och fältveterinärkårens
reserver samt generalintendenten öfver personalen vid intendenturkårens
hufvudstation. .
Hvad särskildt angår generalfälttygmästaren och chefen för forti¬
fikationen, är gifvetvis förslagets mening, att deras bestraffningsrätt
endast skulle gälla förseelser, som röra förhållanden, därtill deras befäls¬
rätt sträcker sig. I de hänseenden, som den under nämnda befälhafvare
lydande personal är ställd under annan befälhafvare — chef för armé¬
fördelning (å Gottland militärbefälhafvaren) eller kommendant i fästning
eller garnisonsort — tillkommer naturligtvis bestraffningsrätten denne.
Att chefen för kustartilleriet äfvensom chef för regemente, till¬
hörande kustartilleriet, böra i likhet med andra dem likställda chefer vid
armén eller flottan äga oinskränkt bestraffningsrätt, synes vara gifvet.
Enligt disciplinstadgan tillkommer sådan rätt »chef för fästnings artilleri-
kår)), en benämning, som efter kustartilleriets uppsättande icke vidaie
användes.
Med »skola» i punkten 7:o) afses, såsom af det föregående .Lärer
framgå, hvarje för krigsmaktens räkning upprättad skola, som ej finnes
213
inrättad vid visst truppförband af armén eller station af flottan, således
ej mindre krigsskolan, krigshögskolan, artilleri- och ingeniörhögskolan,
ridskolan, skjutskolorna, sjökrigsskolan och sjökrigshögskolan än äfven
särskildt inrättade korpral- eller volontärskolor o. s. v.
Till här omförmälda kommenderingar äro att hänföra såväl vid
krigsmakten, oberoende af de särskilda truppförbanden, eller flottans
stationer förekommande, mera permanenta kommenderingar i och för
särskild utbildning eller annan tjänstgöring som ock mera tillfälliga
sådana för fält- eller andra öfningar. Hvad särskildt angår de till
tjänstgöring i marinförvaltningen kommenderade officerare, Itvilka enligt
den nuvarande ordningen lyda direkt under Konungen eller chefen
för sjöförsvarsdepartementet, synas desse lämpligen kunna ställas under
befäl af stationsbefälhafvaren i Stockholm, i hvilket fall den disciplinära
bestraffningsrätten öfver dem skulle tillkomma honom.
Med »verk eller inrättningar» förstås här verkstäder, fabriker,
sjukhus, förråd eller andra dylika inrättningar eller anstalter, b vilka
icke tillhöra de särskilda truppförbanden eller flottans stationer. Däremot
afses här icke de högre chefernas staber eller fortifikationsstabens,
generalstabens eller intendenturkårens liufvudstationer eller andra dylika
till den centrala förvaltningen hörande inrättningar, öfver hvilkas personal
vederbörande högre chefer själfva hafva att utöfva bestraffningsrätten.
Då uttrycket detacherad afdelning möjligen icke skulle anses
innefatta äfven detacherad fartygsafdelning eller detacherad! fartyg,
hafva sådana fall af detachering här särskildt omförmälts.
Till de i näst sista stycket af denna § omtalade befälhafvare höra
dels de högre befälhafvare, som särskildt förordnas i krigstid eller på
sjötåg, dels cheferna för landt- och sjöförsvarsdepartementen, såvida
sådant högre befäl, som här sägs, tilldelats dem.
Sista momentet i förevarande § äger, på sätt af det föregående
framgår, sin motsvarighet i nu gällande bestämmelser i ämnet.
192 §.
Då den bestraffningsrätt, som enligt 191 § tillkommer där om¬
förmälda befälhafvare, tydligen bör tillkomma de befälhafvare, som,
utan att vara ordinarie chefer, på grund af förordnande eller eljest
mera tillfälligtvis utöfva sådant befäl, hvarom där är fråga, har
stadgande därom införts i denna §. Hvad beträffar sådant befäl, som
omtalas i punkterna 4:o) och 7:o) af 191 §, har dock hvad nyss blifvit
sagd! ansetts böra gälla endast under förutsättning, att den tillförordnade
214
befälhafvare!) innehar den grad, som där sägs, eller således, om han är
afdelnings-, divisions- eller fartygschef, som afses under 4:o), minst
regementsofficers grad och, om lian är förordnad att utöfva befäl,
hvarom talas i punkten 7:o) af samma §, minst kaptens grad. År befäl-
hafvaren af lägre, dock minst af underofficers grad, blir 194 § tillämplig.
193 §.
Enligt förslaget, liksom enligt nu gällande bestämmelser, till¬
kommer bestraffningsrätt i vissa fall befälhafvare öfver detacherad af¬
delning.
Under hvilka förutsättningar detachering får eller bör äga rum,
är tydligen en fråga, som det icke tillhör strafflagen för krigsmakten
utan vederbörande tjänstereglementen att besvara. I gällande Tjänst-
göringsreglemente för armén Del I Kapitel II § 2, hvilket kapitel handlar
om den ständiga befälsrätten, förutsättes i mom. 5, att chef genom
skriftlig order kan förklara en till tjänstgöring sammandragen, honom
underlydande truppafdelning vara detacherad, äfvensom att i vissa fall
afdelning i krig är att betrakta såsom detacherad. Däremot lämnas icke
någon bestämd föreskrift, under hvilka villkor en afdelning må förklaras
för detacherad. I flottans reglemente förutsättes på vissa ställen såsom
gifvet, att detachering kan äga rum, men några närmare föreskrifter,
när sådant kan ske, finnas där icke meddelade. Såväl af andra orsaker
som särskilt emedan bestraffningsrättens faktiska öfverflyttning från
en befälhafvare till annan delvis gjorts och måste göras beroende af
detachering, är det emellertid af synnerlig vikt, att fullt klara och
bestämda föreskrifter härutinnan meddelas, så att ej i otid företagen
detachering, i strid emot strafflagens mening, må medföra, att bestraff¬
ningsrätten godtyckligt öfverflyttas från den befälhafvare, som i vanliga
fall har att utöfva densamma, till en annan, en öfverflyttning, som
naturligtvis i ifrågavarande fall lagen allenast såsom en nödfallsåtgärd
vill medgifva. Nu förevarande § förutsätter därför ock uttryckligen,
att sådana bestämmelser komma att meddelas. I fält eller på sjötåg
kan inträffa, att en afdelning af oförutsedd anledning och utan att den¬
samma uttryckligen förklarats vara detacherad, varder skild från hufvud-
st.yrkan på sådant sätt, att dennas befälhafvare icke alls eller endast
efter jämförelsevis längre mellantider kan meddela sig med den afskilda
afdelningens befälhafvare. Då tydligen sistnämnda befälhafvare af samma
skäl som befälhafvare]! för en detacherad afdelning bör vara utrustad
med bestraffningsrätt, har i denna § föreslagits, att i lagen skulle
215
införas en föreskrift därom, att afdelning’, hvilken, utan att densamma
af befälhafvare i föreskrifven ordning förklarats vara detacherad, från
liufvudstyrkan skilts på sådant sätt, att dagliga befallningar icke kunna
omedelbart från dennas befälhafvare inhämtas, skulle enligt samma lag
anses likställd med detacherad afdelning; och skulle denna föreskrift
äga motsvarande tillämpning i fråga om fartygsafdelning eller fartyg.
Såsom förut blifvit anmärkt, äger redan nu befälhafvare för af¬
delning af armén, den där i krig blifvit skild från liufvudstyrkan,
äfvensom chef å fartyg, som, i krig eller eljest, blifvit därifrån skildt,
bestraffningsrätt i disciplinmål. Att afdelning af armén i fredstid blir
af anledning, som här förutsättes, skild från liufvudstyrkan, kan naturligt¬
vis endast i mycket sällsynta undantagsfall förekomma. Därest det någon
gång — t. ex. vid transport på sjötåg eller eljest — komme att inträffa,
synes emellertid bestraffningsrätt ej mindre i dessa fall, än om ett liknande
förhållande förekommer i krigstid, böra tillkomma afdelningens befälhafvare.
Har allenast af helt tillfällig anledning afdelning af krigsmakten
skilts från liufvudstyrkan, och kan daglig förbindelse med dennas befäl¬
hafvare uppehållas, är det tydligen ej af nöden att tillägga den afskilda
afdelningens befälhafvare bestraffningsrätt, och har därför tilläggandet
af sådan rätt i förslaget begränsats till de fall, där förbindelsen på ett
mera varaktigt sätt afbrutits.
1 hvilka fall den bestraffningsrätt, som enligt förevarande § skulle
tillkomma befälhafvare för af ofvannämnd anledning afskild afdelning
af krigsmakten, är oinskränkt och i hvilka fall den är inskränkt, fram¬
går af 191 och 194 §§.
194 §.
På sätt framgår af den förut lämnade redogörelsen för nu gällande
bestämmelser rörande bestraffningsrätten i disciplinmål, äger befälhafvare,
som omtalas i denna §, i regel redan nu eu på visst sätt begränsad
bestraffningsrätt i disciplinmål. Den i förslaget uppställda begränsningen
i sådan befälhafvares bestraffningsrätt, eller att arrest af tredje graden
ej må af honom åläggas, öfverensstämmer äfvenledes tämligen nära med
hvad i sådant afseende nu är gällande.
195 §.
I 8 § af gällande disciplinstadga är föreskrifvet, att, om detacherad
afdelning af armén står under befäl af någon, som ej är krigsman,
216
afdelningens befälhafvare, där han innehar underofficers eller högre
rang, öfver afdelningen äger enahanda bestraffningsrätt, som enligt 7 §
i samma stadga tillkommer krigsman af motsvarande grad, då han för
befäl offer detacherad afdelning. Hvad sålunda är stadgadt, äger
enligt 10 § 2 mom. disciplinstadgan tillämpning äfven å befälhafvare
för afdelning af flottans personal, som är kommenderad till tjänstgöring
i land.
Nu ifrågavarande § i förslaget innehåller ett motsvarande stad¬
gande, hvithet emellertid utsträckts att gälla icke blott i de fall, som,
enligt hvad nyss nämnts, omtalas i 8 § och 10 § 2 mom. disciplin¬
stadgan, utan äfven till andra fall, då någon, som ej är krigsman,
utöfvar sådant befäl, som omförmäles i 191 § 7:o) eller i 194 §.
19(5 §.
Denna § motsvarar till innehållet 16 § i gällande disciplinstadga,
efter uteslutande af de i sistnämnda § förekommande bestämmelser om
rätt för befälhafvare öfver afdelning af garnison att, därest han själ!’
äger inskränktare bestraffningsrätt än kommendanten, i fråga om förseelse,
som påkallar strängare straff, än afdelningens befälhafvare äger ålägga,
hos kommendanten göra hemställan om bestraffningens bestämmande,
Indika bestämmelser återfinnas under 199 § i förslaget. I öfverens¬
stämmelse med hvad som skett i fråga om befälhafvare för detacherad
afdelning eller annan, som utöfvar befäl, hvarom talas i 191 § 7:o),
har dock, på sätt redan förut blifvit omförmäldt, den ändring här vid¬
tagits, att oinskränkt bestraffningsrätt tillagts kommendant eller befäl¬
hafvare å detacherad t fort, så snart han innehar kaptens grad.
197 §.
Innehållet i denna § öfverensstämmer i hufvudsak med hvad som
nu linnes stadgadt i 17 § disciplinstadgan.
Enligt 1 mom. af förevarande §, hvithet i öfrigt är lika lydande
med 1 mom. i nämnda § i disciplinstadgan, har till tjänstgöring ombord
kommenderad afdelning af kustartilleriet likställts med sådan afdelning
af armén. Hvad enligt 2 mom. af samma § i disciplinstadgan gäller
i fråga om afdelning af armén, som för annat ändamål än tjänstgöring-
tagits ombord, har åter utvidgats att gälla äfven beträffande annan af¬
delning af krigsmakten, som tagits ombord utan att vara därstädes till
tjänstgöring kommenderad. Därigenom inbegripas under berörda stad-
217
gande_ jämväl afdelning af kustartilleriet äfvensom flottan tillhörande
afdelning, hvilken under nvssberörda förhållanden tagits ombord. Enligt
flottans reglemente står nämligen äfven personal af flottan, hvilken ej
är ombord för sjötjänstgöring, under fartygschefens befäl endast i fråga
om fartygets säkerhet och rörelser samt ordningen ombord.
Hvad i 17 § disciplinstadgan finnes föreskrifvet därom att, ifall
afdelning af armén för annat ändamål än tjänstgöring tagits ombord,
bestraffningsrätten utöfvas af afdelningens egen befälhafvare, har ansetts
kunna såsom obehöflig^ ur förevarande § uteslutas. Redan af kapitlets
öfriga bestämmelser följer nämligen, att bestraffningsrätten öfver sådan
afdelning i alla händelser äfven tillkommer den befälhafvare, som eljest
har att öfver densamma utöfva nämnda myndighet. Stadgandet i samma
§ om rätt för befälhafvare öfver afdelning, som utan att vara till tjänst¬
göring kommenderad tagits ombord å fartyget, att, ifall lian är beklädd
med inskränktare bestraffningsrätt än fartygschefen, hos denne hem¬
ställa om bestraffning för förseelse, som anses påkalla strängare straff,
än afdelningens befälhafvare själf äger ålägga, har, i öfverensstämmelse
med hvad som skett beträffande motsvarande bestämmelser i 16 §
disciplinstadgan, öfverflyttats till 199 §.
Hvad slutligen angår den i disciplinstadgans 17 § förekommande
bestämmelsen rörande verkställighet i visst fall af ålagd bestraffning,
återfinnes samma bestämmelse under 19 kap. i förslaget.
198 §.
Denna § motsvarar första punkten i 13 § af nuvarande disciplin-
stadga.
199 §.
Såsom förut blifvit anmärkt, innehåller den nuvarande disciplin¬
stadgan vissa bestämmelser om rätt för befälhafvare öfver afdelning,
som tillhör garnison i fästning eller annan ort, där krigsmakt är för¬
lagd, eller som tagits ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring
därstädes kommenderad, att i fråga om förseelser, som anses påkalla
strängare straff, än han själf äger ålägga, hänskjuta målet till kommen¬
danten eller fartygschefen. Att befälhafvare med'inskränkt bestraffnings¬
rätt i alla händelser bör äga befogenhet att hänskjuta sådana mål till
närmast högre, med oinskränkt bestraffningsrätt utrustad befälhafvare,
är gifvet. Uttryckligt stadgande därom har emellertid inryckts i denna §.
28 "
218
Enär det stundom kan vara förenadt med afsevärda svårigheter
att afgöra, huruvida ett mål, i anseende till föreliggande utredning om
en angifven förseelses beskaffenhet, den angifnes straffbarhet eller andra
frågor af rättslig natur, bör behandlas såsom disciplinmål eller hänskjutas
till krigsdomstol, har enligt förslaget rätt att hänskjuta målet till högre
befälhafvare med oinskränkt bestraffningsrätt äfven i sådana fall medgifvits
lägre befälhafvare, som endast äger en inskränkt sådan rätt. Då lägre
befälhafvares beklädande med bestraffningsrätt rätteligen bör betraktas
endast såsom en nödfallsåtgärd, af lagen medgifven endast därför, att de
yttre förhållandena stundom göra en sådan åtgärd oundviklig, synes det
icke vara lämpligt att ovillkorligen fordra, att dessa befälhafvare, hvilka ofta
nog, särskilt ombord å fartyg eller i fält, äro utestängda från möjlig¬
heten att rådföra sig med rättsbildad person, skola anses ovillkorligen
pliktiga att handlägga och afgöra mål af jämförelsevis mera invecklad
beskaffenhet, beträffande livilkas rätta behandling i nämnda hänseende
tvekan hos dem själfva är rådande. I åtskilliga fall skulle måhända
därigenom endast framtvingas oriktiga beslut till men såväl för dem,
beslutet gäller, som för befälhafvaren själf. Att stundom uppskof med
målets behandling däraf kan föranledas, är visserligen en olägenhet,
men denna synes dock i allmänhet vara mindre betydande än den, som
kan uppstå, i händelse den lägre befälhafvaren skulle anses pliktig
att under alla förhållanden själf afgöra, huruvida målet bör behandlas
såsom disciplinmål eller icke.
Emedan chef för själfständig fartygsafdelning eller för enkelt
fartyg lyder omedelbart under Konungen, har det ansetts lämpligt före¬
skrifva, att nyss omförmälda mål, då de röra förseelser, begångna å
fartyg, hörande till sådan afdelning, eller å enkelt fartyg, öfverlämnas
till stationsbefälhafvare, därvid, för vinnande af största möjliga snabbhet
i målets afgörande, funnits ändamålsenligt att lämna befälhafvaren för
fartygsafdelningen eller fartyget rätt att hänskjuta målet antingen till
stationsbefälhafvaren å den station, dit fartyget, hvarå den felaktigt
befinner sig, liörer, eller till stationsbefälhafvaren å den station, dit
nämnda fartyg först inlöper.
I 2 mom. af denna § hafva införts ofvanberörda, i disciplin¬
stadgan nu förekommande bestämmelser om påkallande af kommendants
eller fartygschefs bestraffningsåtgärd i vissa fall.
200 §.
Då det uppenbarligen skulle vara mot allmänna rättsgrundsatser
stridande, ifall befälhafvare skulle äga att handlägga och afgöra mål
219
rörande våld, hot eller förolämpning mot honom själf, har föreslagits,
att, där sådan förbrytelse begås emot befälhafvare med bestraffningsrätt,
målet skall öfverlämnas till närmast högre befälhafvares handläggning.
Att emellertid j målet ej utan den förorättades uttryckliga medgifvande
må behandlas såsom disciplinmål, följer af 185 §.
201 §.
Det i denna § införda stadgande är ordagrant lika lydande med
15 § 4 mom. disciplinstadgan.
Hvad i 3 mom. af nyssnämnda § linnes stadgadt om rätt för sådan
högre befälhafvare, hvarom i 1 och 2 mom. af samma § är taladt, att,
i de fall, då bestraffningsrätten af honom utöfvas, antingen själf be¬
stämma straffet eller låta det bestämmas af underlydande befälhafvare,
hvilken eljest äger bestraffningsrätt, öfver den felaktige, har däremot ur
förslaget uteslutits. Det har nämligen ansetts riktigast, att, där ej sådant
fall föreligger, som i 1 mom. af 15 § disciplinstadgan afses, den högre
befälhafvaren, da han anser nödigt att utöfva sin bestraffningsrätt,
också själf bestämmer straffet.
202 §.
Jämlikt 14 § regeringsformen är Konungen högste befälhafvare
öfver rikets krigsmakt till lands och sjöss. Ehuru Konungen i denna
sin egenskap icke genom något särskildt stadgande i grundlagen ut¬
tryckligen tillerkännes disciplinär bestraffningsrätt, torde likväl af be¬
rörda bestämmelse i 14 § regeringsformen få anses följa, att eu sådan
rätt i nämnda hans egenskap tillkommer honom. I hvilken omfattning
och under hvilka former denna rätt må utöfvas, äro frågor af grund¬
lags natur, hvilka följaktligen icke kunna i strafflagen för krigsmakten
upptagas till besvarande. Af 16 § regeringsformen lärer emellertid
följa, att Konungen i intet fall äger utöfva denna rätt i större utsträck¬
ning, än lagstiftningen i fråga om den militära befälhafvare i allmän¬
het tillkommande bestraffningsrätt i disciplinmål medgifver. Hvad
åter angår formen för utöfningen af berörda rättighet, är denna tydli¬
gen den i 15 § regeringsformen för kommandomål föreskrifna, med
Indika mål enligt samma § förstås sådana, som Konungen i egenskap
af högste befälhafvare öfver krigsmakten till lands och sjöss omedelbart
ligen besörjer. Ehuru det således enligt kommitténs uppfattning icke
tillhör strafflagen för krigsmakten att meddela några närmare bestämmel¬
ser i nu berörda ämne, synes det likväl lämpligt att i nu ifrågavarande
220
kapitel af samma lag, hvilket handlar om de befälhafvare, som äga be¬
straffningsrätt i disciplinmål, rörande den Konnngen tillkommande be¬
straffningsrätt i sådana mål hänvisa till regeringsformen, på det att däri¬
genom desto tydligare må framstå, att enligt strafflagen för krigsmakten
förutsättes, att en sådan rätt grundlagsenligt tillkommer honom.
18 kap.
203 §.
I denna § meddelas föreskrifter om förhör i disciplinmål. Enligt
förslaget skall förhör alltid hållas i sådana mål, utom i det fall, som
omtalas i 205 §.
Första punkten i paragrafens 1 mom. är redigerad i nära öfverens¬
stämmelse med 1 mom. i 52 § af förslaget till lag om krigsdomstolar
och rättegången därstädes.
I öfrigt innehåller förevarande § endast smärre skiljaktigheter
från 20 § disciplinstadgan, som afhandla!' enahanda ämne.
Befogenhet att öfverlämna hållande af förhör, hvarom här är fråga,
till annan har tillagts, förutom de befälhafvare, som redan nu äga sådan,
jämväl kommendant, hvaremot de befälhafvare, som omförmälas under
punkten 7:o i 191 §, ansetts böra själfva hålla sådant förhör.
Då det understundom, t. ex. vid förhör inför inskrifningsområdes-
befälhafvare, kan vara förenadt med betydande olägenhet att efterkomma
discipliustadgans nuvarande föreskrift, att vid förhöret någon af den
tilltalades öfverordnade eller af de med honom likställde alltid bör vara
tillstädes, har den jämkning i berörda föreskrift vidtagits, att detta bör
iakttagas, där så ske kan.
Från den nu gällande bestämmelsen, att hvad vid förhöret hufvud¬
sakligen förekommer skall i korthet skriftligen antecknas, är nu undan¬
taget ej mindre det fall, att i krig hinder därför möter, än äfven det
fäll, att förhöret hålles inför samlad afdelning. Då den kontroll öfver
hvad som förekommer vid förhöret uti ifrågavarande mål icke bör utan
nödtvång eftergifvas, och bestämdt hinder för förande af en sådan an¬
teckning i sistnämnda fall, där sådant undantagsvis förekommer, icke
kan anses föreligga, har det för detta fall nu gjorda undantaget icke i
förslaget bibehållits.
221
I den här ofvan omförmälda*) af chefen för generalstaben och chefen
för ilottans stab den 8 november 1901 aflåtna, till kommittén remitte¬
rade skrifvelse angående bestraffningsrätten öfver värnpliktig, som för¬
fallolöst uteblifvit från tjänstgöring, har, bland annat, framhållits, att
då värnpliktig, som förfallolöst uteblifvit från tjänstgöring, kunde,
under det tjänstgöringen påginge eller därefter, antingen själf inställa
sig vare sig å tjänstgöringsorten eller hos sitt områdesbefäl eller hos
krono- eller polisbetjäning i hemorten eller ock blifva å den ort, där
han för tillfället befunne sig, af krono- eller polisbetjäning för hämt¬
ning till tjänstgöring anhållen, det till förekommande af att stats¬
verket, i fall den värnpliktige saknade medel till bekostande af sin
hämtning, skulle blifva betungadt med extra kostnader, och äfven ur
rent praktisk synpunkt, borde träffas en sådan anordning, att det förhör,
som måste föregå bestraffningens åläggande, kunde verkställas äfven
af annan befälhafvare än den, som hade att ålägga bestraffningen eller
hvilken sistnämnda befälhafvare därtill kunnat förordna. I sammanhang
härmed har chefen för generalstaben och chefen för flottans stab tillika
framhållit, att bestämmelser jämväl torde erfordras, å hvilken ort
krono- eller polismyndighet skulle aflämna af densamma hämtad, från
tjänstgöring förfallolöst uteblifven värnpliktig.
I sistberörda hänseende hafva föreskrifter numera meddelats genom
kungörelsen den 13 juni 1902 angående hämtning af beväringsmän,
som uteblifvit från tjänstgöring m. in., genom hvilken kungörelse stad¬
gats, att uteblifven beväringsmän, som af krono- eller polisbetjäningen
anträffas, skall inställas å den för samling af beväringen bestämda plats
eller annan plats, som beväringskontingenten på väg till tjänstgörings¬
orten skall passera, eller å sistnämnda ort, hvarjämte föreskrifvits, att
värnpliktig icke må hämtas till annan öfning än den, till hvilken han
blifvit inkallad. Att för det fall, hvarå nämnda kungörelse är tillämplig,
några föreskrifter rörande hållande af förhör, afvikande från de eljest
gällande, icke äro erforderliga, torde vara uppenbart. Men icke heller
för det fall, att uteblifven värnpliktig efter öfningstidens slut inställel¬
se eller anträffas, synes, enligt kommitténs åsikt, dylika föreskrifter
vara af behofvet påkallade. Däremot torde närmare föreskrifter böra
meddelas, hvarigenom inskrifningsområdesbefälhafvare och stations-
befälhafvare sättas i tillfälle att antingen med disciplinstraff belägga
eller till krigsdomstols behandling hänvisa ej mindre från tjänst¬
göring förfallolöst uteblifven värnpliktig, hvilken ej anträffats förr än
>) Se sid. 208.
222
den öfning, Hvartill lian skolat hämtas, redan afslutats, än äfven värn¬
pliktig, som efter afslutad tjänstgöring begått brott, hvarför han skall
dömas enligt strafflagen för krigsmakten. Särskild! torde härvid erfordras
stadgande om skyldighet för sådan värnpliktig att efter kallelse inställa
sig till förhör inför den befälhafvare, som öfver honom har bestraffnings¬
rätt i disciplinmål, eller den person befälhafvaren härtill i sitt ställe för¬
ordnat, äfvensom påföljden för underlåtenhet att efterkomma dylik kallelse.
Kommittén får i detta sammanhang jämväl hänvisa till hvad i den all¬
männa motiveringen anförts beträffande frågan, när värnpliktige skola
hänföras till krigsmän. r)
204 §.
I 152 § af den nuvarande strafflagen för krigsmakten meddelas
vissa bestämmelser om befälhafvares skyldighet eller rättighet att till
krigsdomstol öfver]ämna mål rörande hos honom gjorda angifvelse!' för
förbrytelser, hvarom förmäles i 148 § samma lag.
Enär emellertid de i 152 § meddelade bestämmelserna ansetts
icke med tillräcklig t}Tdlighet angifva, i hvilka fäll dylika mål böra af
befälhafvare till krigsdomstol hänskjuta^, har motsvarande bestämmelse
i förslaget, hvilken intagits i förevarande §, gifvits en förändrad affatt¬
ning, åsyftande att tydligare utmärka, i hvilka fall så bör ske.
Förslaget utgår därifrån, att, då angifvelse för förseelse, hvarom
förmäles i 185 § af förslaget, hos befälhafvare göres, eller det eljest
kommer till hans kunskap, att sådan förseelse blifvit begången, förhör
alltid — där ej sådant fall, som omtalas i 205 §, är för handen — bör
äga rum. Efter ett förhör kan nämligen saken ofta nog framstå i en
helt annan dager än på grund af angifvelsen allena. Sedan förhör
hållits, kan emellertid utredningen befinnas ofullständig antingen med
afseende å brottets beskaffenhet eller i fråga om den angifnes straff¬
barhet. I båda dessa fall bör tydligen i regel målet öfverlämnas till
krigsdomstol. En föreskrift härom synes dock icke böra göras ovill¬
korlig. Det kan nämligen visa sig, att saken för det allmänna är af
så ringa vikt, att sättande af krigsrätt för dess närmare utredning,
hvithet måhända ock redan på förhand kan visa sig vara lönlöst, icke
bör komma i fråga. Pröfningen huruvida målet af sådan anledning bör
förfalla, synes böra öfverlåtas åt befälhafvaren. Finnes målsägande, och
fordrar han, att målet skall för vinnande af ytterligare utredning hän-
■) So sid. 23.
223
skjutas till krigsdomstol, synes han dock böra vara berättigad att där
få sin sak pröfvad. Kommer befälhafvaren efter hållet förhör till den
uppfattning, att påföljden för förseelsen i fråga ej bör stanna vid disci¬
plinstraff, utan att antingen ett annat svårare sträft' bör följa å den¬
samma, eller att jämte disciplinstraff afsättning enligt 30 § bör ådömas,
bör gifvetvis målet alltid hänskjutas till domstol.
I enlighet med dessa grunder har nu ifrågavarande lagrum affattats.
205 §.
Enligt 20 § disciplinstadgan må befälhafvare, som utöfvar be¬
straffningsrätten i disciplinmål, omedelbart, utan föregående utredning
vid förhör, ålägga straff, där han själ! åsett förseelsen eller eljest finner
den vara uppenbar och ostridig.
Detta stadgande har, enligt hvad inom kommittén uppgifvits,
stundom gifvit anledning till den uppfattning, att disciplinstraff får utan
föregående förhör åläggas äfven i sådana fäll, då tjänsterapport af
officer eller underofficer angående af underlydande begången förseelse
föreligger. I 34 § af förordningen om krigsdomstolar och rätte¬
gångar därstädes är nämligen stadgadt, att officers eller underofficers
tjänsterapport angående underlydande, utom i fråga om oförrätt emot
officerens eller underofficerens egen person, äger vitsord, där ej skäl
eller omständigheter förekomma, som förringa rapportens vitsord; och
har man vid sammanställning af denna § med 20 § disciplinstadgan
trött sig kunna tillämpa 20 § på nyssnämnda sätt.
Då emellertid enligt kommitténs mening åläggande af disciplin¬
straff, utan att utredning om förseelsens beskaffenhet och de närmare
omständigheterna därvid skett vid föi'hör, icke bör ifrågakomma i andra
fall, än då den befälhafvare, som har att utöfva bestraffningsrätten,
själf åsett förseelsen och finner densamma uppenbar, har i förevarande
§, som handlar om de fall, då disciplinstraff får åläggas utan före¬
gående förhör, en begränsning däraf i sådan riktning vidtagits.
Äfven i de fall, då förhör sålunda ansetts obehöfligt, skulle dock
enligt förslaget bestraffning' ej få åläggas, med mindre den tilltalade
dessförinnan lämnats tillfälle att förklara sig, en föreskrift, som i kom¬
mitténs tanke bör vara ägnad att förekomma förhastade eller mindre
välbetänkta beslut utan att dock onödigtvis uppehålla afgörandet af
ifrågavarande mål.
224
206 §
är, med undantag’ af en mindre redaktionsändring, lika lydande med
21 § i disciplinstadgan.
207 §
lyder lika med 22 § i samma stadga.
208 §.
Den kontroll, som enligt nu gällande bestämmelser, förekommer
öfver den disciplinära bestraffningsrättens riktiga handhafvande, består
hufvudsakligen i föreskrifterna om förande af straffregister vid veder¬
börande truppförband och stationer af flottan öfver de bestraffningar,
som enligt strafflagen för krigsmakten åläggas till truppförbandet eller
stationen hörande personer, och om förande af fångförteckningar vid
vederbörande militärhäkten öfver där intagna arrestanter samt i den
granskning dessa förteckningar undergå hos krigshofrätten och andra
vederbörande myndigheter.
Härigenom bör visserligen kunna åstadkommas, att de direkta fel
och lagöfverträdelser, som vid bestraffningsrättens utöfning kunna före¬
komma, varda lagligen beifrade och erhålla behörig näpst. I den män
det för berörda ändamål kan finnas behöflig!, att i omförmälda för¬
teckningar intagas jämväl andra anteckningar än de, som däri nu skola
förekomma, lärer det icke heller möta något hinder att därutinnan meddela
de kompletterande föreskrifter, som må finnas nödiga. I sådant afseende
synes, särdeles i händelse kommitténs förslag om arreststraffens ord¬
nande vinner godkännande, vara lämpligt, att föreskrift utfärdas därom
att i fångförteckningarna bör antecknas, huruvida arrestant, innan den
ifrågavarande bestraffningen ålades honom, förut undergått disciplinstraff
äfvensom när detta skett och för hvilken förseelse den tidigare bestraff¬
ningen blifvit ålagd. Af ej ringa vikt är emellertid äfven, att be¬
straffningsrätten handhafves i en god och riktig anda, samt att de
bestämmelser, det därvid gäller att tillämpa, erhålla eu någorlunda
likformig tillämpning vid de särskilda afdelningarne af krigsmakten.
Då bestraffningsrätten i disciplinmål är anförtrodd åt ett sammanlagd!
ganska stort antal befälhafvare, är det helt förklarligt, att vid de
särskilda afdelningarna af krigsmakten i ifrågavarande afseende utbil¬
225
dar sig eu tämligen olika praxis. Detta kan naturligtvis inom före¬
varande område lika litet som inom andra, där lagtillämpningen är
anförtrodd åt ett flertal myndigheter, helt och hållet förekommas och
behof ver ju icke heller alltid i och för sig innebära något ondt. När¬
het gäller sådana förhållanden som brott och straff, är det dock gifvet-
vis af synnerlig vikt, att splittringen härutinnan icke går så långt,
att densamma kommer att inom lagens ram faktiskt skapa verkliga
olikheter inför lagen. Enär enligt de hos oss gällande bestämmelser
något sammanhållande organ inom förevarande område saknas —
den krigshofrätten härutinnan tillkommande uppgift måste naturligtvis
alltid hufvudsakligen blifva allenast att i enskilda fall afgöra, huruvida
ett mål, däri disciplinstraff ålagts, blifvit handlagdt i enlighet med
lag eller icke, och huruvida straffet bör räknas den straffade till last
eller ej — kunna naturligen mera betydande olikheter i rättstillämp¬
ningen lättare uppkomma och fortbestå än i länder, hvilka antagit ett
system, enligt hvithet klagan öfver beslut i disciplinmål hos högre
befälhafvare tillstädjes. Eu sådan anordning är emellertid för vår upp¬
fattning tämligen främmande. Med skäl synes man ock till stöd för
det hos oss rådande systemet härutinnan kunna anföra, att den befäl¬
hafvare, som närmast bär ansvaret för upprätthållande af disciplinen
inom truppförbandet, äfven bör bära ansvaret för det riktiga hand-
hafvandet af den disciplinära bestraffningsrätten, och att en rubbning
af den själfständiga ställning, han hittills härutinnan intagit, lätteligen
skulle kunna medföra ett försvagande af den ansvarskänsla, som den
ifrågavarande rättighetens utöfning bör medföra, och därigenom måhända
mera skada än gagna. Kommittén har därför icke heller velat föreslå
införande af eu sådan anordning hos oss.
För att, med undvikande af berörda olägenheter, söka i någon
mån ernå den enhetlighet i sättet för bestraffningsrättens utöfning,
som, på sätt ofvan påpekats, måste anses önskvärd, eller motverka de
tendenser till alltför stora olikheter i tillämpningen däraf, som må komma
att framträda, har i stället föreslagits införande i lagen af ett stad¬
gande, enligt hvithet befälhafvare skulle hafva att föra inseende här¬
öfver, att honom underlydande befälhafvare utöfva den dem tillkommande
bestraffningsrätten på ett med lag och dess rätta förstånd öfverens¬
stämmande sätt.
Såsom af det föregående framgår, åsyftas med nämnda stadgande,
icke att den högre befälhafvaren på grund däraf skulle erhålla rätt att i
det enskilda fallet ingripa och ålägga den lägre befälhafvaren att däri
handla pa ett visst angifvet sätt och naturligtvis än mindre att ändra
29
226
eller upphäfva af en underlydande befälhafvare meddelade beslut, utan
allenast att den högre befälhafvaren bör med uppmärksamhet följa äfven
denna del af sina underlydandes tjänsteutöfning samt på grund af den
erfarenhet, som han sålunda inhämtat, göra de framställningar eller
erinringar, som han för vinnande af nödig enhetlighet i tillämpningen
af bestraffningsrätten vid de särskilda honom underlydande afdelningarne
må finna erforderliga. Antydningsvis vill kommittén _ tillägga, det
kommittén tänkt sig, att till komplettering af berörda till införande i
lagen föreslagna stadgande skulle kunna i vederbörande reglementen
eller eljest åläggas vederbörande arméfördelningschefer och stations-
befälhafvare — om hvilka det ju här egentligen är fråga — att i de
rapporter, som af dem årligen afgifvas, äfven utlåta sig rörande hvad
de under året i förevarande ämne inhämtat äfvensom angående de åt¬
gärder, som till vinnande af ofvanberörda ändamål synas dem påkallade.
19 kap.
209 §.
Enligt de hos oss nu gällande bestämmelser skall i regel disciplin¬
straff som blifvit ålagdt af befälhafvare, verkställas genast. Den, som
i sådan ordning blifvit belagd med disciplinstraff och därmed ej åtnöjes,
kan visserligen däröfver föra klagan, men först sedan straffet redan gått
i verkställighet, hvadan domstolen endast har att utlåta sig öfver, huru¬
vida befälhafvaren förfarit riktigt samt _ om och i hvad mån det under¬
gångna straffet bör räknas klaganden till last.
I vissa andra länder, särskildt Danmark och, enligt 1902 års lag,
äfven Norge, är däremot i vissa fall den, som af befälhafvare fått sig
ålagdt sådant straff, berättigad att påkalla dom i målet, hvilket i sådant
fall skall hänskjutas till krigsdomstol. *) I Danmark gäller detta alltid,
så snart icke bestraffningen blifvit ålagd i fält eller ombord å krigs-
fartyg på sjötåg; enligt den norska lagen, då bestraffningen består i
böter3 öfver fem kronor 2) eller arrest öfver tre dagar.
Kommittén har tagit i öfvervägande, huruvida eu liknande anord-
nino- borde i rättssäkerhetens intresse i större eller mindre utsträckning
i) I fråga om sådana disciplinära åtgärder, som motsvara hvad i vår lag benämnes tillrätta-
visningar, är däremot ett sådant förfarande icke^ medgifvet.
ar däremot ett saaant ioiiciicinut; ickc i
Som militärt disciplinstraff upptager den norska lagen äfven böter, högst tjugu kionoi.
227
införas äfven hos oss. Då det emellertid vore att befara, att, om så
skedde, rätten att få mål af ifrågavarande beskaffenhet hänskjntna till
domstol skulle komma att missbrukas allenast för att erhålla uppskof
med ålagda bestraffningar, och att därigenom syftet med den discipli¬
nära bestraffningen ofta skulle komma att till men för disciplinen inom
krigsmakten mer eller mindre förfelas, bär kommittén stannat vid den
mening, att den nu hos oss härutinnan gällande lagstiftningen bör
såsom bäst öfverensstämmande med disciplinstraffens natur och ändamål
till sina hufvudgrunder bibehållas orubbad.
153 § i nuvarande strafflag för krigsmakten, hvilket utgör hufvud-
stadgandet rörande frågan om verkställighet af disciplinstraff, har därför,
Oansedt några smärre redaktionsändringar, i förslaget bibehållits oför¬
ändrad.
210 §.
Hvad i denna § finnes stadgadt återfinnes dels i disciplinstadgans
^3 § dels, i. hvad angår verkställighet i visst fall af bestraffning, ålagd
den, som tillhör afdelning, den där tagits ombord å fartyg utan att
vara därstädes till tjänstgöring kommenderad, i 17 8 af samma för¬
ordning.
20 kap.
211 §•
.På sätt åt förslaget till lag om krigsdomstolar och rättegången
därstädes framgår, r) har föreslagits, att, i stället för de nu stadgade
tiderna för anförande af besvär öfver krigsrätts utslag eller beslut, besvärs-
tiden i fråga om »distriktskrigsrätts)) utslag eller beslut skulle sättas till
tjugu dagar, samt att klaganden — där han ej är häktad, i hvilket fall
likasom. nu särskilda regler skulle gälla — skulle äga att antingen in¬
gifva sina besvär till krigsöfverdomst.olen eller aflämna desamma till
den befälhafvare, som begärt krigsrättens sättande; och skulle i sist¬
nämnda fall befälhafvai-en vara pliktig att ofördröjligen insända besvärs-
handlingarna till krigsöfverdomstolen.
I öfverensstämmelse därmed har i denna §, som angifver reglerna
för klagan öfver beslut, hvarigenom någon af befälhafvare blifvit belagd
Se 67 § i nämnda lagförslag.
228
med disciplinstraff, föreslagits, att besvärstiden äfven i sådant fall skulle
förkortas från nu stadgade trettio till tjugu dagar, äfvensom att klagande
i sådana mål skulle äga att inom samma tid aflämna desamma till
vederbörande befälhafvare, hvilken sedermera skulle hafva att föranstalta
om målets öfverlämnande till domstolen.
Enligt 154 § i nu gällande strafflag för krigsmakten, som inne¬
håller de&nuvarande reglerna för klagan i mål, hvarom bär är fråga,
stadgas, att besvären skola ingå!vas till den domstol, under hvilken
den befälhafvare, som ålagt straffet, med afseende å ämbetsfel lyder
eller, om den domstol är krigsrätt, till den befälhafvare, som har att
förordna krigsrätten. Enär enligt kommitténs förslag officerare och
med dem likställda skulle allenast i mål, som röra vissa slag af tjänste¬
fel, svara inför krigsöfverdomstol, men i andra mål angående af dem
begångna fel i tjänsten åtalas inför krigsrätt, har åt nämnda § i den
nuvarande lagen äfven af denna anledning måst gifvas eu ändrad
redaktion; och då det ansetts vara till fördel, att reglerna för anförande
af klagan i här ifrågavarande mål i lagen an gifvas på ett äfven för
menige man fullt klart och tydligt sätt, hafva paragrafens bestämmelser
i nämnda del uppdelats i två skilda moment angående, det ena klagan
öfver beslut, meddeladt af officer eller med honom likställd, och det
andra klagan öfver beslut af underofficer eller med honom likställd.
Beträffande den enligt förslaget i förra fallet medgifva rätten att af¬
lämna besvären till befälhafvare har det ansetts lämpligast stadga, att,
om klaganden vill däraf begagna sig, besvären skola aflämnas till den
befälhafvare, som ålagt bestraffningen. Fordrade man, att besvären
skulle aflämnas till högre befälhafvare, skulle nämligen rättigheten i
fråga oftast för klaganden icke medföra någon verklig fördel. I senare
fallet åter skulle däremot besvären, ställda till den krigsrätt, under
hvilken befälhafvare!!, som ålagt bestraffningen, enligt därom meddelade
stadganden lyder, aflämnas till närmast högre befälhafvare, som äger
behörighet att påkalla eller att förordna om krigsrättens sättande.
Uttrycket »påkalla eller förordna» har användts med hänsyn därtill att,
såsom förut omförmälts, befälhafvare enligt förslaget till lag om krigs-
domstolar och rättegången därstädes i fråga om distriktskrigsrätt allenast
skulle äga att hos krigsdomaren begära dess sättande men däremot,
hvad angår fält krigsrätt, hafva att själf förordna om dess hållande.
Med detacherad afdelning enligt 3 mom. al förevarande § är
jämlikt 193 § att likställa sådan afdelning, som, utan att densamma af
befälhafvare i föreskrifven ordning förklarats vara detacherad, skilts
229
från hufvudstyrkan på sådant sätt, att dagliga befallningar icke kunna
omedelbart från dennas befälhafvare inhämtas.
Jämlikt 154 § i nuvarande lag äger domstol, hos hvilken besvär,
hvarom där är fråga, blifvit anförda, att utlåta sig, förutom rörande
frågan i hvad mån det undergångna straffet bör räknas klaganden till
last, äfven angående befälhafvarens förhållande. Emedan något ytt¬
rande af domstolen i sistberörda hänseende tydligen icke bör ifråga¬
komma i det fall, att bestraffningen ålagts af Konungen i kommando-
väg, i b vilket, fall vederbörande statsråd är för beslutet ansvarig i den
ordning, regeringsformen bestämmer, har undantag i berörda hänseende
gjorts i fråga om detta fall.
21 kap.
212 §.
Af skäl, som redan vid motiven till 15 § här ofvan anförts,
hafva till ifrågavarande del af lagen enligt kommitténs förslag öfver-
flyttats de i 9 § af nu gällande lag förekommande bestämmelserna om
de så kallade tillrättavisningarna, hvilka i vissa fall få användas för
mindre förseelser och oarter, som icke finnas påkalla ansvar.
Med hänsyn till dessa tillrättavisningars karaktär har man ansett
det tillkomma Konungen att närmare förordna om desamma, och, såsom
af chefens för justitiedepartementet yttrande vid föredragning i stats¬
rådet den 7 oktober 1881 af förslaget till nu gällande strafflag för
krigsmakten framgår, har med ifrågavarande bestämmelser i 9 § egent¬
ligen åsyftats, att omförmälda Konungen tillkommande rättighet måtte,
till undvikande af hvarje missförstånd såväl i fråga om rättighetens
tillvaro som dess utsträckning, blifva till sina allmänna gränser i straff¬
lagen bestämd. Kommittén har emellertid ansett nämnda i 9 § före¬
kommande bestämmelser böra i vissa delar fullständigas. I sådant syfte
har kommittén åt förevarande §, som motsvarar den del af 9 § i nu
gällande lag, hvarom här är fråga, gifvit en affattning i hufvudsak
öfverensstämmande med lydelsen af disciplinstadgans 24 §, hvilken
innehåller i viss mån fullständigare bestämmelser i afseende å de frågor,
som i 9 § beröras. Härjämte har emellertid kommittén funnit sig böra
föreslå vissa tillägg till eller ändringar i de nu i ämnet gällande be¬
stämmelserna.
Hvad 9 § innehåller beträffande tillrättavisningarna, utgör hufvud-
230
sakligen dels ett angifvande af desammas tillämplighetsområde dels
ock ett uppräknande af de olika slag af tillrättavisningar, som få an¬
vändas.
I det förra afseendet stadgar 9 §, att tillrättavisningar få använ¬
das för »mindre förseelser och oarter», som icke finnas påkalla ansvar
efter lagen. Detta uttryck har förefallit kommittén alltför obestämdt.
Då det uppenbarligen ej bör ifrågakomma, att tillrättavisningar använ¬
das för andra förseelser eller fel än sådana, som stå i sammanhang med
det militära tjänsteförhållandet, har kommittén föreslagit, att, i öfverens¬
stämmelse med hvad å motsvarande område finnes stadgadt i den norska
och den danska militärlagstiftningen, i lagen måtte uttryckligen angifvas,
att de mindre förseelser och fel, för hvilka tillrättavisningar få användas,
äro begränsade till sådana, som begås emot militär tukt och ordning.
Kommittén har ansett en dylik begränsning vara desto mera af
behofvet påkallad, som kommittén ju, i hvad menige krigsmän angår,
föreslagit upphäfvande af 102 § 2 mom. i nuvarande strafflag för krigs¬
makten, och fara sålunda möjligen kunde föreligga, att om 9 §:s före¬
skrift i denna del bibehölles oförändrad, sådant uppförande af krigs¬
man, som 102 § 2 mom. belägger med straff, skulle, äfven i det fall
att detsamma ej berörde militär tukt och ordning, kunna komma att
betraktas såsom hänförligt till de mindre förseelser och fel, för hvilka
tillrättavisningar må användas.
Det torde böra påpekas, att frågan om hvad som tillhör militär
tukt och ordning, naturligtvis är att bedöma efter i vederbörlig ordning
meddelade reglementen och föreskrifter, men icke efter den enes eller
andres mer eller mindre subjektiva uppfattning af militärtjänstens kraf.
Beträffande användningen af de särskilda slagen af tillrättavis¬
ningar har kommittén låtit införskaffa uppgifter från vissa regementen
samt från flottans stationer rörande, blani annat, dels antalet sådana till¬
rättavisningar af hvarje särskildt slag, som under hvart och ett af åren
1902 och 1903 vid regementet eller stationen meddelats, dels, där till¬
rättavisningen bestått i vägran af tjänstledighet, vaktgöring, handräck¬
ning, förrättande af arbeten eller inskränkning i eller mistning af eljest
medgifven förmån, den tid, för hvilken tillrättavisningen i hvarje fall
meddelats dels ock slutligen, i fall tillrättavisningen varit att hänföra
till förrättande af så kallade släparbeten, dessas beskaffenhet. Efter
öfvervägande af hvad de inkomna upplysningarna gifva vid handen,
har kommittén funnit sig böra föreslå följande ändringar i de nu i
ämnet gällande föreskrifter.
Då den art af tillrättavisning, som består i vägran af tjänstledig¬
231
het, med hänsyn till bristen af hvarje tidsbegränsning i lagen, uppen¬
barligen lätt skulle kunna missbrukas och, utsträckt tillben längie, möj¬
ligen obestämd tidsperiod, i själfva verket blifva till och med sn arare än
ett disciplinstraff, har kommittén funnit erforderligt, att i lagen inföies
föreskrift, att dylik vägran skall meddelas lör viss bestämd tid. I detta
afseende har kommittén föreslagit, att vägran af tjänstledighet ej må
meddelas för längre tid än högst 30 dagar eller, ombord å fartyg, där
af lätt insedda skäl i vissa fall andra bestämmelser blifva erforderliga,
alternativt för längre tid än för högst sex landpermissionsdagar. . Upp¬
lysningsvis må nämnas, att, enligt hvad af de införskaffade uppgifteina
framgår, vägran af tjänstledighet, om ock i undantagsfall, ålagts för till
och med en tid af sextio dagar.
Hvad sålunda anförts angående vägran af tjänstledighet, är i lika
grad tillämpligt på det slags tillrättavisning, som består i inskränkning
i friheten att vistas utom kasern o. s. v. Äfven dylik inskränkning-
bör enligt kommitténs mening endast kunna meddelas under viss be¬
stämd tid, hvilken af kommittén föreslagits till högst 15 dagar. Att
dylik inskränkning i friheten, såsom disciplinstadgan innehåller, skulle
kunna sträckas ända därhän, att den felaktige förbjödes att vistas utom
visst kasernrum, synes dock kommittén vara att gå allt för långt och
jämväl ur praktiska och hygieniska skäl olämpligt, l'i\ adan disciplin¬
stadgans innehåll härutinnan icke af kommittén upptagits.
Bestämmelsen att såsom tillrättavisning må användas »strängare
arbete» eller, såsom disciplinstadgan uttrycker sig, »besvärligare eller
så kallade släparbeten, hvilka för krigsmaktens behof kunna förefalla»,
synes kommittén ej vara lyckligt affattad. Frånsedt svårigheten, att
ej säga omöjligheten att bestämdt afgöra, hvithet arbete som är att hän¬
föra till släparbete eller icke — de införskaffade uppgifterna visa. olika
uppfattning härutinnan å olika hall — är denna bestämmelse i sin nu¬
varande form lätt ägnad att framkalla missbruk och jämväl i öfrigt
olämplig. Kommittén har därför ansett denna bestämmelse böra utbytas
mot eu föreskrift, att såsom tillrättavisning må användas förrättande
utom tur af handräcknings- eller andra arbeten, som för krigsmaktens
behof kunna förefalla. Med denna formulering betonas sålunda, att till¬
rättavisningen icke består i själfva arbetet, som i alla händelser måste
utföras, utan däri att arbetet får utföras af den felaktige utom den tur,
som eljest skolat iakttagas.
Slutligen har kommittén ansett den tillrättavisning, som består, i
mistning af brännvinsportion — en portion, hvilken endast utdelas vid
flottan och äfven där rent undantagsvis — såsom skäligen betydelselös
232
kunna borttagas. Detsamma gäller om mistning af ersättning för dylik
portion eller för ölportion.
Då erfarenheten gifvit vid handen, att å vissa håll understundom
för en och samma förseelse användts tillrättavisningar af flere slag,
men en dylik kombinering af tillrättavisningar uppenbarligen innefattar
en ej åsyftad skärpning af det obehag, som tillrättavisningen enligt sin
natur skall innebära, bär kommittén i förevarande § infört uttryckligt
förbud att för eu och samma förseelse använda tillrättavisning af mer
än ett slag. Då sålunda två eller flere tillrättavisningar ej få användas
lör samma förseelse, är uppenbart, att än mindre tillrättavisning får
meddelas för förseelse, för hvilken den felande sam
straffning.
I öfverensstämmelse med hvad ofvan yttrats i fråga om disciplin¬
straffen1), torde det böra öfverlämnas åt Konungen att förordna jämväl
angående de tillrättavisningar, som få användas för barn, hvilka ej upp¬
nått femton års ålder.
I generalrapport för år 1898 har afdelningschefen för skepps¬
gossefartygen hemställt, att bland tillrättavisningar enligt 24 § disciplin¬
stadgan borde för skeppsgossar upptagas jämväl lindrigare kroppsaga.
Till stöd härför har särskildt åberopats, att då 19 § i stadgan för
skeppsgosseskolan berättigade lärare däri att bestraffa skeppsgosse, som
gör sig skyldig till fortsatt okynne eller själfsvåld, med lindrigare
kroppsaga, det syntes inkonsekvent, att det militära befälet, som hade
att handleda gossarnes utbildning utom skolan, skulle sakna befogenhet
att tillämpa samma straffart.
Enligt nådig remiss den 21 juni 1901 hafva handlingarna i detta
ärende öfverlämnäts till kommittén för att vid utförande af dess upp¬
drag tagas under öfvervägande.
Kommittén, som redan ofvan i annat sammanhang uttalat sig
rörande väckt fråga om införande af kroppsaga såsom disciplinstraff för
skeppsgossar2), får, med åberopande af hvad kommittén anfört till
grund för dess afstyrkande af sistberörda framställning, hvilket synes
kommittén äga lika giltighet äfven i förevarande fall, afstyrka bifall
jämväl till nu ifrågavarande framställning.
Med hänsyn till tillrättavisningarnas karaktär och syfte bör verk¬
ställighet af tillrättavisning uppenbarligen följa så snabbt som möjligt
å den förseelse, för hvilken densamma meddelats. I detta sammanhang
torde böra påpekas att, ■—• frånsedt varning — verkställighet af till-
tidigt ålägges be-
Ö Se sid. 80.
2) Se sid. 73.
233
rättavisning uppenbarligen ej kan ifrågakomma a annan tid, än då den
felaktige är i tjänstgöring. Detta framgår otvetydigt af öfriga tillrätta¬
visningars egen beskaffenhet, som förutsätter, att den felaktige, som
skall tillrättavisas, är vid tillfället tjänstgöringsskyldig. Därest sålunda
exempelvis eu värnpliktig, som för viss förseelse ålagts vaktgöring
utom vanlig ordning, af någon anledning ej kommit att fullgöra denna
vakt, innan tjänstetiden utgår, kan han ej kvarhållas öfver tjänstetiden
för att undfå den beslutade tillrättavisningen, utan lärer densamma under
sådana omständigheter få anses hafva förfallit.
Då, enligt hvad kommittén redan ofvan påpekat, tillrättavisning
ej bör betraktas såsom straff, följer däraf, att klagan ej må föras öfver
tilldelad tillrättavisning. Detta innebär, att frågan om tillrättavisningen
ej kan genom besvär dragas under krigsdomstols pröfning. Däremot
står det naturligtvis den tillrättavisade öppet att, därest han förmenar
sig hafva lidit orätt genom tillrättavisningens meddelande, härom i van¬
lig ordning göra anmälan hos vederbörande befälhafvare. >)
Slutligen vill kommittén i detta sammanhang framhålla, att af
tillrättavisningarnas natur gifvetvis följer, att ett meddeladt beslut an¬
gående tillrättavisning icke är ovillkorligen bindande, utan att befäl-
hafvaren är fullt berättigad att med hänsyn till under tiden tilläfven¬
tyrs inträffade förändrade förhållanden såväl upphäfva det meddelade
men ännu ej verkställda beslutet som däri företaga sådana modifikation^-,
hvartill omständigheterna föranleda. Bestämmelse härom synes dock
kommittén ej böra införas i strafflagen för krigsmakten utan snarare
intagas bland de föreskrifter rörande sättet och ordningen för använ¬
dandet af tillrättavisningar, som Konungen i enlighet med stadgandet
i 212 § i förslaget kan komma att utfärda. 1
1) Se Tjänstgöringsreglementet för armén Del I, kap. 1, § 5, mom. 5.
30
234
Särskild! yttrande af K. G. Bildt.
Med afseende å krigslagstiftningskommitténs förslag till ny straff¬
lag för krigsmakten liar jag kommit till en från kommittén skiljaktig
mening i flera afseenden. A ena sidan har jag icke kunnat inse nöd¬
vändigheten af att bibehålla åtskilliga enligt min tanke obehöflig!; höga
straffmaxima. Å andra sidan har jag funnit flere förändringar, särskilt
i 81 och 102 §§ af nuvarande lag, icke vara alldeles utan fara för
krigstukten. Men den hufvudsakliga skiljaktigheten hyser jag i fråga
om disciplinstraffen. Dessa utgöra icke blott det mångfaldigt öfver¬
vägande antalet bestraffningar, utan deras återverkan på alla förhållanden
inom krigsmakten är alldeles öfverväldigande i jämförelse med de mera
sällan påkommande straffen för gröfre förseelser eller brott. Den reform,
för hvilken vägen nu skall banas, borde alltså i första hand gälla
disciplinstraffen. På deras rätta inverkan och riktiga handhafvande beror
mycket. De böra verka icke blott till krigstuktens yttre upprätthållande
utan äfven till dess inre uppväxt; de skola framkalla själftukt, efter¬
tanke och goda föresatser hos dem, som däraf äro mäktiga, och livilka
utgöra det långt öfvervägande flertalet af de felande. Men de skola
icke verka nedtryckande genom sin hårdhet, icke stämpla de felande
såsom brottslingar utan hederskänsla, ej heller väcka bitterhet i deras
sinnen. Deras tillämpning bör af nödiga garantier så begränsas, att
rättvisan framstår klar och såvidt möjligt beröfvar den bestraffade ut¬
vägen att betvifla henne.
I enlighet härmed torde jag få öfvergå till behandlingen af åt¬
skilliga frågor rörande den mörka arresten, disciplinstraffen i öfrigt och
de så kallade tillrättavisningarna.
Den mörka arresten.
I sin skrifvelse n:o 121 anser 1901 års Riksdag det böra tagas i
öfvervägande, huruvida icke den stränga arresten skulle kunna afskaffas.
Funnes detta efter omsorgsfull pröfning icke tillrådligt, borde dess an¬
vändning noggrant begränsas och endast ifrågakomma, då andra straff
235
visat sig otillräckliga eller själfva förseelsens beskaffenhet vittnade om
en ovanlig grad af råhet.
I afseende på den pröfning, kommittén ägnat denna fråga, torde
endast få erinras, att den stöder sig på ett väl ringa statistiskt
material och ej heller på vederbörande befälhafvares yttranden och
iakttagelser rörande detta straffs verkan. Vidare synes kommittén till
stor del hafva stödt sig på afskräckningsteorien, ehuru dennas berät¬
tigande såsom straffrättsteori just i fråga om krigslagstiftning torde
böra få maka åt sig för förbättringsteorien. Nu kan ju krigstuktens
upprätthållande kräfva den felandes särskiljande från andra genom
arrest, men om denna är ljus eller mörk, gör här vid lag ingen skillnad.
Men äfven afskräckningsmomentet vid den mörka arresten är mycket
omtvistadt. Ofta finner man i straffregistret samma person gång på
gång bestraffad med mörk arrest. Och om å andra sidan bestraff¬
ningen med mörk arrest varit den sista, så bevisar detta i och för sig
intet om denna straffarts verkan. Densamma torde knappast kunna,
enligt det material, som i kommittén stått till buds, bedömas annat
än rent subjektivt. I vanliga fall är straffets verkan på den nyss
frigifne kroppslig och andlig slöhet; endast på råa och trotsiga naturer
märkes ej någon inverkan alls. Straffartens hela karaktär och inverkan
synes vara alldeles densamma som pryglets, hvilket den en gång ersatte,
och hvilket då, alldeles som nu sträng arrest, af mången ansågs all¬
deles oumbärligt. De nu för bibehållande af mörk arrest anförda skälen
äro också alldeles desamma, som på sin tid anfördes för prygelstraffet.
Så påvisar kommittén, att antalet bestraffningar med sträng arrest
under 5-årsperioden 1896—1900 stigit från 2,011 till 2,934. b Detta
skulle visa, att »man inom krigsmakten ansett sig behöfva i stor ut¬
sträckning anlita den stränga arresten». Så länge emellertid straffet
finnes i lagen, och i många fall där till och med är ovillkorligt, så måste
det ju tillämpas, man må anse det behöfligt eller icke. Och om sträng
arrest på denna grund anses behöflig, hur kan man då utan vidare vara
»benägen att antaga, att användningen af den stränga arresten eller
andra dylika strängare straffmedel för förseelser af ifrågavarande slag-
må kunna utan skada betydligt inskränkas»? Prygelstraffet afskaffades
med ens, utan att en blott inskränkning ansågs lämplig eller kanske
ens möjlig.
Det torde knappast hafva lyckats att i förslaget åstadkomma den
noggranna begränsning, hvarom riksdagsskrifvelsen ordar. Visserligen *)
*) Se sid. 52.
236
har lagförslaget kunnat borttaga den mörka arresten såsom ovillkorligt
straff. Men att den benämnes »skärpning» i stället för att upptagas
såsom särskild straffart kan svårligen anses betinga någon inskränkning
i praktiken. Denna skulle val åstadkommas genom villkoren »syn¬
nerlig råhet, groft trots mot föreskrifven eller eljest gällande ordning
eller inrotad vanart». r) Dessa villkor lämna dock rum för en synner¬
ligen vidsträckt tolkning. Hittills ha väl befälhafvare också ålagt be¬
straffningar enligt denna samma grundsats. På hvad grund skulle de
alltså framdeles känna sig manade att frångå den gängse traditionen?
Visserligen skulle kanske en eller annan begagna sig något mera af
den till 18 dagars tid utsträckta ljusa arresten, men det är åtminstone
ovisst. Sannolikt synes nämligen vara, att redan det nuvarande maximum
af ljus arrest, 10 dagar, relativt sällan ådömes.
Granskar man nu, efter förslagets 185 §, för hvilka brott disciplin¬
straff må användas, så finner man, att detta med få undantag föreskrifves
endast i fall af förmildrande omständigheter, att då träda i stället för
fängelse eller straffarbete. De senare straffarterna äro väl då de natur¬
liga och riktiga skärpningarna, om sä erfordras; men i så fall får målet
ej behandlas såsom disciplinmål. Huru skall då en befälhafvare rätte¬
ligen förfara i ett fall af t. ex. »groft trots»? Skall han öfverlämna
målet till krigsdomstol eller skall han själf ålägga skärpt disciplinstraff?
Och bör krigsdomstol i dessa fall döma till skärpning och ej till fängelse?
Härom synes råda fullständig ovisshet i stället för den noggranna be¬
gränsning, som afsetts.
Endast för »oljud, oväsende, oanständigt uppförande eller annan
förargelse och fylleri, efter 96 §» synes saken vara klar. Denna § är
lagens mildaste, tv den stadgar endast disciplinstraff, och då synes väl
skärpning här höra vara minst af behofvet påkallad för disciplinens upp¬
rätthållande. Den allra vanligaste förseelsen mot 96 §, enkelt fylleri,
torde svårligen motverkas af någon skärpning. Har benägenheten för
fylleri öfvergätt till »inrotad vanart», så kan den ej hejdas mera genom
mörk än genom ljus arrest.
»Utlandets exempel synes äfven mana till försiktighet», säger
kommittén. Men härvid är att märka, att de flesta utländska lagstift¬
ningar äro äldre, ja föråldrade, och att i många fall de strängare straff-
arterna kunna ådömas endast af krigsdomstol eller af högre befälhafvare.
De nya lagarna åter, Norges och Hollands, gå i alldeles motsatt riktning
mot kommitténs förslag. *)
*) Se 27 § i kommitténs strafflagsförslag.
237
Vill man, ej ett afskaffande, men däremot en verkligen noggrann
begränsning' af den mörka arrestens användning, finnes härför antagligen
intet annat sätt än att föreskrifva den endast i de fall, där disciplinstraff
är ovillkorligt, och att lägga dess tillämpning uteslutande i högre befäl-
hafvares, fördelningschefers och stationsbefälhafvares, bänder.
Men äfven om man, såsom kommittén, framhåller nyttan af den
mörka arrestens bibehållande, bör man väl dock icke underlåta att på
samma gång framhålla dess olägenheter och väga dem mot fördelarna.
De förra synas då vara mycket större än risken af straffartens af¬
skaffande. Det är icke blott känslan af att ett för hardt straff kan
drabba på grund af befälhafvarens nödvändigtvis subjektiva bedömande,
som man bör räkna med. Sträng arrest blefve nu än hårdare än hittills,
ty genom kommitténs villkor stämplas dessutom den bestraffade såsom
synnerligt rå, groft trotsig eller inrotadt vanartig, hvilket förut ej varit
fallet. Straffet blir sålunda vanärande. Och det torde aldrig lyckas
att höja soldatens anseende och ställning, så länge han anses behöfva
ett sådant straff, som allmänna lagen ej känner. Detta är vanmärket,
som nedtrycker manskapet i en ställning, mindre aktad än andras.
Ån mindre nödvändigt synes bibehållandet af skärpning genom
mistning af sängkläder vara. Om utsträckningen af dess nuvarande
användning är intet bekant. Men medan den vid vissa truppförband
sällan eller aldrig tillämpas, sä torde vid andra den uppfattningen vara
traditionell, att denna skärpning så godt som alltid bör följa med. Dess
fysiska verkan är nog mycket ojämn. Den härdade sofvel' godt på sin
kappa, medan den förvekligade sliter mycket ondt. Men värst af allt,
saken har en tragikomisk anstrykning, oförenlig med det allvar, som
höfves ett disciplinstraff.
Det är icke så mycket ägnadt att väcka förvåning, att man för
en värfvad här förut hållit på affliktiva straff. Nummerstyrkan skulle
till livad pris som helst hållas fulltalig, och långvariga straff fick man
ej hafva, ty tjänsten skulle gå sin gång. Från dessa tider, i hvilka vi
delvis lefva kvar, fastliålles ännu den allmänna uppfattningen, att man¬
skapet, i motsats till befälet, egentligen är så beskaffad!, att det endast
genom affliktiva straff kan hållas i tygeln. Men den nya krigslagstift-
ningen bör afpassas icke efter de tider, som varit, utan efter dem, som
komma. Det är förenadt med stora svårigheter att åstadkomma en
ny. krigslagstiftning, och därföre bör en ny lag göras sådan, att den
kan passa äfven för en längre framtid. Lagen af 1808 har snart ägt
bestånd i 40 år, och den lag, som skall träda i dess ställe, kan kanske
komma att äga bestånd lika länge. Och den som både minnes, hurudan
238
vår trupp var, då prygelkäppen lades å sido, och vet, hurudan den nu
är, han torde icke bestrida de framsteg, som under denna tid gjorts
såväl i seder och hyfsning som i sann militärisk anda och disciplin.
Kommittén fick ock i uppdrag att framlägga ett lagförslag, af-
passadt efter eu hufvudsakligen på allmän värnplikt byggd härordning.
Nu är det sant, att vår nya härordning knappast kan sägas vara hufvud¬
sakligen byggd på värnplikt; men den har likväl infört helt nya för¬
hållanden, ehuruväl dessa ännu icke hunnit ens i ringa mån intränga
i det allmänna medvetandet. Den värfvade stammen, volontärerna, får
nu en helt annan ställning och uppgift än förr; den skall afgifva under¬
befäl åt armén och därjämte förhandsmän åt flottan. Den volontär,
som icke äger de för underbefäl nödiga egenskaperna, och som endast
genom affliktiva straff kan erinras om sin plikt, har ingen uppgift längre;
han bör genast skiljas från krigsmakten. Men då begagnar sig mången
af lättheten att bli »utstraffad» för att bli fri från kapitulation, säger
man. Ån sedan? År det icke mer en vinst än eu förlust att bli af
med ett sådant underbefälsämne? — Men de många vakanserna då?
Ja, de kunna fyllas genom många andra medel, såsom t. ex genom
att göra stamanställningen fördelaktigare och ställa den i innerligare
samband med värnplikten.
Det skulle alltså vara för de värnpliktige, som den mörka arresten
vore oumbärlig. En utförlig statistik skulle sannolikt visa, att mörk
arrest jämförelsevis sällan tillämpats på dem. Den värnpliktige kan
man ej köra bort, och låter lian sig ej rättas, måste han genom fängelse¬
straff eller upprepade arreststraff hållas afskild till disciplinens upp¬
rätthållande. Om arresten är. ljus eller mörk, gör här vid lag det¬
samma. I det militära lifvet liksom i det medborgerliga är ordningens
upprätthållande det allmänna intresse, som lagen skall stödja; lika litet
som stränga straff i och för sig skapa goda medborgare, lika litet förmå
de skapa goda soldater.
Någon lask för krigstuktens upprätthållande kan därföre på intet
sätt sägas inträda genom den mörka arrestens afskaffande. Sant är, att
värnplikten tillför krigsmakten äfven samhällets sämsta element, åtmin¬
stone en del af dem, tv de fleste af dessa lära nog finna utvägar att
hålla sig undan. Möjligen skall man nödgas undanföra dessa element,
efter ett visst antal bestraffningar, till en särskild afdelning. Men skulle
detta visa sig önskvärdt, så lär behofvet nog framträda lika väl, om
den mörka arresten bibehålies, som om den afskaffa^.
239
Dis iplinstraffen i öfrigt.
Medan kommittén hållit på den mörka arresten, har den i öfrigt
gjort stora omkastningar med afseende på de öfriga disciplinstraffen.
Bland annat har införts en gradering, som kunde synas otillräckligt
motiverad. Endast i två paragrafer är arrest af 3:dje graden ovillkorlig,
liksom minst 2:dra gradens i ett enda fall påbjudes. Här kunde väl, om
så ansetts erforderligt, ett föreskrifvet minsta antal arrestdagar fyllt
samma ändamål. En sådan rent teoretisk gradering af straffarten före¬
kommer i såväl utlandets som vår egen äldre krigslagstiftning, men
har blifvit öfvergifven, såsom i tillämpningen ledande till egendomligheter,
pa hvilka äfven kommitténs lagförslag kan lämna några exempel.
Om “synnerlig råhet etc.“ föreligger — mörk arrest skulle ju då
vara påkallad — så måste den felande också få 3:dje graden, d. v. s.
minst 13 dagars arrest. Hittills har man i de fall, där lagen ovillkor¬
ligen stadgar sträng arrest, kunnat nöja sig redan med en enda dag,
men hädanefter skulle det ej kunna bli mindre än 13. På samma sätt
skulle det kunna hända, att arrest af 2:dra graden i minst 7 dagar
konime att åläggas blott därför, att arreststraffet af disciplinära hänsyn
ej lämpligen borde vara förenadt med tjänstgöring. Äfven om eu sådan
tillämpning af lagförslaget ej vore fullt riktig, så är den alltför möjlig,
ja, t. o. in. sannolik. Riktigheten af kommitténs åsikt, att den lind¬
rigaste arten arrest alltid bör vara förenad med tjänstgöring bestrides
icke, men det är icke tjänstgöringen, utan frånvaron af bevakning, som
konstituerar straffarten såsom lindrig, såsom ambitionsstraff. Inom första
gradens arrest, sådan den af kommittén föreslagits, rymmas i sj kifva
verket två alldeles olika straffarter: för befälet arrest utan bevakning
och för manskapet vaktarrest, med tjänstgöringsskyldighet i båda fallen.
Dessa straffarter ha enligt nu gällande lagstiftning varit skilda, och det
skall säkert icke lyckas förmå någon tro, att de med ens skulle blifva ett
och detsamma. Så mycket mindre som vaktarrest med tjänstgöring för¬
manskap med de nutida tjänstgöringsförhållandena, då mannen flera
gånger om dagen skall uttagas och återinsättas i arresten, föranieder
åtlöje och gyckel.
Mot de af kommittén föreslagna arreststraffen kan äfven erinras,
att de äro alldeles för långvariga. Det är synnerligen svårt att i prak¬
tiken afpassa straffen, då de äro långvariga. Den hittillsvarande lati¬
tuden för manskap, 10 dagar, måste anses tillräcklig äfven på den grund,
240
att maximum jämförelsevis sällan synes hafva uttagits. Utsträckes tiden
längre, blir det också nödigt att medgifva arrestanten någon stunds
dagligt vistande i det fria, hvithet hittills endast mycket sällan, för man¬
skap aldrig, beliöft ifrågakomma, Men härigenom förändras väsentligen
straffets verkan, då ju isoleringen upphör. Ej heller skulle det vara
lämpligt, att kanske dagligen se flera arrestanter promenera under be¬
vakning, då arrestgård ej alltid kan finnas att tillgå, hvarigenom hvarje¬
handa ofog kunde bedrifvas.
De af kommittén föreslagna disciplinstraffen synas genom sin
längd också strängare än de nuvarande. Sålunda torde man kunna anse
18 dagar, däraf 6 i mörker, vara strängare än 10 dagar, hvaraf 8 i
mörker. Åtminstone kan så vara förhållandet ofta nog. Huru tillämp¬
ningen af kommitténs förslag kan komma att slå ut, synes mycket ovisst,
och därföre kan man fråga, om det ej vore bättre att bibehålla den
nuvarande tidslängden för både ljus och mörk arrest, och endast föl¬
en ny, lindrigare arrest, antaga det af kommittén för motsvarande
straffart föreslagna maximum af 6 dagar. Huru otillfredställande kom¬
mitténs disciplinstraff kunna blifva, framgår bäst af bestämmelserna om
straffsammanläggning, hvilka äro mycket svårfattliga.
T illrättavisningarn a.
I nuvarande disciplinstadgas 24 § finnes bestämdt, att “för mindre
förseelser och oarter etc,, som icke finnas påkalla ansvar efter straff¬
lagen för krigsmakten“, må användas s. k. “tillrättavisning14. Denna
bestämmelse har föranledt olika uppfattningar, då somliga ansett “till-
rättavisning“ tillämplig för “förseelser44 mot strafflagen för krigsmakten,
hvilka vore så ringa, att de ej syntes “påkalla ansvar44, medan andra
åter ansett ordalydelsen “oarter44 och “påkalla ansvar44 afse gärningar,
hvilka icke alls falla under strafflagen för krigsmakten. Shitligen har
nämnda § äfven tolkats så, att därunder folie såväl mindre “förseelser44
mot strafflagen för krigsmakten som äfven “oarter44 af annat slag. Den
förstnämnda uppfattningen synes dock vara den, som i hittillsvarande
praxis allmänneligen blifvit följd, och det borde vara af vikt, att den
då också blefve i lag tydligen fastslagen. Det är väl svårt att tänka
sig hvad man eljest skulle afse, därest man ej ville lämna spelrum åt
det rena godtycket. Hvilken tillämpning af “tillrättavisning44 skulle
ock återstå, då redan det allra minsta åsidosättande af en tjänsteföre¬
241
skrift fuller under rubriken »tjänstefel» och hvarje nämnvärd »oart»
under rubriken »brist i anständigt uppförande».
Kommittén har emellertid vid sagda bestämmelses öfverflyttande
till strafflags förs lägel s 212 § ändrat ingressen till: »För mindre förseelser
och fel mot militär tukt och ordning». Denna ingress kan dock inga¬
lunda. råda hot för möjlig missup]»fattning utan kan tolkas efter samma
tre alternativ, som ofvan nämnts. Tolkas den efter det tredje, så blir
f. ex. den af kommittén föreslagna ändringen af 102 § något helt annat
än som afsetts. I eu strafflag bör tydligt framträda hvad som är straff¬
bart; vidare också hvad som är »straff» och hvad som är en blott
»rättelse». Den senare måste ju enligt sakens natur äga rum redan
vid den enklaste instruktion, i gevärets bärande t. ex., samt kan stegras
ända till en sträng påminnelse om tjänstepliktens kraf; och måste det
själ!fallet tillkomma enhvar förman att tilldela underlydande en sådan
rättelse. Dess karaktär förändras först, då rättelsen måste utsträckas
ända till eu formlig »varning», vederbörligen delgifven och antecknad.
Fn varning är i sig själf ej ett straff, men öfvergår härtill just genom
anteckningen. Går man än längre, till ett tilldelande af »tillrättavisning»
i form af inskränkning i friheten eller dylikt, så är karaktären af »straff»
alldeles gifven. Det är också eu allmänt erkänd sak, att en längre tids
permissionsförbud — exempelvis — innebär en vida kännbarare näpst
än en eller par dagars vanlig arrest. Nuvarande strafflags 9 § upptager
nämnda arter af näpst under straffarterna, men kallar dem strax där¬
efter »tillrättavisningar».
Kommittén har ytterligare betonat denna skillnad mellan »tillrätta¬
visning» och »straff» genom att upptaga den förra i eu särskild § (212 §).
Skillnaden synes dock föga hållbar. Som eu bekräftelse härpå torde få
anföras, att samtliga krigslagar, som inom kommittén studerats, hänföra
straffarter, i sak motsvarande de svenska »tillrättavisningarna», till straffen,
fast i vissa land med något växlande tilläggsbenämningar. De utländska
lagarna hafva också omgärdat dessa straffarters tillämpning med samma
garantier, som enligt svensk lag fordras för disciplinstraffs åläggande,
såsom viss kompetens för bestraffningsrätten, föregående utredning
genom förhör och möjlighet till Överklagande.
Kommittén har emellertid, med bibehållande, ja skärpande, af den
nuvarande skillnaden mellan »tillrättavisning» och »straff», föreslagit,
att »tillrättavisningar» må få användas »på sätt och i den ordning,
af Konungen närmare förordnas.» Äfven häri framträder en bestämd
skillnad mot hela den moderna utländska krigslagstiftningen. Visser¬
ligen har någon ingående undersökning af »tillrättavisningarnas» använd¬
31
242
ning icke ägt rum, men af några till kommittén inkomna uppgifter
synes deras tillämpning vara synnerligen ojämn och vidsträckt, så att
två arter tillämpats samtidigt, eller så att frihetsinskränkning pålagts
under ända till ett par månader. Om än sådant i någon mån före-
kommits genom kommitténs förslag, så återfinnes i stället där ingen af
de garantier, hvarmed disciplinstraffen omgärdats. En regementschef
kan sålunda icke ålägga en dags arrest utan förhör och möjlighet till
Överklagande, medan en kompanibefälhafvare — eller till och med en
lägre befälhafvare,- om Konungen skulle så förordna — utan vidare
skulle kunna pålägga vida kännbarare »tillrättavisningar». En sådan
rätt, utöfvad af mindre erfarne befälhafvare, utan rapportskyldighet till
högre instans och utan rätt till ändring för denna, kan lätt grundlägga
en för krigstukten skadlig bitterhet i manskapets sinnen.
Går man nu till de föreslagna arterna af tillrättavisning, så torde
i afseende på dem åtskilligt kunna erinras. Förutom a) »varning»
upptages under b) »vägran af tjänstledighet». Detta uttryck kan åstad¬
komma mycken förvirring. Dels kan sådan vägran knappast rätteligen
ifrågakomma i de fall, då tjänstledighet icke kommit på tal. Dels kan
tjänstledighet vägras af många andra orsaker, äfven därför att man
förutser ett missbruk af densamma. Men det måste väl vara en skillnad
mellan en tillrättavisning och en preventiv åtgärd. »Vägran af tjänst¬
ledighet» enligt ordalydelsen har därför ofta ansetts liktydigt med till¬
sägelsen: »under så och så lång tid kommer tjänstledighet ej att beviljas»,
eller ock med den under e) nämnda »inskränkning i friheten», hvadan
den först nämnda arten borde utgå och den senare närmare definieras.
De s. k. straffvakterna (omnämnda under c)) ha nog allt mera sällan
tillämpats, då öfvertygelsen om deras olämplighet synes tillväxa på
samma grunder, som redan föranledt straffexercisens afskaffande. Vakt¬
göring, tryggandet af krigsmakten och kronans egendom, är och bör
vara ett förtroendeuppdrag, och har af ålder så ansetts och aktats.
Men genom straffvakter bibringar man truppen den uppfattningen, att
tjänsten är icke en heder, utan ett besvärligt onus, som man bör söka
komma ifrån så lindrigt som möjligt.
Samma olägenhet vidlåder i själfva verket de under d) nämnda
arbetena utom tur. Skall man då icke söka bibringa värnpliktig ung¬
dom den uppfattningen, att arbetet — det må nu förefalla en och annan
simpelt — i själfva verket är människans heder och lycka? Men äfven
om man ej tänker så, är det i alla fall olämpligt att bestraffa oupp¬
märksamhet och tröghet, som kanske oftast bero på ovana vid militär-
lifvets ansträngningar, med en tjänstgöring, som än mer uttröttar den
243
mindre flinke. Härtill kommer, att numera en hel kategori, nära en
femtedel, af de värnpliktige, de icke vapenföre, äro hufvudsakligen och
utom tur kommenderade till arbeten och handräckningar.
Den under f) nämnda »mistning af dagaflöning» är i verkligheten ett-
bötesstraff. Ur synpunkten af administration och kontroll är en sådan
åtgärd äfven olämplig. Detsamma gäller om »indragning af ölportion»,
som dessutom alls ej förekommer vid armén.
Återstår således enligt e) »inskränkning —-----i friheten att
vistas utom kasern, kvarter, läger eller däremot svarande område». Denna
inskränknings lämplighet såsom straff för mindre förseelser är allmänt
erkänd i de flesta, om icke alla krigslagsstiftningar. Men för att den
skall vara lämplig fordras tvänne villkor: dels att den skall vara tillämplig
öfverallt och dels att den skall verka någorlunda lika. Så blir dock
ej förhållandet med kommitténs affattning. På en aflägsen ort, en
lägerplats eller ett skjutfält, torde ett permissionsförbud ha ringa be¬
tydelse, ty veckor gå, utan att det faller någon in att för sitt nöjes
skull gä utom lägerområdet. 1 eu garnison, som Stockholm t. ex.,
berofvar däremot ett portförbud mannen en mången gång ganska
oskyldig förströelse, och när det utsträckes i veckotal, förbittrar det
honom och kommer honom att afundas den för några dagar arresterade.
Skola de nämnda två villkoren uppfyllas, bör inskränkningen ordnas
så, att den blir ett förbud att utom tjänsten uppehålla sig annorstädes än
i viss anvisad lokal, t. ex. logementet. Ombord å fartyg skulle den
kanske i sä fall böra förvandlas till vissa dagars landgångsförbud.
I de flesta land är också denna straffart ordnad såsom ett slags
kvartersarrest, eu arrest utan bevakning. Den verkar då riktigt, såsom
ett ambitionsstraff, såsom en under hela strafftiden ständigt verkande
påminnelse om felet, väckande till eftertanke och själfpröfhing. Häri
finner man ock en verklig öfverensstämmelse med den för befälet
stadgade »arresten utan bevakning», ej den endast skenbara, liksom
uppkonstruerade likhet, som i kommitténs förslag finnes mellan arrest
i arrestrum för manskap och arrest å eget rum för befälet, och hvilken
skulle grunda sig på inkvarteringens olika beskaffenhet. Straffets art
bör hellre lämpas efter dess inverkan på människan. Frånvaron af
direkt bevakning är just en uppfordran till själftukt, på samma gång
den visar den felande, att man ännu har förtroende för hans pliktkänsla,
och synes därför lämplig vid den mildaste straff arten.
Såvida särskild »tillrättavisning» skall bibehållas såsom något från
disciplinstraff skildt, torde den böra innefatta, förutom varning, endast
frihetsinskränkning, innefattande förbud att å tjänstfri tid vistas annor-
244
stäcles än å anvisadt ruin, i högst 6 dagar, under expedition å fartyg
ersatt med landgångs förbud.
Den nuvarande strafflagens 9 § står i en viss motsats till disciplin-
stadgans 24, § i det den senare mot den förras uttryck »kasern, läger
eller däremot svarande område» sätter orden »kasern, kasernnm, kvarter
eller läger». Emellertid skulle tillägget af »kasernrum» dock kunnat
möjliggöra artens utveckling till eu rumsarrest (arrest utan bevakning),
men just denna möjlighet afskäres genom kommitténs förslag. Detta
säger sistnämnda straffart vara olämplig, utan att anföra något särskildt
skäl; och säkerligen skulle störa olägenheter uppstå, om sådan tillrätta¬
visning finge utsträckas till en så lång tidrymd, som lagförslaget för
andra arter medgifver.
Då kommittén föreslagit, att Konungen skulle närmare bestämma
om tillrättavisningarna, synes den därmed ha endast afsett bestämmelser
om kompetensen att tilldela dem. Nuvarande disciplinstadga af 1899
talar nämligen blott i tvänne paragrafer om tillrättavisningarna. I 24 §
utvidgas och delvis ändras strafflagens 9 §; i 25 § bestämmes om
kompetensen. Kommittén tiar icke anfört något särskildt skäl, hvarför
icke denna 25 § kunnat öfverflyttas till den nya strafflagen lika väl
som 20 §, hvilken handlar om bestraffningsrätten i disciplinmål. Här¬
igenom skulle alla ytterligare närmare bestämmelser blifvit öfverflödiga
och risken af eventuella missförstånd vid öfverflyttningen af 212 § till
en ny disciplinstadga ha undvikits.
På grund af det anförda kan anses framgå, att den särskilda ställning,
kommittén velat tillmäta de s. k. »tillrättavisningarna» gentemot »straffen»,
skulle kunna leda till mångfaldiga missförstånd, hvilkas återverkan på
krigstukten icke skulle blifva lycklig.
Då jag sålunda icke kunnat instämma i kommitténs åsikter, torde
det åligga mig att därjämte i hufvudsak angifva, på hvad sätt frågan
om disciplinstraffen borde lösas. I öfverensstämmelse med det förut
anförda tillåter jag mig anföra, att disciplinstraffen, med uteslutande af
»tillrättavisningarna», borde — lika för befäl som för manskap — bestå
af följande stratfarter:
1) varning;
2) arrest utan bevakning med tjänstgöringsskyldighet, för officerare
och underofficerare å eget rum, för manskapet i kasernrum (för manskap
ombord ersatt med landgångsförbud) i högst 6 dagar;
3) valdarr est med förbud att göra tjänst (där ej så oundgängligen
kräfves) i högst 10 dagar.
24 h
I samband härmed skulle äfven de i disciplinstadgans 25 § nämnda
lägre befälhafvare erhålla kompetens att ålägga manskap varning och
arrest utan bevakning.
Enligt min uppfattning skulle eu sådan straffskala icke blott vara
fullt tillräcklig för upprätthållandet af krigstukten, utan äfven verka
till dess stärkande i många afseende!!.
K. G. Bildt.
2é6
Särskilt yttrande af O. Ljungquist.
Från hvad kommitténs flertal i 22—28 §§ beträffande disciplin¬
straffen föreslagit, är jag af skiljaktig mening. Jag anser nämligen, att
det varit, ur alla synpunkter sedt, mera ändamålsenligt och enkelt, om
man, med borttagande af disciplinstraffet sträng arrest för underofficerare
och möjligen äfven för underbefälet af manskapsklassen samt utsträck¬
ning i stället af den tid, hvarunder vaktarrest kunde åläggas dessa, i
öfrigt bibehållit hvad som nu är i fråga om disciplinstraffen stadgadt.
Den förändring, som genom de i nya ordalag affattade bestämmelserna
i förslaget åstadkommits, är för öfrigt i sak så godt som ingen. Straff¬
arterna äro desamma som nu och sättet för straffens undergående öfver-
ensstämmer i det närmaste med hvad som för närvarande gäller. Olik¬
heten ligger hufvudsakligen i en minskning från åtta till sex af det
antal dagar, hvarunder sträng arrest, i förslaget benämndt mörkt enrum,
får åläggas, äfvensom i en begränsning till sex dagar af den tid, under
hvilken straffet får genom mistning af sängkläder, i förslaget benämndt
hårdt nattläger, skärpas. Arreststraffen hafva vidare i förslaget indelats
i tre grader, i hvilka de skulle kunna åläggas såväl officerare som under¬
officerare och manskap och hvarigenom en viss likhet för alla åsyftats.
Då emellertid tillfölje af de bestämmelser, förslaget i sammanhang här¬
med innehåller i fråga om sättet för de olika straffens verkställande,
straffen i själfva verket icke blifva lika för alla, har jag icke kunnat
finna, att man genom ätt i lagen up] daga eu gradindelning af arrest¬
straffen vunnit hvad man velat. I disciplinstadgan af den 11 juni 1868
voro visserligen disciplinstraffen också indelade i grader, ehuru efter
något olika grunder, men då man redan 1881 frångått dylikt system,
synes äfven af denna anledning skäl nu saknas för ett återgående.
Föreskriften i förslagets 28 §, hvarigenom skärpning bland annat
genom hårdt nattläger ej får ske, förrän vederbörande läkare, efter
verkställd undersökning, förklarat, att den straffskyldige titan våda kan
underkastas sådan skärpning, anser jag böra bortfalla såsom innebärande
ett onödigt klemande med dem, som skola fostras för krigarens hårda
uppgift.
247
Ej heller kan jag för min del gilla, att disciplinstraff af arrest
skall kunna åläggas för så lång tid som fyrtiotvå dagar för officerare,
underofficerare och underbefäl af manskapet och sålunda komma att
verka strängare än lägsta fängelsestraff. Likaledes anser jag ett disci¬
plinstraff åt" arrest i trettio dagar vara för långt för den menige, 'hvilken
därigenom kommer att gå förlustig alltför stor del af den i öfrig!,
knappt tillmätta öfningstiden. Vidare finner jag det i hög grad oegent¬
ligt, att om t. ex. en bland de menige gör sig förfallen till arrest af
2:a graden i tolf dagar och sedermera för ny förseelse ålägges arrest-
straff i 2:a graden af likaledes tolf dagar, lian skall undergå arrest af
2:a graden i sammanlagdt tjuga ifyra dagar eller sex dagar längre än.
högsta straffmåttet i en högre grad åt disciplinstraff.
I förslagets 43 § stadgas, att när liera beslut på eu gång före¬
komma till verkställighet, hvarigenom samma person blifvit fadd till
särskilda disciplinstraff, det i vissa fall ankommer på vederbörande
befälhafvare att förordna om straffens sammanläggning. Ett förslag,
enligt 11 vilket en sådan befogenhet gifves befälhafvare, kan jag icke
biträda, enär straffsammanläggningar mången gång äro af så kinkig
beskaffenhet och gifvit anledning till så olika tolkningar, att de icke
böra under några förhållanden uppdragas åt befälhafvare. Något sär¬
skild t stöd för ett sådant öfverlåtande å befälhafvare af befogenheten
att sammanlägga straff synes ej heller kunna hämtas från de föreslagna
ändringarna beträffande disciplinstraffen. Tvärtom synes mig förslagets
föreskrifter härom, särskild! de i 40, 41 och 42 §§, så pass invecklade,
att de utan tvifvel, vid frågor om straffsammanläggningar, komma att
erbjuda vederbörande afsevärcla svårigheter. Ett öfverlåtande på. befäl¬
hafvare, som i den föreslagna 43 § afses, konime därför helt säkert att
tidt och ofta framkalla åtal för felaktiga straffsammanläggningar och
den fördel, som med förslaget åsyftats, komnie i stället att medföra
betänkliga olägenheter. Det händer icke sällan nu, att domstolar a talas
för felaktiga sammanläggningar af disciplinstraff, hvadan man torde
kunna antaga att, om den föreslagna anordningen blifver lag, befäl¬
hafvare i än mindre grad komma att undgå dylika åtal.
Från disciplinstadgan hafva till förslaget till strafflag för krigs¬
makten öfverflyttats en del stadganden, som, enligt mitt förmenande,
bort ur rent praktisk synpunkt där kvarstått. Så hafva från disciplin-
stadgan öfverflyttats 1 och 2 §§ och möjligt är, att dessa båda paragrafer
kunnat försvara sin plats i strafflagen, men då de med samma paragrafer
sammanhängande 3, 4 och 5 §§ icke kunnat till strafflagen öfverföras,
248
så hade det utan tvifvel varit fördelaktigare, om alla dessa paragrafer
tätt i disciplinstadgan kvarblifva.
. . Uppräknandet af de befälhafvare, som äga bestraffningsrätt i dis¬
ciplinmål, anser jag icke böra höra till en strafflag, hvarom Konung och
Riksdag gemensamt besluta. Genom en sådan åtgärd försvåras möjlig¬
heten _ för behöfliga ändringar, som kunna påkallas genom förändrade
organisationer af befälsförhallanden och dylikt. För öfrigt bör det väl
alldeles gifvet tillkomma Konungen, såsom högsta krigsherre, att ensam
besluta om Indika myndigheter skola förses med sådan bestraffningsrätt,
som ar nodig för disciplinens upprätthållande inom armé och flotta.
I)e föreskrifter, som med bestraffningsrätten i disciplinmål och sättet
for dess utöfvande äga gemenskap, anser jag också böra fortfarande
som. hitintills blifva föremål för upptagande i eu af Konungen på
administrativ väg utfärdad disciplinstadga.
Mot stadgandet i förslagets 208 § hyser jag stora betänkligheter,
enär åt .dess innehåll lätteligen kunde dragas den slutsatsen, att en
högre befälhafvare funne sig befogad att ingripa i en underlydande
betalhåtvares åtgörande vid åläggande af disciplinstraff och att rent af
ändra eller upphäfva ett redan meddeladt straffbeslut.
Till sti affär slaget hafva öfverförts noggranna bestämmelser rörande
tillrättavisningar. Mig synes det varit tillräckligt, om dessa omnämnts
pa satt i 9 § af nu gällande strafflag skett. Genom tillrättavisningarnas
införande i strafflagen på det minutiösa sätt, som i förslaget' blifvit
g]oi t, fåi man lätt den föreställningen, att åt tillrättavisningarna gifvits
karaktär af straff^ någonting som de alls icke äro. De noggrannare
föreskrifterna beträffande tillrättavisningarna torde lämpligen bort före-
koinma i tjänstgönngsreglementena eller på sin höjd uti eu af Konungen
utfärdad disciplinstad ga.
O. Ljungquist.
249
Särskilt yttrande af Ä. von Matern.
Enhvar, som lyder under strafflagen för krigsmakten, är enligt
kommitténs förslag underkastad straff enligt denna lag för förbrytelse
begången medelst »skrift» i följande fall, nämligen:
a) därest lian i skrift, den han bland krigsfolk utspridt eller ut¬
sprida låtit, uppmanat till uppror; så ock om han annans skrift utspridt
eller utsprida låtit för att därmed komma uppror åstad (09 §); samt
b) därest lian genom egna eller annans skrift söker förleda krigs¬
folk till ohörsamhet mot förmäns eller öfverordnads befallningar i tjänsten
eller upphetsa till ovilja mot krigstjänsten (72 §).
Att dessa bestämmelser, med hänsyn till disciplinens upprätthållande
inom krigsmakten, äro i högsta grad af behofvet påkallade, torde ligga,
i öppen dag. Desto mera måste man då beklaga, att dessa förbrytelser
alldeles icke få upptagas vid krigsdomstol i de ojämförligt farligaste
fallen, nämligen då brottet begås genom tryckt (hektograferad eller på
annat dylikt sätt mångfaldigad) skrift. De skola då behandlas enligt
tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Till krigsdomstol komma alltså
dessa förbrytelser blott undantagsvis och i de jämförelsevis oskadliga
fall, då de begås medelst handskrifven skrift.
Det är lätt insedt, att inom en armé, som till hufvudsaklig del
rekryteras genom den allmänna värnplikten, frestelsen till här omför-
mälda brott och de däraf för staten uppstående vådorna äro vida större
än vid vår gamla indelta och värfvade armé. Den högre bildningsnivån
medförer ökad lätthet att affatta dylika skrifter, men större svårighet
för den menige krigsmannen att underkasta sig den militära disciplinens
kraf, hvarigenom åter uppstår ökad benägenhet att taga trycksvärtan
till hjälp för att förändra bestående, tilläfventyrs såsom mindre behagliga
ansedda, förhållanden inom krigsmakten. Då armén i sista hand skall
upprätthålla samhällsordningen, är det ju helt naturligt, att ett eller annat
ytterlighetsparti kan söka att småningom undergräfva själfva grundvalen
för arméns existens — den militära disciplinen. Vi hafva ju redan haft
tillfälle alt, bevittna ganska djärfva försök i denna riktning.
32
250
Mot detta undermineringsarbete inom det militära området lämnar
tryckfrihetsförordningens nuvarande bestämmelser ett ganska illusoriskt
skydd. Denna förordning tillkom ju på en tid, då försvarsväsendets
börda var lättare, och då tryckalstrens spridning mötte ofantligt mycket
större svårigheter än nu, då den modärna tidens alla fullkomnade reproduk-
tionsmetoder och kommunikationsmedel stå till förfogande. Den garanti,
man då trodde sig finna uti bestämmelsen om utsättandet å skritt af
boktryckarens namn och tryckningsorten, har numera till stor del förlorat
sin betydelse, därigenom att äfven genom hektograf eller på annat lik¬
nande sätt mångfaldigad skrift betraktas och behandlas såsom »tryckt».
Tryckfrihetsförordningens procedur vid behandlingen af tryck¬
frihetsmål i allmänhet kan på följande sätt sammanfattas:
1) Samtidigt med skriftens spridning skall ett exemplar af densamma
aflämnas till chefens för justitiedepartementet ombud i orten. (Tf. 4 §
2 inom.).
2) Sist inom åtta dagar efter sedan skriften till honom aflämnats,
kan nämnda ombud — därest förbrytelsen är af beskaffenhet att åtal
skall genom allmän åklagare anställas — belägga skriften med kvar¬
stad och skall anmäla förhållandet till chefen för justitiedepartementet,
(Tf. 4 § 8 inom.).
3) Efter denna anmälan kan chefen för detta departement öfver-
lämna saken till justitiekanslerens laga åtgärd. (Tf. 4 § 3 inom.).
4) Därefter kan justitiekanslern förordna aktor att vid behörig'
domstol åklaga förbrytelsen. (Tf. 4 § 5 inom.).
5) Vid* denna domstol pröfvas sedan förbrytelsen åt eu för ända¬
målet särskilt tillsatt jury af nio personer, hvilken för ett fällande utslag
behöfver en majoritet af "V., af jurymännens röster.
6) Slutligen måste domen underställas hofrättens pröfning.
Det torde svårligen kunna bestridas, att denna omständliga och
långsamma procedur, framför allt under kritiska tider, icke kan vara
ur militärisk synpunkt tillfredsställande. Om bland trupperna i ett
läger, vid en i fiendens närhet opererande fälthär eller inom en belägrad
fästning utspridas tryckta uppmaningar till myteri, till fästningens
uppgifvande eller dylikt, så står vederbörande befälhafvare maktlös och
kan icke ingripa för att söka afvända de olyckliga följderna häraf.
Å skriften är sannolikt hvarken boktryckarens namn eller trycknings¬
orten utsatt. Boktryckeri eller något »chefens för justitiedepartementets
ombud» finnes icke »i orten.» Kvarstad å uppropen får befälhafvare]!
icke lägga och åtala dem får han icke heller. Äfven om förbindelsen med
chefen för justitiedepartementet icke skulle vara afbruten, saknar denne
251
befälhafvare skyldighet eller laglig befogenhet att hänvända sig till
honom. Saken får således hafva sin gång. I hvarje fall kan med fog-
påstås, att lagens ingripande här efter all sannolikhet kommer för sent,
det vill säga först sedan den åsyftade skadan redan är vållad.
Enahanda blir förhållandet med förbrytelser genom tryckt skrift,
som beröra militära förhållanden, men för hvilka straff äro i allmän
lag stadgade. Om t. ex. under krigstid eller vid krigsfara genom
tryckt skrift utspridas falska meddelanden, som kunna verka modlöshet
hos krigsfolket, eller underrättelser, som röja egna truppers ställning
och rörelser, så är vederbörande befälhafvare likaledes beröfvad hvarje
möjlighet till ett snabbt och effektivt ingripande.
Hvarje svensk själfständig befälhafvare varder således i dessa fall
ställd inför svårigheter, som näppeligen torde förefinnas inom andra
länders arméer. För jämförelsens skull må här anföras de bestämmelser
rörande förbrytelser genom tryckt skrift, som den nya norska straff¬
lagen för krigsmakten innehåller.
Enligt denna lag skola förbrytelser begångna genom tryckt skrift
upptagas vid krigsdomstol och beläggas med straff enligt den militära
strafflagen i följande fall, nämligen:
1) om man genom skrifter söker upphetsa krigsmän till ovilja
mot tjänsten eller till hat mot förmän eller öfverordnade eller med¬
verka därtill;
2) om någon genom skrifter uppviglar krigsmän till våld eller
ohörsamhet mot förmän eller öfverordnade;
3) om någon genom tryckt skrift uppenbarar tjänstehemlighet; samt
4) om någon genom sådan skrift olofligen utsprider underrättelser
om krigsmaktens ställning, styrka eller operationsplaner;
På grund af hvad jag här ofvan anfört, anser jag sålunda, att
kommittén borde hafva egnat nödig uppmärksamhet åt dessa, förhållanden,
samt hos Kungl. Maj:t gjort framställning därom att själfständig befäl¬
hafvare — åtminstone i krigstid eller då fara för krig hotar — måtte
berättigas att belägga här åsyftad tryckt skrift med kvarstad, äfvensom
att under samma förhållanden möjlighet måtte beredas till eu snabbare
och mera effektiv behandling af dessa förbrytelser, än nu gällande
tryckfrihetsförordning medgifver.
Axel von Matern.
I förestående yttrande instämma:
Robert De la Gård i e. O. Ljungquist. Ludvig Sidner.
252
Särskilt^ yttrande af E. Sjöberg.
Enligt min uppfattning böra de värnpliktige betraktas såsom
krigsmän allenast då de äro i tjänstgöring eller under färd till eller
från tjänstgöringsorten blifvit stäilda under militärbefäl. Att i öfriga,
af kommittén i 1 § 3:o förslagna fall hänföra dem till krigsmän synes
mig både principiellt oriktigt och praktiskt olämpligt.
Anträdandet af färden till tjänstgöringsorten, till exempel, kan
icke i och för sig anses för den värnpliktige medföra några särskilda
plikter såsom krigsman, och det lärer också blifva svårt att bringa in
i hans medvetande, att så är förhållandet. Däremot ligger det i sakens
natur och inses af hvarje värnpliktig, att i och med det, att han ställes
under militärbefäl, vissa krigsmannaplikter, särskild! lydnadsplikt mot
befälet, åligga honom.
Uppenbarligen måste det ofta blifva mycket svårt att bestämma,
vid hvilken tidpunkt färden till tjänstgöringsorten skall anses börjad
eller färden från densamma slutad, synnerligast i de fall, då färden
icke går direkt från hemorten till tjänstgöringsorten eller från denna
till hemorten, utan den värnpliktige efter afresan från någondera af
dessa orter i enskild angelägenhet besöker annan ort. Det kan därför
vid många tillfällen blifva vanskligt att afgöra, huruvida enligt de
föreslagna bestämmelserna den värnpliktige skall betraktas såsom krigs¬
man eller ej, hvaraf åter följer, att i fråga om vissa af honom under
färden begångna förseelser svårighet kan uppstå vid afgörande!, huru¬
vida åtal för förseelsen skall äga rum vid allmän domstol eller krigs-
domstol. Ej heller synes det mig vara en för alla händelser — jag-
tänker nu närmast på färden från tjänstgöringsorten — gifven fördel,
att dessa förseelser underkastas militär befälhafvares bestraffningsrätt
eller krigsdomstols bedömande.
Af denna uppfattning följer vidare, att jag anser inskrifnings-
områdesbefälhafvares bestraffningsrätt i disciplinmål icke behöfva ut¬
253
sträckas utöfver livad chefen för generalstaben och chefen för flottans
stab i skrifvelse den 8 november 1901 föreslagit, utan således böra in¬
skränkas till mål, som röra värnpliktiges uteblifvande från tjänstgöring.
1 fråga om disciplinstraffens anordnande har jag ansett de nu¬
varande bestämmelserna kunna i hufvudsak bibehållas oförändrade,
med tillägg, beträffande den stränga arresten, af föreskrifter, ägnade
att inskränka användningen och förekomma missbruk af detta disciplin¬
straff. Mot hvad i sådant hänseende inom kommittén föreslagits har
jag icke haft något att erinra. Att alldeles utesluta detta straff ur den
militära strafflagen vid en tidpunkt, då det icke utan skäl ifrågasättes,
att i den allmänna strafflagen införa bestämmelser om skärpning af de
kortvariga frihetsstraffen med mörkt enrum, har jag däremot icke ansett
tillrådligt.
I kommittén framställdes emellertid yrkanden, dels att samma
slag af disciplinstraff skulle stadgas för alla grader af krigsmän, dels
ock att den nuvarande stränga arresten skulle alldeles afskaffas. Då
dessa yrkanden mötte motstånd, försöktes en sammanjämkning af de
olika meningarna och resultatet häraf blef det nu föreliggande förslaget.
Detta kompromissförslag synes mig visserligen icke alldeles oantagligt,
men dock gifva rum för åtskilliga anmärkningar, af hvilka den mest
framträdande är, att förslaget, såsom framgår af 39—43 §§, nödvändig¬
gör ganska invecklade föreskrifter rörande sammanläggning af särskilda
disciplinstraff.
Kommittén har i 33 § föreslagit eu icke obetydlig utsträckning
af det år 1883 i nu gällande militära strafflag införda undantaget
från den i allmänna strafflagen stadgade hufvudregeln, att skadestånd
skall gäldas af den brottslige, ehvad brottet skett med uppsåt eller
af vållande. För min del kan jag icke tillstyrka en dylik utsträckning,
emedan afvikelse!' från de i den allmänna strafflagstiftningen gällande
grundsatser icke böra göras mer omfattande, än nödigt är, och det
icke, såvidt jag har mig bekant, vid något tillfälle visat sig, att
det nuvarande undantagsstadgandet är för snäft begränsad!. Enligt
kommitténs förslag skulle en officer eller underofficer, som för för¬
summelse vid fartygs manövrering eller navigering anses förfallen till
flere månaders fängelse, vara befriad från skyldighet att ersätta kronan
den genom försummelsen uppkomna skadan. Detta synes mig vara att
g;i för långt, ty med den straffmätning, som vid våra domstolar till-
lämpas, dömes säkerligen icke någon till så strängt straff, utan att
hans försummelse eller vårdslöshet är så grof, att skadeståndsplikt
rättvisligen bör åligga honom. Skulle i något särskildt fall den upp¬
254
komna skadan vara så stor, att den felande genom dess gäldande
komme att drabbas af större lidande, än lian för sitt fel kan anses
hafva förskyllt, lära statsmakterna icke underlåta att på framställning
göra nödig eftergift. Jag anser det således icke böra medgifvas
ovillkorlig frihet från skadeståndsplikt för förseelser, som äro så allvar¬
samma, att de ådraga strängare straff än disciplinstraff.
Emil Sjöberg.
255
Särskildt yttrande af K. Staaff.
Med afseende på det allmänna åskådningssätt, som framträder i
kommitténs motivering, kunde från min sida ett och annat vara att
erinra. Men då det är själfklart, att motiveringen till ett så omfattande
lagverk, som här är i fråga, är frukten af en samarbetning utaf kommitté¬
ledamöternas i många fall skiftande uppfattningar, finner jag ej er¬
forderligt att särskildt framhålla de punkter, åt hvilka jag kunnat önska,
att en annan affattning gifvits.
Jag öfvergår således genast till att angifva de bestämmelser i själfva
lagförslaget, beträffande hvilka jag skiljer mig från kommittémajoritetens
åsikter. Därvid skall jag tillåta mig att först sammanfatta mina anmärk¬
ningar i fråga om det sätt, hvarpå disciplinstraffen och därmed i sam¬
band stående ämnen blifvit af kommittén behandlade, för att därefter
öfvergå till de särskilda lagrum i öfrigt, mot hvilka jag har några
erinringar att göra.
Disciplinstraffen och därmed besläktade ämnen.
Ehuru kommitténs förslag i afseende å disciplinstraffen innehåller
vissa förbättringar, kan jag dock ingalunda finna denna viktiga del
af krigslagstiftningen ordnad på ett tillfredsställande sätt i förslaget.
Riksdagen ifrågasatte i sin skrifvelse till Konungen den 1 juni 1901
bland annat, huruvida icke den mörka arresten skulle kunna helt och
hållet afskaffas. Inom kommittén har äfven varit tal om afskaffande af
den straffskärpning, som består i mistning af sängkläder.
Kommittén har icke funnit sig helt kunna tillmötesgå något af
dessa önskemål.
Hvad angår den mörka arresten, kan jag inskränka mig till att i
allt väsentligt instämma i, hvad herr K. G. Bildt mot dess bibehållande
anfört i sin reservation. Dock vill jag därtill ytterligare lägga den
anmärkningen, att, sedan kommittén afgifvit förslag till sådan ändring
af värnpliktslagen, hvarigenom särskildt svårdisciplinerade individer
256
skulle kunna afskiljas från gemensam utbildning med fullgodt manskap,
allt skäl synes mig hafva bortfallit för fasthållande vid det ifrågavarande
råa straffet.
Jämväl i afseende å mistning af sängkläder instämmer jag i hvad
herr Bildt yttrat.
Till stöd för det förslag, hvari han sammanfattat sina åsikter
rörande disciplinstraffens ordnande, finner jag — förutom de af reser¬
vanten själf framlagda skäl—jämväl den omständighet tala, att förslaget
på ett fullgodt sätt utjämnar olikheten mellan »arrest å eget rum» för
officerare och »vaktarrest» för underbefäl och manskap.
Beträffande de s. k. tillra,ttavisningarne finner jag mig äfven
kunna principiellt instämma i herr Bildts reservation. Visserligen inne¬
bär kommitténs förslag i fråga om denna art af disciplinär rättelse ett
betydande framsteg utöfver hvad nu gäller. Men det står alltid kvar,
att genom tillrättavisning ett afsevärdt lidande kan tillfogas den under¬
ordnade, under det att han likväl saknar hvarje rättsmedel mot för¬
mans beslut i detta afseende. För bibehållandet af tillrättavisningarne
har anförts, att det skulle vara eu stor förmån för den, som gjort sig
skyldig till ett obetydligt fel, att icke därför erhålla ett straff i egentlig
mening, hvilket i viss mån kunde fläcka honom. Detta betraktelsesätt
kan möjligen hafva ägt berättigande i fråga om yrkessoldater, hvit kas
framtid efter slutad tjänst kunde bero på, att de utan bestraffning full¬
gjort sin tjänst. Men det förlorar betydelse i fråga om värnpliktige,
af hvilka blifvande arbetsgivare och husbönder allenast lära fordra bevis,
att de fullgjort sin värnplikt, men icke huru de fullgjort densamma.
Grundsatsen att ingen bestraffning bör kunna åläggas — allra-
minst eu bestraffning, som ålägges utan alla betryggande former —
utan att den, hvilken blir föremål därför, har tillfälle att öfverklaga
den inför opartisk och väl utrustad myndighet, är så viktig, att dess
fulla genomförande för de värnpliktige spelar eu mycket större roll än
den jämförelsevis obetydliga förmån, som kan ligga däri, att ett tillfogadt
lidande benämnes tillrättavisning i stället för straff.
I första rummet ansluter jag mig således till det humana och
enkla system för disciplinstraffen, som i herr Bildts reservation finnes
angifvet.
Men om den mörka arresten och mistning af sängkläder såsom
straffskärpningar skola bibehållas, anser jag, att kommitténs förslag
skulle vinna betydligt genom tvenne förändringar.
Dels borde dessa straffskärpningar, om de skola bibehållas, göras
tillämpliga på alla, befäl som manskap, dels borde beslut af befälhafvare,
257
hvarigenom arrest af tredje graden ålagts, kunna öfverklagas hos dom¬
stol med den verkan, att straffet ej finge gå i omedelbar verkställighet.
Den förra förändringen anser jag vara ovillkorligen påkallad, om
man vill upprätthålla principen om allas likhet inför lagen. Hvad
kommittén däremot anfört, är ohållbart. Så säger kommittén, att en
befälsperson i regel måste antagas hafva af intresse och fallenhet för
krigarens kall valt detta till sitt lefnadsyrke, för hvilket han ock erhållit
eu särskild uppfostran, att han bär ansvaret inför öfverordnade och
samhället för sina underlydandes utbildning, samt att det därför skulle
vara tydligt, att äfven ett jämförelsevis ringare straff, i regel om också
ej alltid, kan antagas å honom utöfva en vida kraftigare verkan än å
den, som tillhör det egentliga manskapet, bland hvilket finnas många,
som endast af nödtvång underkasta sig krigstjänsten.
Häremot må erinras, att den princip, kommittén här velat upp¬
ställa, icke återfinnes i vår allmänna strafflagstiftning. Icke har man
där tilltrott sig att på förhand kunna uträkna, att vissa kategorier af
medborgare skola vara så mycket lättare korrigerade än andra, att de
böra undantagas från själfva möjligheten att beläggas med strängare
straff. Huruvida de särskilda förutsättningar hos officeren, som kom¬
mittén påpekat, utgöra någon garanti för, att han skall låta sig rättas
af ett mildare straff, är nog ganska vanskligt att afgöra. Hvad som
däremot är säkert, det är, att, om han, trots dessa förutsättningar, begår
eu svårare förseelse, har han därigenom ådagalagt, att motiv, som för
honom bort verka kraftigt återhållande, saknat tillräckligt inflytande på
hans handlingssätt. Och då dessa motiv icke finnas för mannen i ledet,
kan man således säga, att officeren visat sig mera otillgänglig för
krigstukten än den senare. Att öfvertyga allmänheten om, att han i
allt fall förtjänar ringare straff, är ett konststycke, som sannolikt öfver-
stiger mänsklig förmåga.
Emellertid erkänner nu kommittén, att fall kunna förekomma, då
ett strängt straff för förseelser, som här äro i fråga, kan behöfva till-
lämpas äfven å den, som tillhör befälet. "Vid valet af straff för dylika
förseelser skall man emellertid, enligt kommittén, taga hänsyn till den
ställning en befälhafvare såsom förman, ledare och lärare för truppen
intager. Denna ställning fordrar, att befälhafvarens auktoritet upprätt-
liålles. Men tillämpning af den mörka arresten skulle kunna rubba
denna auktoritet. Kommittén anser därför i sådana fall andra straff,
som icke äro ägnade att medföra eu dylik verkan, böra tillgripas, och,
där så linnes erforderligt, den felaktige skiljas från sin befälsställning.
Någon generell utsträckning af afsättning såsom straff för svårare
33
258
förseelser har emellertid kommittén icke föreslagit. Resultatet af det
hela är, att skärpningsmedlen mörk arrest och mistning af sängkläder
icke få tillämpas å befälet, och att följaktligen, om en officer och en
värnpliktig af manskapet begå alldeles enahanda råa förseelse, de skola
bestraffas på olika sätt.
Detta är orättvist, och jag tillåter mig afstyrka, att lagstiftningen
fortfarande må byggas på en dylik orättvisans grundval.
Vidare hyser jag den uppfattningen att, om nu den visserligen
högst motbjudande regeln skall bibehållas, att af befälhafvare ålagdt
disciplinstraff får verkställas genast och först efter verkställandet får
öfverklagas, undantag åtminstone borde stadgas beträffande den arrest
af tredje graden, som kommittén föreslagit. Redan detta arreststratfs
längd, 13—18 dagar, är så betydande, att det är orimligt, om befäl¬
hafvare skall kunna ålägga detsamma med påföljd, att det ovillkor¬
ligen går i verkställighet. Därtill kommer, att det kan skärpas för
officerare, underofficerare och underbefäl af manskap ända till 30 dagar
och för manskap, ej tillhörande underbefälet, genom liårdt nattläger
eller mörkt enrum eller bådadera i förening under högst sex dagar af
strafftiden.
Ett så långt och hardt straff bör den dömde äga hänskjuta till
domstols pröfning.
I sin ofvanberörda skrifvelse anhöll Riksdagen, att vid revisionen
af krigslagarne måtte tagas under ompröfning bland annat, huruvida
icke vid afgörandet af disciplinmål, som handläggas af befälhafvare,
borde jämte vederbörande befälhafvare deltaga en rättsbildad person
med domareansvar för därvid meddelade beslut, därest han icke däremot
reserverat sig.
Kommittén har icke funnit sig böra tillstyrka en sådan anordning.
De skäl, kommittén anfört däremot, synas emellertid föga talande.
»På grund af sakens natur», säger kommittén, »måste befälhafvare!!
vara den, som bär ansvaret för krigslydnadens och ordningens upprätt¬
hållande inom truppen. Det synes då ock vara riktigast, att äfven
ansvaret för det sätt, hvarpå de disciplinära bestraffningar, hvilkas
åläggande utan rannsakning och dom lagen tillstädj er, blifva använda,
odeladt hvilar på honom.»
Felslutet i detta resonemang är uppenbart. Icke kan af befäl-
hafvarens ansvar för krigslydnadens och ordningens upprätthållande
följa annat än på sin höjd, att befogenheten till åläggande af disciplin¬
straff bör odelad förbehållas honom. Med andra ord att hvad han be¬
sluter i fråga om straffs åläggande skall gälla. Men så blifver ju ock
259
fallet efter deu af Riksdagen ifrågasätta anordningen. Den i beslutet
deltagande juristen äger endast att biträda vid utredningen och gifva
råd ifråga om beslutet. Men såsom en garanti för att han skall ned¬
lägga all nödig omsorg på denna sin uppgift, vill man göra honom
ansvarig för det fattade beslutet, då han ej anfört reservation däremot.
Befälhafvarens makt blir således icke inski*änkt. Man sörjer blott för,
att den hjälp, som äfven kommittén vill ställa till hans förfogande,
blifver så verksam och så god som möjligt.
Vidare framhåller kommittén, att det ojämförligt stora flertalet af
de mål, livilka skulle kunna ifrågakomma till befälhafvarens afgörande
i form af disciplinmål, till sin beskaffenhet, äro synnerligen enkla och
ingalunda sådana, att de för sitt lagenliga bedömande och afgörande
kunna anses fordra särskilda juridiska insikter. Visserligen måste
straffets art och mått alltid öfverlåtas åt den myndighet, som har att
utöfva bestraffningsrätten, men detta är en sida af saken, som befäl-
hafvaren efter kommitténs förmenande kan bedöma lika bra om ej
bättre än andra.
Hela detta resonemang anser jag fullständigt förfeladt. Erfaren¬
heten visar, att det äfven i fråga om de enklaste fall händer, att befäl-
hafvaren är ännu mera »enkel». Understundom ålägges straff, där ingen
förseelse föreligger, understundom bestämmes ansvarets art och mått
utan allt omdöme. För ej länge sedan ådömdes af befälhafvare disciplin¬
straff för fylleri i ett fall, där det sedan med ett stort antal vittnen
visades, att intet fylleri förelegat. Hvad som däremot ådagalades var,
att den bestraffade alltid hade en mycket hög ansiktsfärg. Och som
han råkat vara i sällskap med en kamrat, hvilken verkligen varit be¬
rusad, hade befälhafvaren utan vidare låtit ansiktsfärgen gälla såsom
fullt bevis äfven mot den oskyldige. Krigsliofrätten, dit målet af den
orättvist bestraffade fullföljdes, undanröjde beslutet. I ett annat fall
dömdes en värnpliktig af en major till flere dagars arrest utan säng¬
kläder, för att han vid eu målskjutning ej uppnått tillräckligt poäng¬
antal. Den gången blef det krigsliofrätten allt för starkt, och på samma
gång det orättfärdiga beslutet undanröjdes, dömdes befälhafvaren fru-
tjänstefel.
Förmodligen tillhöra bägge dessa händelser kategorier af de
»enklaste» fall, hvarom kommittén ordar. Men likväl blefvo resultaten
i bägge fallen sådana de blefvo. Att de blifvit annorlunda, därest den
garanti förefunnits, som Riksdagen ifrågasatt och jag här tillåter mig
varmt förorda, kan svårligen betviflas.
Härefter framför kommittén såsom ett skäl mot reformen, att den.
260
icke skulle kunna under alla förhållanden genomföras. Inom kommittén
har emellertid på min fråga af de militära ledamöterna vitsordats, att
i det ojämförligt öfvervägande antalet fall reformen blifver effektiv —
något som ock vid minsta eftertanke är själfgifvet, då ju militärtjänsten
i det hela försiggår på sådana platser, där tillgång till den ifrågasatta
juridiska hjälpen — krigsfiskalerna — finnes.
För min del kan jag ej finna berättigadt att helt och hållet
undertrycka en reform därför, att den ej låter sig undantagslöst genom¬
föras i alla fall, där detta vore ensidigt. Men under likformighetr¬
ohet lida många institutioner i vårt land och säkerligen ej minst de
militära.
Slutligen finner kommittén det ej vara förenligt med befälhafvarens
ställning och nödiga auktoritet att förbjuda honom att inför samlad
trupp eller eljest, då en ringare förseelse försiggår inför hans ögon,
utan att först höra annan person, ålägga en disciplinär bestraffning.
Under åberopande af det senare af mina ofvan anförda exempel,
där bestraffningen ålades tvärt och utan betänkande omedelbart efter
det sista misslyckade skottet, hemställer jag till öfvervägande, huruvida
befälhafvarens »nödiga auktoritet» skulle lidit mera af att han nödgats
lugna sig, än att lian såsom nu får undergå arreststraff? Och öfver¬
hufvud måste jag beteckna åsikten, att befälhafvarens auktoritet kan
lida af, att han ålägges iakttaga förmer, som befordra rättvisa, såsom
ett utslag af militaristiskt åskådningssätt, hvilket ej bör vinna gillande.
Då den af Riksdagen ifrågasatta anordningen är i hög grad på¬
kallad, och då intet af de skäl, kommittén anfört däremot, efter min
mening är hållbart, anser jag, att en sådan anordning bör i krigs-
lagarne vinna plats.
Äfven om denna min åsikt ej vinner bifall, håller jag före, att
205 § i förslaget, som tillåter befälhafvare att på stående fot ålägga
bestraffning, ej är välgrundad. Äfven vid ett summariskt förfarande
kunna och böra vissa regler till undvikande af »hastigt mod» å den
bestraffandes sida och till skydd för den anklagade upprätthållas. Att
tillåta bestraffningsrättens utöfvande utan sådana former, som 203 § i
förslaget föreskrifver, är både oriktigt och onödigt. Oriktigt, ty det
kan lätt tänkas, att befälhafvare^ därest han nödgas gifva sig mera
tid, kommer till ett annat resultat, än om han äger rätt att följa sin
första ingifvelse. Onödigt, ty sådan snabbhet erfordrar ej den disciplinära
bestraffningen, att icke ett förhör af den enkla beskaffenhet, som
203 § omförmäler, alltid kan hållas. Jag har därför ansett, att 205 §
bör utgå.
261
Till sammanfattning af mina önskemål i fråga om disciplinstraff
(och tillrättavisningar) tillåter jag mig sålunda framhålla:
l:o att jag i första rummet ansluter mig till det i herr K. G.
Bildts reservation framställda förslaget;
2:o att därest kommitténs system i hufvudsak skulle bibehållas,
skärpningsmedlen, mörk arrest och häråt nattläger, höra göras tillämp¬
liga ej blott å manskapet utan jämväl å befäl och underbefäl;
3:o att under nyssnämnda förutsättning, den, som af befälhafvare
ådömts arrest af tredje graden, bör få begära sakens hänskjutande till
krigsrätt med den påföljd, att straffet ej får gå i verkställighet;
-ko att i hvarje fall — således med kommitténs system eller något
annat — disciplinstraff i regel endast bör kunna åläggas efter det den
med bestraffningsrätt utrustade befälhafvaren inhämtat krigsfiskals yttrande,
samt att denne bör vara medansvarig för befälhafvarens beslut, därest
han ej afgifvit reservation däremot;
5:o att 205 § i kommitténs förslag, oafsedt om det under 4:o
angifna önskemål vinner bifall eller ej, bör utgå.
Beträffande denna bestämmelse ansluter jag mig till hvad herr 1 s ■’’■")■
E. Sjöberg i det af honom afgifna särskilda yttrande anfört.
Efter min mening böra icke sjökrigsskolans kadetter såsom sådana 1 s 4:0>-
hänföras till krigsmän. Det hufvudskäl, som af kommittén anförts till
stöd för en förändring härutinnan är, att det skulle vara en oegentlighet,
att, då kadetterna öfvas ombord, besättningen i öfrigt lyder under krigs¬
lag men icke kadetterna, för så vidt de icke befordrats till underbefäl.
Mig synes det icke vara någon oegentlighet, att skolgossar, innan de
hunnit till den ålder, att de intaga en verkligt militär ställning, få
förblifva skolgossar och icke genom en onödig konstruktion omskapas
till krigsmän. Vidare anser kommittén det ur disciplinär synpunkt
innebära en fördel, att kadetterna såväl ombord som eljest i beröringen
med förmän och äldre kamrater äfvensom manskap åtnjuta enahanda
straffrättsliga skydd, som tillkommer krigsmän i allmänhet. Det vore
emellertid högeligen förvånande, om erforderligt skydd mot förmän
och äldre kamrater icke skulle kunna beredas kadetterna utan tillitande
af den föreslagna utvägen. Detta skulle tyda på ofullkomligheter i
skolans organisation och ledning, som helt visst kräfva botemedel af
annan art.
262
Det är motbjudande och saknar ej en nyans af löjlighet att gorå
små skolgossar till »krigsmän», och jag för min del afstyrker således
denna mer än tvifvelaktiga reform.
7 7 § skulle efter min åsikt vinna i tydlighet, i fall man mellan
orden »efter denna lag» och »jämväl» införde orden: »utom då de äro
att anse såsom krigsmän».
aa s- Äfven i fråga om detta lagrum instämmer jag i hvad herr E.
Sjöberg i sitt särskilda yttrande anfört.
7:! S- Rätten att sammankomma och rådpläga synes mig vara af den
viktiga beskaffenhet, att den icke annat än i alldeles tvingande fall bör
kringskäras. Väl medgifver jag, att 'en inskränkning i krigstid kan
vara påkallad, och därför har jag intet att erinra emot bibehållandet af
förbudet mot sammankomst för rådplägning om »faran eller olämplig¬
heten af företag eller tjänsteförrättning, därtill befallning är gifven
eller förväntas» eller »vådan af den ställning, hvari krigsmakten eller
någon del däraf sig befinner», ty dessa rådplägningsämnen torde just
förutsätta krigstillstånd.
Däremot finner jag det oriktigt att bland förbjudna rådplägnings¬
ämnen inrangera »förmans förhållande eller åtgärder». Skulle en för¬
man t. ex. behandla manskapet illa, eller skulle manskapet genom för¬
mans uppsåt eller vållande erhålla underhaltig föda, synes det mig ej
blott ursäktligt utan rättmätigt och lämpligt, att de, som däraf träffas,
rådgöra med hvarandra, om hvad som är att åtgöra. Genom den af
kommittén föreslagna ändringen blifver möjligen det senare tillåtet,
men äfven därom kan uppstå tvifvel, så snart öfverläggningen går in på
området: förmannens förhållande.
Däremot skall ett fortsatt dåligt och olagligt behandlingssätt ej
berättiga till samfällda öfverläggningar om sättet att värja sig mot
detsamma, utan sådana öfverläggningar kunna medföra straff. Detta
synes mig ej blott obarmhärtigt utan äfven i hög grad ägnadt att
göra värnplikten motbjudande. Den fria öfverläggitingsrätten är nämligen
eu medborgerlig rättighet så invuxen i alla samhällsklassers åskådnings¬
sätt och så allmänt begagnad å det civila lifvets alla områden, att dess
suspenderande under den militära tjänstetiden kommer att framstå
såsom en synnerligen förhatlig frihetsinskränkning.
Jag anser därför, att orden »om förmans förhållande eller åt¬
gärder» borde uteslutas och paragrafen sålunda ändrad öfverföras till
krigsartiklarne.
76 och 78 §§. Då krigsmans lydnadsplikt, gent emot förman (76 §) definieras så,
att den förre är skyldig åtlyda hvad den senare »under tjänstens »it-
263
öfning och i hvad som angår tjänsten honom befallt», men den, som
utan att vara krigsman lyder under strafflagen för krigsmakten, förklaras
skyldig att åtlyda »hvad den, som enligt tjänstereglemente eller sär¬
skilt förordnande öfver honom har befälsrätt i tjänsten inom gränsen
af denna rätt anbefallt» (78 §), måste man få den uppfattningen, att
krigsman är pliktig åtlyda äfven hvad förman uppenbarligen utan all
rätt befaller, också om han befaller den underlydande att begå eu
moraliskt oriktig eller brottslig handling. »Blind» lydnad kan sålunda
anses vara förutsatt i 76 §. l)å detta synes i hög grad orimligt och,
långt ifrån att vara befordrande för en god och önskvärd militär ut¬
bildning, fastmera är ägnadt att nedsätta soldatens människovärde, håller
jag före, att en omarbetning af de anförda uttrycken är påkallad, hvar¬
igenom all möjlighet till den antydda tolkningen förebygges.
I fråga om 81 § kan jag icke godkänna kommitténs förslag, så si §.
vidt därigenom under lagrummets straffhot inbegripes jämväl den krigs¬
man, som på i detsamma angifvet sätt förgår sig mot förman, hvars
egenskap af förman är honom obekant. Och då en menigs förmän
enligt gällande definition af detta begrepp kunna uppgå till mera än
ett hundratal, är eu sådan eventualitet alldeles ej otänkbar. Det lär
väl tvärtom dröja ganska länge, innan en nykommen värnpliktig hinner
lära sig att personligen igenkänna allt befäl och allt underbefäl, jämväl
sådant som tillhör manskapet, inom det egna regementet.
Vid sådant förhållande är uppenbart, att en begränsning bör ske,
och torde den enklast kunna verkställas på det sätt, att paragrafens
början kommer att erhålla följande lydelse: »Begär krigsman vald
eller annan misshandel mot krigsman, som honom veterligen är hans
förman etc.»
Kommitténs mening torde visserligen vara, att i det här om- 83 §.
handlade fall »nedsättningen» kan utsträckas ända till bortfallande af
allt straff. Men för tydlighetens skull anser jag detta böra erhålla ett
direkt uttryck, hvadan sista satsen efter min mening kunde lyda: »må
straffet efter omständigheterna nedsättas under hvad eljes å gärningen
följa bort eller helt och hållet bortfalla».
I fråga om denna paragraf är jag högeligen tveksam, huruvida »e s-
uttrycket: »eller annorledes brister i anständigt uppförande» är väl¬
betänkt. Mig synes, att det varit fullt tillräckligt att belägga oljud,
oväsende och förargelseväckande beteende med ansvar enligt paragrafen.
Detta naturligtvis ur synpunkten, att en strafflag bör undvika obestämda
brottsbeskrifningar, hvilka lämna fritt spelrum för subjektivt godtycke.
264
97 S.
Denna bestämmelse är af synnerlig stor betydelse. Den grund-
läg-ger för allt befäl en alldeles särskild undantagsställning, hvars för¬
nämsta kännemärke är dess rättsosäkerhet. Rättsosäkerheten följer af
brottbestämningens till ytterlighet sväfvande ordalag. Ingen människa
kan gifva en tillnärmelsevis uttömmande förklaring af, hvilket det an-
stötliga och ovärdiga uppförande är, hvarigenom eu militär gör sig
skyldig till uppenbar vanvård af den aktning och tillit, han på grund
åt sin tjänsteställning af andra bör äga. Man vet endast så mycket,
som att detta uppförande ligger utom de gränser, som äro uppdragna
för straffbarheten i öfrig!-. Det är då tydligt, att efter olika personers
och olika tiders åskådningssätt lagrummet kan komma att tillämpas på
det mest olika sätt. Att försätta en medborgare i ett dylikt tillstånd
af rättsosäkerhet, där han i lagens lydelse omöjligen kan finna ett till¬
fredsställande normativ för, huruvida eu viss handling är straffbar eller
icke, är efter min mening ett svårt fel af lagstiftaren.
Men härtill kommer en annan sak icke mindre betydelsefull. Det
militära befälet försättes genom denna bestämmelse i en fullkomlig
undantagsställning. Hvad medborgaren i allmänhet, ja, hvad den civile
ämbetsmannen har rätt att strafflöst göra, kan medföra straff, då den
handlande innehar militärt befäl eller underbefäl. Detta måste med¬
föra, att de, som sålunda ställas under en särskild lagstiftning, komma
att betrakta sig såsom tillhörande en särskild kast, hvars fläckfrihet är
viktigare än andra medborgaregruppers. Och i sin ordning måste detta
leda till, att de i sin klass se något högre, något utvaldare än öfriga
medborgare och klasser. På detta sätt kommer lagrummet att genom
ett bakslag medverka till uppkomsten och upprätthållandet af en mili¬
tär kastanda, hvilket är i hög grad betänkligt.
Man bör häremot icke invända, att lagrummet •— som ju redan
i något annan form förefinnes i nu gällande lagstiftnings 102 § — hit¬
tills ytterst sällan tillämpats. Denna invändning nedslår icke något af
de argument, jag här ofvan framfört. Osäkerheten i fråga om, när
lagrummet öfverhufvud kan tillämpas, kan i en mängd fall hafva verkat
hämmande och tryckande på militärer och. .afhållit dem från handlingar,
som bort vara fullkomligt tillåtna, men som kanske ur eu viss militär
ensidighet förefallit angripliga. Genom den generella sanktion, som be¬
stämmelsen gifvit åt don öfverordnades öfvervakande af det militära be¬
fälets »uppförande», torde den tanken lätteligen vinna insteg, att eu
militär icke ens är fri att själf bestämma om sina utgifter, att han till
exempel, såsom man understundom hört omtalas, icke är fri att välja
265
en anspråkslös plats i en teatersalong, icke att färdas på tredje klass
å järnväg o. s, v.
Att lagrummet någonsin skulle kunna medverka till höjande af
personers moraliska handlingssätt i djupare mening, kan med skäl be-
tviflas. Det är helt visst uteslutande ett uppträdande i yttre hänseende,
som kommit under bedömande. Det är skandalen, som utgjort föremålet
för varnageln. Men hvad som är skandal eller icke, det är ett i hög
grad subjektivt spörsmål. Ett måhända icke ringa antal militärer skulle
kanske anse det för skandal, om eu af deras yrkesbröder energiskt upp¬
trädde mot ett af regeringen, d. v. s. under den högste krigsherrens
auspicier framlagdt härordningsförslag. Och om denna åsikt ej under
nuvarande förhållanden hos oss skulle omsättas i ett disciplinstraff, kan
det därför icke påstås, att ej sä någonsin skulle kunna blifva förhållan¬
det. Många militära anordningar importeras hos oss från ett stort ger-
maniskt frändeland. Hvem svarar för, att icke den tid kommer, då
äfven där rådande militär anda inrangeras bland importartiklarne?
Om jag sålunda för min del bestämdt måste afstyrka upptagandet
af lagrummet äfven i dess förändrade form, kan jag dock ej rikta nå¬
gon förebråelse mot kommittén, för att den upptagit detsamma. San¬
ningen af hvad inom kommittén yttrats — att lagrummet i viss män
öfverensstämmer med den allmänna opinionens kraf — bestyrkes näm¬
ligen däraf, att, så snart eu militär gjort sig skyldig till en förkastlig
handling, som väcker uppseende, pressen och företrädesvis den, som
representerar främst egsåsikter, plägar framställa frågan, »huru den militära
disciplinen skötes», utan att taga hänsyn till, huruvida handlingen
verkligen är sådan, att den bör falla under militärt bedömande. Man
kan ej undra på, att särskild! de militärer, som hafva stort ansvar för
disciplinens upprätthållande, gentemot sådana frågor också yrka på
bibehållande af de disciplinära tuktomedlen. Ur dessa synpunkter måste
jag från min ståndpunkt betrakta det som en erkännansvärd förbättring
— en förbättring, som kanske äfven den går ut öfver hvad opinionen
egentligen gjort sig beredd på — att kommittén föreslagit att öfverflytta
det ytterst svåra och grannlaga bedömande, som här är i fråga, från
befälhafvare till domstol.
Då allmänna strafflagen i 25 kap. 17 § betecknar vårdslöshet,
försummelse, oförstånd och oskicklighet såsom ämbetsförbrytelser, synes
mig detta, hvad de båda sista begreppen angår, allenast kunna hafva
sin grund, i att samtliga de personer, som äro underkastade bestäm¬
melsen, hafva frivilligt åtagit sig förpliktelser, för hvilkas rätta fyllande
fordras »förstånd» och »skicklighet». Men denna grund finnes ej be¬
' 34
130
träffande största delen af dem, som skola stå under ifrågavarande § i
strafflagen för krigsmakten. De allra flesta — de värnpliktige — hafva
ej valt yrket, ej åtagit sig förpliktelserna, och således ej heller iklädt
sig någon garanti för, att de äro i besittning af nyssnämnda egenskaper.
Vid sådant förhållande synes det mig orimligt att af dem vid ansvars-
påföljd utkräfva desamma. Ordentlighet och plikttrohet kan man fordra
af dem, därför må de ock straffas för vårdslöshet och försummelse.
Vid sådant förhållande synes det mig, att lagrummet borde fä
följande lydelse: »Visar värnpliktig vårdslöshet eller försummelse eller
visar annan krigsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskick¬
lighet i fullgörande etc.»
Karl Staaff.
267
Särskild! yttrande af G. F. O. Uggla,
Bestämmelserna uti föreliggande »Förslag till strafflag för krigs¬
makten» 69 och 72 §§ kunna komma att på det närmaste beröra många
viktiga intressen, vare sig dessa betraktas ur uteslutande fosterländsk
eller tillika ur krigsförberedelsens eller krigstuktens mera speciella
synpunkt.
Enligt nu gällande uppfattning skulle i sagda §§ med »skrift, den
man utsprida eller utsprida låtit», afses endast handskrifren, ej tryckt
eller på något annat sätt än genom skrifning mångfaldigad skrift. Ehuru
eu sådan tolkning, enligt min uppfattning, icke gärna kunnat vara den
ursprungligt menade, bland annat därför att det först är genom mängden
exemplar, som sprides, och beroende på innehållet, men oberoende af
det tekniska förfärandet vid dess framställande eller mångfaldigande,
som skriften (aktstycket) ifråga kan blifva af större verkan, och därför
att i begreppet »utsprida» och »utsprida låtit» enligt språkbruket ligger-
förutsättningen af att det är fråga om ett större antal exemplar än
några handskrift^ kopior, så måste ju för närvarande räknas med den
nu rådande uppfattningen.
Då det alltså ansetts nödvändigt, att tryckfrihetsförordningens
nuvarande ofvan anförda tolkning lagts till grund för kommitténs för¬
slag till lydelse af ofvannämnda §§, har jag ej kunnat underlåta att i
fosterländskt och militärt intresse inför Kung! Magt, framhålla den stora
vikten och önskvärdheten af att sådana åtgärder måtte vidtagas, som
åt vårt fosterland och dess krigsmakt må komma att bereda samma
skydd mot tryckfrihetens missbruk, som, bland annat, beredts Norge
och dess krigsmakt enligt »Militär Straffelov af 22 Mai 1902».
Kommitténs »Förslag till strafflag för krigsmakten» 21 kap. lämnar
vissa allmänna föreskrifter »Om tillrättavisningar», öfverlämnande i öfrigt
åt Konungen att närmare förordna rörande sätt och ordning för deras
tillämpning.
268
Ehuru jag betraktar de af kommittén föreslagna bestämmelserna
i allmänhet tillfredsställande, anser jag likväl, att ett tydligare angif¬
vande af innebörden af 212 § punkterna b) och e) äfvensom införande
i denna sistnämnda punkt af ordet »kasernrum)) varit önskvärdt.
Tillrättavisningar, riktigt använda, förmildra i många hänseende
krigslydnadens band och äro därför af stor betydelse både såsom upp¬
fostringsmedel och för krigstuktens upprätthållande. De få ej förblan¬
das med »rättelser» af på otillfredsställande sätt utförd handling, ty
sådana rättelser äro oskiljaktiga från hvarje undervisning och hafva
till förutsättning i regeln endast okunnighet eller oförmåga men intet
straffvärdt hos den rättade. Men visa sig hos krigsmannen, oaktadt
förvärfvad kunskap, uppfattning och förmåga, ytterligare rättelser frukt¬
lösa och en lindrigare art af bestraffning nödvändig’, då bör tillrätta¬
visning träda i stället för rättelse.
Emedan bland en mängd individer anlag och fallenhet både med
afseende å godt och ondt på mångfaldigt sätt växla, böra också bote¬
medel af olika slag och verkan stå till de ledande uppfostrarnes, kompani-,
skvadrons- och batteri chefernas samt högre befälhafvares, förfogande.
Medlens riktiga användning tillhör uppfostrare- och befälsföringskonsten,
hvars förvärfvande redan erkännes vara och allt mera måste eftersträfva^
såsom en af befälets förnämsta egenskaper till den allmänna och den
militära folkuppfostrans tjänst. Under förutsättning af ofvannämnda
egenskapers hos befälet betintligthet och tillväxt anser jag, att en riktig
tillämpning skall komma att äga rum af de tillgängliga, af kommittén
föreslagna arterna af tillrättavisningar.
Varningens lämplighet såsom mild form af tillrättavisning är er¬
känd. För vissa fel under vakttjänsten anser jag eu vakt utom tur
såsom ett godt medel, om den särskild! anordnas för att låta den felande
bättre lära tjänsten ifråga; sammalunda eu extra handräckning såsom
botemedel mot illa utförda handräckningsgöromål o. s. v. Men jag-
skulle anse det såsom mycket olämpligt, om till exempel för dålig per¬
sedelvård en vakt utom tur användes såsom tillrättavisning. För be¬
gifvenhet på starka drycker lian i vissa fall löneafdrag, såsom beröfvande
tillika den felande medel till anskaffande af spirituösa, vara lämpligt;
för bristande påpasslighet och vissa yttringar af opålitlighet kunna
permissionsförbud och vägran af tjänstledighet vara rätta medel o. s. v.
Men jag anser, dels att oklarhet kan komma att råda mellan
hvad som under b) menas med tjänstledighet och under e) med inskränk¬
ning af friheten att vistas utom kasern, läger, kvarter och däremot
svarande område.
269
Därför anser jag, att åtminstone i motiveringen hade bort tydligt
framhållas betydelsen af dessa båda besläktade ehuru ej fullt liktydiga
begrepp, hvarvid jag anser, att med tjänstledighet bör förstås eu ut¬
öfver en dag utsträckt frihet från tjänstgöring med eller utan beviljad
rätt att därunder vistas utom den vanliga tjänstgöringsorten och med
»inskränkning af friheten» att vistas utom visst område [s. k. »per¬
missionsförbud» eller »kasernförbud»] inskränkning af den eljest åt man¬
skapet tillerkända rätten att å fritid få vistas hvar som helst inom
gränserna för truppförbandets kasern-, kvarter- eller lägerområde m. in.
Men jag anser tillika, att det för ändamålets vinnande är nödvändigt,
att möjlighet finnes till inskränkning i vissa fall af manskaps rätt att
vistas utom kasernrummet (korridoren, dagrummet o. s. v.), hvilket
kan vinnas genom inskjutande efter ordet »kasern-» af ordet »kasern-
rum». De sista orden i punkten: »eller motsvarande område» berättiga
till de ytterligare modifikationer, som kunna påkallas af olika förhål¬
landen.
Gustaf Uggla.
270
Särskild yttrande al T. Zetterstrand.
Med afseende å 1 § 3 mom. samt 33 § ansluter jag mig till
den af herr Sjöberg afgifna reservationen.
Beträffande åter 1 § 4 mom., 81 § och 130 § biträder jag herr
Stånds reservation.
Hvad slutligen angår disciplinstraffen, har jag enahanda uppfattning
som herr Staaff. Då emellertid på grund af kommitténs sammansättning
någon lösning af frågan i denna riktning ej stått att vinna, samt ett
i någon mån tillfredsställande resultat endast kunnat erhållas genom en
sammanjämkning mellan olika meningar, anser jag mig ej kunna i
hufvudsak reservera mig mot kommitténs beslut i dessa delar, utan får
jag inskränka mig till att däremot göra följande erinringar:
Då den väsentliga skillnaden mellan de af kommittén föreslagna
arrestgraderna består i de olika tider, hvarunder straff af olika grader
kunna åläggas, hvaremot bestämmelserna, huruvida arreststrafifen skola
vara förenade med tjänstgöring eller icke, endast afse att i hvarje fall
göra straffen så effektiva som möjligt ( jfr sid. 63 och 64 i motiven),
har jag, med hänsyn jämväl till önskvärdheten att i någon mån för¬
enkla reglerna för straffsammanläggning, inom kommittén påyrkat, att
arrestdagar af hvarje grad äfvensom fängelsedagar skulle anses fullt
motsvara hvarandra, samt att 35, 39 och 40 §§ i förslaget måtte erhålla
eu däraf betingad, något förändrad lydelse.
Enär jag svårligen kan föreställa mig, att i fall, som afses i 39 §,
arreststraff enligt det senare beslutet skall beträffande skärpning komma
att bestämmas lindrigare än enligt det tidigare beslutet, så har jag
hållit före, att 2 och 3 mom. af 42 § borde ur förslaget utgå.
Därjämte vidhåller jag, att befälhafvares beslut, hvarigenom
arrest af tredje graden ålagts, bör kunna hos domstol öfverklagas med
den påföljd att straffet icke får gå i omedelbar verkställighet. 1
1. Zetterstrand.
271
II.
Lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes.
Allmänna motiv.
I- '»reminingen om krigsdomstolar och rättegången därstädes inne¬
håller, såsom förordningens benämning angifver, i första rummet be¬
stämmelser om krigsdomstolarnas och i sammanhang därmed det
militära åklagareväsendets organisation.
I Riksdagens skrifvelse af den 1 juni 1901 har, med anledning
af vid samma års riksmöte väckta motioner, äfven framkastats den
frågan, huruvida särskilda krigsdomstolar fortfarande borde bibehållas
eller huruvida de mål, som nu handläggas af dessa, skulle kunna utan
skada öfverflyttas till de allmänna domstolarna, särskild! rådstufvu-
rätterna.
De specialdomstolar i brottmål, som i vårt land funnits, hafva,
som bekant,_ i allmänhet under senare tider afskaffa^. Därvid bär dock
undantag gjorts för krigsdomstolarna, livilkas bibehållande redan Lag¬
kommittén, som i allmänhet förordade specialdomstolarnas afskaffande,
tillstyrkte.
De mål, som enligt vår nuvarande lagstiftning tillhöra krigsdom¬
stolarna, kunna, i stort taget, sägas vara sådana mål, som angå antingen
brott i ämbetet eller tjänsten vid krigsmakten eller brott, hvilka, fastän
begångna utom ämbetet eller tjänsten, likväl äga ett nära samband
med det militära tjänsteförhållandet. Med den ståndpunkt, vår lag¬
stiftning sålunda intager, är tydligen grunden till den särskilda militära
jurisdiktionen att söka icke däri att lagstiftaren velat förbehålla militär¬
ståndet såsom sådant ett särskild! forum, annorlunda kvalificerad! än
det, som gäller för andra medborgare, utan, förutom i rent praktiska
lämplighetshänsyn, betingade af militärens särskilda tjänstgöring, däri
Om bchöjiig-
heien af sär¬
skilda krigs¬
domstolar.
272
att de militära malen ansetts för sitt råtta bedömande kräfva icke blott
lagkunskap utan äfven särskilda militära insikter och militär erfarenhet.
De militära förhållandenas säregna beskaffenhet medför, att de synpunkter,
som vid dessa måls utredning och afgörande böra tagas i betraktande, i
många fall icke kunna fullt komma till sin rätt, med mindre den militära
fackkunskapen och erfarenheten därvid får tillfälle att i en eller annan
form medverka. Särskild! gäller detta i sadana fall, där den tilltalades
brottslighet af lagen göres beroende af hvad militärtjänsten i det ifråga¬
varande fallet med afseende å föreliggande förhållanden af honom kan
anses hafva fordrat. Den militära strafflagen kan nämligen icke inlåta
sig på att beskrifva hvarje enligt densamma straffbar förseelse i den
militära tjänsten och belägga hvarje sådan förseelse med särskild! straff,
utan måste i vissa fall i beskrifningen af brottet använda generella
bestämningar, som vid lagens tillämpning förutsätta ett bedömande
af hvad förhållandena i det speciella fallet af eu god krigsman fordra,
Ett exempel härpå är, när strafflagen belägger med sträf!' krigsmans
vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande af
de tjänsteplikter, som honom efter reglementen eller andra allmänna
författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter åligga, eller af
förhållandenas beskaffenhet påkallas (144 § i nu gällande lag; 130 §.i
förslaget till strafflag för krigsmakten), eu bestämmelse, som gifvetvis
är af ganska stor praktisk betydelse och ofta kommer till tillämpning.
Men äfven i andra fall än dem, som nu berörts, måste den civile
domaren i mål af ifrågavarande beskaffenhet ofta nog vara i behof
af den militära fackinsiktens stöd för vinnande af ett godt och riktigt
resultat. Den civile domaren bör visserligen, om lian skall vara väl
skickad för sitt kall, äga icke blott en noggrann insikt i de lagar och
författningar, som han har att tillämpa, och en klar uppfattning af de
grunder, hvarpå dessa äro byggda, utan äfven en mångsidig allmän
bildning. Men man kan svårligen af honom fordra eller förvänta, att
lian utan tillfälle till samarbete med militära bisittare skall vara i stånd
att förskaffa sig den kännedom om de militära förhållandena, som hos
en domare i krigsrättsmål bör fordras.
Emellertid skulle man ju kunna tänka sig, att med fasthållande
af dessa synpunkter de militära målen kunde förläggas till de allmänna
domstolarne, om dessa förstärktes genom militära bisittare, represen¬
terande den speciella sakkunskap, som är nödig. Men viktiga skäl af
dels praktisk dels humanitär art tala, efter kommitténs uppfattning,
emot att, äfven med en dylik anordning, anlita de allmänna domstolarne
för de militära målens behandling.
273
Det synes för det första vara påtagligt, att den militära tjänst¬
göringen till sin beskaffenhet är sådan, att det svårligen kan anses
ändamålsenligt eller lämpligt, att de, som tillhöra krigsmakten, ryckas
ifrån denna sin tjänstgöring för att för fel i ämbetet eller tjänsten
svara inför allmän domstol. Det hinder i tjänstgöringen och den tids-
utdräkt och omgång, som däraf skulle uppkomma, innebära nämligen
så stora olägenheter, att en dylik anordning helt visst icke skulle befinnas
tillfredsställande. Hvad särskildt angår våra allmänna underrätter, sådana
de nu äro organiserade, faller detta lätt i ögonen. Synnerligast gäller detta
om häradsrätterna. Men detsamma synes, om än ej i fullt samma grad,
gälla äfven rådstufvurätterna, hvilka man närmast torde hafva tänkt*
sig skulle kunna komma i fråga att upptaga de mål, som nu tillhöra
krigsdomstolarna. Utom det att vissa afdelningar af krigsmakten äro
förlagda å orter, där rådstufvurätt icke finnes, har nämligen en väsentlig
del af krigsmakten under en stor del af året sin tjänstgöring å öfnings-
platser, belägna på tämligen långt afstånd ifrån närmaste stad. Att
under sådana förhållanden en öfverflyttning af ifrågavarande mål till
stadsdomstolarna äfven i praktiskt afseende skulle medföra åtskilliga
ganska betänkliga olägenheter, synes vara omotsägligt. Särskildt skulle
den snabbhet i målens afgörande, som speciellt beträffande ifrågavarande
mål utgör ett önskemål, och genom särskilda krigsdomstolars inrättande
kan vinnas, tydligen därigenom delvis gå förlorad eller åtminstone kunna
uppnås endast på bekostnad af andra viktiga intressen.
Vid frågan om de militära målens öfverflyttande till de allmänna
domstolarne förtjänar äfven eu annan synpunkt beaktande. Väl äro
öfverträdelser af krigslag och åsidosättande af militära tjänsteplikter,
såväl som öfverträdelser af den allmänna lagens bud, förbrytelser och
förseelser. Men hvad angår den stora massan af dem, som stå under
krigslagarne — de värnpliktige — hafva dessa icke efter fritt yrkesval
själfva ställt sig, utan på grund af statsmakternas bud blifvit ställda
under dessa lagar. Bryta de emot dem, så att de måste stå till rätta
inför dömande myndighet, synes det likväl vara synnerligen angeläget,
att icke de former, under hvilka rannsakning och dom komma dem
till del, göras mera kännbara för deras goda namn och medborgerliga
anseende, än som är oundgängligt. Men detta skulle säkerligen blifva
fallet, om de militära målen förlädes till allmän domstol. Den värn¬
pliktige, som gjort sig skyldig till eu rent militär öfverträdelse, skulle
då komma att skjflta på domstolens uppropslista mellan grofva miss¬
dådare. Hans förhållande skulle rannsakas i närvaro af de stora menig¬
heter, som pläga samla sig såsom åskådare och åhörare vid de allmänna
35
274
domstolarnas förhandlingar. Hans med dylik stor offentlighet afkunnade
straff skulle, i stället för att det är afsedt att vara eu näpst utan följder
för hans efter tjänstens afslutande rent civila bana, lätteligen kunna
sätta eu verklig fläck på hans anseende, måhända just i den ort, där
han skall framlefva sitt lif. Het är vid öfvervägande häraf, som kom¬
mittén anser sig med rätta kunna beteckna bibehållandet af de militära
specialdomstolar^ såsom ett ingalunda oviktigt lmmanitetsintresse.
Äfven om det emellertid läte tänka sig, att de allmänna dom¬
stolarna, på ett eller annat sätt förstärkta med militära krafter, skulle
kunna i fredstid utan alltför stora olägenheter upptaga de mål, som nu
hos oss tillhöra krigsdomstol, är likväl tydligt, att detta svårligen läte
sig göra under krig. Den rörlighet hos krigsmaktens särskilda af-
delningar, som kriget ovillkorligen medför, och angelägenheten däraf att
under sådana förhållanden de tilltalade eller andra, som tillhöra krigs¬
makten, icke i större utsträckning än nödvändigt dragas ifrån krigs¬
tjänsten för att svara eller höras inför allmän domstol, måhända belägen
på långt afstånd från den plats, där krigsoperationerna försiggå, fordra
uppenbarligen andra, rörligare organ för den militära rättsskipningens hand¬
hafvande, än de allmänna domstolarna kunna erbjuda. Ögonskenlig! är ock,
att beliofvet af militär fackinsikt och kännedom om militära förhållanden
inom de domstolar, åt hvilka denna rättsskipning anförtros, i krigstid fram¬
träder ännu mera än i fred. Men om det således kan betraktas såsom gifvet,
att de allmänna domstolarna icke lämpa sig för afdömande af de militära
målen i krigstid, utan att härför särskilda krigsdomstolar erfordras, synes
det ock vara klart, att dessa svårligen kunna förväntas på ett tillfreds¬
ställande sätt fylla sin uppgift, därest icke en liknande organisation
finnes inrättad äfven under fred. Skulle nämligen de militära målen
i fredstid handläggas af de allmänna domstolarna, men vid utbrott af
krig öfverflyttas till andra, under freden helt och hållet opröfvade dom¬
stolar, är att befara, att den förtrogenhet och vana vid dessa måls
handläggning, som utan tvifvel äro behöfhga, därest lagskipningen å
förevarande område i krigstid skall kunna någorlunda tillfredsställa de
anspråk, som skäligen därå böra ställas, inom dessa domstolar totalt
komma att saknas, medan däremot, ifall en organisation, likartad med
den i krigstid användbara, finnes redan under fred, den erfarenhet och
vana vid ifrågavarande måls behandling, som finnas samlade vid de
under fred verksamma domstolarna, kunna komma äfven de i krig funge¬
rande till godo. Väl lärer det ligga i sakens natur, att man svårligen
i krig kan i alla delar orubbad bibehålla eu organisation af krigsdom-
stolarna, som kan finnas möjlig och lämplig i fredstid, synnerligast
275
ifall man, på sätt Riksdagen i sin förenämnda skrifvelse antydt, vill
söka för fredstid åstadkomma en organisation, enligt hvilken det civila
elementet i dessa domstolar skulle erhålla större utrymme än hittills.
Men klart är, att ifall de särskilda anordningar, som för ifrågavarande
måls handläggning måste träffas i krigstid, i möjligaste mån ansluta
sig till en redan förut befintlig särskild organisation för likartadt ända¬
mål, ej mindre öfvergången till mobiliseringstillståndet, i hvad rätts¬
väsendet angår, måste antagas försiggå lättare och enklare, än ifall en
motsvarande organisation förut saknas, än äfven de organ, som äro
afsedda att under de nya förhållandena träda i verksamhet, fungera
jämnare och säkrare, än i saknad af en dylik organisation kan antagas
blifva fallet.
Inom alla de civiliserade stater, om hvilkas lagstiftning kommittén
haft tillfälle inhämta kännedom, finnas ock särskilda krigsdomstolar
inrättade och äro sådana allestädes i verksamhet ej blott i krig utan
äfven i fredstid.
På ofvan anförda grunder anser kommittén särskilda krigsdom-
stolar böra fortfarande bibehållas.
Innan kommittén öfvergår till redogörelsen för de förslag, kommit¬
tén funnit sig böra framställa ifråga om krigsdomstolarnas organisation,
torde i korthet böra erinras om de viktigaste utvecklingsmomenten
inom vår äldre lagstiftning i ämnet samt om den riktning, hvari lag¬
stiftningsarbetet å förevarande område i senare tider gått.
Den första mera systematiskt genomförda krigsdomstolsorganisation,
som i vårt land förekommit, är den, som ordnades genom Gustaf II
Adolfs år 1621 utfärdade krigsartiklar jämte åtskilliga andra i samband
därmed utfärdade författningar. Enligt denna lagstiftning skulle finnas dels
underrätt vid de särskilda regementena, vid infanteriet kallad regementsrätt
och vid rytteriet ryttarerätt, dels ock en öfverrätt l j. Såväl under- som
öfverrätt bestod af tretton militärpersoner. Underrätt sammansattes af
regementets öfverste eller i hans ställe öfverstelöjtnanten såsom president
samt 12 af regementets officerare och underbefäl, 2 eller i ryttarerätt
3) från hvarje grad, och öfverrätten af tretton högre officerare, bland
’) Hos vissa författare omtalas äfven en generalkrigsrätt, hvars verksamhetsområde dock
ej synes vara fullt kändt.
Historiska
uppgifter rö¬
rande krigs¬
domstolarnas
organisation
enligt vår
äldre lagstift¬
ning samt om
lagstiftnings¬
arbetet ä detta
område i
senare tider.
276
dem marsken eller, i hans frånvaro, fältmarskalken såsom president.
Den juridiska ledningen af domstolens förhandlingar synes hafva till¬
kommit, vid underrätt regementsauditören x) och vid öfverrätt general-
auditören, hvilken senare vid förfall för fältmarskalken fungerade så¬
som president i sistnämnda domstol. Såsom åklagare tjänstgjorde vid
öfverrätten generalprofossen eller generalgevaldigern, vid underrätt
regementsprofossen. Öfver dem stod generalauditören. Öfverrätten,
hvilken i brottmål — ifrågavarande domstolar hade äfven att handlägga
civila mål — ej utgjorde appellationsdomstol, hade däremot att omedel¬
bart upptaga vissa brottmål af mera maktpåliggande beskaffenhet, där¬
ibland mål angående af officerare begångna brott, som gingo å lif, lem
eller ära, m. fl. Underrätts dom i kriminella mål, hvilken, som nämndt,
ej fick öfverklagas i öfverrätten, fick emellertid ej verkställas, förr än
marsken eller, om konungen var tillstädes, denne därom gifvit befall¬
ning. Konungen synes i öfrigt i alla händelser hafva förbehållit sig
rätt att i sista hand afgöra alla ifrågavarande mål.
Gustaf II Adolfs lagstiftning, hvilken, som bekant, utöfvat stort
inflytande på krigslagstiftningens utveckling äfven inom andra prote¬
stantiska länder, utgjorde den grund, hvarå den svenska lagstiftningen
i denna del under det sjuttonde och det adertonde århundradet hufvud¬
sakligen hvilat.
År 1683 utfärdades af Karl XI nya krigsartiklar. Dessa anslöto
sig emellertid väsentligen till den föregående lagstiftningen i ämnet,
om än densamma i enskildheter erhöll eu mera detaljerad utbild¬
ning och särskild! i fråga om rättegångsförfarande^ fullständigades
med utförliga bestämmelser. Af samme regent utfärdades år 1685 sär¬
skilda sjöartiklar gällande för flottan. Enligt dessa anordnades för
flottan en särskild krigsdomstol, benämnd amiralitetsrätt, bestående af
öfverste-amiralen eller general-amiralen såsom ordförande samt »alla
tillstädes varande fl agg män», amiralitets-justitiarien (en juridisk ämbets¬
man) och så många af de äldsta officerarne, att domstolen i dess helhet
kom att bestå, i viktigare mål af 13 och i mindre saker af 7 personer.
Vid amiralitetsrätten fungerade såsom åklagare en särskild amiralitetsfiskal.
Karl XI:s krigs- och sjöartiklar förblefvo gällande, intill dess år
1795 nya krigsartiklar, gällande för hela krigsmakten, utfärdades. Dessa
underkastades emellertid snart en revision, hvarefter nya krigsartiklar
ånyo utfärdades år 1798. 1
1) I deri på tyska språket utfärdade upplagan af Gustaf II Adolfs krigsartiklar kallad
Regim entsschultheisz.
277
Enligt 1798 års krigsartiklar utgjordes underrätten af krigsrätt
vid hvarje regemente eller kår af armén äfvensom vid amiralitetet och
arméns flottas särskilda eskadrar. Krigsrätt bestod af 7 medlemmar, i
regel en öfverstelöjtnant eller major som ordförande, två kaptener eller
ryttmästare, två löjtnanter, en »officer af första graden», samt en lag¬
faren auditör. A mindre eskader eller enkelt skepp, där auditör ej
fanns, kunde annan tjänlig person förordnas att förrätta auditörstjänst.
Krigsrätt förordnades af öfversten eller den, som öfver regementet eller
kåren förde befälet. Öfverrätt eller andra domstol var krigshofrätten x),
där fältmarskalken eller en generalsperson var ordförande samt två
öfverstar, tre andra regementsofficerare och krigsjustitiarien (efter 1827
benämnd krigshofrätt sråd) ledamöter. Af de militära ledamöterna skulle
alltid två, men i mål rörande sjökrigstjänsten och manövern fyra till¬
höra flottorna. I krigstid förordnades särskilda öfverdomstolar, för landt-
armén generalkrigsrätt och för flottorna öfverrätter, hvilka domstolar jäm¬
väl bestodo af sex militärpersoner och en krigsjustitiarie eller öfverauditör.
Krigsrätt skulle i regel rannsaka och döma i mål hörande till krigs-
domstol och krigsöfverdomstolarna pröfva från underrätt genom under¬
ställning eller besvär inkomna mål; dock skulle vissa mål omedelbart
upptagas af sådan domstol, däribland åtal för förbrytelser af officerare
eller deras vederlikar. Från öfverdomstolarna gingo målen, enligt hvad
därom nedan närmare förmärs, till Kungl. Maj:t eller högste befäl-
hafvaren. Allmän åklagare var vid krigsrätt väbeln eller i viktigare
mål af justitiekanslern särskildt förordnad aktor; i fält eller å flotta
under krig eller konvoj förordnades af högste befälhafvaren tjänlig-
person att vara åklagare. I öfverrätt var krigsfiskal allmän åklagare;
och tillkom honom jämväl bland annat att utöfva uppsikt öfver rätts¬
skipningen vid krigsrätterna.
Genom två särskilda cirkulär af den 26 november 1812, det ena
för armén och det andra för flottan, meddelades bland annat vissa
bestämmelser rörande krigsdomstolarna i krigstid. Därutinnan stadgades
nämligen, att då armén vore sammandragen, de vanliga regementskrigs-
rätterna skulle upphöra och lagskipningen bestridas af en inom hvarje
division af högste befälhafvaren eller divisionschefen förordnad krigs-
domstol — sammansatt af en generalsperson eller öfverste såsom ord¬
förande, fem regementsofficerare samt en krigsjustitiarie, öfverauditör
eller auditör — hvilken domstol, som skulle hafva lika anseende med
öfverdomstol, skulle upptaga och afdöma alla mål, vare sig dessa
’) För Pommern fanns en särskild öfverrätt, kallad generalkrigsrätt, förlagd i Stralsund.
278
enligt krigsartiklarna hörde till krigsöfver- eller krigsunderdomstol,
med undantag dock af vissa mål, som bibeliöllos vid generalkrigsrätt.
Med rättegångsordningen om skeppsbord skulle däremot jämväl under
krig förhållas på sätt krigsartiklarna stadgade, där ej konungen vid sär¬
skilda tillfällen annorlunda förordnade.
I öfrigt blef den genom 1798 års krigsartiklar bestämda orga¬
nisation i hufvudsak gällande, intill dess, efter det den nya allmänna straff¬
lagen år 1864 tillkommit, nya krigslagar år 1868 utfärdades. Dess¬
förinnan hade visserligen åt två särskilda kommittéer, tillsatta den ena
på 1820-talet och den andra år 1846, uppdragits att utarbeta förslag till
ny lag i ämnet. Ett af den förra afgifvet förslag, i hufvudsak byggdt
på samma grunder som 1798 års krigsartiklar, ledde emellertid ej
till något resultat; den senare, som afgaf förslag till strafflag och
ordningsstadga för krigsmakten, afslutade år 1847 sina arbeten utan
att hafva afgifvit förslag till rättegångsordning. Enär lagberedningen
då ännu var sysselsatt med utarbetande af förslag till rättegångsbalk,
ansåg sig nämligen kommittén förhindrad att lägga hand vid den sär¬
skilda rättegångsordningen för krigsmakten.
Under de förarbeten till eu ny krigslagstiftning, som närmast före-
gingo 1868 års lag i ämnet, utarbetades inom justitiedepartementet,
förutom förslag till särskild strafflag för krigsmakten, två alternativa
förslag till rättegångslag för krigsmakten, i fråga om domstolsinrätt-
ningen byggda på väsentligen olika principer, hvilka förslag sedermera
underkastades granskning af för ändamålet förordnade särskilda kom-
mitterade. Enligt det ena förslaget, hvithet benämndes n:o 1, skulle,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad de då ännu gällande 1798
års krigsartiklar stadgade, krigsrätt vara första domstol vid krigsmakten
samt målen därifrån i fredstid fullföljas till krigshofrätten. I krig skulle
däremot i vissa fall eu särskild krigsöfverdomstol, benämnd öfverkrigs-
rätt, förordnas, och skulle såväl krigshofrätten som öfverkrigsrätt, för¬
utom från underrätterna genom underställning eller besvär inkomna mål,
jämväl omedelbart upptaga och pröfva vissa mål, däribland åtal mot
officerare för af dem begångna förbrytelser. Sista instans skulle utgöras
af högsta domstolen, efter hvad därom i grundlagen vore stadgadt ’). Det
andra förslaget, hvilket betecknades med n:o 2, synes aldrig hafva blifvit
till trycket befordradt. Enligt referat i motiven till nedan omförmälda af
nya lagberedningen den 25 april 1893 afgifna förslag till omorganisa¬
tion af krigshofrätten skulle jämlikt detta förslag mellaninstansen helt
’)Jfr härom nedan sid. 824.
279
cell hållet försvinna och målen från krigsrätterna omedelbart dragas
under högsta domstolens pröfning eller, för armé utom riket eller flottan
på sjötåg, till generalkrigsrätt, där sådan förordnats. Förutom de slag
af krigsrätt, som kunde förekomma enligt förslaget n:o 1 — regemente-,
garnisons-, stations- och fältkrigsrätt — upptog förslaget n:o 2 jämväl
ett femte, distriktskrigsrätt, däraf skulle finnas eu för hvarje militär¬
distrikt, en för Stockholms garnison och en för Gotland. Distriktskrigs-
rätt, hvilken likasom annan krigsrätt skulle vara sammansatt af fyra
militära ledamöter < >ch en lagfaren auditör, skulle upptaga sådana till krigs¬
rätt hörande mål, i hvilka talan fördes mot officer, där ej i vissa fall
sådana mål skulle anhängiggöras vid stations- eller fältkrigsrätt. För¬
ordnande om distriktskrigsrätt, dess sammansättning samt tid och ställe
för dess sammanträde skulle utfärdas, i militärdistrikt äfvensom pa Got¬
land af högste befälhafvaren samt i Stockholm af öfverkommendanten.
Rörde åtal generals- eller amiralsperson, skulle dock krigsrätt förordnas
af chefen för det statsdepartement, under hvithet den tilltalade lydde
i och för det ämbete, han vid krigsmakten innehade. I sistnämnda
förslag föreskrefs vidare, bland annat, att vid distriktskrigsrätt äfvensom
vid stationskrigsrätt, ifall officer där tilltalades, vederbörande krigsfiskal
eller, där sådan ej funnes, annan lagfaren person, som på befälhafvarens
hemställan förordnades af justitiekansler!!, skulle vara allmän åklagare,
hvarjämte samma förslag synes hafva förutsatt, att ett särskildt general-
auditörsämbete, hvars innehafvare skulle hafva att föredraga krigsrätts-
målen i högsta domstolen äfvensom utöfva uppsikt öfver krigslags-
skipningen i landet och anställa åtal för därutinnan begångna fel
m. m., skulle inrättas.
Ofvannämnda för granskning af dessa två alternativa förslag till
rättegångslag för krigsmakten förordnade kommitteracle, hvilka den 13 jun
1867 afgåfvo underdånigt utlåtande i ämnet, tunno sig emellertid på an¬
förda skäl icke kunna tillstyrka någon förändring i då gällande krigslags
bestämmelser, att under- och öfverrätter skulle finnas vid krigsmakten,
utan hemställde, att, på sätt förslaget n:o 1 innehölle, krigshofrätten eller
i vissa fall särskild öfverkrigsrätt måtte utgöra dels andra domstol vid
krigsmakten och i sådant afseende upptaga mål, som hos underlydande
krigsrätter afgjordes och öfverdomstols pröfning underställdes, äfven¬
som besvär öfver nämnda underrätters utslag, dels första domstol i så-
dana mål, som i förslaget n:o 1 blifvit lagda under krigsöfverdomstols
omedelbara pröfning.
I enlighet med den af kommitteracle sålunda gjorda hemställan
lades också sistnämnda förslag till grund för förordningen om krigs-
280
domstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868, hvilken utfär¬
dades samtidigt med ny strafflag och disciplinstadga för krigsmakten.
Nämnda förordning har sedermera, med vissa ändringar, Indika dock
endast varit af jämförelsevis mindre betydelse, fortfarande förblifvit
gällande.
De förslag till ändringar i den nuvarande militära rättegångsord¬
ningen, som innan 1901 års nya härordning bragt frågan i ett i viss
man förändradt läge, varit föremål för de lagstiftande myndigheternas
uppmärksamhet, hafva hufvudsakligen rört sig dels om indragning eller
ombildning af krigshofrätten, dels ock om rättegångsordningens omar¬
betning i syfte att däri förekommande bestämmelser om krigsdomsto-
larnas organisation under krig äfvensom under större fälttjänstöfningar i
fredstid måtte mera lämpas efter då rådande förhållanden, än nu ansetts
vara fallet. I sammanhang därmed har emellertid äfven frågan om en
förändrad organisation af krigsrätterna i allmänhet under fredstid varit
föremål för öfvervägande.
Beträffande det förstnämnda spörsmålet, eller det om krigshof-
rättens ombildning, hvilket under ifrågavarande lagstiftningsarbete träd!
i förgrunden, torde kommittén, i anseende till den utförliga redogörelse,
som därför lämnats i tidigare betänkande!! i ämnet, *) därtill kommittén
får hänvisa, kunna inskränka sig till att i korthet erinra om de viktigaste
stadierna, denna fråga hittills genomlöpt.
Redan långt innan 1868 års krigslagar utfärdades hade inom Riks¬
dagen vissa önskemål och förslag beträffande krigshofrättens indrag¬
ning eller ombildning blifvit framställda. Dessa önskemål och förslag
gingo, på sätt nedan sägs, ut på krigshofrättsmålens öfverflyttning till
de allmänna hofrätterna, eventuellt med tillkallande af sakkunnige vid
sådana måls behandling. Vid 1840 års riksmöte gjorde sålunda Rikets
Ständer hos Kungi. Maj: t framställning därom, att krigshofrättens be¬
fattning måtte öfverflyttas å de tre andra hofrätterna, en framställning,
som emellertid icke föranledde någon åtgärd. I underdånig skrifvelse
den 8 april 1857 gjordes af Rikets Ständer förnyad framställning
i ämnet, hvilken utmynnade i en hemställan, att Kungl. Maj:t läcktes
efter ärendets utredning taga i öfvervägande, huruvida icke krigshof-
rätten måtte kunna indragas och de mål, som tillhörde denna domstol,
4 Jfr nya lagberedningens den 25 april 1893 afgifna förslag till lag angående ändring i
vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den It juni 1868 jämte de
till samma förslag hörande motiv äfvensom det af den, för revision af den militära rättegångsordnin¬
gen, den 20 december 1895 tillsatta kommitté den 7 november 1896 afgifna betänkande sid. 66 och ff.
281
på de öfriga hofrätterna öfverflytta», med iakttagande af hvad för sådana
måls handläggning i högsta domstolen i 20 § regeringsformen vore före-
skrifvet, nämligen att två militärpersoner öfvervore målen. Såsom skäl
härför anfördes, under åberopande af hvad vid 1840 års riksdag före¬
kommit, att om det än vore nödigt, att flere män af yrket deltoge i
handläggningen af militärmål uti första domstolen, där undersökningar
i målet ägde rum och hvarest i anseende därtill en mera speciell sak¬
kännedom hos domstolens flesta ledamöter erfordrades, dylika måls hand¬
läggning i andra instansen, som hufvudsakligen hade till föremål att
tillse, huruvida gällande lagbud blifvit riktigt tillämpade, dock syntes
utan någon olägenhet försiggå i hofrätterna, likasom tredje instansen
af dessa mål utgjordes af högsta domstolen; att det däremot syntes vara
mindre lämpligt, att en sådan pröfning af underrätts beslut verkställdes
af en domstol, hvilken såsom krigshofrätten bland sina ledamöter blott
hade en lagfaren person; att således, enligt hvad Rikets Ständer hölle
före, ifrågavarande mål lämpligen kunde och borde till hofrätterna öfver-
flyttas; samt att det torde blifva behörigen sörjdt för, att tillräcklig sak¬
kännedom ej komme att vid meranämnda måls handläggning i hof¬
rätterna saknas, om därvid förfores på sätt som, enligt hvad ofvan
nämnts, vore föreskrifvet för sådana måls behandling i högsta domstolen.
I underdåniga utlåtanden, som af samtlige rikets hofrätter afgåfvos
öfver berörda framställning, blef densamma af dessa myndigheter— med
undantag af Göta hofrätt, som tillstyrkte bifall till densamma — afstyrkt
af skäl, bland andra, att Rikets Ständer vid sin framställning utgått
från den felaktiga uppfattningen, att krigshofrätten vore endast appella¬
tionsdomstol, hvars verksamhet skulle inskränka sig till pröfning häraf,
huruvida gällande lagbud blifvit rätt tillämpade, men att det däremot
tillkomme krigshofrätten icke allenast att såsom domstol i andra distans
handlägga sådana mål, som genom besvär eller underställning från krigs¬
rätterna inkomme, utan äfven att såsom första domstol upptaga åtskil¬
liga mål, hvilka i allmänhet vore af vida svårare och mera ömtålig art
och beskaffenhet än flertalet af dem, som från krigsrätterna fullföljdes
eller genom underställning inkomme, och att stundom i dylika mål hålla
sj kifva undersökningen.
På grund af hvad sålunda förekommit, fann Kungl. Maj:t Riks¬
dagens framställning icke till någon åtgärd föranleda.
Rörande det under förarbetena till 1868 års krigslagar utarbetade
alternativa förslaget till rättegångslag för krigsmakten, hvilket förslag-
gick ut på krigshofrättens fullständiga indragning och krigsrättsmålens
omedelbara fullföljande till högsta domstolen, är förut taladt.
36
282
Sedan vid åtskilliga riksdagar fråga om krigshofrättens indragning
ånyo väckts, framlades år 1881 af dåvarande statsrådet och chefen för
justitiedepartementet ett inom departementet utarbetadt förslag i sådan
riktning, hvilket förslag ') innebar, att Svea hofrätt skulle vara krigs¬
hofrätt och, då krigsliofrättsmål, som icke rörde endast sammanläggning
af straff, där förekomme, utgöras af presidenten eller den i hans ställe
företrädde såsom ordförande, två ledamöter å den division, dit målet
hörde, samt två militära ledamöter. De mål, Svea hofrätt i sin egenskap
af krigshofrätt hade att handlägga, skulle således enligt detta förslag
fördelas emellan Svea bo frätts särskilda divisioner efter samma grunder
som öfluga brottmål och inför vederbörande division föredragas af den
fiskal, som där fullgjorde annan brottmålsföredragning, och skulle proto¬
kollet äfven i ifrågavarande mål föras af vederbörande notarie i Svea
hofrätt. Därjämte innefattade förslaget, att krigsfiskalens ämbetsåligganden
skulle uppehållas af advokatfiskal i Svea hofrätt.
Chefen för justitiedepartementet, som vid framläggande af detta
sitt förslag utgick därifrån, att krigshofrättens verksamhet icke vore
af den omfattning, att den i och för sig och med afseende på målens
antal föranledde behof af en själfständigt organiserad öfverrätt, samt
att arbetsprodukten icke stode i rimligt förhållande till omkostnaderna,
åberopade i öfrigt till stöd för den föreslagna reduktionen af de militära
och ökningen af de civila ledamöternas antal i domstolen hufvudsak¬
ligen, att eu sådan inrättning af krigsliofrätten, att flertalet af dess
ledamöter vore fackmän, icke syntes vara mera af behofvet påkallad
för handläggningen af där förekommande mål, än då det gällde att
pröfva tvister hörande till åtskilliga andra områden, helst själfva sak¬
förhållandet i nämnda mål vanligen vore utredt redan vid den lägre
domstolen, . krigsrätten; samt att, enär lagkunskapen för själfva doms-
åtgärden måste vara af vida större betydelse än den militära fackin¬
sikten, en organisation af öfverrätten, enligt hvilken de lagfarne domarena
blefve flera än de militära, borde medföra större trygghet för en rättvis
dom, än då det militära elementet hade öfvervikten, hvar]ände hvad
särskild! angick öfverflyttningen af krigshofrättens funktioner till Svea
hofrätt, framhölls, att de nödiga militära krafterna inom domstolen med
största lätthet och minsta kostnad kunde erhållas i Stockholm, samt att
antalet mål, som handlades af krigshofrätten, ej heller imre så stort,
att det i och för sig borde påkalla tillökning i Svea hofrätts personal.
‘) Förslaget finnes såsom Bil. litt L. tryckt i förutnämnda af 1895 års kommitté den 7
november 1896 afgifna betänkande.
283
Sedan Svea hofrätt och krigshofrätten afgifvit underdåniga utlå¬
tanden öfver förslaget, och detta i anledning af därvid framställda an¬
märkningar delvis omarbetats, infordrades öfver det sålunda omarbetade
förslaget x) yttrande af högsta domstolen, som emellertid afstyrkte det¬
samma. Förslaget blef icke heller för Riksdagen framlagdt; och synes
det afgörande skälet härför hafva varit den däremot gjorda anmärk¬
ningen, att en af ett öfvervägande antal civila ledamöter sammansatt
domstol skulle öfvertaga krigshofrättens funktion att i första instans
döma öfver förbrytelser, begångna af officerare, under det att underbefäl
och manskap fortfarande skulle i första hand dömas af de företrädesvis
af militära ledamöter bestående krigsrätterna, en omständighet, som
ansetts kunna, till men för disciplinen, väcka föreställning om bristande
likhet inför lagen.
Med anledning af upprepade framställningar i ämnet från Riks¬
dagens sida anbefalldes nya lagberedningen den 31 december 1892 att
efter utarbetande af vissa angifna ändringar i allmänna rättegångsord¬
ningen taga frågan om krigshofrättens indragning eller ombildning i
öfvervägande samt uppgöra det förslag i ämnet, som beredningen
funne af omständigheterna påkalladt.
Lagberedningen, som afgaf sitt förslag den 25 april 1893, sökte,
på sätt som skett i 1881 års förslag, lösa frågan om en ombildning af
krigshofrätten, hvilken ansågs fortfarande böra såsom mellaninstans och
såsom första domstol i mål rörande åtal mot officerare och deras veder¬
likar bibehållas, medelst dess förening med Svea hofrätt. Dock ansågs
antalet af de militära ledamöterna böra fortfarande förblifva det öfver¬
vägande, och krigshofrätten under sin nuvarande benämning framgent
gifvas karaktären af en särskild, själfständig krigsdomstol, om än till
en del bestående af ledamöter, hämtade från Svea hofrätt. I enlighet
härmed föreslog lagberedningen 2), att krigshofrätten skulle utgöras
' af en vid Svea hofrätt bildad särskild afdelning, bestående af presidenten
i sistnämnda hofrätt såsom ordförande, en ledamot i samma hofrätt,
hvilken skulle af Konungen förordnas att vara öfverauditör, samt tre
af Konungen för viss tid förordnade militära ledamöter. De civila
ledamöterna i krigshofrätten skulle således, i motsats emot hvad enligt
1881 års förslag var fallet, vara ständiga ; och skulle föredragningen af
Tryckt såsom Bil. litt M. i förutnämnda af 1895 års kommitté den 7 november 1896
afgifna betänkande.
2) Äfven detta förslag finns tryckt i förenämnde kommittébetänkande af den 7 november
1896, Bil. litt. N.
284
målen åligga öfverauditören. Med anledning af betänkligheter, som
af Svea hofrätt i dess öfver 1881 års förslag afgifna utlåtande framställts
mot advokatfiskalens öfvertagande af krigsfiskalens göromål, föreslogs
därjämte, att en särskild krigsfiskal skulle fortfarande finnas, dock att
till denna befattning skulle kunna förordnas eu tjänsteman i Svea
hofrätt. Protokollsföringen i krigshofrätten äfvensom annat biträdande
arbete därstädes skulle däremot bestridas af Svea hofrätts tjänstemän
och betjänte.
Underdåniga utlåtanden öfver berörda förslag afgåfvos såväl af
krigshofrätten och Svea hofrätt som ock af högsta domstolen. De båda
förstnämnda myndigheterna afstyrkte förslaget, hvaremot högsta dom¬
stolens bestå ledamöter i hufvudsak lämnade det samma utan anmärkning.
i proposition till 1894 års riksdag blef ock förslaget, efter vissa
med anledning af framställda anmärkningar däri vidtagna jämkningar,
af Kungl. Maj:t för Riksdagen till antagande framlagdt ').
Förslaget antogs utan votering af Andra Kammaren men afslogs
i den Första med 57 röster mot 34, hvadan frågan för den gången
förfallit.
Den viktigaste af de äfven emot detta förslag framställda anmärk¬
ningarna synes hafva varit, att då krigshofrätten fortfarande skulle
omedelbart upptaga mål rörande åtal mot officerare, likheten inför lagen
icke vore genomförd. Officerare komme nämligen att i första instans
dömas af en domstol, bestående af två civila, däribland ordföranden,
och tre militära ledamöter, medan däremot underofficerare och manskap
skulle dömas af krigsrätter, sammansatta af fyra militära ledamöter och
en civil samt med militär ordförande.
Emellertid hade från generalstabens sida gjorts framställningar
angående omarbetning af den militära rättegångsordningen i andra hän¬
seenden. I underdånig skrifvelse den 9 maj 1889 framhöll sålunda
dåvarande chefen för generalstaben, att den nuvarande rättegångs-'
ordningens bestämmelser rörande krigsrätternas organisation under större
fälttjänstöfningar äfvensom i krigstid vore mindre tillfredsställande.
Härutinnan anmärktes, att ehuru i 5 och 12 §§ af gällande förordning
om krigsdomstolar och rättegången därstädes åt Konungen inrymts
myndighet att genom inrättande af fältkrigsrätter och öfverkrigsrätt
modifiera organisationen af krigsdomstolarna efter behofvet under fält¬
tjänstöfningar och i krigstid, vissa andra stadganden i förordningen
') Förslaget, sådant det lydde enligt nämnda proposition, finnes äfvenledes tryckt i mera
nämnda kommittébetänkande af den 7 november 1896 såsom Bil. litt. O.
285
likväl lade hinder i vägen för att med tillämpning’ af denna myndighet
åstadkomma för berörda förhållanden tillfredsställande anordningar.
Hvad särskild! anginge fälttjänstöfningarna, framhölls såsom ett
önskemål, att sådana bestämmelser måtte utfärdas, att äfven vid öfningar,
omfattande en eller flera fördelningar, de särskilda regementenas och
kårernas krigsrätter — hvilka jämlikt 19 § i ofvannämnda förordning
syntes, ifall en gemensam fältkrigsrätt för alla de i öfningarna del¬
tagande trupperna inrättades, skola helt och hållet upphöra att fungera
— måtte bibehållas vid sin befogenhet, och särskilda fältkrigsrätter
inrättas blott för den i öfningarna deltagande personal, hvilken icke
tillhörde regemente eller kår, d. v. s. personalen vid de högre trupp-
förbandens stabskvarter och vid särskilda formationer och anstalter.
Beträffande förhållandena i krig erinrade chefen för generalstaben i
samma skrifvelse, bland annat, att då enligt 12 § i ofvan omförmälda
förordning öfverkrigsrätt endast kunde finnas för armé utom riket, det
på grund af 23 § 1 mom. af samma förordning blefve krigshofrätten,
som för där förutsatt fall skulle bestämma forum för brottmål äfven vid
fördelning, som afskurits från omedelbar förbindelse med den ort, där
krigshofrätten hade sitt säte, samt att omgång och försenad rättsskipning-
måste orsakas däraf, att enligt 20 § krigshofrätten hade att omedelbart
döma öfver mål, som rörde förbrytelser, begångna af officerare. Dess¬
utom framhölls såsom önskvärdt, att i krig erforderliga etappkrigsrätter
kunde anordnas med territoriell myndighet öfver samtliga afdelningar
och enskilde, som färdades utefter etappvägarna eller eljest uppehölle
sig inom området för etappväsendets verksamhet. På grund af hvad
sålunda anförts och med afseende å vikten däraf, att en enkel och snabb
rättsskipning i händelse af krig blefve möjliggjord, anhöll chefen för
generalstaben tillika, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åt¬
gärder för omarbetning af den militära rättegångsordningen i sådan
riktning, att den komme att till fullo lämpa sig efter en nutida armés
på fältfot organisation.
Kungl. Maj:t fann emellertid, efter krigshofrättens hörande, enligt
beslut den 13 december 1889 framställningen icke för det dåvarande
föranleda åtgärd.
Sedan 1892 års härordning antagits, gjorde t. f. chefen för
generalstaben förnyad framställning i ämnet, i hvilken han, med er¬
inran därom, att genom den nya härordningen dels fasta, i fred som
i krig bestående arméfördelningsband blifvit införda dels en särskild
civilmilitär kår, intendenturkåren, vid hvilken krigsrätt ej kunde sättas,
blifvit organiserad, samt under åberopande af hvad chefen för general¬
286
staben i förenämnda skrifvelse af den 9 maj 1889 anfört och med fram¬
hållande tillika, att etter härordningens antagande förändrade mobiliserings-
planer utarbetats och förslag till fältförvaltnings- och etappreglementen,
i hvilka förslag hvarje myndighets i fält administrativa och militära
befogenhet bestämts, blifvit uppgjorda, hemställde, att den militära
rättegångsordningen måtte varda omarbetad i sådan riktning, att den¬
samma komme att till fullo lämpa sig ej mindre efter arméns organisa¬
tion i fred, sådan denna blifvit genom nämnda härordning bestämd, än
äfven efter arméns organisation i fält, sådan denna genom gällande
mobiliseringsplaner med dithörande tjänsteföreskrifter vore planlagd.
Med anledning af sistberörda framställning uppdrog Kungl. Maj:t
den 20 december 1895 åt en kommitté att företaga en revision af den
militära rättegångsordningen i syfte att bringa densamma i full öfverens¬
stämmelse med krigsmaktens organisation såväl på fältfot som i fredstid.
Nämnda kommitté, hvilken afgaf sitt betänkande den 7 november
1896, innefattande förslag dels till lag om krigsdomstolar och rätte¬
gången därstädes dels till vissa andra därmed i samband stående för¬
fattningar, ansåg emellertid de grunder, hvarpå den nuvarande militära
domstolsinrättningen hvilar, hvad angår första instansen, böra i hufvud¬
sak lämnas orubbade. Någon ändring i krigsrätternas sammansättning
föreslogs därför icke.
Beträffande krigsrätternas anordning i öfrig! föreslog kommittén,
att i fredstid de nuvarande regements- och stationskrigsrätterna skulle
bibehållas, samt att äfven eljest krigsrätt, under namn af »särskild
krigsrätt», skulle kunna efter Konungens förordnande inrättas vid af¬
delning af krigsmakten, som bestod af särskilda, till olika truppförband
eller stationer hörande, till gemensam tjänstgöring sammandragna trupper,
eller som vore förlagd i fästning eller garnisonsort. De »särskilda»
krigsrätterna skulle således motsvara dels de nuvarande garnisonskrigs¬
rätterna dels fältkrigsrätterna, för så vidt desamma nu kunna förekomma
under vanliga fredliga förhållanden vid armén. För de vid armén
sjelfständigt organiserade afdelningar eller kårer, hvilka icke ingå i de
lägre truppförbanden, såsom generalstaben, fortifikationen, intendentur-
kåren, arméfördelningsstaberna in. fl., ansåg kommittén särskilda krigs¬
rätter icke vara behöfliga; mål rörande personal, hörande till dessa af¬
delningar,. skulle därför enligt dess förslag upptagas af krigsrätt vid
annan afdelning efter krigsöfverdomstols bestämmande. Däremot skulle
för afdelning af krigsmakten, som är på sjötåg, kunna förorclnas krigs¬
rätt, hvilken fortfarande som hittills skulle benämnas fältkrigsrätt. —
Hvad angår organisationen af krigsrätterna i krigstid, utgick kommittén
287
därifrån, att de för vanliga fredliga förhållanden afsedda krigsrätterna
skulle jämväl efter krigsutbrott vara i verksamhet vid de afdelningar
af krigsmakten, hvilka icke voro i fält.
Beträffande afdelningar af krigsmakten i fält — enligt kommitténs
förslag skulle afdelning af krigsmakten anses vara i fält, då den
befann sig inom krigsskådeplats eller å fästning, som särskildt förklarats
i krigstillstånd — eller på sjötåg skulle krigsrätt fortfarande benämnas
fältkrigsrätt. Sådan skulle finnas såväl vid hvarje regemente eller där¬
med likställdt truppförband af armén som ock vid station af flottan,
men i öfrigt skulle det, i enlighet med hvad nu är förhållandet, för¬
behållas Konungen att bestämma, vid hvilka afdelningar af krigsmakten
fältkrigsrätt skulle inrättas, Enär det emellertid ansågs nödigt, att
grunderna för de militära domstolarnas inrättande äfven i sistnämnda
fall stadgades redan på förhand och icke först i sammanhang med be¬
fallning om krigsmaktens försättande på krigsfot, utarbetades af kom¬
mittén särskildt förslag till kungörelse angående inrättande af fältkrigs¬
rätter, i hvilken kungörelse närmare bestämdes, vid hvilka andra afdel¬
ningar af krigsmakten än dem, där, enligt hvad ofvan nämnts, fält¬
krigsrätt alltid borde finnas, sådan domstol skulle, då krigsmakten eller
viss del däraf blefve ställd på krigsfot, varda inrättad. I de fall, då
vederbörande befälhafvare redan nu i fält eller på sjötåg äger förordna
om sättande af särskild fältkrigsrätt, skulle sådant i enahanda ordning,
som nu är föreskrifven, kunna äga rum. I fråga om krigshofrättens
organisation anslöt sig kommittén i hufvudsak till det förut omförmälda
af Kungl. Maj:t vid 1894 års riksdag framlagda förslaget till denna
domstols ombildning.
För att lämna största möjliga utrymme för de speciella, fack¬
insikternas och den militära erfarenhetens målsmän vid bedömande af
sådana frågor, som under krig kunna uppstå, föreslog kommittén tillika,
att äfven inom riket skulle kunna inrättas öfverkrigsrätt, bestående af
en civil och fyra militära ledamöter. 1 syfte att äfven i öfrigt undan¬
rödja betänkligheter, som vid den föregående behandlingen af nyss¬
nämnda, af kommittén förordade förslag till krigshofrättens ombildning
blifvit emot samma förslag uttalade, föreslogos därjämte vissa ändringar
i en del bestämmelser af den nuvarande förordningen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes, hvilka ändringar afsågo dels att inskränka
de fall, då rannsakning med officerare skulle äga rum i krigsöfverdornstol,
och dels att för dem, hvilka hafva sitt forum vid krigsrätt, underlätta
klagan i öfverdomstolen. För den händelse emellertid att de sålunda
föreslagna ändringarna i nämnda förordning icke skulle anses för undan¬
rödjande af nämnda betänkligheter tillfyllestgörande, utarbetades där¬
288
jämte af kommittén ett alternativt förslag till en del ytterligare ändringar
i samma förordning, enligt hvilket förslag, som af ett par medlemmar
i kommittén omfattades framför det af kommitténs flertal förordade
förslaget, krigsrätt i regel skulle hafva att döma äfven öfver officerare,
med undantag dock af befälhafvare för arméfördelning eller likställd
befälhafvare vid armén, stationsbefälhafvare vid flottan, befälhafvare för
själfständig fartygsafdelning på sjötåg äfvensom officer af generalitetet
eller flaggman. Då officer af armén åtalades vid krigsrätt, skulle denna
förordnas af vederbörande arméfördelningschef eller, på Gotland, af
militärbefälhafvaren och sammansättas af officerare och auditör tillhörande
fördelningen eller, på Gotland, dess trupper. De militära ledamöterna
i krigsrätt skulle, då åtal emot officer där förekomme, vara regements¬
officerare, däraf eu af öfverstes grad, dock att vid bristande tillgång
på behöriga officerare till militära ledamöter i rätten kunde förordnas
officerare af grad näst under den, som eljest vore föreskrifven; med
iakttagande att en af dem, där så ske kunde, skulle äga tjänsterang
framför den tilltalade. Från regeln om krigsrätts behörighet att döma
i mål mot officerare gjordes, utom de ofvan nämnda, ej annat undan¬
tag än beträffande mål, som anginge fel och försummelser i domare¬
ämbetet eller som eljest vore af beskaffenhet, att i allmänhet tillhöra
öfverdomstols omedelbara upptagande.
I öfrigt innehöll kommitténs ifrågavarande förslag allenast vissa
mindre väsentliga ändringar i den militära rättegångsordningen, de där
endast åsyftade förenklande, förtydligande eller fullständigande af redan
befintliga stadganden.
Öfver nämnda förslag, sådant detsamma lydde enligt ofvan sist om-
förmälda alternativ, hafva yttranden afgifvits af krigsliofrätten och, i
hvad rörde frågan om krigshofrättens ombildning, Svea hofrätt äfven¬
som af högsta domstolen, som emellertid afstyrkte förslaget i den form,
detsamma då förelåg.
Mot förslaget framställdes åtskilliga anmärkningar, däribland att
enligt de föreslagna bestämmelserna om öfverflyttning af officers forum
från krigsliofrätten till krigsrätt officerare, som åtalats vid krigsrätt,
skulle kunna komma att stå till rätta inför sidoordnade eller under¬
ordnade och inför egna regementskamrater, samt att den nödvändiga
förutsättningen för förslagets genomförande i denna del — en erfaren
auditörspersonal -— icke funnes förverkligad genom den nuvarande
organisationen af auditörsstaten.
I syfte att undanrödja de sålunda påpekade olägenheterna fram¬
lade dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet vid före-
289
dragning af ärendet inför Kung].. Maj:t i statsrådet den 7 januari 1901
ett förslag, i hufvudsakliga delar anslutande sig till nämnda af 1895
års kommitté utarbetade alternativa förslag men i vissa delar om-
arbetadt. Det sålunda omarbetade förslaget skilde sig från det förra
hufvudsakligen däri, att för upptagande och afdömande af till krigs-
domstol hörande mål rörande förbrytelser begångna af officerare skulle,
hvad armén angår, med anknytning till arméns indelning i fasta för¬
delningar, organiseras s. k. fördelningskrigsrätter, sammansatta af rege¬
mentsofficerare, hvilka alla eller, om tillgång därtill saknades, åtmin¬
stone hvad beträffar en af dem, skulle vara af högre grad än den till¬
talade, samt en fast anställd fördelningsauditör, hvarjemte, med an¬
ledning af en vid granskningen af det förra förslaget framställd an¬
märkning, att eu del af de mål, som nu i första hand upptagas af
krigshofrätten, kunde utan rannsakning afgöras endast efter skriftväxling,
gjorts den modifikation i samma förslag, att vissa mål, som ansetts
vara af sådan beskaffenhet, nämligen, utom mål angående fel eller för¬
summelser i domareämbetet, äfven mål rörande fel eller försummelser
vid utslags befordrande till verkställighet eller vid åläggande af disciplin¬
straff eller förande af straffregister eller i fråga om fullgörande af med¬
delade föreskrifter om skyldighet att insända protokoll eller annat till
krigsöfverdomstol, fortfarande skulle omedelbart upptagas af sådan
domstol.
Sedan krigshofrätten öfver sistnämnda förslag äfvensom ett i sam¬
manhang därmed utarbetadt förslag till ändring i 154 § strafflagen för
krigsmakten den 14 mars 1901 afgifvit underdånigt utlåtande, har genom
note ur statsrådsprotokollet den 21 juni 1901 utdrag af samma proto¬
koll för den 7 januari 1901 i hvad det angår ofvan omförmälda, sist¬
nämnda dag i statsrådet föredragna ärende jämte därtill hörande hand¬
lingar äfvensom krigshofrättens nyssberörda utlåtande till kommittén
öfverlämnats för att vid utförande af dess uppdrag komma under öfver¬
vägande.
För frågan om krigsdomstolarnas organisation är tydligen af 0m * mål,
största betydelse, hvilka mål som läggas under sådan domstols be- hörakrigs-'
dömande. Kommittén vill därför redan här angifva sin ståndpunkt till domstol.
sistberörda spörsmål. På sätt redan af motiven till det af kommittén
utarbetade förslaget till strafflag för krigsmakten framgår, har kommittén
utgått därifrån, att bestämmelserna rörande krigsdomstolarnas behörighet
skulle fotas på i hufvudsak enahanda grunder som enligt nuvarande
lag. Kommittén har sålunda förutsatt, att krigsdomstol i regel endast
37
290
skulle äga att upptaga mål rörande åtal mot personer, som enligt för¬
slaget till strafflag för krigsmakten skulle lyda under samma lag.
Undantagsvis skulle dock, enligt hvad i nämnda motiv närmare finnes
omförmäldt, *) krigsdomstol döma äfven öfver åtal mot andra personer
för vissa brott, begångna å krigsskådeplats eller af svenska krigsmakten
ockuperadt område. Detta rör emellertid exceptionella fall i krigstid.
Beträffande frågan om livilka brott, som skulle åtalas vid krigs-
domstol, har kommittén vidare, i öfverensstämmelse med nuvarande
lag, till en början antagit, att sådana brott, som i förslaget till strafflag-
belagts med särskildt straff eller, enligt hvad där sägs, vid straffets
bestämmande efter allmän lag skola anses såsom begångna under för¬
svårande omständigheter, också böra åtalas vid krigsdomstol. Då straffet
för ifrågavarande brott bestämts med afseende å militära förhållanden,
bör tydligen, om krigsdomstolsinrättningen skall fylla sitt ändamål, åtal
för sådant brott där anhängiggöras. Att kommittén till vinnande af
större lättliandterlighet i krigslagarnas praktiska användning därvid vält¬
en annan uppställning af strafflagen för krigsmakten än den nuvarande
och, i den män så lämpligen kunnat ske, i nämnda lag upptagit äfven
sådana brott, som, ehuru straffet därför skulle bestämmas efter allmän
lag, likväl ansetts lämpligen böra af krigsdomstol upptagas, är i motiven
till strafflagen omförmäldt. 2)
Enligt nuvarande lag skola emellertid vissa brott, då de begås
af personer, som lyda under strafflagen för krigsmakten, åtalas vid
krigsdomstol äfven i de fall, då ansvaret skall bestämmas efter allmän
lag. Hit höra dels fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigs¬
makten, med undantag af sådana fel i prästämbetet, som tillhöra kon-
sistorii upptagande, samt af balansmål i de fall, då de enligt uppbörds-
författningar böra pröfvas af kammarrätten, dels äfven i öfrigt vissa i
18 § Do) ditt. b)—g) uppräknade brott, hvilkas åtalande och bestraffande
ansetts för upprätthållande af tukt och ordning vid krigsmakten eller
eljest för dess intressen af särskild vikt, nämligen:
förolämpningar med ord eller gärning emot den, som enligt
disciplinstadgan är till den brottsliges förman eller öfverordnad att
hänföra, eller emot annan person i eller för dennes ämbete eller tjänst
vid krigsmakten (18 § Do) b));
brott, som i öfrigt emot person, hörande till krigsmakten, begås
under tjänstgöring eller eljest i fält, läger, vaktrum, kasern eller
inom militärsjukhus eller kronans varf, verkstad, förråds- eller tyghus,
') Se sid. 44-,
2) Se sid. 19.
291
på kronans fartyg eller inom garnisons- eller stationsort eller inför
krigsdomstol (18 § l:o) c));
envigesbrott de personer emellan, som lyda under strafflagen för
krigsmakten (18 § l:o) d));
förstörande, skadande eller olofligt tillgripande, vare sig medelst
våld å person eller annorledes, af egendom, som tillhörer krigsmakten
eller är för dess behof afsedd, äfvensom inbrott eller försök till rån i
afsikt att tillgrepp af sådan egendom begå (18 § l:o) e));
falsk angifvelse af förbrytelser, som till krigsdomstols upptagande
höra, äfvensom delaktighet i så beskaffade förbrytelser samt under¬
låtenhet att dem upptäcka, i de fall, då ansvar för slik underlåtenhet
är i lag stadgadt (18 § l:o) f)); samt
alla brott i öfrigt af hvilken beskaffenhet som helst, då de för-
öfvas under fält- eller sjötåg utom riket, så vida åtalet anställes medan
tåget varar (18 § l:o) g)).
Åtal för fel och försummelser i ämbete eller tjänst vid krigs¬
makten anser kommittén böra fortfarande i regel upptagas af krigs¬
domstol, och detta äfven ifall den tilltalade, såsom enligt kommitténs
förslag undantagsvis skulle blifva förhållandet, icke lyder under straff¬
lagen för krigsmakten. Om nämligen ock särskilda ansvarsbestäm¬
melser, afvikande från allmänna lagens, ansetts beträffande vissa per¬
soner i förevarande hänseende icke vara beliöfliga, synes dock i alla
afseenden lämpligt, att ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten i all¬
mänhet fortfarande för fel eller försummelser i ämbetet eller tjänsten
åtalas vid krigsdomstol, helst äfven enligt kommitténs förslag de ämbets-
eller tjänstemän vid krigsmakten, som undantagits från den militära
strafflagens tillämplighetsområde, likväl under tjänstgöring vid mobili¬
serad afdelning skulle lyda under nämnda lag och följaktligen, i den
mån sådan tjänstgöring kan för dem ifrågakomma, gifvetvis böra för
förbrytelser af ifrågavarande slag åtalas vid krigsdomstol.
De undantag, som i nu gällande förordning gjorts beträffande
mål, som enligt särskilda bestämmelser tillhöra domkapitels upptagande,
anser kommittén böra fortfarande gälla.
I likhet med hvad redan 1895 års kommitté för revision af den
militära rättegångsordningen uttalat, är däremot nu förevarande kom¬
mitté af den uppfattning, att icke blott s. k. balansmål i egentlig
mening utan äfven åtal för fel och försummelser i afseende å uppbörden
och förvaltningen af samt redovisningen för under eget ansvar om-
liänderhafda medel och persedlar, därför redogörelse ingår till kammar¬
rätten, i regel böra upptagas och afdömas af denna, äfven om den till-
292
talade lyder under strafflagen för krigsmakten, en uppfattning däri
kommittén styrkts af den utredning, krigshofrätten i sitt öfver först¬
nämnda kommittés betänkande afgifna utlåtande i detta hänseende
lämnat. Att, såsom åtminstone delvis nu är förhållandet, göra berörda
fråga beroende däraf, huruvida brottet i fråga i strafflagen för krigs¬
makten är med afseende å straffet föremål för särskilda bestämmelser
eller ej, så att målet i föi’ra fallet skall tillhöra krigsdomstol, men i
det senare icke, saknar uppenbarligen beträffande mål af hithörande
slag tillräckliga skäl för sig. Tvärtom är det gifvetvis eu fördel, om
alla dessa mål upptagas af samma domstol; och att kammarrätten i
regel vida bättre än krigsdomstol ägnar sig för desammas bedömande,
är i kommitténs tanke uppenbart. Endast i de fall, att brottet föröfvas
i fält eller inom fästning, som förklarats i belägringstillstånd, eller på
sjötåg i krigstid, och brottet åtalas medan fält- eller sjötåget varar
eller fästningen ännu befinner sig i belägringstillstånd, synes undantag
därifrån böra göras; och står kommitténs förslag, som i enlighet här¬
med affattats, jämväl härutinnan i hufvudsak i öfverensstämmelse med
hvad 1895 års kommitté föreslagit.
Hvad angår öfriga här ofvan särskildt uppräknade brott, hvilka
enligt nu gällande förordning om krigsdomstolar och rättegången där¬
städes skola åtalas vid sådan domstol, oberoende af huruvida brottet
skall straffas efter krigslag eller icke, har redan i motiven till förslaget
till strafflag för krigsmakten uttalats att kommittén ansett desamma
vara af beskaffenhet att fortfarande i allmänhet böra vid krigsdomstol
bibehållas.*) Dock har af skäl, som i berörda motiv angifvits,2) beträffande
de brott, som omförmälas under l:o c) i 18 § af nämnda förordning, i
ifrågavarande afseende vidtagits den betydande begränsning, att af där
åsyftade brott endast sådana, som angå våld eller annan misshandel eller
förolämpning emot person, som lyder under strafflagen för krigsmakten,
skulle åtalas vid krigsdomstol, men åtal för öfriga under samma stad¬
gande inbegripna förbrytelser anhängiggöras vid allmän domstol; hvar¬
emot, å andra sidan, förstnämnda slag af brott ansetts böra tillhöra
krigsdomstol icke blott då de begås under tjänstgöring eller i fält eller
i läger, vaktrum, kasern eller andra i nämnda lagrum omförmälda
platser utan äfven om de, utan att sådant fall föreligger, föröfvas under
tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg eller i kvarter,
inom fästningsverk eller militärhäkte eller i öfrig! inom område, som
upplåtits uteslutande för krigsmaktens behof.
O Se sid. 20.
") Se sid. 153.
293
I likhet med hvad som enligt 18 § l:o) b) gäller om förolämpning
med ord eller gärning, som emot någon begås i eller för dennes äm¬
bete eller tjänst vid krigsmakten, bär vidare äfven våld eller annan
misshandel, som å någon föröfvas i eller för hans ämbete eller tjänst
vid krigsmakten, ansetts lämpligen, böra vid krigsdomstol åtalas. x)
Hvad angår envigesbrott emellan personer, lydande under straff¬
lagen för krigsmakten, har kommittén ej funnit tillräckliga skäl före¬
ligga, att dessa brott i andra fall, än då de i strafflagen för krigsmakten
belagts med straff, böra åtalas vid krigsdomstol.
Såsom ofvan omförmälts, är i 18 § l:o g) stadgadt, att alla brott,
som under fält- eller sjötåg utom riket föröfvas af personer, lydande
under strafflagen för krigsmakten, skola — brottet må i och för sig
vara af hvilken beskaffenhet som helst — tillhöra krigsdomstol, så vida
åtalet anställes, medan fält- eller sjötåget varar. Berörda stadgande har
tydligen sin grund däri, att utom riket inga andra svenska domstolar
än krigsdomstolar finnas, samt att det skulle vara förenadt med alltför
mycken omgång och tidsutdräkt, i fall de, som deltoge i ett fält- eller
sjötåg utom riket, skulle i anledning af begångna brott efter allmän
lag hemsändas för undergående af rannsakning och dom vid allmän
domstol i hemlandet. I likhet med 1895 års kommitté anser kommittén
hvad sålunda gäller om brott, föröfvade under fälttåg utom riket, böra
gälla äfven om brott, som af personer, lydande under den militära
strafflagen, eljest begås i fält, således äfven inom riket. I 1895 års
kommittés förslag förekom emellertid jämväl — ehuru detta icke
egentligen synes hafva varit föranledt af ofvannämnda utsträckning
i krigsdomstolarnas behörighet — en bestämmelse, enligt hvilken
afdelning af krigsmakten skulle anses vara i fält, då den befunne
sig inom krigsskådeplats eller å fästning, som särskildt förklarats i
krigstillstånd. En följd häraf blef, att den föreslagna utvidgningen
af krigsdomstolarnas behörighet i förevarande hänseende endast kom
att omfatta åtal för brott, begångna å krigsskådeplats eller å fästning,
förklarad i krigstillstånd. Väl är det sant, att de allmänna domstolar¬
nas verksamhet i hemorten (den del af riket, som under pågående krig
ej är att hänföra till krigsskådeplats) må kunna antagas oberoende af
kriget ostörd fortgå, och att således ur sådan synpunkt något undan¬
tag från de eljest gällande reglerna om forum i brottmål icke kan
anses påkalladt. Men enligt kommitténs mening kan det dock svårligen
anses ändamålsenligt, att personer, som befinna sig vid afdelning af
') Se sid. 153.
294
krigsmakten i fält — låt vara att afdelningen ännu ej blifvit förflyttad
till krigsskådeplats —• i anledning af den begångna förbrytelsen kunna,
medan fälttåget pågår, ryckas från den militära tjänstgöringen och ställas
inför allmän domstol, helst det ju under dylika förhållanden när som helst
kan inträffa, att afdelningens närvaro å krigsskådeplats erfordras. Kom¬
mittén har därför ansett mål rörande alla brott, hvilka i fält begås af
dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, böra tillhöra krigs-
domstol, såvida åtal anställes, medan fälttåget varar. Af hufvudsakligen,
liknande skäl synes motsvarande regel böra gälla äfven om brott, som
föröfvas inom fästning, hvilken förklarats i belägringstillstånd, ifall brottet
åtalas, medan fästningen fortfarande befinner sig i sådant tillstånd.
Däremot synes det knappast lämpligt eller behöflig! att, på sätt 1895
års kommitté föreslog, utsträcka samma regel äfven till brott, som begås
inom fästning, som, utan att vara förklarad i belägringstillstånd, för¬
klarats i krigstillstånd. Fästning betraktas nämligen såsom förklarad i
krigstillstånd, så snart order gifvits om dess mobilisering eller, om den
är belägen inom krigsskådeplats, i och med dennas afdelande (Fält-
tjänstreglementet för armén § 105). I belägringstillstånd förklaras
däremot, enligt nyssberörda stadgande, fästning först då den hotas med
belägring. Hvad angår förbrytelser föröfvade på sjötåg, bestämmer
den nuvarande rättegångsordningen, att åtal för alla brott, som af
personer, lydande under strafflagen för krigsmakten, begås på sjötåg
utom riket, skola, äfven om ansvaret för brottet skall bestämmas efter
allmän lag, tillhöra krigsdomstol, såvida brottet åtalas, medan sjötåget
varar. Detta gäller således både i fredstid och i krigstid. På sätt af
det följande framgår, skulle enligt kommitténs förslag krigsrätt icke
vidare förekomma ombord under vanliga fredliga förhållanden, men väl
i krigstid. F Detta innebär således, att om brott, som ej kan behandlas
såsom disciplinmål, begås på sjötåg i fredstid, den brottslige skall, där
förhållandena därtill föranleda, hemsändas för att ställas under tilltal
vid vederbörlig domstol. Under förutsättning att förslaget i denna
del godkännes, synes anledning icke föreligga att i fråga om för¬
brytelser, hvilka böra straffas efter allmän lag och icke äro af be¬
skaffenhet att, äfven där de ej begås å sjötåg, böra åtalas vid krigs¬
domstol, upprätthålla ofvannämnda regel för andra fall, än då brottet
begås i krigstid. Att, på sätt enligt den nuvarande rättegångsordningen
är fallet, begränsa regelns tillämpning till det fall, att brottet sker utom
riket, synes däremot vara mindre lämpligt. Däraf' skulle nämligen följa,
') Se g 44 i kommitténs förslag till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt
de speciella motiven till samma §, sid. 362.
295
att brott, hvarom här är fråga, skulle, ifall de begås å sjötåg i krigs¬
tid inom rikets eget sjöterritorium, åtalas vid allmän domstol, men
eljest vid krigsdomstol, en åtskillnad, som i tillämpningen svårligen kan
vara ändamålsenlig.
Då kommittén funnit sig föranlåten att i vissa delar föreslå en
utvidgning af krigsdomstolarnas behörighet under fältförhållanden, vill
kommittén erinra, att i åtskilliga främmande länder, ingalunda blott i de
störa militärstaterna, utan äfven i eu del mindre stater, såsom regel gäller,
att under krigslag lydande personer svara inför militär domstol i alla
brottmål rörande förbrytelser, hvilka skola straffas efter allmän strafflag O;
och gäller detta såväl i freds- som i krigstid. Förslaget står sålunda i
denna del, såvidt angår förhållandena i krigstid, i öfverensstämmelse med
i de andra länder så för freds- som krigstid härutinnan tämligen allmänt
gällande principer. Hvad särskild! angår den nya norska lagstiftningen,
bär denna visserligen i likhet med den svenska i allmänhet begränsat
de militära domstolarnas behörighet till mål, som angå förbrytelser,
straffbara efter militär strafflag, eller enligt norsk lag s. k. militäre
Forbrydelser og Förseelser, men tillika upptagit den regel, att åtal mot
militärpersoner -), hvilka tjänstgöra i krigstid 3), eller emot andra personer,
som, i hvilken egenskap det vara må, åtfölja afdelning af krigsmakten
i krigstid, skola, äfven om åtalet rörer brott, som skall straffas efter
allmän lag — borgerlig Forbrydelse eller Förseelse — anhängiggöras
vid militär domstol, såvida förbrytelsen göres till föremål för allmänt
åtal; och gäller detsamma äfven beträffande åtal mot militärpersoner,
som tjänstgöra på sjötåg eller vid härafdelning utom riket eller som
åtfölja' afdelning af krigsmakten på sjötåg eller utom riket (Lov om
Rettergangsmaaden den 20 mars 1900 §§ 1, 2, 6 och 7). Den norska
lagen går således beträffande utsträckningen af de militära domstolarnas
kompetens i krigstid längre än förslaget.
Vidkommande den i norska lagen intagna bestämmelsen därom,
att brott efter allmän lag, begånget af den, hvilken tjänstgör vid eller
åtföljer härafdelning, som utan att krigstid är rådande befinner sig
!) Från den militära jurisdiktionen äro däremot flerestädes undantagna mai rörande för¬
seelser mot vissa specialförfattningar, så exempelvis i Tyskland mål angående ringare förseelser
mot beskattningslagar, förordningar om jakt och fiske m. fl. dylika författningar.
- Med militärperson förstås här enhvar vid norska krigsmakten anställd eller därtill
hörande person.
:l) Såsom förut anmärkts, omfattar begreppet »krigstid» här äfven den tid, då norska krigs¬
makten eller ifrågavarande afdelning däraf är beordrad att vara på krigsfot, intill dess densamma
åter är ställd på fredsfot. (Jfr ofvan sid. 83.)
296
utom riket, kan det tydligen icke ifrågakomma att i vår lag införa ett
motsvarande stadgande, därest, på sätt kommitténs förslag rörande
kngsdom stolarnas organisation förutsätter, dessa domstolar i fredstid i
regel endast skulle fungera inom riket. År emellertid en förbrytelse,
som under sådana förhållanden begås utom riket, af beskaffenhet, att
densamma pröfvas höra vid svensk domstol åtalas, synes hinder ej böra
möta, att på sätt i motsvarande fall skulle ske på sjötåg, hemsända
den brottslige för undergående af rannsakning och dom vid vederbörlig
domstol i hemlandet.
Hvad beträffar krigsfånge, synes, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad nu är fallet, af honom begånget brott böra åtalas vid krigs¬
domstol, icke blott ifall brottet skall bestraffas efter militär strafflag utan
äfven eljest, så vida detsamma föröfvas utom riket eller inom riket,
medan fången hålles under militärbevakning. Likaså synas utländingar,
hvilka vid krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt,
lnii i riket interneras, böra för alla brott, som af dem begås, medan
de hållas under militärbevakning, lämpligast dömas af sådan domstol.
I 18 § af förordningen om krigsdomstolar och rättegången där¬
städes upptagas såsom tillhörande krigsdomstol, förutom ofvan omför-
mälda där uppräknade mål, jämväl, under 3:o), »vissa andra mål, efter
t)T i särskilda författningar bestämmes». De mål, som med nämnda
stadgande åsyftas, äro, såsom redan 1895 års kommitté anmärkt, dels,
pa grund åt 154 § strafflagen för krigsmakten, besvär öfver beslut,
hvarigenom befälhafvare ålagt disciplinstraff, dels mål angående upp¬
bringning till sjöss (kung! reglementet den 12 april 1808) och tvister
om gjordt krigsbyte till lands (kungl. reglementet den 9 aug. 1808),
dels fel och förseelser i ämbetet eller tjänsten af direktionen eller tjänste¬
männen i armens pensionskassa samt i flottans pensionskassa äfvensom
klagan öfver beslut åt nämnda direktioner, hvarigenom ansvar för fel
eller försummelse i tjänsten ådömts någon af tjänstemännen eller be-
tjämngen vid nämnda kassor (kungl. reglementena den 15 dec. 1893
och ^ den 17 nov. 1899) äfvensom undersökningar i vissa fall, såsom
angående förkomna eller skadade persedlar m. in.
Hvad angår ofvanberörda mål rörande fel och förseelser i ämbetet
eller tjänsten af ledamöter i direktionerna för nämnda kassor eller af
däi anställda tjänstemän eller betjänte, synes någon giltig anledning'
knappast förefinnas, hvarför dessa mal höra upptagas af krigsdomstol.
Det toide nämligen ej kunna sägas, att dessa måls handläggning eller
bedömande fordra någon speciellt militär fackinsikt eller erfarenhet.
Kommittén har därför ansett, att nämnda mål böra till allmän domstol
297
öfverflyttas; och synes denna lämpligast böra blifva Svea hofrätt eller
möjligen, i hvad angår flottans pensionskassa, hofrätten öfver Skåne
och Blekinge, inom hvars dom värj o denna kassa finnes. Att en sådan
öfverflyttning förutsätter nödiga ändringar i ofvannämnda för kassorna
gällande reglementen, är gifvet.
Besvär öfver af befälhafvare ålagd bestraffning i disciplinmål
äfvensom mål angående uppbringning till sjöss eller gjordt krigsbyte
till lands böra däremot uppenbarligen vid krigsdomstoi bibehållas.
Att vidare mål eller ärenden kunna förekomma, däri undersökning,
om sådan vid domstol finnes påkallad, lämpligast försiggår vid krigs¬
domstoi, säger sig själft.
Mot den affattning, som åt berörda stadgande i 18 § 3:o) af
den nuvarande rättegångsordningen gifvits, var tydligen intet att an¬
märka, så länge det tillkom Konungen ensam att stifta kriminallag för
krigsmakten. Sedan detta numera är en Konungens och Riksdagens
gemensamma angelägenhet, kan det däremot ej vara riktigt eller
lämpligt att bibehålla detsamma i dess nuvarande form, hvilken kan
gifva stöd åt den uppfattning, att det därigenom skulle vara öfverlåtet
åt Konungen att i administrativ väg bestämma, att andra mål än dem,
som i lagen omförmälas såsom tillhörande krigsdomstoi, och däribland
tilläfventyrs äfven andra rättegångsmål i egentlig mening, skulle till¬
höra sådan domstol. Fasthellre synes i den blifvande lagen böra ut¬
tryckligen stadgas, i hvilka mål krigsdomstoi har att döma, och allenast
beträffande sådana ärenden, däri undersökning vid sådan domstol må
finnas behöflig eller lämplig, öfverlämna åt Konungen att därom för¬
ordna. Att föreskrift i sist berörda hänseende icke bör ifrågakomma
beträffande andra fall, än då undersökning inför krigsdomstoi på grund
af ärendets beskaffenhet kan anses nödvändig, torde knappast behöfva
påpekas.
Hvad slutligen angår den nuvarande rättegångsordningens stad¬
gande om befogenhet för krigsdomstoi att döma i fråga om skadestånd,
rättegångskostnad med mera, som af hufvudsaken flyter, äfven då
nämnda frågor ej samtidigt med denna afgöras, samt i mål rörande
förolämpning inför krigsdomstoi mot domaren eller annan, har kom¬
mittén ej funnit något i sak att däremot erinra.
Kommittén har utgått därifrån, att, på sätt redan nu är fallet,
rättegångsordningen i de mål, som öfverlämnas till krigsdomstolarna,
fortfarande bör i hufvudsak ansluta sig till den allmänna rättegångs¬
ordningen och detta icke blott i fråga om själfva domstolsförfarandet
38
298
Om organisa¬
tionen af krigs¬
rätterna.
utan äfven beträffande rättsmedlen. Det nuvarande systemet med tre
instanser skulle således i allmänhet i dessa mål bibehållas. Hvad sär¬
skilt angår frågan om mellaninstansens behöflighet och tilltänkta ställ¬
ning i systemet, vill kommittén därtill längre fram återkomma.
Den nuvarande organisationen af krigsdomstolarna i första instans,
krigsrätterna, lämnar, såsom ock i Riksdagens ofvannämnda skrifvelse
framhållits, utan tvifvel åtskilligt öfrigt att önska. Särskildt synes dessa
domstolars nuvarande sammansättning icke innebära de garantier för en
säker rättstillämpning, som hos hvarje domstol måste fordras. En jämförelse
mellan krigsrätternas arbetsresultat, å ena, och de allmänna under¬
rätternas, å andra sidan, utfaller sålunda afgjordt till nackdel för de
förra, i tv att, enligt livad tillgängliga statistiska uppgifter visa, krigs¬
rätternas utslag i medeltal i ett förhållandevis långt större antal fall
undergå ändring i högre rätt, än hvad fallet är med de allmänna under¬
rätternas domar och utslag. Att allt härvid icke är väl beställdt fram¬
går också däraf, att krigsliofrätten, hvilken naturligen förfogar öfver
ett icke ringa material för frågans bedömande, senast i det förut om-
förmälda af densamma den 14 mars 1901 afgifna utlåtande vitsordat,
att, enligt hvad erfarenheten från krigshofrättens uppsikt öfver rätt¬
skipningen vid krigsrätterna gåfve vid handen, den utredning, som vid
dessa domstolar lämnades där handlagda mål, ej sällan vore ofullständig
och jämväl i öfrigt mindre tillfredsställande, och med afseende härå
framhållit, att ett ganska tydligt behof af förbättringar i krigsrätternas
och i främsta rummet auditörstatens organisation förefunnes.
Anledningarna till det öfverklagade missförhållandet kunna gifvet-
vis vara flera. Hufvudanledningen torde emellertid, såsom ock af
Riksdagen påpekats och äfven krigshofrätten i sitt berörda utlåtande
betonat, helt visst vara att söka i en alltför stor svaghet hos det lag¬
kunniga elementet inom dessa domstolar. De nuvarande auditörs-
beställningarna, hvilka tillsättas på förordnande mot ett tämligen lågt
arfvode, blifva i följd däraf i regel besatta med yngre, i domarevärf föga
pröfvade krafter. Helt naturligt är också, att dessa i anseende till den
jämförelsevis ringa aflöning, som är förenad med auditörtjänsten, i regel
måste ägna sig äfven och hufvudsakligen åt andra sysselsättningar, ofta
nog helt och hållet främmande för deras uppgift såsom domare. Alltför
lätt komma därför auditörsplatserna att betraktas såsom bisysslor eller
tillfälliga öfvergångsplatser, hvilka deras innehafvare så snart som möjligt
lämna för att ernå en säkrare och bättre ställning. Gifvet är ock, att
med det jämförelsevis långa antal mål, flertalet auditörer årligen hafva
299
att i sådan egenskap handlägga, den domareerfarenhet, som af dem på
denna väg kan förvärfvas i allmänhet varder skäligen obetydlig. Att
därför en förändring i syfte att tillföra krigsrätterna ett större mått af
juridisk duglighet och erfarenhet, än med den nuvarande ordningen i
allmänhet kan vinnas, är påkallad, synes vara tydligt.
Riksdagen har i sin ofvanberörda skrifvelse ifrågasatt, huruvida
icke till åstadkommande af eu förbättring i krigsrätternas organisation
de rättsbildade ledamöterna i krigsrätt borde utgöra flertalet.
Enligt den nuvarande organisationen består krigsrätt som bekant
af fyra militära ledamöter och en auditör. Dock är rätten domför, ifall
tre militära ledamöter och auditören äro tillstädes, där tre af dem äro
ense om slutet. I alla händelser har således nu det militära elementet
inom domstolen betydande öfvervika ett förhållande, som torde hafva
sin grund, förutom i praktiska hänsyn, äfven däri att man ansett de
militära målens utredning och afgörande framför allt kräfva militär
insikt och erfarenhet och därför genom domstolens sammansättning velat
vinna garantier såväl för att den militära sakkunskapen alltid skulle
vara inom domstolen behörigen representerad som ock därför att dess
beslut skulle ledas och uppbäras af militär uppfattning och militär anda.
Såsom ofvan utvecklats, torde det vara obestridligt, att de militära
målen äro af beskaffenhet att militär sakkunskap icke bör vid deras be¬
handling inom domstolen saknas. x) Kommittén har ock utgått ifrån,
att särskilda krigsdomstolar böra bibehållas, och att de militära leda¬
möterna inom desamma fortfarande böra äga rösträtt. Eu annan fråga
är, huruvida för vinnande af ett godt resultat det militära elementet
fortfarande inom krigsdomstolarna bör äga öfvervikten.
Så är efter kommitténs mening icke förhållandet. Man bör
nämligen icke förglömma, att ändamålet med och uppgiften för hvarje
kollegial domstol är att genom samverkan och öfverläggning emellan
domstolens ledamöter inbördes söka åstadkomma eu, såvidt möjligt,
god och rättvis dom. Så äfven inom krigsdomstolarna. Det torde
därför knappast vara eu riktig utgångspunkt att, då man för er¬
nående af ett sådant resultat inom dessa domstolar anser sig behöfva
såväl lagkunskap som militär fackinsikt och därför sammansätter de¬
samma af dels ett juridiskt och dels ett militärt element, betrakta dessa
såsom från hvarandra isolerade eller helt och hållet främmande. Vore
så fallet, kunde det i själfva verket på förhand betecknas såsom täm¬
ligen lönlöst att söka åstadkomma eu fullgod institution för ifrågavarande *)
*) Se sid. 271.
300
ändamål. Tvärtom torde man, åtminstone om domstolen besättes med
män af tillräcklig mognad och Oerfarenhet, i allmänhet äga full rätt
att förutsätta att domstolens ledamöter skola så fatta sin uppgift, att de
under oaflåtlig samverkan söka att upptaga hvarandras skäl och grunder
och med stadig hänsyn till de förhållanden, det gäller att bedöma, söka
att sätta sig in i hvarandras uppfattning och åskådningssätt och därigenom
afvinna öfverläggningen det bästa möjliga resultat. Under förutsättning
åt en sådan samverkan, därtill i eu kollegial domstol det är hvarje dess
ledamots plikt att i sin män medverka, synes därför farhågan för, att det
militära elementet inom krigsdomstolarna skulle obehörigen öfverflyglas,
därest detsamma icke är det civila till antalet öfverlägset, vara något
öfverdrifven. Redan nu äger i högsta domstolen vid handläggningen af de
militära målen allenast två militära ledamöter säte och stämma, medan de
civila domarna i regel utgöra fem. Men det oaktadt torde anledning icke
iörefinnas att påstå, att vid behandlingen af de militära målen inom högsta
domstolen tillbörlig hänsyn icke skulle tagas till de militära förhållandenas
kraf. Visserligen kan häremot invändas, att i högsta domstolen endast
är fråga om att döma, men att i de lägre instanserna, särskildt krigs¬
rätterna, äfven tillbörlig utredning i dithörande mål skall åstadkommas,
samt att därför den militära fackinsikten här är af behofvet i större
mån påkallad än i högsta instans. Till eu viss grad må väl detta vara-
sant. Men, å andra sidan, torde man svårligen med fog kunna påstå,
att det icke skulle vara möjligt för duglige och erfarne domare i under¬
rätt med militära bisittare att, äfven om dessa icke äga öfvervikt inom
domstolen, åstadkomma eu fullständig utredning af alla på målets be¬
dömande inverkande omständigheter. Tvärtom synes man såsom regel
med skäl kunna antaga motsatsen. Där i undantagsfall domstolen för
utredning af sakförhållandena behöfver inhämta yttrande af sakkunniga
utanför domstolen, lärer hinder därför möta lika litet vid krigsdomstol
som vid annan domstol. För öfrigt är att märka, att, enligt hvad krigs-
hofrätten i sitt ofvanberörda utlåtande af den 14 mars 1901 anmärkt,
utredningen af målen vid krigsrätterna med deras nuvarande organisation
otta nog lämnar åtskilligt öfrigt att önska. Om så visat sig vara för¬
hållandet, oaktadt det militära elementet enligt den nuvarande organisa¬
tionen af krigsrätterna dock har betydlig öfvervikt, tyder detta på, att
åstadkommandet af en god utredning icke beror så mycket däraf, att
i domstolen ingår ett större antal militärer, utan snarare därpå att dom¬
stolen vid sidan af det militära elementet äfven inom sig äger ett för
sin uppgift väl rust-adt lagfaret element.
Visserligen är sant, att i främmande stater krigsdomstolarna i första
301
instans allmänneligen äro så organiserade, att det militära elementet där¬
städes tiar öfvervikten. I vissa länder är till ocli med det civila elementet
från själfva domstolen helt och hållet uteslutet. Dock synes utvecklingen
i senare tider i allmänhet hafva gått i riktning af att öka det civila
elementets inflytande inom den militära rättskipningen. Särskildt kan
detta sägas vara förhållandet i Tyskland. I samtliga tyska stater
med undantag af Bayern var nämligen, intill dess den nya, för hela
tyska riket gällande rättegångsordningen af den 1 december 1898
trädde i tillämpning, ett system rådande, enligt hvilket själfva krigs¬
rätten i regel sammansattes uteslutande af militärpersoner, om ock den¬
samma i sin verksamhet biträddes af en lagfaren auditör. Enligt den
nya rättegångsordningen skola visserligen obetydligare mål eller i regel
sådana, som röra förseelser, de där icke äro belagda med svårare ansvar
än arrest, äfvensom smärre förseelser mot allmän lag, för så vidt den
tilltalade tillhör underbefälet eller manskapet, i första instans handläggas
af en domstol, bestående uteslutande af militärer, »Standgericht». Men
i viktigare, mål skall däremot krigsrätt i första instans — då kallad
»Kriegsgericht», hvilken tillika utgör andra instans i mål, som fullföljas
från »Standgericht)) — bestå af fyra militärer och eu lagfaren ledamot
eller, om målet rörer förbrytelse, som antages komma att medföra
frihetsstraff pa längre tid än sex månader eller svårare straff, af tre
militärer och två lagfarna ledamöter. Då därtill kommer, att för en
fällande dom erfordras två tredjedelar af rösterna eller således i »Kriegs¬
gericht» fyra röster af fem, följer däraf, att i viktigare saker en sådan
dom ej kan komma till stånd, med mindre än att en af domstolens
lagfarna ledamöter biträder slutet.
Ur . rättslig och principiell synpunkt skulle det förvisso kunna vara
fördelaktigt, om en sådan organisation af krigsrätterna, enligt hvilken
det militära elementet ej innehar den numeriska öfvervikten, kunde
tillämpas undantagslöst, således äfven i krigstid. Men de praktiska
svårigheterna vid ett sådant system skulle vara så betydande, att man
inför dem torde vara nödsakad att eftergifva åtskilligt af de principiella
fordringar, som höra. upprätthållas under fredens dagar. Då olikheten
mellan fredens och krigets förhållanden äfven i vissa andra hänseenden
än dem, som ofvan berörts, föranleda modifikationer i den organisation
af krigsdomstolarna, som kommittén ansett sig böra föreslå för fredstid,
vill kommittén till en början i det följande allenast afhandla frågan
om nämnda domstolars organisation i fredstid.
<ri fve t är, att vid en domstolsorganisation äfven andra synpunkter
än de rent principiella måste tagas i betraktande. En förändring af
302
krigsrätternas organisation i den riktning, Riksdagen, enligt hvad ofvan
nämnts, angifvit, kan, på sätt i dess skrifvelse ock antydes, svårligen
genomföras på annat sätt, än att krigsrätt antingen skulle bestå af tre
lagfarna och två militära ledamöter eller af inalles tre ledamöter, däråt
två lagfarna och en militär. Det senare sättet, enligt hvilket det mili¬
tära elementet i krigsrätten skulle företrädas allenast af en person,
måste emellertid enligt kommitténs mening anses oantagligt, enär under
sådan förutsättning den militära insikten och erfarenheten i många fall
uppenbarligen skulle blifva alltför svagt representerad. Det minsta
antal militära ledamöter, som bör ifrågakomma, synes därför vara två.
Emot en organisation af krigsrätterna, enligt hvilken dessa skulle in¬
rymma tre lagfarna ledamöter, skulle visserligen, om man ser saken
uteslutande ur rättssäkerhetens synpunkt, i och för sig icke vara något
att anmärka. Det synes emellertid kunna på goda skäl ifrågasättas,
huruvida det verkligen kan anses behöfligt att för de jämförelsevis få¬
taliga krigsrätt smålens skull, hvilka i allmänhet icke äro ur juridisk
synpunkt svårare eller mera invecklade än andra mål, utan tvärtom i
regel äro i sådant, afseende enklare än eu stor del af de mål, som till¬
höra de allmänna domstolarna, tillskapa eu så pass vidlyftig apparat,
som detta skulle innebära. Man måste nämligen ock betänka, att om
en verklig förbättring genom den ifrågasatta reformen skall vinnas,
det tydligen icke är nog att öka antalet af de lagfarna ledamöterna i
rätten utan framför allt att vidtaga anordningar, hvarigenom ökad ju¬
ridisk kompetens hos dessa ledamöter kan väntas, något som helt visst,
därest deras antal skulle ökas ända till tre, icke låter realisera sig utan
högst betydande uppoffringar från det allmännas sida, större än hvad
ändamålet kan anses fordra.
Kommittén finner sig därför icke kunna förorda eu anordning,
enligt hvilken de civila domarna i krigsrätt skulle ökas till tre. Där¬
emot är kommittén af den mening, att om de lagfarna krigsrätts-
ledamöternas antal höjes till två, och lämpliga anordningar i öfrigt
vidtagas för att härtill må kunna förvärfvas fullt kvalificerade personer,
ett ur rättssäkerhetens synpunkt fullt tillfredsställande resultat bör
kunna vinnas äfvensom kostnaderna för organisationen i dess helhet
hållas inom måttliga gränser.
Sättes äfven de militära ledamöternas antal till två, och hämtas
dessa ur grader, där såväl en längre tids erfarenhet af den militära tjän¬
stens fordringar som en mognad lifserfarenhet i öfrigt kunna antagas
vara till finnandes, med iakttagande tillika att dessa ledamöter i större
mån än hittills beredas tillfälle att. under en längre tid utöfva verksamhet
303
såsom domare i krigsrätt och därigenom förvärfva erforderlig vana vid
de dem i sådan egenskap åliggande göromål, synes det, som om en dom¬
stol borde kunna åstadkommas, den där må kunna fullt uppfylla de
anspråk, som i skilda afseenden därå böra ställas. Om i enlighet här¬
med domarnas antal i krigsrätten bestämmes till fyra, synes emellertid
för rättens domförliet böra fordras, att de alla äro tillstädes. Under
förutsättning att enahanda grunder för omröstning till dom, som i brott¬
mål i allmänhet gälla, tillämpas äfven här, skulle följaktligen, i hän¬
delse domstolens ledamöter vid omröstning stannade två mot två, det
slutliga afgörandet utfalla i enlighet med den mildare meningen eller
sålunda till förmån för den tilltalade. Därmed synes ock all fara för,
att de militära domstolarnas utslag skulle på grund af ensidigt militär
uppfattning blifva strängare, än som med verklig rättvisa är förenligt,
vara undanröjd.
Ökningen af de civila ledamöternas antal i krigsrätt under fred
till t va underlättar ock, på sätt af det följande framgår, väsentligen möj¬
ligheten att åstadkomma en mera tillfredsställande organisation än den
nuvarande af krigsrätterna i krigstid, en synpunkt, som kommittén anser
vara af synnerligen stor betydelse vid bedömande af förevarande fråga.
Skall en verklig förbättring med den åsyftade reformen vinnas,
är . det, såsom förut framhållits, emellertid icke tillräckligt att öka de
civila ledamöterna i krigsrätten till antalet, utan lärer det fastmera,
om ändamålet fullt ut skall vinnas, äfven vara erforderligt att vidtaga
anordningar, hvarigenom till ifrågavarande befattningar må kunna för-
yärfvas personer, hvilka genom bepröfvad duglighet och erfarenhet äro
i stånd att höja domstolens juridiska kapacitet.
Af vikt är tydligen äfven, att, såvidt möjligt, inrätta domstolarna
sä, att de personer, som i nämnda befattningar anställas, varda i till¬
fälle att under fortsatt utöfning af domareverksamhet i någon mera
betydande omfattning förvärfva eu alltjämt vidgad domareerfarenhet,
som kan komma deras nu ifrågavarande verksamhet till godo.
Att den nuvarande ordningen i sistberörda hänseende lämnar åt¬
skilligt öfrigt att önska, framgår däraf, att de nuvarande auditörernas
verksamhet som domare i regel inskränker sig till handläggningen af
ett ringa fåtal mål om året.
Den vid betänkandet såsom Bil. 1 fogade tabell, hvilken upp¬
rättats med ledning af chefens för justitiedepartementet ämbetsberättelser,
utvisar sålunda — om. man undantager stationskrigsrätterna, hvilka
förete betydligt högre siffror — att under åren 1893—1902 — elän¬
de sista tio år, för hvilka nämnda berättelse föreligger tillgänglig i
304
tryck — antalet handlagda mål vid regemente- och garnisonskrigs¬
rätterna ingenstädes öfverstigit 58 om året och i allmänhet stannat vid
ett vida lägre antal, ja flerstädes utgjort i medeltal endast 1—2 om året.
Att med ett så ringa material någon större domareerfarenhet icke
står att vinna är gifvet. Sannolikt är visserligen, att, sedan den nya
härordningen lmnnit helt och hållet genomföras, målens antal kommer
att åtskilligt växa. Men äfven om man tager detta i betraktande, torde
likväl nämnda omständighet knappast komma att medföra någon mera
betydande förändring i berörda förhållande, så länge den nuvarande
organisationen af krigsrätterna bibehålies oförändrad.
Bland de utvägar, som för rekrytering af nu ifrågavarande per¬
sonal kunna ifrågasättas, vore eu, att, på sätt inom andra länder, sär¬
skilt i Norge enligt dess nya militära rättegångsordning i tämligen
stor utsträckning är fallet, för ändamålet anlita personer, anställda
såsom domare vid de allmänna domstolarna, speciellt vid de allmänna
underrätterna. Att en sådan anordning skulle medföra vissa fördelar
är tydligt. Därigenom skulle nämligen en betydligt ökad domare¬
erfarenhet och särskildt den kännedom om och vana vid tillämpning af
allmän lag, som äfven vid handläggning af krigsrättsmålen är af stor
betydelse, i väsentligen större mått än eljest tillföras krigsdomstolarna.
En organisation, uteslutande byggd på anlitandet af domare vid
de allmänna domstolarna såsom civila domare äfven i krigsrätterna,
stöter emellertid på åtskilliga svårigheter och olägenheter. Då domarena
vid de allmänna domstolarna af denna sin verksamhet i allmänhet äro
tämligen strängt upptagna och svårligen kunna annorledes än på fri¬
villighetens väg tillförbindas att tjänstgöra såsom domare i krigsrätterna,
är nämligen att befara, att, åtminstone på vissa orter, svårigheter komme
att uppstå för erhållande af för uppdraget fullt lämpliga personer. Där¬
till kommer, att domarena vid de allmänna domstolarna i regel af denna
sin verksamhet äro bundna vid en viss ort, och att af sådan anledning-
hinder för krigsrättens sammanträden i vissa fall lätt kunde föranledas.
Slutligen, och detta är icke det minst viktiga, skulle det med en sådan
organisation tydligen möta stora svårigheter att åvägabringa en till¬
fredsställande sammansättning af krigsrätterna i krigstid, alldenstund
ju rikets ordinarie domare vid allmän domstol icke lämpligen kunde
åläggas att gå i fält för att tjänstgöra såsom domare i krigsrätt.
Af hufvudsakligen dessa grunder har kommittén ansett nämnda
utväg icke kunna eller böra uteslutande begagnas. Däremot torde, på
sätt nedan närmare utvecklas, densamma med fördel kunna användas
såsom ett supplerande led i eu förbättrad organisation af krigsrätterna.
305
Vill man uppnå målet att erhålla en civil domarekår vid krigs¬
rätterna, som är fullt duglig och användbar jämväl i krigstid, måste man
därför äfven vara betänkt på att upprätta en fäst civil domarekår vid
krigsrätterna i fredstid och, åtminstone i den mån detta låter sig göra,
inrätta dessa så, att till nämnda kår hörande personer i regel komma att
ägna sitt hufvudsakliga och egentliga arbete åt denna sin verksamhet.
Detta förutsätter emellertid tydligen, att krigsmaktens särskilda
afdelningar sammanföras i större j urisdiktioner, än nu är fallet. Det
jämförelsevis ringa antal mål, som i allmänhet årligen förekommer vid
de nuvarande krigsrätterna, kan nämligen icke på långt när utgöra
tillräcklig sysselsättning för ifrågavarande domare. Anställande af dessa
på villkor, som nyss antydts, fordrar gifvetvis ock, att den aflöning,
som skulle tillerkännas dem, väsentligen höjes utöfver hvad som till¬
kommer de nuvarande auditörerna, en åtgärd, som icke kan ifrågasättas,
med mindre än att den arbetsprodukt, som af dem presteras, står i
rimlig proportion till aflöningen.
Med afseende å nu berörda förhållanden har kommittén tänkt sig,
att, i likhet med hvad i åtskilliga andra länder är fallet, rikets krigs¬
makt — såAhil de till armén hörande regementen och kårer samt skolor
och andra inrättningar af alla slag som ock flottans stationer och kust¬
artilleriet, ■—■ skulle indelas å jurisdiktioner, hvardera omfattande ett
flertal af krigsmaktens afdelningar och hvardera med en krigsrätt.
Till undvikande af de olägenheter, som, enligt hvad redan af 1895
års kommitté vid behandlingen af frågan om införande af fasta fördelnings-
krigsrätter i stället för de nuvarande regements- och garnisonskrigs¬
rätterna påvisats, äro förknippade med sammanförande af ett flertal å
skilda orter förlagda truppförband till en gemensam jurisdiktion, därest
den gemensamma domstolen göres fast, i den bemärkelse, att densamma
förlägges å och skall utöfva sin verksamhet å viss bestämd plats, har
kommittén tänkt sig, att krigsrätterna i stället skulle göras så att säga
ambulatoriska d. v. s. så ordnas, att krigsrättens sammanträden i regel
skulle hållas å den ort, där den afdelning af krigsmakten befinner sig,
dit den tilltalade hör, med militära ledamöter tagna från den ort, där
sammanträdet hålles, så vida ej särskilda förhållanden därifrån påkalla
undantag.
Med hänsyn till krigsrättsmålens fåtalighet vid flertalet regementen
böra emellertid, om ofvanberörda önskemål i fråga om domstolarnas
sammansättning skall kunna realiseras, jurisdiktionerna icke göras alltför
små utan någorlunda omfattande. Sammanförandet af krigsmaktens
särskilda afdelningar i större, mera omfattande jurisdiktioner lämpar
39
306
sig emellertid icke inom alla delar af landet. Särskild t gäller detta om
de afdelningar af krigsmakten, som äro förlagda i norra delarna af
riket. De stora afstånden mellan de norrländska truppförbandens för¬
läggningsorter lägga nämligen, oaktadt de förbättrade kommunikations¬
förhållanden, som där numera råda, hinder i vägen för en sådan an¬
ordning. Dessa truppförbands relativa fåtalighet skulle icke heller
lämna tillräckligt material för en krigsrätt, bestående, hvad de civila
ledamöterna angår, af fast anställda domare utan annan domar overk¬
samhet i öfrigt. Förhållandena synas därför här nödvändiggöra, att
jurisdiktionerna begränsas att omfatta endast ett mindre antal, å samma
eller nära intill hvarandra belägna orter förlagda truppförband. Detta
åter medför, att man i dessa jurisdiktioner svårligen kan tänka sig an¬
ställande af en fast civil krigsrättsdomarepersonal, som skulle uteslutande
eller hufvudsakligen ägna sig åt därtill hörande värf. För att söka
åstadkomma den största möjliga domarekapacitet äfven inom krigs¬
rätterna i dessa jurisdiktioner, synes därför här vara anledning att, i
den mån så låter sig göra, åtminstone i fråga om den ene af rättens
civila ledamöter, söka därtill förvärfva domare i allmän underrätt, hvilken
i sådant fall synes lämpligast böra förordnas att på viss tid bestrida
ifrågavarande befattning.
Beträffande de södra delarna af riket synas däremot hinder ej möta
för anordnande af jämförelsevis större jurisdiktioner med fast anställd
civil domarepersonal, som kan antagas varda uteslutande eller hufvud¬
sakligen sysselsatt såsom domare i krigsrätt. Härifrån får dock undan¬
tag göras beträffande Gottland, hvars trupper tydligen icke lämpligen
kunna sammanföras med fastlandets trupper till en gemensam juris¬
diktion, utan fordras för dessa uppenbarligen en särskild krigsrätt.
Med hänsyn till de växlande förhållanden, som sålunda råda inom
olika delar af landet, anser kommittén det icke vara lämpligt att på
förhand binda organisationen vid en viss jurisdiktionsindelning, utan
bör fasthellre åt Konungen öfverlämnas att efter sig företeende för¬
hållanden verkställa berörda indelning. Endast så torde organisationen
erhålla den böjlighet och smidighet, som passar för hvarje del af riket,
äfvensom en eventuell ombildning af mindre jurisdiktioner till större
eller tvärtom, där så på grund af förändrade förhållanden kan finnas
påkalladt, lättast försiggå.
För att angifva, huruledes enligt kommitténs tanke denna indel¬
ning lämpligen skulle kunna verkställas, har kommittén härför för¬
slagsvis utarbetat eu plan till jurisdiktionsdelning, såsom Bil. Il bi¬
fogad betänkandet.
307
I denna plan hafva endast upptagits de särskilda truppförbanden.
Därtill skulle emellertid äfven komma de särskilda kårer, skolor eller
andra till krigsmakten hörande inrättningar, som utan att tillhöra
vissa _ truppförband eller någon af flottans stationer finnas förlagda å
eller i närheten af de orter, där de till vederbörande jurisdiktion hörande
truppförband finnas. Då dessa särskilda kårer, skolor eller andra in¬
rättningar . äro för erhållande af eu öfversikt öfver den af kommittén
tilltänkta jurisdiktionsindelningen af tämligen ringa betydelse, hafva
desamma till undvikande af onödig vidlyftighet i den utarbetade planen
utelämnats.
Kunde man utgå ifrån, att målen vid krigsrätterna fortfarande
komma att uppgå till samma antal, som, enligt hvad Bil. 1 utvisar,
under dét sista decenniet varit fallet, skulle med en jurisdiktionsindelning
enligt Bil. Il på lista jurisdiktionen i medeltal komma att falla 188,9
mål, på 2:dra jurisdiktionen 35,2, på 3:dje 171,6, på 4:de 29,6, på
5:te 13,3, på 6:te 11,4, på 7:de 9,4, på 8:de 11,4, och på 9:de 2,9,
allt årligen.
Att märka är emellertid, att af de truppförband, som i Bil. II
upptagits,. vissa uppsatts först under de senare åren och andra ännu
icke ^ blifvit fullständigt uppsatta. De angifna medeltalen för de sista
tio åren äro därför åtskilligt lägre, än hvad som kan beräknas fram¬
deles komma att blifva fallet. Såsom förut anmärkts, torde man ock
oberoende häraf med visshet kunna antaga, att målens antal efter den
nya härordningens fullständiga genomförande kommer att icke obetyd¬
ligt ökas. Klart är därför, att ofvannämnda siffror icke utan vidare
kunna läggas till grund för ett bedömande af förevarande fråga. Därtill
kommer, att, på sätt nedan omförmäles, kommittén tänkt sig, att äfven
vissa mål mot officerare skulle i första hand upptagas och afdömas af
krigsrätt, en omständighet, som i sin mån skulle komma att föranleda
ökning, om än icke i nämnvärd mån i målens antal, så likväl i det
arbete, som skulle komma att åligga krigsrätten.
Klart är, att vid en blifvande jurisdiktionsindelning hänsyn måste
tagas till de förläggningsorter, som komma att varda bestämda för
vederbörande truppförband. Då, som bekant, hithörande frågor ännu
till en del äro omgjorda, har kommittén vid uppgörande af sitt förslag
till sådan indelning delvis måst utgå från antaganden, som ifall trupp¬
förbandens förläggning kommer att ordnas på annat sätt än sålunda
blifvit lörutsatt, möjligen bör föranleda jämkningar i samma förslag.
Möjligen vill man mot kommitténs förslag till jurisdiktionsindel¬
ning anmärka, att krigsrätternas organisation skulle blifva tämligen
308
olikformig. Detta synes emellertid i ock för sig icke behöfva utgöra
något fel. Olikformigheten betingas nämligen i förevarande fall af
de säregna förhållandena inom vårt land. I hvarje fall torde det icke
kunna förnekas, att genom de föreslagna åtgärderna en högst betydlig
förstärkning af krigsrätternas juridiska duglighet bör kunna vinnas,
vare sig den ena eller den andra af ofvan omförmälda utvägar för
besättande af de civila domarebefattningarna i nämnda domstolar i det
särskilda fallet kommer att anlitas.
Man torde icke heller vara berättigad att antaga, att, ifall man
till domare i de mindre jurisdiktionernas krigsrätter lyckas förvärfva
domare i allmän underrätt, dessa domstolar skulle blifva i nämnda af¬
seende sämre rustade än krigsrätterna inom de större jurisditkionerna.
Den speciella erfarenhet i bedömande af krigsrättsmål, som kan samlas
af domarna inom de större jurisdiktionerna, torde nämligen fullt upp¬
vägas af den domareerfarenhet i allmänhet, som under nämnda förut¬
sättning kommer att finnas företrädd inom de mindre. Och äfven ifall
någon ordinarie domare där icke alltid kan för ändamålet erhållas, torde
likväl, om jurisdiktion sindelningen genomföres på lämpligt sätt, och
aflöningsförmånerna för domarna i där befintliga krigsrätter icke sättas
alltför låga, god utsikt ändock förefinnas att för deras rakning förvärfva
sådana krafter, att rättskipningen äfven inom de mindre jurisdiktionerna
bör kunna bringas i jämnhöjd med hvad man må kunna hoppas blifva
fallet i de större.
I anslutning till grunderna för den organisation, hvilken till sina
allmänna hufvuddrag ofvan angifvits, synas de i enlighet härmed in¬
rättade krigsrätterna till åtskillnad från de till sin organisation därifrån
i vissa afseenden afvikande krigsrätter, som, enligt hvad nedan utvecklas,
skulle förekomma i krigstid, lämpligen kunna kallas distriktskrigsrätter,
eu benämning, som synes vara motiverad äfven däraf, att hvarje krigs¬
rätt ansetts, om än i organisativt hänseende närmast anslutande sig till de
särskilda truppförbanden, likväl af skäl, som nedan närmare omförmälas,1)
böra vid sidan däraf erhålla en i visst afseende territoriellt bestämd
jurisdiktion.
I enlighet med hvad i Riksdagens förenämnda skrifvelse uttalats,
anser kommittén en af de civila ledamöterna böra vara ordförande i
distriktskrigsrätten. Då den verkliga ledningen af rättens förhandlingar,
förhör med parter och vittnen o. s. v., i alla händelser måste anförtros
åt en af dem, synes det ock vara riktigast, att ordförandeskapet öfver-
!) Se sid. 362.
309
lämnas åt honom. Med clen organisation af krigsrätterna, kommittén
i (ifrigt tänkt sig, faller sig detta äfven i andra afseenden lämpligast.
Huruvida i krigstid undantag härifrån må anses påkalladt, är en fråga,
hvartill kommittén längre fram återkommer. J)
Kommittén har vidare tänkt sig, att distriktskrigsrättens ordförande
lämpligen skulle kunna erhålla titel af krigsdomare, ett uttryck, som
redan i 1798 års krigsartiklar användes för att beteckna domare i krigs-
domstol och för öfrigt nära ansluter sig till domstolens egen benäm¬
ning', och den andre civile ledamoten i samma domstol benämnas auditör.
Den senare skulle, jämte uppdraget att vara domare, tillika hafva sig
anförtrodt att föra domstolens protokoll och i öfrigt i hufvudsakliga
delar ansvara för dess expedition.
Krigsdomare skulle utnämnas af Konungen. Då på krigsdomaren
såsom rättens ordförande och ledare mycket beror, synes i lagen sär¬
skild t böra föreskrifvas, att för utnämning till sådan befattning erfordras
att hafva i domarevärf ådagalagt insikt och erfarenhet. 1 de fall, där
krigsrättens göromål på grund af jurisdiktionens ringa omfattning icke
finnas gifva anledning till att utnämna krigsdomare på fast stat, synes
denne böra af Konungen förordnas på viss tid, exempelvis tre år; och
har kommittén tänkt sig, att i dylika fall ordinarie domare i allmän
underrätt eller, om lämplig sådan ej tinnes att tillgå, annan person åt
de egenskaper, som för utnämning till krigsdomare skulle erfordras,
borde förordnas till krigsdomare. Att föreskrifva, att i nyssberörda fall
till krigsdomare ovillkorligen skulle utses ordinarie domare vid allmän
domstol, synes af skäl, som ofvan antvdts, knappast vara lämpligt, helst
möjligen äfven andra personer, som ägnat sig åt domareverksamhet,
kunna för ändamålet befinnas vara fullt lika lämpliga. Särskilt synas
därvid personer, som innehafva mera stadigvarande förordnande att
bestrida häradsliöfdinge-, borgmästare- eller rådmansbefattning, kunna
ifrågakomma, möjligen äfven vederbörande brottsmålsdomare inom de
län, där sådana finnas.
Auditör i distriktskrigsrätt synes böra tillsättas på fast stat och
utnämnas af Konungen. Skulle auditör liksom krigsdomare kunna i
vissa fall tillsättas endast på förordnande, kunde ju inträffa, att på
somliga håll ingendera af de båda civila krigsrättsledamöterna blefve
fast anställd vid krigsmakten. Olägenheterna af en dylik anordning
ligga i öppen dag och skulle i all synnerhet gorå sig gällande under
krigstid, då under sådana förhållanden hvarken krigsdomare eller
L) Se sid. 324.
310
auditör, såsom kommittén eljest antagit skola blifva fallet, skulle äga
skyldighet att gå i fält. Naturligen är det högligen önskligt, att
äfven till auditörsplatserna må kunna erhållas dugliga och driftiga
personer. Dock synas kompetensfordringarna i allmänhet ej å dem
höra ställas lika högt som å krigsdomarebefattningarnas innehafvare,
helst auditörens aflöningsförmåner icke gärna kunna sättas lika höga
som krigsdomarens, och auditörsplatserna i följd däraf, åtminstone del¬
vis, torde komma att besättas med jämförelsevis yngre män. Genom
de utsikter, som enligt den nya organisationen för auditörerna skulle
öppnas att etter visad duglighet i denna befattning erhålla befordran
till krigsdomare och därigenom förvärfva eu bättre ställning, synes
man emellertid, ofvanberörda omständigheter oaktadt, kunna äga grundad
anledning att förvänta, att äfven auditörsplatserna må kunna besättas
med dugliga krafter.
Möjligen kommer det att inom eu eller annan jurisdiktion finnas
behöliigt att tillsätta två auditörer. Då dessa skulle hafva till ålig¬
gande äfven att föra krigsrättens protokoll, kan det nämligen komma
att Ansa sig, att auditörsgöromålen icke lämpligen kunna af en auditör
bestridas. Kommittén bär ock antagit, att i händelse en jurisdiktions-
indelning af ungefärligen det utseende, som Bil. II utvisar, skulle
komma till stånd, två auditörer blefve erforderliga i en hvar af de
jurisdiktioner, som å samma Bil. benämnas den lista, och den 3:dje,
hvilka hvardera i sig inrymmer eu af flottans stationer, och att sanno¬
likt enahanda behof skulle gorå sig gällande äfven inom den 2:dra
jurisdiktionen enligt samma Bil.
Därest i enlighet härmed inom en och samma jurisdiktion två
auditörsplatser tillsättas, skulle det naturligtvis blifva nödigt, att sär¬
skilda föreskrifter meddelas rörande deras inbördes tjänstgöringsskvldig-
het inom jurisdiktionen. Med afseende å auditörsbefattningarna i de
mindre jurisdiktioner, där dessa befattningar icke kunna antagas lämna
sina innehafvare tull sysselsättning, synes det böra medgifvas dessa att
med auditörsbefattningen förena annan tjänst å rikets, riksdagens eller
kommunens stat, dock gifvetvis efter pröfning för hvarje särskild! fall.
Beträffande de militära ledamöterna i distriktskrigsrätt, Indika, på
sätt nämnts, skulle utgöra två till antalet, anser kommittén, som ofvan
är antydt, det vara åt vikt, att dessa tagas ur grader, där tillräcklig
erfarenhet af den militära tjänstens fordringar kan antagas finnas samlad,
äfvensom erforderlig lifserfarenhet i allmänhet kan väntas vara för
handen.
A andra sidan böra tydligen för ändamålet i regel anlitas ofta-
311
cerare af sådana grader, att de i allmänhet kunna antagas vara därtill
disponibla, utan att den militära tjänstgöringen inom vederbörande trupp¬
förband af deras tjänstgöring i krigsrätt alltför mycket störes, eller
förfall för ledamöterna i rätten kan väntas alltför ofta komma att uppstå.
Med afseende å berörda omständigheter har kommittén ansett lämpligast,
att de militära ledamöterna i krigsrätten i allmänhet skulle utgöras af
två kaptener. Detta skulle sålunda blifva fallet, då den tilltalade till¬
hör manskapet eller är underofficer äfvensom vid handläggning af mål,
däri viss person ej är tilltalad.
På sätt redan förut blifvit antydt, har kommittén vidare tänkt sig,
att vissa mål mot officerare skulle i första hand upptagas och afdömas
af krigsrätt. För de skäl, som föranledt kommittén därtill, vill kom¬
mittén längre fram redogöra. ') 1 detta sammanhang vill kommittén
allenast anmärka, att med den organisation af krigsrätterna, kommitténs
förslag innebär, intet hinder synes möta för att åstadkomma en äfven
för handläggningen och afdömandet af sådana mål fullt tillfredsställande
sammansättning af krigsrätterna.
År den tilltalade ej af högre grad än kapten, har kommittén
ansett, att de militära ledamöterna i rätten skulle kunna, utan rubbning
af dess vanliga sammansättning, utgöras af två kaptener, helst enligt
den föreslagna organisationen hinder sällan eller aldrig torde behöfva,
möta för att i sådant fall i rätten inkalla kaptener från annan afdelning
af krigsmakten än den, som den tilltalade tillhör. År den tilltalade
regementsofficer, skulle däremot de militära ledamöterna i rätten äfven
vara regementsofficerare, och synes därvid lämpligt, att den ene af dem
innehar öfverstes grad. Ifall åter den tilltalade tillhör generalitetet
eller är flaggman, har kommittén ansett den ene af rättens ledamöter
böra innehafva samma grad eller således tillhöra generalitetet eller
vara flaggman och den andre innehafva öfverstes grad. Att för det
fall, att den åtalade är af regementsofficers eller högre grad, ovillkorligen
föreskrifva, att båda de militära ledamöterna i rätten skulle innehafva
samma grad som den tilltalade, synes ej vara lämpligt, då tillgången
på officerare inom dessa grader är jämförelsevis knapp. För öffiigt är
att märka, att regementsofficerare redan nu sitta som domare i krigs-
hofrätten, hvilken ju har att afdöma mål äfven mot officerare af högre
grader, än den de själfva tillhöra.
Förutom de kompetens villkor, som, enligt hvad af det föregående
framgår, skulle fordras för att vara domare — militär eller civil — i
') Se sid. 363 o. följ.
312
krigsrätt, liar kommittén ansett, att därjämte, i öfverensstämmelse med
livad som gäller beträffande vissa domarebefattningar i allmän under¬
rätt, bör stadgas, att såsom domare i krigsrätt ej må fungera annan
än den, som uppnått en ålder af tjugufem år.
Kommittén anser det vara eu väsentlig brist i den nuvarande mili¬
tära rättegångsordningen, att de militära ledamöterna i krigsrätt förordnas
endast för hvarje tillfälle, då krigsrätt skall hållas. Vid flottan lärer
visserligen ett annat förhållande äga rum, i det att där dessa ledamöter
i allmänhet förordnas för längre tid, ett förhållande, som emellertid
endast beror af praxis. Då de militära ledamöterna i rätten utses
endast för tillfället, kan man tydligen ej gärna vänta, att de skola
fatta något verkligt intresse för uppdraget i fråga, eller att de skola
hinna förvärfva någon vana och erfarenhet såsom domare i krigsrätts-
mål. Att utsträcka uppdraget för en längre tid synes emellertid, med
afseende å den militära tjänstgöringen och de kommenderingar å olika
håll, som däraf ej sällan föranledas, vara mindre lämpligt. Kommittén
anser därför tiden lämpligen icke böra bestämmas längre än till ett år
i sänder.
Hvad angår sättet, hvarpå ifrågavarande ledamöter höra utses,
kunna flera utvägar tänkas. Ett sätt, som flerstädes, t. ex. i Norge,,
.kommit till användning, är att de militära ledamöterna utses efter lott¬
ning inom på förhand af vederbörande chefer uppgjorda listor. Ett
annat sätt är att låta uppdraget gå i tur efter anciennitet inom före-
skrifna grader. Det förra tillvägagångssättet har olägenheten af att
vara förenadt med ganska mycken omständlighet; och ingendera me¬
toden medför någon som helst garanti för att uppdraget kommer att
tillfalla lämpliga personer. Kommittén har trott det enklaste och lämp¬
ligaste förfarandet vara att låta de militära ledamöterna i rätten för
hvarje kalenderår förordnas af vederbörande militära befälhafvare. Där¬
igenom blir möjligt att till uppdraget välja personer, som äro därtill
fallne, likasom ock att taga hänsyn till de militära tjänstgöringsförhål¬
landena i öfrig!.
I enlighet härmed har kommittén tänkt sig, att det skulle till¬
komma hvarje chef för regemente eller därmed likställdt truppförband
att inom hvarje års utgång förordna två till regementet eller trupp¬
förbandet hörande officerare af kaptens grad att under det följande året
vara ledamöter i distriktskrigsrätten inom den jurisdiktion, regementet
eller truppförbandet tillhör, äfvensom hvarje arméfördelningschef att för
hvarje jurisdiktion, däri något till fördelningen hörande regemente eller
likställdt truppförband ingår, förordna nedan omförmäldt antal repe-
313
mentsofficerare, hörande till fördelningen, att under samma tid vara
ledamöter i jurisdiktion ens krigsrätt. 1 enahanda ordning skulle för
flottans och kustartilleriets räkning motsvarande förordnanden meddelas
af stationsbefälliafvare och chefer för kustartilleriet.
För att undvika, att inom jurisdiktioner, omfattande trupper af
armén, hvilka alla tillhöra en och samma fördelning — något som
torde kunna antagas blifva det regelmessiga — de till militära leda¬
möter i distrikts krigsrätten utsedde regementsofficerare skulle kunna
blifva domare öfver sina egna förmän, har ansetts lämpligt, att antalet
regementsofficerare, som, på sätt ofvan sagts, årligen skulle af hvarje
arméfördelningschef förordnas, bestämmes till fyra. Däremot torde det
i fråga om flottan och kustartilleriet vara tillräckligt, att i förra fallet
två regementsofficerare och i det senare fallet en officer af sådan grad
förordnas.
Förekommer vid krigsrätt åtal mot officer af generalitetet eller
flaggman, synes lämpligast vara, att de militära ledamöterna i rätten
efter anmälan förordnas af Konungen.
Då enligt kommitténs förslag de civila ledamöterna i distrikts-
krigsrätt icke skulle komma att tillhöra visst truppförband utan intaga
en mera sidoordnad ställning till dessa, lämpar det sig ej att, på sätt
nu är förhållandet, krigsrätten förordnas af de militära befälhafvarne,
då ärende förekommer, som skall handläggas af sådan domstol. I
stället synes i sådant fall vederbörande befälhafvare böra hos krigs-
domaren begära sättande af krigsrätt, eu begäran, som denne natur¬
ligtvis då bör vara pliktig att efterkomma. Behörighet att påkalla
sättande af krigsrätt har kommittén ansett lämpligen böra, med an¬
knytning till reglerna om befälhafvares bestraffningsrätt i disciplinmål,
tillkomma enhvar befälhafvare, som, enligt hvad i strafflagen för krigs¬
makten skulle komma att stadgas, äger oinskränkt bestraffningsrätt i
sådana mål. Därigenom undvikas nämligen bäst onödig omgång och
skriftväxling.
Såsom ofvan nämnts, har kommittén utgått ifrån, att distrikts-
krigsrätten i regel skulle sammanträda å den ort inom distriktet, där
det truppförband, dit den tilltalade hör, befinner sig. I öfrigt synes
det böra öfverlåtas åt krigsdomaren att bestämma tid och ort för rät-
som första sammanträde samt att därtill kalla såväl vederbörande auditör
tens militära ledamöter af behöriga grader bland därtill förordnade
officerare. För att kostnaderna för rättens sammanträden ej må blifva
större än erforderligt, torde det därjämte böra föreskrifvas, att till
ledamöter i rätten företrädesvis skola kallas officerare, som finnas å
40
314
Om en
mellaninstans
i krigsrätts-
mål.
den ort, där rätten skall sammanträda, eller eljest med minsta kostnad
för det allmänna kunna inställa sig’ därstädes, något som i regel ej
behöfver hindra, att i mål, där förhållandena anses därtill föranleda,
de militära ledamöterna tagas från annat truppförband än det, den till¬
talade tillhör.. År målet af beskaffenhet, att för dess handläggning
särskilda tekniska kunskaper inom visst vapen erfordras, torde dock
alltid officerare af det vapen, den tilltalade tillhör, eller målet eljest
angår, böra, i den mån så kan ske, inkallas att tjänstgöra i rätten.
En organisation af krigsrätterna under fredstid, sådan som den nu
föreslagna, torde i väsentlig grad vara ägnad att afhjälpa de svagheter
och brister, som, enligt hvad förut påpekats, vidlåda den nuvarande
organisationen. Att, såsom förut framhållits, krigsrätterna därigenom
böra i^ juridiskt afseende vinna högst betydligt i styrka, torde vara gifvet.
Pilläfventyrs vill man däremot i fråga om den föreslagna orga¬
nisationen invända, att enligt denna den militära fackinsikten skulle
blifva alltför svagt representerad, och krigsrätternas karaktär af militär¬
domstolar — detta begrepp taget i bemärkelsen af sådana domstolar,
där det militära elementet har eu. bestämd öfvervikt — förryckas samt
i följd däraf dessa domstolar beröfvas en del af den prestige, som nu
inom krigsmakten tillkommer desamma, och förtroendet för nämnda
domstolar sålunda försvagas.
Ehuru kommittén anser sig genom hvad förut anförts hafva i
hufvudsak bemött berörda invändning, vill kommittén likväl här till-
lägga, att, då det gäller att åstadkomma en organisation af krigs-
domstolarna, afsedd för eu krigsmakt, bestående hufvudsakligen af värn¬
pliktige, det uppenbarligen är af än större betydelse än eljest, att de
institutioner, som vid krigsmakten' hafva att skipa lag och rätt, blifva
sa organiserade, att landets befolkning kan blicka upp till desamma
med full tillit och förtroende. Att krigsrätterna, organiserade enligt de
grunder, som förut angifvits, äro ägnade att i långt högre grad än de
nuvarande krigsrätterna tillvinna sig befolkningens förtroende, synes
obestridligt. Kommittén är ock öfvertygad, att den föreslagna organisa¬
tionen, äfven om densamma än till en början må förefalla mången täm¬
ligen främmande, likväl skall, därest den i tillämpningen genomföres med
omsikt och noggrant aktgifvande på de viktiga intressen, som det här
gäller att tillvarataga, befinnas äfven ur militär synpunkt tillfredsställande.
Som förut nämnts, har kommittén antagit, att en mellaninstans
äfven för behandlingen af de mål, som tillhöra krigsdomstol, fortfarande
bör bibehållas. Enligt hvad ofvan omförmälts, har visserligen varit
315
ifrågasatt, att den nuvarande mellaninstansen, krigshofrätten, skulle helt
och hållet indragas, och målen från krigsrätterna fullföljas direkt till
högsta domstolen. De fördelar, som däraf voro att vinna, skulle bestå
dels i krigsrättsmålens snabbare slutliga afgörande dels inbesparing af
kostnaderna för krigshofrättens upprätthållande. Huru beaktansvärda
dessa fördelar än må vara, lärer likväl vara gifvet, att ingendera af
dem vid bedömande af förevarande fråga får vara afgörande eller efter-
sträfvas på rättssäkerhetens bekostnad.
Ehuru genom den organisation af krigsrätterna, kommittén före¬
slagit, behofvet af en mellaninstans för handläggningen af ifrågavarande
mål bör blifva åtskilligt mindre framträdande än nu, har kommittén
dock icke vågat antaga, att en sådan instans skulle med afseende å nu
ifrågavarande mål kunna helt och hållet umbäras. Då nämligen eu
mellaninstans fortfarande linnes behöflig för handläggningen af de mål,
som tillhöra de allmänna underrätterna, Indika i flera afseenden erbjuda
väsentligt starkare garantier för eu god rättsskipning än de nuvarande
krigsrätterna, synes man i hvarje fall icke berättigad till ett sådant
antagande, förr än erfarenheten därför lämnat ett bestämdt stöd.
Oberoende af nu berörda förhållande finnas äfven andra om¬
ständigheter, som tala för bibehållandet af en särskild krigsöfverdomstol.
Såsom nedan närmare utvecklas, r; är nämligen eu stor del af de mål,
som nu tillhöra och enligt förslaget fortfarande skulle tillhöra krigs-
domstol, af beskaffenhet att desamma bäst ägna sig för att redan i första
hand upptagas af en fast, i sin verksamhet mera permanent domstol än
krigsrätterna på grund af sakens natur lämpligen kunna blifva, Hit höra
särskild! sådana mål, hvilka kunna utan särskild rannsakning afgöra^
allenast efter skriftväxling. Uppsikten öfver rättsskipningen vid krigs¬
rätterna äfvensom öfver det sätt, hvarpå vederbörande befälhafvare utöfva
den dem anförtrodda disciplinära bestraffningsrätten och andra med rätts¬
väsendet i samband stående befogenheter — en angelägenhet, hvarpå
tydligen ligger ej ringa vikt — torde ock utöfvas bäst och mest effek¬
tivt af en särskild, permanent krigsöfverdomstol, om än naturligen äfven
andra sätt för utöfvande af eu sådan uppsikt låta tänka sig. Då där¬
till kommer, att arbetsbördan i högsta domstolen, hvilken man alltid
förutsatt skulle förblifva högsta instans i ifrågavarande mål åtminstone
i fredstid, i senare tider vuxit så betydligt, att, oaktadt den ej längesedan
vidtagna förändringen, att vissa slag af mål, som tidigare fatt dit full¬
följas, numera i sista hand afgå »ras af annan myndighet, och oaktadt
nyligen gjord ökning i justitierådens antal, balanserna af på dess pröf-
\) Se sid. 305.
316
ning ankommande mål och ärenden icke kunnat nedbringas, synes det,
åtminstone för närvarande, äfven ur denna synpunkt föga lämpligt att,
med upphäfvande af mellaninstanserna i krigsrättsmål, föreskrifva, att
dessa mål skulle från krigsrätterna fullföljas direkt till högsta domstolen,
hvilket naturligtvis skulle medföra, om än icke en mera väsentlig, dock
alltid någon ökning i högsta domstolens arbete.
De förslag till krigshofrättens ombildning, som i senare tider varit
å bane, hafva, såsom den förut lämnade redogörelsen härför utvisar,
alla gått ut på dels en förstärkning af det civila elementet inom dom¬
stolen dels krigshofrättens sammanförande med Svea hofrätt i eu eller
annan form. Meningarna hafva emellertid visat sig vara ganska delade
såväl därom, huruvida verkligen ett behof af eu förstärkning i nyss¬
nämnda afseende föreligger, eller i allt fall huruvida densamma bör ske
på bekostnad af det militära elementet i domstolen, som ock därom,
huruvida, i fall eu dylik förändring finnes böra äga rum, det lämpligaste
sättet härför är att söka i krigshofrättens förbindande med Svea hofrätt.
Sant är, att ett behof af en förstärkning af det civila elementet,
gjort sig vida mindre kännbart beträffande krigshofrätten än i fråga
om krigsrätterna. Helt naturligt är ock, att så varit förhållandet. Krigs¬
hofrätten äger nämligen i sin civile ledamot, krigshofrättsrådet, hvilken
i regel genom tidigare tjänstgöring såsom krigsfiskal speciellt utbildat
sig för ifrågavarande befattning, ett långt kraftigare stöd än krigs¬
rätten i regel kan påräkna hos sin auditör, hvarjämte krigshofrätten
därigenom att densamma vid sin sida har en juridiskt bildad åklagare,
krigsfiskalen, naturligen bör äga möjlighet att åstadkomma en bättre
och fullständigare utredning i där anhängiggjorda mål, än som af
krigsrätterna med deras i sistnämnda hänseende otillfredsställande
anordning i allmänhet kan förväntas. De synpunkter, som vid frågan
om krigshofrättens ombildning hittills mest skjutits i förgrunden, hafva
och åtminstone på senare tider i allmänhet varit andra, nämligen dels
den uppfattningen, att, med hänsyn till det jämförelsevis ringa antal
rättegångsmål, som krigshofrätten efter den samtidigt med nya all¬
männa strafflagens införande förändrade lagstiftningen rörande under¬
ställning af underrätts utslag i brottmål haft att handlägga, krigs¬
hofrättens tillvaro som själfständigt ämbetsverk icke varit tillräckligt
motiverad, dels eu däraf alstrad önskan, att då krigshofrättens arbets¬
produkt icke ansetts motsvara kostnaderna för densamma, genom dess
ombildning åstadkomma eu besparing för statsverket.
Vid sidan häraf har emellertid flerfaldiga gånger från skilda håll
framhållits önskvärdheten af en förstärkning af krigshofrättens civila
317
element. Så skedde, på sätt förut blifvit nämndt, redan i det uttalande,
som i frågan gjordes af Rikets Ständer vid 1857 års riksmöte. Äfven
det förslag, som år 1881 framlades af chefen för justitiedepartementet,
var, som förut nämnts, fotadt på en liknande uppfattning. Jämväl
Xva Lagberedningen stödde sitt år 1893 afgifna förslag till ombildning
af krigshofrätten, bland annat, därpå, att då endast eu civil ledamot i
krigshofrätten hade säte och stämma, ett alltför knappt utrymme lämnats
åt den egentliga lagkunskapen, med framhållande därvid tillika, att
nämnde ledamot i regel saknade tillfälle att erhålla den vana vid
tillämpningen af allmänna straffrättsliga bestämmelser, hvilken äfven
vid behandling af krigsrättsmål vore erforderlig.
Sistnämnda förslag, hvilket, som nämnts, af högsta domstolens
flesta ledamöter i hufvudsak lämnades utan anmärkning, blef, enligt
hvad förut om förmälts, tillstyrkt med vissa mindre väsentliga modifika¬
tioner äfven af 1895 års kommitté, som, under uttalande af sin anslut¬
ning till den af Nya Lagberedningen uttalade uppfattningen rörande
behofvet af eu förstärkning af det lagkunniga elementet inom krigs¬
hofrätten, såsom skäl för denna sin mening i främsta rummet åberopade,
att krigshofrättens nuvarande organisation med allenast en lagfaren
ledamot icke kunde anses lämna den garanti för en riktig lagtillämp¬
ning, som man borde fordra af en öfverdomstol; en mening, som bi¬
träddes äfven af då tjänstgörande krigshofrättsrådet i egenskap af
ledamot i kommittén. »Ändamålet)), yttrar samma kommitté härom
vidare, »med öfverdomstolars inrättande är, att de skola bereda större
säkerhet för rättskipningen än underdomstolarna, och denna större
säkerhet har man ansett sig kunna uppnå genom att i öfverdomstol
insätta flera domare än i underrätt eller genom att för domare i öfver¬
rätt stadga strängare kompetens villkor än för underdomare. Denna
grundsats har också, hvad de allmänna domstolarna angår, tagit sig
uttryck därutinnan, att där i allmänhet döma i första instans en till
tre, i andra instans fem och i högsta instans sju lagfarna domare.
Hvad åter den nuvarande krigsöfverdomstolen eller krigshofrätten
beträffar, kan denna grundsats icke anses vara nog tillgodosedd, då
krigshofrätten består af samma antal och i det närmaste lika kvali¬
ficerade ledamöter som krigsrätterna, eller fyra militära och en lag¬
faren ledamot. Det synes emellertid kommittén uppenbart, att före-
nämnda grundsats bör få göra sig gällande äfven i fråga om krigs-
domstolarna, och detta så mycket hellre, som genom den utsträckning,
den allmänna värnplikten erhållit, ett långt större antal medborgare
numera lyder under krigsdomstol, än tillförene varit fallet.»
318
Det af nämnda kommitté upprättade förslaget i ifrågavarande delar
tillvann sig, som nämndt, icke högsta domstolens gillande. Detta torde
emellertid närmast hafva berott därpå, att förslaget i den form, det¬
samma utgjorde föremål för högsta domstolens granskning, var samman¬
knippad! med ett förslag om öfverflyttning af officers forum till krigs¬
rätt, hvilket sistnämnda förslag, enligt hvad särskildt krigshofrätten i
sitt öfver samma förslag afgifna utlåtande påvisat, var behäftad! med
åtskilliga svagheter och olägenheter såväl med afseende å organisationen
af de domstolar, som skulle hafva att upptaga åtal mot officerare, som
äfven i vissa andra afseenden.
I själfva verket torde ock förevarande frågas historia visa, att
spörjsmålet om krigshofrättens omorganisation på det närmaste samman¬
hänger med frågan om en reform af krigsrätterna, samt att den förra
frågan knappast låter sig lösa på ett fullt ändamålsenligt sätt, utan att
samtidigt eu ganska genomgripande förändring i krigsrätternas orga¬
nisation varder företagen.
Hvad särskildt frågan om en förstärkning af det lagfarna ele¬
mentet i krigshofrätten angår, torde behöfligheten och nyttan af eu
sådan åtgärd svårligen kunna förnekas. Motståndet mot de förslag,
som i sådant afseende framlagts, torde ock egentligen icke heller hafva
gällt lämpligheten af en sådan åtgärd i och för sig utan snarare härröra
af obenägenheten mot vidtagande af en minskning i krigshofrättens
militära element och denna domstols reformerande i en sådan riktning,
att densamma skulle i större eller mindre grad mista sin nuvarande
karaktär af hufvudsakligen och öfvervägande militärdomstol.
Finnes en organisation af krigsrätterna, sådan som kommittén
föreslagit, ändamålsenlig och lämplig, lärer emellertid däraf följa att, äfven
krigshofrätten bör gifvas en därefter lämpad, förändrad organisation.
Om, enligt hvad ofvan utvecklats, den militära fackinsikten i krigsrätterna
kan anses under vanliga förhållanden tillräckligt representerad genom
insättandet af två militära ledamöter i sådan domstol, synes detsamma
gälla äfven om krigshofrätten. Att afvikelse härifrån vid inträffande
krig kan finnas påkallad, är en särskild sida af saken, därtill kommittén
längre fram återkommer. x) För öfrigt är gifvet, att äfven eljest krigs¬
hofrätten, liksom hvarje annan domstol, är oförhindrad att, där sådant
i särskilda undantagsfall kan finnas nödigt, genom hörande af sakkunnige
inhämta de upplysningar, som må finnas för utredning af förekommande
mål behöfliga.
Men liksom den föreslagna organisationen af krigsrätterna synes
höra medföra en minskning åt de militära ledamöternas antal i krigs-
1 Se sid. 328.
319
hofrätten till två, lärer å andra sidan följdriktigheten fordra en ökning-
af det civila elementet till antalet äfvensom att domstolens ordförande
bör vara en af dess lagfarna ledamöter.
Under nu angifna förutsättningar lärer det emellertid knappast
kunna anses lämpligt att bibehålla krigshofrätten såsom ett själfständigt
organ isera dt ämbetsverk. Gifvet är, att detta i hvarje fall icke låter
sig gorå utan ökade kostnader. Denna ökning torde dock icke behöfva
blifva så betydande, att densamma i och för sig behöfver verka af¬
skräckande, därest detta befunnes vara det ändamålsenligaste och bästa
sättet för domstolens organisation. Däremot är tydligt, att om det
arbete, som af krigshofrätten fordras, kan uträttas lika bra eller bättre
lör en mindre kostnad, ifall krigshofrätten upphör att existera som en
själfständigt organiserad domstol och i en eller annan form förenas
med en annan domstol, och en dylik anordning i öfrigt icke stöter på
alltför stora svårigheter och olägenheter, detta är att föredraga. Ehuru
malens antal i krigshofrätten etter införande af 1892 års härordning-
åtskilligt ökats (se Bil. Ill), och <-n ytterligare tillväxt i deras antal kan
antagas blifva följden, sedan 1901 års härordning hunnit helt genom¬
föras, lärer det dock, äfven under förutsättning att denna tillväxt varder
ganska betydlig, med visshet kunna antagas, att det arbete, som skulle
komma att hvila å domstolens civila ledamöter, hvilka ju i alla händelser
skulle utgöra minst två, icke kommer att taga dessas tid helt och hållet
i anspråk. Det ligger därför nära för handen att tänka sig en förening
af dessa befattningar med andra domareuppdrag, helst just på detta
sätt bäst vinnes det synnerligen viktiga önskemålet, att den erfarenhet
och vana vid tillämpning äfven af allmän lag, som inom eu domstol
sådan som krigshofrätten är af högsta vikt, må varda därstädes be¬
hörigen representerade. Tydligen möter det ock svårigheter att med
en fristående organisation af krigshofrätten finna eu lämplig civil ord¬
förande för densamma.
Med afseende å bland andra nu berörda förhållanden är det ganska
förklarligt, att man, då fråga förut förevarit om åstadkommande af eu
förbättrad organisation af krigshofrätten, sökt finna eu lösning af frågan
antingen genom att låta krigshofrättens funktioner öfvertagas af rikets
öfriga hofrätter eller ock medelst dess införlifvande under en eller annan
form med någon af de andra hofrätterna särskild! med Svea hofrätt,
hvilken sistnämnda utväg, på sätt ofvan omförmälts, tillstyrkts såväl af
nya lagberedningen som ock af 1895 års kommitté.
Vid öfvervägande af de förslag, som i ämnet framkommit och hvad
med anledning däraf af de myndigheter, som haft att yttra sig i ärendet,
320
blifvit anfördt, liar jämväl nu förevarande kommitté stannat vid den
mening, att äfven under de i viss mån förändrade förhållanden, som
den nya härordningens antagande framkallat, det lämpligaste sättet föl¬
en lösning af ifrågavarande spörsmål är att söka i krigshofrättens
förening med Svea hofrätt. Visserligen har häremot anmärkts, bland
annat, att en sådan åtgärd skulle vålla åtskilliga svårigheter och rubb¬
ningar i arbetet inom sistnämnda hofrätt. Att en dylik sammanslagning
medför vissa olägenheter, kan ju icke heller förnekas. Dock synes det,
som om dessa, ifall lämpliga åtgärder för ordnandet af arbetet inom
Svea hofrätt och krigshofrätten inbördes blifva vidtagna, skulle kunna,
om ej helt och hållet undvikas, likväl väsentligen mildras, samt att i.
allt fall desamma icke äro af den betydenhet, att de böra utgöra hinder
för genomförande af en reform i nämnda riktning, ifall denna eljest
befinnes nyttig och ändamålsenlig.
Kommittén har, med anslutning i väsentliga delar till det år 1881
framlagda förslaget, tänkt sig, att krigshofrätten skulle utgöras af presi¬
denten i Svea hofrätt såsom ordförande, två ledamöter af sistnämnda
hofrätt samt två militärpersoner.
En bestämmelse att presidenten i Svea hofrätt äfven skulle vara
ledamot och ordförande i krigshofrätten, anser kommittén synnerligen
lämplig, såväl på grund af den värdefulla tillökning i krigshofrättens
arbete, som därigenom vinnes, som ock med hänsyn till den redan af
nya Lagberedningen framhållna omständigheten, att presidenten bättre
än någon annan är i tillfälle att ordna den tjänstgöring inom krigs¬
hofrätten, hvartill arbetskrafter från Svea hofrätt böra anlitas.
Då Nya Lagberedningen afgaf sitt ofvan omförmälda förslag rörande
krigshofrättens omorganisation, framhöll Beredningen såsom ett viktigt
önskemål, att krigshofrättens civila ledamöter blefve ständiga. Säkert
skulle, yttrade Beredningen härom, detta främja ett jämnt och frukt¬
bringande samarbete med de militära ledamöterna. Af än större betydelse
vore dock, att på detta sätt de civila ledamöterna förvärfvade djupare insikt
i krigslagstiftningen och vidsträcktare erfarenhet i krigsrättsmåls hand¬
läggning, än eljest kunde förväntas, och att därigenom större utsikt
vunnes att åstadkomma stadga och likformighet i lagtillämpningen å
detta område. Beredningen föreslog därför, att den civile ledamot i
Svea hofrätt, som enligt dess förslag jämte presidenten skulle erhålla
säte i krigshofrätten, skulle till detta sitt uppdrag af Konungen förordnas
utan särskild begränsning till tiden. Kommittén, som fullväl inser
vikten af de utaf Lagberedningen härför anförda skäl, har dock ansett
förordnandet för de civila ledamöterna i Svea hofrätt att tillika vara
321
ledamöter i krigshofrätten lämpligen böra begränsas till tre år i sänder
för att därigenom underlätta öfverflyttningen af förordnandet å annan
person, där detta af en eller annan anledning finnes lämpligt; något som
naturligen ej bör hindra, att, där förordnandet anses fortfarande böra
anförtros åt samma personer, detta för ytterligare tre år i sänder förlänges.
De två sålunda förordnade ledamöterna i krigshofrätten skulle
det åligga att efter inbördes fördelning enligt särskilda bestämmelser
öfvertaga de göromål, som nu åligga krigshofrättsrådet, således i främsta
rummet att bereda och föredraga målen i krigshofrätten. Genom en
sådan fördelning af arbetsbördan emellan nämnda ledamöter torde de
göromål, som skulle tillkomma hvardera af dem i deras egenskap af
ledamöter i krigshofrätten, icke blifva mera betungande, än att dessa
göromål böra utan större svårighet kunna förenas med deras befattning
såsom ledamöter i Svea hofrätt, samt de rubbningar i sistnämnda hof-
rätts arbeten, som därest, pa sätt förut varit föreslagut, föredragning-en
skulle åligga allenast en ledamot, svårligen skulle kunna helt och hållet
undvikas, bäst och fullständigast förebyggas.
De militära ledamöterna åter skulle likaledes, på sätt redan nu
är fallet, af Konungen förordnas för tre år i sänder och i vanliga fall
utgöras af två regementsofficerare af öfverstes grad, en från armén och
en från flottan. I öfverensstämmelse med hvad som föreslagits i fråga
om sammansättningen af krigsrätt i mål, som röra åtal emot officer af
generalitet eller _ flaggman, skulle tillika för samma tid förordnas eu
officer af generalitet och en flaggman att såsom militära ledamöter
inträda i krigshofrätten, den förre i stället för regementsofficeren af
armén, då mål rörande åtal mot officer af generalitet där förekommer,
och den senare i stället för den flottan tillhöraude regementsofficeren,
då åtal emot flaggman är föremål för rättens handläggning. Den förut
omförmälda^ bestämmelsen därom att domare i krigsrätt skall hafva upp¬
nått viss ålder, bör naturligtvis äga motsvarande tillämpning i fråga
om domare i krigshofrätten.
Därest krigshofrätten sammansättes på sätt nu blifvit föreslaget,
synas i fråga om dess domförhet enahanda regler böra gälla som be¬
träffande hofrätts domförhet i allmänhet, dock att de två militära leda¬
möterna alltid skola vara tillstädes. >)
Redan vid afgifvande af sitt ofvan omförmälda utlåtande öfver 1881
års förslag påvisade Svea hofrätt, hurusom vissa kompetenskonflikter
skulle kunna uppstå, ifall de beslut, som af den enligt samma förslag för
krigsrättsmålens handläggning afsedda afdelningen inom hofrätten komma
’) Se härom vidare sid. 382.
41
322
att meddelas, blefve expedierade i Svea hofrätts namn; och. hemställde
hofrätten därför, att därest krigshofrättens införlifvande med Svea hof¬
rätt blefve beslutad, nödiga bestämmelser för undvikande af dylika
förvecklingar måtte meddelas.
Med anledning, bland annat, af denna Svea hofrätts erinran, upp¬
tog Nya Lagberedningen i sitt förslag en bestämmelse, att krigshofrätten
skulle utgöra eu vid Svea hofrätt bildad särskild afdelning. Enligt
motiven till förslaget afsåg Beredningen härmed att utmärka å ena sidan
skyldigheten för ledamöterna och tjänstemännen i Svea hofrätt att jäm¬
väl tjänstgöra i krigshofrätten och å andra sidan äfven denna senare
domstols fortfarande egenskap af specialdomstol; och har kommittén,
som funnit Lagberedningens förslag i nämnda hänseende ändamålsenligt,
därutinnan anslutit sig till samma förslag.
Protokollsföringen i krigshofrätten, hvilken syssla nu bestrides af
den där anställde sekreteraren, synes, på sätt tidigare blifvit föreslaget,
kunna besörjas af en ibland Svea hofrätts notarier eller, i händelse vissa
notariebefattningar i nämnda hofrätt skulle, på sätt hofrätten i anled¬
ning af väckt fråga om indragning af en del af dessa befattningar till¬
styrkt, komma att ersättas af amanuensbefattningar, af en amanuens
enligt förordnande för viss tid. Därest en sådan indragning kommer
till stånd utan upprättande af motsvarande antal amanuensbefattningar,
synes det däremot möjligen böra tagas i öfvervägande, huruvida icke en
särskild notarie- eller amanuensbefattning bör för krigshofrättsafdel-
ningens räkning inrättas. Då kommittén emellertid härutinnan haft att
utgå från nu rådande förhållanden, har kommittén saknat anledning att
framställa något förslag i berörda afseende.
Hvad angår den sekreteraren hos krigshofrätten nu åliggande
diariiföring, vill kommittén längre fram därom yttra sig. r)
Att en organisation af krigshofrätten i enlighet med de grunder,
som nu till sina hufvuddrag angifvits, är ägnad att i juridiskt afseende
i hög grad stärka densamma, torde vara obestridligt. Om de militära
ledamöterna hämtas ur grader, som ofvan föreslagits, synas ock den
militära fackinsikten och erfarenheten därstädes varda tillräckligt före¬
trädda. Att i enstaka undantagsfall hörande af sakkunnige möjligen kan
finnas behöflig!, må väl vara sant. Detta synes dock i och för sig lika
litet utgöra en giltig grund för anmärkning emot den föreslagna sam¬
mansättningen af krigshofrätten, som enahanda omständighet gifver be¬
rättigad anledning till anmärkning mot andra domstolar, där ett liknande
förhållande äger rum. Den speciella sakkunskap, som erfordras för
*) Se sid. 339.
323
själfva domsåtgärden och därmed för ernående af ett såväl ur allmänt
rättslig som speciellt militär synpunkt fullt tillfredsställande resultat, torde
dock med den föreslagna sammansättningen af domstolen lika litet här,
som detta nu kan sägas vara fallet i högsta domstolen, behöfva brista.
Möjligen skulle man vilja erinra, att då krigshofrätten enligt för¬
slaget icke är afsedd att tjäna uteslutande såsom appellationsdomstol,
utan äfven skulle i första instans upptaga en del mål mot officerare,
det komme att innebära en oegentlighet, ifall i krigshofrätten det civila
elementet blefve starkare representeradt än i krigsrätterna, som hade
att i första hand upptaga och afgöra ej mindre alla åtal emot andra
krigsmakten tillhörande personer än äfven åtskilliga mål rörande office¬
rare. Då emellertid enligt kommitténs förslag icke heller i krigsrätterna
det militära elementet skulle komma att äga en bestämd öfvervika synes
berörda omständighet hafva förlorat den betydelse, densamma förut
och så länge en reform af krigshofrätten i den riktning, kommittén
nu föreslagit, icke ställts i samband med ändring i krigsrätternas nu¬
varande organisation, onekligen ägt. För öfrigt innebär det tydligen
i flera afseenden en fördel, ifall krigshofrätten, då densamma förbindes
med Svea hofrätt och organiseras såsom en särskild afdelning af denna,
erhåller en med afseende å domarenas antal likformig sammansättning
med sistnämnda hofrätts öfriga afdelningar, bland annat därutinnan att
genom en sådan anordning möjlighet kan beredas att befria presidenten
i Svea hofrätt, hvars tid lämpligen icke bör upptagas af vissa på
krigshofrättens handläggning' ankommande ärenden af jämförelsevis
mindre betydelse, såsom sammanläggningar af straff med mera dylikt,
från deltagandet i handläggningen däraf.
Då vid föregående tillfällen förslag till ombildning af krigshofrätten
i en riktning, i hufvudsakliga delar öfverensstämmande med den, i
hvilken kommitténs nu omförmälda förslag går, varit föremål för pröf-
ning, har anmärkts, bland annat, att då krigshofrätten vore omfattad med
förtroende af dem, för hvilka den närmast vore inrättad — en om¬
ständighet, som vore af synnerlig vikt vid all rättsskipning — tillräck¬
liga skäl för. krigshofrättens ombildning icke förelåge. Med afseende
härå tillåter sig kommittén framhålla, att, om än berörda uttalande må
anses hafva under de förhållanden, som förut varit rådande, ägt sitt
berättigande, saken dock ställer sig i någon mån annorlunda, sedan krigs¬
maktens organisation väsentligen fotats å annan grund än tidigare
varit fallet och erhållit sin tyngdpunkt i den allmänna värnplikten.
Sedan så skett, torde man nämligen, på sätt redan i fråga om den
föreslagna förändringen i krigsrätternas organisation blifvit anfördt, i
324
Om högsta
instans i
krigsrättsmål.
Om krigs-
domstolarnas
organisation
i krigstid.
Krigsrätten.
krigsdomstolarna, och således äfven krigshofrätten, böra se icke blott
institutioner, som hafva att skipa rättvisa för vissa klasser af ämbets-
och tjänstemän, utan äfven i vida större utsträckning än förut för den
stora massan af värnpliktige. Anser man denna omständighet vara af
den vikt och betydelse, att densamma bör föranleda en organisation af
krigsrätterna i den riktning, som kommitténs förslag afser, lärer, såsom
förut antydts, följdriktigheten fordra, att man tager steget ut äfven i
fråga om krigshofrätten. Att eu krigsöfverdomstol, så organiserad som
kommittén tänkt sig, skulle under vanliga fredsförhållanden äfven ur
militär synpunkt hålla profvet, därom är kommittén öfvertygad. Där¬
emot synas de väsentligen ändrade förhållanden, som inträda i och
med ett krig, påkalla vissa särskilda anordningar, afvikande från dem,
som eljest skulle gälla. På sätt nedan förmäles, har kommittén ock
ansett sig för sådant fall böra föreslå, såväl att krigshofrättens sam¬
mansättning skulle i visst afseende modifieras, som ock att en möjlighet
skulle öppnas för att i vidsträcktare mån, än nu är fallet, i krigstid
inrätta öfverkrigsrätt.
Hvad angår högsta instans i krigsrättsmål, är i 20 § regerings¬
formen föreskrifvet, att i fredstid de mål, som från krigsdomstolarna
dragas under Konungens pröfning, skola företagas och afgöras i högsta
domstolen, samt att två militärpersoner af högre grad, dem Konungen
därtill utser och förordnar, skola med domare jäf och ansvar sådana mål
i högsta domstolen öfvervara och däröfver rösta, dock att domarenas
antal icke må öfverstiga åtta.
Mot den sålunda gällande ordningen har, kommittén veterligen,
icke någon anmärkning förekommit, utan har densamma tvärtom be¬
funnits synnerligen lämplig.
Beträffande frågan om högsta instans i krigsrättsmål i krigstid
vill kommittén längre fram yttra sig.x)
Att den organisation af krigsrätterna, som kommittén tänkt sig
för fredstid, icke i alla afseenden lämpar sig i krigstid, utan då behöfva
i vissa afseenden undergå modifikation, har kommittén förut framhållit.
En fast indelning af krigsmakten i j urisdiktioner enligt de grunder,
kommittén tänkt sig för fredstid, kan uppenbarligen ej i krigstid bibe¬
hållas orubbad. Som nämndt, påkalla ock förhållandena i krigstid en
annan sammansättning af krigsrätterna än den, som enligt hvad förut
omförmälts, skulle gälla i fredstid.
Det ligger i sakens natur, att i krigstid, då de militära tjänst-
r) Se sid. 330.
325
göringsförhållandena äro helt andra än under fred, ett vida större antal
krigsrätter kommer att erfordras, än som enligt det föregående an¬
tagits kunna fylla behofvet däraf i fredstid. Skulle äfven i krigstid
det civila elementet i krigsrätt utgöras af två lagfarna personer, komme
följaktligen en betydligt större personal att erfordras för besättandet
al de civila domareplatserna i krigsrätterna än eljest. Med hänsyn
härtill och då det tydligen skulle möta mycket stora svårigheter att
under de förhållanden, som här äro i fråga, på lämpligt sätt rekrytera
en så pass talrik civil domarepersonal, som för ändamålet skulle kräfvas,
har kommittén ansett det lagfarna elementet i krigsrätt då böra in¬
skränkas till en person.
Såsom redan ofvan blifvit antydt, äro ock utan tvifvel de mål,
som i krigstid kunna förekomma till pröfning vid krigsrätterna, långt
oftare och i vida större mån än eljest af beskaffenhet att för sitt rätta
bedömande fordra insikter och erfarenhet inom det militära området;
och har kommittén som nämndt därför funnit det militära elementet
under berörda förhållanden fortfarande böra äga öfvervikten inom dessa
domstolar.
I enlighet härmed har kommittén tänkt sig, att krigsrätt, inrättad
för de fall, som här afses, skulle bestå af fyra ledamöter, däraf tre
militära och en civil. Till åtskillnad från distriktskrigsrätt synes den
så sammansatta krigsrätten lämpligen kunna benämnas fältkrigsrätt.
Såsom militära ledamöter i fältkrigsrätt skulle tjänstgöra en
regementsofficer och två officerare af kaptens grad, dock att densamma
i mål rörande åtal emot officer af generalitetet, flaggman eller regements¬
officer skulle utgöras af en officer af generalitetet eib r en flaggman och
två regementsofficerare.
Till civil ledamot i fältkrigsrätt, hvilken ledan.ot äfven skulle hafva
till åliggande att föra rättens protokoll, har kommittén vidare tänkt sig
krigsdomare eller auditör företrädesvis skola anlitas. Kommittén har näm¬
ligen, såsom redan förut påpekats, utgått ifrån, att dessa ämbetsmän, i mot¬
sats till hvad som gäller om de nuvarande auditörerna, i regel skulle vara
skyldiga att gå i fält. Dock synes undantag härifrån blifva erforderligt i
fråga om krigsdomare, som är ordinarie domare vid allmän underrätt
eller eljest förordnats till krigsdomare på viss tid. I den mån tillgång
till krigsdomare eller auditörer för ändamålet saknas, skulle såsom civil
ledamot i fältkrigsrätt användas annan person, som fullgjort hvad för¬
fattningarna föreskrifva såsom villkor för att nyttjas i domareämbetet.
Då, såsom redan i motiven till strafflagen för krigsmakten blifvit nämndt,
och nedan närmare omförmäles,*) kommittén ansett sig böra föreslå, att
“ b Se sid. 3341
326
såsom åklagare vid krigsrätt skulle anställas lagfarna ämbetsmän, krigs-
fiskaler, torde äfven bland dessa kunna finnas personer, lämpliga till
domare i fältkrigsrätt. Det återstående behofvet lärer utan svårighet
kunna fyllas med värnpliktige.
Då det är af vikt, såväl att valet af lagfarna ledamöter i fältkrigs¬
rätterna sker med största möjliga omsikt, som ock att, i den mån så
kan ske, stadga i fältkrigsrättens sammansättning måtte ernås, har kom¬
mittén ansett den lagfarne ledamoten i rätten i regel böra förordnas af
Konungen för den tid, fältkrigsrättens verksamhet kommer att fortfara.
Med afseende å de förhållanden, då fältkrigsrätt har att fungera, går
det däremot icke lämpligen för sig att förordna de militära ledamöterna
för längre tid, utan måste de förordnas vid förefallande behof. Vid
sådant förhållande lämpar det sig i regel bäst, att dessa ledamöter
hämtas från den afdelning af krigsmakten, vid hvilken fältkrigsrätten
skall hållas, samt att förordnandet för dem meddelas af befälhafvaren
för samma afdelning. Enär dét, enligt hvad ofvan nämnts, säkerligen
stundom blifver oundgängligt, att till civil ledamot i fältkrigsrätt anlita
en yngre person eller en värnpliktig, har det ansetts lämpligast, att den
främste militäre ledamoten i rätten där är ordförande.
Då fältkrigsrätternas organisation sålunda skulle i åtskilliga af-
seenden afvika från distriktskrigsrätternas, är det tydligen nödvändigt
att i lagen intaga bestämmelser, under livilka förutsättningar den modi¬
fierade organisationen skulle inträda. I sådant afseende skulle möjligen
kunna ifrågasättas, huruvida icke distriktskrigsrätterna borde fortfara
att äfven efter ett utbrutet krig fungera i hemorten och vid depåerna,
samt fältkrigsrätter inrättas allenast för de krigsmaktens afdelningar,
som äro i fält eller på sjötåg. Under krigstid blifva emellertid
truppernas förläggningsorter synnerligen växlande. En afdelning, som
ena dagen befinner sig i hemorten, måste t. ex. en följande dag
af oförutsedd anledning förflyttas till krigsskådeplats eller tvärtom.
Därest på olika sätt organiserade domstolar skulle fungera i ena
och andra fallet, skulle detta gifvetvis ofta föranleda störande rubb¬
ningar och svårigheter i deras verksamhet, hvarjämte en sådan anord¬
ning skulle i betydlig mån försvåra möjligheterna att erhålla lämpliga
civila domare i fältkrigsrätterna. Kommittén har därför ansett lämpligast,
att, så snart rikets krigsmakt i dess helhet — detta uttryck här taget
i enahanda bemärkelse, hvari detsamma, enligt hvad förut är nämndt,
användts i 4 § i förslaget till strafflag för krigsmakten — för afvär¬
jande af ett befaradt eller börjadt angrepp eller för upprätthållande af
rikets neutralitet vid krig mellan främmande makter ställes på krigs¬
327
fot, de för vanliga fredliga förhållanden afsedda distriktskrigsrätterna
skulle med det undantag, som nedan omförmäles, upphöra att fungera,
och fältkrigsrätter i stället vid vederbörande afdelningar af krigs¬
makten inrättas.
Ställes för ändamål, som nyss är sagdt, allenast en del af krigs¬
makten på krigsfot, synes det däremot böra öfverlåtas åt Konungen att
bestämma, huruvida vid den del af krigsmakten underdomstol skall vara
fältkrigsrätt, eller distriktskrigsrätterna där fortfarande skola vara i verk¬
samhet. I sådant fall kunna nämligen förhållandena vara sådana, att det
senare utan afsevärd olägenhet kan äga rum, något som dock kräfver
en pröfning af de föreliggande omständigheterna i hvarje fall.
Då anlitandet af fältkrigsrätter emellertid bör anses såsom ett
undantagsförhållande och följaktligen icke bör ifrågakomma i större
utsträckning, än sådant af förhållandena med nödvändighet påkallas, har
kommittén å andra sidan ansett, att i den män krigsmakten eller en
del af densamma, efter att hafva varit ställd på krigsfot, återgår, till
fredsfot, den eller de fältkrigsrätter, som där inrättats, i regel böra upp¬
höra att fungera.
Till förebyggande af afl ovisshet om, när distriktskrigsrätt skall
ersättas af fältkrigsrätt eller tvärtom, synes det vara lämpligt, att dagen,
från hvilken sådant förhållande skall inträda, särskilt af Konungen
kungöres.
Såsom ofvan omförmälts, utgick 1895 års kommitté därifrån, att äfven
i krigstid de för vanliga fredliga förhållanden afsedda krigsrätterna fort¬
farande skulle vara i verksamhet, ehuru dessa vid de afdelningar af krigs¬
makten, som befunne sig i fält — d. v. s. inom krigsskådeplats eller
å fästning, förklarad i krigstillstånd — eller på sjötåg, skulle benämnas
fältkrigsrätter.
För att fylla behofvet af krigsrätter beträffande den personal af
krigsmakten, som befunne sig i fält utan att tillhöra visst regemente
eller därmed likställdt truppförband eller på sjötåg, skulle, enligt samma
kommittés förslag, vid sidan af de vanliga krigsrätterna och för hand¬
läggning af mål rörande denna personal inrättas fältkrigsrätter dels
vid hvarje arméfördelning äfvensom vid kavallerifördelningen och vid
Gottlands trupper dels å fästningar dels vid arméstabskvarter och dels
vid själfständig fartygsafdelning på sjötåg. Tillika skulle ock särskild
fältkrigsrätt inrättas inom fältetappområde för den personal, som till¬
hörde etappväsendet eller som, skild från det truppförband den tillhörde,
färdades utefter etappvägarna eller eljest uppehölle sig inom fältetapp-
området. Bestämmelserna rörande inrättandet af fältkrigsrätter i nu om-
328
Krigshof-
rätlen.
förmälda fall skulle enligt nämnda kommittés förslag sammanfattas i en
af Konungen på förhand utfärdad kungörelse.
Kommittén anser det icke vara behöfligt eller ens fullt lämpligt
att en gång för alla på förhand meddela särskilda bestämmelser
angående vid hvilka särskilda afdelningar af krigsmakten fältkrigsrätt
— detta begrepp här taget i den mening, som detsamma enligt nu före¬
varande kommittés förslag skulle erhålla — under förut omförmälda.
förutsättningar skulle inrättas, utan synes det böra öfverlåtas åt Konun¬
gen att efter sig företeende omständigheter ordna ifrågavarande ange¬
lägenhet.
Undantagsvis lärer det, på sätt redan nu i vissa fall är förhållan¬
det, böra medgifvas befälhafvare att förordna om sättande af fältkrigsrätt
vid från hufvudstyrkan skild eller eljest från sina förbindelser afsvuren
afdelning, ändå att Konungen ej meddelat förordnande om sättande af
fältkrigsrätt vid den afdelningen.
Med den tilltänkta organisationen af fältkrigsrätterna synes bäst
öfverensstämma, att, i enlighet med den nu i allmänhet gällande ord¬
ning, fältkrigsrätt, då ärende förekommer, som skall där handläggas,
förordnas af befälhafvaren för den afdelning af krigsmakten, där fält¬
krigsrätten skall hållas, och att denne därvid tillika bestämmer tid och
ort för rättens första sammanträde.
Därest åt krigshofrätten gifves en sådan organisation, som kom¬
mittén föreslagit, synes, såsom ofvan, blifvit nämndt, en förstärkning af
det militära elementet vid inträffande krig vara behöflig och lämplig.
Kommittén har tänkt sig, att detta skulle kunna ske på det sätt, att
ytterligare en regementsofficer af öfverstes grad förordnas att såsom
ledamot tjänstgöra i krigshofrätten. Då den omförmälda förändringen i
krigshofrättens sammansättning icke synes böra förekomma vid hand¬
läggning af mål, som angå brott, föröfvade redan innan krigsmakten
eller någon del däraf blifvit ställd på krigsfot af sådan anledning, att,
enligt hvad ofvan nämnts, fältkrigsrätter ansetts vid krigsmakten böra
träda i verksamhet, och det därjämte är sannolikt, att en stor del af
de mål, som röra i krigstid begångna förbrytelser, först efter krigets
slut i krigshofrätten komma till afgörande, torde en bestämmelse i före¬
varande syfte icke böra så affattas, att densamma kommer att gälla
endast i krigstid, utan snarare så, att den förändrade sammansättningen
af krigshofrätten skall äga rum, då densamma har att handlägga
mål, som fullföljts från fältkrigsrätt eller eljest röra åtal för i krigstid
329
föröfvade förbrytelser. Då i enlighet härmed krigshofrätten vid be¬
handlingen af dessa mål skulle komma att bestå af sex ledamöter,
tre civila och tre militära, synes med en sådan bestämmelse lämpligen
kunna förbindas ett stadgande, att krigshofrätten må vara domför, där
fem i rätten äro, och alla de militära ledamöterna äro tillstädes.
Enligt gällande lag kan särskild krigsöfverdomstol — öfverkrigs- öfverkrigsrätt.
rätt — inrättas endast för armé, som är utom riket, eller för flotta,
som är stadd på sjötåg, eller för bägge gemensamt. 1895 års kommitté,
som fann denna begränsning olämplig och ansåg, att möjlighet borde
gifvas att inrätta sådan domstol äfven inom riket, föreslog därför en
ändring af nämnda bestämmelse därhän, att, om särskild krigsöfver¬
domstol erfordrades för armé eller arméafdelning, som vore i fält eller
för flotta eller eskader, som vore på sjötåg, eller för båda gemensamt,
då de vore förenade under en befälhafvare, Konungen skulle kunna
förordna, att öfverkrigsrätt skall finnas vid d}flik afdelning af krigs¬
makten.
Ifall krigshofrätten organiseras i enlighet med kommitténs förslag
och sålunda förbindes med Svea hofrätt, är tydligt, att förstnämnda
domstol i sitt sålunda förändrade skick mindre än förut lämpar sig att
under alla förhållanden tjäna såsom enda krigsöfverdomstol. I krigstid
kunna nämligen dessa gestalta sig så, att förbindelsen med krigshof¬
rätten äfven inom landet varder svår eller omöjlig att upprätthålla och
i följd däraf rättsskipningen till men för disciplinen alltför mycket för¬
senad, speciellt i sådana mål, där krigsöfverdomstol skulle utgöra första
instans. Kommittén har därför, i hufvudsaklig anslutning till hvad 1895
års kommitté föreslog, ansett stadgande böra meddelas därom, att öfver¬
krigsrätt må kunna inrättas för armé eller arméafdelning, som är i fält,
för flotta eller eskader, som är på sjötåg, eller för två eller flera sådana
afdelningar äf krigsmakten gemensamt, då de äro förenade under en
befälhafvare, dock att detta endast må ske i krigstid. Pröfningen huru¬
vida under pågående krig inrättande af öfverkrigsrätt erfordras, bör
tydligen, likasom hittills, öfverlåtas åt Konungen. I särskilda undantags¬
fall torde det dock, på sätt nedan närmare förmäles, jämväl böra till¬
komma vederbörande befälhafvare att förordna om sättande af sådan
rätt. Att ifrågavarande befogenhet, såväl i det förra som i det senare
fallet, icke bör användas i andra fall, än då sådant med anledning af
rådande förhållanden är nödvändigt, torde knappast behöfva påpekas.
I fråga om öfverkrigsrättens sammansättning har kommittén ansett
önskvärdt, att det juridiska elementet i sådan domstol förstärkes, med
42
330
Högsta
instans.
iakttagande dock att de militära ledamöterna däri fortfarande komma
att utgöra flertalet. Kommittén liar därför tänkt sig, att öfverkrigsrätt
skulle bestå af tre militära och två civila ledamöter; och skulle, i likhet
med hvad som föreslagits i fråga om fältkrigsrätt, en af de förre vara
ordförande i rätten. Då under förhållanden, hvarom här är fråga, till¬
gången på officerare af de högsta graderna möjligen kan befinnas knapp,
har den nuvarande föreskriften att ordföranden i öfverkrigsrätt skall
vara en generals- eller amiralsperson ansetts böra utbytas mot en be¬
stämmelse, att nämnde funktionär skall innehafva minst regementsofficers
grad; och torde de militära ledamöterna i öfrigt, liksom nu, böra vara
regementsofficerare. I öfverensstämmelse med hvad nu är stadgadt,
skulle vidare ordföranden och de civila ledamöterna, hvilka liksom den lag¬
farna ledamoten i den nuvarande öfverkrigsrätten lämpligen synas kunna
benämnas öfverauditörer, förordnas af Konungen för den tid, öfver-
krigsrättens verksamhet fortfar, 'och öfriga ledamöter utses vid före¬
fallande behof af högste tjänstgörande befälhafvaren. I fråga om
öfverauditörsbefattningarna anser kommittén det böra uttryckligen före-
skrifvas, att ingen annan än den, som fullgjort hvad författningarna
föreskrifva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten, får därtill
förordnas. Protokollsföringen i öfverkrigsrätt synes kunna bestridas af
öfverauditörerna på det sätt, att enhvar af dem ansvarar för protokollet
i de mål, som, enligt hvad nedan sägs, skulle ankomma på hans före¬
dragning.
Ifall föreskrift meddelas, att domare i distriktskrigsrätt och krigs-
hofrätten skall hafva uppnått viss ålder, bör naturligtvis detsamma gälla
om domare i fältkrigsrätt eller öfverkrigsrätt.
Riksdagen har i sin förut omförmälda skrifvelse anhållit, att vid
revisionen af förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
måtte tagas under ompröfning, huruvida icke bestämmelser böra med¬
delas angående behandlingen af militära mål i högsta instans under
krigstid.
Såsom i samma skrifvelse påpekats, lider gällande lag i berörda
hänseende af en viss otydlighet. I 20 § regeringsformen är, som förut
nämnts, stadgadt, att nämnda mål skola företagas i högsta domstolen,
därvid två af Konungen därtill förordnade militärpersoner deltaga i
målens afgörande. Under krig — heter det i samma § — förhålles
härmed efter krigsartiklarna.
I 1798 års krigsartiklar, som gällde vid regeringsformens tillkomst,
stadgades beträffande ifrågavarande måls behandling i högsta instans,
831
att öfverdomstols utslag, hvarigenom någon dömts att mista lifvet eller
äran, äfvensom sådan domstols utslag i mål angående vissa gröfre brott,
såsom förräderi m. fl., skulle, innan det afkunnades eller utfärdades,
hemställas Konungen, samt att besvär öfver öfverdomstols utslag skulle
anföras hos Kungl. Maj:t och inom viss tid inlämnas i generalauditörs-
expeditionen (57 och 61 §§). Angående målens behandling i krigstid
inskränkte sig krigsartiklarna i öfrigt till en föreskrift, att, om Konungen
icke vore vid armén eller flottan närvarande, den hemställan af öfver-
rätts utslag i vissa fall, som nyss omtalats, skulle insändas till högste befäl-
hafvaren, som därmed hade att vidare förfara efter den instruktion,
Konungen lämnat honom (58 §), samt att i fält eller å flotta, när
särskilda generalkrigs- eller öfverrätter förordnades, skulle utsättas, inom
hvad tid besvär öfver dessa domstolars utslag finge anföras (63 §).
Före 1809 års statshvälfning utöfvades Konungens domsrätt i de
mål, som från krigsdomstolarna drogos under Konungens pröfning, af
Konungen personligen, dock att, sedan högsta domstolen år 1789 inrättats,
dess utlåtande först inhämtades. I krigstid brukade dock Konungen
uppdraga sin doms- och benådningsrätt till högste befälhafvaren vid
armé eller flotta.
Sedan 1809 års regeringsform antagits, befunnos emellertid snart
dess bestämmelser i fråga om de militära målens handläggning i krigstid
ofullständiga och otydliga. Med anledning häraf aflät Kungl. Magt efter
högsta domstolens och statsrådets hörande redan samma år till Riks¬
dagen proposition i ämnet, i hvilken proposition Kungl. Maj:t — under
erinran att i krigsartiklarna saknades föreskrift, huru i krigstid borde
förhållas med anförda underdåniga besvär i militära rättegångsmål eller
huruvida dessa, såväl som hemställda mål, borde omedelbarligen före¬
dragas inför Kungl. Maj:t och af Kungl. Maj:t allena i nåder pröfvas eller
ock blifva först anmälda i högsta domstolen samt varda där behandlade
lika med andra justitieärenden och således bero vid högsta domstolens
beslut eller blifva efter högsta domstolens hörande öfverlämnade till
Kungl. Maj:ts godtfinnande — till Riksens Ständers bifall framställde
den förklaring af 57 och 58 §§ i krigsartiklarna, att alla de militära
förbrytelser, som under krig föröfvades och ifrån krigsdomstolarna
antingen hemställningsvis eller genom underdåniga besvär och ansök¬
ningar underkastades Konungens nådiga pröfning, skulle af Kungl.
Maj:t eller dess högste befälhafvare, enligt den instruktion Konungen
därom meddelade, pröfvas och afgöras, utan tillämpning af hvad för
generalauditörsärendenas handterande i fredstid jämlikt regeringsformen
332
funnes stadgadt; och blef denna proposition af Riksens Ständer
bifallen.
I enlighet härmed föreskrefs sedermera i det förut omförmälda
kungl. cirkuläret den 26 november 1812, att, då armén vore samman¬
dragen, ärendena från de krigsdomstolar, som enligt samma cirkulär
skulle inrättas vid hvarje division och äga lika anseende med öfver¬
domstol, skulle genom hemställning i de fall, då krigsöfverdomstol
enligt krigsartiklar^ sådant borde iakttaga, eller genom besvär eller
nådeansökning dragas under Konungens eller högste befälhafvare^
pröfning. Beträffande flottan stadgades, såsom förut blifvit nämndt,
genom ett kungl. cirkulär af samma dag, att med rättegångsordningen
om skeppsbord skulle förhållas på sätt i krigsartiklar^ vore stadgadt,
så framt ej Kung]. Maj:t därom vid särskilda tillfällen annorlunda för¬
ordnade.
Under 1813 och 1814 års krig uppdrogs ock, liksom tidigare skett,
Konungens doms- och benådningsrätt i krigsrättsmål åt vederbörande
högste befälhafvare.
Genom förordningen den 11 juni 1868 angående införande af
de nya krigslagarna af samma dag upphäfdes 1798 års krigsartiklar.
I sammanhang därmed gjordes emellertid ingen ändring i 20 § regerings¬
formen. Då nu i 3 § af förordningen om krigsdomstolar och rätte¬
gången därstädes hänvisas till grundlagen, i ty att i nämnda § sägs,
att öfver första och andra domstol vid krigsmakten är högsta dom¬
stolen, »efter hvad i grundlagen stadgadt är», stannar man i ovisshet,
huru krigsrättsmålen i krigstid enligt nu gällande lag rätteligen böra
behandlas. Å ena sidan kan man nämligen säga, att då 1798 års krigs¬
artiklar uttryckligen upphäfts, den i grundlagen därtill gjorda hänvis¬
ningen måste anses förfallen, samt att vid sådant förhållande och då
1868 års förordning om krigsdomstolar och rättegången därstädes icke
innehåller några särskilda föreskrifter om behandlingen af krigsrättsmål
i högsta instans i krigstid, det i regeringsformen för fredstid stadgade
förfarandet bör tillämpas äfven under krig. Men å andra sidan kan
till stöd för en motsatt mening anföras, att, då 1868 års förordning i
ifrågavarande afseende hänvisar till grundlagen, samt denna fortfarande
inskränker högsta domstolens domsrätt i krigsrättsmål till fredstid och
beträffande förhållandena under krig åberopar krigsartiklarna, genom
1868 års krigslagar någon rubbning ej skett i Konungens genom
regeringsformen och krigsartiklarna stadgade rätt att under krig själf
eller genom högste befälhafvare för armé eller flotta utöfva domsrätten
i krigsrättsmål. Eu tredje mening kan ock tänkas, nämligen den, att
333
om 1809 års förklaring, sedan krigsartiklarna nppliäfts, får anses hafva
förfallit, all föreskrift numera saknas, huru i förevarande afseende skall
förfaras, alldenstund, på sätt nyss blifvit nämndt, grundlagen begränsar
högsta domstolens befattning med krigsrättsmålen till fredstid. Så länge
kriminallag för krigsmakten stiftades af Konungen ensam, medförde
emellertid en sådan brist jämförelsevis mindre olägenhet, enär Kungl.
Maj:t vid förefallande behof kunde utan Riksdagens hörande meddela
erforderliga föreskrifter i ämnet.
Hvilken af dessa meningar än må anses vara den råtta, är det
uppenbarligen nödvändigt, att den otydlighet, som i ifrågavarande af¬
seende i lagen nu förefinnes, varder af hjälpt.
Då lagutskottet vid 1809 års Riksdag till behandling förehade
ofvan omförmälda af Kungl. Maj:t till samma års riksmöte aflåtna
proposition rörande krigsrättsmålens behandling i krigstid, framhöll
utskottet i sitt häröfver afgifna utlåtande, att skälet till krigsartiklarnas
föreskrift om annat förhållande i krig vid underställning och slutligt
skärskådande af öfverdomstolens utslag i grofva brottmål, än annars i
allmänhet vore stadgadt, enligt utskottets öfvertygelse endast vore att
finna uti omöjligheten att sådana mål annorledes kunde blifva med
nödig skyndsamhet afskräde och förbrytaren befordrad till förtjänt
straff, men anmärkte utskottet tillika, att detta förhållande dock icke
inträffade vid alla trupper, helst om några af dem vore vistande i hem¬
orten, samt att undantag från tillämpningen af krigsartiklarnas »på
verklig krigstjänst och lokala tillfälligheter» grundade föreskrift därför
kunde ifrågasättas. Enär emellertid krigsartiklarna ännu utgjorde eu
till efterrättelse gällande lag, och tillika den princip vore fullkomligt
grundad, att mindre brott icke kräfde annan noggrannhet än ett svårare,
hemställde utskottet om bifall till Kungl. Maj:ts proposition i ämnet.
Visserligen är sant, att tillämpningen af det i regeringsformen
för fredstid stadgade sättet för behandlingen af ifrågavarande mål äfven
i krigstid ,i vissa fall kan medföra uppskof med måleris behandling.
Detta skäl för en afvikelse från den i allmänhet gällande ordningen i
berörda afseende synes dock under de förhållanden, som numera råda,
äga långt mindre betydelse än förr. Endast i sådana fall, då någon
del af krigsmakten under krig befinner sig utom riket utan direkt för¬
bindelse med hemlandet eller på sjötåg å aflägsnare farvatten eller eljest
för längre tid varder afskuren från förbindelse med den ort, där högsta
domstolen har sitt säte, kan någon nämnvärd olägenhet tänkas däraf
behöfva uppkomma. Svårigheterna att åstadkomma ett ur rättssäker¬
hetens synpunkt tillräckligt betryggande organ för handläggningen af
834
Ståndrätt.
Om åklagare-
myndigheter
vid krigs dom¬
stolarna.
ifrågavarande mål i högsta instans äro emellertid uppenbarligen mycket
stora, att ej säga oöfvervinnerliga. Den enligt 1798 års krigsartiklar
och 1809 års förklaring härutinnan gällande ordning anser kommittén
i nämnda afseende alldeles otillfredsställande. Icke heller på annat sätt
lärer under ifrågavarande förhållanden betryggande anordningar stå att
vinna. Kommittén har därför stannat vid den mening, att ifrågavarande
mål äfven i krigstid böra upptagas och afgöras af högsta domstolen i
enahanda ordning, som gäller för fredstid. Om än häraf i ett eller
annat fall må föranledas något uppskof med ett måls slutliga afgörande,
synes dock olägenheten däraf icke vara så stor, att man därför bör
vidtaga åtgärder, hvarigenom rättssäkerheten skulle äfventyras.
Den ändring af nuvarande bestämmelser, som, därest kommitténs
uppfattning härutinnan gillas, blifver erforderlig, skulle alltså bestå däri,
att 2 mom. i regeringsformens 20 § därur skulle utgå, i sammanhang
hvarmed 1 mom. skulle erhålla en i så måtto ändrad affattning, som
betingas däraf, att däri förekommande bestämmelser ej vidare skulle
vara begränsade att allenast afse de mål, som uti fredstid dragas under
Konungens pröfning. Kommittén har därför framlagt förslag till en i
så måtto ändrad lydelse af samma §. x)
Enligt nu gällande förordning om krigsdomstolar och rättegången
därstädes kan i krigstid i vissa fall tillsättas en särskild krigsdomstol,
benämnd ståndrätt, för bedömande af med dödsstraff belagda för¬
brytelser, där den brottslige gripes på bar gärning. Kommittén har
icke haft något att erinra mot bibehållandet af en sådan domstol, som
för krigstuktens upprätthållande i vissa extraordinära fall kan vara
nödvändig.
Riksdagen har i sin ofvan berörda skrifvelse jämväl ansett det
böra tagas i öfvervägande, huruvida icke, med ändring af de nuvarande
bestämmelserna rörande åklagareväsendet vid krigsrätterna, stadganden
böra meddelas i syfte, att åklagarebefattningarna vid dessa domstolar
måtte anförtros åt personer, som, i större mån än med den nu rådande
ordningen i allmänhet är fallet, äga nödiga förutsättningar för utöfvande
af de med nämnda befattningar förenade åligganden och befogenheter.
Enligt nu gällande bestämmelser är i regel väbeln allmän åklagare
vid krigsrätt. Finnes ej väbel, eller har han förfall, förordnas därtill
någon af undeimfficerarne. Då vid krigsrätt förekommer mål, där
officer är tilltalad, eller annat åtal af så grannlaga eller viktig be¬
skaffenhet, att dess utförande ej lämpligen må åt väbel eller under-
■Y Se Del I sid. loa.
385
officer anförtros, förordnar justitiekansler^ på befälhafvare^ anmodan,
särskild åklagare. I fält och om skeppsbord har i sådant fall befäl-
hafvaren att förordna »tjänlig person» till åklagare vid krigsrätten.
Att denna organisation af åklagareväsendet vid krigsrätterna är
långt ifrån tillfredsställande, ligger i öppen dag. De åligganden och
befogenheter, som tillkomma en allmän åklagare, äro af största vikt
icke blott för målens behöriga utredning utan äfven i andra afseenden.
Att väbeln härför icke äger nödiga kvalifikationer, torde icke tarfva
någon vidare bevisföring. Tydligen kan det icke heller vara lämpligt
att för ändamålet endast anlita för tillfället förordnade personer med
erforderliga kvalifikationer. Skall ett tillfredsställande resultat kunna
vinnas, synes därför ingen annan utväg stå till buds än att upprätta
fästa åklagarebefattningar och besätta dessa med personer, utrustade
med nödig juridisk bildning.
Nu kan emellertid ifrågasättas, huruvida det bör fordras, att de
personer, som skola bekläda dessa befattningar, skola hafva aflagt juri¬
disk ämbetsexamen, eller huruvida det icke möjligen skulle vara till¬
räckligt att, i likhet med hvad som är förhållandet med åklagarna
vid allmänna underrätterna, af dem, som skola bestrida motsvarande
befattningar vid krigsrätterna, kräfva ett mindre mått af juridiska kun¬
skaper, afpassadt efter ifrågavarande befattningars natur, och allenast
i särskilda fall, i mål af mera kräfvande beskaffenhet, anlita den nu
begagnade utvägen att därtill förordna för ändamålet mera kvalificerade
personer. Man kan nämligen säga, att så länge man vid de allmänna
domstolarna kan nöja sig med allmänna åklagare, hvilka icke äga
egentlig juridisk utbildning, detsamma bör kunna ske vid krigsrätterna,
där mål af mera invecklad beskaffenhet jämförelsevis mera sällan före¬
komma än vid de allmänna underrätterna. Härvid är emellertid att
märka, att krigsrätterna i stor utsträckning hafva att handlägga mål
rörande fel och försummelser i ämbete eller tjänst. Det är därför af
vikt, att äfven hos åklagarne vid krigsrätterna finnas goda insikter
i lagar och författningar. Icke minst gäller detta, ifall, såsom kom¬
mittén tänkt sig, äfven åtal mot officerare äfvensom andra med dem
likställda ämbetsmän skulle i första hand upptagas och afgöras af krigs¬
rätt. Men äfven andra där förekommande mål kunna understundom
utan tvifvel ställa ganska stora kraf på den, som har att där föra det
allmännas talan. Och att basera organisationen af åklagareväsendet
vid krigsrätterna därpå, att i alla sådana mål särskilda, tillförordnade
åklagare skulle anlitas, är' tydligen föga tillfredsställande. Därtill komma,
äfven en del andra omständigheter, som härvid böra tagas i be-
336
traktande. Enligt nu gällande bestämmelser åligger det de nuvarande
regementsauditörerna icke blott att vara domare i krigsrätt utan äfven
att, då regementschefen det påkallar, lämna honom och regementets
förvaltning biträde vid alla de tillfällen, då tillgång på juridisk insikt
kan vara behöflig. Med den organisation af krigsdomstolarna, kom¬
mittén tänkt sig, lämpar det sig emellertid tydligen icke, att nämnda
åliggande skulle tillhöra krigsdomarna eller auditörerna, synnerligast
som dessa enligt samma organisation skulle komma att finnas tillgäng¬
liga endast å vissa mera spridda platser inom landet samt dessutom,
åtminstone inom de större j urisdiktionerna, sannolikt blifva så pass
upptagna af dem i deras egenskap af domare i krigsrätt åliggande
göromål, att de icke lämpligen kunna eller böra åläggas att därjämte
tillhandagå vederbörande chefer i ifrågavarande afseenden. Hvad särskildt
angår disciplinmålen, hvilka äfven äro att räkna till de mål, där juridisk
insikt kan finnas behöflig, måste det ock, såsom redan förut blifvit
erinradt, anses såsom en ganska stor oegentlighet att, på sätt den nu¬
varande ordningen medför, den blifvande domaren i krigsrätten nödgas
att på förhand uttala sig rörande den rätta behandlingen af mål, som
han sedermera eventuellt får att i sådan egenskap pröfva.
Ehuru kommittén, på sätt i motiven till förslaget till strafflag för
krigsmakten närmare utvecklats, ansett det icke böra åläggas befäl¬
hafvare såsom en ovillkorlig skyldighet att i dessa mål anlita biträde
af juridisk ämbetsman, är det likväl, såsom där ock blifvit uttryckligen
framhållet, tydligen af synnerlig vikt, att tillfälle fortfarande beredes
befälhafvarna att, där så finnes behöfligt, därtill äga tillgång; och gifvet
är, att sedan öfningstiden genom den nya härordningens antagande väsent¬
ligen förlängts, behofvet af ett sådant biträde i afsevärd män ökats.
Om det emellertid, enligt hvad ofvan nämnts, icke är förenligt
med den af kommittén föreslagna organisationen af krigsrätterna att
ålägga krigsdomare eller auditör att biträda vid handläggningen af
disciplinmål, synes det däremot vara lämpligt, att den tjänsteman, som
har att såsom allmän åklagare föra talan vid krigsrätten och följakt¬
ligen har att i mål, som ,där anhängiggöras, åstadkomma den förbe¬
redande utredningen, tillika är den, som tillhandagår befälhafvaren vid
handläggningen af dessa mål, hvilka ju eventuellt kunna komma att
bringas inför krigsrätt, synnerligast som han just därigenom bäst
kommer i tillfälle att erhålla kännedom om huruvida åtal i förekommande
fall vid krigsrätt bör väckas eller icke; och synes jämväl åliggandet
att biträda vederbörande befälhafvare eller regementsförvaltningar i före-
') Se sid. 89.
387
kommande ärenden af juridiskt-administrativ natur lämpligen kunna åt
förenämnda tjänsteman anförtros.
Äfven de åligganden, som sålunda i kommitténs tanke lämpligen
kunna eller böra förenas med befattningen såsom allmän åklagare vid
krigsrätt, torde emellertid svårligen kunna antagas blifva tillfredsstäl¬
lande utförda, med mindre för ändamålet anlitas personer med aflagd
juridisk ämbetsexamen. Beträffande särskildt disciplinmålen är visser¬
ligen sant, att dessa i allmänhet äro enkla och lättare att bedöma än
krigsrättsmålen. Men äfven mål af det förra slaget, i hvilka det ju
åligg61' befälhafvarna att meddela beslut, kunna mången gång vara af
beskaffenhet att för sitt rätta bedömande fordra god juridisk insikt,
helst det ju äfven här ej sällan är fråga om att pröfva, huruvida fel
eller försummelse i ämbete eller tjänst föreligger eller icke.
På anförda grunder har kommittén ansett de tjänstemän, hvilka
skulle hafva sig ifrågavarande åligganden anförtrodda, böra äga juri¬
disk domareutbildning. Med afseende å de göromål, som skulle till¬
komma dem, har kommittén tänkt sig, att de under benämning af krigs-
fiskaler skulle anställas i regel en för hvarje regemente eller därmed
likställigt truppförband samt en för hvarje station af flottan; dock att,
där två eller flera regementen äro förlagda å samma ort eller nära
intill . hvarandra belägna platser, en krigsfiskal skulle, om så funnes
lämpligt,. kunna anställas för två eller flera regementen. Dessutom
skulle krigsfiskal hafva att tjänstgöra vid de till krigsmakten hörande
kårer, skolor, kommenderingar eller andra afdelningar, som icke ingå i
visst regemente eller därmed likställdt truppförband eller tillhöra station
af flottan men äro förlagda å samma ort eller i närheten af den ort,
där han har sin tjänstgöring i öfrigt. I enlighet härmed skulle krigs-
fiskalerna, hvilka skulle utnämnas af Konungen, jurisdiktionsvis indelas
till tjänstgöring på det sätt, att hvarje krigsfiskal skulle hafva att bi¬
träda befälhafvarna för vissa till jurisdiktionen hörande afdelningar af
krigsmakten vid handläggning af disciplinmål äfvensom lämna det
biträde i ärenden af juridisk natur, som i öfrigt vid dessa afdelningar
kunna förefalla, samt vara allmän åklagare vid jurisdiktionens distrikts-
krigsrätt i mål rörande den personal, som tillhör dessa afdelningar, allt
enligt af Konungen utfärdade närmare bestämmelser. Beträffande sär-
sldldt uppdraget att vara allmän åklagare vid krigsrätt, synes dock, på
sätt nedan närmare förmäles, detta uppdrag, såvidt angår vissa slag af
mål, de där enligt kommitténs förslag skulle upptagas af krigsrätt,
lämpligen böra anförtros åt den vid krigsöfverdomstolen anställda
åklagaren.
43
338
Huru krigsfiskalernas indelning lämpligen bör gestalta sig, blifver
naturligen i viss mån beroende däraf, hvar de särskilda truppförbanden
i sammanhang med den nya härordningens genomförande definitivt
komma att förläggas. Såvidt frågan under nuvarande förhållanden
kunnat bedömas, har kommittén emellertid uppgjort förslag till sådan
indelning, afpassadt efter det förslag till jurisdiktionsindelning, som
förut omförmälts (Bil. IY). I denna bilaga likasom i Bil. II hafva
upptagits, förutom flottans stationer, de regementen och därmed lik¬
ställda truppförband, vid hvilka krigsfiskalerna skulle hafva att tjänst¬
göra, hvaremot utelämnats de särskilda kårer, kommenderingar, skolor
och andra dylika mindre afdelningar af krigsmakten, hvilka icke ingå
i regemente eller likställdt truppförband eller tillhöra station af flottan,
ehuru, som nämndt, krigsfiskalerna skulle tjänstgöra äfven vid dessa
mindre afdelningar.
Då ifrågavarande befattningar icke kunna antagas lämna sina
innehafvare full sysselsättning, synes det böra medgifvas, att sådan
befattning får med annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommunens
stat förenas, dock efter särskild pröfning för hvarje fall. Hvad särskildt
angår krigsfiskalsbefattningarna vid flottans stationer, torde det kunna
ifrågasättas, huruvida de icke möjligen skulle kunna utan olägenhet
förenas med advokatfiskalstjänsterna därstädes, en fråga, hvarpå kom¬
mittén dock icke ansett sig hafva anledning att här närmare ingå.
I öfverensstämmelse med hvad nu är fallet, anser kommittén en
särskild åklagare böra anställas vid krigshofrätten. Med hänsyn till
vikten och omfattningen af de göromål, som enligt kommitténs förslag
skulle åligga denne ämbetsman, hvilken lämpligen torde kunna benämnas
öfverkrigsfiskal, har kommittén utgått ifrån, att ifrågavarande befatt¬
ning icke, på sätt tidigare varit ifrågasatt, bör sammanslås med advokats-
fiskalsbefattningen i Svea hofrätt eller annan befattning inom samma
ämbetsverk. Öfverkrigsfiskalen skulle, har kommittén tänkt sig, vara
allmän åklagare dels i sådana mål, som, efter livad nedan sägs, skulle
anhängiggöras omedelbart vid krigshofrätten, dels äfven vid krigsrätterna
i mål, som röra åtal emot vissa högre officerare eller med dem lik¬
ställda ämbetsmän vid krigsmakten. Sistnämnda mål äro nämligen i
regel af den ömtåliga och grannlaga beskaffenhet, att det måste anses
synnerligen lämpligt, att åklagaremyndigheten i desamma lägges i hän¬
derna på eu och samma åklagare, som äger tillfälle att å förevarande'
område inhämta en något större erfarenhet. Dock har kommittén ansett
den begränsning kunna göras i fråga om de mål, som skulle anhängig-
389
göras vid krigsrätt, att öfverkrigsfiskalen skulle kafva att fora talan i
mål emot officerare af regementsofficers eller högre grad eller med dem
likställda ämbetsmän men däremot icke i mål mot kompaniofficerare
eller med dem likställda, hvilkas befattningar icke synas vara af be¬
skaffenhet, att ett dylikt särskildt undantag beträffande dem behöfver göras.
Då det tydligen i vissa fall kan möta svårighet för öfverkrigs¬
fiskalen att personligen föra talan vid krigsrätterna, synes det emellertid
böra medgifvas honom rätt att uppdraga åt krigsfiskal att vid krigs¬
rätt utföra öfverkrigsfiskalens talan, naturligen alltid under den sist¬
nämndes inseende och på hans ansvar.
Därjämte torde föredragningen i krigshofrätten af vissa mål, däri
öfverkrigsfiskalen ej har att föra talan, lämpligen kunna ombesörjas af
honom. Särskildt synes detta kunna äga rum i mål rörande samman¬
läggning af straff och möjligen äfven vissa andra. Därigenom skulle
nämligen vinnas den fördel, att de civila krigshofrättsledamöternas tid
icke onödigtvis skulle upptagas med utredning af dylika mindre, men
understundom dock ganska tidsödande ärenden.
Lämpligt synes ock vara att åt öfverkrigsfiskalen uppdraga att
utöfva tillsyn öfver det sätt, hvarpå krigsfiskalerna vid krigsrätterna
utöfva sina ämbeten, samt att i vederbörlig ordning beifra eller låta
beifra af dem begångna förseelser i ämbetet. Härigenom synes nödig-
fasthet i det militära åklagareväsendets organisation och erforderlig
kontroll öfver krigsfiskalernas ämbetsutöfning kunna vinnas.
Öfverkrigsfiskalen skulle vidare tillkomma att granska inkommande
fångförteckningar, föra krigshofrättens diarier öfver kungl. bref och
remisser, förordnanden för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler
äfvensom alla andra på krigshofrättens handläggning ankommande
ärenden, med undantag möjligen af besvär eller andra egentliga rätte¬
gångsmål, i livilka mål diariiföringen måhända lämpligare bör åläggas
de tjänstemän inom Svea hofrätt, livilka eljest hafva sig dylika göro¬
mål anförtrodda. Den ökning i dessas göromål, som därigenom skulle
uppkomma, torde nämligen blifva så pass ringa, att ur denna synpunkt
något hinder för en sådan åtgärd knappast torde behöfva mota. Om
därjämte, på sätt ofvan föreslagits, protokollsföringen i krigshofrätten
uppdroges åt tjänsteman i Svea hofrätt, synes den nuvarande sekreterare-
tjänsten i krigshofrätten såsom obehöflig kunna indragas.
Klart är, att öfverkrigsfiskalens åligganden, i den mån de icke
anses böra i lagen särskildt omförmälas, böra närmare angifvas i arbets¬
ordning för krigshofrätten eller särskild instruktion.
340
Kostnader jör
den föreslagna
organisa¬
tionen.
Såsom åklagare Aid fältkrigsrätterna skulle, enligt livad kom¬
mittén tänkt sig, de i fredstid anställda krigsfiskalerna tjänstgöra enligt
den indelning, som af Konungen bestämmes, naturligen med skyldighet
för dem att tillhandagå vederbörande befälhafvare äfven vid handlägg¬
ningen af disciplinmål eller andra mål eller ärenden af juridisk natur.
I den mån så blifver erforderligt — särskild! torde detta komma att
inträffa, ifall krigsfiskaler anställas såsom domare i fältkrigsrätt —
skulle af Konungen särskild! förordnade krigsfiskaler bestrida ifråga¬
varande tjänstgöring.
Likaså skulle, där öfverkrigsrätt inrättas, af Konungen förordnas
särskild öfverkrigsfiskal med i hufvudsak samma åligganden och be¬
fogenheter som öfverkrigsfiskalen vid krigshofrätten.
1 de fall, då, enligt hvad ofvan antydts, fältkrigsrätt eller öfver¬
krigsrätt skulle, utan att Konungen därom förordnat, få sättas efter
vederbörande befälhafvare bestämmande, måste äfven förordnande af
krigsfiskal eller öfverkrigsfiskal öfverlåtas åt befälhafvare!!.
Tydligt är, att en organisation af krigsdomstolarna och åklagare¬
myndigheten vid dessa enligt de grunder, kommittén föreslagit, icke
kan åstadkommas utan kostnader, väsentligt öfverstigande dem, som vårt
nuvarande militära rättsväsende betinga. Särskildt anser kommittén
det ligga vikt uppå, att de lagfarna domarna i krigsrätterna, framför
allt krigsdomarna, aflönas väl, så att därtill kunna förvärfvas personer
med erforderlig duglighet och skicklighet. Men äfven i öfrigt torde
man, om ändamålet skall vinnas, icke böra sätta löneförmånerna alltför
lågt.
Under förutsättning att vid krigsmaktens indelning i jurisdiktioner
det utaf kommittén i sådant afseende uppgjorda förslag följes, samt att
krigsfiskaler anställas till det antal och med den inbördes fördelning af
deras tjänstgöring, som kommittén förutsatt, har kommittén sökt an¬
ställa en beräkning af de kostnader, som härför skulle erfordras.
Enligt denna beräkning skulle kostnaderna för aflöning af den
vid krigsrätterna i fredstid anställda personalen ställa sig på sätt Bil. \
utvisar.
Såsom af denna bilaga framgår, har kommittén antagit, att af-
löningen för krigsdomare i de större jurisdiktionerna och auditörer
skulle fördelas i lön och tjänstgöringspenningar, men för krigsdomare
i de mindre distrikten utgå i form af arfvoden, hvilken senare af-
löningsform skulle användas för samtliga krigsfiskalerna.
I öfrigt bär kommittén vid beräkningen af aflöningsförmånerna
341
för de särskilda befattningarna sökt, att såvidt detta med för handen
varande material varit möjligt, taga hänsyn till omfattningen af de
göromål, som kunna antagas komma att med hvarje befattning blifva
förenade.
Enligt nämnda beräkning skulle utgiftsstaten för ifrågavarande
personal uppgå till 93,800 kronor. Till jämförelse må nämnas, att den
nuvarande auditörsstaten slutar på ett belopp af 48,602 kronor 25 öre.
Dä de krigsdomare och auditörer, som anställas på fast stat, torde
böra tillerkännas rätt till ålderstillägg, — hvilka kommittén tänkt sig
böra bestämmas till två, att utgå det första efter fem års tjänstgöring
i ordinarie befattning med 500 kronor och det andra efter tio års sådan
tjänstgöring med samma belopp, dock med undantag för auditörerna
inom 2:dra jurisdiktionen, där nämnda lönetillägg synas kunna stanna
hvardera vid 300 kronor — kommer därtill ett tillägg, hvars storlek
icke låter sig på förhand beräknas. Därtill komma resekostnader, hvilka
naturligen undandraga sig hvarje beräkning.
Kostnaderna för krigshofrätten skulle tydligen, om densamma
organiseras på sätt kommittén föreslagit, blifva mindre än de, som utgå
för den nuvarande krigshofrätten. Nämnda kostnader belöpa sig nu
till sammanlagdt 14,350 kronor, utgifter för ved, ljus och andra ex¬
penser oberäknade.
I enlighet med hvad i tidigare förslag, som gått ut på en före¬
ning af krigshofrätten med Svea hofrätt, blifvit förutsatt, har kom¬
mittén antagit, att något särskilt arfvode icke skulle tilläggas presi¬
denten för den ökade tjänstgöringsskyldighet, som i följd af nämnda
förening skulle åligga honom.
Däremot lärer det, såsom äfven i det tidigare förslag rörande
krigsliofrättens ombildning i liknande riktning, som varit å bane, blifvit
framhållet, vara oundgängligt att tillerkänna de ledamöter i Svea hofrätt,
som tillika skulle tjänstgöra såsom ledamöter i krigshofrätten, ett särskilt
arfvode för deras tjänstgöring i sistnämnda egenskap. Visserligen
är möjligt, att det ökade arbete, som skulle falla å dessa ledamöter,
i allmänhet icke skulle i och för sig komma att blifva öfver höfvan
betungande, men i alla händelser kommer det dock att utgöra en
ganska afsevärd tillökning i deras öfriga göromål. Därjämte är att
märka, att i krigshofrätten ej sällan förekomma kungl. remisser och
andra utlåtanden i frågor rörande den militära rättsskipningen, hvilka
ofta no g äro af ganska omfattande beskaffenhet samt kräfva mycken
tid och arbete. Då krigshofrätten under hela året måste vara i verk¬
samhet, kan det säkerligen icke heller alltid undvikas, att ifrågavarande
342
ledamöter gå förlustiga eu del af sin sommarsemester eller den dem
eljest tillkommande ledighet under ferierna vid jul och påsk. Arfvode!
för nämnda ledamöter synes icke böra sättas lägre än till 750 kronor
om året för dem hvardera. I öfverensstämmelse med hvad förut blifvit
föreslaget, synas nämnda ledamöter böra vara pliktiga, att, då de be¬
gagna sig af ledighet från tjänstgöringen i krigshofrätten, afstå arf-
vodet till vederbörande vikarie.
Om, enligt hvad nedan sägs, ledamot af Svea hofrätt vid förfall
för presidenten eller under dennes ledighet från tjänstgöring förordnas
att såsom ledamot biträda krigshofrätten, bör gifvetvis ett skäligt arf¬
vode härför tillkomma honom.
Hvad beträffar de militära ledamöterna i krigshofrätten, bör natur¬
ligen arfvode, på sätt redan nu är fallet, utgå äfven till dem; och torde
detta lämpligen böra sättas till enahanda belopp som för de ständiga
civila ledamöterna.
Ofverkrigsfiskalens aflöning synes lämpligen, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med advokatfiskalens i Svea hofrätt aflöningsförmåner,
kunna sättas till 2,800 kronor i lön och 1,700 kronor i tjänstgörings-
penningar eller således tillhopa 4,500 kronor jämte två ålderstillägg,
hvardera å 500 kronor. Krigshofrättens aflöningsstat skulle således,
såvidt den på förhand kan beräknas, komma att upptaga följande b (tupp:
Arfvode till 4 ledamöter å 750 kronor......................... kronor 3,000: —
Ofverkrigsfiskalens lön och tjänstgöringspenningar,
tillhopa ........................................................................ „ 4,500: —
Summa: kronor 7,500: —
hvartill skulle komma arfvode till en t. f. notarie eller amanuens samt
väl äfven eu vaktmästarelön.
Hvad slutligen angår erforderliga lokaler för krigsdomstolarna,
lärer det utan afsevärda kostnader kunna beredas rum för krigsrätterna
inom de militära etablissementen. Krigshofrätten bör däremot gifvetvis
förläggas till samma byggnad som Svea hofrätt.
De kostnader, som i följd af den föreslagna organisationen skulle
komma att uppstå i krigstid, kunna tydligen alls icke på förhand be¬
räknas.
343
På sätt förut blifvit nämndt, har kommittén utgått därifrån, att
rättegångsförfarandet vid krigsdomstolarna fortfarande som hittills bör
i hufvudsak ansluta sig till rättegångsförfarandet i brottmål vid de all¬
männa domstolarna allenast med de afvikelse!*, som af de militära för¬
hållandena eller eljest af särskilda skäl påkallas. Kommittén har därför
i detta afseende hufvudsakligen inskränkt sig till att söka bringa den
nu gällande militära rättegångsordningen i öfverensstämmelse med den
allmänna rättegångsordningen, hvilken nyligen i viktiga afseenden
undergått ändring genom lagen den 14 juni 1901. I öfrig! äro de
ändringar och jämkningar, som i nu ifrågavarande delar vidtagits i
gällande förordning om krigsdomstolar och rättegången därstädes,
mestadels sådana, som föreslagits redan af 1895 års kommitté, och
äfven af förevarande kommitté funnits behöfiiga eller lämpliga.
Såsom redan i motiven till strafflagen för krigsmakten omförmälts,v)
hafva i förslaget till ny militär rättegångsordning i sammanhang med
stadgandena om häktning intagits bestämmelser om tillsägande af arrest,
livilka, i viss mån omarbetade, hit öfverflyttats från den nuvarande
disciplinstadgan.
Beträffande lagens indelning har densamma enligt förslaget, i
likhet med hvad i våra nyare lagar i allmänhet är fallet, indelats i
kapitel i stället för, såsom nu är förhållandet, efter bokstäfver.
Vid redogörelsen för förslagets grunder i de delar, där sådan
icke redan blifvit lämnad, torde denna lämpligen böra ansluta sig till
förslagets särskilda §§.
Se sid. 89.
344
Speciella motiv.
1 kap.
1 §•
Det i 1 § af den nuvarande rättegångsordningen använda uttrycket
»törsta domstol» har ansetts mindre egentligt, då krigsöfverdomstol i
vissa mål är och äfven enligt förslaget skulle förblifva första instans,
och därför utbytts mot ordet underdomstol, såsom närmast motsvarande
det flerstädes i rättegångsordningen begagnade uttrycket krigsöfver¬
domstol.
2 §•
Af skäl, som framgår af hvad nyss blifvit sagdt, har det i mot¬
svarande § af rättegångsordningen använda uttrycket »andra domstol»
ersatts med ordet krigsöfverdomstol.
3 mom. i förevarande §, hvilket återfinnes i den nuvarande lagens
14 §, har, i anledning åt den uppställning förslaget i öfrigt erhållit,
ansetts lämpligen böra här erhålla sin plats.
3 §.
har, jämförd med den nuvarande lagens 3 §, erhållit en något ändrad
redaktion.
Under förutsättning att regeringsformens 20 § ändras i enlighet
med kommitténs förslag, varder innebörden af förevarande §, att högsta
domstolen blifver högsta instans i krigsrättsmål äfven i krigstid. 4 * *
4 §•
Det har ansetts ändamålsenligt, att i ett enda kapitel af lagen
sammanföra alla de särskilda bestämmelserna om ståndrätt, hvarigenom
345
klarare framstår, h vilka delar af lagen som äro tillämpliga å ståndrätt
och. rättegången därstädes. Med anledning häraf har åt förevarande
§ gifvits den lydelse, förslaget utvisar.
2 kap.
5 §•
Ehuru enligt förslaget krigsmaktens indelning i jurisdiktioner,
enligt hvad ofvan utvecklats, närmast skulle ansluta sig till krigs¬
maktens indelning i särskilda truppförband, har dock, såsom förut
antydts,2) jurisdiktionsindelningen därjämte ansetts böra förbindas med
eu territoriell indelning i distrikt, ett för hvarje jurisdiktion. Skälen
härtill utvecklas närmare vid motiveringen till 43 §.
IHstriktsindelningen synes lämpligen kunna ansluta sig till den
områdesindelning, som förefinnes i och för inskrifning af värnpliktige,
dock att i regel ett flertal inskrifningsområden komma att tillhöra
samma distrikt.
6 och 7 §§
torde, efter hvad ofvan i de allmänna motiven anförts, icke i hufvudsak
kräfva någon närmare motivering.
Vid förfall för krigsdomare synes, i analogi med hvad som sker
i fråga om vissa domare vid allmän underrätf, ställföreträdare lämpligen
kunna förordnas af vederbörande krigsöfverdomstol.
8 §■
Äfven denna § torde i hufvudsakliga delar hafva förut tillräckligen
motiverats.
_ Om i ett och samma mål de tilltalade äro af skilda grader, lärer
det ligga i sakens natur, att den af de tilltalades grader, som är högst,
bör vara bestämmande för rättens sammansättning:. 9
9 §
innehåller föreskrifterna om sättet för förordnande af militära ledamöter
i distriktskrigsrätt. Af vissa regementen eller därmed likställda trupp-
Se sid. 305.
2) Se sid. 308.
44
346
förband äro för närvarande olika afdelningar förlagda å vidt skilda
platser inom. landet. Så har t. ex. Vaxholms kustartilleriregemente,
som är förlagdt till Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning, ett
detachement i Fårösund under benämning Fårösunds kustartilleridetache-
ment och Karlskrona kustartilleriregemente, hvilket är förlagdt till Karls¬
krona fästning, ett detachement i Göteborg under namn af Ålfsborgs
kustartilleridetachement. Efter all sannolikhet kommer detta förhållande
flerstädes att fortfara.
I anseende härtill lärer det, därest kommitténs förslag antages,
blifva oundgängligt, att i vissa fall olika afdelningar af ett och samma
truppförband komma att indelas å olika jurisdiktioner. Dä, enligt hvad
ofvan nämnts, förordnande af militära ledamöter af kaptens grad i
distriktskrigsrätt i regel skulle ske regementsvis, men det stundom,
särdeles ifall truppförbandet tillhör något af specialvapnen, kan vara af
vikt, att sådana ledamöter förordnas äfven för de särskilda afdelningar
af truppförbandet, hvilka indelats å skilda jurisdiktioner, har eu be¬
stämmelse i sådan riktning införts i 1 mom. af förevarande §. Enär
det näppeligen torde vara behöfligt, att dylikt förordnande meddelas för
hvarje mindre särskild! förlagd och å annan jurisdiktion än den, hvilken
regementets eller truppförbandets hufvudstyrka tillhör, indelad afdelning
af samma truppförband, synes det dock vara tillräckligt att såsom regel
föreskrifva, det sådant förordnande skall meddelas i fråga om afdel¬
ningar, utgörande minst en bataljon. Det kan emellertid vid en slutlig
jurisdiktionsindelning visa sig erforderligt eller lämpligt att äga till¬
gång till militära ledamöter i distriktskrigsrätten äfven från mindre af¬
delning än bataljon eller från afdelning af sådant truppförband, som icke
är indeladt i bataljoner. Därför har det ansetts lämpligt att lämna
Konungen öppet att, där så finnes behöfligt, meddela förordnande
därom, att äfven annan afdelning af ett regemente eller därmed likställdt
truppförband skall i förevarande afseende anses motsvara en bataljon,
i följd hvaraf äfven för denna afdelning militära ledamöter i distrikts¬
krigsrätten skulle komma att förordnas.
För att i möjligaste mån redan på förhand sörja för, att tillräck¬
ligt antal officerare af alla vapen må finnas för tjänstgöring såsom
militära ledamöter i distriktskrigsrätt tillgängliga, synes det vara lämp¬
ligt, att jämte de ordinarie militära ledamöterna och i enahanda ordning
som dessa äfven ställföreträdare årligen utses, samt att, där stadig¬
varande förfall för förordnad ledamot eller suppleant inträffar, annan i
hans ställe förordna s.
347
Då det skulle ankomma på krigsdomaren att kalla distriktskrigs-
rättens ledamöter till sammanträde, där sådant skall liållas, synes det
böra åläggas befälhafvare, som meddelat förordnande för en eller flera
ledamöter i rätten, att skyndsamligen tillställa krigsdomaren skriftlig
underrättelse om hvilken eller hvilka officerare som förordnats. Likaså
synes det till undvikande af hinder och uppskof för krigsrättens omedel¬
bara sammanträdande, där sådant påkallas, böra åligga militärledamot
eller ställföreträdare att vid tillfälligt förfall för honom att tjänstgöra i
rätten, ofördröjligen därom göra anmälan hos krigsdomaren med upp¬
gift, så vidt ske kan, å den tid, hvarunder förfallet antages komma
att fortfara.
in §
ta-rfvar, efter hvad förut anförts, ingen ytterligare motivering.
11 §•
Undantagsvis kan det naturligen inträffa, att tillgång saknas på
officerare af de grader, hvilka, enligt hvad i 8, 9 och 10 §§ är sagdt,
de militära ledamöterna i distriktskrigsrätten skola tillhöra, och synes
det för sådant fall böra föreskrifvas, att officerare af närmast högre
eller närmast lägre grad än den, som eljest är för hvarje fall bestämd,
må till ledamöter eller ställföreträdare i rätten förordnas. En bestäm¬
melse att i dylikt fall äfven officerare af högre grad än den vanliga
skulle få förordnas, synes vara till fördel, särskild! med afseende därå,
att äfven vissa mål mot officerare enligt förslaget skulle i första hand
afgöras af krigsrätt.
12 §.
Om, enligt hvad nämnts vid 7 §, ställföreträdare för krigsdomare
anses böra förordnas af krigsöfverdomstol, lärer äfven vikarie för
auditör böra af samma domstol förordnas. Dock synes det till undvikande
af onödigt dröjsmål med förekommande måls handläggning lända till
fördel, ifall krigsdomaren bemyndigas att, där öfverdomstolens för¬
ordnande ej utan synnerlig olägenhet kan afvaktas, tillkalla ställ¬
företrädare för auditören, i hvilken händelse krigsdomaren dock gifvet-
vis bör vara pliktig att därom göra anmälan hos öfverdomstolen.
348
13 §.
På sätt ofvan nämnts, skulle distriktskrigsrätt i regel sättas på
begäran af behörig befälhafvare. Klart är emellertid, att detta i vissa
fall äfven kan föranledas af krigsöfverdomstols bestämmande, och synes
det i sådant fall icke vara behölligt att anlita befälhafvaren såsom
mellanhand.
14 §•
Behörighet att påkalla sättande af distriktskrigsrätt skulle, enligt
hvad förut sagts, endast tillkomma befälhafvare, utrustad med oinskränkt
bestraffningsrätt i disciplinmål. Då en del befälhafvare, såsom kommen¬
danter å fästningar m. ti., skulle, liksom nu är fallet, tillerkännas en
sådan rätt allenast i vissa slag af mål, följer däraf, att äfven deras
behörighet i nu ifrågavarande afseende blifver på enahanda sätt be¬
gränsad.
Enligt 199 § i förslaget till strafflag för krigsmakten skulle chef
för sjelfständig fartygsafdelning eller enkelt fartyg, om han endast
innehar sådan inskränktare bestraffningsrätt i disciplinmål, som om¬
talas i 194 § af samma förslag, äga rätt att, ifall af underlydande
begången förseelse finnes påkalla strängare straff, än fartygschefen själf
äger ålägga, äfvensom i vissa andra fall öfverlämna målet till stations-
befälhafvaren vid den station af flottan, dit fartyget, hvarå den fel-
aktige befinner sig, hörer eller först inlöper; och skulle det i sådant
fall åligga stationsbefälhafvare att meddela beslut i målet. I öfver¬
ensstämmelse härmed har i förevarande § införts en bestämmelse, enligt
hvilken i fråga om dem, som tillhöra själfständig fartygsafdelning eller
enkelt fartyg, hvars chef innehar lägre grad än kapten, behörighet
att påkalla sättande af distriktskrigsrätt skulle tillkomma, utom den
eller de befälhafvare, som eljest skulle äga sådan behörighet, jämväl
stationsbefälhafvare vid den station af flottan, dit fartyget, hvarå den
felaktige befinner sig, hörer eller först inlöper. 15
15 §.
1 denna § har bland reglerna angående hvilka militära ledamöter,
som i särskilda fall böra i distriktskrigsrätt inkallas, äfven intagits en
föreskrift, att, i händelse åtal mot officer därstädes ifrågakommer, åt-
349
minstone den ene af de militära ledamöterna bör, där så ske kan, inne¬
hafva minst lika hög grad som den tilltalade. Visserligen följer detta
i regel redan af 8 §, men då, enligt 11 §, i saknad af tillgång på
officerare af föreskrifna grader äfven officerare af närmast lägre grad
än den i allmänhet föreskrifna skulle få till ledamöter eller ställföre¬
trädare i rätten förordnas, skulle dock, därest t. ex. med tillämpning af
sistberörda bestämmelse till militära ledamöter i distriktskrigsrätt i något
fall förordnats kaptener i stället för regementsofficerare eller löjtnanter
i stället för kaptener, de föreskrifter rörande militära ledamöters in¬
kallande i rätten, som i denna § i öfrigt meddelats, möjligen kunna
föranleda därtill, att båda dessa ledamöter äfven i mål angående åtal
mot officer komme att innehafva lägre grad än den tilltalade, något
som naturligtvis om möjligt bör undvikas.
3 kap.
It» och 17 §§.
Beträffande dessa §§ torde hvad i den allmänna motiveringen
anförts göra tillfyllest.
18 §.
I vissa fall kan det förekomma, att fältkrigsrätt behöfver hållas
vid en afdelning, om hvilken Konungen ej förordnat, att fältkrigsrätt
där skall inrättas, och att förhållandena ej lämpligen eller ej alls med¬
gifva utverkande af sådant förordnande. Så synes vara fallet vid de-
tacherade afdelningar äfvensom vid afdelningar, som eljest på ett mera
definitivt sätt skiljas från förbindelse med hufvudstyrkan. Med anled¬
ning häraf har, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad redan nu
gällande lag innehåller och 1895 års kommitté föreslagit, i denna §
intagits eu bestämmelse därom, att ifall afdelning i föreskrifven ordning
detacheras eller varder skild från förbindelse med hufvudstyrkan på
sådant sätt, att dagliga befallningar icke kunna omedelbart från dennas
befälhafvare inhämtas, och förordnande om inrättande af fältkrigsrätt
vid hufvudstyrkan af Konungen meddelats, i förra fallet kufvudstyrkans
befälhafvare och i senare fallet den afskrida afdelningens befälhafvare
må bestämma, huruvida fältkrigsrätt må sättas vid afdelningen i fråga.
350
19 §.
Det kan tänkas inträffa, att ett krig utbryter så pass plötsligt
eller oväntadt, att Konungen ej funnit anledning att dessförinnan meddela
befallning om hela krigsmaktens mobilisering och i följd däraf ansett
sig sakna skäl att meddela förordnande om inrättande af fältkrigsrätter.
I sammanhang med krigsutbrottet kan någon afdelning af krigs¬
makten, t. ex. eu fästning eller en eskader, blifva af fienden inne¬
sluten eller eljest afstängd från förbindelse med andra orter inom landet
på sådant sätt, att den distriktskrigsrätt, till hvars jurisdiktion afdelningen
hör, varder urståndsatt att till bedömande upptaga där begångna för¬
brytelser. Det är i sådant fall tydligen önskvärd!, att möjlighet må
kunna finnas att, om så för krigstuktens upprätthållande finnes nödigt,
hålla krigsrätt vid afdelningen, oaktadt allmän kungörelse om att
underdomstol vid krigsmakten eller den del af densamma, till hvilken
afdelningen hör, skall vara fältkrigsrätt, icke meddelats eller ej kommit
befälhafvaren till hända, innan afdelningen blef från sina förbindelser
afskuren. Med afseende härå har i denna § införts ett stadgande om
rätt för vederbörande befälhafvare att i sådant fall förordna om hållande
af fältkrigsrätt vid afdelningen. 20 21 * *
20 §.
Angående denna § torde få hänvisas till hvad förut i ämnet blifvit
anfördt.
21 §.
2 mom. i denna § innehåller en bestämmelse i fråga om de militära
ledamöterna i fältkrigsrätt motsvarande den, som i 11 § meddelats
angående dessa ledamöter i distriktskrigsrätt.
3 mom. åter motsvarar 8 §.
I öfverensstämmelse med hvad som nu gäller om krigsrätt i all¬
mänhet, har i 4 mom. af förevarande § föreskrifvits, att, därest vid den
afdelning af krigsmakten, där fältkrigsrätt skall hållas, ej finnas offi¬
cerare, behöriga att vara ledamöter i rätten, sådana må tillkallas från
närmast varande eller annan afdelning af krigsmakten.
351
22 §.
I fall, som afses i 18 §, liksom i händelse sådant fall inträffar,
som sägs i 19 §, så ock där eljest, på grund af förfall, af Konungen
förordnad civil ledamot i fältkrigsrätt tillfälligtvis icke finnes att tillgå,
torde denna ledamot böra vid förefallande behof förordnas af befälhafvaren.
23 §.
Då enligt förslaget officerare af alla grader skulle i vissa mål
svara inför krigsrätt, kan det inträffa, att ‘den befälhafvare, hvilken i
regel har att meddela förordnande om sättande af fältkrigsrätt vid honom
underlydande afdelning, själf åtalas vid fältkrigsrätten. I sådant fall
bör det naturligtvis ej ifrågakomma, att denne själf meddelar för¬
ordnande för fältkrigsrätten, utan bör detta uppdragas åt annan befäl¬
hafvare. Äfven i andra fall, t. ex. om Konungen personligen förer
befälet öfver afdelning, där fältkrigsrätt finnes, torde det vara lämp¬
ligare att förordnande i förevarande afseende meddelas af annan befäl¬
hafvare.
Af dessa skäl har i förevarande § inryckts en bestämmelse, enligt
hvilken Konungen äger att för särskilda fall bestämma, det annan befäl¬
hafvare än den, som utöfvar befälet öfver afdelningen i fråga, skall
meddela förordnande om sättande af fältkrigsrätt vid afdelningen.
Paragrafens sista moment har sin motsvarighet i ett i 6 § af
gällande rättegångsordning befintligt stadgande i enahanda hänseende
beträffande krigsrätt i allmänhet. 24
24 §.
Vid tillämpning af de föreslagna bestämmelserna angående inrättande
eller upphörande af fältkrigsrätt kan det naturligtvis förekomma, att
distriktskrigsrätt, som skall aflösas af fältkrigsrätt, eller fältkrigsrätt, som
skall upphöra att fungera, icke hunnit att med slut afhjälpa mål, som dess¬
förinnan vid domstolen i fråga anhängiggjorts. För sådant fall synes
det följdriktigaste vara, att den krigsrätt, vid hvilken målet är anhängigt,
i vanlig ordning till slut handlägger detsamma. Undantagsvis kan väl
detta vålla någon olägenhet, särskild! i fall åstadkommande af nödig
utredning i ett vid distriktskrigsrätt anhängigt mål befinnes kräfva
någon längre tid, efter det fältkrigsrätt i öfrig! skulle öfvertaga distrikts-
352
0
krigsrättens funktioner. Denna olägenhet synes dock vara mindre be¬
tydande än de oegentligheter, som skulle uppstå, ifall redan anhängig-
gjorda och delvis handlagda mål skulle, sedan däri tilläfventyrs meddelats
för utgången mer eller mindre bindande beslut, öfverlämnas till en dom¬
stol, organiserad på annat sätt än den, som förut handlagt desamma.
4 kap.
25 §.
För samma tid, som, 'enligt hvad ofvan nämnts, de ordinarie mili¬
tära ledamöterna i krigshofrätten skulle förordnas, torde ock lämpligen
böra förordnas två andra officerare af regementsofficers grad, däraf en
från flottan, att vid förfall för någon af de militära ledamöterna i hans
ställe inträda i rätten.
Att för det antagligen sällsynta fall, att suppleant skulle behöfva
tillkallas i stället för den officer af generalitetet eller den flaggman, som
i vissa mål skulle vara ordinarie ledamot i rätten, förordna andra sär¬
skilda ställföreträdare af motsvarande grad synes knappt vara behöflig!
Enligt nu gällande bestämmelser skola, då mål som röra sjökrigs¬
tjänsten och manövern förekomma i krigshofrätten, de två regements-
officerarne af armén, som jämte en tredje af flottan i vanliga fall
såsom militära ledamöter hafva säte i rätten, därur afgå och i deras
ställe två regementsofficerare af sjöförsvaret i rätten inträda.
Kommittén har emellertid ansett eu föreskrift i sådan riktning
knappast vara mera behöflig för nyssnämnda än för åtskilliga andra
fall, då en speciell teknisk sakkunskap för bedömande af i krigshofrätten
förekommande mål kan finnas erforderlig, och därför icke i förslaget
upptagit någon motsvarande bestämmelse. I de fall, där hörande af
särskilda sakkunniga kan erfordras, finnes ju intet hinder att anlita
denna utväg.
Då presidenten i Svea hofrätt åtnjuter semester, liksom vid andra
tillfällen, då han enligt hofrättens arbetsordning äger vara befriad från
ämbetsutöfning, förordnas icke någon annan till president i hans ställe,
utan bestridas hans åligganden i hofrätten enligt arbetsordningen af
äldste tjänstgörande hofrättsledamoten. Enär denne ledamot ofta är
upptagen af mångahanda och trängande göromål, sjmes det icke vara
lämpligt, att han jämväl öfvertager presidentens åligganden i krigs¬
hofrätten. Icke heller torde, därest vid förfall för presidenten annan
353
särskilt förordnas att sköta hans ämbete, den tillförordnade presi¬
denten böra fungera såsom ordförande i krigshofrätten, med mindre han
tillika erhållit Konungens förordnande därtill. Med undantag för sist-
berörda fall synes det därför böra föreskrifvas, att vid förfall för
presidenten eu ledamot af Svea hofrätt, efter anmälan, af Konungen
förordnas att såsom ledamot biträda krigshofrätten. Detsamma torde
ock böra gälla, därest förfall inträffar för någon af krigshofrättens
civila ledamöter.
Med den organisation, som krigsdomstolarna enligt förslaget skulle
erhålla, synes bäst öfverensstämma, att vid förfall för presidenten ordet
i krigshofrätten föres af den främste civile ledamoten.
26 §
torde ej fordra någon ytterligare förklaring.
5 kap.
27 §.
Utöfver hvad förut omförmälts, innehåller denna § allenast, att
vid förfall för ordförande i öfverkrigsrätt eller öfverauditör högste
befälhafvaren förordnar andra ledamöter i deras ställe, samt att, vid
förfall för ordföranden i sådan domstol, ordet föres af den främste
militäre ledamoten, bestämmelser, hvilka knappast synas kräfva någon
särskild motivering.
28 §.
Det kan inträffa, att i fält eller på sjötåg under krig en afdelning
af krigsmakten kan varda skild från förbindelse med den ort, där den
krigsöfverdomstol finnes, under hvilken afdelningen lyder. Särskilda
låter detta tänka sig i fråga om fästningar, som blifva utsatta för be¬
lägring, men äfven i andra fall kan ett liknande förhållande inträffa.
Med afseende härå föreslog 1895 års kommitté, att i nu omför-
mäkla fall den afskilda afdelningens befälhafvare skulle äga att, där så
för krigstuktens upprätthållande pröfvas nödigt, bestämma, att öfver¬
krigsrätt skulle sättas, och meddela förordnande för samtliga ledamöter
i rätten.
Då det naturligen i ifrågavarande fall, särdeles om den afskilda
45
*
354
afdelningen under längre tid kommer att befinna sig i sådant läge, som
ofvan nämnts, skulle kunna lända till stor olägenhet eller våda, om
möjlighet icke funnes att få en förbrytelse, hvars omedelbara beifrande för
krigstuktens upprätthållande är af nöden, bedömd af krigsöfverdomstol, i
svnnerhet ifall brottet skall af sådan domstol upptagas i första hand,
t. ex. ett svårare förräderibrott, har kommittén i sitt förslag upptagit
ett stadgande af liknande innehåll som berörda af 1895 års kom¬
mitté föreslagna bestämmelser. Att nämnda stadgande endast är afsedt
att tillämpas i nödfall, säger sig själft.
29 §.
Det ligger i sakens natur, att då öfverkrigsrätt inrättas, dagen,
då densamma skall träda i verksamhet, bestämmes af Konungen eller i
fall, som afses i 28 §, af vederbörande befälhafvare.
Likaså synes det vara gifvet, att, om öfverkrigsrätt inrättats jämlikt
därom af Konungen meddeladt förordnande, dess verksamhet bör upp¬
höra, så snart lämpligen ske kan efter slutet af det fält- eller sjötåg,
för hvilket densamma inrättats, dock att äfven dagen för dess upp¬
hörande bör bestämmas af Konungen. Har åter öfverkrigsrätten in¬
rättats på grund af 28 §, synes den böra upphöra, så snart förbindelsen
återknutits med den ort, där den krigsöfverdomstol finnes, hvarunder
den ifrågavarande afdelningen af krigsmakten förut varit lydande.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i 24 § föreslagits
rörande behandlingen af mål, som äro anhängiga vid distriktskrigsrätt,
då denna skall ersättas af fältkrigsrätt, eller vid fältkrigsrätt, då denna
skall efterträdas af distriktskrigsrätt, har i 2 och 3 mom. af förevarande
§ införts bestämmelser angående behandlingen af mål,, som redan
äro anhängiga vid krigsöfverdomstol, då öfverkrigsrätt i dess ställe
inrättas, eller eljest dessförinnan af gjorts af krigsrätt vid den ifråga¬
varande afdelningen af krigsmakten eller underställts den förra krigsöfver-
domstolens pröfning, eller som äro anhängiga vid öfverkrigsrätt, då
densamma skall indragas.
Inrättas jämlikt 28 § öfverkrigsrätt vid afdelning af krigsmakten,
som afskurits från förbindelse med den ort, där den krigsöfverdomstol,
hvarunder afdelningen förut varit lydande, finnes, kan tydligen den i
2 mom. af nu. ifrågavarande § i första hand uppställda regeln icke
alltid följas. _ . „ *
Förbindelsen kan nämligen afbrytas, innan handlingarna i mål,
som före öfverkrigsrättens inrättande underställts krigsöfverdomstols
355
pröfning, hunnit dit insändas, eller, innan den, som vill anföra besvär
öfver en vid den ifrågavarande avdelningen befintlig krigsrätts utslag,
hunnit begagna sig af sin besvärsrätt. I dessa fall synes det lämpligaste
vara, att sådana mål upptagas af den nyinrättade öfverkrigsrätten.
I händelse de mål, som vid slutet af ett fält- eller sjötåg äro
anbängiga vid öfverkrigsrätt, kunna antagas för sitt afgörande kräfva
någon längre tid, kan det möjligen finnas olämpligt, att öfverkrigs¬
rätten endast för dessa måls handläggning skall sammanhållas. Med
anledning häraf har i 3 mom. af förevarande § inryckts en bestämmelse
i syfte, att Konungen, äfven i händelse öfverkrigsrätt, då dess verksam¬
het i öfrigt skall upphöra, icke hunnit med slut afhjälpa där anhängiga
mål, må kunna förordna, att dessa skola af annan krigsöfverdomstol
öfvertagas.
Föreskriften i samma mom. om skyldighet för ordförande i öfver¬
krigsrätt att, där ej Konungen annorlunda förordnar, ändå att öfver-
krigsrättens verksamhet i öfrigt upphör, ägna den handläggning åt
af samma domstol afgjorda mål, som, enligt hvad i 12 kap. af förslaget
stadgas, eljest på honom ankommer, sammanhänger därmed, att, jäm¬
likt bestämmelserna i samma kapitel, ordförande i öfverkrigsrätt i vissa
fall skulle hafva att mottaga besvär öfver öfverkrigsrätts utslag, här¬
öfver infordra förklaring från klagandens vederpart m. m.
6 kap.
30 och 31 §§
torde här ej fordra något närmare omnämnande. 7
7 kap.
32 och 33 §§
hafva förut erhållit sin motivering.
O
34 §.
Med hänsyn därtill att krigsfiskal enligt förslaget skulle komma
att anställas, stundom endast vid ett, stundom vid två eller flera rege-
356
menten eller andra afdelningar af krigsmakten, har det ansetts lämp¬
ligt att i lagen meddela föreskrifter om sättet för upprättande af förslag
till sådan befattning; och har i sammanhang därmed föreslagits, bland
annat, att innan krigsfiskalsämbete tillsättes, öfverkrigsfiskalens yttrande
i ärendet skall inhämtas.
Vid förfall för krigsfiskal, hvarom i denna § är fråga, synes till
undvikande af omgång och dröjsmål, ställföreträdare böra förordnas af
den, som har att vid tillsättande af ämbetet i fråga afgifva förslag.
35 §.
Inträffar förfall för krigsfiskal, som af Konungen förordnats att
vara allmän åklagare vid fältkrigsrätt, torde ställföreträdare böra för¬
ordnas af befälhafvaren öfver den afdelning af krigsmakten, där fält-
krigsrätten finnes.
äro förut motiverade.
36-38 §§
8 kap.
39 §.
Beträffande denna § hänvisas till hvad i den allmänna motive¬
ringen anförts. 0
40 §.
Enligt 14 kap. 86 § i 1798 års krigsartiklar skulle för hvarje
år från samtliga krigsrätter renoverade exemplar af domböckerna inom
viss tid insändas till vederbörande krigsöfverdomstol med undantag dock
för krigsrätterna i Stockholm och Stralsund, hvilkas domböcker i stället
skulle inom samma tid för öfverdomstolen uppvisas.
I det förslag till rättegångslag för krigsmakten, som lag till
grund för nu gällande förordning om krigsdomstolar och rättegången
därstädes, var nämnda bestämmelse bibehållen. Enligt 20 § 2 mom. i
J) Se sid. 41, 54, 57 och 62.
357
samma förslag skulle det nämligen åligga auditör, att då krigsrätt
hållits utom Stockholm, inom viss tid, efter det utslag i målet gifvits,
till befälhafvaren afkunna, jämte originalprotokollen, en bestyrkt afskrift
af desamma; och skulle det åligga befälhafvaren att för hvarje år till
krigshofrätten insända de af honom mottagna afskrifterna för att där
granskas. För krigsrätt i Stockholm skulle domboken för granskning
uppvisas i krigshofrätten.
I det yttrande, utsedde kommitterade afgåfvo öfver berörda förslag,
lämnades dessa bestämmelser utan anmärkning, men högsta domstolen
vid sin granskning af förslaget afstyrkte desamma.
Till stöd härför anförde högsta domstolen, att om också för
stadgandet i 2 mom. ej saknades skäl, nämligen behofvet af visshet,
att krigsrätternas protokoll behörigen uppsattes, högsta domstolen likväl,
då sådan kontroll öfver underdomare i allmänhet, hvad protokoll i
brottmål anginge, ej förefunnes, ansåge bestämmelse därom särskildt i
afseende på auditörerna icke böra gifvas i vidsträcktare måtto än en
föreskrift för vederbörande befälhafvare att inom viss tid hos krigs¬
hofrätten anmäla, att krigsrättsprotokollen blifvit till befälhafvarens
expedition behörigen aflämnade, eller att krigsrätt under året ej hållits.
Vid utfärdandet af förordningen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes den 11 juni 1868 uteslötos ock ifrågavarande bestämmelser,
och infördes i stället ett stadgande, öfverensstämmande med det högsta
domstolen föreslagit.
I förut omförmälda kommittébetänkande af den 7 november 1896
var sist berörda stadgande bibehållet, allenast med några smärre jämk¬
ningar i afseende å formen.
Uti en den 11 november 1897 till Konungen afbiten underdånig
skrifvelse, hvilken genom note ur statsrådsprotokollet den 21 juni 1901
till kommittén öfverlämnats för att vid utförandet af dess uppdrag
komma under öfvervägande, har krigshofrätten hemställt, att vid pröf¬
ning af det i nyssnämnda kommittébetänkande innefattade lagförslag
å nyo måtte tagas i öfvervägande, huruvida icke ett stadgande, liknande
det, som fanns i 14 kap. 86 § i 1798 års krigsartiklar och i förstberörda
förslags 20 § 2 mom., borde åter införas. Krigshofrätten åberopar, att
enligt den erfarenhet krigshofrätten äger, en sådan noggrannare kontroll
öfver krigsrätternas hela verksamhet, som genom domböckernas in¬
sändande till eller uppvisande för krigshofrätten möjliggjordes, fortfarande
vore i hög grad önsklig och torde blifva nästan nödvändig med hänsyn
till den organisation, auditörsstaten numera erhållit.
358
Då kommittén, i anslutning till hvad krigshofrätt en sålunda hem¬
ställt, i sitt förslag ersatt de nu i ämnet gällande föreskrifter (17 §
1 mom. förordningen den 11 juni 1868) med det stadgande, som
innefattas i 1 mom. af förevarande §, har detta emellertid icke skett
i främsta rummet med hänsyn till det af krigshofrätten till stöd för
dess hemställan anförda skäl. Visserligen är påtagligt, att den enligt
förslaget stadgade skyldigheten för auditör att till krigshofrätten in¬
sända i distriktskrigsrätt hållna protokoll jämte tillhörande handlingar
är i hög grad ägnad att underlätta krigshofrättens arbete med afseende
å den densamma, enligt kommitténs förslag liksom för närvarande,
åliggande skyldighet att utöfva uppsikt och vård öfver rättsskipningens
handhafvande vid underlydande krigsdomstolar. Men med en organisation
af distriktskrigsrätterna sådan, som den af kommittén föreslagna, torde
man vara fullt berättigad att antaga, att det skäl, krigshofrätten åberopat,
för framtiden kommer att förlora sin betydelse, och behofvet af kontroll
öfver distrikt skrigsrätternas verksamhet icke visa sig större än behofvet
härutinnan beträffande de allmänna underdomstolarne.
Det skäl, som varit det för kommittén afgörande, sammanhänger
med frågan om distriktskrigsrätternas organisation och verksamhetssätt.
Distriktskrigsrätterna skulle ju enligt kommitténs förslag ej samman¬
träda å vissa bestämda platser, utan erhålla en mera så att säga
ambulatorisk karaktär. Med hänsyn härtill och de svårigheter med
afseende å arkivhandlingarnas lämpliga förvaring inom distrikten, som
med den föreslagna organisationen otvifvelaktigt skulle yppa sig, har
det förefallit kommittén mest praktiskt, att saken så ordnas, att distrikts¬
krigsrätternas protokoll jämte tillhörande handlingar inom viss tids
förlopp insändas till krigshofrätten för att därstädes förvaras. Om där¬
vid den tid, inom hvilken insändandet skall ske, tilltages så pass rund¬
ligt, som kommittén föreslagit, torde några olägenheter för distrikts¬
krigsrätterna icke genom nämnda anordning vara att befara.
Skulle under något år distriktskrigsrätt ej hafva sammanträdt,
bör det naturligtvis åligga vederbörande auditör att om nämnda för¬
hållande göra anmälan hos krigshofrätten inom samma tid, som stadgats
för protokollens insändande.
2 och 3 mom. i förevarande § motsvara 2 och 3 mom. i 17 §
af nu gällande militära rättegångsordning. Enär krigsrätt icke meddelar
utslag i vissa mål, som där handläggas, hafva, på sätt jämväl af 1895
års kommitté föreslagits, i 2 mom. orden: »efter det utslag i mål, hvarom
protokollet handlar, gifvet är» utbytts emot: »sedan det mål, hvarom
protokollet handlar, blifvit af rätten slutligen handlagdt».
359
I sammanhang med den omredigering, som detta moment sålunda
och i öfrigt undergått, har kommittén vidare, i likhet med 1895 års
kommitté, ansett angeläget, att bestämmelse jämväl måtte inflyta om
den tid, inom hvilken det skall åligga befälhafvare att till krigshofrätten
insända vid fältkrigsrätt hållet protokoll jämte därtill hörande handlingar
och att, där sådan krigsrätt ej hållits, härom hos krigshofrätten göra
anmälan. Denna tid har af kommittén föreslagits till tre månader efter
det fältkrigsrättens verksamhet upphört.
Äfven hvad angår hos öfverkrigsrätt förda protokoll har kommittén
funnit sig böra föreslå en bestämmelse angående tiden, inom hvilken
desamma med tillhörande handlingar böra vara af vederbörande öfver¬
auditör aflämnade till krigshofrätten, och har denna tid bestämts på
enahanda sätt, som nyss nämnts i fråga om de vid fältkrigsrätt förda
protokoll.
9 kap.
41 §.
Denna paragraf är i hufvudsakliga delar redan behandlad i den
allmänna motiveringen.1)
I andra och tredje delen af kommitténs förslag till strafflag för
krigsmakten finnes i vissa fall straff stadgadt för delaktighet i brott
emot samma lag äfvensom för underlåtenhet att upptäcka dylikt brott
(se t. ex. 58 och 59 §§ i förslaget). Att i dessa fall åtal för sådan
delaktighet eller underlåtenhet skall upptagas af krigsdomstol, följer
sålunda redan af 1 mom. i förevarande §.
Då emellertid åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigs¬
makten, för delaktighet i brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, eller
för underlåtenhet att upptäcka sådant brott uppenbarligen fortfarande
såsom hittills bör anhängiggöras vid krigsdomstol, äfven i fall nämnda lag
ej är å den åtalade delaktigheten eller underlåtenheten tillämplig, har
i 5 mom. af förevarande § intagits ett stadgande härom. I livilka fall
slik underlåtenhet är enligt lag belagd med ansvar, framgår af 3 kap.
8 § allmänna strafflagen.
I 5 mom. af ifrågavarande § har jämväl inrymts en föreskrift, att
åtal emot personer, som omförmälas under 4:o), för delaktighet i brott,
som skall åtalas vid krigsdomstol, jämväl skall anhängiggöras vid sådan
1) Se sid. 21 och följande. Jfr ock motiven till förslaget till strafflag för krigsmakten sid. 19.
360
domstol. I livad angår krigsfånge, linnes föreskrift härom redan förut i
18 § 2 mom. af nu gällande rättegångsordning. Detsamma, som gäller
om krigsfånge, bör påtagligen äfven gälla om utländsk man, som icke
är krigsfånge, i det fall han enligt 4 mom. likställts med krigsfånge.
Då falsk angifvelse för förbrytelse, som tillhör krigsdomstols be¬
dömande, enligt kommitténs strafflagsförslag (110 §) upptagits bland
de brott, som däri omförmälas, följer sålunda af bestämmelsen i 1 mom.
i denna §, att åtal för sådan angifvelse skall anhängiggöra^ vid krigs-
domstol. Någon bestämmelse rörande dylikt åtal, motsvarande den i
18 § 1 mom. litt. f) i nu gällande militära rättegångsordning före¬
kommande, är således icke vidare erforderlig.
Mot stadgandet i sista punkten af nyssberörda § om befogenhet
för krigsdomstol att döma i mål rörande förolämpning inför sådan
domstol har kommittén, såsom redan ofvan framhållits 0, ej funnit
något i sak att erinra. Redan 1895 års kommitté gjorde emellertid
vissa anmärkningar mot nämnda stadgandes formulering2), särskild!
att åtal mot den, som inför krigsdomstol förolämpade någon, som vore
underkastad straff efter strafflagen för krigsmakten, redan på grund af
stadgandet i mom. 1 litt. c) uti samma § tillhörde krigsdomstols upp¬
tagande. Motsvarande förhållande gäller äfven enligt förevarande förslag
på grund af 1 mom. af denna §. Den redigering af ifrågavarande
stadgande, som nu föreslagits, ansluter sig ock i hufvudsak till hvad
1895 års kommitté härutinnan hemställt, dock har af skäl, som redan
i annat sammanhang i motiven till kommitténs strafflagsförslag anförts3),,
i utbyte mot det nu förekommande uttrycket: »annan, som till krigs¬
makten hörer» användts: »annan, som lyder under strafflagen för krigs¬
makten» i stället för det af 1895 års kommitté föreslagna uttrycket:
»annan, som är underkastad straff» efter nämnda lag.
42 §
motsvarar 19 § i nu gällande lag och har hufvudsakligen ej undergått
annan förändring, än som betingas af den föreslagna förändrade dom-
stolsorganisationen.
Med uttrycket afdelning af krigsmakten åsyftas under fredstid
regemente eller likställdt truppförband eller sådan del af regemente eller
likställdt truppförband, som särskild! indelats å viss jurisdiktion, eller
!| Se sid. 297.
t Se nämnda kommittés betänkande sid. 95.
3) Se nämnda motiv sid. j54.
361
skola eller annan inrättning vid krigsmakten eller station vid flottan.
Hvad med uttrycket afses i det fall, då underdomstol vid krigsmakten
är fältkrigsrätt, framgår af bestämmelserna i 17, 18 och 19 §§ här ofvan.
Sista punkten af förevarande § afser dem, som, oaktadt de ej lyda
under strafflagen för krigsmakten, likväl äro underkastade straff efter
samma lag. Denna punkt motsvarar 2 mom. af ofvanberörda § i nu¬
varande lag, b vilket moment dock endast innehåller bestämmelse om
forum för åtal emot krigsfånge.
43 §.
I 25 § af nu gällande förordning om krigsdomstolar in. in. stadgas,
att om någon, då han vistas utom sitt regementes eller sin kårs stånd
eller den station af sjöförsvaret, hvartill han hör, föröfvar brott, som
bör åtalas vid krigsdomstol, eller om sådant brott begås af båtsman, då
han är på roten, närmaste krigsrätt i orten, där brottet timat, må på
begäran af den brottsliges befälhafvare därom rannsaka, och skall, sedan
rannsakningen är slutad, krigsrätten öfverlämna målet till den domstol,
som äger att därutinnan döma.
1895 års kommitté bibehöll nämnda stadgande dock med i viss
mån förändrad redaktion.
Syftet med stadgandet i fråga är uppenbarligen, såsom sistnämnda
kommitté framhållit, att förebygga, de olägenheter, som i vissa, fall
skulle uppkomma, därest den brottslige rannsakades vid den krigsrätt,
som enligt de vanliga kompetensreglerna hade att upptaga målet.
Tydligt är, att dessa olägenheter ofta nog kunna vara i hög grad
afsevärda. En vid krigsmakten anställd person begår t. ex. ett brott,
som skall åtalas vid krigsdomstol, å en ort belägen långt aflägset från
den, där den afdelning af krigsmakten, hvartill den brottslige hörer,
är förlagd. Detta brott kan vara af den beskaffenhet, att vidlyftig ut¬
redning behöfver förebringas, och denna utredning kan vara sådan, att
den endast kan åstadkommas i den ort, där brottet timat. Att onödig
omgång och ökade kostnader skulle blifva följden, därest rannsakningen
ovillkorligen måste ske å förläggningsorten, ligger i öppen dag. A andra
sidan kan brottet, vare sig detsamma är begånget i förläggningsorten
eller ej, vara så ringa, att om den brottslige, när brottets beifrande
ifrågakommer, befinner sig å annan ort än förläggningsorten, den brotts¬
liges återförande dit allenast för att där undergå rannsakning uppenbar¬
ligen icke af omständigheterna påkallas eller motsvarar den kostnad,
som däraf skulle uppstå. Klart är, att särskildt vid fälttjänstöfningar eller
46
362
andra tillfällen, då trupper från olika delar af riket äro sammandragna
till gemensam öfning, behofvet af bestämmelser, som medgifva undantag
från den gifna hufvu dregeln rörande krigsrätternas inbördes kompetens,
skulle i hög grad göra sig gällande.
För att emellertid med den anordning af de i fredstid fungerande
krigsrätterna, som kommittén föreslagit, erhålla en fast utgångspunkt
för bedömande af frågan, när den enligt hufvudregeln i 42 § behöriga
distriktskrigsrätten ovillkorligen bör upptaga ett visst mål, och när detta,
då så anses lämpligt, kan hänskjuta# till annan distriktskrigsrätt,
erfordras tydligen, att de särskilda distriktskrigsrätternas behörighets¬
områden blifva territoriellt begränsade. Detta är ock hufvudanledningen
till, att den af kommittén föreslagna indelningen af krigsmakten å vissa
jurisdiktioner, såsom redan i det föregående framhållitsx), om ock närmast
anslutande sig till krigsmaktens indelning i särskilda truppförband, där¬
jämte förbundits med en territoriell indelning i distrikt, ett för hvarje
jurisdiktion.
Den nu gällande bestämmelsen, att det må bero på -den tilltalades
befälhafvare att påkalla rannsakning vid annan krigsrätt än den, hvar¬
under den tilltalade lyder, har kommittén ansett böra bibehållas. Kom¬
mitténs förslag i denna del innefattar emellertid den väsentliga af¬
vikelse från nu gällande lag, att den krigsrätt, till hvilken ett mål
enligt förevarande § hänskjutes, icke blott, såsom nu är fallet, skulle
rannsaka i målet, utan jämväl därutinnan döma. Att här närmare ut¬
veckla skälen, hvarför ett åtskiljande af dessa båda funktioner endast bör
ifrågakomma, då sådant af omständigheterna oundgängligen påkallas,
torde icke vara erforderligt, och att med kommitténs förslag till dom-
stolsorganisation verkliga skäl för ett dylikt åtskiljande icke föreligga,
anser kommittén vara ställdt utom allt tvifvel.
Såsom förutsättning för tillämpning af den i denna § gifna regel
har kommittén upptagit, att ej sådant fall föreligger, som afses i 48 §,
d. v. s. att två eller flere, som lyda under särskilda krigsrätter, till¬
sammans föröfvat brott, därför åtal vid krigsrätt bör ske. Skulle i detta
fall beslutanderätten i det afseende, hvarom paragrafen handlar, till¬
komma vederbörande befälhafvare, vore ju tänkbart, att dessa komme
att meddela olika beslut i frågan. Huru kommittén afsett att i nämnda
fall skulle förfaras, angifves i motiven till 48 § här nedan.
44 §.
Under senare tider har krigsrätt ej förekommit ombord å fartyg.
rj Se sid. 308 och 345.
363
Frånsedt det fall, att underdomstol vid krigsmakten är fältkrigsrätt,
är ej heller gärna tänkbart att för beifrande af brott, begånget under
sjötåg, äga omedelbar tillgång till krigsrätt, organiserad enligt kom¬
mitténs förslag. Kommittén har därför tänkt sig, att därest dylikt
brott befinnes svårare, än att det kan försonas med disciplinstraff, an¬
tingen den brottslige bemsändes för rannsaknings undergående, eller
ock att därmed får anstå till sjötågets slut. Behörig domstol skulle i
detta fall vara den distriktskrigsrätt, å hvars jurisdiktion indelats den af
flottans stationer, dit fartyget, som den brottslige åtföljt, hörer eller först
inlöper.
45 §.
I sammanhang med den ändring, som skett beträffande formule¬
ringen af stadgandet om krigsdomstols behörighet att döma om skade¬
stånd, rättegångskostnad med mera, som af hufvudsaken flyter, äfven
då nämnda frågor ej samtidigt med denna afgöras, bar jämväl ansetts
erforderligt att meddela uttrycklig bestämmelse om forum i detta fall.
I öfverensstämmelse med hvad som gäller enligt allmän lag, bör målet
naturligtvis upptagas af den krigsdomstol, som dömt i hufvudsaken.
Att mål angående förolämpning inför krigsdomstol skall upptagas
af den rätt, där förolämpningen skett, är visserligen ej direkt stadgadt
i nu gällande lag, men framgår, såsom redan af 1895 års kommitté
påpekats1), af ordalagen i sista punkten af 18 § i förordningen om
krigsdomstolar in. m. 1895 års kommitté, som hemställde om om¬
redigering af nämnda punkt, föreslog ock i sammanhang härmed ett
tillägg till 19 § af innehåll, att mål angående förolämpning inför krigs¬
rätt skulle upptagas af den rätt, där förolämpningen skett. Detta för¬
slag bär af förevarande kommitté upptagits allenast med utbyte af ordet
krigsrätt mot krigsdomstol, då den i förslaget gifna regel naturligtvis bör
vara i lika mån tillämplig vid förolämpning inför öfriga krigsdomstolar
som inför krigsrätter.
46 §
motsvarar 20 § i nu gällande lag och innehåller reglerna angående
Indika mål, som tillhöra krigsöfverdomstols upptagande. Såsom af före¬
varande § framgår, innefattar kommitténs förslag den väsentliga afvikelse
;) Se 1895 års kommittés betänkande sid. 95.
364
från de härutinnan nu gällande bestämmelser, att officerare, och följ¬
aktligen äfven de med dem likställda, hädanefter skulle allenast i mål
rörande vissa slag af tjänstefel svara inför krigsöfverdomstol, men i
andra mål angående af dem begångna fel och försummelser i tjänsten
åtalas inför krigsrätt.
Den med hänsyn till forum privilegierade ställning, som officerarne
för närvarande intaga i förhållande till manskapet, härleder sig från
en tid, då man i större utsträckning, än nu är fallet, tog hänsyn till
rangens och bördens företräden, samt torde därjämte tillkommit af
disciplinära skäl och af anledning att den militära underrätten med sin
åklagaremakt ej ansetts skickad att handlägga de i allmänhet mera
grannlaga och invecklade målen rörande officerares tjänsteförseelser.
Enligt senare tiders åskådning anses emellertid likhet inför lagen
äfven i afseende å forum i högsta måtto eftersträfvansvärd, och hvarje
lagstiftningsåtgärd, som främjar detta mål, lärer nog i sin mån bidraga
till den nationella samhörighetskänslans höjande samt till undanrödjande
af befintliga klassfördomar.
Af den vid kommitténs utlåtande fogade redogörelsen öfver främ¬
mande länders lagstiftning på detta område framgår, att mångenstädes
officerarne, särskildt de af kaptens och lägre grader, numera för sina
tjänsteförseelser svara inför domstolar af första instans; och af kom¬
mitténs allmänna motivering inhämtas, att äfven hos oss förslag fram¬
kommit om öfverflyttning af officerares, forum vid åtal för tjänstefel
från krigsöfverdomstol till krigsrätt1).
Utöfver ofvanberörda mera allmängiltiga skäl för en dylik öfver¬
flyttning har bland fördelarne däraf utaf 1895 års kommitté, som, enligt
hvad i det föregående påpekats, framlagt ett alternativt förslag i ena¬
handa riktning, i främsta rummet framhållits, att i sådana fall, då rann¬
sakning vore nödvändig eller nyttig för målens utredande, men af ett
eller annat skäl icke lämpligen borde företagas af krigsöfverdomstol, det
måste anses såsom en både ur principiell och praktisk synpunkt lycklig
anordning, om den domstol, som rannsakade, äfven ägde att döma i
första instans 2).
Då emellertid åtskilliga slag af militära tjänstefel äro af beskaffen¬
het, att mål rörande desamma i regel kunna afgöras utan rannsakning,
endast efter skriftväxling mellan krigsfiskalen och den tilltalade, har
af såväl 1895 års kommitté som af krigshofrätten i dess öfver nyssnämnda
kommittés betänkande afgifna yttrande anmärkts olämpligheten af, att
J) Se sid. It samt sid. 20 och 21.
■) Se 1895 års kommittés betänkande sid. 97.
365
medelst dylika måls öfverflyttande till krigsrätt föranleda en i de flesta
fäll alldeles öfverflödig undersökning vid krigsrätten.
Med anledning af hvad sålunda anmärkts, blef ock i det förut om-
förmälda år 1901 af dåvarande statsrådet och chefen för justitiedeparte¬
mentet utarbetade förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer
i förordningen om krigsdomstolar m. in., enligt livilket förslag krigsöfver-
domstol ju i regel skulle upphöra att vara första instans vid åtal emot
officer, vissa mål af nyss omförmälta beskaffenhet fortfarande förbehållna
krigsöfverdomstols omedelbara upptagande. Dessa mål utgjorde enligt
samma förslag åtal mot officer för fel eller försummelse vid utslags be¬
fordrande till verkställighet eller vid åläggande af disciplinstraff eller
förande af straffregister eller för uraktlåtenhet att fullgöra hvad före-
skrifvet är om skyldighet att insända protokoll eller annat till krigsöfver-
domstolen eller som angå fel eller försummelse i domareämbetet.
1901 års förslag i denna del bär af förevarande kommitté upp¬
tagits, därvid emellertid bland mål af ifrågavarande beskaffenhet tillagts
åtal för fel eller försummelse vid förordnande om förvandling af böter.
Vid sin granskning af 1901 års förslag anmärkte nämligen krigshof-
rätten, att af förslagets lydelse uti ifrågavarande del ej fullt tydligt
framginge, huruvida till åtal, som däri afsåges, jämväl vore att hänföra
åtal för fel uti sistberörda afseende. Då detta naturligtvis bör vara
fallet, har kommittén till undvikande af afl tvetydighet härutinnan ansett
uttryckligt stadgande härom böra i lagen införas. Kommittén har vidare
utbytt det i 1901 års förslag använda uttrycket »eller som angå fel
eller försummelser i domareämbetet» mot »eller som angå underdomares
fel eller försummelse i domareämbetet». Det är nämligen uppenbart,
att andra dylika fel eller försummelser här icke åsyftas än sådana, som
begås af officerare såsom ledamöter i krigsrätt.
Nu kunde ju ifrågasättas, huruvida ej med bibehållande af den
nuvarande skriftväxlingsmetoden för handläggningen af mål af sist-
omförmälta beskaffenhet samma mål ändock kunde, i likhet med öfriga
mål rörande åtal mot officer, öfverflyttas till krigsrätt, hvarigenom lik¬
formighet uti ifrågavarande afseende skulle vinnas. Men — frånsedt
de undantagsförhållanden, som råda under krig — är härvid att beakta,
hurusom sådana mål, som kunna afgöras endast efter skriftväxling,
påtagligen vida bättre lämpa sig för en permanent domstol såsom
krigshofrätten än för domstolar sådana som distriktskrigsrätterna, hvilka
sammanträda på obestämda tider och blott då sådant af vederbörande
påkallas. Ur synpunkten af rättsskipningens enhet och kontinuitet synes
ock synnerligen fördelaktigt, att alla de ofta mycket grannlaga mål,
366
som röra missbruk af den disciplinära bestraffningsrätten, regelmässigt
handläggas af en och samma domstol. I fråga åter om de mål, för
hvilkas afgörande kräfves verklig rannsakning, och hvilka naturligtvis
kunna vara af sins emellan vidt olika karaktär, torde den förmån, som
nr sistberörda synpunkt tilläfventyrs kan vinnas genom målens regel¬
mässiga afdömande i första instans af en och samma domstol, ingalunda
motvägas af den betydliga olägenhet, som obestridligen synes ligga däri,
att den domstol, inför hvilken vittnen i målet hörts, och annan utred¬
ning förebringats, samt parterna haft tillfälle att muntligen utveckla sin
talan, saknar behörighet att döma i målet.
Då kommittén sålunda föreslagit, att mål rörande af officerare
begångna tjänstefel med undantag för de ofvan uppräknade mera spe¬
ciella tjänstefelen skola af krigsrätt behandlas, lärer kommittén, å ena
sidan, hafva åt officerskåren i verkligheten förbehållit privilegieradt
forum i den omfattning, som i hufvudsak sammanfaller med det forum
privilegiatum, som allmänna lagen tillerkänner domarekåren samt eu del
andra ämbetsmannaklasser, hvarjämte, å andra . sidan, det allmänna
krafvet på likformig lagskipning blifvit tillgodosedt i den utsträckning,
sådant med skäl påkallas och utan olägenhet kan ske.
De mål af ifrågavarande slag, som sålunda fortfarande skulle
komma att af krigsöfverdomstol omedelbart upptagas, äro väl årligen till
antalet vida flera än de, som skulle till krigsrätt öfverflyttas, men i be¬
traktande af att de senare uppenbarligen äro de vidlyftigaste och de,
som kräfva mesta arbetet, skulle ett bifall till kommitténs förslag gifvet-
vis i någon mån minska tilloppet af mål till krigshofrätten och därigenom
på samma gång underlätta lösningen af nämnda domstols ombildning
i den af kommittén föreslagna riktning.
Såsom eu ytterligare fördel af det ifrågasatta öfverflyttandet utaf
officerares forum må vidare framhållas, att mål rörande af dem begångna
förbrytelser kunde erhålla pröfning i tre instanser i stället för, såsom
nu är fallet, endast i två.
Hvad slutligen angår de invändningar, som tillförene gjorts mot
krigsrätternas kompetens att afdöma mål mot officerare, vill det synas
kommittén, såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits1), att
med de förändringar, som af kommittén föreslagits så väl beträffande
krigsrätternas sammansättning som ock med afseende å åklagaremyndig¬
heten vid krigsdomstolarne, någon berättigad anmärkning icke ur denna
synpunkt lärer kunna framställas emot den af kommittén föreslagna
') Se sid. 311 och följande.
367
öfverflyttningen i vissa fall af officers forum till krigsrätt. Kommittén
vill härvid endast ytterligare betona, att hvad kommittén sålunda uttalat
rörande de blifvande krigsrätternas kompetens att öfvertaga såväl hand¬
läggningen som afdömandet af de mål, hvarom nu är fråga, synes
kommittén äga lika giltighet, vare sig man betraktar saken enbart ur
lagskipningens synpunkt eller ur synpunkten af officers anspråk att för
ämbetsfel dömas af en i förhållande till hans tjänsteställning samman¬
satt domstol.
20 § 2 mom. af nu gällande militära rättegångsordning angifver
såsom hörande till krigsöfverdomstols omedelbara upptagande »mål, som
genom särskild författning förklaras skola af öfverdomstol omedelbart
pröfvas eller eljest äro af beskaffenhet att, enligt allmän lag eller sär¬
skild författning, hofrätt öfver likartadt mål omedelbart dömer».
Med uttrycket »mål, som genom särskild författning förklaras
skola af öfverdomstol» (d. v. s. krigsöfverdomstol) »omedelbart pröfvas»,
åsyftas: mål angående uppbringning till sjöss (kungl. reglementet den
12 april 1808); tvister om gjordt krigsbyte till lands (kungl. reglementet
den 9 augusti 1808); samt mål angående fel och förseelser i ämbetet
af direktionen, tjänstemännen och betjäningen i arméns pensionskassa
samt i flottans pensionskassa (kungl. reglementena den 15 december 1893
och den 17 november 1899). På sätt redan i den allmänna motive¬
ringen omnämnts *), har kommittén ansett, att mål af sistberörda slag
ej vidare skulle tillhöra krigsdomstol, utan öfverflyttas till allmän dom¬
stol. Följaktligen skulle bland mål, hörande till denna grupp, endast
återstå mål, som röra tvist om gjordt krigsbyte till lands eller upp¬
bringning till sjöss. Det har då synts kommittén lämpligt att utbyta
det nuvararande allmänna uttrycket mot ett direkt angifvande, hvilka
mål som här åsyftas; och hafva dessa mål upptagits särskild! för sig
under mom. 2 i förslaget.
Under mom. 3 i förslaget hafva upptagits de mål i öfrigt, som
omförmälas i 20 § 2 mom. af nuvarande lag. Till de mål, som äro af
beskaffenhet att enligt allmän lag hofrätt öfver likartadt mål omedelbart
dömer, höra:
1) mål angående stämplingar och förgripelse!' emot Konungen
eller Konungahuset eller rikets frihet, landsförräderi m. fl. brott, som
omförmälas i 8 kap. 2 § 6 mom. rättegångsbalken, i det fall åtal för
dylikt brott skall anhängiggöra vid krigsdomstol;
J) So sid. 296.
368
2) rekonventionstalan emot åtal, som väckts inför krigsöfverdomstol
(10 kap. 24 § Rättegångsbalken);
3) förnyadt upptagande af krigsrättsmål, däri någon för gröfre
brott ställts under framtiden (17 kap. 32 § Rättegångsbalken);
4) kväljande af krigsrätts utslag i krigsöfverdomstol eller af krigs-
öfverdomstols eller af Konungen i krigsrättsmål meddeladt utslag, ehvad
det sker för rätta eller eljest (28 kap. 2 § Rättegångsbalken).
Med uttrycket mål af beskaffenhet att enligt särskild författning
hofrätt öfver likartadt mål omedelbart dömer, afses åtal, för brott emot
främmande makts beskickning (förordningen den 19 december 1844).
Möjligen kunna äfven vissa andra mål vara att hänföra under detta
moment, men dessa mål torde i alla händelser vara så sällsynt förekom¬
mande eller af så ringa betydelse i öfrigt, att något närmare omnäm¬
nande af desamma ej synes här erforderligt.
Besvär öfver befälhafvares beslut, hvarigenom disciplinstraff blifvit
någon ålagdt, skall — såsom vid jämförelse af 154 § strafflagen för
krigsmakten och 20 § 1 mom. förordningen om krigsdomstolar m. in.
framgår — i det fall att befälhafvaren är officer, upptagas af krigs¬
öfverdomstol. Uttrycklig bestämmelse härom saknas emellertid i sist-
berörda §. För undanrödjande af denna oegentlighet har kommittén till
det moment, som innehåller bestämmelsen om att krigsöfverdomstol skall
döma öfver besvär emot krigsrätts utslag, gjort det tillägg, förslaget
utvisar. Då kommittén härvid användt uttrycket befälhafvare af officers
grad eller rang, har detta skett för att direkt framhålla, att jämväl civil-
militär befälhafvare här åsyftas.
I öfverensstämmelse med hvad redan af 1895 års kommitté före¬
slagits, har, till förtydligande och fullständigande af innehållet af sista
momentet i 20 § af nuvarande lag, till däri upptagna mål i motsvarande
moment af förevarande § i förslaget tillagts sådana mål, som afdömts
af ståndrätt och till krigsöfverdomstol öfverlämnats (jfr 92 §).
u §■
I sammanhang med de ändrade bestämmelserna angående officers
forum har ur 22 § i lagen, hvilken motsvaras af förevarande § i för¬
slaget, naturligtvis uteslutits de där förekommande bestämmelserna om
rannsakning inför krigsöfverdomstol i mål rörande åtal emot officerare
af vissa högre grader eller särskild tjänsteställning.
Likaså har 2 mom. i 22 § uteslutits. Detta moment torde näm¬
ligen allenast åsyfta de mål, som jämlikt ofvanberörda reglementen
369
för arméns och flottans pensionskassor förut tillhört krigsöfverdomstol
men enligt kommitténs förslag skulle öfverflyttas till allmän domstol
I öfrigt är denna § af hufvudsakligen enahande lydelse som 22
§ i lagen. . Efter orden: »enligt allmän lag» har emellertid tillagts:
»eller särskild författning)». Härmed åsyftas den förut omnämnda för¬
ordningen den 19 december 1844 angående åtal för brott mot främ¬
mande makts beskickning. Något tvifvel torde nämligen icke böra råda
därom, att hofrätt — alternativt krigsöfverdomstol — skall i sådant
mål icke allenast döma, utan jämväl rannsaka.
48 §.
1 mom. af denna § är i hufvudsak af enahanda lydelse som motsvarande
stadgande i 1 mom. af 23 § i nuvarande lag. Orden: »jämlikt 42 §»
hafva inskjutits till innehållets förtydligande.
Föreligger under den i 1 mom. angifna förutsättning sådant fall,
som i 43 § afses, synes af enahanda skäl, som vid motiveringen till
nämnda § här ofvan anförts, krigshofrätten i sitt val icke böra vara
ovillkorligen bunden vid de särskilda distriktskrigsrätter, hvarunder de
tilltalade lyda, utan äfven hafva tillfälle att förordna, att målet skall
upptagas vid distriktskrigsrätten i det distrikt, där brottet skett, eller
de tilltalade eller någon af dem vistas. Kommittén har därför före¬
slagit ett tillägg till denna § af nu angifna innehåll.
Det i 23 § 2 mom. nu förekommande stadgandet, att då af två
eller flere, som angifvits att hafva tillsammans föröfvat brott, därför
de höra tilltalas vid krigsrätt, någon lyder under krigsöfverdomstols
omedelbara domsrätt, krigsöfverdomstolen skall omedelbart döma öfver
alla i målet tilltalade, bär ur förslaget uteslutits såsom varande obehöf¬
lig^ då,. såsom kommittén tänkt sig, äfven officerare i regel skulle hafva
forum vid krigsrätt. Delaktighet åt någon tillhörande manskapet i sådant
brott af officer, som afses i 46 § 1 inom., synes nämligen icke gärna
kunna ifrågakomma.
-to §,
som motsvarar 24 § i nuvarande lag, har, i hufvudsaklig öfverensstäm¬
melse med hvad 1895 års kommitté föreslagit, erhållit en i jämförelse
med sistnämnda § i viss män ändrad formulering. Innehållet i paragrafen
har därigenom bragts i bättre öfverensstämmelse med det därmed i
samband stående stadgandet i 11 § i kommitténs straff! agsförslag, mot¬
svarande 4 § i nu gällande strafflag för krigsmakten.
47
I likhet med 1895 ars kommitté bär äfven förevarande kommitté
utsträckt paragrafens tillämplighet till brott, som bör åtalas vid krigs-
domstol i allmänhet.
50 §.
Denna § motsvarar 26 § i nuvarande lag. Den i förslaget i viss
män ändrade formuleringen af 1 mom. i paragrafen sammanhänger
med bestämmelserna i 2 kap. af kommitténs strafflagsförslag. Såsom
af dessa bestämmelser framgår, äro i vissa fall personer, som ej enligt
reglerna i 6 § af samma lagförslag lyda under lagen, likväl underkastade
straff efter densamma. Därest nu en person, som tilltalas för delaktig¬
het i brott, hvithet skall åtalas vid krigsdomstol, ehuru ej lydande
under strafflagen för krigsmakten, likväl för sin delaktighet är under¬
kastad straff efter samma lag — en värnpliktig har t. ex. under tjänst¬
göring gjort sig skyldig till delaktighet i brott, som tillhör krigsdom-
stols upptagande, men åtalas härför först efter tjänstgöringens slut —
bör det naturligtvis tillkomma krigsdomstol att såväl rannsaka som
döma öfver delaktiglietsbrottet. För att emellertid den i förevarande
moment gifna regel icke skulle komma att omfatta jämväl ett sådant
fall som det nyss omförmälda, har kommittén ersatt det nuvarande ut¬
trycket: »ej under krigslag lyder» med: »ej underkastad straff efter
strafflagen för krigsmakten». Då kommittén härvid tillagt orden: »i
det ifrågavarande fallet», har detta skett för att betona, att frågan ute¬
slutande gäller huruvida den angifne för det åtalade delaktighetsbrottet
är underkastad straff efter nämnda lag. År delaktighetsbrottet ej straff¬
bart enligt strafflagen för krigsmakten, bör det naturligtvis ej tillkomma
krigsdomstol att döma öfver detsamma, äfven om den för delaktighet
angifne, ehuru ej lydande under ifrågavarande lag, likväl samtidigt i
annat afseende är underkastad straff efter densamma.
I detta sammanhang vill kommittén framhålla, att allmänne åkla¬
garen vid krigsdomstol, enligt hvad kommittén afsett, skulle äga be¬
hörighet att därstädes väcka åtal för delaktighet i brott, som skall
åtalas vid krigsdomstol, äfven då den för delaktighet angifne icke i det
ifrågavarande fallet är underkastad straff efter strafflagen för krigs¬
makten, utan efter rannsakningens afslutande vid krigsdomstolen skall
hänvisas till annan domstol för erhållande af utslag. Enligt hittills
gällande lag torde i motsvarande fall anlitats den i 10 § 2 mom. i för¬
ordningen om krigsdomstol ar m. m. anvisade utvägen, att justitie-
kansleren på därom gjord anmodan förordna! särskild åklagare.
371
I enlighet med livad redan af 1895 års kommitté föreslagits, hafva
i 1 och 3 mom. orden »allmän domstol» ersatts med uttryck, som an¬
gifva, att paragrafen, såsom tydligen bör vara fallet, jämväl afser mål,
som, hvad hufvudmannen angår, hör till kammarrättens eller dom¬
kapitels upptagande.
Det i 26 § 3 mom. nu förekommande uttrycket: »någon vid krigs¬
makten» har i förslaget ersatts med: »någon, som lyder under straff¬
lagen för krigsmakten».
51 §.
Enligt allmän lag gäller numera, att frågan om underrätts be¬
hörighet icke skall af domstolen ex officio pröfvas utom i vissa undan¬
tagsfall, såsom då anhängig]ordt mål är af beskaffenhet att böra af
annan myndighet än domstol eller af särskild domstol eller omedelbart
af högre rätt upptagas (10 kap. 29 § 1 mom. Rättegångsbalken), eller
fråga är om ansvar eller annan påföljd för brott 10 kap. 29 § 7 mom.
samma lag). 1 de fall, da reglerna om domstols behörighet skola ex
officio iakttagas, .åligger detta ej blott den domstol, där målet anhängig-
gjorts, utan äfven högre rätt, dit målet fullföljes. Härifrån göres dock
undantag beträffande brottmål. År nämligen sådant mål pröfvadt af
underrätt, må ej frågan om dennas behörighet upptagas i högre rätt,
där ej frågan af part i laga ordning dragits under den högre rättens
pröfning, eller ock sådant fall föreligger, att underrätten på grund af
annat stadgande bort visa målet ifrån sig. I mål, som blifvit omedel¬
bart vid högre rätt anhängiggjordt, åligger rätten att oberoende af in¬
vändning pröfva, huruvida den är behörig att upptaga målet.
Det ligger naturligtvis i sakens natur, att eu specialdomstol sådan
som krigsdomstol ej får till pröfning upptaga andra mål än sådana,
hvilka i den särskilda militära lagstiftningen angifvits såsom tillhörande
dylik domstol. Nu stadgar emellertid 107 § i förevarande förslag till
lag om krigsdomstolar m. m., hvilken §, såsom redan ofvan påpekats,
motsvarar 64 § i nuvarande lag, bland annat, att i afseende på rätte¬
gång vid krigsdomstol, hvad i fråga om rättegång vid allmän domstol
finnes Föreskri (Vet, skall i allt, hvarom ej är i lag eller författning sär-
skildt stadgadt, lända till efterrättelse, där det är tilllämpligt. Uttrycket:
»i afseende på rättegång» etc. bör naturligtvis ej fattas i inskränkt
bemärkelse, såsom åsyftande blott det processuella förfarandet, utan
jämväl en sådan fråga som domstols behörighet.
Frågan blir då, om allmän lag lämnar tillräcklig ledning för det
fall, att vid krigsdomstol anhängiggöra ett mål, som rätteligen ej
tillhör krigsdomstols pröfning. År i detta fall målet af brottmåls natur,
kunde väl af bestämmelsen i 7 inom. af 10 kap. 29 § Rättegångsbalken
synas följa, att krigsdomstolen ägde skyldighet att ex officio visa målet ifrån
sig. Men den pröfning, som detta moment förutsätter, hänför sig dock
närmast till frågan, om talan anhängiggjorts vid domstolen i den ort, där
brottet timat. Sökes svaret åter i 1 mom. — det enda, som kan ifrågakomma,
i händelse det anhängiggj orda målet ej är af brottmåls natur — framgår
häraf väl, att krigsdom stolen skall vägra upptagande af målet, i händelse
detta bör pröfvas af annan myndighet än domstol eller annan särskild
domstol eller omedelbart af högre rätt. År däremot målet sådant, att
det tillhör allmän domstol, synes ej i detta moment kunna hämtas något
direkt svar på frågan, huru krigsdomstolen har att i det antagna fallet
förfara. Beträffande brottmål är därjämte påtagligt, att därest ett sådant
mål, ehuru icke hörande till krigsdomstol, af sådan domstol upptagits
och afdömts, krigsöfverdomstol, i händelse talan i målet dit fullföljes,
bör äga att ex officio pröfva behörighetsfrågan. Kommittén har därför
funnit lämpligt att, till undvikande af all tvetydighet uti ifrågavarande
afseende, i lagen införa uttrycklig bestämmelse, att mål, som ej enligt
41 § tillhör krigsdomstols handläggning, ej må i något fall af sådan
domstol upptagas, ändå att invändning mot domstolens behörighet ej
göres, samt att i mål som fullföljts till eller underställts högre rätt,
frågan om målet rätteligen tillhör krigsdomstol, skall pröfvas oberoende
häraf, huruvida sådan pröfning af part påkallats eller eljest enligt allmän
lag bör äga ruin.
10 kap.
Uttrycklig bestämmelse bär ansetts böra meddelas därom, att
sådan anmälan, hvarom i denna § är fråga, skall ske skriftligen. Här¬
med åsyftas, att genom angifvelseskriftens öfverlämnande till krigs-
domaren, i sammanhang med begäran om distriktskrigsrätts hållande,
krigsdomaren måtte sättas i tillfälle att redan på förhand erhålla någon
kännedom om målet. Dylik kännedom kan ju äfven vinnas genom
protokoll öfver förberedande förhör, därest sådant af befälhafvare!! hållits
— förslaget innefattar, såsom af nästföljande § framgår, att dylikt
protokoll jämte öfriga målet rörande handlingar skulle samtidigt med
873
angifvelseskriften till krigsdomaren öfverlämnas — men då det icke kan
antagas, att protokoll öfver sådant förhör alltid kommer att föreligga,
är det uppenbarligen synnerligen fördelaktigt, att den anmälan, hvarmed
åtal inför krigsdomstol jämlikt denna § skulle inledas, under alla för¬
hållanden sker skriftligen. Lämpligheten af ifrågavarande anordning
framgår än ytterligare vid beaktande af stadgandet i 55 § i förslaget.
Bestämmelsen kan ju för öfrigt sägas stå i viss öfverensstämmelse med
allmän lag, som ju numera föreskrifver stämning såsom regel jämväl i
brottmål.
Med nu berörda undantag är denna § i förslaget lika lydande
med 27 § i nuvarande militära rättegångsordning.
53 §
motsvarar 28 § i nuvarande lag och har hufvudsakligen endast undergått
den förändring i afseende å formuleringen, som betingas af den föreslagna
förändrade organisationen af det militära domstolsväsendet. Fortfarande
såsom hittills skulle sålunda gälla, att innan ett mål, som hör till
krigsdomstols behandling, hänskjutes till vederbörlig domstol, det skall
vara af därtill behörig befälhafvare afgjordt, att målet icke bör behandlas
såsom disciplinmål.
Stadgandet i sista punkten i förslaget har utsträckts att gälla alla
mål, som tillhöra krigsöfverdomstols omedelbara pröfning, i stället för
att motsvarande punkt i den nuvarande 27 § endast afser dylika mål
af den särskilda beskaffenhet, som sägs i 22 §. Någon på befälhafva-
rens initiativ tillkommen undersökning vid krigsrätt uti mål, hörande
till krigsöfverdomstols omedelbara upptagande, skulle således icke vidare
ifrågakomma.
54 §.
De i närmast föregående båda §§ gifna regler afse efter ordalagen
endast åtal för brott. Nu kunna ju emellertid äfven vid krigsdomstol
förekomma mål, hvilka visserligen äro brottmål i juridisk-teknisk be¬
märkelse, men däri talan om ansvar ej föres, såsom tvister om skade¬
stånd, rättegångskostnad m. nu, då nämnda frågor ej afgöras samtidigt
med hufvudsaken. Tydligen bör för anhängiggörande af dylika mål i
tillämpliga delar gälla, hvad i 52 och 53 §§ stadgats. Uttrycklig före¬
skrift härom har intagits i denna §, hvilket synts kommittén desto mer
angeläget, som, efter hvad vid jämförelse af förslagets 107 §, hvilken
motsvarar 04 § i nuvarande lag, samt 11 kap. 34 § rättegångsbalken
synes framgå, den alli änna lagens bestämmelser rörande brottmåls
anhängiggöra rida vid do stol eljest skulle blifva i detta fall tillämpliga.
saknar motsvarighet i n varande lag. För undvikande åt att förhand¬
lingarna vid krigsrätt ö er höfvan förlängas, är naturligtvis synnerligen
lämpligt, att jämväl åk agaren vid krigsrätt sättes i tillfälle att före
krigsrättens första sanna nträde erhålla kännedom om målet. Särskildt
gäller detta för öfverk igsfiskal i det fall det åligger denne att föra
talan vid krigsrätt. Ut n dylik kännedom kan ju öfverkrigsfiskalen
ej afgöra, om han själf ör föra talan i målet, eller huruvida han kan
åt krigsfiskal uppdraga talans utförande. Kommittén har därför före¬
slagit, att det skulle ålig a ordförande i krigsrätt, att, så snart lämpligen
ske kan, före första rätt gångstillfället öfverlämna handlingarna i målet
till vederbörande allmän åklagare.
innehåller, hvad beträffa- stadgandet om de åklagare vid krigsdomstol
åliggande skyldigheter, i ke någon ändring i sak uti hvad som i detta
hänseende finnes föreskri vet i 29 § i nu gällande lag.
Till undvikande a missförstånd har det synts kommittén önsk-
värdt, att i lagen inåt e inflyta uttrycklig föreskrift om målsägandes
rätt att vid krigsdomstol föra den talan, hvartill fog kan förefinnas, och
har kommittén ansett rä ta platsen för eu dylik föreskrift vara i denna §.
till den föreslagna para afens i viss mån förändrade lydelse framgår,
vid jämförelse med 15 o h 23 §§ i förslaget.
I nu gällande lag (32 § 1 mom. i förordningen om krigsdomstolar
m. in.) är stadgadt, att parter och vittnen, som skola inställa sig vid
56
fl kap.
motsvarar 30 $ i nuvar nde militära rättegångsordning. Anledningen
krigsrätt, skola kallas genom auditörens försorg. Auclitören har således
både att afgöra, Indika vittnen som böra höras i målet, och sedermera
att ombestyra dessas liksom parternas inkallande.
1 hvad angår parters inkallande vid distriktskrigsrätt skulle enligt
kommitténs förslag nämnda åliggande öfverflyttas å krigsdomaren.
Detta synes lämpligt, då krigsdomaren ju är den, som skulle bestämma
tid och ort för rättens sammanträde, kalla ledamöter i rätten o. s. v.
Till fältkrigsrätt skulle i motsvarande fall inkallandet naturligtvis ske
genom den civile ledamotens försorg.
Hvad beträffa]' inkallandet af vittnen har däremot någon bestäm¬
melse, motsvarande den nu gällande, icke i förslaget upptagits. Med
den organisation af åklagareväsendet vid krigsdomstolarne, som kom¬
mittén föreslagit, synes det ur såväl principiell som praktisk synpunkt
lämpligast, liksom det ock öfverensstämmer med allmän lag, att veder¬
börande åklagare i krigsrättsmål efter eget bepröfvande afgör, hvilka
vittnen som böra i målet höras, samt själf ombesörjer deras inkallande.
Införande af särskild föreskrift härom i lagen synes emellertid ej erfor¬
derlig, utan torde hänvisningen till allmän lag i förslagets 107 § härut¬
innan vara tillfyllest. I sammanhang härmed vill kommittén erinra
om innehållet i den föreslagna 55 §, hvarigenom beredts möjlighet för
åklagaren att redan till första rannsakningstillfället inkalla Vvittnen, om
så anses erforderligt.
Återstår då frågan, huru inkallandet skall ske åt de vittnen, som
tilltalad vill åberopa till sitt fredande, eller hvilkas hörande påkallas åt
målsägande. Kommittén har härvid utgått ifrån, att äfven i detta fall
samma regler böra i hufvudsak gälla vid rättegång inför krigsdomstol
som inför de vanliga domstolarna. Tilltalad eller målsägande får så¬
lunda. själf taga initiativet till inkallandet åt de vittnen, han önskar
åberopa. Vill han erhålla stämning å någon för att såsom vittne höras
vid krigsrätt, har lian, enligt kommitténs förslag, för erhållande af
vittneskallelse att hänvända sig till krigsdomaren eller auditören eller,
vid fältkrigsrätt, till den civile ledamoten eller till allmänne åklagaren
vid krigsrätten. Äfven den senare har af kommittén här medtagits,
då det uppenbarligen skulle för tilltalad eller målsägande vara förenadt
med afse värda praktiska olägenheter, om vittnes stämning till distrikts¬
krigsrätt endast finge utlärdas af krigsdomare och auditör, hvilka ju
enligt förslaget endast skulle finnas på ett jämförelsevis mindre antal
platser, medan däremot en krigsfiskal regelmässigt skulle finnas vid
hvarje regemente eller likställd! truppförband eller station vid flottan.
Beträffande frågan om vittnesstämniugs delgifning har kommittén
376
föreslagit den väsentliga afvikelse från den allmänna lagens stadgande
härutinnan, att i fall den till vittne åberopade är anställd vid krigs¬
makten eller värnpliktig, som är i tjänstgöring, kallelsen skall, därest
tilltalad eller målsägande det begär, delgifvas genom åklagarens för¬
sorg, så framt ej fog för vittnets inkallande uppenbarligen saknas. Att
denna skyldighet skulle åligga åklagaren, kan visserligen sjmas i viss
män oegentlig, men praktiska skäl tala dock för lämpligheten af en
dylik anordning. I de allra flesta tall torde de personer, livilkas hörande
påkallas, vala att anträffa just vid det truppförband, där krigsrätten
skall hållas, och som åklagaren tillhör. Då åklagaren skall draga för¬
sorg om egna vittnens inkallande, kan det ej för honom medföra synner¬
ligen ökadt bes^ är att jämväl ombestyra inkallandet från regementet
eller truppförbandet i fråga af de vittnen, som af tilltalad eller måls¬
ägande aberopas. Tillhör den till vittne åberopade annat regemente
eller truppförband, finge åklagaren naturligtvis öfversända kallelsen dit
för digifning med vittnet. Att lagstadgad skyldighet för tilltalad eller
målsägande att ovillkorligen låta utfärdad viftaeskaffelse delgifvas genom
stämningsmän, äfven då den till vittne åberopade t. ex. finnes inom
samma kasern eller läger, skulle vara förenad med afsevärda olägen¬
heter, är ju uppenbart. Men äfven hvad beträffar vid krigsmakten
anställda eller tjänstgörande personer i öfrigt ställa sig förhållandena
annorlunda än i fråga om civila personer, som åberopas till vittnen.
De förre äro i motsats mot de senare af sin tjänstgöring vida oftare
hindiade att efterkomma eu enskild! framställd begäran att infinna sig
vid domstol för att vittna. Genom tillägget, att sådan skyldighet, som
nu sagts, skulle åligga åklagaren, så framt ej fog för vittnets inkallande
uppenbarligen saknas, har kommittén velat förebygga missbruk af den
tilltalad eller målsägande sålunda tillförsäkrad rättighet. Man kunde
ju nämligen tänka sig, att en person rent af pa okynne företoge sig
att begära inkallandet af vittnen, måhända i stort antal, livilka alldeles
uppenbarligen ej kunna hafva något att i målet meddela, eller att någon
åt oförstånd begär inkallandet af vittnen till styrkande af något för¬
hållande, som är å motsidan medgifvet, o. s. v.
Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som råda under krigs¬
tid, har kommittén, hvad beträffar fältkrigsrätt, föreslagit, att ifråga¬
varande stadgande där skulle vara tillämpligt äfven om af tilltalad eller
målsägande till vittne åberopas annan än vid krigsmakten anställd
person eller värnpliktig i tjänstgöring.
3:dje mom. i förevarande § motsvarar 2 mom. i omförmälda § i
lagen. Af skäl, som redan åt 1895 års kommitté anförts eller att
377
svårighet stundom måste möta för vederbörande befälhafvare att verk¬
ställa ett åt krigsrätt meddela dt beslut, hvarigenom förordnats, att värn¬
pliktig skall hämtas till rätten, har, i likhet med hvad samma kommitté
föreslagit, i detta moment intagits en föreskrift, på grund af hvilken
krigsrätten, om hämtningen ej lämpligen kan ske genom befälhafvarens
försorg, äger att, i öfverensstämmelse med den befogenhet, rätten nu
bär i afseende å den, som ej hör till krigsmakten, påkalla handräck¬
ning af Konungens befallningshafvande eller närmaste kronobetjänt.
59 §.
_ Denna § är i allt väsentligt öfverensstämmande med den nuvarande
53 §. i ör vinnande af större tydlighet hafva slutorden i paragrafen,
i enlighet med hvad 1895 års kommitté föreslagit, underkastats en obe¬
tydlig redaktionell ändring.
60 §
innehåller motsvarande bestämmelser som den nuvarande 31 §, hvilken
i hufvudsak ej undergått annan förändring, än som betingas af de för¬
ändrade bestämmelserna rörande krigsrätternas civila element.
61 §
är lika lydande med 34 § i lagen, frånsedt en obetydlig ändring af
rent språklig natur. • 62
62 §.
Såsom af den allmänna motiveringen framgår, bär kommittén
grundat sitt förslag beträffande organisationen af krigsrätterna i fredstid
a principen af numerisk jämnvikt mellan det civila och det militära
elementet i dessa domstolar x). Delvis af rent praktiska skäl liar denna
princip icke ansetts kunna upprätthållas D krigstid, då enligt: förslaget
det militära elementet skulle blifva öfvervägande med tre representanter
emot en civil.
Hvad distriktskrigsrätterna angår, följer af den därstädes tillämpade
principen, med tydlighet — såsom jämväl i den allmänna motiveringen
påpekats2) att för domförhet måste uppställas såsom ovillkorlig
fordran, att alla ledamöterna äro tillstädes. Genom föreskrifterna om
1) Se sid. 302.
2) Se sid. 303.
48
378
väljandet af suppleanter, om utsedd ledamots skyldighet att anmäla
förfall, om rättighet för krigsdomare att under vissa förhållanden till¬
kalla ställföreträdare för auditör m. fl. bestämmelser är ock sörjdt för,
att distriktskrigsrätt alltid måtte blifva fulltalig.
Samma regel, som sålunda gifvits för domförhet i distriktskrigs¬
rätt, synes emellertid kommittén äfven böra gälla för fältkrigsrätterna
med deras med afseende å antalet ledamöter enahanda sammansättning
som distriktskrigsrätterna.
Vid sådant förhållande bär någon bestämmelse motsvarande den
i 35 § 1 mom. nu förekommande icke ansetts erforderlig.
Stadgandena i samma §:s 2 mom. hafva däremot upptagits i före¬
varande § med de ändringar, som af den förändrade domstolsorganisa-
tionen påkallats.
Beträffande de regler, som vid omröstande till dom vid krigs¬
rätterna skulle vara att iakttaga. med afseende å röstberäkningen, har
kommittén i hufvudsak redan yttrat sig i den allmänna motiveringen 1).
Kommittén vill härvid endast tillägga, att vid omröstning i process¬
frågor naturligtvis få tillämpas samma regler, som gälla vid omröstning
till dom i civila mål enligt allmän lag.
Då krigsdomaren bör vara den ledande vid krigsrättens förhand¬
lingar, har det synts kommittén lämpligt, att vid omröstning till dom
krigsdomaren först uttalar sin mening.
83 §.
Denna §:s 1 och 2 mom. motsvara 36 § i nuvarande lag. 1 mom.
har ej undergått annan ändring, än som betingas af den enligt för¬
slaget ändrade domstolsorganisationen.
I 2 mom. hafva inskjutits orden: »rörande någon, som tillhör
krigsmakten», då ju krigsrätt enligt förslaget i vissa fall skulle komma
att döma äfven sådana, som icke tillhöra krigsmakten. Att utslag skall
offentligen afkunnas, har ej ansetts nödigt att här uttala, då sådant
torde följa redan af 00 §.
Uti 3 inom. har, i öfverensstämmelse med hvad 1895 års kom¬
mitté föreslagit, såsom tillägg till paragrafens innehåll i öfrigt upp¬
tagits en föreskrift, huru det bör förfaras med krigsrätts slutliga beslut
i sådana till krigsrätternas upptagande hörande undersökningsmål, i hvilka
icke någon varit tilltalad.
O Se sid. 303.
379
64 §
motsvarar i afseende å innehållet 37 § i nuvarande lag och har om¬
redigerats i syfte, att däri intagna stadganden måtte bringas i närmare
öfverensstämmelse med den allmänna lagens bestämmelser i motsvarande
fall (25 kap. 9 § Rättegångsbalken). Tiden, inom hvilken protokoll
och öfriga handlingar skola till krigsöfverdomstolen insändas, har, i lik¬
het med hvad som gäller enligt allmän lag, bestämts till samma tid
som besvärstiden (jfr 67 § i förslaget).
Bestämmelsen om att krigsrättens utslag skall vara af rättens
samtliga ledamöter underskrifvet, har i förslaget uteslutits. Det torde
nämligen vara tillräckligt, att utslaget är undertecknadt af den ledamot,
som har att ombesörja protokollsföringen och svara för protokollets
riktighet.
Att i denna lag intaga särskild föreskrift om påföljden för för-
summadt insändande af protokoll och handlingar i underställningsmål
har ej ansetts erforderligt, hvadan ej heller den i sådant afseende nu
förekommande bestämmelse i förslaget upptagits.
65 §
motsvarar 38 § i nuvarande lag. Paragrafens i viss mån ändrade af¬
fattning är uteslutande af redaktionell art.
66 §.
Denna §, hvars 1 mom. motsvarar 39 § i nuvarande lag, har
affattats i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande stadgande
i allmän lag (25 kap. 8 § Rättegångsbalken). 67
67 §5
som motsvarar 40 § i nu gällande lag, har i vissa afseenden omredi¬
gerats, hufvudsakligen för vinnande af öfverensstämmelse med de för¬
slagna nya bestämmelserna om krigsdomstolarnes organisation samt hvad
i allmän lag numera finnes stadgadt rörande fullföljd af talan emot
underrätts utslag eller beslut i brottmål.
Kommittén har härvid föreslagit, att den, som med distriktkrigs¬
rätts utslag eller beslut ej åtnöjes, skulle äga rätt att inom den stad¬
gade besvärstiden aflämna sina besvär hos den befälhafvare, som be-
380
gärt krigsrättens sättande, och hvilken det därefter skulle åligga att
ofördröjligen insända besvärshandUngarna till krigsöfverdomstolen. Redan
1895 års kommitté föreslog en likartad bestämmelse dock med begräns¬
ning af tiden till hälften af besvärstiden samt med undantag för det
fall, att utslag meddelats af krigsrätt i stad, där krigshofrätten hade sitt
säte? i hvilket fall sådan valfrihet, som förslaget innebar, ansågs obe¬
höflig. Nämnda kommitté motiverade sin framställning härutinnan med
önskvärdheten af att underofficerare och manskap i landsorten bereddes
lättare tillfälle att få de mål, som anginge dem, pröfvade af krigshof¬
rätten. Frånsedt att enligt förevarande kommittés förslag samma skäl
skulle hafva lika betydelse för officerare, synes emellertid dels den af
nämnda kommitté föreslagna tidsbegränsningen saklöst kunna bortfalla
och tiden blifva densamma som besvärstiden, dels ock nåe:ot sådant
undantag, som nyss angifvits, ur likformighetens synpunkt vara olämp¬
ligt. Ser man det hufvndsakliga skälet för införandet af en anordning
åt ifrågavarande beskaffenhet uti å ena sidan den bundenhet, som den
militära tjänstgöringen i många fall med nödvändighet måste medföra,
och, å andra sidan, omsorgen att ingen må af sin tjänstgöring hindras
att få ett af krigsrätt meddeladt utslag underställdt högre rätts pröfning,
torde häraf framgå, att den gifna regeln bör gälla i den utsträckning,
som nu föreslagits.
Besvärstiden för fullföljd af talan emot fältkrigsrätts utslag har
föreslagits till 10 dagar i stället för i motsvarande fall nu stadgade 8
dagar.
I paragrafens sista .moment liar, i enlighet med hvad 1895 års
kommitté föreslagit, meddelats föreskrift för det fall, att vederparten för
besvärs delgifvande ej anträffas.
41 § i nu gällande lag har i förslaget uteslutits, då enligt allmän
lag nedsättning af ådömda böter icke vidare förekommer. 08
08 §
innehåller, hvad angår krigsrätts utslag eller beslut, bestämmelser för
de fall, som, hvad beträffar de allmänna underdomstolarna, omförmälas
i 27 kap. 1 § Rättegångsbalken och 25 kap. 10 § samma lag. Före¬
varande §, som saknar motsvarighet i nuvarande lag, har af kommittén
införts, enär af bestämmelsen i 107 § i förslaget synes följa, att i
381
ann fm händelse de i 67 § gifna regler skulle blifva tillämpliga äfven i
här afsedda fall.
69 §
ersätter 42 § i nuvarande lag och har affattats i hufvudsaklig öfver¬
ensstämmelse med stadgandet i 27 kap. 2 § Rättegångsbalken, lie
tillägg, som gjorts, afse att vinna nödig öfverensstämmelse mellan före¬
varande § och 67 § i förslaget.
70 §
motsvarar 17 § i 27 kap. Rättegångsbalken.
12 kap.
71 §
bär erhållit eu i jämförelse med den däremot svarande 43 § i nuvarande
lag förenklad affattning.
I likhet med hvad som numera gäller enligt allmän lag, är i för¬
slaget äfven beträffande krigsrättsmål föreläggande vid vite borttaget i
det fall, som här afses.
Då krigsöfverdomstol på grund af 211 § i kommitténs förslag
till strafflag för krigsmakten skulle äga att, i sammanhang med pröf¬
ning af besvär öfver disciplinbestraffning, som befälhafvare af officers
grad eller rang ålagt, tillika utlåta sig angående befälhafvare^ för¬
hållande, samt med afseende härå öfverkrigsfiskalen bör lämnas tillfälle
att yttra sig i anledning af besvären, har kommittén, i öfverensstäm¬
melse med hvad 1895 års kommitté för liknande fall föreslagit, till
denna § fogat ett nytt moment innehållande föreskrift härom.
72 §
motsvarar nuvarande 44 §, hvilken emellertid till förtydligande och
fullständigande af däri förekommande stadganden samt desammas brin¬
gande i öfverensstämmelse med kommitténs förslag i öfrigt, i vissa
delar omredigerats.
382
Med de i anslutning till hvad 189ö års kommitté föreslagit i
förevarande §:s första stycke inskjutna orden: »där ej i särskild författ¬
ning är annorlunda stadgadt», åsyftas hvad i det förut omförmälda re¬
glementet den 12 april 1808 föreskrifves om rättegången i mål angå¬
ende uppbringningar till sjöss. Enär rannsakning i dylikt mål kan äga
rum jämväl vid annan domstol än krigsrätt, har i sammanhang härmed
det i samma stycke förekommande uttrycket: »rannsakning vid krigs¬
rätt» utbytts mot: »rannsakning vid annan domstol».
73 §
innefattar bestämmelser rörande do) i iförhet vid krigsöfverdomstol. I nu
gällande förordning om krigsdomstolar in. in. tinnes intet särskild! stad¬
gande härom. Af den i 48 § nuvarande lag gifna hänvisningen till be¬
stämmelserna rörande rättegången vid krigsrätt följer emellertid, att samma
regler, som gälla beträffande domförhet vid krigsrätt, äfven skola vara till-
lämpliga vid krigsöfverdomstol. Sålunda är enligt nu gällande lag krigsöf¬
verdomstol domför, då tre militära ledamöter jämte den civile bisittaren
äro tillstädes.
Med anledning af den nära anslutning af krigshofrätten till Svea
hofrätt, som kommittén föreslagit, har det synts lämpligt att låta be¬
stämmelsen i 23 kap. 1 § Rättegångsbalken angående domförhet i hof¬
rätt äfven blifva gällande för krigshofrätten. Dock har den modifikationen
härutinnan ansetts böra uppställas, att de båda militära ledamöterna
ovillkorligen skola vara tillstädes för att krigshofrätten skall vara dom¬
för. Denna fordran synes hora uppställas med hänsyn till den princip,
som ligger till grund för kommitténs förslag rörande organisationen åt
det militära domstolsväsendet. Enahanda anledning föranleder jämväl
till, att för domförhöret i öfverkrigsrätt måste uppställas såsom fordran
att, ordföranden och samtliga ledamöter äro tillstädes.
74 §
innehåller beträffande krigsöfverdomstol motsvarande bestämmelser, som
i fråga om krigsrätt återfinnas i 60 § i kommitténs förslag. Offentlig¬
het vid förhandlingarna uti ett vid krigsöfverdomstol anhängig! mål
skulle naturligtvis endast förekomma vid förhör inför sådan domstol.
I enlighet med hvad som numera gäller vid förhör inför de all¬
männa hofrätterna, synes äfven i krigsöfverdomstol förhör med parter
och vittnen böra anställas af den ledamot, som det åligger att föredraga
det mål, däri förhöret hålles.
383
75 §
motsvarar 45 § i nuvarande lag- och innehåller regierna för målens
föredragning i krigsöfverdomstol. Med uttrycket: »där ej af Konungen
annorledes förordnas», åsyftas den anordning-, kommittén, enligt hvad i
det föregående framhållits, tänkt sig, att i krigshofrätten föredragningen
af vissa mål skulle ombesörjas af öfverkrigsfiskalen1). Äfven vore ju
tänkbart, att exempelvis föredragningen af kung], remisser uppdroges
åt presidenten. Fördelningen af målen mellan de båda civila ledamöterna
synes böra ske medelst lottning (jfr hofrätternas arbetsordningar).
76 §
är i hufvudsak lika lydande med motsvarande § (46 §) i nuvarande lag.
77 §
motsvarar 47 § i nu gällande lag (jfr ock kungörelsen angående upp¬
hörande af generalauditörs-expeditionen den 30 dec. 1876). De i para-
^ gråben vidtagna ändringarna äro uteslutande af formell natur.
78 § .
är af enahanda innehåll som 48 § i nuvarande lag.
79 §
innehåller reglerna för fullföljd af talan mot krigsöfverdomstols utslag
och motsvarar sålunda 49 § i nuvarande lag. Jämte det att paragrafen
i vissa delar omredigerats, har till densamma fogats trenne nya moment,
hvari upptagits bestämmelser, öfverensstämmande med dem, som beträf¬
fande klagan öfver krigsrätts utslag eller beslut meddelats i 68 och 70
§§ i förslaget.
80 §
motsvarar den nuvarande 51 § och har affattats i öfverensstämmelse
med den allmänna lagens bestämmelser samt 69 § i förslaget.
v) Se sid. 339.
384
81 §.
Då kommittén i denna § föreslagit, att clen i allmän lag stad¬
gade inskränkningen i åklagares rätt att i brottmål, som fullföljts i
hofrätt eller blifvit dess pröfning underställdt, söka ändring i hofrättens
utslag, ej skulle äga tillämpning i fråga om allmän åklagares vid krigs-
domstol rätt att fullfölja talan mot krigsöfverdomstols utslag, liar detta
skett närmast med hänsyn till den af kommittén föreslagna organisatio¬
nen af åklagaremyndigheten vid krigsdomstolarna. Ifrågavarande be¬
stämmelse i allmän lag har ju närmast föranledts af den bristfälliga juri¬
diska kompetensen hos åklagarne vid de allmänna domstolar^. Denna brist¬
fällighet hade, enligt hvad erfarenheten bekräftat, gifvit anledning till,
iitt talan hos Konungen fullföljdes i ett vida större antal mål än sådana,
där fog för ett ändringssökande förelåg. Då nu enligt kommitténs
förslag åklagarne vid krigsdomstolarne skulle blifva juridiskt bildade
personer, synes man vara fullt berättigad att antaga, att dessa åklagare
ej skola komma att hos Konungen besvära sig i andra fall, än där
ändring i det öfver klagade- utslaget med skäl kan ifrågasättas, och att
följaktligen någon inskränkning i rätten att öfverklaga krigsöfverdom¬
stols utslag icke för dem skall visa sig behöflig.
För öfrigt är att märka, att de till Konungen fullföljda krigs-
rättsmålens antal, i jämförelse med antalet fullföljda öfriga mål, är
ytterligt ringa. Fn begränsning af dessa senares antal skulle sålunda
i praktiskt hänseende blifva af ringa eller ingen betydelse.
82 §
innehåller regler angående kommunicering af besvär, som hos Konungen
anförts, och har affattats i öfverensstämmelse med hvad som för mot¬
svarande fäll gäller enligt allmän lag.
15 kap. 83
83 §.
Bland de frågor,r kommittén förehaft till öfverläggning, har jäm¬
väl varit den, huruvida vid krigsrätt tilltalad person borde i lag till¬
försäkras biträde i rättegången på offentlig bekostnad. Då emellertid
den allmänna lagen ännu icke föreskrifver offentliga försvarare i brott-
385
mål, bär det synts kommittén principiellt oegentligt att införa en dylik
anordning särskilt vid krigsrätt. Praktiska svårigheter skulle dess¬
utom otvifvelaktigt yppa sig för organiserandet af eu enbart för de
militära domstolarne afsedd kar af offentliga försvarare.
0 således kommittén icke funnit anledning att under nuvarande
förhållanden föreslå införandet af offentliga försvarare i krigsrättsmål, har
det dock synts kommittén lämpligt att i lagen måtte intagas ett stadgande
att vid krigsdomstol tilltalad person, som tillhör krigsmakten, icke må
af sm tjänstgöring, där ej densamma det oundgängligen krafvel-, hindras
att,, där han det begär, erhålla tillfälle att förskaffa sig nödigt biträde
i rättegången.. Att tillse att sådant hinder ej uppstår, har kommittén
ansett böra åligga vederbörande befälhafvare.
84 §.
Denna § är affattad i öfverensstämmelse med 12 § i lagen om
hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om ändring i
vissa delar af Rättegångsbalken den 14 juni 1901. I nu gällande
militära rättegångsordning finnas delvis samma bestämmelser, ehuru
spridda på skilda ställen i lagen. Dessa bestämmelser hafva emellertid
uti motsvarande §§ i kommitténs förslag uteslutits. 14
14 kap.
85 §.
Denna § motsvarar 2 och 3 mom. af 58 § i förordningen om krigs-
. omstolar m.j m. Hvad angår 1 mom. af samma §, hvilket moment
innehåller bestämmelser rörande verkställighet af ståndrätts utslag, har
detta moment här uteslutits af anledning, som redan i det föregående
påpekats, att alla bestämmelser rörande ståndrätt ansetts böra sam¬
manföras i felt särskildt kapitel af lagen. Ifrågavarande moment
motsvaras ock af 92 § i kommitténs förslag.
I sammanhang med den omredigering af 2 mom. i 58 8 som
genom nyssberörda uteslutning blifvit erforderlig, hafva därjämte ’vissa
ändringar vidtagits i däri förekommande bestämmelser. Enligt mo-
^oeritc.ts nuvarande lydelse äger vederbörande befälhafvare att till verk¬
ställighet befordra krigsdomstols utslag, när därigenom ansvar ådömts
någon, som till krigsmakten hörer eller förr vid krigsmakten varit
49
386
anställd. Med denna formulering är således enligt nu gällande be¬
stämmelser från befälhafvarens befattning med afseende å befordrandet
till verkställighet uteslutet sådant krigsdomstols utslag, hvarigenom
exempelvis ansvar ådörnts någon, som under krig med behörigt till¬
stånd åtföljer krigsmakten, eller som är krigsfånge. Då det emellertid
synes i alla afseenden riktigast, att krigsdomstols utslag, hvarigenom
nåo-on dömts till ansvar, under alla förhållanden skall af vederbörande be¬
fälhafvare befordras till verkställighet, har kommittén i sitt förslag utsträckt
befälhafvarens befattning härutinnan till krigsdomstols utslag i allmänhet.
Hvad beträffar utslag, meddeladt af annan domstol än krigs-
domstol är för närvarande stadgadt, att sådan domstols utslag skållaf
vederbörande befälhafvare till verkställighet befordras, då genom ut¬
slaget ansvar ådörnts någon, som hör till krigsmakten. I ti det af
1895 års kommitté upprättade förslag hade sistberörda uttryck ersatts
med: imåo-on, som är anställd vid krigsmakten.» Härmed afsågs att
från stadgandet i fråga undantaga utslag angående värnpliktige, hvilka
väl kunde sägas höra till krigsmakten, men icke vara där anställda.
Förevarande kommitté, som anslutit sig till hvad 1895 ars kommitté
härutinnan föreslagit, har emellertid, med hänsyn till de i 6 § af kom¬
mitténs strafflagsförslag gifna bestämmelser, uppställt såsom ytterligare
villkor för att befälhafvare skulle hafva att till verkställighet befordra
utslag, meddeladt af annan domstol än krigsdomstol, att den genom
utslaget dömde lyder under strafflagen för krigsmakten. Härigenom undan-
tagasT sålunda de fall, då ansvar ådörnts vid krigsmakten anställda präster,
civila domare i krigsdomstol och lärare vid militära läroanstalter in. il.
] hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad 1895 ars kommitté före¬
slagit, har jämväl förevarande kommitté till paragrafen i fråga fogat det
tillägg, att därest befälhafvaren på grund af den dömdes vistelseort eller
annat förhållande finner det lämpligare, att utslag verkställes genom annan
befälhafvares försorg, han äger att till denne öfverlämna verkställig¬
heten. Denna bestämmelse afser, såsom redan af 1895 års kommitté
i dess motiv framhållits1), att undanrödja de ganska stora praktiska
olägenheter, som tydligen lätt kunna uppstå, då den dömdes befälhaf¬
vare under alla förhållanden skall hafva att själf befordra utslaget till
verkställighet. _ o ......
De båda sista punkterna i förslaget äro, med några smärre jamb
ningar i afseende å formen, lika lydande med motsvarande punkter i
den nuvarande 58 §.
>) Se nämnda kommittés betänkande sid. 105.
387
I detta sammanhang- har det synts kommittén lämpligt att något
närmare erinra om innebörden af den i näst sista punkten af föreva¬
rande § intagna bestämmelse. Medan i paragrafens föregående del stadgats
i hvilka fall befälhafvare har att befordra domstols utslag till verkställig¬
het, föreskrifves i nu ifrågavarande punkt, att därest befälhafvaren af
särskild! i lag gifvet stadgande eller eljest är förhindrad att verkställa
utslaget, detsamma skall öfverlämnas till Konungens Befallningshaf¬
vande. . Skyldigheten att till verkställighet befordra utslag samman-
taller således icke med skyldigheten att verkställa sådant, utan är be¬
tydligt vidsträcktare. I Indika fall befälhafvare är enligt lag förhindrad
att verkställa utslag framgår — förutom af sista mom. i förevarande
§ — åt 2 kap. 2 och 7 §§ allmänna strafflagen, jämförda med 17 och
närmast följande §§ i kommitténs strafflagsförslag. Med uttrycket
»eljest förhindrad» åsyftas sådant fall, som då t. ex. militärhäkte för
tillfället är fullsatt, eller eljest lämpligt förvaringsrum därstädes saknas.
15 kap.
86 §.
Denna § motsvarar 52 § i nuvarande lag. Det i sistnämnda §
förekommande uttrycket: »eller på tåg till krig» har uteslutits såsom
enligt kommitténs åsikt obehöflig! (jfr motiven till 153 § i kommitténs
strafflagsförslag ]).
Efter ordet »kommendant» har till innehållets förtydligande till-
lagts: »i fästningen.»
De båda sista punkterna i den föreslagna paragrafen äro nya. Be¬
stämmelsen att å fartyg, vid bristande tillgång på officerare af kaptens
eller högre grad, löjtnanter må kunna i stället förordnas till ledamöter
i ståndrätt, afser att möjliggöra ståndrätts sättande å enkelt fartyg af
stol re cert. Denna bestämmelse bär attattats i öfverensstämmelse med
hvad redan af 1895 ars kommitté i samma hänseende föreslagits.
Det tillägg, som innefattas i sista punkten af förslaget, liksom
de smärre förändringar i öfrigt, som den nuvarande 52 § enligt kom¬
mitténs redaktionsförslag undergått, sammanhänga med kommitténs för¬
slag i öfrigt och torde ej erfordra något närmare omnämnande.
I fråga om betydelsen af det i kommitténs förslag liksom i den
nuvarande 52 § använda uttrycket »högste befälhafvaren på stället»
') Se sid- 182.
388
vill kommittén hänvisa till Tjänstgöringsreglementet för armén del I,
kap. II, § 3, inom. 10.
87 och 88 §§
äro, frånsedt några obetydliga ändringar åt språklig natur, lika lydande
med 53 och 54 §§ i nuvarande lag.
89 §
saknar däremot motsvarighet i nu gällande lag. Vid ståndrätt
o-äller ju alltid frågan, huruvida den tilltalade i det föreliggande fallet
skall ådömas dödsstraff. 1 den upprörda sinnesstämning, hvari en till¬
talad uti en dylik situation med allt skäl kan antagas befinna sig, är
ju lätt förklarligt, om han råkar förbise eller icke alltid förstår att till¬
räckligt framhålla de omständigheter, som tilläfventyrs kunna tala till
hans förmån. Behofvet af biträde åt den tilltalade i rättegången är så¬
ledes i detta fall mer iin vanligt i ögonen fallande och detta vare sig
man ser saken enbart ur den tilltalades synpunkt eller ur den mera
allmänna synpunkten, att rättsskipningen bör i alla afseende^ vara så
anordnad, att dess resultat står i öfverensstämmelse med rättvisans kraf.
Med anledning häraf har kommittén nu föreslagit, dels att i lagen
måtte uttryckligen betonas tilltalads rätt att jämväl vid förhandling inföi
ståndrätt anlita biträde i rättegången, dels ock att i lagen matte in¬
rymmas ett stadgande, att om den tilltalade ej själ! vill utse rätte¬
gångsbiträde, det skall åligga rättens ordförande att före rannsakningens
början därtill förordna lämplig person.
Med hänsyn till den snabbhet, som är utmärkande för pioceduien
inför ståndrätt, och för att garantera att den gifna bestämmelsen om
obligatoriska försvarare därstädes verkligen skall blifva effektiv, har
kommittén därjämte ansett lämpligt, att i lagen måtte intagas särskild
föreskrift, att den tilltalade skall äga rätt till en kort öfverläggning
med sitt rättegångsbiträde, innan rannsakningen tager sin början.
90 §
är väsentligen af enahanda lydelse som 55 § i nuvarande lag.
91 §
motsvarar 56 § i nu gällande lag. I öfverensstämmelse med hvad af
1895 års kommitté föreslagits, har eu omkastning i ordningsföljden af para¬
389
grafens första och andra stycken ansetts lämpligen böra äga ruin. Samma
kommittés förslag, att ståndrätts utslag, som af rättens ordförande öfver-
lämnas till högste befälhafvaren, skall vara försedt med anteckning om
tiden för utslagets afkunnande, bär jämväl af förevarande kommitté
upptagits. Betydelsen af sistberörda bestämmelse, i hvad kommitténs
förslag angår, framgår af nästföljande §.
Kommittén har föreslagit den ändring i nuvarande bestämmelser,
att för tilltalads fällande skall erfordras, att minst nio, i stället för så¬
som nu åtta, af domarena äro därom ense. Härmed har kommittén
åsyftat, att de såsom ledamöter i rätten förordnade officerare och under¬
officerare jämte den civile ledamoten ej må kunna öfverrösta de tre
bisittarne af manskapet, utan att för fällande utslag alltid skall erfordras,
att åtminstone en af de sistnämnda biträdt denna mening.
De smärre ändringar i öfrigt, stadgande^ i den nuvarande 56 §
enligt kommitténs förslag undergått, äro af öfvervägande formell natur.
92 §
är i hufvudsak lika lydande som 58 § 1 mom. i nuvarande lag. Ut¬
trycket: »inträffade förhållanden» har emellertid utbytts mot »förelig¬
gande förhållanden», hvarmed kommittén velat betona, att det icke alle¬
nast är sådana omständigheter, som tillkommit efter det ståndrättens
utslag fallit, hvilka skola af högste befälhafvaren beaktas, utan att han
är lika berättigad och skyldig att taga hänsyn till de omständigheter,
som redan dessförinnan förelågo.
93 §
är lika lydande med 57 § i nuvarande lag.
16 kap.
94 §
motsvarar 59 § i nuvarande lag. Paragrafens i viss mån förändrade
affattning sammanhänger med den af kommittén föreslagna öfverflytt-
ningen till förevarande kapitel af vissa i disciplinstadgan nu förekom¬
mande bestämmelser.
390
95 §.
Denna § innehåller bestämmelser motsvarande dem, som nu före¬
komma i 60 § 1 mom. i förordningen om krigsdomstolar m. in. Innan
emellertid kommittén ingår på redogörelse för de förändringar, detta
moment i förslaget undergått, vill kommittén till behandling företaga
ett ihsamband därmed stående ärende, som till kommittén remitterats.
' Den 22 november 1900 afgaf kommerskollegium infordradt ut¬
låtande angående det, i samband med förarbetena till de år 1901 vid¬
tagna ändringarna i krigsmaktens organisation, af chefen för general¬
staben och chefen för flottans stab jämlikt dem meddeladt uppdrag
utarbetade förslag till ny värnpliktslag, så vidt detsamma berörde sjö¬
manshusen och å sjömanshus inskrifna värnpliktige. I fråga om den
föreslagna bestämmelsen angående de värnpliktiges ställande under
krigslag jämväl i fråga om åtlydnad af inkallelse till tjänstgöring i
fredstid (31 §) yttrade härvid kommerskollegium ■— efter att hafva er¬
inrat, bland annat, om bestämmelsen i 60 § i förordningen om krigs¬
domstolar att rymmare, som hör till manskapet, skall, därest han er-
tappas, tagas i häkte — att ehuru det kunde sägas, att under fredstid
borde på förhand kunna beräknas, när inkallelse till tjänstgöring vore
att vänta, och att sjömannen borde kunna ställa sig sfi, att hinder af
sjöresa ej uppstode, det likväl, såvidt ej sjömannen under längre tid
före den väntade inställelsen afhölle sig från att taga anställning i ut¬
rikes sjöfart, kunde, äfven med iakttagande af all på honom ankom¬
mande omtanke, lätt inträffa, att inställelse i rätt tid blefve för honom
omöjlig, hvilket exempelvis kunde ske till följd af förändrad destination
af det fartyg, hvarå han vore förhyrd, eller sjöolycka eller andra in¬
träffande händelser och omständigheter, som ej kunnat af honom för¬
utses. Bestämmelsen därom att i ty fall sjöman, som utan egen skuld
för sent inställde sig till tjänstgöring, ovillkorligen skulle häktas såsom
rymmare och i häkte hållas, till dess af honom åberopadt förfall hunne
prof vas, syntes kommerskollegium, då i betraktande toges de förhållan¬
den, som voro förbundna med utöfningen af sjömansyrket, innebära eu
obillighet eller åtminstone öfverdrifven stränghet emot här ifrågavarande
yrkesklass. Kommerskollegium ifrågasatte därför, huruvida ej den
föreslagna lydelsen af 31 §, därest den antoges, betingade ändring af
förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes.
Ivrigshofrättens utlåtande inhämtades i anledning af hvad kom¬
merskollegium sålunda hemställt. Krigshofrätten erinrade härvid till
391
en början, att därest de värnpliktige i fråga om åtlydnad af order eller
annat påbud, hvarigenom de inkallats till tjänstgöring, blefve. under¬
kastade krigslag, komme ansvarsskyldighet^ för en värnpliktig, som
utan afsikt att undandraga sig krigstjänsten underläte att i. rätt tid in¬
ställa sig till tjänstgöring, att bedömas enligt 68 § litt c i strafflagen
för krigsmakten, hvilket lagrum såsom förutsättning för straffbarhet i
tv fall stadgade, bland annat, att den till tjänstgöring inkallade ute-
blifvit utan att därför äga laga förfall eller sådant, så lort ske kunnat,
hos befälhafvaren ^anmäla, En värnpliktig, som under fredstid icke i
rätt tid inställde sig till tjänstgöring och som för denna sin underlåten¬
het hade förfall att förebära, skulle sålunda icke för denna underlåtenhet
ådömas ansvar i andra händelser, än att vederbörande vid sakens pröf¬
ning antingen funne det föreburna förfallet icke böra såsom laga förfall
godkännas, eller funne den värnpliktige skyldig till försummelse med
afseende å förfallets _ anmälande. Hvad anginge tillämpning i ett dylikt
fall af ofvanberöivkp stadgande i 60 § af förordningen om krigsdom-
stolar m. in. torde det vara gifvet, att därest en värnpliktig, som i
fredstid uraktlåtit att i rätt tid inställa sig till tjänstgöring, ertappades
af myndighet, som ägde förordna om häktning, denna myndighet, lika
så väl i ett sådant fall som i hvarje annat, då häktningsåtgärd kunde
komma i fråga, måste preliminärt bedöma den ertappades ansvarsskyl¬
dighet, innan myndigheten fattade beslut om den ertappades häktande.
Först därest myndigheten underkände de skäl, den ertappade till sitt
försvar kunde anföra, och det tillika åt hvad som förekommit framginge,
att den ertappade vore att anse såsom rymmare, ej blott såsom undan¬
hålla!^, torde bestämmelsen om häktning komma att å honom tillämpas.
Vid sådant förhållande kunde ej förutsättas, att eu a sjömanshus in-
skrifven värnpliktig, som i fredstid utan eget förvållande blifvit hindrad
att i rätt tid. inställa sig till tjänstgöring, skulle äfventyra att härför
blifva häktad. Ändring i förordningen i krigsdomstolar in. in. i det
syfte, kommerskollegium ifrågasatt, torde fördenskull icke vara åt be-
hofvet påkallad, åtminstone icke af särskild hänsyn till den ifråga¬
varande yrkesklassen. Skulle emellertid ändring i den antydda riktningen
anses höra äga rum, torde densamma kunna inskränkas till ett utbyte
af det i 60 § 1 mom. nämnda förordning förekommande ordet »skall»
emot »må».
I sammanhang med handlingarna till det förut < imf ombilda ärendet
angående väckt fråga om användande af militär arbetsskyldigliet i
stället för arreststraff beträffande flottans å sjömanshus inskrifne värn¬
pliktige, hvilka gjort sig skyldiga till förfallolöst uteblifvande från dem
392
åliggande tjänstgöring i fredstid — en fråga, rörande hvilken kom¬
mittén redan i det föregående uttalat sig x) — hafva genom remiss den
21 juni 1901 jämväl handlingarna i nu förevarande ärende af Kungl.
Maj:t till kommittén öfverlämnats för att vid utförandet af dess upp¬
drag komma under öfvervägande.
"Vid behandlingen af detta ärende har kommittén för sin del
stannat vid den uppfattningen, att om ock den af krigshofrätten uttalade
åsikt rörande det förfaringssätt, som rätteligen bör tillämpas i det af
kommerskollegium antagna fallet, öfverensstämmer med en riktig tolk¬
ning af hithörande stadganden i nuvarande lag, eu omredigering af
(SO § 1 mom. i förordningen om krigsdomstolar m. m. i den af krigs-
hofrätten föislagsms antydda riktning likväl synes böra äga rum redan
af det skäl, att med hänsyn till nämnda lagrums nuvarande affattning en
motsatt tolkning af detsamma icke synes utesluten.
Men frånsedt det fall att värnpliktig för sitt uteblifvande från
tjänstgöring i fredstid haft laga förfall, synes ett utbyte af den nu¬
varande föreskriften, att rymmare af manskapet skall, då han ertappas,
i häkte tagas, emot en föreskrift, att eu sådan rymmare må i häkte
tagas, äfven af andra skäl vara väl motiverad.
Föreligger verklig rymning, torde väl af detta brotts egen natur
ofta följa, att eu rymmare, som ertappas, bör i häkte inmanas. Men
därest t. ex. eu rymmare frivilligt återvänder, synes ju icke af brottet
i och för sig en dylik åtgärd vara med nödvändighet påkallad. Vidare
t°ide böra beaktas, att enligt kommitténs förslag straffet för rymning
i många fall torde komma att stanna vid disciplinstraff. Består brottet
i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten, och
har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, är ju t. o. m.
användningen af annat straff än disciplinstraff utesluten. I samman¬
hang härmed kan erinras, hurusom enligt allmän lag häktning är ovill¬
korligen föreskrifven endast i fråga om den, som misstänkes att hafva
begått brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete i minst två år kan följa.
Ai nu det föreliggande fallet sådant, att omständigheterna måste anses
vara synnerligen mildrande, kan ju äf veu häri ligga ett skäl att låta
den urtappade rymmaren förblifva på fri fot.
Hvad nu sagts om egentlig rymning, är naturligtvis i än högre
grad tillämpligt beträffande olofligt undanhållande, då sådant skall
straffas såsom rymning. I dylikt fall är det ju frånvaron under en
viss bestämd tid, som föranleder tillämpning af rymningsstraffet. Men
') Se sid. 68.
393
eu sådan tidsbestämning blir jn alltid godtycklig, och lagen synes därför
böra så aflättas, att icke hvarje olofligt undanhållande, som det allra
ringaste öfverskrider det fastställda tidsmåttet, måste föranleda häk¬
tande, där den brottslige ertappas.
I det fall att någon tillhörande manskapet, som är tjänstgörings -
skyldig vid afdelning af krigsmakten, den där för afvärjande af ett
befaradt eller börjadt angrepp eller för upprätthållande af rikets neutra¬
litet vid krig mellan främmande makter ställes eller är ställd på krigs¬
fot, rymmer eller gör sig skyldig till olofligt undanhållande under
sådana förhållanden, att han bör straffas såsom för rymning, synes
emellertid sakens vikt och hänsynen till det strängare straff, som för
dylikt fall tinnes stadgadt, böra föranleda till att någon valfrihet icke
för sådant fall bör vara tillåten, utan den brottslige, då lian ertappas,
under alla förhållanden häktas.
96 §
är af enahanda innehåll som 60 § 2 mom. i nuvarande lag.
97 §.
I det förut omförmälda förslag till rättegångslag för krigmakten,
som låg till grund för nu gällande förordning om krigsdomstolar in. m.,
var uti kapitlet om häktning i 68 § upptaget ett stadgande så lydande:
»Enahanda rätt, som i allmän lag Konungens befallningshafvande tillagd
är i afseende på förordnande om häkte å viss person, som för brott
misstänkt är, äge ock befälhafvare, som enligt disciplinstadgan med oin¬
skränkt straffmyndighet beklädd är, öfver dem, som under hans befäl
och lydnad äro.» Vid granskningen af detta förslag anmärkte högsta
domstolen, att med afseende å hvad den samtidigt föreslagna disciplin¬
stadgan innehölle om befälhafvares rättighet att tillsäga arrest, före¬
varande § ansåges böra utgå. Med anledning af denna anmärkning
blef ock ifrågavarande bestämmelse vid förslagets framläggande utesluten.
Såsom redan i motiven till kommitténs strafflagsförslag fram¬
hållits, hafva disciplinstadgans föreskrifter rörande tillsägandet af arrest
enligt kommitténs förslag öfverflyttats till förevarande kapitel i den
militära rättegångsordningen. x) Enligt hvad nedan närmare utvecklas,
bär kommittén därvid sökt betona den väsentligt olika karaktären af
’) Se sid. 89.
50
394
häktning, å ena, och tillsägandet af arrest eller förvarsarrest, säsong
benämningen enligt kommitténs förslag lyder, å andra sidan. Med
hänsyn till denna olika karaktär hafva bestämmelserna angående rättig¬
heten att tillsäga förvarsarrest icke ansetts lämna tillräcklig ledning-
för bedömande af befälhafvares häktningsrätt. Kommittén har därför
föreslagit upptagande i lagen af en bestämmelse af enahanda innehåll
som den förut omförmälda, tidigare föreslagna.
I anslutning till de i kommitténs strafflagsförslag gifna bestämmelser
angående de befälhafvare, som äga bestraffningsrätt i disciplinmål, har
i förevarande §:s 2 mom. upptagits en föreskrift, att enahanda befogen¬
het, som i 1 mom. omtalas, jämväl tillkommer kommendant äfvensom
fartygschef i fråga om honom underlydande, ändå att han endast i
vissa disciplinmål äger utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt öfver
dem. 1 dessa fall tillkommer sålunda häktningsrätt kommendanten eller
fartygschefen, äfven i fall det föröfvade brottet ej är sådant, att det
faller inom området för hans befälsmyndighet.
98 §
är i hufvudsak lika lydande med 61 § i nuvarande lag. För att emeller¬
tid utmärka att stadgandet i fråga icke afser värnpliktige under den
tid, då de icke äro tjänstgörande vid krigsmakten, har, i enlighet med
hvad 1895 års kommitté i denna del föreslagit, i stället för det nu¬
varande uttrycket: »någon, som till krigsmakten hörer», användts: »någon,
som är anställd vid krigsmakten, eller värnpliktig, medan han är i
tjänstgöring».
99 §
motsvarar 62 § i nu gällande lag. Fet i sistnämnda § förekommande
uttrycket: »häktad person, som till krigsmakten hörer» har, i analogi
med motsvarande ändring i närmast föregående §, i förslaget ersatts
med: »häktad person, som är anställd vid krigsmakten eller som häktats,
medan han varit i tjänstgöring såsom värnpliktig eller i anledning af
uteblifvande från honom i sådan egenskap åliggande tjänstgöring».
I anslutning till hvad 1895 års kommitté hemställt, har äfven
förevarande kommitté, i öfverensstämmelse med hvad sedan åtskilliga
år tillbaka praktiserats, ansett det höra i denna § medgifvas, att för
brott häktade vid krigsmakten anställda personer eller värnpliktige
under ofvan angifna förhållanden må hållas i militärhäkte äfven under
rannsakning vid annan domstol än krigsdomstol och förty utbytt »krigs-
domstol» mot »domstol».
895
100 §.
Denna § motsvarar 1 och 2 mom. i 19 § af nu gällande disciplin¬
stadga. Såsom redan i det föregående framhållits, har kommittén, då
de i nämnda moment förekommande bestämmelser angående arrest en¬
ligt kommitténs förslag öfverflyttats till lagen angående krigsdomstolar
m. m. och därstädes sammanförts med reglerna angående häktning,
ansett särskildt angeläget att betona skillnaden mellan dylik arrest, å
ena sidan, samt häktning, å andra sidan. Medan häktning alltid sam¬
manhänger med angifvelse eller åtal för brott åt viss svårare be¬
skaffenhet, innefattar tillsägelse af sådan arrest, hvarom i denna § för-
mäles — förvarsarrest, såsom kommittén till åtskillnad jämväl från annan
arrest, som ju utgör ett straff, föreslagit, att den skulle benämnas —
allenast ett förständigande för någon, som gjort sig skyldig till felaktig¬
het af viss angifven beskaffenhet, att i arrest afbida hvad den, som
öfver den felaktige äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ord¬
ning besluta. Denna definition å dylik arrest, hvilken återfinnes i Tjänst-
göringsreglementet för armén (Del 1. kap. 1, § 3, mom. 1, första stycket)
har ordagrannt öfverflyttats till förevarande §.
För att härefter öfvergå till de fall, då tillsägelse af dylik arrest
bör få ifrågakomma, stadgas härom i nuvarande lag, att för fel och
försummelser, som begås i tjänsten eller under tjänstgöring, förman
äger, där så. finnes nödigt, tillsäga arrest åt underlydande, samt att ena¬
handa rätt tillkommer utom tjänsten förman i afseende på underlydande,
då denne förgått sig, och hans arresterande finnes nödigt för upprätt¬
hållande af allmän ordning, ordningen inom krigsmakten eller dess
anseende. Kommittén vill i sammanhang härmed erinra, att de kursiverade
orden införts genom nuvarande disciplinstadga af den 16 juni 1899,
men icke förekommo i därförut gällande stadga af den 7 oktober 1881.
Fasthåller man noga den synpunkten, att tillsägelse af sådan
arrest, som här afses, icke innefattar något straff för den begångna
förseelsen, utan endast ett förständigande att i arrest afbida beslut
angående blifvande bestraffning, synes däraf ock framgå, att sådan
arrest endast bör få användas, när det till förekommande af andra
förseelser vare sig af den felaktige själf eller af andra eller till före¬
byggande af skada i ena eller andra afseendet befinnes nödigt. Be¬
traktar man saken ur denna synpunkt, framstå de nu i ämnet gällande
bestämmelserna — äfven med det 1899 gjorda tillägget — såsom otvifvel¬
aktigt alltför obestämdt affattade och lätt ägnade att kunna i tillämp¬
396
ningen missbrukas. Att sådant missbruk förekommit torde ock få anses
obestridligt. Kommittén har därför föreslagit, att förmans rätt att, då
underlydande under tjänstgöring gör sig skyldig till fel, tillsäga den
felande förvarsarrest, skulle begränsas till det fall, att felet är sådant,
att krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten därigenom äfven¬
tyr as, och det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande finnes
nödigt, att den felande tillsäges arrest. Utom tjänsten synes enahanda
rätt böra tillkomma förman i afseende å underlydande, som stör allmän
ordning eller ordningen inom krigsmakten, under förutsättning — lik¬
som i förra fallet — att det för ordningens upprätthållande finnes
nödigt, att den felande tillsäges arrest.
101 §.
1 1 mom. af denna § lämnas närmare bestämmelser rörande sättet
för förvarsarrestens verkställande. Dessa bestämmelser äro i hufvudsak
affattade i enlighet med de föreskrifter härutinnan, som för närvarande
finnas intagna i Tjänstgöringsreglementet för armén (Del I, Kap. I, § 3T
mom. 1, andra stycket).
2 mom. motsvarar 3 mom. i 19 § i nuvarande disciplinstadga.
102 §
motsvarar 4 mom. i omförmälda § i disciplinstadgan. För att betona
att den, som tillsagts förvarsarrest, ej må hållas arresterad längre än
oundgängligen erfordras, har till paragrafen fogats det tillägg, att i
det fall, som här afses, det åligger den befälhafvare, som äger bestraff¬
ningsrätten, att, så fort ske kan, meddela beslut i ärendet.
103 §
motsvarar i afseende å innehållet Tjänstgöringsreglementet för armén
Del I, Kap. I, § 3, mom. 7. Bestämmelsen i fråga har af praktiska
skäl här medtagits.
il kap.
104 §
motsvarar 63 § i nuvarande militära rättegångsordning. Det i 2 mom.
nu förekommande uttrycket »tjänstegrad); har, i enlighet med hvad
397
1895 års kommitté föreslagit, utbytts emot »tjänsteställning)), då tjänste-
graderna i främmande arméer ej lära fullt motsvara tjänstegraderna
bos oss. De öfriga tillägg till eller ändringar i paragrafen, som af
förevarande kommitté föreslagits, torde ej erfordra vidare motivering.
105 §
innehåller bestämmelser motsvarande dem, som beträffande häktad gälla
för Konungens befallningshafvande eller tillsyningsman vid häkte enligt
12 § i promnlgationslagen till lagen om ändring i vissa delar af Rätte¬
gångsbalken den 14 juni 1901. Hvad i sista punkten i förslaget inne-
hålles, har förut funnits stadgadt å skilda ställen i lagen.
106 §
torde ej erfordra särskild motivering.
107 §
motsvarar 64 § i nuvarande lag och har till innehållets förtydligande,
och fullständigande omredigerats i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad af 1895 års kommitté blifvit föreslaget.
398
Särskild! yttrande af R. De la Gardie.
Bland de brister, som vidlåda vår nu gällande militära rättegångs¬
ordning, torde man med fullt fog kunna såsom de väsentligaste fram¬
hålla tvenne:
att åklagarekallet vid krigrätterna lagts i händerna på personer,
som sakna all juridisk utbildning, och
att det civila (juridiska) elementet vid samma krigsrätter är så
svagt representera dt.
Den först nämnda bristen bär kommittén på ett tillfredsställande
sätt afhjälpt genom förslaget om anställande af de nya krigsfiskalerna;
och torde det vara ett lyckligt grepp, att låta dessa därjämte öfvertaga
den del åt de nuvarande auditörernas åliggande, som föga står till¬
sammans med domarens kall: att fungera såsom juridiskt biträde åt veder¬
börande befälhafvare.
Den andra af ofvannämnda brister skulle kommittén, enligt mitt
förmenande, hafva afhjälpt på ett lika lyckligt och fullt tillfredsställande
sätt, om den stannat vid att låta distriktskrigsrätten bestå af tvenne
militära ledamöter samt eu civil ordförande med de kompetensvillkor,
som förslaget innehåller, men denne senare inom alla jurisdiktioner fast
anställd.
Då kommittén emellertid föreslagit ännu eu civil ledamot i nämnda
krigsrätter (de nya auditörerna), befarar jag, att denna förstärkning skall
komma att i flera afseenden verka försvagande, och att man här har
skäl att tillämpa det gamla ordspråket ))/or mycket godt är fiende till
det göda)).
Det kommer — såsom kommittén äfven själf erkänner1) —icke så
mycket an på, att det civila elementet i krigsrätten får numerisk öfver¬
lägsenhet eller likställighet, utan fastmera därpå, att det kvalitativt för-
stärkes; men att någon väsentligen ökad juridisk kompetens skall kunna
vinnas genom de föreslagna nya auditörerna och den endast på förord¬
nande tillsatte krigsdomaren med de åt dem bestämda relativt små arf-
vodena, förefaller mig, minst sagdt, problematiskt; jag torde endast —
Se sid. 34-,
399
med • hänvisande till kommitténs eget resonemang' — behöfva erinra
om, att samma orsaker pläga medföra samma verkningar.
Då kommittén kraftigt — och helt visst fullt riktigt — ordar i) om
angelägenheten af att erhålla »en civil domarekår vid krigsrätterna, som är
fullt duglig och användbar jämväl i krigstid», samt såsom villkor härför
framhåller nödvändigheten af att ledamöterna äro »fäst anställda», kunna
»ägna sitt hufvudsakliga och egentliga arbete åt denna sin verksamhet»,
samt få tillfälle att förvärfva den erfarenhet, som sammanförandet i
större jurisdiktioner af krigsmaktens särskilda afdelningar erbjuder,
så förefaller det eget nog, att man kan komma till ett förslag, hvilket
utmynnar däruti, att al' de nio jurisdiktioner, som kommittén tänkt sig,
endast fyra äro stora och försedda med fast anställda krigsdomare,
under det att de öfriga fem äro små med krigsdomare, som äro till¬
satta endast på förordnande. Vid dessa platsers besättande torde man
vidare — på grund af de förhållanden, som kommittén själf anfört —
i allmänhet blifva förhindrad att anlita domare vid de allmänna dom¬
stolarna och sålunda gå miste om den ökade juridiska kompetensen
samt den lämplighet för ordförandeskapet, som inom nämnda kår säkrast
torde vara till finnandes, och hvilken är af vikt i en domstol, elär leda¬
möterna eventuellt kunna komma att bestå af äldre, framstående militärer.
Det hufvudsakliga skälet, som anförts för den föreslagna anordningen:
de stora afstånden truppförbanden emellan med häraf föranledda många
och långa resor, torde vara af föga vikt, i betraktande af vårt numera
utvecklade kommunikationsväsende, och då man väl med all säkerhet
kan antaga, att samtliga truppförband komma att förläggas vid eller i
omedelbar närhet af järnväg.
För en väl ordnad rättsskipning — framför allt som militär sådan
— är skyndsamhet vid ärendenas handläggning' ett särdeles viktigt
moment, men icke synes det .mig vara mycken utsikt till att vinna
detta mål, om man så ordnar, att de flesta krigsdomare och samtliga
civila ledamöter i krigsrätterna måste betrakta dessa uppdrag såsom
bisysslor, under det att deras hufvudsakliga verksamhet är riktad åt.
annat håll och hämmande upptager deras tid. Om man t. ex. tänker
sig en domare vid de allmänna domstolarna såsom tillförordnad krigs¬
domare, så skall han helt säkert särdeles ofta, när begäran om krigsrätts
hållande kommer honom tillhanda, af ordinarie ämbetsgöromål och för¬
rättningar vara förhindrad att snart och ofördröjligen utsätta dag för
densamma; och skall han därjämte nödgas att — såsom väl oftast blefve
) Se sid. 37.
400
fallet — göra sig förvissad om att auditören äfvenledes är ledig, så blir
tidsutdräkten naturligen än större, till föga fromma för ärendenas skynd¬
samma gång.
Hvad den finansiella sidan af saken angår — hvilken, om än mindre
viktig, dock icke bör lämnas alldeles obeaktad — så skulle, om samt¬
liga de föreslagna auditörsplatserna bortfölle och fem tillförordnade krigs-
domare ersattes med t. ex. två ordinarie sådane (jag tänker mig näm¬
ligen jurisdiktionerna till antalet lika med — ehuru därföre ej fullt
sammanfallande med — arméfördelningarna), eu besparing i »staten»
vinnas af ej mindre än 20,800 kronor.
På grund af hvad jag här i korthet antydt, anser jag, att para¬
graferna 6 och 7 i kommitténs förslag till rättegångsordning borde fått
följande förändrade lydelse:
§ 6.
Distriktskrigsrätt utgöres af en krigsdomare såsom ordförande och
två militära ledamöter.
§ 7.
Krigsdomare utnämnas af Konungen. För att kunna----
och erfarenhet.
Vid förfall —--—, i domareämbeten nyttjas.
Robert De la Gardie.
401
Särskilt yttrande af K. G. Bildt.
Den af kommittén föreslagna grunden för distriktskrigsrätternas
organisation synes visserligen vara den bästa, på hvilken den önskade
förstärkningen af domstolens lagfarna element står att vinna. Dock
torde det vara värdt att taga i öfvervägande, huruvida icke på samma
grund en mera praktisk och mindre dyrbar apparat skulle kunna ordnas.
Krigsdomarne, krigsrätternas ordförande, äro enligt kommitténs
förslag ambulerande, i det att de, för vinnande af tillräckligt snabb
rättsskipning, efter behof skulle förflytta sig till de olika truppförbahden
och till dessas förläggningsorter utsätta distriktskrigsrättens samman¬
träden. Men det synes då vara enklare att bibehålla underdomstolarnas
egenskap af regements- och stationskrigsrätter, med tillägg af en för¬
delningskri gsrätt för högre officerare. Rätten skulle då alltid samman¬
träda å stationen eller vid truppförbandet. Olägenhet häraf skulle egent¬
ligen kunna framträda endast i Stockholm, där krigsdomaren enligt
kommitténs förslag skulle äga fördelen af att i samma lokal och med
samma bisittare kunna afdöma mål från flere olika truppförband, åt¬
minstone med nuvarande förläggningsförhållanden. Varder förläggningen
åter, såsom redan är ifrågasatt, mera spridd, blefve krigsdomaren äfven
i Stockholm ambulerande, såvida ej parter och vittnen skola indragas
från alltför långväga håll; och redan nu kan ifrågasättas, om en enda
krigsrättslokal för hela garnisonen och stationen icke skulle förorsaka
rätt stora olägenheter.
Genom att förlägga krigsrätterna till truppförbanden skulle där¬
emot flere fördelar vinnas. Parters och vittnens förflyttning skulle
alldeles undvikas, de militära bisittarnas i regeln likaså. Lokal för
rättens sammanträden skulle utan kostnad kunna erhållas i truppförban¬
dets etablissement, och rättens handlingar kunde där förvaras. Med
den af kommittén föreslagna organisationen åter lär det svårligen kunna
undgås, att icke särskilda kostnader skulle uppstå för beredande af plats
för krigsdomarens arkiv och kansli. Åtminstone föreligger härom ingen
utredning.
Arkivets vård borde handhafvas af den protokollsförande lagfarne
bisittaren, auditören. Denne borde vara fästad vid truppförbandet eller
stationen, såsom hittills, eller ock vid garnisonsorten, såsom af kom-
5f
402
mittén föreslagits. Han synes också, fortfarande kunna tjänstgöra äfven
som vederbörande befälhafvares juridiska biträde. Af detta hittills
varande förhållande torde icke någon olägenhet ha uppstått. Kommittén
synes anse, att ställningen såsom befälhafvarens juridiska rådgifvare i
disciplinmål icke vore förenlig med domarens i krigsrätten. Alen fråga
är, om det vanliga praktiska förfarandet gifver stöd härför. Då audi-
tören yttrar sig om ett mål, blir det först tal om, huruvida saken skall
gå till krigsrätt eller behandlas såsom disciplinmål. I förra fallet har
ju auditören därmed på intet sätt bundit sig vid någon viss uppfattning,
efter hvilken han skulle komma att döma; han har endast uttalat sig
för en hänskjutning till domstol. I senare fallet åter kommer målet
icke till krigsdomstolen, af hvilken auditören är ledamot. Och skulle
befälhafvaren, i motsats till auditörens yttrande, för vinnande af bättre
utredning ändock hänskjuta målet till krigsdomstol, torde den senare
ej vara förhindrad att modifiera sin uppfattning, om han därtill finner
sig föranlåten af den inför domstolen vunna utredningen. Vid frågans
behandling af 1901 års Riksdag i dess skrifvelse n:o 121 har ej heller
någon erinran gjorts mot auditörens egenskap af juridisk rådgifvare.
Detta uppdrag har kommittén däremot velat gifva åt de vid garnisons¬
orterna fästa krigsfiskalerna, tillika åklagare vid krigsunderdomstolen.
Härigenom har deras antal blifvit oproportionerligt stort. Om de vore
endast åklagare, skulle deras antal kunna nedsättas till detsamma som
krigsdomarnes. Visserligen motväges den härigenom uppkomna bespa¬
ringen till någon del af kostnaden för ett större antal auditörer. Alen
en besparing i den eljest så dvra organisationen blefve det dock, och
auditörernas kännedom om förhållandena vid truppförbanden skulle komma
domstolen till godo, medan vid kommitténs organisation ingen af de
lagfarne ledamöterna kan besitta någon egen kännedom om dessa för¬
hållanden.
Enligt nuvarande förordning kan en särskild öfver krigsrätt för¬
ordnas för armé utom riket eller flotta på sjötåg, och denna möjlighet
bär kommittén i sitt förslag ytterligare utvidgat. En sådan inrättning
var också en nödvändighet i forna tider och så länge som officerare
skulle svara inför krigsöfverdomstol. Alen med de ändrade förhållandena,
och då enligt förslaget officerare skulle liksom öfriga i första hand
ställas för krigsunderdomstol, synes en sådan nödvändighet icke längre
föreligga. Då sammansättningen af en fältkrigsrätt blifvit i afseende
på lagkunskaper jämförelsevis svag, synes man icke böra utan nödtvång
403
öfver denna sätta en öfverkrigsrätt, hvars sammansättning i detta hän¬
seende icke är mycket starkare. Särskilt torde detta icke kunna bli
förhållandet, då öfverkrigsrätt skulle sättas enligt 28 §, det enda fall,
då densamma kunde medföra praktisk nytta.
Om i enlighet med kommitténs förslag högsta domstolen, äfven i
krigstid komme att döma i sista instans, skulle olägenheterna väl ej bli
så stora. Men blir så ej förhållandet, kan ej nekas, att rättsskipningen
i krigstid skulle kunna sägas ej hvila på absolut trygg grund. Och
med hänsyn till det stora ansvar, som i krig hvilar på högre befälhaf¬
vare, såsom t. ex. särskild! på kommendanter och fartygschefer, skulle
en minskad tillit till krigsöfverdomstolens fasta ställning kunna medföra
faror. Krigshofrätten synes därföre både kunna och böra förblifva den
enda krigsöfverdomstolen jämväl under krigstid. Uppenbart torde vara,
att en afsevärd förenkling i förslaget sålunda skulle kunna vinnas.
Rörande det redan tidigare å bane bragta förslaget att förlägga
krigshofrätten till Svea Hofrätt kan man alltjämt stå tveksam. Särskild!
synas bestämmelserna angående domförhet, § 72, icke stämma öfverens
med de grundsatser, som eljest blifvit i förslaget följda. Med bibe¬
hållandet af en särskild krigshofrätt, om så erfordras med ökadt antal
civila ledamöter, skulle väl en ringa ökning i kostnad uppstå, men denna
obetydliga kostnadsökning synes uppvägas af flere fördelar. Eu särskild,
af både militära och civila ledamöter sammansatt domstol torde i alla
fall snart erfordras för att slutligt döma i mål rörande värnplikts-
förhållanden, då det i längden torde bli omöjligt att fasthålla bestäm¬
melsen om att inskrifningsrevisions beslut ej få öfverklagas.
K. G. Bildt.
404
Särskild! yttrande a! O. Ljungquist.
Kommittén har ansett att, i likhet med livad fallet är i andra
civiliserade länder, äfven i vårt land särskilda krigsdomstolar böra fort¬
farande finnas.
Under sådana förhållanden borde väl också hos oss, likasom i
andra länder, största möjliga utrymmet i domstolarna lämnats åt de
speciella fackinsikterna, men så har i det föreliggande förslaget icke
skett. En krigsrätt, sammansatt såsom den af kommitténs flertal
föreslagna distriktskrigsrätten, finnes förvisso icke i något annat civili-
seradt land.
I de olika länder, om hvilkas krigslagstiftning kommittén tagit
kännedom, ställer sig förhållandet emellan militäre och civile ledamöter
i krigsrätterna på följande sätt:
Norge
|
5
|
militäre ledamöter
|
1
|
civilled:
|
Danmark
|
13
|
|
11
|
0
|
11
|
för flottan
|
6
|
|
11
|
1
|
11
|
Finland
|
4
|
ii
|
11
|
1
|
V
|
Tyskland
|
4
|
11
|
11
|
1
|
11
|
i vissa fall
|
3
|
11
|
11
|
2
|
11
|
Frankrike
|
7
|
11
|
11
|
0
|
11
|
i vissa fall
|
5
|
11
|
11
|
0
|
11
|
Holland
|
7
|
11
|
11
|
0
|
V>
|
Belgien
|
4
|
H
|
11
|
1
|
11
|
Schweiz
|
7
|
(Ordföranden
11 justitieofficer)
|
11
|
0
|
11
|
Italien
|
6
|
11
|
11
|
0
|
11
|
Byssland
|
3
|
11
|
11
|
0
|
11
|
i vissa fall
|
7
|
(hvaraf en med
11 juridisk bildning)
|
11
|
0
|
11
|
Österrike
|
7
|
11
|
11
|
1
|
11
|
likväl utan rösträtt
Något stöd för inrättandet i vårt land af en krigsrätt, sammansatt,
på sätt af kommittén föreslagits, med två civile ledamöter, hvaraf den
ena ordförande, och två militäre ledamöter, har sålunda uppenbarligen
405
icke hämtats från erfarenheten inom främmande länders krigslagstiftning.
Kommitténs flertal synes fastmer härvidlag fäst större vikt vid det
önskningsmål beträffande de rättsbildades Övervikt i krigsdomstolarna,
som Riksdagen i sin skrifvelse den 1 juni 1901 ansett böra tjäna till
ledning vid den förestående revisionen af krigslagstiftningen. Uti
samma skrifvelse bär emellertid Riksdagen också uttalat såsom sin
mening, att »med. nödvändighet fordras en krigslagstiftning så inrättad,
att disciplin, ordning och tukt kunna inom krigsmakten upprätthållas».
Denna fordran anser jag däremot icke kunna uppfyllas, om man anförtror
de militära målen åt domstolar, där den militära fackinsikten biff ver så
svagt representerad, som pluraliteten föreslagit. Särskild! skulle detta
komma att visa sig, om vid omröstning i den af fyra ledamöter samman¬
satta krigsrätten ledamöterna stannade två emot två. Om nämligen
härvid, uti en rent disciplinär fråga, de båda civila ledamöterna på
grund af sin icke militära åskådning eller på grund af bristande insikt
om hvad förseelsen i militärt hänseende innebure, funno sig böra fri¬
känna den åtalade, så skulle en förseelse, som ur militär synpunkt bort
drabbas af ansvar, blifva stråt Fri. Att i detta förhållande ligger en våda
för disciplinens upprätthållande, som kan erhålla de mest vidtgående
följder, synes mig uppenbart.
Enligt förslaget skulle, i olikhet med hvad allt hitintills varit
gällande, officers forum nedflyttas från öfverrätt till underrätt och så¬
lunda officeren, utan afseende på grad, komma att svara inför krigsrätt.
En sådan ändring af forum för officer och vederlike inom krigsmakten,
hvarigenom dessa skulle komma i en sämre rättslig ställning än rikets öfrige
ämbetsmän, kan naturligen icke verka annat än i hög grad nedsättande
för de förre. För min del kan jag också under inga förutsättningar biträda
eu sådan åtgärd, därvid åberopande hvad inom högsta domstolen i detta
afseende blifvit yttradt vid behandlingen af 1895 års kommittés förslag
till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes. Vid samma till¬
fälle yttrades äfven inom högsta domstolen, på tal om krigshofrätten,
att den, såvidt känd!, alltid omfattats med förtroende och att »detta
dock vid all rättsskipning är det viktigaste». Dä nu detta icke lärer
kunna bestridas, så bör man väl ock vid inrättandet af sina domstolar
i främsta rummet se till, att man gör detta på ett sådant sätt, att
de ingifva förtroende. Men icke kan man väl gärna vilja påstå, att
en domstolsinrättning inger förtroende, enligt hvilken t. ex. en kapten,
som tjänat 20 å 25 års tid, kan komma att dömas af en domstol,
hvarest de enda militära ledamöterna utgöras af tvenne kaptener, som
måhända tjänat endast 10 å 12 år och sålunda icke hafva halfva den
406
erfarenhet och på långt när icke de fackinsikter som den, hvilken de
äro satta att döma. Vid flottan skulle en kapten, tilltalad för sitt
förhållande såsom fartygschef, kunna komma att dömas af endast två
kaptener, som måhända aldrig varit fartygschefer o. s. v. När domen
så kan lyda på afsättning, hvaraf de dömande kaptenerna kunna hafva
avancementsfördel, så te sig förhållandena än betänkligare. För öfrigt
synes det mig, som om, då, enligt förslaget, en hel del mål emot
officerare i alla fall måste omedelbart upptagas af krigsöfverdomstol,
det varit mera ändamålsenligt och följdriktigt, om alla mål, som röra
förbrytelser begångna af officerare, fått som hittills omedelbart afdömas
af krigsöfverdomstolen.
Anledningen till de klagomål, som på senare tid en och annan
gång förekommit beträffande krigsrätternas handläggning af en del
krigsrättsmål, har utan tvifvel varit att söka i den försämrade ställning,
som audilörerna, i sammanhang med införandet af 1892 års härordning,
kommit att intaga. Vill man därför råda bot för detta missförhållande,
så bör det, enligt mitt förmenande, ske.genom förbättrandet af auditörer-
nas ställning till fast anställda ämbetsmän med tillräckliga löneförmåner.
Först härigenom skall man kunna försäkra sig om verkligt goda och
med krigslagstiftningen fullt förtrogna juridiskt bildade personer, åt
Indika ej blott civilledamotskap i krigsrätt utan äfven uppdrag att vara
vederbörande chefs juridiska rådgifvare i disciplinmål med trygghet
kan anförtros. Att däremot öka de civila ledamöternas antal i krigs¬
rätterna anser jag icke vara, ur någon synpunkt sedt, förmånligt, utan
snarare tvärtom, då det ju lätt kan inträffa, att de civila ledamöterna
stanna i olika uppfattning om ett juridiskt spörsmål. I ett sådant fall
blefve svårt för de militära ledamöterna att bedöma, hvilken af de båda
juristernas lagtolkning vore den rätta eller hvilkens mening de borde
biträda. Ej är det väl mängden jurister i en domstol, som ger domstolen
•sitt värde i juridiskt afseende, utan kommer det väl framför allt an på,
att det juridiska elementet i domstolen är till sin beskaffenhet så väl
representerad t som möjligt. Då för handläggning af mål, sådana som
eu Åkerbergs, en Hansons, det i de allmänna domstolarna varit nog
med en juridiskt bildad rättsmedicin, så torde det väl också kunna vara
nog med eu sådan uti krigsrätterna, som hafva att behandla jämförelsevis
enklare mål. På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag, att
krigsrätterna, så i fred som i krig, fortfarande böra bestå af fem leda¬
möter, fyra militära och en civil, indika alla skola hafva uppnått tjugu¬
fem års ålder. Likaså böra enligt min mening krigsrätterna såsom hittills
förordnas af vederbörande befälhafvare för de särskilda truppförbanden.
407
Beträffande åklagaremakten så anser jäg, att denna i regel bör
läggas i händerna på en juridiskt bildad person under namn af krigs-
fiskal. Af dylika krigsfiskaler torde vara tillräckligt att anställa en för
hvarje flottans station och två å tre inom hvarje arméfördelning.
" Förslaget om krigsmaktens indelning i jurisdiktioner med hvar
sin distriktskrigsrätt kan jag, såsom åt det anförda framgår, icke bi¬
träda. Bland skälen för specialdomstolars bibehållande vid krigsmakten
har bland annat anförts, att de militära målen därigenom, utan tids-
utdräkt, skulle komma under behandling, hvilket i allmänhet icke läte
sig gorå, ifall de allmänna domstolarna anlitades. Genom ett inrättande,
på sätt som föreslagits, af distriktskrigsrätter, hvilka skulle fungera inom
vissa områden, skulle emellertid den åsyftade fördelen af snar behand¬
ling af krigsrättsmålen i hög grad förringas. Vid en blick på förslaget
till jurisdiktionsindelningen finner man nämligen, att t. ex. krigsdomaren
i lista jurisdiktionen har, förutom i Karlskrona, där lian skall vara bosatt,
att, hålla krigsrätt på sju andra platser belägna inom Skåne, Småland
och Halland och vid inalles tretton olika truppförband; i 2:dra jurisdik-
tionen skall krigsdomaren hålla krigsrätt på åtta olika platser inom Väster¬
götland, Östergötland, Småland och Bohuslän vid inalles sjutton olika
truppförband, o. s. v. Därjämte tillkomma en del skolor inom de olika
jurisdiktionerna, som här ej medräknats och vid hvilka distriktskrigsrätt
kan ifrågakomma att hållas. Häraf inses lätt, huru det, tillfölje åt de
civile krigsrättsledamöternas bortovaro pa resor, ofta blefve omöjligt
att ens inom laga tid få till stånd en krigsrätt, då det kanske som bäst
skulle behöfvas för ett måls skyndsamma behandling. Då exempelvis
i Karlskrona, redan med dess nuvarande under krigslagarna tydande
personal, antalet af de årliga krigsrätterna är mycket stort, så är det
svårt att inse, huru de civile ledamöterna skulle medhinna att dessutom
11 alla krigsrätt på sju andra platser med respektive nio olika trupp¬
förband.
Den Konungen nu tillkommande bestämmanderätten, att krigsrätt
skall kunna finnas för afdelning af krigsmakten,. som är på sjötåg
stadd, har, hvad angår fredstid, i förslaget uteslutits. Hufvudsakliga
skälet därtill har tydligtvis varit att söka i de svårigheter, den före¬
slagna krigsrättsorganisationen skulle erbjuda för erhållande ombord åt
en krigsdomare från de allmänna domstolarna samt en annan juridiskt
bildad person att utgöra det civila elementet i krigsrätten. Att organi¬
sera krigsrätter så, att de icke kunna fungera, hvar helst de behöfvas,
synes mig innebära en betänklig brist i sjkifva organisationen. Den
anförda omständigheten, att krigsrätt under senare tider icke förekom-
408
mit ombord, utesluter val icke möjligheten af, att sådan icke framdeles
kan komma att blifva behöflig, i synnerhet som större sjöstyrkor med
betydlig personal och under längre tid än förr numera sammandragas
till gemensamma öfningar. Högste befälhafvaren för fjolårets kust¬
eskader har också framhållit nödvändigheten af, att krigsrätt måtte
finnas a. dylik eskader. Fördelarna af eu sådan anordning ligga för¬
öfrigt i öppen dag. Därigenom skulle man exempelvis på platsen föl¬
en olyckshändelse, en fartygsskada eller dylikt kunna verkställa rann¬
sakning med parter och vittnen, hvilka då finnas tillstädes, i stället för
att, som i motiven framhållits, antingen hemsända dessa i och för
rannsakning eller ock låta med målet anstå till sjötågets slut.
Skulle den af kommitténs flertal föreslagna domstolsorganisationen
komma att blifva lag, torde emellertid krigsrätt om skeppsbord, på
grund af de säregna förhållanden, som där äro rådande, böra medgifvas
likartad sammansättning med de föreslagna fältkrigsrätterna.
Förslaget beträffande krigshofrättens ombildande till en särskild
afdelning af Svea hofrätt kan jag icke biträda. De många och kraftiga
skäl, som vid flera tillfällen blifvit åberopade emot en sådan anordning,
hafva genom de senare årens erfarenheter ytterligare vunnit i styrka.
Krigshofrätten bör alltså, enligt min mening, kvarstå såsom ett själf-
ständigt ämbetsverk. Målen i krigshofrätten ökas årligen och någon
afsevärd minskning genom att, såsom förslaget innehåller, förlägga
officerares och vederlikars vid krigsmakten forum till krigsrätt, lärer
nog icke därigenom komma att uppstå. Genom en anordning, hvar¬
igenom det militära elementet i krigsrätterna blifver så svagt represen-
teradt, som kommittén föreslagit, kan med säkerhet förutses icke blott
att alla de mål, som röra officerare och nu direkt handläggas af krigs¬
hofrätten, då i stället komma dit i besvärsväg, utan äfven att antalet
mål i allmänhet och alltså äfven besvärsmålen i öfrigt komma att väsent¬
ligen ökas.
I fråga om krigshofrättens sammansättning anser jag, att den bör
fortfarande utgöras af fyra militära ledamöter och ett krigshofrättsråd.
Genom den föreslagna minskningen af de militära ledamöternas antal
från fyra till två kommer den nödvändiga mångsidighet i fackinsikter,
som nu förefinnes i krigshofrätten, att väsentligen gå förlorad. Hvad
beträffar flottan, kan man väl svårligen känna sig tillfredsställd med
att i mål, som röra t. ex. sjökrigstjänsten och manövern, den militära
fackinsikten skall företrädas af två regementsofficerare af öfverstes grad,
tillhörande en armén och en flottan, eller för den händelse eu flaggman
är tilltalad, af en flaggman och en regementsofficer af öfverstes grad
409
tillhörande armén. Att, såsom i motiven framhålles, vid sådant till¬
fälle tillkalla Särskilda oansvarige sakkunnige anser jag på intet sätt
vara att tillråda.
Föreskrifterna i 100—103 §§ af förslaget, hvilka hafva sin mot¬
svarighet i nuvarande disciplinstadga för krigsmakten, hade bort där
kvarstå och icke, som skett, öfverflyttas till en lag om krigsdomstolar
och rättegången därstädes, där de, enligt mitt förmenande, icke hafva
sin plats.
Till sist anser jag mig böra fästa uppmärksamheten vid den
inkonsekvens, som iigger däruti att kommittén, då den fäst så stort
afseende vid det civila elementets öfvervikt i krigsdomstolarna i freds¬
tid, så godt som öfvergifvit denna synpunkt, då det gällt organisationen af
samma domstolar i krigstid. Till civil ledamot i fältkrigsrätt har kom¬
mittén visserligen tänkt sig att företrädesvis skulle anlitas krigsdomare
eller auditör, men tillfölje af det ringa antal fast anställda sådana, som
finnes, och då större delen häraf säkerligen tages i anspråk i hemorten, så
torde fältkrigsrätterna i regel få nöja sig med värnpliktige civilledamöter.
Kommittén har också ansett, att det säkerligen stundom blifver ound¬
gängligt att till civil ledamot i fältkrigsrätt anlita eu yngre person eller
värnpliktig. Man får således i fredstid eu krigsrätt med tvenne erfarna
juridiskt bildade civilledamöter och i krigstid eu krigsrätt med en oer¬
faren civilledamot eller värnpliktig sådan, som måhända icke äger annan
kompetens än aflagd juridisk examen och är i saknad af all praktisk
utbildning för domarevärf.
I allmänhet har man vid organisationen af ett lands krigsdomstolar
sökt vinna den afsevärda fördelen, att, då förhållandena i ett nutida
krig göra det i fråga om rättsskipningen önskvärdt, öfverensstäm-
melsen emellan krigsdomstolarnas organisation i fred och i krig i allt
väsentligt upprätthålles, hvarigenom öfvergången från fredsfot till
krigsfot, hvad rättsväsendet beträffar, kan försiggå utan nämnvärda
rubbningar. Att sådan öfverensstämmelse, enligt pluralitetens förslag,
ej äger rum, anser jag innebära en betänklig svaghet hos detta förslag.
O. Ljungquist.
52
410
Särskildt yttrande a! E. Sjöberg.
Det uppdrag, som enligt nådigt bref den 20 december 1895 läm¬
nades den då tillsatta kommittén, ätsa g en revision af den militära rätte¬
gångsordningen i syfte att bringa densamma i full öfverensstämmelse
med krigsmaktens dåvarande organisation såväl på fältfot som i fredstid.
Det uppdrag, som i nådigt bref den 1 april 1901 lämnats före¬
varande kommitté, afser en revision af den militära rättegångsordningen
i syfte, att bestämmelserna i lagen må blifva lämpade efter förhållandena
vid eu krigsmakt, bestående af värnpliktige.
Då krigsmakten till största delen redan år 1895 utgjordes af värn¬
pliktige samt truppernas indelning i förband och förläggning i stort
sedt äro desamma nu som då, är det uppenbart, att jag såsom ledamot
af den senare kommittén måste komma till hufvudsakligen samma re¬
sultat, som den förra kommittén, af hvilken jag äfven varit ledamot
och hvars - förslag med motiv jag utan uttalande af afvikande mening
biträda
Vid den granskning, 1895 års kommittés förslag varit underkastade,
hafva åtskilliga anmärkningar blifvit framställda, hvilka otvifvelaktigt
böra föranleda vissa jämkningar i förslagen, men skäl synas mig ej
hafva blifvit anförda till rubbning af hufvudgrunderna för samma förslag,
i hvad de afse krigsdomstolarnes organisation och verksamhet.
Andra jämkningar i förslagen kunna föranledas af den förändrade
ställning, Riksdagen emellertid intagit, särskildt i fråga om krigsrätternas
organisation.
I underdånig skrifvelse den 26 november 1892 begärde nämligen
Riksdagen, att det skulle tagas under öfvervägande, huruvida icke en
del auditörsbefaftningar kunde indragas och öfriga auditörer med full¬
makt och fast lön förses, utan att dåvarande kostnader för auditörs-
staten, 25,000 kronor, behöfde höjas.
I underdånig skrifvelse den 1 juni 1901 begärde däremot Riks¬
dagen, bland annat, att det skulle tagas under ompröfning, huruvida
icke till vinnande af ökad rättssäkerhet krigsrätterna borde så omorga¬
niseras, att de rättsbildade ledamöterna komme att utgöra flertalet.
Kostnadsfrågan vidrördes icke i denna skrifvelse.
411
Det torde vara oemotsägligt, att krigsrätternas nuvarande organisa¬
tion icke erbjuder nödig garanti för en säker rättstillämpning, men enär,
enligt min uppfattning, grunden härtill hufvudsakligen är att söka däri,
att rättens lagfarne ledamot tillsättes blott på förordnande och aflönas
endast med ett jämförelsevis obetydligt arfvode och att till följd häraf
auditörstjänsterna i allmänhet blifva besatta allenast med yngre jurister
utan tillräcklig praktisk utbildning, synes mig berörda missförhållande
kunna afhjälpas därmed, att nämnda tjänster uppföras på ordinarie stat
med tillfredsställande aflöning, så att tjänsterna kunna beklädas med
skicklige och i domarevärf bepröfvade män.
Göres därjämte auditören till ordförande i rätten och undantages
lian från vederbörande militära befälhafvares disciplinära myndighet,
kan jag icke finna annat, än att lian på grund af denna sin ställning
samt sin större lagkunskap och domareerfarenhet skall komma att i
domstolen utöfva så stort inflytande, att den under öfverläggningarna i
kommittén uttalade farhågan för det militära elementets numeriska Över¬
vikt vid vissa intressekonflikter måste anses obefogad. Skulle denna
farhåga ej härmed vara häfd, kan vidare de militära ledamöternas antal
i krigsrätten inskränkas till två, då anspråket på militär sakkunskap
och fackinsikt i domstolen, enligt min mening, bör på så sätt kunna
blifva vederbörligen tillgodosedt.
1 flertalet af våra allmänna underdomstolar, nämligen härads¬
rätterna och rådstufvurätterna i de mindre städerna, representeras det
lagfarna elementet allenast af en person, häradshöfdingen eller borg¬
mästaren, och dock hafva dessa domstolar att handlägga och afdöma
icke allenast civila tvister utan äfven rannsakningar om de gröfsta brott.
Dylika rannsakningar förekomma ytterst sällan vid krigsrätterna; där
handlagda mål angå i regel fylleri, olofligt undanhållande, rymning, för¬
skingring af kronopersedlar, ringare misshandel och andra mindre grofva
brott. Det synes mig vid sådant förhållande inkonsekvent och orimligt
att fordra, att i krigsrätterna skola sitta flere lagfarna domare än i
förenämnda allmänna underdomstolar.
Af nu anförda skäl och då jag fortfarande icke anser nödigt flytta
officerares nuvarande forum för tjänstefel från krigsöfverdomstol till
krigsunderdomstol, har jag inom kommittén förordat, att krigsrätterna
skulle organiseras med en lagfaren, af Kungl. Maj:t utnämnd, med full¬
makt å tjänsten och fast aflöning försedd auditör såsom ordförande
samt två eller fyra officerare såsom öfrige ledamöter, äfvensom att
krigsrätterna skulle förblifva regements- och stationskrigsrätter, med
befogenhet för Kungl. Maj:t att inrätta särskilda krigsrätter, där så af
412
behofvet påkallas. En sådan organisation skulle kunna bibehållas i
hufvudsak oförändrad i krigstid och således stå i öfverensstämmelse med
Riksdagens i skrifvelsen den 1 juni 1901 gjorda uttalande om önsk¬
värdheten af motsvarighet emellan freds- och krigsorganisationen. Vid
denna organisation skulle auditörernas antal i fredstid antagligen kunna
inskränkas till 34 eller samma antal, hvartill kommittén upptagit krigs-
fiskalstj änsterna.
De mot 1895 års kommittés förslag rörande fältkrigsrätterna fram¬
ställda anmärkningar anser jag böra föranleda därtill, att från lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes uteslutas dels föreskrifterna,
att fältkrigsrätt skall finnas vid regemente och likställdt truppförband
af armén och vid station af flottan, hvarigenom det utan inskränkning
skulle öfverlämnas åt Kung!. Maj:t att i särskild författning bestämma,
vid hvilka afdelningar af krigsmakten fältkrigsrätt skall inrättas, dels
ock bestämmelserna, när afdelning af krigsmakten skall anses vara i fält
och fartyg på sjötåg.
Mot - den af förevarande kommitté föreslagna organisationen af
krigsrätterna synes mig kunna anmärkas, att den icke möjliggör nödig
skyndsamhet vid rättsskipningen. För den militära disciplinens upp¬
rätthållande är det af vikt, att begångna förseelser och förbrytelser
blifva omedelbart eller så snart som möjligt bestraffade. För de värn¬
pliktiges utbildning är det af vikt, att de för rannsakning vid krigsrätt
dragas från de militära öfningarna så kort tid som möjligt. Den militära
rättsskipningen måste därför vara snabbare än rättsskipningen vid de
allmänna domstolarne. Denna fordran på snabbhet tillgodoses ganska
väl med den nuvarande organisationen af krigsrätterna. Då kommittén
började sina: arbeten, genomgick jag det senast förflutna årets protokoll
vid Svea lifgardes krigsrätt. Där under året tilltalade 61 krigsmän
erhöllo utslag: 19 första dagen efter, 16 andra dagen efter och 16
tredje dagen efter det förseelsen begåtts; de ofri ga något senare. Att
den föreslagna organisationen af distriktskrigsrätterna icke medgifver
en sådan snabbhet i rättsskipningen, är uppenbart. För att distrikts-
krigsrätten skall kunna sammanträda erfordras först skriftväxling emellan
vederbörande militäre befälhafvare och krigsdomaren, vidare, att denne
inkallar de öfrige ledamöterna i rätten och slutligen i de fall, då distrikts-
krigsrätten skall sammanträda å annan ort, än där krigsdomaren och audi-
tören hafva sina hemvist, att desse resa därifrån till orten för samman¬
trädet. I flere af de föreslagna juridiktionsområdena antages samman¬
träde af distriktskrigsrätten kunna äga rum på 7 eller 8 särskilda orter.
Utan tvifvel kommer krigsrätts hållande att samtidigt påkallas från
413
flere af dessa orter. I sådana fall kan krigsrättens sammanträde uppen¬
barligen komma att oskäligt fördröjas. Så kan ock blifva förhållandet
i de norrländska jurisdiktionerna, om krigsdomaren, till hvilken befattning
skulle kunna förordnas domare i allmän underrätt, är upptagen af
göromål i denna sin egenskap vid den tidpunkt, då distriktskrigsrättens
sammanträde påkallas.
I skrifvelsen den 1 juni 1901 har Riksdagen anfört, att väbeln i
regel saknar erforderliga förutsättningar för utöfning af befattningen
såsom allmän åklagare och att det därför är af vikt, att åklagare¬
myndigheten vid krigsrätterna lägges i händerna på personer med
härför erforderliga kvalifikationer. Ehuru detta uttalande måste anses
till fullo befogad!;, kan jag likväl icke dela den uppfattningen, att det
för åklagaregöromålens vid krigsrätt- behöriga handhafvande är nöd¬
vändigt att, såsom kommittén gjort, uppställa den fordran, att åklagarne
vid krigsrätterna skola hafva fullgjort, hvad författningarna föreskrifva
såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.
Länsmän och stadsfiskaler äro åklagare vid de allmänna under-
domstolarne. Enligt Kungl. brefvet den 22 december 1841 och kammar-
kollegii cirkulär den 21 januari 1842 stadgas såsom kompetensvillkor
för länsmän att hafva förmåga att i skrift redigt uttrycka sig på
svenska språket och färdighet att räkna i enkla och brutna tal samt
försvarlig kännedom af allmänna lagen och särskilda författningar i
vissa angifna delar, hvilka för tjänstens utöfvande ansetts vara af
betydelse. För stadsfiskaler finnas icke några särskilda kompetens¬
villkor föreskrifna. Så länge man i fråga om aflagda kunskapsprof icke
ställer större fordringar på åklagarne vid de allmänna underdomstolarne,
där, såsom ofvan framhållits, vida svårare åtal förekomma än vid
krigsrätterna, synes det mig orimligt att fordra, att åklagarne vid
krigsrätterna skola hafva aflagt juridisk ämbetsexamen. I underbefäls¬
skolorna bedrifves numera undervisningen så, att våra underofficerare
i allmän bildning icke kunna sägas i regel stå efter åklagarne vid
härads- och rådstufvurätter. Hvad som brister hos väblarne är särskild
utbildning för åklagarekallet, men denna brist kan enligt min upp¬
fattning afhjälpas därmed, att vid underbefäl sskolorna eller fristående
från dessa inrättas en för väblar afsedd särskild utbildningskurs, där
undervisning lämnas i såväl den allmänna som den militära straff- och
processrätten samt möjligen tillfälle beredes kursdeltagarne att någon
tid följa förhandlingarna vid den allmänna underdomstolens i orten
brottmålssessioner. Stadgades såsom villkor för befordran till väbel
att hafva genomgått dylik kurs, och toges vid befordran till väbel
414
hänsyn hufvudsakligen till lämplighet för denna tjänst och icke, såsom
det uppgifvits hafva inträffat, till olämplighet för den rent militära
tjänstgöringen, skulle enligt min öfvertygelse sålunda utbildade och
utsedde väblar kunna på ett tillfredsställande sätt utföra vid krigs¬
rätterna förekommande åtal. För de få fall, då så ej vore förhållandet,
kan den nu anlitade utvägen, att justitiekansleren förordnar särskild
åklagare, stå öppen.
I detta sammanhang må erinras därom, att för ett rättsligt för¬
farande, som vid flertalet af de allmänna underdomstolarne och de nu¬
varande krigsrätterne kan bringas till slut med biträde af allenast en
lagfaren person, häradshöfdingen eller borgmästaren eller auditören,
skulle vid distriktskrigsrätterna enligt kommitténs förslag fordras tre
lagfarne personer, krigsdomaren, auditören och krigs fiskalen. Detta
synes mig vara för stor apparat för mål af den beskaffenhet, hvarom
här i allmänhet kan blifva fråga.
Enligt den af mig förordade organisationen af krigsräi terna blifva
auditörerna i tillfälle att, jämte det de tjänstgöra i krigsrätterna, lämna
vederbörande militära befälhafvare nödigt juridiskt biträde i regements-
förvaltningen och vid den disciplinära straffmyndighetens utöfvande,
hvadan för beredande af dylikt biträde juridisk utbildning hos de
militäre åklagarne icke erfordras. För min del kan jag ej finna något
oegentligt däri, att en krigsrättens ledamot, auditören, är den militäre
befälhafvarens rådgifvare i disciplinmål, då ju allenast de mål, hvilka
befälhafvare!! icke själ!’ afgör, blifva föremål för krigsrättens pröfning,
och för öfrigt auditören gent emot den militäre befälhafvaren komme
att intaga en vida själfständigare ställning än den allenast med arfvode
försedde och befälhafvarnes militära straffmyndighet underkastade krigs-
fiskalen.
Ehuru den af kommittén föreslagna organisationen af krigshof-
rätten afviker från den af 1895 års kommitté föreslagna, äro dessa
afvikelse!’ ej större, än att jag kan biträda det nu framlagda förslaget
i denna del. Däremot vidblifver jag, såsom ofvan angifvits, min förut
uttalade uppfattning i fråga om forum för officerares fel i tjänsten.
Förevarande kommitté har i regel förlagt detta forum till krigsrätt
och till stor del därigenom föranlåtits insätta två lagfarna ledamöter i
krigsrätten samt fordra domarekompetens af åklagaren därstädes, och
dock har kommittén, såsom framgår af 46 § i förslaget, nödgats från
denna regel göra väsentliga undantag.
För den ändring af nu gällande föreskrifter rörande forum för
envigesbrott emellan personer, underkastade straff enligt strafflagen för
415
krigsmakten, hvilken blir eu följd af den affattning, kommittén gifvit
41 §, anser jag tillfyllestgörande skäl ej hafva blifvit anförda.
Kommitténs i 81 § innefattade beslut kan jag ej biträda, enär
enligt min uppfattning anledning till afvikelse från hvad i allmän lag¬
ar stadgadt uti ifrågavarande hänseende ej föreligger.
Af innehållet i 20 § regeringsformen, 3 § i nu gällande militära
rättegångsordning samt den i den allmänna motiveringen till kommitténs
förslag omförmälta 1809 års förklaring lärer man vara berättigad draga
den slutsatsen, att Konungens domsrätt i krigsrättsmål under krig fort¬
farande lagligen kan uppdragas åt högste befälhafvare!! vid afdelning
af krigsmakten, som är i fält eller på sjötåg. Grunden till en sådan
anordning af den högsta domsrätten angafs af lagutskottet vid 1809
års riksdag vara att finna allenast i omöjligheten, att ifrågavarande
mål annorledes kunde blifva med nödig skyndsamhet af sluta de och
förbrytaren befordrad till välförtjänt straff. Med hänsyn till nutidens
kommunikationer och då emellan en härafdelning i fält och hemorten
obehindrad förbindelse alltid måste upprätthållas, torde angifna grund
till omförmälta anordning hafva för de flesta händelser förlorat sin
betydelse, men fall kunna dock tänkas, då så oj är förhållandet. En
fästning utrustas för att kunna under månader, ja år föra ett själf-
ständigt lif och gorå motstånd, äfven sedan den blifvit af fienden full¬
ständigt omsluten. 1 en sålunda omsluten och från förbindelse utskuren
fästning är det mer än eljest af vikt att disciplin och ordning upprätt¬
hållas, och för detta ändamåls vinnande måste inom fästningen begångna
förbrytelser kunna snabbt bestraffas. Detta blir dock omöjligt med
mindre högste befälhafvaren på stället antingen utrustas med den högsta
domsrätten eller erhåller rätt att bringa i verkställighet den inom
fästningen under angifna förhållanden sannolikt fungerande öfverkrigs-
rättens utslag, oansedt de vunnit laga kraft eller ej.
Kommitténs beslut om ändring af 20 § regeringsformen anser
jag mig således böra biträda, dock under förutsättning, att en lag¬
stiftning kommer till stånd, hvarigenom möjlighet beredes att i vissa
fall bringa i verkställighet öfver krigsrätts utslag, ehuru det icke vunnit
laga kraft. Uppenbart är, att vid en sådan lagstiftning undantag kan
och bör göras för utslag, hvarigenom någon dömts till lifvets förlust,
äfvensom att rätt att öfverklaga öfverkrigsrättens utslag, när sådant
åter blir möjligt, skall stå öppen.
Emil Sjöberg.
416
Särskild! yttrande af K. Staaff.
I fråga om organisationen af distriktskrigsrätterna är jag ense
med kommittén, så vidt de föreslagna lagbestämmelserna angår. Men
beträffande det särskilda sätt att utföra organisationen, hvartill kom¬
mittén i sin motivering gifvit ett utkast, hvilket åskådliggjorts i bilagorna
II och V, vill jag anmärka, att detta sätt ingalunda afgjordt är det bästa
tänkbara. Härvid uppkommer nämligen för -det första frågan, huruvida
målens antal i hvar och eu af de fyra första jurisdiktionerna verkligen
är så stort, att det åt de ämbetsmän, som där skulle anställas, gifver
ett arbete, som motsvarar aflöningarna. Detta synes mig icke tvifvel¬
aktigt med afseende på den lista jurisdiktionen, ej heller med afseende
på den 3:dje. Men i fråga om den 2lära och den 4:de torde förhållandet
vara ganska ovisst. Efter min uppfattning kan det därför med skäl ifråga¬
sättas att uppdela sistnämnda båda jurisdiktioner, på sätt som skett med
Norrland, i flera smärre jurisdiktioner utan fasta krigsdomare. En fördel
med de i lagen gifna bestämmelser är efter min mening just, att de
göra det möjligt att lämpa organisationen till växlande förhållanden,
utan att domstolarnes kvalitet däraf behöfver lida. Aidaro synes det
mig böra öfvervägas, huruvida aflöningarna för ämbetsmännen i de
smärre jurisdiktionerna böra sättas till fixerade belopp. Man skulle
äfven kunna tänka sig — åtminstone hvad angår krigsdomaren — ett
aflöningssätt, som baserade sig på antalet rättegångssammanträden eller
mål. Det kan äfven ifrågasättas, huruvida ej, därest kommitténs förslag
vinner godkännande, såsom villkor i fullmakterna för härad shö fdingar,
som därefter utnämnas, borde föreskrifvas, att de skola vara skyldiga
tjänstgöra såsom krigsdomare, i händelse de därtill förordnas, med de
särskilda aflöningsförmåner, som kunna varda bestämda. Distriktskrigs¬
rätterna, sådana de af kommittén föreslagits, äro efter min åsikt att be¬
trakta blott såsom en på visst sätt anordnad form åt den allmänna
underrätten, och det skulle därför ingalunda ligga något obehörigt
eller olämpligt i att föreskrifva ett sådant villkor.
Beträffande 61 §, som stadgar, att officers eller underofficers tjänste¬
rapport angående underlydande skall, utom i fråga om oförrätt emot
officerens eller underofficerens egen person, äga vitsord, där ej skäl
eller omständigheter förekomma, som förringa rapportens tillförlitlighet,
hyser jag en från kommitténs majoritet skiljaktig mening. Det finnes
efter min uppfattning icke någon anledning att på detta sätt upphöja
en officers eller underofficers tjänsterapport till en högre rang i bevis-
afseende, än den efter allmänna lagens uppfattning förtjänar. Att i
brottmålsrättegång — och en brottm ålsrättegång, där straff af alla
grader ända till lifvets förlust kan blifva resultatet — låta den under-
lydandes väl och ve blifva beroende af en förmans tjänsterapport finner
jag alldeles orimligt. Muntligt vittnesmål efter afiagd ed bör bär lika
val som i den allmänna rättegången fordras. Det må visserligen vara
sant, att den tilltalade vid rättegång inför krigsdomstol ej af lag¬
bestämmelsen ifråga torde vara förhindrad att begära rapportörens
hörande såsom vittne. Men det är ej gifvet, att den tilltalade förstår
att iakttaga denna sin rätt, och i sådant fall skulle han kunna dömas
på blotta rapporten, äfven om den bestrides af honom, så snart ej andra
skäl eller omständigheter förringa dess tillförlitlighet. Bestämmelsen
innebär ett groft ingrepp i rättssäkerheten, och landets befolkning kan
ej vara tillfredsställd med att veta den värnpliktiga ungdom hemfallen
under eu så absurd rättegångsregel.
•lag bär därför ansett, att paragrafen borde utgå.
Karl Staaff. I
I förestående instämmer
T. Zett er strand.
418
Särskilt yttrande af G. F. O. Uggla.
Vid början af kommitténs arbeten ställde sig flertalet dåvarande
kommittéledamöter ganska eniga därom, att de i Riksdagens skrifvelse
den 1 juni 1901 uttalade önskningarna borde tjäna såsom väsentligt
rättesnöre för kommitténs arbeten. Angående det militära rättegångs¬
väsendets ordnande borde sålunda, då det gällde organisationen af sär¬
skilda krigsdanst.olar såsom första och andra instans, den i sagda
riksdagsskrivelse gina anvisningen därom, att för vinnande af större
rättssäkerhet de rättsbildade ledamöterne i samma domstol skulle komma
att utgöra flertalet, tjäna såsom ledning.
Gent emot en sådan af flertalet kommittéledamöter hyst och delad
uppfattning ansåg jag mig icke berättigad inlägga en bestämd gensaga,
ehuru både krafvets befogenhet och dess följdriktiga härledning ur
riksdagsskrivelsens ordalydelse syntes mig ganska tvifvel aktiga. A sin
sida hade emellertid Riksdagen genom ett stort fosterländskt åtagande
lagt i dagen sin bestämda vilja att främja försvarsverkets tidsenliga och
dugande utveckling tillika med sin önskan att såsom bidragande medel
därtill och såsom en billig gengäld eu revision i antydd riktning af de
s. k. krigslagarne skulle företagas. Så mycket mera framstod då för
mig skyldigheten att så fördomsfritt, som vanan vid äldre förhållanden
kunde medgifva, medverka vid utförandet af det förelagda lagförslags-
arbetet, om hvars resultat man likväl först i framtiden kunde fullt döma,
men som i alla händelser skulle bidraga till frågans allsidiga utredning,
förbehållande mig att senare få angifva min ståndpunkt till vissa punkter.
Då jag nu vid arbetets slut står inför denna skyldighet, måste jag-
erkänna, att det, å ena sidan, är med mycken tvekan rörande eu och
annan inslagen ny väg men, å den andra, också med stark ansvarskänsla
med hänsyn till värnpliktsidéens hindrade eller fördröjda utveckling-
genom ett för litet framåtgående krigslagstiftningsarbete, som jag i
allmänhet bidragit till kommitténs beslut.
Inrättandet af distriktslu-igsrätter såsom underdomstolar i fred
anser jag ändamålsenligt för att på samma gång uttaga domstolarnes
arbetskraft och nedbringa kostnaderna.
419
Emot inskränkandet af krigsrättsledamöternas antal har jag intet
att i och för sig erinra. Jag är viss om, att ifall lämpliga ledamöter
komma att förordnas, hvilket jag förutsätter blifva förhållandet, rätts¬
säkerheten skall vara betryggad, hvarförutom de moderna militära
förhållandena ej längre gifva anledning till så sammansatta krigsdom-
stolar, som under landsknektstiden med sina egendomliga förhållanden,
med Indika de ännu befintliga krigsdomstolarne i de flesta europeiska
land förete månget släktdrag, men från Indika man, där ett reformarbete
ägt rum, börjat aflägsna sig, om än icke med sa störa steg, som före¬
varande kommitté föreslagit.
Däremot anser jag icke krigsrättens sammansättning af två rätts-
bildade civile och två militära ledamöter vara i och för sig en fördel,
enär jag är öfvertygad om; att eu erfaren äldre jurist gör till fyllest
för rättssäkerhetens betryggande, under det deitagandet af tvenne
juridiskt bildade personer i vissa fall kan försvåra vinnandet af öfverens¬
stämmelse i besluten, under det att i vissa fall eu tredje militär ledamot
skulle kunna tillföra domstolen värdefulla fackinsikter och hvarigenom
också större öfverensstämmelse vunnits med fältkrigsrättens samman¬
sättning. Emellertid tror jag, att, såvidt icke svårigheterna att erhålla
lämplig person till andre civile ledamot (auditör) någon gång bli oöfver-
vinneliga, distriktskrigsrätten skall komma att tadellöst fylla sin uppgift,
hvarför jag, under erinran härom, icke velat i detta hänseende skilja
mig från kommitténs beslut.
Krigsdomarens ordförandeskap inom distriktskrigsrätten anser jag,
då sagde domare är afsedd att vara en erfaren äldre jurist, rimlig och
öfverensstämmande med hans uppgift vid krigsrättens arbetsordning.
De militära ledamöternes kommenderande för längre tid i distrikts-
krigsrätterna, deras innehafvande af minst kaptens grad äfvensom be¬
stämmelserna om lämpandet vid inkallandet af militäre ledamöter af
deras grad i vissa fall efter dens grad, mot hvilken mål förekommer,
likasom också juridiskt bildad persons anställande såsom åklagare, anser
jag vara väsentliga förbättringar, ägnade att höja domstolens värde.
Emot distriktskrigsrätterna såsom första instans för officerare hyser
jag ingen betänklighet, om de militära ledamöternes grad kommer att
lämpas efter den åtalades. Enligt nu gällande lag kan krigsrätt rannsaka
i mål mot officer. Då detta, den ömtåligaste delen af rättegången,
hittills kunnat ske, utan att sådant ansetts stötande, kan jag ej finna
det stötande, att den för ändamålet vida mera lämpade distriktskrigs¬
rätten både rannsakar och dömer. Officerarne vinna däremot fördelen af
420
att kunna få möjligen anförda besvär pröfvade i tvenne högre instanser,
hvarförutom allas likhet inför lagen genom den föreslagna ändringen
bör tydligare än hittills komma att framträda,
Krigshofrättens förenande med Svea hoträtt, såsom förevarande
kommitté föreslagit, anser jag icke medföra en förbättring utan snarare
motsatsen.
De yttranden, som från flera myndigheter afgifvits om krigshof¬
rättens ombildning och förening med Svea hofrätt, hafva antingen
inneburit ett afstyrkande af åtgärden eller ock innefattat afsevärda
betänkligheter däremot. Då dessutom göromålen både inom Svea hofrätt
och krigshofrätten äro stadda i jämn ökning, så att tid efter annan nya
krafter komma att erfordras inom båda verken, synes äfven åt detta
skäl deras sammanslagning ej vara ändamålsenlig.
Presidentens i Svea hofrätt tid, uppmärksamhet och krafter skulle
sannolikt komma att allt för mycket delas, om lian tillika skall vara
ordförande i krigshofrätten. Och skulle han ofta hindras att personligen
utöfva detta ordförandeskap, skulle sådant helt säkert komma att inverka
ofördelaktigt på uppfattningen inom krigsmakten om krigshofrätten
såsom en högre instans.
Äfven de civile ledamöternes ställning, såsom tillhörande båda
domstolarne, torde blifva ganska vansklig och ej ländande till båtnad
vare sig för domstolarnes arbeten eller för ledamöterne ifråga själfva.
Om krigshofrätten bibehålies såsom eu särskild krigsöfverdomstol,
är den ej bunden till samma plats som Svea hofrätt. Den synes då
med större lätthet kunna fortsätta sin verksamhet såsom krigsöfver¬
domstol äfven i krig, hvilket borde betraktas såsom en fördel, särdeles
emedan i sådant fall förordnandet af särskild öfverkrigsrätt ej torde
behöfva komma ifråga i andra fall, än som i kommittéförslaget till »Lag
om krigsdomstolar och rättegången därstädes» 28 § förutsattes.
Gustaf Uggla.
421
in.
Lag om införande af den nya strafflagen för krigs¬
makten och den nya lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes samt hvad
i afseende därå iakttagas skall.
Vid affattande! af ifrågavarande lag liar hänsyn tagits närmast
till förordningen om nya strafflagens införande den 10 februari 1804,
förordningen om införande af de nya krigslagarna den 11 juni 1808,
förordningen om införande af den nya strafflagen för krigsmakten den
7 oktober 1881 samt lagen om hvad iakttagas skall i afseende å in¬
förande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken den 14
juni IDOL
1 §
erfordrar intet vidare omnämnande.
2 §.
1 denna § hafva särskild! omnämnts, utom de lagar, som de nu
föreslagna lagarna äro afsedda att direkt ersätta, samt de §§ i den äf
Konung och Riksdag gemensamt stiftade värnpliktslagen, hvilka inne¬
hålla de nu gällande bestämmelserna angående de fall, då värnpliktig
lyder under krigslag, jämväl de delar af den af Konungen utfärdade
disciplin stadgan, som genom de nya lagarna skulle upphäfvas. \ isser-
ligen vore detta, strängt taget, obehöflig!, då omförmälda delar af nämnda
stadga i hvarje fall skulle inbegripas under sista mom. i förevarande §.
Då så mycket från disciplinstadgan upptagits i de föreslagna lagarne,
har det emellertid ansetts lämpligt att i uppräkningen särskild! om¬
nämna ifrågavarande delar af berörda stadga.
Under sista mom. i paragrafen inbegripes: hvad i tjänstgöringsregle-
mentet för lotsverket den 15 februari 1881 är stadgadt angående kriga-
422
lagarnes tillämplighet å lotsdirektören, chefen för lotsa idel ningen äfvensom
å den till lots- och fyrinrättningarna hörande personal, så ock om laga
domstol för nämnda personal; 12 § i reglementet för väg- och vatten-
byggnadskåren den 22 december 1851 angående krigslagarnes tillämp¬
lighet å samma kår; hvad i kungl. brefven den 11 april 1835 och den
16 februari 1838 är föreskrifvet om ställande af tullverkets beväpnade
kustbevakningskår under krigslagarna och upptagande vid krigsdomstol
af åtal för förbrytelser, föröfvade äf till nämnda kår hörande personal,
äfvensom kungl. brefvet den 8 januari 1850 angående förordnande af
krigsrätter för behandling af mål rörande samma kår; hvad kungl. kun¬
görelsen den 8 mars 1861 angående frivilliga skarpskytteföreningar
innehåller om att medlemmar af sådan förening lyda under krigslag;
hvad i de för arméns och flottans pensionskassor gällande reglementen
den 15 december 1893 och den 17 november 1899 är stadgadt om
upptagande vid krigsdomstol af mål rörande fel eller försummelser, som
ordförande eller ledamot i någon af dessa kassors direktion eller där
anställd tjänsteman i ämbetet eller tjänsten begår, eller af besvär öfver
beslut, hvarigenom tjänsteman eller vaktmästare, anställd vid någon af
nämnda kassor, af kassans direktion ålagts ansvar.
Såsom af det föregående framgår, erfordras, i händelse kom¬
mitténs lagförslag antagas, nya föreskrifter i vissa fall rörande forum
i fråga om åtal för tjänstefel af personer, tillhörande ofvannämnda verk
och inrättni 11 gar.
Efter orden: »lag eller särskild författning» i sista mom. hafva till-
lagts orden: »eller i reglementen, instruktioner eller andra särskilda
föreskrifter)), kvilket skett med hänsyn därtill att i åtskilliga reglementen
etc. förekomma bestämmelser, som inkräkta å lagarnes område, så exem¬
pelvis bestämmelser angående disciplinär bestraffningsrätt m. m.
är lika lydande med 3 § i 1868 års promulgationslag. 4
4 §•
1 mom. åt denna § är till sin törsta del i hufvudsak lika lydande
med 4 § i 188] års promulgationslag. Orden: »eller genom befälhafvare»
beslut i disciplinmål» hafva tillagts, då ett disciplinstraff, ålagdt af befäl¬
hafvare före de nya lagarnes ikraftträdande, men dessförinnan ej i någon
män verkställdt, eljest möjligen efter ordalagen kunde anses böra förfalla
423
för att ersättas af ett annat, - enligt den nya strafflagen ålagdt disciplin¬
straff.
Föreligger sådant fall,
att såväl enligt gamla som nya lagen
disciplinstraff skall åläggas, skulle man i saknad af annan regel än den,
som innehålles i 4 § i 1881 ars promulgationslag, stanna i ovisshet om,
huruvida disciplinstraff enligt gamla eller nya lagen borde åläggas.
Då en bestämmelse sålunda torde böra meddelas, huru i det angifna
fallet bör förfaras, bär det synts kommittén lämpligast att härstädes
införa ett stadgande, att disciplinstraff enligt den nya lagen under
ifrågavarande förutsättning alltid skall komma till tillämpning. Härvid
synes undantag dock böra göras för det i sista mom. af den föieslagna
paragrafen omförmälda fall.
5, 6 och 7 §§
innehålla de regler, kommittén funnit sig böra föreslå i fråga om verk¬
ställighet af straff under öfvergångstiden. 5 § är lika lydande med
motsvarande § i 1881 års promulgationslag allenast med tillägget »där
ej här nedan annorlunda stadgas», hvilket syftar pa 7 §. , 0 .
Då i 6 § talas om verkställigheten af ådömdt arreststraft, åsyftas
naturligtvis ej tiderna för straffen utan endast föreskrifterna angående
arrestlokal, bevakning, deltagande i tjänstgöring, kost och rätt att
mottaga besök. Af nämnda §:s bestämmelser skulle äfven följa, att 19 §
2 mom. i nu gällande strafflag för krigsmakten ej (inge tillämpas i
det fall, som i paragrafen afses.
I öfrigt torde de i nu ifrågavarande §§ upptagna bestämmelser
ej erfordra någon vidare motivering.
8 §
är lika lydande med 6 § i 1881 års promulgationslag.
9 §
är i hufvudsak lika lydande med 7 § i samma promulgationslag.
10 §.
Hufvudregeln i denna §, att mål, som, då den föreslagna nya lätte-
nånffslagen träder i kraft, är hos domstol anhängig!, skall, utan hinder
ö ö O
424
af nya lagens bestämmelser, fortfarande handläggas och afgöras af
■samma domstol, i den män sådant tillkom densamma enligt äldre ko-
eller författning, innebär naturligtvis icke blott att mål, som exempelvis
enligt äldre lag tillhört krigsöfverdomstols omedelbara upptagande, men
enligt nya lagen öfverflyttats till krigsrätt, skall af krigsöfverdomstol
slutbehandlas, utan äfven och i främsta rummet, att krigsdomstol, hvarest
vid nya lagens ikraftträdande mål är anhängigt, skall med oförändrad
organisation fortfara att fungera, tills utslag i målet meddelats. Under
någon tid skulle således kngsdomstolar enligt gamla och nya ordningen
komma att fungera vid sidan af hvarandra.
k lån den föreslagna hufvudregeln hafva föreslagits enahanda un¬
dantag, som för motsvarande fall stadgats i 1901 års promulgationslag. 11
11 §•
Denna § innehåller samma bestämmelse, som återfinnes i 10 §
1 inom. af 1868 års promulgationslag; dock att föreskrift tillika an¬
setts böra meddelas, att hvad enligt nya lagen om krigsdomstolar m. in.
gäller rörande fullföljd åt talan mot krigshofrättens utslag eller beslut,
skall äga tillämpning jämväl å dess utslag eller beslut i de mål, som
i förevarande § omtalas. Detta tillägg innebär, att besvär öfver krigs¬
hofrättens utslag eller beslut i dylikt mål hädanefter skulle i högsta
domstolen upptagas och afgöras.
425
IV.
Förslag till ändring ai 20 § regeringsformen.
Beträffande detta förslag får kommittén hänvisa till hvad i den
allmänna motiveringen till kommitténs förslag till lag om krigsdomstolar
och rättegången därstädes yttrats angående frågan om högsta instans i
krigsrättsmål under krigstid1) äfvensom till de speciella motiven till
3 § i samma förslag2). *)
*) Se sid. 330 o, följande.
2)Se sid. 344.
54
426
y.
Lag angående ändring af 1 § i förordningen
angående verkställighet i vissa fall af
straff, ådömdt genom icke laga kraft
ägande utslag, den 30 maj 1873.
Genom förordningen angående verkställighet i vissa fall al sträft,
ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873 är stadgadt,
att därest den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till
fängelse och skall hållas häktad i afbidan därå, att det öfver honom
fällda utslaget vinner laga kraft, före besvärstidens utgång i angifven
ordning förklarat sig nöjd med utslaget och villig att undergå den
ådömda bestraffningen, straffet genast bör gå i verkställighet utan
hinder af åklagares eller målsägandes besvär. Möjlighet att med dylik
verkan afgifva nöjdförklaring finnes sålunda för närvarande endast, när
— under förutsättning att den dömde är häktad — det ådömda sträft et
utgöres af sträf arbete på viss tid eller fängelse.
Eldigt ett af 1895 års kommitté afgifvet förslag skulle nöjdför¬
klaring med omförmäld verkan kunna afgifvas af å fri fot vistande
person, som af krigsdomstol ådömts frihetsstraff, under hvilket uttryck
sålunda innefattades jämväl arreststraff, som af domstol ådömts.
I underdånigt utlåtande öfver detta förslag förordade krigshoträtten,
med anslutning till en vid förslaget fogad reservation, att jämväl
bestämmelserna i 1873 års förordning rörande häktad person måtte
erhålla tillämpning i fråga om disciplinstraff.
Uti en till statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 8
november 1900 afbiten skrifvelse fäste krigshofrätten än ytterligare
uppmärksamheten därpå, att beträffande häktade personer behof tunnes
af möjlighet att verkställa ådömdt arreststraff utan afbidan pa besvärs¬
tidens utgång. Den i 60 § af nu gällande militära rättegångsordning
upptagna föreskrift, att till manskapet hörande rymmare, som ertappas,
skall i häkte tagas, tillämpades nämligen, enligt hvad krigshofrätten
påpekade, oftast så, att den, som dömdes till ansvar för .rymning, hölles
427
i häkte i afbidan pa straffets verkställande, äfven om ansvaret bestämts
allenast till disciplinstraff. Vanligen behandlades väl, dä ett rymnings-
brott ej skulle medföra strängare påföljd än disciplinstraff, målet såsom
disciplinmål, hvarvid straffet ålades af befälhafvare!! oeli omedelbart
verkställdes. Men omständigheterna kunde lätteligen vara sådana, att
befälhafvare!! enligt 152 § i strafflagen, för krigsmakten föranleddes att
öfverlämna målet till krigsdomstol. Till följd häraf kunde, såsom krigs-
hoIrätten med exempel bestyrkte, inträffa, att eu rymmare måste i häkte
afvakta besvärstidens utgång, innan ett honom ådömdt kortvarigt arrest-
straff kunde verkställas, och att lian sålunda beröfva des sin frihet, under
längre tid, än nödigt varit, om lian förskyllt det stränga re straffet
fängelse.
Den 7 december 1900 framlade dåvarande statsrådet och chefen
bil' justitiedepartementet inför Kung!. Maj:t ett förslug till lag an¬
gående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga
kraftägan de utslag. Detta förslag, som var afsedt att träda i ställ ot
för 1873 års förordning, gjorde frågan om verkställighet af ådömdt
stind efter afgifven nöjd förklaring oberoende af, huruvida den dömde
var häktad eller a fri fot, samt upptog vid angifva n det af de straff-
arter, förslaget idka g, förutom straffarbete på viss tid och fängelse,
jämväl arrest. Efter redogörelse för innehållet i krigshofrättens ofvan-
berörda skrifvelse framhöll härvid justitieministern, att dä de missför¬
hållanden, som kunde föranledas af nödvändigheten att uppskjuta ådömd
bestraffnings verkställande, måste anses vara i fråga om ådömdt arrest-
straft särskild! stötande, af domstol älagdt disciplinstraff syntes böra, i
afseende på möjligheten att verkställa icke laga kraft ägande utslag,
likställas med fängelsestraff' och viss tids straffarbete, ehvad den dömde
liölles Idiktad eller icke.
Detta förslag, som af högsta domstolen i hufvudsak tillstyrktes,
framlades sedermera genom proposition till 1902 års Riksdag. Förslaget
antogs af Första Kammaren, men förkastades i Andra Kammaren med
94 röster mot 90, hvadan frågan förföll. Denna utgång i sistnämnda
kammare synes emellertid icke hafva berott därpå, att icke förslaget
ansetts innefatta ett steg i rätt riktning, utan därå, att stadgandemi
om verkställighet af straff ansågos höra underkastas eu mera allsidig
revision, än det framlagda förslaget innefattade.
I det läge, denna fråga sålunda kommit, bär kommittén ej funnit
anledning att nu upptaga det af 1895 års kommitté framställda förslag
beträffande verkställighet af frihetsstraff, ådömdt å fri fot varande -person.
Däremot synes hinder ej böra möta att — oberoende af de ändringar
428
i gällande lagstiftning’ rörande verkställighet åt sträft, som i Girigt kunna
vara af behofvet påkallade — genom särskild föreskrift utsträcka till-
lämpningen af 1S73 års förordning till att omfatta jämväl det fall, att
häktad person af domstol ådömts frihetsstraff af disciplinär natur. Visser¬
ligen skulle enligt kommitténs förslag (95 § i lag om krigsdomstolar
och rättegången därstädes) den af manskapet, som gjort sig skyldig till
rymningsbrott eller olofligt undanhållande under sådana omständigheter,
att lian bör straffas såsom rymmare, icke under alla förhållanden ovil¬
korligen tagas i häkte, men då möjlighet härtill dock alltid skulle före-
linnas, skulle sålunda, fortfarande, om också i mindre grad än förut,
behofvet af ändrade bestämmelser i ifrågavarande hänseende komma att
gorå sig gällande. 1 (ifrigt är väl äfven det fall tänkbart, att eu vid
krigsdomstol åtalad häktad person visserligen icke befinnes af domstolen
kunna eller böra ådömas strängare straff än disciplinstraff, men att dom¬
stolen det oaktadt förordnar, att den dömde skall i häkte kvarblifva,
till dess utslaget vunnit laga kraft. Äfven i sådant tall synes ju möj¬
lighet böra beredas den dömde, att om han med utslaget åtnöjes, få
undergå straffet utan afvaktan a bes v årstidens utgång.
Kommittén bär följaktligen funnit sig böra framlägga ett förslag
till sådan ändring af 1 £ i 1873 ars förordning, att nämnda förordning
skulle blifva tillämplig äfven i det fall, att det ädömda straffet utgöres
af arrest. Då detta förslag ej står i omedelbart sammanhang med de
af kommittén i (ifrigt framlagda lagförslag, synes detsamma kunna och
böra genomföras oberoende af (lön vidare behandlingen af sistnämnda
förslag.
429
YL
Lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen.
Såsom i den allmänna motiveringen till kommitténs strafflags-
förslag anförts, har kommittén icke ansett sig böra föreslå införande
hos oss af en sådan anordning, hvarigenom såsom militärt straff skulle
kunna åläggas öfverflyttning till disciplinkompani eller annan dylik
afdelning, där den straffskyldige kunde underkastas strängare behandling
än eljest. Icke heller har kommittén ansett sig kunna förorda en lag¬
stiftning i den riktning,- att en värnpliktig, som blifvit upprepade gånger
straffad efter strafflagen för krigsmakten, skulle — i likhet med hvad
som för motsvarande fall såväl enligt nuvarande lag som enligt kom¬
mitténs strafflagsförslag (33 §, 3 mom.) gäller beträffande det fast
anställda manskapet — kunna helt och hållet skiljas ifrån krigsmakten. r)
En annan fråga är däremot, såsom jämväl blifvit i det föregående
påpekadt,2) huruvida särskilda anordningar böra vidtagas för att afskilja
sådana värnpliktige, som undergått ett flertal bestraffningar för förseelser
mot den militära strafflagen, men ännu fortfarande visa sig framhärda
i olydnad eller vanart, från det öfriga manskapet för fullgörande af
återstående dem åliggande tjänstgöring vid en eller flere särskilda af-
delningar. Genom en sådan anordning, som icke innebär något straff,
då för behandlingen af de sålunda afskilde värnpliktige icke skulle
gälla andra eller strängare regler än de vanliga, skulle i främsta rummet
vinnas, att öfrige värnpliktige kunde undandragas det i disciplinärt
hänseende demoraliserande inflytande, som det dagliga umgänget i och
utom tjänsten med dylika individer är ägnadt att utöfva. Med känne¬
dom om exemplets makt i den ålder, hvari flertalet värnpliktige befinner
sig, synes man ej kunna nog högt skatta fördelen af en anordning, som
möjliggör afskiljande af dylika sämre element från ofördärfvade, men må¬
hända ännu icke med tillräcklig moralisk motståndskraft utrustade kamrater.
:j Se sid. 55.
2) Se sid. 56.
430
Eu anordning' af ifrågavarande beskaffenhet vore äfven i det afseende
fördelaktig-, att derigenom en upprepade gånger för förseelser mot den
militära ordningen straffad värnpliktig kunde förflyttas från en ort, dal¬
bo lokala förhållandena måhända visat sig för honom innebära ökade
frestelser till dylika förseelser, till en plats, som i detta hänseende vore
gynnsammare ställd, och där möjligheten att utöfva en effektiv kontroll
öfver de värnpliktiges uppträdande tilläfventyrs vore större än å förra
stället. Så till vida kunde ock i en sådan anordning ligga en eggelse
till själftukt och ett bättre iakttagande af de militärtjänsten åtföljande
förpliktelser, som det otvifvelaktigt skulle ligga i de värnpliktiges in¬
tresse att, såvidt möjligt, söka undgå dylik förflyttning.
Med hänsyn till de fördelar, som en anordning af ifrågavarande
beskaffenhet skulle medföra, och då erfarenheten, särskild! inom flottan,
bekräftat behofvet af föreskrifter, som möjliggöra ett afskiljande af
sådana element, hvarom här är fråga, har kommittén funnit sig böra
framställa ett förslag i sådan riktning. Vid upprättandet af detta
förslag har kommittén anslutit sig till bestämmelserna i 30 §, 3 inom.
åt kommitténs strefflagsförslag. Under enahanda förutsättningar, som
där angifvits, för alt krigsman, tillhörande det fast anställda manskapet,
må kunna skiljas från sin anställning vid krigsmakten, har kommittén
ansett en värnpliktig böra kunna öfverföras till särskild afdelning af
krigsmakten för att där fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet. Förut¬
sättningarna skulle sålunda vara, att den värnpliktige blifvit tre eller
flere gånger straffad efter strafflagen för krigsmakten och, därest be¬
straffningarna utgjort endast disciplinstraff, minst eu gång undergått
tredje gradens arrest, samt att lian inom fem år, efter det han under¬
gått den af dessa bestraffningar, som sist verkställts, begått nytt brott,
som i samma lag är belagd t med ansvar, dock att hänsyn ej iinge tagas
till bestraffning, som den brottslige undergått, där vid den tid, då det
sista brottet föröfvades, tio år förflutit, sedan bestraffningen blifvit till
fullo undergången. Efter hvad kommittén tänkt sig. skulle afskiljande!
aldrig vara ovillkorligt utan bero på pröfning i det särskilda fallet och
allenast inträda, då krigstuktens upprätthållande det kräfde.
I ett fall har kommittén ansett den föreslagna bestämmelsen böra
komma till användning redan på ett, i viss män tidigare stadium, näm¬
ligen då fråga är om en sådan värnpliktig, som förut tillhört det fast
anställda manskapet, men enligt nyssberörda lagrum blifvit från sin
anställning vid krigsmakten skild. Visserligen synes den sålunda »utstraf-
fade» icke böra vid inträde i tjänstgöring såsom värnpliktig kunna
omedelbart öfverflyttas till särskild afdelning, men kommittén anser
(lock denna påföljd höra kunna tillgripas, så snart den värnpliktige
ifråga begår brott, som i strafflagen för krigsmakten är belagdt med
ansvar.
Inom kommittén har varit ifrågasatt, huruvida enahanda påföljd
ej borde utan vidare inträda, då värnpliktig före eller efter värnpliktens
inträdande dömts till straffarbete eller svårare straff. Jämlikt 30 £
2 inom. i kommitténs strafflagsförslag skall fast anställd krigsman i
motsvarande fall i regel skiljas från sin anställning. Men den omständig¬
heten att en värnpliktig en gång begått ett sa groft brott, att han
därför förskyllt straffarbete, synes icke i och för sig innebära, att
umgänget med honom skall' utöfva någon i disciplinärt afseende demo¬
raliserande inverkan på öfrige värnpliktige. Å andra sidan torde det
ur samhällets synpunkt vara ganska riskabelt att utan tvingande nöd¬
vändighet sammanföra för grofva brott straffade personer, då erfaren¬
heten visat, att sådant ofta medför ökning i brottslighet genom de
ömsesidiga dåliga inflytelser, hvartill därigenom tillfälle gilVes. Har
föröfrigt det ådömda straffarbetet åtföljts af förlust af medborgerligt
förtroende, som ännu räcker, då tjänstgöringsskyldighet såsom värn¬
pliktig inträder, får ju jämlikt 10 § 2 mom. värnpliktslagen sådan
värnpliktig e j vapenöfvas, utan skall användas till lämpliga arbeten vid
krigsmakten. Kommittén har därför stannat vid att icke gifva sitt för¬
slag större utsträckning, än ofvan angifvits.
Då förslaget innefattar en rubbning af hvad i värnpliktslagen
stadgas om de värnpliktiges fördelning och tjänstgöringsskyldighet i
allmänhet, har kommittén ansett de föreslagna bestämmelserna hafva
sin rätta plats i nämnda lag och lämpligast kunna såsom ett nytt
moment sammanföras med de i 10 § därstädes gilha föreskrifter.
De närmare bestämmelser, som erfordras rörande tillämpningen
af det nu föreslagna lagstadgandet, bär kommittén ansett böra meddelas
af Konungen. Kommittén vill emellertid i korthet antyda, hur kom¬
mittén tänkt sig, att förslaget lämpligen skulle genomföras. Sådan a
upprepade gånger straffade värnpliktige, hvilkas afskiljande från öfrige
värnpliktige synes för disciplinens upprätthållande erforderligt, skulle
från det regemente eller truppförband eller den station af flottan, de
eljest tillhöra, öfverföras till vissa särskilda å rikets fästningar förlagda
regementen och truppförband, såvidt möjligt tillhörande samma vapen¬
slag som det, hvartill de värnpliktige i fråga vid inskrifningen uttagits.
Från flottan synes i sådant fall dylika värnpliktige lämpligen kunna
öfverflyttas till kustartilleriet. Vid dessa regementen och truppförband
skulle af dessa sålunda öfverförda värnpliktige, jämte tilläfventyrs
432
befintliga egna värnpliktige af samma kategori, bildas särskilda afdel-
ningar, hvilka skulle förläggas i möjligaste mån afskildt från det öfriga
manskapet och för sig vapen öf vas. I regel synes sålunda Överflyttad
värnpliktig böra fullgöra hela sin återstående tjänstgöring vid det rege¬
mente eller truppförband, hvartill han öfverförts. Dock synes veder¬
börande befälhafvare böra kunna i särskilda fall tillåta värnpliktig, som
gjort sig däraf förtjänt, att få återgå till förutvarande regemente eller
truppförband eller station af flottan.
438
Bilaga I.
Vid krigsrätterna handlagda mål åren 1893—1902.
Domstolarnas namn
|
1893
|
1 ;
1894 1895 1896 1897
|
1898
|
1899
|
1900
|
1901
|
1902
|
Medeltal
per år
|
Svea lifgardes krigsrätt .................................
|
32
|
41
|
29
|
32
|
30
|
29
|
38
|
58
|
29
|
20
|
33,8
|
Göta lifgardes d:o2) .............................
|
14
|
4
|
9
|
14
|
28
|
12
|
13
|
14
|
25
|
14
|
14,7
|
Lifregementets till fot d:o ..............................
|
3
|
2
|
0
|
0
|
2
|
3
|
2
|
6
|
0
|
4
|
2,2
|
Första lifgrenadjärregementets d:o ....................
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
1
|
0
|
0
|
0,1
|
Andra lifgrenadjärregementets d:o . .................
|
0
|
1
|
0
|
1
|
0
|
1
|
0
|
0
|
1
|
3
|
0,7
|
Västgöta regementes d:o .............................
|
2
|
5
|
1
|
2
|
1
|
1
|
4
|
1
|
8
|
5
|
3,0
|
Karlskrona grenadjärregementes d:o 3) ...............
|
0
|
0
|
1
|
1
|
0
|
0
|
1
|
2
|
0
|
1
|
0,c
|
LJpplands regementes d:o ..............................
|
2
|
2
|
0
|
1
|
5
|
2
|
. 5
|
1
|
3
|
3
|
2,4
|
Skaraborgs regementes d:o .............................
|
0
|
0
|
0
|
1
|
0
|
0
|
0
|
. 0
|
0
|
1
|
0,2
|
Södermanlands regementes d:o ......................
|
0
|
5
|
0
|
0
|
0
|
2
|
1
|
1
|
0
|
2
|
1,1
|
Kronobergs regementes d:o .............................
|
0
|
i
|
1
|
0
|
2
|
1
|
3
|
0
|
1
|
3
|
1,2
|
Jönköpings regementes d:o .............................
|
0
|
0
|
1
|
0
|
2
|
0
|
0
|
3
|
1
|
2
|
0,9
|
Dalregementets d:o ...................................
|
1
|
2
|
1
|
3
|
5
|
3
|
5
|
2
|
1
|
ii
|
3,4
|
Hälsinge regementes d:o ...............................
|
1
|
5
|
10
|
3
|
3
|
2
|
4
|
4
|
9
|
8
|
4,9
|
Älfsborgs regementes d:o................................
|
1
|
1
|
0
|
2
|
1
|
0
|
4
|
2
|
0
|
0
|
1,1
|
Hallands regementes d:o4) ............................
|
2
|
1
|
0
|
0
|
0
|
4
|
1
|
3
|
0
|
0
|
1,1
|
Bohusläns regementes d:o ..............................
|
2
|
1
|
1
|
3
|
0
|
1
|
7
|
2
|
3
|
2
|
2,2
|
Västmanlands regementes d:o.........................
|
1
|
4
|
3
|
0
|
2
|
1
|
1
|
0
|
1
|
5
|
1,8
|
Norrbottens regementes d:o 5) ..........................
|
12
|
43
|
6
|
7
|
12
|
3
|
12
|
4
|
4
|
11
|
11,4
|
Västerbottens regementes d:o li) ........................
|
0
|
0
|
2
|
2
|
0
|
1
|
0
|
0
|
1
|
0
|
0,6
|
Kalmar regementes d:o ..................................
|
1
|
3
|
1
|
2
|
4
|
2
|
0
|
2
|
1
|
6
|
2,2
|
Värmlands regementes d:o ............................
|
2
|
2
|
0
|
0
|
0
|
2
|
2
|
2
|
2
|
1
|
1,3
|
Jämtlands fältjägareregementes d:o 7) .............
|
i
|
0
|
2
|
1
|
2
|
0
|
3
|
3
|
1
|
3
|
1,6
|
Norra Skånska infanteriregementets d:o ...........
|
2
|
2
|
4
|
1
|
6
|
1
|
4
|
6
|
9
|
9
|
4,4
|
Södra Skånska infanteriregementets d:o ............
Vaxholms grenadjärregementes d:o 8) ...............
|
4
|
5
|
0
|
2
|
1
|
0
|
0
|
2
|
2
|
4
|
2,0
|
2
|
5
|
4
|
2
|
7
|
4
|
1
|
2
|
3
|
7
|
3,7
|
Gottlands infanteriregementes d:o ...................
|
0
|
0
|
2
|
3
|
3
|
2
|
1
|
1
|
1
|
6
|
1,9
|
Västernorrlands regementes d:o 9) ....................
|
1
|
1
|
4
|
2
|
0
|
5
|
6
|
10
|
5
|
19
|
5,3
|
Lifgardets till häst d:o ...................................
|
15
|
8
|
3
|
9
|
10
|
4
|
19
|
17
|
12
|
13
|
11,0
|
Lifregementets dragoners d:o lc) ........................
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
4
|
0,4
|
„ husarers d:o u)........................
Smålands husarregementes d:o ........................
|
0
|
0
|
0
|
0
|
1
|
0
|
0
|
9
|
3
|
2
|
1,5
|
0
|
0
|
0
|
1
|
0
|
0
|
2
|
0
|
0
|
4
|
0,7
|
Skånska husarregementets d:o .......................
|
1
|
0
|
8
|
2
|
9
|
4
|
20
|
10
|
6
|
24
|
8,4
|
Skånska dragonregementets d:o .......................
|
4
|
2
|
9
|
9
|
4
|
4
|
4
|
5
|
9
|
9
|
5,9
|
Kronprinsens husarregementes d:o.....................
|
4
|
6
|
2
|
6
|
10
|
4
|
4
|
6
|
6
|
6
|
5,4
|
Norrlands dragonregementes d:o 12) .................
|
0
|
4
|
2
|
12
|
16
|
10
|
16
|
13
|
8
|
7
|
8,8
|
Första Svea artilleriregementes d:o ls) ...............
|
16
|
13
|
6
|
10
|
8
|
7
|
17
|
24
|
7
|
7
|
11,5
|
Första Göta artilleriregementes d:o 14) ...............
|
3
|
5
|
4
|
o
|
4
|
14
|
18
|
7
|
6
|
4
|
6,5
|
Vendes artilleriregementes d:o .......................
|
11
|
2
|
2
|
9
|
13
|
12
|
14
|
9
|
13
|
9
|
9,4
|
Norrlands artilleriregementes d:o .....................
|
1
|
8
|
4
|
14
|
10
|
12
|
10
|
17
|
22
|
19
|
11,7
|
Andra Svea artilleriregementes d:o 15) ............
|
—
|
2
|
7
|
8
|
4
|
12
|
8
|
22
|
27
|
13
|
11,4 27)
|
Andra Göta artilleriregementes d:o15) ...............
|
—
|
—
|
0
|
6
|
10
|
6
|
8
|
12
|
4
|
9
|
6,9 '-17)
|
Gottlands artillerikårs d:o15) ...........................
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
1
|
0
|
0
|
1
|
3
|
1.0 27)
|
Svea ingenjörkårs d:o 16) ................................
|
5
|
7
|
3
|
3
|
5
|
6
|
15
|
13
|
18
|
9
|
8,4
|
Fälttelegrafkårens d:o 16) .................................
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
. 2
|
2,0 27)
|
|
146
|
193
|
132
|
174
|
220
|
178
|
273
|
296
|
253
|
294
|
55
434
Domstolarnas namn
|
1893
|
1894 1895
|
1896 1897
|
1898
|
1899
|
1900 1901
|
1902
|
Medeltal
per år
|
Transport
|
146
|
193
|
132
|
174
|
220
|
178
|
273
|
296
|
253
|
294
|
|
Första Svea trängkårs krigsrätt * 2 * 4 * 6 7 8 9 10 * 12 13 14 15 16 17) ..............
|
0
|
1
|
4
|
2
|
0
|
4
|
3
|
2
|
5
|
1
|
2,2
|
Första Göta trängkårs clio 18) ...........................
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0,o
|
Norrlands trängkårs 16) d:o 19 20) ......................
|
—
|
1
|
3
|
4
|
2
|
4
|
2
|
4
|
2
|
17
|
4,3 2I)
|
Vendes trängkårs15) ekoso) ........................ • ■■■
|
—
|
—
|
0
|
0
|
0
|
3
|
2
|
2
|
1
|
0
|
1,0 27)
|
Garnisonskrigsrätten i Stockholm21) ................
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
—
|
0
|
0
|
0,o
|
,, ,, å Karlsborgs fästning ......
|
7
|
7
|
8
|
10
|
8
|
5
|
9
|
9
|
17
|
12
|
9,2
|
„ ,, i Karlskrona ................
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0
|
0,0
|
,, ,, å Vaxholms och Oskar Fre-
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
driksborgs fästning22) ...
|
20 23)
|
19
|
6
|
5
|
9
|
11
|
33
|
26
|
41
|
25
|
19,5
|
Kungl. Flottans stationskrigsrätt i Karlskrona ..
|
136
|
120
|
76
|
140
|
126
|
100
|
140
|
258
|
179
|
215
|
149,0
|
,, ., ,, i Stockholm ..
|
59
|
54
|
57
|
65
|
46
|
51
|
63
|
60
|
96
|
104
|
65,5
|
Fältkrigsrätten vid militärskolan i Härnösand24)
|
—
|
—
|
i
|
1
|
—
|
—
|
1
|
1
|
3
|
4
|
1,8 27)
|
„ „ ,, i Ronneby26)
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
0
|
0
|
0
|
0,o
|
,, ,, militärskolorna i Gäfle2") ..
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
0
|
0
|
0
|
0,o
|
,, ,, ,, i Norrköping25)
,, å Ljungbyhed26) ........
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
—
|
’-
|
0
|
0
|
o
|
0,o
|
—
|
—
|
—
|
2
|
|
—
|
—
|
0
|
0
|
0
|
0,5 27)
|
,, vid krigsskolan å Karlberg 2j) ...
„ vid krigshögskolan26) ........
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
0
|
0
|
0
|
0,o
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
0
|
0
|
0
|
0,o
|
„ vid artilleri- och ingenjörhögsko-
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
lan 25) ...................
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
0
|
0
|
0
|
0,o
|
|
368
|
395
|
287
|
403; 411
|
356
|
526
|
658
|
597
|
672
|
■ 1
|
') Siffrorna äro hämtade från den officiella statistiken angående rättsväsendet.
2) Före 1894 Andra lifga.rdets krigsrätt.
8) Före 1902 Smålands grenadjärkårs och Blekinge bataljons krigsrätter.
4) Före 1902 Västgöta-Dals regementes krigsrätt.
“) Före 1894 Norrbottens fältjägarekårs krigsrätt.
6) Före 1894 Västerbottens fältjägarekårs krigsrätt.
7) Före 1894 Jämtlands fältjägarekårs krigsrätt.
8) Före 1902 Värmlands fältjägarekårs och Hallands bataljons krigsrätter.
9) Före 1894 Västernorrlands bataljons krigsrätt.
10) Före 1894 Lifregementets dragonkårs krigsrätt.
1[) Före 1894 Lifregementets husarkårs krigsrätt.
12) Före 1894 Jämtlands hästjägarekårs krigsrätt.
13) Före 1894 Svea artilleriregementes krigsrätt.
14) Före 1894 Göta artilleriregementes krigsrätt.
15) Uppsatt under tioårsperioden.
16) Före 1894 Pontonierbataljonens, därefter t. o. in. 1901 Svea ingenjörbataljons krigsrätt.
1?) Före 1902 Svea trängbataljons krigsrätt.
ls) Före 1902 Göta trängbataljons krigsrätt.
19j Före 1902 Norrlands trängbataljons krigsrätt.
20) Före 1902 Vendes trängbataljons krigsrätt.
21) Uppgift för 1900 saknas.
22) Före 1894 Garnisonskrigsrätten å Vaxholms fästning.
2S) Däri inberäknade 18 af Vaxholms artillerikårs krigsrätt afgjorda mål.
M) Uppgifter för 1893, 1894, 1897 och 1898 saknas.
25) Uppgifter för tiden före 1900 saknas.
26) Uppgifter för 1893—1895 och 1897—1899 saknas.
27) Denna siffra utgör medeltalet för de år, för Indika uppgift finnes.
435
Bilaga II.
Förslag till indelning af rikets krigsmakt å jurisdiktioner.
Jurisdiktion.
Regemente eller kår.
F örläggningsort.
l:sta juris-
diktionen
2:dra juris-
diktionen
Karlskrona grenadjärregemente .........
Kronobergs regemente .......................
Hallands ,, .....................
Norra Skånska infanteriregementet ..
Södra ,, ,,
Skånska husarregementet....................
,, dragonregementet ...............
Kronprinsens husarregemente ...........
Vendes artilleriregemente.....................
Göta ingenjörkårs fästningskompani
Skånska trängkåren ..........................
Flottan ...................................................
Karlskrona kustartilleriregemente......
Första lifgrenadjärregementet............
Andra „ ...........
Jönköpings regemente.........................
Kalmar ,, ..........................
Smålands husarregemente ..................
„ artilleriregemente ...............
Ostgöta trängkår...................................
Västgöta regemente ............................
Skaraborgs
Ålfsborgs
Bohusläns
Lifregementets husarer ......................
Göta artilleriregemente .......................
Boden-Karlsborgs artilleriregemente
Göta ingenjörkår...................................
„ trängkår.....................................
Ålfsborgs kustartilleridetachement ..
n
n
Karlskrona.
Växjö.
Halmstad.
Helsingborg.
Malmö.
Helsingborg.
Ystad.
Malmö.
Kristianstad.
Karlskrona.
Hessleholm.
Karlskrona.
Linköping.
17
Jönköping.
Eksjö.
ii
Jönköping.
Linköping.
Sköfde.
ii
Borås.
Uddevalla.
Sköfde.
Göteborg.
Karlsborg.
Sköfde.
Göteborg.
436
Jurisdiktion.
|
Regemente eller kår.
|
Förläggningsort.
|
|
Svea lifgarde ...................................................
|
Stockholm.
|
|
Göta ,, ...............................................
|
11
|
|
Södermanlands regemente.............................
|
Södertälje.
|
|
Vaxholms grenad järregemente.....................
|
Vaxholm.
|
|
Lifgarde! till häst ...........................................
|
Stockholm.
|
3:dje juris-
|
Svea artilleriregemente ..................................
|
11
|
diktionen
|
Positionsartilleriregementet .............................
|
11
|
|
Svea ingenjörkår..............................................
|
11
|
|
Svea ingenjörkårs fästningskompani...........
|
Vaxholm.
|
|
Fälttelegraf k åren ..............................................
|
Stockholm.
|
|
Lifregementets dragoner .................................
|
V
|
|
Flottan ..............................................................
|
11
|
|
Vaxholms kustartilleriregemente.....................
|
V axholm.
|
|
Upplands infanteriregemente..........................
|
Uppsala.
|
|
Dalregementet.....................................................
|
Falun.
|
|
Västmanlands regemente .................................
|
Västerås.
|
4:e juris¬
diktion en
|
Värmlands ,, ..............................
|
Karlstad.
|
Upplands artilleriregemente ..........................
|
Uppsala.
|
Lifregementets grenadjärer............................
|
Örebro.
|
|
Svea trängkår.................................................
|
11
|
|
Västmanlands trängkår ..................................
|
Sala.
|
|
Hälsinge regemente ..........................................
|
Gäfle.
|
Öde juris- |
|
Jämtlands fältjägarregemente ........ .............
|
Östersund.
|
diktionen |
|
Norrlands artilleriregemente .........................
|
11
|
öde juris- j
|
Västernorrlands regemente.............................
|
Härnösand.
|
diktionen ]
|
Norrlands trängkår.............................................
|
Sollefteå.
|
7:de juris- |
|
Västerbottens regemente ................................
|
Umeå.
|
diktionen |
|
Norrlands dragonregemente ........................
|
11
|
8:de juris- I
diktionen
|
Norrbottens regemente .................................
Boden-Karlsborgs artilleriregemente ...........
|
Boden.
ii
|
Bodens ingenjörkår....................................
|
ii
|
9:de juris-
|
Gottlands infanteriregemente...........................
|
Visby.
|
diktionen
|
,, artillerikår........................................
|
11
|
1
|
Fårösunds kustartilleridetachement...............
|
Fårösund.
|
437
Bilaga III.
Äf krigshofrätt^! afgjorda mål under åren 1885—1904.
År.
|
Omedelbart
upptagna ;
mål.
|
Besvärs¬
mål.
|
Andra brott-
målsärenden,
som föranledt
utslag.
|
Summa.
|
It e ra i s s e r
|
|
Summa
Summarum.|
|
hvarigenom
utlåtande
eller åtgärd
anbefallts.
|
hvarigenom
handlingar
blifvit
infordrade.
|
mål och
ärenden.
|
1885
|
4
|
8
|
|
i*
|
5
|
7
|
665
|
689
|
1886
|
4
|
7
|
7
|
18
|
4
|
9
|
658
|
689
|
1887
|
9
|
9
|
7
|
25
|
1
|
13
|
630
|
669
|
! 1888
|
7
|
8
|
10
|
25
|
1
|
16
|
688
|
730
|
1889
|
7
|
8
|
14
|
29
|
1
|
11
|
713
|
754
|
1890
|
. 6
|
14
|
9
|
29
|
4
|
6
|
741
|
780
|
1891
|
5
|
13
|
10
|
28
|
2
|
3
|
723
|
756
|
1892
|
4
|
7
|
24
|
35
|
1
|
7
|
788
|
831
|
1893
|
17
|
9
|
20
|
46
|
9
|
3
|
983
|
1,041
|
1894
|
16
|
16
|
17
|
49
|
7
|
10
|
944
|
1,010
|
1895
|
9
|
17
|
14
|
40
|
15
|
3
|
996
|
1,054
|
1896
|
15
|
11
|
42
|
68
|
12
|
6
|
1,018
|
1,104
|
1897
|
17
|
10
|
11
|
38
|
9
|
7
|
1,041
|
1,095
|
1898
|
12
|
15
|
16
|
43
|
7
|
4
|
1,025
|
1,079
|
1899
|
29
|
20
|
33
|
82
|
13
|
5
|
1,109
|
1,209
|
1900
|
27
|
21
|
55
|
103
|
14
|
3
|
1,178
|
1,298
|
1901
|
25
|
13
|
33
|
71
|
11
|
4
|
1,235
|
1,321
|
1902
|
18
|
27
|
47
|
92
|
19
|
15
|
1,260
|
1,386
|
1903
|
20
|
38
|
54
|
112
|
22
|
10
|
1,239
|
1,383
|
1904
|
28
|
29
|
67
|
124
|
2
|
7
|
1,176
|
1,309
|
Anm. Siffrorna dels hämtade från den officiella statistiken rörande rättsväsendet, dels med¬
delade från krigshofrätten.
438
Bilaga IT.
Förslag till indelning af krigsfiskaler.
Juris¬
diktion.
|
Antal krigsfiskaler.
|
De afdelningar af krigsmakten, vid hvilka
krigsfiskaler skulle blifva anställda.
|
|
1 krigsfiskal (Karlskrona).
|
Flottan.
|
|
|
|
|
1 Karlskrona grenadjärregement e.
,, kustartilleriregemente.
[Göta ingenjörkårs fästningskompani.
|
|
1
1
|
ii
|
( „ )■
(Växjö).
|
lista ju-
risdik-
|
n
|
Kronobergs regemente.
(Vendes artilleriregemente.
[Skånska trängkåren.
|
1
|
ii
|
(Kristianstad).
|
tionen.
|
1
|
ii
|
(Ystad).
|
Skånska dragonregementet.
|
|
1
|
ii
|
(Malmö).
|
(Södra Skånska infanteriregementet.
1 Kronprinsens husarregemente.
|
|
1
|
ii
|
(Helsingborg).
|
(Norra Skånska infanteriregementet.
(Skånska husarregementet.
|
|
1
|
ii
|
(Halmstad).
|
Hallands regemente.
|
|
1
|
|
(Linköping).
|
(Första lifgrenadjärregementet.
|
|
ii
|
Andra ,,
(Ostgöta trängkår.
|
|
|
|
!l
|
|
(Jönköping).
|
(Jönköpings regemente.
|
|
ii
|
1 Smålands artilleriregemente.
|
|
1
|
|
(Eksjö).
|
(Kalmar regemente.
|
2:drara-
|
|
ii
|
(Smålands husarregemente.
|
«)
risdik¬
tionen.
|
l
|
ii
|
(Sköfde).
|
(Västgöta regemente.
Skaraborgs ,,
(Lifregementets husarer.
|
1
|
(Borås).
|
|
ii
|
Alfsborgs regemente.
|
|
1
|
ii
|
(Uddevalla).
|
Bohusläns „
|
|
1
|
ii
|
(Göteborg).
|
(Göta artilleriregemente.
(Alfsborgs kustartilleridetachement.
(Boden—Karlsborgs artilleriregemente.
Göta ingenjörkår.
|
|
1
|
ii
|
(Karlsborg).
|
|
|
|
|
( ,, trängkår.
|
439
Juris¬
diktion.
|
Antal k
|
■igsfiskaler.
|
1
|
krigsfiskal (Stockholm).
|
1 ( \\
|
|
77
|
\ 77 J‘ j
|
1 ( t I
|
|
77
|
” 'i
|
1
|
77
|
i
( „ )• i
|
1
|
77
|
(Vaxholm), j
)
|
1
|
77
|
1
(Södertälje).
|
1
|
77
|
(Uppsala). |
|
1
|
77
|
(Falun).
|
1
|
77
|
(Gräfle).
|
1
|
77
|
(Västerås).
|
1
|
77
|
(Örebro). j,
|
1
|
77
|
(Karlstad).
|
1
r
|
11
|
(Sala).
|
i1
|
77
|
(Östersund). |l
|
|
77
|
(Härnösand). j.
|
11
|
77
|
(Umeå). |.
|
11
|
77
|
fl
(Boden). >
11
|
|
77
|
l<
(Visby).
Il
|
De afdelningar af krigsmakten, vid hvilka
krigsfiskaler skulle blifva anställda.
3 :cljej li¬
ns dik¬
tionen.
Flottan.
4: de ju-
risdik-
tionen.
5: te ju-
risdik-
tionen.
6:te ju-
risdik-
tionen.
7:de ju-
risdik- '
tionen.
8:de ju-
risdik-
tionen.
9:de ju-|
risdik¬
tionen.
5ositionsartilleriregementet.
,, kustartilleriregemente.
vea ingenjörkårs fästningskompani.
ödermanlands regemente.
(Upplands infanteriregemente.
artilleriregemente.
(Västernorrlands regemente.
(Norrlands trängkår.
terbottens regemente.
(Gottlands infanteriregemente.
,, artillerikår.
rårösunds kustartilleridetachement.
Summa 34 krigsfiskaler.
440
Bilaga V.
Förslag till aflöning af den vid krigsrätterna i fredstid anställda personal.
Juris¬
diktion.
lista juris-
diktionen.
2:dra juris-
diktionen.
3:dje j uris¬
diktionen.
Personal.
Lön.
Tjänst-
görings-
pennin-
gar.
1 krigsdomare ............................ (Karlskrona)
1 auditör .................................... „
1 „ (Helsingborg)
1 krigsfiskal (Flottan) ................. (Karlskrona)
(Karlskrona grenadjärregemente |
1 „ i „ kustartilleriregemente ; „
(Göta ingenjörkårs fästningskompani I
....................................... (Växjö)
1 krigsdomare .
1 auditör .......
1 „ .......
1 krigsfiskal ...
1
1 1
1
jl
1
1
1
3,200
1,800
1,800
1 krigsdomare .
1 auditör .................................
1 „ ....................................
1 krigsfiskal (Flottan) ..................
1 „ |Göta „ ... ............ ;
(Lifregementets dragoner .. J
(Lifgardet till häst........... j
1 „ (Svea artillerigemente ..... ;
(Positionsartilleriregem entet J
^ /Svea ingenjörkår ............I
” iFälttelegrafkåren ..........i
3,200
1,400
1,400
(Kristianstad)
(Ystad)
(Malmö)
(Helsingborg)
(Halmstad)
(Sköfde)
(Jönköping)
(Sk öfde)
(Linköping)
(Jönköping)
(Eksjö)
(Sköfde)
(Borås)
(Uddevalla)
(Göteborg)
(Karlsborg)
(Stockholm) 3,200
1,800
1,800
(Vaxholm)
(Södertälje)
1,800
1,200
1,200
Arf¬
vode.
1,800
1,000
1,000
1,800
1,200
1,200
Summa,
5.000
3.000
3,000
1,800
1,400
1,400
2,000
800
800
1,000
2,000
Transport 19,600 ! 12,200
1,600
1,600
1,600
800
1,200
800
Alderstillägg.
|lTvå, hvartdera
i å 500 kronor.
3,000
1,400
800 -
1,400 -
800 -
1,400 J -
1,600 | -
800 | 11,200
5,000
2,400
2,400
11,200
5.000
3.000
3,000
/Två, hvartdera
| å 500 kronor.
ITvå, hvartdera
I å 300 kronor.
[Två, hvartdera
\ å 500 kronor.
7,600
30,000 : 61,800
441
J uris¬
diktion.
Personal.
|
|
Lön.
|
Tjänst-
igörings-
pennin-
gar.
|
Arf-
| vode.
|
1
Summa
|
i Alderstillägg.
|
krigsdomare ...........................
|
Transporl
i Västerås)
|
19,600
3,200
|
12,200
! 1,800
|
30,000
|
61,800
5,000
|
(Två, h vartdera
|
auditör ..................................
|
„
|
1,800
|
1,200
|
_
|
3,000
|
1 å 500 kronor.!
|
krigsfiskal ...............................
|
(Uppsala)
|
—
|
—
|
1,400
|
_
|
|
|
(Falun)
|
—
|
• —
|
800
|
_
|
|
|
(Gäfle)
|
—
|
—
|
800
|
_
|
|
>> .................................
|
(Västerås)
|
—
|
—
|
800
|
_
|
|
|
(Örebro)
|
—
|
—
|
1,200
|
_
|
|
)) ................................
|
(Karlstad)
|
—
|
—
|
800
|
—
|
|
|
(Sala)
|
-
|
-
|
800
|
6,600
|
|
krigsdomare ............................
|
(Östersund)
|
|
|
1,000
|
1,000
|
|
auditör .................................
|
>>
|
720
|
480
|
_
|
1,200
|
|
krigsfiskal .................................
|
>>
|
-
|
-
|
1,200
|
1,200
|
|
krigsdomare ..............................
|
(Härnösand)
|
|
|
1,000
|
1,000
|
|
auditör ....................................
|
|
720
|
480
|
_
|
1,200
|
|
krigsfiskal ...............................
|
|
-
|
-
|
1,200
|
1,200
|
|
krigsdomare .............................
|
(Umeå)
|
|
|
1,000
|
1,000
|
|
auditör ..............................
|
|
720
|
480
|
|
1,200
|
|
krigsfiskal................................
|
•>
|
-
|
-
|
1,200
|
1,200
|
|
krigsdomare ............................
|
(Boden)
|
|
|
1,000
|
1,000
|
|
auditör ..................................
|
|
720
|
480
|
_
|
1,200
|
|
krigsfiskal.................................
|
V
|
-
|
-
|
1,600
|
1,600
|
|
krigsdomare .............................
|
(Visby)
|
|
|
1,000
|
1,000
|
|
auditör ..................................
|
720
|
480
|
_|
|
1,200
|
|
krigsfiskal .................................
|
>>
|
-
|
—
|
1,200
|
1,200
|
|
|
Summa
|
28,200 !
|
17,600
|
48,000
|
93,800
|
|
4:de juris-
diktionen.
5:te juris-j
diktionen.!
öde juris-j
diktionen.|
7:de juris-l
diktionen.|
8:de juris-j
diktionen.)
9:de juris-j j
diktionen.)!
56
BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG
AFGIFNA
AF DEN AF K UNGE. MAJ :T DEN 1 APRIL 1901 TILLSATTA KOMMITTÉ
FÖR REVISION AF
STRAFFLAGEN FÖR KRIGSMAKTEN OCH FÖRORDNINGEN OM
KRIGSDOMSTOLAR OCH RÄTTEGÅNGEN DÄRSTÄDES
III.
UTLÄNDSK LAGSTIFTNING.
STOCKHOLM
ISAAG MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
1905.
UTLÄNDSK
LAGSTIFTNING.
INNEHALL:
I.
Anteckningar rörande den militära strafflagstiftningen
i Norge......
» Danmark
» Finland ...
» Tyskland
» Frankrike
» Holland
» Schweiz ..
Sid.
5
30
44
54
66
74
87
II.
Anteckningar rörande det militära rättegångsväsendet
i Norge................................................................................
» Danmark.....................................................
» Finland ..................................................................................
» Tyskland ............................................................................................
» Frankrike ...............................................................
» Holland ........................................................................
» Belgien ...................................................................................................
» Schweiz...............................................................................
» Italien........................................................................................
» Ryssland.......................................................................................................
» Osterrike-Ungern................................i.............................................
109
119
127
131
145
152
155
160
166
169
172
I.
Anteckningar
rörande den militära strafflagstiftningen.
Norge.
Den 22 maj 1902 utfärdades — på samma gång- som ny allmän
strafflag — ny militär strafflag, hvilken jämväl innehåller bestämmelserna
angående den disciplinära straffmyndigheten. Som emellertid dessa lagar
ej ännu trädt i kraft, gäller fortfarande »Militär Straff do af den 23
mars 1866 och vid sidan af denna »Disciplincer-Beglementerne» för hären
och flottan af den 5 juli 1867, för hvilka författningar här i korthet
redogöres.1)
Militaer Straffelov af den 23 mars 1866.
Enligt 1866 års militära strafflag kunna följande stråt!’ ådömas:
1. Dödsstraff (»livsstraff»), som för militära förbrytelser fullbordas
genom skjutning.
2. Straffarbete, vare sig på lifstid eller på viss tid, från och
med 6 månader till och med 15 år. Straffarbete på viss tid är af
någon af följande grader:
lista graden på en tid af öfver 12 men ej öfver 15 år
2*dra 9 12
" 11 11 11 ii ii ii J ii ii ii n
3.dje ,, i-, ii ii ii ii 6 ii ii ii 9 ii
4-*do 3
5:te ii
ii
ii
ii
ii
ii ii ii ii ^ ii ii m ii ^ ii
6 månader eller däröfver intill 3 år.
Straff, som
kunna
ådömas en¬
ligt den
militära
strafflagen.
1) Anm. Sedan tryckningen af kommitténs betänkande tagit sin början, har den nya militära
strafflagen trädt i kraft den 1 januari 1905. Redogörelsen för den äldre lagstiftningen har emeller¬
tid här bibehållits, då densamma i allt fall torde äga visst intresse såsom belysande lagstiftningens
utveckling.
6
Vid sammanläggning af straff för flera brott kan tiden för straff- •
arbetet i visst fall komma att uppgå till 18 år.
För person tillhörande manskapet användes dock icke straffarbete
på kortare tid än 2 år för militära förbrytelser Anses strafftiden böra
bestämmas kortare än 2 år, användes »strängt fängsel» (se härom nedan).
Officer, underofficer eller likställd civilmilitär ämbets- eller tjänste¬
man, som dömes till straffarbete, skall äfven dömas till afsättning.
3. Fängelse (»fängsel»), som kan vara af någon af följande arter:1)
a) Enkel (»simpel») arrest, som, till lands, i afseende å officerare
kan vara antingen »husarrest» (i arrestantens bostad, kvarter, tält,
eller dylikt) eller »vagtarrest» (i eu vakt- eller annan militär lokal),
men af underofficerare och manskap utstås i militär vakt eller i allmänt
fängelse. Om skeppsbord undergås straffet af officerare i deras hytter
samt af underofficerare och menige i särskild arresthytt eller, om tillfälle
ej därtill finnes, i land. Den kortaste strafftiden är 24 timmar och den
längsta, för officerare 60 dagar, för underofficerare 30 dagar och för
manskap 15 dagar. Arrestant kan kommenderas att förrätta militär
tjänst.
b) Fästningsarrest, användbar endast å officerare och för en tid
af från och med 30 till och med 180 dagar.
c) Ensamt fängelse (»ensomt fängsel»), som, med en latitud af
från och med 5 till och med 90 dagar, ådömes allenast underofficerare
och manskap. * 2)
d) Fängelse på vatten och bröd, från och med 2 till och med 30
dagar. Detta straff användes 3) endast å underbefäl och manskap.
Sistnämnda båda straff' kunna, hvad beträffar manskapet, skärpas
genom borttagande af sängkläder.
Som redan antydt, skiljer lagen mellan »strängt fängsel» och
»simpelt .fängsel». Med det förra förstås: a) fästningsarrest å längre
tid än 90 dagar, b) »ensomt fängsel» å längre tid än 50 dagar,
c) skärpt »ensomt fängsel» å längre tid än 40 dagar samt d) skärpt
fängelse på vatten och bröd å längre tid än 24 dagar. Annat »fängsel»
benämnes »simpelt fängsel».
Lagen bestämmer ofta såsom straff »fängsel», hvadan i sådant fall domstolen har att
välja mellan de särskilda arterna däraf, allt efter brottets beskaffenhet.
2) Straffet utstås i ett fängelse så inrättadt, att fången icke kan se eller tala med någon
och, såvidt möjligt, icke höra hvad som föregår utanför fängelserummet. Fången äger sysselsätta
sig med själfvaldt arbete men kan, om han ej väljer något, åläggas ett efter hans förmåga och
samhällsställning passande arbete.
3) Enligt uppgift af Gran i hans arbete »Fonctionnement de la Justice militaire dans les
différents états de l Europe».
7
»Strängt fängsel» och »simpelt fängsel» behandlas af lagen såsom
skilda straffarter.
4. Böter från och med 2 till och med (i regel) 200 speciedaler.
Detta straff ådömes på grund af den militära strafflagen endast
i undantagsfall O-
5 och 6. Afsättning samt förlust af ämbete eller tjänst, hvilka
straff endast kunna ifrågakomma beträffande officerare, underofficerare
samt civilmilitära ämbets- och tjänstemän. Skillnaden mellan dessa
båda straff är, att afsättning jämväl innefattar ovärdighet att vidare
bekläda ämbete eller tjänst, hvilken påföljd däremot icke är förenad
med det andra af nämnda straff.
Om någon af underbefälet, som är antagen till tjänst på viss tid,
dömes till afsättning eller tjänstens förlust, är han pliktig uttjäna den
återstående tjänstetiden såsom menig, dock ej längre tid än två år,
därest han ej har att utgöra värnplikt.
7. Tillfällig nedflottning i lägre tjänstegrad, som dock användes
endast å underofficerare och korporaler i fält eller om skeppsbord i
stället för vissa fängelsestraff, då dessa icke kunna lämpligen under
rådande förhållanden verkställas.
Förutom ofvannämnda arter af fängelsestraff kände 1866 års mili¬
tära strafflag äfven »mörkt fängsel», hvithet straff uttjänades i mörkt
rum på vatten och bröd samt med hårdt nattläger. Det användes endast
å manskap öfver aderton års ålder från och med 1 till och med 10
dagar, dock med en dags afbrott i ljust rum och med åtnjutande af
vanlig fångkost, ifall strafftiden öfversteg fem dagar.
Äfvenså kunde enligt samma lag »simpel arrest» ombord, be¬
träffande manskap, utbytas mot »arrest i böien». Vid undergående af
sådant straff, som ej fick öfverstiga 8 dagar, hölls den fängslade med
bojor om fotterna å däck eller mellandäck.
Såväl »mörkt fängsel» som »arrest i böien» afskaffades emellertid
1894.
1 fråga om den utsträckning, hvari värnpliktige lyda under den
militära strafflagen enligt ännu gällande rätt,I 2) må här anmärkas, att
värnpliktig i regel lyder under nämnda lag endast under tjänstgörings¬
tiden, som räknas från 24 timmar före inställelsen till tjänstgöring och
I sådana fall, då den militära strafflagen hänvisar till allmän lag och denna bestämmer
straffet till böter, ådömes i regel i stället »simpelt fängsel».
2) Anm. Jfr. not å sid. 5.
8
Straff¬
satserna för
vissa brott.
till 48 timmar efter dess afsittande, men äfven eljest i vissa fall,
nämligen, då lian är iförd militär uniform, vid militär mönstring eller
inställelse inför militär domstol äfvensom då lian är insatt i militärt
fängelse eller annorledes aftjänar militär bestraffning, så ock för vissa
slag af förbrytelser, såsom rymning, olofligt undanhållande och vissa
insubordinationsbrott m. m. (Lov. den 27 juli 1892.)
Den norska militärstrafflagen upptager i hufvudsak samma arter
af brott som vår svenska lag.
Bland straffbestämmelserna för de särskilda slagen af brott synas
följande böra nämnas:
Bymning — för hvilket brott förutsättes afsikt att undandraga
sig krigstjänst — straffas, i fredstid, första resan med fängelse och,
om brottet upprepas, med fängelse eller straffarbete i femte graden.
I krigstid är straffet straffarbete i 5de graden eller fängelse. Kvalifi¬
cerade fall bedömas strängare.
Officer, som begår rymningsbrott, dömes, då fängelsestraff eljest
skulle tillämpas, i stället till afsättning. Underbefäl ådömes i dylikt
fall, jämte fängelse, tjänstens förlust med skyldighet att uttjäna åter¬
stående tjänstetid såsom menig.
För olofligt undanhållande är straffet, första resan fängelse, men
vid iteration fängelse eller straffarbete i 5de graden.
Officer, som undergår husarrest, men utan tillstånd lämnar sin
bostad eller den plats, där han är pliktig uppehålla sig, straffas med
vakt- eller fästningsarrest.
Den, som uppsåtligen gör sig oduglig till krigstjänst, straffas med
fängelse. Likaså den, som medelst falsk uppgift om sjukdom eller
kroppsfel undandragit sig tjänsten. I krigstid kan straffet skärpas.
Ur kapitlet om insiibordinationsbrotten (»Tilsidessettelse af den
Lydighed og Agtelse, der skyldes Befalingsmmnd, Overmaend og Vagt-
havende») märkes följande.
Den, som uppsåtligen uraktlåter att utföra honom gifven befallning
i tjänsten, handlar emot eller öfverskrider sådan befallning eller icke
utför den utan invändningar eller uppehåll, straffas i okvalificerade
fall med »fängsel» eller förlust af ämbete, i fall sådant straff är å
den brottslige användbart. Sker det af oaktsamhet, är straffet i vanliga
fall »fängsel».
Civilmilitär ämbets- eller tjänstemans olydnad mot militär förman
straffas enligt allmän lag, dock att i krigstid särskild skärpning kan inträda.
9
Våld mot förman är, om det begås i tjänsten, i okvalificerade
fall belagdt med straffarbete i 4:de, 3:dje eller 2:dra graden. I afseende
å våld mot förman utom tjänsten stadgas, att det straff, som enligt
allmänna strafflagen kunnat följa å brottet, kan liöjas med en grad.
Missfirmelse eller hotelse mot förman straffas, om brottet begås i
tjänsten, med »fängsel» eller straffarbete i öde graden, annars med
»fängsel».
Klander eller visad ovilja öfver förmans befallning i närvaro af
andra underordnade krigsmän eller af den, som har att utföra befall¬
ningen, bestraffas med fängelse. Äfvenså opåkallad! försvar mot för¬
mans tillrättavisning i tjänsten.
Underlåtenhet att i eller utom tjänsten visa förman »de paabudne
Tegn paa Hreder og Agtelse» bestraffas med »simpelt fängsel».
Begås våld, missfirmelse, hotelse eller visas, på sätt nyss blifvit
antydt, missaktning mot öfverordnad, som ej är förman och som inne¬
har officers eller underofficers grad, följer, för såvidt den öfverordnade
bär tjänstedräkt eller hans militära ställning ändock är gärningsmannen
bekant, samma straff, som om brottet begåtts mot förman, eller »efter
omständigheterna» det närmast mildare straffet.
Osann klagan mot förman öfver förnärmelse i tjänsten straffas med
fängelse.
Med »strängt fängsel» eller förlust af ämbete straffas ej mindre
den, hvilken i tjänsten eller i anledning af densamma utmanar sin
förman till envig, än äfven förmannen, om han mottager utmaningen.
Beträffande alla i nu afhandlade kapitel omförmälta brott stadgas,
att det skall anses som eu förmildrande omständighet, om den öfver¬
ordnade genom att öfverskrida gränserna för sin myndighet eller genom
otillbörlig behandling af den underordnade kan antagas hafva gifvit
anledning till förbrytelsen. I sådant fall kan straffet till och med ned¬
sättas till närmast lägre straff än det lägsta inom strafflatituden.
Det härpå följande kapitel bär titeln: »Om Myndigheds Misbrug
mot Under or dnedea. Däri stadgas straff för, bland annat, följande brott:
Den, som vid andra tillfällen än dem, då han är berättigad att
använda kroppsligt tvång (såsom vid nödvärn), brukar slag eller annat
våld mot underordnad vare sig i eller utom tjänsten, straffas, om det
sker i hastigt mod, med »fgengsel», men om det sker med berådt mod
eller upprepas flere gånger eller om handlingen visar hög grad af
hårdhet eller likgiltighet mot den underordnades »asresfelelse», med
»strsengt fängsel» eller med förlust af ämbete. Högre befälhafvare,
** 2
10
som är tillstädes, när förman misshandlar en underlydande, och icke
strax inskrider för att förhindra brottet, straffas såsom gärningsman.
Missfirmelse mot underordnad i eller utom tjänsten straffas med
»fängsel», livilket straff dock vid flerfaldig iteration kan utbytas mot
förlust af ämbete.
Med enahanda straff är belagdt att kommendera underlydande
till vakt, arbete eller annan tjänst oftare, än allmänna reglementen eller
särskild! gifna förhållningsorder medgifva.
År i allmän lag strängare straff, än den militära strafflagen stadgar,
bestämdt för handlingar af nu ifrågavarande slag (missbruk af myndighet),
skall det strängare straffet tillämpas och gärningsmannens egenskap af
förman betraktas som försvårande omständighet.
I ett kapitel: »Om Tilsidescettelse eller Fors0mmelse af militcere
Pligter i Almindelighed samt om uordentlig Op for sel i og udenfor Tjene-
stem omnämnas, bland andra, följande förseelser:
För försummelse att noggrant fullgöra plikter, som äro genom
reglementen eller särskilda instruktioner anbefallda, skall, såvida öfver-
trädelsen icke är belagd med särskilt straff, dömas till »fängsel», i
hvars ställe dock vid iteration eller hög grad af försumlighet kan dömas
till afsättning. 1 händelse gärningen medfört betydlig skada för krigs¬
makten eller uppenbar fara för sådan skada eller skett i fiendens närhet,
är straffet »strängt fängsel» eller straffarbete i 5:te graden. Visar
befälhafvare vid begåendet af sådan försummelse brist på mod och
bestämdhet, dömes han, likasom vid ådagalagdt groft oförstånd, till
»fängsel» eller tjänstens förlust.
Med »fängsel» bestraffas slutligen alla i lagen förut icke af-
handlade förseelser mot disciplin och ordning i eller utom tjänsten,
hvarpå åtskilliga exempel anföras, såsom försummelse att iakttaga in¬
ställelse i tjänsten på bestämd tid, vårdslöshet i klädedräkt vid sådant
tillfälle, fylleri i tjänsten eller när tjänst veterligen förestår, ouppmärk¬
samhet i tjänsten, förseelser mot kasernreglementen m. m. Åro om¬
ständigheterna förmildrande, kan för förseelse af ifrågavarande slag i
stället åläggas disciplinstraff i den ordning, hvarom nedan vidare förmäles.
Befälhafvare eller civilmilitär ärnbets- eller tjänsteman, som tre
gånger varit straffad för dylik förseelse och åter gör sig skyldig därtill,
straffas med förlust af ämbete eller tjänst.
Officer, som genom dryckenskap eller annat dåligt eller oanstän¬
digt uppförande gör sig ovärdig den aktning, han till följd af sin ställ¬
ning bör äga, dömes till förlust af ämbetet.
11
Bland upprors- och myteribrotten förekomma stadganden, mot¬
svarande 80 och 81 §§ i den svenska strafflagen för krigsmakten (klander
på anstötligt sätt af förhållanden i tjänsten och hållande af samman¬
komster för rådplägning i vissa dithörande ämnen). Straffet är i förra
fallet »strängt fängsel» eller straffarbete i femte graden, i senare fallet
»fängsel» eller straffarbete i nyssnämnda grad.
Den disciplinära bestraffningsrätten.')
Enligt »Disciplinrerreglement for den norske Armee» af den 5
juli 1867 kan disciplinär bestraffning af militära förseelser ske på två
väsentligen skilda sätt, nämligen dels genom »Irettescettelse og Revselse»,
i allmänhet närmast motsvarande hvad i vår svenska strafflag för krigs¬
makten och disciplinstadga benämnes tillrättavisningar a), dels genom
'»Sträf efter Vedtagelse liden Bom» 3), d. v. s. åläggande i disciplinär
väg af bestraffning, som, utan att dom i saken ågått, verkställes, i fall
den, hvilken bestraffningen ålagts, därmed förklarar sig nöjd.
»Irettescettelse» (== varning) eller »Revselse» (= annan tillrättavis¬
ning) kan åläggas för mindre förseelser mot disciplin och ordning i
eller utom tjänsten, då omständigheterna äro förmildrande, såsom för¬
summelse i fråga om inställelse, vårdslöshet i dräkt, fylleri i tjänsten
m. m. dyl. (jfr ofvan), äfvensom för andra smärre förseelser, hvilka
kunna anses tillräckligt näpsta med några dagars »simpel arrest».
»Irettescettelse» kan meddelas a) i enrum, b) i närvaro af flere militärer
af samma grad som den skyldige eller af högre grad samt c) genom
uppläsning å dagorder. Varning i annan form (»allmindelig tilrette-
visning») är icke att betrakta som »irettessettelse».
Såsom »Revselser» användas:
A. För menige:
1. Anmälan (»fremmpde») å andra tider än de sedvanliga.
2. Sträf tjänstgöring (»arbeide udenfor torn-»).
3. Straff exercis.
4. Straffrätt.
5. Per missions förbud, under högst 14 dagar.
6. Förlust af allmän fritid under högst 21 dagar; innebär förbud
att gå utanför kvarterets, kasernens, lägrets eller annat angifvet område.
7. »Simpel arrest», från och med 1 till och med 10 dagar. 1
1) Jfr. not å sid. 5.
2) Under revselse faller dock äfven, såsom nedan synes, »simpel arrest» på viss kortare tid.
s) Motsvaras i den tyska lagstiftningen af »Strafverfiigung».
12
B. För korpraler och underofficerare (underbefalingsmasnd):
Ofvannämnda, under n:is 4—7 betecknade straffarter.
C. För officerare:
»Simpel arrest», med en maximitid af, för löjtnanter och kaptener
6 dagar och för högre officerare 4 dagar. De sistnämnde kunna dock
åläggas detta straff endast i form af husarrest, hvaremot kompani¬
officerare jämväl kunna åläggas vaktarrest.
Irettesccttehse äger enhvar förman använda gentemot underlydande.
Irettessettelse genom uppläsning å dagorder kan dock utfärdas endast
af sådan befälhafvare, som har rätt att ålägga revselse.
Rätt att ådöma revselse i den utsträckning, som ofvan angifvits,
tillkommer endast jurisdiktionschefer '), äfvensom generalspersoner i
förhållande till dem underlydande personer, som icke stå under någon
jurisdiktionsclief. Befälhafvare af lägre grad, än nyss nämnts, äga rätt
att meddela revselse med vissa begränsningar, olika allt efter befäl-
hafvarens grad, enligt i reglementet meddelade närmare bestämmelser.
Dylik begränsad bestraffningsrätt tillkommer dock i allmänhet ej befäl¬
hafvare af lägre grad än kapten, dock att jämväl officerare af lägre
grad, hvilka utöfva befäl öfver själfständig afdelning, äga dylik rätt,
hvarjämte befälhafvare för detacherad afdelning äger att i vissa fall
bekläda under honom lydande befälhafvare (äfven korporaler) med sådan
myndighet.
■»Sträf efter Vedtagelse uden Dom» kan åläggas dels för förseelser
mot den militära strafflagen, hvilka icke ägna sig till bestraffande blott
och bart med revselse, men som- dock icke äro svårare, än att de enligt
lagen kunna försonas med »simpelt fängsel», dels ock för — under
militär jurisdiktion hörande — förseelser mot allmän lag, under förut¬
sättning att den förevarande förseelsen icke krafvel’ strängare straff, än
som, enligt hvad nedan omförmäles, kan åläggas af vederbörande befäl¬
hafvare, att vid iteration icke inträder skärpt straff samt — för den
händelse att åtal är beroende af målsägande — att denne gifver sitt
samtycke till sakens afgörande på ifrågavarande sätt.
Den sålunda bestämda rätten att ålägga »Sträf efter Vedtagelse
uden Dom» för brott vare sig mot militär eller allmän lag tillkommer 1
1) Cheferna för den militära åklagaremyndigheten, en hvar inom sin jurisdiktion. Jfr anteck-
ningarne rörande det militära rättegångsväsendet.
18
utan inskränkning endast jurisdiktionschefer. De straff, som af dem
kunna på detta sätt åläggas, äro följande:
A. För menige:
»Simpel arrest», i högst 15 dagar,
»Ensamt fängsel», i 5—50 dagar,
Skärpt »ensomt fängsel», i 5—40 dagar,
Fängelse på vatten och bröd, i 2—30 dagar, samt
Skärpt fängelse på vatten och bröd, i 2—24 dagar;
B. För korpraler och underofficerare (underbefalingsmsend).
»Simpel arrest», i högst 30 dagar,
»Ensomt fängsel», i 5—50 dagar,
Fängelse på vatten och bröd, i 2—30 dagar, samt
Degradering;
C. För officerare:
»Simpel arrest», i högst 60 dagar, samt
Fästningsarrest, i 30—90 dagar;
D. För krigsmän af samtliga nu nämnda klasser:
Böter, 2—200 Speciedaler.
Generalspersoner, som icke äro jurisdiktionschefer, äga i ifråga¬
varande hänseende beträffande personer, som icke stå under någon
jurisdiktionschef, enahanda rätt som jurisdiktionschef, med den inskränk¬
ning dock att de ej äga att ådöma »Sträf efter Vedtagelse uden Dom»
för förseelser mot allmän lag.
Jämväl regementsofficerare, som, utan att vara jurisdiktionschefer,
äro chefer för militära kårer eller afdelningar, hvilka i allmänhet eller
för tillfället kunna betraktas som själfständiga, äga, när de hafva ett
från egen jurisdiktionschef afsöndradt kvarter, rätt att för militära för¬
seelser i nu nämnd ordning ålägga bestraffningar, dock med vissa i
reglementet angifna inskränkningar.
Den nya militära strafflagen.
(Militär Straffelov.)
af den 22 maj 1902.
Den nya lagen består af fyra delar, i sin ordning uppdelade i
kapitel.
14
Första delen utgör lagens allmänna del och innefattar, utom in¬
ledande bestämmelser, i tre särskilda kapitel stadganden om hvilka som
lyda under lagen (»Lovens virkekreds»), om straffen samt om de grun¬
der, som utesluta, höja eller minska straffbarheten, m. m. (»Forskjellige
bestemmelser»). Andra delen afhandlar i fyra kapitel de särskilda brotten
med den inskränkning, som föranledes af lagens tredje del. Tredje
delen, som benämnes »Krigsartikler», behandlar sådana brott, som endast
kunna begås i krigstid eller som, begångna i sådan tid, medföra strän¬
gare straff, än om de föröfvas i fredstid. Fjärde delen slutligen be¬
handlar den disciplinära bestraffningsrätten.
Under den militära strafflagen lyda, där ej särskild! undantag i
lagen göres, eller sådant eljest däraf framgår:
§9. 1. alla vid krigsmakten anställda eller därtill hörande personer*)
med undantag af de vid utskrifningsväsendet och det militära rätts¬
väsendet anställda tjänstemän;
2. medfarande på flottans fartyg, när dessa befinna sig på »Sjp-
togt»2) men, när de äro på »Togt», endast i disciplinärt hänseende;
samt i krigstid dessutom:
3. enhvar, som i hvilken egenskap som helst tjänstgör vid krigs¬
makten eller följer någon därtill hörande afdelning;
4. krigsfångar, som stå under militär bevakning; samt
5. enhvar, som gör sig skyldig till uppsåtlig underlåtenhet att
fullgöra hvad honom enligt lag åligger med afseende å fullgörande af
rekvisitioner för krigsmaktens behof (§ 94 Mil. Str. Lov.) eller på krigs¬
skådeplats begår vissa förräderi- eller spioneribrott eller plundring
in. in. dylikt.
§ 4. Till krigsmän hänför lagen:
1. militära tjänstemän med fast lön;
2. värnpliktige »befalingsmiend», spel och menige under tjänst¬
göringstiden äfvensom när de äro insatta i militärt fängelse;
3. frivilliga, vid krigsmakten tjänstgörande militärpersoner;
4. civilmilitära personer i motsvarande beställningar med undan¬
tag af de vid utskrifningsväsendet och det militära rättsväsendet an¬
ställda tjänstemän.
§ 5. Med tjänstgöringstiden förstås, i fråga om värnpliktige, den tid,
*) Rörande frågan i hvilken utsträckning värnpliktige lyda under militär strafflag, se när¬
mare noten å sid. 21 i Del II af kommitténs betänkande.
2) »Sjotogt» är sjötåg på främmande farvatten, beräknadt att räcka minst 14 dagar. »Togt»
är annat sjötåg.
15
under hvilken de skola deltaga i de militära öfningarne, tjänstgöra vid
de militära varfven eller verkstäderna eller på annat sätt tjänstgöra
vid krigsmakten, äfvensom den tid, som åtgår till resa till tjänstgörings¬
orten och åter, i hvarje fall minst 24 timmar före inställelsen och lika
lång tid efter hemförlofvandet.
Lagen definierar begreppen förman (»föresats) och öfverordnad lika- § 6.
som ock begreppet krigstid. Under sistnämnda beteckning innefattas s
jämväl den tid, från hvilken krigsmakten eller vederbörande afdelning
däraf beordrats på krigsfot och intill densamma åter är satt på fredsfot.
e 22
Enligt lagen kunna följande sträf ådömas:1) straff, som
1. Dödsstraff som dock är användbart endast i krigstid. Döds- ädöla™nL-st
straff, som icke är fullbordadt före krigets slut, öfvergår till »fängsel» den militära
på lifstid. 1 2) ' strafflagen.
2. Fängsel — motsvarande straffarbete enligt den ännu gällande | it
lagen — vare sig på lifstid eller på viss tid, från och med 21 dagar
till och med 15 eller, vid sammanträffande af brott, 20 år.
I dom kan bestämmas, att fängelsestraffet helt eller delvis skall
förvandlas till Dshjrcrpet fcengseb. Sådan förvandling kan jämväl be¬
slutas vid straffets verkställande på begäran af den sakfällde eller med
hans samtycke.
Förvandling af famgsel till skjaerpet fängsel ifrågakommer dock
ej, då sådant straff ådömts befälhafvare (»befalingsmand»),
Skjarpet fängsel är af två slag, antingen fängsel på vatten och
bröd, i högst 20 dagar, eller fängsel- med hardt nattläger, i högst 30
dagar. Vid förvandling till skjmrpet fängsel svara 1 dags fängsel på
vatten och bröd och 2 dagars fängsel med hardt nattläger mot 3
dagars vanligt fängsel.
Fängelse på vatten och bröd får ej ådömas personer under 18
års ålder.
3. »He/fe»,s) från och med 21 dagar till och med 20 år. § 13.
1) Af nedannämnda straff äro endast dödsstraff, arrest och »revselse» speciellt militära
straff- De närmare bestämmelserna angående öfriga straff återfinnas, för såvidt desamma äro fast¬
ställda i »lov j, i allmänhet i den allmänna strafflagen. Dock innehåller den militära strafflagen
därutinnan vissa afvikande föreskrifter.
2) Enligt den nya allmänna strafflagen kan dödsstraff icke ådömas.
a) Den hufvudsakliga skillnaden mellan fängsel och hefte torde vara den, att fäng¬
sel medför förpliktelse att utföra det arbete, som ålägges fången, men hefte, som likaledes
innebär arbetsskyldighet, lämnar fången frihet att välja arbete. Den »heftede» har därjämte rätt
att själf sörja för sitt underhåll och att i viss mån själf bestämma öfver, huruvida han' om dagen
må vistas samman med andra »heftede» eller ej. Hefte synes, enligt motiven till den nya all¬
männa strafflagen, vara afsedt för förbrytelser, som på grund af sin beskaffenhet eller eljest på
grund af därmed förbundna omständigheter icke ådagalägga ett särskildt fördärfvadt sinnelag hos
brottslingen (tillfällighetsförbrytare i motsats mot sedvaneförbrytare).
16
I fråga om andra än »befalingsmtend» kan hefte, på begäran af
den sakfällde eller med hans samtycke, vid verkställigheten förvandlas
till fängsel eller skjserpet fängsel, därvid 2 dagars hefte svara mot 1
dags fängsel.
I de fall, då fängsel är i lagen nämndt som enda frihetsstraff,
kan motsvarande hefte likväl ådömas, så framt särskilda omständigheter
göra det antagligt, att brottet icke framgått ur ett fördärfvadt sinnelag.
§ 15. 4. Arrest, som är af två slag:
§ i6. a) »Husarrest», från och med 1 till och med 30 eller, vid samman¬
träffande af brott, 45 dagar. Detta straff kan ådömas endast »befalings-
mand», elever i militära skolor samt civila personer. Det utstås i arrestan-
tens bostad eller hytt. Husarrestant må icke utan tillåtelse mottaga besök.
b) »FagtarrestD, från och med 1 till och med 60 eller, vid sam¬
manträffande af brott, 90 dagar. Vaktarrest utstås, i regel, i militär
arrestlokal och om möjligt i enrum. Den arresterade är, där ej tjäuste-
hänsyn hindra, tillåtet att å bestämda tider mottaga besök.
3 dagars arrest motsvara 2 dagars hefte och 1 dags fängsel.
s; is. Arrest kan, på begäran af den sakfällde eller med hans samtycke,
vid verkställigheten förvandlas till hefte eller, såvida han ej är »be-
falingsmand», till fängsel eller skjmrpet ftengsel, dock så att det
sistnämnda blir minst 2 dagar.
§ 17. Arresterad kan åläggas militär tjänstgöring men icke annat arbete,
inbrott i arresten inverkar ej på arresttidens beräknande, såvida ej af-
brottet varar utöfver tolf timmar i sträck.
§ 13. 5. Böter, som kunna ådömas för gröfre brott eller s. k. förbry¬
telser1) till belopp af 3—10,000 kronor och för andra brott, s. k. för¬
seelser, 1—5,000 kronor. Vid bestämmandet af bötesbeloppet skall tagas
särskild hänsyn till den skyldiges förmögenhetsförhållanden och hvad
denne med hänsyn till sin lefnadsställning antages kunna gälda.
Böter kunna enligt närmare regler, som meddelas i administrativ
väg, få erläggas genom afbetalning eller aftjänas i statens eller kom¬
munens tjänst. Betalas eller aftjänas de icke, skola de indrifvas, så framt
icke den sakfälldes ekonomiska ställning eller möjlighet att försörja sig
finnes därigenom lida kännbart afbräck. I utslaget skall utsättas fängelse¬
straff från och med 1 dag till och med 3 månader eller, vid samman-
§ 2. *) Med militära förbrytelser (»militaere förbindelser») förstås enligt den militära strafflagen
brott, som kunna medföra fängsel öfver tre månader, hefte öfver ett år eller afsättning. Ofiiga
i lagen omförmälda brott äro militära förseelser (»militcere förseelser»). Allmänna strafflagen har
en motsvarande indelning, därvid dock gränsen mellan förbrytelserna och förseelserna är sa tillvida
annorledes uppdragen, att brott, som kan straffas med hefte öfver sex månader, räknas som
förbrytelse.
17
träffande af brott, 4Va månader eller motsvarande antal arrestdagar,
hvartill böterna skola förvandlas, i den händelse de icke erläggas eller
aftjänas på något af ofvan nämnda sätt. r)
Adömda böter kunna betalas till en del, och återstoden förvandlas
till frihetsstraff.
(i. »BevselsexK (Se nedan under den disciplinära bestraffnings-
myndigheten.)
7. I särskilda fall, afsättning (»fradömmelse af offentlig tjeneste»).
Med nu nämnda straff kunna såsom Uttåg t) sstraff förbindas:
a) Förlust af offentlig- tjänst, som den skyldige innehar;
b) Förlust för eu tid af 10 är af rösträtt i offentliga angelägen¬
heter och af tillträde till offentlig tjänst ;
c) Förlust för en tid af 10 år af rätt att tjänstgöra i rikets krigsmakt;
d) Förlust för viss tid om högst 5 är eller för alltid af rätt att
innehafva viss ställning, t. ex. såsom sakförare, läkare, veterinär m. m.
Förlust af enhvar tjänst, som den skyldige innehar, skall alltid
ådömas jämte dödsstraff eller hängsel om minst 1 ar, ådömclt för militär
förbrytelse. Det under b) omförmälda straff skall alltid åtfölja döds¬
straff eller fängsel ä minst 2 är, ådömdt för militär förbrytelse.
Förlusten af rätt till tjänstgöring vid rikets krigsmakt kan förenas
med dödsstraff, hängsel eller med helte i 3 år eller därutöfver eller
med tjänstens förlust, ådömd för militär förbrytelse, för så vidt nämligen den
skyldige genom brottet visat sig ovärdig till tjänstgöring vid krigsmakten.
Såväl nu omförmälda som öfriga tilläggsstraff kunna äfven eljest,under
vissa i lagen angifna förutsättningar, ådömas jämte de egentliga straffen.
Dömes någon, som icke uttjänat sin värnplikt, till tjänstens för¬
lust, eller omfattar den tidrymd, för hvilken någon fråndömes rätten till
tjänstgöring vid krigsmakten, icke hela hans återstående värnpliktstid,
är han pliktig att fullgöra återstoden af sin värnplikt som menig.
Rätten till tjänstgöring vid krigsmakten kan under vissa villkor
återförvärfvas.
Såsom tilläggsstraff upptager lagen jämväl:
e) Offentliggörande af domen;
f) Förvisning från vissa platser, 3) samt
g) »Inddragning» (== konfiskation) af vissa föremål.
j) Om förvandling af böter, som ålägg-as såsom disciplinstraff, se nedan sid. 26.
') Hetta straff kan ifrågakomma, då, i allseende till det begångna brottets beskaffenhet
eller motiven därför, brottslingens närvaro på bestämd plats anses förbunden med särskild fara för
person eller egendom. Straffet kan under vissa förutsättningar i administrativ väg häfvas med
eller utan villkor.
** A
2 inom. V
S 20.
2 22.
2 21.
18
Allmänna I allmänhet gäller, att den allmänna strafflagens allmänna del
gnmdsab-ei. gger tillämpning äfven å militära brott.
s 27. Institutet villkorlig dom, som redan tidigare införts i Norge, har
upptagits i den nja allmänna strafflagen och äger användning äfven
vid tillämpning af den militära strafflagen, jämväl vid arreststraff.
S Har någon gjort sig skyldig till flera grofva förbrytelser af vissa
i lagen angifna slag, kan domstolen, därest brottslingen i betraktande
af förbrytelsernas beskaffenhet, motiven till desamma eller den sinnes¬
art, som därigenom visas, finnes särskild!, farlig för samhället eller för
enskildes lif, hälsa eller välfärd, bestämma, att han kan behållas i
fängelse, så länge som det anses nödigt, dock icke längre än tre
gånger den tid, som straff till tiden af domstolen fastställes, och högst
15 år utöfver samma tid.
Beträffande de i den militära strafflagen särskild! förekommande
allmänna grundsatser må i öfrigt nämnas följande,
s 24. Förmans befallning i tjänsten fritager underlydande från straff,
såvida ej den senare gått utöfver befallningen eller insett eller tydligen
måst inse, att han i och med dess utförande komme att medverka till
ett brott. I hvarje fall kan straffet nedsättas under det eljest gällande.
s 2li- Fruktan för personlig fara vid försummande af tjänsteplikt utgör
ej straffrihets- eller straffmildringsgrund.
8 -s- Begås militärt brott af flera krigsmän gemensamt, kan straffet
höjas med hälften utöfver det i lagen eljest bestämda straffmåttet, dock
ej utöfver den tid, som den ifrågavarande straffarten i allmänhet kan
ådömas. Under enahanda förutsättning kan straffet på samma sätt höjas
för förman, som uppsåtligen samverkat med underlydande.
Slutligen må anmärkas, att enligt den nya militära strafflagen,
liksom enligt den nya allmänna strafflagen (»Almindelig borgerlig
Straffelov af 22:de maj 1902»), delaktig i allmänhet bedömes lika med
gärningsman och således träffas af samma straff som denne. *)
Straff¬
satserna
för vissa
brott.
S 1M4.
§ 87.
Lagens undra, del, som afhandlar de särskilda brotten med de undan¬
tag, som ofvan nämnts, innehåller hufvudsakligen följande bestämmelser:
P Ur den nya allmänna strafflagen synas följande bestämmelser, hvilka således g'älla
enhvar, äfven dem, som stå under krigslag, i den mån denna ej meddelar afvikande bestäm¬
melser, här böra anmärkas:
Den, som medverkar till att det föröfvas någon »efter militser lov» straffbar handling,
som kan medföra 2 års fängsel eller strängare straff, bestraffas med böter eller med hefte eller
fängsel i högst 1 ur.
Den, som i krigstid rättstridig! medverkar till att det föröfvas någon »efter militär lov»
straffbar handling, som kan medföra 3 års .fängsel eller strängare straff straffas med hefte eller
fängsel i högst 4 år.
19
(4:de kap.) Oloflig frånvaro, rymning och annat undandragande
afl krigstjänst.
Oloflig frånvaro (»Den, som retsstridig forlader eller bliver borte § 34
Ira det sted, hvor det paaligger barn som militär pligt att vasre til-
stede») straffas med böter eller arrest. År den brottslige krigsman,
straffas lian med arrest eller med fängsel högst i 3 månader samt, om
bortovaron varar längre än 7 dagar, med fängsel i högst 2 år, dock
under synnerligen förmildrande omständigheter med arrest.
Rymning *) — hvarmed förstås afvikande eller uteblifvande i af- * 35
sikt att alldeles undandraga sig krigstjänsten — straffas med fängsel
från och med 3 månader till och med 2 år. Vid återfall i sådant brott,
eller om rymningen sker från fartyg på »togt», är straffet fängsel
från och med 1 till och med 3 år. Inställer sig den brottslige åter
inom 7 dagar frivilligt för att fullgöra sin tjänst, straffas han med
fängsel i högst 2 år; vid synnerligen förmildrande omständigheter kan
i sådant fall straffet blifva arrest.
Den, som i afsikt att undandraga sig sin militära tjänst, genom
stympning eller annorledes gör sig helt eller delvis obrukbar därtill, 2)
eller som genom föregifvande af sjukdom eller kroppsfel söker att undan¬
draga sig krigstjänsten, straffas med fängsel i högst två år.
Husarrestant, som lämnar de rum, där arresten skall utstås, eller * 37
utan tillåtelse mottager besök, straffas med vaktarrest i minst dubbelt så
lång tid som den ådömda husarresten eller med fängsel i högst 3 månader.
(5:te kap.) Förbrytelser och förseelser med' hänsyn till den militära
sådor dinationen (»Den militsere underordning»).
Den, som då han i tjänsteangelägenhet kommer i beröring med $ 33
öfverordnad (»under tjenestlige forhandlinger og möder». eller när han
är iförd uniform, uppsåtligen uraktlåter att visa en öfverordnad före-
skrifna tecken på respekt, straffas med arrest i högst 10 dagar.
Med arrest straffas den, som i anledning af tjänsten eller under § 39
fullgörande åt militärt tjänsteåliggande inför förman yttrar ovilja mot
hans befallning eller gör invändning mot hans tillrättavisning eller som
gör sig skyldig till vanvördigt uppförande gent emot öfverordnad på
annat sätt, än ofvan nämnts. Sker det med hotfull hållning eller i
närvaro af samlad trupp, blir straffet fängsel i högst 0 månader.
0 Den som medverkar till att någon, som står i norsk krigstjänst, rymmer eller under¬
låter att infinna sig till krigstjänst, bestraffas — enligt allmänna strafflagen — med böter eller
med hefte eller fängsel i högst 1 år.
2) Med fängsel i högst ett år straffas — enligt allmän strafflag — den, som i afsikt att
undandraga sig sin värnplikt på ofvan nämndt sätt gör sig därtill obrukbar.
20
§ 40. Förolämpning mot förman eller öfverordnad i anledning af tjänsten
(iller under utförande af militärt tjänsteåliggande bestraffas i allmänhet
med arrest eller med fängsel i högst 1 år. I vissa kvalificerade fall
kan straffet höjas intill fängsel i 3 år.
§ 41. Falsk angifvelse hos militär myndighet af förman eller öfverordnad
för brott bedömes efter allmän lag, dock att arrest träder i stället för
böter.
Obefogad klagan hos sådan myndighet öfver förmans eller öfver-
ordnads förhållande i tjänsten bestraffas, om klagan framställes mot
bättre vetande, med arrest eller med hefte eller fängsel i högst 6
månader, och om det icke sker mot bättre vetande, men dock utan
rimlig grund, med arrest.
42 och 44. Mord, dråp eller annan misshandel äfvensom brott i. afseende å
den personliga friheten, som föröfvas mot förman eller öfverordnad i
anledning af tjänsten eller under utförande af militärt tjänsteåliggande,
straffas enligt allmän lag, dock så att arrest träder i stället för böter,
när sådant straff eljest ifrågakommer, och att straffet kan höjas med
hälften inom de för hvarje straffart fastställda gränser. År brott af
nu nämnda slag uppsåtligt och begånget inför samlad trupp, straffas
den skyldige med fängsel i minst 1 år.
§ 43. Den, som med våld eller hot söker förmå förman eller öfver¬
ordnad att företaga eller underlåta en tjänstehanäling eller att hindra
honom under en sådan, straffas med fängsel i högst 6 år.
Med fängsel i 3 år straffas den, som på dylikt sätt söker hindra
en annan krigsman från att utföra eu honom af förman gifven befallning
i tjänsten.
$ 45. De straff, som äro stadgade för flertalet af hithörande brottsliga
handlingar, då de begås i »anledning af tjänsten eller under utförande
af militära tjänsteåligganden», tiflämpas äfven, om sådan handling för-
öfvats, då den skyldige eljest i tjänsteangeiägenhet trädt i beröring
med förmannen eller den öfverordnade (»under tjenestlige forhandlinger
og moder med den skyldiges föresatte eller overordnede»), eller när
den skyldige är iförd uniform. I afseende å värnpliktige gäller dock
detta först, sedan de fått nödig undervisning angående sina plikter.
c 46. Den, som underlåter att visa skyldig lydnad mot förmans befall¬
ning i tjänsten eller rättsstridigt handlar emot eller öfverskrider be¬
fallningen eller mot bättre vetande ger förman osant svar på fråga i
tjänsten, straffas med arrest eller med fängsel i högst 3 månader.
Vidblifver den underlydande, trots upprepad befallning, sin. olydnad,
eller gifver han med ord eller åtbörder uttryckligen tillkänna, att han
21
icke vill utföra befallningen, straffas lian med fängsel i högst 1 år,
njen om det sker inför samlad trupp, med fängsel i högst 2 år. Vid
inträffad skada eller fara för skada kan straffet betydligt ökas.
Den, som söker att . upphetsa krigsman till ovilja mot tjänsten § 47.
eller till hat mot förmän eller öfverordnade, straffas med arrest eller
med fängsel i högst 3 år. Föröfvas sådant brott genom tryckt skrift,
kan straffet höjas till fängsel i 4 år.
blår den öfverordnade genom otillbörligt förhållande gifvit au led- s 48.
ning till något af nu nämnda insubordinationsbrott, kan straffet ned¬
sättas under det utsatta minimum och till en mildare straffart, samt, om det
består i arrest, under särdeles förmildrande omständigheter helt och
hållet bortfalla. Har den öfverordnades otillbörliga uppförande bestått
1 misshandel eller kränkande behandling af gärningsmannen, får fängsel
på lifstid ej i något fall användas och straffet ej heller öfverstiga tredje¬
delen af det eljest bestämda straffmaximum, när detta är frihetsstraff
på viss tid.
1 ifrågavarande kapitel afhandlas äfven myteri- och upprorsbrotten.
De i den äldre lagen förekommande bestämmelser om straff för hål¬
lande af sammankomster för rådplägning rörande vissa militära för¬
hållanden äro i den nya lagen uteslutna.
Militär vakt i tjänsteutöfning åtnjuter i regel enahanda rätts- §
skydd som förman.
(6:te kap.) Missbruk af myndighet.
Den, som, genom att missbruka sin myndighet eller genom att s s<>.
med orätt taga sig sådan, rättsstridigt söker förmå underlydande att göra,
tåla eller underlåta något, straffas med arrest eller med fängsel i högst
2 år, men vid iteration i högst 4 år. Har han sökt förmå den under¬
lydande till straffbar handling, kan straffet gå upp till fängsel i 6 år.
Den, som gör sig skyldig till annan reglemontsstridig behandling af
underordnade, straffas med arrest eller med fängsel i högst 3 månader.
Den, som rättsstridigt söker afhålla underlydande från att fram- s 57.
komma med eller vidblifva ansökning, besvär eller klagan, eller som
vid mottagandet af sådan uraktlåter att företaga, hvad som med an¬
ledning däraf åligger honom, straffas med arrest eller med fängsel i
högst 2 år.
Den, som utan laga rätt utöfvar disciplinär straffmyndighet, eller § 5S-
som öfverskrider sin disciplinära straffmyndighet, straffas med arrest
eller med fängsel i högst 5 år.
Den, som i anledning af tjänsten eller under utförande af militärt § sy.
tjänsteåliggande mot underlydande gör sig skyldig till mord, dråp eller
22
annan misshandel eller ärekränkning', straffas enligt den allmänna straff¬
lagen, dock att arrest träder i stället för böter, när sådant straff eljest skulle
ådömas, samt att för vissa af dessa brott (i allmänhet okvalificerad vanlig
misshandel och ärekränkning) straffmaximmn höjes från 6 månaders
till 1 års hängsel. Samma ansvar inträder, om gärning af hithörande
slag begås, när förmannen eljest i tjänsteangelägenhet träder i beröring
med den underlydande (»under tjenestlige forhandlinger og moder» å
eller när deri skyldige är i uniform.
§ falsk angifvelse åt underlydande hos militär myndighet straffas
jämväl enligt allmän lag. Arrest ersätter äfven här böter.'
s 61- hör anstiftan eller delaktighet i underlydande befälhafvares för¬
brytelse eller förseelse af den beskaffenhet, som i nu omhandlade kapitel
afses, straffas förman som gärningsman med förhöjning af intill hälften.
Straffet inträder oberoende af, huruvida gärningsmannen på grund af
god tro eller af andra grunder icke är straffskyldig.
s 62- För missbruk af myndighet, ärekränkning eller misshandel straffas
militär vakt i allmänhet, som om gärningen vore begången af förman.
(7:de kap.) Förbrytelser och förseelser med hänsyn till särskilda
tjänsteplikter och den militära ordningen.
Däribland märkas:
s Krigsman, som i strid mot sin plikt underlåter att anmäla af
underlydande begången straffbar handling eller att utöfva sin disciplinära
straff myndighet, straffas med arrest eller med fängsel i högst 3 år,
men med arrest eller med hefte i högst 3 månader, om underlåtenheten
skett af oaktsamhet.
s ,;,i' Krigsman, som släpper fånge, den där står under militär bevak¬
ning, lös eller medverkar till hans flykt, eller som underlåter att utföra
en häktningsåtgärd, som åligger honom i följd af tjänsteplikt eller
särskild order, straffas med hefte eller fängsel i högst 5 år. Har det
skett af oaktsamhet, är straffet arrest eller hefte i högst 6 månader.
s ,iT- Den, som alger oriktiga tjänste-attester, meddelanden eller för¬
klaringar, straffas med arrest eller med fängsel i högst 3 år. Var
felet oväsentligt, och ingen skada varit afsedd eller skett, kan straffet
blifva böter och under särdeles förmildrande omständigheter helt och
hållet bortfalla.
Förrådande af militär tjänstehemlighet utan skälig anledning be¬
straffas med arrest eller tjänstens förlust eller fängsel i högst fem år.
Har hemligheten blifvit förrådd till annan stat, eller betydlig skada
vållats, är straffet fängsel i minst 1 år.
23
Sistnämnda ansvarsbestämmelser äga tillämpning äfven å den,
som, sedan lian lämnat tjänsten, förbryter sig på ifrågavarande sätt.
Den, som olofligen öppnar eller tillstädjer någon att öppna ett
honom i tjänsten anförtrodt bref, straffas med tjänstens förlust eller
med fängsel i högst 3 år. Sker det för att skaffa sig eller annan
obehörig vinning, kan straffet höjas till fängsel i 6 år.
Militär vakt, som försummar honom åliggande tjänsteplikt eller
sätter sig ur stånd att uppfylla densamma, straffas med arrest eller
fängsel i högst 1 år. I svårare fall, såsom vid betydlig skada, skärpes
straffet betydligt.
Med arrest eller med fängsel i högst 3 månader straffas den, som
visar sig berusad under utförandet af militära tjänsteplikter, eller när
tjänst veterligen förestår, eller »under tjenestlige förband 1 i Tiger eller möder»,
eller när han är i uniform.
Krigsman, som i tjänsten brukar rått eller otillbörligt tal, straffas
med arrest. Vid upprepad förseelse kan straffet ökas till fängsel i
högst 3 månader.
Krigsman, som utmanar annan krigsman till envig, eller som
mottager utmaningen, eller som deltager i eller medverkar vid envig,
straffas med arrest eller tjänstens förlust eller med hefte i högst 1 år.
Vid bedömandet af detta brott tillämpas ofvan anförda regel om straff-
nedsättning eller straffrihet, i den händelse den underordnades åtgärd här¬
utinnan framkallats af otillbörligt förhållande från den öfverordnades sida.
Missbrukar »befalingsmand» sin ställning till att genom företagande
eller underlåtande af tjänstehandling kränka annans rätt, blir straffet
arrest eller tjänstens förlust eller fängsel i högst 1 år. Har han handlat
för att skaffa sig eller annan oberättigad vinning, eller har genom för¬
brytelsen betydlig skada eller rättskränkning förorsakats, kan straffet
gå upp till fängsel i 5 år.
Underlåter krigsman att utföra någon tjänsteplikt, eller öfver-
träder han på annat sätt sina tjänsteplikter, straffas han med arrest eller
med fängsel i högst 6 månader, men, om han är »befalingsmand», med
arrest eller tjänstens förlust eller med fängsel i högst 2 år. Har be¬
tydlig skada skett, blir straffet strängare.
Med arrest eller tjänstens förlust eller med hefte i högst 6 månader
straffas »befalingsmand», som visar försumlighet eller vårdslöshet vid
utförandet af tjänsteplikter, eller som gör sig skyldig till groft oförstånd
i tjänsten eller företager någon handling, som på grund af hans ställ¬
ning är honom förbjuden. 1 händelse betydlig skada af brottet orsakats,
inträder svårare straff.
24
§ 79. »Befalningsmand», som genom dryckenskap eller annorledes i sitt
uppförande i eller utom tjänsten gör sig ovärdig den för hans ställ¬
ning nödiga tillit eller aktning, straffas med förlust af tjänsten.
Egendomsbrotten, såsom stöld, försnillning m. in. dylikt, äro, för
såvidt angår förhållandena under fred, icke såsom sådana upptagna i
den nya militära strafflagen.
Krigsartik- I den nya militära strafflagens tredje del, hvilken, såsom ofvan
omförmälts, benämnes »Krigs ar tiklen och endast afser att tillämpas å
brott, begångna i krigstid, behandlas i *ett kapitel: »krigsförräderi
och blottställande af krigsmakten», i ett kapitel: de ändringar (straff-
skärpningar1), som vid vissa i lagens andra del omförmälda brott in¬
träda i krigstid, och slutligen i ett kapitel: »plundring och andra för¬
brytelser mot person och egendom».
Den discipii- l)en nya militära strafflagens fjärde del motsvarar, som ofvan
sträffnings- blifvit antydt, det förutvarande »disciplinaerreglementet». Denna del af
myndig- krigslagstiftningen har sålunda numera indragits under stortingets lag¬
heten. stiftningsmakt och erhållit karaktär af »lov». Dock bestämmes i lagen,
att de närmare reglerna rörande den militära disciplinärmyndigheten
meddelas af Konungen.
I den nya lagen hafva bibehållits båda de i nu gällande lag med-
gifna sätten för den disciplinära bestraffningsmyndighetens utöfvande,
nämligen:
1) revselse, samt
2) åläggande af s. k. forelmgsstraf', hvars verkställighet är beroende
på förklarande af den, som bestraffningen ålagts, att han åtnöjes med
bestraffningen.
§ 108. Genom revselse kunna bestraffas:
a) försummelser af militära tjänsteplikter Och förseelser mot mili¬
tär tukt och ordning, Indika icke äro straffbara efter lagens andra eller
tredje del, samt
b) följande förut omnämnda förseelser, nämligen: oloflig frånvaro
1) Sådan skärpning inträder i krigstid för oloflig bortovaro från tjänst, rymning, misshandels-
eller frihetsbrott mot förmän och öfverordnade, brott mot den militära lydnadsplikten, upphetsning
till ovilja mot tjänsten eller hot mot förmän och öfverordnade, myteri- och upprorsbrotten, regle-
mentsvidrig behandling af underlydande och underordnade, försummelse i vakttjänstgöring samt
vid öfverträdelse af tjänsteplikt eller försummelse eller vårdslöshet i tjänsten. - —
25
i tjänsten, underlåtenhet att visa öfverordnad påbjudna tecken till re¬
spekt, visad ovilja mot befallning eller vanvördigt uppförande mot
öfverordnad, olydnad mot förman eller lämnande af osant svar i tjän¬
sten, afgifvande af oriktig tjänsteattest etc., förseelse vid vakttjänst-
göring, fylleri i tjänsteförhållande, brukande af rått eller otillbörligt
tal i tjänsten, underlåtenhet att fullgöra tjänsteplikt eller öfverträdelse
af sådan samt försummelse eller vårdslöshet vid utförande af tjänste¬
plikt, så framt i sådana fäll revselse anses tillräcklig. I dessa fall kan
dock den, som revselsen afser, inom 24 timmar genom förman fordra
sakens afgörande genom dom, för såvidt böter till högre belopp än 5
kronor eller arrest i mera än 3 dagar genom revselsen ålagts honom.
Sådan begäran kan vara skriftlig eller muntlig. År den muntlig, upp-
sättes den genast skriftligen af förmannen och bestyrkes med hans
underskrift.
Förelmgsstraf han meddelas får:
a) »förseelser» b, som äro straffbara efter lagens andra eller tredje
del, samt
b) vissa där omförmälda »förbrytelser»1) nämligen: oloflig borto¬
varo, rymning, ifall den rymde inom 7 dagar återkommer, visad ovilja
mot befallning eller vanvördigt uppförande mot öfverordnad, obefogad
klagan öfver förmans eller öfverordnads förhållande i tjänsten, visad
olydnad trots upprepad befallning etc., förbrytelse vid vakttjänstgöring,
underlåtenhet att fullgöra tjänsteplikt eller öfverträdelse af sådan samt
försummelse eller vårdslöshet vid utförande af tjänsteplikt in. fl., allt
för såvidt någon af de såsom forelasgsstraf medgifna straffarter anses
tillräcklig.
Disciplinära förseelser preskriberas efter 6 månader.
Som revselse fä endast användas:
A. Mot me linie:
1. Iretteseettelse, vare sig .
a) enkel (»simpel») irettesmttelse, i enrum eller itjänsteskrifvelse, eller
b) sträng irettesiettelse, i närvaro af flere krigsmän eller genom
uppläsning å dagorder.
2. Anmälan å andra tider än de sedvanliga (»parade»), h.regeln i
»parademmssigt äntra Ib;, efter omständigheterna med full packning, till
fots eller till häst. För en och samma förseelse får sådan revselse icke
åläggas för mer än 3 på hvarandra följande dagar och 1 gång om
dagen.
Orii skillnaden mellan förseelser och förbrytelser, se ofvan noten sid. 16.
** 4
§ 109.
§ 30.
§ no.
26
§ in.
§ 133.
§ 112.
3. Strafftjänstgöring, bestående i arbete utom tur, såsom ren¬
göring, putsning eller andra förefallande tjänsteförrättningar i kasern,
skepp, munderingskammare, rustkammare stall eller läger.
4. Straffexercis, i högst 7 dagar med 1 å 2 timmar om dagen.
5. Straffvakt, hvad beträffar hären, med minst 3 nätter mellan
hvarje vakt.
6. Frihetsinskränkning, bestående i förbud att under vissa tider
om dagen eller under hela dygnet, för en tidrymd af högst 21 dagar,
gå utom kvarteret, kasernen, lägret eller annat närmare bestämdt om¬
råde. Detta slags revselse får icke ånyo användas, förrän dubbelt så
lång tid förflutit som den, hvarunder frihetsinskränkningen varat.
7. Permission sfärbud, för högst 1 månad, eller nekande af lanälof,
för högst 3 månader eller för vissa landgångsturer. Den, som detta
straff varit ålagdt för den högsta tillåtna tid, kan icke åter åläggas
detsamma, förr än dubbelt så lång tid förflutit.
8. Böter, högst 20 kronor.
Om böter icke erläggas eller kunna indrifvas, träder
1 dags arrest i st. f. böter om 1— 4 kr.
2 dagars „ ,, „ „ 5—10 „
3 ii ii ii ii ii 11 20 ,,
9. Arrest, under högst 10 dagar.
B. Mot nmderbefälingsmcend»:
Samma disciplinstraff som mot menige med undantag af de med
n:is 2—4 betecknade.
C. Mot personer, som icke äro krigsmän, samt mot officerare:
1. Irettescettelse,
a) enkel,
b) sträng.
2. Böter, högst 20 kronor.
3. Arrest, under högst 10 dagar, som dock såsom revselse ej kan
användas mot officerare af regementsofficers eller högre grad i annan
form än husarrest.
Som ))förelcegsstraffei) fä endast användas:
1. Arrest, under högst 30 dagar.
2. Böter. I »forelasgget» skall utsättas arreststraff från och med 1
till och med 30 dagar, hvartill böterna skola förvandlas, i händelse de
icke på något lagligen bestämdt sätt erläggas.
27
3. För menige och »underbefalmgsmacnd», tillhörande flottan,
nekande af 1 andlof för högst 6 månader.
4. »Inddragn ing».
För en och samma förseelse får endast ett straff, likasom ock
revselse endast af ett slag användas.
Oinskränkt rätt att ålägga revselse i ofvan angifna utsträckning
tillkommer endast generaljurisdiktionschefer, jurisdiktionschefer samt
generals- och amiralspersoner.
Andra officerare, hvilka a) i allmänhet eller för tillfället föra
kompanichefs eller, motsvarande eller högre kommando, eller b) föra
befäl öfver militär befästning, anstalt eller fartyg, eller c) innehafva
motsvarande själfständig ställning i den militära förvaltningen, hafva
emellertid en disciplinär bestraffningsrätt, som — med undantag däraf
att officer, hvilkens grad ej öfverstiger kaptens, ej kan ådöma under-
befalingsmamd frihetsinskränkning för längre tid än 14 dagar i stället
för annars medgifna 21 dagar — ej skiljer sig från den ofvan först
nämnda befälhafvare tillkommande rätt i afseende å annat än den tid,
hvarunder arrest kan ådömas, i hvithet afseende gäller, att regements¬
officer kan ålägga annan regementsofficer 2 dagars (hus-)arrest, kompani¬
officer 4 dagars (hus- eller vakt-) arrest, underbelälingsm tend. 6 dagars
(vakt-) arrest och menig 8 dagars (vakt-) arrest, samt att kapten eller
löjtnant kan ålägga honom underlydande officer 2 dagars (hus- eller
vakt-) arrest, linderbefalingsinsond 4 dagars (vakt-) arrest samt menig'
6 dagars (vakt-) arrest.
I öfrigt tillkommer disciplinär bestraffningsrätt äfven befälhafvare
öfver detacherad afdelning.1) Sådan befälhafvare äger, om han är offi¬
cer, ålägga honom underlydande officer 1 dags arrest, underbefalings-
m;end 2 dagars arrest, frihetsinskränkning i högst 4 dagar, per¬
missionsförbud eller nekande af landlof samt menig 4 dagars arrest,
»parade», strafftjänstgöring, straffexercis, frihetsinskränkning i högst
7 dagar eller nekande af permission eller landlof. År däremot
befälhafvare öfver detacherad afdelning allenast underofficer, har han
icke vidsträcktare bestraffningsrätt, än att han kan ålägga under-
befalingsmaend 1 dags arrest samt menig 2 dagars arrest, »parade»,
strafftjänstgöring, straff exercis, frihetsinskränkning i högst 4 dagar,
1) Med sådan befälhafvare är i förevarande afseende likställd sekond å fartyg Onäpst-
kommanderende ombord»).
§ 114.
§ 115.
28
permissionsförbiid i högst 7 dagar eller nekande af landlof för högst 4
1 andgångst ur er.
Härförutom kan enhvar förman utan hänsyn till tjänstegrad till¬
dela underlydande irettessettelse.
§116. Rätt att utfärda företag tillkommer utan inskränkning generalju-
risdiktionschefer, jurisdiktionscliefer samt generals- och amiralspersoner.
Sådan, rätt, allenast med den inskränkning, att arrest ej må »föreläggas» för
längre tid än 20 dagar, tillkommer jämväl öfriga med ständig disciplinär
bestraffningsrätt utrustade officerare1), för såvidt de föra befäl öfver militär
afdelning, befästning, anstalt eller fartyg, som i allmänhet eller för
tillfället kan betraktas som själfständigt.
§ *17- Ingen må utöfva disciplinär myndighet i sin förmans närvaro
§ 118- utan dennes samtycke. Beträffande förseelser, hvilkas disciplinära be¬
straffning tillkommer en underordnad befälhafvare, utöfvas disciplinär¬
myndigheten af hans förman, såvida förseelsen är föröfvad i dennes
närvaro eller är lämnad ostraffad af den underordnade.
§ 119. Anser underordnad befälhafvare, att strängare straff bör användas,
än han är behörig att ålägga, eller hyser han eljest betänklighet att
själf afgöra saken, har han att inhämta sin förmans afgörande.
§ 121. I fråga om proceduren stadgas beträffande såväl revselse som fore-
kogsstraff, att vederbörande skall beredas tillfälle att förklara sig, samt
att de till ett riktigt bedömande af saken nödiga upplysningar skola
anskaffas.
§ 12°- Hvad särskild! angår forekegsstraf, skall den tilltalade på ända¬
målsenligt sätt få sig tillställdt ett skriftligt föreläggande, innehållande
noggrann! angifvande af den ifrågavarande straffbara handlingen, hän¬
visning till tillämpade lagrum, straffets storlek, vidare eventuel! storleken
af skadeersättning och rättegångskostnader samt slutligen viss tid, i regeln
icke under 24 timmar, inom hvilken den tilltalade har att afgifva för¬
klaring, om han åtnöjes med det förelagda straffet (»vedtager fore-
1 fegget»).
Åtnöjes han ej, eller uraktlåter han att afgifva förklaring, afgör
jurisdiktionschefen, om åtal skall anhängiggöra^. Förklarar den, som
fått sig bestraffningen ålagd, sig därmed nöjd, skall denna hans
förklaring skriftligen uppsättas, uppläsas samt undertecknas, där sä
ske kan, af den, som bestraffningen gäller, jämte ett tillkalladt vittne.
»Vedtaget för el teg» har samma verkan som en dom, dock med
1) Således ej befälhafvare öfver detacherad afdelning.
29
deri inskränkning, som, enligt livad nedan sägs, följer af högre befäl-
hafvares pröfningsrätt. Målet kan genom »ankel) :) dragas under
Iloiesterets pröfning. Foreltegsstraf går i regel genast i verkställighet.
Revselse går i regel genast i verkställighet.
Den, hvilken revselse ålagts af någon, som själf står under högre
befälhafvares disciplinära myndighet, kan inom 24 timmar därefter
genom vederbörande förman ingifva besvär till närmast högre med
disciplinär bestraffningsrätt utrustade befälhafvare. Straffet går dock,
oberoende af anförda besvär, i verkställighet, såvida det icke utgöres
af böter eller arrest, eller ock af den högre befälhafvare!) förordnas,
att med bestraffningen skall anstå. Mot det beslut, som fattas i
anledning af anförda besvär, kan klagan ej föras, utom i det fall att
därigenom böter eller arrest ålagts för förseelse, som är straffbar enligt
lagens andra eller tredje del. 1 sistnämnda fall kan klagan, likaledes
genom besvär, föras hos jurisdiktionschefen och, i fredstid, öfver haris
bes lut lins general] i irisdiktionschefen.
Revselse utgör ej hinder för sakens upptagande vid domstol i
vanlig ordning. Har bestraffningen helt eller delvis gått i verkställig¬
het, göres härför afdrag vid straffets slutliga bestämmande.
Anmälan om »vedtaget forelsegsstraf» eller ålagd revselse skall
omedelbarligen göras hos öfverordnad myndighet. I »straffeprotokollen»
skall anteckning ske om forelsegsstraf samt om revselse, som består
i frihetsinskränkning, permissionsförbud, böter eller arrest.
Enhvar befälhafvare skall hafva inseende öfver sina underordnades
utöfvande af disciplinärmyndigheten. Finner han ett straff oförtjänt,
för strängt eller olagligt, har lian att nedsätta eller upphäfva det.
Befinnes det för mildt, skall dock vid det skedda bero, såvida det icke
är fråga om eu straffbar handling, som icke bort i disciplinär väg
bestraffas.
Anses ett forelsegsstraf hafva användts å brottslig handling,
därför sådan bestraffning ej lagligen får användas, tillkommer det
jurisdiktionschefen att meddela beslut om sakens behandling. Har det
i dylikt fall »vedtagne» straff helt eller delvis gått i verkställighet,
göres därför afdrag vid det slutliga straffets bestämmande. *)
*) »Anke» afser en förnyad pröfning af målets rättsliga sida (jfr. anteckningarna rörande
det militära rättegångsväsendet). »Anke» synes här kunna grundas endast därpå, att föreskrifna
former ej iakttagits, att det förhållande, forelsegget afser, ej är straffbart eller att nöjdförklaringen
ej skett på ett bindande sätt. (Lov om Rettegangsmaaden i Straffesager § 881).
S 122.
ICO.
S 125.
S 128.
§ 12!.
30
S 1911.
§ I-
S 4.
Straff, som
kunna ådö-
mas enligt
strafflagen
för krigs¬
makten.
S 19.
Danmark.
I motsats till hvad förhållandet är med den danska lagstiftningen
rörande den militära domstolsförfattningen och rättegångsordningen, Si¬
den danska strafflagen för krigsmakten af jämförelsevis färskt datum.
Sistnämnda lag fStraffelov för Krigsmagten) är nämligen af den 7
maj 1881. På grund af medgifvande i denna lag och i enlighet med
vissa i densamma uppställda allmänna regler för den disciplinära straff-
myndighetens omfattning och utsträckning äro utfärdade dels »Anord¬
ning om Anvendelse af Sträf uden Dom ved Landkrig smagten den 13 aug.
1886 och dels »Anordning om Anvendelse af Sträf liden Dom ved Sekrigs-
magten, for saa vidt angaar Landtjenesten , samt »Anordning om Anven¬
delse af Sträf uden Dom i Krigsskibe paa Togt» med flere flottan rörande
förordningar i samma ämne den 20 juni 1881.
Under den militära strafflagen lyda:
1. i allmänhet alla till krigsmakten hörande personer, vare sig
de äro därvid fast anställde eller tillsvidare (midlertidlig) tjänstgörande
vid densamma;
2. krigsfångar, som stå under militär bevakning eller, på hedersord
frigifna, brutit detta;
3. andra till krigsmakten ej hörande personer, när de i krigstid
på något af krigsmakten besatt område utom riket bedrifva spioneri
för fiendens räkning, förleda någon af krigsmakten till förräderi, rymning,
uppror eller olydnad eller eljest deltaga i sådant brott eller företaga
andra handlingar till omedelbar skada för krigsmakten eller öfverträda
de bestämmelser, som vederbörande befälhafvare till krigsmaktens eller
krigsföretagets säkerhet meddelat.
Enligt strafflagen för krigsmakten, jämförd med den allmänna
strafflagen, kunna följande straff användas:
1. Dödsstraff (»Livsstraf»), som fullbordas offentligt genom skjutning.
2. Straffarbete. Detta straff medför uteslutning från hären eller
flottan äfvensom förlast af ämbete eller tjänst. Dock kan värnpliktig-
användas till krigsmaktens nytta enligt särskilda bestämmelser. Straff¬
arbete är antingen
a) Tukthusarbete, på lifstid eller på viss tid, från och med 2 till
och med 16 år, eller
81
b) Arbete å korrektionsanstalt (» För b edr i n gshu s arb eid e» , från och
med 8 månader till och med 6 år.
3. »Fcengselsstraf» af något af följande slag: *) § n.
a; Enkel (»simpel») arrest, från och med 6 timmar till och med, § in.
för officerare, 2 månader, för andra krigsmän, 1 månad. Detta straff
är af något af följande båda slag:
a) Kvarterarrest, som består däri, att den dömde icke får lämna § 13.
sin bostad, vare sig i kasern, tält eller annorstädes, men vid krigstjänst
å fartyg- däri, att lian icke får landlof och att han icke beordras till tjänst
i land eller å fartyg, som sändes till land. Detta straff kan icke ådömas
menige utom i disciplinär väg.
[■]) Vakt arrest, som utstås i särskild arrestlokal, dock att, å fartyg, § u.
officerare och underofficerare, som hafva egen hytt, aftjäna straffet i
denna. Besök få mottagas endast efter särskild tillåtelse. Detta straff
kan icke användas å officerare af högre grad än kapten.
b) Arrest i enrum (»ensom Arrest»), på fartyg i högst 35 dagar, § 17.
annars i högst 60 dagar. Straffet kan användas endast å under¬
officerare och menige.
c) Arrest i bojor (»Arrest i Bpien»), som kan vara antingen § is.
«) enkel (»simpel»), med bojor om ena benet, under en tid af
högst 10 dagar, eller
/?) sträng, med bojor om båda benen, under högst 5 dagar.
Bojorna fastgöras i golfvet eller däcket, men så att den fängslade
icke hindras att stå, sitta eller ligga. Kedjan skall vara minst 1 aln
lång. Den fängslade befrias från bojorna eu timme om dagen för att
fa nödig rörelse. Arrest i bojor användes endast å menige, (enl. Gran).
d) Mörk arrest, under högst 30 dagar. Värn- arresten mera än § 19.
5 dagar, tillbringas hvar femte dag i ljust men ensamt rum. Har den
arresterade ej fyllt 18 år, göres arresten ljus hvar tredje dag, och in¬
räknas i detta fall — hvad eljest icke är förhållandet — äfven de
dagar, som den arresterade hålles i ljust rum, i strafftiden.
e) Mörk arrest på inskränkt kost, som skiljer sig från det sist- § 20.
nämnda straffet därigenom, att fången blott till middagen erhåller varm
mat, i öfrigt vatten och bröd. Mörk arrest användes endast å under¬
officerare och menige.
O
0 Enligt allmänna strafflagen finnas följande arter af fängelsestraff: 1) Enkelt fängelse
om 2 dagar — 2 år, 2) fängelse på sedvanlig 'fångkost om 2 dagar — 6 månader, 3) fängelse
på vatten och bröd om 2 — 30 dagar samt 4) statsfängelse om 6 månader — 10 år. Ådömes
krigsman för brott mot allmän lag (af krigsdomstol'i något af nu nämnda arter af fängelsestraff,
förvandlas det efter vissa regler (§ 40) till militärt »Fpengselsstraf».
32
f) Fängelse på vatten och- bröd, från och med 2 till och med, på
fartyg, 20, i öfriga fall, 30 (lagar. Detta straff får ej användas å
personer, under 18 eller öfver 60 år, ej heller å sådana, hvilkas hälsa
enligt läkares intyg skulle kunna taga skada deraf; i dessa fall användes
i regel i stället mörk arrest på inskränkt kost. Straffet användes icke
heller på officerare annat än för brott, som enligt den allmänna
meningen betraktas som vanärande, samt icke på underofficerare utom
i förening med tjänstens förlust. Straffet har två grader:
er) Enkelt (»simpelt») fängelse på vatten och, bröd, hvilken aftjänas
i ljus arrestlokal, såvidt möjligt i enrum. Därest strafftiden öfverstiger
5 dagar, skall, i öfverensstämmelse med den allmänna strafflagens
stadganden för motsvarande fall, vid straffets verkställande göras ett
eller flere afbrott för eu eller flera dagar, beroende på strafftidens längd.
/?) Strängt fängelse på ratten och bröd, som utstås i mörkt enrum.
Den fängslade erhåller inga sängkläder, endast om natten täcke och
hufvudkudde. Om straffet icke varar mer än 5 dagar, fullbordas det
utan afbrott. Skall det ådömas för längre tid, utsattes det i två eller
flere gånger 5 dagar med mellantider af 5 dagar, under hvilka den
dömde förvaras i ensamt men ljust rum och erhåller vanliga sängkläder.
Ombord kan dock straffet utstås i perioder om 6, 7 eller 8 dagar med
mellantider om endast 2 dagar.
g) Fästningsarrest, hvilket straff är användbart endast å officerare
och ådömes för en tid af 1, 1 y 2 eller flere månader, dock ej öfver
1 år. Äfven af detta straff finnes två grader:
a) enkel (»simpel)») och
(j) sträng fästningsarrest, Indika arter skilja sig i afseende å den
tid, fången kan fä vistas i fria luften, samt i ätten att mottaga besök.
Sträng fästningsarrest kan såsom en skärpning i bestraffningen ådömas
i förening med förlust af ämbete eller tjänst.
När ett brott i lagen är belagdt med »Fängsel» eller »Fmngsels-
straf», innefattas därunder något af nu nämnda arter (icke statsfängelse,
hvarom se nedan). Samma arter delas i »Fängsel» af första graden
och »Fängsel)) af andra graden. Med »Fängsel af andra graden förstås
strängt fängelse på vatten och bröd i mer än 15 dagar, enkel fästnings¬
arrest i mer än 4 månader samt sträng fästningsarrest i mer än 3
månader. Under »Fängsel af första graden innefattas alla öfriga förut
nämnda arter af »Fängsel».
»Faengselsstraf» kan slutligen, som antydt, ådömas i form af
li) Statsfängelse, på lifstid eller på viss tid, från och med 1 till
och med 10 år. Har någon enligt allmän lag förskyllt statsfängelse för
33
kortare tid än 1 år, förvandlas det till annat motsvarande straff, för
officerare fästningsarrest.
4. Förlust af ämbete eller tjänst. Detta straff kan ådömas antingen § 35.
ensamt eller i förening med andra straff. Det är användbart endast å
officerare, underofficerare och korpraler (»Befalingsmsend») samt vissa
med dem likställda (civilmilitära) personer. Den, som ådömts detta straff,
är, för såvidt han icke redan fullgjort sin värnplikt, skyldig aftjäna denna
eller livad af densamma återstår, som menig, dock med rätt för veder¬
börande militära departement att hemsända honom.
Anmärkas må, att krigsdomstol kan, i stället för ådömande af $ 36-
»Fängsel», till tjänstens förlust döma officer eller underofficer, som
flera gånger förut i denna sin ställning varit dömd till .»Fängsel» och
som anses oduglig eller ovärdig att behålla tjänsten. J)
5. Tillrättavisning (»Iretteseettelse») 1 2) användes som straff för s 38-
mindre tjänsteförseelser, hvilka annars skulle medföra endast en kort
tids enkel arrest, för såvidt omständigheterna tala för ett sådant utbyte. 3)
Då straff för en förbrytelse af krigsdomstol skall bestämmas
enligt allmän lag, användas de däri bestämda straffarter,4) dock med de
förändringar, som föranledas af den militära strafflagen.
Allmänna strafflagens allmänna del är tillämplig äfven å militära
brott. Ur nämnda lag må nämnas den bestämmelse, att den oriktiga ° a ser'
uppfattning, att en genom lagen förbjuden handling enligt samvetets
eller religionens bud är tillåten eller anbefalld, eller omvändt, att en
af lagen anbefalld verksamhet af samma grund är otillåten, ej ute¬
sluter straff.
Den militära strafflagen innehåller i öfrigt, bland andra, följande
allmänna bestämmelser: Underlydande, som utför en af förmän an-
1) Menig, som visst antal gånger dömts till »Fsengselsstraf» kan dömas att blifva skild § 32.
från sin truppafdelning, i hvilken händelse han därefter användes till krigsmaktens gagn efter
krigsstyrelsens bestämmande, dock med möjlighet att framdeles återflyttas till truppafdelningen
2) »Irettessettelse» är ett speciellt militärt straff.
*) Å personel-, som ej fyllt 15 år, kan af nu angifna straff intet annat användas än enkel § 39.
arrest, å krigsfartyg i högst 30 dagar, eljest i högst 60 dagar samt »Irettessettelse». I öfrigt
användas å dem, de straff, som enligt allmän lag kunna ådömas personer af deras ålder.
fp 4) De förut ej anmärkta straff, som kunna ådömas enligt allmän strafflag men ej enligt
strafflagen för krigsmakten äro: 1) Böter, från och med 1 till och med 2,000 kronor, 2) förlust
af valrätt samt 3) kroppsstraff nämligen a), för personer af mankön mellan 15 och 18 år,
»fott in (gsträf» om 10 25 slag samt b), lör gossar mellan 10 och 15 år och flickor mellan 10 och
12 år, »1tils», med nyssnämnda antal slag, som dock för särdeles vanartiga barn kan ökas till
2 gånger 25 slag, fördelade på 2 dagar.
** 5
34
befalld, straffbar handling, är straffa, så framt han ej bort inse eller
eljest afvetat, att med befallningen åsyftades en förbrytelse. Har någon
genom egen skuld försatt sig i öfverlastadt tillstånd, utesluter detta
icke straff, om tjänstefel därunder begås. Hafva flera krigsmän gemen¬
samt begått brott, kan den eller de till grad eller tjänsteålder främste
deltagarne, ändå att de ej bevisligen äro att anse som hufvudmän,
straffas som sådana. Som försvårande omständigheter vid straffmätnin¬
gen uppställer lagen i allmänhet, bland annat, att förbrytelse blifvit
begången i krigstid eller i närheten af fienden, att den blifvit begången
i tjänsten och särskildt under vapen, att flera förenat sig om att begå
brott eller gemensamt begått detsamma, att någon missbrukat sina
vapen eller sin tjänsteställning till begående af förbrytelse. Om i krigs¬
tid vissa för krigsföretagen farliga förbrytelser taga så öfverhand, att
farliga följder för krigsmakten eller krigsföretagen ögonskenligen äro
att befara, om icke nämnda förbrytelser hastigt dämpas, kan högste
befälhafvare^ efter utfärdad kungörelse, för dylika förbrytelser utsträcka
användningen af dödsstraff. Detta kan gälla äfven inbyggarne i fient¬
ligt land.
Straff¬
satserna för
eu del brott.
SS 81—85.
89, 92.
..Rymning anses föreligga, då någon, i afsikt att helt och hållet
undandraga sig krigstjänsten, vare sig afviker, döljer sig undan eller i
öfrigt uteblifver eller ock, efter permission eller annan loflig frånvaro,
uraktlåter att åter inställa sig x). Sådan afsikt presumeras, bland annat,
när någon olofligen afviker och icke åter infinner sig, i fredstid
inom 3 dagar och i krigstid inom 24 timmar, samt när någon efter
meddelad permission uteblifver mera än 8 dagar utöfver bestämd tid
utan anmäldt laga förfall. Rymning bestraffas i fredstid, första resan
med »Fängsel)», dock icke under enkelt fängelse på vatten och bröd i
2 gånger 5 dagar, andra resan med »Fängsel» af andra graden och vid
förnyadt återfall med straffarbete i högst 4 år. 1 krigstid är straffet
»Fängsel» i andra graden eller straffarbete i högst 3 år, vid återfall i högst
4 år, i vissa svårare fall strängare. Officer skall, hvad straff han än
för öfrigt erhåller, dömas till tjänstens förlust. Jämväl för under¬
officer kan sådan påföljd inträda. Ofvannämnda bestämmelser tillämpas
å värnpliktige endast under förutsättning, att de redan inträdt i tjänst¬
göring (jfr nedan).
Om någon af manskapet, som för rymning har förskyllt ringare
straff än straffarbete, åter frivilligt anmäler sig, anses han icke som
Som rymmare betraktas i allmänhet äfven den, som i ofvan nämnda afsikt afviker från
arrest, äfven om afsikten närmast varit att undandraga sig straff.
35
rymmare, utan straffas såsom för oloflig frånvaro, men det straff lian
erhåller betraktas dock vid återfall som rymningsstraff.
Oloflig frånvaro utan sådan afsikt, som förutsattes för rymning, s 97.
straffas med »Fängsel» eller förlust af ämbete eller tjänst. Sker det i
fiendens närhet, kan straffet stiga till straffarbete i 4 år.
Värnpliktig, som icke inställer sig i rätt tid till sin första tjänst- § 98.
göling och härför tilltalas vid krigsdomstol, straffas med »Fängsel)).
Har han i krigstid uppsåtligen undandragit sig krigstjänsten, kan dock
straffet ökas till straffarbete i 2 år.
Den, som genom att ådraga sig sjukdom, etc., som gör honom s 95.
oduglig till krigstjänst, söker undandraga sig denna, straffas med minst
15 dagars enkelt »Fängsel» på vatten och bröd eller motsvarande straff
eller straffarbete i högst 2 år.
Användande af bedrägligt medel i dylikt syfte straffas med »Fängsel» s 96.
eller med tjänstens förlust.
I kapitlet om upprors- och myteribrotten märkes följande:
Sådana i en församling af krigsmän företagna handlingar, som äro § 1(H».
ägnade att uppväcka uppror eller olydnad, straffas, ändå att sådan verkan
ej var åsyftad, med »Fängsel», statsfängelse eller straffarbete i högst $ lot.
4 år. Enahanda straff drabbar den, som på sådant sätt klagar öfver
besvärlighet eller brist eller företager annan sådan handling, att han bort
kunna inse, att därigenom missnöje kan utbredas inom någon del af
krigsmakten, ändå att detta ej var åsyftadt.
Bland förbrytelser med hänsyn till förmän, öfverordnade och vakt¬
hafvande förekommer följande:
Den, som uppsåtligen åsidosätter skyldig lydnad genom att handla
emot, öfverskrida eller uraktlåta att uppfylla någon af förman gifven
befallning i tjänsten, icke utför en sådan befallning utan invändningar
eller onödigt uppehåll eller obefogad! motverkar någon tjänstebefallning,
straffas med »Fängsel» eller förlust af ämbete eller tjänst. Nekar han
att lyda eller gifver på annat sätt tillkänna, att han icke vill lyda, blir
straffet minst enkelt fängelse på vatten och bröd i 3 gånger 5 dagar
eller annat motsvarande »Fmngselsstraf». Vid vissa angifna försvårande
omständigheter kan straffet ytterligare stegras. År olydnaden förenad
med våld mot förmannen, är straffet straffarbete i minst 8 år eller
dödsstraff.
Den, som uppsåtligen dräper förman i eller för tjänsten, straffas
med döden.
s m.
36
S 116.
S 117.
§ 118.
S 119.
§ 120.
S 121.
§ 122.
g 123.
Våld mot förman i eller för tjänsten är, om döden (oafsiktligt)
följer, belagdt med dödsstraff eller straffarbete i minst 6 år; medförer
våldet lemlästning eller annan icke mindre betydlig skada, blir straffet
straffarbete i minst 4 år eller dödsstraff, men, om icke så betydlig skada
följer, straffarbete i högst 8 år eller, under förmildrande omständig¬
heter, ringare straff, dock icke under »Fängsel» af andra graden. Straffet
bortfaller icke, äfven om gärningen utöfvas för att afvärja ett rätts-
stridigt angrepp från förmannens sida, såvida icke fara förelåg, att
angreppet skulle medföra döden, lemlästning eller annan obotlig skada.
Våld mot förman, som icke sker i eller för tjänsten, straffas, om gär¬
ningen medförde lemlästning eller annan icke mindre betydlig skada, med
straffarbete och om någon icke så betydlig skada följer, med »Fängsel»
af andra graden eller statsfängelse eller straffarbete i högst 4 år.
Hot om våld mot förman straffas med »Fängsel», minst med enkelt
fängelse på vatten och bröd i 3 gånger 5 dagar eller annat motsvarande
»Fsengselsstraf». Vid försvårande omständigheter, särskildt. om hotet
framställes i tjänsten, kan straffet stiga till statsfängelse eller straff¬
arbete i 4 år.
Begås något af sistnämnda båda brott mot öfverordnad, som ej
är förman, belägges det med enahanda straff; dock kan för enbart hot
om våld straffet nedsättas till lägre grader af »Fängsel».
Utmanar någon öfverordnad i anledning af hans förhållande i
tjänsten till envig, straffas lian med »Fängsel» af andra graden eller
tjänstens förlust.
Förolämpning mot öfverordnad äfvensom trotsigt eller annat van¬
vördigt uppträdande mot honom eller ärekränkande tadel af honom m. in.
straffas, om det sker i eller för tjänsten, med »Fängsel» eller förlust
af ämbete eller tjänst. Under särdeles försvårande omständigheter, sär¬
skildt vid grof ärekränkning mot förman i tjänsten, kan straffet stiga
till statsfängelse eller straffarbete i 3 år.
Den, som i ö Iligt, när lian kommer i beröring med öfverordnad,
åsidosätter den aktning, lian är skyldig denne, eller som talar om denne
på ett ärekränkande eller otillbörligt sätt, straffas med »Fängsel».
Vid utmätandet af straffet för nu nämnda insubordinationsbrott
bör hänsyn tagas till den större eller mindre skillnaden i. tjänstegrad
mellan den förorättade och gärningsmannen. I fråga om våld, hot om
våld, utmaning till envig samt förolämpning och vanvördigt uppträdande
betraktas det som eu särdeles förmildrande omständighet, om den öf\ <er-
ordnade genom att öfverskrida gränserna för sin myndighet eller genom
otillbörlig behandling af den underordnade eller hans närmaste har eggat
37
till förbrytelsen eller bär framkallat den genom att inlåta sig i opas¬
sande förtrolighet med den underordnade. I sådant fall kan till och
med straffet sättas under det annars bestämda minimum.
Den, som uppsåtligen eller af brist på skyldig uppmärksamhet s 121.
underlåter att visa öfverordnad, som han känner eller är skyldig att
känna, föreskrifna tecken till aktning, straffas med »Fängsel» af första
graden. Skedde det ouppsåtlig^, kan, första gången, varning ådömas.
Ogrundad klagan mot förman straffas med »Fängsel» af första s 124.
graden.
För olydighet, våld, hot om våld eller förolämpning mot skilt vakt är § 125.
straffet i regel detsamma, som om gärningen blifvit begången mot förman.
Bland förbrytelser med hänsyn till underlydande och underordnade
märkas:
Den, som utan att vara därtill behörig belägger underordnad med § iso.
straff, öfverskrider gränserna för sin straff myndighet eller i öfrigt olag¬
ligen låter straff gå i verkställighet eller eljest missbrukar sin myndig¬
het i sådant afseende, straffas, såvida han ej enligt allmän lag förskyllt
svårare straff, med »Feengsel» eller förlust af ämbete eller tjänst.
Den, som olofligen slår eller på liknande sätt utöfvar personligt § 131.
våld mot underordnad, straffas med »Fängsel», och skall straffet, om
den underordnade icke genom retsamt (»opirrende») förhållande har
eggat till förbrytelsen, utgöra minst vaktarrest i 30 dagar eller annat
motsvarande »Fsengselsstraf». Urartar våldet till verklig misshandel, eller
föreligga andra synnerligen försvårande omständigheter, dömes till
»Fängsel)) af andra graden eller förlust af ämbete eller tjänst, såvida
icke enligt allmän strafflag svårare straff blifvit förskylldt. Högre befäl¬
hafvare, som är tillstädes vid sådan gärning och icke strax inskrider
för att förhindra den, erhåller samma straff och kan jämte fängelse
dömas till förlust af ämbete eller tjänst.
Hot om våld mot underordnad straffas med »Fsengseb.
Falska beskyllningar, okvädinsord och annat otillbörligt upp- s 133>
trädande mot underordnad bestrafläs med »Fsengsel». Begås dylikt brott ? 134.
eller våld eller hot om våld mot öfverlastad person, anses brottet be¬
gånget mrder försvårande omständigheter.
Den, som ålägger underlydande mer tjänstgöring, än som är till- g 136.
låtet, eller missbrukar sin ställning till att ålägga honom arbete till sin
enskilda nytta eller till att ålägga den underlydande något, som han
ej har befogenhet att påbjuda, eller att förbjuda honom handlingar, som
lian icke på grund af sin tjänst har befogenhet att hindra, eller till att
38
§ 140.
8 lön.
8 159.
8 102.
inskränka den underlydandes lagliga frihet med hänsyn till utöfningen
af allmänt medborgerliga plikter och rättigheter, såsom deltagande i
offentliga valhandlingar, straffas med »Fängsel»; och kan officer, om
förbrytelsen upprepas, dömas till ämbetets förlust.
Förman, som underlåter att utöfva tillbörlig uppsikt öfver under¬
lydande till förhindrande af förbrytelse eller att "befordra begångna för¬
brytelser till ansvar (disciplinärt eller annorledes), dömes till »Fängsel»,
officer i svårare fall till ämbetets förlust.
Förman, som genom hot om skadliga följder eller andra otillåtna
medel söker afhålla underlydande från att anföra eller fullfölja klago¬
mål, eller som undertrycker eller söker att undertrycka klagoskrift,
straffas med »Fängsel» eller, vid återfall, efter omständigheterna tjänstens
förlust.
Ur kapitlet om :»åsidosättande eif militära plikter i allmänhet eller
i vissa förhållanden» anföras följande bestämmelser:
Den, som handlar emot, försummar eller eljest icke med tillbörlig
noggrannhet efterkommer de honom enligt reglementen, författningar
o. s. v. eller i följd af förhållandenas natur åliggande plikter, straffas,
såvida intet annat särskildt straff är förskylldt, med »Fängsel». Har
officer därvid ådagalagt synnerligt lättsinne, vårdslöshet med hänsyn
till viktiga plikter, brist på mod eller manlig beslutsamhet eller hög-
grad af brist på tillbörlig insikt till riktigt bedömande af inträffade
förhållanden, straffas han med tjänstens förlust, hvithet straff vid för¬
orsakad stor skada eller uppenbar fara för sådan kan stiga till stats¬
fängelse eller straffarbete i 3 år.
Den, som i tjänstesaker uppsåtligen afgifver oriktiga meddelanden,
attester eller rapporter, straffas med »Fängsel» eller förlust af ämbete
eller tjänst, eller om brottet skett i bedrägligt syfte eller eljest under
försvårande omständigheter, med högst straffarbete i 4 år. Sker det
af vårdslöshet, är straffet »Fängsel».
Om krigsmän utan förmans tillstånd vare sig ingå inbördes för¬
eningar, som angå deras tjänsteförhållandeu eller politiska angelägen¬
heter, eller deltaga i sammankomster af krigsmän för rådslag om sådana
ämnen, eller om de, oaktadt särskildt förbud af förman, deltaga i
politisk förening af civila medborgare eller i politisk sammankomst af
sådana, straffas de med »Fängsel» eller, om de äro officerare, efter
omständigheterna med förlust af tjänst.
Den, som genom olaglig handling söker åstadkomma att värn-
8 165.
39
pliktig befrias från honom åliggande värnplikt, straffas, om lian är
officer, med ämbetets förlust, eljest med »Fängsel» i andra grad.
Officer, som bryter arrest, straffas med »Fängsel», dock minst s m
vaktarrest i en månad eller annat »Faengselsstraf» af lika storlek eller
med tjänstens förlust, livilket sistnämnda straff alltid användes, när
officer andra resan bryter arrest utan bevakning. Brytes arrest af
annan krigsman, blir straffet »Fängsel» af första graden.
Begår någon stöld *) i den kasern eller annan byggnad, där han s 172-
blifvit inkvarterad af det allmänna, eller på det skepp eller annat ställe,
där han utför något tjänsteåliggande, eller begagnar någon det tillfälle,
som erbjudes på grund af församlingar af krigsfolk i tjänst, på marsch
eller under andra dylika omständigheter, till att bestjäla någon till
krigsmakten hörande eller i dess följe varande person, skall afseende
därvid fästas till straffets höjande inom lagligen fastställda gränser, och
skall straffet, såvida det på grund af gärningens beskaffenhet i öfrigt
kan gå ned under straffarbete, dock utgöra minst enkelt fängelse på
vatten och bröd i 3 gånger 5 dagar.
Äfven andra former af olofligt tillgrepp, såsom stöld, begången
af skiltvakt eller post, eller stöld af gods, som någon är satt att bevaka
eller föra, eller af krigsmakten tillhörig egendom ur dess verkstäder,
fästningsverk, tyghus etc. likasom ock vissa slag af skadegörelse, för¬
snillning eller förskingring in. in., äro i den militära strafflagen upptagna.
Fylleri i tjänsten eller när tjänst veterligen förestår, bestraffas * 178
med »Fängsel» eller, under försvårande omständigheter, med tjänstens
förlust. Fylleri vid annat tillfälle, som ger anledning till oordning
eller förargelse eller sker om skeppsbord, straffas med »Fängsel» af
första graden, för underofficerare och manskap dock icke öfverstigande
enkelt fängelse på vatten och bröd i 2 gånger 5 dagar.
Den, som på annat sätt, än lagen för särskilda fall stadgar, förgår s 183
sig mot den militära disciplinen och ordningen, genom att medelst
slagsmål, förnärmelse!- eller annorledes störa det fredliga och kamrat¬
liga förhållande, som bör råda mellan krigsmän, eller gör sig skyldig-
till hot eller annat, opassande uppförande mot värd eller husfolk i
kvarter, till förbjudet spel, till offentlig oordning eller förargelse eller
till annat, för en krigsman opassande (»usömmelig») uppförande eller
icke iakttager nödig försiktighet för att undgå förnärmelse!’, straffas
med »Fängsel», där ej gärningen eljest medför svårare straff.
') Under denna bestämmelse falla icke sådana ringa tjufnadsbrott, som på grund åt
straffets obetydlighet ej stå under allmänt åtal.
40
§ 184. Till tjänstens förlust dömes officer, som, genom att gifva anled¬
ning till grof oordning eller förargelse, genom att utsätta sig för
behandling, som är oförenlig med hans stånds ära, genom att på sådant
sätt behandla annan officer, genom dryckenskap eller andra utsväfningar
eller på annat sätt, gör sig ovärdig den aktning, hvaraf han enligt sin
ställning bör vara i besittning.
Den discipii- Som redan antydt, finnas i strafflagen för krigsmakten intagna
nära straff- vissa allmänna bestämmelser angående den disciplinära straffmyndigheten.
myndig;- eu jl *j o
heten. Dessa bestämmelser afse hufvudsakligen att stadga, hvilka straff som
må i disciplinär väg åläggas, samt i hvilka fall den, som fått sig
disciplinär bestraffning ålagd, må draga saken under krigsdomstol. I lagen
stadgas jämväl, att endast vissa högre befälhafvare äga ålägga viss-
strängare form af disciplinstraff »(Fängsel» på vatten och bröd). I öfrigt
öfverlåter lagen åt Konungen att meddela de närmare bestämmelserna
om den disciplinära straffmyndigheten. Dock undantager lagen från
afgörande i disciplinär väg sådana förseelser, hvilka »kunna betraktas
som vanärande i den allmänna meningen», eller hvilka vid återfall
äro belagda med skärpt straff.
Under förutsättning att det förskyllda straffet faller inom veder¬
börande befälhafvare bestraffningsrätt, kunna i öfrigt på disciplinär
väg bestraffas
•§ 3- ’) 1) egentliga disciplinförseelser, såsom exempel på hvilka disciplin-
förordningarna uppräkna, bland annat, osnygghet, vårdslöshet i afseende
å mundering och dylikt, öfverträdelse af kasernreglementen, oanständigt
uppförande, fylleri, slagsmål, brist på punktlighet, ouppmärksamhet vid
öfningar, mindre insubordinationsförseelsor, opassande uppförande mot
underordnade m. m.;
§ 4- 2) polisförseelser, som äro föremål för allmänt (»offentligt») åtal;
3) andra »offentliga» förbrytelser, för såvidt straff för dem, om
den skyldige icke är militär, kan utan dom bestämmas af civil myndig¬
het ; samt
4) »privata» förbrytelser, när parterna enas om att underkasta
saken vederbörande befälhafvares afgörande, och han icke har kunnat
förmå dem till förlikning.
De straff, som på disciplinär väg kunna åläggas, äro
A. För manskap:
t 5. 1) Vissa ringare disciplinstraff, som exempel på hvilka i disciplin-
förordningarna för hären och, hvad beträffar landtjänsten, för flottan
1) §§ i den hären afseende förordningen.
41
uppräknas: omputsning för den, som har putsat illa eller försummat
att putsa, straffexercis (»Efterpvelse»), arbete eller annan tjänstgöring
utom tur för den, som har visat brist på flit, indragning utan godt-
görelse af vin eller brännvin, för såvidt sådana dricksvaror bestås, för
den, som gjort sig skyldig till deras missbruk. I disciplinreglementet
för krigsskepp på sjötåg angifvas såsom straff af nu ifrågavarande slag:
inskränkning i fritid och ökning af arbete, extratur till rors, på post,
vid exercis eller vid äggning, skeppmanning, putsning, rengöring
m. in. äfvensom indragning af vin eller brännvin för högst 1 månad.
På disciplinär väg kunna vidare ådömas följande i strafflagen för § <>-
krigsmakten omnämnda straff:
2) Tillrättavisning, a) muntlig (i enrum eller i närvaro af andra
krigsmän) eller b) på dagorder.
3) Enkel arrest, högst 1 månad. På disciplinär väg kan detta
straff ådömas manskap (och underofficerare) i form såväl af a) kvarter-
som b) vaktarrest.
4) Arrest i enrum., högst 20 dagar.
5) Arrest i bojor, a) enkel, b) sträng (se ofvan).
6) Mörk arrest, högst 15 dagar, å krigsskepp på tåg högst 20
dagar.
7) Mörk arrest på inskränkt kost, högst 10 dagar, å krigsskepp
på tåg högst 20 dagar.
8) Enkelt fängelse på vatten och bröd, högst 10 dagar, å krigsskepp
på tåg högst 20 dagar.
För sådana förseelser mot allmän lag, för hvilka äfven krigsmän
straffas med böter ‘), kunna på disciplinär väg ådömas.
9) Böter, högst 40 kronor.
B. För underofficerare :
Samtliga för manskapet användbara straff, med undantag af arrest
i bojor.
C. För officerare:
1) Tillrättavisning, a) muntlig eller b) på dagorder.
2) Enkel arrest, som kan åläggas löjtnanter i form af vare sig-
a) kvarter- eller b) vaktarrest, i båda fallen för högst 1 månad,
kaptener och vederlikar på nämnda båda sätt, men för en tid af högst
’) För förseelser i den militära tjänsten användas mot egentliga krigsmän ej böter utan
motsvarande fängelsestraff.
** f;