Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
1
N:o 17.
Ank. till Riksd. kansli den 20 mars 1908. kl. 3.30 e. m.
Betänkande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ny förordning angående hevillningsafgifter för sär¬
skilda förmåner och rättigheter.
(2:a A.)
I proposition, 11:0 61, har Kungl. Maj:t under åberopande af nro
den ITenä8bti f stft!^protokollet öfver finansärende/för
dJ' 14 februari föreslagit Riksdagen att antaga ett vid propo-
särskildaÄS “ng4ende för
har chln^t för®draSfing inför Kung!. Maj:t ofvannämnda dag
anförande: enligt berörda protokolkmtdrag8
})l skrifvelse till Konungen den 22 april 1903 anhöll Riksdagen
a nng . iaj:t måtte taga i förnyadt öfvervägande frågan om beskatt-
mgen åt de utlänningar, hvilka här i landet gifva efter biträda vid
onserter samt dramatiska eller andra föreställningar, och för Riksdagen
framlägga förslag rörande ifrågavarande beskattning ^
Innan jag öfvergår till att redogöra för de åtgärder som mod
Tig ^VtorthefT118 beiÖrida ffVelse vidtaé?its> torde tillåtas
S +T ,k0rthet1 omnämna hvad förut förekommit rörande denna
ÄJSÄ 8edan längre tid f“i *
Bxh. till Riksd. Prof. 1908. 5 Sami 1 Afd. 16 Höft. (N:o 17.)
Departements■
chefens an¬
förande
1
1iittvrik.
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
I skrifvelse den 20 april 1889 anhöll Riksdagen, att Kung!. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana
ändrade bestämmelser rörande de i § 7 af då gällande nådig» förordning
angående bevillningsafgifter för särskilda förmaner och rättigheter stad¬
gade bevillningsafgifter af utlänningar för konserter eller dramatiska och
andra föreställningar, att dessa utgifter komma att utgå med ett i för¬
hållande till den inkomst, föreställningarna gafve, skäligt belopp.
Med anledning af denna skrifvelse utarbetades inom finansdeparte¬
mentet ett förslag till förändrade bestämmelser angående bevillnings-
afgifter af utlänningar för konserter eller dramatiska och andra förestå
ningar in. m. De huvudsakligaste punkterna i detta förslag, som ar dag-
tecknadt den 11 januari 1890, voro: .
Bevillningsafgift skulle för hvarje dag, föreställning agde rum,
utgöras såväl af utlänning, som med vederbörligt tillstånd, vare sig ensam
eller med biträde af annan eller andra utlänningar, mot inträdesafgift
för egen räkning gåfve offentlig föreställning, som ock af svensk, som
med biträde af en eller flera, utlänningar, med eller utan inträdesafgift,
trafve sådan föreställning. # . u i
* Sökt tillstånd till gifvande af föreställning Ange ej meddelas, innan
vederbörande med uppbördsmans kvitto styrkt att stadgad a^, it t o
den tid eller det tillfälle, tillståndet skulle omfatta, blifvit erlagd.
Af bevillnmgsafgiftema skulle ’k tillfalla kronan och V, den kommun,
™°m ÄIS^lÄslutande för välgörande ändamål, skulle
^"VsSÄffdeslfomrtdo skulle i allmänhet bevillningsafgifterna
för föreställningar, gifna af utlänningar for egen rakning, utgå /ne
belopp som för hvarje år blifvit af beskattningsmyndigheterna bestänka
med1 Afseende å den lokal, i hvilken föreställning gafves. För sada-nt
ändamål skulle polismyndigheten årligen upprätta förteckning öfver alla
inom staden befintliga lokaler, där föreställningar kunde antagas före¬
komma, jämte vissa uppgifter för beräknande åt bruttoinkomsten vid
utsåldt hus- hvarefter beskattningsmyndigheterna skulle med ledning
dessa handlingar bestämma bevillningsafgiften till högst tio och lags
fem procent af det belopp, som motsvarade hälften al den bruttoinkomst,
hvilken af polismyndigheten antagits vid utså dt hus vara att påräkna
Gåfves föreställning i lokal, för hvilken bevillningsafgift qbhfvi^åt
beskattningsmyndighet bestämd, skulle afgiften utgå i Stockholm, Gote-
w Sö och" Norrköping med 2Ö kronor och i ofnga stader med
10 kronor för hvarje dag, föreställning ägde ruin.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 3
h<»r föreställning, gifven »tf svensk med biträde af utlänning, skulle
, allma,, ,ot bev.llmnprfg.fte,, åtgå med nyssnämnda fixa belopp man
blifva S2 “ "tknd“k “'“PP i lokel, för hvilken bevillmngLfgift
S ^inninÄ8^
ras VttSift-MKs
för föreställning af teater-, cirkus- eller annan kringresande trupp.
Sedan statskontoret samt kammarrätten, som, efter öfverståth-lllnv
ämbetets och Eders Kung;!. Maj:ts befallningshafvandes i rikäs fm^gä
an bolande, afgifvit mfordradt underdånigt utlåtande öfver det upp¬
gjorda förelaget, förklarat sig anse, att detsamma icke i dess dåvarande
a^Kun^6 M . ^ Riksdagen, uppdrogs, enligt bemyndigande
till Ö l” A ,1't’ -at Ta aakkunmga personel- att utarbeta nytt förslag
t bestämmelser rörande ifrågavarande ämne med tagen hänsyn därvid
för8lagetanmarknmgar? S°m bhfvlt framställda mot det förut upprättade
afff4fT0 <len 27 Jum,ari 1803 ^‘äokaode i
december' W»8 ^ \ §§ 4> 5 ooh 6 af förordningen den 2
riitth h i - y anEae.1},d® bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter, jamte därtill hörande formulär;
oir(.mi?:°Vf<,rS!an -iU kl'^öl'else 1 fråga om rätt för utlänning att gifva
serti“wträda eiier att håua sam_
-ko) förslag till kungörelse angående förändrad lydelse af 8 13 i
ordnmgsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, sådan denna § lyder
enligt nadiga kungörelsen den 10 december 1886 S ^
v ,Vld .föredragning den 12 juli 1897 inför Kungl. Mai:t af 1893
h k°mmittéforslag jamte det nyssnämnda däröfver afgift^ utlåtandet
emstallde statsrådet, att 1893 års förslag icke måtte af Kungl Makt
godkannas äfvensom att Kungl. Maj:t ej måtte finna skäl att för det
dåvarande vidtaga någon ytterligare åtgärd i anledning af Riksdagens
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
omförmäla skrifvelse den 20 april 1889. Denna hemställan bifölls af
^^Från^tiden mellan åren 1897 och 1903 torde i detta sammanhang
endast vara att erinra därom, att kommunalskattekommitten i sitt den
18 mai 1900 afgifna betänkande framlade, bland andra forfatnings-
försC äfven ett förslag till »lag angående rätt för kommun att i vissa
fall upptaga särskilda avgifter». I hvad det beror nu förevarande flaga,
innehåller nämnda lagförslag hufvudsakligen följande:
Ȥ 1.
Utöfver hvad kommunallagarne och särskilda författningar inne¬
hålla om rätt för kommun att besluta upptagande af skatter eller andra
Sfer vare kommun berättigad att enligt de närmare bestämmelserna
i denna lag såsom bidrag till täckande af kommunens behof upptåg
särskild afgift.
§ 2-
Särskild afgift, hvarom i § 1 förmäles, må upptagas:____
c) för offentlig musikalisk eller dramatisk föreställning äfvensom
för offentlig- cirkus- eller varietéföreställning; •
d) för offentligt förevisande mot afgift åt människor, _jui
andra naturföremål, panorama, vaxkabinett samt optiska, mekaniska el
andra konstetycken^e ^ ^ kägelbana, karusell eller lokal
för biljardspel.
§o
o.
'^TöSga i § 2 afsedda afgifter skola bestämmas till samma
belopp för samma slag af rörelse, med iakttagande_______
“ Ör "föreställning, "söni"i 2 c) afas, afgift mi bestämmas
antingen till visst belopp, ej öfverstigande femtio kronor, för h J
^ngf eller ock till viss andel, ej öfverstigande tio procent af brutto-
“f; Ml ’soTi “oehli sägs, afgift mä bestammas att utgi
månads eller veckovis, däkid högsta månadsafgift vare tjog,, kronor
samt högsta afgift i veckan fem kronor.»
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 5
Jåmte det förevarande beskattningsfråga genom Riksdagens före-
nämnda skri! velse den 22 april 11103 åter blifvit aktuell, hafva rörande
viss del af Irågan, nämligen hvad angår beskattning af utländska musiker,
liera framställningar från enskilda håll afgifvits.
Sålunda bär musikern E. Sandell i eu till finansdepartementet den
13 december 1004 inkommen, till Kungi. Maj:t ställd skrift anfört i
hufvudsak följande. De Hosta svenska närings- och yrkesutöfvaro vore
genom allehanda medel någorlunda skyddade från konkurrens utifrån,
hvarifrån dock musikerna utgjorde ett beklagansvärd undantag, i det
att utländska musici faktiskt i regel undginge beskattning till stat och
kommun. Oaktadt de svenska musikerna i allmänhet vore i sitt fack
öfverlägsna de till Sverige inflyttade utländske, hjälpte dock detta icke.
Eliten af utländska musiker flyttade ej till Sverige, där betalningen vore
mindre och lefnadskostnaderna i allmänhet större än i hemlanden. Följande,
dock i flera fall endast ungefärliga uppgifter visade, hurudana förhål¬
landena vore. På restauranger i 24 af Sveriges städer vore under
oktober—maj sysselsatta omkring 600 musiker, fördelade på omkring 65
orkestrar. Af Stockholms 15 restaurangorkestrar vore ej mindre än 11
utländska. Ännu värre vore det ställdt i landsorten, där de svenska
orkestrarna utgjorde endast omkring 10 procent. Vid teatrarna vore
däremot de inhemska musikerna i majoritet, dock endast i Stockholm.
I landsorten utgjorde de utländske flertalet äfven vid dessa orkestrar.
Den tryckande konkurrensen från utlandet dref ned ersättningarna under
det normala. På restauranger betalades en musiker vanligen med 90
å 135 kronor i månaden. Aflöningarna vid kungl. hofkapellet, där eliten
af svenska musiker samlades, växlade mellan 600 och 1,800 kronor om
året, i några tall öfver 2,000 kronor. Då de bästa musiker, Sverige
ägde, aflönades sa, vore ej underligt, om vid öfriga teatrar lönerna
vore ännu mindre. Att råda bot mot alla de missförhållanden, som
de utländska musikerna åstadkomme i Sverige, kunde knappast ske
annat än genom effektiv beskattning, hvarför frågan syntes böra lösas
i samband med den ifrågasatta beskattningen af utländska artister. I
skriften hemställdes därför, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder
för förbättrande af de svenska yrkesmusikernas ställning.
Vidare har i en till Kungl. Maj:t ställd, af domkyrkokantorn A.
O. Olsson jämte förenämnde Sandell undertecknad samt af en mängd
petitionslistor med inalles 645 namn åtföljd skrift, som inkommit till
finansdepartementet den 16 januari 1906, hemställts, att Kungl. Maj:t
täcktes vidtaga åtgärder för förbättrande af den svenske musikerns
Särskilda
petitionär
rörande be skutt'
ning af
utländska
musiker.
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
ställning genom hämmande af den ständigt tilltagande invandringen af
utländska musiker och den därmed följande, tryckande konkurrensen.
Till stöd för denna framställning anfördes hufvudsakligen följande.
1 de förslag, som åren 1890 och 1893 uppgjorts inom finansdeparte¬
mentet, föreslogs ej skatt för utlänningar, som mot öfverenskommet
gage konserterade å restauranger. Vid den tiden förekom ej heller
sådan musik i ens tillnärmelsevis så stor utsträckning som nu. Att
exakt beräkna antalet utlänningar, som konserterade å restauranger
och därmed jämförliga ställen i Sverige, syntes knappast låta sig göra,
men, enligt hvad som framginge af en approximativ beräkning, skulle
de under tiden oktober—maj utgöra omkring 600 eller cirka 90 procent
af å samtliga restauranger anställda musiker. De svenska musikerna
kunde med säkerhet uppskattas till minst 3,000. Då nu af dessa
endast ett fåtal kunde helt försörja sig med musik, måste de ägna sig
åt annan sysselsättning, sedan de dock användt sina ungdomsår åt musik¬
studier. De hit invandrande utländska musikerna hade ej ett berättigande
för sin härvaro i större skicklighet och bättre musikalisk utbildning än
de svenska musikerna. Tvärtom syntes det stora flertalet af de under
senare åren hit inflyttade utländska musikerna vara de svenska under¬
lägsna; ja, de allra flesta utländska småorkestrarna kunde snarare hän¬
föras till varietén än till utöfvare af egentlig musik, och detta gällde, i
synnerlig grad om de för hvarje år allt talrikare damkapellen. Vid
bedömandet af konstprodukter framhölles tidt och ofta satsen om konstens
internationalitet; men konstens internationalitet medförde under ingå
omständigheter såsom följd, att ett folk, med uteslutande af egna dugliga
krafter och tillbakahållande af inhemska förmågor, med öppna armar
skulle mottaga allt utländskt på detta område samt, på bekostnad af
egen god, omhulda usel utländsk musik och utländska musiker, som
med musiken endast hade namnet gemensamt. På grund af påpekade
förhållanden och framför allt genom rådande skattefrihet hade utländska
dirigenter med sina kapell lyckats slå under sig nästan afl kafemusik,
och vore det för den svenska musikern ytterst svårt att hos någon af
dessa mot ett någorlunda förmånligt gage erhålla engagemang. En
framstående utländsk konstnär skulle ej afliållas från att taga engage¬
mang i Sverige utan endast en luttring äga rum. En förbättring, i
de svenska musikernas ställning kunde ske endast genom effektiv
beskattning af de utlänningar, som här gåfve eller biträdde vid kon¬
serter eller utöfvade s. k. kafémusik. En sådan beskattning maste
utgå med viss procent af bruttoinkomsten, dock minst 10 procent
såsom t. ex. vore fallet i Köpenhamn. Då det vore svårt att afgöra, huru
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 7
stor den enskilda musikerns inkomst verkligen vore, emir betalningen ofta
utginge in natura o. s. v., borde denna skatt ej understiga eu krona per
dag för hvarje orkestermedlem. Eu sådan beskattning skulle för den
svenska musikern vara af afgörande betydelse och så äfven för musiken
som sådan.
.Äfven an di a fiamstcillningar i denna lrug‘a föreligga. Sedan näm-
ligen Kung!. Magt genom nådigt bref den H oktober 1901 anbefallt
kommerskollegium att utreda, huruvida och i hvilken män eu utsträck¬
ning af det i § 2G mom. 1 af nådiga förordningen den 18 juni 1864
angående utvidgad näringsfrihet stadgade förbud för utlänning att utan
särskilt tillstånd idka viss näring kunde böra äga rum, hafva till kommers¬
kollegium ingifvits två, sedermera till finansdepartementet öfverlämnade
framställningar i ämnet, nämligen dels af en vid eu den 4 februari 1902
hållen generalförsamling af musiker i Stockholm för ändamålet tillsatt
kommitté, dels ock af svenska musikerföreningen.
I den förstnämnda framställningen anföres, bland annat, att, medan
vissa af de utländska musikutöfvarne, livilkas vistelse i landet vore
permanent, utan annat hinder än det, som kunde betingas af minskad
efterfrågan, sloge under sig så godt som hvarje tillfälle till förtjänst
inom facket, särskilt i landsorten, och reste från ort till ort utan att
någonsin beskattas eller afifordras afgift i någon som helst form, kunde
äter andra, i växlande antal, regelbundet hvarje vår tvärstanna i riket
under den för musikförtjänster gynnsammaste tiden för att sedermera
hvarje höst afresa, utan att det minsta af deras inkomst, i form af skatt
förblefve i ^ landet. Då dylikt anlitande af utländska musikkårer vore en
konstant företeelse, syntes den lör utlänning nu gällande oinskränkta
näringsfriheten kunna anses förorsaka statsverket en kontinuerlig indirekt
förlust. Svenska musiker, hvilka i likhet med öfriga medborgare be¬
talade skatt för inkomsten af sitt arbete, oaktadt de genom utländsk
konkurrens vore i stor utsträckning utestängda från tillfälle till sådant,
intoge således i jämförelse med andra inhemska näringsidkare en högst
oförmånlig särställning, hvarför ett det svenska musikståndets viktigaste
och mest beaktansvärda önskemål vore skattbeläggande af utländska
musikers inkomster. I sadant syfte föreslogs, att hvarje utlännning, som
här i riket offentligen mot betalning utförde musik vid utskänkning af
spirituösa, skulle, intill dess svensk medborgarrätt förvärfvats, åläggas
en personlig skatt af minst 2 kronor per dag. Beträffande utlänning,
som under andra omständigheter än vid utskänkning af spirituösa utförde
musik, borde beskattningen kunna beräknas efter viss procent af inkomsten.
Departements¬
chefens
anförande.
8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
I den af svenska musikerföreningen ingifna skritten hemställdes,
jämväl med framhållande af merberörda, genom utländsk konkurrens
framkallade, för de svenska musikutöfvarne ogynnsamma förhållanden,
att, i likhet med hvad som vore fallet såväl i Norge och Danmark som
äfven andra europeiska länder, skatt måtte införas i form af viss procent
af bruttoinkomsten för alla offentliga musiktillställningar, som här i
landet anordnades af utländska tonkonstnärer, eller vid hvilka utländska
musikutöfvare, som ej vore i riket bofasta, biträdde.
Nu gällande bestämmelser rörande särskild bevillningsafgift af
utlänningar för konserter och dramatiska eller andra föreställningar inne¬
hållas i "artikel D. af nådiga förordningen den 2 december 1892 angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, hvilken artikel
är af följande lydelse:
“D. Bevillningsafgift af utlänningar för konserter och dramatiska eller
andra föreställningar.
§ 5-
Utländsk man eller kvinna, som med vederbörligt tillstånd, mot
inträdesafgift, för egen räkning gifver konsert eller annan musikalisk
tillställning, uppförer skådespel, förevisar konstridning, lindansning,
mekaniska eller andra konster, kosmoramor, panoramor och andra optiska
konststycken, vaxkabinetter, samlingar af djur och naturalier m. m.,
erlägger för hvarje särskild konsert eller hvarje dag, då skådespel eller
annan föreställning gifves, i Stockholm och Göteborg tre kronor och å
annan ort inom riket en krona 50 öre; börande sådan konsertgifvare,
teaterföreståndare, konstidkare eller förevisare, innan tillståndet meddelas,
styrka, antingen att den stadgade afgiften, för den tid eller det tillfälle
tillståndet omfattar, blifvit till fullo betald eller att godkänd säkerhet
därför blifvit till vederbörande uppbördsman aflämnad; och skall, i senare
händelsen, afgiften alltid vid hvarje månads slut för samma månad till
fullo likvideras; åliggande det den betalningsskyldig att, vid det till¬
fälle sådan likvid erlägges, till uppbördsmannen jämväl öfverlämna bevis,
i stad från vederbörande fiskal och i köping eller på landet från läns¬
mannen i orten, om antalet gifna konserter eller förevisningsdagar, hvilket
bevis bör åtfölja uppbördsmannens redovisning öfver de influtna afgifterna.
9
Bevillningsutskott,ets Betänkande N:o .17.
Uppbördsmaunens kvitto å erlagd betalning- för senast inom riket g-ifna
representationer bör dessutom ovillkorligen af hvar och en sådan utlän-
ning, då lian i sagda ändamål till annan inrikes ort ankommer, företes
innan nytt tillstånd honom meddelas.
lill kontr oll därå, att ifrågavarande afgift bill vit i behörig ordning
oilagd, skall det åligga i stad fiskal och i köping eller på landet läns¬
man eller den, som där innehar motsvarande befattning, att, efter hvarje
hälft års utgång, till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet skriftligen
uppgifva, huru mänga föreställningar af förenämnda beskaffenhet där¬
städes blifvit under tiden gifna eller, om någon sådan ej förekommit,
det likaledes anmäla; hvarjämte uppbördsmännen skola inom januari
månads utgång det påföljande året till Kungl. Maj ris befallningshafvande
insända redovisning för de under förflutna året influtna afgifter af ifråga¬
varande beskaffenhet; börande dessa redovisningar och uppgifter åtfölja
kronoräkenskaperna, då de till kammarrätten insändas.»
I detta sammanhang torde jämväl böra nämnas, att genom särskilda
nådiga bref, hvilka icke blifvit uttryckligen upphäfda, tillstånd lämnats
för vissa kommuner att upptaga särskilda afgifter af personer, svenskar
eller utlänningar, som där gifva offentliga föreställningar af vissa slag.
Så hafva genom nådiga brefvet den 15 mars 1814'staden Lund och
genom nådiga brefvet den 10 augusti 1825 staden Malmö tillförsäkrats
rätt att upptaga dylika afgifter. Det förstnämnda brefvet lärer icke
vidare tillämpas, men enligt nådigt beslut den 19 mars 1888 bär Kungl.
Maj:t för särskild! fall förklarat staden Malmö berättigad att uttaga
afgift enligt nådiga brefvet den 10 augusti 1825, hvarefter detta under
senare år tillämpats. Möjligen torde äfven för andra orter liknande
bestämmelser vara meddelade.
De af Riksdagen i förberörda skrifvelsen den 22 april 1902>i903“r,JUu-
framställda erinringar och önskemål med afseende å denna beskattnings (,n9"’irifveUc-
anordnande voro:
att Riksdagen i främsta rummet fäst sig vid önskvärdheten däraf,
att afgifterna för utlänningar, hvilka här i landet gåfve eller uppträdde
vid konserter samt dramatiska eller andra föreställningar, måtte komma
att utgå i skäligt förhållande till inkomsten, hvilket önskemål de nu¬
varande afgifterna på intet sätt kunde anses uppfylla;
att den utländske artisten vore för närvarande här i landet väsent-
ligen gynnsammare ställd än den inhemske, hvadan det vore angeläget,
att, lagstiftningen snarast möjligt måtte undanröja detta missförhållande;
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 5 Sami. t Afd. 16 Raft. 2
10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
att en reform i syfte af en högre beskattning af utlänningar, vare
sig de gåfve föreställningar för egen räkning eller biträdde vid före¬
ställningar, som gåfves af svensk undersåte, äfven från finansiell syn¬
punkt kunde hafva en viss betydelse;
att de skilda meningar, som med hänsyn till skattens fördelning
mellan stat och kommun gjort sig gällande, syntes bäst samman]ämkas,
om en del af skatten tillerkändes kommunerna; samt
att, efter hvad Riksdagen trott sig finna, af äiendets föiegaende
behandling framgått, att en beskattning sådan som den ifrågavarande
icke lämpligen kunde ordnas utan kommunernas medverkan, hvarför
Riksdagen ansåge, att, om så ske kunde, kontroll, uppbörd och redo¬
visning borde verkställas genom de kommunala myndigheternas försorg.
Sedan Kungl. Maj:t den 22 maj 1903 anbefallt öfverståtliållar-
ämbetet och Eders Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande att af¬
gifva yttrande i anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse, hafva
från nämnda myndigheter inkommit utlåtanden, därvid, beträffande den
mera principiella sidan af förevarande beskattningsfråga, det öfvervägande
flertalet af de hörda myndigheterna förordat, att en lagstiftning i den
riktning, Riksdagen angifvit, måtte komma till stånd. Härifrån afvika
endast Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län, som
ansett, att, därest förändring i nu gällande bestämmelser skulle äga rum,
det vore lämpligast, att beskattningen helt och hållet upphörde, samt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands och Kopparbergs
län, Indika i hufvudsak förordat det nuvarande beskattningssättets bibe¬
hållande men med förhöjda afgifter.
I likhet med hvad < > fver ståthäll ar ämbetet och flertalet af läns¬
styrelserna uttalat anser jag, att en reform på det ifrågavarande be-
skattningsområdet är af förhållandena påkallad, och finner jag mig
därför böra förorda, att ny lagstiftning hufvudsakligen i den af Riks¬
dagen angifna riktning varder genomförd. Det lärer nämligen ej kunna
bestridas, att, såsom af Riksdagen framhållits, den utländske artisten
för närvarande intager en privilegierad ställning gent emot landets egna
invånare. De senare erlägga för inkomst af arbete direkt beskattning
till stat och kommun, hvilken sällan torde understiga sammanlagdt sex
procent men ofta närma sig tio procent af inkomsten. Utländska artister,
som här idkat verksamhet, torde däremot i verkligheten endast mera
sällan drabbas af dylik beskattning. Och i jämförelse med denna beskatt¬
ning står den särskilda bevillningsafgift, som utländska artistei enligt
nu gällande bestämmelser hafva att utgöra, icke i rimligt förhållande till
den inkomst, som kali antagas uppkomma genom sådana representationer
11
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
som dem, om hvilka här är fråga. En förändrad lagstiftning synes mig
böra först och främst undanröja nu berörda missförhållanden. Den bör
därför anordnas så, att, på samma gång väsentligare hinder ej lägges
för den högre konstens utöfvare, utländska artister må drabbas af en
beskattning, som står i möjligast rättvisa förhållande till den uppburna
inkomsten samt tillika är satt åtminstone tillräckligt hög för att i
sådant afseende ställa dem i jämbredd med inhemska konstutöfvare.
Det torde vid bedömandet af förevarande fråga ej heller lämnas
obeaktadt, att, på sätt Riksdagen jämväl i sin skrifvelse erinrat, eu
högre beskattning på förevarande område äfven från finansiell synpunkt
kan hafva en viss betydelse. Att så äfven kan antagas komma att blifva
fallet hafva verkställda approximativa beräkningar gifvit vid handen.
Den nämnda allmänna ^synpunkten, att utlänningar må i beskattnings¬
hänseende åtminstone likställas med landets egna invånare, synes mig
emellertid konsekvent böra föranleda därtill, att alla utlänningar, som
här uppträda, underkastas beskattning. Den ifrågavarande lagstiftningen
bör alltså omfatta ej blott utlänningar, som för egen räkning här gifva
föreställningar, utan äfven utlänningar, som medverka vid föreställningar.
Jämväl fordran på behörig effektivitet hos lagstiftningen betingar, att
densamma erhåller dylik omfattning, enär eljest, såsom uppgifvits för
närvarande äga rum, utlänning lätteligen kunde undandraga sig be¬
skattning genom skenaftal med en svensk, som anmälde sig såsom före-
ställningsgifvare.
I sammanhang med den sålunda ifrågasatta förändrade lagstiftnin¬
gen torde jämväl en annan kategori af utlänningar, nämligen de i landet
ganska talrikt förekommande kringresande utländska positivspelare, musi¬
kanter, akrobater in. fl. dylika personer bär underkastas beskattning.
Äfven om den inkomst, desse genom sin verksamhet förvärfva, ofta nog
icke är så synnerligt betydande, torde den dock i andra fall uppgå till
rätt afsevärda belopp. Med hänsyn härtill och då de i ifrågavarande
fall åstadkomna prestationer i regel sakna allt konstvärde samt ej sällan
i själfva verket allenast utgöra en täckmantel för tiggeri, hvars stäf] ande
måste anses önskvärdt, synes en skatt äfven å dessa prestationer, därest
densamma icke sättes till alltför högt belopp, icke vara olämplig.
För att emellertid den af mig nu ifrågaställda lagstiftningen icke må
föranleda till dubbelbeskattning i sådana fall, då enligt gällande bevillnings¬
förordning och förordning om inkomstskatt utlänning bör taxeras för
inkomst af här i landet utöfvad verksamhet, torde sådan ändring i
nämnda förordningar böra vidtagas, att utlänning, som visar sig hafva
erlagt särskild bevillningsafgift för uppträdande af här ifrågavarande
lä
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
beskaffenhet, icke skall taxeras till allmän bevillning eller inkomstskatt för
inkomst, som härflutit af sålunda beskattad verksamhet. Under förut¬
sättning att, såsom jag ärnar föreslå, de nu ifrågasatta bestämmelserna
angående beskattning af utlänningar komma att tillämpas från 1909
års ingång, bör emellertid berörda ändring vidtagas först i de bevillnings-
och inkomstskatteförordningar, som blifva af Riksdagen antagna att
gälla för år 1910. Då nämligen enligt nu gällande regler för taxering
till allmän bevillning och inkomstskatt taxeringen afser det nästföre¬
gående årets inkomst, är tydligt, att, ifall den åsyftade ändringen gjordes
redan i de bevillnings- och inkomstskatteförordningar, som äro afsedda
att gälla för år 1909, den omständighet att särskild bevillningsafgift
under år 1908 enligt nu gällande regler af utlänning erlagts för af honom
då gifna föreställningar skulle kunna åberopas till stöd för anspråk på
befrielse från bevillning och inkomstskatt för inkomst, som däraf —
eller således redan under år 1908 — tillflutit honom, ett resultat, som
gifvetvis icke är åsyftadt.
Redan af hvad jag hittills anfört framgår, att jag tänkt mig
den ifrågavarande beskattningen anordnad liksom för närvarande under
formen af eu från den öfriga direkta beskattningen fristående särskild
bevillningsafgift. Det med denna beskattning åsyftade ändamålet torde,
skattetekniskt sedt, ock på sådant sätt lämpligast ernås.
Såsom jag förut omnämnt, har Riksdagen uttalat såsom sin mening,
att en del af ifrågavarande bevillningsafgifter bör fortfarande komma
statsverket till godo. Af två länsstyrelser har uttalats den åsikt, att
afgifterna i sin helhet borde tillflyta vederbörande kommuner. Då jag
emellertid är af den uppfattning, att afgiftema i regel böra fördelas
mellan staten och vederbörande kommun, finner jag mig böra föreslå,
att beskattningen erhåller karaktär afen af Riksdagen fastställd bevillnings¬
afgift, af hvilken viss andel, beträffande hvilkens storlek jag senare
kommer att uttala mig, anvisas åt kommunerna. Jag finner mig sålunda
icke kunna förorda vare sig en anordning, hvarigenom hela bevillnings¬
avgiften skulle få uppbäras af kommunerna, eller en anordning, enligt
hvilken — såsom af kommunalskattekommittén föreslagits — det skulle
få bero uteslutande på kommunerna, huruvida och med h vilket belopp
afgift af nu förevarande slag skulle utgöras. Därest man, i likhet med
hvad jag i det föregående angifvit, uppställer såsom hufvudsakligt syfte¬
mål med den nu ifrågasatta förändrade lagstiftningen, att af utländska
artister skall uttagas skattebidrag, närmast motsvarande hvad af svenska
undersåtar erlägges till stat och kommun, synes mig också följdriktig-
13
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
Hoten kräfva, att nu ifrågavarande bevillningsafgift uppdelas mellan staten
noll "vederbörande kommuner. Med livad jag nu yttrat åsyftar jag icke
de afgifter, som skulle utgå efter 4 § 3 mom.
för behörig kontroll å det riktiga utgörandet af bevillningsafgif-
terna för offentliga föreställningar, som af utlänning gifvas eller därvid
utlänning medverkar, är uppenbarligen nödvändigt, att föreställning, som
åt sådan anledning underkastas beskattning, icke under några förhållanden
far gifvas utan därtill meddeladt tillstånd.
Härutinnan nu gällande bestämmelser lida af eu viss ofullständig¬
het och otydlighet.
I § 5 af nu gällande förordning angående bevillningsafgifter för
särskilda förmåner och rättigheter den 2 december 1892 är föreskrifvet,
att utländsk man och kvinna, som med vederbörligt tillstånd, mot inträdes¬
afgift, för egen räkning gifver konsert eller annan musikalisk tillställning
etc., skall erlägga viss afgift, äfvensom att konsertgifvaren etc. skall,
innan tillståndet meddelas, styrka, antingen att den stadgade afgiften
blifvit betald eller att godkänd säkerhet därför blifvit till vederbörande
uppbördsman aflämnad. Då emellertid förordningen icke innehåller be¬
stämmelser om af hvilken myndighet eller i hvilken ordning tillstånd
skall meddelas, torde omförmälda stadgande i allmänhet hafva tillämpats
så, att tillstånd sökts och meddelats endast i fall, där detta i eljest gällande
allmänna föreskrifter blifvit uttryckligen föreskrifvet. Undersöker man nu,
huru härmed förhåller sig, finner man, att i nådigt cirkulär till Eders
Kung], Maj:ts befallningshafvande den 16 december 1836 finnes före¬
skrifvet, att »utländska skådespelare, lindansare, taskspelare, konst-
ridare, de som visa utländska djur m. fl. dylika personer, icke må af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller andra auktoriteter inom länen
tillåtas att, där hinder af författningarna eller andra omständigheter
eljest icke möter, därstädes gifva representationer, såvida de icke därtill
kunna förete Kungl. Maj:ts särskilda nådiga tillstånd eller ock uttrycklig
tillåtelse antingen att till sådana representationers gifvande i riket in¬
komma eller att hos vederbörande auktoriteter på hvarje ställe få sig
därom anmäla». Detta stadgande lärer emellertid, hvad städerna be¬
träffar, få anses upphäfdt genom föreskriften i § 13 af ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868, sådan denna § lyder enligt nådiga
kungörelsen den 10 december 1886.
Enligt nämnda §, hvilken gifvetvis gäller såväl svenskar som
utlänningar, fordras i regel för gifvande af offentlig föreställning eller
tillställning, dit allmänheten har tillträde, allenast anmälan hos polis-
14
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
myndigheten. Endast beträffande vissa slag af offentliga tillställningar,
såsom maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning eller dylikt,
akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning, eller andra med
dessa jämförliga tillställningar eller i fråga om tillställningar, afsedda
att äga rum å allmän plats eller eljest under bar himmel å plats, dit
allmänheten har obehindradt tillträde, erfordras tillstånd för tillställ¬
ningens hållande.
Hvad åter angår landsbygden, är däremot 1836 års cirkulär, såsom ej
uttryckligen upphäfdt, fortfarande gällande, ehuru detsamma numera måste
anses till sin affattning antikveradt. Inom vissa län lärer berörda cirkulär
fortfarande tillämpas, inom andra däremot, såvidt kunnat utrönas, icke.
Då, som nämndt, i och för kontrollen af nu ifrågavarande bevill-
ningsafgifters behöriga utgörande, tillstånd bör fordras för hållande af
sådan afgift underkastade föreställningar eller tillställningar af alla slag,
böra tydligen nya och fullständiga bestämmelser, innefattande jämväl
nödiga ordningsföreskrifter och ansvarsbestämmelser, härom meddelas.
Härvid kunde gifvetvis ifrågasättas, huruvida icke de bestämmelser,
som i sådant afseende erfordras, borde införas i en och samma författ¬
ning som bestämmelserna angående de ifrågavarande bevillningsafgifterna.
Detta kan emellertid icke ske på annat sätt iin att antingen sistnämnda
bestämmelser utbrytas ur 1892 års förordning och sammanföras med
föreskrifterna om sättet för beviljande af tillstånd m. m., eller ock att
sistnämnda föreskrifter införas i nämnda förordning. Intetdera synes
emellertid rätt lämpligt af den anledning, att föreskrifterna om beskatt¬
ningen och hvad därmed äger omedelbart sammanhang tillhöra det lag-
stiftningsområde, där Riksdagen ensam äger beslutanderätt, medan däremot
öfriga bestämmelser, såsom innefattande rena polis- eller ordningsföre¬
skrifter, äro af helt och hållet administrativ natur och kunna behöfva
när som helst ändras eller jämkas.
De nya bestämmelserna angående bevillningsafgift för vissa före¬
ställningar har jag alltså ansett böra fortfarande inrymmas såsom en
särskild artikel i förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter, hvaremot öfriga med förevarande ämne sam¬
band ägande bestämmelser skulle meddelas i form af särskild admini¬
strativ författning.
I § 3 af 1892 års förordning angående bevillningsafgifter för
särskilda förmåner och rättigheter kvarstår ännu bestämmelse angående
bevillningsafgift af bankbolag med sedelutgifningsrätt. Sedan den vissa
enskilda banker medgifna rätten att utgifva egna sedlar genom lag den
12 maj 1897 upphäfts och med 1903 års utgång alldeles upphört,
15
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
torde sagda § böra ur förordningen utgå. Som jämväl andra §§
jämte de till förordningen hörande formulär i sammanhang med de nu
ifrågasatta förändringarna i författningen i öfrigt böra i vissa hänseen¬
den undergå ändring eller jämkning, bär jag låtit utarbeta förslag till
helt och hållet ny förordning i ämnet.
Sedan föredragande departementschefen uppläst det omförmälda
förslaget till ny förordning angående bevillningsafgifter för särskilda för¬
måner och rättigheter, anförde departementschefen vidare.
Det nu upplästa författningsförslagets 1 och 2 §§ äro lika lydande 1 ^ 2
med motsvarande §§ i den för närvarande gällande författningen i ämnet.
o § i förslaget motsvarar § 4 i nu gällande förordning och inne- 3
håller bestämmelser angående bevillningsafgift af vissa handlande och
handelsexpediter, sådana dessa bestämmelser blifvit fastställda senast
genom nådiga kungörelsen den 14 juni 1906. Med afseende å denna
§ har den förändring ansetts lämpligen böra vidtagas, att de i tredje
stycket af den nu gällande paragrafen förekommande stadganden an¬
gående redovisning för kvittensblanketter öfverflyttats till den afdelning
af författningen, 5 §, där föreskrifter angående debitering, uppbörd,
afkortning och redovisning blifvit sammanförda.
Förslagets 4 § innehåller de ifrågasatta nya bestämmelserna an- 4 §.
gående särskild bevillningsafgift för vissa offentliga föreställningar.
Dessa bestämmelser äro i väsentliga delar byggda på det år 1893 af
särskilda kommitterade uppgjorda förslag, h vilket i ett flertal af de
underdåniga utlåtanden, som i anledning af Riksdagens förenämnda skrif¬
velse den 22 april 1903 afgifvits af Eders Kungl. Majrts befallnings¬
hafvande, förordats såsom lämpligt att åtminstone i hufvudsak läggas
till grund för ny lagstiftning i ämnet.
Jag har i det föregående angifvit, att med den förevarande be¬
skattningen borde afses att så vidt möjligt träffa alla utlänningar, som
genom offentligt uppträdande af ett eller annat slag här i landet upp¬
bära inkomst. Med hänsyn till den mångfald af former, hvarunder dylikt
uppträdande kan äga rum, har det visat sig omöjligt att under en gemen¬
sam grupp med i allo lika bestämmelser sammanföra alla dem, som
skulle drabbas af beskattningen. En uppdelning har därför verkställts,
hvarvid åtskillnad gjorts mellan utlänningar, som för egen räkning gifva
föreställningar, och utlänningar, som medverka vid af svensk eller ut¬
länning gifna representationer. Vidare torde kringvandrande positiv¬
spelare, musikanter in. fl. dylika personer, Indika som regel under kring-
4
16
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
vandrande drifva sitt näringsfång under bar himmel och allenast upp¬
bära frivillig afgift, böra upptagas såsom en grupp för sig. I öfverens¬
stämmelse med denna uppdelning hafva också de grundläggande bestäm¬
melserna med afseende å skattskyldigheten för dessa tre olika grupper
affattats i särskilda moment under 4 §, resp. 1, 2 och 3 mom.
Första mom. i 4 § afser sålunda utlänning, som för egen räkning
gifver föreställning. I öfverensstämmelse med den grundprincip, hvarå
den förevarande beskattningen, enligt hvad jag förut anfört, är afsedd att
byggas, har jag föreslagit, att bevillningsafgift bör utgöras af utlänning-
för alla slag af offentliga föreställningar, förevisningar och andra till¬
ställningar, vid hvilka afgift i eu eller annan form fordras, uppbäres
eller mottages. Då här emellertid icke åsyftas sådan verksamhet, som
bedrifves af nyss omförmälda kringvandrande personer, har uttryckligt
undantag därför gjorts.
Till grund för beräknandet af bevillningsafgifter vid sådana före¬
ställningar, hvarom i 4 § 1 mom. är fråga, skulle enligt förslaget läggas
bruttoinkomsten. Teoretiskt riktigare kunde det visserligen anses hafva
varit, därest man kunnat anordna beskattningen så, att skatten utginge i
direkt förhållande till nettoinkomsten. Men häremot torde väsentliga
hinder resa sig i praktiken, kitt noggrant beräknande af nettobehåll¬
ningen å ifrågavarande slag af föreställningar skulle vara möjligt endast
genom en mycket besvärlig kontroll, utan att ändock därigenom in¬
konsekvenser vid beräkningen skulle kunna undvikas. Jag har därför
funnit lämpligast att föreslå bevillningsafgiftens beräknande efter brutto¬
inkomsten, hvarvid för ernående af möjligast rättvis beskattning skatte¬
satsen i stället af mig föreslagits lägre än hvad som borde ifråga¬
komma vid beskattning direkt efter nettoinkomst.
Med hänsyn härtill har jag funnit fem procent af bruttoinkomsten
utgöra eu efter de allmänna skatteförhållandena i riket väl lämpad
skattesats beträffande nu ifrågavarande föreställningar. De direkta skatter,
som svensk undersåte för närvarande har att erlägga till stat och
kommun för inkomst af arbete, torde i regel uppgå till 8 å 10 procent
af den beskattningsbara inkomsten. Om äfven den nu föreslagna skatte¬
satsen, 5 procent af bruttoinkomst, understundom skulle komma att
något öfverstiga hvad svenska undersåtar sålunda hafva att betala i
direkt skatt, så torde likväl en sålunda afpassad afgift icke utgöra mer
än hvad stat och kommun skäligen kunna fordra i skattebidrag från
af utlänning idkad verksamhet, för hvilken direkt skatt i öfrigt icke
skulle erläggas. Härvid bör nämligen tillika tillses, att de ifrågavarande
bevillningsafgifterna komma att uppgå i allmänhet till minst samma belopp
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 17
som dem, hvilka svenska undersåtar äro underkastade. Till jämförelse
vill jag erinra därom, att i Köpenhamn uppträdande utlänningar hafva att
till kommunen erlägga en särskild skatt, uppgående till 10 procent af
bruttoinkomsten, hvarvid dock understundom nedsättning al' skatte¬
beloppet plägar medgifvas af de kommunala myndigheterna.
De föreställningar eller förevisningar, som afses i 1 mom. af 4 §,
äro icke alla af samma art. En typ karakteriseras däraf, att åskådare
församlas för att åse eller åhöra en viss, i allmänhet på förhand kun¬
gjord föreställning eller deltaga i en publik nöjestillställning eller dylikt.
En annan typ åter föreligger, da inom byggnad eller inhägnad! område
föremål visas eller uppträdande äger rum inför åskådare, som under
dagens lopp komma och ga. Denna omständighet har synts mig göra
det lämpligt att i beskattningshänseende uppdela de under 4 § 1 monn
åsyftade föreställningarna i två afdelningar. Till den ena af dessa hafva
hänförts sådana föreställningar eller tillställningar, som kunna antagas
i vissa fäll gifva en betydligare inkomst men i regel fortgå endast några
timmai (1 mom. a). Den andra afdelningen omfattar däremot sådana
representationer, som oftast torde lämna en ringare inkomst men van¬
ligen äro för allmänheten tillgängliga en större del af dagen (1 mom. b).
Under 1 mom. a) falla konserter, operaföreställningar eller andra
musikaliska, dramatiska eller litterära föreställningar, föredrag, cirkus-
eller varietéföreställningar äfvensom andra med de nu nämnda jämför¬
liga föreställningar samt baler, maskerader eller andra dylika tillställ¬
ningar, rörande hvilka en uttömmande uppräkning icke lärer kunna
åstadkommas eller vara erforderlig.
Icke ens beträffande alla föreställningar eller tillställningar inom
denna afdelning torde det emellertid lämpligen böra ifrågakomma, att
bevillningsafgiften beräknas i förhållande till den verkligen intjänta
bruttoinkomsten. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle för att blifva effektivt
otvifvelaktigt kräfva en ganska dyrbar kontroll, med resultat i ett säker¬
ligen betydande antal fall, att skatteintäkten icke skulle förslå till täckande
af kontrollkostnaden. Endast i fråga om föreställningar eller tillställ¬
ningar, vid hvilka bruttoinkomsten kan antagas blifva mera afsevärd,
torde det. därför böra bestämmas., att bevillningsafgiften skall utgå å
den verkliga bruttoinkomsten. Vid öfriga nu ifrågavarande föreställ¬
ningar eller tillställningar synes det mig lämpligare, att vederbörande
myndighet beiäknar viss bruttoinkomst, efter hvilken bevillningsafgiften
skall utgå. Jag har i sådant hänseende ifrågasatt, att, då bruttoin¬
komsten kan antagas komma att öfverstiga 500 kronor, afgiften skall
utgå efter den verkliga bruttoinkomsten, men eljest efter beräknad
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 5 Sami. 1 Afd. 16 Höft. 3
18 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
bruttoinkomst. Under alla förhållanden lärer böra stadgas viss minimi-
afgift, hvilken för föreställningar af nu ifrågavarande beskaffenhet
lämpligen torde kunna bestämmas till 10 kronor.
Den andra kufvudgruppen af föreställningar eller tillställningar, som
åsyftas i 1 mom. af 4 §, utgöres af sådana, hvarå i 1 mom. b) såsom exempel
anföras karusellåkning, målskjutning, förevisande af djur, biografbilder
m. m. Beträffande dessa och andra därmed jämförliga tillställningar af
den utaf mig förut angifna karaktär synes det lämpligast, att bevillnings-
afgiften utgöres med 5 procent af den bruttoinkomst, som beräknas inflyta
för hvarje dag, sådan föreställning eller förevisning äger ruin. Minimiaf-
giften torde i fråga om dylika representationer icke böra sättas högre
än 5 kronor för dag. Det har synts lämpligt att härvidlag fastställa
äfven ett maximibelopp, 50 kronor, till hvilket bevillningsafgiften högst
må bestämmas för hvarje föreställningsdag. Exempelvis vid förevisning
af större menagerie!- eller biografbilder å folkrika platser torde en emot
nämnda maximiafgift svarande bruttoinkomst icke under alla förhållanden
kunna anses utesluten.
4 § 2 mom. i andra momentet af 4 § hafva upptagits bestämmelser angående
de grunder, enligt hvilka utlänning, som bär i landet medverkar vid
offentlig föreställning m. in., skulle erlägga bevillningsafgift. För ett
konsekvent genomförande af de principer, pa hvilka, enligt hvad jag
förut anfört, den förevarande lagstiftningen _ bör byggas, fordras, att
härvid ingen skillnad göres, om den föreställning, vid hvilken utlänning
medverkar, är afgiftsfri eller inträdesafgift därvid uppbäres. I detta
fall är nämligen beskattningsföremålet den inkomst, som tillflyter ut¬
länning på grund af hans medverkan vid föreställning eller dylikt. Det
ur beskattningssynpunkt afgörande härvidlag är sålunda icke, huruvida
föreställningen varit afgiftsfri eller ej, utan huruvida utlänningen kommit
i åtn]utande af ersättning i en eller annan form föl sin medveikan.
Till följd häraf bör ock bevillningsafgift naturligen utgå, vare sig före¬
ställning, vid hvilken utlänning biträdt, gifvits af svensk eller utlänning.
Syftemålet med de föreslagna nya bestämmelserna är att utjämna den
olikhet i beskattningshänseende, som hittills faktiskt rådt mellan utländska
och inhemska konstutöfvare af här ifrågavarande slag. Detta syfte vinnes
icke beträffande exempelvis det stora antal utländska musiker, som, enligt
hvad de förut omnämnda petitionerna gifva vid handen, här utöfva
verksamhet utan att erlägga skatt, därest icke bestämmelserna i det
nu förevarande momentet erhålla af mig föreslagen omfattning.
För att den förevarande beskattningen skall uppgå till åtminstone
19
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17
■samma belopp, hvarmed bevillning, inkomstskatt och af gifter till kom¬
munen erläggas för taxerad inkomst af arbete, och sålunda fylla sitt
ändamål, bör den särskilda bevillningsafgiften för inkomst, som tillflyter
utlänning på grund af medverkan vid offentlig föreställning eller annan
i 2 mom. afsedd tillställning, icke sättas lägre än till tio procent. En
bevillningsafgift till detta belopp synes mig, såsom jag jämväl förut
framhållit, om ock något högt räknadt, närmast motsvara den skatt¬
skyldighet till stat och kommun, som på grund af inkomst af arbete i
allmänhet åligger svensk undersåte.
Äfven i fråga om denna bevillningsafgift bör stadgas ett mini¬
mum, hvilket dock icke lämpligen synes böra sättas högre än till 50
öre för hvarje dag, utlänning på förut angifvet sätt medverkar eller
ersättning till honom beräknas.
Icke heller i nu förevarande moment åsyftas sådan verksamhet,
hvarom talas i 3 mom. af förevarande §.
Såsom jag förut anfört, synas mig utländska positivspelare, musi- 4 § 3 mom.
kanter in. fl., Indika merendels under kringvandrande drifva sitt närings¬
fång under bar himmel och uppbära allenast frivillig afgift, böra vid den
ifrågavarande beskattningen särställas. Jämväl beskaffenheten af deras
verksamhet föranleder till i viss mån olika skattebestämmelser. Hvad
angår desse, torde nämligen bevillningsafgiften ej lämpligen kunna
bestämmas att utgå för hvarje föreställning eller för hvarje dag, före¬
ställning gifves, utan i stället, såvida deras verksamhet icke är af den
art, att för densamma bör erläggas bevillningsafgift enligt bestämmel¬
serna i 4 § 1 eller 2 inom., böra utgöras för viss tidrymd, i likhet med
hvad som redan gäller beträffande utländska handelsresande. Afgiften
för dessa positivspelare m. fl. lärer icke kunna göras beroende af den
med uppträdandet verkligen förenade inkomst. Lämpligaste skatteformen
synes mig i detta fall vara en fix afgift för kalendermånad, och
jag har i sådant hänseende föreslagit femton kronor för hvarje person.
En så pass högt tilltagen afgift kan visserligen antagas i vissa fall
komma att för ifrågavarande slag af utlänningar omöjliggöra upp¬
trädande här i riket, men äfven om så blir förhållandet, synes detta
icke kunna anses såsom en olägenhet.
Såsom förut nämnts, har jag förutsatt, att för uppträdande, före- * § i mom.
ställning eller tillställning, hvarom i förevarande § är fråga, alltid
skulle erfordras tillstånd af vederbörlig myndighet. Efter samråd med
chefen för civildepartementet har jag tänkt mig, att denna myndighet
skulle vara, i Stockholm öfverståthållarämbetet, i annan stad polis¬
kammare eller, där sådan ej finnes, magistraten eller vederbörande stads-
4 § ö mom.
20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
styrelse och för landet Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Be¬
stämmelserna härom, likasom erforderliga föreskrifter om hvad med-
deladt tillstånd skall innehålla, om eventuell skyldighet att i vissa fall
för vederbörande polismyndighet uppvisa tillståndsbeviset, innan före¬
ställning gifves, äfvensom nödiga ansvarsbestämmelser för förseelser
mot vissa af ifrågavarande föreskrifter in. m. skulle, enligt hvad jag
förut anfört, intagas i särskild författning. I nu föreliggande förordning-
torde emellertid böra inrymmas föreskrifter angående hvad ansökning
om tillstånd, som här åsyftas, bör innehålla i och för vederbörande
myndighets bestämmande, enligt hvilket moment i 4 § bevillningsafgift
bör utgöras och, där afgiften ej skall utgöras enligt 1 mom. a) 1) eller
3 inom., med hvilket belopp afgiften skall utgå. I sådant syfte har
i 4 § 4 mom. närmare angifvits, hvilka upplysningar böra i samman¬
hang med ansökningen lämnas, äfvensom stadgats åliggande för sökande
att därutöfver meddela de ytterligare upplysningar, som af vederbörande
myndighet begäras.
Beträffande utlänning, hvilken skall medverka vid föreställning,
som åsyftas i 4 § 2 inom., har föreslagits den särskilda anordning, att
den person, som är att betrakta såsom uppdragsgifvare i förhållande
till utlänningen, skall vid ansökningen foga en på heder och samvete
afgifven uppgift angående beskaffenheten och beloppet af den ersättning,
utlänning skall erhålla för sin medverkan. Denna anordning torde
befinnas ändamålsenlig såväl ur synpunkten af möjligast rättvisa be-
skattningsresultats vinnande som ock för underlättande af myndigheternas
uppskattningsarbete.
Med ledning af de upplysningar, som sålunda komme att stå till
buds eller på annat sätt inhämtats, skulle det åligga vederbörande
myndighet, hvilken hade att pröfva ansökning, att, därest densamma
bifalles, bestämma, till hvilken af de i 1—3 mom. af 4 § angifna grupper
uppträdande skulle i beskattningshänseende vara att hänföra. I sakens
natur ligger, att den profvande myndigheten härvid kommer att utöfva
en diskretionär verksamhet, som i många fall torde förutsätta ingående
kännedom om förhållandena på orten. För de myndigheter, som, enligt
hvad jag nyss nämnt, synas böra handhafva denna uppgift, torde emel-
tid hvarken denna pröfningsrätt eller uppdraget att fastställa bevillnings-
afgifternas belopp komma att bereda någon större svårighet. Fn liknande
anordning finnes redan införd i vår lagstiftning, i det att enligt 10 § 1 inom.
af nådiga förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad närings¬
frihet, sådant nämnda moment lyder enligt nådiga förordningen den 30
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 21
juni 1893, det tillkommer öfverståthållarämbetet och Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande att för s. k. realisationer af handelsvaror bestämma
cn särskild afgift af lägst 2o och högst 500 kronor till den kommun,
inom hvilken försäljningen skall ske. Till ledning härvid äga nämnda
myndigheter endast en förteckning å varulagret.
Enär i ersättning till exempelvis orkestermusiker och varietéartister
ofta ingå naturaförmåner, såsom kost och bostad, har det befunnits
nödigt att i 4 § 5 mom. meddela särskild föreskrift angående sättet
för uppskattning af dylik ersättning.
Såsom jag förut anfört, skulle i fråga om de i 4 § 1 inom. a) 4 <
1) åsyftade mera inbringande föreställningar bevillningsafgiften utgå
efter den verkliga bruttoinkomsten. Denna inkomst lärer i regel icke
kunna med säkerhet utrönas, med mindre kontroll utöfvas öfver biljett¬
försäljningen. Angående själfva det föreslagna kontrollförfarandet finnas
bestämmelser gifna i 4 § 7 inom., till hvilket jag senare återkommer.
Enligt hvad af vederbörande myndigheter i Köpenhamn inhämtats,
är i fråga om den därstädes utgående särskilda afgiften för föreställ¬
ningar stadgadt, att kontroll å biljettförsäljning skall äga rum för fast¬
ställande af den skattepliktiga bruttoinkomsten. Då denna kontroll be¬
funnits tämligen besvärlig, bär man emellertid numera i stor omfattning
öfveigått till ett deklarationsförfarande i sådana fall, då man är säker på
att kunna erhålla tillförlitlig uppgift om det influtna inkomstbeloppet.
Sålunda utöfvas enligt meddelad uppgift endast undantagsvis kontroll å
biljettförsäljningen vid de fasta teatrarna i Köpenhamn.
Jämväi hos oss torde man, enligt min uppfattning, för motsvarande
fall kunna förlita sig till en på heder och samvete afgifven deklaration.
Såsom alternativ till kontroll å biljettförsäljningen har jag därför före¬
slagit, att, därest vederbörande myndighet, som har att pröfva ansök-
ning, finner så kunna ske med bibehållen säkerhet för bevillnings-
afgiftens behöriga erläggande, kontrollen öfver biljettförsäljningen må
kunna ersättas med en dylik deklaration. Denna bör dock icke få af-
gifvas af annan än af myndigheten godkänd person, antingen föreställ-
ningsgifvaren själf eller någon i orten bosatt person. Med en sådan
anordning skulle det exempelvis kunna medgifvas de fasta teatrarnas
förvaltningar eller biljettkontor att deklarera influten bruttoinkomst af
föreställning, som af utlänning gifvits å teatern.
Förbehåll torde dock böra göras därom, att, äfven då det förord¬
nats, att deklaration skall afgifvas, kontroll å biljettförsäljningen må
företagas.
6 mom.
4 § 7 mom.
i § 8 mom.
22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
Ur kontrollsynpunkt lärer det vara nödvändigt föreskrifva, att vid
hvarje inträdesbiljett till sådan föreställning, för hvilken bevillningsafgift
skall utgå efter den verkliga bruttoinkomsten, skall finnas fästad en
kupong 'med tryckt uppgift om biljettens pris eller om densammas an¬
vändande såsom fribiljett.
Kontrollen å biljettförsäljning, då sådan kontroll skulle ifråga¬
komma, synes niig lämpligast böra verkställas, i stad genom veder¬
börande polismyndighet och å landet genom länsmannen med biträde
af å orten anställda polismän eller, vid förfall för länsmannen eller där
så eljest erfordras, genom särskilda af länsmannen på vederbörande
kommuns bekostnad för tillfället antagna kontrollanter. På sådant sätt
skulle eu väsentlig del af den kontrollkostnad, som kan uppstå^ drabba
kommunerna, hvilket icke synes mig innebära någon orättvisa, da, såsom
af 4 § 11 inom. framgår, jag funnit mig böra föreslå, att större delen
af ifrågavarande bevillningsafgifter skall till! alla den kommun, inom
hvilken föreställning gifvos.
Det i 7 mom. angifna kontrollförfarandet i öfrig! torde icke kräfva
särskild motivering.
Då sådan deklaration, hvarom i 6 mom. förmäles, skall afgifvas
angående beloppet af den vid föreställning influtna bruttoinkomst, torde
med deklarationens aflämnande icke böra få anstå längre än senast till
första söckendag efter föreställning. Med hänsyn därtill, att fleitalet
afgiftspliktige, för hvilka afgifvande af sådan deklaration skulle ifråga¬
komma, icke torde vara i riket bofasta personer, synes mig fordran på
omedelbart fullgörande af deklarationsplikten nödvändig att fasthålla.
Därest kontroll å biljettförsäljningen icke verkställts, är nämligen deklara¬
tionen af grundläggande betydelse för bevillningsafgiftens beräknande.
Underlåtenhet att inom stadgad tid fullgöra föreskrifven deklarationsplikt
bör därför medföra den särskilda påföljd, att i sådant fall för bestäm¬
mande af bevillningsafgiften antages, att den föreställning, som deklara¬
tionen skolat afse, gifvits för utsåldt hus med de vid föreställningen
gällande biljettpris och att bevillningsafgiften utgår å sålunda beräknad
bruttoinkomst.
I 8 mom. har vidare föreslagits, i öfverensstämmelse med hvad
som för motsvarande fall finnes stadgadt i inkpmstskatteförordmngen,
att, därest någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig upp¬
gift och därigenom föranleda att bevillningsafgift blifvit fastställd
till lägre belopp än hvad rätteligen bort utgå, straffet härför skall
utgöra böter till belopp, motsvarande 4 till 10 gånger den bevillnings-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 23
afgift, som genom det svikliga förfarandet undandraga, dock minst
50 kronor.
Med afseende å bevillningsafgifternas erläggande anser jag, att 4 § 9 mom.
de böra i regel inbetalas förskottsvis, innan tillståndsbevis utfärdas, i
likhet med hvad som redan nu gäller i fråga om bevillningsafgiften
af utländska handelsresande. Den jämväl förut i annat sammanhang
framhållna omständigheten, att ifrågavarande utlänningar i allmänhet
icke torde vara bofasta i riket, synes mig med nödvändighet betinga,
att så föreskrifves. ’
. " leitid enligt det nu framlagda förslaget afgifternas belopp
blifvit väsentligt förnöjdt, synes det mig rimligt, att, liksom enligt nu
gällande förordning i ämnet, efter vederbörande myndighets bepröfvande
anstånd må medgifvas med erläggande af bevillningsafgift, därest veder¬
häftig borgen eller annan godkänd säkerhet ställes. Den bevillnings¬
medel som skall utgå enligt 4 § 3 mom. i förslaget, torde dock alltid
böra förskottsvis erläggas.
I de af mig förut omförmälda fall, då jämlikt 4 § 1 mom. a) 1)
bevillningsafgiften skall utgå efter den verkligt bruttoinkomsten, kan,
då denna gifvetvis icke är känd vid tiden för tillståndsbevisets utfär¬
dande, förskottslikvid dock icke ifrågakomma. Detta har gjort det
nödvändigt föreslå, att för sådan bevillningsafgift vederhäftig borgen
eller annan godkänd säkerhet alltid skall, innan tillståndsbevis må ut¬
färdas, aflämnas till den myndighet, som har att pröfva ansökningen.
Af lätt insedda skäl kan något längre anstånd icke medgifvas
med afseende å inbetalandet af de bevillningsafgifter, som icke erläggas
förskottsvis. Uppbörden af afgifterna bör förläggas så nära som möj¬
ligt tidpunkten för inkomstens förvärfvande, och jag har i sådant hän¬
seende föreslagit, att bevillningsafgift för föreställning, som afses i 4
§ 1 mom. a) 1), eller för hvars erläggande anstånd beviljats, skall in¬
betalas första söckendag efter föreställning eller, där en följd af före¬
ställningar gifves i samma stad eller fögderi, senast å första söcken¬
dag efter hvarje veckas utgång för då gifna föreställningar. Sist
anförda stadgande innebär en lindring i besväret med afgifternas er¬
läggande exempelvis för musiker, som hafva engagemang för längre
tid å samma ort.
I den förenämnda skrifvelsen af den 22 april 1903 har Riksdagen
uttalat, att, om så ske kunde, det syntes lämpligast, att bland annat
uppbörden af de ifrågavarande bevillningsafgifterna skedde genom de
kommunala myndigheternas försorg. Vid det förhållande att enligt det
4 § 10 mom.
4 § 11 mom.
24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
föreliggande förslaget viss andel af afgifterna skall tillfalla staten
något som äfven blifvit af Riksdagen förutsatt — synes det mig emeller¬
tid blifva mera praktiskt och leda till mindre omgång i förfarandet,
därest uppbörden hufvudsakligen anförtros åt samma myndigheter, som
pröfva ansökningarna och utfärda tillståndsbevis. Jag har därför före¬
slagit att alla afgifter, som erläggas förskottsvis, äfvensom avgifter för
uppträdande i stad, hvilka erläggas efteråt, skola inbetalas till samma
myndighet, som liar att för hvarje ort utfärda tillståndsbevis. Med
afseende å bevillningsafgift för offentligt uppträdande å landet, hvilken
icke erlagts i förskott, torde det dock blifva onödigt betungande, därest
densamma skulle inbetalas till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Sådan afgift torde därför lämpligast böra erläggas till kronans uppbörds¬
man i orten.
Någon allmännare befrielse från bevillningsafgift för visst eller
vissa slag af offentligt uppträdande torde icke böra stadgas i vidare mån,
än att offentligt föredrag, som är att hänföra till andaktsöfning eller
föreläsning vid läroanstalt, fritages från afgiftsskyldighet. Frihet från
afgift för föreställning, gifven för välgörande ändamål, synes ej såsom
undantagslös regel böra medgifvas. Däremot torde böra åt Eders Kungl.
Maj:t inrymmas rätt att för särskilda fall medgifva befrielse från be¬
villningsafgift.
Jag har redan anfört, att de bevillningsafgifter, som afses i 4 §,
i regel böra fördelas mellan staten och vederbörande kommuner. Från
denna regel är i författningsförslagets 4 § 11 mom. undantag gjordt
för de bevillningsafgifter, som enligt nämnda paragrafs 3 mom. skulle
erläggas af positivspelare m. fl. där åsyftade utlänningar. Denna be-
villningsafgift har ansetts icke kunna ställas i visst förhållande till den
influtna inkomsten utan böra anordnas såsom en för månad beräknad
fix afgift. Med anledning häraf torde ej heller någon andel af afgiften
lämpligen kunna utgå till de många kommuner, inom hvilka under
samma månad produktionerna kunna och vanligen också äga rum utan
att med säkerhet kan fastställas, huru stor del af verksamheten fallit
inom hvarje kommun. Ifrågavarande bevillningsafgift torde ock blifva
ur finansiell synpunkt jämförelsevis af mindre betydelse.
Med afseende å öfriga bevillningsafgifter, som skulle utgå enligt
4 §, föreslår jag, att fyra tiondedelar af afgifterna tillfalla staten och
att återstående sex tiondedelar tilldelas den kommun, inom hvilken före¬
ställning gifvits. Af de kommitterade, hvilka ar 1893 afgafvo det förut
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 25
omnämnda betänkandet i ämnet, hade föreslagits, att staten och kom¬
munerna skulle erhålla hälften hvar af afgifterna. Denna fördel nings-
grund har ock blifvit tillstyrkt af en del af Eders Kungl. Makts be¬
fallningshafvande vid afgifvande af infordradt yttrande öfver Riksdagens
forberorda skrifvelse den 22 april 1903. Åtskilliga af Eders Kungl.
Mapts befallmngshafvandes yttranden innehålla andra förslag till af-
gilternas, fördelning, enligt livilka större delen af afgifterna skulle
tillfalla kommunerna. I två af yttrandena föreslås, såsom jag förut
nämnt, att afgifterna skulle odelade tillfalla kommunerna.
Ett konsekvent genomförande af den grundtanke, på hvilken jag-
ansett den förevarande beskattningen böra byggas, nämligen att den¬
samma bör ersätta och i hufvudsak motsvara den direkta beskattningen
till stat och kommun, synes mig föranleda därtill, att kommunerna till¬
erkännas större del än staten af de ifrågavarande bevillningsafgifterna.
Ett ytterligare skäl härför synes mig den omständigheten utgöra, att
enligt den anordning, som af mig föreslagits, i städerna, inom hvilka
den hulvudsakliga delen af dessa bevillningsafgifter inflyta, uppbörden,
kontrollen och redovisningen af afgifterna skulle handhafvas af tjänste¬
man, aftonade af kommunerna själfva. Med hänsyn å andra sidan
dartfll, att för landsbygden berörda funktioner komme att utföras
väsentligen af statens tjänstemän, torde den af mig ifrågasatta för-
delnmgsgrunden, fyra tiondedelar till staten och sex tiondedelar till
vederbörande kommun, kunna anses lämplig och rättvis.
underlättande åt kontrollen öfver de ifrågavarande bevillnings- 4
utgifternas riktiga utgörande har i 4 § 12 mom. föreslagits, att i stad
stadsflskal eller annan vederbörande tjänsteman, och å landet länsman
skola till vederbörande uppbördsmyndigheter meddela skriftliga uppgifter
rörande bland annat de under hvarje kvartal gifna föreställningar, för
hvilka bevillningsafgift enligt 4 § 1 eller 2 mom. skolat utgå.
I författningsförslagets 5 § innehållas erforderliga bestämmelser
rörande debitering, uppbörd, afkortning och redovisning af de i för¬
fattningen omförmälda bevillningsafgifter. Med afseende å dessa be¬
stämmelser torde endast vara att anföra, att desamma blifvit uppgjorda
med ledning af 1893 års kommittéförslag jämte det af mig förut ora-
ormalda, af statskontoret och kammarrätten gemensamt afaåfna ut-
låtande öfver samma forslas*.
o
Bill. till Biksd. Prof. 1908. 5 Sami. 1 Afd. 16 Höft.
4
Utskottets
yttrande.
26 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
Förutom nu omförmälda ändringar eller tillägg i förordningen
hafva vissa smärre jämkningar däri vidtagits, livilka emellertid, såsom
endast åsyftande förtydliganden, icke torde kräfva närmare motivering.
De till förordningen hörande formulär hafva undergått endast
smärre, af förslagets innehall i öfrigt pakallade förändringar.
Den nya förordning angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter, till hvilken jag nu framlagt förslag, torde
lämpligen höra träda i kraft den 1 januari 1909. I sammanhang med
den nu åsyftade reformen med afseende å beskattningen af här i
landet uppträdande utlänningar torde ännu gällande, af mig förut om-
förmälda föreskrifter angående rätt för vissa kommuner att uppbära
särskild afgift för föreställningar af utlänningar eller af svenska under¬
såtar uttryckligen förklaras hafva upphört att äga vidare tillämpning.
Då, såsom förut nämnts, det icke med full visshet är kändt, huruvida
icke äfven för andra orter än dem, livilka förut af mig särskildt om-
förmälts, dylika bestämmelser kunna finnas meddelade, torde, på sätt i
författningsförslaget finnes angifvet, stadgandet om upphörande af rätt
att upptaga dylika afgifter gifvas en generell affattning.);
Jämte det genom det föreliggande författningsförslaget den nu
gällande förordningen i ämnet undergått redaktionell omarbetning i vissa
hänseenden, innefattar förslaget förändrade grunder för utgörande åt
bevillningsafgift af utlänning för vissa offentliga föreställningar, basom
framgår af chefens för finansdepartementet ofvan anförda motivering
till förslaget, hade Riksdagen i sin den 22 april 1903 i ämnet aflåtna
skrifvelse framställt vissa erinringar och önskemål med afseende å
sistnämnda beskattnings anordnande. Vid den inom bevillningsutskottet
försiggångna granskningen af det kungl. förslaget har utskottet funnit,
att de af Riksdagen uttalade önskemålen i allt väsentligt blifvit på ett
tillfredsställande sätt tillgodosedda.
I några afseenden har författningsförslaget dock gifvit anledning
till erinran från bevillningsutskottets sida.
Vid behandlingen af 1 och 2 §§ har inom utskottet gjorts gällande,
att den i dessa §§ stadgade bevillningsafgift för rättighet till skogsfång och
kolnings frihet på allmänningar syntes vara i behof af förändring. Den
nuvarande beräkningsgrunden för denna bevillningsafgift lär få anses
föråldrad, och inom utskottet har det blifvit ifrågasatt, huruvida icke
äfven i öfrigt bestämmelserna rörande ifrågavarande bevillningsafgift
borde lämpas efter ändrade tidsförhållanden. Enligt hvad för utskottet
blifvit upplyst, har utredning i de af utskottet nu angitna hänseenden
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
27
1’eda" bIi.fvi* inon! vederbörande departement påbörjad. Med anledning
liaraf och da utskottet förutsätter, att det förslag i ämnet, hvartill
redningen 1— —r~~ 11 • * ’•» - --- - ’
för
ut-
Riksdagen framlagdt, har
att
frågan
kan gifva anledning, blifver
utskottet ansett sig för närvarande endast böra omförmäla
\ ant föremal för utskottets uppmärksamhet.
■ c I J §, 1 mom. a) förekommer bland där uppräknade föreställningar
äfven .»föredrag». Riksdagen har dock i sin skrifvelse afår 1903 icke ifråga-
satt någon utsträckning af hittills gällande afgiftsskyldighet till offent¬
liga uppträdanden, som hafva karaktär af föredrag, och utskottet anser
®r’ i att ,tJ rac'kllöa skäl föreligga för vidtagandet af en sådan
åtgärd. Redan de undantag, som Kungl. Magt ansett sig böra föreslå
i samma paragrafs 10 mom., innebära ett erkännande att föredrag kunna
orekomma, hvilka icke böra falla under denna förordning. Härtill kommer
att säkerligen fall låta tänka sig, då svårighet kunde uppstå vid af¬
görande* huruvida ett föredrag borde hänföras under rubriken andakts¬
öfning eller icke. Såväl med hänsyn till hvad nu anförts som ock i
betraktande af det rent instruktiva eller uppbyggliga syfte, som före¬
drag merendels äga, anser bevillningsutskottet, att föredrag fortfarande
hora vara fritagna från bevillningsafgift. Ordet »föredrag» bör därför
utgå ur det förevarande momentet.
i ^ f -n 7 V10™', a*' det kimg'f förslaget förekomma några bestäm¬
melser, hvilka bevillningsutskottet finner böra lämpligen utgå såsom
varande för mycket detaljerade. Där stadgas nämligen att, då kontroll å
biljettförsäljningen skall äga rum vid sådan föreställning, som afses i 4 8
.*0 det aligger kontrollanten att infinna sig vid föreställ-
nmgslokalen, förrän allmänheten dit erhåller tillträde. Med detta stad-
gande synes vara afsedt att fastställa det kontrollförfarande, att in-
tradesruljetternas kontrollkuponger skola afskiljas vid ingången till före-
stallnmgslokalen. Ett sådant förfarande lärer'dock ofta komma att visa
sig betungande och kostsamt att genomföra. Andra lika effektiva me-
toder torde kunna tänkas, såsom exempelvis omedelbar kontroll öfver
sjalfva biljettförsäljningen. Det synes därför utskottet lämpligare, att
genom borttagande af ifrågavarande bestämmelse en viss frihet lämnas
for utbildande genom praxis af ett ändamålsenligt kontrollsystem vid
nu åsyftade föreställningar. I momentet är vidare föreslaget, att å
kontrollkupong skall finnas tryckt uppgift om biljettens pris eller om
ensammas användande såsom fribiljett. Denna uppgift torde emellertid
äfven kunna anbringas medelst stämpel eller på annat tillförlitligt sätt
hvarför ordet »tryckt» synts utskottet böra utelämnas. Med tillämpning
af den i 7 mom. förefintliga bestämmelsen angående skyldighet för
28 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17■
föreställningsgifvare att vidtaga erforderliga anordningar för kontrollens
underlättande och behöriga utöfvande lärer genom vederbörande myndig¬
hets försorg en fullt betryggande kontroll kunna skapas, utan att allt¬
för detaljerade föreskrifter därom lämnas i författningen. Med anledning
af de af bevillningsutskottet sålunda föreslagna förändringar hafva de
båda första styckena i 7 mom. omredigerats. .
Enligt 4 § 9 mom. skall bevillningsafgift, som ej erlägges lor-
skottsvis, inbetalas första söckendag efter föreställningen eller, där en
följd af föreställningar gifves i samma stad eller fögderi, senast å törsta
söckendagen efter hvarje veckas utgång för då gifna föreställningar.
Särskild! å landet torde svårigheter kunna uppstå, därest inbetalningen
inom sålunda stadgad tid i hvarje fall skulle ske genom personligt be¬
sök hos vederbörande uppbördsmyndighet. Till beredande åt en viss
lättnad i detta hänseende har utskottet därför föreslagit ett tillägg, åt
innebörd att bevillningsafgift, som ej erlägges förskottsvis, må inom
den i momentet nämnda tid på skattskyldigs eget äfventyr insändas
med allmänna posten. Någon risk för statsverket innebär icke ett dylikt
medgifvande, enär enligt en i 9 mom. jämväl intagen föreskrift veder¬
häftig borgen eller annan godkänd säkerhet alltid skall vara ställd lör
bevillningsafgift, som icke erlägges förskottsvis.
Då bevillningsutskottet föreslagit, att föredrag alltid skulle vara
afgiftsfria, erfordras icke den af Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelsen
i 4 § 10 inom., att bevillningsafgift icke skulle erläggas för offentliga
föredrag, som äro att hänföra till andaktsöfning eller föreläsning vid
läroanstalt. ,
Enligt det kungl. författningsförslaget skulle de i 4 § föreslagna
bevillningsafgifter erläggas endast af utlänningar. Den bevillningsafgift,
som enligt gällande förordning i ämnet åligger vissa handlande och
handelsexpediter, utgöres emellertid icke blott af utlänning utan äfven
af sådan i utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för det år, hvar¬
för uppbörd af bevillning till svenska staten senast ägt ruin, erlagt be¬
villning för inkomst af kapital eller arbete. Jämväl enligt det föreliggande
förslaget skall dylik svensk undersåte erlägga sistnämnda bevillnings¬
afgift. Följdriktigheten synes bevillningsutskottet bjuda, att äfven i Iråga
om utgörandet af bevillningsafgifter lör vissa offentliga föreställningai
sådan svensk undersåte, som nyss nämnts, likställes med utlänning.
Därest så icke sker, torde nämligen kunna uppstå icke åsyftade inkonse¬
kvenser med afseende å beskattningen af svenska _ undersåtar, som äro
bosatta å utrikes ort men tillfälligtvis uppträda inom riket. I likhet
med hvad som gäller i fråga om handelsresande, bör den omständighe¬
29
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
ten, att sådan svensk undersåte för det år, hvarför uppbörd af bevill¬
ning senast ägt ruin, erlagt bevillning, medföra befrielse från särskild
bevil! ningsafgift.
Den i förevarande hänseende erforderliga bestämmelsen har ansetts
lämpligast böra inflyta såsom ett särskilt moment efter 10 mom. i 4 §.
Särskild! med hänsyn till den af utskottet sålunda förordade ut¬
sträckning till vissa svenska undersåtar af skyldigheten att enligt den
förevarande förordningen erlägga bevillningsafgift för offentliga före¬
ställningar, finner utskottet sig böra framhålla vikten af att till und¬
vikande af dubbelbeskattning sådana ändringar i bevillnings- och in¬
komstskatteförordningarna vidtagas, som finnas omförmälda i chefens
för finansdepartementet ofvan intagna anförande till statsrådsprotokollet
(se sid. 11 i detta betänkande).
Därest de vid författningsförslaget fogade formulär till följd af
de af bevillningsutskottet sålunda föreslagna ändringar eller eljest
kunna befinnas vara i behof af någon omarbetning, torde detta lämp¬
ligast böra ske genom Kungl. Maj:ts försorg i sammanhang med för¬
fattningens utfärdande.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer bevillningsutskottet,
l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande förslag till förordning angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättig¬
heter icke kunnat oförändradt bifallas, måtte antaga
samma förslag med de ändringar och tillägg, ut¬
skottets härvid fogade författningsförslag utvisar; samt
2:6) att Riksdagen ville anhålla, det Kungl. Maj:t
måtte i sammanhang med utfärdandet af den nya för¬
ordningen i ämnet fastställa lydelsen af därtill hörande
formulär.
Stockholm den 19 mars 1908.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALLI.
30 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
Bilaga.
Förslag
till
Förordning angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter.
A. Bevillningsafgift för rättighet till skogsfång och kolningsfrihet på
allmänningar.
1 §-
För rättighet till skogsfång på kronans mot rekognition till bruk,
hyttor eller grafkor upplåtna allmänningar erläggas tjugufem öre för
hvarje stafrum ved eller däremot svarande aderton tunnor kol; och be¬
räknas denna afgift efter det belopp ved eller kol, för hvilket rekognitions-
afgiften enligt privilegier eller resolutioner utgår, antingen skogsfånget
årligen begagnas eller icke.
2 §•
För kolningsfrihet på härads- eller sockenallmänningar, när därför
till häradet eller socknen icke erlägges betalning, svarande mot den,
som för rekognitionsskogars eller kronoallmänningars begagnande bör
enligt kungl. förordningen den 4 juni 1752 jämte bevillningen utgöras,
skall afgiften så höjas, att beloppet blifver enahanda med hvad för
nyttjanderätt till kronoskogarna erlägges.
B. Bevillningsafgift af vissa handlande och handelsexpediter.
3 §’
Utlänning eller sådan i utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för
det år, hvarför uppbörd af bevillning till svenska staten senast ägt rum,
erlagt bevillning för inkomst af kapital eller arbete, skall, då han reser
omkring i landet och för egen eller, såsom utskickad, för annans räkning
till inledande af handel, med eller utan varuprof, bjuder ut eller slutar
31
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
handel om utländska varor att framdeles från utlandet levereras, vid
ankomBten till riket till närmaste kronouppbördsman i stad afiänma
skriftlig1 uppgift, huru länge han ämnar här kvarstanna, samt därvid
för rättigheten att idka dylik handel förskottsvis erlägga eu afgift af
etthundra kronor för den första tidrymden af trettio på hvarandra följande
dagar, räknade från och med den dag afgifteu erlägges, ehvad han vill
under hela denna tidrymd eller blott eu del däraf begagna sig af rättig¬
heten, och, om verksamheten utan afbrott fortsättes utöfver de första
trettio dagarna, af femtio kronor för hvarje i omedelbar anslutning
därtill kommande tidrymd af femton dagar, hvilka afgifter skola, antingen
för längre tid på eu gång eller för minst den tidrymd, för hvilken vid
inbetalandet afgift, enligt hvad nyss är sagdt, lägst må erläggas, inbetalas
till kronans uppbördsman i stad inom det län, där lian vid betalnings¬
tiden sig uppehåller; skolande kvittenset å den erlagda afgiften, hvithet
uttryckligen bör angifva sista dagen i den tidrymd, för hvilken afgift
blifvit erlagd, vara meddeladt å tryckta blanketter, som, efter veder¬
börliga rekvisitioner, böra af statskontoret Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande tillsändas, för att kronans uppbördsmän i städerna tillhanda¬
hållas, och hvilka blanketter, som skola lyda dels å etthundra och dels
å femtio kronor, böra innehålla erinran om behörigt iakttagande af hvad
gällande författningar i afseende å dylik handel stadga.
Den utlänning eller med utlänning, enligt hvad här ofvan är sagdt,
likställde svenske undersåte, som utbjuder eller slutar handel om utländska
varor, skall å den ort, hvarest han först utöfvar sin verksamhet i landet,
innan handel därstädes inledes, i stad inför borgmästare, stadsfiskal eller
poliskommissarie eller ock å polisvaktkontor samt å landet inför veder¬
börande kronofogde eller länsman eller ordföranden i socknens kommunal¬
nämnd, styrka, att han behörigen erlagt den stadgade afgiften, och skall
bevis om sådan anmälan på begäran meddelas; åliggande det handlanden
eller handelsexpediten att på anfordran uppvisa kvittens å erlagd afgift.
Beträdes någon, som antingen ej erlagt afgiften eller ock underlåtit att
hos vederbörande myndighet, på sätt ofvan blifvit föreskrifvet, förete
bevis om afgiftens erläggande, med att idka dylik handel, böte från
och med etthundra till och med femhundra kronor, och vare han därjämte
i förstnämda fall skyldig utgifva afgift för den tid, hvarunder den olofliga
handeln utöfvats. Förbrytelser häremot upptagas af poliskammare, där
sådan finnes, och eljest af allmän domstol; och fördelas de ådömda
böterna lika mellan åklagaren och den kommun, hvarest förbrytelsen
blifvit begången.
32
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
Knngl. Maj.ls förslag.
Utskottets förslag.
C. Bevillniiigsafgift af utlänning för
vissa offentliga föreställningar.
C. Bevillningsafgift för vissa
offentliga föreställningar.
4 §•
1 mom. Utlänning, som här i riket gifver offentlig föreställning
eller tillställning af hvad slag det vara må, vare sig mot inträdesaf¬
gift eller mot afgift, som eljest på ett eller annat sätt fordras, upp-
bäres eller mottages, skall, där ej sådant fall är för handen, som afses
i 3 mom., härför utgöra särskild bevillningsafgift med fem procent af
bruttoinkomsten.
Denna bevillningsafgift skall utgå:
a) vid konsert, opera- eller annan a) vid konsert, opera- eller annan
musikalisk, dramatisk eller litterär musikalisk, dramatisk eller litterär
föreställning, föredrag, cirkus- eller föreställning, cirkus- eller varieté-
varieteföreställning så ock vid annan föi*estkilning så ock vid annan med
med någon af de nu nämnda jämför- någon af de nu nämnda jämför¬
lig föreställning äfvensom vid bal, lig föreställning äfvensom vid bal,
maskerad eller annan dylik tillställ- maskerad eller annan dylik tillställ¬
ning? »ing?
1) då bruttoinkomsten kan antagas komma att öfverstiga fem¬
hundra . kronor, efter den verkliga bruttoinkomsten, dock alltid med
minst tio kronor, samt,
2) då bruttoinkomsten kan antagas icke komma att öfverstiga
femhundra kronor, efter beräknad bruttoinkomst, med lägst tio och
högst tjugufem kronor;
b) för anställande eller anordnande af karusell- eller annan konst¬
åkning, målskjutning, ringkastning eller kraftprof samt för förevisande
af människor, djur, naturalier eller andra föremål eller af panorama,
biografbilder, vaxkabinett, optiska eller mekaniska konststycken eller
vid annan med de nu nämnda jämförlig tillställning, som icke är att
hänföra under a), efter beräknad bruttoinkomst, med lägst fem och
högst femtio kronor för hvarje dag, sådan föreställning eller förevisning
äger rum.
2 mom. Utlänning, som medverkar vid af svensk eller utlänning
gifven offentlig föreställning, offentligt utförande af musik, såsom kafé-
konsert och dylikt, eller vid annan offentlig tillställning, som ej är att
hänföra under 3 mom., skall, oafsedt huruvida inträdes- eller annan afgift
därvid uppbäres eller tillställningen är afgiftsfri, erlägga särskild bevill-
83
Bevillningsutskott vis betänkande N:o 17.
Kungl. Majds förslag. Utskottets förslag.
ningsafgift med tio procent af den inkomst, som på grund af lians med¬
verkan tillflyter honom, vare sig denna inkomst utgöres af i penningar
bestämd ersättning, naturaförmåner eller andel af inkomsten å tillställ¬
ning. Afgiften skall i hvarje fall utgå med minst femtio öre för hvarje
dag, medverkan lämnas af utlänning eller ersättning till honom beräknas.
3 mom. Utländska positivspelare, musikanter, förevisare af djur
eller annat, akrobater och dylika, hvilka drifva sitt näringsfång under
bar himmel och uppbära allenast frivillig afgift, skola för rättigheten
att utöfva sådan verksamhet för hvarje person erlägga särskild bevill-
ningsafgift med femton kronor för hvarje kalendermånad; och utgår
denna bevillningsafgift med nämnda belopp, äfven om under samma
månad uppträdande äger rum å olika orter.
4 mom. Ansökning om tillstånd till offentligt uppträdande, hvarom
i 1—3 mom. förmäles, skall göras enligt föreskrifter, som af Kungl.
Maj:t utfärdas, och skall sådan ansökning innehålla:
i fall, som af ses i 1 mom.: fullständiga uppgifter om föreställnings
beskaffenhet, antalet föreställningar för hvarje dag af den tid, för hvilken
tillstånd sökes, den eller de orter, där föreställning är afsedd att gifvas,
inträdesafgifter eller andra vid föreställning förekommande afgifter äfven¬
som om den för föreställning afsedda lokal och antalet åhörar- eller
åskådarplatser;
i fall, som af ses i 2 mom.: fullständiga uppgifter angående före¬
ställnings beskaffenhet, medverkande utlännings nationalitet, namn och
bostad, den eller de orter samt den lokal, där föreställning är afsedd att
gifvas; skolande ansökningen vara åtföljd af en af den, åt hvilken
utlänning lämnar biträde eller som eljest är att anse såsom uppdrags-
gifvare, på heder och samvete afgifven uppgift angående beskaffenheten
och beloppet af den ersättning, som hvarje utlänning äger erhålla;
i fall, som af ses i 3 mom.: fullständiga uppgifter om föreställ¬
ningarnas beskaffenhet, antalet personer, för hvilka tillstånd sökes, samt
deras nationalitet, namn, ålder och hemvist.
Sökande är därjämte pliktig att meddela den myndighet, hos
hvilken ansökning göres, de ytterligare upplysningar, som af myndig¬
heten begäras.
5 mom. Med ledning af lämnade och eljest tillgängliga upplys¬
ningar skall nämnda myndighet, därest ansökningen bifalles, bestämma,
enligt hvilken af de i 1—3 mom. härofvan angifna grunder bevillnings¬
afgift skall utgöras, äfvensom beträffande föreställning, som afses i
1 mom. a) 2), 1 mom. b), 2 och 3 inom., fastställa bevillningsafgiftens
belopp.
Bih. till Riksd. Prof. 1908- 5 Sami. 1 Afd. 16 Höft. 5
34
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
Kungl. M a jäs förslag. Utskottets förslag.
Därest i ersättning åt utlänning, som afses i 2 mom., ingå natura¬
förmåner, skola dessa vid bevillningsafgiftens bestämmande uppskattas
till skäligt belopp i penningar. Om högre värde ej är angifvet, skall
kost och bostad därvid upptagas till hvardera en krona för dag.
6 mom. I fråga om föreställning, som afses i 1 mom. a) 1),
skall bruttoinkomsten utrönas antingen medelst kontroll å biljettför¬
säljningen, på sätt i 7 mom. sägs, eller ock, därest vederbörande myn¬
dighet finner så kunna ske med bibehållen säkerhet för bevillnings¬
afgiftens behöriga erläggande, med ledning af en af föreställningsgifvaren
eller i orten bosatt person, som af myndigheten godkännes, å heder och
samvete afgifven deklaration.
Förordnas, att dylik deklaration skall afgifvas, vare del dock veder¬
börande obetaget att föranstalta om kontroll å biljettförsäljningen.
7 mom. Vid hvarje inträdes¬
biljett till sådan föreställning, som
afses i 1 mom. a) 1), skall finnas
fästad kupong med tryckt uppgift
om biljettens pris eller om densam¬
mas användande såsom fribiljett.
Då kontroll å biljettförsäljningen
till sådan föreställning skall äga
rum, verkställes den, i stad genom
vederbörande polismyndighet och å
landet genom länsmannen med bi¬
träde af å orten anställda polismän
eller, vid förfall för länsmannen eller
där så eljest erfordras, genom sär¬
skilda af länsmannen på veder¬
börande kommuns bekostnad för
tillfället antagna personer. Kon¬
trollant åligger att infinna sig vid
föreställningslokalen, förrän all¬
mänheten dit erhåller tillträde, och
att från hvarje biljett afskilja där¬
vid fästad kupong för beräkning
af bruttoinkomsten.
Den, som gifver föreställning, är skyldig att på anmaning vidtaga
erforderliga anordningar för kontrollens underlättande och behöriga ut¬
öfvande.
7 mom. Då vid sådan föreställ¬
ning, som afses i 1 mom. a) 1),
kontroll å biljettförsäljningen skall
äga rum, verkställes den, i stad
genom vederbörande polismyndighet
och å landet genom länsmannen
med biträde af å orten anställda
polismän eller, vid förfall för läns¬
mannen eller där så eljest erfordras,
genom särskilda af länsmannen på
vederbörande kommuns bekostnad
för tillfället antagna personer.
Vid hvarje inträdesbiljett till
sådan föreställning, vid hvilken kon¬
troll skall utöfvas å biljettförsälj¬
ningen, skall finnas fästad kupong
med uppgift om biljettens pris eller
om densammas användande såsom
fribiljett, hvilken kupong för beräk¬
ning af bruttoinkomsten af kontrollant
af skiljes.
35
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
Vid föreställnings slut skall föreställningsgifvaren till kontrollanten
aflämna skriftlig uppgift om bruttoinkomsten, hvilken uppgift kontrollanten
tillika med egen rapport därefter öfverlämnar till den myndighet, som,
enligt hvad i 9 mom. sägs, för orten handhar uppbörden af ifråga¬
varande bevillningsafgifter; skolande, i händelse skiljaktighet förefinnes
emellan de af föreställningsgifvaren och kontrollanten uppgillra inkomst¬
belopp, bevillningsafgiften beräknas efter det högsta beloppet.
8 mom. Deklaration, hvarom i 6 mom. förmäles, skall senast
första söckendag efter föreställning afgifvas till den myndighet, som
enligt hvad i 9 mom. sägs för orten handhar uppbörden af ifråga¬
varande bevillningsafgifter, samt innehålla på heder och samvete afgifven
uppgift om beloppet af den vid föreställning influtna bruttoinkomst.
Afgifves icke behörig deklaration inom sålunda stadgad tid, skall
för bestämmande af bevillningsafgiften antagas, att föreställningen gifvits
för utsåldt hus med därvid gällande biljettpris, och bevillningsafgift
utgå å sålunda beräknad bruttoinkomst.
Har någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig upp¬
gift och därigenom föranledt, att bevillningsafgift blifvit fastställd till
lägre belopp än hvad rätteligen bort utgå, böte från och med fyra till
och med tio gånger den bevillningsafgift, som genom det svikliga för¬
farandet undandragits, dock minst femtio kronor. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
9 mom. För bevillningsafgift, som utgår efter den verkliga brutto¬
inkomsten, skall, innan tillståndsbevis må meddelas, till den myndighet,
som har att pröfva ansökningen, aflämnas vederhäftig borgen eller annan
godkänd säkerhet, afseende hela den tid, det begärda tillståndet om¬
fattar.
Annan enligt denna § utgående bevillningsafgift skall förskottsvis
erläggas till nämnda myndighet, innan tillståndsbevis utfärdas. Därest
vederhäftig borgen eller annan godkänd säkerhet ställes, må myndigbeten
medgifva anstånd med erläggande af bevillningsafgift. 1 fråga om
bevillningsafgift enligt 3 mom. må dylikt anstånd dock icke medgifvas.
Bevillningsafgift, som ej erlägges förskottsvis, skall inbetalas, i
stad till den myndighet, som utfärdat tillståndsbeviset, och å landet till
kronans uppbördsman i orten, första söckendag efter föreställningen eller,
där en följd af föreställningar gifves i samma stad eller fögderi, senast
å första söckendagen efter hvarje veckas utgång för då gifna föreställ¬
ningar. Betalas icke bevillningsafgift inom sålunda föreskrifven tid,
36 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
upphör utfärdadt tillståndsbevis att äga gällande kraft, och varde be-
villningsafgiften ofördröjligen hos vederbörande utmätt.
Bevillningsafgift, som ej erlägges
förskottsvis, må inom tid, som nyss
är sagd, på skattskyldigs eget äfven-
10 mom. Frihet från erläggande
af bevillningsafgift enligt denna §
åtnjutes:
a) för offentligt föredrag, som
är att hänföra till andaktsöfning
eller föreläsning vid läroanstalt;
samt
b) då Kungl. Maj:t, till följd af
särskilda omständigheter, för visst
fall medgifvit befrielse från bevill¬
ningsafgift.
11 mom. Af bevillningsafgift,
hvarom stadgas i 1 och 2 mom. af
denna §, tillfalla fyra tiondedelar
kronan och sex tiondedelar den kom¬
mun, inom hvilken föreställning
gifvits, dock med afdrag från kom¬
munens andel af kostnad för kontroll
å biljettförsäljning i de fall, då kon¬
troll utöfvats af jämlikt 7 mom. sär¬
skilt antagen kontrollant.
Bevillningsafgift efter 3 mom.
tillfaller odelad kronan.
12 mom. Omedelbart efter hvar¬
je kvartals utgång skola i stad
stadsfiskal eller annan vederbörande
tyr med allmänna posten insändas.
10 mom. Frihet från erläggande
af bevillningsafgift enligt denna §
åtnjutes, då Kungl. Maj:t, tillföljd af
särskilda omständigheter, för visst
fall medgifvit sådan befrielse.
11 mom. Hvad i denna § stad¬
gas om utlänning äge ock tillämp¬
ning å sådan i utlandet bosatt svensk
undersåte, som icke för det år, hvar¬
för uppbörd af bevillning till svenska
staten senast ägt rum, erlagt bevillning
för inkomst af kapital eller arbete.
12 mom. Af bevillningsafgift,
hvarom stadgas i 1 och 2 mom. af
denna §, tillfalla fyra tiondedelar
kronan och sex tiondedelar den kom¬
mun, inom hvilken föreställning
gifvits, dock med afdrag från kom¬
munens andel af kostnad för kontroll
å biljettförsäljning i de fall, då kon¬
troll utöfvats af jämlikt 7 mom. sär-
skildt antagen kontrollant.
Bevillningsafgift efter 3 mom.
tillfaller odelad kronan.
13 mom. Omedelbart efter hvar¬
je kvartals utgång skola i stad
stadsfiskal eller annan vederbörande
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
Kungl Maj:ts förslag.
tjänsteman och å landet länsmannen
till den myndighet, som, enligt hvad
i 9 mom. sägs, för orten handhar
uppbörden af ifrågavarande bevill-
ningsafgifter, meddela skriftlig upp¬
gift å de under kvartalet gifna före¬
ställningar, för Indika bevillnings-
afgift enligt 1 eller 2 mom. skolat
utgå och å ställen, där dessa gifvits,
eller ock, om föreställning ej före¬
kommit, sådant för nämnda myn¬
dighet skriftligen anmäla.
37
Utskottets förslag.
tjänsteman och å landet länsmannen
till den myndighet, som, enligt hvad
i 9 mom. sägs, för orten handhar
uppbörden af ifrågavarande bevill-
ningsafgifter, meddela skriftlig upp¬
gift å de under kvartalet gifna före¬
ställningar, för hvilka bevillnings-
afgiit enligt 1 eller 2 mom. skolat
utgå och å ställen, där dessa gifvits,
eller ock, om föreställning ej före¬
kommit, sådant för nämnda myn¬
dighet skriftligen anmäla.
Debitering, uppbörd, afkortning och redovisning.
5 §•
1 mom. Redovisning för de enligt föreskriften i 3 § från stats¬
kontoret Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillsända kvittensblanketter,
hvilka, intill dess de till uppbördsmännen utlämnas, skola förvaras för länen
i landtränteri och för Stockholms stad i öfverståthållarämbetets afdel¬
ning för uppbördsärenden, skall af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
afgifvas till statskontoret inom januari månads utgång det följande året;
skolande af uppbördsman för de af honom från Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande mottagna kvittensblanketter redovisning, bestyrkt i Stockholms
stad af kamreraren i öfverståthållarämbetets afdelning för uppbörds¬
ärenden och i öfriga städer af magistratens ordförande, inom den 15 i
samma januari månad afgifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som har att densamma insända till statskontoret, hvarifrån redovisningen
aflämnas till kammarrätten för att tjäna till ledning vid räkenskapernas
granskning.
2 mom. Vid redovisning i specialräkning öfver kronans uppbörd
af de efter 4 § utgående bevillningsafgifter skola såsom verifikationer
biläggas dels specifik förteckning, upptagande antalet föreställningar
och ställen, där föreställningar gifvits, samt antalet personer, för hvilka
enligt 2 och 3 mom. bevillningsafgift erlagts, äfvensom bevillningsaf-
gifternas belopp och tiderna, då medlen influtit, dels afskrifter af ut¬
färdade tillståndsbevis, dels ock de uppgifter från vederbörande tjänste¬
man, hvilka omförmälas i 4 § 12 mom., samt uppgift af föreställnings-
38
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
gifvare och rapport af kontrollant vid biljettförsäljning enligt föreskrift
i 4 § 7 mom. äfvensom enligt 4 § 6 mom. afgifna deklarationer.
Samtidigt med leverering af kronans andel i nämnda bevillnings-
afgifter skall jämväl till kommunerna Öfver lämnas deras andel i dessa
afgifter.
3 mom. I öfrigt skall i fråga om de efter denna förordning
utgående bevillningsafgifter, hvilka tillfalla kronan, gälla hvad rörande
debitering, uppbörd, afkortning och redovisning är stadgadt för kronans
medel i allmänhet.
För upprättande, insändande och utdelning af sammandrag öfver
dessa bevillningsafgifter skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse
hvad som är stadgadt beträffande sammandrag öfver bevillning af fast
egendom samt af inkomst, dock att tiden, inom hvilken sammandragen
för fögderier och städer skola insändas till Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande, skall vara den 8 januari nästföljande året.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1909, vid hvilken
tid dels nådiga förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter den 2 december 1892 med däri sedermera
vidtagna ändringar dels ock ännu gällande föreskrifter angående rätt
för vissa kommuner att uppbära särskild afgift för föreställningar af
utlänningar eller af svenska undersåtar skola upphöra att äga tillämpning.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
39
Reservationer:
vid punkten l:o):
■ v iaf h!n'aru Ca^alli’ A- Hammarström, Håkanson, Tonning, G. Jansson
Krakerud och O A. Ericsson i Ofvanmyra, hvilka beträffande 4 8
oförändrad^ °C m0m' yrkat bifall till den kungl. propositionen
hvilka^nfört ^ Almqvist> Brantin9 och E. A. Lindblad i När binda,
i fråga om^i mom.
att WsUrU ,Vi ^ ^.^.ett håH inom utskottet uttalade meningen,
att bestämmelsen om minimiafgift bort kunna utgå, hafva vi, för att
mmdie skilja oss från Kungl. Maj:ts förslag, yrkat att denna minimi-
el W b?'? berä^nas eftfr/O öre per dag, för hvilken ersättning gifves
er beraknas. Denna åsikt har inom utskottet tillvunnit sig 7 röster.
®nllgt Kl.mg1- Majrts förslag sammanfaller med den
J utfående för alla, som inmana 150 kronor per månad, eller 1,800
kronor per ar Men för alla inkomster härunder medgifves den svenske
Zfrn berilln.mgS/rltt a?rag’ och kan man således tryggt påstå, att
landets minst aflonadt^ musiker ingenstädes drabbas af skatter, uppgående
SJ Y af aflömngen- . Att föreskrifva eu så hög mitemiafgift
de utländske, synes oss innefatta onödig hårdhet och förefaller
nnnkHl1 'S1 enlig‘ hvad handlingarna visa, gjort
upp till och med for längre engagement om lägre aflöning.» J
i fråga om 4 § 3 mom. 6
»Äfvenledes här synes afgiften val högt tilltagen. Då en svensk
positivspelare m. fl. torde få drifva sin handterinf i regeln utan be
skattning, synes en månadsafgift af 10 kronor för de utländske —
nagra fa italienare — vara tillräcklig.»
40 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
i fråga om 4 § 7 mom.
»Detaljföreskrifter om biljettanordning synes oss onodigt att gitva
form af lag. Om ej praxis här kan få utfylla behofvet, torde Kungl.
Maj:t i de föreskrifter, som skola meddelas enligt 4 moln., intaga be¬
stämmelser om närmare detaljer i kontrollsyfte.
Gillas en sådan uppfattning, synes andra punkten i 7 mom.
böra utgå.»
i fråga om 4 § 8 mom. .
»Då en försummelse att på dagen afgifva deklaration kan komma
att kosta den försumlige mera än den, som i deklaration mot bättre
vetande lämnar oriktig uppgift, synes en bötesbestämmelse af 10, högst
25 kronor för dylika fall vara nog.»
samt af herr O. A. Ericsson, som yrkat, att 4 § 11 mom. i för¬
ordningen måtte erhålla följande lydelse:
»Af bevillningsafgift, hvarom stadgas i 1 och 2 mom. åt denna §,
tillfaller ena hälften kronan och andra hälften den kommun, inom
hvilken föreställning gifvits, dock med afdrag från kommunens andel
af kostnad för kontroll å biljettförsäljning i de fall, då kontroll utötvats
af jämlikt 7 mom. särskildt antagen kontrollant.
Bevillningsafgift efter 3 mom. tillfaller odelad kronan.»
Slutligen hafva herrar Cavalli, Eåkanson och G. Jansson yrkat
bifall till den kungl. propositionen äfven i öfriga af dem icke redan
angifna delar.
STOCKHOLM, ISAAC MARCOS’ BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1908.